MILITIE OMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1959

STOCKHOLM 1959 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ...................... 7

Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder

1—3. Åtal mot överste, major och kapten för tjänstefel med anledning av att hemliga
handlingar icke handhafts i föreskriven ordning samt mot kaptenen därjämte för
tjänstemissbruk bestående i att han anlitat värnpliktiga för att utföra privata
uppdrag åt honom ............................................................ 15

4. Åtal mot styckjunkare för våld och missfirmelse mot värnpliktiga ............ 70

5. Åtal mot sergeant för missfirmelse mot krigsman och tjänstefel ................ 81

6. Åtal mot befattningshavare vid försvarsväsendet för tjänstefel för det han brustit

i tillsyn över handhavande av hemliga handlingar ............................ 93

7. Disciplinär åtgärd mot regementschef för tjänstefel bestående dels däri att han

vid överlämnande av sin tjänstepistol för vidarebefordran till besiktning underlåtit
frigöra pistolen från dess fyllda magasin dels ock däri att han, sedan ett
vådaskott efter överlämnandet avgått från pistolen och anmälan därom gjorts till
honom, i strid med gällande jävsbestämmelser tagit befattning med saken...... 93

8. Disciplinär åtgärd mot sergeant för oskickligt beteende ...................... 98

9. Disciplinär åtgärd mot läkare för underlåtenhet att personligen undersöka eller

låta omedelbart till allmänt sjukhus överföra å förbandssjukhus vårdad patient
som enligt till läkaren ingånget meddelande drabbats av påtaglig försämring i
sitt tillstånd .................................................................. 109

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller disciplinär åtgärd

1. Omständighet som har särskild betydelse för sträffmätningen i brottmål bör komma
till uttryck i domen såsom domskäl ...................................... 113

2. Fråga huruvida slutligt beslut av domstol i mål vari talan förts mot beslut i disci plinmål

lämpligen kan upptagas i domstolens protokoll eller bör avfattas i särskild
handling .............................................................. 113

3. Fråga om i visst fall skäl förelegat till uppskov med verkställighet av arreststraff 116

4. Frågor angående anteckning i tillrättavisningsförteckning om varaktighet av ute gångsförbud

och om verkställighet av sådant förbud .......................... 119

5. Hemställan till riksåklagaren att till prövning upptaga fråga om sökande av resning
i mål vari värnpliktig ådömts fängelsestraff för lydnadsbrott ............ 119

6. Fråga huruvida det är straffbart att för offentliggörande i tidning till tidningens

redaktion meddela uppgift angående förhållande varom kännedom erhållits i
tjänsten genom upplysning av förtrolig natur ................................ 129

7. Vissa frågor om inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning för att utnyttjas

i handräckningstjänst. Tillika fråga om befogenhet för truppregistreringsmyndigliet
att pröva ansökan om anstånd med repetitionsövning ...................... 137

8. Åtgärder till förebyggande av pennalism bland värnpliktiga .................. 142

9. Fråga om militära myndigheters användning av vissa för representation avsedda

medel ........................................................................ 144

10. Militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants personliga

förhållanden utom tjänsten .................................................. 150

11. Löjtnant har missfirmat underlydande ...................................... 158

12. Värnpliktig sergeant har brustit i vad han haft att iakttaga i sitt uppträdande
gentemot honom underställd personal. Kompanichef till vilken häröver framförts
klagomål har underlåtit att skaffa sig sådan kännedom om saken att han
säkert kunnat avgöra om densamma påkallade någon åtgärd från hans sida . . 163

13. Det åligger förvaltningsmyndighet att omedelbart verkställa av överordnad myndighet
anbefalld delgivningsåtgärd. Delgivning må alltså icke fördröjas i avvaktan
på närmare klarläggande av viss fråga i det ärende delgivningen avser .... 169

14. Sedan i viss särskild utbildning deltagande befälselev av vederbörande skolchef
(motsvarande) tilldelats godkännande betyg för visst avslutat skede av utbildningen
har regementschef ansetts icke äga i efterhand ompröva betygssättningen 173

15. Ersättning för portioner som utlämnats till officersmäss från arméförbands mat inrättning

har redovisats månadsvis i efterskott i stället för medelst omedelbart
avlämnande av matbiljetter ................................................ 175

16. Vissa frågor om säkerhetsanordningar vid användning av kulsprutepistoler under

vakttjänst .................................................................... 177

17. Vissa spörsmål rörande anordnandet av övningsmarsch i stark kyla .......... 181

18. Läkarkort (sjukkort - läkare) för personal som inskrivits 1948 eller tidigare skola

i likhet med nyare läkarkort förvaras å förbands personaldetalj under tid då personalen
icke tjänstgör ...................................................... 191

19. Militärläkare som i anledning av utlåtande över skärmbildsundersökning telefon ledes

givit order om avstängning från tjänstgöring av värnpliktig vid fältförband
har underlåtit att skriftligen bekräfta ordern eller kontrollera dess verkställighet
varigenom den värnpliktige kommit att deltaga i fälttjänstövning. Tillika
fråga huruvida icke den värnpliktige redan tidigare bort sjukredovisas i avvaktan
på resultatet av skärmbildsundersökningen .............................. 192

20. Spörsmål huruvida viss befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling otillbörligt
utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk fördel ............ 197

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om ändrade föreskrifter angående militär personals deltagande i gudstjänst

och korum .................................................................. 211

2. Fråga om ändrade bestämmelser angående utövande av bestraffningsrätt då be fälsrätt

är i särskilda hänseenden fördelad å flera bestraffningsberättigade befattningshavare
.............................................................. 212

3. Fråga om bekantgörande för domstolar och åklagare av generalorder angående

vissa åtgärder i fall då värnpliktig förklarar sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra
militärtjänst ............................................................ 217

4. Fråga angående omläggning av det för närvarande tillämpade förfarandet vid

utredningar av haverier inom flygvapnet .................................... 219

Yttrande till Konungen över framställning angående ifrågasatt ändring av lagstiftningen
rörande arreststraff och tillrättavisning .................................. 243

Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss av en inom departementet
utarbetad promemoria angående åtal och disciplinär bestraffning i avseende
å vissa civila tjänstemän inom försvaret ................................ 250

Yttrande till statsutskottet i anledning av remiss av motioner angående utredning om

lämpliga former för effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning m. m. 258

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1959 avgivna ämbetsberättelser .... 269

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1958.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 14—den 24 maj, den 7 juli—den 2 augusti och den 31 augusti—den
17 september samt tjänstledighet på grund av sjukdom under tiden den
21—den 30 augusti 1958. Jämlikt 24 § första stycket i förenämnda instruktion
har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande tid föreståtts av
den för mig utsedde ställföreträdaren, häradshövdingen Karl Hugo Henkowi
Med stöd av bestämmelserna i 24 § andra stycket i instruktionen har jag, enär
arbetets behöriga gång det krävt, åt Henkow uppdragit att under tiden den
27 januari—den 14 februari, den 18—den 20 mars, den 18 september — den
22 oktober samt den 10 och 15 december 1958 dels handlägga vissa till
honom överlämnade ärenden dels ock företaga en inspektionsresa till Norrbottens
län.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Jönköpings, Östergötlands, Södermanlands
och Jämtlands län. Under dessa resor ha besökts:

Norra Smålands regemente;

Norra Smålands inskrivningsområde;

Göta ingenjörkår;
garnisonssjukhuset i Eksjö;

Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Eksjö distrikt;
armétygförvaltningens förråd i Jönköpings län;

Smålands artilleriregemente;

Skillingaryds skjutfält;
rådhusrätten i Jönköping;
stadsfiskalen i Jönköping;
landsfogden i Jönköpings län;

Göta hovrätt;

Linköpings försvarsområde;

Bråvalla flygflottilj;
rådhusrätten i Norrköping;
stadsfiskalen i Norrköping;

Södermanlands flygflottilj;
rådhusrätten i Nyköping;
stadsfiskalen i Nyköping;
landsfogden i Södermanlands län;
andra militärområdet;

Östersunds försvarsområde;

Jämtlands fältjägarregemente;

Jämtlands inskrivningsområde;

Norrlands artilleriregemente;

Grytans skjutfält;

Bodens ingenjörkårs mobiliseringscentral i Östersund;
försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd i Tandsbyn;

armétygförvaltningens förråd i Jämtlands län;
arméns intendenturförråd i Östersund;

Jämtlands flygflottilj;
rådhusrätten i Östersund;
stadsfiskalen i Östersund; samt
landsfogden i Jämtlands län.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

fjärde militärområdet;

Livgardesskvadronen;

Stockholms stabskompani; samt
tygförvaltningsskolan.

Vidare har jag företagit särskild inspektion av militärhäktet vid flottans
kaserner å Skeppsholmen med avseende å vissa hos mig påtalade brister
beträffande häktet.

Jag har även närvarit vid sammanträde med flygvapnets haverikommission
för utredning av ett vid Upplands flygflottilj den 7 november 1958 under
flygning i förband inträffat haveri vid vilket två officerare omkommo.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit inspektionsresor till Kristianstads och Hallands
län, varvid han besökt:

andra flygeskadern;
krigsflygskolan;

Skånska flygflottiljen;

Södra Åsbo och Bjäre domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Ängelholms distrikt;

Hallands regemente;

Hallands flygflottilj;
rådhusrätten i Halmstad;
stadsfiskalen i Halmstad; samt
landsfogden i Hallands län.

Vidare har, likaledes då jag åtnjutit ledighet, tjänstförrättande militieombudsmannen
i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:

hemvärnsstaben;
hemvärnets stridsskola;
infanteriets kadettskola;

arméns intendenturförråd i Stockholm; samt
Roslagens flygkår.

Tjänstförrättande militieombudsmannen har därjämte vid den inspektionsresa
som han eldigt förenämnda uppdrag företagit till Norrbottens län
besökt:

Bodens försvarsområde;

Bodens fästning;
garnisonsbrandkåren i Boden;

försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd i Boden;
försvarets fabriksverks tvätt- och reparationsanstalt i Boden;
arméns intendenturförråd i Boden;

Bodens ingenjörkår;

Luleå luftvärnskår;

Luleå marina bevakningsområde;
fjärde flygeskadern;

Norrbottens flygbaskår;
rådhusrätten i Luleå;
stadsfiskalen i Luleå; samt
landsfogden i Norrbottens län.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, beskaffenheten och vården
av byggnader med tillhörande anordningar och deras lämplighet för
avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning, sjukvård, personalvårdsverksamhet,
vården av intendentur- och tygmateriel, anordningar i
samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen av luftskydd.
Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden. Granskningen av
de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningsförteckningar
och andra handlingar som ha avseende å den militära
straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter. Vid
besök å militärsjukhusen ha sjukredovisningshandlingarna granskats.
Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom av räkenskaper
för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats, kontroll företagits
angående bevakning av utestående fordringar och införselräkenskaper
granskats. Vidare ha å mobiliseringsavdelningar och inskrivningsexpeditioner
granskats där förvarade personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av en utav
byråcheferna vid militieombudsmansexpeditionen och byrådirektören vid
denna samt en intendentur- och en tygsakkunnig officer. Vidare ha vid inspektionerna
anlitats för granskning av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar
en härutinnan sakkunnig officer samt i förekommande
fall för granskning främst av verkstadsdrift och särskild maskinell utrustning
en civilmilitär befattningshavare med teknisk utbildning på ifrågavarande
område.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1958 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1958 från år 1957 balanserade
ärenden till ett antal av ...................................... 92

Under år 1958 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................ 645

enligt hemliga diariet därutöver ................................ 46

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1958, har alltså
utgjort....................................................... 783

De ärenden, som tillkommit under år 1958, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet .............•................. 20

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda ................................................... 83

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili tieombudsmannen

åliggande granskning ...................... 576

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. ................................................ 12

Summa 691

Av de från år 1957 balanserade 92 ärendena hade 5 ärenden inkommit
från myndighet, 26 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 59 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Två
ärenden tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och
förvaltning m. m.».

Till behandling under år 1958 ha alltså förelegat 25 ärenden som inkommit
från myndighet, 109 ärenden som uppkommit genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda, 635 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning
samt 14 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. m., tillhopa 783 ärenden.

Av dessa 783 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats .............................. 7

utan åtgärd avskrivits.......................................... 13

på grund av återkallelse avskrivits.............................. 2

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
....................................................... 145

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 119

föranlett åtal (varav 1 icke avslutats) .......................... 4

föranlett disciplinär åtgärd .................................... 3

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande............ 255

föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myndighet
(varav 9 icke avslutats) .............................. 14

föranlett annan åtgärd ........................................ 143

och voro vid 1958 års utgång

under utredning .......... 70

på prövning beroende (förutom ovannämnda 1 + 9 icke avslutade
ärenden) .......... 8

Summa 783

Av hela antalet under år 1958 till behandling föreliggande ärenden (783)
ha sålunda under året slutbehandlats 695 och till år 1959 balanserats 88.

Av åtalen och de disciplinära åtgärderna, avseende sammanlagt nio per -

soner,

voro vid 1958 års början ännu icke slutligt avgjorda.............. 0

tillkommo under år 1958 ...................................... 9

Summa 9

Av dessa åtal och disciplinära åtgärder

blevo under år 1958 slutligt avgjorda............................ 8

var vid 1958 års utgång ännu icke slutligt avgjort................ 1

Summa 9

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1958
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å. s. 14) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd,

redogörelse för framställningar till Konungen samt

redogörelse för yttranden till Konungen, departementschef och Riksdagens
statsutskott.

I den skrivelse varmed jag till riksdagen avlämnade redogörelsen för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1957 angavs att vid
årets slut förelåg ett icke avslutat ärende avseende fråga om disciplinär åtgärd
mot militärläkare för tjänstefel. Sedan ärendet numera är avslutat lämnas
en redogörelse för detsamma i innevarande års berättelse s. 192—196.

Beträffande tidigare berättelser har tillämpats den principen att redogörelse
för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning upptagits i berättelsen
för ett tilländalupet ämbetsår om vid tiden för berättelsens färdigstäl -

lande det framställda ansvarspåståendet blivit föremål för prövning i första
instans men att med redogörelsen eljest fått anstå i avbidan på att sådan
prövning förelegat. Om ansvarspåståendet vid nyssangivna tidpunkt blivit
prövat i första instans har i den då aktuella berättelsen en mer eller mindre
ingående redogörelse lämnats för vad i ärendet ditintills förekommit, varefter
redogörelse för utgången av eventuell prövning i högre instans eller instanser
upptagits i berättelsen för det ämbetsår varunder den högre instansens
avgörande tillkommit. — Samma princip har tidigare tillämpats även
i justitieombudsmannens ämbetsberättelser.

'' Efter överläggning ha justitieombudsmannen och jag den 3 februari 1958
i fråga om vartdera ämbetets berättelser enats om följande ändringar i den
sålunda tillämpade ordningen:

1. Åtals- eller disciplinärende, vari det framställda ansvarspåståendet vid
tiden för berättelsens färdigställande ännu icke blivit prövat i första instans,
omnämnes i korthet i hithörande avsnitt av berättelsen, därvid — utan angivande
av den sakfördes namn — i regel endast återgives i ansvarspåståendet
ingående gärningsbeskrivning, brottsbeteckning och lagrum.

2. Har vid tiden för berättelsens färdigställande ärendet blivit prövat av
domstol eller disciplinär myndighet men föreligger ännu ej lagakraftvunnet
avgörande i saken, begränsas redogörelsen regelmässigt till — utöver
vad under 1. angives — det slut vartill domstolen eller den disciplinära
myndigheten kommit vid sin prövning av saken.

3. Först efter det lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger upptages
i berättelsen den mera ingående redogörelse för ärendet som finnes vara av
omständigheterna påkallad.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på grund av de däri
föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1958 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1959.

ERIK WILHELMSSON

Gunnar Thyresson

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet un-	Därav un- >
	der 1958 fö-	der 1958
	religgande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna ha avsett: Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..................	11	8
Utövandet av militär rättsvård................................	12	12
Vid försvarsväsendet anställd personals antagande och entledigande..................................	6	4
	6	3
tjänstgöring ................................................	6	4
	4	3
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning	25	24
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ....	7	5
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall	12	7
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhäng-ande författningar..........................................	4	3
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsväsen-	16	10
Summa	109	83
Klagandena ha varit: Vid försvarsväsendet anställd personal Officerare och vederlikar ....................................	8	6
Underofficerare och vederlikar ..............................	13	10
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................	7	6
Civila befattningshavare ....................................	8	7
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal) ..........................	39	29
Enskilda personer utom försvarsväsendet ......................	31	24
Enskilda organisationer........................................	3	1
Summa	109	83

Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder

1—3. Åtal mot överste, major och kapten för tjänstefel med anledning av att
hemliga handlingar icke handhafts i föreskriven ordning samt mot kaptenen
därjämte för tjänstemissbruk bestående i att han anlitat värnpliktiga för att
utföra privata uppdrag åt honom

I en den 16 april 1957 till militieombudsmannen inkommen skrift förklarade
värnpliktiga nr 350409-101 G. Svenby och nr 361223-125 P. Sjögren
— med förmälan att de i dagarna fullgjort omkring ett halvt års tjänst såsom
värnpliktiga expeditionsbiträden på mobiliseringsdetaljen vid Svea livgarde
— att de ville bringa till militieombudsmannens kännedom att bestämmelserna
i instruktionen för handhavandet inom försvarsväsendet av
hemliga handlingar (IHH) syntes helt åsidosättas vid detaljen. Som exempel
härå anfördes dels att en pärm innehållande mobiliseringskalender för
ett fältförband på obekant sätt försvunnit från mobiliseringsdetaljen utan
att, såvitt vore anmälarna bekant, chefen för detaljen kaptenen G. Montgomery
med anledning av förlusten vidtagit föreskrivna eller eljest påkallade
åtgärder, dels ock att en av Montgomery innehavd nyckel till mobiliseringsdetaljens
valv för hemliga handlingar varit försvunnen ett antal dagar
ulan att detta föranlett Montgomery att vidtaga för sådant fall föreskrivna
åtgärder. Anmälarna uttalade vidare i skriften sin förvåning över att hemliga
handlingar och böcker anförtrotts dem i den utsträckning som skett
samt över att de erhållit sådana arbetsuppgifter som att upprätta och revidera
mobiliseringskalendrar m. m.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 16 april 1957 till landsfogden
i Stockholms län — med överlämnande av anmälningsskriften — anmodat
landsfogden att låta verkställa och till militieombudsmannen inkomma med
fullständig utredning med anledning av vad som anfördes i skriften, inkom
landsfogden den 30 juli 1957 med ett hos statspolisen i Stockholm upprättat
förundersökningsprotokoll jämte bilagor. Härefter ha vissa kompletterande
undersökningar företagits.

Den sålunda verkställda utredningen gav vid handen att i vissa hänseenden
felaktigheter förekommit, vilka icke kunde undgå beivran. Utredningen
i berörda delar ävensom vad tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow
anfört i en av honom den 20 mars 1958 utfärdad åtalsinstruktion i
ärendet redovisas här nedan i särskilda avsnitt.

Sekundchef för Svea livgarde var under tiden den 1 juli 1953—den 31 mars
1957 översten M. Murray.

Chef för inobiliseringsavdelningen, som består av personaldetalj och mo -

biliseringsdetalj, var under tiden 1939—den 30 juni 1956 överstelöjtnanten

H. Falkenberg och under tiden den 1 juli 1956—den 31 mars 1957 majoren
P. Ribbing.

Chef för mobiliseringsdetaljen var under tiden 1942—den 31 mars 1954
majoren T. Lingmark och under tiden den 1 april 1954—den 30 november
1957 Montgomery.

Den fasta personalen vid mobiliseringsdetaljen utgöres av en expeditionsunderofficer
med uppgift att handlägga frågor berörande den mobiliseringsdetaljen
underlydande s. k. häst-, hund- och bildetaljen, ett kanslibiträde
och ett kontorsbiträde. Som expeditionsunderofficer tjänstgjorde från
och med den 1 januari 1954 fanjunkaren S. Lundquist. Kanslibiträde var
under tiden maj 1945—mars 1955 fru Ingeborg Johannisson och från och
med den 1 januari 1956 fru Birgitta Jannesson. Från det Ingeborg Johannisson
slutade till dess Birgitta Jannesson tillträdde kanslibiträdestjänsten var
denna icke besatt med ordinarie innehavare. Som kontorsbiträde tjänstgjorde
från och med den 1 januari 1953 fru Märta Ekström.

Under tiden den 1 april 1954—den 1 april eller den 1 maj 1955 var Lingmark
sysselsatt med vissa arbetsuppgifter på mobiliseringsdetaljen.

Från mitten av december 1956 till och med den 30 mars 1957 tjänstgjorde
kaptenen B. Nordquist där.

Följande värnpliktiga tjänstgjorde under nedan angivna tider vid detaljen,
nämligen:

nr 6393-1-52 B. Sjönander ........oktober 1954—den 16 juni 1955

nr 5317-1-49 T. Morling .......... den 25 februari 1955—den 16 juni

1955

nr 351024-81 R. Däcker ..........juni 1955—den 16 mars 1956

nr 350702-49 P. Sager ............juni 1955—den 15 maj 1956

Svenby ..........................augusti 1956—den 29 mars 1957

Sjögren .........................oktober 1956—den 29 mars 1957

I. Värnpliktigas sysslande med hemliga handlingar

Montgomery har uppgivit: Efter sitt tillträde den 1 april 1954 av befatta
ningen som chef för mobiliseringsdetaljen fann han ganska snart att detaljen
var illa skött och att arbetet där släpade efter. Bland annat voro mobiliseringshandlingarna
icke aktuella och behövde därför revideras. Detta var
ett omfattande arbete som icke var möjligt att utföra med den personal som
fanns på detaljen. Montgomery vände sig då till Murray och anmälde läget.
Första samtalet i denna angelägenhet mellan Murray och Montgomery ägde
med all sannolikhet rum under sommaren eller hösten 1954. Murray var
ense med Montgomery om att något måste göras för att få mobiliseringsdetaljen
aktuell men framhöll att utbildningen på regementet måste komma i
första hand och att han icke hade något befäl att avstå, varför han icke såg
någon annan möjlighet än att kommendera värnpliktiga till tjänstgöring
på detaljen. Murray och Montgomery enades om att det icke spelade någon

roll »om vederbörande hade Ire stjärnor på axelklaffen eller om de inte
hade några stjärnor alls, om det bara var en person som de kunde lita på».
De överenskommo att de värnpliktiga, som komnie i fråga för tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen, skulle undersökas med avseende å familjeförhållanden
in. m. samt givetvis personalkontrolleras. Murray utlovade att Montgomery
vid inryckningen av värnpliktiga våren 1955 skulle tilldelas Säger och
en annan namngiven värnpliktig, vilka båda Murray och Montgomery kände
personligen och kunde hundraprocentigt lita på. Hösten 1954 kommenderades
för första gången efter Montgomerys tillträde som chef för mobiliseringsdetaljen
en värnpliktig, Sjönander, att tjänstgöra vid detaljen. Montgomerys
avsikt var att använda Sjönander för rent rutinarbete, huvudsakligen på
häst-, hund- och bildetaljen. Då Montgomery emellertid snart fann att Sjönander
var duktig att rita med tusch, gav han denne i uppdrag att efter anvisningar
av Montgomery uppgöra en ny s. k. lägeskarta över regementets
mobiliseringsenheter. Arbetet därmed fick Sjönander utföra i Montgomerys
rum och efter dennes direkta anvisningar. Sjönander fick även i uppdrag att
rita vägvisningskartor. Dessa voro av lokal karaktär och gåvo icke någon
översiktsbild av mobiliseringsområdet. Montgomery kunde numera icke exakt
angiva vilka arbetsuppgifter Sjönander i övrigt haft under sin tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen. I början av 1955 fick Montgomery ytterligare en
värnpliktig, Morling, såsom biträde. Denne hade arbetat vid detaljen även
innan Montgomery blev chef för densamma. Montgomery kunde ej heller
beträffande Morling med någon exakthet uppgiva vilka arbetsuppgifter denne
fick sig anförtrodda. I slutet av maj eller början av juni 1955 fick Montgomery
två nya värnpliktiga, Däcker och Sager, till hjälp. Då rummet närmast
det valv, i vilket hemliga handlingar förvarades, efter det att Ingeborg
Johannisson våren 1955 slutat sin tjänst stod tomt, placerade Montgomery
Däcker och Sager där. Som Däcker var mycket duktig i maskinskrivning och
Montgomery då icke hade tillräcklig skrivhjälp, fick Däcker huvudsakligen
ägna sig åt att skriva ut bilagor till mobiliseringshandlingar, stenciler m. m.
Han fick dessutom ofta medfölja Montgomery på rekognosceringar och därvid
rita skisser. Sager fick till uppgift att revidera mobiliseringskalendrar
och fick därmed i stort sett fortsätta ett arbete som Lingmark handhaft efter
sin avgång som chef för mobiliseringsdetaljen men som denne icke vidare
kunde syssla med på grund av att han sjukskrevs för längre tid. Sager vidtog
icke någon ändring i själva systemet utan arhetet hestod huvudsakligen
i att göra vissa ändringar i bilagorna till kalendrarna och utbyta bilagor mot
nya sådana. Efter anvisningar av Montgomery införde Sager dessutom vissa
ändringar i själva kalendrarna, vilka ursprungligen upprättats av Lingmark.
Sager fick även på kalendrarnas titelblad ange att han utfört revideringen.
Sager reviderade dessutom efter Montgomerys anvisningar transporthandlingarna
för mohiliseringscnheterna. I varje fall under sista tiden av sin
tjänstgöring vid detaljen hade Sager sin arbetsplats i valvet. Anledningen
härtill var att Sager fann det opraktiskt att springa ut och in med kalendrarna.
Arbetet gick betydligt fortare om han satt inne i själva valvet. Den 1

2—&H17lb. Mililieombiidsmannens ämbctsberättelse

januari 1956 tillträdde Birgitta Jannesson tjänsten som kanslibiträde vid
mobiliseringsdetaljen. Därmed kunde de värnpliktiga befrias från en del av
de arbetsuppgifter som måst läggas på dem under den lid då något kanslibiträde
icke funnits på detaljen. Sålunda fick Birgitta Jannesson övertaga
det rent expeditionella arbetet. Däcker och Säger utryckte från militärtjänstgöringen
i juni 1956, och Montgomery hade den närmaste tiden därefter icke
någon värnpliktig som biträde på mobiliseringsdetaljen. Han fann emellertid
snart att arbetet på detaljen ej kunde avklaras med den fåtaliga personal
han hade till sitt förfogande, i synnerhet som omflyttningen av förband på
grund av indragningen av Upplands regemente — den s. k. mälarkarusellen
— krävde mycket extra arbete. Montgomery, som var sliten av den stora
arbetsbördan och ansåg sig icke kunna hålla detaljen aktuell utan personalförstärkning,
vände sig ånyo till Murray och framhöll att han var i behov
av ytterligare arbetskraft. Murray vidhöll sin tidigare uppfattning att han
med tanke på utbildningen av de värnpliktiga icke kunde avstå något befäl,
varför Montgomery till arbetet på mobiliseringsdetaljen fortfarande icke
kunde få annan extra arbetskraft än värnpliktiga. Tillfrågad av Murray om
Montgomery haft någon nytta av de värnpliktiga som dittills tjänstgjort vid
detaljen svarade Montgomery att dessa varit till mycket stor hjälp. I samband
härmed upplyste Montgomery att Falkenberg tillsagt honom att han
icke finge använda värnpliktiga på detaljen, men Murray var av samma
åsikt som förut. I början av hösten 1956 kommenderades Svenby till tjänstgöring
vid detaljen. Till en början sysselsattes Svenby med rutinarbete på
häst-, hund- och bildetaljen, men sedan Montgomery upptäckt att Svenby
var en arbetskapacitet lät han denne börja att liksom sina företrädare revidera
mobiliseringskalendrar. Under en i september 1956 genomförd övning
med reservolficerare, som skulle tjänstgöra såsom mobiliseringsgruppcheter,
uppmärksammades att kalendrarna för mobiliseringsgruppchefer voro
i behov av omredigering. Bibbing, som då var chef för mobiliseringsavdelningen,
ansåg att Svenby var rätte mannen att utföra detta arbete och gav
denne i uppdrag att göra de ifrågavarande kalendrarna »mera lustbetonade».
Ribbing gav personligen Svenby direktiv för detta arbete. Sedermera fann
Montgomery att Svenby skrivit nya titelblad till samtliga kalendrar och där
angivit att han upprättat kalendrarna. Detta ansåg Montgomery visserligen
mindre lämpligt, enär det var han som var ansvarig för innehållet i kalendrarna,
men han fann ej skäl att ändra Svenbys anteckning. I verkligheten var
det ju Svenby som upprättat dem. Svenby var under sin fortsatta tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen huvudsakligen sysselsatt med arbete å kalendrarna
för mobiliseringsgruppchefer. Därutöver gjorde Svenby tillsammans
med Sjögren, som började tjänstgöra på detaljen i oktober 1956, på uppdrag
av Montgomery en ny lägeskarta. Det var nödvändigt att en ny sådan karta
gjordes, enär den dåvarande var inaktuell. Svenby och Sjögren kommo på
iden att, i stället för att rita streck på kartan, använda trådar varigenom man
slapp radeiingar vid revidering. Ribbing, som fann kartan praktisk, godkände
åtgärden. Sjögren arbetade under huvuddelen av sin tjänstgöring vid mo -

biliseringsdetaljen på dess häst-, hund- och bildetalj. Sjögren var till skillnad
från Svenby icke någon skapande kraft och fick anvisas arbete efter
hand. Mot slutet av sin tjänstgöring sysselsattes Sjögren liksom före honom
Sager med revidering av mobiliseringskalendrar. Arbetet härmed bestod huvudsakligen
i byte av bilagor i kalendrarna. Under liden den 1 januari—den
31 mars 1957 tjänstgjorde kaptenen Nordquist vid inobiliseringsdetaljen och
satt därvid och arbetade i valvet. Detta stod därigenom under angivna tid under
ständig uppsikt, varför Svenby och Sjögren då aldrig ensamma plockade
med några pärmar. — Tidigare hade Montgomery i stor utsträckning sysslat
med omgruppering av vissa mobiliseringsgrupper. Arbetet i fråga var föranlett
av en av militärbefälhavaren för fjärde militärområdet på lång sikt utarbetad
plan. För det omfattande omgrupperingsarbetet var mobiliseringsdetaljens
personalstyrka icke tillräcklig och, då Montgomery trots upprepade
framställningar om personalförstärkning icke erhöll ytterligare personal,
hade han och Ribbing icke någon annan utväg än att anlita de värnpliktiga
biträdena för det dagliga rutinarbetet med införande av ändringar i mobiliseringsenheternas
kalendrar o. dyl. Montgomery bestrede bestämt att han gjort
avkall på sekretesskravet genom att anlita värnpliktiga för de ändringsarbeten
i mobiliseringskalendrarna som voro en följd av ändrad planläggning i
stort. Tvärtom ansåge han sig ha gjort sin plikt genom att med tilldelad personal
på snabbaste och enligt hans uppfattning ändamålsenligaste sätt ha
genomfört den av militärbefälhavaren anbefallda ändringen. Det bleve alltid
en omdömesfråga i vilken omfattning vid mobiliseringsdetaljen placerade
värnpliktiga kunde tilldelas vad Montgomery kallade dagligt rutinarbete.
Montgomery hade trots ett noggrant studium av IHH icke kunnat utläsa att
värnpliktiga icke skulle vara behöriga att utföra sådant arbete, som de
fått utföra pä detaljen, eller att handhava hemliga handlingar. Enligt Montgomerys
uppfattnig vore för övrigt i fråga om mobiliseringskalendrarna endast
namnet på förbandet samt mobiliseringsplatsen av hemlig natur. Montgomery
ville även framhålla att värnpliktiga, anlitades för liknande arbete
inom alla högre staber. Omfattningen av detta arbete kunde Montgomery visserligen
icke uttala sig om men han visste att de värnpliktiga anlitades för
kvalificerat arbete. En förutsättning för att Montgomery skulle kunna ha
någon nytta av de värnpliktigas arbete var att de inom ramen för givna arbetsuppgifter
kunde arbeta självständigt. Montgomery hade icke tid att utöva
någon direkt övervakning av personalen utan var, för att arbetet skulle kunna
löpa friktionsfritt, nödsakad att giva dem förtroendet att arbeta självständigt.
De värnpliktiga erhöllo i regel vid arbetets början på morgonen av
Montgomery de handlingar de behövde. Valvet stod sedan öppet utom under
lunchuppehållet, och efter hand som de värnpliktiga lärde sig hitta i valvet
hände det givetvis att de själva hämtade nytt arbetsmaterial. Montgomery
kontrollerade därvid i regel icke vad de hämtade ut men som de värnpliktiga
måste passera förbi honom såg han oftast vad det var fråga om. All
Sager fick sitta i valvet och arbeta hade sin förklaring i att Montgomery
betraktat denne litet annorlunda än de övriga värnpliktiga, enär Montgomery

personligen kände Sager och denne på grund av sina familjeförhållanden —
Sager tillhörde en av landets förmögnaste släkter — måste anses absolut
pålitlig. Då Montgomery mera tillfälligt måste lämna detaljens lokaler för
t. ex. föredragning låste han ej valvet. Flertalet av de hemliga handlingar av
synnerlig betydelse för rikets säkerhet, s. k. kvalificerat hemliga handlingar,
som anförtrotts Montgomery, förvarades i ett låst plåtskrin i valvet. Nyckeln
till detta skrin förvarades tillsammans med ett antal andra nycklar på en
nyckeltavla i valvet. Montgomery var medveten om att den personal som
hade tillträde till valvet — Lundquist, kanslibiträdet och de värnpliktiga —
mycket väl kunde öppna skrinet och taga del av däri förvarade handlingar.
Problemet var dock rent teoretiskt och han trodde icke att någon av personalen
känt till vilka handlingar han förvarade i skrinet. En del andra kvalificerat
hemliga handlingar voro insatta i pärmar som förvarades i ett låst
plåtskåp i valvet. Jämväl nyckeln till skåpet förvarades på den förut angivna
nyckeltavlan. — Montgomery kunde icke uttala sig om i vad mån Mnrray
kände till omfattningen av de värnpliktigas arbete på mobiliseringsdetaljen.
Murray gav nämligen sina underlydande chefer stor frihet och lade sig icke
i detaljer om blott arbetet gav resultat. Då Montgomery begärde personalförstärkning
bad han att i första hand få befäl. Han hade inget minne av att
han därvid i detalj lämnade upplysningar om arbetsuppgifterna men Mnrray
torde ha förstått att det icke var fråga om vanligt kontorsarbete. Montgomery
hade ej heller något minne av att Murray besökt mobiliseringsdetaljens
lokaler mer än någon enstaka gång och aldrig för inspektion. Falkenberg,
som var chef för mobiliseringsavdelningen till den 1 juli 1956, tillsade vid
något eller några tillfällen Montgomery att denne »skulle tänka på att beakta
sekretessen». Falkenberg brukade därvid alltid som sin uppfattning framhålla
att värnpliktiga icke borde få tjänstgöra på mobiliseringsdetaljen, vartill
Montgomery brukade replikera att han fått Murrays tillstånd att anlita
värnpliktiga.

Lingmark har anfört: Under den tid Lingmark var chef för mobiliseringsdetaljen
förekom aldrig att någon värnpliktig kommenderades till tjänstgöring
vid detaljen. Däremot hade värnpliktiga i speciella fall för skrivarbete
kommenderats till tjänstgöring vid den under mobiliseringsdetaljen lydande
häst-, hund- och bildetaljen. Dessa kommenderingar hade utverkats av
Lingmark genom hänvändelse till chefen för mobiliseringsavdelningen eller
sekundchefen. Lingmark komme icke ihåg hur många värnpliktiga som
på delta sätt kommenderats till tjänstgöring på häst-, hund- och bildetaljen
men han erinrade sig att en av de värnpliktiga hette Morling. Arbetsuppgifterna
utgjordes av enklare skrivarbete, sortering av bil- och hästkort m. in.
De värnpliktiga fingo hela tiden uppehålla sig i häst-, hund- och bildetaljens
rum och hade självfallet ej tillträde till valvet. De hade aldrig fått arbeta
med eller handhava hemliga handlingar. På häst-, hund- och bildetaljen
fanns så mycket arbete av icke hemlig natur att det aldrig var någon svårighet
att sysselsätta de värnpliktiga. Lingmark hade under sin tjänstgöring
som chef för mobiliseringsdetaljen rummet närmast valvet som arbetsrum.

Från sin arbetsplats hade han fullständig kontroll över valvet och han tillät
icke andra personer än sekundchefen, chefen för mobiliseringsavdelningen,
säkerhetschefen och Ingeborg Johannisson att gå in i valvet. Han lät som
regel dörren till valvet vara öppen under tid då han själv uppehöll sig i
tjänsterummet men så snart han lämnade rummet låste han dörren och tog
med sig nyckeln. Under sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen efter det
Lingmark den 1 april 1954 avgått som chef för detaljen hade han ett arbetsrum
vid ordersalen utan kontakt med mobiliseringsdetaljen. Han var dock
nödsakad att hämta arbetsmaterial på detaljen och lade därvid under hösten
1954 märke till att två värnpliktiga tjänstgjorde där. De voro liksom under
Lingmarks chefstid placerade i häst-, hund- och bildetaljens rum och Lingmark
visste till en början ej annat än alt de arbetade med denna detaljs arbetsuppgifter.
Vid något tillfälle fick han emellertid se att de båda värnpliktiga,
vilkas namn han ej kände, voro sysselsatta med att uppgöra en mobiliseringskarta
i ordersalen. Lingmark blev upprörd över att värnpliktiga
sattes till detta arbete, enär en mobiliseringskarta gåve en överblick över hela
mobiliseringsplaneringen, och gick genast in till Montgomery och anmärkte
på förhållandet. Han förklarade för Montgomery att det var fullständigt barockt
att låta värnpliktiga arbeta med sådana uppgifter som den ifrågavarande
men Montgomery ville icke lyssna på vad Lingmark sade. Montgomery
bara skrattade som vanligt. Lingmark vände sig då till Falkenberg och anmälde
förhållandet för denne och Lingmark visste att Falkenberg anmälde
saken till Murray. Efter vad Lingmark förstod rann det hela dock ut i sanden
ty han såg snart att de värnpliktiga anlitades för liknande arbete.

De värnpliktiga som tjänstgjort vid mobiliseringsdetaljen under den tid
Montgomery var chef för densamma ha uppgivit följande.

Sjönander: Sedan han tjänstgjort omkring en månad vid häst-, hund- och
bildetaljen gav Montgomery honom order att biträda Lingmark med att uppgöra
mobiliseringskarta för regementei. För detta ändamål gjorde Sjönander
till en början — genom att uppklistra kartblad på en skiva — en karta över
regementets hela mobiliseringsområde. Därefter fick han av Montgomery
låna regementets mobiliseringshandlingar, sex hemligstämplade pärmar, för
att efter anvisning av denne därur utdraga de uppgifter som behövdes samt
införa dessa på kartan. Första dagen Sjönander skulle syssla därmed gav
sannolikt Montgomery honom pärmarna men därefter gick Sjönander själv
in i valvet och hämtade pärmarna och det arbetsmaterial i övrigt han behövde
utan att Montgomery gjorde någon invändning däremot. Såvitt han
visste blev han ej föremål för någon övervakning av Montgomery under arbetet
med kartan utan fick arbeta självständigt och utan någon kontroll.
Vintern 1954—1955 fick Sjönander ofta skriva ut skrivelser efter koncept
av Montgomery, vilka skrivelser oftast voro hemligstämplade. Under denna
tid fick han gå in i valvet när han behövde det i tjänsten. Troligen i början
av juni 1955 fick Sjönander i uppdrag att revidera mobiliseringskalendrar.
Till detta arbete kommenderades även övriga vid mobiliseringsdetaljen
tjänstgörande värnpliktiga. Arbetel bestod i att utbyta olika handlingar i

dessa kalendrar mot nya, som de värnpliktiga själva fingo upprätta. Uppgifterna
till dessa nya handlingar fingo de hämta ur olika handlingar i valvet,
vilka samtliga voro hemligstämplade. Sjönander fick troligen en mall
för arbetets utförande av Montgomery. Möjligen förhöll det sig dock så att
Montgomery och Sjönander tillsammans utarbetade den första kalendern.
Montgomery lämnade därefter de värnpliktiga fria händer och lade sig icke i
deras arbete på något sätt. Sjönander märkte icke att under arbetets gång
någon kontroll av de värnpliktigas handhavande av handlingar eller eljest
någon övervakning förekom. Sjönander och Morling medförde alltid portföljer
till arbetet och förvarade dem på arbetsrummet utan att det någonsin
förekom att Montgomery eller någon annan sökte kontrollera innehållet i
portföljerna när Sjönander och Morling lämnade arbetsplatsen för dagen.

Morling: Han hade under tidigare värnpliktstjänstgöring, då Lingmark
var chef för mobiliseringsdetaljen, tjänstgjort på häst-, hund- och bildetaljen
och placerades vid inryckningen i februari 1955 omedelbart som skrivbiträde
på mobiliseringsdetaljen. Då Morling började denna tjänstgöring
hade Montgomery, som efter Morlings föregående tjänstgöring efterträtt
Lingmark som chef för mobiliseringsdetaljen, icke som arbetsrum rummet
närmast valvet, vilket Lingmark haft, utan i stället nästa rum från valvet
räknat. Vid sin ankomst till mobiliseringsdetaljen fick Morling i uppdrag
att tillsammans med Sjönander upprätta en s. k. hästkarta, upptagande alla
avlämnings- och uppsamlingsplatser för förbandets hästar. Troligen voro de
sysselsatta med detta arbete ett par månader. Samtidigt höllo Montgomery
och Ingeborg Johannisson på med att revidera mobiliseringskalendrar. Då
detta arbete enligt vad Morling ville erinra sig var brådskande, fingo han
och Sjönander när hästkartan var färdig hjälpa dem med revideringen.
Morling och Sjönander fingo anvisning om hur kalendrarna skulle se ut i
reviderat skick och erhöllo arbetsmaterial som till en del var klart att insortera
i kalendrarna och till en del skulle kompletteras med olika uppgifter.
Morling och Sjönander fingo även utskriva en del handlingar på stencil
och sedan själva ombesörja mångfaldigande av dem. Såvitt Morling kunde
förstå fingo de utskriva i stort sett vilka handlingar som helst som ingingo
i mobiliseringskalendrarna. Han hade icke någon känsla av alt några eller
vissa i kalendrarna ingående handlingar ansågos vara av sådan hemlig karaktär
att de icke skulle få arbeta med dem. Så kunde givetvis dock ha
varit fallet oaktat han icke märkt eller förstått det. I kalendrarna ingående
kartor ritades — efter vad Morling ville minnas — av Montgomery eller
Ingeborg Johannisson men insorteringen i kalendrarna fick Morling eller
Sjönander ombesörja. Morling komme även ihåg att han fick arbeta med
revidering av transporthandlingar, vilka förvarades i ett valv i källarvåningen.
Vid uthämtandet av dessa handlingar var i regel Lundquist närvarande.
Vidare erinrade Morling sig att han under sista tiden av sin tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen arbetat med upprättande av mobiliseringskartor.
Han fick därvid klistra samman kartblad och sedan ifylla vissa uppgifter
på kartan, vilka uppgifter han enligt vad han ville minnas hämtade

från andra kartor. Huvuddelen av de handlingar Merling kom i beröring
med under sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen voro hemligstämplade
och han vore av den uppfattningen att »det var officerarnas jobb som han
och Sjönander fick göra». Han diskuterade ibland detta förhållande med
Sjönander som var av samma uppfattning. Förklaringen till förfaringssättet
läge enligt Morlings uppfattning i att arbetet var brådskande och att det
ej fanns annan personal att tillgå. Montgomery lade sig icke i Morlings
och Sjönanders arbete utan de fingo arbeta självständigt och utan någon
egentlig kontroll. De fingo sig förelagt att revidera mobiliseringskalendrarna
och sedan de börjat därmed fingo de själva hämta ut nya kalendrar efter
hand som de blevo färdiga med dem de höllo på med. Morling förmodade
att Montgomery genomläste de kalendrar han och Sjönander reviderat
men han komme icke ihåg att Montgomery gjort några egentliga anmärkningar
mot deras arbete.

Däcker: Han och Sager kommenderades samtidigt i juni 1955 till tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen. Morling och Sjönander hade då sina arbetsplatser
i rummet närmast valvet medan Montgomery satt i nästa rum.
Sin första arbetsuppgift fick Däcker av Montgomery, och denna bestod i
att på stencil utskriva en sammanfattning av regementets mobiliseringshandlingar.
Han erhöll för detta ändamål de gamla mobiliseringshandlingarna,
eller rättare dessas grundstomme, vilken omfattade omkring 30 sidor
och var hemligstämplad samt innehöll, enligt vad Däcker nu komme ihåg,
alla detaljer för förbandets mobilisering med av Montgomery därutinnan
gjorda ändringar. Under tiden Däcker höll på med nyss angivna arbete blev
han av Sjönander och Morling insatt i arbetets gång på mobiliseringsdetaljen.
Efter omkring tre veckors tjänstgöring vid detaljen fingo Däcker och
Sager flytta in i rummet närmast valvet. Dackers arbete under hans fortsatta
tjänstgöring, förutom deltagande i rekognosceringar omkring fyra dagar
i veckan under ett par månader, bestod huvudsakligen i att utskriva
stenciler efter koncept av Montgomery. Dessa avsågo dels regementets mobiliseringshandlingar,
dels mobiliseringsgruppchefskalendrar och dels mohiliseringskalendrar.
Stencilutskrift av transporthandlingar förekom också.
Även om det oftast tillgick så att Montgomery lämnade Däcker koncept för
utskrift hände det dock mycket ofta att Däcker själv fick ur mobiliseringshandlingarna
i valvet hämta de uppgifter han behövde för att revidera vissa
handlingar. Däcker fick även syssla med revidering av mobiliseringskalendrar.
Sager, som också arbetade med revidering av mobiliseringskalendrar,
skrev därvid ut en del stenciler och Däcker fick av denne i viss utsträckning
material för de kalendrar med vilka han arbetade. Någon gång under
hösten 1955 fick Däcker se Montgomery sitta och titta i en av pärmarna
med regementets mobiliseringshandlingar. När Däcker kom fram till Montgomery
slog denne plötsligt ihop pärmen varvid Däcker fällde ett yttrande
om att det naturligtvis var fråga om något som han ej skulle få se. Montgomery
bejakade detta men tilläde att det väl ej gjorde så mycket alt Däcker
fick sc vad det var och lät Däcker titta i pärmen. Däcker såg att på flera

av handlingarna däri fanns kvalificerad hemligstämpel. Denna pärm hade
Däcker dittills icke sysslat med under sitt arbete men efter hand fick han
vid flera tillfällen anledning att taga del av handlingarna däri. Han konstaterade
därvid att handlingarna med kvalificerad hemligstämpel fortfarande
funnos i pärmen. Hur många sådana handlingar som förvarades i
pärmen — pärm I av regementets mobiliseringshandlingar — visste icke
Däcker men han ville minnas att det var flera. Däcker trodde att han även
fått renskriva en del av de kvalificerat hemliga handlingarna sedan Montgomery
därå infört vissa ändringar. Däcker visste att även Sager tagit del
av de kvalificerat hemliga handlingarna i pärmen. Han kände vidare till
att Montgomery förvarade sådana handlingar i ett plåtskrin som stod på
en hylla i valvet, vilket skrin var låst med ett litet hänglås. Däcker vore
emellertid icke säker på att han vid den tiden visste var nyckeln till skrinet
förvarades. Vid arbetets början för dagen öppnade Montgomery valvet och
detta fick sedan stå öppet under hela arbetstiden. Under lunchrasten stängdes
valvet så gott som alltid men vid några tillfällen — då Däcker och Sager
för att få sluta tidigare på dagen skolat arbeta under lunchrasten — sköts
dörren till valvet endast igen när rasten började, varefter Däcker och Sager
kunde komma när de ville och taga ut de handlingar de behövde för sitt
arbete. Någon egentlig kontroll från Montgomerys sida av Dackers och de
andras besök i valvet förekom ej. Under arbetstid kunde Däcker och övriga
värnpliktiga på detaljen komma och gå som de ville i valvet utan att det
föranledde några frågor från vare sig Montgomery eller Lundquist. Då
Däcker eller andra värnpliktiga arbetade i rummet närmast valvet fanns ej
heller någon praktisk möjlighet för Montgomery att kontrollera dem. Under
denna tid fanns för övrigt en dörr som ledde från rummet i fråga direkt
ut i den utanför detaljens rum löpande korridoren, genom vilken dörr inoch
utpassering i regel skedde. Denna dörr blev sedermera försatt med bokhyllor.
Då Birgitta Jannesson tillträdde sin tjänst på mobiliseringsdetaljen
— vid årsskiftet 1955-1956 — fick hon till en början sin arbetsplats i rummet
intill valvet, varvid Däcker fick flytta till det största, längst bort från
valvet belägna rummet där Lundquist och Märta Ekström hade sina arbetsplatser.
Vid den tidpunkten flyttade Sager in i valvet, där han hade sin
arbetsplats i vart fall under återstoden av Dackers tjänstgöring vid detaljen.
Sager tog in några växter och tavlor i valvet för att där skulle bli hemtrevligare.
Birgitta Jannesson opponerade sig mot att hon skulle sitta i rummet
intill valvet och, enligt vad Däcker kände till, fick Montgomery tillsägelse
av Falkenberg att ha sin arbetsplats i rummet intill valvet för att efter vad
Däcker förstode ha kontroll över tillträdet till valvet. Det förekom vid flera
tillfällen att Montgomery och Lundquist samtidigt voro frånvarande från
detaljen. Däcker och Sager fingo då, liksom Märta Ekström och senare även
Birgitta Jannesson, arbeta på vanligt sätt med hemliga handlingar. Montgomerys
uppträdande gentemot de värnpliktiga blev litet för mycket familjärt.
Som Däcker uppfattade saken var Montgomery till en del beroende av
honom och Sager. Sålunda hämtade de med Dackers eller Sagers bil så gott

som varje dag Montgomery i dennes bostad och vidare kunde Montgomery
enligt Dackers uppfattning ej sköta mobiliseringsdetaljen utan deras hjälp.
Som exempel å sist angivna förhållande ville Däcker framhålla att det vid
en mobiliseringsövning av större omfattning under hösten 1955 var Sager
som ombesörjde utlämning och kvittering av alla handlingar. Montgomery
kunde kanske ha ombesörjt detta men då Sager ändrat om inne i valvet
var det denne som bäst kände till var handlingarna förvarades. Under övningen
inträffade det ofta att officerare, som kommo in på detaljen, efterfrågade
Sager och icke Montgomery. Då Däcker eller Sager någon gång behövde
något råd för tjänsten vände de sig ej till Montgomery utan till Lundquist.

Sager: Till en början fick han syssla med en del okvalificerade uppgifter
på häst-, hund- och bildetaljen samt springa ärenden m. m. Sedan Sjönander
och Morling i mitten av juni 1955 slutat sin tjänstgöring på detaljen,
togs Sager i anspråk för litet mera kvalificerade uppgifter. Han fick som
bilförare medfölja Montgomery på rekognosceringar och fick därvid även
biträda denne vid mätningar m. m. Efter hand som nya mobiliseringsplatser
rekognoscerades och jämväl på grund av ändringar beträffande förbandens
personal, förrådsplatser, utrustning m. m. fick Sager i uppdrag att
göra revideringar av mobiliseringskalendrarna. Montgomery hade uppgjort
mönsterkalendrar vilka Sager fick använda som förebilder vid sitt arbete.
Därjämte frågade Sager självfallet alltid Montgomery i tveksamma fall.
Sedan Sager genomgått en kalender skrev han å försättsbladet sitt namn
såsom den som reviderat kalendern. Montgomery hade ingenting att invända
mot detta förfarande. Kalendrarna för mobiliseringsgruppchefer reviderade
Montgomery själv. Dock vore det möjligt att Sager ändrade några
kartor i dessa i samband med ändring av mobiliseringsplatserna ävensom
några stencilerade bilagor i någon eller några kalendrar. Då Sager började
sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen fick han sin arbetsplats i rummet
närmast valvet, vilket rum sedan Ingeborg Johannisson slutat på detaljen
disponerats av Sjönander och Morling. Rummet mellan detta rum och häst-,
hund- och bildetaljens rum var Montgomerys tjänsterum. I samband med
att Birgitta Jannesson i början av 1956 tillträdde tjänsten som kanslibiträde
å detaljen gjordes en omplacering så att Montgomery flyttade till rummet
närmast valvet och Birgitta Jannesson fick sin arbetsplats i Montgomerys
tidigare tjänsterum. Sager fick sitta ocb arbeta i samma ruin som Birgitta
Jannesson en kortare tid men då hon fann detta besvärligt fick Sager flytta
in i valvet. Detta arrangemang ansågs praktiskt enär Sager, som höll på
med revidering av mobiliseringskalendrarna, därigenom slapp bära kalendrarna
ut ur och in i valvet. Sager hade därefter sin arbetsplats i valvet troligen
till någon gång i april 1956, då Falkenberg, som var av annan uppfattning
än Murray i fråga om lämpligheten av att värnpliktiga tjänstgjorde
på mobiliseringsdetaljen, i egenskap av tjänstförrättande sekundchef tog
tillfället i akt och placerade Sager på tolfte kompaniet för handräckningstjänsl.
Sager fick räfsa löv några dagar men, sedan Lundquisl och Birgitta

Jannesson — Montgomery var vid tillfället sjukskriven — begärt att Sager
på grund av personalbristen på mobiliseringsdetaljen skulle få återgå dit
och därvid även framhållit att Sager under så lång tid tjänstgjort vid detaljen,
fick Sager återvända. Sedan Sager fått sin arbetsplats i valvet hade
någon kontroll i detta ords rätta bemärkelse icke förekommit. Han åtnjöt
fullt förtroende samt fick och kunde taga del av i stort sett vilken handling
som helst. Även innan han erhöll sin arbetsplats i valvet fick han utan tillsyn
tillträde till valvet för att hämta handlingar för sitt arbete och efter
arbetet återställa handlingarna. Däcker hade även i stort sett fritt tillträde
till valvet. I de flesta fall frågade dock Montgomery Däcker vad han hade
för ärende till valvet men sedan Däcker redogjort därför fick han ensam
gå in dit. Däremot fick personal, som ej tillhörde mobiliseringsdetaljen,
ej tillträde till valvet. Detta gällde även officerare. Montgomery hade omtalat
för Sager att kvalificerat hemliga handlingar förvarades dels i de pärmar
som innehöllo regementets mobiliseringshandlingar och dels i en särskild
pärm. Dessa pärmar stodo på hyllor i valvet, men Sager tog ej del av
handlingarna i fråga. Montgomery hade för övrigt tillsagt honom att han
icke skulle befatta sig med dessa pärmar. Sager kände även till alt kvalificerat
hemliga handlingar förvarades i ett låst plåtskrin, vartill nyckeln
hängde på en nyckeltavla i valvet, samt i ett plåtskåp.

Svenby: Han var uttagen till befälsutbildning men blev nedgrupperad
och placerades i stahstjänst samt tilldelades vid månadsskiftet juli—augusti
1956 mobiliseringsdetaljen. Vid denna tidpunkt åtnjöt Montgomery semester
och Svenby fick av Lundquist order att biträda denne vid revidering av
s. k. avlämningsplatskalendrar för häst-, hund- och bildetaljen. Dessa kalendrar
voro hemligstämplade och Svenby utförde sitt arbete under Lundquists
överinseende. Under annan tid än arbetstid förvarades kalendrarna
i valvet. Sedan Montgomery efter någon vecka återkommit från sin semester
fick Svenby order att genomgå och revidera mobiliseringskalendrarna. När
Svenby undersökte kalendrarna fann han att de icke voro i sådant skick
som han ansåg önskvärt. Han studerade gällande mobiliseringsinstruktion
och uppgjorde därefter på eget bevåg en mall för mobiliseringskalender och
underställde Montgomery denna för godkännande. Montgomery behöll mallen
någon tid och meddelade därefter att han ansåg att den var bra samt
gav Svenby i uppdrag att revidera samtliga mobiliseringskalendrar efter
den uppgjorda mallen. Som Svenby förstod att detta var ett tidsödande
arbete föreslog han Montgomery att denne skulle söka få ytterligare en
värnpliktig som biträde på mobiliseringsdetaljen. Svenby insåg visserligen
alt en värnpliktig egentligen icke skulle få sysselsättas med sådant arbete
men då han själv placerats där och då han ansåg att han icke ensam skulle
hinna få arbetet färdigt såg han icke någon annan möjlighet än att begära
biträde av annan värnpliktig. Montgomery begärde slutligen förstärkning
och Sjögren tilldelades då mobiliseringsdetaljen. Sjögren fick i uppdrag att
fortsätta revideringen av mobiliseringskalendrarna efter Svenbys mall och
efter anvisningar av denne. Sjögren reviderade ett flertal kalendrar. Svenby

påbörjade i stället revidering av kalendrar för mobiliseringsgruppchefer,
vilka kalendrar efter revideringen av mobiliseringskalendrarna även voro
i behov av översyn. Svenbys uppgift blev att skriva en ny s. k. allmän
del till dessa kalendrar. Han uppgjorde liksom i fråga om mobiliseringskalendrarna
en mall, vilken lian lämnade till Ribbing för godkännande. Vid
uppgörandet av denna mall tog Svenby — liksom då han upprättade mallen
för mobiliseringskalendrarna — kontakt med bland andra personalofficeren,
tygofficeren och regementsintendenten och fick av dem de upplysningar
han behövde för mallens upprättande. Det föreföll därvid Svenby
som om de ifrågavarande befattningshavarna icke voro trakterade av Svenbys
besök utan föredrogo att lämna uppgifterna till Montgomery. Sedan
Svenby slutligen fått mallen godkänd av Ribbing började han revideringsarbetet
och var i stort sett sysselsatt därmed under återstoden av sin tjänstgöring
på mobiliseringsdetaljen. De uppgifter han behövde för genomgången
och revideringen fick han söka i skilda handlingar i valvet. Huvuddelen
erhöll han ur pärmarna med regementets mobiliseringshandlingar, ofta efter
anvisning av Montgomery. Därvid begagnade han sig även av det i valvet
i plåtpärm förvarade registret till regementets mobiliseringshandlingar.
Då det befanns att hänvisningarna i registret icke överensstämde med innehållet
i pärmarna fick Svenby order av Montgomery att revidera såväl register
som pärmar. Under detta arbete upptäckte Svenby att i pärmarna
förvarades i varje fall några handlingar som voro åsätta hemligstämpel
enligt vilken de voro av synnerlig vikt för rikets försvar. Svenby reagerade
starkt mot detta förvaringssätt enär han av stämpelns text kunde utläsa att
delgivande av handlingarnas innehåll fick ske först efter tillstånd från försvarsdepartementet.
Under sista delen av tjänstgöringen vid mobiliseringsdetaljen
uppgjorde Svenby tillsammans med Sjögren efter tillstånd av Montgomery
en ny karta över regementets mobiliseringsområde. På denna karta,
som förvarades i valvet, voro samtliga regementets förband och förråd m. m.
angivna. Svenby och Sjögren skrevo även mot slutet av sin tjänstgöring
på mobiliseringsdetaljen »instruktioner» för sina efterträdare, enär de ansågo
att efterträdarnas arbete därigenom skulle kunna underlättas. —
Svenby och Sjögren voro helt betrodda och kunde obehindrat gå in i och
ut ur valvet. Dörren mellan valvet och Montgomerys rum var öppen under
hela arbetstiden och det även om Montgomery tillfälligt lämnade sitt rum.
Det förekom aldrig att Montgomery eller Lundquist frågade Svenby eller
Sjögren vad de gjorde i valvet eller vilka handlingar de uttogo därifrån.
Det skulle ej ha berett Svenby eller Sjögren någon svårighet vare sig att
avskriva vilken handling som helst eller att vid arbetets slut för dagen
medföra handlingar från detaljen. Någon kontroll i detta hänseende förekom
icke från Montgomerys sida. Däremot var Falkenberg mycket noga
med kontrollen av valvet. Svenby fick redan i början av sin tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen tillsägelse av Lundquist att han ej fick gå in i
valvet då Falkenberg uppehöll sig i lokalerna. Lundquist förklarade denna
tillsägelse med att »Falkenberg tycker inte om att se värnpliktiga i valvet

och kapten Montgomery brukar alltid få obehag om han får se något sådant».
Svenby kände ej till huruvida Ribbing visste att han och Sjögren
hade fritt tillträde till valvet. Ribbing såg emellertid flera gånger att de
ensamma gjorde besök där. — De förhållanden vid mobiliseringsdetaljen
för vilka Svenby redogjort voro icke ensamma avgörande för hans och
Sjögrens anmälan till militieombudsmannen utan fastmer den allmänna
sorglöshet i sekretesshänseende som präglade Montgomerys chefskap.

Sjögren: I början av oktober 1956 placerades han vid mobiliseringsdetaljen
och tjänstgjorde sedan där till dess han utryckte från tjänstgöringen.
Han sysselsattes den första tiden med att uppgöra förteckningar över avhämtningsplatser
för rekvirerade motorfordon. Detta arbete ingick i Lundquists
åligganden men det blev i huvudsak Svenby som kom att instruera
Sjögren, enär Svenby uppgjort en mall för hur pärmar med de angivna förteckningarna
skulle ordnas. Medan Sjögren var sysselsatt med ifrågavarande
arbete höll Svenby på med revidering av förbandets samtliga mobiliseringskalendrar.
Efter någon vecka fick Sjögren order att hjälpa Svenby
med detta arbete och han var sedan i huvudsak sysselsatt därmed till dess
han den 29 mars 1957 utryckte från tjänstgöringen. Vid revideringen av
kalendrarna använde Sjögren sig av en mall som Svenby uppgjort. Det visade
sig snart att kalendrarnas innehåll var mer eller mindre inaktuellt,
varför Sjögren fick omskriva och utbyta nästan varje blad. Någon instruktion
eller vägledning fick han därvid icke av befälet. Var han i behov av
någon upplj sning vände han sig till Svenby. Montgomery lade sig sällan
i arbetet med kalendrarna. Under sitt arbete på mobiliseringsdetaljen uppmärksammade
Sjögren och Svenby att regementets mobiliseringskarta, som
förvarades i valvet, var opraktisk och icke helt aktuell. De föreslogo då
Montgomery att de skulle göra om kartan och erhöllo också Montgomerys
tillstånd därtill. De uppgifter som behövdes för detta ändamål hämtade de
från den dittillsvarande kartan och från mobiliseringskalendrarna. Vid ett
tillfälle upptäcktes att i några pärmar som innehöllo från andra försvarsmyndigheter
till regementet översända handlingar, av vilka Sjögren och
Svenby för sitt arbete stundom måste taga del, även funnos minst 5—6
handlingar med stämpel av innebörd, att de voro kvalificerat hemliga. Enligt
vad Sjögren ville erinra sig sattes Svenby att revidera pärmarna i fråga
jämte tillhörande register, den s. k. plåtkalle eller en pärm av plåt vari
insattes registertalonger enligt viscardsystem vilka hänvisade till pärmarna.
— Enligt Sjögrens uppfattning var sekretesskontrollen på mobiliseringsdetaljen
mycket bristfällig, i varje fall om man skulle utgå från föreskrifterna
i IHH. Dörren till valvet öppnades vid tjänstens början på morgonen,
låstes vid lunchuppehållet, öppnades efter detta samt låstes vid tjänstens
slut för dagen. Då Montgomery, som hade sitt tjänsterum i omedelbar anslutning
till valvet, lämnade rummet — vilket han ofta gjorde — fick dörren
till valvet stå öppen. Som det icke fanns annan möjlighet att komma till
Montgomerys tjänsterum och därmed till valvet än genom att passera Birgitta
Jannessons rum blev det i praktiken hon som, då Montgomery var

frånvarande från sitt rum, fick hålla kontroll över in- och utpassering till
valvet. Lundquist hade icke möjlighet att från sitt tjänsterum kontrollera
tillträdet till valvet och för övrigt hände det ofta att Montgomery och Lundquist
samtidigt voro frånvarande från lokalerna. Enligt vad Sjögren kunde
erinra sig förekom det aldrig att Montgomery frågade honom eller Svenbv
vilket ärende de hade till valvet. Ej heller Lundquist befattade sig därmed
utan tydligen ansågos Sjögren och Svenby helt pålitliga. Sjögren kunde således
under tjänsten obehindrat gå in i valvet och därifrån uttaga vilken
hemlig handling som helst och sätta sig att studera den, möjligen med undantag
för vissa kvalificerat hemliga handlingar som förvarades i en med
hänglås av optimustyp låst plåtlåda. Nyckeln till denna hängde dock åtminstone
en tid på en spik i valvet. — Sjögren ansåge det vara fullt klart
att Ribbing kände till att Sjögren och Svenby hade fritt tillträde till valvet
och han ansåge det likaledes vara fullt klart att Ribbing kände till vilket
arbete de sattes att utföra. Ribbing såg vid flera tillfällen Sjögren och Svenby
gå in i och ut ur valvet men anmärkte aldrig därpå. Att Ribbing kände
till att Sjögren och Svenby arbetade med mobiliseringskalendrar och kalendrar
för mobiliseringsgruppchefer framginge av att Ribbing vid flera
tillfällen uttryckt sin belåtenhet med deras arbetsresultat. Ribbing hade
för övrigt även fått taga del av en av Svenby uppgjord mall för de sistnämnda
kalendrarna. Ribbing anmärkte på denna mall och ville ha den
»luftigare och mera lusthetonad», varför Svenby fick omarbeta mallen tills
Ribbing blev nöjd med den.

Lundquist har anfört: Montgomery öppnade dörren till valvet varje morgon
och den fick därefter stå öppen under hela arbetsdagen frånsett lunchuppehållet.
Även då Montgomery under arbetstiden lämnade detaljens lokaler,
vilket ofta inträffade, lät han i regel dörren till valvet stå öppen. Av
de värnpliktiga som tjänstgjorde vid mobiliseringsdetaljen hade åtminstone
Däcker, Sager, Svenhy och Sjögren under tjänstetid fritt tillträde till valvet,
varur de vid tjänstgöringens början för dagen hämtade det i regel hemliga
material som de behövde för dagens arbete. De omhänderhade sedan
detta material under hela arbetsdagen frånsett under lunchuppehållet, vid
vars början alla hemliga handlingar utan någon egentlig tillsyn lades in
i valvet. Vid sina besök i valvet kunde de värnpliktiga obehindrat taga del
av i stort sett vilka handlingar som helst. Lundquist hade aldrig sett och ej
heller hört omtalas att Montgomery sökt kontrollera de värnpliktiga vid
deras upprepade besök i valvet. Såvitt Lundquist visste hade Montgomery
ej ens tillfrågat dem om deras ärende dil.

Ingeborg Johannisson har uppgivit: Sjönander fick i uppdrag att revidera
en s. k. mobiliseringskarta. För att kunna utföra detta arbete måste
han ha tillgång till olika hemliga handlingar. Dessa gick han utan vidare
in i valvet och hämtade. Då Ingeborg Johannisson för Montgomery påtalade
detta förhållande, svarade denne att han hade tillstånd av sekundchefen
alt använda de värnpliktiga för arbete vid mobiliseringsdetaljen. Montgomery
hade till en början, liksom Lingmark haft under sitt chefskap, rum -

niet närmast valvet som tjänsterum, medan Ingeborg Johannisson hade sin
arbetsplats i nästa rum från valvet räknat. Montgomery beordrade efter
en tid henne att byta rum med honom under motivering att han icke ville
sitta som portvakt vid valvet.

Birgitta Jannesson har uppgivit: Då hon tillträdde sin tjänst som kanslibiträde
vid detaljen, voro Däcker och Sager placerade i rummet närmast
valvet. Dörren till valvet stod öppen under hela arbetstiden, och Däcker och
Sager kunde obehindrat gå in i och ut ur valvet. Rummet närmast valvet
hade tidigare disponerats av Ingeborg Johannisson, och Montgomery ville
placera Birgitta Jannesson i rummet tillsammans med de båda värnpliktiga.
Detta motsatte hon sig emellertid bestämt under motivering att det
borde vara Montgomery som satt vid valvet och höll kontroll över detta.
Hon vände sig även till Falkenberg som bestämde att Montgomery skulle
sitta i rummet närmast valvet. Birgitta Jannesson fick sin arbetsplats i
mellersta och Däcker i bortersta rummet från valvet räknat, medan Sager
förläde sitt arbete till själva valvet, dit han bar in ett bord och där han under
dagen öppnade fönsterluckorna för att få ljus och ventilation. Liksom
förut gingo Däcker och Sager in i och ut ur valvet som de ville. Såvitt Birgitta
Jannesson förstått förekom aldrig någon kontroll av vilket hemligt
material de uttogo från valvet och arbetade med. De hämtade regelmässigt
ut sitt arbetsmaterial på morgonen och lämnade tillbaka och hämtade nytt
efter hand som arbetet fortskred. Ofta förekom att Montgomery var borta
från sitt tjänsterum, och eftersom varken Birgitta Jannesson eller Lundquist
från sin arbetsplats kunde se in i valvet, hade Däcker och Sager
möjlighet att taga del av vilken handling som helst.

Nordquist har anfört: Anledningen till att han kommenderades till
tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen var att han skulle förbereda sig fölen
blivande tjänst såsom mobiliseringsofficer vid Stockholms försvarsområde
samtidigt som han skulle utföra vissa uppgifter i fråga om mobiliseringsarbetet
vid regementet, vilka icke medhunnos av mobiliseringsdetaljens
ordinarie personal. Då han anlände till detaljen för att börja sin
tjänstgöring där befann sig Ribbing i Montgomerys tjänsterum. Nordquist
blev på grund av platsbrist anvisad att arbeta inne i valvet men kunde
numera icke erinra sig om det var Ribbing eller Montgomery som anvisade
honom denna arbetsplats. Ribbing korn emellertid under den tid Nordquist
tjänstgjorde vid detaljen några gånger in i valvet och diskuterade uppkomna
frågor med Nordquist. Att Svenby och Sjögren hade fritt tillträde
till valvet erfor Nordquist snart. De hämtade och lämnade tillbaka handlingar
utan att någon tog notis därom. Nordquist kunde icke erinra sig att
han hört eller sett att Montgomery kontrollerade vilka handlingar de värnpliktiga
hämtade i valvet. Montgomery hade visserligen sitt rum i anslutning
till valvet men kunde från sin arbetsplats i rummet icke se ditin.
Montgomery var för övrigt ofta i olika tjänsteärenden borta från rummel
och valvet måste då stå öppet eftersom Nordquist både sin arbetsplats där.
Huruvida Ribbing ägde vetskap om att Svenby och Sjögren utan kontroll

hade tillträde till valvet kunde Nordquist icke säga. Ribbing både sitt tjänsterum
på annat håll och besökte mobiliseringsdetaljen endast omkring en
gång om dagen. Som det icke vore säkert att dessa besök sammanfallit med
att någon värnpliktig gått in i eller ut ur valvet vore det ovisst om Ribbing
både kännedom om de värnpliktigas fria tillträde till valvet.

Majoren H. Palmi har anfört: Han vore sedan flera år tillbaka säkerhetschef
vid regementet. På grund av stor arbetsbörda — han vore chef för
utbildningsavdelningen — både han ej kunnat utöva någon fortlöpande
kontroll av Montgomerys sätt att sköta mobiliseringsdetaljen. Kontrollen
hade även försvårats av att Palmis arbetsplats var belägen på ganska stort
avstånd från kanslihuset, där mobiliseringsdetaljen hade sina lokaler. Palmi
verkställde emellertid gång efter annan i samband med besök å detaljen
en rutinmässig kontroll men fann aldrig några mera graverande omständigheter
som tydde på att Montgomery åsidosatt sekretesskraven. Vid ett sådant
tillfälle uppmärksammade han emellertid att Montgomery, då denne
lämnade tjänsterummet, lät dörren till valvet stå öppen. Palmi tillsade
Montgomery att han ansåg förfarandet felaktigt men Montgomery ursäktade
sig med att Palmi var kvar i rummet och att han ansett att Palmi
då hållit kontroll över valvet. När Palmi fick vetskap om att värnpliktiga
anlitades för arbete vid mobiliseringsdetaljen undersökte han genom personaldetaljen
huruvida de värnpliktiga personalkontrollerats. Då sådan
kontroll skett och Palmi fick veta att Falkenberg såsom chef för mobiliseringsavdelningen
till sekundchefen framfört erinringar mot att värnpliktiga
sattes att arbeta med mobiliseringsärenden utan att detta föranlett
någon ändring, ansåg sig Palmi icke kunna göra något mera åt saken. Han
berörde dock vid något tillfälle med Falkenberg nödvändigheten av att
iakttaga särskilt noggrann vaksamhet beträffande sekretesskontrollen vid
mobiliseringsdetaljen. Någon gång under 1950 företogo Palmi och Falkenberg
en kontroll av säkerhetstjänsten inom alla avdelningar vid regementet
där hemliga handlingar förvarades. Han komme ihåg att de därvid gjorde
några anmärkningar beträffande mobiliseringsdetaljen men kunde icke erinra
sig vad anmärkningarna avsett i vidare mån än att erinran framförts
mot att någon arbetsordning icke fanns för detaljen. En promemoria till
sekundchefen om iakttagelserna upprättades.

I den av Palmi omnämnda promemorian, vilken är dagtecknad den 18
juni 1950, angavs beträffande mobiliseringsdetaljen alt arbetsordning borde
uppgöras, att ankommande post borde behandlas på visst sätt samt att
»IHH bestämmelser måste bättre följas».

Falkenberg har anfört: Då tjänsten som chef för mobiliseringsdetaljen
efter Lingmark ledigförklarats, anmälde sig Montgomery som sökande. Falkenberg
kände icke Montgomery personligen men på grund av vissa informationer
som Falkenberg erhållit ansåg han Montgomery olämplig att sättas
på en så ansvarsfull post som den ifrågavarande. Falkenberg framförde
detta till Murray och avstyrkte bestämt att Montgomery skulle få tjänsten.
Murray föreslog emellertid Montgomery och denne erhöll också tjänsten.

Montgomery skötte till en början sin tjänst utan anmärkning och var ganska
väl insatt däri. Då det snart visade sig att det icke gick att hålla mobiliseringsarbetet
aktuellt med den fasta personalen, vände sig Montgomery till
Murray med begäran att få värnpliktiga till hjälp, varefter två värnpliktiga
kommenderades till tjänstgöring vid detaljen. Falkenberg utgick från att
de värnpliktiga såsom vid tidigare kommenderingar varit fallet skulle användas
till mindre kvalificerat arbete och hade därför ingen anledning att
protestera. Vid besök av Falkenberg på detaljen framgick emellertid att de
värnpliktiga hade tillträde till valvet och att de arbetade med hemliga handlingar.
Falkenberg vände sig då till Murray och begärde besked hur de
värnpliktiga skulle få användas. Murray förklarade att Montgomery fått
tillstånd att anlita de värnpliktiga för mobiliseringsarbetet, varför Falkenberg
ansåg sig icke kunna göra något åt saken. Sedan de nu ifrågavarande
värnpliktiga slutat kommenderades, liksom förut efter framställning av
Montgomery hos Murray, Däcker och Säger till tjänstgöring på mobiliseringsdetaljen.
Falkenberg fann snart att även dessa värnpliktiga fingo arbeta
med hemliga handlingar och hade tillträde till valvet, varför han gjorde en
ny framställning hos Murray, vilken dock icke heller föranledde någon
åtgärd. Falkenberg försökte »köra ut» de värnpliktiga när han fick se
dem inne i valvet men han visste att detta icke hade någon större effekt,
enär sekundchefen givit dem tillstånd att arbeta med hemliga handlingar.
Av Falkenberg för Montgomery gjorda påpekanden om det olämpliga i
att de värnpliktiga fingo tillträde till valvet fick mot bakgrunden av vad ovan
anförts ej heller någon effekt. Under den tid Falkenberg var chef för mobiliseringsavdelningen
och därmed även ansvarig för mobiliseringsdetaljen
hade de värnpliktiga, såvitt han vetat, icke självständigt arbetat med revidering
av mobiliseringskalendrar och mobiliseringsgruppchefskalendrar.
Hade Falkenberg känt till att så skett skulle han ha förbjudit det. På grund
av att Falkenberg var chef jämväl för inskrivningsområdet och i denna
egenskap hade en stor arbetsbörda samt med hänsyn till Murrays gentemot
Falkenbergs helt motsatta inställning beträffande de värnpliktigas arbetsförhållanden
vid mobiliseringsdetaljen hann Falkenberg icke med och kände
sig ej heller ha stöd för en effektiv kontroll i detta hänseende. Falkenberg
ansåg det för övrigt rent principiellt mycket väl försvarligt att värnpliktiga
tjänstgjorde på mobiliseringsdetaljen. Där funnos nämligen så många arbetsuppgifter
att de värnpliktiga utan svårighet kunnat hållas sysselsatta
med arbeten av ingen eller ringa hemlighetsgrad, t. ex. ifallande av olika
tabeller m. m. Falkenberg vore icke säker på huruvida Murray känt till de
värnpliktigas arbetsuppgifter på mobiliseringsdetaljen. Han trodde dock att
så varit fallet. I varje fall hade ju Murray genom Falkenbergs framställningar
fått kännedom om att de värnpliktiga hade tillgång till hemliga
handlingar och tillträde till valvet. Som det ofta förekom att Montgomery
med förbigående av Falkenberg vände sig direkt till Murray, torde Murray
i vissa fall ha varit bättre informerad än Falkenberg. Falkenberg erinrade
sig att han vid något tillfälle observerat att Sager uppehöll sig inne i valvet

och var väl orienterad där. Han ville minnas att lian rapporterade detta förhållande
för Murray, men vad denne svarade eller om Falkenbergs rapport
föranledde någon åtgärd från Murrays sida komme Falkenberg icke ihåg.
Murray hade icke anmodat Falkenberg att kontrollera handhavandet av
hemliga handlingar på mobiliseringsdetaljen i vidare mån än att Murray
efter föredragning av Falkenberg givit order om den allmänna inspektion
vid regementet av förvaringen av hemliga handlingar, vilken på våren eller
försommaren 1956 verkställdes av Falkenberg och Palmi.

Ribbing har uppgivit: Han kommenderades från och med den 1 juli 1956
till tjänstgöring vid regementet. Han placerades som chef för mobiliseringsavdelningen
men fick besked om att denna placering sannolikt endast skulle
vara en kortare tid. Då han tillträdde chefskapet för avdelningen var hans
företrädare Falkenberg bortrest varför någon avlämning icke ägde rum.
Omedelbart efter sitt tillträde av tjänsten fick Ribbing order att förbereda
och sedermera leda en kurs för reservofficerare, vilken skulle taga sin början
i september 1956 och pågå till slutet av oktober samma år. Förberedelserna
för kursen upptogo större delen av hans arbetstid till dess han i slutet
av juli började sin semester. Efter hans återkomst från semestern började
kursen och denna tog en stor del av tiden tram till slutet av oktober i anspråk.
Han försökte emellertid att i den mån lian hann sätta sig in i avdelningens
ärenden. Som denna bestod icke endast av mobiliseringsdetalj
utan även av personaldetalj, vilken för övrigt var större än mobiliseringsdetaljen,
varken kunde eller ville lian därvid odelat ägna sig åt mobiliseringsdetaljen.
Ribbing fann vid samtal med Montgomery att denne var
mycket väl insatt i sitt arbete varför Ribbing fick fullt förtroende för Montgomerys
sätt att sköta detaljen. Vid den ovan omförmälda reservofficerskursen
prövade Ribbing i mobiliseringsövningar en del av regementets mobiliseringsverk.
Det visade sig därvid att mobiliseringsgruppchefskalendrarna
voro alltför svåröverskådliga. Ribbing fann det önskvärt att kalendrarna
gjordes om så att de blevo trevligare att läsa och framför allt mera
överskådliga och lätthanterliga. Han diskuterade ingående med Montgomery
bur kalendrarna skulle ordnas för att de skulle bliva lättare att handha,
och han och Montgomery enades slutligen om hur kalendrarna lämpligen
borde omredigeras. Redan dessförinnan både Montgomery begärt personalförstärkning
för mobiliseringsarbetet. Montgomery framhöll därvid att han
tidigare fått disponera värnpliktiga för skrivarbete och, då mobiliseringsarbetet
på grund av den s. k. mälarkarusellen släpade efter, ansåg Montgornery
alt arbetet kunde medhinnas endast om lian ånyo finge värnpliktiga
till hjälp. Montgomery omtalade samtidigt för Ribbing att Falkenberg
varit motståndare till att värnpliktiga anlitades för mobiliseringsarbetet
men att Montgomery trots detta av Murray fått sig tilldelad värnpliktiga.
Ribbing både för sin del intet att invända mot att värnpliktiga sattes till
arbete vid mobiliseringsdetaljen under förutsättning att de, såsom Montgomery
förklarade förut varit fallet, i vederbörlig ordning blevo föremål för
personalkontroll. Ribbing komme icke ihåg vem som gjorde framställning

3 -58/71''i. Militieombudsmannens ämbelsberällelse

till Murray om att värnpliktiga skulle tilldelas mobiliseringsdetaljen men
det vore möjligt att Montgomery gjorde detta på uppdrag av Ribbing. Murray
gav i varje fall tillstånd till att värnpliktiga skulle få anlitas på detaljen.
På förslag av Ribbing kommenderades Svenby, vilken i annat tjänstesammanhang
gjort ett mycket gott intryck på Ribbing, efter vederbörlig personalkontroll
till mobiliseringsdetaljen som skrivbiträde. Svenby sattes till
en början att utföra en del enklare rutinarbeten av rent expeditionell karaktär.
Sedan Ribbing och Montgomery enats om omredigeringen av mobiliseringsgruppchefskalendrarna
föreslog en av dem att Svenby skulle
sättas att anskaffa mellanlägg m. m. samt därefter efter anvisningar av
Ribbing och Montgomery göra omflyttningar i kalendrarna. Ribbing talade
med Svenby om saken och omnämnde därvid en del uppslag lian fått
vid reservofficerskursen samt frågade Svenby om denne från sin kontorspraktik
hade några erfarenheter som han kunde dela med sig. Ribbing ville
bura kalendrarna mera »luslbetonade» genom att rama in vissa stycken,
placera in mellanlägg m. m. Därjämte hade han funnit att vissa korrigeringar
voro nödvändiga. Efter anvisningar av Ribbing skrev Svenby ut ett
par förslag för omredigeringen och slutligen ansåg Ribbing att han kunde
godkänna den mall som på så sätt uppgjorts. Svenby fick sedan order att
omredigera samtliga mobiliseringsgruppchefskalendrar efter de anvisningar
han förut fått. Han fick däremot ingen order att revidera kalendrarna,
vilket vore en helt annan sak, och det var ej heller Ribbings avsikt att
Svenby på annat sätt mera ingående skulle befatta sig med kalendrarna.
Ribbing gav troligen Montgomery order att tillse att Svenby uppgjorde en
förteckning över de handlingar, som saknades i en del kalendrar, så att
bristerna kunde avhjälpas. Sedan Ribbing på detta sätt satt Svenby att
arbeta med kalendrarna tog Ribbing icke någon närmare befattning med
dem. Montgomery var ju Svenbys närmaste chef och Ribbing ville icke
förbigå denne genom att själv kontrollera Svenby. För övrigt medgav hans
tid icke detta. Ribbing kände icke närmare till vad Siögren sysslat med
under sin tjänstgöring på mobiliseringsdetaljen. När Sjögren började tjänstgöringen
tillsade Ribbing honom visserligen att han fick hjälpa Svenby men
därefter ansåg sig Ribbing icke ha någon anledning att lägga sig i hur
Montgomery disponerade sin personal. Vid något tillfälle samtalade Ribbing
med Falkenberg om anlitande av värnpliktiga för arbete på mobiliseringsdetaljen.
Falkenberg framhöll därvid att han alltid varit motståndare därtill
och att han även protesterat hos Murray. Vad beträffade de värnpliktigas
behörighet att taga del av hemliga handlingar och över huvud utföra det
arbete på mobiliseringsdetaljen, som ålagts dem, ville Ribbing framhålla
att han såsom chef för mobiliseringsavdelningen var ansvarig för alt regementet
snabbt kunde mobiliseras och att det därför varit en ambition
hos honom att så snart som möjligt få mobiliseringsverket aktuellt. Detta
var hela tiden målet för hans strävanden och han tänkte icke närmare på
att sätta sig in i hur mobiliseringsdetaljens arbetsuppgifter fördelades på personalen.
Han utgick hela tiden från att de värnpliktiga, som kommendera -

des till detaljen, voro lika behöriga som den kvinnliga personal som arbetade
där. Från tidigare tjänstgöring vid militärbefälsstab visste han att
kvinnlig personal anlitades för utskrift av till och med kvalificerat hemliga
handlingar och han ansåg därför att de värnpliktiga mycket väl borde kunna
få arbeta med mindre kvalificerade uppgifter på mobiliseringsdetaljen. Han
förutsatte att de värnpliktiga anvisades sina arbetsuppgifter och att de övervakades
under arbetet. Atl de skulle få utföra något självständigt arbete av
mera kvalificerad natur avsåg han aldrig. Ribbing fick den 15 februari 1957
med mycket kort varsel övertaga chefskapet för övningsbataljonen på grund
av att chefen för denna insjuknat. Den 11 mars 1957 återkom Ribbing till
mobiliseringsavdelningen och var därefter upptagen av förberedelser för
en studieresa till England. Den 1 april samma år tillträdde han befattningen
som stabschef vid regementet. Efter återkomsten till mobiliseringsavdelningen
den 11 mars underrättades han vid ett besök på mobiliseringsdetaljen
om att en ny s. k. lägeskarta uppgjorts. Montgomery visade
honom kartan, som förvarades i valvet, och troligen var åtminstone Svenbv
närvarande. Ribbing blev angenämt överraskad av att detta initiativ tagits
och sade några berömmande ord. Han kände icke till vem som uppgjort kartan
men han förutsatte att arbetet gjorts efter anvisning av Montgomery.
Ribbing tog vid något tillfälle med Svenby in i valvet för att visa denne hur
han ville ha de olika pärmarna ordnade för att man lättare skulle kunna
se om någon pärm saknades. I övrigt kände Ribbing icke till om eller i
vilken omfattning Svenby och Sjögren fingo tillträde till valvet. Ribbing berörde
icke denna fråga med Montgomery enär han utgick från alt denne
följde den rutin som tidigare gällt. Som Ribbing nu såge saken ansåge han
att de värnpliktiga skulle kunna få hämta viss handling eller pärm efter
anhållan hos Montgomery under förutsättning att de kontrollerades vid inoch
utpassering. Efter vad han förstått var kontrollen över de värnpliktiga
i detta avseende tillfyllest. Såvitt han nu kunde erinra sig hade han icke
sett att Svenby eller Sjögren uppehållit sig i valvet. Däremot hade han iakttagit
alt Nordquist hade sin arbetsplats där. Ribbing företog icke någon
kontroll av arbetet på mobiliseringsdetaljen under sin tid som chef för
mobiliseringsavdelningen och hade ej heller någon tanke på att företaga
sådan kontroll. Montgomery var chef för detaljen och ansvarig för denna
och Ribbing ansåg att Montgomery själv skulle kontrollera sin personal.
Ribbing bestrede att han gjort sig skyldig till tjänstefel genom atl han låtit
Svenby omredigera mobiliseringsgruppchefskalendrarna. Han ansåg att Svenby
var behörig att utföra expeditionsarbete och att arhetct med kalendrarna
var sådant arbete. Ribbing hade utgått från alt Svenby var övervakad under
arbetet i fråga och att han icke sattes att utföra annat arbete med kalendrarna
än det som Ribbing anvisat. Därest Svenby och Sjögren utan
Ribbings vetskap fått utföra mera kvalificerat arbete, vartill de icke kunde
anses behöriga, vore Ribbing icke ansvarig därför.

Murray har uppgivit: Då befattningen som chef för mobiliseringsdetaljen
skulle tillsättas efter Lingmark var Montgomery den mest meriterade sö -

kanden. Till en början avstyrkte Falkenberg, under hänvisning till vissa
informationer han erhållit, att Montgomery skulle få befattningen och även
överstelöjtnanten H. af Sillen var betänksam. På anmodan av Murray undersökte
emellertid Falkenberg och af Sillen huruvida Montgomerjs vitsord
hade täckning i verkligheten. Dessa undersökningar gåvo vid handen att
Montgomery skött sin dåvarande befattning som mobiliseringsofficer vid
Stockholms tygstation på ett utmärkt sätt. Såvitt Murray kunde erinra sig
ansågo såväl Falkenberg som af Sillén därefter att Montgomery var den
lämpligaste sökanden till befattningen. Murray, som redan tidigare hade
sig bekant de förhållanden beträffande Montgomery vilka Falkenbergs informationer
avsågo, hade ansett att dessa förhållanden icke borde diskvalificera
Montgomery för befattningen, vilken denne också efter förord av Murray
erhöll. Montgomery kom att i stor utsträckning få direkt kontakt med
Murray i mobiliseringsärenden. Före den 1 juli 1956 voro nämligen chefskapen
för inskrivningsområdet och för mobiliseringsavdelningen förenade
hos samme befattningshavare, varför denne endast under begränsad tid kunde
ägna sig åt mobiliseringsdetaljens verksamhet. Då Montgomery föredrog
ärenden för Murray, påpekade han vid flera tillfällen den stora arbetsbördan
på mobiliseringsdetaljen och efterhörde möjligheten att erhålla personalförstärkning.
Murray kände till att detaljens personalstyrka var för
liten. Den var beräknad för normalfall men vid regementet företogos omfattande
ändringar i mobiliseringsplanläggningen och i samband därmed
omflyttningar av mobiliseringsförråden, vilket medförde ett betydande merarbete
för mobiliseringsdetaljens personal utöver de vid en sådan detalj
vanliga rutinmässiga ändringarna i planläggningen. Till en början löstes
frågan delvis genom att Montgomerys företrädare som chef för mobiliseringsdetaljen,
Lingmark, efter frivilligt åtagande tillfälligt biträdde på detaljen.
För detta arrangemang fordrades emellertid särskilt tillstånd och
det var icke någon varaktig lösning på problemet. Viss personalförstärkning
erhöll Montgomery även genom att fast anställt befäl vid uppehåll i de
värnpliktigas tjänstgöring i viss utsträckning beordrades som biträde åt
honom. Vid framställning av Montgomery om personalförstärkning våren
1955 diskuterade Murray igenom saken med denne. Den enklaste och för
verksamheten vid mobiliseringsdetaljen lämpligaste lösningen hade givetvis
varit att kommendera aktivt befäl till detaljen men då 50 procent av underbefälsbeställningarna
vid regementet voro vakanta var utbildningspersonalen
redan så hårt ansträngd att Murray icke ville ytterligare minska dess
numerär. Murray kom därför till den slutsatsen att bästa utvägen var att
kommendera för ändamålet lämpliga värnpliktiga att tjänstgöra vid mobiliseringsdetaljen.
Han hade därvid närmast i åtanke sådana värnpliktiga
som från början uttagits till underofficersutbildning men sedan av någon
anledning nedklassats såsom icke fullt dugliga till vapentjänst eller andra
värnpliktiga som hade motsvarande kvalifikationer. En annan utväg hade
varit att placera värnpliktiga officerare eller underofficerare, som fullgjorde
frivillig tjänstgöring, på mobiliseringsdetaljen men det var även i så -

dant fall fråga om värnpliktiga och en vanlig värnpliktig knnde normalt
disponeras under längre tid än en värnpliktig tillhörande någon av nyss
angivna befälskategorier. Murray vore av den uppfattningen att graden i
och för sig spelade mindre roll än ett omsorgsfnllt urval av den som skulle
fullgöra tjänstgöringen. Före sitt ställningstagande i frågan hade Murray
för säkerhets skull i IHH kontrollerat att något formellt hinder ej förelåg
mot att anlita värnpliktiga för sådant arbete som han förutsatte att de
skulle sysselsättas med. Han tillfrågade även säkerhetschefen Palmi i saken
och denne ansåg ej heller att förfarandet stred mot bestämmelserna i
IHH. En given förutsättning var dock självfallet att de värnpliktiga, som
avsågos bli anlitade för arbete vid mobiliseringsdetaljen, i vederbörlig ordning
blevo föremål för personalkontroll och fingo underteckna tystnadsförbindelse.
Murray beslöt sålunda att när någon för det speciella arbetet
på mobiliseringsdetaljen lämplig värnpliktig fanns att tillgå denne skulle
placeras där. Murray kände visserligen till att Falkenberg, med vilken frågan
även diskuterades, icke gärna såg att värnpliktiga kommenderades till
tjänstgöring på mobiliseringsdetaljen, men Murray ansåg som han redan
nämnt den utvägen att öka personalstyrkan vara den med hänsyn till omständigheterna
lämpligaste. Murray visste icke att värnpliktiga tjänstgjort
på mobiliseringsdetaljen redan under den tid Lingmark var chef för detaljen
och ej heller att Sjönander och Morling tjänstgjort där under tiden
hösten 1954—våren 1955. Han kunde icke med säkerhet angiva den exakta
tidpunkten då han och Montgomery första gången diskuterade frågan om
värnpliktigas användande vid mobiliseringsdetaljen. Han erinrade sig emellertid
med bestämdhet att han vid samtalet i fråga hade Sager i tankarna
såsom lämplig värnpliktig. Enligt vad Murray visste skulle Sager inrycka
till tjänstgöring i maj 1955 och troligen bli placerad i handräckningstjänst.
Att värnpliktiga då redan tjänstgjorde vid detaljen betydde ej att Murray
beslutat därom, enär enligt organisationsplanen en värnpliktig vore särskilt
avdelad för tjänstgöring vid mobiliseringsavdelningen. Den omständigheten
att två värnpliktiga tjänstgjorde där kunde ha berott på överskott på handräckningspersonal
eller på att två värnpliktiga gingo om lott. — Murray
kände Sagers föräldrar och den miljö, från vilken han kom, och hade även
träffat Sager, varför han ansåg sig kunna gå i god för dennes pålitlighet.
Murray lät därför föranstalta om alt Sager efter sin inryckning den 16 maj
1955 placerades på mobiliseringsdetaljen. Murrays avsikt var att även kommendera
en annan värnpliktig, vars förhållanden han väl kände, till tjänstgöring
på detaljen men denne värnpliktige blev genom arméorder beordrad
utom regementet. I stället för honom kommenderades en värnpliktig, vars
namn Murray icke komme ihåg. Murray kände icke närmare till de värnpliktigas
arbetsuppgifter på mobiliseringsdetaljen. Montgomery angav vid
framställningen om personalförstärkning att denna var avsedd för rutinarbete
och exemplifierade detta med att fråga om han icke till en betrodd
värnpliktig kunde utlämna sådana arbeten som bestodo i att göra vissa anteckningar
angående färdvägar etc. på i mobiliseringshandlingarna ingåen -

de kartor, vilket Murray medgav. Några direktiv beträffande de värnpliktigas
arbetsuppgifter gav icke Murray enär han ansåg Montgomery fullt
kompetent att själv bedöma den saken. Det var visserligen för Murray
självklart att de värnpliktiga i viss begränsad omfattning skulle komma i
beröring med hemliga handlingar men han avsåg givetvis icke att de värnpliktiga
skulle sältas att självständigt utföra kvalificerade arbetsuppgifter.
Murray var emellertid medveten om att hans medgivande öppnade möjligheter
för en värnpliktig, som en längre tid tjänstgjorde på detaljen och därunder
finge syssla med olika delar av mobiliseringsverket, att få inblick i
mobiliseringssystemet vid regementet. Innan Sager utryckte i maj 1956
tog Montgomery upp frågan om efterträdare till denne, varvid Murray meddelade
att han var villig att kommendera en värnpliktig såsom ersättare under
förutsättning att någon av erforderlig kvalitet fanns att tillgå. Kommenderingen
av Svenby och Sjögren hade Murray icke gjort. På grund av
tjänstgöring vid arméstridskurs och försvarshögskolan m. m. var han frånvarande
från regementet största delen av sista halvåret 1956. Vid återkomsten
fick han vetskap om att Svenby och Sjögren placerats på mobiliseringsdetaljen
och lät då undersöka att de blivit personalkontrollerade. Då
så var fallet hade han icke någon erinran mot kommenderingen. Falkenberg
och Palmi överlämnade i samband med en allmän inspektion 1956 en
promemoria, vilken även innehöll några anmärkningar beträffande mobiliseringsdetaljen.
Murray frågade dem om bristerna voro av sådan karaktär
att de borde föranleda ett disciplinärt ingripande eller om det kunde räcka
med att Murray själv tog upp saken med Montgomery för vinnande av rättelse.
Härpå fick han ett svar av innebörd att vad som erfordrades från sekundchefens
sida enligt Falkenbergs och Palmis uppfattning vore fastställande
av en arbetsordning för mobiliseringsdetaljen samt att de avsågo att
utarbeta ett förslag därtill. Murray erhöll ej närmare vetskap om i vilka
hänseenden föreskrifterna i IHH icke följts. En arbetsordning utarbetades
också och fastställdes av Murray. Murray fick vid något tillfälle anledning
att för Montgomery påpeka vikten av att obehöriga icke fingo tillträde till
valvet. Murray ville minnas att detta skedde i samband med att han, Ribbing
och Montgomery i mobiliseringsdetaljens lokaler bedömde ett förslag
till ändringar i inredningen, vilket förslag Murray icke fann helt lämpligt
enär det försvårade kontrollen av valvet. Murray ansåge det möjligt att denna
erinran framförts efter en anmälan från Falkenberg om att denne påträffat
Sager eller någon annan värnpliktig i valvet. Sedan Ribbing blev
chef för mobiliseringsavdelningen den 1 juli 1956 hade, såvitt Murray kunde
erinra sig, inga anmärkningar framförts mot Montgomery. Murray hade
icke ägt kännedom om att de värnpliktiga biträdena å mobiliseringsdetaljen,
enligt egna uppgifter alltsedan 1954, självständigt fått revidera mobiliseringskalendrar
och upprätta kartor över mobiliseringsgrupperingen samt
under sista perioden före april 1957 även revidera eller upprätta mobiliseringsgruppchefskalendrar.
Hade så varit fallet skulle han självfallet ha
vidtagit åtgärder i saken. Det hade aldrig varit Murrays mening att de

värnpliktiga skulle få tillgång till sammanfattande handlingar såsom mobiliseringsgruppchefskalendrar
och ännu mindre till regementets samlade
mobiliseringsverk. Han hade räknat med att de värnpliktiga skulle få
arbeta med tabeller, kartor etc., som i regel tagits ut ur vederbörande
pärmar. Murray hade tagit för självklart att Montgomery var av
samma uppfattning och både därför aldrig tänkt på att fråga denne vad de
värnpliktiga sysslade med. Murray hade ett dunkelt minne av att Falkenberg
vid ett tillfälle framfört erinringar mot värnpliktigas användning i arbetet
på mobiliseringsdetaljen. Murray erinrade sig emellertid ej vad Falkenberg
därvid anfört men saknade anledning att tro annat än att de av
Falkenberg lämnade uppgifterna vore riktiga. Falkenbergs åsikt att värnpliktiga
icke borde syssla med arbete av hemlig art kände Murray sedan
tidigare diskussioner väl till, och för Murray måste därför frågan om värnpliktigas
deltagande i mobiliseringsarbetet ha framstått som det väsentliga
då Falkenberg vid angivna tillfälle vände sig till Murray. Vad Falkenberg
i sammanhanget kunde ha sagt om värnpliktigas tillträde till valvet
både Murray icke fattat såsom innebärande att de värnpliktiga hade okontrollerat
tillträde till valvet och Murray hade icke heller eljest fått vetskap
om att sådant förekom. Att värnpliktiga utan kontroll fingo besöka valvet
vore klart felaktigt och skulle icke ha godtagits av honom. Däremot mötte
naturligen icke hinder mot att de värnpliktiga i Montgomerys sällskap hade
tillträde till valvet.

Tillfrågad i vad mån Murray fullgjort den honom enligt IHH (mom. 260)
åvilande skyldigheten att genom ofta återkommande kontroll förvissa sig om
att hemliga handlingar handhades på betryggande sätt anförde Murray
följande: Vid Montgomerys tillträde av befattningen som chef för detaljen
ävensom då hans tjänstgöring där upphörde skedde vederbörlig inventering.
Huruvida så även var fallet då Ribbing efterträdde Falkenberg kunde Murray
däremot icke säga. Förvaringen av hemliga handlingar kontrollerades
emellertid vid den ovanberörda av Falkenberg och Palmi företagna inspektionen,
vilken torde ha beordrats av Murray efter förslag av Palmi. Vidare
hade i början av 1955 arméstaben anordnat en mobiliseringsövning, vid vilken
kontroll skedde av mobiliseringsförberedelserna vid regementet. Murray
hade icke personligen företagit någon kontroll; han hade besökt mobiliseringsdetaljen
i annat tjänsteärende men mycket sällan. Han hade ej
heller uppdragit åt någon honom underlydande att fullgöra den föreskrivna
kontrollen i vidare mån än att han beordrat den av Falkenberg och Palmi
i juni 1956 företagna inspektionen. Murray hade haft mängder av andra
arbetsuppgifter och hade ej tänkt på sin i IHH föreskrivna kontrollskyldighet.
Mobiliseringsdetaljen hade fungerat bra och därför hade mindre
anledning till kontroll förelegat. »Där det fungerar sätter man in mindre
och där del kärvar mer.»

Tjänstförrättande mililieombudsmannen anförde i åtalsinstruktionen följande.

Utredningen visar att värnpliktiga, som under olika tidsperioder tjänstgjort
vid mobiliseringsdetaljen sedan Montgomery den 1 april 1954 blivit
chef för densamma, i stor utsträckning deltagit i mobiliseringsarbetet och
därvid sysslat med hemliga handlingar. Sålunda ha värnpliktiga efter erhållna
anvisningar i huvudsak självständigt dels upprättat kartor över regementets
mobiliseringsområde, dels reviderat kalendrar för mobiliseringsenheter,
dels ock upprättat eller reviderat kalendrar för mobiliseringsgruppchefer.
Under arbetet därmed ha de värnpliktiga i stort sett haft fritt tillträde
till det valv, i vilket hemliga handlingar förvarades, och ej heller i
övrigt varit underkastade kontroll med avseende å hemliga handlingars
handhavande. En av de värnpliktiga, Sager, och en officer, Nordquist, ha
under skilda tider haft stadigvarande arbetsplats inne i nämnda valv.

I egenskap av chef för mobiliseringsdetaljen har Montgomery varit anförtrodd
vården av de hemliga handlingar som hörde till mobiliseringsdetaljen
eller eljest förvarades i valvet.

Av IHH (mom. 146 samt 71 och 72, jämförda med mom. 15 och 70) framgår
följande. Hemliga handlingar med tillhörande register skola förvaras
på sådant sätt, att de icke kunna åtkommas av obehöriga. Sekundchefen eller
chefen för mobiliseringsdetaljen bestämmer vilka personer som må delges
viss hemlig handling. Med delgivning av hemlig handling förstås att
handlingen visas eller uppläses för viss person eller ock lämnas eller försändes
till denne för tillfälligt bruk i och för tjänsten. Hemlig handling må
delges endast den som för sin tjänst behöver ta del av handlingen. Innan
hemlig handling av synnerlig betydelse delges viss befattningshavare skall
noga prövas, huruvida denne för sin tjänst oundgängligen behöver ta del
av handlingens innehåll.

Varken genom de sålunda återgivna föreskrifterna eller eljest synes ha
meddelats någon uttrycklig bestämmelse till förhindrande av att värnpliktiga
åläggas uppgifter genom vilka de få närmare inblick på krigsförberedelsernas
område. Det torde likväl med fog kunna hävdas att det i princip icke
är lämpligt att värnpliktiga utnyttjas i mobiliseringsarbetet och därvid sättas
att syssla med hemliga handlingar. Värnpliktiga tvångsinkallas till förhållandevis
kortvarig fredstjänstgöring, och viktiga försvarshemligheter
skulle därför så småningom bli kända inom en ganska stor del av civilbefolkningen.
I förevarande fall har emellertid Murray, vilken på Montgomerys
framställning lämnat medgivande till värnpliktigas användande och förty
synes vara den närmast ansvarige, gjort gällande att regementets personalläge
vid ifrågavarande tid varit så ansträngt att kommendering av värnpliktiga
funnits utgöra den bästa utvägen att tillgodose behovet av personalförstärkning
på mobiliseringsdetaljen samt att de värnpliktiga uttagits med
särskild omsorg och personalkontrollerats. Någon anledning att ifrågasätta
riktigheten härav har icke förekommit.

Under dessa omständigheter finner jag att de värnpliktigas deltagande i
mobiliseringsarbetet icke i och för sig bör läggas till grund för ansvarspåstående.
Detta innebär alltså att det får godtagas att envar av ifrågavarande

värnpliktiga fått del av sådana hemliga handlingar som han tör sina arbetsuppgifters
fullgörande haft behov av.

Utöver vad nu sagts ha emellertid de värnpliktiga, lika litet som annan
personal i motsvarande fall, icke rätteligen kunnat delgivas hemliga handlingar.
Då exempelvis en värnpliktig arbetat med att revidera viss eller vissa
mobiliseringskalendrar, har han alltså icke varit behörig att taga del av
andra sådana kalendrar, i den mån ej särskild uppgift därur erfordrats för
arbetet, och naturligtvis än mindre handlingar som varit hans tjänsteåligganden
helt ovidkommande. I valvet har förvarats en stor mängd hemliga handlingar,
däribland så viktiga handlingar som regementets samlade mobiliseringsverk
jämte lägeskarta. Vissa av handlingarna ha uttryckligen angivits
vara av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. Att en del av dessa hållits
inneslutna i särskild, låst förvaringspersedel saknar i detta sammanhang
betydelse, eflersom nyckeln funnits upphängd fullt synlig på väggen därintill.
Genom att låta de värnpliktiga självständigt få besöka valvet och i två
fall rent av upplåta arbetsplats där åt underlydande har Montgomery vid
varje tillfälle beträffande åtminstone flertalet av de hemliga handlingarna
i valvet eftersatt sin skyldighet att förvara hemliga handlingar på sådant
sätt att de icke kunna åtkommas av obehöriga. Montgomery har visserligen
gjort gällande att han, då en värnpliktig kommit ut från valvet, kunnat se
om denne fört med sig handling som han ej behövt för sitt arbete. Redan
den omständigheten att den värnpliktige ensam befunnit sig inne i valvet är
emellertid tillräcklig för att möjligheten att obehörigen åtkomma en handling
skall ha förelegat. För övrigt har Montgomery under en stor del av den
tid varom fråga är såsom eget arbetsrum använt, icke det närmast valvet
belägna rummet, i vilket värnpliktiga haft sin arbetsplats, utan ett detta
angränsande rum. Vid olika tillfällen har Montgomery dessutom, bland annat
för föredragningar, lämnat mobiliseringsdetaljens lokaler utan att valvet
varit låst. Montgomery har också själv uppgivit att han ej haft tid att
utöva någon direkt övervakning av personalen.

I enlighet med det nu anförda har Montgomery av försummelse och oförstånd
åsidosatt sina i givna föreskrifter stadgade åligganden. Montgomery
har förty gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till rikets säkerhet är
felet av allvarlig beskaffenhet.

Vad härefter angår Montgomery överordnade chefer må till en början erinras
om stadgandet i mom. 45 tjänstereglementet för krigsmakten, enligt
vilket chef skall åvägabringa rättelse, där så erfordras, och icke får lämna
oanmärkt fel eller försummelse, som i eller utom tjänsten begås av underställda.

Falkenberg, som till och med den 50 juni 1056 varit chef för mobiliseringsavdelningen,
har eldigt egen uppgift uppmärksammat att värnpliktiga haft
tillträde till valvet. Eftersom han för Montgomery påpekat del olämpliga
däri och vid åtminstone två tillfällen hos Murray gjort anmälan i saken, finner
jag emellertid icke någon anmärkning kunna riktas mot honom.

Ribbing, som under tiden den 1 juli 1956—den 31 mars 1957 varit chef för

mobiliseringsavdelningen, har förklarat att han vid något tillfälle tagit med
sig Svenby in i valvet för att visa denne hur han ville ha de olika pärmarna
ordnade för att man lättare skulle kunna se om någon pärm var borta.
Svenby och Sjögren ha omtalat att Ribbing vid flera tillfällen sett dem gå in
i och ut ur valvet, och Sjögren har tillika uppgivit att han ansåge det fullt
klart att Ribbing kände till att han och Svenby hade fritt tillträde till valvet.
Även bland den i övrigt på mobiliseringsdetaljen tjänstgörande personalen
har det varit väl bekant att valvet besöktes av värnpliktiga utan kontroll.
Dessutom har Nordquist under en del av ifrågavarande tid med Ribbings vetskap
haft sin arbetsplats i valvet.

Vid dessa förhållanden måste det anses utrett att Ribbing ägt kännedom
om alt Montgomery felat på sätt här ovan lagts denne till last. Ribbing har
emellertid icke vidtagit någon åtgärd, som varit ägnad att leda till rättelse.
Att Ribbings företrädare såsom chef gjort anmälan i saken hos Murray utan
alt ändring kommit till stånd, kan icke lända Ribbing till ursäkt, eftersom
Ribbing icke ägt förutsätta att Murray medvetet godkänt ett förfarande som
strider mot föreskrifterna i IHH.

På grund av det anförda måste anses att Ribbing, genom underlåtenheten
att vidtaga åtgärd ägnad att leda till rättelse av Montgomerys felande, av
försummelse och oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt och förty gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Beträffande slutligen Murray framgår av utredningen att Falkenberg vid
åtminstone två skilda tillfällen hos Murray anmält, att värnpliktiga hade
tillträde till valvet och arbetade med hemliga handlingar, samt begärt besked
huru de värnpliktiga skulle få användas. Murray har förklarat att han
med hänsyn till sin kännedom om Falkenbergs inställning i fråga om värnpliktigas
utnyttjande i mobiliseringsarbetet icke härav fått den uppfattningen
att värnpliktiga utan kontroll fingo besöka valvet. Vad Murray sålunda
llPPgivit torde icke kunna lämnas utan avseende. Det får visserligen på
grund härav förutsättas att Montgomerys felande ej stått klart för Murray,
men Falkenbergs anmälningar borde dock ha föranlett Murray att genom
inspektion göra sig närmare underrättad om förhållandena. Sådan åtgärd
har för övrigt varit påkallad även därav att det, såsom ovan anförts, med
log kan ifrågasättas om det överhuvudtaget är lämpligt att värnpliktiga användas
i mobiliseringsarbete. En ytterligare anledning att vidtaga åtgärd i
nämnda avseende har givits i och med att i promemorian den 18 juni 1956
uttalats att »IHH bestämmelser måste bättre följas». Härtill komma omständigheterna
vid Montgomerys anställande såsom chef för mobiliseringsdetaljen;
Falkenberg framhöll därvid för Murray att han på grund av vissa
informationer icke ansåg Montgomery böra ifrågakomma för befattningen
och af Sillén uttalade sig i samma riktning.

Enligt IHH (mom. 260, jämfört med mom. 15) har det ålegat Murray att
genom ofta återkommande kontroll förvissa sig om att hemliga handlingar
handhas på betryggande sätt.

Murray har icke vid något tillfälle inspekterat mobiliseringsdetaljen och

kan ej heller eljest anses ha fullgjort sin kontrollskyldighet. Med hänsyn till
omständigheterna i samband med Montgomerys felande är det ingalunda
uteslutet att de ur säkerhetssynpunkt otillfredsställande förhållandena skulle
ha upptäckts genom nämnda skyldighets fullgörande.

På grund av det sålunda anförda finner jag att Murray av försummelse
åsidosatt sin tjänsteplikt och förty gjort sig skyldig till tjänstefel.

2. Handhavande av nyckel till förvaringsrum för hemliga handlingar

Montgomery har anfört: Till mobiliseringsdetaljens valv funnos två nycklar,
av vilka den ena omhänderhades av Montgomery personligen och den
andra såsom dubblettnyckel förvarades i förseglat kuvert hos dagofficeren.
Då Montgomery skulle vara frånvarande från detaljen lämnade han sin nyckel
till Lundquist, som därefter svarade för kontrollen över valvet under
Montgomerys frånvaro. Om Montgomery och Lundquist samtidigt skulle vara
borta från detaljen, förfor Montgomery på följande sätt. Skulle han t. ex.
anträda en rekognosceringsresa från sin bostad på morgonen viss dag, lämnade
han efter tjänstens slut dagen dessförinnan nyckeln antingen till chefen
för personaldetaljen eller till stabschefen för att av denne förvaras under
natten. Därvid meddelade Montgomery att nyckeln följande morgon skulle
utlämnas till kanslibiträdet. Om Montgomery icke var tillstädes vid arbetstidens
slut, ålåg det kanslibiträdet att låsa valvet och överlämna nyckeln till
chefen för personaldetaljen eller stabschefen. Då chefen för personaldetaljen
eller stabschefen hade hand om nyckeln var den inlagd i förseglat kuvert.
Montgomery trodde ej att han överlämnat nyckeln till Falkenberg när han
och Lundquist samtidigt skolat vara borta från detaljen. Att han för sådant
fall lämnat nyckeln till Ribbing vore ej otänkbart, men Ribbing var mycket
sällan tillgänglig varför Montgomery knappast trodde att Ribbing erhållit
nyckeln. Om Montgomery lämnat nyckeln till Falkenberg eller Ribbing hade
han självfallet därvid icke givit några direktiv om nyckelns handhavande
och valvets öppethållande. Nyckeln lämnades i första hand till chefen för
personaldetaljen men då denne icke var anträffbar anförtroddes nyckeln åt
stabschefen, som i allmänhet var lätt att anträffa. Montgomery hade en känsla
av alt det använda förfaringssättet »ärvdes» från Lingmark. Denne hade
mycket stort förtroende för Ingeborg Johannisson, som tjänstgjort länge
på detaljen. Av praktiska skäl var det nödvändigt att kanslibiträdet hade
ständigt tillträde till valvet. Hon bröt posten och skötte diarierna samt ombesörjde
utskrifter och avskrifter av hemliga handlingar. Ofta krävdes omedelbara
åtgärder. Skulle kanslibiträdet varje gång hon måste gå in i valvet
dessförinnan hos officer som hade sin arbetsplats i annan lokal anhålla att
denne skulle låsa upp valvet, hade kanslibiträdets arbete fullständigt stoppats.
Montgomery var medveten om att det använda förfaringssättet såvitt
rörde kanslibiträdet stred mot bestämmelserna i IHH mom. 156, men han
hade icke haft något val utan var för arbetets behöriga fortgång nödsakad
atl förfara på sätt som skett. Montgomery hade för sig att han diskuterat

problemet med Falkenberg och att denne varit införstådd med rådande
praxis. Säker härpå vore han emellertid ej enär i arbetsordningen, som fastställdes
i samband med Falkenbergs avgång som chef för mobiliseringsavdelningen,
ej angavs att kanslibiträdet kunde inneha nyckeln till valvet. Enligt
nu gällande arbetsordning, som fastställdes i april 1957 sedan majoren
A. Thorburn tillträtt som chef för avdelningen, hade emellertid kanslibiträdet
rätt att inneha nyckeln till valvet. Denna ändring borde självfallet ha vidtagits
redan tidigare så att överensstämmelse nåtts med rådande praxis. —
Flertalet av de hemliga handlingar av synnerlig betydelse för rikets säkerhet,
s. k. kvalificerat hemliga handlingar, som anförtrotts Montgomery, förvarades
i ett låst plåtskrin i valvet. Nyckeln till detta skrin förvarades, såsom
förut angivits, tillsammans med ett antal andra nycklar på en nyckeltavla
i valvet. Den hade förvarats på samma sätt då Lingmark var chef för
mobiliseringsdetaljen och Montgomery fann ej anledning företaga någon
ändring. I samband med att arbetsordningen uppgjordes diskuterade Falkenberg
och Montgomery hur nyckeln till skrinet skulle förvaras. En del
kvalificerat hemliga handlingar voro insatta i pärmar som förvarades i ett
låst plåtskåp i valvet. Jämväl nyckeln till skåpet förvarades, såsom i det
föregående omnämnts, på den förut angivna nyckeltavlan. Lingmark hade
förvarat nyckeln på samma sätt.

Lingmark har anfört: Då han icke skulle uppehålla sig på regementet överlämnade
han valvnyckeln antingen till säkerhetschefen eller till avdelningschefen.
Någon annan var icke betrodd att omhänderha nyckeln. Nyckeln till
det plåtskrin som innehöll kvalificerat hemliga handlingar hade Lingmark
icke förvarat hängande i valvet. Nyckeln till plåtskåpet, i vilket han jämväl
förvarat kvalificerat hemliga handlingar, hade han däremot förvarat hängande
i valvet. Det hade varit nödvändigt att denna nyckel fanns tillgänglig för
personal som var berättigad att taga del av just dessa handlingar. Med hänsyn
härtill och då Lingmark höll tillfredsställande kontroll över att obehöriga
ej fingo tillträde till valvet ansåg han sig kunna förfara på angivet sätt.

Däcker har uppgivit: Det förekom vid flera tillfällen att såväl Montgomery
som Lundquist voro frånvarande från detaljen medan Däcker och Sager arbetade
där. Montgomery eller Lundquist återvände dock i regel före arbetets
slut för dagen och låste valvet. Stundom hade nyckeln till valvet överlämnats
till Märta Ekström som i sådant fall låste vid arbetstidens slut. De dagar
Montgomery var frånvarande men Lundquist var i arbete på detaljen överlämnade
Montgomery efter vad Däcker komme ihåg alltid nyckeln till Lundquist.
Vid ett tillfälle under senare delen av Dackers tjänstgöring vid detaljen,
då endast han och Sager skulle vara kvar där, lämnade Montgomery nyckeln
till dem. De låste då valvet och medtogo nyckeln hem över natten. Däcker
komme numera icke ihåg om det var han eller Sager som hade hand om
nyckeln men han hade ett minne av att Sager påföljande morgon överlämnade
den till Montgomery då de med Dackers eller Sagers bil hämtade Montgomery
i dennes bostad. Det inträffade för övrigt mycket ofta att Montgomery
glömde sina nycklar i sin bostad och att Sager då fick åka och hämta
dem. Vid några tillfällen medföljde därvid Montgomery men det hände lika
ofta att så ej var fallet.

Sager har anfört: Han hade icke något minne av att han vid något tillfälle
fått omhändertaga Montgomerys nyckel till valvet över natten och hölle för
osannolikt att så varit fallet. Montgomery var nämligen mycket noga med
nyckeln till valvet och lämnade den alltid till någon officer eller till Lundquist
om han ej själv kunde taga hand om den. Vid några tillfällen, då Montgomery
glömt nyckeln, körde Sager honom till hans bostad, men Sager var
aldrig ensam uppe i Montgomerys bostad för att hämta nyckeln.

Svenby har uppgivit: Vid de tillfällen då Montgomery icke var i tjänst eller
då han företog tjänsteresa hade han i regel dessförinnan överlämnat sin
valvnyckel till Lundquist. När Montgomery och Lundquist samtidigt skulle
företaga tjänsteresa, vilket hände någon gång i månaden, överlämnade Montgomery
nyckeln till någon officer för att av denne omhänderhas under natten.
Under dagen hade däremot Birgitta Jannesson hand om nyckeln.

Sjögren har uppgivit att Montgomery, då denne var ledig eller på tjänsteuppdrag,
överlämnade sin valvnyckel till Lundquist.

Lundquist har anfört: Då Montgomery under arbetstiden lämnade mobiliseringsdetaljens
lokaler lät han dörren till valvet stå öppen. Han behöll därvid
nyckeln såvida han icke lämnade regementets område, i vilket fall han
brukade överlämna nyckeln till Lundquist. Då Montgomery skulle vara ledig
eller skulle ut på tjänsteuppdrag överlämnade han nyckeln till Lundquist
eller chefen för mobiliseringsavdelningen. Då Montgomery och Lundquist
tillsammans skulle företaga rekognosceringsresor överlämnade Montgomery
nyckeln till Falkenberg medan denne var chef för mobiliseringsavdelningen
eller till någon annan officer på avdelningen.

Falkenberg har uppgivit: Montgomery hade ibland, då han skolat vara
borta från detaljen, lämnat sin valvnyckel till Falkenberg. Falkenberg hade
då sökt förlägga sitt arbete till Montgomerys tjänsterum för att kunna hålla
kontroll över valvet. Då han måste uppehålla sig på annan plats, lät han valvet
vara låst och öppnade det endast vid förekommande behov. Det vore emellertid
möjligt alt Ingeborg Johannisson, som på grund av sin långvariga
tjänst vid detaljen åtnjöt stort förtroende, vid något tillfälle fått taga hand
om nyckeln under dagen. Falkenberg trodde däremot ej att Birgitta Jannesson
fått göra det. Nyckelfrågan hade troligen varit föremål för diskussion då
arbetsordningen utarbetades i juni 1956.

Ribbing har anfört: Han visste ej hur det förfarits med Montgomerys valvnyckel.
Han hade ej reflekterat däröver, enär det var Montgomerys sak att
sköta. Montgomery hade ibland bett Ribbing taga hand om nyckeln. Ribbing
hade i sådant fall öppnat valvet på morgonen och därefter lämnat nyckeln
till Lundquist. Ribbing kunde ej erinra sig att Lundquist i något fall, då Ribbing
omhänderhaft nyckeln, ej varit tillstädes å mobiliseringsdetaljen. Ribbing
både aldrig lämnat nyckeln till Birgitta Jannesson. Han mindes särskilt
alt Birgitta Jannesson, då Ribbing tillträdde sin tjänst som chef för mobiliseringsavdelningen,
omtalade att hon efter utredning i samband med arbetsordningens
fastställande i juni 1956 ej var betrodd alt handha nyckeln till
valvet. Skulle det förhålla sig så att Ribbing haft nyckeln då Montgomery och

Lundquist samtidigt varit borta från mobiliseringsdetaljen, var det förmodligen
icke någon annan än Ribbing som hade behov av tillträde till valvet.
I så fall öppnade och stängde han valvet efter varje besök. Någon gång hade
han nog förlagt sitt arbete till Montgomerys tjänsterum. Ribbing hade varit
fullt medveten om att valvet ej fick stå öppet utan tillsyn. Han kunde icke
uttala sig om huruvida han ansett att det varit tillfyllest att Birgitta Jannesson
kontrollerat tillträdet. Numera ansåge han »definitivt» att detta icke
vore lämpligt.

Märta Ekström har berättat: En lördag, troligen under sommaren 1956,
beordrade Montgomery henne att taga hand om hans nyckel till valvet och
låsa detta efter tjänstens slut samt förvara nyckeln till måndagsmorgonen.
Anledningen härtill var att Montgomery skulle sluta tjänsten tidigare på lördagen
och att någon annan officer på mobiliseringsavdelningen ej fanns tillstädes.

Delgiven under utredningen lämnade uppgifter om att Montgomery vid ett
tillfälle överlämnat sin valvnyckel till endera av Däcker och Sager och vid
ett annat tillfälle till Märta Ekström, uppgav Montgomery följande: Han
hade icke något minne av att han lämnat nyckeln till Däcker eller Sager för
förvaring över en natt och fann Dackers påstående i angivna hänseende orimligt.
Under den tid då kanslibiträdestjänsten vid detaljen ej var besatt med
ordinarie innehavare uppehöll Märta Ekström tjänsten. Montgomery trodde
icke att han överlämnat nyckeln att förvaras av henne över ett veckoslut.
»Det låter väldigt otroligt.» En tänkbar förklaring till Märta Ekströms uppgifter
därom vore, att Märta Ekström, sedan hon erhållit nyckeln av Montgomery
för att låsa och därefter överlämna nyckeln till chefen för personaldetaljen
eller till stabschefen, glömt att verkställa överlämnandet eller ej haft
klart för sig hur hon skulle förfara. Märta Ekström var ovan och nervös.
Montgomery ville emellertid ej helt utesluta möjligheten att Märta Ekströms
uPPgitter vore riktiga. Skulle Montgomery på sätt Märta Ekström uppgivit
ha överlämnat nyckeln till henne, kunde han dock icke medge att detta inneburit
någon försummelse från hans sida. Visserligen föreskreve IHH att nyckel
till förvaringsrum för hemliga handlingar icke borde innehas av befattningshavare
i lägre lönegrad än Ca 181 men Montgomery ansåge att Märta
Ekström genom sin långa anställningstid vid regementet och ådagalagda
plikttrohet vore att jämställa med sådan befattningshavare.

Företagen undersökning av vid regementets kassaavdelning förda anteckningar
rörande utbetalda reseersättningar och traktamenten gav vid handen
att Montgomery och Lundquist sedan sommaren 1955 — uppgifter för tiden
dessförinnan saknades — samtidigt företagit tjänsteresor vid ett tillfälle
före augusti 1956 samt vid åtta tillfällen under tiden augusti 1956—januari
1957.

Tjänstförrättande militieomhudsmannen anförde i åtalsinstruktionen följande.

Av utredningen framgår att Montgomery, innan han för tjänsteresa eller
1 Lönegraden Ga 18 motsvarar numera lönegraden Ao 12.

bortovaro eljest under tjänstetid avlägsnat sig från regementet, i allmänhet
till annan befattningshavare överlämnat den av honom omhänderhavda nyckeln
till valvet, där hemliga handlingar förvarades. Sålunda har Lundquist
vid åtskilliga tillfällen haft hand om nyckeln. Då Lundquist och Montgomery
skolat vara frånvarande samtidigt, har Montgomery överlämnat nyckeln
till chefen för mobiliseringsavdelningen, chefen för personaldetaljen
eller stabschefen, närmast beroende på vilken av dem som varit tillgänglig.
Vid ett tillfälle, en lördag troligen sommaren 1956, har på Montgomerys
order Märta Ekström tagit hand om nyckeln och förvarat den till följande
måndag morgon. När nyckeln i enlighet med det nyss sagda varit överlämnad
till chefen för personaldetaljen eller stabschefen, har denne jämlikt Montgomerys
bestämmande låtit kanslibiträdet vid mobiliseringsdetaljen inneha
nyckeln under tjänstetid.

Enligt IHH gäller följande. Nyckel till förvaringsrum för hemliga handlingar
omhänderhas av den befattningshavare, som anförtrotts handlingarna
i fråga. Därest tjänsten oundgängligen kräver att även annan befattningshavare
har tillgång till förvaringsrummet, må nyckel utlämnas till denne, om
de båda befattningshavarna skriftligen förbundit sig att solidariskt svara
för de hemliga handlingarnas förvaring. (Mom. 155.) — Nyckel till förvaringsrum
för hemliga handlingar må icke innehas av annan än officer eller
likställd befattningshavare eller särskilt betrodd annan tjänsteman som sekundchefen
utser därtill: för ändamålet bör icke utses tjänsteman i lägre
lönegrad än Ca 18 (motsvarande)1, såvitt fråga ej är om nyckel till förvaringsrum
där arbetspapper av hemlig natur tillfälligt förvaras (mom. 156
jämfört med mom. 15). — Nycklar till förvaringsrum för hemliga handlingai
skola förvaras så att de icke ens för ett kortare ögonblick kunna åtkommas
av obehöriga. Nycklar skola därför av innehavaren bäras. (Mom.
157-) — Dubblettnyckel utöver sådan som med chefs medgivande innehas av
viss befattningshavare enligt vad i mom. 155 sägs skall, inlagd i förseglat
kuvert, förvaras i annat betryggande förvaringsrum (mom. 159). _ I sam band

med tjänsteresa, semester o. d. bör till befattningshavare överlämnad
nyckel, inlagd i förseglat kuvert, förvaras bland dubblettnycklarna (mom.
160). — Vid ombyte av befattningshavare som anförtrotts hemliga handlingar
skola de hemliga handlingarna avlämnas varvid protokoll upprättas
som skall undertecknas av såväl den avlämnande som den mottagande befattningshavaren.
Protokollet skall förvaras tillsammans med handlingarna
(Mom. 220.)

Innebörden av dessa bestämmelser såvitt nu är i fråga synes vara att den
befattningshavare, som anförtrotts hemliga handlingar och på denna grund
omhänderhar nyckel till förvaringsrum för handlingarna, icke så länge han
bibehåller uppdraget att ha vården om handlingarna får låta annan inneha
nyckeln på sådant sätt att denne därmed äger tillträde till förvaringsrummet.
Att märka är att den som anförtrotts hemliga handlingar, likaväl som en
förvaltare av penningmedel, kan rätteligen svara för förvaringen av det anförtrodda
endast om han ensam har tillgång till förvaringsutrymmcl.

1 .Tfr s. 46 noten.

Montgomery måste därför anses ha åsidosatt berörda bestämmelser vid
varje tillfälle då lian överlämnat nyckeln till annan befattningshavare. Såvitt
rör chefen för personaldetaljen och stabschefen har visserligen enligt
Montgomerys uppgift nyckeln överlämnats innesluten i förseglat kuvert, men
det har dock därvid varit förutsatt att kanslibiträdet på mobiliseringsdetaljen
skulle utfå nyckeln och låsa upp valvet.

Emellertid har i en den 21 juni 1956 upprättad, av sekundchefen fastställd
arbetsordning för mobiliseringsdetaljen föreskrivits: Ordinarie nyckeln till
valvet må endast innehas av chefen för mobiliseringsavdelningen, chefen
för mobiliseringsdetaljen eller expeditionsunderofficeren vid detaljen. Vid
förfall för dessa befattningshavare skall nyckeln förvaras av officer vid mobiliseringsavdelningen.

Såsom komplettering till denna arbetsordning har den 26 april 1957 upprättats
och av sekundchefen fastställts bestämmelser, vilka såvitt nu är av
intresse innehålla: Tillträde till valvet vid mobiliseringsavdelningen medgives
endast sekundchefen, chefen för mobiliseringsavdelningen, chefen för
mobiliseringsdetaljen, Lundquist och Birgitta Jannesson. Under löpande arbete
inom mobiliseringsdetaljen får den nyckel, som disponeras av chefen
för mobiliseringsdetaljen, tillfälligt omhänderhas av Lundquist. Lämnar
chefen för mobiliseringsdetaljen tjänsterummet och därmed övervakningen
av in- och utpassering beträffande valvet är han skyldig att dels orientera
Lundquist och dels överlämna valvnyckeln till denne. Med överlämnandet av
valvnvckeln, som tillfälligt får överlåtas till Birgitta Jannesson, följer ansvaret
för övervakningen av in- och utpasseringen beträffande valvet. Om varken
chefen för mobiliseringsdetaljen eller Lundquist är tillstädes på mobiliseringsdetaljens
expedition lämnas nyckeln till chefen för mobiliseringsavdelningen
eller till av denne utsedd person, som för varje särskilt fall
erhåller skriftlig fullmakt undertecknad av chefen för mobiliseringsavdelningen.

Den reglering som genom arbetsordningen och densamma kompletterande
bestämmelser kommit till stånd synes visserligen icke vara förenlig med
bestämmelserna i IHH. Oavsett detta förhållande och trots att endast arbetsordningen
gällt under någon del av den tid varom i ärendet är fråga, bör
emellertid regleringen icke helt lämnas åsido vid bedömande av Montgomerys
förfarande. Beaktas bör också den påtagliga svårigheten att tolka hithörande
bestämmelser i IHH.

Med hänsyn härtill finner jag Montgomerys förfarande vara av beskaffenhet
att föranleda ansvar endast såvitt avser nyckelns överlämnande till Märta
Ekström. Något som helst stöd för att denna åtgärd stått i överensstämmelse
med gällande föreskrifter torde icke finnas. Det måste tvärtom anses ligga
i sakens natur att nyckeln till valvet icke bort anförtros ett okvalificerat biträde
för förvaring under närmare två dygn.

I enlighet med det anförda har Montgomery av oförstånd eftersatt sin
tjänsteplikt och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

3. Erinran rörande tystnadsplikt och bestämmelser om sekretesskydd

Vid företagen undersökning på mobiliseringsdetaljen har konstaterats att
bevis om mottagen erinran om tystnadsplikt saknades i fråga om Sjönander
och Morling. Däcker hade undertecknat bevis av angivet slag den 16 juni
1955 i anslutning till påbörjandet av hans tjänstgöring vid detaljen men icke
vid tjänstgöringens avslutande. Beträffande Sager funnos bevis med avseende
å såväl tjänstgöringens påbörjande som dess avslutande. Vidare hade bevis
om mottagen erinran om tystnadsplikt undertecknats av Svenby den 6
augusti 1956 och den 10 april 1957 samt av Sjögren den 9 oktober 1956 och
den 17 maj 1957. Sager, Svenby och Sjögren hade även undertecknat bevis
om att de tagit del av IHH, medan bevis i angivet hänseende saknades beträffande
Sjönander, Morling och Däcker.

Montgomery har uppgivit: Sjönander var den förste värnpliktige som tilldelades
Montgomery för arbete på mobiliseringsdetaljen och Montgomery
reflekterade förmodligen då icke närmare över nödvändigheten av tystnadsförbindelse.
Morling hade tidigare tjänstgjort på detaljen varför Montgomery
i fråga om denne icke tänkte närmare på saken. I fråga om Däcker, Svenby
och Sjögren ville Montgomery med bestämdhet erinra sig att han gav Lundquist
order att avkräva dem tystnadsförbindelse. Lundquist påpekade för övrigt
kort efter den dag då Svenby och Sjögren utryckt, vilken dag Montgomery
icke vistades på regementet, att de icke underskrivit tystnadsförbindelse
före utryckningen. Montgomery tillsade Lundquist att sända tystnadsförbindelser
till Svenby och Sjögren för underskrift. Montgomery medgåve att
han gjort sig skyldig till försummelse genom att icke övertyga sig om att
tystnadsförbindelser blivit undertecknade, men han ville framhålla att han på
grund av den stora arbetsbördan på mobiliseringsdetaljen icke kunnat övervaka
allt. Vid tiden för Dackers utryckning, den 16 mars 1956, var Montgomery
sjuk. Han intogs i mitten av månaden på sjukhus för hjärtbesvär och
överansträngning. Montgomery uppmärksammade ursprungligen icke att de
värnpliktiga skulle underteckna bevis om att de tagit del av IHH. Han instruerade
dem dock redan från början om IHH:s bestämmelser och de fingo
även låna IHH för studium. Sedan Montgomery uppmärksammat föreskriften
att bevis om tagen del av IHH skulle undertecknas, fingo därefter tjänstgörande
värnpliktiga påteckna bevis därom pa baksidan av tystnadsföibindelsema.

De värnpliktiga ha uppgivit följande.

Sjönander: Några dagar efter det att han börjat sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen
kom Montgomery in till honom och påpekade vilket viktigt
arbete som utfördes på detaljen. Troligen visade Montgomery därvid även
IHH för Sjönander. Lundquist påpekade att Sjönander skulle hålla noga reda
på sitt arbetsmaterial samt att detta skulle låsas in vid tjänstens slut och
vid uppehåll i arbetet.

Morling: Då han under Lingmarks chefskap första gången tjänstgjorde vid
mobiliseringsdetaljen fick han underteckna såväl tystnadsförbindelse som

4—58171 h. Militievmbudsmannens ämbetsberättelse

bevis om att han bibringats kännedom om bestämmelserna i IHH. När han
under Montgomerys chefskap fullgjorde återstående värnpliktstjänstgöring
fick han däremot icke underteckna vare sig tystnadsförbindelse eller bevis av
nyss angivet slag.

Däcker: Då han anlände till mobiliseringsdetaljen för att börja sin tjänstgöring
där, hälsades han välkommen av Montgomery, som emellertid icke
nämnde något om att arbetet var av hemlig karaktär eller att det var viktigt
att Däcker höll tyst med vad han fick veta under tjänstgöringen vid detaljen.
Efter någon månads tjänstgöring fick han av Lundquist sig förelagd
en tystnadsförbindelse, vilken han på uppmaning av denne underskrev.

Sager: I samband med att han började sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen
fick han underskriva en tystnadsförbindelse och fick även taga del
av bestämmelserna i IHH i den mån de kunde gälla sådant arbete som var
avsett att han skulle utföra. Montgomery visade Sager vilka stycken denne
skulle läsa och Sager hade vid behov tillgång till IHH under hela sin tjänstgöring
vid detaljen. Montgomery inpräntade att arbetet på detaljen var särskilt
viktigt och att Sager måste tänka på sekretessen.

Svenby: Innan han började sitt arbete på mobiliseringsdetaljen utfick han
ett exemplar av IHH och tillsades att genomläsa detta. Han fick även underteckna
en tystnadsförbindelse. Då han slutade sin tjänstgöring vid detaljen
fick han däremot icke underteckna någon sådan förbindelse. Först någon tid
därefter fick han en tystnadsförbindelse sig tillsänd per post med anmodan
att underskriva den. Förbindelsen var dagtecknad den 29 mars 1957, vilken
dag Svenby utryckt, men Svenby ändrade dagteckningen till den 10 april
1957, vilken dag han underskrev förbindelsen.

Sjögren: Då han började sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen utfick
han ett exemplar av IHH samt fick underteckna en tystnadsförbindelse. Vid
tjänstgöringens slut den 29 mars 1957 erinrades han ej om tystnadsplikten.
Först någon eller några veckor därefter fick han sig tillsänt ett formulär angående
tystnadsplikt med anmodan att underteckna detsamma samt återsända
det till regementet.

Lundquist har uppgivit: Den 29 mars 1957 var Lundquist icke tillstädes på
mobiliseringsdetaljen. Någon eller några dagar senare uppmärksammade
han vid kontroll av bevisen om mottagen erinran om tystnadsplikt att Svenby
och Sjögren icke undertecknat sådant bevis vid utryckningen. Undertecknandet
skulle ske på samma blankett som åtecknats motsvarande bevis vid
inryckningen. Lundquist trodde att han anmält sin upptäckt för Montgomery.
I vart fall skickades bevisen för underskrift till Svenby och Sjögren. Vem
som drog försorg härom mindes Lundquist emellertid ej. Då bevisen sändes
voro de dagtecknade den 29 mars 1957, vilken dagteckning utförts av Lundquist.
Förmodligen hade det förhållit sig så att Lundquist vetat att han skulle
vara frånvarande från regementet då Svenby och Sjögren utryckte och
därför i förväg ifyllt dagteckningen å bevisen. Lundquist hade icke något
minne av tiden kring Dackers utryckning i vidare mån än att han erinrade
sig att Montgomery var sjuk långa tider under våren 1956.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde i åtalsinstruktionen följande.

Enligt IHH skola militära expeditions- och skrivbiträden vid påbörjande
och avslutande av tjänstgöring erinras om tystnadsplikten samt underteckna
bevis att så skett (mom. 258). Personal som tjänstgör vid avdelning där
hemliga ärenden handläggas skall bibringas kunskap om hur hemliga handlingar
skola handhas, och befattningshavare vid sådan avdelning skall ha tagit
del av IHH samt ha undertecknat bevis att så skett (mom. 259).

Av utredningen framgår att vissa av de värnpliktiga, som under tiden oktober
1954—den 29 mars 1957 tjänstgjort vid mobiliseringsdetaljen, icke i
föreskriven ordning erinrats om tystnadsplikten eller undertecknat bevis om
tagen del av IHH. Sålunda ha Sjönander, Morling och Däcker icke vare sig
vid påbörjandet eller vid avslutandet av tjänstgöringen samt Svenby och Sjögren
ej vid tjänstgöringens avslutande mottagit erinran om tystnadsplikten.
Bevis om tagen del av IHH har ej undertecknats av Sjönander eller Däcker.

Till en del ha visserligen bristfälligheterna tillrättats, i det att Däcker omkring
en månad efter tjänstgöringens början undertecknat bevis angående
erhållen erinran om tystnadsplikten samt envar av Svenby och Sjögren någon
vecka efter tjänstgöringens avslutande mottagit formulär till sådant bevis
för underskrift och sedermera jämväl undertecknat det. Icke minst med
hänsyn till den ingående kännedom om mobiliseringsarbetet som värnpliktiga
under ifrågavarande tid fått vid tjänstgöring å mobiliseringsdetaljen har
det emellertid varit angeläget att skyldigheten att erinra om tystnadsplikten
blivit noggrant fullgjord.

Såsom chef för mobiliseringsdetaljen måste Montgomery anses ansvarig
för vad som förekommit.

På grund härav finner jag att Montgomery, genom underlåtenhet att tillse
att erinran om tystnadsplikten skett och att bevis om tagen del av IHH undertecknats,
av försummelse eftersatt sin tjänsteplikt och förty gjort sig
skyldig till tjänstefel.

4. Åtgärder med avseende å förkommen hemlig handling

Montgomery har uppgivit: Vid något tillfälle under hösten 1956 observerade
Montgomery att exemplar nr 2 av mobiliseringskalendern för ett förband
med nummerbeteckningen 31 saknades på sin plats. Han frågade de
övriga på mobiliseringsdetaljen om de hade kalendern i arbete. Då detta icke
var fallet, gav han personalen order att genomsöka valvet och arkivet för att
se om kalendern möjligen kommit med andra pärmar av misstag. Det kunde
nämligen ibland förekomma att en pärm råkade bli undanstoppad och icke
genast kunde hittas, men det hade aldrig tidigare förekommit att handlingar
och ännu mindre en hel pärm försvunnit. Birgitta Jannesson fick även order
att undersöka om någon tjänstegrenschef hade lånat pärmen. Montgomery
trodde att kalendern skulle komma till rätta men gav i rent beredskapssyfte
Svenby order att uppgöra en ny kalender genom att avskriva exemplar nr 1.

Det vore möjligt att Montgomery, oaktat han icke komrae ihåg hur därmed
förhölle sig, gav Svenby order att taga och komplettera en utgallrad kalender
för ett annat förband av samma slag. Vissa sådana förband hade nämligen
överförts till ett annat regemente och Montgomery hade därvid troligen
själv genomgått kalendrarna för dessa förband och uttagit de handlingar
som skulle överlämnas till det nya regementet, medan huvuddelen av kalendrarna
saknade intresse för detta regemente och därför fick vara kvar.
Det var lättare att iordningställa en sådan utgallrad kalender än att uppgöra
en helt ny kalender. Montgomery såg emellertid icke så allvarligt på saken,
enär förbandet nr 31 på grund av ändrade dispositioner måst helt omgrupperas
och kalendern sålunda icke längre var aktuell. Av denna orsak anmälde
han icke för sin närmaste chef, Ribbing, att kalendern försvunnit. Montgomery
komme ihåg att han därefter gav Svenby order att revidera kalendrarna
för förbandet i fråga och han hade hela tiden utgått ifrån att denne
fullgjort detta uppdrag. Han glömde dock att övertyga sig därom. En bidragande
orsak därtill var att han såg att Svenby till 31 ändrat sifferbeteckningen
på pärmen till en kalender för ett förband med nummerbeteckningen 30.
Montgomery uteslöte bestämt möjligheten att någon skulle tillägnat sig den
förkomna kalendern. Förbandet var nämligen icke av sådant intresse. Däremot
ville han hålla för troligt, att kalendern av misstag blivit »slaktad» och
sedermera bränd i samband med att Montgomery brände de kvarvarande
handlingarna till exemplar nr 1 av kalendrarna för de överförda förbanden,
men detta uteslöte icke möjligheten att kalendern kunde finnas någonstans
och att den skulle komma fram i sinom tid. I det pressade läge vari detaljen
befann sig ansåg Montgomery det för övrigt vara bortkastad tid att låta personalen
vidare söka efter kalendern. Montgomery medgåve att han formellt
gjort sig skyldig till försummelse genom att icke i enlighet med föreskrift
därom i IHH anmäla att den ifrågavarande kalendern förkommit men han
ville framhålla att kalendern, såsom han förut uppgivit, var inaktuell och
utan egentligt värde. Han ansåge därför att ovillkorlig anmälningsskyldighet
icke förelåg.

Vid granskning av det i stället för den förkomna kalendern iordningställda
kalenderexemplaret har konstaterats följande. På etiketten å kalenderns
rygg har nummerbeteckningen 30 ändrats till 31. I det å kalenderns titelblad
tecknade, av Murray underskrivna fastställelsebeslutet har samma ändring
skett genom att siffran 0 med blyerts eller anilin överskrivits med siffran 1.
I kalendern saknas vissa handlingar. Åtskilliga i kalendern ingående handlingar
avse, uttryckligen eller innehållsmässigt, enbart förbandet nr 30.

Särskilt tillfrågad angående den verkställda sifferändringen å titelbladet
uppgav Montgomery: Han hade icke gjort den ifrågavarande ändringen och
ej heller beordrat någon av de värnpliktiga därtill. Han visste icke vem som
ändrat siffran 0 till 1 men förmodade att det var Svenby som på eget initiativ
gjort ändringen. Denna var så klumpigt utförd att ändamålet därmed icke
kunde ha varit att ge sken av att kalendern var exemplar nr 2 av kalendern
^ör förbandet nr 31. Titelbladet överensstämde ej heller i övrigt med titel -

bladet till exemplar nr 1 och Montgoinerys avsikt hade säkerligen varit att,
om den försvunna kalendern icke komme till rätta, skriva ut ett nytt titelblad
och låta sekundchefen underteckna detta, i samband varmed Montgo^
mery skulle ha anmält förlusten för sekundchefen. Som fastställelsebeslutet
å titelbladet till exemplar nr 1 av den ifrågavarande kalendern var undertecknat
av Murrays närmaste företrädare som sekundchef hade, då båda
exemplaren självfallet måste fastställas av samme chef, Montgomery måst
utbyta även titelbladet till exemplar nr 1 och Murray underteckna nytt titelblad
jämväl till detta exemplar.

Följande berättelser ha avgivits av övriga vid utredningen i denna del hörda
personer.

Svenby: I mobiliseringsdetaljens valv förvarades samtliga mobiliseringskalendrar
på två hyllor, varvid exemplar nr 1 stode på den nedre hyllan och
exemplar nr 2 på den övre. När Svenby någon gång under hösten 1956 skulle
kontrollera kalendrarna fann han att exemplar nr 2 av kalendern för ett
förhand nr 31 saknades. Han letade en stund efter kalenderexemplaret i fråga
men kunde icke anträffa detsamma, varför han anmälde förhållandet för
Montgomery. På dennes tillsägelse sökte alla på mobiliseringsdetaljen efter
kalendern men den anträffades icke. Vid kontroll i kvittenspärmen konstaterades
att kalendern icke var utlämnad mot kvitto. Efter ett par dagar fick
Svenby order av Montgomery att göra upp en ny kalender med ledning av
exemplar nr 1. Svenby opponerade sig häremot samt erinrade om bestämmelserna
i 1HH, vilket dock icke föranledde någon åtgärd. För att fylla ut
luckan i hyllraden tog Svenby ett utgallrat exemplar av mobiliseringskalendern
för ett liknande förband, nr 30, och ändrade sifferbetecl-; ningen å etiketten
å kalenderns rygg till 31 samt visade kalendern för Montgomery. Denne
sade ingenting om Svenbys förfaringssätt då men tillsade någon dag därefter
Svenby att han »skulle göra det ordentligt och se till att innehållet stämde
med exemplar 1». Svenby vägrade och förklarade rent ut att han icke ville
befatta sig med kalendern i fortsättningen, enär han ansåg att Montgomery
icke handlat enligt föreskrifterna i IHH. Montgomery fann sig i detta men
sökte i stället få Sjögren att ändra kalendern. Sjögren ville emellertid icke
heller göra något åt kalendern. Svenby visste att Montgomery själv arbetat
litet med kalendern men trodde icke att den vore färdigreviderad utan i stort
sett innehölle uppgifter som icke överensstämde med innehållet i exemplar
nr 1. Svenby trodde icke att chefen för mobiliseringsavdelningen, Ribbing,
var underrättad om förlusten av kalendern. Hade så varit fallet, skulle Ribbing
säkerligen lagt sig i saken. Svenby hade icke något minne av att han
gjort ändringen av sifferbeteckningen å kalenderns titelblad men ville icke
förneka att så kunde vara fallet. Den ditskrivna ettans utseende — nästap
lodrät_talade kanske för att han skrivit den, enär han skreve lodräta, näs tan

bakåtlutande siffror och bokstäver. Därest det förhölle sig så att han utfört
ändringen i fråga hade det, liksom beträffande ändringen å etiketten på
pärmens rygg, skett på hans eget initiativ.

Sjögren: En dag i slutet av oktober eller i början av november 1956 upp -

täckte Svenby, att exemplar nr 2 av mobiliseringskalendern för ett förband
nr 31 saknades på den hylla i valvet, där den skulle vara uppställd. Svenby
anmälde förhållandet till Montgomery och denne beordrade alla på mobiliseringsdetaljen
att söka efter kalendern. Tidpunkten för dennas försvinnande
kunde icke angivas, då tydligen ingen haft anledning att befatta sig med
kalendern i fråga på åtskillig tid. Sjögren hade i varje fall ännu icke hunnit
till denna kalender under sitt arbete med revideringen av mobiliseringskalendrarna.
Sedan man sökt i ett par dagar utan att kunna finna kalendern,
gav Montgomery Svenby order att göra ett nytt exemplar nr 2 av kalendern.
Svenby protesterade mot detta och påpekade föreskrifterna i IHH, men Montgomery
insisterade på att Svenby skulle upprätta ett nytt exemplar. Svenby
tog exemplar nr 2 av en utgallrad kalender för ett liknande förband, nr 30,
och ändrade — troligen med bläck eller tusch — på etiketten på pärmens
rygg nollan till en etta. Sjögren trodde att detta förfarande godkänts av
Montgomery. Som motsvarande ändring på kalenderns titelblad vore utförd
med blyerts eller kopiepenna och Svenby så gott som alltid använde kulspetspenna,
trodde Sjögren ej att ändringen i fråga gjorts av Svenby. Det förefölle
Sjögren troligare att ändringen utförts av Montgomery. Det »förfalskade»
exemplaret av kalendern vore, om det ej blivit utbytt sedan Sjögren slutade
värnpliktstjänstgöringen, till det yttre lika med exemplar nr 1 men innehållet
kunde icke alls överensstämma med innehållet däri. Då såväl Sjögren
som Svenby ansågo Montgomerys handlingssätt mer än lovligt sorglöst
påminde de honom vid några tillfällen om att det försvunna exemplaret icke
kommit till rätta och frågade, om han vidtagit några åtgärder i saken. Montgomery
brukade då svara att »den kommer nog till rätta, det är väl någon
som har lånat den». Vid något tillfälle i samband med att Sjögren med Montgomery
i stort diskuterade arbetet med revidering av mobiliseringskalendrarna
berörde Sjögren frågan hur han skulle förfara med kalendern för förbandet
nr 31. Sjögren konnne ihåg att Montgomery konstaterade att det icke
vore svårt att göra upp ett nytt exemplar nr 2 när man hade kvar exemplar
nr 1. Sjögren ansåge sig därmed ha fått order av Montgomery att på angivet
sätt upprätta ett nytt exemplar i stället för det försvunna, men då han fann
saken olustig ville han icke taga någon vidare befattning därmed utan lät
revideringen av mobiliseringskalendern för nämnda förband anstå. Till slut
vände sig Svenby och Sjögren till Nordquist och frågade denne hur de skulle
förfara för att få rättelse i saken. Nordquist ville emellertid icke råda dem i
något avseende. De vände sig icke till Ribbing, enär de icke väntade sig någon
åtgärd från dennes sida. Sjögren hölle icke för otroligt att kalendern utlånats
till någon befattningshavare vid regementet utan att kvitto tagits. Kalendern
kunde också ha medförts på någon övning och därunder kommit
bort. Han ville framhålla att såvitt han visste någon efterforskning ej skett
inom regementet. Montgomery förbjöd dem att omtala för någon på regementet
att kalendern var försvunnen och tilläde att »sånt kommer alltid till rätta».

Lundquist: Någon dag under hösten 1956 frågade Montgomery Lundquist

om denne kände till var exemplar nr 2 av mobiliseringskalendern för förbandet
nr 31 funnes, därvid Montgomery omtalade att exemplaret i fråga icke
kunnat anträffas på sin plats i valvet. Lundquist genomsökte med Birgitta
Jannessons hjälp hela valvet men kalenderexemplaret påträffades det oaktat
icke. Lundquist hade sig icke bekant vilka åtgärder Montgomery vidtog i anledning
av det inträffade i vidare mån än att Lundquist visste att en utgallrad
inobiliseringskalender för ett liknande förband, nr 30, sattes i stället
för det försvunna exemplaret, men Lundquist trodde ej att innehållet ändrades
så att det överensstämde med exemplar nr 1 för förbandet nr 31.

Birgitta Jannesson: Svenby eller någon annan av personalen vid mobiliseringsdetaljen
anmälde för Montgomery att den ifrågavarande kalendern saknades
på den hylla där den skulle ha stått. Birgitta Jannesson trodde ej att
Montgomery gav order att kalendern skulle eftersökas utan att det i stället
var Lundquist som tillsade henne att hjälpa Lundquist att genomsöka valvet.
De genomgingo minutiöst allt i valvet utan att anträffa kalendern. Kort
därefter omtalade Svenby och Sjögren att de fått order av Montgomery att i
stället för den försvunna kalendern göra en ny av en utgallrad kalender för
ett annat förband av samma slag. Birgitta Jannesson vore av den uppfattningen
att Svenby och Sjögren ändrade den nya kalendern så att innehållet
överensstämde med innehållet i exemplar nr 1 även om hon av samtal dem
emellan tyckt sig förstå att huvudsaken var att luckan i kalenderraden blev
fylld.

Ribbing: Han hade icke fått kännedom om att det ifrågavarande exemplaret
av inobiliseringskalender försvunnit förrän någon gång efter det att polisutredningen
börjat. Montgomery ringde då Ribbing och omtalade att exemplaret
i fråga var borta.

Tjänstförrättande inilitieombudsmannen anförde i åtalsinstruktionen följande.

Utredningen visar att Montgomery vid något tillfälle under hösten 1956
erhållit vetskap om att exemplar nr 2 av mobiliseringskalendern för ett förband
med nummerbeteckningen 31 saknades. Oaktat den saknade kalenderns
karaktär av hemlig handling har Montgomery icke gjort anmälan därom till
sekundchefen. I stället har han, efter att ha låtit efterforska kalendern utan
resultat, givit order att ett nytt kalenderexemplar skulle upprättas med ledning
av exemplar nr 1 men icke kontrollerat att ordern blivit riktigt utförd.
Det nyupprättade kalenderexemplaret har iordningställts genom att en utgallrad,
ofullständig inobiliseringskalender för ett liknande förband med
nummerbeteckningen 30 ändrats endast såtillvida att beteckningen 30 på
etiketten å kalenderns rygg och i det av Murray undertecknade fastställelsebeslutet
å kalenderns titelblad ersatts med beteckningen 31, och kalenderexemplarets
innehåll är därför i väsentliga delar felaktigt.

Genom vad sålunda förekommit har Montgomery eftersatt skyldigheten
jämlikt IHH (mom. 232, jämfört med mom. 15) att ofördröjligen till sekundchefen
anmäla att kalendern saknades. Montgomery har varit väl medveten

om sin skyldighet i detta hänseende; han har erinrats därom av sina underlydande.
Montgomerys förklaring att kalendern ej var aktuell må vara riktig
såtillvida att kalendern behövde revideras. Ordern om ett nytt kalenderexemplars
iordningställande visar att kalendern alltjämt hade betydelse. Det
kan framhållas att det förhållandet att ett nytt exemplar upprättas av en
saknad hemlig handling icke gör anmälningsskyldigheten mindre viktig, eftersom
den är stadgad av säkerhetsskäl. Sekundchefen skall sålunda i sin tur
underrätta chefen för försvarsstaben och, i vissa fall, göra anmälan till vederbörande
polismyndighet.

Ur beredskapssynpunkt har det uppenbarligen varit angeläget att ett nytt
exemplar av mobiliseringskalendern snarast möjligt upprättats. Även i detta
hänseende har Montgomery åsidosatt sina skyldigheter. Det kalenderexemplar,
som ännu vid tiden för förevarande ärendes anhängiggörande stod
uppställt på den förkomna kalenderns plats, var såsom förut sagts i väsentliga
delar felaktigt och giver närmast intryck av att ha tillkommit i vilseledande
syfte. Titelbladet är för övrigt en falsk handling, eftersom Murrays
underskrift av ett fastställelsebeslut beträffande annat förband utnyttjats.
Det har icke kunnat klarläggas vem som gjort förfalskningen eller om Montgomery
över huvud känt till kalenderns skick. I egenskap av chef för mobiliseringsdetaljen
har Montgomery emellertid varit ansvarig för det nya kalenderexemplarets
iordningställande. Inom rimlig tid hade Montgomery därför
bort tillse att arbetet därmed ordentligt utförts och att kalendern blivit
företedd för sekundchefen för fastställelse. Montgomerys underlåtenhet att
fullgöra detta har, av hans egna uppgifter att döma, berott på glömska.

På grund av det anförda finner jag att Montgomery av försummelse åsidosatt
honom åliggande tjänsteplikter och därigenom gjort sig skyldig till
tjänstefel.

5. Åtgärder med avseende å förkommen nyckel till förvaringsrum för
hemliga handlingar

Montgomery har uppgivit: I egenskap av chef för mobiliseringsdetaljen
omhänderhade han en nyckel till detaljens valv för förvaring av hemliga
handlingar. Han förvarade denna nyckel jämte två kassaskåpsnycklar och
två dörrnycklar till detaljens lokaler i ett särskilt nyckelfodral. Då han tyckte
det var obehagligt att bära dessa nycklar på sin fritid, brukade han alltid
efter hemkomsten lägga undan nyckelfodralet på något säkert gömställe, som
han varierade gång efter annan. Ibland kunde han välja sådana gömställen,
att han hade svårigheter att finna nycklarna då han skulle begiva sig till arbetet.
En lördag eller söndag i januari 1957 gömde han på angivet sätt nycklarna
och kunde, då han på måndagen skulle begiva sig till arbetet, icke finna
dem. Han sökte efter nycklarna men hade ont om tid och måste till slut
avbryta sökandet. Vid ankomsten till regementet anmälde han förhållandet
för sin närmaste chef, Ribbing, vilken sade att han icke tyckte att det var
något farligt då nycklarna lågo på ett så säkert ställe. För att kunna komma

in i valvet lånade Montgomery den av dagofficeren omhänderhavda dubblettnyckeln.
Efter hemkomsten sökte Montgomery ånyo efter nycklarna men
kunde fortfarande icke finna dem. Ej heller lyckades han påträffa nycklarna
under närmast följande dagar. Det vore möjligt att han var ute på rekognoscering
någon dag medan nycklarna voro borta. Han talade med Ribbing
vid flera tillfällen under veckan och när han i slutet av veckan ännu icke
funnit nycklarna överenskommo han och Ribbing alt tillkalla en låssmed för
att byta lås till valvet. De ringde även upp en låssmed efter anvisning från
försvarsstabens inrikesavdelning, vilken såväl Ribbing som Montgomery kontaktat
i saken. Låssmeden kom till regementet och såg på dörren, men innan
han hunnit byta ut låset anträffade Montgomery nycklarna i sin bostad.
Han komme nu icke ihåg vilken dag detta inträffade men det måste ha varit
i slutet av veckan. Han komme icke heller ihåg var han hade lagt nycklarna,
men troligen var det i en lönnlåda i en chiffonjé. Montgomery kunde
med bestämdhet säga att någon obehörig icke haft vare sig möjlighet eller
tillfälle att taga befattning med nyckeln till valvet under den tid den varit
borta. Montgomery bestrede bestämt att han gjort sig skyldig till tjänstefel
eller försummelse i fråga om nyckeln till valvet och ansåge att förläggandet
av nyckeln var en ren olyckshändelse. Då han genast anmälde förhållandet
till sin chef ansåge han vidare att han fullgjort alla sina skyldigheter enligt
IHH:s bestämmelser.

Ribbing har anfört: Någon dag i januari 1957, sannolikt en torsdag, anmälde
Montgomery för Ribbing att han ej kunde finna sin nyckel till valvet.
Montgomery omtalade därvid att han lördagen eller söndagen dessförinnan
haft besök i sin bostad och därför gömt nyckeln någonstans i lägenheten samt
att han, när han på måndagen skulle bege sig till regementet, ej kunde finna
nyckeln trots att han sökte på alla tänkbara ställen. Montgomery sade även
någonting om att han icke kommit att tänka på att anmäla saken tidigare.
På mobiliseringsdetaljen hade frågan lösts så att hos dagofficeren förvarad
nyckel till valvet lånats under dagen och återlämnats vid tjänstens slut. Ribbing
hade sagt någonting om att man enligt IHH skulle anmäla förhållandet
för sekundchefen men att detta icke gjorde saken bättre. Ribbing ville minnas
att han tillsade Montgomery att de skulle ordna saken först och därefter
göra anmälan till sekundchefen. Ribbing gav Montgomery order att ringa till
försvarsstaben och fråga vilken låssmed som kunde anlitas för att byta lås
i dörren till valvet. Montgomery återkom med besked att han kontaktat anvisad
låssmed, vilken skulle komma och se på dörren följande dag. Innan
låset hann bytas farm emellertid Montgomery — troligen redan följande dag

_ sin nyckel till valvet. Då Montgomery berättade att han funnit nyckeln i

sin mjölkhämtare och bestämt garanterade alt ingen kunnat få tag på nyckeln
under den tid den varit borta, lät Ribbing därvid bero. Han kände Montgomery
som en mycket plikttrogen officer och både icke någon anledning
att misstänka att Montgomery skulle ha lämnat en oriktig redogörelse beträffande
nyckeln.

Övriga i denna del hörda personer ha berättat följande.

Sjögren: En måndag i början av januari 1957 visade det sig att Montgomery
glömt sin nyckelknippa med bl. a. nyckeln till valvet. Montgomery lånade
den av dagofficeren förvarade nyckeln till valvet, vilken återställdes på
kvällen. Följande dag var Montgomery på rekognoscering tillsammans med
Lundquist och kom ej till detaljen. Även denna dag lånades dagofficerens
nyckel liksom följande dagar tills Montgomery fann sin nyckel till valvet.
Nästa dag, onsdag, infann sig Lundquist men icke Montgomery å detaljen.
Lundquist omtalade för Ribbing att de icke hade någon nyckel till valvet
och nämnde därvid att Montgomery under tisdagen till Lundquist sagt att
han tappat sin nyckelknippa. På torsdagen infann sig Montgomery, och Sjögren
visste att denne då anmälde förlusten av nyckeln för Ribbing. Sjögren
hörde även att Montgomery ringde till en låssmed. På fredagen kom en låssmed
upp på detaljen och såg på låset och dörren till valvet. Han skulle återkomma
dagen därpå men på lördagsmorgonen omtalade Montgomery att han
funnit sin nyckelknippa, och något byte av lås skedde ej.

Svenby: Enligt anteckningar i hans fickalmanacka inträffade »nyckelhistorien»
under tiden måndagen den 14—lördagen den 19 januari 1957. Av dessa
dagar var Svenby tjänstledig måndagen, tisdagen och lördagen. Montgomery
infann sig icke på mobiliseringsdetaljen under onsdagen men kom på
torsdagsmorgonen. Svenby fick då veta att Montgomery tappat sin nyckelknippa
med bl. a. nyckeln till valvet. Nyckeln var troligen borta ända till lördagen.
Enligt anteckning i Svenbys fickalmanacka tillkallades under fredagen
en låssmed som såg på dörren. Svenby kände till att Ribbing var underrättad
om nyckelns försvinnande.

Lundquist: Montgomery sade en måndagsmorgon i januari 1957 att han
ej kunnat finna sina nycklar i bostaden. Följande dag voro Montgomery och
Lundquist tillsammans ute på rekognoscering, och Montgomery berättade då
att han fortfarande icke kunnat finna nycklarna. Lundquist komme ihåg att
Montgomery, sedan han funnit nycklarna, sagt att han påträffat dem på något
underligt ställe i lägenheten. Lundquist erinrade sig även att det var tal
om att byta lås i valvdörren men att Montgomery återfann nyckeln innan så
hann ske.

Birgitta Jannesson: En måndag i början eller mitten av januari 1957 omtalade
Montgomery vid ankomsten till detaljen att han glömt nyckeln till
valvet i sin bostad. Detta hade inträffat tidigare och liksom vid föregående
tillfällen lånade Montgomery den av dagofficeren förvarade valvnyckeln. Birgitta
Jannesson komme ihåg att Montgomery någon eller några dagar under
den tid nyckeln var försvunnen var frånvarande från detaljen för rekognoscering.
Hon erinrade sig även att Montgomery sedan sagt att han ej kunnat
finna nyckeln, varför dagofficerens nyckel måste lånas under flera dagar. De
dagar Montgomery var på rekognoscering fick Ribbing göra i arbetsordningen
för mobiliseringsdetaljen föreskriven påteckning å det förseglade kuvert, i
vilket den av dagofficeren omhänderhavda nyckeln skulle förvaras. På lördagsmorgonen
omtalade Montgomery att han funnit sin nyckelknippa. Birgitta
Jannesson kände till att Ribbing av Montgomery underrättats om för -

lusten av nyckeln någon eller några dagar efter förlustens upptäckt. Hon
hade sig vidare bekant att det var tal om att tillkalla en låssmed för att byta
lås till valvet. Hon frågade Montgomery om han till sekundchefen rapporterat
förlusten av nyckeln, vilket Montgomery sade sig icke ha gjort.

Nordquist: Han fick ej kännedom om att Montgomery saknade sin nyckel
till valvet förrän ett par dagar efter det förlusten upptäckts. Någon förklaring
till hur nyckeln förkommit eller sedermera anträttats varken begärde
eller fick Nordquist. Under den tid nyckeln var borta och även dagarna efter
det att den återfunnits talade Sjögren och Svenby med Nordquist om saken
och undrade om icke någon åtgärd borde vidtagas med anledning av Montgomerys
slarv. Nordquist svarade dem att varken han eller de visste vilka åtgärder
Montgomery vidtagit och att Nordquist för sin del ansåg att Montgomery
som ansvarig tjänsteman skulle ordna saken själv.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde i åtalsinstruktionen följande.

Av utredningen framgår att den av Montgomery omhänderhavda nyckeln
till valvet, där hemliga handlingar förvarades, varit förkommen under tiden
måndagen den 14—fredagen den 18 januari 1957. Montgomery har anmält
förhållandet till Ribbing, men någon anmälan till sekundchefen har icke
gjorts.

Enligt IHH (mom. 162, jämfört med mom. 15 och 70) skall, om nyckel till
förvaringsrum för hemliga handlingar förkommit, detta ofördröjligen anmälas
till sekundchefen.

Montgomery har uppgivit att hans anmälan till Ribbing skett vid arbetets
början på måndagen. Denna uppgift kan icke anses vederlagd av utredningen.
På grund härav och då Montgomery ägt förutsätta att Ribbing
såsom hans närmaste chef skolat anmäla förlusten av nyckeln till sekundchefen,
kan Montgomery icke göras ansvarig för att han ej gjort sådan anmälan.

Även om Ribbing, såsom han synes vilja göra gällande, först på torsdagen
erhållit kännedom om att nyckeln var förkommen, har han likväl icke vare
sig nämnda dag eller senare ombesörjt anmälan till sekundchefen. Ribbing,
som enligt egen uppgift varit medveten om anmälningsplikten, borde givetvis
också ha förstått att denna föreskrivits enär, även om en nyckel till förvaringsrum
för hemliga handlingar varit förkommen aldrig så kort tid, detta
dock ansetts vara av den allvarliga beskaffenhet att förbandschefen måste
få tillfälle att bestämma om erforderliga åtgärder. Det må erinras att den
ingående reglering i detta hänseende som återfinnes i IHH bland annat innehåller
den upplysningen att det endast erfordras 5—10 sekunder för att
göra vaxavtryck av en nyckel.

Vid angivna förhållanden finner jag att Ribbing av oförstånd underlåtit
att ombesörja föreskriven anmälan till sekundchefen och därigenom gjort sig
skyldig till tjänstefel.

6. Utförande av privatuppdrag under tjänstetid

Officerskåren vid Svea livgarde förvaltar vissa kassor och fonder, nämligen
officerskassa, officerskårens reservkassa, fond för regementets historia,
officerskårens mässkassa, Louis de Geers memorial, överste E. von Bornstedts
prisfond, understöds- och skolkassa, Möllersvärdska fonden samt
Drottningens hospitalskassa. Enligt reglementen och stadgar för dessa kassor
och fonder ha tillgångarna skapats genom tillskott av officerskåren, donationer
och gåvor från enskilda. Avkastningen användes för särskilda ändamål,
såsom bekostandet av sådana kårens eller regementets behov vilka ej
tillgodoses genom statsmedel, understöd åt personer som varit anställda vid
regementet och deras anhöriga, bidrag till skrivandet av regementets historia
och till idrottspriser m. m. Förvaltningen av kassorna och fonderna handhaves
av officerskårens ekonomidirektion. I direktionen ingår en redogörare
som har till uppgift att föra räkenskaperna för kassorna och fonderna.

Montgomery har uppgivit: 1 april 1955 åtog han sig att vara redogörare
i ekonomidirektionen. Åtagandet var att betrakta som ett privatuppdrag och
han erhöll ett arvode om 600 kronor per år för arbetet i fråga. På grund av
att han ej var bokföringskunnig beredde uppdraget honom till en början
vissa svårigheter. Vid något tillfälle efter det att Däcker börjat sin tjänstgöring
vid mobiliseringsdetaljen erfor Montgomery att Däcker var kunnig
i bokföring och bad honom därför om hjälp med bokföringsarbetet. Det var
icke Montgomerys avsikt att Däcker ensam skulle handha bokföringen utan
han avsåg först och främst att Däcker skulle lära honom bokföring. Däcker
tick, efter vad Montgomery numera kunde erinra sig, icke utföra något egentligt
arbete med kassornas böcker förrän i samband med bokslutet för 1955.
Därest Däcker utfört något sådant arbete under hösten 1955, hade det dock
skett under tjänstetid. Montgomery skötte emellertid själv alla bankärenden,
all korrespondens samt förbindelsen med ekonomidirektionen. Då bokslutet
skulle göras erhöll Däcker i uppdrag att göra detta. Montgomery komme
ihåg att han pennitterade Däcker någon eller några dagar för detta arbete
men kunde icke draga sig till minnes att Däcker fått så lång permission som
en hel vecka. Däremot erinrade han sig att Däcker ej kunde klara uppdraget
själv utan anlitade Sjönander, som fick betalt iför sitt arbete. Däcker
erhöll däremot icke någon betalning för sitt arbete. Efter bokslutet för 1955
visade det sig att revisorerna önskade en omläggning av bokföringssystemet.
Som Montgomery fortfarande var mycket litet insatt i bokföringsarbetet
bad han sedermera Svenby, vilken började tjänstgöra på mobiliseringsdetaljen
i augusti 1956 och som visade sig vara väl insalt i bokföring, att taga
hand om böckerna. Svenby kom med cn hel del goda uppslag, bl. a. om
övergång till postgiro, och skötte sedan bokföringsarbetet under sin återstående
tjänstgöringstid vid mobiliseringsdetaljen, d. v. s. till den 29 mars
1957. Svenby utförde arbetet på tjänstetid men Montgomery ville framhålla
att det frånsett bokslutet icke var något särskilt betungande arbete. Svenby
brukade sanda ärendena på hög under några veckor och förde sedan in de

olika posterna på en gång. Det rörde sig emellertid även i dessa fall endast
om timmar och icke om hela dagar. Liksom Däcker utförde ej heller Svenby
allt arbete med kassorna ulan Montgomery skötte själv alla bankärenden och
all korrespondens samt samarbetet med ekonomidirektionen. Då bokslutet
för 1956 i början av 1957 skulle uppgöras fick Svenby i uppdrag att göra
delta. Det vore mycket möjligt att Svenby för detta arbete erhöll permission
under sammanlagt sju dagar. När bokslutet var klart begärde Svenby för
arbete därmed som han måst utföra på kvällarna ersättning av Montgomery
med 300 kronor, vilket belopp Montgomery betalade Svenby. Då de ifrågavarande
kassorna berörde stora delar av regementets verksamhet och medel
därifrån kommo olika personalkategorier till godo hade Montgomery
ansett att det icke var något fel att utföra bokföringsarbetet under tjänstetid.
Han hade således ansett sig berättigad att själv arbeta med kassorna
under tjänstetid. Att han överlät arbetet därmed på värnpliktiga, som voro
mera förtrogna med sådant arbete, och i stället själv utförde arbete vid mobiliseringsdetaljen
var en praktisk lösning. Eftersom han ansåg att bokförings-
och bokslutsarbetet var att hänföra till tjänsten var det vidare för honom
endast en lämplighetsfråga var arbetet utfördes och han ansåg sig ej
ha anledning att i denna fråga hänvända sig till chefen för mobiliseringsavdelningen.
Det av honom lämnade medgivandet till att arbetet utfördes i
vederbörandes hem var icke att anse såsom beviljande av permission eller
kompensationsledighet.

Vid utredningen i övrigt hörda personer ha uppgivit följande.

Däcker: Sedan han tjänstgjort på mobiliseringsdetaljen några månader
fick han vid ett tillfälle se att Montgomery arbetade med några huvudböcker
m. m. Som Däcker var intresserad av bokföring såg han litet på
Montgomerys arbete och, då han upptäckte att Montgomery gjort fel i något
hänseende, påpekade han detta för denne. På fråga av Montgomery bejakade
Däcker att han var bokföringskunnig, varpå Montgomery glatt överraskad
sade: »Härmed överlämnar jag till dig ansvaret för dessa böcker i fortsättningen.
» Däcker fick därefter under hela sin fortsatta tjänstgöring på arbetstid
sköta bokföringen i fråga. Så snart någon bankhandling eller annan
handling angående kassorna eller fonderna kom in överlämnades den av
Montgomery till Däcker, som därefter införde den i vederbörlig bok. Däcker
tick även sköta om inbetalning av skatt för kassorna. I början av 1956 fick
han tillsägelse att göra bokslut för kassorna. Han gick med härpå men föreslog
att han i så fall skulle erhålla ledighet för att utföra arbetet i hemmet.
Montgomery godtog förslaget och Däcker medtog samtliga böcker och handlingar
till sill hem. Vid närmare studium fann Däcker alt bokföringen var
bristfällig och att han icke ensam skulle kunna klara uppdraget att göra
bokslut. Han föreslog då Montgomery att han skulle få vidtala Sjönander,
som han visste var mera kunnig i bokföring än han själv, att biträda vid
boksluten. Montgomery samtyckte härtill och Sjönander åtog sig uppdraget
mot visst arvode. Sjönander gjorde därefter utkast (ill bokslut vilka renskrevos
av Däcker. Efter en vecka meddelade Montgomery Däcker att han

ansåg att arbetet borde vara klart och tillsade Däcker att denne ej fick arbeta
i bostaden längre utan måste avsluta arbetet på mobiliseringsdetaljen. Däcker
höll därefter på ytterligare en vecka med arbetet innan detta blev klart. Enligt
Dackers uppfattning var hela delta arbete, som Däcker fick utföra på
tjänstetid, ett arbete för Montgomerys privata räkning. Däcker fick icke annan
ersättning för sitt arbete än ledigheten.

Svenby: Troligen kort efter ankomsten till mobiliseringsdetaljen vid månadsskiftet
juli—augusti 1956 tillfrågades han av Montgomery om lian var
kunnig i bokföring, vilket han bejakade. Detta hände sannolikt i samband
med att Montgomery själv var sysselsatt med bokföringsarbete. Svenby fick
se i böckerna och, då han uppmärksammade en del felaktigheter, föreslog
han Montgomery att han skulle få taga hand om böckerna. Svenbys avsikt var
att han endast skulle reda upp bokföringen och att Montgomery därefter
själv skulle sköta den. Det visade sig emellertid att Montgomery hade svårt
att sätta sig in i systemet och därför fortsatte Svenby att föra böckerna. Han
förstod visserligen att det måste vara fråga om ett Montgomerys rent privata
uppdrag som han på detta sätt sattes att sköta men han tänkte icke närmare
på saken. Under sin återstående tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen
skötte han all bokföring för Montgomery och gjorde detta under sin ordinarie
tjänstetid. Någon ersättning för arbetet erhöll han ej. Då det i början
av januari 1957 blev aktuellt att göra bokslut för kassorna, fick Svenby i
uppdrag av Montgomery att ordna den saken. Enär Ribbing icke tyckte om
att Svenby sysslade med kassorna under tjänstetid ordnade Montgomery saken
så, att Svenby fick permission för att arbeta med bokslut och deklaration
i sitt hem. Enligt av Svenby förda anteckningar var han för det angivna
ändamålet ledig den 19, 22, 26 och 29 januari samt den 2, 7 och 9 februari.
Av dessa dagar voro den 19 och 26 januari samt den 2 och 9 februari lördagar.
Svenby visste icke huruvida Ribbing kände till att Svenby åtnjöt den
nämnda ledigheten. Arbetet med bokslut och deklaration tog längre tid än
Svenby och Montgomery räknat med varför Svenby fick arbeta en hel del
därmed på övertid. För detta övertidsarbete begärde och erhöll Svenby ersättning
av Montgomery med 300 kronor.

Sjönander: Troligen i februari 1956 fick han i sin bostad besök av Däcker
som bad honom att biträda med ett bokföringsuppdrag som Däcker fått av
Montgomery. Arbetet gällde »officerskårens kassa», för vilken Montgomery
var förtroendeman. Däcker hade fått uppdraget i tjänsten och utförde det
på arbetstid så gott han kunde. Som Däcker emellertid icke var fullt bokföringskunnig
önskade han Sjönanders medverkan. Sjönander var till en
början ovillig härtill men gav slutligen med sig och träffade ett avtal med
Montgomery om att han mot ett arvode av 175 kronor skulle göra så mycket
att Däcker skulle kunna göra ett bokslut. Efter vad Sjönander förstode var
det fråga om ett privat uppdrag för Montgomerys räkning, vilket Däcker fick
utföra på tjänstetid.

Sager: Han tjänstgjorde vid mobiliseringsdetaljen samtidigt med Däcker.
Han erinrade sig att Däcker i samband med bokslut vintern 1956 arbetade en

del med bokföringen för kassor, som omhänderhades av Montgomery, samt
att Däcker även var ledig någon dag för att taga kontakt med Sjönander,
vilken skulle biträda Däcker med arbetet i fråga. Sager vore av uppfattningen
att det endast kunde röra sig om någon enstaka dag som Däcker var ledig
och absolut icke en hel vecka såsom Däcker uppgivit.

Sjögren: Då han började sin tjänstgöring vid mobiliseringsdetaljen i oktober
1956 hade Svenby redan fått hand om de ifrågavarande kassorna och
skötte, såvitt Sjögren förstod, all bokföring beträffande dem. Arbetet utförde
Svenby under ordinarie arbetstid och kunde ofta vara sysselsatt därmed
hela dagar. I början av 1957 fick Svenby även sköta om bokslutsarbetet
och åtnjöt ledighet under flera dagar för att utföra detta arbete i hemmet.
Efter vad Sjögren ville minnas var Svenby ledig för detta arbete minst
10—12 dagar under vintermånaderna. Ledigheten för bokslutsarbetet beviljades
av Montgomery men Ribbing hade säkerligen reda på saken.

Nordquist: Han lade märke till att Svenby höll på mycket med arbete rörande
officerskårens kassor. Nordquist fick därav uppfattningen att det
antingen var fråga om ett omfattande bokföringsarbete eller att Svenby,
om så ej var fallet, till det yttersta utnyttjade möjligheten att slippa utföra
annat arbete. Nordquist komme ihåg att Svenby fick permission hela dagar
— åtminstone ett par dagar — och att det då upplystes att han var sysselsatt
med bokföringsarbete, sannolikt upprättande av bokslut. Nordquist
ansåg sig icke ha någon anledning att lägga sig i saken oaktat han förstod
att det torde vara fråga om ett mera privat uppdrag, som Montgomery överlät
på Svenby att utföra.

Lundquist: Han erinrade sig mycket väl att Däcker av Montgomery beviljades
permission under hela dagar för arbete med bokslut för olika av
Montgomery omhänderhavda kassor. Han ville minnas att detta inträffade
i början av 1956 men kunde icke erinra sig huru många dagar Däcker för
angivna ändamål var frånvarande från tjänsten. Lundquist fick kännedom
om saken genom att han, sedan han uppmärksammat att Däcker icke infunnit
sig på morgonen, frågade någon — sannolikt Sager •— om anledningen
därtill och därvid fick till svar att Däcker erhållit permission för att
göra bokslut i kassorna. Såvitt Lundquist numera kunde erinra sig berörde
han icke saken med Montgomery och denne nämnde sannolikt ingenting
därom till Lundquist. Lundquist kände även till att Svenby av Montgomery
anlitades för olika uppdrag rörande kassorna. Detta arbete utförde
Svenby under tjänstetid, särskilt vid årsskiftet 1956—1957. I början avsistnämnda
år erhöll Svenby permission för att arbeta med bokslutet för
kassorna. Lundquist mindes att Svenby i varje fall var ledig ett par lördagar
för detta ändamål men huruvida Svenby även var ledig för bokslutsarbete
någon annan vardag komme Lundquist icke ihåg. Före de angivna
lördagspermissionerna anmälde Svenby för Lundquist att Svenby icke skulle
komma till tjänstgöring de ifrågavarande dagarna. Däremot nämnde Montgomery
ingenting därom till Lundquist. Svenby berättade för Lundquist
att han måst nedlägga ganska mycket arbete på fritid på bokslutet.

Birgitta Jannesson: I fråga om Däcker erinrade hon sig endast att denne
under tjänstetid tillfälligt sysslade med bokföringsarbete för Montgomerys
räkning men trodde icke att Däcker var särskilt mycket engagerad i detta
arbete. Hon kände till att Däcker anlitade Sjönander för arbetet med bokslutet
men hade icke något minne av att Däcker blev permitterad av Montgomery
för att själv arbeta därmed. Hon komme visserligen ihåg att Däcker
var frånvarande från tjänsten en tid men efter vad bon ville minnas var Däcker
då sjukskriven. Vad gällde Svenby erinrade hon sig att denne någon
gång under hösten 1956 fick övertaga arbetet med kassorna. Hon trodde
dock ej att Svenby hade mycket arbete därmed under hösten, varemot bokslutet
tydligen krävde åtskilligt arbete. Svenby skötte bokföringsarbetet under
tjänstetid men hon kunde icke minnas att han var sysselsatt därmed
under hela dagar utan endast några timmar då och då. Under vintern 1957
då Svenby arbetade med bokslutet blev han ibland permitterad hela dagar
för att utföra arbetet i sin bostad. Birgitta Jannesson trodde att Svenby på
detta sätt permitterades under 4—5 dagar. Montgomery omtalade icke för
henne varför han permitterade Svenby men denne sade ibland »i morgon
kommer jag inte för då skall jag arbeta med kassorna». Birgitta Jannesson
visste icke huruvida Ribbing kände till att Montgomery permitterade Svenby
men hon förmodade att Ribbing saknade vetskap därom. Denne höll
nämligen styvt på arbetstiden när det gällde de värnpliktiga.

Falkenberg: Han hade icke någon vetskap om att Montgomery under den
tid Falkenberg var chef för mobiliseringsavdelningen lät värnpliktiga arbeta
med bokföring för de av Montgomery omhänderhavda kassorna. Såsom
redogörare åtnjöt Montgomery ett arvode om 700 kronor per år.

Ribbing: Vid något tillfälle troligen i januari eller början av februari 1957
såg Ribbing, då han kort före tjänstgöringens slut för dagen gick genom mobiliseringsdetaljens
lokaler, att Svenby var sysselsatt med någon eller några
kassaböcker. Ribbing frågade mera i förbigående vad Svenby gjorde och fick
därvid till svar att han hjälpte Montgomery med någonting som rörde kassorna.
Ribbing fäste sig icke närmare vid saken enär han trodde att det
endast var tillfälligt som Svenby var sysselsatt med arbetet i fråga. Ribbing
nämnde ej heller någonting därom för Montgomery. Ribbing hade icke haft
vetskap om att Montgomery permitterat Svenby för boksluts- och deklarationsarbete.
Om denna fråga underställts Ribbings prövning skulle han icke
ha godkänt förfarandet.

Murray: Han hade icke haft kännedom om att Montgomery anlitade värnpliktiga
till att under tjänstetid för Montgomerys räkning utföra bokföringsarbete
för kassor och fonder, för vilka Montgomery var förtroendeman, och ej
heller om att Montgomery permitterade värnpliktiga för att i hemmet arbeta
med bokslut och deklarationer avseende kassorna och fonderna. Montgomerys
berörda uppdrag rörde visserligen till en del sådana kassor som vore till allmän
nytta för regementet, men då särskild ersättning utgick för uppdraget,
måste det anses som ett rent privatuppdrag, för vilket Montgomery icke ägde
rätt att under tjänstetid anlita värnpliktiga eller att bevilja dem permission.

Montgomery skulle därför, om han gjort framställning till Murray i sådant
hänseende, ha erhållit ett bestämt avslag.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde i åtalsinstruktionen följande.

Av vad sålunda upptagits framgår att Montgomery tillåtit Däcker under
tiden hösten 1955—den 16 mars 1956 och Svenby under tiden sensommaren
1956—den 29 mars 1957 att på tjänstetid utföra bokföringsarbete, som de
åtagit sig att ombesörja för Montgomerys räkning. Den löpande bokföringen
har sålunda verkställts på tjänsterummet efter band som inkomna handlingar
eller annat givit anledning till åtgärd. 1 samband med de årliga boksluten
ha Däcker och Svenby hela dagar ägnat sig åt bokföringen. Därvid
har Däcker ungefär en vecka i följd och Svenby tillhopa sju särskilda dagar
av Montgomery beviljats ledighet för att i bostaden utföra bokföringsarbetet.
Genom sitt sysslande med detta arbete ha Däcker och Svenby i motsvarande
mån undandragits från den tjänstgöring de såsom värnpliktiga haft att fullgöra.

Bokföringsarbetet har ankommit på Montgomery i hans egenskap av redogörare
i officerskårens ekonomidirektion. Enligt Montgomerys egna uppgifter
har hans befattning med ifrågavarande kassor och fonder varit att anse
som ett privatuppdrag. Med hänsyn till att kassorna och fonderna äga visst
samband med regementet och dess personal har Montgomery likväl gjort
gällande att han varit berättigad att själv syssla med arbetet på tjänstetid
och därför också att överlåta det på värnpliktiga. En sådan uppfattning är
uppenbarligen icke riktig. Tjänstetiden skall i princip användas endast till
att fullgöra tjänsteuppgifter. Visserligen bör en befattningshavare ej förmenas
att under tjänstetid utföra ett privat göromål av så tillfällig art och av
sådan beskaffenhet i övrigt att tjänstens behöriga skötsel ej påverkas. Och
möjligen kan då också befattningshavaren överlåta göromålet på annan som
frivilligt åtager sig att ombesörja det; beträffande värnpliktiga måste dock,
med hänsyn till värnpliktens syfte, under alla förhållanden iakttagas särskild
varsamhet. I förevarande fall har det emellertid icke varit fråga om
något tillfälligt göromål. Såsom av det förut anförda framgår har vad Däcker
och Svenby utfört icke blott haft karaktär av fortlöpande arbetsuppgifter
utan även tagit flera hela arbetsdagar i anspråk, och att därigenom deras
tjänstgöring menligt påverkats är tydligt.

I enlighet härmed har Montgomery icke ägt rätt att tillåta Däcker och
Svenby att på tjänstetid utföra ifrågavarande bokföringsarbete. Såväl underordnade
som överordnade befattningshavare ha insett detta, och även
Montgomery, som åtnjutit särskilt arvode för uppdraget såsom redogörare,
måste ha varit medveten därom. Eftersom Montgomery av egna medel
betalt ersättning för bokföringsarbetet i den mån det ej utförts under
tjänstetid, har han uppenbarligen förstått att hans handlande skett till egen
fördel.

Vid nu angivna förhållanden har Montgomery uppsåtligen missbrukat

5—5SI7H. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

sin ställning till förfång för det allmänna och följaktligen gjort sig skyldig
till tjänstemissbruk.

I anslutning till vad i ärendet sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i åtalsinstruktionen slutligen följande.

I enlighet med det här förut anförda skall åtal väckas med yrkande om
ansvar å

A. Montgomery jämlikt 25 kap. 1 och 4 §§ strafflagen för det han

1) under tiden november 1954—den 29 mars 1957, genom att låta värnpliktiga
självständigt få besöka mobiliseringsdetaljens valv och i två fall
upplåta arbetsplats där åt underlydande, av försummelse och oförstånd eftersatt
sin skyldighet att förvara hemliga handlingar på sådant sätt att de icke
kunna åtkominas av obehöriga (tjänstefel),

2) en lördag, troligen sommaren 1956, till Märta Ekström överlämnat nyckeln
till valvet och låtit henne inneha den till följande måndag morgon samt
därigenom av oförstånd åsidosatt sin skyldighet med avseende å nyckelns
förvaring (tjänstefel),

3) underlåtit att tillse att vissa av de värnpliktiga, som under tiden oktober
1954—den 29 mars 1957 tjänstgjort vid mobiliseringsdetaljen, erinrats
om tystnadsplikten eller undertecknat bevis om att de tagit del av IHH samt
därigenom av försummelse eftersatt sin tjänsteplikt (tjänstefel),

4) underlåtit dels att till sekundchefen anmäla att en mobiliseringskalender
hösten 1956 förkommit och dels att tillse att given order om iordningställande
av ett nytt exemplar av kalendern blivit ordentligt utförd samt
därigenom av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt (tjänstefel) och

5) tillåtit Däcker under tiden hösten 1955—den 16 mars 1956 och
Svenby under tiden sensommaren 1956 — den 29 mars 1957 att på tjänstetid,
delvis i sina hem, utföra bokföringsarbete, vilket såsom privatuppdrag
ankommit på Montgomery, och därigenom uppsåtligen missbrukat sin ställning
till förfång för det allmänna (tjänstemissbruk);

B. Ribbiny jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för det han

1) genom underlåtenhet att såsom chef för mobiliseringsavdelningen under
tiden den 1 juli 1956—den 31 mars 1957 vidtaga åtgärd, ägnad att leda
till rättelse av det felande som Montgomery låtit komma sig till last enligt
1) här ovan, av försummelse och oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt (tjänstefel)
och

2) underlåtit att till sekundchefen anmäla att en nyckel till valvet sedan
den 14 januari 1957 varit förkommen och därigenom av oförstånd åsidosatt
sin tjänsteplikt (tjänstefel); samt

C. Murray jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för det han såsom sekundchef
under tiden den 1 juli 1953—den 31 mars 1957 underlåtit att genom föreskriven
kontroll förvissa sig om att hemliga handlingar inom mobiliseringsdetaljen
handhades på betryggande sätt och sålunda av försummelse
åsidosatt sin tjänsteplikt (tjänstefel).

Jämlikt 78 § militära rättegångslagen skall åtalet mot Mnrray anställas
vid Svea hovrätt.

Åtalen mot Montgomery och Ribbing skola, då tillräckliga skäl för tilllämpning
av 19 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken icke synas föreligga,
anhängiggöras vid Solna domsagas häradsrätt, som är domstol för
regementet.1

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
B. Holmquist att väcka och utföra talan i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Holmquist påstod i enlighet med åtalsinstruktionen ansvar å Montgomery
och Ribbing vid Solna domsagas häradsrätt samt å Murray vid Svea hovrätt.

Häradsrätten meddelade dom den 12 juni 1958 och dömde därvid Montgomery,
jämlikt 25 kap. 1 och 4 §§ samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, för
tjänstemissbruk och tjänstefel till sextio dagsböter om femton kronor samt
Ribbing, jämlikt 25 kap. 4 § samma lag, för tjänstefel till tjugu dagsböter
om trettio kronor.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

Montgomery har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Erkännandet
bestyrkes av övrig utredning. Vad angår tjänstemissbruket (åtalspunkt A 5)
är upplyst, att det privata bokföringsarbete, vilket Montgomery har anmodat
Däcker och Svenby alt utföra på tjänstetid, gällt kassor och fonder, som ägt
samband med regementet och dess personal. Särskilt med hänsyn till detta
samband bedömer häradsrätten tjänstemissbruket såsom ringa.

Vad angår åtalet mot Ribbing har denne vidgått de av åklagaren angivna
faktiska omständigheterna men bestritt att han gjort sig skyldig till fel av
beskaffenhet att föranleda ansvar.

Till fredande från ansvar beträffande påstådda tjänstefelet under åtalspunkt
B 1 har Ribbing anfört: Under större delen av den tid, som han varit
chef för mobiliseringsavdelningen, hade han även varit sysselsatt med andra
tjänsteuppgifter. Härigenom hade han hindrats att effektivt ägna sig åt mobiliseringsavdelningen.
Det hade för övrigt varit meningen att hans chefskap
för avdelningen skulle bli kortvarigt, vilket också blivit fallet. Med hänsyn

1 Samtidigt med utfärdandet av åtalsinstruktionen avlät tjänstförrättande militieombudsmannen
en skrivelse till sekundchefen för Svea livgarde, vari under hänvisning till avsnittet 2 av
instruktionen hemställdes att sekundchefen skulle till övervägande upptaga frågan angående
arbetsordningen för regementets mobiliseringsdetalj jämte kompletterande bestämmelser och
lämna besked om vilken åtgärd han med anledning av denna hemställan funnit sig böra vidtaga.
Från regementet meddelades i skrivelse till militieombudsmannen den 10 november 1958
att sekundchefen den 27 oktober 1958 fastställt »Tillämpningsföreskrifter för hemliga handlingars
registrering, förvaring m. m. vid mobdetaljen I 1 jml IHH 1951 års upplaga och TLB
nr 6/1958» samt överlämnades i samband därmed ett exemplar av dessa föreskrifter.

härtill och då mobiliseringsdetaljen i Montgomery hade en enligt Ribbings
uppfattning kunnig och erfaren detaljchef ansåg Ribbing sitt ansvar för
detaljen mycket »uttunnat». Ribbing, som sett att de på detaljen tjänstgörande
värnpliktiga självständigt besökt förvaringsrummet för hemliga handlingar,
hade ansett detta vara naturligt och riktigt, eftersom de värnpliktiga
— som noggrant personalprövats — eljest icke haft möjlighet att smidigt och
praktiskt utföra dem ålagt arbete. Ribbing hade även sett, att en av personalen
på delaljen, kaptenen R. Nordquist, haft sin arbetsplats inne i förvaringsrummet
för hemliga handlingar. Även detta hade Ribbing bedömt vara
lämpligt och riktigt, enär Nordquist, som var officer på stat, skulle utbildas
till mobiliseringsofficer och för det ändamålet måste få en allmän överblick
över det tillämpade systemet och det därför passat bra att han haft sin
arbetsplats just i det rummet, där de hemliga handlingarna funnos samlade.

Häradsrätten anmärker till en början att den omständigheten, att Ribbing
vid sidan om chefskapet för mobiliseringsavdelningen haft arbetsuppgifter,
som hindrat honom att i erforderlig utsträckning ägna sig åt avdelningen,
icke kan fritaga Ribbing från att till fullo taga det ansvar, som varit förenat
med chefskapet för avdelningen. Det hade ålegat Ribbing, om hans arbetsbörda
blivit honom för stor, att anmäla detta förhållande för sekundchefen
för att få en ändring till stånd. Av IHH (mom. 146 och 72) framgår bl. a.,
alt hemliga handlingar skola förvaras på sådant sätt att de icke kunna åtkommas
av obehöriga samt att hemlig handling må delgivas endast den som
för sin tjänst behöver taga del av handlingen. Genom att låta de värnpliktiga
självständigt få besöka rummet med hemliga handlingar och upplåta arbetsplats
där åt Nordquist har Montgomery vid varje tillfälle beträffande åtminstone
flertalet av de hemliga handlingarna — såsom han också enligt
ovan erkänt — eftersatt sina angivna skyldigheter enligt IHH. Ribbing, som
iakttagit nämnda förhållanden men underlåtit att vidtaga rättelse, kan icke
undandraga sig ansvar härför genom att påstå att arbetet löpt smidigare
med det tillämpade förfarandet. Sekretessföreskrifterna få icke eftersättas
för att nå ett snabbare arbetsresultat. Vad Ribbing sålunda låtit komma sig
till last kan, med hänsyn till den betydelse sekretessens bevarande har, icke
betraktas som ett ringa fel. Ribbing kan förty icke undgå ansvar i förevarande
åtalspunkt.

Vad angår ansvarsyrkandet mot Ribbing enligt åtalspunkt B 2 är i målet
upplyst att Montgomery funnit det obehagligt att på sin fritid bära nyckeln
till rummet för hemliga handlingar på sig och att han därför brukade gömma
undan den i sin bostad. Av säkerhetsskäl brukade han växla gömställen från
tid till annan. Måndagen den 14 januari 1957 kunde Montgomery icke komma
på var i sin bostad han gömt nyckeln. Montgomery anmälde detta för
Ribbing men — såsom åklagaren begränsat sitt påstående — först torsdagen
den 17 januari. Ribbing vidtog då genast åtgärder för att byta lås. Montgomery
hittade emellertid nyckeln påföljande dag, varför låsbytet icke blev
genomfört.

Enligt IHH (mom. 162) skall, om nyckel till förvaringsrum för hemliga
handlingar förkommit, detta ofördröjligen anmälas till sekundchefen.

Ribbing har uppgivit, att han väl kände till denna anmälningsskyldighet
men att han i detta fall ansett en anmälan vara onödig, eftersom nyckeln
hela tiden befunnit sig i Montgomerys bostad på ett t. o. m. för Montgomery
svåråtkommet ställe och det därför icke förelegat någon risk att nyckeln
varit i andras händer. Då saken legat till på sådant sätt, hade en anmälan
enligt Ribbing närmast varit att uppfatta »som att skvallra på Montgomery»
hos sekundchefen.

Häradsrätten finner väl, att Ribbing genom att åsidosätta sin anmälningsskyldighet
gjort sig skyldig till tjänstefel men att felet med hänsyn till ovan
angivna förhållanden icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

Svea hovrätt meddelade dom den 20 november 1958 och dömde därvid
Murray, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän, för tjänstefel till disciplinbot för tjugu dagar med tjugunio kronor
95 öre för dag.

Murray hade erkänt, att han såsom sekundchef för Svea livgarde under
tiden den 1 juli 1953—den 31 mars 1957 underlåtit att genom föreskriven
kontroll förvissa sig om att hemliga handlingar inom regementets mobiliseringsdetalj
handhades på betryggande sätt, men — under hänvisning till
sina tjänstgöringsförhållanden och säkerhetstjänstens organisation vid regementet
samt det förhållandet att en straffsanktion i förevarande fall icke
vore erforderlig för hans tillrättaförande — yrkat att han skulle frikännas
från ansvar.

Domskälen angåvos av hovrätten sålunda.

I IHH mom. 260 föreskrives, att chef — varmed enligt mom. 15 förstås
bl. a. regementschef — skall genom ofta återkommande kontroll förvissa sig
om att hemliga handlingar handhas på betryggande sätt.

Av Murrays erkännande och utredningen i övrigt framgår, att under större
delen av den med åtalet avsedda tiden föreskrifterna om handhavande
av hemliga handlingar blivit i flera avseenden åsidosatta vid regementets
mobiliseringsdetalj, samt att Murray icke fullgjort den honom åliggande
kontrollskyldigheten. Särskild anledning för Murray att företaga kontroll
har förelegat med hänsyn till att Montgomerys lämplighet som chef för
mobiliseringsdetalj en ifrågasatts. Murrays kontrollskyldighet har därjämte
ytterligare aktualiserats då promemorian den 18 juni 1956 överlämnades till
honom och då Murray underställt befäl vid åtminstone två tillfällen hos
Murray anmält, att värnpliktiga hade tillträde till mobiliseringsdetaljens
valv och arbetade med hemliga handlingar.

Vad Murray till sitt fredande anfört anser hovrätten icke vara av beskaffenhet
att fritaga honom från ansvar i åtalat hänseende. Hovrätten finner
förty att Murray är förfallen till ansvar för det han av försummelse åsidosatt
sin tjänsteplikt.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot styckjunkare för våld och missfirmelse mot värnpliktiga

I en till militieombudsmannen den 26 april 1958 inkommen skrift anförde
vid Östgöta luftvärnsregementes kasernbatteri tjänstgörande värnpliktige nr
370527-291 I. Berggren: Den 19 april 1958 var Berggren beordrad till handräckningstjänst
vid regementets skjutplats Hästholmen och stod där under
befäl av styckjunkaren T. Behrendtz. Av denne fick han order att tvätta den
s. k. skulboden och tillsades därvid att skultunnorna, som måste tagas ut ur
boden för rengöringen, skulle lämnas kvar utanför emedan en lantbrukare
skulle komma och hämta dem. Sedan rengöringen avslutats, frågade Behrendtz
varför tunnorna lämnats kvar utanför boden. Berggren svarade att
Behrendtz sagt att de skulle stå där, men Behrendtz förklarade att han icke
sagt det. Då Berggren vidhöll att han fått en order i detta hänseende blev
Behrendtz arg och tillsade Berggren att bära in tunnorna i boden. Berggren
genmälde att han ej orkade detta, enär tunnorna vägde omkring 150 kilogram
vardera och han led av en ryggskada. Behrendtz flög då på Berggren
och tog tag i honom samt tryckte upp honom hårt mot väggen och sade att
han vägrade lyda order och att det skulle stå honom dyrt. Med hjälp av två
andra värnpliktiga lyfte Berggren därefter in tunnorna i boden. — Det hände
ibland att Behrendtz kallade Berggren och hans kamrater för malaj djävlar
och liknande.

Sedan Berggrens skrift överlämnats till landsfogden i Östergötlands län för
utredning, inkom denne den 5 juli och den 11 augusti 1958 med hos kriminalpolisen
i Linköping upprättade undersökningsprotokoll. Bland därvid fogade
handlingar var ett disciplinmålsprotokoll rörande ett av chefen för luftvärnsregementet
den 8 maj 1958 till militäråklagaren hänskjutet disciplinmål,
vilket upptagits efter anmälan den 19 april 1958 av Behrendtz mot Berggren
för lydnadsbrott vid ovan berörda tillfälle.

I sin anmälan mot Berggren hade Behrendtz anfört: Berggren erhöll den
19 april 1958 order att efter fullgjord städning i skul- och sopboden återställa
tunnorna på sina platser. Därvid svarade Berggren att han aldrig skulle
göra detta. Vid förfrågan om Berggren vägrade att lyda order upprepade
denne sitt svar. Under veckan den 14—den 19 april hade Berggren med sitt
uppträdande dragit ned arbetsprestationen i det arbetslag vari han deltagit.
Berggren vore lindrigt uttryckt slö och lat. »Hans personliga uppträdande, i
tjänsten och mot kvinnlig personal tyder på att han är i behov av specialvård
inom en tid som kan förebygga hans uppträdande som samhällsfarlig.»
Berggrens uppträdande mot tjänstförrättande husmor i regementets kök syntes
ge ett klart begrepp om hans tillstånd, varför Behrendtz hemställde om
åtgärder för att förebygga »ett ytterligare uppträdande».

I disciplinmålet hördes vid militärförhör — förutom Berggren och Behrendtz
— värnpliktiga nr 340919-261 Gösta Andersson och nr 147-53-38 N.
Henriksson, fruarna Mary Johansson, Olga Johansson och Anna-Maj Tillmar
samt ekonomibiträdet Svea Gustavsson.

Av kriminalpolisen hördes — förutom Berggren, Behrendtz, Gösta Andersson
och Henriksson — värnpliktiga nr 351125-201 Börje Andersson, nr
371130-935 J. Husberg, nr 370131-193 G. Karlsson och nr 380306-233 R. Samuelsson
samt fru Barbro Nord.

Genom den sålunda verkställda utredningen framkom i huvudsak följande.

1. Uppträdet den 19 april 1958

Berggren uppgav: Han inryckte till första militärtjänstgöring vid regementet
den 13 maj 1957. De första tre månaderna var han förlagd vid andra batteriet
men överflyttades därefter till kasernbatteriet. Berggren led sedan lång
tid tillbaka av vissa ryggbesvär. Ryggen hade på grund av att han arbetat
för hårt i sin tidigaste ungdom på något sätt blivit sned. På kasernbatteriet
hade Berggren utfört handräckningsuppdrag. Under tiden måndagen den 14
april—lördagen den 19 april 1958 voro han och fyra andra värnpliktiga från
kasernbatteriet kommenderade till Hästholmen som handräckning och stodo
där under befäl av Behrendtz, som tjänstgjorde som skjutplatsunderofficer.
Vid ordergivning för dagens arbete klockan 0700 den 19 april fingo
Berggren och värnpliktige nr 380416-221 N. Söderström till uppgift att rengöra
skul- och sopboden. Behrendtz yttrade därvid att han satte Berggren
till detta arbete för att denne var så dum. De i boden stående tunnorna, fyra
skultunnor och tre soptunnor, skulle flyttas ut, varefter boden skulle skuras
invändigt. Soptunnorna skulle tömmas genom det förbands försorg, som vid
tiden i fråga hade övningar vid skjutplatsen, och skulle i avbidan därpå
lämnas kvar ute. Behrendtz föreskrev att även skultunnorna skulle lämnas
utanför boden, enär en lantbrukare skulle komma och hämta dem. Två av
tunnorna voro bräddfulla med flytande innehåll, en var full till tre fjärdedelar
och en till väl hälften. De fulla tunnorna voro så tunga att två man
endast med svårighet kunde släpa dem ut ur boden. Omkring klockan 0900
voro Berggren och Söderström färdiga med rengöringen av boden. De sökte
då efter Behrendtz men kunde ej finna honom, varför de gingo till köket och
hjälpte till med skurningsarbete och inlastning av varor, vilka arbeten de
visste skulle utföras innan de värnpliktiga finge avresa från skjutplatsen.
Omkring klockan 1000 gick Berggren till en förläggningsbarack, där Behrendtz
med biträde av tre värnpliktiga var sysselsatt med att räkna tvätt.
Behrendtz frågade om arbetet med boden vore klart, vilket Berggren bejakade.
Behrendtz invände då att skultunnorna stodo kvar utanför, vartill Berggren
svarade att de lämnats utanför enligt Behrendtz’ order. Behrendtz tycktes
bli arg och röt till och sade att Berggren skulle bära in tunnorna i boden
igen. Berggren svarade: »Aldrig i livet, det gör jag inte, för det kan jag inte.»
Samtalet ägde rum inne i baracken. Behrendtz kom fram till Berggren och
tog med sina båda händer tag i Berggrens vapenrock i höjd med bröstet.
Han tryckte upp Berggren mot en vägg inne i baracken och yttrade att om
Berggren inte flyttade in tunnorna skulle han bura in honom ute på Häst -

holmen och där skulle han få sitta över lördag och söndag utan att få vare
sig mat eller dryck. Berggren sköt Behrendtz ifrån sig med sin ena hand.
Berggren blev så arg att han gick ut ur baracken för att ej förgå sig handgripligen
mot Behrendtz. Behrendtz beordrade därefter två av Berggrens
kamrater att bära in tunnorna i boden igen. Berggren hjälpte dem därmed,
eftersom han tyckte att det väl behövdes tre man för ändamålet. Berggren
ville framhålla att tunnorna utanför boden stodo i smuts som säkerligen
var en decimeter djup. Det var sålunda mycket svårare att lyfta in tunnorna
än att lyfta ut dem från golvet inne i boden. Berggren medgåve att han icke
åtlytt Behrendtz’ order om inflyttning av skultunnorna. Anledningen därtill
vore att Berggren ju visste att en ensam man ej förmådde att ens lyfta
tunnorna. Berggren hade för övrigt svag rygg, något som han tidigare omtalat
för Behrendtz.

Vid militärförhöret antecknades om skultunnorna följande: Samtliga
tunnor voro 65 centimeter höga, invändiga mått. Inre diametern var för den
största tunnan 55, för de två näst största 48 och för den minsta 44 centimeter.
Vikten av tunnornas innehåll kunde antagas icke väsentligt avvika
från vikten av samma mängd vatten. Kärlens egen vikt var 5—10 kilogram.
Kärlen voro försedda med ett handtag av rundjärn på vardera sidan. Locken
voro icke tätande.

Beräknat efter vad sålunda antecknats väga tunnorna fyllda med matavfall
i runda tal, den största 160, de två näst största vardera 125 och den
minsta 105 kilogram.

Behrendtz uppgav: Han tjänstgjorde sedan två år tillbaka som skjutplatsunderofficer
vid Hästholmen. I denna egenskap hade han allt som oftast
befäl över från regementet till skjutplatsen kommenderad handräckningspersonal.
Han hade vid ett flertal tillfällen under 1957 och början av 1958
haft kontakt med Berggren. Det vore möjligt att Berggren, då han första
gången kommenderats till Hästholmen, omtalade alt han hade dålig rygg.
Behrendtz konnne mycket väl ihåg vad som hände den 19 april 1958. Under
morgonen den dagen fingo Berggren och Söderström av Behrendtz order att
tillsammans göra rent i den s. k. skulboden vid barackområdet på skjutplatsen.
För att kunna verkställa rengöringen måste de ur boden flytta ut tunnorna,
tre sop- och fyra skultunnor. Behrendtz tillsade dem att låta soptunnorna
stå kvar utanför boden, eftersom de skulle tömmas av det förband
som för tillfället befann sig på skjutplatsen. Behrendtz nämnde ingenting
särskilt om de tunnor som innehöllo skulor. Det var Behrendtz’ mening, då
han gav ordern, att dessa tunnor skulle flyttas in i boden sedan denna städats.
Under eftermiddagen den 18 april hade Behrendtz varit i telefonförbindelse
med lantbrukaren Åke Andersson i ödeshög, vilken hade kontrakt
med regementet för hämtning av matavfall vid skjutplatsen. Denne hade
därvid lovat att han skulle tömma tunnorna med avfall från middagsmålet
den 18 april. Eftersom Behrendtz icke hade erhållit någon uppgift från köket
att tömning icke verkställts, var han, då han på morgonen den 19 april
gav Berggren och Söderström order att göra rent i skulboden, av uppfatt -

ningen att matavfallstunnorna voro tömda. Troligen någon timme efter det
att Berggren och Söderström fått ordern att göra rent i skulboden, uppmärksammade
Behrendtz att skultunnorna fortfarande stodo kvar utanför
boden. Då Berggren senare kom och anmälde att uppdraget var slutfört, frågade
Behrendtz om tunnorna voro inställda i boden. Berggren svarade att
tunnorna ej voro inställda. Om Berggren därvid hade någon ytterligare invändning
komme Behrendtz ej ihåg. Behrendtz gav omedelbart Berggren order
att han skulle se till att tunnorna kommo in i boden. Berggren svarade:
»Det gör jag aldrig.» Händelsen inträffade inne i en barack där Behrendtz
befann sig tillsammans med några värnpliktiga. Berggren stod lutad mot en
dörrpost till baracken. Behrendtz komme ihåg att Berggren lutade sig med
högra axeln mot dörrposten. Behrendtz gick fram till Berggren och tog med
sin ena hand tag i dennes vänstra axel, vände på honom och sköt honom
nedför trappan till baracken. Berggren skrek: »Bör mej inte.» Det vore möjligt
att Berggren i det sammanhanget också mumlade någonting som Behrendtz
ej hörde. Berggren brukade allt som oftast vid samtal uttrycka sig
otydligt så att man ej kunde höra vad han sade. Berggren stannade kvar på
trappan och Behrendtz frågade honom om han vägrade lyda order. Berggren
svarade: »Det gör jag.» Behrendtz vände sig då till de värnpliktiga, som funnos
inne i baracken, och påpekade att de voro vittnen till Berggrens uppträdande.
Därest Behrendtz vetat att skultunnorna voro till någon del fyllda
med skulor, hade han givetvis beordrat Berggren att ta med sig en kamrat,
lämpligen Söderström, som hjälpt honom tidigare. Behrendtz visste ännu
ej huruvida tunnorna vid det ifrågavarande tillfället innehöllo skulor eller
ej. Sedan Behrendtz fått veta att han anmälts av Berggren, hade han varit
i kontakt med en hos Åke Andersson anställd lantarbetare, som brukade
hämta skulor vid skjutplatsen. Denne berättade därvid att han visste med
sig att han tömt tunnorna den 18 april och att han någon dag efter den 19
april verkställt s. k. eftertömning av tunnorna. De hade då endast innehållit
en liten del skulor, som enligt vad Behrendtz förstode skulle ha härrört
från frukosten den 19 april.

Gösta Andersson uppgav: På morgonen den 19 april hörde han Behrendtz
säga till Berggren och en kamrat till denne att tunnorna i boden skulle ställas
ut och boden därefter rengöras. Behrendtz omtalade samtidigt att någon skulle
komma och hämta innehållet i skultunnorna. Han gav icke någon order om att
tunnorna skulle bäras tillbaka in i boden. På förmiddagen, då Gösta Andersson
och Samuelsson biträdde Behrendtz med insamling och räkning av tvättkläder
i en barack, kom Berggren dit och anmälde att arbetet i skulboden
var färdigt. Behrendtz rusade upp och frågade Berggren om han lyft in tunnorna
i boden. Berggren svarade att han icke gjort detta och framhöll att
Behrendtz icke givit någon order därom. Behrendtz tillsade Berggren all flotta
in tunnorna, varpå Berggren svarade att han icke kunde göra detta. Behrendtz
tycktes bli arg, rusade fram till Berggren, fattade med båda händerna
tag i Berggrens rock och förde honom bakåt mot en vägg i baracken.
Behrendtz släppte dock Berggren kort därefter. Vad som närmare yttrades

kunde Gösta Andersson icke komma ihåg. Behrendtz framhöll emellertid att
han ämnade rapportera Berggren för vägran att lyda order. Enligt Gösta Anderssons
uppfattning hade emellertid Berggren endast avsett att han icke
ensam kunde gå i land med detta tunga arbete. Samtliga värnpliktiga blevo
arga över den behandling Behrendtz lät Berggren utstå. Behrendtz beordrade
sedan Gösta Andersson och Samuelsson att bära in tunnorna. De orkade
ej ensamma göra detta men Berggren hjälpte dem och då gick det. Åtminstone
en tunna var precis fylld med skulor och måste ha vägt minst 150 kilogram.

Henriksson uppgav: På förmiddagen den 19 april, då Henriksson och två
andra värnpliktiga i en barack biträdde Behrendtz med att räkna tvättkläder,
kom Berggren in i lokalen. Behrendtz beordrade då Berggren ensam att
flytta in skultunnorna i boden. Henriksson hörde Berggren svara: »Nej, aldrig-
Styckjunkaren sa’ ju i morse att de skulle stå kvar utanför för att avhämtas.
» Behrendtz yttrade då någonting sådant som »vad i herrans namn
säger ni karl». Han gick fram mot Berggren, grep tag i tyget framtill på
dennes uniformsrock och sköt honom ut mot dörren. Behrendtz liksom
gjorde ett kast med Berggren så att denne knuffades mot dörren som stod
öppen. Berggren gjorde icke något motstånd utan lommade i väg ut och stannade
en stund på trappan. Henriksson hade strax innan Berggren fick ordern
att flytta in skultunnorna i boden varit vid tunnorna och visste att de
voro fulla. Från sitt civila arbete som lastbilschaufför hade Henriksson erfarenhet
av lastning och lossning. Han fann Behrendtz’ order anmärkningsvärd
och orimlig.

Samuelsson uppgav: Han kunde icke erinra sig vad Behrendtz vid ordergivningen
den 19 april anbefallde beträffande skultunnorna. Då Samuelsson
under förmiddagen tillsammans med några kamrater biträdde Behrendtz
med sortering av tvättkläder i en barack, kom Berggren dit och anmälde att
det arbete, till vilket han och en kamrat beordrats, slutförts. Behrendtz gav
Berggren order att åter lyfta in tunnorna i skulboden. Berggren svarade:
»Det gör jag aldrig.» Samuelsson hörde ej att Berggren motiverade sin vägran
på något sätt. Behrendtz, som tycktes bli arg, gick fram mot Berggren,
fattade med båda händerna tag i dennes rock i brösthöjd och förde honom
framför sig några meter. Därefter släppte Behrendtz Berggren och denne
lämnade baracken. På order av Behrendtz lyfte sedan Samuelsson och Gösta
Andersson in tunnorna, därvid Berggren hjälpte till. Samuelsson trodde ej
att en man ensam orkat lyfta in tunnorna i boden, i varje fall ej en av tunnorna
som var helt fylld med skulor.

'' ■ Behrendtz’ uppförande i övrigt mot underlydande värnpliktiga

Berggren uppgav: Det hade vid ett flertal tillfällen hänt att Behrendtz
kallat värnpliktiga från kasernbatteriet malajer. Någon dag innan den 19
april hade Berggren och några andra värnpliktiga beordrats att gräva ur en
kabelgrav i vilken samlats vatten. Det var ännu tjäle i marken och arbetet

var därför svårt. På kvällen samma dag gick Berggren tillsammans med Behrendtz
för att se hur långt arbetet fortskridit. Behrendtz framhöll då att arbetet
var mycket dåligt utfört och tilläde någonting sådant som att, om det
vore så att det ej bleve bättre fart på arbetet, skulle han taga ledigt och ställa
sig på arbetsplatsen och med en prygelpiska slå dem över ryggen. Berggren
och Behrendtz voro ensamma vid tillfället i fråga. Berggren bestrede att han
varit slö och lat i arbetet.

Behrendtz uppgav: Han kunde icke minnas att han vid något tillfälle kallat
någon värnpliktig vid kasernbalteriet malajdjävul. Han vore övertygad
om att han icke använt detta uttryck direkt till någon värnpliktig. Det vore emellertid
möjligt att han använt uttrycket vid samtal med civilanställd personal
eller befäl vid olika förband som varit kommenderade till Hästholmen. Han
bestrede att han någon gång fällt uttryck varmed han avsett att missfirma
någon av de värnpliktiga. Det grävningsarbete Berggren åsyftat i sin berättelse
hade, efter vad Behrendtz själv kunde bedöma, icke utförts med någon
större intensitet. Arbetet hade ej varit förbundet med några särskilda svårigheter.
Behrendtz bestrede att han fällt yttrande av den innebörd som
tillskreves honom av Berggren. Däremot kunde det mycket väl tänkas att
Behrendtz för de värnpliktiga mera exempelvis kunde ha framhållit att, om
arbetet skulle gå som det egentligen borde, det nog kanske skulle kunna
behövas en piska eller att någon stod över dem med en sådan. Behrendtz
hade sålunda aldrig hotat de värnpliktiga med att det vore han som skulle
stå över dem med någon piska. Detta vore fullständigt orimligt.

Börje Andersson uppgav: Han hade vid ett flertal tillfällen varit kommenderad
till Hästholmen som handräckning och därvid stått under befäl
av Behrendtz. Denne hade, såvitt Börje Andersson kunde bedöma, i stort
sett uppfört sig hyfsat och städat men vid några tillfällen då han brusat upp
kallat värnpliktiga vid kasernbatteriet malajdjävlar. Börje Andersson erinrade
sig emellertid endast ett bestämt tillfälle i början av 1958 då så skett.
Han och en kamrat som hette Eriksson hade vid detta tillfälle vistats i en
barack och därvid hört Behrendtz yttra någonting om att det väl förstås vai
några malajdjävlar som voro inne i baracken.

Henriksson uppgav: Någon eller några dagar före den 19 april, då han passerade
en plats där Berggren och två andra värnpliktiga voro sysselsatta
med dikesgrävning, hörde han Behrendtz säga: »Era lata malajdjävlar, egentligen
skulle man ha en piska att dra er över ryggen med.» Henriksson, som
i sällskap med en värnpliktig Ljung vid tillfället befann sig omkring 30 meter
från arbetsplatsen, hörde yttrandet mycket tydligt. Henriksson komme särskilt
ihåg orden lata malajdjävlar på grund av att han och Ljung diskuterade
huruvida befälet verkligen hade rätt att säga så. Han ansåge att Behrendtz
uppträdde olämpligt mot Berggren och dennes kamrater vid tillfället i fråga.

Husberg uppgav: Då han vid ett tillfälle i mars 1958 var kommenderad
lill Hästholmen som handräckning hade han och några kamrater varit inne
i en barack på skjutplatsen. De värnpliktiga skulle återvända till Linköping
och Behrendtz skulle därför låsa baracken. Då Behrendtz fick se att det fanns

personer i baracken, skrek han inåt baracken »är ni kvar, malajdjävlar»
eller något liknande. Husberg kunde icke erinra sig att han vid något annat
tillfälle hört Behrendtz kalla någon av hans kamrater malajdjävul.

Karlsson uppgav: Han hade varit kommenderad till Hästholmen som handräckning
vid omkring fyra olika tillfällen och då stått under Behrendtz’ befäl.
Vid nästan varje sådant tillfälle hade Behrendtz skällt på Karlsson och
kallat honom malajdjävul. Bland annat hade Behrendtz en fredag i januari
eller februari 1958, då Karlsson satt sig i en buss på grund av att han ej
kände sig frisk, sagt ungefär »gå ut ur bussen, malajdjävul».

3. Behrendtz’ uttalande i anmälan mot Berggren om dennes uppträdande
mot den kvinnliga personalen

Berggren uppgav: Då han första gången tjänstgjorde som handräckning
i skjutplatsens kök, hade han efter arbetets slut frågat en fru Olga Andersson,
som arbetade i köket, om hon hade någonting emot att han berättade
några vitsar, vartill hon svarat att det ingenting gjorde och att hon gärna
sjalv berättade vitsar. Därefter hade det varit vanligt att han och den kvinnliga
kökspersonalen pratat och skämtat med varandra. Han hade icke på något
satt varit fräck eller förgått sig mot personalen i fråga. Kvinnorna berättade
för övrigt själva vitsar av samma art för Berggren. Berggren, som icke
törstode av vilken anledning Behrendtz i sin anmälan påstått att Berggren
skulle vara »i behov av specialvård inom en tid som kan förebygga hans uppträdande
som samhällsfarlig», ifrågasatte om icke Behrendtz med detta
skrivsätt missfirmat Berggren. Berggren tilläte sig förmoda att Behrendtz
icke vore mannen att avgöra huruvida en person vore samhällsfarlig eller
ej- Berggren funne det mycket egendomligt och kunde ej komma ifrån detta,
att Behrendtz skrivit att Berggren skulle vara samhällsfarlig. Berggren ville
ej tro att en person skulle vara samhällsfarlig för att han förklarat sig ej
orka lyfta en tunna, som vägde över 100 kilogram, för att han berättat en
eller annan vågad vits för någon kvinna eller för att han ej kunnat arbeta
i frusen mark så fort som en styckjunkare krävt.

Behrendtz anförde: Berggren hade såväl vid måltider som eljest under arbete
i köksinrättningen fört samtal och berättat historier med oanständigt
innehåll i sexuellt hänseende, särskilt för de kvinnliga deltidsanställda från
orten Mary Johansson och Olga Johansson i köket samt fru Lisa Karlsson
i marketenteri. Dessa hade för Behrendtz uppgivit att Berggren vore onaturligt
ful i mun. Barbro Nord som vikarierat såsom husmor i köket vid
skjutplatsen hade även haft vissa svårigheter med Berggren under tid då
denne varit kommenderad som handräckning i köket.

Mary Johansson uppgav: Hon kände väl till Berggren, som varit handräckning
i koket vid flera tillfällen då Mary Johansson under senaste halvåret
arbetat i skjutplatsens matinrättning. Berggren hade varit ful i munnen
men Mary Johansson hade icke funnit något som tydde på att Berggren
var sinnessjuk. Han hade aldrig varit närgången men hade brukat berätta

oanständiga historier. Så brukade även den kvinnliga personalen göra under
arbetet i köket, med vilket arbete Mary Johansson dock haft mindre
kontakt eftersom hon mest varit sysselsatt i matsalen. Hon saknade helt
anledning till klagomål mot Berggren.

Olga Johansson uppgav: Hon hade arbetat i skjutplatsens kök och kände
väl till Berggren, som vid flera tillfällen varit handräckning där. Berggren
hade varit frispråkig och skämtsam. Han hade dragit vitsar och berättat historier
men hade icke varit värre än vad Olga Johansson och den övriga
kvinnliga personalen väl kunnat fördraga. Olga Johansson hade intet ofördelaktigt
att säga om Berggren.

Barbro Nord uppgav: Hon hade i slutet av februari och början av mars
1958 vikarierat som husmor vid regementet. Under denna tid hade hon särskilt
lagt märke till Berggren. Denne utmärkte sig speciellt för mycket
olämpligt uppträdande vid flera tillfällen. Bland annat vägrade han vid ett
tillfälle att utföra en order som Barbro Nord givit honom och en annan
gång fällde han bakom hennes rygg uttrycket »djävla käring». Berggrens
tal var ständigt laddat med svordomar samt missfirmande och ärekränkande
uttryck. Barbro Nord ombads flera gånger av den kvinnliga personalen
i matsalen att söka få bort Berggren, enär dennes uppträdande mot de
anställda kvinnorna var mycket opassande. Några konkreta fall kunde
Barbro Nord dock numera icke erinra sig. Hon hade tidigare tjänstgjort
som husmor vid skilda regementen men hade därvid icke påträffat någon
värnpliktig som varit så oförskämd som Berggren.

Anna-Maj Tillmar uppgav: Sedan flera år hade hon, då trupp varit förlagd
till Hästholmen, brukat bli kommenderad dit för att som husmor förestå
arbetet i skjutplatsens matinrättning. Hon kände väl till Berggren,
som vid åtskilliga tillfällen varit handräckning i köket och vid andra tillfällen
varit mäss’uppassare och som sådan hämtat mat i köket. Berggren
hade varit glad och pratsam men aldrig betett sig stötande, olämpligt eller
i något avseende anmärkningsvärt. I arbetet hade han varit villig och skött
sig utan anmärkning.

Svea Gustavsson upplyste att hon i regel brukade biträda Anna-Maj Tillmar
vid matinrättningen på skjutplatsen samt berättade i övrigt i full överensstämmelse
med vad Anna-Maj Tillmar uppgivit.

Sedan Behrendtz fått del av den i ärendet företagna utredningen, har han
i en den 12 september 1958 till militieombudsmannen inkommen skrift med
vidhållande av vad han förut anfört ytterligare framhållit: Han hade den 10
september med fyra värnpliktiga som vittnen och hjälp vägt samtliga skultunnor
som då voro fyllda. Tunnorna, som före vägningen flyttats ut ur skuloch
sopboden, hade vägt 85, 105, 110 och 112 kilogram. Efter vägningen
hade Behrendtz ensam lyft in den tyngsta tunnan. Vid vägningen var en av
tunnorna fylld med enhart potatis. — Behrendtz hade med sin anmälan mot
Berggren den 19 april 1958 avsett att få Berggren avkopplad från vidare
tjänstgöring på skjutplatsen. Det kunde icke vara riktigt att Behrendtz upp -

repade gånger tvingats taga emot en värnpliktig som icke varit önskvärd på
regementet, redan vid inryckningen icke ansetts böra inneha körkort och
blivit utkörd från officersmäss m. m.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 17 september
1958 dagtecknad, till landsfogden i Östergötlands län överlämnad
åtalsinstruktion följande.

1. Beträffande uppträdet den 19 april 1958 giver utredningen vid handen
att Behrendtz, i förargelse över att Berggren gjort invändning mot Behrendtz’
order om skultunnornas inflyttande i skulboden, gått fram mot Berggren
samt med båda händerna fattat tag i dennes uniformsrock framtill i brösthöjd
och skjutit honom bakåt ett stycke. Härigenom har Behrendtz förgripit
sig med våld å Berggren då denne var i tjänsteutövning och följaktligen
gjort sig skyldig till våld mot krigsman jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen.

2. Vad angår Behrendtz’ uppförande i övrigt mot underlydande värnpliktiga
är genom utredningen icke styrkt annat än att Behrendtz vid flera
tillfällen under tiden januari—april 1958 kallat värnpliktiga vid kasernbatteriet
»malajdjävlar». Då detta uttryck måste anses kränkande för de värnpliktiga,
har Behrendtz förgripit sig med smädelse mot krigsmän i tjänsteutövning
och förty gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman jämlikt
26 kap. 8 § strafflagen.

3. I sin till regementschefen ställda, den 19 april 1958 dagtecknade anmälan
har Behrendtz beträffande Berggren uttalat att »hans personliga
uppträdande, i tjänsten och mot kvinnlig personal tyder på att han är i behov
av specialvård inom en tid som kan förebygga hans uppträdande som
samhällsfarlig». Även om Behrendtz icke härigenom direkt beskyllt Berggren
för att vara samhällsfarlig, är uttalandet likväl i hög grad kränkande
för denne. Såvitt utredningen visar har Behrendtz icke haft skäl att uttala
sig på sätt som skett, och han måste ha varit medveten därom eller i allt
fall ha insett att det innebar en otillbörlig överdrift att i sammanhanget
använda ord som specialvård och samhällsfarlig. Den omständigheten att
det i och för sig legat inom ramen för Behrendtz’ tjänsteplikter att hos regementschefen
anmäla förhållanden som kunde påkalla ingripande av något
slag, kan därför icke fritaga Behrendtz från ansvar. På grund härav och
då Behrendtz genom uttalandet i fråga förgripit sig med smädelse mot
Berggren med anledning av hans tjänst, har Behrendtz även i detta fall
gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen.

Vad Behrendtz sålunda låtit komma sig till last finner jag icke kunna
undgå beivran. Åtal skall därför väckas vid rådhusrätten i Linköping med
yrkande om ansvar i enlighet med det anförda.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden
i Östergötlands län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion
vid rådhusrätten i Linköping väcka och utföra åtal mot Behrendtz.

* *

Tillförordnade landsfogden B. Almgren påstod vid rådhusrätten ansvar å
Behrendtz i enlighet med åtalsinstruktionen med det vid huvudförhandlingen
i målet gjorda tillägget att i fråga om den i åtalspunkten 1 angivna gärningen
ansvar alternativt yrkades jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse
mot krigsman.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 13 oktober 1958 och dömde därvid
Behrendtz, jämlikt 4 kap. 1 § strafflagen, 7 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän samt 26 kap. 8 § strafflagen, för missfirmelse mot krigsman
till disciplinstraff av arrest i fyra dagar.

Domskälen angåvos av rådhusrätten sålunda.

Såvitt angår åtalet under punkt 1 har Behrendtz bestritt, att han förgripit
sig med våld å Berggren. Han har också bestritt att det vid tillfället gått till
så, som åklagaren angivit i sin gärningsbeskrivning. Beträffande åtalet under
punkt 2 har Behrendtz bestritt, att han direkt till några värnpliktiga använt
tilltalet malaj djävlar. Behrendtz har erkänt vad åklagaren lagt honom
till last under punkt 3.

Beträffande åtalet under punkt 1 har åklagaren anfört följande. Berggren
var beordrad till handräckningstjänst vid Hästholmen och stod under befäl
av Behrendtz. På morgonen den 19 april 1958 gav Behrendtz order åt Berggren
och värnpliktige Söderström att de skulle göra skulboden ren. I skulboden
voro uppställda tre soptunnor och fyra skultunnor. Vid rengöringen
skulle dessa tunnor flyttas ut. Berggren hade uppfattat Behrendtz’ order så,
att tunnorna efter rengöringen av boden skulle stå kvar ute. Matavfallet i
skultunnorna skulle nämligen hämtas av en lantbrukare. Tunnorna innehöllo
matavfall och voro tunga. Sedan skulboden blivit rengjord anmälde Berggren
till Behrendtz att ordern blivit utförd. Tunnorna stodo emellertid kvar
utanför boden och Behrendtz sade till Berggren att flytta in dem i boden.
Berggren vägrade att göra detta. Behrendtz brusade då upp och förgick sig
mot Berggren på sätt åklagaren angivit i sin gärningsbeskrivning. I en
skrivelse till regementschefen den 19 april 1958 anmälde Behrendtz att
Berggren vägrat att lyda order. I denna skrivelse anförde Behrendtz bland
annat: »Hans (Berggrens) personliga uppträdande i tjänsten och mot kvinnlig
personal tyder på att han är i behov av specialvård inom en tid som kan
förebygga hans uppträdande som samhällsfarlig.»

På fråga har Behrendtz förklarat att åklagarens redogörelse för händelsen
den 19 april 1958 i stort sett är riktig. Närmare hörd har Behrendtz berättat
följande. Vid den arbetsfördelning, som Behrendtz gjorde på morgonen
den 19 april, erhöllo Berggren och Söderström order att göra skal -

boden ren. Soptunnorna skulle stå kvar utanför boden. Behrendtz har säkert
för de värnpliktiga poängterat, att det gällde de tunnor som innehöllo sopor.
Han hade nämligen tidigare varit ute för missförstånd. Det är dock mycket
möjligt att det blivit någon förväxling och att Berggren uppfattat ordern
så, att alla tunnorna skulle stå kvar utanför boden. Behrendtz såg att
de lämnade alla sju tunnorna kvar ute. Berggren kom sedan till Behrendtz
och anmälde att rengöringen var klar. Behrendtz befann sig då i en barack
där han sysslade med tvättkläder. Han gav Berggren order att ställa in
tunnorna. Berggren, som stod och hängde mot ena dörrposten, svarade att
han inte gjorde vad Behrendtz beordrat honom att göra. Vid sin order hade
Behrendtz utgått från att tunnorna voro tömda. Enligt de uppgifter, som
Behrendtz senare fått, skulle tunnorna också ha varit tomma, dock med
undantag för en tunna som skulle ha innehållit omkring 30 liter matavfall.
Efter den utredning som senare blivit verkställd har Behrendtz blivit tveksam,
huruvida tunnorna verkligen voro tömda vid tillfället. Han vet ej hur
det förhöll sig. Vid sin order till Berggren hade Behrendtz avsett, att denne
skulle anlita Söderström som hjälp att ställa in tunnorna. Därest Berggren
omtalat, att tunnorna voro fulla, skulle Behrendtz ha ställt ytterligare hjälp
till Berggrens förfogande. Berggren sade emellertid inte något om att tunnorna
voro för tunga för en man. Då Berggren vägrade att ställa in tunnorna,
stod han lutad mot ena dörrposten. Behrendtz tog tag i honom i ena
axeln, vände honom om och föste honom mot utgången, som låg på omkring
en meters avstånd. Behrendtz var vid tillfället inte mycket uppretad. Berggrens
uppträdande var sådant, att Behrendtz tog tag i honom för att påskynda
orderns utförande. — Berggren har vid ett tidigare tillfälle hotat
husmor, fru Barbro Nord. Detta kände Behrendtz till.

På åklagarens begäran har Samuelsson hörts såsom vittne. Denne har berättat
följande. Han hjälpte den 19 april 1958 till med tvätten. Berggren kom
tillstädes. Behrendtz frågade Berggren om denne gjort skulboden i ordning
samt gav honom order att ställa in skultunnorna. Berggren vägrade att göra
detta. Samuelsson minns ej vilka ord Berggren därvid använde. Berggren
angav ej något skäl varför han inte skulle ställa in tunnorna. Det var svårt
för en man att klara dem, om de voro fulla. Samuelsson minns ej om Berggren
sade något sådant. Samuelsson har varit med om att flytta tunnorna;
de voro då två man. Sedan Berggren vägrat att lyda ordern, tog Behrendtz
tag framtill i Berggrens rock och föste ut honom. Behrendtz verkade då att
vara uppretad, men det gick dock inte våldsamt till. Samuelsson och värnpliktige
Gösta Andersson ställde sedan in tunnorna. Nästan alla skultunnorna
voro nästan fulla. — Berggren brukade uppträda egendomligt. Samuelsson
tyckte att han var konstig. Han var inte som andra. Han bråkade
jämt.

På begäran av Behrendtz har överfuriren Ebbe Svensson hörts såsom vittne.
Denne har berättat i huvudsak följande. Berggren var till en början placerad
vid andra batteriet, där Svensson lärde känna honom. Redan på inryckningsdagen
fick Svensson ett dåligt intryck av Berggren. Strängt taget

varje dag fanns det anledning till anmärkning mot Berggren. Det berodde
nog på oförmåga och inte på att Berggren gjorde sig dum. Man fick visa honom
allt vad han skulle göra. Han kunde inte tillgodogöra sig utbildningen.
Han var till hinder för de andra. Till en början trodde Svensson att Berggren
djävlades. Berggren gjorde allting i mycket långsam takt, men han var
inte obstinat. Svensson hade sedan ett samtal med Berggren i enrum. Berggren
brast då nästan i gråt. Svensson fick en annan uppfattning om honom
och fick det intrycket att han hade det besvärligt. Svensson har ryktesvis
hört att Berggren i matsalen uppträtt olämpligt mot husmor.

Karlsson och Börje Andersson ha på åklagarens begäran hörts i målet
såsom målsägande. De ha berättat följande.

Karlsson: Han tjänstgjorde vid vissa tillfällen vid Hästholmen. Vid olika
tillfällen har Behrendtz kallat värnpliktiga för malajdjävlar. Karlsson minns
särskilt ett tillfälle, då Karlsson satt i en buss. Behrendtz kom och sade till
honom: »Gå ut ur bussen, malajdjävel.»

Andersson: Vid ett tillfälle hade han och en annan värnpliktig gått in i
en barack. De visste inte att detta inte var tillåtet. Behrendtz kom och frågade
vem som var i baracken. Han tilläde: »Det är väl några malaj djävlar.»
Detta yttrade han högt och tydligt. Både Andersson och den andre värnpliktige
hörde det tydligt. Behrendtz använde rätt ofta det angivna uttrycket.
Andersson har dock själv hört det endast denna gång.

Genom Behrendtz’ egna uppgifter samt målsägandenas och vittnet Samuelssons
utsagor är visat, att Behrendtz gjort sig skyldig till de gärningar
för vilka åklagaren yrkat ansvar. Såvitt angår Behrendtz’ uppträdande mot
Berggren utgår rådhusrätten från att det gått till så, som Samuelsson berättat.

Såvitt angår Behrendtz’ förgripelse mot Berggren den 19 april 1958 finner
rådhusrätten, att Berggren icke tillfogats skada eller smärta ävensom
att det tvång, som Behrendtz utövat mot Berggren, icke varit så allvarligt
att det kan betecknas såsom våld. Förgripelsen har emellertid varit kränkande
för Berggren och rådhusrätten bedömer den såsom missfirmlig gärning.

Övriga gärningar äro att rättsligen bedöma på sätt åklagaren angivit.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot sergeant för missfirmelse mot krigsman och tjänstefel

I en den 30 augusti 1957 till mililieombudsmannen inkommen skrift anmälde
två värnpliktiga vid Karlskrona kustartilleriregemente — nr 370115-331 Roland Pettersson och nr 371106-335 K. Andersson -—■ sergeanten vid
regementet O. Ekdahl för det denne natten till måndagen den 26 augusti
1957 i regementets förläggning på Aspö Mad skulle ha fällt vissa närmare
angivna olämpliga yttranden och tilldelat Pettersson tre slag i magen.

6—58171''/. Mi Ii t ieom budsman nens tim betsberättelse

På begäran av militieombudsmannen har landsfogden i Blekinge län verkställt
utredning i ärendet, därvid förhör höllos med Roland Pettersson, Andersson
och Ekdahl samt ett flertal andra personer.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Roland Pettersson och Andersson androgo i sin anmälan: Natten till måndagen
den 26 augusti 1957 anlände de omkring klockan 0135 till Aspö Mad
och begåvo sig genast till sitt logement för att lägga sig. I logementet förekom
litet småprat mellan de värnpliktiga och efter cirka fem minuter kom Ekdahl
in och uppmanade dem att »hålla truten» och gå till sängs. Till Andersson,
som höll på att betala Pettersson för en bilskjuts, riktade Ekdahl frågan:
»Vad heter ni, är det Karlsson?» Andersson svarade: »Nej det är 106 Andersson»,
varpå Ekdahl utbrast: »Håll trut din djävul.» Pettersson inföll då att
han tyckte att sergeanten inte skulle vara så arg på morgonkvisten, och
med anledning därav frågade Ekdahl om Pettersson hade något att tillägga
samt tillfogade att Pettersson förresten kunde dra på sig strumpor, skor,
skjorta och slips och följa med Ekdahl. Under replikväxlingen tillsade Ekdahl
övriga värnpliktiga ånyo att »hålla truten», detta trots att deras samtal fördes
i viskande ton. Pettersson följde på Ekdahls uppmaning med Ekdahl till
förläggningens underofficersbarack där Ekdahl bodde. När de kommit in i ett
rum i baracken började Ekdahl en grov utskällning av Pettersson och tilldelade
därvid plötsligt Pettersson ett slag i magen tätt följt av ytterligare
tva slag vilka medförde att Pettersson föll ihop på golvet. Pettersson kunde
därefter icke sova under natten på grund av magsmärtor och måste gå
upp ur sängen två gånger för att kräkas. Följande dag var han tvungen
att sjukmönstra och fick då besked om att han skulle hålla sig i stillhet
under dagen.

Av vederbörande batteriadjutant har upplysts att å Petterssons sjukkort
vore antecknat att Pettersson sistnämnda dag — den 26 augusti 1957 — var
sjukredovisad i grupp F, vilket innebure att han var helt befriad från tjänst
och skulle uppehålla sig pa sitt logement. I ett av biträdande regementsläkaren
J. Bensch den 12 september 1957 utfärdat intyg, avsett att företes inför
domstol, angavs, att Bensch på förmiddagen den 26 augusti undersökt Pettersson,
som därvid omtalade att han föregående natt klockan 0130 erhållit
tre slag i maggropen samt mått illa och kräkts ett par gånger under natten,
att det vid undersökningen icke kunde iakttagas hudblödningar eller andra
yttre tecken till skada, att buken kändes överallt mjuk, att Pettersson angav
måttlig ömhet nedanför navelplanet samt att rectalundersökning skett utan
anmärkning.

Vid de förhör som under utredningen höllos med Roland Pettersson och
Andersson uppgåvo dessa.

Roland Pettersson: Efter söndagsledighet hade han natten till måndagen
den 26 augusti 1957 återkommit till regementets förläggning på Aspö Mad
omkring klockan 0135 och då gått till sitt logement i manskapsbaracken för
att lägga sig. De värnpliktiga på logementet samtalade vid tillfället mer eller
mindre med varandra och Ekdahl kom in och sade åt dem: »Håll truten och

gå och lägg er.» Andersson som just skulle överlämna pengar till Pettersson
för att han fått följa med till förläggningen i Petterssons bil yttrade i detta
sammanhang till Pettersson: »Här har du.» Ekdahl gick då längre in i logementet
och frågade Andersson: »Är det Karlsson?» När Andersson svarade:
»Nej det är 106 Andersson», yttrade Ekdahl: »Håll då truten din djävel.» Pettersson
inföll med anledning därav: »Sergeanten skall väl inte vara så arger
på morgonkvisten», vilket föranledde Ekdahl att fråga om Pettersson hade
något att tillägga. Sedan Pettersson svarat att det hade han icke, befallde Ekdahl
Pettersson, som redan börjat klä av sig, att taga på sig kläderna och
följa med honom. Pettersson invände att han skulle gå och lägga sig men
Ekdahl yttrade då: »Drag nu på kläderna eller också ska jag hjälpa dig på
med dem.» Pettersson klädde därför på sig och följde med Ekdahl ut ur
logementet och till baracken med underofficersbostäderna, där de gingo in i
det stora rummet. Ekdahl tände ljuset i detta och ställde sig mellan Pettersson
och dörren som han slängde efter sig samt började skälla ut Pettersson,
varvid han bland annat yttrade: »Pettersson är ju för djävulen så dum i huvudet
att han inte skulle få göra värnplikten.» Då Pettersson försökte yttra
något till sitt försvar sade Ekdahl: »Håll truten din djävla lymmel.» Ekdahl
yttrade vidare att de värnpliktiga skulle vara tysta när de kommo hem på
nätterna och härtill genmälde Pettersson att han tyckte att han icke »hållit
mera liv» än de övriga. Ekdahl tillsade då återigen Pettersson att »hålla
truten» och tilläde: »Hade vi varit civila skulle jag ha randat Pettersson
uppifrån och ned.» I samband därmed slog Ekdahl med knuten hand till
Pettersson i magen, vilket dock icke vållade någon smärta. Sedan fortsatte
Ekdahl utskällningen en kort stund och tilldelade Pettersson ytterligare två
slag med knuten hand i magen. Det första av dessa slag kändes icke något
särskilt men det andra förorsakade häftig smärta — det »liksom knöt sig» —
och Pettersson föll omkull på golvet och jämrade sig samt yttrade: »Aj min
mage.» Ekdahl släckte då ljuset och lämnade rummet, men återkom efter
en stund och tände ljuset samt började ånyo skälla och sade slutligen: »Jag
skall arrestera Pettersson.» Pettersson reste sig då utan svårighet från golvet
och följde med Ekdahl. De skulle enligt uppgift av denne gå till vaktlokalen.
På vägen dit mötte de den patrullerande posten och Ekdahl yttrade
därvid till Pettersson: »Kom nu här, går vi bort till posten, så har jag bevis.»
Vad Ekdahl menade därmed förstod icke Pettersson. När de kommo fram
till posten frågade Ekdahl: »Vägrar Pettersson fortfarande att lyda order»,
och sedan Pettersson svarat alt han icke gjorde det sade Ekdahl till honom
att gå in och lägga sig samt tillfogade att Pettersson nu finge fem minuter på
sig. Pettersson gick in i logementet och utan att tända ljuset där lade han
sig. Han talade i samband därmed om för sina kamrater att han hade fått
stryk av Ekdahl. När Pettersson lagt sig mådde lian så illa att han måste gå
upp och kräkas i tvättrummet, flan tog därefter på sig kläderna och gick till
vaktlokalen och frågade om någon där hade alhyl. Samtidigt talade han om
för vaktchefen, vicekorpralen S. Hagelberg, att Ekdahl slagit honom. Ingen
av vaktpersonalen hade något pulver vid tillfället och Pettersson gick till -

baka till logementet och lade sig. Efter en stund kom emellertid en man från
vakten och lämnade två albyltabletter, som Pettersson omedelbart intog.
Snart mådde han dock ånyo illa och måste på nytt gå ut i tvättrummet och
kräkas. Därefter gick han åter till sängs men hade fortfarande ont i magen
och somnade icke förrän sent på natten och sov för övrigt dåligt resten av
denna. På morgonen hade han alltjämt ont i magen, varför han sjukmönstrade
och åkte över till Kungsholmen för att bli undersökt av läkare. Han blev
därvid ordinerad stillhet för dagen och anmodades återkomma om han icke
blev bättre. Dagen därpå hade värken gått över och Pettersson hade därefter
icke haft något obehag av misshandeln. När Pettersson på måndagsmorgonen
stod på Aspö Mads brygga och väntade på båten till Kungsholmen kom
kaptenen G. Olsson, som var batterichef och kasernbefälhavare, och frågade
Pettersson och andra personer som uppehöllo sig på bryggan vilka ärenden
de hade. Olsson framställde frågan till var och en särskilt och när turen kom
till Pettersson upplyste Pettersson att han skulle sjukmönstra. Olsson frågade
då om orsaken därtill och Pettersson svarade att Ekdahl under natten slagit
till honom så att han fick ont i magen och mådde illa. Olsson yttrade icke
något i anledning härav. — Pettersson hade söndagen den 25 augusti förtärt
två snapsar brännvin till middagsmålet mellan klockan 1200 och 1300 men
i övrigt icke druckit några spritdrycker under helgen.

Andersson: Han hade natten till den 26 augusti tillsammans med Pettersson
och några andra värnpliktiga återvänt till förläggningen på Aspö Mad.
När de höllo på alt lägga sig kom Ekdahl in i logementet och yttrade omedelbart:
»Nu håller ni truten och går och lägger er. Ni vet ju att era kamrater
ligger här och sover.» Andersson, som just stod i begrepp att betala Pettersson
för bilskjutsen till förläggningen, yttrade till denne: »Du ska ha betalt
för bilresan.» Pettersson svarade något om att han icke riktigt visste hur
mycket han skulle ha för den, vartill Andersson genmälde: »Det är i varje
fall värt tågbiljetten 12 kronor», och överlämnade pengar till Pettersson med
orden: »Här har du och tag nu dem så går vi och lägger oss för annars blir
här ett liv.» Detta yttrades i vanlig samtalston. Ekdahl, som stod i dörren,
frågade Andersson: »Är det Karlsson ni heter?» Sedan Andersson svarat:
»Nej det är 106 Andersson», utbrast Ekdahl: »Håll truten på dig din djävul.»
Andersson hade tänkt fråga Ekdahl om de värnpliktiga icke finge samtala
tyst sinsemellan men hann icke, enär Pettersson då inföll: »Jag tycker inte
sergeanten skall vara så arg på morgonkvisten.» Ekdahl frågade om Pettersson
hade något att tillägga och Pettersson svarade att det hade han icke
eller något liknande samt tilläde någonting om att det icke var mera liv på
detta logement än på de andra. Ekdahl uppmanade Pettersson att klä på sig
och följa med vilket Pettersson gjorde utan att det därvid yttrades något
mera på logementet. Efter cirka 10 minuter kom Pettersson tillbaka. Ljuset
var då släckt och han tände det icke utan tog av sig kläderna i mörkret och
gick och lade sig omedelbart. När han låg i sängen jämrade han sig och sade:
»Ni kan ge er djäkelen på att jag har fått några smällar nu. Jag fick tre
smällar och jag har inte fått någon som den sista. Jag fick den mitt i maghå -

lan.» Strax därefter gick han ut i tvättrummet och Andersson hörde att han
kräktes där. Efter en stund kom Pettersson ånyo in och lade sig och Andersson
somnade men vaknade efter cirka en halv timme och hörde då att Pettersson
ånyo var uppe. När Andersson frågade Pettersson om denne behövt
stiga upp igen svarade Pettersson att han mådde så illa att han måsle gå
upp. Andersson hörde att Pettersson återigen var ute i tvättrummet och
kräktes. Antingen dessförinnan eller därefter kom en man från vakten in på
logementet med pulver till Pettersson, som tidigare förgäves försökt att få tag i
albyl. Följande morgon uppgav Pettersson att han var öm i magen.

Värnpliktige nr 371010-333 Rolf Karlsson, som var förlagd på samma
logement som Pettersson och Andersson, berättade vid förhör under utredningen
följande: När han och andra värnpliktiga efter att på natten till den
26 augusti 1957 ha återvänt till förläggningen på Aspö Mad höllo på att klä
av sig i logementet för att gå till sängs samtalade de med varandra i normal
samtalston och något oväsen rådde därvid icke. Ekdahl kom emellertid in
i logementet och uppmanade dem att vara tysta och lugna samt att skyndsamt
gå och lägga sig. Till en början var Ekdahl vänlig mot dem och uppträdde
korrekt. Då en av de värnpliktiga frågade honom om de icke finge
prata med varandra svarade han att de finge göra det om de talade i låg
ton. Andersson skulle vid tillfället betala Pettersson för en bilresa och Pettersson
och Andersson talade med varandra med låg röst. Samtidigt med att
Pettersson mottog pengar av Andersson frågade Ekdahl i det han pekade
på Andersson: »Är det Karlsson?» Andersson svarade: »Det är 106 Andersson»,
varefter Ekdahl med hög röst yttrade: »Håll truten din djävul.» Samtliga
värnpliktiga vände sig mot Ekdahl och tittade på honom, enär de
icke kunde förstå varför han blivit arg, och Pettersson yttrade: »Sergeanten
skall inte vara så arg på morgonen.» Därefter frågade Ekdahl Pettersson
om denne ville »sova hårt över natten», vartill Pettersson genmälde: »Det
kvittar var jag sover.» Ekdahl sade då med hög röst till Pettersson att
denne skulle taga på sig skor och kläder och följa med honom ut, vilken
uppmaning Pettersson åtlydde. När Pettersson efter cirka 10—15 minuter
återkom till logementet omtalade han att han fått följa med Ekdahl till
dennes rum och att Ekdahl där tilldelat honom tre hårda knytnävsslag
som träffat i magen. Pettersson uppgav även all han fallit omkull på golvet
efter det tredje slaget. Rolf Karlsson kunde icke uttala sig om huruvida
Pettersson var blek när han återkom till logementet emedan Pettersson icke
tänt belysningen vid återkomsten. Några minuter efter det Pettersson lågt
sig steg han upp och yttrade något om att han hade ont i magen och att
lian hade för avsikt att uppsöka sjukvårdaren. Strax därefter lämnade Pettersson
logementet och gick ut på toaletten som vore belägen i omedelbar
anslutning till logementet. Pettersson lät logementsdörren stå öppen och
Rolf Karlsson hörde alt Pettersson kräktes på toaletten. Pettersson begav
sig därifrån efter några minuter och gick troligen för att söka efter sjukvårdaren.
Därefter somnade Rolf Karlsson innan Pettersson återvänt till
logementet. Följande morgon omtalade Pettersson för Rolf Karlsson att

han varit ute och kräkts på toaletten ytterligare en gång under natten samt
att han alltjämt hade ont i magen. Rolf Karlsson ansåge att Ekdahl uppträtt
olämpligt genom att be Andersson »hålla truten». Icke någon av
kamraterna hade nämligen uppträtt störande under natten i fråga.

I huvudsak samma uppgifter som Rolf Karlsson givit om vad som
förevarit vid Ekdahls besök å logementet lämnades vid förhör under utredningen
av sju andra på logementet förlagda värnpliktiga, nämligen nr
371218-335 B. Göransson, nr 311225-335 L. Robertsson, nr 370925-331 Lage
Svensson, nr 371019-331 K. Nilsson, nr 371015-331 Hasse Karlsson, nr
370928-331 Leif Pettersson och nr 370910-331 Hasse Svensson. Sålunda uppgåvo
dessa bl. a. att Ekdahl yttrat till Andersson: »Håll truten din djävul»
eller »Gå och lägg dig din djävul.» De berättade vidare även i likhet med
Rolf Karlsson att Roland Pettersson, när han återkom till logementet efter
att tidigare ha lämnat det tillsammans med Ekdahl, sagt att denne tilldelat
honom några slag i magen. Alla utom Göransson och Robertsson uppgåvo
även att Pettersson sagt att det skett i underofficersbaracken. Endast Robertsson
och Lage Svensson förklarade sig ha hört Roland Pettersson kräkas
på toaletten ifrågavarande natt.

I handlingarna finnes antecknat att vid den av landsfogden verkställda
utredningen framkommit att Ekdahl och Pettersson, när de uppehöllo sig i
underofficersbaracken, voro ensamma där, samt att icke någon utomstående
sett eller hört vad som då förekom.

Värnpliktige nr 381211-695 K. Johansson och värnpliktige vicekorpralen
nr 370415-247 S. Hagelberg, vilka hade vakttjänstgöring på Aspö Mad förevarande
natt, uppgåvo vid förhör följande.

Johansson: När han under tjänstgöringen befann sig på området utanför
vaktlokalen kom Ekdahl på väg från underofficersbaracken åtföljd av Roland
Pettersson fram till honom och yttrade att han ville ha honom såsom
vittne samt frågade i anslutning därtill Pettersson, om denne vägrade att gå
in och lägga sig. Sedan Pettersson svarat att han icke vägrade, sade Ekdahl
att Pettersson finge fem minuter på sig och att det därefter skulle vara
»mörkt». Ekdahl verkade arg men i fråga om Pettersson märktes icke något
särskilt. Senare på natten var en man ur vakten inne på logementet med
albyl till Pettersson, som sagt sig må illa.

Hagelberg: Omkring klockan 0200 ifrågavarande natt kom Pettersson in
i vaktlokalen och sade att han var illamående och att han ville ha något
pulver. Hagelberg tyckte också att Pettersson som verkade blek såg ut att
må illa. Pettersson föreföll vara arg och uppgav att det varit »bråk» på logementet
och att Ekdahl slagit honom.

Värnpliktige nr 371102-243 K. Karlström förklarade vid förhör att han
på morgonen efter omförälda natt hört Pettersson på Aspö Mads brygga
uPP8*va för kaptenen Olsson att Ekdahl under natten slagit Pettersson och
att Pettersson därför skulle sjukmönstra.

Olsson berättade vid förhör: Han ansåge det vara troligt att han, när
han sammanträffade med Pettersson på bryggan och förstod att Pettersson

skulle sjukmönstra, rutinmässigt frågade denne om orsaken till sjukmönstringen,
men han kunde icke med säkerhet erinra sig om han framställt en
sådan fråga. Hur härmed än förhölle sig hade han vid detta tillfälle dock
icke hört något om att Pettersson skulle ha blivit slagen av Ekdahl. Onsdagen
den 28 augusti anmälde emellertid Andersson på Olssons expedition
att Ekdahl slagit Pettersson föregående söndagsnatt. Då Olsson frågade
varför detta icke anmälts tidigare svarade Andersson att eftersom saken
närmast rörde Pettersson det ju var denne som borde ha anmält förhållandet.
För att efterhöra vad som förevarit inkallade Olsson Pettersson på expeditionen
och Pettersson uppgav då att han nämnda natt på uppmaning
av Ekdahl åtföljt denne till underofficersbaracken och att Ekdahl där tilldelat
honom ett par slag i magen. När Olsson med anledning därav torsdagen
den 29 augusti tillfrågade Ekdahl om saken förnekade Ekdahl att han
misshandlat Pettersson på något sätt och förklarade att han medtagit
Pettersson till underofficersbaracken endast för att det skulle bli tyst på
logementet. Olsson omtalade för Pettersson att Ekdahl lämnat andra uppgifter
än Pettersson om vad som tilldragit sig och i samband därmed erhöll
Pettersson besked om att Pettersson skulle anmäla saken till regementschefen
eller militieombudsmannen, därest han ansåge sig ha blivit oriktigt
behandlad.

Flaggjunkaren J. Pålsson uppgav vid förhör: Han var chef för den pluton
som Pettersson tillhörde och hade redan i början av utbildningen av plutonen
fått en mindre god uppfattning om Pettersson. Under utbildningens
gång hade han intryck av att Pettersson icke gjorde sitt bästa och misstänkte
att Pettersson försökte »maska». Det hade därför ofta hänt att
Pålsson sett sig nödsakad att säga till Pettersson att följa med bättre och
göra bättre prestationer. Pettersson svarade därvid vid flera tillfällen att
han icke vore intresserad av militärtjänsten och vid andra tillfällen gjorde
han gällande att Pålsson förföljde honom. När han erhöll tillsägelser brukade
han ofta göra invändningar och t. ex. svara: »Vad har jag gjort» eller
»Jag har väl inte gjort något.» Mot slutet av utbildningen försökte Pålsson
därför i görligaste mån undvika att giva Pettersson tillsägelser då andra
personer hörde på.

Ekdahl anförde vid förhör följande: Under tiden den 23—den 30 augusti
1957 tjänstgjorde han såsom dagunderofficer vid förläggningen på Aspö
Mad, i vilken tjänst ingick bland annat att kontrollera att det rådde tystnad
inom förläggningen efter klockan 2230. När han natten till den 26 augusti
en stund efter klockan 0130 uppehöll sig på planen framför manskapsbaracken
hörde han alt det förekom högljutt samtal på ett logement i baracken
och gick därför fram till den ingång till denna som ledde till logementet och
uppfattade då bland annat Roland Petterssons röst. Han öppnade dörren
till ingången och yttrade i relativt låg ton: »Tyst här inne.» På grund av det
högljudda samtalet märkte emellertid det stora flertalet av de värnpliktiga
icke alt Ekdahl kommit in utan fortsatte att samtala lika högljutt som förut.
För alt göra sig hörd höjde därför Ekdahl rösten och yttrade: »Ni får inte

hålla ett sånt djävla liv», eller något liknande. Att i yttrandet hade ingått
någon svordom mindes han, men han förnekade att denna riktats mot någon
viss person. Andersson frågade vid tillfället: »Får någon kalla en för
djävul», men Ekdahl fick då icke riktigt klart för sig att Andersson med frågan
åsyftat att Ekdahl skulle ha kallat någon för djävul. Ekdahl hade i varje
fall icke yttrat sig så eller eljest använt något förklenande uttryck om någon
av de värnpliktiga. När han kom in i logementet var han inställd på att behöva
höja rösten efter första tillsägelsen och han ansåge sig därför ha varit
fullt behärskad. Han yttrade — förutom vad han förut uppgivit -— att de
värnpliktiga skulle vara tysta när de kommo hem så att de icke väckte de
kamrater som kommit hem tidigare och redan lågo och sovo. Andersson invände
att även dessa brukade samtala högljutt med varandra när de kommo
sent hem varför de nu fingo finna sig i att det icke var tyst. Ekdahl
som icke var riktigt på det klara med vem Andersson var och vad han hette
frågade om det var Karlsson — en annan värnpliktig på logementet vilken
var lik Andersson till utseendet — och erhöll till svar: »Nej det är 106 Andersson.
» Därefter tillhöll Ekdahl ånyo de värnpliktiga att vara tysta samt
uppmanade dem att lägga sig och släcka lyset men utfor därvid icke i några
svordomar. Pettersson yttrade i detta sammanhang något som enligt vad
Ekdahl ville minnas gick ut på att befälet väl icke behövde vara så noga.
Ekdahl lämnade logementet och visiterade övriga utrymmen i baracken samt
gick ut på planen utanför men eftersom han fortfarande hörde röster från
logementet återvände han dit. Pettersson satt då på en stol alltjämt med
kläderna på men med ena skon avtagen och Ekdahl tillsade honom därför:
»Sätt fart och kom i säng nu», eller gav honom någon liknande skarp tillsägelse.
Efter det Pettersson svarat att han icke hade så bråttom gav Ekdahl
honom order att taga på skon och följa med. Pettersson efterkom tillsägelsen
och Ekdahl tog honom med sig till underofficersbaracken. När de lämnade
logementet yttrade Andersson till Pettersson: »Om du behöver hjälp
så säg till», eller något liknande. Att Ekdahl medtog Pettersson till underofficersbaracken
berodde dels på att han icke ville stå och tala med Pettersson
i närheten av manskapsbaracken, enär det skulle vara tyst i förläggningen
och då givetvis också i den närmaste omgivningen, och dels på
att han i sitt rum i underofficersbaracken förvarade samtliga instruktionshandlingar
som eventuellt kunde behövas för att påvisa för Pettersson det
felaktiga i dennes uppträdande. Härtill kom att Pettersson under hela utbildningen
varit svår att tala med när det gällt att giva honom någon anmärkning
eller påfordra rättelser i tjänsten. Om andra värnpliktiga voro
närvarande gav sig Pettersson alltid till att svara och försökte i viss mån
briljera inför sina kamrater. Ekdahl hade därför under hela utbildningstiden
ogärna velat ingripa mot Pettersson i fall då detta kunnat föranleda
dispyt i andras närvaro. Vid ifrågavarande tillfälle hade Ekdahl endast haft
för avsikt att försöka tala Pettersson till rätta med anledning av att denne
icke syntes vilja taga någon notis om Ekdahls tillsägelse om att hålla tyst
och gå och lägga sig fortast möjligt. De gingo in i underofficersbarackens

dagrum där Ekdahl förklarade för Pettersson att det skulle vara tyst på
logementet efter klockan 2230 och att de som kommo hem efter detta klockslag
skulle förhålla sig tysta och snarast gå till sängs och släcka ljuset. Vidare
förklarade Ekdahl för Pettersson det olämpliga i hans uppträdande och
nästan demonstrativa sätt att förhala avklädandet. Pettersson höll med om
att han »nog burit sig dumt åt». Såsom avslutning yttrade Ekdahl ungefär
följande: »Det får bero med detta, men lägg nu detta på minnet.» Omedelbart
därefter böjde sig Pettersson ned och jämrade sig, »han kröp liksom
ihop». Ekdahl frågade honom vad det var, men han fortsatte att jämra sig,
varför Ekdahl upprepade frågan och tog ett par steg fram mot honom för
att eventuellt hjälpa honom. Pettersson som då fortfarande stod hopkrupen
svarade: »Sergeanten slog mig ju.» Ekdahl vände sig mot dörren som från
korridoren utanför dagrummet ledde ut till förstugan och öppnade den;
dörren mellan dagrummet och korridoren hade hela tiden stått öppen. Samtidigt
yttrade Ekdahl: »Avser Pettersson att spela teater måste jag hämta
vakten.» Pettersson reste sig då blixtsnabbt från golvet och följde med Ekdahl
ut ur rummet. När Ekdahl därefter åtföljd av Pettersson lämnade baracken
yttrade Ekdahl: »Jaså Pettersson har ändrat sig», vartill Pettersson
genmälde: »Jag förstår inte varför sergeanten skall vara så arg på mig. Det
har aldrig varit någon som varit arg på mig i det civila. Jag har aldrig varit
i bråk med någon.» Ekdahl förklarade att han icke diskuterade vidare med
Pettersson och denne sade då: »Ja, men jag ber om ursäkt för att jag varit
dum.» Då Ekdahl på väg mot vaktbyggnaden mötte en vaktpost yttrade han
till denne: »Jag tar er till vittne här», och frågade därefter vänd till Pettersson:
»Vägrar Pettersson att vara tyst och gå och lägga sig omedelbart?»
Pettersson svarade: »Nej sergeant», varefter Ekdahl sade: »Gör då det. Om
fem minuter skall det vara släckt.» Sedan hörde Ekdahl icke något från logementet
och efter cirka fem minuter kontrollerade han genom fönstren att
ljuset var släckt därinne. — Ekdahl ville i ärendet slutligen framhålla att
han ansåge sig utsatt för en komplott, vari Andersson syntes vara den ledande.
Ett belägg härför utgjorde, enligt Ekdahls mening, en episod som
inträffat vid en strax efter förevarande händelse hållen övning. Under denna
skulle laddramar med patroner lastas på ett fordon och därvid föll en av
Ekdahl omhänderhavd ram omkull, vilket föranledde en värnpliktig att utbrista:
»Kasta icke ammunitionen omkring.» När Ekdahl då frågat den
värnpliktige vad denne menade och fått till svar att denne icke menade någonting
alls utan försagt sig, yttrade Andersson: »Ni vet inte hur ni skall
ta det grabbar.»

I skrivelse den 12 april 1958 till Ekdahl, med vilken skrivelse ett exemplar
av då föreliggande handlingar i ärendet överlämnades, meddelade militieombudsmannen
att han övervägde att anställa åtal mot Ekdahl i hänseenden
som angåvos i skrivelsen samt beredde Ekdahl tillfälle att inkomma
med uppgift å den ytterligare utredning han ansåge önskvärd ävensom att
eljest anföra vad han aktade nödigt.

I en därefter till militieombudsmannen den 25 april 1958 inkommen skrift

anförde Ekdahl: Trots samstämmigheten i de under utredningen hörda
värnpliktigas berättelser om vad som förekommit mellan honom och Andersson
vidhölle han att han icke mot Andersson riktat yttrandet: »Håll
truten din djävul.» Beträffande vad som tilldragit sig mellan honom och
Pettersson ville han andraga följande. Han var gruppchef för Pettersson
under de första veckorna av dennes militära utbildning och kände Pettersson
ganska väl. Pettersson hade under denna tid en påtaglig lust att försöka
briljera inför kamraterna och därvid driva med Ekdahl. Enligt vad som
framginge av Pålssons uppgifter i ärendet, hade Pettersson tydligen visat
liknande tendenser även under den fortsatta utbildningen. Under övningar
inträffade det ofta att Pettersson vid rättelse gjorde invändningar och för
att tala Pettersson till rätta förekom det att Ekdahl vid några tillfällen talade
enskilt med honom för att om möjligt få honom att förstå det felaktiga i hans
uppförande. Pettersson visade under dessa samtal icke någon som helst benägenhet
att göra invändningar eller att vara påstridig utan medgav att han
uppträtt mindre lämpligt. Den kännedom som Ekdahl sålunda hade om Pettersson
var en av anledningarna till att Ekdahl under den i målet omförmälda
natten, när Pettersson började göra invändningar mot Ekdahls order
om att det skulle råda tystnad och att Pettersson skulle gå och lägga sig,
tillsade Pettersson att följa med honom ut från logementet. Därmed avsåg
Ekdahl att undvika en olämplig dispyt som eventuellt skulle tvinga honom
att rapportera Pettersson eller föranstalta om Petterssons tagande i förvarsarrest.
Ekdahl medtog Pettersson till underofficersbaracken dels med anledning
av vad Ekdahl förut uppgivit i ärendet och dels därför att Ekdahl icke
ansåg det lämpligt att mitt i natten, omedelbart utanför manskapsbaracken,
föra samtal med honom. Det hade ingalunda varit Ekdahls avsikt att »mörklägga»
sitt handlande när han medtog Pettersson till underofficersbaracken.
Det rum i vilket de uppehöllo sig där var upplyst och vore väl synligt från
det logement i manskapsbaracken i vilket Pettersson var förlagd. Ekdahl
ansåg icke att han genom angivna tillvägagångssätt förfarit felaktigt.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 29 april 1958 dagtecknad, till landsfogden
i Blekinge län överlämnad åtalsinstruktion följande.

1. Genom vad som uppgivits av Andersson, Boland Pettersson och Bolf
Karlsson samt övriga i ärendet hörda värnpliktiga som voro närvarande
vid omförmälda tillfälle natten till den 26 augusti 1957, då Ekdahl i ett logement
i en manskapsbarack å Aspö Mad i egenskap av dagunderofficer gav
order om tystnad, måste mot Ekdahls nekande anses ådagalagt att Ekdahl
vid tillfället till Andersson yttrat: »Håll truten din djävul.» Genom detta
yttrande har Ekdahl gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen
för missfirmelse mot krigsman.

2. Vidare är i ärendet upplyst att Ekdahl vid sagda tillfälle beordrat Pet -

tersson, som börjat klä av sig för natten, att åter klä på sig och följa med
honom samt att Ekdahl därefter medtagit Pettersson till ett rum i underofficersbaracken,
vilken enligt vad en i ärendet föreliggande skiss utvisar är
belägen på ett avstånd av ungefär 100 meter från manskapsbaracken. Angående
vad som förevarit mellan Ekdahl och Pettersson i underofficersbaracken
ha av dem lämnats motstridande uppgifter. Pettersson har uppgivit att
Ekdahl under framhållande av att det borde ha rått tystnad i manskapslogementet
skällt ut honom och därvid fällt bl. a. följande yttranden: »Pettersson
är ju för djävulen så dum i huvudet att lian inte skulle få göra värnplikten.
Håll truten din djävla lymmel. Hade vi varit civila skulle jag ha randat
Pettersson uppifrån och ned.» Av Pettersson har ytterligare uppgivits
att Ekdahl tilldelat honom tre slag i magen och att Pettersson vid det tredje
slaget fallit omkull på golvet. Ekdahl har förnekat att han vid tillfället fällt
något av nu angivna yttranden och slagit Pettersson. Enligt de uppgifter som
Ekdahl lämnat i ärendet skulle Pettersson utan synbar anledning ha krupit
ihop och jämrat sig.

Den omständigheten att i enlighet med vad ovan anförts Ekdahl mot sitt
nekande måste anses övertygad att, på sätt uppgivits av Pettersson och andra
i saken hörda personer, ha till Andersson fällt förenämnda missfirmliga
yttrande, utgör i sin mån anledning att även i fråga om vad som förevarit
mellan Ekdahl och Pettersson fästa större avseende vid Petterssons än Ekdahls
uppgifter. Å andra sidan är emellertid icke osannolikt att Ekdahl s
uppgifter i sistnämnda hänseende äro med sanningen överensstämmande.
Annan bevisning om vad som tilldragit sig än den som innefattas i Ekdahls
och Petterssons utsagor kan icke förebringas. Sålunda har någon utomstående
icke varit vittne till vad som förekommit och även om Pettersson, såsom
han påstått, varit utsatt för illamående i tiden närmast efter mellanhavandet
med Ekdahl skulle den omständigheten icke kunna bidraga till
någon säker slutsats om vad som hänt.

På grund av angivna förhållanden förefinnas icke med avseende å vad
som må ha förekommit i underofficersbaracken tillräckliga skäl till åtal
mot Ekdahl för missfirmelse och våld mot Pettersson eller oskickligt beteende.

Emellertid måste, enligt vad Ekdahl bort inse, hans åtgärd att beordra
Pettersson alt åtfölja honom från logementet samt medtaga honom till underofficersbaracken
och på tu man hand hålla honom borta från logementet
omkring en kvarts timme under förhandenvarande omständigheter och
särskilt med hänsyn till att åtgärden skett nattetid ha varit ägnad att giva
andra värnpliktiga på logementet befogad anledning till misstanke alt Ekdahl
haft för avsikt att på icke tillbörligt sätt tillrättaföra Pettersson med
anledning av vad som tidigare tilldragit sig. Ekdahl har på grund härav
genom sagda åtgärd av oförstånd åsidosatt vad han enligt tjänstens beskaffenhet
haft alt iakttaga och är följaktligen förfallen till ansvar jämlikt 21
kap. 4 § strafflagen för tjänstefel.

I enlighet med vad ovan anförts skall Ekdahl ställas under ålal vid råd

husrätten i Karlskrona jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel och
jämlikt 26 kap. 8 § samma lag för missfirmelse mot krigsman.

Militieombudsmannen uppdrog åt landsfogden i Blekinge län att i enlighet
med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Karlskrona
väcka och utföra åtal mot Ekdahl.

# *

Landsfogden S. Kaijser påstod vid rådhusrätten i Karlskrona ansvar å
Ekdahl i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 18 juni 1958, därvid åtalet ogillades.

Domskälen angåvos av rådhusrätten sålunda.

Åtalspunkt 1

Ekdahl har förnekat missfirmelse samt uppgivit att han, enär Andersson
och andra värnpliktiga ej iakttogo tillbörlig tystnad, möjligen yttrat till
dem: »Håll tyst för djävulen.»

Två vid tillfället närvarande värnpliktiga, Rolf Karlsson och K. Nilsson,
ha hörts såsom vittnen. Det har emellertid ej genom deras utsagor eller på
annat sätt blivit styrkt, att Ekdahl missfirmat Andersson.

Åtalspunkt 2

Ekdahl har erkänt att han vid tillfället medtagit Pettersson till underofficersbaracken
och kvarhållit honom där några minuter, medan han talat
honom till rätta. Han har emellertid bestritt ansvar för tjänstefel.

Karlsson och Nilsson ha hörts såsom vittnen även i denna del av målet.
Varken genom vittnesmålen eller eljest har ådagalagts att Ekdahls förfarande
ägt rum under sådana omständigheter att andra värnpliktiga fått anledning
misstänka att något otillbörligt komme att ske. Ekdahl är därför ej
heller förvunnen till ansvar för tjänstefel.

Sedan militieombudsmannen till övervägande förehaft frågan huruvida
talan skulle fullföljas mot rådhusrättens dom, antecknades härom följande.
Av utskrift av fonogram angående de vid rådshusrätten hållna vittnesförhören
framgår att vittnena såvitt angår huvudfrågan i målet i väsentliga
hänseenden ändrat sina vid tidigare förhör lämnade uppgifter. Med hänsyn
till den utredning som till följd därav numera föreligger rörande vad som
faktiskt tilldragit sig i de avseenden åtalet gällt torde prövningen av fullfölj
dsfrågan böra leda till att tillräckliga skäl icke finnas för ett överklagande
av domen.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Åtal mot befattningshavare vid försvarsväsendet för tjänstefel för det han
brustit i tillsyn över handhavande av hemliga handlingar

Militieombudsmannen beslöt i en den 2 juli 1958 dagtecknad åtalsinstruktion
att viss befattningshavare inom försvarsväsendet skulle ställas under
åtal vid Svea hovrätt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel bestående
i att befattningshavaren såsom chef för en verksbyrå dels försummat
att giva ett biträde, som haft att mottaga kvitton å från byrån utlämnade hemliga
handlingar, anvisning om att enbart firmastämpel icke fick på sätt som
förekommit godtagas såsom kvittens och ej heller utövat kontroll vare sig
över att biträdet kände till vad som härutinnan gällde eller över att handlingar
å byrån handhades på betryggande sätt dels ock försummat att kontrollera
huruvida mottagare av från byrån utlämnade hemliga handlingar
ställt sig till efterrättelse erhållna anmaningar att återställa handlingarna.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
G. Thyresson att väcka och utföra talan i målet, påstod
Thyresson i en den 2 juli 1958 dagtecknad ansökan till Svea hovrätt om
stämning å befattningshavaren ansvar å denne i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

7. Disciplinär åtgärd mot regementschef för tjänstefel bestående dels däri att
han vid överlämnande av sin tjänstepistol för vidarebefordran till besiktning
underlåtit frigöra pistolen från dess fyllda magasin dels ock däri att
lian, sedan ett vådaskott efter överlämnandet avgått från pistolen och anmälan
därom gjorts till honom, i strid med gällande jävsbestämmelser
tagit befattning med saken

I tidningen Expressen var den 26 januari 1958 under rubriken »Patron
var kvarglömd i överstens pistol» införd en artikel, vari uppgavs att ett
skott oväntat brunnit av från en chefen för Dalregementet översten E. Drakenberg
tillhörig pistol när en värnpliktig, som erhållit pistolen för överlämning
till vapenverkstaden för översyn, gjorde en mantelrörelse med
vapnet.

Sedan militieombudsmannen med anledning av dessa uppgifter hos landsfogden
i Kopparbergs län anhållit om utredning i saken, överlämnade landsfogden
A. Blomér med skrivelse den 27 februari 1958 i ärendet verkställd
utredning, vid vilken hörts — förutom Drakenberg — kontoristen Solveig
Briis, fanjunkaren H. Berg, överfuriren K. Waern och värnpliktige nr
380926-783 S. Bäckman. På anmodan av militieombudsmannen har Drakenberg
härefter avgivit särskilt yttrande dagtecknat den 11 april 1958.

Av handlingarna inhämtas följande: I regementsorder för Dalregementet

den 2 januari 1958 föreskrevs att »till befäl utlämnade handvapen (urdragna
och torrtorkade)» skulle besiktigas under tiden den 20—den 25 januari
och att besiktningen skulle äga rum å regementets tyg- och vapenverkstad.
Drakenberg överlämnade den 23 januari en av honom innehavd armépistol
m/40 till sin sekreterare, Solveig Briis, för vidarebefordran till verkstaden
för besiktning i enlighet med regementsordern. Vid överlämnandet fanns i
pistolen infört ett magasin, fyllt med sex 9 mm patroner. Solveig Briis överlämnade
pistolen till Berg som i sin tur i närvaro av Waern lämnade den
till Bäckman med order att inlämna den på verkstaden för besiktning. Bäckman
begav sig till sjätte kompaniets förläggning för att där ombesörja urdragning
och rengöring av pistolen före inlämningen till verkstaden. När
Bäckman i förläggningens korridor såsom förberedelse till nämnda åtgärder
osäkrade pistolen samt verkställde en mantelrörelse med den och därpå
avfyring, avgick ett skarpt skott som träffade dörrposten i ingången till kompaniets
putsrum. Samma dag händelsen inträffade gjorde kompanichefen
kaptenen B. Lybeck skriftlig anmälan därom till chefen för andra bataljonen
och denne anmälde saken muntligen till Drakenberg, som då förklarade
att anmälan icke föranledde vidare åtgärd. Den 27 januari hänsköt emellertid
Drakenberg enligt påteckning å anmälan saken jämlikt 22 § första stycket
6. militära rättegångslagen till militäråklagaren i Falun »med hänsyn
till att saken tilldragit sig allmän uppmärksamhet». Militäråklagaren förde
vid rådhusrätten i Falun under åberopande av 26 kap. 18 § strafflagen talan
mot Bäckman för tjänstefel, bestående i att Bäckman före isärtagande av
pistolen, i strid med gällande instruktion, underlåtit kontrollera att magasinet
var borttaget och patronläget tomt samt i stället gjort mantelrörelse och
avfyring med påföljd att ett skott avgått. Rådhusrätten lämnade genom dom
den 11 mars 1958, vilken vunnit laga kraft, åtalet utan bifall, enär Bäckman
måste ha haft grundad anledning utgå ifrån att pistolen icke var laddad
och hans förfarande att å kompaniet själv söka taga isär vapnet för att
rengöra detsamma därför icke utgjorde tjänstefel.

Vid de förhör som hållits med Solveig Briis, Berg, Waern och Bäckman
uppgåvo dessa bl. a. följande.

Solveig Briis: När hon den 23 januari 1958 befann sig på sitt tjänsterum,
beläget utanför regementschefens rum i regementets kanslihus, kom Drakenberg
ut från sitt rum och lämnade henne sin pistol liggande i ett fodral
samt tillsade henne att lämna pistolen till förvaltaren A. Hjelm och be denne
skicka den till tygofficeren för besiktning och kontroll. Hjelm vars tjänsterum
låg intill hennes var icke inne på sitt rum då hon kom dit för att överlämna
pistolen till honom men Berg uppehöll sig där och på hans fråga vad
hon ville omtalade hon sitt ärende. Berg log då hand om vapnet och sade att
han skulle ordna saken.

Berg: Sedan han mottagit pistolen av Solveig Briis ringde han upp tygofficeren
och fick av denne reda på att pistolen enligt förenämnda regementsorder
skulle lämnas till vapenverkstaden för besiktning. Han begärde därför
hos sjätte kompaniet att en man ur handräckningsstyrkan skulle inställa

sig lios honom och ombesörja rengöring av pistolen. Med anledning därav
infann sig Bäckman, och Berg yttrade till honom: »Det här är regementschefens
pistol som skall besiktigas av personal på vapenverkstaden. Nu skall
den här göras ren först, men nu kan ni ju inte det här vapnet och därför fåi
ni gå ned till vapenverkstaden och begära hjälp med isärtagning och ihopsättning.
Själva urdragningen och rengöringen skall ni själv utföra där.»
Bäckman förklarade att han »kunde» vapnet, emedan han erhållit sjukvårdsutbildning,
och därtill genmälde Berg: »Desto bättre, då blir rengöringen
riktigt utförd», samt tilläde att vapnet efter rengöring och besiktning
skulle inoljas och återlämnas till honom. Vid något tillfälle, antingen före
eller efter det Bäckman kommit tillstädes, öppnade Berg locket till pistolfodralet
och kontrollerade att alla tillbehör till pistolen funnos med samt tog
även pistolen ur fodralet och tittade i mynningen för att kontrollera om pipan
varit urdragen eller ej. Berg såg att pipan var inoljad, varför han utan
någon närmare kontroll av själva vapnet stoppade tillbaka detsamma i
fodralet. Berg undersökte sålunda icke om pistolen var laddad eller ej och
icke heller såg han efter om magasinen voro fyllda med patroner, emedan
han icke ansåg sig ha någon orsak att göra detta.

Waern: Vid överlämnandet av pistolen till Bäckman — vid vilket tillfälle
Waern såsom förut angivits var närvarande — omtalade Berg för Bäckman
att det var regementschefens pistol och sade att Bäckman skulle gå till verkstaden
med den och överlämna den till verkstadspersonalen. Vidare förklarade
Berg att pistolen skulle rengöras och besiktigas samt tillfogade att
Bäckman skulle begära hjälp med isärtagningen, »eftersom han väl icke
kunde vapnet». Bäckman genmälde att han vore utbildad på pistol, enär han
vore sjukvårdare, och Berg yttrade då, »det är bra, då blir det rikLigt gjort»,
eller något liknande. Därefter avlägsnade sig Bäckman med pistolen.

Bäckman: Ifrågavarande dag, då Bäckman hade handräckningstjänst, erhöll
han order om att inställa sig hos Berg på regementsexpeditionen för att
taga hand om regementschefens pistol för rengöring och besiktning. När han
anmälde sig för Berg tog denne en pistol i fodral i sin hand och sade att det
vore regementschefens pistol och att dén skulle rengöras och inlämnas på
vapenverkstaden för inspektion. Berg yttrade dessutom något om att Bäckman
skulle begära hjälp med isärtagningen och ihopsättningen om han icke
kände till hur man därvid förfor. Hur orden folio mindes Bäckman icke bestämt.
Emellertid omtalade han för Berg att han fått sjukvårdsutbildning och
kände till vapnet något samt kunde taga isär och sätta ihop detsamma. Han
kunde icke erinra sig att Berg tillsagt honom att gå till vapenverkstaden
lör att få hjälp med isärtagningen och ihopsättningen. Enligt den uppfattning
han fått skulle han ha erhållit hjälp därmed av befäl på kompaniet.
Berg avslutade samtalet med honom med att säga att pistolen efter inspektionen
skulle återlämnas väl inoljad till Berg. Bäckman begav sig med pistolen
liggande i fodralet till sjätte kompaniets förläggning, där han i korridoren
utanför putsrummet, i vilken han vid tillfället var ensam, tog fram pistolen
ur fodralet och hide detta i en fönsterhylla. Vänd mot den stängda dörren

till putsrummet och med pistolen riktad snett nedåt och framåt osäkrade
han därefter vapnet samt gjorde en mantelrörelse och omedelbart därefter
avfyring, varvid ett skarpt skott avgick och träffade den högra dörrposten.
Bäckman hade icke haft anledning misstänka att pistolen var laddad eftersom
den skulle rengöras och besiktigas. Omedelbart efter det skottet avlossats
kom kaptenen Lybeck tillstädes och frågade vad som hänt och Bäckman omtalade
då alt han fält i uppdrag att rengöra regementschefens pistol och att
ett skarpt skott avgått då han gjorde mantelrörelse och avfyring. Bäckman
tog nu ur magasinet ur pistolen och märkte då att det fanns flera patroner
kvar i detta. Fanjunkaren A. Johansson som även kommit till platsen tog
hand om pistolen och gjorde mantelrörelse, varvid ett skott drogs ur patronläget.
Johansson plundrade därefter magasinen på återstående patroner och
Bäckman rengjorde pistolen och gick med den till vapenverkstaden. Sedan
pistolen besiktigats där inoljade Bäckman den och återlämnade den till
Berg. — Bäckman förklarade slutligen i ärendet att han under sin sjuk\årdsutbildning
erhållit så pass mycket utbildning i skötsel och vård av armépistolen
m/40 att han kunde taga isär och sätta ihop samt även rengöra
en sådan.

Drakenberg uppgav i ärendet: På grund av nedsatt synförmåga använde
han numera icke sin ifrågavarande tjänstepistol. Han förvarade den emellertid
ständigt i en låst skrivbordslåda i sitt tjänsterum. Pistolen låg i ett
pistolhölster av läder och i pistolen fanns infört ett magasin fyllt med sex
9 mm patroner. Ytterligare ett magasin med sex patroner fanns i ett särskilt
fack i hölstret. För att icke belasta slagfjädern var pistolen avfyrad, varför
någon patron icke fanns i patronläget. Vapnet var sålunda icke laddat. Enligt
order förvarade han alltid vapnet på detta sätt för att omedelbart vara i
stånd att försvara sig vid ett eventuellt överfall på expeditionen. En gång
varje år genomgingos de av officerarna på regementet omhänderhavda pistolerna
av tygpersonal, vilken hade att tillse att vapnen icke vanvårdades.
För dylik kontroll hade vapnen enligt förut angivna regemenlsorder skolat
inlämnas till tygpersonalen senast den 25 januari 1958. Den 23 januari kom
Drakenberg, just när han skulle be^e sig iväg från sitt tjänsterum för att
verkställa prov med en befälselev, att tänka på att han måste inlämna sin
pistol för kontroll. Han tog därför fram pistolen ur skrivbordslådan, där
den legat alltsedan föregående årskontroll, samt överlämnade den liggande
i hölstret, som han vid tillfället icke öppnade, till Solveig Briis och tillsade
henne att underrätta tjänstgörande regementsfanjunkaren, förmodligen fanjunkaren
Berg, att denne finge i uppdrag att överlämna pistolen till tygpersonalen.
På grund av tidsnöd förbisåg Drakenberg att innan han överlämnade
vapnet till Solveig Briis frigöra pistolen från det fyllda magasinet, vilket
han horde ha gjort. — Att Drakenberg den 23 januari 1958 beslöt att den
till honom gjorda anmälan om vådaskottet från hans pistol icke skulle föranleda
vidare åtgärd hade sin grund i följande överväganden. Drakenberg
hade icke vid överlämnandet av pistolen till Solveig Briis påpekat att magasinen
till pistolen voro till hälften fyllda med patroner. Berg hade, när han

uppdrog åt Bäckman att rengöra pistolen, av Bäckmans uttalanden fått den
uppfattningen att denne var förtrogen med vapnet. Bäckman hade, när han
skolat göra patron ur, visserligen i strid med gällande bestämmelser icke
avlägsnat magasinet före mantelrörelsen, men han hade iakttagit försiktighet,
enär han vid själva avfyringen förfarit riktigt. På grund av nu angivna
förhållanden hade Drakenberg ansett vådaskottet vara förorsakat av en serie
olyckliga omständigheter och att därför icke någon av de i saken inblandade
personerna kunde anses genom sina åtgöranden ha ådragit sig ansvar
för det inträffade. Med hänsyn härtill hade Drakenberg låtit bero vid den
av bataljonschefen muntligen lämnade redogörelsen för vad som förevarit.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmanncn i skrivelse den 22 april 1958 till militärbefälhavaren
för femte militärområdet följande.

Drakenberg har vidgått att han den 23 januari 1958, innan han lämnade
ifrån sig sin tjänstepistol för vidarebefordran till besiktning, av glömska
underlåtit att frigöra pistolen från det fyllda magasinet. Genom denna underlåtenhet
har Drakenberg av försummelse åsidosatt vad som enligt tjänstens
krav ålegat honom att iakttaga vid handhavandet av vapnet och han har på
grund därav jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen gjort sig skyldig till tjänstefel.

Sedan Drakenberg mottagit anmälan om vådaskottet med pistolen har han
[ill en början genom beslut den 23 januari 1958 förklarat att anmälan icke
skulle föranleda vidare åtgärd men därefter genom beslut den 27 i samma
månad jämlikt 22 § första stycket 6. militära rättegångslagen hänskjutit
saken till militäråklagaren i Falun med hänsyn till att den tilldragit sig allmän
uppmärksamhet.

Vad angår den befattning som Drakenberg sålunda tagit med saken sedan
den anmälts till honom må erinras om föreskriften i 16 § sistnämnda lag,
att vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om bestraffningsberät tigad befattningshavare. Enligt 4
kap. 13 § 1. och 9. sagda balk är domare jävig att handlägga mål bl. a. om
han själv är part däri eller om eljest särskild omständighet föreligger som
är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Drakenberg
har på sådant sätt medverkat i det händelseförlopp som ledde till vådaskottet
att på grund av nämnda stadganden jäv förelegat för honom att i saken
utöva de befogenheter som eljest tillkomma honom såsom beslraffningsberättigad
befattningshavare. Med anledning av jävsförhållandet borde han
enligt den i 388 mom. tjänstereglementet för krigsmakten meddelade bestämmelsen
om chefs skyldighet att, där omständigheterna så påkalla, vidarebefordra
mottagen anmälan ha överlämnat den till honom gjorda anmälan
i saken till närmast högre bcstraffningsberättigad chef, militärbefälhavaren
för femte militärområdet.

Drakenberg har jämväl genom att i ovan angivna hänseenden taga befattning
med saken i strid med jävsbestämmelserna — vilket med hänsyn till

7-—5HI7l ''i. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

hans uttalanden i förevarande ärende får anses ha berott på oförstånd —
gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Beträffande den befattning som Solveig Briis och Berg haft med pistolens
vidarebefordran till besiktning föreligger icke anledning till anmärkning.

Vad Drakenberg enligt vad förut upptagits låtit sig komma till last är av
beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Enär emellertid icke annan påföljd
än sådan som kan åläggas i disciplinär ordning synes böra ifrågakomma,
får jag jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder frågan
huruvida Ni vill avgöra saken.

* *

Militärbefälhavaren anmälde i skrivelse den 29 april 1958, att han genom
beslut samma dag ålagt Drakenberg för tjänstefel disciplinbot för tio dagar
med tjuguåtta kronor 40 öre för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

8. Disciplinär åtgärd mot sergeant för oskickligt beteende

I en den 16 juni 1958 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 371130-661 R. Spongh — under förmälan att han
företrädde »majoriteten» av fjärde troppen vid Livgardesskvadronen -—
sergeanten vid skvadronen A. R. Gustafsson för det denne skulle ha fällt
vissa i anmälan närmare angivna olämpliga yttranden, slagit till en värnpliktig
i ansiktet med en handske och en annan värnpliktig över bröstet
med ett ridspö, beordrat en värnpliktig som enligt sjukredovisning skulle
vara befriad från »språng och lyft» att deltaga i övning som innefattade sådana
kroppsrörelser samt givit order om kvällstjänstgöring som vore att anse
såsom bestraffning.

Sedan skriften översänts till militäraklagaren i Stockholm för utredning
i saken, inkom från denne den 13 augusti 1958 protokoll över förhör som
genom hans försorg hållits med —- förutom Spongh och Gustafsson —■
sergeanten E. von Unge samt värnpliktiga nr 370726-893 P. Morin, nr
370926-33 S. Strömkvist, nr 370804-64 R. Nilsson, nr 370516-3 Bernt Westlund,
nr 370308-905 E. Strömberg, nr 370516-107 Willy Westlund, nr
370704-933 R. Muller, nr 370726-615 R. Witting och nr 370630-397 P. Thanning.
Förhör med Gustafsson hölls den 18 augusti 1958 även av militieombudsmansämbetet.

Av utredningen inhämtas följande.

Spongh har uppgivit: De värnpliktiga å fjärde troppen inryckte till första
tjänstgöring den 29 oktober 1957. Såsom troppchef hade omväxlande tjänstgjort
en löjtnant och Gustafsson. Löjtnanten var mycket populär medan
däremot Gustafsson efter hand ådragit sig manskapets missnöje på grund

av sitt sätt att föra befäl. Del kunde därutinnan framhållas att troppen fått
sätta till betydligt mer fritid än andra troppar för vapen- och persedelvård
och att det icke lönade sig för de värnpliktiga på troppen att anstränga sig
och göra det bästa vid övningarna, emedan Gustafsson, om en övning ginge
bra, med ett erkännande till troppen härför kunde avbryta övningen innan
den enligt övningsprogrammet skulle sluta och beordra troppen att ställa
upp till nästa övning innan denna enligt programmet skulle börja. Vad
angår de i anmälan angivna tilldragelserna hade Spongh följande upplysningar
att lämna. En dag då troppen under våren 1958 övat eldstöt i
terrängen utanför skvadronens kaserner eller möjligen någon dag därefter
fick Spongh höra talas om att Gustafsson vid övningen kallat värnpliktige
Morin, som vore från Jokkmokk, »djävla lappgubbe». Det var icke ovanligt
att Gustafsson använde sådana uttryck och »tråkade» de värnpliktiga,
men dessa hade icke fäst så stort avseende därvid, varför de icke kunde
ange något annat tillmäle än det nu nämnda. 1 samband med att ifrågavarande
anmälan uppsattes omtalade värnpliktige Strömkvist, att Gustafsson
vid en under våren 1958 i korridoren utanför troppens logement hållen
vapenvisitation tilldelat Strömkvist ett slag i ansiktet med en handske, och
värnpliktige Nilsson, att Gustafsson söndagen den 1 juni 1958, då Nilsson
hade stalltjänstgöring, kommit in i stallet civilklädd och utan att vara i
tjänst och slagit till Nilsson över bröstet med ett ridspö. Den 10 juni 1958,
då skvadronen skulle inspekteras av infanteriinspektören, uppsökte tolv
av troppens trettiosex man på morgonen förbandets sjukavdelning; sex voro
kallade till sjukvisitation och övriga sex, däribland Spongh, hade själva
sjukanmält sig. När Spongh och två andra värnpliktiga efter läkarundersökningen
anmälde sig för Gustafsson yttrade denne att de varit osolidariska
mot Gustafsson och sina kamrater genom att sjukanmäla sig när det var
inspektion och att de »bara för det» skulle få kvällstjänstgöring. Senare samma
dag iakttog Spongh att Strömkvist, som också varit på läkarundersökning,
gick fram till Gustafsson och började anmäla att han var sjuk. Innan Strömkvisl
hunnit framföra vad han ämnade säga blev han emellertid avbruten
av Gustafsson med orden: »Håll käften och gå in och byt om som de andra.»
Trots att Strömkvist var sjukredovisad i grupp 1, vilket i förevarande fall
innebar att han var befriad från »språng och lyft», var han därefter till
följd av att Gustafsson icke lyssnat på hans anmälan nödsakad att sagda
dag deltaga i övningar som innefattade sådana rörelser. Tjänstgöringen
fortsatte i vanlig ordning till klockan omkring 1700 och då meddelade Gustafsson
att troppen skulle ha kvällstjänst, som skulle börja senast klockan
1800 med persedelvård, och alt han skulle komma och visitera, men han
nämnde icke någon lid för visitationen. De värnpliktiga hade icke räknat
med att beordras till kvällstjänstgöring ifrågavarande kväll, emedan troppen
följande två dagar skulle ha manöver, och hade därför uppfattat ordern
såsom en straffkommendering, vilket ju även överensstämde med Gustafssons
förutnämnda yttrande till Spongh. Sedan Spongh avfattat anmälan till
mililieombudsmannen fick han för övrigt av en kamrat reda på alt Gustafs -

100

son på morgonen samma dag kvällstjänsten skulle fullgöras vid inspektion
av ett av troppens logement påpekat att detta var dåligt städat och
att troppen därför skulle få kvällstjänstgöring. Omedelbart efter klockan
1700, sedan Gustafsson avlägsnat sig, överenskommo de värnpliktiga att icke
fullgöra tjänstgöringen, varpå de, med undantag för endast några få man,
efter att ha bytt om till permissionsuniform lämnade förläggningen. För
detta orderbrott ålades de sedermera av tjänstförrättande skvadronscliefen
tillrättavisning med tre nattstallsposter var. Spongh ville till slut framhålla
att han önskade få fastställt huruvida Gustafsson handlat riktigt då
Gustafsson beordrade kvällstjänst under de förutsättningar som förelågo.

I huvudsaklig likhet med vad Spongh utan att hänföra sig till någon
närmare angiven tilldragelse uppgivit angående Gustafssons uppträdande
mot troppen ha — med undantag av Witting — övriga i ärendet hörda värnpliktiga,
vilka samtliga tillhörde troppen, förklarat att Gustafsson vid olika
tillfällen okvädat manskapet i troppen. Bernt Westlund har därutinnan såsom
exempel nämnt att Gustafsson kallat dem »djävla käringar, snorungar och
morsgrisar». Morin har uppgivit att Gustafsson till skillnad från andra troppchefer
som troppen haft var kitslig i tjänsten, Nilsson att Gustafsson var
hård och oförskämd mot dem som han icke tyckte om, Strömberg att
Gustafsson »kört» mycket hårt med troppen samt Willy Westlund och
Strömkvist att Gustafsson »kört» hårdare med troppen än andra troppchefer.
Å andra sidan har Witting förklarat att han icke haft något ont av
Gustafsson och att detta troligen berodde på att Witting icke velat »djävlas»
med befälet.

Gustafsson har anfört: Sedan den 1 oktober 1946 var han fast anställd
vid krigsmakten och 1955 blev han ordinarie sergeant. Han hade huvudsakligen
tjänstgjort på Livgardesskvadronen. Vid inryckningen av värnpliktiga
i oktober 1957 placerades han på fjärde troppen och blev efter omkring
en vecka troppchef. Denna befattning innehade han till den 15 februari
1958 utan avbrott och därefter omväxlande med en löjtnant. Troppen, som
ursprungligen bestod av 46 man men efter hand minskat till 36, var intill
dess ombyte av troppchef skedde sagda månad en bra avdelning, men därefter
hade den icke bjudit till på samma sätt som tidigare, övningarna bedrevos
troppvis efter ett uppgjort program och Gustafsson kunde därför
icke uttala sig om huruvida soldaterna på fjärde troppen »körts» hårdare än
soldaterna på andra troppar. Gustafsson höll styvt på den inre tjänsten och
var noggrann, men han förnekade bestämt att han skulle ha varit kitslig
mot soldaterna på troppen och att han, såsom Bernt Westlund påstått, skulle
ha kallat dem »djävla käringar, snorungar och morsgrisar». Det kunde emellertid
vara möjligt att han sagt att de icke skulle uppträda som käringar
eller barnungar utan visa litet framåtanda. Från högre befäl hade icke
framställts någon anmärkning om att han skulle ha misskött sin tjänst.

Angående den av Spongh omförmälda händelsen då troppen övade eldstöt
har Morin berättat: Han råkade vid tillfället av misstag avlossa ett löst
skott från sin kulsprutepistol när de värnpliktiga lågo på marken medan

101

Gustafsson höll genomgång av övningen. Morin hade glömt att såsom han
instruerats säkra pistolen och råkat komma åt avtryckaren. Omedelbart
efter skottet, som icke orsakade någon skada, skrek Gustafsson: »Djävla
lappgubbe, sluta upp med det där.»

Strömberg, Muller och Nilsson ha uppgivit att de vid ifrågavarande övning
hört Gustafsson använda nämnda uttryck om Morin.

Gustafsson har anfört: Han kunde icke erinra sig angivna övning. Det
vore emellertid möjligt att den ägt rum och att Morin därvid oavsiktligt
råkat avlossa ett löst skott; det hade vid olika tillfällen hänt att lösa skott
av misstag avfyrats av värnpliktiga. Det vore likaledes möjligt att Gustafsson
med anledning av vad som inträffat kallat Morin »djävla lappgubbe».
Ehuru Gustafsson icke kunde påminna sig att han använt nämnda uttryck,
ville han icke förneka att så kunde ha varit fallet. Han visste nämligen att
Morin var från Jokkmokk. Om han fällt yttrandet hade det dock skett utan
ond mening och varit avsett allenast som ett skämt. Gustafsson brukade
ibland skämta med Morin, som hade visat att han uppskattade detta genom
att skratta och skämta tillbaka.

Beträffande vad som tilldrog sig vid den av Spongh angivna vapenvisitationen
har Strömkvist berättat: Han var vid visitationen sysselsatt med
rengöring av sin kulsprutepistol och stod därvid och samtalade med Witting
och Thanning. Rätt som det var fick han ett slag i ansiktet av en handske,
troligen på högra kinden, varvid tillfällig smärta uppstod. När han då omedelbart
tittade upp fick han framför sig se Gustafsson med handskar i
handen. Gustafsson yttrade något om att Strömkvist skulle vara uppmärksam.
Strömkvist ville icke förneka att han varit ouppmärksam, men kunde
numera icke uppge på vad sätt han varit det.

Morin, Witting och Thanning ha förklarat att de sett Gustafsson vid nu
omförmälda tillfälle tilldela Strömkvist ett slag i ansiktet med sina handskar.
Thanning har tillagt att det »smällt till» vid slaget och att Strömkvist före
delta, medan Gustafsson höll på att demonstrera ett vapen, råkat vända sig
bort, varför Thanning trodde att Strömkvist icke uppfattat att Gustafsson
vid demonstrationen riktade sig även till honom.

Gustafsson har anfört: Det vore möjligt att troppen någon gång under
våren 1958 hade omförmäld vapenvisitation men Gustafsson kunde icke
erinra sig vad som då förekom. Han förnekade emellertid bestämt att han
slagit till Strömkvist med en handske. Vid vapenvisitation brukade han sällan
bära handskar, men det kunde tänkas att han medfört sådana vid nämnda
tillfälle och hött med dem åt Strömkvist med anledning av att denne varit
ouppmärksam. Strömkvist vore litet slö och lat, varför det vore möjligt att
Gustafsson måst tillhålla honom att följa med bättre vid Gustafssons demonstration
av något vapen. Gustafsson ville därför icke förneka att han
viftat med handskarna framför Strömkvist och i närheten av dennes ansikte.
Han vore emellertid säker på att Strömkvist icke träffats av något
slag av handskarna. Om så varit fallet skulle utan tvivel Strömkvist eller
någon annan värnpliktig omedelbart ha sagt något därom till Gustafsson,

102

men ingen hade då yttrat något om att Gustafsson slagit till Strömkvist.
Den smäll som Tlianning uppgivit sig ha hört kunde ha berott på att Gustafsson
slagit med handskarna mot sin ena hand.

Om den av Spongh uppgivna händelsen i stallet har Nilsson berättat: Vid
förevarande tillfälle, söndagen den 1 juni 1958, fullgjorde troppen stalltjänst
och hade på morgonen omkring klockan 0900 under manöver marscherat
från förläggningen till stallet. Nilsson kände sig under marschen
på gott humör och råkade därvid mot reglerna skratta och tilltala någon
kamrat i ledet. Vid framkomsten till stallet bad sergeanten von Unge, som
ifrågavarande dag förde befäl över troppen, att få tala med Nilsson och frågade
honom om han ville ha arrest eller ej. Enär Nilsson icke svarade upprepade
von Unge frågan och Nilsson, som icke då tänkte på förenämnda
regelbrott, frågade i sin tur von Unge varför denne ställde sagda fråga. Sedan
von Unge yttrat att Nilsson endast skulle svara ja eller nej, svarade
Nilsson nej och gick därefter in i stallet och började sin tjänst där. Vid något
tillfälle mellan klockan 0900 och 1200 kom Gustafsson dit. Gustafsson
som då var iklädd träningsoverall och hade ridspö med sig bad att få tala
med Nilsson, varpå de gjorde sällskap in i sadelkammaren, där Gustafsson
frågade Nilsson varför Nilsson uppförde sig sämre mot von Unge än mot
Gustafsson samt uppmanade Nilsson att be von Unge om ursäkt. Tillsammans
med Gustafsson gick därefter Nilsson till von Unge och bad såsom han
blivit tillsagd om ursäkt. Då yttrade von Unge, att han icke menat något
med »det här» och att han ville vara rättvis mot alla. Nilsson som fortfarande
icke tänkte på regelbrottet ämnade fråga varför han skolat be om
ursäkt men hann icke med mer än att börja säga »varför», då Gustafsson
gav honom ett slag över bröstet med ridpiskan och yttrade att Nilsson icke
skulle svara emot utan endast höra på. På tillsägelse av von Unge återgick
därefter Nilsson till att sköta sina uppgifter i stallet.

Av von Unge har uppgivits: Under troppens omförmälda marsch till stallet
sökte Nilsson irritera troppen bl. a. genom att gå i otakt. Nilsson vore
sådan att han av kamraterna eggades till otyg som dessa själva icke vågade
göra. När troppen kom fram till stallet sade von Unge till Nilsson, att Nilsson
fick sluta upp med de dumheter han hade för sig, annars kunde han få
arrest. En kort stund därefter kom Gustafsson tillstädes och sedan von
Unge för honom omtalat Nilssons beteende talade Gustafsson med Nilsson.
Det vore möjligt att Gustafsson därvid hötte med sitt ridspö mot Nilsson
och gav Nilsson en utskällning, men von Unge, som stod ett par meter från
dem, kunde nu ej säga om ridspöet träffat Nilsson eller ej. Han trodde dock
icke att spöet träffat, enär han icke sett några tecken på att Nilsson reagerat
som om han fått ett slag. Nilsson kom därefter fram till von Unge och
bad om ursäkt. Slutligen ville von Unge framhålla att han under sin sjuttonåriga
militärtjänst icke sett maken till så besvärliga värnpliktiga som
några å troppen, vilka gjorde allt för att reta gallfeber på befälet.

Willy Westlund har uppgivit: En kort stund efter det troppen vid ifrågavarande
tillfälle anlänt till stallet såg Westlund att Gustafsson stod och

103

pratade med Nilsson i stallgången och därvid med sitt ridspö med en snärt
slog till Nilsson över bröstet. Spöet var ej höjt över huvudet utan hölls i
brösthöjd. Westlund vore övertygad om att snärten måste ha smärtat och
att den var avsedd som en bestraffning. Anledningen till slaget kände Westlund
emellertid icke till.

Gustafsson har anfört: Vid det tillfälle varom nu vore fråga hade han inställt
sig i stallet för att se till sina tjänstebrukshästar. Han sammanträffade
där med von Unge som då var regementsdagunderofficer och denne
omtalade att Nilsson vid marsch till stallet bråkat och varit »uppkäftig».
Gustafsson ombads av von Unge att tala med Nilsson om det inträffade och
Gustafsson ansåg sig såsom Nilssons troppchef vara skyldig ingripa oaktat
han då icke var i tjänst. Han kallade därför på Nilsson och de gingo in i sadelkammaren
där han frågade Nilsson vad denne gjort. Nilsson medgav att
han skrattat och uppträtt olämpligt mot von Unge och med anledning därav
sade Gustafsson till Nilsson att han tyckte att Nilsson skulle be von Unge
om ursäkt. Därefter gingo de ut till von Unge och Nilsson bad om ursäkt,
sedan han först frågat von Unge om anledningen till att han skulle göra
det och von Unge omtalat detta. Nilsson erhöll därefter order av von Unge
att fortsätta med sina göromål i stallet. Gustafsson förnekade bestämt att
han slagit till Nilsson med ett ridspö. Han kunde icke säkert erinra sig om
han ens hade ridspö med sig vid tillfället, men förmodligen var så fallet eftersom
hans besök i stallet avsåg tillsyn över tjänstebrukshästarna. För den
händelse han haft ridspö med sig vore det möjligt att han, för att ge eftertryck
åt vad han yttrade till Nilsson, hött med spöet mot denne och därvid
hållit spöet alldeles framför honom. Han ville icke bestrida att det kunde
ha tillgått så, men han vore alldeles övertygad om att han icke vidrört Nilsson
med spöet. Hade han gjort det skulle han icke ha glömt saken, emedan
det vore helt emot hans natur att vilja slå någon underlydande. För övrigt
skulle säkerligen Nilsson, om Gustafsson slagit till honom, omedelbart ha
tillsagt Gustafsson att be om ursäkt härför. Någon sådan tillsägelse hade
Gustafsson emellertid icke fått.

I fråga om vad som tilldragit sig vid förut omförmälda tillfälle den 10
juni 1958 då Strömkvist var sjukredovisad har Strömkvist berättat: Han
uppsökte på morgonen nämnda dag regementsläkaren, emedan han kände
smärta i bröstet, och blev av denne befriad från »språng och lyft». Omedelbart
efter läkarundersökningen anmälde Strömkvist till Gustafsson att han
erhållit sådan befrielse. Troppen höll då på med exercis vari ingick kortare
språngmarscher. Strömkvist var av den uppfattningen att Gustafsson skulle
säga till honom att gå ur ledet vid språngmarscherna utan att Strömkvist
skulle behöva särskilt påminna honom om befrielsen. Under rasten före
följande övning, som var terrängtjänst, gick emellertid Strömkvist fram till
Gustafsson och begärde att icke behöva deltaga i övningen. Gustafsson svarade
då: »Håll käften och gå och klä om som de andra.» På väg till och under
denna övning behövde troppen icke springa, men på väg hem sprang
den på order av Gustafsson. Strömkvist tyckte då att det icke var lönt alt

104

säga något till Gustafsson och deltog i löpningen. Han hade icke fått något
men därav.

Bernt Westlund har uppgivit, att han hört Gustafsson fälla förutnämnda
yttrande till Strömkvist och att Strömkvist därefter måst vara med om terrängtjänst,
vari ingingo just sådana kroppsrörelser från vilka Strömkvist
på grund av sjukredovisningen skulle vara befriad.

Gustafsson har anfört: Strömkvist hade under utbildningen varit sjukredovisad
många gånger och Gustafsson kunde därför icke komma ihåg om
Strömkvist anhållit att få slippa just ifrågavarande terrängtjänstövning under
åberopande av sjukredovisning. Det vore emellertid möjligt att Strömkvist
gjort en sådan anhållan och Gustafsson ville icke bestrida att Gustafsson
då kunde ha yttrat sig på sätt Strömkvist uppgivit samt att Strömkvist
därefter kommit att deltaga uti en i övningen ingående löpning, oaktat
Strömkvist enligt sjukredovisningen skolat vara befriad från bland annat
»språng». Det hände nästan varje dag att det fanns värnpliktiga sjukredovisade
i grupp 1. Sådana värnpliktiga skulle vara befriade från tjänstgöring
i de avseenden läkaren för var och en av dem särskilt angivit, men i övrigt
deltaga i övningarna. Gustafsson kunde icke alltid hålla reda på i vilket hänseende
varje särskild värnpliktig skulle vara befriad från deltagande och
tillämpade därför den ordningen att sjukredovisad värnpliktig som icke
skulle åtnjuta befrielse från en övning i dess helhet fick ställa upp till medverkan
i övningen och därefter under övningens gång, när man kom till ett
moment i vilket han enligt sjukredovisningen icke skulle deltaga, anmäla
att han skulle befrias från detta avsnitt av övningen. Om Gustafsson före
omförmälda terrängtjänstövning tillsagt Strömkvist att klä om sig som de
andra värnpliktiga hade hans avsikt varit att Strömkvist i enlighet med den
angivna ordningen skulle deltaga i övningen i den utsträckning det icke
stred mot sjukredovisningen. Det enda moment i övningen från vilket
Strömkvist skulle ha befriats var löpningen och Strömkvist borde omedelbart
före denna ha anmält att han skulle befrias därifrån. Han hade då
sluppit vara med om den. Det hade aldrig hänt att Gustafsson tvingat någon
soldat som sagt sig vara av läkare befriad från visst övningsmoment att
deltaga däri.

Vad angår ordern om kvällstjänstgöring den 10 juni 1958 har Strömberg
uppgivit: När han sagda dag — under vilken infanteriinspektören skulle
inspektera skvadronen — efter att på morgonen ha varit på sjukvisitation
anmälde sig för Gustafsson yttrade denne: »Tycker ni inte att det är osolidariskt
att sjukvisitera just den här dagen. Det här skall ni djävlar få igen
i kväll.» Senare på dagen kommenderade Gustafsson troppen till kvällstjänst,
men troppen uppfattade detta såsom en bestraffning och infann sig
därför icke till tjänstgöringen.

Willy Westlund har förklarat: Med anledning av att värnpliktiga på troppen
sjukanmält sig förevarande dag blev Gustafsson arg och ropade något
om att på kvällen skulle bli kvällstjänst, emedan det var onödigt att gå till
sjukhuset just den dagen det var inspektion. Därefter gav Gustafsson order

105

om kvällstjänst. Ordern blev emellertid icke efterkommen enär de värnpliktiga
tyckte att kvällstjänsten innebar en orättvis bestraffning.

Bernt Westlund har uppgivit i huvudsak detsamma som Willy Westlund
med följande tillägg: När Gustafsson yttrat att det skulle bli kvällstjänst
sade Bernt Westlund till honom att troppen uppfattade detta som en straffkommendering
och Gustafsson genmälde då att kvällstjänsten — vilken
skulle bestå i att de värnpliktiga skulle »varnolena» golv, putsa skor o. dyl.
— avsåg kompletterande utbildning. Spongh och Bernt Westlund gingo därefter
till tjänstförrättande skvadronschefen, ryttmästaren Douglas Wijkander,
och omtalade att de fått kvällstjänst med anledning av sjukanmälningarna
och att de blivit smädade av Gustafsson. Wijkander lovade att lian
skulle tala med Gustafsson om saken.

Strömkvist har uppgivit, att Gustafsson klockan 1700 nämnda dag gav
order om kvällstjänst bestående i persedelvård och då icke angav anledningen
därtill, men att Strömkvist senare av sina kamrater fick reda på att
Gustafsson varit förargad över att en stor del av troppen sjukanmält sig på
morgonen. Även Strömkvist har förklarat att skälet till att troppen icke åtlydde
ordern om kvällstjänstgöring var att de värnpliktiga ansågo den innebära
en orättvis straffkommendering.

Nilsson har berättat: När Nilsson ifrågavarande dag efter sjukvisitationen,
vid vilken även han närvarit, anmälde sig för Gustafsson tyckte Gustafsson
att det var illojalt mot honom att gå till sjukhuset just den dagen
det var inspektion, och senare samma dag fick Nilsson av sina kamrater
höra att Gustafsson sagt att de värnpliktiga på troppen skulle få inre tjänst
på grund av sjukanmälningarna. Två värnpliktiga, som då uppsökte ryttmästaren
Wijkander, för att tala om kvällstjänsten, uppgåvo vid återkomsten
till troppen att denne sagt att om det hinderbygge varmed troppen höll
på blev klart till klockan 1700 troppen icke skulle behöva ha någon kvällstjänst.
Trots att hinderbygget blev färdigt i tid meddelade Gustafsson vid
uppställningen klockan 1700 att troppen skulle ha persedelvård på kvällen
med början klockan 1800. De värnpliktiga underläto att infinna sig till
kvällstjänsten, emedan de litade mer på Wijkanders order än Gustafssons.

Morin har uppgivit: Vid visitation av fjärde troppens logement på morgonen
ifrågavarande dag yttrade Gustafsson med anledning av att han sett några
föremål hänga framme, att om det vore så att de värnpliktiga icke kunde
hänga in sina kläder skulle han lära dem det på kvällarna och tilläde att
troppen skulle ha kvällstjänst samma dag. Emedan de värnpliktiga ansett
delta vara en orättvis bestraffning kommo de överens om att icke infinna
sig till denna tjänstgöring.

Muller och Thanning ha lämnat i huvudsak samma uppgifter som Morin i
nu omförmält hänseende.

Gustafsson har anfört: Det vore möjligt att han angivna morgon var inne
på ett av fjärde troppens logement och uppmanade soldaterna att hänga in
sina tillhörigheter. Han förnekade emellertid att han därvid sagt något om
kvällstjänst. Ett stort antal värnpliktiga hade sjukanmält sig på morgonen

106

och Gustafsson fick den uppfattningen att de ville bli sjukredovisade för
att slippa ifrån infanteriinspektörens inspektion och den förestående tvådagarsmanövern.
Därför vore det möjligt att Gustafsson yttrat till Spongh
och andra värnpliktiga som uppsökt sjukavdelningen att det var osolidariskt
av dem att sjukanmäla sig just ifrågavarande dag, men han förnekade
att han därvid sagt att »det här skall ni djävlar få igen i kväll». Han hade
vid detta tillfälle överhuvudtaget icke nämnt något om kvällstjänst. Dagen
dessförinnan, då han vid befälssammanträde fått order om att troppen påföljande
dag skulle iordningställa en hinderbana för en tävling om distriktsmästerskap
i femkamp, hade emellertid ryttmästaren Wijkander i egenskap
av tjänstförrättande skvadronschef givit honom tillåtelse att, om det
behövdes, anordna en extra kvällstjänst med anledning av den kommande
manövern. Gustafsson hade anhållit om tillstånd därtill emedan han ville
få tillfälle att övertyga sig om att soldaternas utrustning var i ordning till
manövern och befarade att han icke skulle hinna med det under ordinarie
tjänstgöringstid på grund av arbetet med hinderbanan. Icke förrän detta arbete
börjades sistnämnda dag klockan 1300 gav Gustafsson troppen meddelande
om kvällstjänsten. Han yttrade alt om arbetet icke blev färdigt i så
god tid att även tillsyn av utrustningen till manövern hanns med till klockan
1700 det skulle bli nödvändigt att ha särskild kvällstjänst för denna tillsyn.
Däremot nämnde han icke att Wijkander givit tillstånd till kvällstjänst.
Icke någon av soldaterna opponerade sig med anledning av det besked de
erhöllo men två av dem uppsökte Wijkander och förhörde sig om kvällstjänsten.
Wijkander infann sig därefter under eftermiddagen på banan och
i samband därmed frågade han Gustafsson om det var nödvändigt med
kvällstjänst för troppen. Gustafsson svarade att det var nödvändigt, emedan
troppen icke skulle hinna med att få banan klar förrän klockan 1700.
Gustafsson fick då ånyo av Wijkander tillstånd att ordna med utrustningen
under kvällstjänst. Under samtalet med Wijkander nämnde denne icke något
om att soldaterna skulle ha uppgivit för honom att de blivit smädade
av Gustafsson. Vid uppställning klockan 1700 gav Gustafsson troppen order
om kvällstjänst klockan 1800 och förklarade att soldaterna då skulle börja
med persedelvård. Icke heller vid mottagandet av ordern sade någon av
soldaterna något till Gustafsson om kvällstjänsten och ingen av dem hade
heller tidigare under eftermiddagen fört saken på tal med honom. Då soldaterna
uteblevo från kvällstjänsten ingav Gustafsson anmälan därom till Wijkander,
varefter denne meddelade dem tillrättavisning i form av extra stallvakt.
— Gustafsson ville slutligen framhålla att han vore förvånad över deras
anmälan mot honom till militieombudsmannen. Några klagomål beträffande
honom hade icke tidigare avhörts från dem utan han hade tvärtom
tätt mottaga bevis på att de uppskattade honom. Deras anmälan finge nog
uppfattas som en hämnd mot honom med anledning av att de på grund av
att han anmält dem för utevaro från omförmälda kvällstjänst ålagts extra
stallvakt.

107

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 september 1958 till sekundchefen
för Livgardesskvadronen följande.

Gustafsson har förklarat sig icke vilja bestrida att, sedan Strömkvist vid
den omförmälda övningen den 10 juni 1958 till Gustafsson anmält att Strömkvist
var enligt sjukredovisning befriad från »språng och lyft», Gustafsson
bemött av Strömkvist därpå framställd begäran att icke behöva deltaga i
en därefter följande terrängtjänstövning med tillmålet »håll käften». Genom
detta yttrande har Gustafsson brustit i anständigt uppförande mot krigsman
och därigenom ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt
beteende.

I övrigt ger utredningen icke vid handen att Gustafsson gentemot honom
underlydande personal använt yttranden av beskaffenhet att böra för honom
föranleda ansvar.

Samtidigt med att Gustafsson under övningen den 10 juni 1958 till Strömkvist
riktade det förenämnda tillmålet tillsade han Strömkvist att i och för
den fortsatta övningen klä om sig i likhet med de andra soldaterna och
Strömkvist kom därefter att deltaga i en uti den följande terrängtjänstövningen
ingående löpning, oaktat Strömkvist enligt sjukredovisningen skolat
vara befriad från »språng». Gustafsson har uppgivit att enligt den ordning
han brukade tillämpa beträffande sjukredovisade värnpliktiga, som
endast i viss utsträckning voro av läkare befriade från kroppsrörelser,
Strömkvist skulle under övningens gång omedelbart före löpningen ha anmält
att han på grund av sjukredovisningen skulle vara befriad från denna.
Strömkvist har förklarat att han icke tyckt det vara lönt att då säga något
till Gustafsson.

Visserligen får Gustafsson genom sitt omförmälda uppträdande mot
Strömkvist anses ha i viss mån föranlett att Strömkvist kommit att deltaga
i löpningen, men med hänsyn till vad Gustafsson upplyst angående den ordning
han brukade tillämpa beträffande sjukredovisade värnpliktigas deltagande
i övningar och under beaktande av att Strömkvist, som får antagas
ha känt till denna ordning, icke rättat sig därefter är vad som i förevarande
hänseende förekommit icke av beskaffenhet att medföra ansvar för Gustafsson.

Angående vad som tilldragit sig vid den i målet omnämnda vapenvisitationen
under våren 1958 ha å ena sidan Strömkvist, Morin, Witting och
Thanning uppgivit att Gustafsson med en handske tilldelat Strömkvist ett
slag i ansiktet, medan å andra sidan Gustafsson förnekat att han slagit till
Strömkvist men förklarat att han, emedan Strömkvist var ouppmärksam
vid visitalionen, möjligen hött med handskarna mot Strömkvist och därvid
viftat med dem i närheten av dennes ansikte.

Det är icke uteslutet att annat icke förekommit än vad Gustafsson sålunda
vidgått; den smäll som Thanning uppgivit sig ha hört vid tillfället
kan, såsom Gustafsson uppgivit, ha berott på att Gustafsson slagit handskarna
mot sin ena hand. Genom sitt medgivna uppträdande mot Strömkvist

108

har emellertid Gustafsson brustit i anständigt uppförande mot krigsman och
därigenom ådragit sig ansvar jämlikt 26 kap. 9 § strafflagen för oskickligt
beteende.

Beträffande tilldragelsen i stallet den 1 juni 1958 har Nilsson uppgivit att,
då Nilsson vid tillfället velat framställa en fråga med anledning av att han
uppmanats be von Unge om ursäkt, Gustafsson under yttrande att Nilsson
icke skulle svara emot tilldelat Nilsson ett slag över bröstet med sitt ridspö.
Willy Westlund har uppgivit, att Gustafsson, hållande ridspöet i brösthöjd,
slagit till Nilsson över bröstet med en snärt av spöet. Gustafsson har förnekat
att han givit Nilsson något slag med spöet men förklarat sig icke
vilja bestrida att han för att ge eftertryck åt vad han yttrat till Nilsson hött
med spöet mot denne och därvid hållit spöet alldeles framför honom, von
Unge har uppgivit att Gustafsson möjligen hött med spöet mot Nilsson men
att von Unge icke trodde att spöet träffat Nilsson, enär denne icke reagerat
som om han fått ett slag.

Den sålunda förebragta utredningen giver icke tillräckligt stöd för antagandet
att Gustafsson slagit till Nilsson. Genom sitt medgivna uppträdande
mot Nilsson har Gustafsson emellertid visat missaktning mot underlydande
krigsman i dennes tjänst. Jämväl härigenom är Gustafsson jämlikt 26 kap.
9 § strafflagen förfallen till ansvar för oskickligt beteende.

Vad angår Gustafssons order om kvällstjänst för fjärde troppen den 10
juni 1958 ha i målet hörda värnpliktiga uppgivit att soldaterna på troppen
uppfattat den beordrade tjänstgöringen som en straff kommendering med
anledning av bland annat sjukanmälningar som gjorts under ifrågavarande
dag. Med hänsyn till vad Gustafsson anfört om anledningen till omförmälda
order, nämligen att han velat få tillfälle att vid kvällstjänsten övertyga
sig om att soldaternas utrustning var i ordning till den förestående
manövern, och särskilt med beaktande av Gustafssons uppgift om att han
erhållit tjänstförrättande skvadronschefens tillåtelse att anordna kvällstjänsten
kan emellertid i målet icke anses ådagalagt att ordern haft karaktär
av straffkommendering. I förevarande hänseende har således icke förekommit
något av beskaffenhet att föranleda ansvar för Gustafsson.

Enär målsägande icke påfordrat att målet handlägges vid domstol och vad
Gustafsson enligt vad ovan angivits låtit komma sig till last icke synes böra
föranleda annan påföljd än som kan åläggas i disciplinär ordning, får jag
jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida Ni
vill avgöra saken.

* *

Sekundchefen anmälde i skrivelse den 8 oktober 1958, att han genom beslut
samma dag ålagt Gustafsson för oskickligt beteende disciplinbot för tio
dagar med sex kronor 45 öre för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

109

9. Disciplinär åtgärd mot läkare för underlåtenhet att personligen undersöka
eller låta omedelbart till allmänt sjukhus överföra å förbandssjukhus vårdad
patient som enligt till läkaren ingånget meddelande drabbats
av påtaglig försämring i sitt tillstånd

I en till militieombudsmannen den 2 mars 1957 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr .350622-683 R. Persson bl. a. följande: Han hade den 11 november
1955 inryckt till Södermanlands flygflottilj för fullgörande av första
tjänstgöring. Den 1 augusti 1956 insjuknade han med svåra magsmärtor.
Flottiljläkaren, förste flygläkaren E. Malmström, konstaterade vid undersökning
blindtarmsinflammation och remitterade Persson till lasarettet i
Nyköping. Persson transporterades från flottiljen till lasarettet med lastbil,
varvid han jämte föraren och ytterligare en person åkte i förarhytten. Efter
intagningen på lasarettet opererades Persson omedelbart, varefter han kvarlåg
å lasarettet till fredagen den 3 augusti 1956, då han överfördes till flottiljens
sjukhus. Dagen därpå — lördagen den 4 augusti — försämrades Perssons
tillstånd med tilltagande smärtor och stigande feber, vilket föranledde
jourhavande sjukvårdsbiträdet att per telefon taga kontakt med vikarierande
läkaren, provinsialläkaren H. Risberg. Denne ansåg icke nödvändigt att
företaga någon undersökning av Persson men ordinerade inagnecyltabletter.
Söndagen den 5 augusti tilltogo smärtorna och febern ytterligare. Vikarierande
sjuksköterskan behandlade på förmiddagen denna dag Persson med lavemang,
men tillståndet försämrades, och febern steg till närmare 40°. Sedan
Persson påyrkat att bli undersökt av läkare eller att erhålla ny remiss
till lasarettet i Nyköping, medgav Risberg, som icke företog någon undersökning,
att Persson remitterades till lasarettet, dit han infördes omkring
klockan 1800. På morgonen följande dag — måndagen den 6 augusti — opererades
Persson ånyo, nu för bukhinneinflammation, varjämte vätska i lungsäcken
avtappades. Persson kvarlåg å lasarettet till den 30 augusti, då han
överfördes till flottilj sjukhuset, där han, frånsett tiden den 31 augusti—den
13 september 1956 då han var sjukskriven i hemmet, vårdades till den 27
september 1956, vilken dag han hemförlovades. Han blev den 19 november
1956 friskskriven av läkare men både även sedermera icke varit fullt arbetsför
och både varit tvungen att kontrollundersöka lungorna. Persson anhölle
om militieombudsmannens undersökning av fallet och ville därvid ifrågasätta
huruvida det kunde anses rimligt att vården av sjuka lillginge på sätt
som för hans del varit fallet.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 21 mars 1957 anmodat försvarets
sjukvårdsstyrelse att i ärendet verkställa utredning och avgiva yttrande,
inkom sjukvårdsstyrelsen den 26 mars 1958 med ett i ärendet avgivet
utlåtande. Vid detsamma voro fogade dels från flottiljen införskaffad utredning,
innefattande redogörelser av Malmström och Risberg samt yttrande
av flottiljcbcfen, dels ock ett av medicinalstyrelsens disciplinnämnd

110

den 27 februari 1958 avgivet yttrande avseende vederbörande läkares rent
medicinska behandling av sjukdomsfallet.

I sin förenämnda redogörelse anförde Malmström bl. a.: Sedan Persson
vid sjukvisitationen den 1 augusti 195& undersökts av Malmström, utskrevs
remiss till Nyköpings lasaretts kirurgiska avdelning. Sjukvårdsförmannen
beordrades att snarast ordna transport av Persson till lasarettet. Rutinmässigt
skedde alla transporter till lasarettet med ambulans eller personbil. Beställning
av transport skedde då det gällde ambulans hos flottiljens brandstation
och då det gällde personbil hos flottiljens körcentral. Malmström
kunde icke erinra sig huru transporten vid det ifrågavarande tillfället ordnats.
Transport med lastbil hade i varje fall icke beordrats av Malmström
eller annan sjukvårdspersonal.

Risberg anförde i sin redogörelse: Han hade som jourhavande läkare svarat
för sjukvården vid flottiljen den 4 och den 5 augusti 1956. Återremissen
av Persson till lasarettet den 5 augusti 1956 verkställdes i vanlig ordning
per telefon, då det var söndag och intet ordinarie sjukbesök förekom. Att
göra ett extra besök vid flottiljen för undersökning av Persson hade Risberg
ej ansett nödvändigt, då fallet tydligen varit en ej alltför ovanlig komplikation,
som indicerade ny lasareltsvård.

I sitt yttrande till sjukvårdsstyrelsen anförde flottiljchefen bl. a.: Perssons
uppgift att han efter insjuknandet transporterats till lasarettet med en
lastbil hade numera icke kunnat bestyrkas. Flottiljchefen funne dock ett
sådant transportsätt icke vara anmärkningsvärt, då lastbilen sannolikt
kunnat avgå omedelbart efter beställningen och vägsträckan omfattade endast
fem kilometer samt vore asfalterad. Flottiljen disponerade flera lastbilar,
besiktigade för tre personer i förarhytten, och det förhållandet att
vid det ifrågavarande tillfället tre personer åkt med transporten, syntes
endast ha varit en fördel, då den jämte Persson medåkande passageraren
vid behov kunde ta hand om Persson. Det kunde för övrigt tilläggas, att
på grund av den begränsade tillgången på personbilar så gott som dagligen
personal av olika kategorier finge åka lastbil till lasarettet i samband med
andra transporter till staden. Hade Persson varit verkligt dålig, skulle han
dock av flottilj läkaren ha blivit skickad med ambulans.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande bl. a.: Malmströms åtgärd att,
sedan han vid sjukvisitationen den 1 augusti 1956 konstaterat att Persson
led av blindtarmsinflammation, remittera denne till intagning å Nyköpings
lasarett syntes vara fullt adekvat med hänsyn till behovet av snar operation,
och mot flottiljläkarens handläggning av fallet syntes intet vara att erinra.
Den sjukes transport till lasarettet hade skett med lastbil, varemot den berättigade
invändningen kunde göras att annat och skonsammare transportsätt
utan tvivel varit lämpligare. Ansvaret för transportsättet torde icke
åvila vare sig flottiljläkaren eller annan sjukvårdspersonal. Det förefölle
emellertid med hänsyn till transportsträckans längd icke vara sannolikt,
att Perssons sjukdom genom transporten väsentligen påverkats i ogynn -

111

sam riktning, ehuruväl transport med ambulans eller personbil med hänsyn
till Perssons subjektiva besvär varit att föredraga.

I sitt av sjukvårdsstyrelsen begärda yttrande anförde medicinalstyrelsens
disciplinnämnd: Beträffande Malmström gåve utredningen icke vid
banden, att denne — såvitt i ärendet vore fråga — gjort sig skyldig till fel
eller försummelse. Vad anginge Risberg funne nämnden att denne måste
ha fått besked om att Persson, som var nyopererad, den 4 augusti 1956 fått
en väsentlig temperaturstegring. På grund härav ansåge nämnden att Risberg
sagda dag bort personligen ha undersökt Persson eller föranstaltat om
dennes återintagande på lasarettet i Nyköping. Genom sin underlåtenhet härutinnan
hade Risberg gjort sig skyldig till försummelse. Denna ansåge
nämnden dock icke vara svårare än att bestraffning i disciplinär väg vore
tillfyllest.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 27 mars 1958 till medicinalstyrelsen
följande.

I likhet med disciplinnämnden finner jag att Malmström — i det hänseende
som underställts nämndens bedömande — icke kan anses ha vid behandlingen
av Persson gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Vad åter
beträffar Risberg får denne genom den försummelse, som på sätt disciplinnämnden
uttalat ligger honom till last, anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel
av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag emellertid i likhet med disciplinnämnden påföljden kunna
stanna vid disciplinär åtgärd. Jag får därför hemställa alt medicinalstyrelsen
måtte i den ordning varom förmäles i 51 § 1. andra stycket instruktionen
för medicinalstyrelsen företaga saken till avgörande.

* *

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd utlät sig i beslut deu 17 april 1958:
Disciplinnämnden finner, att Risberg måste ha fått besked om att Persson,
som nyligen undergått operation å lasarettet i Nyköping, den 4 augusti 1956
fält stark temperaturstegring. På grund liärav anser nämnden att Risberg
sagda dag borde personligen ha undersökt Persson eller föranstaltat om
dennes återintagande å sagda lasarett. Genom sin underlåtenhet härutinnan
har Risberg gjort sig skyldig till försummelse. Med hänsyn till omständigheterna
anser sig disciplinnämnden dock kunna låta bero vid att erinra Risberg
om vikten av att städse åt sjuk, som vårdas av honom, meddela de råd
och, såvitt möjligt är, ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar
och som överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Disciplinnämndens beslut vann laga kraft.

112

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
meddelade militieombudsmannen i skrivelse den 27 november 1958 till chefen
för Södermanlands flygflottilj att militieombudsmannen ej fann anledning
företaga vidare åtgärd i vad gällde vederbörande läkares rent medicinska
behandling av Persson.

I övrigt anförde militieombudsmannen i skrivelsen följande.

Vad beträffar det förhållandet, att Persson efter av Malmström meddelad
remiss för vård vid lasarettet i Nyköping den 1 augusti 1956 intransporterades
till lasarettet med lastbil, finner jag i likhet med sjukvårdsstyrelsen
att ett annat och skonsammare transportsätt — med ambulans eller personbil
-— i anseende till den beträffande Persson av Malmström ställda diagnosen
varit att föredraga. I ärendet har icke kunnat utredas, vilken eller vilka
befattningshavare som föranlett att transporten kommit att äga rum på sätt
som skett. Med hänsyn härtill och då, såsom jämväl sjukvårdsstyrelsen anfört,
det icke förefaller sannolikt att Perssons sjukdom genom transporten
väsentligen påverkats i ogynnsam riktning finner jag vad härutinnan förekommit
icke föranleda någon min vidare åtgärd.

I ärendet ha i övrigt uppkommit frågor om tillämpning av militärersättningsförordningen
samt om vidtagna åtgärder i samband med Perssons
hemförlovning och tillgodoräknande av sjukdomstiden såsom av honom
fullgjord tjänstgöring m. m. Dessa frågor äro föremål för fortsatt handläggning
från min sida.

Malmström och Risberg skulle genom flottiljchefens försorg erhålla del
av militieombudsmannens skrivelse. En avskrift därav tillställdes Persson.

113

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller disciplinär

åtgärd

1. Omständighet som har särskild betydelse för straffmätningen i brottmål
bör komma till uttryck i domen såsom domskäl

Vid militieombudsmannens inspektion den 10 juni 1958 av rådhusrättens
i Östersund handläggning av militära mål förekom anledning till anmärkning
angående avfattningen av domskälen i en den 1 augusti 1957 av rådhusrätten
meddelad dom, varigenom en värnpliktig dömdes jämlikt 26 kap.
18 § strafflagen för grovt tjänstefel att hållas i fängelse fyra månader.

Domen hade, såvitt angår åklagarens yrkanden och domskälen, denna lydelse.
»Åklagaren har yrkat ansvar å värnpliktige K. E. Persson jämlikt
26 kap. 18 § strafflagen för grovt tjänstefel under följande påstående: Persson
har såsom vapenfri värnpliktig efter inkallelse till fullgörande av civilarbete
inställt sig vid Uppsala Universitets Skogsförvaltning den 13 maj
1957. Sedan han därefter i Norby akademiskog av arbetsledare, som icke
var krigsman, i tjänsten beordrats att utföra visst skogsarbete, har han på
grund av samvetsbetänkligheter vägrat att lyda befallningen. — Domskäl.
Persson har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Hans erkännande
vinner stöd av utredningen i målet. Härigenom är styrkt att Persson begått
åtalade gärningen, vilken är att bedöma i enlighet med åklagarens talan.»

Av handlingarna i målet framgick att Persson tidigare dömts den 1 september
1953 för lydnadsbrott till fängelse en månad samt den 24 augusti
1954 och den 18 oktober 1955 för grovt tjänstefel till fängelse två respektive
tre månader ävensom att straffen verkställts.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 4 juli 1958 till rådhusrätten
i Östersund att eftersom det uppenbarligen varit av betydelse för straffmätningen
i målet att Persson, innan han begick det tjänstefel varom i målet
var fråga, genom lagakraftvunna domar blivit dömd för lydnadsbrott och
grovt tjänstefel, detta förhållande borde ha kommit till uttryck i rådhusrättens
dom såsom domskäl.

2. Fråga huruvida slutligt beslut av domstol i mål vari talan förts mot beslut
i disciplinmål lämpligen kan upptagas i domstolens protokoll eller bör
avfattas i särskild handling

Genom särskilda beslut den 2 oktober 1957 ålade tjänstförrättande chefen
för Västerbottens regemente överstelöjtnanten E. Gyllenstierna två värn 8—58171

i. Militieombudsmannens iimbetsberättelse

114

pliktiga vardera åtta dagars arrest jämlikt 26 kap. 14 § strafflagen för onykterhet
i tjänsten. Sedan de värnpliktiga överklagat envar det honom rörande
beslutet samt stadsfiskalen i Umeå B. Resare efter verkställd kompletterande
utredning bestritt ändringssökandet, företog rådhusrätten i Umeå
målen gemensamt till förhör den 10 mars 1958. Enligt det därvid hållna
protokollet hördes under förhandlingen, som pågick klockan 1430—1800,
förutom de båda värnpliktiga jämväl två vittnen och meddelade rådhusrätten
därpå efter enskild överläggning slutligt beslut.

Rådhusrättens beslut är intaget i nyssnämnda protokoll och återgiver till
en början berättelser av de värnpliktiga. Därefter upptager beslutet vissa
av vittnena lämnade uppgifter angående den ene värnpliktige, i samband
varmed rådhusrätten konstaterar att denne vid tillfället varit så påverkad
av starka drycker att det måste antagas att han icke kunnat fullgöra tjänsten
på tillfredsställande sätt samt förskyller det utmätta straffet. Vidare
redogöres i beslutet för iakttagelser som ett av vittnena gjort beträffande
den andre värnpliktige samt vad i övrigt upplysts om denne, och finner
rådhusrätten på grund av det anförda icke styrkt att sistnämnde värnpliktige
varit så påverkad av starka drycker att hans förmåga att fullgöra tjänsten
varit nedsatt. Beslutet upptager därefter det rådhusrättens avgörande
att överklagade beslutet i fråga om den förstnämnde värnpliktige fastställes
och att den sistnämnde värnpliktige frikännes från ansvar i målet. Slutligen
innehåller rådhusrättens beslut utlåtande angående vittnesersättningar
samt besvärshänvisning.

Sedan militieombudsmannen i samband med granskning av arrestantkort
avseende de värnpliktiga infordrat rådhusrättens handlingar i målet och
därvid uppmärksammat att beslutet i målet icke uppsatts särskilt, begärde
militieombudsmannen i skrivelse till rådhusrätten den 5 september 1958
upplysning om skälen härtill. Med anledning därav anförde borgmästaren
S. Bälter i ett den 27 september 1958 på rådhusrättens vägnar avgivet yttrande:
Slutligt beslut i brottmål skulle enligt 30 kap. 10 § rättegångsbalken
jämfört med 8 § samma kapitel uppsättas särskilt, när frågans beskaffenhet
fordrade det. Enligt förarbetena ankomme det på rätten att avgöra huruvida
ett slutligt beslut med hänsyn till den fråga, som genom beslutet
avgjordes, skulle avfattas på samma sätt som dom eller i enklare form ävensom
huruvida beslutet skulle uppsättas särskilt eller ej. Då ett slutligt beslut
uppsattes särskilt komme det att innehålla samtliga de moment, som
angåves i 30 kap. 5 § rättegångsbalken, medan ett slutligt beslut i protokoll
icke kunde ha samma omfattning. Enligt rådhusrättens mening borde dock,
även då beslutet intoges i protokoll, skälen vara så fullständiga som den
prövade frågans beskaffenhet krävde. I de flesta mål, där militärt bestraffningsbeslut
överklagats, ginge klagandens yrkande ut på strafflindring. Målen
vore regelmässigt även av enkel natur. Sedan år 1949, då de militära
målen lades på allmän domstol, hade vid rådhusrätten slutligt beslut i överklagat
mål alltid intagits i protokollet. Detta förfarande hade även innebu -

115

rit en viss arbetsbesparing för rättens ledamöter och för kanslipersonalen.
Att beslutet i förevarande mål till sin omfattning blivit större än vad eljest
brukade vara fallet, hade berott på att det varit två klagande, som yrkat
frikännande, och att vittnesmål förekommit. Enligt rådhusrättens mening
borde dock icke beslutets längd vara avgörande för om beslutet skulle uppsättas
särskilt eller icke utan beskaffenheten av den fråga, som rätten hade
att avgöra. I förevarande mål hade det gällt en bevisprövning huruvida klagandena
gjort sig skyldiga till onykterhet i tjänsten eller icke. Det kunde
medgivas, att beslutet lika gärna kunnat uppsättas särskilt. Då rådhusrätten
jämväl tidigare förfarit på liknande sätt, där målets utgång varit beroende
på prövning av förebragd bevisning, hade beslutet kommit att intagas
i protokollet.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow anförde i skrivelse den
14 oktober 1958 till rådhusrätten följande.

Då talan mot beslut i disciplinmål föres av den straffskyldige, skall enligt
51 § militära rättegångslagen rättens avgörande av saken ske genom
beslut. Härutöver innehåller nämnda lag, såvitt nu är av intresse, icke annan
bestämmelse än 6 §, vari stadgas att med avseende å rättegången i militära
mål gäller i tillämpliga delar vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet,
där ej i lagen eller eljest är särskilt stadgat.

Av 30 kap. 8 och 10 §§ rättegångsbalken framgår att dom skall uppsättas
särskilt och underskrivas av de lagfarna domare som deltagit i avgörandet
samt att vad sålunda föreskrivits beträffande dom skall tillämpas jämväl
å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

I motiven till sist återgivna bestämmelser (processlagberedningens förslag
till rättegångsbalk, SOU 1938: 44 s. 222, 226, 342 och 343) framhålles att vid
fullföljd av talan akten i målet med däri inneliggande protokoll och övriga
handlingar skall översändas till den högre rätten men att det ur flera synpunkter
vore av vikt att originaldomen alltid funnes kvar hos den domstol
som meddelat domen. Med hänsyn därtill borde domen uppsättas särskilt,
d. v. s. skild från protokollet. Vidare uttalas att det kunde ifrågasättas att
denna regel alltid borde tillämpas även i fråga om slutligt beslut. I många
fall kunde emellertid ej anses erforderligt att sådant beslut uppsattes skilt från
protokollet och det syntes därför böra överlämnas åt rätten att med hänsyn
till beskaffenheten av den fråga, som avgjorts genom beslutet, bestämma om
detta skulle uppsättas särskilt eller ej.

Vid bedömande huruvida rättens slutliga beslut i mål angående talan av
den som ålagts straff i disciplinmål avser fråga av sådan beskaffenhet alt
beslutet bör uppsättas särskilt synes vara alt skilja på två olika huvudfall.
Då såsom i förevarande ärende beslutet innefattar slutlig prövning i sakligt
hänseende av föreliggande talan, är läget det att dom skulle ha meddelats,
därest militära rättegångslagen icke varit tillämplig; enligt 30 kap. 1 § rättegångsbalken
skall rättens avgörande av saken ske genom dom. Vid detta

116

förhållande är tydligen beslutet av samma karaktär som en dom, och naturligt
måste då vara alt beslutet lika väl som domen regelmässigt uppsättes
särskilt. Den omständigheten, att i 51 § militära rättegångslagen föreskrivits
att rättens avgörande av saken skall ske genom beslut och att det därför
formellt kommit att ligga i rättens hand att bestämma om uppsättandet
skall ske särskilt eller ej, bör icke leda till annat resultat. Såvitt förarbetena
(prop. 1948: 216 s. 156) utvisa har också syftet med berörda föreskrift
varit enbart att åstadkomma att rättsmedlet mot rättens avgörande blir besvär.
Att märka är dessutom att när åklagare fullföljer talan mot beslut i
disciplinmål, rättens avgörande sker genom dom, och detta lär gälla jämväl
om talan fullföljts av både den straffskyldige och åklagaren.

Då rättens slutliga beslut ej innefattar avgörande av saken torde däremot
oftast icke kunna anses erforderligt att beslutet uppsättes särskilt. När t. ex.
mål under vanliga förhållanden avskrives efter återkallelse, är det uppenbarligen
tillräckligt att beslutet intages i protokoll eller tecknas å handling
i akten. Någon anledning att i dylika fall tillämpa annan ordning än i övriga
mål synes icke föreligga.

Min sålunda anförda ståndpunkt i förevarande spörsmål torde stå i överensstämmelse
med den praxis som i allmänhet iakttages vid domstolarna.

Med det uttalande denna skrivelse innehåller är ifrågavarande ärende
slutbehandlat från min sida.

3. Fråga om i visst fall skäl förelegat till uppskov med verkställighet

av arreststraff

I en till militieombudsmannen den 16 juli 1958 inkommen, den 15 samma
månad dagtecknad skrift anförde vid Svea trängregemente tjänstgörande
värnpliktige vicekorpralen nr 360418-803 W. Rune: Han vore ålagd fem dagars
arreststraff för undanhållande från tjänsten i samband med inryckning
den 3 juni 1958. Han hade överklagat straffbeslutet men återtagit sin klagan
och straffet skulle då gått i omedelbar verkställighet. Så skedde emellertid
ej och Rune fick vid förfrågan upplysning att straffet skulle verkställas efter
militärtjänstgöringens avslutande. Tjänstgöringstiden överstege 70 dagar och
hänsyn till tjänsten hade icke hindrat verkställighet. En plutonskamrat hade
i juni avtjänat ett arreststraff å sex dagar och en annan avtjänade i dagarna
ett sådant straff å fyra dagar. Rune vore benägen att uppfatta den
uteblivna verkställigheten av det honom ålagda arreststraffet som en personlig
förföljelse, alldeles frånsett de svåra praktiska olägenheter och psykiska
men som uppstått i samband med en planerad utlandsvistelse. Rune hemställde
förty om rättelse i form av att omedelbart få påbörja arreststraffets
verkställande ävensom att vederbörande beslutande myndighet tilldelades
varning.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 16 juli 1958 anmodat
chefen för Svea trängregemente att skyndsamt avgiva yttrande i anledning

117

av innehållet i skriften, inkom den 21 samma månad yttrande från tjänstförrättande
regementschefen majoren E. Svahn.

Svahn anförde: Det ifrågavarande straffbeslutet, som meddelats av regementschefen
översten B. Natt och Dag den 13 juni 1958, delgavs Rune den
17 juni. Rune överklagade den 18 juni beslutet men återtog samma dag sin
klagan. Formell rätt att ånyo överklaga förelåg intill klockan 2400 den 19
juni. Rune avreste på midsommarledighet den 19 juni omkring klockan 1030
och återvände den 26 juni. Natt och Dag hade avsett att straffet skulle avtjänas
efter utbildningens slut den 8 augusti 1958. Därvid stödde sig Natt
och Dag på ett avgörande av militieombudsmannen 1951 i ett liknande fall
från Norrlands trängregemente. Svahn ville framhålla att hans yttrande på
grund av att Natt och Dag och ordinarie straffregisterföraren åtnjöte semester
måhända icke vore fullständigt.

I ett efter särskild anmodan avgivet, den 29 juli 1958 till militieombudsmannen
inkommet kompletterande yttrande anförde Natt och Dag: Runes
klagoskrift inkom till regementsexpeditionen på morgonen den 18 juni. Omedelbart
före ordinarie expeditionstidens slut på eftermiddagen samma dag
inkom en ny skrift från Rune, i vilken denne återtog sitt överklagande.
Straffregisterföraren ringde omedelbart efter det återkallelseskriften inkommit
till adjutanten vid det kompani, där Rune tjänstgjorde, och anmodade
denne att omgående beordra Rune att inställa sig på regementsexpeditionen
för eventuellt avgivande av nöjdförklaring. Kompaniadjutanten meddelade
då att Rune avrest på midsommarledighet. Rune avreste således icke
den 19 juni som Svahn i sitt yttrande uppgivit utan redan den 18 juni på
eftermiddagen, i samband varmed han av allt att döma skickade upp sin
återkallelseskrift till regementsexpeditionen. Natt och Dag funne för sin del
uppenbart att Rune icke överklagat straffbeslutet av den anledningen att
han ansett straffet vara för strängt. Rune hade tvivelsutan endast haft en
bevekelsegrund för sitt handlande och den hade varit att säkra midsommarledigheten.
Det borde för övrigt bemärkas att midsommarledigheten officiellt
omfattade tiden den 20—den 25 juni men att Rune tillhörde en pluton,
som på grund av utförd god prestation tilldelats en dags s. k. uppmuntransledighet.
Härigenom och genom att kompaniet meddelats att Rune överklagat
straffbeslutet kunde Rune avresa redan den 18 juni. Man kunde måhända
fråga sig varför Rune återtog sitt överklagande. I och med att han överklagat
kunde han ej gå miste om midsommarledigheten. Ehuru det finge
vidgås att det vore en ren spekulation från Natt och Dags sida ansåge Natt
och Dag det icke vara osannolikt att Rune räknat med risken av en så lång
väntetid för hans mål vid rådhusrätten att det icke skulle blivit avdömt i tillräckligt
god tid före hans utryckning den 8 augusti 1958.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow anförde i skrivelse den
31 juli 1958 till Natt och Dag följande.

118

I 40 § militära rättsvårdskungörelsen föreskrives att arreststraff skall taga
sin början så snart ske kan, därest ej uppskov finnes böra meddelas enligt
vad därom särskilt är stadgat. Uppskov med verkställigheten må — enligt
5 § andra stycket disciplinlagen — äga rum i den mån det finnes nödvändigt
med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga
skäl därtill eljest föreligga; såsom sådant synnerligt skäl skall anses
att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet
ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

Eftersom Rune icke avgivit nöjdförklaring och den tid inom vilken han
ägt fullfölja talan utgick den 19 juni 1958, har verkställigheten av ifrågavarande
arreststraff ej kunnat påbörjas före den 20 juni 1958. Från och med
sistnämnda dag har det emellertid i och för sig varit möjligt att låta verkställigheten
taga sin början.

Till förklaring av att verkställighet likväl icke skett har upplysts att Ni
avsett att straffet skulle avtjänas först efter Runes utryckningsdag den 8
augusti 1958. Såsom grund för det uppskovsbeslut som därigenom får anses
meddelat har Ni anfört att Rune den 18 juni överklagat straffbeslutet och
icke återkallat sin talan förrän omedelbart innan han samma dag lämnade
regementet för åtnjutande av ledighet under tiden den 19—den 25 juni.

Runes åtgärder med avseende å straffbeslutets överklagande ha icke på
avgörande sätt inverkat på möjligheten att bringa straffet till verkställighet.
Då överklagandet återkallats redan den 18 juni, torde det nämligen icke
ha förelegat hinder att hos vederbörande domstol få målet avskrivet före
den 20 juni, och Rune har givetvis icke haft någon skyldighet att dessförinnan
genom nöjdförklaring medgiva straffets verkställande. Den omständigheten
att Rune under tiden den 20—den 25 juni på grund av ledighet
icke befunnit sig inom regementet har visserligen utgjort ett faktiskt hinder
för omedelbar straffverkställighet. Jämlikt mom. 464 andra stycket tjänstereglementet
för krigsmakten (jämför mom. 4 i generalordern den 25 februari
1952 med vissa bestämmelser rörande manskaps fritid) har Ni emellertid
haft möjlighet att beordra Rune att inställa sig för att avtjäna straffet, låt
vara att, såvitt utredningen i ärendet giver vid handen, Ni icke haft anledning
att utnyttja denna befogenhet.

Vid angivna förhållanden kan vad Ni anfört som grund för att såsom
skett uppskjuta straffverkställigheten icke anses innefatta sådana synnerliga
skäl som i 5 § andra stycket disciplinlagen sägs. Nämnas må i detta sammanhang
att det avgörande av militieombudsmannen, som Ni ansett utgöra stöd
för verkställighetens uppskjutande, avsåg ett ärende där omständigheterna
icke voro likartade med de nu förhandenvarande. Det Rune ålagda straffet
synes därför rätteligen ha bort avtjänas med början den 26 juni.

På grund härav skall enligt min mening ifrågavarande straff nu verkställas
utan obehörigt dröjsmål. Jag hemställer att Ni i sinom tid hit inkommer
med besked om den tid under vilken verkställigheten ägt rum.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Rune.

119

Natt och Dag meddelade i skrivelse den 11 augusti 1958 till militieombudsmannen
att det ifrågavarande arreststraffet verkställts med början den 2
augusti.

Ärendet föranledde därefter ej någon vidare åtgärd och förklarades av
tjänstförrättande militieombudsmannen den 28 augusti 1958 avslutat, varom
besked tillställdes Natt och Dag samt Rune.

4. Frågor angående anteckning i tillrättavisningsförteckning om varaktighet
av utegångsförbud och om verkställighet av sådant förbud

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Livregementets
grenadjärer den 3 december 1957 antecknades vid granskning
av tredje kompaniets tillrättavisningsförteckning bl. a. att i fråga om fem
den 10 oktober 1957 ålagda utegångsförbud varaktigheten av förbuden ej
angivits i den kolumn som är avsedd för anteckning om tillrättavisningens
beskaffenhet. I ett med anledning härav den 21 mars 1958 avgivet yttrande
upplyste vederbörande kompanichef löjtnanten R. Åkeson att anledningen
till utelämnandet av anteckningar om varaktigheten av utegångsförbuden
var att i kolumnen »verkställighetstid» klockslag och datum för förbudens
början och slut ifyllts samtidigt som tillrättavisningarna meddelats.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 6 maj 1958 till sekundchefen
för Livregementets grenadjärer följande.

Med anledning av vad i ärendet förekommit får jag framhålla att vid
anteckning i tillrättavisningsförteckning av beslut om utegångsförbud varaktigheten
av förbudet skall angivas i den för anteckning om tillrättavisningens
beskaffenhet avsedda kolumnen. Anteckning härom tjänar till ledning
för verkställigheten, varom anteckning självfallet skall göras först
sedan verkställighet skett.

Åkeson skulle genom sekundchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse, med vilken ärendet av militieombudsmannen avslutades.

5. Hemställan till riksåklagaren att till prövning upptaga fråga om sökande av
resning i mål vari värnpliktig ådömts fängelsestraff för lydnadsbrott

Under en av tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow den 4 december
1957 företagen inspektion av rådhusrättens i Örebro handläggning
av militära mål uppmärksammades vid granskning av domboken en den
8 februari 1956 meddelad dom i militärt brottmål mellan t. f. biträdande
stadsfiskalen i Örebro R. Mårtensson, å ena, samt värnpliktige nr 618-4-46

120

H. V. E. Löfgren, å andra sidan. Mårtensson hade enligt domen yrkat ansvar
å Löfgren jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för det »Löfgren, som den 24
oktober 1955 inryckt till repetitionstjänstgöring vid F 5 i Ljungbyhed,
nämnda dag förklarat sig vägra lyda förmans befallning att bära vapen
och uniform». I domskälen angavs att Löfgren, som sagt sig tillhöra samfundet
Jehovas vittnen, erkänt gärningen och att hans erkännande styrktes
av utredningen i målet. Enligt domslutet dömdes Löfgren jämlikt 26 kap.
1 § strafflagen för lydnadsbrott till fängelse en månad. Sedan Löfgren hos
Svea hovrätt fört talan mot rådhusrättens dom, fann hovrätten efter huvudförhandling
genom dom den 27 september 1956 ej skäl att göra ändring
i rådhusrättens dom. Löfgren fullföljde talan mot hovrättens dom hos
högsta domstolen, som genom beslut den 19 december 1956 ej fann skäl
att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
Av Löfgren gjord ansökan om nåd avslogs av Kungl. Maj :t den 22 februari
1957. Enligt vad som inhämtades från fångvårdsstyrelsen hade Löfgren
därefter avtjänat straffet.

I inspektionsprotokollet anmärktes att, såvitt domstolarnas akter i målet
gåvo vid handen, Löfgren vid det ifrågavarande tillfället icke fått någon
order att bära vapen och uniform, att Löfgren i sådant fall icke torde ha
bort dömas för lydnadsbrott samt att enligt vad polisutredningen i målet
utvisade Löfgren ej heller syntes ha gjort sig skyldig till annat brott.

Med anledning av vad sålunda förekommit inhämtades yttranden från
åklagare och domstolsledamöter som haft befattning med målet.

Mårtensson anförde: Anledningen till att han yrkat ansvar å Löfgren
för lydnadsbrott vore att denne enligt Mårtenssons mening gjort sig skyldig
till sådant brott oaktat någon uttrycklig order enligt handlingarna icke
lämnats honom. Vid avgörandet av åtalsfrågan hade Mårtensson stött sig
på Regner-Henkows kommentar till den militära strafflagstiftningen, s. 183,
där det vid 26 kap. 1 § strafflagen beträffande vägran att lyda order anfördes:
»För disciplinens skull har straffbarhet ansetts böra inträda redan
då en underlydande tillkännagivit, att han icke kommer att utföra en given
befallning.» Ansvarsyrkandets formulering, »förklarat sig vägra lyda order»,
hade gjorts i enlighet därmed. Sakframställningen vid huvudförhandlingen
i målet inför rådhusrätten hade grundats på Löfgrens egna uppgifter
och vad handlingarna i övrigt innehöllo. Upplysning hade således
lämnats även på den punkten att uttrycklig order icke syntes ha givits
Löfgren.

I ett på rådhusrättens vägnar av rådmännen N. Lundmark och L. Wallin
avgivet yttrande, vari upplystes att rådmannen G. Högby, vilken tjänstgjorde
såsom ordförande vid huvudförhandlingen i målet, med pension
avgått från sin tjänst vid rådhusrätten, anfördes följande: Vid huvudförhandlingen
i målet hade åklagaren framställt ansvarspåståendet och Löfgren
erkänt den påstådda gärningen. Sedan åklagaren utvecklat sin talan,
hade Löfgren hörts över åtalet. Såvitt rådhusrättens medlemmar kunde
erinra sig hade därvid intet nytt framkommit utöver vad som kunde in -

121

hämtas av förundersökningsprotokollet. Detta utvisade att händelseförloppet
varit i huvudsak följande. Den 24 oktober 1955 inställde Löfgren sig
vid krigsflygskolan (F 5) för att fullgöra en månads repetitionstjänstgöring.
Vid inmönstringen, som ägde rum på första divisionen, lämnade han fram
sin inkallelseorder till en fanjunkare. När denne skulle föra in Löfgren i
inmönstringsrullan, meddelade Löfgren, att han vägrade bära vapen och
uniform. På fråga upplyste han om att det skedde av samvetsbetänkligheter
och att han tillhörde »Jehovas vittnen». Med anledning av Löfgrens
inställning ägde därefter ett förhör rum med honom. Förhöret hölls av
divisionschefen. Denne ställde därvid följande tre frågor till Löfgren, nämligen
1) vägrar ni att bära vapen, 2) vägrar ni att bära uniform och 3) är
ni fullt införstådd med följderna av att vägra bära vapen och uniform?
Efter hand som frågorna framställdes besvarade Löfgren dem samtliga med
ja. Löfgren såg ingå vapen eller uniformspersedlar under förhöret. Efter
detta fick Löfgren återvända till hemorten. Rådhusrätten hade ansett att
innebörden av detta händelseförlopp vore den, att Löfgren vägrat lyda order
att bära vapen och uniform. Uttrycklig order därom hade visserligen
icke givits men frågornas formulering och de skildrade omständigheterna
när de framställdes hade enligt rådhusrättens uppfattning givit vid handen,
att ordern varit så självklar, att den vore att anse såsom given i och med
att frågorna framställdes.

Biträdande stadsfiskalen i Örebro T. Wessman, som var åklagare i målet
i hovrätten och högsta domstolen, lämnade först i avgivet yttrande uppgifter
som uppenbarligen icke riktigt återgåvo vad som förekommit vid
huvudförhandlingen i hovrätten. I ett med anledning härav infordrat nytt
yttrande förklarade Wessman att, enär den minnesbild han återgivit i sitt
tidigare yttrande icke syntes avse det ifrågavarande målet och han sålunda
ej hade något bestämt minne av detta, han icke kunde lämna några tillförlitliga
uppgifter i saken.

Från Svea hovrätt överlämnades yttrande av lagmannen G. Hagendahl
samt assessorerna M. Bäärnhielm och G. Sandell, därvid upplystes att hovrättsrådet
B. Scherdin, som jämväl deltagit i målets handläggning, den 1
mars 1957 avgått med pension. I yttrandet anfördes: Löfgren hade i hovrätten
hemställt att bliva frikänd men hade därvid icke bestritt den åtalade
gärningen. Hovrättens dom hade icke kunnat grunda sig på annat än vad vid
huvudförhandlingen förekommit. Att numera lämna en fullständig redogörelse
för densamma läte sig icke göra. Emellertid saknades anledning till antagande
att i hovrätten förekommit något annat än vad handlingarna utvisade.
Den bild av händelseförloppet man sålunda erhölle syntes kunna sammanfattas
på följande sätt. Löfgren fullgjorde under åren 1946 och 1947 omkring
ett års militärtjänstgöring vid flygvapnet. Den 24 oktober 1955 ryckte
Löfgren in till krigsflygskolan för fullgörande av en månads repetitionstjänstgöring.
Sedan Löfgren inställt sig vid den division, där han skulle
tjänstgöra, anmälde han i samband med upprop till vederbörligt befäl att
han komme att vägra all bära såväl vapen som uniform. Löfgren anmodades

122

i anledning därav att infinna sig på divisionsexpeditionen, där chefen för
divisionen, kaptenen T. Nyquist, till Löfgren ställde följande frågor: Vägrar
ni att bära vapen? Svar av Löfgren: Ja. — Vägrar ni att bära uniform?
Svar av Lötgren: Ja. — Är nu fullt införstådd med följderna av att vägra
bära vapen och uniform? Svar av Löfgren: Ja. — Genom dessa frågor hade
väl icke givits Löfgren en bokstavlig befallning att bära vapen och uniform.
Man finge dock i detta fall se till de föreliggande omständigheterna. Frågorna
hade framställts vid ett med Löfgren hållet förhör, som föranletts av
hans tidigare gjorda anmälan att han komme att vägra bära vapen och uniform
och vilket förhör uppenbarligen avsett att konstatera denna hans vägran.
Med hänsyn härtill måste frågorna ha innefattat en order till Löfgren
att i likhet med de övriga nyinryckta värnpliktiga uttaga den militära utrustningen.
Detta måste Löfgren med den kännedom han ägde om militära
förhållanden från tidigare militärtjänstgöring även ha insett. Ur straffrättslig
synpunkt kunde det icke vara någon skillnad om den överordnade i föreliggande
situation uttalade orden: »Vägrar ni att taga på uniformen» och
den underordnade därtill svarade: »Ja» eller om orden i stället folie: »Tag
på er uniformen» och den underordnade tillkännagåve att han ej komme
att ettertölja befallningen. Ett fullbordat lydnadsbrott finge i båda fallen
anses vara tör handen. Enligt hovrättsledamöternas mening omfattade således
straffbudet i 26 kap. 1 § strafflagen även den situation, som förelegat
i förevarande fall.

De i högsta domstolens beslut i målet deltagande ledamöterna, justitieråden
C. G. Hellquist, H. Digman och S. Dennemark, anförde: I revisionsinlagan
hade Löfgrens ombud åberopat bl. a. att Löfgrens vägran att fullgöra
värnplikt eller den ersättning härför som värnpliktslagen stadgade grundat
sig på allvarliga och djupa samvetsbetänkligheter mot all slags värnpliktstjänstgöring
samt att det icke kunde ha varit lagstiftarens mening att en
person med hot om fängelse skulle »tvingas begå ett grovt lydnadsbrott»
mot sitt upplysta fria samvete för att på så sätt söka freda sig mot våld och
välde. I revisionsansökningen hade alls icke berörts frågan huruvida Löfgren
erhållit vederbörlig befallning. I genmäle å ansökningen hade åklagaren
yttrat att vad Löfgren anfört uppenbarligen icke syntes utgöra skäl för meddelande
av prövningstillstånd. Revisionssekreterarens föredragningspromemoria
i målet innehölle i fråga om brottet allenast en hänvisning till rådhusrättens
dom. Enligt denna hade åklagaren yrkat ansvar å Löfgren jämlikt
26 kap. 1 § strafflagen för det Löfgren, som den 24 oktober 1955 inryckt
till repetitionstjänstgöring vid krigsflygskolan i Ljungbyhed, nämnda dag
»törklarat sig vägra lyda förmans befallning att bära vapen och uniform».
I domskälen hade rådhusrätten, efter att ha anmärkt att Löfgren sagt sig tillhöra
samfundet Jehovas vittnen, yttrat att Löfgren erkänt gärningen och
att hans erkännande styrktes av utredningen i målet. Intet hade tytt på att
Löfgren vid huvudförhandlingen i hovrätten intagit en annan ståndpunkt till
frågan huruvida befallning förelegat. Med hänsyn till vad sålunda anförts och
då dom, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, skulle grundas å vad vid

123

huvudförhandlingen förekommit, hade högsta domstolens ledamöter saknat
anledning ifrågasätta riktigheten av rådhusrättens, utav hovrätten godtagna
domskäl. Sedermera hade genom militieombudsmannens försorg införskaffats
yttranden angående de närmare omständigheterna vid Löfgrens vägran
att bära vapen och uniform. Huruvida Löfgren, för den händelse han icke
erhållit formlig order därom, likväl genom vad som förekommit vid tillfället
kunde anses ha gjort sig förfallen till ansvar för lydnadsbrott eller tjänstefel
vore ett spörsmål på vilket högsta domstolens ledamöter icke funne sig böra
ingå i förevarande sammanhang.

I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 18 oktober 1958 till
riksåklagaren följande.

Såsom framgår av den sålunda lämnade redogörelsen visa varken domstolarnas
akter i målet eller vad som förekommit vid huvudförhandlingarna i
rådhusrätten och hovrätten att Löfgren erhållit någon befallning i samband
med att han den 24 oktober 1955 inställde sig vid krigsflygskolan i
Ljungbyhed för repetitionstjänstgöring. Såväl Mårtensson som ledamöterna
i rådhusrätten och hovrätten ha också utgått ifrån att uttrycklig befallning
icke givits. Mårtensson har förklarat att han formulerat sitt ansvarsyrkande
i enlighet med den uppfattningen att en krigsmans tillkännagivande, att han
icke kommer att lyda förmans befallning, är straffbart såsom lydnadsbrott,
oaktat order ej meddelats. Ledamöterna i rådhusrätten och hovrätten ha i
sina yttranden hävdat att omständigheterna i målet få anses innebära att
order givits, framförallt därigenom att divisionschefen vid förhör riktat vissa
frågor till Löfgren. Högsta domstolens ledamöter, som vid sin prövning förutsatt
att Löfgren erhållit vederbörlig befallning, ha ej uttalat sig för det fall
att formlig ordergivning icke skett.

I 26 kap. 1 § strafflagen stadgas att krigsman som vägrar eller underlåter
att lyda förmans befallning eller otillbörligen uppehåller befallningens fullgörande
skall, om det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten,
dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse. Enligt 2 § samma
kapitel är straffet för lydnadsbrott, som med hänsyn till omständigheterna
är att anse som grovt, fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, om
riket var i krig och brottet förövades under strid eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför särskild fara, straffarbete i högst tio år
eller på livstid.

Till belysande av grunden till denna reglering må ur förarbetena återgivas
följande i betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten
(SOU 1946: 83 s. 66, 71 och 72) gjorda uttalanden: Ett riktigt genomförande
av statlig verksamhet vore överhuvud beroende av att de befattningshavare,
som hade att ombesörja verksamheten, iakttoge givna föreskrifter med
avseende å deras tjänsteutövning. I allmänhet funnes ansvar stadgat för un -

124

derlåtenhet härutinnan endast såtillvida, att den som vore underkastad ämbetsansvar
kunde dömas till straff enligt de generella tjänstebrottsstadgandena
i strafflagen och att eljest bestraffning kunde ske disciplinärt jämlikt
vederbörliga instruktionsbestämmelser. Inom krigsmakten hade emellertid
vissa föreskrifter angående tjänsten, nämligen sådana som i form av befallningar
gåves för bestämda fall och sålunda icke vore av den allmänna natur
som föreskrifter i instruktioner och reglementen, en alldeles särskild betydelse.
På grund av krigsmaktens funktionssätt och med hänsyn till de förhållanden
under vilka krigsmakten fullgjorde sin uppgift utgjorde lydnadsplikten
mot befallningar en grundförutsättning för krigsmaktens effektivitet.
Det syntes därför utan vidare vara klart, att även om generella ansvarsstadganden
av nyssnämnda slag vore erforderliga också för krigsmakten, särskilda
straffbestämmelser borde finnas för lydnadsbrott mot befallningar.
Det syntes vara lämpligt att i brottsbeskrivningen angiva olika gärningsformer.
För disciplinens skull borde straffbarhet inträda redan då en underlydande
tillkännagivit, att han icke komme att utföra en given befallning.
Vägran att lyda vore därför den gärningsform som hade särskild betydelse
då en befallning icke i sin helhet omedelbart skulle verkställas. Det vanligaste
sättet, varigenom olydnad visades, vore att utförandet av befallningen
helt eller delvis underlätes. Eftersom även den som delvis underläte att
verkställa en befallning borde kunna straffas för lydnadsbrott, syntes man
med underlåtenhet böra likställa uppehållande av befallnings fullgörande.
Ofta vore det i själva verket svårt att avgöra om ett visst förfarande vore att
hänföra till den ena eller andra av dessa gärningsformer. För att uppehållande
av befallning skulle vara straffbart såsom lydnadsbrott borde dock förutsättas
att uppehållandet vore otillbörligt. Den som begärde närmare direktiv
i anledning av en otydlig order borde sålunda icke vara straffbar, varemot
såsom otillbörligt borde anses att uppehålla en befallning genom onödig
förfrågan, motsägelse eller invändning.

Dessa motivuttalanden giva till en början vid handen att straffbestämmelsen
om lydnadsbrott är att betrakta såsom utbruten ur den generella
tjänstebrottsbestämmelsen i 26 kap. 18 § strafflagen. Detta förhållande är i
och för sig av viss betydelse då det gäller att bedöma det i bestämmelsen om
lydnadsbrott tydligt angivna kravet på att befallning skall ha givits. Om
en krigsman eftersätter vad han inom ramen för sina tjänsteplikter blivit
tillsagd att utföra men tillsägelsen av någon anledning icke skulle anses
utgöra vederbörlig befallning, kan han nämligen i allt fall bestraffas för
tjänstefel, och något behov att genom extensiv tolkning av nyssberörda krav
utfylla en lucka i straffskyddet synes därför icke föreligga. Av motivuttalandena
framgår vidare att skälet till att en särskild straffbestämmelse om
lydnadsbrott överhuvud uppställts är den särskilda betydelse som lydnadsplikten
mot befallningar har med hänsyn till krigsmaktens funktionssätt.
De stränga straffsatser som därvid stadgats understryka ytterligare den
grundläggande vikt som tillerkänts befallningar och deras åtlydnad i jämförelse
med andra tjänsteplikters utförande. För disciplinens upprätthål -

125

lande måste det då också fordras fast befälsföring med klara och bestämda
order.

Vid dessa förhållanden framstår det som angeläget att icke under begreppet
befallning inrymmes vad som i verkligheten ej är en befallning.
Ej ens då det gäller de lindrigaste fallen av lydnadsbrott kan det anses rådligt
att frångå en strikt fordran på att vederbörlig befallning givits. Enligt
9 § militära rättegångslagen faller lydnadsbrottet under militära chefers
disciplinära bestraffningsrätt, och denna utövas visserligen i allmänhet men
icke alltid med biträde av juridiskt sakkunnig.

På grund härav synes det icke vara godtagbart att såsom ledamöterna i
rådhusrätten och hovrätten gjort gällande vissa omständigheter, som uppenbarligen
icke innefatta ordergivning, anses innebära att befallning givits.
Anmärkningsvärt är dessutom att de i förevarande fall åsyftade omständigheterna
åtminstone huvudsakligen hänföra sig till ett med Löfgren jämlikt
24 § militära rättegångslagen hållet militärförhör. Sådant förhör har
liksom polisförhör till syfte att få till stånd utredning om brott. Då ej ens
lögnaktiga uppgifter vid polisförhör lära medföra ansvar för den hörde,
kunna än mindre de — tydligen uppriktiga — svar Löfgren på framställda
frågor lämnat under militärförhöret tillräknas honom såsom straffbar gärning.
Det torde ligga i öppen dag att den av Mårtensson anförda uppfattningen,
att lydnadsbrott skulle kunna föreligga oaktat befallning ej alls
givits, är felaktig.

Med anledning av att Löfgren vid inställelsen meddelat att han komme
att vägra bära vapen och uniform samt som skäl härför anfört samvetsbetänkligheter
må i detta sammanhang nämnas att befallning numera i sådana
fall kan givas endast under särskilda förutsättningar. Enligt en den
23 juli 1956, nr 1857, utfärdad generalorder får nämligen, när värnpliktig
som icke gjort ansökan om vapenfri tjänst vid inryckning eller under tjänstgöring
förklarar sig av samvetsskäl icke vilja övas i vapnens bruk eller
eljest fullgöra vad honom i tjänsten åligger, order om fullgörande av tjänsteåliggande
icke givas förrän den värnpliktige, efter tillfrågan huruvida
han önskar göra ansökan om vapenfri tjänst, förklarat sig icke vilja göra
sådan ansökan eller det visat sig alt han icke senast dagen efter tillfrågan
gjort ansökan.

Något rättsfall angående ifrågavarande spörsmål för tiden efter 1949 års
ingång, då gällande lagstiftning trädde i kraft, finnes veterligen icke refererat
i tillgängliga prejudikatsamlingar. Ett i Nytt juridiskt arkiv 1941
s. 532 redovisat fall synes emellertid vara av intresse. En värnpliktig, som
inkallats till ett regemente för att där utföra civilt arbete, hade av sin kompanichef
rapporterats för att han inför kompanichefen vägrat alt utföra
något som helst arbete inom försvarsväsendet. Högsta domstolen fann att,
då i målet ej ens uppgivits att kompanichefen givit den värnpliktige någon
befallning i tjänsten, den värnpliktiges yttrande att han icke ville utföra
något som helst arbete inom försvarsväsendet icke innebure brott mot 76 §
strafflagen för krigsmakten samt att det ej heller framginge att detta ytt -

126

rande eljest fällts under sådana omständigheter att den värnpliktige gjort
sig förfallen till ansvar. Brottsbeskrivningen i det åberopade lagrummet,
vilket stadgade straff för krigsman som vägrade att åtlyda vad förman under
tjänstens utövning och i vad som anginge tjänsten honom befallt, överensstämmer
i sak med den nuvarande bestämmelsen om lydnadsbrott till
den del denna avser gärningsformen vägran att lyda förmans befallning.
Rättsfallet synes därför utgöra ett starkt stöd för vad i det föregående anförts
beträffande betydelsen av befallningar inom krigsmakten.

I fråga om förhållanden utom krigsmakten kunna givetvis andra synpunkter
göras gällande, men i sådana fall torde det likväl icke vara en enhällig
uppfattning att kravet på formlig befallning kan eftergivas. Detta
synes framgå av ett i Nytt juridiskt arkiv 1942 s. 284 refererat rättsfall.
Enligt detta hade en värnpliktig inkallats till civil arbetsplats för att där
utföra civilt arbete för statens räkning. Hovrätten fann i sitt utslag att den
värnpliktige under angivna tider vägrat utföra honom av arbetsbefälet anbefallda
arbeten och dömde honom med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen samt 3 § lagen den 12 juni 1925 om straff för förbrytelser i
tjänsten av vissa värnpliktiga (civilarbetare) att bota 120 dagsböter. I detta
utslag fann högsta domstolen ej skäl att göra ändring. Två av de i högsta domstolens
prövning deltagande fem ledamöterna voro emellertid av skiljaktig;
mening och anförde att den värnpliktige visserligen till arbetsbefälet förklarat
att han vägrade att utföra något arbete för kronans räkning men att det ej ens
påståtts att arbetsbefälet befallt den värnpliktige att utföra arbete och dennes
uPP§iGer 1 målet syntes innebära att så ej skett, i anledning varav dessa ledamöter
funno den värnpliktige ej kunna ådömas ansvar jämlikt 3 § lagen
den 12 juni 1925 och hans förhållande ej heller enligt annat stadgande i
denna lag vara belagt med straff. I sistnämnda lagrum stadgades straff för
civilarbetare som vägrade att åtlyda vad arbetsbefälet under tjänstens utövning
och i vad som anginge tjänsten honom befallt. Det kan nämnas att
i det lagförslag, på grundval av vilket 1925 års lag utarbetats, även upptagits
ett stadgande om straff för värnpliktig som förgrep sig med våld eller
hot om våld mot någon av arbetsbefälet i och för dess tjänst, därvid hänvisats
till de i strafflagen för krigsmakten upptagna straffbestämmelserna
för misshandel å överordnad krigsman. Militieombudsmannen fann i yttrande
över lagförslaget ett sådant stadgande icke vara av behovet påkallat
samt anförde att förhållandet vid en avdelning värnpliktiga av ifrågavarande
kategori vore så väsentligt olika det vid en rent militär avdelning att
det icke kunde anses vara från disciplinär synpunkt nödigt att för fall som
med förslaget i nyss angivna del avsåges äga tillgång till andra straffbestämmelser
än den allmänna strafflagen (prop. 1925: 217 s. 17).

I enlighet med det förut anförda synes Löfgren icke ha bort dömas för
lydnadsbrott. Vid detta förhållande uppkommer frågan huruvida vad åklagaren
i målet lagt honom till last eljest utgör straffbar gärning.

Genom åklagarens ansvarsyrkande har endast gjorts gällande att Löfgren
den 24 oktober 1955 förklarat sig vägra lyda förmans befallning att bära

127

vapen och uniform. Vad i detta hänseende utretts i målet synes icke vara
annat än att Löfgren nämnda dag dels vid inställelsen omkring klockan
1700 meddelade att han komme att vägra bära vapen och uniform, dels ock
vid ett därefter hållet militärförhör jakande besvarade de av förhörsledaren
framställda frågorna, om han vägrade bära vapen, om han vägrade bära
uniform och om han vore fullt införstådd med följderna av att vägra bära
vapen och uniform. Efter förhöret hade nämligen Löfgren blivit hemsänd.

Såsom i det föregående anförts måste det anses uteslutet att vad som förekommit
vid militärförhöret kan medföra ansvar för Löfgren.

Vad angår Löfgrens meddelande vid inställelsen att han komme att vägra
bära vapen och uniform blev Löfgren omedelbart av vederbörande befäl
tillfrågad om hans vägran berodde på samvetsbetänkligheter och han upplyste
därvid att han tillhörde »Jehovas vittnen». Jämlikt lagen den 26 mars
1943 om vapenfria värnpliktiga kan värnpliktig, för vilken bruk av vapen
mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, erhålla tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst, vilket innebär att den värnpliktige skall vara befriad från
att övas i vapnens bruk och från att bära vapen eller ammunition samt uttages
till särskild tjänstgöring. Med hänsyn till att det sålunda finnes laglig
möjlighet att erhålla vapenfri tjänst måste det uppenbarligen vara tillåtet
att meddela sin önskan att icke bära vapen. Att Löfgren använt ordalag
som måhända närmast innebära en förklaring att han under alla omständigheter
och alltså även om vapenfri tjänst icke beviljades honom skulle
vägra att bära vapen och uniform bör icke rimligen medföra straffrättsliga
konsekvenser. Den som förklarar att han framdeles skall begå brott har
för övrigt icke enbart därigenom gjort sig skyldig till straffbar handling.

En bekräftelse på att ett yttrande sådant som Löfgrens icke i och för sig
är brottsligt föreligger genom det förut omförmälda rättsfallet Nytt juridiskt
arkiv 1941 s. 532. Högsta domstolen fann som nämnts att den i rättsfallet
ifrågavarande värnpliktiges yttrande att han icke ville utföra något
som helst arbete inom försvarsväsendet ej fällts under sådana omständigheter
att den värnpliktige gjort sig förfallen till ansvar. Samma uppfattning
torde ligga till grund för avgörandet i rättsfallet Nytt juridiskt arkiv
1950 s. 608. En vapenfri värnpliktig, som inkallats till en civil förläggning
tör skogsarbete, hade inställt sig i vederbörlig ordning och därefter vistats i
förläggningen sju dagar. Han hade därunder sett att andra vapenfria värnpliktiga
varit sysselsatta med skogsarbete men själv icke vid något tillfälle
deltagit i sådant arbete. Hovrätten fann att den värnpliktige genom atL vid
inställelsen å förläggningen giva till känna sin avsikt att ej fullgöra det
arbete vartill han inkallats samt genom sitt förhållande under uppehållet
därstädes, även om han ej av förläggningschefen erhållit någon uttrycklig
befallning all utföra visst arbete, gjort sig skyldig till tjänstefel. Högsta
domstolen fann ej skäl alt meddela prövningstillstånd. Det kan förtjäna understrykas
att förhållandena i delta rättsfall och i förevarande mål avvika
från varandra i Ivå väsentliga avseenden. I motsats till Löfgren hade den
värnpliktige i rättsfallet att fullgöra vapenfri tjänst och saknade laglig

128

möjlighet att komma ifrån den tjänstgöring vartill han inkallats. Och dessutom
hade den värnpliktige i rättsfallet under viss tid ådagalagt att hans
vid inställelsen uttalade vägran var allvarligt menad, medan Löfgren praktiskt
taget omedelbart efter inställelsen blivit hemsänd och därför icke haft
tillfälle att visa allvaret med sin vägran.

På grund av nu angivna skäl anser jag att den gärning som i målet lagts
Löfgren till last icke varit av beskaffenhet att för honom medföra ansvar
och att alltså Löfgren blivit oriktigt dömd.

Enligt 58 kap. 2 § rättegångsbalken må, sedan dom i brottmål vunnit
laga kraft, till förmån för den tilltalade resning i ansvarsfrågan beviljas om
rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot
lag.

Beträffande innebörden av stadgandet kan erinras att detta med oförändrad
lydelse överförts från 2 § lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till nämnda lag anförde första
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande i fråga om nyss angivna
resningsgrund följande (utlåtandet 1939: 16 s. 17 och 18): Enligt gällande
rätt kunde fel i rättstillämpning, som läge till grund för domen,
icke åberopas såsom resningsskäl. Processlagberedningen hade i sitt betänkande
med förslag till ny rättegångsbalk framhållit att oriktig rättstillämpning
i regel icke borde kunna åberopas som resningsgrund. I sådana fall
då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen blivit oriktig
hade beredningen emellertid icke ansett sig böra göra den antydda regeln
helt undantagslös utan i detta hänseende föreslagit att en uppenbart oriklig
rättstillämpning borde kunna rättas även i extra ordinär väg. Såsom
exempel härpå anförde beredningen vid 1 §, som för resning i tvistemål innehöll
enahanda stadgande som det för brottmål ovan återgivna, att domstolen
förbisett eller uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse, att
domstolen tillämpat ny lag, som i det föreliggande fallet ej vore tillämplig, i
stället för gammal eller omvänt. Departementschefen hade biträtt den av
beredningen sålunda föreslagna utvidgningen av resningsinstitutet. I motiveringen
till 2 § hade departementschefen såsom exempel på fall, som åsyftades
med den ifrågavarande resningsgrunden, anfört att iterationsstraff
felaktigt ådömts, att oriktig tillämpning av strafflagens konkurrensregler
lett till högre straff än som bort ådömas, att ny lag tillämpats i stället för
gammal, som bort gälla, eller omvänt, att strafflatituden i åberopat lagrum
överskridits eller att straff ådömts, ehuru preskription inträtt. Utskottet
hade hyst viss tvekan huruvida icke den av departementschefen gjorda
exemplifieringen kunde giva anledning till en något för snäv tolkning av
lagbestämmelserna i det att ifrågavarande resningsgrund endast skulle
kunna tillämpas i sådana fall, då oriktigheten i rättstillämpningen berott av
att förbiseende eller misstag uppenbart förelåge. Enligt utskottets mening
borde ifrågavarande resningsgrund kunna åberopas även i fråga om en
rättstillämpning som — ehuru den icke innefattade ett uppenbart förbiseende
eller misstag — dock vid resningsfrågans bedömande klart och oemot -

129

sägligt framstode som oriktig. Under nu antydda förutsättningar borde
alltså även en misstolkning av en lagbestämmelse kunna åberopas som resningsgrund.
Då emellertid den av utskottet sålunda uttalade uppfattningen
syntes vara väl förenlig med den avfattning som lagtexten erhållit i propositionen,
hade utskottet icke ansett sig böra därutinnan framställa någon
erinran.

I förevarande mål föreligger visserligen icke något av de fall som av departementschefen
anförts såsom exempel på ifrågavarande resningsgrunds
rätta tillämpning, men det torde ändå vara befogat att tala om förbiseende
eller misstag. Sålunda har icke någon av domstolarna uppfattat åklagarens
ansvarsyrkande så som denne avsett och även i viss mån genom formuleringen
givit uttryck åt, medan Löfgren synbarligen gjort detta och därför
kunnat erkänna den åtalade gärningen. Varken i rådhusrätten eller i
hovrätten synes vid hållen huvudförhandling ha uppmärksammats att Löfgren
icke erhållit någon befallning; vad dessa domstolars ledamöter anfört
torde utgöra efterhandsbedömningar, eftersom domarna eljest säkerligen
givits annan utformning. Även högsta domstolen har förutsatt att Löfgren
erhållit vederbörlig befallning. I vart fall framstår enligt min mening rättstillämpningen
i målet klart och oemotsägligt såsom oriktig.

Under åberopande av det anförda och då den åklagartalan som förts i målet
icke faller inom militieombudsmannens ämbetsområde, får jag hemställa
att Ni ville till prövning upptaga frågan om resnings sökande.

Sedan riksåklagaren i anledning härav den 9 december 1958 anhållit om
resning är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

6. Fråga huruvida det är straffbart att för offentliggörande i tidning till tidningens
redaktion meddela uppgift angående förhållande varom kännedom
erhållits i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur

I en till militieombudsmannen den 5 mars 1958 inkommen skrift anförde
styckjunkaren S. Essle bl. a.: Den 26 nästlidna februari gjorde Essle i egenskap
av vice ordförande i Göta artilleriregementes underofficersförening ett
uttalande för tidningen Ny Tid och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
berörande det förslag om nedläggande av regementet som chefen för armén
avgivit till överbefälhavaren. Sedan Essle därpå den 28 i samma månad efter
kallelse inställt sig hos chefen för regementet översten A. G:son Bergman å
dennes tjänsterum tillkännagav Bergman för Essle att denne genom sina
uttalanden till tidningarna gjort sig skyldig till tjänstefel och grov omdömeslöshet.
Till det närmare händelseförloppet hörde följande. Den 26 februari
hade chefen för arméstaben, generalmajoren G. Åkerman, en genomgång
i regementets fritidshem av arméchefens förslag om nedläggande av
vissa förband, såvitt nedläggningsfrågan berörde regementet. Åkerman framhöll
därvid inledningsvis att vad han hade att säga vore av förtrolig natur
samt att en kommuniké till pressen vore att vänta den 28 i samma månad.
Förtroligheten skulle fortvara till dess denna kommuniké utfärdats och

9—58171b. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

skälet härtill vore att all berörd personal vid de till indragning föreslagna
förbanden hade befogat anspråk på att erhålla information innan presskommunikén
offentliggjordes. På eftermiddagen den 26 februari hade emellertid
Göteborgs-Tidningen ett referat av arméstabschefens genomgång. Klockan
omkring 1915 samma dag blev Essle i sitt hem i telefon påringd av redaktören
i Ny Tid T. Frendberg och ombedd att å regementets underofficerskårs
vägnar göra ett uttalande med anledning av förslaget om regementets nedläggande,
därvid Frendberg hänvisade till att i en artikel i dagens nummer
av Göteborgs-Tidningen redogjordes för innebörden av förslaget och att denna
redogörelse återgivits i radioprogrammets TT-kommuniké klockan 1900.
Därjämte meddelade Frendberg att han, innan han satt sig i förbindelse
med Essle, förgäves sökt föreningsordföranden styckjunkaren C. Lindecranlz.
Essle förklarade å sin sida att, enär någon officiell bekräftelse av
förslaget ej förelåg, han icke ville göra något uttalande i saken. Härtill genmälde
Frendberg att sådan bekräftelse förelåg i det att pressofficeren i arméstaben
kaptenen Boll på förfrågan av Frendberg förklarat att de ifrågavarande
uppgifterna i Göteborgs-Tidningen vore riktiga. Essle ansåg sig då
vara oförhindrad att tillhandagå med det begärda uttalandet men meddelade
att han skulle återkomma efter det han rådgjort med kolleger inom kåren.
Sedan så skett gjorde Essle såsom representant för underofficerskåren vid
regementet ett för publicering i Ny Tid avsett uttalande som innebar ett be
klagande av att ett gammalt fint regemente skulle försvinna och vari vidare
framhölls att indragningen av regementet helt naturligt korn att medföra
svårigheter för den militära personalen som i stor utsträckning rotat sig fast
i Göteborg och varav många voro födda och uppväxta där. Detta Essles uttalande
återgavs korrekt i tidningen. Något senare på aftonen den 26 februari
mottog Essle en telefonpåringning från redaktören Wallin i Göteborgs Handels-
och Sjöfarts-Tidning, därvid denne uppgav att han för att erhålla ett
uttalande från underofficerskåren med anledning av förslaget om regementets
nedläggande blivit av en kollega till Essle hänvisad till denne. Essle
gjorde då enahanda intervjuuttalande som tidigare till Ny Tid. Tyvärr blev
detta Essles uttalande till Wallin vid publiceringen något förvanskat sålunda
att enligt referatet Essle skulle ha yttrat att 30—40 underofficerare
finge bereda sig på flyttning från Göteborg till andra förband. Något sådant
hade Essle aldrig yttrat, vilket han så mycket mindre kunnat göra som
frågan om eventuella omplaceringar icke berörts vid arméstabschefens genomgång.
Missförståndet härrörde sannolikt därav att Essle på särskild
fråga av Wallin om antalet underofficerare vid regementet uppgivit att antalet
uppginge till ett åttiotal, varav 30—40 vore »rena A 2:are» och de övriga
hade sin tjänstgöring på annat håll. På morgonen den 27 februari tog Essle
telefonledes kontakt med stabschefen vid regementet majoren G. E. Modigh
och meddelade denne att Essles uttalande blivit något förvanskat i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning och att Essle hade för avsikt att begära ett tillrättaläggande.
Essle framställde också begäran härom till tidningens redaktion
men något tillrättaläggande hade ännu icke publicerats. Med anled -

131

ning av Essles nämnda meddelande till Modigh genmälde denne att Essle
skulle förklara saken för regementschefen påföljande dag då denne återkommit
efter en resa. Påföljande dag inställde sig Essle enligt därom erhållen
kallelse hos regementschefen översten Bergman och relaterade för honom
vad som på sätt ovan nämnts förekommit i saken. Bergman framhöll därefter
att Essle icke hade rätt att göra något som helst uttalande i saken för
pressen. Då arméstabschefen meddelat att hans kommuniké vore förtrolig
hade nämligen, fortsatte Bergman, icke någon av personalen rätt att yttra
sig till pressen förrän regementschefen givit sitt tillstånd därtill. Bergman
hade för avsikt, meddelade denne vidare, att sammankalla till presskonferens
den 4 mars och först vid detta tillfälle skulle personalkårsrepresentanterna
få yttra sig. I detta sammanhang framhöll Essle att enligt hans förmenande
sekretessen blivit hävd i och med att planen på regementets nedläggande
bekräftats av arméstabsrepresentanten kaptenen Boll. Bergman yttrade
under samtalet vidare att enligt hans åsikt Essles handlingssätt vore
att betrakta som ett klart tjänstefel som borde bestraffas och att Bergman
trodde att arméstaben vore av samma uppfattning men att han icke ville
tillgripa en sådan åtgärd då det enligt hans mening förelåg förmildrande omständigheter
bestående i att Essle blivit »överrumplad» av pressrepresentanterna.
Detta sista tydde emellertid på, förklarade Bergman vidare, att Essles
militära duglighet vore dålig, »då en soldat aldrig får låta sig överrumplas»,
och Essle hade i allt fall handlat omdömeslöst. Vid Essles besök hos Bergman
var även styckjunkaren Lindecrantz närvarande. Enär enligt Essles uppfattning
Bergmans nu nämnda uttalanden även innebure ett ställningstagande
från dennes sida visavi personalens yttrandefrihet gentemot pressen, anhölle
Essle om militieombudsmannens uttalande huruvida vad som från Bergmans
sida förekommit stode i överensstämmelse med gällande lagar och författningar.

Sedan yttrande infordrats från Bergman anförde denne i en den 20 mars
1958 till militieombudsmannen inkommen skrivelse: Arméstabschefens tillkännagivande
att hans meddelande till regementets personal den 26 februari
1958 var förtroligt fattade Bergman som en order till de närvarande att
icke yppa något av vad som förevarit innan en kommuniké tillställts pressen.
Bergman hade därför blivit mycket förvånad då han den 27 februari 1958,
medan han uppehöll sig i Skövde, i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
läste intervjun med Essle. Vid sin återkomst från Skövde blev Bergman i
telefon uppringd från Ny Tid och ombads att göra ett uttalande i frågan om
den förebådade indragningen av regementet. Denna begäran ansåg han sig
med hänsyn till arméstabschefens nyssnämnda tillkännagivande icke kunna
villfara. Någon åtgärd mot Essle med anledning av dennes uttalande till
pressen hade Bergman icke tänkt vidtaga. På morgonen den 28 februari erfor
han genom Modigh att Essle begärt företräde hos honom och samma dag
inställde sig Essle tillsammans med Lindecrantz å hans tjänsterum. Essle
redogjorde därvid till en början för vad som förekommit i saken. Det vore
möjligt att Bergman yttrade alt enligt hans mening Essle ej haft befogenhet

132

att uttala sig för pressen före presskonferensen. Därefter förklarade Essle
att orsaken till hans handlingssätt härvidlag varit att han blivit överrumplad.
Bergman yttrade då till Essle att han fann det anmärkningsvärt att
Essle blivit överrumplad och tilläde att särskilt en soldat icke borde låta sig
överrumplas. Vidare hade Bergman ifrågasatt om icke Essles handlingssätt
vore att betrakta såsom ett tjänstefel och därvid tillagt att Bergman hade
anledning tro att arméstaben vore av samma uppfattning. Därefter var samtalet
mellan Bergman och Essle slut, varefter Essle avlägsnade sig. Det vore
icke riktigt vare sig att Bergman kallat Essle till sitt tjänsterum eller att Bergman
ifrågasatt Essles militära duglighet eller sagt att Essle handlat omdömeslöst.
I pressen förekommen uppgift att Bergman kallat Essle för en dålig
soldat vore helt gripen ur luften. Det förefölle som om Essle insett att han
ej handlat korrekt. I annat fall hade han ju ej behövt förklara sig inför Bergman
och tillstå att han blivit överrumplad. Bergman tillbakavisade bestämt
Essles påstående att Bergmans uttalande till Essle inneburit, såsom denne
uttryckt det, ett ställningstagande från Bergmans sida visavi personalens yttrandefrihet
gentemot pressen.

Vid förhör som på militieombudsmannens anmodan av statsåklagaren i
Göteborg M. Stiernström höllos med Modigh och Lindecrantz uppgåvo

Modigh: På morgonen den 27 februari 1958 telefonerade Essle till Modigh
och meddelade att Essle önskade lämna förklaring till de uttalanden
han gjort i vissa dagens tidningar rörande de följder som skulle uppstå med
anledning av den föreslagna indragningen av regementet. Modigh uppfattade
Essles begäran så, att Essle önskade avgiva sin förklaring till regementschefen.
Underordnades framställningar att få träffa regementschefen
och liknande hänvändelser brukade i första hand framföras till stabschefen,
som vidarebefordrade önskemålen till regementschefen. Modigh meddelade
Essle att Bergman var bortrest men att det vore lämpligt att Essle
lämnade sin förklaring till vad som förekommit påföljande dag då Bergman
återkommit. Essle nämnde också att hans uttalanden blivit förvanskade
i en av tidningarna. Modigh gick emellertid ej närmare in härpå utan sade
att det vore bäst att Essle berättade detta direkt för Bergman. Modigh antecknade
Essle för besök hos denne påföljande dag klockan 0930, varom
han lämnade Essle besked. Någon stund senare uppsöktes Modigh av Lindecrantz,
därvid denne meddelade att han ville beklaga att Essle låtit sig
intervjuas av tidningarna och att Lindecrantz därför velat uppsöka regementschefen
i ärendet. Modigh upplyste då Lindecrantz om att Essle fått
tid nästa dag för att lämna förklaring till Bergman och meddelade att Lindecrantz
i anslutning därtill kunde få träffa denne. Påföljande dag på morgonen
anmälde Modigh för Bergman att Essle erhållit tid för att lämna förklaring
till sina uttalanden samt att Lindecrantz önskade träffa Bergman
i samma ärende. Denne bestämde att taga emot Essle och Lindecrantz samtidigt
och när de därefter anlände anmälde Modigh dem för honom.

Lindecrantz: Den 27 februari 1958 — enligt vad Lindecrantz visste var
Bergman då bortrest — uppsökte han Modigh och framförde till denne att,

133

enär det av arméstabschefen lämnade meddelandet om den tilltänkta indragningen
av regementet angivits vara förtroligt, Lindecrantz ansåg det
olyckligt att Essle uttalat sig i underofficerskårens namn. Modigh svarade
att han nyss varit i förbindelse med Essle och att de kommit överens om
att Essle dagen därpå skulle lämna sin förklaring direkt till Bergman samt
att Modigh ansåge det lämpligt att även Lindecrantz direkt till Bergman
framförde vad han hade att andraga. Vidare upplyste Modigh att Essle fått
tid för besöket klockan 0930 och att Lindecrantz kunde inställa sig samma
tid. Å utsatt tid den 28 februari fingo Essle och Lindecrantz samtidigt företräde
för Bergman. Ingen ytterligare person var närvarande. Stämningen
var något kärv. Bergman yttrade att han till sin förvåning läst Essles uttalanden
i tidningen. Denne invände att Göteborgs-Tidningen föregående dag
haft infört meddelande om den förestående indragningen av regementet och
att samma upplysningar även utsänts i radio. Essle hade därför, enligt vad
han framhöll, icke kunnat inse att han gjort sig skyldig till brott mot den
ålagda sekretessen. Bergman hävdade då för sin del den uppfattningen att
Essle gjort sig skyldig till ett förfarande som stode nära ett tjänstefel och
förmenade vidare att arméledningen kunde förutsättas dela denna uppfattning.
Vidare gjorde Bergman i detta sammanhang uttalanden som karakteriserade
Essles förfarande som omdömeslöst. Bergman hade emellertid,
enligt vad han tilläde, ej velat giva Essle någon tillrättavisning, vartill fog
eljest funnits. Under samtalet framhöll Essle att han blivit överrumplad av
pressen, att Essles uppgifter blivit förvrängda i Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidning och att Essle icke lämnat alla de uppgifter som redovisats i
intervjun. I anslutning härtill yttrade Bergman att det vore en dålig soldat
som läte sig överrumplas. Åtskilliga ord växlades och Lindecrantz kunde
icke exakt angiva ordningsföljden och de exakta ordalag som använts. Då
Bergman gjorde sina uttalanden hade det i huvudsak skett i den formen
att han skildrade en utomstående persons uppträdande; han talade så att
säga i tredje person. I hans uttalanden låg emellertid även en kritik av
Essles handlingssätt. Lindecrantz vore icke av den uppfattningen att Bergmans
uttalanden voro kränkande för Essles heder, allrahelst som uttalandena
icke gjordes i närvaro av någon annan än Essle och Lindecrantz.
Vid slutet av samtalet framhöll Lindecrantz att underofficerskåren ville
taga avstånd från Essles uttalanden och tilläde att det hade varit bäst om
Essle i fallet hade hänvisat pressen till regementets pressofficer.

Sedan militieombudsmannen berett Essle tillfälle att inkomma med påminnelser
i saken, anförde Essle i ctl den 18 april 1958 dagtecknat yttrande
hl. a.: Vid omförmälda tillfälle den 27 februari 1958 tog Essle telefonledes
kontakt med Modigh icke i hans egenskap av stabschef utan därför att han
var regementets pressofficer. Essle meddelade därvid att han för underofficerskårens
räkning gjort ett par uttalanden till pressen och detta meddelande
till Modigh tillkom enbart av den anledningen alt Essle ville av
artighet och enligt gängse praxis orientera Modigh i saken. Essle passade
samtidigt på alt beklaga att han blivit felciterad i en av tidningarna, varvid

134

Essle framhöll att detta kanske icke vore så märkligt då ju pressens personal
alltid vore jagad av tidsfaktorn och helt naturligt icke kunde behärska
alla verksamhetsområden. Samtalet slutade med att Modigh yttrade
»detta får styckjunkaren förklara för regementschefen; han är bortrest i
dag men kommer igen i morgon». Essle trodde att han vid samma tillfälle
fick tiden för inställelsen hos Bergman angiven till påföljande dag klockan
0930. Vad i nu berörda hänseende förekom hade Essle betraktat såsom en
order och varje yrkesmilitär skulle säkert ha kommit till samma uppfattning.
rfan ansåge sig således ha haft fullt fog för sin med användande av
gängse militär'' terminologi lämnade uppgift att han inställt sig hos Bergman
efter därom erhållen kallelse. Essle hade icke någon kännedom om på
vilket sätt Modigh framfört hithörande omständigheter till Bergman och
ville därför icke ifrågasätta annat än att denne varit ovetande om att Essle
blivit kallad att infinna sig hos honom. Essle hade icke, såsom Bergman
ville göra gällande, tillstått eller förklarat att Essle blivit överrumplad av
pressen. Hans uttalande till tidningarna tillkom efter moget övervägande
och först efter det han i saken rådgjort med en äldre mycket högt respekterad
medlem i regementets underofficersförening, nämligen dess förutvarande
ordförande. Om Essle under sådana förhållanden skulle ha anhållit
om företräde hos Bergman för att »förklara sig» och tillika inför denne tillstått
att han blivit »överrumplad av pressen», skulle Essle ha handlat underligt
inkonsekvent. Under samtalet mellan Bergman och Essle hade sistnämnda
uttryck icke heller använts av annan än Bergman. Lindecrantz’
uppgift om att Essle under samtalet skulle ha gjort ett sådant uttalande
måste bero på något missförstånd av Lindecrantz. Slutligen ville Essle
framhålla att han icke påkallat någon åtgärd gentemot Bergman utan endast
till militieombudsmannens prövning hänskjutit frågan huruvida såsom
Bergman gjort gällande Essle genom vad som förevarit förfarit orndömeslöst
och gjort sig skyldig till tjänstefel och huruvida Bergmans uttalanden
beträffande Essles rätt att yttra sig till pressen kunde anses överensstämmande
med gällande lagar och författningar. Essle respekterade Bergman
både som yrkesman och människa men hans yttranden vid just nu
ifrågavarande tillfälle hade synts Essle så märkliga att han ansett sig böra
underställa militieombudsmannen frågan huruvida försvarspersonalens rätt
till offentliga uttalanden verkligen vore så kringskuren som i förevarande
fall gjorts gällande.

Vid Essles nu återgivna yttrande fanns fogat ett av redaktören Frendberg
utfärdat intyg, vari riktigheten av Essles redogörelse för vad som förekommit
mellan Essle och Frendberg till alla delar bekräftades.

I en härefter från Lindecrantz inkommen skrivelse förklarade denne att
han efter att ha tagit del av Essles den 18 april dagtecknade yttrande i allt
vidhölle sina vid förhöret inför statsåklagaren i Göteborg lämnade uppgifter.

Sedan från Bergman infordrats yttrande med anledning av den utredning
i saken som på militieombudsmannens föranstaltande verkställts av stats -

135

åklagaren i Göteborg ävensom beträffande vad från Essles sida därefter anförts
i ärendet, förklarade Bergman i ett den 8 maj 1958 inkommet yttrande
i huvudsak att han till alla delar vidhölle av honom tidigare lämnade
uppgifter samt att han ville bestämt framhålla att hans uttalanden till Essle
icke vore att tolka som ett angrepp från hans sida mot Essles yttrandefrihet
utan vore att uppfatta som regementschefens personliga och i enrum lämnade
åsikt om en underlydandes handlingssätt i förhandenvarande situation.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 2 juli 1958 till Bergman följande.

Beträffande vad som förekommit i samband med Edert omförmälda samtal
med Essle den 28 februari 1958 föreligga delvis motstridiga uppgifter.

Vad först angår frågan huruvida, såsom Essle gjort gällande, denne blivit
av Modigh anmodad att inställa sig hos Eder utan att Essle själv uttalat
något önskemål att få ett samtal med Eder eller, såsom Ni uppfattat saken,
Essle själv begärt att få företräde hos Eder har Modigh uppgivit att dagen
före Essles besök hos Eder denne i telefon meddelade Modigh att han önskade
lämna förklaring till de uttalanden han gjort till vissa tidningar beträffande
följderna i personalhänseende av den föreslagna indragningen av regementet
och att Modigh uppfattade detta Essles meddelande så, att denne
önskade avgiva sin förklaring till Eder. Essle har å sin sida uppgivit att han
satte sig i förbindelse med Modigh icke i dennes egenskap av stabschef utan
därför att Modigh var regementets pressofficer, därvid han meddelade Modigh
att han för underofficerskårens räkning gjort ett par uttalanden till
pressen. Detta meddelande hade, enligt vad Essle vidare uppgivit, tillkommit
enbart av den anledningen att Essle ville av artighet och enligt gängse
praxis orientera Modigh i saken; samtalet hade emellertid slutat med att
Modigh yttrade »detta får styckjunkaren förklara för regementschefen, han
är bortrest i dag men kommer igen i morgon».

Det lär icke med ledning av vad sålunda framkommit kunna med säkerhet
bedömas huruvida för Modigh fanns skäl att uppfatta Essles hänvändelse
till denne såsom en begäran av Essle att erhålla företräde bos Eder.
Å andra sidan synes det anmärkningsvärt att, om Essle icke önskat något
samtal med Eder, denne icke såsom situationen utvecklade sig tydligt gav
tillkänna för Modigh sin avsikt med hänvändelsen till Modigh. Vid sådant
förhållande föreligger icke anledning till anmärkning beträffande Modighs
åtgöranden i saken.

Genom vad Ni själv vidgått och i övrigt i saken förekommit är utrett alt
Ni vid omförmälda samtal den 28 februari 1958 till Essle yttrat att denne med
hänsyn till anbefalld tystnadsplikt enligt Eder uppfattning ej haft befogenhet
att på sätt som skett uttala sig för pressen förrän den tilltänkta presskonferensen
ägt rum och att Essles handlingssätt därför vore att betrakta
som ett tjänstefel. Enligt uppgifter av Essle och Lindecrantz — vilka uppgifter
av Eder lämnats obestridda — bär Ni till nämnda uttalanden även

136

fogat ett uttryckligt tillkännagivande att Essles handlingssätt varit av beskaffenhet
att kunna för honom föranleda bestraffning eller tillrättavisning.

Av de uttalanden som enligt vad nu angivits förekommit från Eder sida
framgår närmast att Ni icke haft kännedom om de bestämmelser som reglera
det av Eder vid samtalet berörda spörsmålet.

Enligt den för tryckfriheten gällande grundsats, som kommit till uttryck
i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, skall det till säkerställande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning stå varje svensk medborgare fritt
att, med iakttagande av de bestämmelser som i tryckfrihetsförordningen äro
meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift
yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst; det skall ock stå
envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i tryckfrihetsförordningen föreskrivet,
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för
skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig
förmedling av nyheter till periodiska skrifter. Enligt 1 kap. 3 § må
för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri ej någon i annan ordning
eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer kunna tilltalas
eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet. Genom ett särskilt
stadgande i 7 kap. 3 § andra stycket angivas vissa fall då ansvar kan utkrävas
av meddelaren för brott mot tystnadsplikt. Detta stadgande lyder: Uppenbarar
den som på grund av allmän befattning eller i och för utövande av
allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, vars röjande skulle
innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att
iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit, må, ehuru sådant meddelande
skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen åtalas och dömas enligt
vad därom är stadgat. Bestämmelser om tystnadsplikt äro meddelade i författningar
av varierande dignitet. Sådana föreskrifter återfinnas såväl i
grundlag som i andra under riksdagens medverkan tillkomna lagar, varjämte
åtskilliga sådana föreskrifter meddelats i administrativ ordning, antingen
av Kungl. Maj:t i förordningar, kungörelser, stadgor och instruktioner
m. m. eller av olika ämbetsverk och andra myndigheter för dem underlydande
personal. Det lär även få förutsättas att en tystnadsplikt kan uppkomma
till följd av en av överordnad muntligen given tillsägelse om tystlåtenhet
beträffande visst sakförhållande. Av allmänna grundsatser har ansetts
följa att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift icke meddelats,
har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig.
Vidare torde hinder icke föreligga att, i den mån anledning därtill kan föreligga,
ålägga befattningshavare tystnadsplikt även beträffande förhållande
som beröres i en allmän handling, som är offentlig (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1957 s. 167 och där anfört rättsfall). I sistnämnda
hänseende är givetvis att iakttaga att tystnadsplikten icke kan gälla annat
än ett muntligt fortspridande av handlingens innehåll eller någon del därav
och således icke under några förhållanden får föranleda ett sådant förtigan -

137

de av handlingens existens, varigenom tillgången till själva handlingen förhindras
eller försvåras.

Såsom framgår av det återgivna stadgandet i 7 kap. 3 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen kan, om en befattningshavare bryter honom ålagd
tystnadsplikt genom att till pressen lämna upplysning rörande det förhållande
varom tystlåtenhet föreskrivits, detta icke föranleda någon rättslig
påföljd för befattningshavaren med mindre tystnadsplikten blivit ålagd i
lag. Enligt 14 kap. 6 § förstås i förordningen med uttrycket lag stadgande
som tillkommit genom samfällt beslut av Konungen och riksdagen.

Klart är att i förevarande fall icke för Essles vidkommande förelegat någon
i lag fastställd tystnadsplikt och att således Essles meddelande till tidningarna
icke, såsom Ni synes ha förmenat, varit av beskaffenhet att kunna
beivras såsom tjänstefel. Det kan även tilläggas att, därest förutsättning
skulle ha förelegat för beivrande av Essles av Eder kritiserade förfarande,
han härför skulle ha ställts till ansvar jämlikt 25 kap. 3 § strafflagen för
brott mot tystnadsplikt eller således för ett förfarande, vars bedömande ankommit
på domstol och icke kunnat prövas i disciplinär ordning. Vid sådant
förhållande borde Ni så mycket mera hatt anledning att avhålla Eder
från egna uttalanden i saken. Därtill kommer att vad Essle till Eder framförde
därom att den ålagda tystnadsplikten måste anses ha blivit upphävd
redan innan Essle gjorde sina uttalanden till tidningarna svårligen kunnat
utan vidare avfärdas såsom ogrundat.

Den i saken företagna utredningen giver icke i vidare mån än ovan särskilt
angivits erforderlig ledning för ett tillförlitligt bedömande av vad som
från Eder sida må ha yttrats vid ifrågavarande samtal med Essle.

Ehuru vad i förutberört hänseende förekommit vid samtalet givit anledning
till anmärkning i enlighet med vad ovan upptagits, låter jag, med beaktande
särskilt att Essles inställelse hos Eder icke tillkom på Edert föranledande,
bero vid de uttalanden som för Edert vidkommande innefattas i det
anförda.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Essle.

7. Vissa frågor om inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning för att
utnyttjas i handräckningstjänst. Tillika fråga om befogenhet för
truppregistreringsmyndighet att pröva ansökan om anstånd
med repetitionsövning

I en till militieombudsmannen den 15 oktober 1958 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 6575-15-39 C. M. Nettelbladt i huvudsak följande: Nettclbladt,
som vore efterbesiktigad, hänförd till besiktningsgrupp 4 och enligt
sin inskrivningsbok uttagen till stabstjänst, hade under åren 1943—1944 vid
Karlsborgs luftvärnsregemente fullgjort första tjänstgöring under 180 dagar
och beredskapstjänstgöring under 74 dagar i befattning såsom skrivbiträde.

138

Enligt muntlig uppgift, som Nettelbladl år 1944 erhållit från personaldetaljen
vid Karlsborgs luftvärnsregemente, skulle efterbesiktigade värnpliktiga tillhörande
grupp 4 icke inkallas i fredstid. Han vore emellertid från och med den
6 oktober 1958 inkallad till 30 dagars repetitionsövning vid Skånska luftvärnskåren.
Under denna tjänstgöring fullgjorde Nettelbladt städningsgöromål,
vilket föreföll honom egendomligt, eftersom inkallelsen avsåg repetitionsövning
och hans göromål icke hade något samband med dylik övning.
Nettelbladt ville ifrågasätta, huruvida icke föreliggande arbetskraftsbehov
vid förbanden kunde täckas genom t. ex. tillfällig anställning av personal
eller genom inkallelse till tjänstgöring av frivilliga, i synnerhet arbetslösa.
I privat företagsamhet skulle det anses som ett utslag av ekonomiskt lättsinne
att »utbilda» en ingenjör — vilket Nettelbladt vore i det civila livet —
till skrivbiträde och sedan kommendera denne som städare. Av fem samtidigt
med Nettelbladt till handräckningstjänst inkallade värnpliktiga hade
minst tre tidigare endast tjänstgjort som skrivbiträden, medan de nu utnyttjades
som städare, förrådsarbetare och mässuppassare. I samband med inkallelsen
till förevarande tjänstgöring hade meddelande tillställts de sex
handräckningsvärnpliktiga, att inkallelsen föranleddes av den toppbelastning
som en kommande manöver skulle medföra, samt att arbetskraftsbehovet
vore så stort att anstånd endast i absolut undantagsfall kunde beviljas. Arbete
som sammanhängde med nämnda belastning utfördes emellertid endast
i ringa omfattning av dessa sex värnpliktiga. Sedan inkallelseorder under våren
1958 tillställts dem, hade kåren från andra förband tillförts flera »rekrytmalajer»,
vilket borde ha föranlett att motsvarande antal av de sex till repetitionsövningen
inkallade värnpliktiga erhållit kontraorder. Kåren förfogade
för ÖNrigt ö\er drygt 30 värnpliktiga rekryter i handräckningstjänst och det
forefölle möjligt att dessa med lämpliga organisatoriska åtgärder skulle ha
kunnat avklara förenämnda förmodade toppbelastning, vilken för övrigt syntes
vara så ringa att densamma även skulle ha kunnat klaras — eventuellt på
övertid — av kårens civilanställda personal.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till centrala värnpliktsbyrån den
15 oktober 1958 anhållit om yttrande med anledning av Nettelbladts skrift,
inkom byrån den 29 oktober 1958 med begärt yttrande. Vid detsamma fanns
fogad en av byrån från tillförordnade chefen för Skånska luftvärnskåren,
dåvarande överstelöjtnanten, numera översten vid luftvärnet B. Bredberg
införskaffad, av denne med yttrande överlämnad utredning, varav framgick
bl. a. följande. Nettelbladt hade vid Karlsborgs luftvärnsregemente fullgjort
dels första tjänstgöring under 180 dagar med utryckning den 9 juni
1943, dels beredskapstjänstgöring under tillhopa 71 dagar under år 1944.
Under tjänstgöringen syntes Nettelbladt ha huvudsakligen utnyttjats i stabstjänst
såsom expeditions- och skrivbiträde. Nettelbladt omregistrerades från
Karlsborgs luftvärnsregemente till Skånska luftvärnskåren i oktober 1956.
Till fullgörande av nu ifrågavarande repetitionsövning om 30 dagar inkallades
Nettelbladt genom en den 26 april 1958 utsänd inkallelseorder. I en till
chefen för Skånska luftvärnskåren ställd, den 5 maj 1958 dagtecknad skrift

139

ifrågasatte Nettelbladt av anförda skäl — bl. a. åberopades att för några år
sedan en förhandsinkallelse till repetitionsövning vid Karlsborgs luftvärnsregemente
efter framställning av Nettelbladt återtagits — huruvida icke inkallelsen
skett av misstag. Skulle så ej vara fallet, hemställde Nettelbladt i
en särskild till kårchefen ställd skrift om anstånd i ett år med inställelse till
repetitionsövning. Såsom skäl för sistnämnda ansökan åbeiopade Nettelbladt
ett av hans arbetsgivare, aktiebolaget Landsverk, Landskrona, utfärdat intyg,
vari anfördes att Nettelbladts inkallelse skulle för bolaget vålla ett mycket
oförmånligt avbrott i hans arbete hos bolaget — avseende rationalisering av
kontorsorganisationen — emedan någon ersättare för Nettelbladt icke funnes.
I skrivelse till Nettelbladt den 10 maj 1958 meddelade personalofficeren
vid Skånska luftvärnskåren bl. a. att Nettelbladt numera vore uttagen till
handräckningstjänst, att hans inkallelse till repetitionsövning hösten 1958
avsåg dylik tjänst samt att inkallelsen betingades av det merarbete vid kåren
som uppstode i samband med inkallelse av förband till repetitionsövning
och sålunda icke för Nettelbladts del närmast avsåg någon fortsatt militär
utbildning. Nettelbladts ansökan om anstånd med fullgörande av repetitionsövningen
avstyrktes av länsarbetsnämnden i Malmö och avslogs av Bredberg,
varom Nettelbladt erhöll underrättelse genom en den 6 juni 1958 daterad
skrivelse från personalofficeren vid kåren, av vilken skrivelse jämväl
framgick, att Nettelbladt ägde över beslutet anföra besvär hos Kungl. Maj :t.
— De sex till handräckningstjänst inkallade värnpliktiga togos i anspråk för
biträde med merarbete i samband med inlämning av ammunition, persedlar
och annan materiel från den 11 oktober 1958 utryckande repetitionsövningsförband.
För Nettelbladts del omfattade arbetsuppgifterna bl. a. kontroll, sortering,
rengöring och uppläggning av ammunitionsgördlar samt städning av
lokaler och genomgång, sortering och uppläggning av materiel i tekniksal.
Bredberg framhöll i sitt yttrande, att det, trots att kåren under budgetåret
1958/59 tilldelats fem arbetsmånader för förberedelser och avvecklingsarbeten
i samband med repetitionsövning, förelåge svårigheter, bl. a. på grund
av sjukläget vid kaserntroppen, att genomföra samtliga vid intendentur- och
tygmaterielförråden förekommande arbetsuppgifter.

Centrala värnpliktsbyrån anförde i sitt yttrande bl. a. följande: Nettelbladt,
som tidigare varit uttagen för utbildning i stabstjänst såsom expeditionsbiträde,
hade i anslutning till av byrån i cirkulärskrivelse den 13 februari
1956 meddelade anvisningar överförts till handräckningstjänst såsom
handräckningsmanskap i lätt tjänst. Jämlikt lagen den 11 maj 1951 om
skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och befälsövningar
vore Nettelbladt, som vore född 1919, skyldig att, oavsett tidigare fullgjord
första tjänstgöring (i egenskap av efterbesiktigad 180 dagar) och beredskapstjänstgöring,
fullgöra två repetitionsövningar efter år 1945. Att Nettelbladt
tillhörde gruppen efterbesiktigade värnpliktiga inverkade härvid icke.
Enligt generalorder nr 1891 den 25 maj 1951 kunde nämligen även värnpliktiga,
som genomgått ringa militärutbildning eller saknade militärutbildning,
inkallas till repetitionsövning bl. a. för att täcka handräcknings -

140

behov betingat av repetitionsövning. Härav syntes även framgå att begreppet
»repetition» i detta sammanhang icke finge tolkas alltför bokstavligt. I
övrigt hade inkallelsen skett med stöd av för armén gällande, genom arméorder
nr 695 den 3 oktober 1956 fastställda »Bestämmelser och anvisningar
för befäls- och repetitionsövningar» (Best Repövn). Enligt 77 mom. Best
Repövn kunde värnpliktiga, som uttagits för utbildning i stabstjänst som
expeditionsbiträden eller vore avsedda för handräckningstjänst men icke
krigsplacerade, enligt vederbörande truppregistreringsmyndighets bestämmande
inkallas i samband med repetitionsövning till ett antal av högst 4
procent av övriga värnpliktiga. Dessa inkallelser avsåge förberedelser eller
— såsom i detta fall — efterarbeten i samband med repetitionsövning för
krigsplacerade värnpliktiga. Av chefens för Skånska luftvärnskåren yttrande
framginge bl. a. att kåren för innevarande budgetår tilldelats fem arbetsmånader
för förberedelser och avvecklingsarbeten i samband med repetitionsövningar.
Den civila arbetskraft, som anställdes med stöd av sådant
medgivande, avsåges emellertid huvudsakligen för förrådstjänst vid
olika tjänstegrenar och täckte i regel icke behovet av arbetskraft i allmän
handräckningstjänst. Härtill kommenderades värnpliktiga ur inneliggande
utbildningskontingent vid kaserntropp (motsvarande) ävensom sådana
värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4, vilka enligt vad i det föregående
angivits inkallades i samband med repetitionsövningar. Ett försök att
tillgodose detta arbetskraftsbehov genom inkallelse av värnpliktiga till frivillig
tjänstgöring tedde sig åtminstone för närvarande helt verklighetsfrämmande
och syntes vara dömt att misslyckas. Med hänsyn till att armén
tilldelade värnpliktiga i besiktningsgrupperna 3 och 4 avsedda för handräckningstjänst
numera i regel fullgjorde hela sin repetitionsövningsskyldighet
i direkt anslutning till första tjänstgöringen förelåge vissa svårigheter att
med sådana värnpliktiga täcka handräckningsbehovet vid de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna. Däremot funnes ett antal såsom skrivbiträden
tidigare redovisade värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 4 med
återstående repetitionsövningsskyldighet. För att kunna använda dessa
även i annan tjänst — såväl under repetitionsövningar som under krigsförhållanden
(t. ex. såsom arbetskraft vid mobilisering) — hade byrån den 13
februari 1956 utfärdat förenämnda anvisningar. Däri föreskreves bl. a., att
värnpliktiga, vilka av granskningsnämnd tidigare utvalts för utbildning till
skrivbiträden, skulle överföras till lätt handräckningstjänst. De kunde härigenom
utnyttjas för sådana mindre komplicerade och mindre ansträngande
arbetsuppgifter, där de värnpliktigas fysiska eller psykiska defekter
icke lade hinder i vägen. Samtidigt som härigenom tillvaratoges värnpliktig
arbetskraft, som icke vore lämplig för befattningar i krigsorganisationen,
tillgodosåges rimliga rättvisesynpunkter på att även dylika värnpliktiga
borde fullgöra föreskrivet antal repetitionsövningar. De arbetsuppgifter,
som tilldelats Nettelbladt och hans fem kamrater, syntes i huvudsak vara
att hänföra till sådan handräckningstjänst, vartill denna kategori värnpliktiga
vore avsedd i samband med deras repetitionsövning. — Nettelbladt

141

hade såsom skäl för sin ansökan om anstånd med repetitionsövningen åberopat
arbetsmarknadsskäl. I fråga om förutsättningar för beviljande av anstånd
med repetitionsövning av bl. a. dylika skäl funnes bestämmelser
meddelade i 103 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen. Enligt 106 § 1
mom. samma förordning skulle fråga om anstånd med repetitionsövning
enligt 103 § 1 mom. b) förordningen — med visst undantag, varom här ej
vore fråga — avgöras av försvarsgrenschef. Funne sig denne ej kunna bifalla
ansökan om anstånd, skulle han hänskjuta ärendet till Konungens avgörande.
Med hänsyn till nämnda bestämmelser borde Nettelbladts ansökan
icke ha avgjorts av Bredberg. Denne komme genom byråns försorg att
erinras om den felaktiga handläggningen av anståndsfrågan. I sak kunde
det emellertid, i betraktande särskilt av den omständigheten att länsarbetsnämnden
avstyrkt Nettelbladts ansökan, med största sannolikhet antagas
att anståndsärendet skulle ha fått samma utgång även därest detsamma
handlagts i riktig ordning eller om besvär över det meddelade avslagsbeslutet
blivit anförda.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 6 november 1958 anmodat
Bredberg att inkomma med yttrande beträffande sin befattning med anståndsfrågan,
anförde Bredberg i en till militieombudsmannen den 12 november
1958 inkommen skrivelse bl. a.: Enligt 103 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen
kunde anstånd med repetitionsövning beviljas värnpliktig,
när av tjänstgöringen skulle vållas »väsentliga olägenheter i hans arbete».
Med hänsyn icke minst till länsarbetsnämndens avstyrkande av ansökningen
syntes i förevarande fall av inkallelsen vållade olägenheter i den
värnpliktiges arbete icke kunna betecknas såsom väsentliga, varför författningsrummet
i fråga icke syntes vara här tillämpligt. Ansökningen hade
avslagits av Bredberg med den motiveringen att »vägande skäl för anstånd
icke syntes föreligga». Då förevarande bestämmelser i inskrivningsförordningen
förefölle kunna tolkas på olika sätt — vilket framginge av att centrala
värnpliktsbyrån hade hävdat att Bredberg felaktigt handlagt anståndsärendet
— syntes behov föreligga av tydligare bestämmelser i ämnet. Vid
yttrandet fogades en fotokopia av en utav centrala värnpliktsbyrån på uppdrag
av chefen för armén utfärdad, till truppregistreringsmyndigheterna
ställd cirkulärskrivelse vari på förekommen anledning meddelades, att
framställning om anstånd då arbetsmarknadsskäl förelåge icke finge avgöras
av förbandschef ulan skulle dylikt ärende jämlikt 106 § inskrivningsförordningen
underställas försvarsgrenschef för avgörande.

Genom beslut den 21 november 1958 fann militieombudsmannen vad
Nettelbladt i sin skrift anfört icke föranleda annan militieombudsmannens
åtgärd än att centrala värnpliktsbyråns i ärendet avgivna yttrande — vartill
militieombudsmannen hell anslöt sig — skulle för kännedom i avskrift
tillställas Nettelbladt.

142

I skrivelse samma dag till Bredberg anförde militieombudsmannen följande.

Av utredningen i ärendet framgår att Ni till prövning upptagit och avslagit
en av Nettelbladt gjord, med arbetsmarknadsskäl motiverad ansökan
om anstånd med repetitionsövning. Förutsättningarna för beviljande av
anstånd av anledning, som nyss sagts, finnas angivna i 103 § 1 mom. b)
inskrivningsförordningen. Anstånd må enligt författningsrummet beviljas
värnpliktig när av tjänstgöringen skulle vållas väsentliga olägenheter i hans
arbete eller eljest synnerliga skäl för anstånd föreligga. Jag finner det liksom
centrala värnpliktsbyrån uppenbart att ansökningen varit att bedöma
enligt nyssnämnda författningsrum. Den myndighet som har att pröva
frågor om anstånd med repetitionsövning enligt 103 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen
är såsom framgår av 106 § 1 inom. förordningen vederbörande
försvarsgrenschef, alltså i förevarande fall chefen för armén. Finner
sig försvarsgrenschef icke kunna bifalla ansökan om anstånd »som
här avses» — d. v. s. anståndsansökan, vari åberopats skäl som angivas i
103 § 1 mom. b) — skall han hänskjuta ärendet till Konungens avgörande.

Av anförda bestämmelser, vilka uppenbarligen icke på sätt Ni gjort gällande
äro i behov av förtydligande, framgår att Nettelbladts ansökan om
anstånd med påbörjandet av repetitionsövningen skolat av Eder överlämnas
till chefen för armén för prövning samt att den sistnämnde, om han funnit
ansökningen icke kunna bifallas, haft att underställa densamma Kungl.
Maj :ts prövning. Beslut om avslag å Nettelbladts ansökan har alltså kunnat
meddelas allenast av Kungl. Maj :t. Genom att själv till prövning upptaga
och avslå Nettelbladts ansökan har Ni tillagt Eder befogenheter som icke
tillkomma Eder utan förbehållits angivna högre myndigheter. Ni har härigenom
gjort Eder skyldig till tjänstefel. På sätt centrala värnpliktsbyrån
framhållit torde det emellertid kunna med största sannolikhet antagas, att
anståndsärendet fått samma utgång om detsamma handlagts i föreskriven
ordning eller om besvär i ärendet anförts i anledning av den lämnade
besvärshänvisningen. Med hänsyn härtill och då det torde kunna förutsättas
att Ni i fortsättningen kommer att noga aktgiva på att de bestämmelser,
som i det föregående berörts, bliva riktigt tillämpade, finner jag
mig med stöd av 4 § instruktionen den 24 maj 1957 för riksdagens ombudsmän
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

8. Åtgärder till förebyggande av pennalism bland värnpliktiga

Ämbetsberättelsen till 1958 års riksdag innehåller (s. 134 ff.) redogörelse
för en den 18 november 1958 till överbefälhavaren avlåten skrivelse, vari
hemställdes att denne ville taga under övervägande vissa spörsmål rörande
åtgärder till förebyggande av pennalism bland värnpliktiga. I skrivelsen anfördes
bl. a. följande.

Med anledning av iakttagelser som militieombudsmannen gjort vid undersökningar
angående vid vissa förband inträffade fall av pennalism av värn -

143

pliktiga mot andra värnpliktiga (se 1958 års ämbetsberättelse s. 105 ff.) ansåge
militieombudsmannen sig böra till överbefälhavaren framföra några
synpunkter på frågan om vilka åtgärder som kunde tänkas motverka förekomsten
av pennalism inom krigsmakten. De övergrepp som förekommit i de
undersökta fallen hade i allmänhet ägt rum under fritid och i förläggningarna.
Att så varit fallet hade sin naturliga förklaring i att de som utövat pennalism
undvikit att företaga övergreppen å sådan tid eller plats att de haft
att räkna med upptäckt från befälets sida. En åtgärd som vore ägnad att öka
möjligheten att uppdaga och därigenom också förebygga dylika företeelser
vore att intensifiera förekommande inspektioner i logement och andra därtill
anslutna lokaler. Det syntes emellertid med hänsyn till gjorda erfarenheter
knappast kunna antagas att en skärpning av inspektionsverksamheten
skulle vara tillräcklig för att mera effektivt förebygga sådana händelser som
de inträffade. Även andra åtgärder måste vidtagas. Att begångna övergrepp
icke blivit avvärjda eller i tid uppdagade och beivrade vore huvudsakligen
att tillskriva den passivitet inför det inträffade som i allmänhet visats av
de förfördelades i övergreppen icke deltagande kamrater. Såväl dessa som de
törtördelade själva hade bl. a. dragit sig för att till vederbörande befäl anmäla
vad som förekommit. Det funnes anledning antaga att deras obenägenhet
att frånvända sig till befälet i viss utsträckning närmast varit att tillskriva
en beklagligtvis tämligen allmänt gängse uppfattning att en dylik åtgärd
skulle framstå som ett utslag av okamratlighet. På grund av nu anförda
omständigheter vore det i hög grad angeläget att allt åtgjordes för att de
värnpliktiga skulle allmänt komma till insikt om att det ingalunda kunde
betecknas som klandervärt eller okamratligt att de värnpliktiga, såväl de förfördelade
själva som alla ansvarskännande i kamratkretsen, medverkade
till att fall av pennalism eller ansatser därtill ofördröjligen bringades till befälets
kännedom. En härvidlag naturlig åtgärd syntes vara att för ordningen
\id förbanden ansvarigt befäl finge sig ålagt att vid allmänna genomgångar
i samband med inryckningen ävensom eljest vid mera interna truppsamtal
för de värnpliktiga klargöra att initiativ från dem i nu berört hänseende
varken kunde eller finge uppfattas som ett utslag av okamratlighet utan att
tvärtom skyldighet förelåge för dem att biträda befälet i dess strävanden att
tillse att kamratförtryck icke förekomme. I fråga om personalvårdstjänsten
kunde måhända även vidtagas åtgärder ägnade att förhindra kamratförtryck.
Å varje kompani (motsvarande) funnes en kompaniassistent med uppgift
att vara kompanichefens biträde beträffande personalvården och i assistentens
åligganden finge anses ingå skyldighet att ofördröjligen underrätta
vederbörande kompanichef om inträffade fall av pennalism eller ansatser
därtill som icke annorledes bringades till dennes kännedom. En kompaniassistent
kunde emellertid på grund av sin egenskap av å ena sidan biträde
åt kompanichefen och å andra sidan av manskapet utvald förtroendeman
komma i den situationen att han genom att föra saken vidare till kompanichefen
äventyrade det förtroende från manskapets sida som utgjorde en väsentlig
förutsättning för att han skulle kunna genomföra sina uppgifter som

144

kompaniassistent. Med hänsyn därtill syntes böra övervägas huruvida icke,
med bibehållande i princip av nu tillämpad ordning för kontaktverksamheten
mellan manskapet och kompanichefen, denne i sina personalvårdande
uppgifter i stället lämpligen borde biträdas av en utav manskapet utsedd
förtroendenämnd.

Vad militieombudsmannen sålunda anfört har vunnit beaktande genom en
av överbefälhavaren den 5 februari 1958 till försvarsgrenscheferna överlämnad
skrivelse av följande innehåll.

De under senare tid uppdagade fallen av pennalism ha i stor utsträckning
varit av allvarlig karaktär. Detta framgår bl. a. av kompletterande utredningar,
som vidtagits genom försorg av riksdagens militieombudsman och
inom försvarsstaben. Med anledning härav anmodar jag försvarsgrenscheferna
att ägna hithörande frågor all möjlig uppmärksamhet bl. a. genom att
utfärda föreskrifter om åtgärder, som skola vidtagas för att förhindra kamratförtryck.
Verkställande av dessa åtgärder bör därefter fortlöpande kontrolleras
genom försvarsgrenschefs försorg.

Följande åtgärder böra anbefallas inom envar av försvarsgrenarna:

1. I anslutning till rutinmässig orientering vid inryckning av elever till
skola (längre utbildningskurs o. d.) för befälspersonal, i befälsutbildning
och årligen i befälsgenomgångar m. m. vid förband, staber o. d. skall chef
ägna frågan om kamratförtryck uppmärksamhet. Härvid användes bl. a.
lämpligen som underlag den redogörelse, som återfinnes i militieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1958, s. 105—137.

Vidare skall klarläggas att i dagbefälets allmänna skyldigheter i vad ror
ordningens upprätthållande m. m. ingår att med särskild uppmärksamhet
iakttaga sådana förhållanden som kan ge anledning att antaga förekomst av
kamratförtryck eller försök därtill.

2. I samband med inryckning av värnpliktiga skall förbandschef framhålla

att alla former av kamratförtryck äro förbjudna. Motsvarande frågor behandlas
därefter, när behov anses föreligga, av kompanichef (motsv.) eller
annan chef i samband med de kontinuerliga truppsamtalen. Vid dessa tillfällen
lämnas jämväl en orientering om kamratförtryckets uttryckssätt och
verkningar, skyldigheten för envar att anmäla iakttagelser av okamratligt
uppträdande samt följderna för den som utövar kamratförtryck och för den
förfördelade. Samtidigt bör påvisas de positiva följderna av ett gott kamratskap.
. .

Dessa frågor böra jämväl av chef kunna upptagas till behandling i forbandsnämnd
(motsv.).

3. Kompanichef (motsv.) bör i här berört avseende eftersträva ett sa förtroendefullt
samarbete mellan kompaniassistenten (motsv.) och av truppen
utsedda representanter i förbandsnämnd (motsv.) och ev. andra nämndorgan
alt dessa gemensamt kunna medverka till att ev. försök till pennalism
snarast komma till kompanichefens (motsv.) kännedom och kunna förebyggas
och/eller beivras.

9. Fråga om militära myndigheters användning av vissa för representation

avsedda medel

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 november 1952 hemställde chefen för
armén om anvisande av medel för representation gentemot markägare m. fl.
och anförde därvid i huvudsak följande: Kostnaderna för markskador m. m.

145

i samband med förbandens vanliga övningar hade ökat avsevärt under de
senaste åren, sedan repetitionsövningarna återupptagits. Detta berodde icke
enbart på övningarnas ökade omfattning utan även på att markägarna i större
utsträckning än tidigare krävde ersättning för mark- och skogsskador. Framförallt
gällde detta de markägare, vilkas ägor gränsade till övningsfälten och
vilka särskilt ofta berördes av övningarna. Det syntes angeläget att i möjligaste
mån nedbringa dessa utgifter. Särskilda åtgärder hade därför vidtagits
för att förebygga markskador. Även andra åtgärder borde emellertid prövas.
En utväg syntes därvid vara att genom representation upprätthålla ett gott
grannskapsförhållande mellan förbanden och närboende markägare. Erfarenheterna
visade att gästfrihet eller annat liknande uttryck för vänlighet
och uppskattning, t. ex. i form av inbjudan till samkväm vid förbandet eller
tilldelning av någon minnesgåva, kunde spela en icke oväsentlig roll. Dylik
representation hade dittills i begränsad omfattning ombesörjts främst av
förbandens officerskårer. Möjligheterna hade därvid varit beroende av kårernas
ekonomiska tillgångar eller enskilda officerares bidrag. Det syntes
emellertid icke vara riktigt, att dylik representation, som kunde medföra
minskade övningskostnader, helt skulle vara beroende av vederbörande officerskårs
villighet att tillskjuta medel. — Som beräkningsgrund för representation
av detta slag syntes kunna upptagas ett medelvärde av 500 kronor
till varje militärbefälhavare och. regementschef (kårchef) samt chef för fast
utbildningsanstalt, som bedreve övningar med trupp. Totalt syntes kostnaderna
komma att uppgå till högst 30 000 kronor. Då förbandens övningsmöjligheter
härigenom syntes komma att förbättras och kostnaderna för
markskador minskas med belopp, som minst motsvarade representationskostnaderna,
borde dessa utan anslagsförstärkning kunna täckas av övningsanslaget.
Medlen föresloges få efter behovsprövning fördelas av chefen
för armén, därvid hänsyn borde tagas till de lokala förhållandena i varje
särskilt fall. På grund av vad sålunda anförts hemställde chefen för armén
att under budgetåret 1952/53 kostnader av angivet slag måtte intill ett belopp
av 30 000 kronor få bestridas av nämnda anslag.

Kungl. Maj:t medgav genom beslut den 27 februari 1953 att för den med
arméchefens skrivelse avsedda representationen gentemot markägare m. fl.
finge för det ifrågavarande budgetåret disponeras högst 30 000 kronor från
arméns anslag för övningar m. in., därvid det ålåg chefen för armén att efter
samråd med försvarets civilförvaltning utfärda föreskrifter rörande användning
och fördelning av medel för ändamålet.

Med anledning av det sålunda givna bemyndigandet utfärdades den 1 april
1953 (Avd Utb Nr 1:5) en arméorder av följande innehåll: Representationen
i fråga vore avsedd att ske antingen i form av samkväm för eller genom
tilldelning av minnesgåvor åt främst markägare, vilkas ägor ofta berördes
av militära övningar, eller på båda dessa sätt. Den vore i första band avsedd
att möjliggöra en personlig kontakt med markägarna, varigenom dessa
kunde bibringas bättre förståelse för behovet av alt förbandet finge disponera
lämplig terräng för sina övningar. Detta borde i sin tur kunna ge en gynn10
—5817ti. MHHieombudsmannens iimbetsberättelse

146

sammare grund för överenskommelser om ersättning för markskador och
dylikt. Genom minnesgåvor kunde man också uppnå en bättre samhörighetskänsla
med förbanden hos deras grannar. För representationen gällde,
att medel därför tilldelades på övningsanslaget, att de till militärbefälhavares,
förbandschefs eller skolchefs förfogande ställda medlen finge disponeras
för samkväm eller tilldelning av minnesgåva eller för båda ändamålen,
samt att som gäster finge inbjudas och som gåvomottagare utses i första
hand markägare, vilkas marker särskilt ofta berördes av militärområdets,
förbandets eller skolans övningar. Med markägare förstodes i sammanhanget
även arrendatorer samt representant för bolag eller myndighet, å
vilkas marker övningar bedreves. Även »myndighetsperson, som verksamt
bidragit till att underlätta militärbefälsstabs (förbands, skolas) övningsverksamhet
i orten» finge inbjudas. Inbjudan skedde lämpligast till samkväm
i samband med annan vid militärbefälsstaben, förbandet eller skolan
ordnad festlighet.

Även för ettvart av därpå — efter utgången av budgetåret 1952/53 —
följande budgetår har medgivits att av arméns anslag för övningar m. m.
finge enligt de av chefen för armén sålunda utfärdade föreskrifterna intill
ett belopp av 30 000 kronor bestridas kostnader för representation gentemot
markägare m. fl., vilkas områden regelbundet utnyttjades för övningar.

I en till militieombudsmannen den 2 maj 1958 inkommen skrift uppgav
styckjunkaren vid luftvärnet E. Johansson att en den 24 februari 1958 på
officersmässen vid Sundsvalls luftvärnskår anordnad middag, i vilken vissa
militära befattningshavare varav flertalet i chefsställning deltagit, i strid
med den nyssberörda arméordern betalts av statsmedel.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 5 maj 1958 med översändande
av klagoskriften anmodat dåvarande chefen för luftvärnskåren översten
G. Beckman att inkomma med upplysningar och yttrande, förmälde Beckman
i ett den 13 samma månad avgivet yttrande till en början att i samband
med mottagandet av den berörda arméordern vid kåren hade uppgjorts
en preliminär plan för utnyttjandet av tilldelade och i framtiden utlovade
representationsmedel.

Planen i fråga, som bilagts Beckmans yttrande, hade formen av en tablå,
vari för ettvart av åren 1954—1958 i fyra skilda grupper — en för markägare
och arrendatorer, en för bolag, en för myndigheter och en för myndighetspersoner
— angivits vilka som avsågos komma i åtnjutande av den
ifrågavarande representationen. Därvid hade i gruppen myndighetspersoner
upptagits för 1954 representanter för stadsfullmäktige och landsting och
för 1958 landshövdingen i Västernorrlands län och vissa militära chefer.
Övriga år hade någon representation icke angivits för myndighetspersoner.

I yttrandet fortsatte Beckman: Vägledande vid den nyssnämnda planens
uPPgörande hade varit ■— förutom de av chefen för armén utfärdade anvisningarna
— att personal vid kåren, som i olika sammanhang varit kontaktmän
vid tidigare förbindelser med inbjudna gäster, beretts tillfälle att

147

närvara vid representation utan att drabbas av utgifter därför. Framställning
hade sålunda i regel gjorts till de tre befälskårerna att de ville låta sig
representeras vid sammankomsterna med ett par deltagare. Detta hade skett
dels för att därigenom göra det möjligt för Beckman att fastare knyta kontakterna
med inbjudna gäster och dels för att befälskårernas representanter
skulle vara Beckman behjälpliga såsom vicevärdar vid representationen.
Kostnaderna för denna personal ur kåren hade givetvis bestritts av representationsanslaget.
Detsamma gällde kostnaderna för Beckmans egen medverkan.
Beckman ville i sammanhanget framhålla att han icke vid något
tillfälle varit tveksam om lämpligheten av ett sådant arrangemang. Dels
hade han personligen under de år då han varit chef för kåren fått vidkännas
utgifter — enbart för den med tjänsten förenade representationen —
som snarare överstege än understege 10 000 kronor och dels hade såväl
officers- som underofficers- och underbefälskårerna i olika sammanhang,
främst vid besök av personal från främmande förband, utan anmodan utövat
värdskap i en omfattning som torde vara sällsynt inom försvaret. Det
kunde knappast från någon enskilds eller myndighets sida ställas krav på
Beckmans och hans underlvdandes villighet att för tjänsten offra än mera av
de begränsade inkomster som stode till buds.

Rörande den nu ifrågavarande representationen anförde Beckman i yttrandet:
Genom arméorder den 24 juni 1957 hade han såsom chef för luftvärnskåren
fått sig anbefallt att planlägga och leda »Luftvärnsövning 1958»,
vilken övning avsetts äga rum under tiden den 18--den 26 februari 1958 i
trakten av Sundsvall. Till övningarna, vilkas genomförande varit helt beroende
av medverkan av förband ur flygvapnet, hade beordrats samtliga
förbandschefer ur luftvärnet, cheferna för luftvärnets skjutskola och arméns
radar- och luftvärnsmekanikerskola samt viss personal ur försvarsstaben.
Under planläggningen och förberedelserna för dessa för luftvärnet
så betydelsefulla övningar — förberedelserna hade pågått sedan maj 1957
— hade cheferna för de flygförband, till vilka Beckman varit hänvisad
för samverkan, på ett utomordentligt förekommande sätt lämnat hjälp i
form av personal och materiel. Den välvilliga inställning till luftvärnets
övningar, som under en lång följd av år dokumenterats från cheferna för
de ifrågavarande förbanden ur flygvapnet, hade föranlett ett sammanträde
i luftvärnskårens plakettkommitté, vari inginge medlemmar ur samtliga
befälskårer. Vid detta sammanträde hade enhälligt beslutats att de i »Luftvärnsövning
1958» deltagande flygflottiljerna skulle tilldelas luflvärnskårens
förtjänstplakett i guld som en erkänsla för utomordentligt värdefull
hjälp under åren 1942—1958. Med stöd av föreskrifterna i arméordern den
1 april 1953 och i enlighet med den preliminära planen för representationsbidragets
utnyttjande både ur flygvapnet fyra chefer med vilka kåren samarbetat,
däribland cheferna för de nyss berörda flottiljerna, inbjudits till
middag på officersmässen den 24 februari 1958, då de av Beckman ledda
övningarna varit avslutade. Cheferna för de åsyftade flottiljerna skulle
därvid mottaga kårens hedersplaketter. För att skapa en högtidlig ram kring

148

plakettöverlämningen hade även luftvärnsinspektören och dennes stabschef,
vilka båda följt »Luftvärnsövning 1958», inbjudits till middagen. På
föranledande av luftvärnsinspektören hade Beckman såsom gäster inbjudit
ytterligare en officer i chefsställning ur flygvapnet, vilken under en lång
följd av år positivt medverkat till flygvapnets insats vid kårens övningar,
samt en representant för ett flygbolag, vars flygplan stode till kårens förfogande
under utbildning och övningar. Beckman hade funnit de båda sistnämnda
personernas närvaro alldeles särskilt motiverad av föreskrifterna
i den nyssberörda arméordern. Därutöver hade cheferna för luftvärnets
förband och skolor anmodats att såsom betalande gäster närvara vid middagen.
Såsom värdar hade inbjudits — förutom Beckman själv — biträdande
övningsledaren samt utbildningsofficeren och mässofficeren vid kåren.
Av de inbjudna hade två chefer ur flygvapnet icke kunnat deltaga. På representationsbidragel
fallande kostnader för middagen hade uppgått till 300
kronor.

I ett härefter från chefen för armén begärt yttrande i ärendet, vilket
på arméchefens uppdrag avgavs av chefen för arméstaben generalmajoren
G. Åkerman, anfördes: Av det i arméordern den 1 april 1953 angivna syftet
med ifrågavarande representation och av bestämmelsernas utformning i övrigt
torde tillräckligt klart framgå, att med ordet myndighetsperson avsåges
civil myndighetsperson. Det syntes för övrigt ligga i sakens natur att vid
krigsmakten anställda befattningshavare, som i sin tjänst vore skyldiga att
samverka inom och utom egen försvarsgren vid planläggning och genomförande
av övningar m. m., icke av denna anledning skulle komma i åtnjutande
av nu ifrågavarande representationsförmåner. Såsom framginge av ett
skrivelsen bilagt yttrande från militärbefälhavaren för andra militärområdet
hade Beckman förklarat sig villig att själv gälda de kostnader som bestritts
av statsmedel för den ifrågavarande representationen. Med hänsyn därtill
och till omständigheterna i övrigt ville chefen för armén föreslå att militieombudsmannen
läte bero vid vad i ärendet förekommit.

I det av militärbefälhavaren till chefen för armén avgivna yttrandet
— vari omnämndes det nyss berörda betalningsmedgivandet från
Beckmans sida för det fall att hans tolkning av bestämmelserna vore oriktig
— uttalades samma principiella uppfattning som den, varåt i arméchefens
yttrande givits uttryck, varjämte anfördes: Det förhållandet att olika
tolkningar av de ifrågavarande bestämmelsernas innebörd kunde göras syntes
motivera ett förtydligande. Att kostnader betalades för viss personal
(värdar) ur det egna förbandet vid representation med markägare m. fl. ansåge
militärbefälhavaren däremot vara i sin ordning.

I yttrande som på militieombudsmannens begäran i ärendet avgavs av
försvarets civilförvaltning uttalades: Civilförvaltningen ansåge att avfattningen
av de föreskrifter, som av chefen för armén utfärdats rörande användningen
av de medel som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari
1953 finge disponeras för i beslutet avsedd representation gentemot markägare
m. fl., gåve ett i allt väsentligt tillfredsställande uttryck för syftet med

149

desamma. Tvekan syntes i vart fall icke böra råda om att med »myndighetsperson»
i föreskrifterna icke kunde avses representanter för militära myndigheter.
Beckmans åtgärd att till nu ifrågavarande representationsmiddag
inbjuda inom försvaret anställda befattningshavare, som medverkat vid
»Luftvärwsövning 1958», syntes alltså icke stå i överensstämmelse med de
utfärdade föreskrifterna. Då Beckman emellertid numera avgått med pension,
ansåge civilförvaltningen — med hänsyn jämväl till vad chefen för armén
anfört i sitt yttrande — ärendet i denna del icke böra föranleda någon
vidare åtgärd. — Militärbefälhavaren för andra militärområdet hade i sitt yttrande
framhållit att vid representation gentemot markägare m. fl. kostnaderna
för vissa värdar borde få bestridas av nu ifrågavarande medel. I den mån
inbjudan till samkväm i enlighet med arméchefens anvisningar skedde i samband
med annan vid militärbefälsstab, förband eller skola ordnad festlighet,
syntes denna fråga knappast få större aktualitet. För det fall att representation
gentemot markägare m. fl. icke lämpligen kunde ordnas på dylikt
sätt, kunde onekligen militärbefälhavarens uppfattning ha fog för sig. Det
borde dock knappast anses såsom en nödvändig förutsättning att värdarna
vore knutna till det egna förbandet. Uppenbarligen måste emellertid antalet
värdar stå i rimlig proportion till antalet inbjudna markägare m. fl. Enligt
civilförvaltningens mening kunde det finnas anledning att närmare överväga
en sådan utvidgning av rätten att disponera nu avsedda medel. Allmänt sett
syntes för övrigt de regionala och lokala militärmyndigheterna alltjämt få
anses ha relativt begränsade möjligheter att av statsmedel bestrida kostnader
för den representation, som med hänsyn till försvarets intressen, ortens
förhållanden, publicitetssynpunkter och andra liknande omständigheter
kunde vara påkallad. Det kunde knappast anses tillfredsställande, om en
sådan chef nödgades av egna medel bestrida utgifter av denna art eller om
möjligheten att utöva önskvärd dylik representation bleve beroende av vederbörandes
förmåga att själv bekosta densamma eller av tillskott från annat
håll. Den senaste översynen av hithörande frågor hade i denna del icke
medfört någon ändring av vad som hittills gällt. Härutinnan kunde hänvisas
till statsverkspropositionen till 1954 års riksdag bilaga 2 För flera huvudtitlar
gemensamma frågor s. 23 ff.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 27 november 1958 till Beckman
följande.

I skrivelse till Eder den 12 november 1958 uttalade jag att av den i ärendet
verkställda utredningen framginge, att de bestämmelser som utfärdats
beträffande dispositionen av de i ärendet ifrågakomna representationsmedlen
otvetydigt gåve vid handen, att med »myndighetsperson, som verksamt
bidragit till att underlätta militärbefälsstabs (förbands, skolas) övningsverksamhet
i orten» icke kunde avses representant för militära myndigheter varför
Eder åtgärd att till den i ärendet avsedda representationsmiddagen in -

150

bjuda vissa befattningshavare inom försvaret ej stode i överensstämmelse
med gällande bestämmelser. Under framhållande av att Ni förty enligt mitt
förmenande gjort Eder skyldig till tjänstefel, varav jämväl syntes följa skyldighet
för Eder att till statsverket återbetala det av statsmedel utanordnade
beloppet, förklarade jag mig vilja bereda Eder tillfälle att — i enlighet med
Eder i militärbefälhavarens yttrande omförmälda villighet därtill — verkställa
inbetalning av det ifrågavarande beloppet.

Sedan Ni den 26 november 1958 hit inkommit med bevis att det förenämnda
beloppet, 300 kronor, den 24 samma månad av Eder inbetalats till
civilförvaltningen och då det tjänstefel, som enligt vad jag ovan uttalat ligger
Eder till last, får anses begånget endast av ovarsamhet, finner jag mig
med stöd av stadgandet i 4 § i den för rikdagens ombudsmän gällande instruktionen
kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

10. Militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants personliga
förhållanden utom tjänsten

Med skrivelse den 5 december 1958 överlämnade militieombudsmannen
till chefen för armén ett av militieombudsmannen samma dag meddelat beslut
i ett ärende angående militära befattningshavares ingripande mot en
kadett i dennes personliga förhållanden utom tjänsten. I skrivelsen angavs
att militieombudsmannen funne vad i ärendet förekommit vara av sådan
beskaffenhet att en redogörelse för ärendet borde ingå i hans ämbetsberättelse
till riksdagen men att han med hänsyn till kadetten ansåge att i redogörelsen
icke sådana uppgifter borde lämnas att kadettens identitet röjdes.
På grund därav, anfördes vidare i skrivelsen, vore i beslutet icke angivet
namnet å vare sig kadetten eller någon annan i ärendet omförmäld person.
I skrivelsen meddelades emellertid vederbörande personers namn.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

I en till militieombudsmannen den 5 juli 1957 inkommen skrift anmälde
en legitimerad läkare följande: En kadett hade för nervösa besvär sökt läkaren,
som ofta vore anlitad såsom psykiater i militära ärenden, och vid
undersökningar som läkaren företagit i slutet av juni och början av juli
1957 hade kadetten visat sig lida av psykiskt insufficienstillstånd som orsakats
av hans livssituation under det senaste halvåret dessförinnan och som
ytterligare försämrats av militära myndigheters ingripanden. Kadetten hade
tidigare varit förlovad med en flicka, som i april 1957 fått ett barn till
vilket han vore fader. På grund av att det rått stridigheter mellan kontrahenterna
hade kadetten, i början sporadiskt men senare mera intimt, sällskapat
även med en annan flicka. Tyvärr hade det utbrutit något slags strid,
i vilken kadettens föräldrar och en hans kusin, som vore löjtnant, vore inblandade,
och föräldrarna hade såvitt läkaren kunnat bedöma haft kontakt
med olika militära myndigheter i akt och mening att återföra kadetten till

151

hans förutvarande fästmö. Kadetten hade för läkaren uppgivit att han blivit
uppkallad till en major vid den truppslagsavdelning inom arméstaben vilkens
verksamhetsområde avsåge det truppslag kadetten tillhörde och i ultimatums
form fått sig förelagt att antingen gifta sig med sin förutvarande
fästmö eller taga avsked som kadett. Vid telefonsamtal som läkaren haft
med majoren i fråga hade denne förklarat att han bara gjort sin skyldighet
och meddelat kadetten de synpunkter som officerskåren vid kadettens regemente
anlade då den icke ville ha kadetten som officer om denne icke gifte
sig med denna flicka. Man skulle dock, enligt vad majoren uppgivit, ha gått
på en »mjukare linje» framförd av truppslagsinspektören, nämligen att kadetten
skulle få betänketid till i början av juli. Läkaren hade mycket svårt
att acceptera att officerskåren skulle kunna bedöma kadetten vara olämplig
som officer om kadetten icke gifte sig med sin förutvarande fästmö, och
läkaren ifrågasatte starkt om icke officerskåren gjort sig skyldig till intrång
i kadettens personliga frihet. Det kunde icke anses att kadettens moral skulle
undergå så stora förändringar om kadetten tvingades gifta sig genom
officerskårens ingripande att den i sådant fall inträdda situationen skulle
kunna motivera en annan bedömning av hans lämplighet som officer än
om han hölle sig till den andra flickan. Såvitt det kunde förutses komme
kadetten icke att gifta sig med sin förutvarande fästmö, men han hade
för avsikt att i största möjliga mån hålla henne och särskilt barnet skadeslösa.
Kadetten hade givit läkaren tillstånd att inför militieombudsmannen
bryta sin tystnadsplikt såsom läkare.

Sedan militieombudsmannen anhållit att chefen för armén ville inkomma
med upplysningar med anledning av vad som anfördes i förenämnda anmälan
överlämnades från arméchefen den 15 oktober 1957 yttranden av chefen
för kadettens regemente, stabschefen vid samma regemente, chefen för den
skola vid vilken kadetten undergick utbildning vid tiden för de i anmälan
omförmälda händelserna samt den löjtnant och den major som omnämnts
i anmälan.

Angivna personer anförde i yttrandena följande.

Löjtnanten: I mitten av maj månad 1957 erhöll löjtnanten, som vore kusin
till kadetten och tillhörde samma regemente som denne, ett brev från
kadettens fader, vari löjtnanten informerades om sonens förehavanden och
ombads lämna fadern bistånd i saken. Ett sammanträffande mellan löjtnanten,
kadetten och dennes fader kom med anledning därav till stånd
i löjtnantens hem den 30 maj 1957. Därvid försökte fadern och löjtnanten
att få kadetten att taga sitt förnuft till fånga, men detta lyckades icke. Några
dagar senare beslöts att fadern och en annan kadettens kusin — vilken
likaledes vore officer — skulle uppsöka tjänsteläkaren vid den skola där
kadetten tjänstgjorde. När sammanträffandet med tjänsteläkaren ägt ruin
underrättades löjtnanten om detta av kadettens fader, vilken samtidigt meddelade
att även chefen för skolan kontaktats. Med anledning av detta fann
löjtnanten det oundvikligt att informera chefen för del regemente som han
och kadetten tillhörde om det inträffade, då det annars skulle synas egen -

152

domligt att löjtnanten icke hänvänt sig till sin och kadettens närmaste personalchef
i ärendet, så som detta utvecklat sig. Enär regementschefen vid
denna tidpunkt åtnjöt semester uppsökte löjtnanten stabschefen vid regementet,
vilken då ringde truppslagsavdelningen inom arméstaben. Av detta
telefonsamtal, till vilket löjtnanten var vittne, fick löjtnanten den uppfattningen
att avdelningen redan var inkopplad på ärendet. Sedermera telefonerade
även löjtnanten till avdelningen och lämnade den i anmälan omförmälde
majoren en detaljerad redogörelse för vad som förevarit. Löjtnanten
framhöll dessutom att han och kadettens närmaste anhöriga gjort allt för
att hjälpa kadetten att fatta ett beslut, som enligt deras uppfattning vore
det enda riktiga, men att de tyvärr misslyckats i denna sin strävan. Samtidigt
framhöll löjtnanten för majoren som sin personliga uppfattning att kadetten
på grund av den ådagalagda bristen i sitt medborgarsinne visat sig
olämplig för fortsatt officersutbildning och att löjtnanten toge bestämt avstånd
från hans handlingssätt.

Skolchefen: Den 5 juni 1957 uppsöktes skolans tjänsteläkare av kadettens
fader och den i löjtnantens yttrande angivne officeren, vilka redogjorde
för sin syn på den situation, vari kadetten försatt sig. Sedan de uttalat
önskemål att få träffa även skolchefen, mottog denne dem samma dag. De
lämnade vid sammanträffandet följande upplysningar. Kadetten hade varit
förlovad och fått ett barn med fästmön. Under sin tid vid skolan hade
kadetten börjat sällskapa med en annan flicka, som enligt faderns och släktens
uppfattning hade ett ofördelaktigt inflytande på honom. Hon hade förorsakat
brytning mellan honom och hans fästmö och dessutom skilt honom
från hans egen familj. Denna ogillade starkt hans förbindelse med denna
flicka och ville ha stöd i sin strävan att återföra honom till fästmön och
släkten. — I detta syfte syntes familjen vara beredd att söka alla tillgängliga
möjligheter och hade hänvänt sig även till skolans pastor. Vidare antyddes,
att en annan kusin till kadetten — den förut omförmälde löjtnanten
— engagerat sig i fallet. Skolchefen gjorde icke några utfästelser men
lovade att söka bidraga till att finna en rimlig utväg ur svårigheterna. Vid
ett samtal, som tjänsteläkaren följande dag hade med kadetten, framkom,
att denne betraktade förlovningen med sin förutvarande fästmö som ett
misstag och att han var allvarligt fästad vid den flicka, med vilken han numera
sällskapade. Kadetten var väl medveten om den allvarliga situation,
vari han själv försatt sig. Tjänsteläkaren bedömde, att kadetten befann
sig i ett psykolabilt tillstånd. Kadettens arbetsprestationer vid skolan hade
även nedgått under vårmånaderna. Efter samråd mellan skolchefen och
tjänsteläkaren överenskoms att, med hänsyn till kadettens tillstånd och fallets
komplicerade och känsliga art, någon brådstörtad lösning icke skulle
eftersträvas. Man borde i stället gå långsamt och försiktigt till väga för att
söka finna en acceptabel utväg. Denna uppfattning delades helt av pastorn.
Kadetten hänvisades därför efter eget medgivande till den läkare, som brukade
anlitas såsom psykiater av skolan i motsvarande fall. På grund av
bl. a. övningar utom förläggningsorten hade han emellertid icke tillfälle att

153

komma i kontakt med psykiatern under den närmast följande tiden. Samma
dag som sommarledigheten vid skolan började — den 20 juni 1957 -—
anmälde kadetten, att han varit kallad till stabschefen vid truppslagsavdelningen,
den förut omförmälde majoren, och därvid förelagts de alternativ,
som angåves i förevarande anmälan till militieombudsmannen. Kadetten
syntes nu befinna sig i ett påtagligt depressionstillstånd och skolchefen
rådde honom att snarast uppsöka psykiatern. Skolchefen, som just skulle
resa på semester, försökte omedelbart nå majoren på telefon för att få upplysning
om vad som förevarit. Denne var dock icke anträffbar. Majoren
hade icke samrått med skolchefen eller orienterat denne om sina åtgärder
gentemot kadetten. När skolchefen återinträdde i tjänst efter semestern, anmälde
kadetten, att hans sak av psykiatern underställts militieombudsmannens
prövning och uppgav vidare, att han icke tänkte gifta sig med sin tidigare
fästmö, men att han vidtagit åtgärder för ekonomisk uppgörelse i form
av barnuppfostringsbidrag i vedertagen ordning. Han hade icke givit majoren
det besked som denne begärt men ansåg majoren vara genom psykiatern
underrättad om att han icke tänkte gifta sig med fästmön. Truppslagsinspektören
mottog kadetten den 19 juli 1957.

Stabschefen vid kadettens regemente: Vid ett besök hos stabschefen i mitten
av juni 1957 i personliga angelägenheter redogjorde den förut omförmälde
löjtnanten för de förhållanden beträffande kadetten som föranlett
allvarliga bekymmer för deras släkt. Löjtnantens redogörelse gav vid handen,
att flera släktingar delade hans uppfattning om kadetten. Han anhöll,
att chefen för regementet — vilken vid tillfället hade semester — skulle vidtaga
åtgärder gentemot kadetten, eftersom dennes av släkten konstaterade
olämpliga uppträdande enligt löjtnantens åsikt icke gjorde honom önskvärd
som officer. Enär officersaspiranter vid ifrågavarande truppslag antoges
och entledigades av truppslagsinspektören, kunde löjtnantens ärende icke
handläggas vid regementet och med anledning därav uppringde stabschefen
i löjtnantens närvaro förutnämnde major vid truppslagsavdelningen,
som under truppslagsinspektören närmast hade att handlägga personalärenden,
och relaterade vad löjtnanten uppgivit för honom. Eftersom stabschefen
rått löjtnanten att personligen lägga fram sina synpunkter för majoren,
orienterade stabschefen majoren om att denne hade att emotse ett
telefonsamtal från löjtnanten. Stabschefen framhöll vidare för majoren, att
de upplysningar, som löjtnanten lämnat, tydde på att inspektören borde
undersöka fallet. Majoren meddelade därvid, att han var orienterad genom
ledningen för den skola vid vilken kadetten tjänstgjorde och att han uppehöll
kontakt med skolan i ärendet samt att han avvaktade löjtnantens vidare
åtgärder. Regementschefen orienterades vid sitt återinträde i tjänst om
löjtnantens besök hos stabschefen och om dennes åtgärd att omgående underrätta
truppslagsavdelningen. Ytterligare åtgärder hade icke vidtagits genom
stabschefens försorg.

Regementschefen: Officerskåren vid regementet hade aldrig tagit ställning
till och än mindre yttrat sig i saken. Stabschefens telefonsamtal med

154

majoren i truppslagsavdelningen hade icke ägt rum på regementschefens
order eller å officerskårens vägnar.

Majoren: I mitten av juni 1957 blev han uppringd av dels stabschefen vid
regementet och dels omförmälde löjtnant, vilka båda relaterade fallet angående
kadetten. Båda ville till truppslagsinspektören framföra krav på att
kadetten snarast skulle anmodas begära avsked. Majoren framhöll för dem
att inspektören icke utan vidare kunde tänkas medverka till detta — i varje
fall icke innan kadetten beretts tillfälle till förklaring. När inspektören
lor på semester överlämnades saken till majoren, varför denne kallade till
sig kadetten för att höra hans syn på saken. Löjtnantens'' version talade icke
till kadettens förmån utan det framgick att denne uppfört sig synnerligen
klandervärt. Kadettens föräldrar hade tagit hand om hans förutvarande
fästmö och barnet under det kadetten helt brutit med sin familj. — Kadetten
erkände för majoren att han burit sig mycket illa åt. Majoren framhöll
för honom nödvändigheten av att officerskåren hölles på en hög nivå emedan
densamma vore väl påpassad från alla håll. Inför utsikten att anmodas
begära avsked eller, därest detta ej skedde, med den osäkerhet i övrigt som
det innebure att under två år prövas som fänrik med detta dåliga utgångsläge
tillfrågades kadetten av majoren om han tänkt igenom alla konsekvenserna
av sitt handlande och om det steg han tänkte taga vore värt detta offer.
Resultatet av deras resonemang blev att kadetten skulle fundera på saken
och i början av juli omtala för majoren hur han ville ha det; antingen
reda upp saken på ett någorlunda gentleinannamässigt sätt eller eljest taga
konsekvenserna med den risk som därmed förelåge att bli anmodad begära
avsked. Att reda upp saken någorlunda gentleinannamässigt ansåg majoren
icke innebära att kadetten absolut skulle gifta sig med sin förutvarande
fästmö »utan bedömde majoren i det fallet att avgörandet helt skulle ligga
hos den förfördelade parten». Något ultimatum hade icke ställts från majorens
sida. Något svar från kadetten hade icke inkommit. I stället blev majoren
uppringd av den läkare som sedermera gjorde anmälan till militieombudsmannen.
Emedan majoren såväl genom befäl vid kadettens skola som
genom löjtnanten bibringats den uppfattningen att kadetten borde komma
ifrån den andra flickan och återförena sig med sin familj, var majoren redan
från början av den uppfattningen att läkarens välmenande inblandning
var olycklig. Såväl de militära cheferna som släktingarna hade endast
avsett att hjälpa kadetten och försöka förmå honom att taga sitt förnuft till
fånga. För läkaren framhöll majoren den vikt en officerskår lade på rekryteringen
av kåren. Då officerskåren vid kadettens regemente överhuvudtaget
icke yttrat sig i saken, vilket majoren också framhöll för läkaren, kunde
majoren icke inse att officerskåren gjort sig skyldig till intrång i kadettens
personliga frihet.

Efter att ha tagit del av nu återgivna yttranden anhöll militieombudsmannen
att chefen för armén efter hörande av ifrågavarande truppslagsinspektör
och inhämtande av det ytterligare yttrande från majoren som arméchefen
kunde finna erforderligt skulle inkomma med eget yttrande i saken. Med

155

anledning härav inkom den 13 juni 1958 yttrande från arméchefen, vid vilket
voro fogade dels ytterligare ett yttrande av majoren och dels yttrande av
truppslagsinspektören.

Truppslagsinspektören anförde: Han orienterades i mitten av juni 1957,
omedelbart före sin semester, av majoren om kadettens familjeförhållanden
och fann då icke någon anledning att personligen ingripa vid den tidpunkten
utan uttalade sig något i den riktningen att man väl finge se hur frågan utvecklat
sig till hans återkomst i mitten av juli efter semestern. Möjligen bad
han samtidigt majoren att denne skulle informera sig ytterligare i ärendet vid
direkt samtal med kadetten. Något som helst uppdrag till majoren att ingripa
så som denne syntes ha gjort, hade truppslagsinspektören dock under
inga förhållanden givit. Majorens uttalanden såväl till kadetten som till den
läkare vilken gjort förevarande anmälan till militieombudsmannen finge
helt stå för majorens egen räkning. Truppslagsinspektören toge bestämt avstånd
från dessa uttalanden, som förvånade honom enär majoren eljest alltid
i sin tjänst vid truppslagsavdelningen visat mycket gott omdöme och
åtnjutit hans fulla förtroende. Självfallet hade majoren icke i truppslagsinspektörens
frånvaro ägt någon befogenhet ersätta denne såsom personalkårchef.
Truppslagsinspektören mottog kadetten den 19 juli 1957, sedan han
efter sin återkomst från semestern av majoren och chefen för kadettens skola
blivit informerad om vad som i hans frånvaro tilldragit sig. Därvid uttalade
han i uppmuntrande syfte sin tillfredsställelse över dels att han hört att det
gick bra för kadetten på skolan och dels att denne enligt vad han erfarit klarat
upp sina ekonomiska mellanhavanden med sin förutvarande fästmö.
Sannolikt tilläde han därutöver att han självfallet icke lade sig i privata
förhållanden på det känslomässiga området. Såvitt han kunde erinra sig förekom
icke något därutöver vid hans samtal med kadetten.

Majoren uppgav i sitt sista yttrande: Sedan han i början av juni 1957 blivit
orienterad om fallet angående kadetten bad han en lärare vid skolan anmoda
kadetten att vid tillfälle uppsöka honom. Att majoren icke vid sitt
samtal med kadetten ansåg sig ha någon befogenhet att ersätta truppslagsinspektören
som personalkårchef vore självklart. Majoren hade dock den
uppfattningen att kadetten, därest denne icke ordnade upp sina familjeförhållanden,
kunde bli uppmanad att begära avsked eller, om så icke skedde,
skulle under sin tid såsom fänrik hl i föremål för särskild prövning före en
eventuell löjtnantsbefordran. Därför rådde majoren honom att gifta sig med
förutvarande fästmön, om hon så önskade, eller i annat fall ordna för barnets
försörjning. På så sätt skulle kadetten enligt majorens uppfattning kunna
ordna upp sina familjeförhållanden och undgå risken att bli anmodad
begära avsked eller bli föremål för särskild prövning såsom fänrik. Avsikten
med majorens ingripande hade således varit att genom samtal med kadetten
få honom att ordna upp sina familjeförhållanden på angivet sätt. Majoren
fick också den uppfattningen, när kadetten lämnade honom, att denne
avsåg att följa hans råd. Därför blev lian rätt förvånad då han under en
veckas semester efter midsommar blev påringd av en kapten vid truppslags -

156

avdelningen, som meddelade att en läkare ringt och sökt majoren i fallet angående
kadetten. Läkaren hade låtit hälsa genom kaptenen att lian, om han
icke finge nöjaktigt svar på sina frågor, avsåge att anmäla majoren för militieombudsmannen.
Vem läkaren var och varför han var inkopplad på fallet
fick majoren då ingen uppgift om. Majoren visste sålunda icke att läkaren
i fråga anlitats av skolan. Då läkaren sedermera vid samtal med majoren inledningsvis
hotade att anmäla honom för militieombudsmannen blev majoren
naturligen rätt irriterad. Det vore därför möjligt, att de svar han lämnade
kunde ha givit läkaren en mindre fördelaktig syn på hans insats. Majorens
strävan, efter de upplysningar han erhållit, hade emellertid enbart varit
att försöka hjälpa kadetten och dennes familj. Majoren insåge nu, att han
icke bort befatta sig med saken och att han för kadetten och läkaren bort
förklara motiven till sitt handlande. Han försäkrade, att han i framtiden
skulle avhålla sig från att på sätt som skett beröra enskildas privata förhållanden
på det känslomässiga området.

I arméchefens yttrande anfördes: Arméchefen toge bestämt avstånd från
sådana ingripanden av militär chef som påtalades uti den i ärendet gjorda
anmälan. Majoren syntes emellertid ha handlat i avsikt att hjälpa kadetten
och dennes familj, varför arméchefen föresloge att militieombudsmannen
med hänsyn därtill skulle låta vid saken bero. Den kommitté som för närvarande
vore sysselsatt med att utarbeta förslag till nytt tjänstereglemente
för krigsmakten avsåge att till övervägande upptaga de frågor som aktualiserats
i ärendet.

Kadetten är numera antagen såsom fänrik på aktiv stat.

Militieombudsmannens förenämnda den 5 december 1958 meddelade beslut
med anledning av vad sålunda förekommit i ärendet har följande lydelse.

I ärendet är upplyst att, sedan kadetten slagit upp sin förlovning med en
flicka med vilken han fått ett barn och inlett förbindelse med en annan flicka
samt brutit med sin släkt emedan denna ogillade hans handlingssätt, släktingar
till honom i juni 1957 hänvänt sig till olika militära myndigheter med
begäran om stöd i sin strävan att återföra honom till hans förutvarande
fästmö och släkten. Sålunda ha hänvändelser i detta syfte skett till bl. a. chefen
för den skola vid vilken kadetten vid ifrågavarande tid tjänstgjorde,
stabschefen vid kadettens regemente och en major som närmast under truppslagsinspektören
för del truppslag som kadetten tillhörde handhade personalärenden
vid vederbörande truppslagsavdelning inom arméstaben.

Av de uppgifter som lämnats i ärendet framgår att efter angivna hänvändelser
inträffat i huvudsak följande. Skolchefen fann efter samråd med
tjänsteläkaren och pastorn vid skolan att med hänsyn till såväl det psyko1
abila tillstånd vari kadetten befann sig som till fallets komplicerade och
känsliga art någon brådstörtad lösning icke skulle eftersträvas utan att man
i stället borde gå långsamt och försiktigt till väga för att söka finna en acceptabel
utväg. Kadetten blev därför efter eget medgivande hänvisad till den

157

läkare som brukade anlitas som psykiater av skolan. Regementsstabschefen
orienterade genom telefonsamtal majoren vid truppslagsavdelningen om fallet
och framhöll därvid att de upplysningar som han erhållit tydde på att
detta borde undersökas av truppslagsinspektören. När majoren informerade
truppslagsinspektören om vad han erfarit vid detta samtal och ett samtal
som en släkting till kadetten haft med honom, fann truppslagsinspektören
icke någon anledning att vid den tidpunkten personligen ingripa. Han ansåg
att man skulle se hur saken utvecklade sig och bad majoren göra sig närmare
underrättad om fallet. Majoren kallade då till sig kadetten. Vid tillfället
hade majoren den uppfattningen att kadetten, därest denne icke gifte
sig med sin förutvarande fästmö, om hon så önskade, eller i annat fall ordnade
för barnets försörjning, kunde bli uppmanad att begära avsked eller,
om så icke skedde, skulle komma att under sin tjänstgöring såsom fänrik
bli föremål för särskild prövning före en eventuell löjtnantsbefordran. Majoren
rådde därför kadetten att reda upp saken från nu angivna utgångspunkter.

Truppslagsinspektören har i sitt yttrande till mig förklarat att han icke
uppdragit åt majoren att ingripa såsom denne gjort och att han toge bestämt
avstånd från den uppfattning åt vilken denne givit uttryck vid sitt
samtal med kadetten.

Vad som enligt det ovan upptagna förekommit giver vid handen att skolchefen,
regementsstabschefen och majoren —- till skillnad från truppslagsinspektören
— haft den åsikten att militär myndighet ägt att befatta sig
med kadettens ställningstagande beträffande frågan om giftermål mellan
honom och hans förutvarande fästmö.

Att de kunnat hysa en sådan åsikt är i hög grad anmärkningsvärt, då ett
avgörande i förevarande hänseende alldeles uppenbart ligger helt inom privatlivets
område. Särskilt påtalbara äro majorens åtgöranden i saken. Hans
uttalanden till kadetten måste nämligen, oavsett vad majoren anfört därom
att de innefattat endast ett råd, ha inneburit att kadetten blivit utsatt för en
direkt påtryckning att gifta sig med sin förutvarande fästmö om hon så
önskade. Genom att utöva sådan otillbörlig påverkan har majoren av oförstånd
åsidosatt vad han enligt tjänstens beskaffenhet haft att iakttaga och
följaktligen gjort sig skyldig till tjänstefel.

Genom vad majoren låtit komma sig till last har denne felat i sådan grad
att jag varit starkt benägen att ställa honom under åtal för vad som förevarit.
Emellertid framgår oförtydbart av utredningen i ärendet alt han handlat
av ovarsamhet och utan vrång avsikt. .lag finner mig därför med stöd
av 4 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen kunna låta
bero vid en allvarlig erinran till honom om det begångna felet.

I fråga om skolchefen och regementsstabschefen låter jag bero vid ovan av
mig för deras vidkommande gjorda uttalanden.

Avskrifter av militieombudsmannens beslut skulle genom arméchefens försorg
tillställas skolchefen, regementsstabschefen och majoren.

158

11. Löjtnant har missfirmat underlydande

I en den 28 augusti 1957 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
fyra soldater vid svenska FN-bataljonens andra kompani — värnpliktiga
nr 350709-321 S. Söderström, nr 351116-615 A. Kjellner, nr
360108-731 A. Haglund och nr 467-20-53 S. Lindblom — fänriken i Jämtlands
fältjägarregementes reserv C. T. G. Linden för det denne den 10 i
samma månad under tjänstgöring såsom löjtnant vid bataljonen skulle ha
lällt vissa närmare angivna olämpliga yttranden.

Innan denna anmälan inkom hade från chefen för bataljonen överstelöjtnanten
B. Reuterswärd till militieombudsmannen överlämnats avskrift av
en till honom ställd, den 17 augusti 1957 dagtecknad skrivelse av Linden,
vari denne lämnat uppgifter i saken.

På begäran av militieombudsmannen verkställde Reuterswärd med biträde
av auditören vid bataljonen utredning i ärendet. Därvid höllos förhör med
— förutom Linden och anmälarna — chefen för andra kompaniet majoren
B. Mauroy, fanjunkaren G. Hallsten, sergeanten V. Pella och soldaten nr
350610-143 J. Norman.

Härefter anställdes på militieombudsmannens anmodan genom militäräklagarens
i Stockholm försorg kompletterande förhör i saken med Linden
och i anslutning därtill föranstaltade på framställning av Linden militäråklagaren
om förhör med furiren H. Ekberg.

I förenämnda anmälan anfördes: Under en den 10'' augusti 1957 i tjänsten
företagen färd med lastbil från Ras Nasrani till andra kompaniets förläggning
vid Sharm el Sheik foro Söderström och övriga soldater som undertecknat
anmälan förbi en vid vägen befintlig högplatå med några förutvarande
egyptiska ställningar där flera lik funnos och eftersom de ville taga
fotografier av platsen avveko de från vägen och körde den omkring en kilometer
långa sträckan fram till ställningarna. När de efter att ha varit på
platsen omkring en timme begåvo sig tillbaka mot vägen för att fortsätta
färden mot förläggningen mötte de Linden, som stoppade dem och skällde
ut dem därför att de begivit sig till ställningarna. Vid utskällningen använde
Linden följande uttryck: »Ni era djävla svin. Svinpälsar. Idioter.
Förbannade idioter. Vilka djävla idioter ni är. Era förbannade idioter.
Förbannade fä. Era djävla fähundar. Ni är som några djävla barnungar.
Hur fan går det om ni trampar på en mina. Vem får betala era djävla föräldrar.
»

Anmälarna uppgåvo vid de förhör som hållits med dem, att det varit
förbjudet att beträda området där de egyptiska ställningarna funnos, att de
känt till förbudet, att de icke gjorde några invändningar under det Linden
skällde ut dem, att Linden efter utskällningen beordrat dem att inställa
sig hos chefen för andra kompaniet och att denne, när de infunnit sig hos
honom, tilldelat dem tillrättavisning med anledning av att de brutit mot
nämnda förbud. Vid förhören anförde anmälarna vidare bl. a. följande.

159

Söderström: När lian och lians kamrater sammanträffade med Linden hade
denne omedelbart börjat skälla på dem. De uttryck som Linden använde
voro »förbannade svin, djävla fähundar, djävla idioter och vem skall betala
era djävla föräldrar om ni går på en mina». Då Linden fällde yttrandena
var han till en början lugn men blev efter hand argare och argare.

Kjellner: Soldaterna hade icke haft någon möjlighet att förklara sig när
Linden grälade på dem. Linden använde uttrycken »djävla fä, idioter, fähundar»
och liknande. Vidare sade han också, »vem får betala era djävla
föräldrar om ni går på en mina».

Haglund: Linden var mycket arg vid ifrågavarande tillfälle men han var
icke hysterisk. Han utfor i en del svordomar och Haglund mindes speciellt
att han yttrade, »vem skall betala era förbannade djävla föräldrar».

Lindblom: När Linden grälade på soldaterna var han uppenbarligen arg
men icke rasande. Han säde att de voro »djävla svin» och därefter yttrade
han, »vem skall betala era djävla föräldrar om det händer något».

På särskilda frågor vid förhören uppgåvo Söderström, Kjellner och Lindblom
att de ävensom Haglund, när anmälan till militieombudsmannen avfatlades,
varit fullt eniga om att Linden använt de uttryck som återgivits i
anmälan. Söderström, Kjellner och Lindblom förklarade vidare samstämmigt
att de känt sig kränkta av Lindens yttranden, medan Haglund uppgav
att han visserligen tyckte att Linden uppträtt mycket olämpligt, men
att han icke känt sig direkt kränkt av yttrandena.

Vid de förhör som hållits med Mauroy, Norman, Pella, Hallsten och Ekberg
uppgåvo dessa bl. a. följande.

Mauroy: Ifrågavarande dag hade han hört en detonation och då beordrat
Linden såsom dagofficer att taga reda på var den ägt ruin. Efter ungefär
en timme återkom Linden och omtalade, att han påträffat några soldater
— de som sedan gjorde anmälan till militieombudsmannen — på förenämnda
område, och Mauroy, som vid upprepade tillfällen förbjudit kompaniets
soldater att besöka området, vilket tidigare varit slagfält, tilldelade
dem tillrättavisning för att de överträtt förbudet. Mauroy ville vidare upplysa
att soldaterna även brutit mot en för kompaniet gällande order om
att den som lämnade förläggningen skulle vara försedd med vapen samt
bära blå FN-mössa eller hjälm och ha marschskor.

Norman: Han hade sagda dag skjutsat Linden med bil till högplatån med
de egyptiska ställningarna. När soldaterna, efter det Linden påkallat deras
uppmärksamhet, kommit fram till denne, avlägsnade sig Norman cirka femlon
meter från platsen då han ansåg sig icke ha med saken att skaffa.
Han hörde dock att Lindens anmärkningar mot soldaterna gingo ut på att
soldaterna icke hade något att göra på området, att de saknade vapen och
att de icke voro reglementsenligt klädda. Norman tyckte sig minnas att
Linden berörde kompanichefens ansvarsförhållande. Han mindes också att
något om soldaternas föräldrar var på tal, men han kunde icke exakt erinra
sig vad som sades. Han hörde emellertid att Linden använde svordomar
men icke vilka. Linden var arg vid tillfället, men soldaterna förhöllo sig:

160

lugna hela tiden. Det förekom icke något samtal mellan Linden och soldaterna
utan det var fråga om en ren utskällning. Norman ansåge att det
Linden sagt till soldaterna icke var för hårt.

Pella: Han hade förevarande dag på nedväg från det på högplatån belägna
slagfältet hört en detonation, som kunde ha varit en minexplosion, och sett
en bil vid foten av platån. Detta hade föranlett honom att återvända upp på
platån för att undersöka förhållandena. Under tiden fick han reda på att
kompaniets vattenbil saknades och fann vid kontroll att det var den bilen
som han sett nedanför platån. När Pella uppehållit sig på slagfältet cirka
fem minuter anlände Hallsten till platsen och efter ytterligare några minuter
korn även Linden tillstädes. Pella avlägsnade sig då, eftersom han tyckte
att han icke hade något att göra med saken, då nu Linden var på platsen.

Hallsten: Han hade beordrat Söderström och dennes kamrater att ifrågavarande
dag med lastbil transportera vatten till Ras Nasrani och därefter
återvända med bilen till kompaniets förläggning. Då de icke återkommo i
beräknad tid beslöt han sig för att begiva sig till Ras Nasrani för att taga
reda på orsaken till dröjsmålet och emedan han hört en detonation ämnade
lian samtidigt undersöka omständigheterna vid denna. På vägen mot Ras
Nasrani fick han se lastbilen övergiven vid foten av högplatån, varför han
gick upp på platån, och där sammanträffade han med bland andra Pella och
Linden.

Ekberg: Han hade renskrivit den anmälan som ingivits i ärendet. Anmälarna
hade lämnat honom ett med blyerts skrivet koncept till anmälan. Han
hade vid renskrivningen av konceptet ej företagit annan ändring än som
fordrades för att anmälan skulle få formen av en rapport. Någon förändring
av de i konceptet angivna uttryck, som Linden skulle ha låtit undfalla
sig, hade icke skett.

Vid de förhör som hållits med Linden uppgav denne följande: Han tjänstgjorde
ifrågavarande dag såsom dagofficer vid andra kompaniet. Medan han
uppehöll sig på kompaniexpeditionen hörde han en detonation och för att
taga reda på var detonationen skett begav han sig med bil mot den högplatå
där egyptierna haft sina ställningar. Vid ankomsten till foten av platån
såg han en lastbil som hade kört igenom ett för minor misstänkt område.
Därefter tog han sig upp för platån där han sammanträffade med
Hallsten som också kommit till platsen och fick då reda på att några soldater
uppehöllo sig på platån. Sedan han samtalat en stund med Hallsten
avlägsnade sig denne. Linden hade uppmärksammat soldaterna på ett avstånd
av cirka 1500 meter från den plats där han befann sig och sköt två
skott med sin revolver för att påkalla deras uppmärksamhet. Efter det att
han uppehållit sig cirka 25—30 minuter på platsen kommo soldaterna —
vilka voro de som sedermera gjorde ifrågavarande anmälan till militieombudsmannen
— fram till honom. Han frågade dem först vad de gjorde där
och erhöll till svar att de fotograferat lik. Soldaterna uppgåvo även att
de visste om att det var förbjudet att besöka området i fråga. Soldaterna
hade, förutom att de hrutit mot gällande bestämmelser att icke beträda

161

området, saknat föreskrivna vapen och icke varit reglementsenligt klädda.
Linden kände icke igen de uttryck som upptagits i deras anmälan, men
kunde icke exakt säga vad han yttrat vid tillfället i fråga. Emellertid visste
han att han i varje fall sagt, »ni har uppfört er som ena djävla fähundar»
och »ni har uppträtt förbannat svinaktigt mot er kompanichef». Några andra
tillmålen hade icke förekommit. Det vore uteslutet att han sagt »era djävla
föräldrar». Däremot berörde han frågan hur det skulle gå om någon trampade
på en mina. Linden ansåge att de uttryck han använt stode i proportion
till de förseelser vartill soldaterna gjort sig skyldiga. När han skällde
ut dem uppträdde de korrekt. Han var »förbaskad» vid tillfället, men hade
icke haft den minsta avsikt att kränka soldaterna utan hade endast velat
framhålla deras ansvarslösa uppträdande.

Vid bataljonschefens förhör med Linden anhöll denne att få åberopa vad
han anfört i sin förenämnda skrivelse till bataljonschefen. I denna skrivelse
har Linden, utöver vad han uppgivit vid förhören, andragit i huvudsak följande:
Soldaterna hade genom att lämna vägen åsidosatt sin tjänst, som
var att forsla vatten. De hade överträtt av kompanichefen utfärdat, vid flera
tillfällen upprepat förbud för kompaniets soldater att under någon som
helst förevändning beträda området med de egyptiska ställningarna. Genom
att mot förbudet köra in med lastbilen på delvis minerad mark och till
fots fortsätta in över trakten som var ytterst minosäker hade de allvarligt
riskerat sina liv. Dessutom hade de genom att mot kompanichefens uttryckliga
order uppträda obeväpnade utanför kompaniets förläggning utsatt
sig för ytterligare allvarlig fara, emedan kringströvande beduiner och
egyptiska desertörer uppehöllo sig inom det av dem beträdda området. Härtill
komme att soldaterna icke varit klädda i enlighet med order utfärdad
av kompanichefen. Sålunda hade de uppträtt utan huvudbonad eller med
svensk sommarmössa utan FN-emblem samt i stället för marschskor hatt
sandaler eller gymnastikskor. Soldaterna hade vid tillfället vidgått att de
åsidosatt förenämnda order men förklarat att det icke spelade så stor roll
och att det väl icke var så farligt. I ilskan över detta medvetna åsidosättande
av givna order och denna absoluta avsaknad av förståelse för de risker
som de löpt och för det ansvar kompanichefen hade för deras beteende
och eventuella följder därav hade Linden yttrat att de enligt hans uppfattning
vore »djävla fähundar» och »gentemot kompanichefen uppträtt på ett
förbannat svinaktigt sätt». Att Linden uttalat sig så vore beklagligt men
måste ses i förut angivet sammanhang.

Reuterswärd har i en skrivelse med vilken han till militieombudsmannen
överlämnade protokoll över de förhör som han hållit anfört följande: Den
av honom verkställda utredningen visade otvivelaktigt att Linden vid det
ifrågavarande tillfället mot Söderström och de övriga tre soldaterna brukat
svordomar och andra tillmålen av smädlig form ävensom i detta sammanhang
fällt ett yttrande berörande soldaternas föräldrar. Det förefölle som
om särskilt sistnämnda yttrande av soldaterna ansetts kränkande såväl till
sin form som till sin innebörd. Vad anginge innebörden av yttrandet

11—58171 b. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

162

beträffande vilket Linden förnekat att det varit förknippat med någon svordom
— syntes Linden ha i första hand åsyftat den försäkringsersättning
som jämlikt särskilda bestämmelser utginge till dödad svensk FN-soldats
familj. Det kunde härtill anmärkas att Linden från sin tidigare tjänstgöring
vid bataljonen finge antagas ha känt till att sådan ersättning utgått i
anledning av en vid bataljonen inträffad minolycka. Även om detta Lindens
yttrande sålunda ej behövde ha haft diffamerande innebörd kvarstode dock
en biklang därav, särskilt om svordom förekommit i yttrandet. Under antagande
att så verkligen varit fallet syntes likväl detta yttrande ej böra bedömas
väsentligt annorlunda än de övriga vid tillfället yttrade svordomarna
och tillmälena. Om deras olämplighet kunde ingen tvekan råda men
omständigheterna varunder de fällts måste dock tagas i beaktande. I detta
hänseende vore följande att anföra. Såsom framginge av vissa under förhören
gjorda uttalanden särskilt av Mauroy, Hallsten och Pella hade kompaniet
vid tillfället i fråga befunnit sig i ett ganska alarmerat tillstånd beroende
på bl. a. en just inträffad detonation och det förhållandet att kompaniets
vattenbil varit borta längre än brukligt. Det vore vidare obestridligt
att det område inom vilket Linden påträffade de fyra soldaterna vore av
slagfälts natur och alltjämt minerat samt sålunda livsfarligt att beträda.
Då soldaterna trots uttryckligt förbud ändå beträtt området samt dessutom
begivit sig ut i ökentrakten utan vapen och annan föreskriven utrustning
syntes annat än en kraftig reaktion mot dem ej gärna kunna ha förväntats.
Att Linden härvid förgått sig vore tydligt men det syntes kunna ifrågasättas
om han därigenom gjort sig skyldig till annat än oskickligt beteende.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 17 mars 1958 till Linden följande.

Av utredningen framgår att Ni givit ifrågavarande soldater uppsträckning
med anledning av att de mot uttryckligt förbud beträtt ett område som
tidigare varit slagfält och att de vid tillfället icke varit utrustade i enlighet
med givna föreskrifter, vilket inneburit bl. a. att de uppträtt obeväpnade
och utan mössa eller annan uniformspersedel utvisande att de tillhörde
svenska FN-bataljonen. Om de ordalag som Ni använde vid uppsträckningen
ha i ärendet lämnats delvis olika uppgifter av å ena sidan soldaterna
och å andra sidan Eder. Ni har förklarat att Ni icke kunde exakt erinra
Eder allt vad Ni yttrat till soldaterna men vidgått att Ni i varje fall sagt
att de uppfört sig som »djävla fähundar» och uppträtt »förbannat svinaktigt»
mot sin kompanichef. Att några andra tillmålen skulle ha förekommit
har Ni bestämt förnekat.

Det sist nämnda yttrandet har icke inneburit missfirmelse mot krigsman
och kan med hänsyn till omständigheterna ej heller anses ha innefattat
oskickligt beteende. Genom det först nämnda yttrandet har Ni emellertid i
sådan grad åsidosatt vad som ålegat Eder att iakttaga i Edert uppträdande

163

gentemot underlydande att Ni gjort Eder skyldig till missfirmelse mot
krigsman.

Ehuru det på grund av vad soldaterna uppgivit i ärendet förefaller troligt
att Ni även fällt andra yttranden som inneburit smädelse eller bristande
i anständigt uppförande mot krigsman, finner jag mot Edert nekande icke
genom föreliggande utredning tillförlitligen ådagalagt att Ni felat i annat
hänseende än nyss nämnts.

Vad Reuterswärd anfört dels om den fara soldaterna utsatt sig för genom
att överträda angivna förbud och föreskrifter och dels om det alarmerade
tillstånd som rått vid tillfället till följd av den dessförinnan inträffade detonationen
och dröjsmålet med soldaternas återkomst till kompaniets förläggning
giver vid handen att förenämnda smädliga yttrande fällts under
omständigheter som äro att betrakta såsom förmildrande.

Soldaterna ha icke påfordrat att deras mot Eder gjorda påståenden skola
bli föremål för prövning av domstol. Vid nu angivna förhållanden och då
Ni i det avseende Ni blivit övertygad att ha förgått Eder mot dem får anses
ha felat endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, finner jag mig, med
stöd av 4 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen, kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda med uttalande tillika
av den förväntan att Ni, som enligt vad som blivit upplyst icke längre
tjänstgör vid FN-bataljonen, vid tillfällen då Ni framdeles kommer att
tjänstgöra vid krigsmakten noga aktgiver på vad som åligger Eder i Edert
uppträdande gentemot underlydande.

Avskrift av skrivelsen tillställdes chefen för svenska FN-bataljonen samt
anmälarna.

12. Värnpliktig sergeant har brustit i vad han haft att iakttaga i sitt uppträdande
gentemot honom underställd personal. Kompanichef till vilken häröver
framförts klagomål har underlåtit att skaffa sig sådan kännedom om saken
att han säkert kunnat avgöra om densamma påkallade någon åtgärd

från hans sida

I en den 17 oktober 1957 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige korpralen vid Norra skånska infanteriregementet nr
2619-6-52 S. Åkesson följande: En regementet tillhörande signalpluton som
deltagit i en vid Södra skånska infanteriregementet hållen befäls- och repetitionsövning
erhöll på förmiddagen den 11 oktober 1957, då den var sysselsatt
med avrustning inför förestående utryckning, order av plutonchefen
alt klockan 1250 samma dag befinna sig vid ett tygmaterielförråd vid sistnämnda
regemente för att där inlämna handvapen m. m. Plutonen inställde
sig i tid på anbefalld plats men ännu klockan 1315 hade icke tygmaterielredogöraren
värnpliktige sergeanten G. M. Hjertsson kommit tillstädes för
att mottaga den materiel som skulle inlämnas. Eftersom plutonen aven

164

tidigare vid ut- och inlämningar i förrådet fått vänta länge, en gång förgäves,
på Hjertsson kunde de värnpliktiga nu icke bevara sitt lugn. Några
av dem ville icke vänta längre utan tänkte återvända till sina logement.
Åkesson beslöt därför att söka taga reda på var Hjertsson fanns och begav
sig i detta syfte tillsammans med en annan korpral vid plutonen, nr 599-6-53
U. Johansson, på väg till kompaniexpeditionen. I trappuppgången utanför
denna påträffade de Hjertsson på väg nedför trappan. Förtretad över den
nonchalans Hjerlsson visat mot plutonen kunde Åkesson icke underlåta
att säga: »Sergeant, fyrtio man ur signalplutonen anhåller att få veta om
det inte gäller för ett befäl att passa tiden liksom för meniga.» Hjertsson
fann tydligen denna anhållan provocerande, ty han tvärstannade och röt:
»Vad fan sa du? Sa du det till mig?» Knappt hade Åkesson bekräftat detta
förrän Hjertsson rusade på honom, tog ett kraftigt tag med vänster hand
i vapenrockens bröstparti och tryckte honom upp mot väggen, dunkade honom
upprepade gånger mot denna och skakade samtidigt sin knutna högerhand
framför hans ansikte samt yttrade: »Din djävul. Du skall bara
passa dig här.» Efter en stund insåg Hjertsson troligen att han förgått sig.
Han släppte Åkesson och frågade i det han tog i Åkessons ena axelklaff:
»Vad heter du? Nummer och namn?» Förmodligen hade Hjertsson därmed
för avsikt att skrämma Åkesson. Sedan Åkesson besvarat Hjertssons fråga
avlägsnade sig Hjertsson i riktning mot förrådet följd av Åkesson och Johansson.
Den senare hade under uppträdet försökt lugna Hjertsson men
blivit avsnäst med uppmaningen: »Håll käften när jag talar». När Hjertsson
kom inom synhåll för plutonen hördes buanden och visslingar därifrån,
vilket föranledde Hjertsson att yttra till de värnpliktiga i plutonen: »Vad
fan är det med er? Vill ni att jag skall ställa om så att ni får lämna in era
vapen som sista pluton? Då skall ni få hålla på hela natten, ert djävla boss.»
När Åkesson lämnade in sin materiel underrättade han Hjertsson om att
han tänkte rapportera dennes beteende till kompanichefen, kaptenen i
Norra skånska infanteriregementets reserv C. Trägårdh, vilket han även
gjorde omedelbart efter inlämningen klockan 1330. Trägårdh fann uppenbarligen
saken allvarlig och lovade att snarast kalla till sig Hjertsson. Klockan
1730 sammanträffade Åkesson ånyo med Trägårdh, som då ännu icke
talat med Hjertsson men sade sig skola göra det omedelbart. På Åkessons
fråga vad Trägårdh tänkte sig för åtgärd svarade denne att Hjertsson skulle
få en »blåsning». Åkesson lät Trägårdh förstå att varken plutonen eller
Åkesson själv ansåge saken utagerad förrän Hjertsson till dem framfört en
ursäkt och att om så ej skedde saken skulle föras vidare. Därmed var Trägårdh
helt införstådd. När plutonens värnpliktiga påföljande dag, utryckningsdagen,
på expeditionen utkvitterade terminslön passerade alla förbi
Hjertsson, vilken hade att inkassera ersättning för skadad eller förlorad
tygmateriel, men Hjertsson gjorde då icke några ansatser att ursäkta sitt
beteende. Emedan det vore såväl plutonens som Åkessons egen bestämda
föresats att söka erhålla upprättelse efter den behandling för vilken de
utsatts av Hjertsson hemställde Åkesson, vilken i egenskap av kompani -

165

assistent ombetts att fora plutonens talan, att militieombudsmannen skulle
pröva huruvida ett sådant beteende som det beskrivna kunde passera utan
påföljd.

Med anledning av Åkessons anmälan har militieombudsmannen låtit
verkställa utredning i saken. Sålunda ha efter framställning till landsfogden
i Kristianstads län genom dennes försorg förhör hållits med Åkesson och
förenämnde korpralen Johansson ävensom signalisten nr 2485-6-53 Y. Stein,
vicekorpralen nr 1632-6-47 A. Andreasson och signalisten nr 2348-6-50 E.
Magnusson. Vidare har Trägårdh efter anmodan avgivit yttrande i ärendet
genom två skrifter, den ena dagtecknad den 29 oktober 1957 och den andra
den 17 januari 1958. Slutligen har den 8 april 1958 å militieombudsmanscxpeditionen
hållits förhör med Hjertsson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Åkesson vidhöll vid det förhör som ägde rum med honom sina uppgifter
i anmälningsskriften och förklarade att han icke hade något att tillägga
i saken.

Vid det förhör som hölls med Johansson uppgav denne bl. a. följande:
Plutonen var den 11 oktober 1957 på utsatt tid, klockan 1250, uppställd
utanför tygmaterielförrådet för att inlämna handvapen och annan materiel.
Efter ungefär fem minuter kom Hjertsson ut från förrådet och gick mot
kompaniexpeditionen samt yttrade därvid till plutonen någonting om att
han skulle vara tillbaka om några minuter. Strax efter klockan 1300 började
de värnpliktiga tycka att det var för galet att Hjertsson ännu icke
kommit tillstädes; dagen innan hadé plutonen vid inlämning av gasmasker
fått vänta på Hjertsson en hel timme. Många av de värnpliktiga uttalade
tanken att lämna förrådet och återgå till kompaniet, vilket dock icke blev
av, ty vid 1315-tiden förklarade Åkesson och Johansson att de skulle gå
och hämta Hjertsson och samtidigt fråga om det icke för Hjertsson gällde
detsamma som för de värnpliktiga, nämligen att passa tiden. Omedelbart
därefter begåvo sig Åkesson och Johansson i sällskap till den byggnad där
kompaniet hade sin expedition. På nedre botten i trappuppgången mötte
de Hjertsson, framför vilken Åkesson gjorde ställningssteg och yttrade:
»Korpral Åkesson med fyrtio man anhåller att få veta om inte sergeanten
skall passa tiderna såväl som de meniga.» Hjertsson blev arg och högg med
högra handen tag framtill i Åkessons vapenrock samt pressade Åkesson
mot väggen i det han yttrade: »Sade ni det till mig?» Åkesson bejakade
detta, varpå Hjertsson utbrast: »Du skall bara passa dig», och samtidigt
knöt den vänstra handen framför ansiktet på Åkesson. Hjertsson tittade
därefter på Åkessons axelklaffar och nämnde någonting om alt »du är ju
korpral tillika» samt frågade Åkesson om nummer och namn, varom denne
då lämnade uppgift. Efter det Hjertsson huggit tag i Åkessons vapenrock
försökte Johansson lugna honom, emedan Johansson tyckte att Hjertsson
borde hålla sig lugn och icke göra några dumheter, men Hjertsson bad då
Johansson »hålla käften». Hjertsson höll kvar tagel i Åkessons vapenrock
under omkring en minut, varefter alla tre följdes åt till tygmaterielförrådet.

166

På vägen dit voro Åkesson och Johansson i livlig dispyt med Hjertsson,
vilken dock då hunnit lugna sig något och ursäktade sig med att han hade
mera att tänka på än att passa signalplutonen. I samma ögonblick som
plutonen fick syn på Hjertsson började de värnpliktiga i denna att busvissla
och skrika. Hjertsson som tydligen förstod att visslingarna och skriken
voro riktade mot honom yttrade när han kom fram till plutonen: »Nu skall
ni hålla käften era djävla boss, ty i annat fall kommer ni att få lämna in
era vapen som sista pluton.» Därefter blev det tyst i plutonen och inlämningen
kunde påbörjas. Vid 14-tiden följde Johansson med Åkesson till
Trägårdli för vilken Åkesson berättade vad som förekommit mellan Hjertsson
och plutonen, varefter Trägårdh lovade att tala med Hjertsson så snart
inlämningen av plutonens vapen var klar.

Stein, Andreasson och Magnusson lämnade vid förhör i huvudsak samma
uppgifter som Åkesson och Johansson om att Hjertsson icke infunnit sig
i tid när plutonen på utsatt klockslag samlats utanför förrådet för avlämning,
att de värnpliktiga blivit förgrymmade däröver och att Åkesson sökt
reda på Hjertsson. Om vad som tilldrog sig sedan Hjertsson därefter inställt
sig vid förrådet uppgåvo Stein, Andreasson och Magnusson följande.

Stein: De värnpliktiga på plutonen diskuterade livligt Hjertssons nonchalans,
men några skrik, buanden eller tillrop mot honom förekom ej; i
varje fall komme Stein icke ihåg något sådant. Hjertsson verkade emellertid
upprörd och yttrade med hög röst ungefär följande: »Era förbannade
boss, varför står ni här och skriker. År det så ni säger ytterligare ett ord,
så skall jag ordna med att denna pluton får lämna in allra sist.» Ingen
opponerade sig mot Hjertssons uttalande och inlämningen igångsattes därefter
omedelbart.

Andreasson: Så snart de värnpliktiga på plutonen fingo syn på Hjertsson
började de att vissla för att därigenom giva tillkänna sitt missnöje med
att Hjertsson icke passat tiden för inlämningen. När Hjertsson kom fram
till plutonen kunde man tydligt se att han var uppretad. Han fällde ett yttrande
av ungefär följande innehåll: »Hör ni mina herrar, ni skall inte
djävlas för då kan det hända, att denna pluton får vänta till sist», varmed
underförstods att plutonen skulle få verkställa inlämningen sist av alla.

Magnusson: Några av de värnpliktiga i plutonen buade och visslade när
Hjertsson kom tillstädes och Hjertsson gav plutonen med anledning därav
en utskällning men Magnusson erinrade sig icke hur orden folio. Utskällningen
gick emellertid ut på att plutonen skulle få vänta med sin inlämning
till sist, om den icke höll sig lugn.

Hjertsson uppgav vid förhör: Vid det i ärendet åsyftade tillfället den II
oktober 1957 deltog han såsom sergeant i en befäls- och repetitionsövning
som ägde rum vid Södra skånska infanteriregementet och tjänstgjorde då
bl. a. som tygmaterielredogörare. I denna egenska]) hade han bestämt att
de värnpliktiga tillhörande signalplutonens trådtropp skulle börja att inlämna
sina vapen sagda dag klockan 1300. Han hade sålunda icke bestämt att
inlämningen skulle börja klockan 1250 utan det var antagligen plutonchefen

167

som beordrat troppen att inställa sig vid tygmaterielförrådet redan vid denna
tidpunkt. Hjertsson som uppehållit sig i förrådet sedan omkring klockan
1230 måste strax före klockan 1300 enligt order av kvartermästaren begiva
sig till kompaniexpeditionen för att såsom kassakontrollant kvittera ett postgiroutbetalningskort,
ett uppdrag som kunde förväntas vara utfört på några
minuter. När Hjertsson lämnade förrådet för att gå till kompaniexpeditionen
yttrade någon av de värnpliktiga i trådtroppen, som då uppehöll sig utanför
förrådet: »Skall ni ge er härifrån nu.» Hjertsson genmälde att han var tvungen
att inställa sig hos kvartermästaren och att han var ledsen att han därför
måste övergiva troppen en stund. Sedan han utfört uppdraget hos kvartermästaren
blev han uppehållen ett slag av Trägårdh. På återväg till förrådet
mötte han därefter i trappan utanför kompaniexpeditionen Åkesson
och Johansson, med vilka han tidigare icke haft något att göra. Åkesson
frågade, hur länge det var meningen att troppen skulle vänta på befälet. Vad
Hjertsson svarade mindes han icke bestämt men han erinrade sig att han
frågat Åkesson: »År det mig du talar till», och att Åkesson besvarat frågan
jakande. Hjertsson liölle det för mycket otroligt att han, såsom Åkesson
uppgivit, skulle ha sagt: »Va fan sa du? Sa du det till mig.» Någon svordom
använde han icke vid detta tillfälle. Emellertid tog han med vänster hand
tag i Åkessons vapenrock, tryckte Åkesson mot väggen och knöt högra handen,
som han lyfte något, samt utbrast: »Jag hade god lust att slå dig på
käften.» Åkesson yttrade då: »Gör det du», vartill Hjertsson genmälde:
»Nej du.» Hjertsson släppte därefter taget i Åkessons rock. Han hade icke,
såsom Åkesson påstode, dunkat Åkesson mot väggen och viftat med högra
handen framför Åkessons ansikte. Däremot vore det möjligt att Åkesson
ryggat tillbaka för Hjertsson och därvid stött emot väggen. Hjertsson hade
icke något minne av att Johansson yttrat något under uppträdet med Åkesson
och att han själv skulle ha tillsagt Johansson att hålla käften. Efter
det Hjertsson frågat Åkesson och Johansson om deras nummer och namn och
erhållit svar därpå fortsatte han till förrådet. När han då nalkades troppen
började de värnpliktiga att bua och vissla vilket föranledde honom att i kommandoton
yttra: »Lugna ned er nu grabbar och uppför er inte som om ni
vore ett gäng djävla husar.» Han kunde icke erinra sig huruvida han hotat
med att troppen skulle sist av alla få inlämna vapnen, men det kunde tänkas
att han sagt något sådant; han ville i varje fall icke bestrida det. Trägårdh
nämnde icke något till Hjertsson om att Åkesson skulle ha gjort någon anmälan
mot Hjertsson till Trägårdh. Hjertsson hade uppfattat vad som tilldragit
sig såsom en bagatell. Han medgave dock att han förgått sig särskilt
mot Åkesson — men ville såsom ursäkt andraga att han vid tillfället
varit mycket uttröttad av föregående ansträngande övningar och nattarbete.
Han hade tänkt be Åkesson om ursäkt men hade under brådskan med de
värnpliktigas utryckning icke kommit sig för att framföra ursäkten till
denne. Det vore möjligt att de värnpliktiga en eller annan gång tidigare fatt
vänta på Hjertsson vid in- eller utlämning av materiel. Om dröjsmål förekommit
hade delta emellertid icke berott på nonchalans från Hjertssons sida

168

utan på att han varit överhopad av arbete, som hindrat honom att komma i
tid till förrättningarna.

Trägårdh anförde i sina yttranden: Den 11 oktober 1957 uppsöktes han på
sin expedition av Åkesson och Johansson, varvid Åkesson muntligen framförde
klagomål mot Hjertsson. Vid Trägårdhs förfrågan om vad saken gällde
förklarade Åkesson att Hjertsson knuffat ut honom ur tygmaterielförrådet
vid inlämning av materiel och tillhållit honom att stå på sin plats i kön. Enär
Trägårdh ansåg saken vara av rent bagatellartad natur och beroende på att
såväl Hjertsson som Åkesson voro trötta efter ansträngande övningar som
kort dessförinnan avslutats, framhöll Trägårdh för Åkesson att enligt hans
uppfattning Åkesson och Hjertsson såsom fullvuxna karlar själva skulle
kunna klara upp sina mellanhavanden. Trägårdh vidtog följaktligen icke någon
åtgärd med anledning av Åkessons klagomål.

I anledning av vad Trägårdh yttrat förklarade Hjertsson vid det med honom
hållna förhöret, att han icke vid inlämningen i förrådet knuffat Åkesson
eller givit denne någon tillsägelse.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 21 april 1958 till chefen för Norra
skånska infanteriregementet följande.

Hjertsson har, enligt vad han vidgått, då Åkesson vid det i ärendet omförmälda
tillfället i en trappuppgång i Södra skånska infanteriregementets
kaserner till honom framställt en fråga som underförstått innefattade klander
för att en tropp som skolat inlämna materiel fått vänta på honom, fattat
tag i Åkessons vapenrock med ena handen och tryckt Åkesson mot väggen
i uppgången samt knutit andra handen mot Åkesson och yttrat att han
hade god lust att slå Åkesson på käften. Däremot är icke ådagalagt att
Hjertsson, såsom Åkesson gjort gällande, dunkat Åkesson mot väggen, och
av utredningen får anses framgå att den hotelse som legat i att Hjertsson
knutit handen mot Åkesson och fällt angivna yttrande icke varit allvarligt
menad. På grund av vad sålunda upptagits är Hjertssons uppförande mot
Åkesson alt bedöma såsom oskickligt beteende. Hjertsson har vidare vidgått
att han, när han bemöttes med buanden och visslingar av de värnpliktiga i
troppen, tillsagt dem att lugna sig och därvid fällt yttrandet: »Uppför er inte
som om ni vore ett gäng djävla busar.» Jämväl genom detta yttrande har
Hjertsson gjort sig skyldig till oskickligt beteende.

Med hänsyn till Åkessons och troppens uppträdande gentemot Hjertsson
måste dennes förseelser anses ha skett under omständigheter som äro att betrakta
såsom förmildrande.

Genom utredningen har icke blivit ådagalagt att Hjertsson felat i andra
hänseenden än ovan nämnts.

Åkesson har icke påfordrat att hans mot Hjertsson gjorda påståenden
skola bli föremål för prövning av domstol.

Vid angivna förhållanden och då Hjertsson i de avseenden han låtit för -

169

seelser komma sig till last uppenbarligen felat endast av ovarsamhet och utan
vrång avsikt, finner jag mig med stöd av 4 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen kunna låta bero vid den erinran som innefattas
i det anförda med uttalande tillika av den förväntan att Hjertsson vid tillfällen
då han framdeles kommer att tjänstgöra vid krigsmakten noga aktgiver
på vad som åligger honom i hans uppträdande gentemot underlydande.

Vad beträffar Trägårdh framgår av utredningen att Trägårdh, då Åkesson
till honom framförde klagomål mot Hjertsson, underlät att göra klart
för sig vad klagomålen inneburo och att Trägårdh därefter ej heller förhört
sig med Hjertsson om vad som förevarit. Genom att sålunda icke skaffa sig
sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om densamma påkallade
någon åtgärd från hans sida har Trägårdh eftersatt vad som enligt
tjänstens krav ålegat honom.

Ehuru Trägårdh i angivet hänseende brustit i den insikt och omsorg som
hans tjänsteutövning härutinnan krävt, finner jag mig emellertid, enär Trägårdh
får anses ha felat endast av ovarsamhet, kunna även beträffande honom
med stöd av förenämnda stadgande i instruktionen för riksdagens ombudsmän
låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Hjertsson och Trägårdh skulle genom regementschefens försorg erhålla
del av militieombudsmannens skrivelse. En avskrift därav tillställdes Åkesson.

13. Det åligger förvaltningsmyndighet att omedelbart verkställa av överordnad
myndighet anbefalld delgivningsåtgärd. Delgivning må alltså icke fördröjas
i avvaktan på närmare klarläggande av viss fråga i det ärende

delgivningen avser

1 en den 11 september 1957 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde försvarsväsendets underbefälsförbund bl. a. följande: I två av dels
Hälsinge flygflottiljs underbefälsförening och dels flygteknikern vid flottiljen
K. E. Bergström hos försvarets civilförvaltning aktualiseiade ärenden
innefattande det förstnämnda en framställning om vikariatsersättning till
vissa flygtekniker och det senare besvär över kassaavdelningens vid flottiljen
beslut i viss lönefråga — hade ämbetsverket fattat beslut den 1 februari
respektive den 9 april 1957. Till chefen för Hälsinge flygflottilj ställda
skrivelser angående besluten hade expedierats från civilförvaltningen den
13 februari respektive den 15 april 1957. 1 expeditionerna, som i avskrift
bifogades klagoskriften, både civilförvaltningen angivit, beträffande det
förstnämnda ärendet: »Detta meddelas Eder härigenom för kännedom samt
för underbefälsföreningens underrättande» samt i det senare ärendet:
»Detta meddelas Eder härigenom för kännedom och efterrättelse samt för
klagandens och kassaavdelningens underrättande». Emellertid hade ännu
den 9 september 1957 varken underbefälsföreningen eller flygteknikern

170

Bergström av den lokala myndigheten orienterats om civilförvaltningens
beslut. Under hänvisning till att dröjsmålet med delgivning av besluten
vore så onormalt långt, att anledning kunde finnas att ifrågasätta, huruvida
civilförvaltningens beslut över huvud komme att beaktas, hemställde
underbefälsförbundet, att militieombudsmannen ville närmare undersöka
skälen till att delgivning av civilförvaltningens förenämnda beslut icke skett
samt vidtaga av undersökningen påkallade åtgärder.

I häröver den 5 oktober 1957 till militieombudsmannen avgivet yttrande
anförde chefen för Hälsinge flygflottilj översten G. Seth: Civilförvaltningens
beslut beträffande besvärsmålet hade delgivits kassachefen, förvaltaren
O. Hofsten, vilken i samband därmed anmält att, emedan lön till
flottiljens fast anställda personal numera utbetalades centralt genom civilförvaltningens
försorg, det vore nödvändigt att hos förvaltningen efterhöra,
vilka löneförmåner som för den aktuella tiden redan utgått, innan resterande
belopp kunde utbetalas. Seth beordrade då kassachefen att utreda,
vilket belopp som skulle utgå, samt därom underrätta Bergström. I särskild
av Seth infordrad förklaring hade Hofsten meddelat, att han efter inhämtande
från civilförvaltningen av erforderliga uppgifter beträffande till
Bergström redan utbetald lön i skrivelse till förvaltningen den 27 augusti
1957 underställt ämbetsverkets prövning en uträkning av den ytterligare
ersättning som kunde tillkomma Bergström. Något svar härå hade vid avgivandet
av Seths förevarande yttrande ännu icke ingått till kassaavdelningen.
I avvaktan på nämnda prövning hade Hofsten icke delgivit Bergström
civilförvaltningens beslut i besvärsmålet. — Vad anginge civilförvaltningens
skrivelse till Seth i anledning av underbefälsföreningens framställning
hade detta ärende rutinmässigt och expeditionelit handlagts i
likhet med övriga ärenden vid stabsexpeditionen. Seth ville emellertid bestämt
erinra sig att han vid ärendets handläggning anmärkt, att vid delgivningen
skulle meddelas, att Seth hos civilförvaltningen ämnade begära
förtydliganden och klarlägganden beträffande innebörden i visst hänseende
av civilförvaltningens beslut, innan eventuella vadare åtgärder kunde vidtagas.
Seth hade jämväl i en den 13 mars 1957 dagtecknad skrivelse till
civilförvaltningen, varå svar ännu ej ingått, hemställt härom. Ehuru Seths
undersökningar icke kunnat klarlägga den expeditionella handläggningen
av ärendet, ville Seth framhålla, att han hela tiden levat i den absoluta förvissningen
att delgivning skett i vederbörlig ordning.

Civilförvaltningen avgav på militieombudsmannens anmodan den 25 oktober
1957 yttrande, vari lämnades redogörelse för de närmare omständigheterna
i samband med ifrågavarande båda ärenden och varav framgick,
att Seth vid personligt sammanträffande den 19 september 1957 å civilförvaltningen
med representanter för ämbetsverket och flygstaben orienterats
beträffande de frågor, han funnit oklara i vikariatsersättningsärendet, samt
att civilförvaltningen jämväl på hans begäran avlåtit en vid yttrandet i avskrift
fogad, den 20 september 1957 dagtecknad skrivelse till honom i ärendet.
Vid civilförvaltningens yttrande fanns även fogad en avskrift av skri -

171

velse till Seth den 17 september 1957, vari svar lämnats å kassachefens förfrågan
beträffande beloppet av den Bergström tillkommande merersättningen.
I sitt yttrande anförde vidare civilförvaltningen bl. a. följande: Av
Seths och Hofstens yttranden kunde icke klart utläsas huruvida då besluten
kommo flottiljen till handa några åtgärder överhuvudtaget vidtagits i
syfte att delgiva vederbörande dessa beslut eller om den uteblivna delgivningen
föranletts av brister i det expeditionella förfarandet. Emellertid
hade anförts, att klarlägganden erfordrades från civilförvaltningen, innan
besluten kunde verkställas. I anledning härav ville civilförvaltningen som
sin bestämda uppfattning uttala att det måste åligga myndighet att omedelbart
verkställa av överordnad myndighet anbefalld delgivningsåtgärd och
detta oberoende av om förstnämnda myndighet ansåge den överordnade
myndighetens beslut oklart i ett eller annat avseende och fördenskull funne
sig icke kunna utan förtydliganden verkställa i beslutet eventuellt anbefallda
åtgärder. Mot bakgrunden härav ansåge civilförvaltningen att vid
flottiljen förfarits felaktigt genom att omedelbar delgivning icke skett.

Sedan militieombudsmannen med hänvisning till vad av civilförvaltningen
sålunda anförts anmodat Seth att inkomma med de ytterligare upplysningar
som vore erforderliga för bedömande av vilken eller vilka befattningshavare
som varit ansvariga för att ifrågavarande av civilförvaltningen
anbefallda delgivningar icke blivit omedelbart ombesörjda, anförde
Seth i förnyat yttrande den 20 januari 1958 följande: Hofsten, vilken av
Seth beordrats att föranstalta om bl. a. delgivning av civilförvaltningens
beslut i besvärsmålet avseende Bergström, hade för Seth såsom skäl till
att beslutet ej omedelbart delgivits Bergström angivit att han ansett sig
skyldig att »ge ett klart besked» och ej tvingad till en delgivning med samtidigt
angivande att innebörden av beslutet vore sådan att ärendet ånyo
måste underställas civilförvaltningens prövning. Hofsten hade vidare uppgivit
att han ej kände till någon bestämmelse som förpliktade honom att
omgående låta verkställa delgivning av beslut i ett ärende vare sig innebörden
av detta vore fullt klar eller ej. Tvärtom ansåge han det vara en
ofrånkomlig tjänsteplikt för honom såsom representant för statsapparaten
att såväl för sig själv klargöra beslutets innebörd och förpliktelser som
även att kunna giva mottagaren klara och otvetydiga uppgifter härom. Hofsten
hade haft fullt klart för sig att hela den fortsatta handläggningen av
ärendet åvilat honom. Vad beträffade civilförvaltningens skrivelse till Seth
i vikariatsersättningsärendet hade ej kunnat utredas, vem som handlagt
ärendet inom stabsavdelningen. Skrivelsen i fråga hade för övrigt förkommit
och trots noggranna efterforskningar ej kunnat återfinnas. Troligen
hade skrivelsen distribuerats från stabsavdelningen för delgivning med
ordföranden i underbefälsföreningen — normalt var denne placerad vid
första divisionen men tjänstgjorde tillfälligt i annan befattning vid flottiljen
— och därunder kommit på villovägar. Såsom bidragande orsak till att
så skett ville Seth framhålla tjänstgöringsförhållandena å stabsavdelningen,
där under ifrågavarande tid tjänstgjort allenast en adjutant mot nor -

172

malt två — och en stabsunderofficer, vilka dessutom ianspråktagits för
andra arbetsuppgifter. Därjämte hade den sistnämnde, som förestått stabsexpeditionen,
tidvis varit sjukledig och hade därunder rutintjänsten på
stabsexpeditionen skötts av ett kvinnligt skrivbiträde, som numera slutat
sin anställning och avflyttat från orten. Seth förklarade slutligen att han
helt delade civilförvaltningens uppfattning i delgivningsfrågan samt hemställde
att — då ingen befattningshavare vid flottiljen uppsåtligen förbrutit
sig — själv såsom den för flottiljen ytterst ansvarige få bära ansvaret därest
eventuella förseelser ansåges böra beivras.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 10 mars 1058 till Seth följande.

På sätt civilförvaltningen anfört, åligger det förvaltningsmyndighet att
omedelbart verkställa av överordnad myndighet anbefalld delgivningsåtgärd.
Någon prövningsrätt för den underordnade myndigheten beträffande tidpunkten
för delgivningen med hänsyn till att vissa med ett ärende sammanhängande
frågor synas oklara och i behov av förtydligande genom ny skriftväxling
med den överordnade myndigheten föreligger sålunda icke. Om så
vore fallet, skulle till förfång för den enskilde avsevärd fördröjning kunna
inträda i fråga om hans möjlighet att hos högre instans överklaga ett
exempelvis i besvärsmål meddelat beslut.

I enlighet med vad nu anmärkts finner jag att vid flottiljen förfarits felaktigt
i vad beträffar delgivning med vederbörande av civilförvaltningens
beslut i de av underbefälsförbundet påtalade båda fallen.

Av utredningen framgår, att det omedelbara ansvaret för den uteblivna
delgivningen i besvärsmålet ålåg Hofsten. Civilförvaltningens beslut i vikariatsersättningsärendet
skulle ha delgivits vederbörande genom stabsavdelningens
försorg. Huruvida den härför direkt ansvarige har varit stabsunderofficeren
eller annan befattningshavare å avdelningen har ej kunnat klarläggas.
Emellertid synes det — icke minst i betraktande av vad Ni framhållit
beträffande tjänstgöringsförhållandena inom avdelningen i fråga —
ha bort ankomma på Eder såsom förbandschef att öva tillsyn över att arbetet
inom avdelningen fungerat tillfredsställande samt att i mån av behov
vidtaga åtgärder för avhjälpande av brister härutinnan.

I betraktande av att till Bergström numera utbetalats honom tillkommande
ersättning samt att underbefälsföreningen, om än ej rättidigt, erhållit
del av civilförvaltningens beslut, finner jag mig kunna låta bero vid
de uttalanden som innefattas i det anförda.

Hofsten skulle genom Seths försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. En avskrift därav tillställdes underbefälsförbundet.

173

14. Sedan i viss särskild utbildning deltagande befälselev av vederbörande
skolchef (motsvarande) tilldelats godkännande betyg för visst avslutat skede
av utbildningen har regementschef ansetts icke äga i efterhand
ompröva betygssättningen

I en till militieombudsmannen den 13 januari 1958 inkommen klagoskrift
undertecknad av sex värnpliktiga anfördes följande: Klagandena
fullgjorde tjänstgöring såsom befälselever vid Dalregementets andra kompani.
Alla vid kompaniet tjänstgörande befälselever blevo efter vederbörliga
prov godkända i utbildningens tredje skede, varom betyg utfärdades av kompanichefen.
Emellertid hade regementschefen, vilken upptagit frågan om betygssättningen
vid ifrågavarande utbildning till prövning, beslutat icke godkänna
klagandena, i följd varav dessa icke såsom övriga godkända befälselever
befordrats till vicekorpraler den 21 december 1957. Klagandena hemställde
under åberopande av det anförda att genom militieombudsmannens
medverkan få utrett, dels huruvida gällande bestämmelser iakttagits vid förordnande
av vicekorpraler vid Dalregementet, dels vilken motivering som
legat till grund för regementschefens underkännande beslut.

Sedan militieombudsmannen från regementschefen översten E. Drakenherg
infordrat yttrande i saken, anförde denne i en den 31 januari 1958
dagtecknad skrivelse: Under övningsveckan den 9—den 14 december 1957
inkommo till regementsexpeditionens personalavdelning infordrade skedesbetyg
för tredje utbildningsskedet vid regementets nio befälsskolor för värnpliktiga
jämte förslag till befordringar av eleverna till vicekorpraler. Drakenberg
handlade frågan den 13 december 1957, varvid befanns att vid sex
av befälsskolorna en mindre del av eleverna voro underkända, medan vid
övriga tre skolor, av vilka två voro förlagda till andra kompaniet — det kompani
klagandena tillhörde — och en till tredje kompaniet, samtliga elever
erhållit godkända skedesbetyg. Det torde åligga regementschefen att tillse
att likartad och såvitt möjligt rättvis bedömning skedde vid de till sammanlagt
åtta olika kompanier förlagda befälsskolorna. Mångårig erfarenhet visade,
att fullständigt riktig uttagning av eleverna vid inskrivningen icke vore
möjlig, varför alltid ett mindre antal av eleverna vid utbildningens slut måste
underkännas. Grundläggande för om eleverna skulle kunna användas som
befäl vore deras fallenhet för truppföring, d. v. s. i huvudsak deras förmåga
att föra befäl. Denna förmåga kunde bedömas först i praktiken. Var gränsen
mellan betyget 5, som innebure »godtagbar förmåga», och hetyget 4, som
innebure »icke godtagbar förmåga», skulle dragas, vore icke objektivt fastställbart
utan berodde på vederbörande betygssättares omdöme. Drakenberg
hade funnit anledning ifrågasätta huruvida icke den för tredje utbildningsskedet
tillämpade betygsskalan varit något högre vid andra och tredje kompaniernas
befälsskolor än vid övriga kompaniers. Emedan det såväl för vederbörande
elev som för arbetsresultatet vore att föredraga all underkännande
skedde när »höstterminen» vore slut och då eleven ännu både möj -

174

lighet att förbättra sin förmåga än att underkännandet komme först den 15
mars eller beträffande värnpliktiga tillhörande grupp K i augusti, hade Drakenberg
därför beträffande de elever vid andra och tredje kompaniernas
befälsskolor som enligt skolchefernas betyg visat den lägsta förmågan i
truppföring — bedömd med betyget 5 •— och som därjämte hade det lägsta
betyget i lämplighet — betyget 5 — ansett sig böra, innan han toge ställning
till frågan om deras befordran till vicekorpraler, pröva i vad mån han kunde
gilla skolchefernas betygssättning i fråga om dem. Sådan prövning hade av
Drakenberg genomförts under januari 1958 och prövningen hade, såvitt anginge
klagandena, givit till resultat att Drakenberg ansett tre av dem ha visat
»godtagbar förmåga» och övriga tre icke ha visat sådan förmåga. De först
angivna komme att av Drakenberg förordnas till värnpliktiga vicekorpraler
från och med den 1 februari 1958. Frågan om de övrigas befordran avsåge
Drakenberg att taga upp på nytt i samband med befordran till korpral den
15 mars 1958 för huvuddelen av befälseleverna. Föreskrifterna beträffande
betygssättning och befordran av värnpliktiga befälselever grupp K, till vilken
samtliga de klagande hörde, återfunnes i SU Vpl Grp K Inf (»Särskilda bestämmelser
samt anvisningar och exempel för utbildning av befälselever grupp
K vid infanteriet under första och fortsatta tjänstgöringen»). Skedesbetyg
fastställdes jämlikt mom. 111 i nämnda bestämmelser av vederbörande skolchef.
Då emellertid vid regementet skolcheferna tjänstgjorde närmast som
plutonchefer, hade det ansetts lämpligare att den kompanichef under vilken
skolan lydde fastställde skedesbetygen. Detta förfaringssätt tillämpades i
praxis. Jämlikt mom. 113 i nyssnämnda utbildningsbestämmelser skulle befälselev,
som vid tredje skedets slut godkänts i genomgången del av utbildningen,
förordnas till värnpliktig vicekorpral. Slutbetyg för hela utbildningen
fastställdes jämlikt förenämnda mom. 111 på förslag av skolchef av förbandschefen.
Regementschef vilken alltså vore ansvarig för slutbetygets fastställande
vore därvid uppenbarligen icke bunden av vare sig skedesbetygen
eller skolchefens förslag. Regementschef hade genom stadgandet om skedesbetygen
befriats från skyldigheten att utöva kontroll och stadfästa dessa.
Något hinder syntes däremot ej föreligga för regementschef att, om han funne
skäl därtill, med stöd av de satta skedesbetygen samt egna erfarenheter
och iakttagelser pröva huruvida befälseleverna vid tredje skedets slut borde
godkännas eller ej.

Sedan militieoinbudsmannen anhållit om utlåtande i ärendet av chefen för
armén, anförde på dennes uppdrag arméstabschefen generalmajoren G. Åkerman
i en den 4 mars 1958 dagtecknad skrivelse: I SU Vpl Grp K Inf föreskreves
i mom. 111 bl. a.: »Skedesbetyg fastställes av chef för befälsskola
K, plutonchefsskola resp. chef för kompani, där befälselev fullgjort sin trupptjänstgöring.
» Praxis vid Dalregementet vore enligt regementschefens förklaring
och yttrande, att vederbörande kompanichef fastställde skedesbetygen.
Förordnandebestämmelserna i SU Vpl Grp K Inf mom. 113 angåve bl. a.:
»Befälselev, som vid 3. skedets slut godkänts i genomgången del av utbildningen,
förordnas till värnpliktig vicekorpral. Förordnandet träder i kraft

175

omedelbart före juluppehållet.» I föreliggande fall hade vederbörande befälselever
av kompanichefen godkänts vid tredje skedets slut. Regementschefen
hade emellertid i avvaktan på särskild prövning icke förordnat dem till värnpliktiga
vicekorpraler. Sådan prövning ägde rum under januari 1958. Med
hänsyn till att ifrågavarande elever godkänts i genomgången del av utbildningen
vid tredje skedets slut, erfordrades icke särskild av förbandschef
ordnad prövning för att de skulle kunna förordnas till vicekorpraler. Sådan
prövning krävdes däremot för vid tredje skedets slut icke godkända befälselever.
Härom föreskrevs i SU Vpl Grp K Inf mom. 113: »Befälselev, som
vid tredje skedets slut icke godkänts i genomgången del av utbildningen, må
vid senare tidpunkt under 4. eller 5. skedena förordnas till värnpliktig vicekorpral
under förutsättning, att han vid av förbandschef anordnad prövning
godkännes i genomgången del av utbildningen.» Drakenbergs i förklaringen
framförda uppfattning, att det torde åligga honom att tillse att likartad
och såvitt möjligt rättvis bedömning skedde av eleverna vid regementets
olika befälsskolor, vore riktig. Denna samordning i fråga om betygssättning
m. m. borde emellertid ske, innan skedesbetygen fastställdes. Med
hänsyn till vad sålunda framhållits borde de befälselever, som av kompanichefen
vid tredje skedets slut erhållit godkända betyg, retroaktivt förordnas
till värnpliktiga vicekorpraler. — Arméstabschefens skrivelse hade, enligt vad
av densamma framgick, delgivits Drakenberg.

Av en till militieombudsmannen den 10 april 1958 inkommen, av stabschefen
vid Dalregementet på regementschefens uppdrag avlåten skrivelse framgick
bl. a., att samtliga klagande genom regementsorder den 13 mars 1958
förordnats till värnpliktiga vicekorpraler från och med den 21 december
1957 i likhet med vad som redan var fallet med övriga befälselever vid regementet
av samma utbildningskategori samt att därav föranlett högre penningbidrag
kommit klagandena till del.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning till
vidare åtgärd i ärendet.

15. Ersättning för portioner som utlämnats till officersmäss från arméförbands
matinrättning har redovisats månadsvis i efterskott i stället för
medelst omedelbart avlämnande av matbiljetter

I bilaga 7 till Förplägnadsinstruktion för armén (Fpll), utfärdad av arméförvaltningens
intendenturavdelning den 26 augusti 1953, föreskrives
beträffande försäljning av matbiljetter och utlämning av måltid mot dylik
biljett bl. a. följande.

1. Försåld portion utlämnas endast mot avlämnande av särskild matbiljett.
---—

2. —--Till mäss eller lunchrum må matbiljetter försäljas kollektivt.

3. ---------------------------------------

176

Efter varje måltid överlämnar kontrollant emottagna matbiljetter till köksföreståndaren.
De för en dag emottagna biljetterna överlämnas till intendenturexjpeditionen
vid expeditionstidens början följande dag.

Intendenturexpeditionen skall dagligen fora anteckningar över antalet beställda
portioner (för tillredning i matinrättningen) enligt upprättat portionsbesked
och det verkliga antalet utspisade portioner enligt avlämnade
matbiljetter. Med ledning av anteckningarna och gjorda erfarenheter beträffande
utspisningsfrekvensen under olika dagar gör intendenturexpeditionen
ett bedömande av huru många personer, som nästa dag beräknas intaga
portion (del därav) mot avlämnande av matbiljett. På grundval bl. a. härav
uppgör kanslibiträdet å intendenturexpeditionen i Fpll 179 omnämnt portionsbesked.

I en till militieombudsmannen den 9 maj 1958 inkommen skrift anförde
styckjunkaren vid luftvärnet E. Johansson: Föreskrifterna under punkten
1 i den vid Fpll fogade bilagan 7 följdes ej vid utlämning av portioner från
Sundsvalls luftvärnskårs matinrättning till dess officersmäss. 1 stället tillginge
så, att i början av en månad mässofficeren till kanslibiträdet vid kårens
intendenturavdelning, som handhade proviantredovisningen, avlämnade
matbiljetter för den sistförflutna månaden. Antalet avlämnade matbiljetter
grundades därvid på av köksföreståndaren lämnad uppgift å till officersmässen
utlämnade portioner, vilken uppgift månadsvis tillställdes mässofficeren
samt nämnda kanslibiträde.

Sedan militieombudsmannen av kårchefen infordrat upplysningar och
yttrande i anledning av den inkomna skriften, anförde kårchefen översten
G. Beckman i en den 13 maj 1958 dagtecknad skrivelse bl. a. följande:
Försäljningen av portioner till kårens officersmäss skedde genom törhandsbeställning,
varefter personal från mässen avhämtade portionerna i matinrättningen.
Då köksföreståndaren enligt föreskriften i punkt 3 i bilaga 7
till Fpll överlämnade emottagna matbiljetter till intendenturexpeditionen,
lämnades samtidigt en uppgift om det antal portioner, som utlämnats till
officersmässen, så att å nämnda expedition erforderlig bokföring kunde
ske. Köksföreståndaren förde även en liggare över de till officersmässen utlämnade
portionerna, med ledning av vilken vid månadens slut till mässofficeren
och intendenturexpeditionen översändes uppgift rörande antalet
under månaden till mässen utlämnade portioner. Denna uppgift kollationerades
å intendenturexpeditionen mot de dagligen lämnade beskeden. Mässofficeren
överlämnade därefter matbiljetter enligt den av köksföreståndaren
uppgjorda och av intendenturexpeditionen kollationerade förteckningen.
Systemet hade visat sig praktiskt, och risken för felaktigheter vore mindre
än när portion utlämnades till mässarna mot samtidig avlämning av biljett.
I det senare fallet kunde svårligen i efterhand antalet avlämnade biljetter
kollationeras. Vidare kunde det förekomma att, då bud från någon av
mässarna avhämtade portioner i matinrättningen, telefonledes anmäldes att
oförutsedda gäster tillkomme, vilket föranledde ökning av portionsantalet.
Tillämpades då systemet med samtidigt avlämnande av matbiljetter uppkomme
redovisningssvårigheter, emedan budet icke medförde tillräckligt

177

antal biljetter och alltså särskild anteckning härom måste göras samt kontroll
verkställas att mot det ökade portionsantalet svarande antal biljetter
senare avlämnades. Beträffande underofficersmässen hade tidigare tillämpats
samma system som vid officersmässen. Då emellertid vid vissa tillfällen
olikheter uppstått mellan de av köksföreståndaren och mässunderofficeren
förda månatliga sammanställningarna, hade mässen på eget initiativ
frångått nämnda redovisningssystem och avlämnade numera matbiljetter i
samband med portionsutlämningen. Beckman ansåge att de i Fpll i förevarande
avseende meddelade föreskrifterna uppfylldes på ett för kronan mera
betryggande sätt genom det vid officersmässen tillämpade förfarandet, vilket
medförde mindre risk för felaktigheter än det för underofficersmässen
använda systemet. Att biljettavlämningen i det förra fallet skedde månatligen
medförde ingen nackdel och innebure ingå risker för kronan.

Sedan militieombudsmannen anhållit om yttrande i ärendet av arméintendenfurförvaltningen,
anförde förvaltningen i en den 12 juni 1958 dagtecknad
skrivelse: Bestämmelsen i Fpll bilaga 7 punkten 1 om att portion
endast finge utlämnas mot att matbiljett avlämnades, hade tillkommit just
för att undvika försäljning på kredit med åtföljande bokföringstransaktioner
av olika slag. Enligt förvaltningens uppfattning förelåge också härvid
minsta risken för felaktigheter. Arméintendenturförvaltningen delade icke
av Beckman framförda synpunkter om redovisningssvårigheter och dylikt
utan ansåge, att bestämmelserna i punkt 2 i förenämnda bilaga om möjlighet
för mässar m. m. att inköpa matbiljetter kollektivt gåve. en smidig tilllämpning
av föreskriften om matbiljetts avlämnande vid avhämtande av
portion.

I skrivelse till Beckman den 27 juni 1958 anhöll militieombudsmannen
under hänvisning bl. a. till de i arméintendenturförvaltningens yttrande
gjorda uttalandena om förnyat yttrande i ärendet, varav borde framgå de åtgärder
från Beckmans sida som kunde ha föranletts av berörda uttalanden.

Beckman anförde i en den 3 juli 1958 dagtecknad skrivelse: De synpunkter
som arméintendenturförvaltningen framfört i sitt yttrande hade föranlett
omläggning av det ifrågavarande redovisningssystemet. Numera utlämnades
portion till officersmässen mot samtidigt avlämnande av matbiljett.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
till vidare åtgärd i ärendet.

16. Vissa frågor om säkerhetsanordningar vid användning av kulsprutepistoler
under vakttjänst

Vid Blekinge flygflottilj inträffade natten till den 0 februari 1957 under
vaktavlösning i mörker en olycka, varvid värnpliktige nr 360911-331 S. Y.
Olsson svårt skadades av två skott som avlossats av en vaktpost med en
kulsprutepistol m/45.

12—5K1714. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

178

Sedan det inträffade genom dagspressen kommit till militieombudsmannens
kännedom, begärde militieombudsmannen i skrivelse till vederbörande
åklagare att till orientering om föreliggande sakförhållanden och därav
föranledda åtgärder erhålla del av utredning som företagits angående händelsen
och av beslut i åtalsfrågan. Med skrivelse den 2 mars 1957 överlämnade
landsfiskalen i Ronneby distrikt därefter i ärendet verkställd utredning
jämte åtalsbeslut, varav framgick att den vaktpost — värnpliktige
nr 360928-331 L. O. Pettersson — vilken avlossat de skott som träffat Olsson
skulle ställas under åtal för tjänstefel och vållande till svår kroppsskada
med anledning av att han dels av vårdslöshet riktat sitt vapen mot Olsson,
som stått framför honom, och dels icke på reglementerat sätt gjort patron
ur utan lossat säkringsluckan men icke magasinet samt därefter gjort blindavfyring,
varvid två skott avgått och träffat Olsson i ryggen. I åtalsbeslutet
anfördes vidare att, då Pettersson erhållit vapenutbildning, det kunde fordras
av honom, att han skulle kunna plundra sitt vapen utan tillsyn av befäl,
i följd varav något befäl icke syntes kunna ställas till ansvar för händelsen.

Genom dom den 13 mars 1957, vilken vunnit laga kraft, dömde östra och
Medelsta domsagas häradsrätt Pettersson jämlikt 14 kap. 17 § första stycket
strafflagen jämfört med 3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän för vållande
till svår kroppsskada i förening med åsidosättande av tjänsteplikt till
arrest tio dagar.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till chefen för Blekinge flygflottilj: Av utredningen i ifrågavarande
mål framginge bl. a. följande. Olyckan inträffade då Pettersson enligt
vad som var anbefallt skulle å anvisad plats inom patrullområdet göra
patron ur och till avlösaren överlämna den av Pettersson under posttjänstgöringen
använda säkringsluckan. Enligt en den 23 november 1956 för vaktstyrkan
vid flottiljen utfärdad instruktion lydde vaktstyrkan under förste
flottiljpolisen och skulle i vaktstyrkan ingå vaktchef och ställföreträdande
vaktchef. Till följd av brist på underbefäl skulle enligt av säkerhetschefen
vid flottiljen majoren S. Holmberg omkring den 10 januari 1957 meddelad
order befattningen såsom vaktchef icke vidare besättas utan vaktchefens
åligganden i fortsättningen övertagas av ställföreträdande vaktchefen —
denna befattning bestredes av värnpliktiga — under överinseende av patrullerande
flottiljpolisen. Då det befunnits att de ställföreträdande vaktclieferna
icke kunde på tillfredsställande sätt hålla räkning på de till manskapet
utlämnade säkringsluckorna — sådana hade tidigare utlämnats till varje
man i vaktstyrkan — hade av förste flottiljpolisen med godkännande av
Holmberg införts den ordningen att säkringsluckor icke längre utlämnades
till vaktstyrkan i dess helhet utan endast till de från vaktstyrkan utgående
posterna efter hand som dessa utsattes, därvid avgående post hade att vid
avlösningen överlämna den av honom använda säkringsluckan till efterträdaren.
Vidare hade bestämts att pågående och avgående poster skulle å den
plats inom patrullområdet där avlösningen skedde på egen hand ladda och
plundra sina vapen. I generalorder nr 3636 den 18 december 1948 med be -

179

stämmelser för vakttjänsten föreskreves bl. a. att — med visst undantag
varom i detta sammanhang icke vore fråga — vaktpersonalen skulle vara
beväpnad med skarpladdade eldhandvapen. Flygvapenorder nr A 28 den 18
september 1953 — avsedd att såsom tillägg införas i flygvapenorder nr A 7
1949 — innehölle bl. a. följande: »Då kulsprutepistol användes vid vakttjänst,
skall kulsprutepistol m/45 användas (jfr säkerhetsinstruktion för
armén mom. 233).» Under det moment i säkerhetsinstruktionen vartill sålunda
hänvisades föreskreves: »Vid vakttjänst med kulsprutepistol får endast
kulsprutepistol m/45 med säkringslucka användas.» Vad sålunda anbefallts
om användande vid vakttjänst av säkringslucka till kulsprutepistol
m/45 återfunnes även i andra föreskrifter, bl. a. i mom. 407 i Flygsoldatens
bok, 1956 års upplaga. I överensstämmelse med nyssnämnda bestämmelse
i 1948 års generalorder om vaktpersonals beväpnande med skarpladdade eldhandvapen
föreskreves i den förut omförmälda instruktionen för vaktstyrkan
vid flottiljen att utrustningen för vaktmanskapet skulle vara bl. a. kulsprutepistol
och 50 skott skarp ammunition i två magasin. Då sålunda all i
vaktstyrkan ingående personal skulle utrustas med kulsprutepistol med tillhörande
ammunition, torde kunna ifrågasättas huruvida det kunde vara
med utfärdade föreskrifter förenligt att begränsa tillhandahållandet av säkringsluckor
sålunda att sådana funnes tillgängliga endast för den del av
vaktstyrkan som för tillfället hade att fullgöra posttjänstgöring. Avgörande
för hur härmed förhölle sig vore uppenbarligen huruvida den från posttjänstgöring
fria delen av vaktstyrkan — vaktens slutna del — fullgjorde
vakttjänst jämväl under tid som sålunda vore fri från posttjänstgöring.
Denna fråga måste utan all tvekan besvaras jakande. Det syntes härvidlag
endast behöva framhållas hurusom vaktens slutna del skulle vara beredd att
när som helst ingripa för skyddande av anvisade bevakningsföremål och utförande
av andra i vakttjänsten ingående åligganden (i föreliggande postinstruktioner
funnes exempelvis föreskrivet att post skulle vid behov tillkalla
hjälp från vakten). Med det nu sagda vore det klart att det icke kunde
vara med förutberörda bestämmelser förenligt att för ingripande i dylika situationer
anlita med skarpladdade kulsprutepistoler beväpnat manskap tillhörande
vaktens slutna del med mindre även de vid sådant ingripande medförda
vapnen vore försedda med säkringsluckor. Detta vore så mycket tydligare
som ingripande av vaktens slutna del närmast tänktes skola ifrågakomma
just i sådana situationer som tedde sig kritiska. I detta sammanhang
kunde slutligen framhållas hurusom användandet av säkringsluckor
knappast syntes kunna fullt ut motsvara vad därmed i säkerhetshänseende
avsetts med mindre alla vid vakttjänsten använda vapen under hela tiden
från det vaktstyrkan övertoge vaktgöringen till dess densamma upphörde
vore försedda med i vapnen ständigt kvarsittande säkringsluckor. Endast
om detta iakttoges och således laddning och plundring av vapnen icke behövde
ske vid andra tillfällen än då vaktstyrkan påbörjade och avslutade
vaktgöringen, torde de kanske mest påtagliga riskerna för ofrivillig eldgivning
— enligt vad erfarenheten gåve vid handen hade på sådant sätt till -

180

komna olycksfall mest inträffat just vid laddning och plundring av vapnen
— kunna i möjligaste mån elimineras.

Flottiljchefen översten S. Rydström, som i anslutning till vad sålunda anförts
anmodades inkomma med upplysningar och yttrande ävensom besked
rörande de åtgärder från hans sida, som kunde ha föranletts av skrivelsen,
anförde i en den 19 oktober 1957 till militieombudsmannen inkommen skrivelse:
Det postställe där ifrågavarande olycka inträffat vore beläget cirka
tre kilometer från vaktens slutna del. Transporten av vaktposterna till och
från poststället skedde ibland med cykel och ibland — särskilt i mörker —
med jeep. När förste flottiljpolisen hade föreslagit Holmberg att urladdning
av vaktposternas kulsprutepistoler skulle få ske vid poststället för att det
skulle ernås bättre kontroll över säkringsluckorna, vilka haft en benägenhet
att försvinna, fann Holmberg att denna åtgärd även borde verka säkerhetsfrämjande.
Det förelåge obestridligen risker för att säkringsluckan vid
transporter skulle kunna ryckas ut ur vapnet på grund av ovarsamhet eller
olyckshändelse. Den minskade beredskap som bestode i att magasinet tagits
ur vapnet bedömde Holmberg vara praktiskt betydelselös; en eller två sekunders
tidsförlust syntes honom i detta fall icke medföra någon påtaglig olägenhet.
Trots bestämmelserna i generalordern nr 3636/1948 vore Rydström
benägen att biträda Holmbergs uppfattning att de speciella förhållandena
i detta fall med de långa transporterna och bristen på kvalificerat befäl varit
ett godtagbart skäl för de åtgärder, som vidtagits. Numera vore ifrågavande
postställe sedan flera månader tillbaka indraget, men Rydström komme
att för framtiden beakta de av militieombudsmannen framförda synpunkterna.

I skrivelse till överbefälhavaren den 1 november 1957 anhöll militieombudsmannen
under hänvisning till sin förenämnda skrivelse till flottiljchefen
och dennes svar därå om överbefälhavarens yttrande angående vad i
svaret anförts därom att viss personal ingående i flottiljens vaktstyrka icke
haft sina kulsprutepistoler m/45 skarpladdade och att säkringsluckor till
sådana pistoler icke utlämnats till vaktstyrkan i dess helhet utan endast till
de från vaktstyrkan utgående posterna efter hand som dessa utsatts, därvid
avgående post haft att vid avlösningen överlämna den av honom använda
säkringsluckan till efterträdaren. I skrivelsen erinrades, att överbefälhavaren
enligt stadgande i punkten 48 av generalordern nr 3636/1948
ägde för särskilda fall anbefalla eller medgiva avsteg från de genom generalordern
fastställda bestämmelserna för vakttjänst.

På uppdrag av överbefälhavaren anförde chefen för försvarsstaben generalmajoren
C. Göransson i skrivelse till militieombudsmannen den 17 april
1958 bl. a. följande: Vad i militieombudsmannens skrivelse till flottiljchefen
anförts rörande vaktstyrkas beväpning och användandet av säkringsluckor
överensstämde med överbefälhavarens uppfattning, beträffande frågan
huruvida omständigheterna i det förevarande fallet påkallat avsteg från
bestämmelserna att vaktstyrka i dess helhet skulle ha kulsprutepistolerna
skarpladdade och försedda med säkringsluckor hyste överbefälhavaren när -

.181

mast den uppfattningen, att tillräcklig anledning till avsteg från bestämmelserna
icke förelegat. Denna fråga kunde emellertid — på grund av de av
Rydström anförda förhållandena — enligt överbefälhavarens mening vara
föremål för tvekan. Med hänsyn härtill och då av Rydströms svar syntes
framgå, att denne numera anslöte sig till de av militieombudsmannen
framförda synpunkterna, förelåge enligt överbefälhavarens åsikt icke anledning
att i ärendet vidtaga någon åtgärd mot Rydström.

Sedan militieombudsmannen från Rydström infordrat närmare uppgifter
beträffande av honom i anledning av innehållet i militieombudsmannens
skrivelse vidtagna åtgärder i fråga om vakttjänstens ordnande vid flottiljen,
anförde Rydström i en den 4 juni 1958 dagtecknad skrivelse; Såsom framginge
av Rydströms tidigare skrivelse i ärendet vore det postställe där olyckan
ägt rum indraget. Icke heller funnos några andra särskilda postställen
vid flottiljen. Vakttjänsten bedreves som in- och utpasseringskontroll
vid huvudgrinden till flottilj området av pistolbeväpnade flottiljpoliser samt
med hjälp av patrullerande flottiljpoliser. I vissa fall kompletterades dessa
flottilj polispatruller med patruller av värnpliktiga. Några åtgärder från
Rydströms sida syntes därför för närvarande icke vara aktuella. Däremot
komme Rydström, om postställen framdeles skulle anordnas, att beakta de
av militieombudsmannen och överbefälhavaren anförda synpunkterna på
laddning av kulsprutepistoler vid vakttjänst.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning till
vidare åtgärd i ärendet.

17. Vissa spörsmål rörande anordnandet av övningsmarsch i stark kyla

I tidningen Expressen var den 27 februari 1958 införd en artikel under
rubriken »Skandal, säger värnpliktiga om köldmarsch» samt med underrubriken
»Ledningen: Humöret prima. 20 frostskadade i Jämtland». I artikeln
uppgavs i huvudsak följande; Närmare ett tjugutal man ur Norrlands
artilleriregementes repetitionsomgång hade köldskadats vid en den 25 och
den 26 februari 1958 under manöver i Jämtland företagen marsch på
10 mil, vilken verkställts med traktorer i 40 graders kyla. Oaktat detta skulle
som om ingenting hänt manövern fortsätta till den 2 mars 1958. Pressofficeren
vid regementet kaptenen B. Forssén hade meddelat bl. a. att, när marschen
inleddes, temperaturen icke var lägre än — 15° men att temperaturen
därefter sjunkit hastigt, vilket medfört svårigheter för traktorförarna och
flygvarnarna så att, trots täta avbyten på traktorerna, några hunno bli köldskadade,
att sex man införts till regementets sjukhus för behandling av ansiktsskador
och i ett av dessa fall även fotskador, att två av dessa sex voro
kraftigt frostskadade, att dessutom ett tiotal lindrigt skadade behandlats av
batal jonsläkaren som var med på övningen, att marschen avbrutits i trakten
av Stugun, varvid truppen fått gå i bivack tidigare än som Ursprungligen

182

avsetts samt att icke ens en procent av de deltagande soldaterna hade köldskador.
— De värnpliktiga med vilka tidningen fått kontakt ansåge att övningen
borde ha avslutats när kölden kom och att soldaterna då borde ha
fått återvända till regementets kaserner. Nästan alla frostskadade vore
skogsarbetare och de befarade att, därest de erhöllo framtida men av skadorna,
de komme att lida förluster i form av förlorad arbetsförtjänst, emedan
de efter de erhållna köldskadorna måste iakttaga försiktighet med att
vistas utomhus vintertid. De värnpliktiga hade, enligt vad en av dem uppgav,
begärt att få ut arméns hudsalva innan marschen började, vilket emellertid
ej gått för sig. Först sedan många förfrusit ansiktena utdelades salvan.
Det var då 43 grader kallt på lägerplatsen. I anledning av begäran från de
värnpliktiga att erhålla ansiktsmasker hade meddelats, att sådana icke funnes.
Det hade från de värnpliktigas sida även begärts att flygspaningen skulle
inställas under marschen, men icke heller denna begäran hade bifallits. Svårast
skadad vore en värnpliktig vid namn Bengt Åström från Alfredshem,
som hade fått ansiktet och strupen förfrusna. Samma dag den nu ifrågavarande
artikeln infördes i tidningen vore temperaturen —32° i Brunflo, där
förbandet övernattat i tält. Då marschen icke anordnats såsom förberedd,
hade någon torr ved icke tillhandahållits, utan de värnpliktiga hade fått ur
skogen hopsamla bränsle för eldning i tältkaminerna.

Sedan inilitieombudsmannen hos militärbefälhavaren för andra militärområdet
anhållit om närmare upplysningar och yttrande med anledning av innehållet
i tidningsartikeln, inkom militärbefälhavaren generalmajoren H.
Haegermark med ett den 5 mars 1958 dagtecknat av honom avgivet yttrande
jämte utredning och yttrande som infordrats från chefen för Norrlands
artilleriregemente, översten S. Lindström. Nämnda utredning innefattade
redogörelser för övningens planläggning och genomförande avgivna av övningsledaren
majoren W. Grut, chefen för regementets första division majoren
T. Rydenstam, stridsdomaren kaptenen S. Henricson samt divisionsläkaren
L. Uhlin ävensom av dagmajoren vid regementet kaptenen B. Forssén
upprättade protokoll över förhör med elva under övningen köldskadade värnpliktiga,
vilka funnos upptagna i en av regementsläkaren W. Thurfjell upprättad
förteckning.

Förenämnda utredning utvisade i huvudsak följande.

Enligt en av Rydenstam den 24 februari 1958 utfärdad divisionsorder skulle
regementets första division — vari ingingo tre pjäsbatterier samt stabsbatteri
och trossbatteri — följande dag, den 25 februari, understödja infanteriförband
under fördröjningsstrid längs landsvägen Stugun—Rissna—Brunflo.
Efter verkställd förflyttning efter landsvägen Östersund—Stugun och
därifrån vidare åt sydväst efter landsvägen Stugun—Brunflo skulle pjäsbatterierna
— första, andra och tredje batterierna — intaga successiva
grupperingar i anslutning till sistnämnda väg, varefter övernattning skulle
ske å ömse sidor om Singsjön. Marschhastigheten angavs till 25 kilometer i
timmen och avmarsch från kasernområdet skulle ske för tätavdelningen
klockan 0500 och för köavdelningen klockan 0820. Folmarsch skulle äga

183

ruin under fem minuter varje halvtimme. — Vid övningens början på morgonen
den 25 februari var temperaturen inom kasernområdet -— 21°. Under
marschen kom divisionen in i ett område med betydligt strängare kyla;
i trakten av Stugun var temperaturen vid niotiden på morgonen -— 34°.
Rydenstam, som med bil förflyttade sig längs marschkolonnen, fick kännedom
om flera fall av förfrysning, särskilt bland traktorförare och flygvarnare.
Han bedömde det emellertid olämpligt att avbryta övningen och anbefalla
återmarsch till kasernerna, enär divisionens tät redan hunnit till
trakten av Västra Fisksjölandet på vägen Stugun—Brunflo och med hänsyn
härtill en förflyttning tillbaka till Östersund skulle för en stor del av divisionen
ha inneburit en längre marsch än förflyttningen till det avsedda förläggningsområdet.
Rydenstam tog därvid även hänsyn till den omständigheten,
att middagsmålet planenligt skulle utspisas av koktrossen vid Singsjön. Till
skydd mot kylan beordrade Rydenstam, som från trakten av Stugun förflyttade
sig längs kolonnen mot marschriktningen, att fordonsförarna skulle
placera halsduken för ansiktet samt att varje släp fick göra fotmarsch och
rast enligt vederbörande fordonschefs bestämmande. Åtgärder vidtogos även
för anskaffande och utdelande av ansiktsskydd och hudsalva. Efter telefonkontakt
med Grut sammanträffade Rydenstam omkring klockan 1400 med
Lindström, vilken gav order att divisionen snarast möjligt skulle förläggas på
de platser, där enligt övningsplanen övernattning skulle ske, och på vilka
ved och halm funnos upplagda för divisionens behov. De övningar i gruppering
och strid som planerats att äga rum under dagen kommo sålunda icke
att äga rum. Henricson och Grut ha som sin mening framhållit att de vidtagna
åtgärderna voro riktiga mot bakgrunden bl. a. av att den stränga kylan
uppenbarligen var begränsad till Indalsälvens dalgång, medan bivackplatserna
voro belägna inom ett varmare område. Hudsalva hade utdelats till
manskapet vid de tre pjäsbatterierna men hade så icke skett vid stabsbatteriet
och trossbatteriet. Ansiktsskydd, som vid vinterorganiserad hjultraktordivision
skall ingå i utrustningen till ett antal av 120, funnos vid hela
regementet tillgängliga till ett antal av blott 38 stycken. Såsom ersättning för
ansiktsskydden hade divisionens hjultraktorförare utrustats med såväl ytterhuva
av läder som innerhuva av ylle, medan flygvarnarna endast försetts
med innerhuva av ylle som komplement till pälsmössan.

Av Uldins yttrande framgår att denne redan tidigt på morgonen den 25
februari bedömt att risk för köldskador förefanns. På grund härav hade läkarbilen,
som startat från kasernerna ifrågavarande dag klockan 0610, brutit
sin gruppering inom kolonnen och patrullerat utmed densamma för kontroll
av för kylan särskilt utsatt personal, såsom traktorförare, flygvarnare
och motorcykelordonnanser. Ett flertal soldater med lätta köldskador togs in
i läkarbilen för upptining. Svårare fall, varav en del konstaterades redan omkring
klockan 0800, undersöktes och de skadade sändes tillhaka till regementets
sjukhus medelst sjuktransportbil eller personbil för vidare läkarvård.
På kvällen företog Uhlin sjukvisitation av hela förbandet, varvid två
man sändes till regementets sjukhus för fortsatt behandling, medan ytter -

184

ligare ett tiotal fall av mycket lindriga och redan upptinade köldskador besiktigades
och de skadade behandlades på platsen.

Den av Thurfjell upprättade förteckningen över personal, som å regementets
sjukhus behandlats för kylskador under övningsmarschen den 25
februari, upptog elva värnpliktiga, vilka förfrusit tår eller ansikten. Skadorna
betecknades i nio fall såsom förfrysning av första graden samt i två
fall såsom förfrysning av första och andra graden.1

Av de köldskadade tillhörde tre divisionsstabsbatteriet, två första batteriet,
tre andra batteriet och tre tredje batteriet.

Enligt vad som framgick av förenämnda protokoll vid förhör med de
i Thurfjells förteckning upptagna värnpliktiga ville dessa som huvudsaklig
anledning till förfrysningarna framhålla bristfälligheter i utrustningen,
särskilt bristen på ansiktsskydd, samt, vad angår divisionsstabsbatteriet,
den omständigheten att budsalva ej på förband utdelats till varje man.

Lindström anförde i sitt yttrande — utöver vad som av det föregående
framgått — bl. a. följande: Marschvägen för divisionen på förmiddagen
den 25 februari hade varierat mellan 52 och 75 kilometer från marschsamlingspunkten
till första grupperingsområdet. Marschen, som pågått för
huvuddelen av förbandet under sju å åtta timmar men för personal som
icke transporterades å traktorer utan befordrades med last- eller personbilar
blott fyra till fem timmar, hade förberetts noga dels genom uppläggning
av halm och ved på blivande bivackplatser och dels genom utfärdande
av detaljerade order dagen innan. Vid bivackplatserna, som voro belägna
i höglänt terräng, kunde temperaturen den 25 och den 26 februari icke
ha understigit - 30° utan torde snarare ha hållit sig omkring - 25°. Under
den 26 februari blev det betydligt varmare. Grut hade enligt Lindströms
uppfattning saknat anledning att på ett tidigt stadium avbryta marschen,
emedan truppen under veckan före den 25 februari vant sig vid temperaturer
mellan —20° och —25°. Då förbandet senare på dagen nått ett område
med kallare luft hade befälet vidtagit riktiga åtgärder för att föra truppen
till ur temperatursynpunkt mindre utsatta områden. Anledningen till att
flygvarnarna icke indragits med hänsyn till den stränga kylan vore trafiksäkerhetssynpunkter,
nämligen angelägenheten att hålla uppsikt på mötande
och bakifrån kommande snabbare motorfordon, något som icke ens
i sträng kyla kunde åsidosättas. Anmälan om brist på ansiktsskydd hade
gjorts årligen sedan 1953 till vederbörande myndighet, men ingen ny materiel
hade tillförts regementet. Lindström ville slutligen framhålla att enligt
vad Thurfjell meddelat icke någon av de elva kylskadade komrne att få
framtida men av sin förfrysning.

Haegermark hänvisade i sitt yttrande till den verkställda utredningen
och påpekade därutöver —- i anledning av uppgift i tidningsartikeln -—-

1 Förfrysningsskador indelas i tre grader alltefter hudförändringens art: första graden avseende
fall av lindrig förfrysning som vållar sprickbildningar och blåröd missfärgning av huden
(frosterytém) och stundom även efterföljande genom inflammationsprocesser uppkomna blåröda
knölar (perniones), andra graden omfattande fall av starkare förfrysning med blåsbildning och
tredje graden inrymmande fall där cirkulationen upphävts så fullständigt, att brand uppstått.

185

att av de skadade endast en vore skogsarbetare. I yttrandet framhöll Haegermark
vidare, att han, som själv inspekterade övningen, ansåge de åtgärder
som vidtagits av befäl och sjukvårdspersonal lämpliga samt att övningen
varit väl förberedd och lämpligt upplagd. Något skäl att med hänsyn till
den väderlekssituation som rådde på övningsdagens morgon inställa övningen
hade ej förelegat. Enligt militärbefälsläkarens åsikt funnes ur medicinsk
synpunkt intet att erinra.

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse den 24 mars 1958 till försvarets
sjukvårdsstyrelse anhållit att styrelsen, efter den ytterligare utredning
som funnes påkallad, ville avgiva yttrande huruvida avhållandet av
ifrågavarande övning inneburit större risker för övningsdeltagarnas hälsa
än som kunde anses försvarliga ävensom det yttrande i övrigt vartill ärendet
kunde giva anledning, inkom styrelsen den 23 juni 1958 med begärt
yttrande. Av detsamma framgick, att styrelsen företagit kompletterande utredning
i ärendet och därvid införskaffat sjukredovisningshandlingar och
övriga upplysningar beträffande de fall av kylskador som inträffat under
övningsmarschen. En i yttrandet intagen detaljerad redogörelse för
de förekomna elva fallen av förfrysning syntes utvisa att endast i ett fall
några väsentligare skador uppkommit. Sistnämnda fall avsåg värnpliktige
nr 214-13-46 Jansson. Denne, som erhållit första- och andragradsförfrysning
på vänster stortå, hade remitterats för fortsatt vård till lasarettsläkarens
mottagning på Ludvika lasarett. På styrelsens förfrågan hade lasarettsläkaren
K. Östling meddelat, att Jansson, som besökt mottagningen den
10, 17 och 23 mars 1958, hade haft en andragradsförfrysning, delvis kanske
en tredjegradsförändring, över ett tumändstort område på insidan av vänstra
stortånageln. Jansson hade av Östling utskrivits den 27 mars 1958 och skulle
börja arbeta den 31 mars 1958. Efter förmälan, att styrelsen erhållit särskild
rapport från Uhlin beträffande de medicinska åtgärder, som företagits
med anledning av den hastigt påkomna klimatiska förändringen i form
av stark kyla, anförde sjukvårdsstyrelsen vidare: Enligt styrelsens uppfattning
syntes, med hänsyn till de möjligheter som stode vederbörande
till buds, allt väsentligt ha gjorts av vederbörande läkare till förebyggande
respektive behandling av kylskador. Översikten av de inträffade kylskadorna
visade också, att endast ett fall med ur medicinsk synpunkt mera väsentliga
skador inträffat. Styrelsen, som ville framhålla nödvändigheten av att
truppen prövades under förhållanden som så nära som möjligt anslöte sig
till de situationer som kunde uppstå under krigsförhållanden, ansåge icke
— ur de synpunkter styrelsen hade att företräda — att deltagarna i övningen
utsatts för större risker för sin hälsa än som kunde anses försvarligt.
Det torde dock få anses nödvändigt, alt förbanden tillhandahölles ansiktsskydd
i tillräckligt antal. Med hänsyn till den stora betydelse som förebyggandet
av köldskador och en tidig behandling av uppkomna sådana skador
måste anses ha avsåge styrelsen att med anledning av det föreliggande
ärendet upptaga frågan om lämpliga åtgärder för tidigbehandling av kylskador.
I sådant syfte både bland annat särskilt yttrande begärts av över -

186

läkaren på Stureby vårdhem, medicine doktorn Fredrik Lund, som ägnat
stort vetenskapligt intresse åt kärlforskningsfrågor.

Till komplettering av yttrandet, vilket avgivits av förste byråläkaren W.
Kock i egenskap av tillförordnad chef för styrelsens sjukvårdsbyrå, har
Kock den 16 oktober och den 11 november 1958 uppgivit följande: Arméns
hudsalva, som numera — vilket jämväl framginge av »Handledning vid användande
av försvarets läkemedel», 1956 års upplaga, s. 106 — benämndes
försvarets hudsalva, vore egentligen avsedd som förebyggande medel mot
förfrysning men kunde även anses ha en viss läkande verkan efter inträdd
förfrysning. Även vid de låga temperaturer varom i förevarande fall varit
fråga måste salvan anses ha en viss skyddsverkan. Frågan om vid hur
låga temperaturer salvan hade effekt vore dock svårbesvarad. Beträffande
ifrågavarande övningsmarsch talade det ringa antalet kylskador för att det
ur regementets synpunkt varit försvarligt att anordna övningen. Kock ville
i detta sammanhang även framhålla att från regementets sida upprepade
anmälningar om brist på ansiktsskydd gjorts utan resultat samt att verksamheten
vid regementet givetvis måste fungera oberoende av att ansiktsskydd
ej tillhandahållits i tillräckligt antal. Ansvaret för att ansiktsskydd
ej anskaffats och tillhandahållits i tillräcklig omfattning finge anses åvila
högre myndigheter. Det av styrelsen från medicine doktorn Fredrik Lund
begärda yttrandet hade numera inkommit. I detsamma framhölle Lund,
att för närvarande icke förelåge några publicerade undersökningar som klargjorde
hithörande spörsmål. Lund ansåge därför liksom sjukvårdsstyrelsen
att en särskild undersökning borde göras av förevarande frågor. Sjukvårdsstyrelsen
hade jämväl föranstaltat om en dylik undersökning som avsåges
skola igångsättas i januari 1959.

I skrivelse till chefen för armén den 23 juni 1958 anhöll militieombudsmannen,
att arméchefen ville avgiva yttrande i anledning av vad sjukvårdsstyrelsen
anfört beträffande nödvändigheten av att tillhandahålla förbanden
ansiktsskydd i tillräckligt antal.

I skrivelse den 2 oktober 1958 anförde på uppdrag av chefen för armén
chefen för sektion III inom arméstaben översten S. Hallenborg följande:
Ur chefens för armén synpunkt hade det varit önskvärt, att all personal varit
utrustad med enligt gällande fältutrustningslistor fastställd utrustning.
Med hänsyn till bristande tillgång på medel hade dock annan viktigare materiel
måst anskaffas före ansiktsskydden, enär möjligheter normalt funnes
att under övningar i fred provisoriskt skydda sig mot kyla. Sedan numera
erforderliga medel ställts till förfogande, hade arméintendenturförvaltningen
beställt ansiktsskydd för successiv leverans till antal som motsvarade
fredsbehovet.

Beträffande den i yttrandet omförmälda ökade medelstillgången har chefen
för arméstabens utrustningsavdelning överstelöjtnanten S. Wåhlin i
anledning av framställd förfrågan hänvisat till att, enligt vad som framgår
av Kungl. Maj:ts av riksdagen bifallna proposition 1958: 110 (s. 342—346),
numera en intendenturmaterielplan för armén fastställts för budgetåren

187

1958/66 och att inom ramen för denna plan 129 miljoner kronor under anslaget
Armén: Beklädnad m. m. avsågos skola under nämnda åtta budgetår
användas för täckande av brister i och komplettering av krigsutrustningen
(modernisering av soldaternas fältutrustning). Anslaget i fråga hade för
hudgetåret 1958/59 höjts med 7 miljoner kronor i förhållande till motsvarande
anslag för budgetåret 1957/58. Den härigenom ökade medelstillgången
hade möjliggjort anskaffande av ansiktsskydd i erforderlig omfattning.

I skrivelse den 4 oktober 1958 till Lindström anförde militieombudsmannen
följande: I ärendet framginge av från regementet inkomna yttranden
hl. a., att hudsalva utdelats till personalen vid de tre i övningen deltagande
pjäsbatterierna (första—tredje batterierna) men däremot icke till personalen
vid de likaledes i övningen deltagande divisionsstabs- och trossbatterierna.
Med anledning härav anhölle militieombudsmannen att Lindström
ville i ärendet avgiva förnyat yttrande och därvid särskilt angiva huruvida
det förhållandet att personalen vid sistnämnda två batterier icke försetts
med hudsalva grundat sig på särskilda överväganden eller berott på förbiseende.
Tillika borde uppgivas, dels vilken eller vilka befattningshavare
som ansvarade för att hudsalva i fall som det ifrågavarande ställdes till förfogande
och utdelades, dels ock vilken eller vilka befattningshavare som i
det nu aktuella fallet varit härför ansvariga.

I en den 16 oktober 1958 inkommen skrivelse anförde Lindström hl. a.
följande: Vid divisionsstabsbatteriet och trossbatteriet hade hudsalva icke
utdelats före marschen utan förvarats centralt tillsammans med batteriernas
övriga sjukvårdsmateriel. Divisionsstabsbatteriet hade haft tre fall av
kylskador, medan inga sådana skador inrapporterats vid trossbatteriet.
Hudsalva inginge i divisionens sjukvårdsutrustning till ett sammanlagt antal
av 43 tuber, avsedda för behandling av marschskador, och inginge således
ej i soldaternas personliga utrustning. Det hade dock under senare år
varit brukligt att, då stark kyla befarades, utdela extra tuber av hudsalva
till personalen. Några särskilda föreskrifter beträffande utdelning av
hudsalva hade före övningens början icke utfärdats vare sig av Rydenstam
eller av Uhlin. Vid första—tredje batterierna hade hudsalva utöver i läkemedelsutrustningen
ingående tuber utdelats till personalen redan vid förbandsövningarnas
början i mitten av februari. Att extratuber av hudsalva
icke utdelats till personalen vid divisionsstabsbatteriet hade berott på, att
batterichefen, kaptenen S. Högbom, ansett att temperaturen, som varit normal
för årstiden, icke givit anledning till extraordinära åtgärder före övningens
början. Det kunde följaktligen konstateras att extra tuber av hudsalva
funnits vid divisionsstabsbatteriet, men att dessa ej varit utdelade,
att vid detta batteri proportionellt sett icke uppstått flera förfrysningar än
vid övriga batterier och att inga kylskador uppstått vid trossbatteriet, där
budsalva icke heller utdelats och där samma bedömande gjorts av batterichefen,
kaptenen G. Gräslund, som av divisionsstabsbatterichefen. Den
främsta orsaken till förfrysningsskadorna bedömde Lindström vara dels
det oväntat snabba temperaturfallet under dagen, dels bristen på ansikts -

188

skydd och dels underlåtenhet från den enskilde soldatens sida att förebygga
förfrysning genom massage och ansiktsrörelser.

Vid ett å inilitieombudsmansexpeditionen hållet förhör med Högbom uppgav
denne: Marschen hade företagits i tillfällig indelning, vilket innebure
att likartade avdelningar från samtliga batterier sammanfördes i marschgrupper.
Högbom hade befälet över en marschgrupp, benämnd ställningstrupp.
Denna trupp hade till uppgift att förbereda inryckning i batteriplatser.
Högbom hade behållit sin befälsrätt över stabsbatteriet men hade icke
haft möjlighet att faktiskt utöva befälet över hela stabsbatteriet förrän batteriet
under övningen blivit samlat. Trossbatteriet ävensom delar av stabsbatteriets
och de tre pjäsbatteriernas trossar följde icke divisionen i övrigt
utan förflyttade sig från Östersund över Brunflo direkt till det omkring
Singsjön belägna övningsområdet. Den ordinarie utrustningen med försvarets
hudsalva vore i vanliga fall begränsad till omkring tio tuber per batteri;
batteriernas styrka växlade men kunde i medeltal beräknas till 140
man. Någon eller ett par dagar före den nu ifrågavarande övningen hade
Högbom fått meddelande av en batteriet tillhörig men på regementets sjukavdelning
tjänstgörande sjukvårdsfurir att möjligheter funnes för stabsbatteriets
del att utfå ytterligare omkring 150 tuber hudsalva från sjukavdelningens
centrala förråd. Högbom hade anledning antaga att samma meddelande
lämnats såväl pjäsbatterierna som trossbatteriet. Högbom beordrade
med anledning härav sjukvårdsfuriren att uttaga det erbjudna antalet
extra tuber. Samtidigt gav Högbom order om att personlig sjukvårdsutrustning
skulle utdelas på stabsbatteriet. Högboms order till furiren beträffande
de extra tuberna hudsalva innebar att furiren skulle genomgå utrustningskorten
och med ledning av desamma tillse att sjukvårdsutrustningen
bleve fördelad i enlighet med bestämmelser i korten. Högbom hade i efterhand
tagit reda på att enligt anvisningar i korten läkemedel motsvarande
den ifrågavarande hudsalvan icke skulle utdelas på underavdelningar utan
förvaras centralt på batteriet och således omhänderhavas av sjukvårdspersonalen.
Överhuvudtaget innehölle anvisningarna å korten icke annat än att
det ordinarie förrådet av hudsalva, alltså omkring tio tuber per batteri, skulle
omhänderhavas av sjukvårdspersonalen. De omförmälda 150 extratuberna
medfördes på stabsbatteriets tross, vilken åtföljde trossbatteriet den närmaste
vägen — över Brunflo — mot övningsområdet. Högbom hölle för sin
del för troligt att i den mån hudsalva behövdes för köldskador vid stabsbatteriet
tuber hämtades från regementets sjukhus i Östersund, enär med all
sannolikhet en sådan anskaffning gått fortare än att hämta tuberna från
batteritrossen. Trakten omkring Stugun vore regelmässigt något kallare än
Östersund; detta dock icke i så påfallande grad att det behövdes några extra
anordningar för köldskydd vid färd genom trakten. Under övningsmarschen
skulle Stugun passeras utan några uppehåll för övningar. Den kalla dalgången
längs Indalsälven omfattade icke längre sträcka än att den med normal
marschhastighet, inberäknat fotmarscher, kunde passeras på kortare
tid än en timme. Enligt de anvisningar som kunde utläsas ur gällande fält -

189

utrustningslista skulle försvarets hudsalva omhänderhavas av sjukvårdare
och endast utdelas till truppen i mån av behov. Högboms uppfattning beträffande
den erhållna förstärkningen av hudsalva vore därför att den
skulle förvaras på samma sätt som det ordinarie förrådet men medgiva en
rikligare tilldelning vid uppkommet behov. Något behov av ytterligare tilldelning
i det aktuella fallet ansåge Högbom icke ha förelegat eftersom temperaturen
när Högbom före övningens början lämnade sin bostad varit normal
för årstiden och förstahandsbehovet av hudsalva funnits i den reglementerade
utrustningen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 november 1958 till chefen
för armén följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår att vid den ifrågavarande den 25
februari 1958 företagna övningsmarschen med Norrlands artilleriregementes
första division inträffat sammanlagt elva fall av förfrysningar, därav
tre vid divisionsstabsbatteriet, två vid första batteriet, tre vid andra batteriet
och tre vid tredje batteriet. Skadorna ha betecknats i nio fall såsom förfrysningar
av första graden och i två fall som förfrysningar av första och
andra graden.1 Enligt meddelande från sjukvårdsstyrelsen ha endast i ett
fall några väsentligare skador uppkommit. Detta uttalande avser en värnpliktig,
som efter utryckning från repetitionsövningen undergått poliklinisk
behandling å civilt sjukhus. Han utskrevs emellertid från behandlingen å
sjukhuset redan den 27 mars 1958 för att börja arbeta den 31 i samma månad.

Vad först angår övningsledningens och regementsbefälets befattning med
uppläggningen och genomförandet av övningsmarschen finner jag av den
verkställda utredningen framgå att fel eller försummelse härutinnan icke
ligger någon befattningshavare till last.

Vidkommande därefter tillgången för truppen till hudsalva är upplyst att
vid divisionens samtliga batterier fanns förutom den i sjukvårdsutrustningen
ingående hudsalvan — omkring tio tuber för varje batteri — ett extra och
avsevärt större förråd av hudsalva, som före marschens anträdande erhållits
från regementets sjukvårdsförråd. Av utredningen framgår vidare att vid ettvart
av första, andra och tredje batterierna — pjäsbatterierna — redan före
övningens början salva utdelats individuellt till truppen i dess helhet, medan
vid divisionsstabs- och trossbatterierna såväl det ordinära som det extra förrådet
av hudsalva visserligen medförts under övningen men utan att någon
sådan individuell utdelning som nyss nämnts förekom. Vad beträffar trossbatteriet
är utrett att detta från Östersund förflyttat sig närmaste vägen över
Brunflo till övningsområdet och alltså ej såsom divisionens huvuddel kommit
att passera det kallare området i trakten av Stugun. Vidare är upplyst
alt personalen vid trossbatteriet huvudsakligen färdades i täckta fordon, nå -

Se s. 184 noten.

190

got som jämväl torde ha medverkat till att några köldskador icke förekommo
vid detta batteri. Vid angivna förhållanden finner jag någon anmärkning
icke kunna riktas mot chefen för trossbatteriet, kaptenen Gräslund, med anledning
av att denne icke låtit till truppen utdela eller på annat sätt fördela
vid batteriet tillgänglig hudsalva. Vad angår divisionsstabsbatteriet framgår
av utredningen att chefen för detta batteri, kaptenen Högbom, med hänsyn
till vid övningens början på avmarschplatsen rådande temperatur bedömde
det icke vara erforderligt att — såsom skett vid pjäsbatterierna — låta utdela
salva till truppen. I viss mån synes Högbom haft stöd för ett sådant
bedömande i det förhållandet att truppen under veckan före övningsmarschen
haft att vänja sig vid temperaturer mellan —20° och —25°. Emellertid
är i ärendet utrett att batteriets omförmälda extra förråd av hudsalva
transporterades å fordon, som i likhet med trossbatteriet förflyttade sig till
övningsområdet över Brunflo, och att förrådet till följd därav icke vid uppkommande
behov fanns omedelbart tillgängligt för divisionsstabsbatteriets
personal under förflyttningen från Östersund över trakten av Stugun till
övningsområdet. Det synes böra ha ålegat Högbom att, när han bedömde
det icke vara behövligt att till truppen utdela det extra förrådet av hudsalva,
i allt fall tillse att detta under förflyttningen till övningsområdet fanns omedelbart
tillgängligt för utdelning till batteriets personal i mån av behov. Med
hänsyn till i övrigt föreliggande förhållanden och med beaktande särskilt av
att det i sjukvårdsutrustningen ingående ordinära förrådet av hudsalva —
visserligen av mindre storleksordning — var tillgängligt vid batteriet, låter
jag bero vid den anmärkning, som för Högboms vidkommande innefattas i
det nu anförda.

Vad därefter angår den i ärendet påtalade bristen på ansiktsskydd är upplyst
att ansiktsskydd finnas upptagna i gällande fältutrustningslistor och
skola ingå i utrustningen vid en division av den typ varom här är fråga till
ett antal av 120. Enligt inhämtade uppgifter har sedan flera år tillbaka från
militärt håll i anslutning till framställda anslagsäskanden anmälts medelsbehov
för täckande av brister i arméns krigsutrustning, därvid även beaktats
brister av det slag, varom här är fråga. Emellertid har, i första hand av
statsfinansiella skäl, ett tillgodoseende av det sålunda anmälda medelsbehovet
fått i väsentlig utsträckning anstå. Den knappa medelstilldelningen har
medfört att vanskliga avgöranden måst träffas i fråga om förtursrätten i
anskaffningshänseende mellan olika materielslag. I betraktande härav och
då enligt vad som upplysts numera beställningar utlagts å ett för fredsbehovet
tillräckligt antal ansiktsskydd, föranleder vad i ärendet framkommit
rörande den otillräckliga tillgången på ansiktsskydd ej vidare åtgärd från
min sida.

Vad i övrigt i ärendet förekommit giver icke anledning till något uttalande
av mig.

Med det anförda är förevarande ärende av mig slutbehandlat.

Avskrift av skrivelsen tillställdes sjukvårdsstyrelsen, Haegermark, Lindström
och Högbom.

191

18. Läkarkort (sjukkort-läkare) för personal som inskrivits 1948 eller tidigare
skola i likhet med nyare läkarkort förvaras å förbands personaldetalj under
tid då personalen icke tjänstgör

Vid militieombudsmannens inspektion den 6 mars 1958 av Göta ingenjörkår
anmärktes i anslutning till granskning av vissa å läkarexpeditionen
förvarade sjukredovisningshandlingar följande.

Å läkarexpeditionen förvarades läkarkort (»sjukkort-läkare») för vid
kåren truppregistrerad, icke tjänstgörande personal, som inskrivits 1948
eller tidigare. Enligt sjukvårdsstyrelsens den 15 december 1950 utfärdade
bestämmelser angående sjukredovisning vid försvarsväsendet i fred (Sjukred
F) skulle bl. a. läkarkort jämte övriga personkort och handlingar för
personal, som avslutat sin tjänstgöring, av läkarexpeditionen överlämnas till
personaldetaljen. För personal, som icke vore i tjänst och som inskrivits
1948 eller tidigare, skulle dock i mom. 88 punkten C 2 i Sjukred F avsedda
»övriga personkort» förvaras å läkarexpeditionen. Sistnämnda föreskrift
hade vid kåren tolkats så, att jämväl sjukkort-läkare såsom ingående i
»övriga personkort» skulle förvaras å läkarexpeditionen för här avsedd
äldre personal. Det kunde ifrågasättas huruvida denna tolkning stode i
överensstämmelse med grunderna för Sjukred F. För i tjänst icke varande
personal borde i princip samtliga läkarhandlingar — i allt fall läkarkort —
hållas samlade och på betryggande sätt förvarade å mobiliseringsavdelnings
personaldetalj. På grund härav och då sjukkort-läkare även rent formellt
syntes kunna hänföras under läkarkort, som omförmälas i mom. 89 Sjukred
F, ifrågasattes jämväl om icke dessa kort rätteligen borde av läkarexpeditionen
överlämnas till personaldetaljen att där förvaras tillsammans
med övriga registreringshandlingar.

Sedan militieombudsmannen hos försvarets sjukvårdsstyrelse anhållit om
yttrande i saken, anförde sjukvårdsstyrelsen i en den 9 maj 1958 dagtecknad
skrivelse bl. a. följande: Enligt styrelsens mening borde alla läkarkort,
oavsett tidpunkten för deras upprättande och oberoende av den å blanketten
angivna växlande benämningen, i princip förvaras på likartat sätt, d. v. s.
för personal under pågående tjänstgöring vid läkarexpeditionen och för vid
förband truppregistrerad personal vid dettas mobiliseringsavdelning (personaldetalj).
Läkarkortet, som vore att anse såsom huvudhandling beträffande
den enskildes hälsotillstånd, borde därvid förvaras på ett så betryggande
sätt som möjligt och i överensstämmelse med bestämmelserna i Sjukred F.
Jämlikt mom. 78 Sjukred F förvarade mobiliseringsavdelning (personaldetalj)
dels läkarkort (blankett SjvS nr 204) dels ock läkarkort av äldre
modell (blankett FKE, Vplbl Insl nr 4). Något undantag från regeln att
läkarkort skulle förvaras på i bestämmelserna angivet sätt funnes ej stadgat.
Att man i dessa bestämmelser gjort åtskillnad mellan läkarkort av
äldre modell, vilket sistnämnda från och med år 1949 sammanslagits med
dåvarande »sjukkort-läkare» till en ny blankett (Tsjv nr 11/1948, dnr

129

612:4), torde bero på den väsentliga olikheten i kortens format, vilket
gjorde det omöjligt att förvara läkarkort av äldre modell i de pärmar och
fönsterkuvert, som vore anpassade till det nya redovisningssystemet jämlikt
Sjukred F. Skillnaden beträffande läkarkortens förvaring hänförde sig
sålunda endast till förvaringssättet men icke till förvaringsplatsen. Styrelsen
kunde därför icke instämma i den i skrivelsen omförmälda tolkningen
vid Göta ingenjörkår av sjukredovisningsföreskrifterna utan ville härutinnan
helt ansluta sig till vad som av militieombudsmannen anförts.

I skrivelse till kårchefen den 4 juni 1958 infordrade militieombudsmannen
under hänvisning till vad sjukvårdsstyrelsen i ärendet anfört yttrande
ävensom uppgift beträffande de åtgärder som kunde ha av kårchefen vidtagits
för tillrättaläggande av det påtalade förhållandet.

I en den 23 juni 1958 inkommen skrivelse meddelade kårchefen översten
B. Berg att de i ärendet aktuella läkarhandlingarna komme att överflyttas
till kårens personaldetalj så snart härför erforderliga stamkortsbord hunnit
anskaffas.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
till vidare åtgärd i ärendet.

19. Militärläkare som i anledning av utlåtande över skärmbildsundersökning
telefonledes givit order om avstängning från tjänstgöring av värnpliktig vid
fältförband har underlåtit att skriftligen bekräfta ordern eller kontrollera
dess verkställighet varigenom den värnpliktige kommit att deltaga i fälttjänst -övning. Tillika fråga huruvida icke den värnpliktige redan tidigare bort sjukredovisas
i avvaktan på resultatet av skärmbildsundersökningen

I en den 21 maj 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
vikarierande sociala kuratorn vid Söderby sjukhus Asta Borggren bl. a. följande:
Värnpliktige nr 5841-1-44 Lars Vilhelm Molin, vilken av vederbörande
centraldispensär friskförklarats i maj 1953, hade inkallats till fullgörande
av repetitionsövning vid Svea livgarde den 8 september 1954. Efter
sex dagars tjänstgöring fick Molin håll i ryggen och hänvisades då till
konvalescentkompaniet för undersökning. Den där tjänstgörande läkaren
kontaktade centraldispensären och fick därifrån under hand besked att Molin
vore fullt frisk. På grund härav blev Molin tvingad fullfölja militärtjänstgöringen
(30 dagar) trots upprepade klagomål över håll i ryggen. Molin,
som efter hemkomsten från militärtjänstgöringen varit arbetsoförmögen,
kallades — med anledning av en under militärtjänstgöringen gjord
skärmbildsundersökning —- den 27 januari 1955 till centraldispensären i
Stockholm för undersökning, vars resultat medförde att Molin intogs på
Söderby sjukhus den 21 februari 1955. Borggren hemställde om undersökning,
huruvida Molin, som från riksförsäkringsanstalten åtnjöt sjukpenning
från och med den 27 januari 1955, icke vore berättigad till sjukpenning
jämväl för tiden den 9 oktober 1954—den 26 januari 1955.

193

Sedan militieombudsmannen efter införskaffande från vederbörande förband
av bl. a. sjukredovisnings- och andra handlingar angående Molin underställt
riksförsäkringsanstaltens prövning frågan om ersättning till Molin
enligt militärersättningsförordningen för sistangivna tid eller del därav,
meddelade anstalten i skrivelse till militieombudsmannen den 8 oktober 1955
bl. a. följande: Molin både under ifrågavarande militärtjänstgöring vid Svea
livgarde den 8 september—den 9 oktober 1954 genom olycksfall den 7 oktober
1954 ådragit sig en kontusion å högra knäet. Anstalten hade tillerkänt Molin
ersättning i anledning av denna skada jämlikt 1950 års militärersättningsförordning
och utgivit sjukpenning för tiden den 10—den 15 oktober 1954
med belopp motsvarande förlust av arbetsförmågan. Molin hade på sin tid
från riksförsäkringsanstalten för lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring
1945—1946, uppburit ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning
för tiden den 7 april 1946—den 3 maj 1948. På giund av
recidiv av sjukdomen hade Molin vidare tillerkänts ersättning för tiden den
27 januari—den 17 december 1955. Efter numera inkommen ytterligare inredning
hade riksförsäkringsanstalten på grund av ifrågavarande recidiv
genom beslut den 4 oktober 1955 utgivit sjukpenning jämväl för tiden den
16 oktober 1954—den 26 januari 1955 efter en beräknad nedsättning av arbetsförmågan
med hälften.

Sedan militieombudsmannen — i anledning av den i ärendet uppkomna
frågan, huruvida icke Molin bort genom sjukredovisning avstängas från
tjänstgöring — i skrivelse till försvarets sjukvårdsstyrelse anhållit om yttrande,
inkom sjukvårdsstyrelsen den 21 april 1956 med, förutom eget yttrande,
yttranden av regementsläkaren vid Svea livgarde R. Ullmark, försvarets
skärmbildsarkiv och sekundchefen för Svea livgarde,
väl inhämtats från överläkaren vid Frösö sjukhus A. Möller, vilken under
den aktuella tiden tjänstgjorde såsom bataljonsläkare vid vederbörligt kngslörband,
ävensom från medicinalstyrelsens disciplinnämnd. Under den fortsatta
utredningen av ärendet ha vidare förhör hållits med expeditionsföreståndaren
vid Svea livgardes regementsexpeditions sjukavdelning, överfuriren
H. Almquist, och bataljonsläkaren vid Livgardesskvadronen, förutvarande
bataljonsläkaren vid Svea livgarde A. F. Lundblom, vilken senare
jämväl inkommit med yttrande. Av den sålunda gjorda utredningen framgår
bl. a. följande.

Molin var inkallad Lill repetitionsövning i krigsförband vid Svea livgarde
under tiden den 8 september-den 9 oktober 1954 och undergick den 11 september
1954 skärmbildsundcrsökning. Skärmbilderna överlämnades i vanlig
ordning lill medicinalstyrelsens skärinbildscentral (försvarets skärmbildsarkiv)
för granskning. Molin sjukanmälde sig den 15 september 1954 för akuta
hålliknandc besvär i ryggen, varvid den vid vederbörande repetitionsövningsförband
tjänstgörande bataljonsläkaren, värnpliktige läkaren A. Möller, bedömde
Molin icke vara lämplig för tjänstgöring vid fältförband. Molin, som
ursprungligen inryckt å hans krigsförband tilldelad förläggningsplats å Järvafället,
överfördes med anledning härav till regementets konvalescentkom 13_M17U.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

pani, som var förlagt till en av regementets kasernbyggnader. I anslutning
härtill verkställdes av den vid Svea livgardes sjukavdelning tjänstgörande
bataljonsläkaren vid fältläkarkåren N. Lönberg under tiden den 16—den 24
september 1954 utredning angående Molins hälsotillstånd. Lönberg tog under
utredningen kontakt med centraldispensären i Stockholm, varifrån upplystes
att det beträffande Molin rörde sig om en »avlupen process» och att
han den 25 juni 1953 avskrivits från kontroll från dispensärens sida. Utan
att avvakta meddelande angående resultatet av den företagna skärmbildsundersökningen
— vilket meddelande dock rutinmässigt brukar sändas per
telefon eller telegraf vid fall av tuberkulos i misstänkt aktivt skede — bedömde
Lönberg med stöd av dispensärens utlåtande Molin såsom frisk och
fann honom kunna återgå till fältförbandet, vilket också skedde på förmiddagen
den 24 september 1954. Detta förband stod då färdigt för avtransport
till fälttjänstövningar i Dalarna. På eftermiddagen samma dag ankom till
regementets sjukavdelning meddelande från försvarets skärmbildsarkiv om
resultaten av den beträffande Molin och andra den 11 september 1954
skärmbildsundersökta värnpliktiga företagna granskningen, vilken i Molins
jämte tio andra värnpliktigas fall innefattade förslag till kontroll. Almquist
uppgjorde genast en förteckning å nyssnämnda elva värnpliktiga och
föreläde densamma Möller, vilken befann sig å sjukavdelningens expedition,
med framhållande att åtgärder snarast borde vidtagas i syfte att avstänga
de värnpliktiga från tjänstgöring. Möller satte sig telefonledes i förbindelse
med de förband, vilka de elva till kontroll hänvisade värnpliktiga
tillhörde, och meddelade att dessa värnpliktiga skulle avstängas från tjänstgöring
och icke finge följa med fältförbanden till den förestående Dalamanövern.
Det har icke kunnat klarläggas med vilken befattningshavare vid
Molins förband Möller därvid samtalade. Möller bekräftade icke sedermera
skriftligen sitt per telefon lämnade besked och kontrollerade icke heller att
Molin eller de övriga nu ifrågavarande värnpliktiga överfördes från fältförbanden
till konvalescentkompaniet. Den av Möller telefonledes meddelade
ordern beträffande Molins avstängande från tjänstgöring kom icke att verkställas,
i följd varav denne medföljde fältförbandet under manövern. Någon
ytterligare undersökning av Molin kom icke till stånd under tiden för hans
militärtjänstgöring, varifrån han — såsom framgått av det föregående —
utryckte den 9 oktober 1954. — I anledning av den till regementets sjukavdelning
den 24 september 1954 inkomna skrivelsen från försvarets skärmbildsarkiv
utfärdade tjänstförrättande regementsläkaren, bataljonsläkaren
Lundblom — vilken den 25 september varit tjänstledig för sjukdom —
den 27 september 1954 remiss beträffande bl. a. Molin till centraldispensären
i Stockholm med begäran om snar utredning angående hans hälsotillstånd.
Enligt vid regementet i dylika fall regelmässigt tillämpat förfarande
skulle Molin innan remissen avsändes ha kallats till nästföljande
sjukvisitation. Så skedde emellertid icke, sannolikt av den anledningen att
Lundblom utgick från att Molin liksom de övriga till kontroll avsedda värnpliktiga
icke hunnit avföras från fältförbanden utan medföljt dessa till ma -

195

növern och det då ankomme på den vid fältförbanden tjänstgörande lakaren
— förenämnde Möller — att föranstalta om att vederbörande togos ur
tjänst och hemskickades till regementet. Då Lundblom nu, på sätt som skedde,
utfärdade remisserna utan att det samtidigt efter hand konstaterades att
de som avsågos med remisserna inställt sig vid sjukvisitation, hade detta till
följd att någon kontroll icke, såsom med tillämpande av vanlig praxis skulle
ha skett, blev utövad över att ifrågavarande elva värnpliktiga verkligen hade
blivit överförda från fältförbanden till konvalescentkompaniet i enlighet
med vad som skulle ha blivit fallet om Möllers förenämnda telefonorder blivit
verkställd. __

Möller har vidgått att han icke kontrollerade att Molin och de övriga ifrågavarande
värnpliktiga blevo tagna ur tjänst i enlighet med den av Möller
telefonledes givna ordern och har såsom förklaring till sin underlåtenhet
härutinnan framhållit att hans arbetsuppgifter i samband med avtransporten
till Dalarna ävensom under själva manövern därstädes för honom, som
då icke sedan tio år tillbaka varit i tjänst såsom värnpliktig läkare, inneburit
en svår press dygnet runt såväl psykiskt som fysiskt med stor spänning
och stort ansvar.

Såsom av det föregående framgått, kom någon ytterligare undersökning
av Molin icke till stånd före hans utryckning från den ifrågavarande tjänstgöringen.
Detta uppmärksammades först den 14 oktober 1954, då samtliga
repetitionsövningsförbands sjukredovisningshandlingar hade insänts till regementets
sjukavdelning och samma dag granskades av tjänstforrattande
regementsläkaren Lönherg. Denne avlät samma dag en skrivelse till chefläkaren
vid Stockholms stads centraldispensär med begäran, att bland andra
Molin måtte kallas till kontrollröntgenundersökning. På grund av adressförändring
kunde centraldispensären först på nyåret 1955 komma i förbindelse
med Molin, vilken — såsom tidigare nämnts — efter undersökning
intogs på Söderby sjukhus den 21 februari 1955.

I sitt yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen bl. a., att enligt styrelsens förmenande
Molin icke borde ha friskredovisats för återgång till faltforbandet
förrän utredningen beträffande hans 1 ungstatus blivit i möjligaste mån fullföljd
vid regementets sjukhus och att han, intill dess så skett, borde ha
sjukredovisats och därmed avstängts från tjänstgöring. För den sålunda
uteblivna åtgärden syntes Lönberg vara närmast ansvarig. Styrelsen ville
emellertid framhålla dels alt samverkande ogynnsamma omständigheter tvivelsutan
förelegat, dels att det ingalunda kunde anses vara säkerställt, att
en kontroll av Molins lungstatus vid den tidpunkt, när kontroll helst bort
ske — hösten 1954 — skulle ha avslöjat aktivitet i de sedan flera år stationära
lungförändringarna. ..

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd, som på militieombudsmannens begäran
för prövning, som avses i 51 § i den för styrelsen gällande instruktionen,
upptagit frågan huruvida Lönherg gjort sig skyldig tdl fel eller försummelse
i det hänseende som angåves i sjukvårdsstyrelsens nyssberorda
yttrande, anförde i sitt den 28 februari 1957 meddelade beslut: Nämnden

196

funne att Lönberg bort sjukredovisa Molin intill dess resultatet av den verkställda
skärmbildsundersökningen förelåge. Emellertid syntes Lönberg ha
haft visst fog för det sätt, varpå han handlat. Med hänsyn härtill och till
omständigheterna i övrigt ansåge nämnden att vad som förevarit icke vore
av beskaffenhet att böra för Lönberg medföra ansvar. På grund härav föranledde
vad i ärendet förekommit icke någon nämndens åtgärd.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 10 maj 1958 till sekundchefen
för Svea livgarde följande.

Lika med försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsens disciplinnämnd
anser jag att, då Lönberg i september 1954 hade att bedöma Molins
hälsotillstånd, Lönberg borde med hänsyn till föreliggande förhållanden ha
sjukredovisat Molin och därigenom avstängt honom från tjänstgöring till
dess resultatet av skärmbildsundersökningen förelåg. Emellertid finner jag
mig, på av disciplinnämnden anförda skäl och särskilt i betraktande av det
besked angående Molin som lämnades Lönberg från centraldispensären, kunna
ansluta mig till nämndens uttalande att vad som förevarit icke är av
beskaffenhet att böra föranleda ansvar för Lönberg och företager förty för
Lönbergs vidkommande ej vidare åtgärd i ärendet.

Vad därefter angår Möller utvisar utredningen att denne underlåtit att
kontrollera verkställigheten av den av honom telefonledes givna ordern att
Molin —- jämte övriga till kontrollundersökning avsedda värnpliktiga —
skulle avstängas från tjänstgöring. Genom denna underlåtenhet, som medförde
att Molin kom att med sitt fältförband deltaga i den då förestående
manövern och ytterligare medverkade till att någon vidare utredning om
Molins lungstatus icke kom till stånd under tiden för hans militärtjänstgöring,
har Möller visat försumlighet vid utövande av sin militärläkarsyssla.
Då det emellertid synes uppenbart att till följd av Möllers ovana vid
militära förhållanden för honom förelegat svårighet att bemästra honom
åliggande arbetsuppgifter finner jag mig med hänsyn härtill och till övriga
uPPlysta förhållanden kunna låta bero vid den erinran för hans vidkommande
som innefattas i det anförda.

Beträffande slutligen Lundblom finner jag av denne beträffande Molin
vidtagna åtgärder icke vara av sådan beskaffenhet att desamma kunna läggas
honom till last såsom fel eller försummelse i tjänsten.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Lönberg, Möller och Lundblom skulle genom sekundchefens försorg erhålla
del av militieombudsmannens skrivelse.

197

20. Spörsmål huruvida viss befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk fördel

I en den 11 april 1957 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
ombudsmannen i Stockholms hyresgästförening Å. Wrangle i uppgiven
egenskap av ombud för ingenjören A. Jonsson i Barkarby: Under år 1955
uppsökte Jonsson Försvarets bostadsförmedling i Stockholm och kom därvid
i kontakt med förmedlingens chef kaptenen Sven Blom. Jonsson hade varit
anställd vid örlogsvarvet i Karlskrona och bott i Karlskrona med sin familj.
Han hade emellertid sökt och erhållit ny anställning vid örlogsvarvet i
Stockholm men icke kunnat i samband därmed nöjaktigt lösa bostadsfrågan.
Familjen var kvar i Karlskrona sedan några månader. I egenskap av
försvarstjänsteman hänvände sig Jonsson därför till den förmedling, som
kunde förväntas biträda honom. Enligt vad Jonsson uppgivit hade Blom
meddelat, att någon lägenhet icke kunde ställas i utsikt. Däremot skulle
Jonsson kunna få övertaga ett radhus i Krigslida i Västerhaninge. Därvid
skulle insatsförskott med 2 000 kronor och inträdesavgift med 25 kronor erläggas
till bostadsrättsföreningen Krigslidas företrädare. Jonsson ansåg sig
icke kunna gå in på en dylik affär och avböjde. Blom erbjöd då Jonsson att
få hyra radhuset, vartill Jonsson samtyckte. Mellan Jonsson och Blom upprättades
ett den 15 april 1955 dagtecknat hyresavtal enligt vilket Jonsson
av Blom förhyrde en lägenhet om tre rum och kök i bostadsrättsföreningen
Krigslida för tiden från och med den 15 april 1955 till den 1 april 1956 med
sex manaders uppsägningstid och ett års förlängning vid utebliven uppsägning
och mot en hyra av 2 880 kronor för år att erläggas med 240 kronor i
månaden jämte bränsletillägg med för det dåvarande 600 kronor för år att
betalas med 50 kronor i månaden, i följd varav månadshyran, inklusive
bränsletillägg, utgjorde 290 kronor. Enligt vad Jonsson uppgivit fördes alla
samtal och togos alla kontakter med Blom i dennes egenskap av chef för
förmedlingen, d. v. s. i egenskap av försvarstjänsteman. Med privatmannen
Blom var det aldrig tal om att ingå något avtal. Hyresbeloppen inbetalades
på postgirokonto 90400, vilket disponerades av Blom. I kontraktet angavs
som hyresvärd »Kapten Sven Blom, Försvarets bostadsförmedling, Stockholm
90», vilket icke var detsamma som »Försvarets bostadsförmedling, hyresvärd,
företrädd av dess chef Sven Blom». - Utöver det anförda förelåge följande
fakta. Genom örlogsbasens utflyttning till Hårsfjärdsområdet och utvidgningen
av anläggningarna vid Bergaskolorna hade stora anspråk ställts
på bostäder åt försvarsanställd personal inom Västerhaninge kommun. Detta
behov hade av kommunen välvilligt tillgodosetts genom olika åtgärder, bl. a.
gavs en viss förtur åt befattningshavare vid krigsmakten och beräknades en
viss procent av bostadsproduktionen för dem. Blom hade såsom chef för
Försvarets bostadsförmedling haft att taga emot lediga lägenheter åt dylik
personal och fördela dem på behövande. Rörande bostadsrättslägenheter
måste härvid beaktas att dessa blcvo åtkomliga först sedan viss insatsavgift

198

erlagts. Flera statliga verk, exempelvis postverket, hade författningsenliga
möjligheter att låna visst kapital åt anställda för insats i bostadsrättsförening.
Blom hade själv uppgivit, att försvarets möjligheter till bistånd åt
behövande i detta avseende helt saknades. Åtminstone förefanns ingen sådan
möjlighet, då Jonsson skulle övertaga radhuset i Krigslida. Enligt bostadsrättsföreningens
räkenskaper för 1955 hade Blom den 30 april 1955 erlagt
2 000 kronor såsom förskott på grundavgift och 25 kronor såsom inträdesavgift.
— Vad sålunda förekommit skulle enligt Wrangles förmenande måhända
kunna giva anledning till följande slutsatser. Blom hade velat giva
sken av att myndigheten Försvarets bostadsförmedling var hyresvärd och
därmed helt ställa utom diskussion att extra hyra debiterats eller något annat
liknande förekommit. Jonsson hade icke, förrän då Wrangle påpekat för
honom med vem avtalet juridiskt sett träffats, uppmärksammat annat än
att han uppgjort kontrakt med bostadsförmedlingen. Därvid var att märka
att Blom icke angivit sin bostadsadress utan sin tjänsteadress. Blom hade
debiterat Jonsson en hyra, som kraftigt översteg den han själv behövde betala.
Blom eller någon annan måste ha satsat de för Bloms privata räkning
bokförda insatsmedlen. Blom kunde helt visst icke ha saknat vetskap om att
för en bostadsrättsförening måste föreligga en ekonomisk plan, vari gällande
hyror fastställdes. I detta sammanhang var även att beakta att Blom uthvrde
lägenheten till Jonsson omöblerad. Som följd av det anförda kunde
Wrangle icke finna annat än att Blom förenat sin ställning som chef för en
militär myndighet med ett privat affärsintresse. — För den vidare bedömningen
av vad som förekommit var det av vikt att även ha kännedom om följande.
Blom hade under år 1955 förvärvat ytterligare en radhuslägenhet inom
bostadsrättsföreningen Krigslida, för vilken insatsförskott å 2 000 kronor
och inträdesavgift å 25 kronor erlagts, och uthyrt denna lägenhet till kaptenen
O. Båysen vid marinstaben. Enligt uppgift hade Blom av Båysen uttagit
en hyra av 260 kronor för månad. Av föreningens räkenskaper framgick, att
Blom sedan Jonsson och Båysen avflyttat återbekommit sina insatsförskott
för lägenheterna, vilka övergått i andra ägares händer. — Jonsson hade så
småningom uppmärksammat, att övriga hyresgäster inom föreningen erlade
betydligt mindre hyresbelopp än Jonsson. För motsvarande lägenhet uttogs
preliminär hyra, inklusive värme, under år 1955 med 253 kronor i månaden
och under år 1956 med 251 kronor i månaden. Av föreningens räkenskaper
framgick, att Blom till en början erlade 260 kronor i månaden för Jonssons
lägenhet men senare ändrade beloppet till 252 och 251 kronor samt att
Blom icke erlade något belopp för november månad 1955 för vare sig Jonssons
eller Båysens lägenhet. Då Jonsson önskade få prövat, huruvida det
verkligen var riktigt, att han skulle erlägga högre hyresbelopp än andra
motsvarande hyresgäster, ingick han i november 1955 till hyresnämnden i
Västerhaninge med begäran att hyran måtte sänkas. Hyresnämnden hade
fastställt grundhyror för lägenheterna i Krigslida genom beslut den 27 juni
och den 22 september 1955. Blom hade emellertid debiterat Jonsson och
Båysen högre belopp än de sålunda fastställda. Den 20 februari 1956 med -

199

delade hyresnämnden beslut i mål mellan Jonsson och Blom, varigenom en
något högre hyra än som framgick av den ekonomiska planen fick uttagas.
Detta hyresbelopp skulle för Jonssons del tillämpas från den 20 februari
1956. Det kunde dock ifrågasättas huruvida hyresnämnden ägde rätt att
vidtaga höjningen, emedan bostadsstyrelsen i slutligt beslut den 21 juli 1955
om tertiär- och tilläggslån föreskrivit viss högsta total årshyra. Emedan
Jonsson, då han erhöll kännedom om hyresnämndens beslut, visste att han
skulle flytta inom kort, anförde han icke besvär över hyresnämndens beslut.
Jonsson avflyttade den 15 april 1956. — Såsom en grundläggande motivering
för att han debiterat Jonsson högre hyra än vad han själv haft att erlägga
hade Blom den 20 februari 1956 anfört, att han hade att vidkännas räntekostnad
och måste gardera sig för inre reparationer. I anslutning härtill var
att märka följande. Såsom insatsmedel inbetalt kapital hölls i interimistiskt
bildade bostadsrättsföreningar insatt på spärrat, räntebärande bankkonto.
Upplupen ränta ägde Blom tillgodoräkna sig, då han återfick sina medel. Om
Blom gjorde gällande, att han måste utgiva högre ränta själv under motivering
att han fått upplåna beloppet eller icke ville åtnöja sig med mindre
ränta än gängse bankutlåningsränta, skulle ett sådant resonemang kunna
vara godtagbart. Det kunde i varje fall diskuteras en förhöjning av hyresbeloppet
med 3 eller 4 kronor i månaden för att täcka den kostnad Blom
skulle få vidkännas för skillnaden mellan bankernas utlåningsränta och inlåningsränta.
Enligt vad Jonsson uppgivit hade dock aldrig något dylikt varit
på tal. Blom hade också tillgodogjort sig en månatlig inkomst, som var avsevärt
större än nyssnämnda skillnadsbelopp. Han kunde icke med fog göra
gällande att han genom avsättningar måste gardera sig för utgifter för inre
reparationer och hade icke heller kommit att vidkännas några sådana
utgifter. Blom hade trots påminnelser icke återbetalat vad han för mycket
uppburit av Jonsson. — Hyresgästföreningen såg med oro på utvecklingen
av affären mellan Jonsson och Blom. Föreningen fann det stå i uppenbar
strid mot god sed att en sådan affär som den angivna överhuvudtaget kunde
komma i fråga mellan en statstjänsteman i chefsställning och en annan
tjänsteman, som genom avsaknad av lägenhet var både i trångmål och i beroendeställning
till den förre. Det ålåg emellertid icke föreningen att utreda
eller klarlägga om brott mot allmän lag förelåg. Som följd härav ville föreningen
bestämt taga avstånd från att ha tillvitat Blom brottslig gärning. Däremot
ansåg sig föreningen förhindrad att stillatigande åse en utveckling
med en rad så egendomliga omständigheter, som de i skrivelsen presenterade.
Detta så mycket mera, som det var bekant, att Blom, enligt andrahandsuppgifter,
hade eller hade haft liknande avtal i Solna. Blom syntes också
vara engagerad i styrelser, där hans ställning motsvarade vicevärdens
eller på annat sätt klart ställde honom på fastighetsägarsidan. Enär han som
försvarstjänsleman och chef för en bostadsförmedling hellre bort vara fullkomligt
neutral, fann hyresgästföreningen det synnerligen anmärkningsvärt
att sådant kunde få förekomma. Föreningen kunde icke annat än förundra
sig över att Blom så som skett dessutom genom just sin statliga anställning

200

bereddes tillfälle att ingå privata avtal med personer, som sökte honom i
tjänsten. Föreningen hade svårt att kunna acceptera detta såsom skick och
god sed.

Wrangles skrift åtföljdes av åtskilliga bilagor.

I skrivelse den 12 april 1957 till militäråklagaren i Stockholm anmodade
militieombudsmannen — med överlämnande av Wrangles skrift jämte bilagor
— åklagaren att verkställa och till militieombudsmannen inkomma med
fullständig utredning med anledning av vad som anfördes i skriften.

I en den 2 maj 1957 till militieombudsmannen ytterligare inkommen skrift,
åtföljd av bilagor, lämnade Wrangle anvisning å ett flertal personer, vilka
enligt vad Wrangle antog kunde tillhandagå med vidare upplysningar i saken.

Med skrivelse den 6 maj 1957 översände militieombudsmannen även
sistnämnda skrift jämte bilagor till militäråklagaren i Stockholm.

Militäråklagaren inkom den 19 juni 1957 med hos kriminalpolisen i
Stockholm upprättat förundersökningsprotokoll. Yttranden ha därefter avgivits
av Blom och Wrangle, varjämte förhör hållits med Blom på militieombudsmannens
expedition.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

1. Försvarets bostadsförmedling och dess uppgifter

Enligt arbetsordning för försvarsstabens personalvårdsavdelning (tilllämplig
från 1/1 1955) utgöres en av avdelningens fem detaljer av bostadsdetaljen
bestående av en kapten såsom chef och, med tjänstgöring jämväl
å annan detalj, en officer till förfogande. I arbetsordningen föreskrives att
bostadsdetaljen har att handlägga ärenden angående bytesförmedling mellan
enskilda, nybyggnation av bostadshus och fördelning av lägenheter,
förhandlingar med statliga och kommunala organ samt upplysningsverksamhet
och rådgivning. Bostadsdetaljen fungerar som försvarets bostadsförmedling.
Chefen för bostadsdetaljen handlägger enligt arbetsordningen
i allmänhet självständigt enskilda bostadsärenden, varvid chefen för personalvårdsavdelningen
i tveksamma fall tillfrågas. Nära samarbete skall äga
rum med socialdetaljen.

Chefen för personalvårdsavdelningen byrådirektören U. Bosenblad uppgav
vid förhör den 17 maj 1957: Bostadsförmedlingen hade funnits sedan
1950 som ett provisorium. Blom hade varit chef för förmedlingen sedan
dess tillkomst. Han var kapten i kustartilleriets reserv och inkallad
för ett år åt gången och avlönad genom ianspråktagande av lönen å en
vakant kaptensbeställning vid kustartilleriet. I egenskap av inkallad reservofficer
ägde Blom möjlighet att jämsides med tjänsten bedriva privat
verksamhet utan särskilt tillstånd. Utöver vad arbetsordningen innehöll om
Bloms tjänsteuppgifter skulle Blom medverka till bildandet av stiftelser
och bostadsrättsföreningar i samverkan med vederbörande kommunala
myndigheter och militära förband i avsikt att tillförsäkra försvarets personal
bostäder. Intet hinder förelåg för Blom att bli militär representant i

201

dylika stiftelsers styrelse. Rosenblad kände till, att Blom var styrelsemedlem
i skilda stiftelser. Det ankom på Blom att självständigt handlägga
ärendena, och Blom ägde i de enskilda fallen själv rätt att fatta erfordeiliga
beslut. Sålunda handlade Blom självständigt ärenden angående tilldelning
av lägenhet. Om tvist uppstod i sådant ärende, brukade Blom orientera
Rosenblad i efterhand. Ärenden angående avtal om bildande av stiftelser
skulle föredragas för Rosenblad, vilket även skett.

2. Krigslida i Västerhaninge

Under våren 1954 färdigställdes å bostadsrättsföreningen Krigslida tillhöriga
fastigheten Krigslida l51 i Västerhaninge en byggnad innehållande
13 bostadslägenheter (radhus). Genom beslut den 27 juni 1955 fastställde
hyresnämnden i Västerhaninge på framställning av bostadsrättsföreningen
preliminär grundhyra för envar av lägenheterna nr 1—7 till 2 610 kronor
och för envar av lägenheterna nr 8—13 till 2 445 kronor (7X2 610 =
18 270; 6 X 2 445 = 14 670; tillhopa 32 940), allt för år inklusive kostnad
för värme och varmvatten efter bränslepriserna i juli 1939. I beslut den 22
september 1955 fann hyresnämnden i samband med prövning av viss annan
av bostadsrättsföreningen gjord ansökan anledning erinra att, därest
lägenheterna i föreningens fastighet komme att uthyras, bostadsstyrelsen i
beslut den 21 juli 1955 om tertiärlån och tilläggslån föreskrivit att i årshyror
finge uttagas högst 29 300 kronor, exklusive bränslekostnader. Hyresnämnden
fastställde därefter genom beslut den 2 november 1955, med
stöd av 22 § andra stycket hyresregleringslagen och med ändring av sitt
den 27 juni 1955 meddelade preliminära beslut, grundhyran att utgå för
envar av lägenheterna nr 1—7 med 2 330 kronor samt för envar av lägenheterna
nr 8—13 med 2 165 kronor (7 X 2 330 = 16 310; 6X2 165 =
12 990; tillhopa 29 300), allt för år och exklusive bränslekostnader. På yrkande
av Blom fastställde hyresnämnden sedermera genom beslut den 20
februari 1956, med stöd av nyssnämnda lagrum och med ändring av sitt
beslut den 2 november 1955, den årliga grundhyran för lägenheten nr 6
till 2 550 kronor och för lägenheten nr 11 till 2 385 kronor, helt exklusive
bränslekostnader.

a. Lägenheten nr 6 i Krigslida

Jonsson uppgav vid polisförhör: Från 1938 till oktober 1954 var han
anställd vid marinverkstäderna i Karlskrona. I oktober 1954 erhöll han anställning
vid marinverkstäderna i Stockholm, där han till en början hyrde
möblerat rum, under det att familjen bodde kvar i Karlskrona. Kort efter
ankomsten till Stockholm hänvände han sig till Försvarets bostadsförmedling
i Stockholm för att erhålla bostad, därvid han sammanträffade med
Blom och fyllde i en anmälningsblankett. Blom framhöll, att det sannolikt
skulle dröja till våren 1956 innan Jonsson kunde påräkna att erhålla bostad.
Han skulle då möjligen kunna erhålla bostad av önskad storlek i

202

Barkarby. Jonsson gjorde därefter åtskilliga påminnelser vid förmedlingen
angående sin bostadsfråga och talade därvid alltid med Blom. I början av
april 1955 fick Jonsson av Blom ett erbjudande att köpa en bostadsrättslägenhet
i bostadsrättsföreningen Krigslida i Västerhaninge. Blom framhöll,
att Jonsson, om han accepterade erbjudandet, hade att erlägga 2 000 kronor
som insats och troligen 25 kronor i inträdesavgift. Emedan Jonsson icke
hade tillgång till kapital, avstod han från erbjudandet. Vid samma tillfälle
erbjöd Blom Jonsson att få hyra lägenheten. Enligt Jonssons uppfattning
var det bostadsförmedlingen som skulle stå som uthyrare av lägenheten.
Blom framhöll icke, att det var Blom personligen som skulle hyra ut lägenheten,
och Jonsson frågade icke heller vem som var uthyrare. Hyran skulle
utgöra 240 kronor i månaden jämte 50 kronor i bränsletillägg. Jonsson accepterade
Bloms erbjudande, varefter kontrakt upprättades den 18 april
1955. Kontraktet dagtecknades den 15 april 1955, emedan hyresavtalet
skulle gälla från sistnämnda dag. Blom upprättade kontraktet. Enär som
hyresvärd angivits »Kapten Sven Blom Försvarets bostadsförmedling,
Stockholm 90», stärktes Jonsson i sin uppfattning att förmedlingen var uthyrare.
Då kontraktet skrevs, antecknade Blom på kontraktet, att Jonsson
skulle sända hyran till postgirokonto 90400. Blom nämnde icke något om
vem som hade detta konto. Först efter flera månader, möjligen i december
1955, fick Jonsson veta att det var Bloms personliga postgirokonto. Jonsson
bodde i lägenheten till den 15 april 1956. Under hyrestiden erlade Jonsson
3 445 kronor för hyra och bränsle, varav 32 kronor återbetalts. Enligt
vad Jonsson erfarit hade Blom under samma tid haft att till föreningen
erlägga 3 055 kronor 78 öre. Jonsson ansåg sig ha en fordran på Blom med
357 kronor 22 öre, utgörande skillnaden mellan det belopp Jonsson erlagt
till Blom och det belopp Blom haft att erlägga till föreningen. I händelse av
åtal mot Blom yrkade Jonsson ersättning med sagda belopp och hemställde,
att åklagaren måtte föra hans talan. Jonsson hade vid upprepade
tillfällen krävt Blom på beloppet, men denne hade vägrat att återbetala något
belopp, emedan han icke ansett sig vara skyldig därtill.

Blom uppgav vid polisförhör den 11 och den 12 juni 1957: Jonsson anmälde
sig vid bostadsförmedlingen den 20 oktober 1954. Han blev samma
dag anvisad en egnahemsvilla i Krigslida, som skulle kosta 58 000 kronor
med en insats av 5 800 kronor. Jonsson accepterade icke detta erbjudande.

1 början av år 1955 uppsökte Jonsson ånyo Blom och blev då erbjuden att
köpa radhuset nr 6 i Krigslida, därvid Jonsson skulle erlägga en insats av

2 000 kronor. Radhuset hade tidigare anvisats en löjtnant vid namn Bergqvist,
vilken betalt insatsen och tagit huset i besittning. Blom kände
emellertid till att Bergqvist önskade sälja huset. Efter någon tid förklarade
Jonsson, att han saknade medel att förvärva huset. Jonsson var emellertid
synnerligen angelägen om att få bostad i Stockholm eller dess närhet. I
egenskap av ordförande och verkställande ledamot i bostadsstiftelsen Barkarby
kände Blom till att han kunde bereda Jonsson lägenhet i Barkarby
under våren 1956. Blom önskade emellertid bereda Jonsson lägenhet vid

203

en tidigare tidpunkt med hänsyn till Jonssons personliga förhållanden.
Blom tog därför kontakt med en ingenjör Ädling i byggnadsaktiebolaget
Abacus i avsikt att Ädling hos bostadsrättsföreningen Krigslida skulle
efterhöra om Blom kunde få förvärva radhuset nr 6 och uthyra detta till
Jonsson. Blom fick tillstånd att köpa huset och betalade insatsen med 2 000
kronor. Månadsavgifterna för huset utgjorde brutto 260 kronor. Därefter
erbjöd Blom Jonsson att hyra huset mot en månadsliyra av brutto 290 kronor.
Jonsson var villig att hyra lägenheten på detta villkor och hyreskontrakt
upprättades den 15 april 1955. Innan kontraktet upprättades, påpekade
Blom särskilt för Jonsson, att denne skulle få erlägga 30 kronor mer
per månad än vad Blom själv erlade. Samtidigt uppvisade Blom för Jonsson
en handling enligt vilken hyresnämnden i Solna den 20 oktober 1954 för en
lägenhet av liknande storlek fastställt en grundhyra av 2 880 kronor per år
jämte bränsletillägg. Blom framhöll särskilt för Jonsson, att han icke
kunde göra någon skillnad mellan tjänstemän. Blom upplyste jämväl Jonsson
om att Blom personligen hade betalt insatsen och att Jonsson hade
att sända hyran till postgirokonto 90400 samt att detta var Bloms eget
konto. Blom hade enligt av honom i samband med förevarande utredning
gjord specifikation under Jonssons hyrestid haft utgifter för dennes lägenhet
med sammanlagt 3 505 kronor 27 öre. Wrangle hade påstått att Blom
icke till bostadsrättsföreningen erlagt hyra för lägenheten för november

1955. Detta påstående vore oriktigt. Blom hade nämligen den 8 i nämnda
månad till föreningen erlagt denna hyra med 252 kronor, vilket belopp inuinge
i förenämnda av Blom havda utgifter för lägenheten. Jonsson erlade
under den tid han bodde i lägenheten till Blom sammanlagt 3 450 kronor.
Med anledning av det anförda bestred Blom Jonssons ersättningsyrkanden.
För lägenheten betalade Jonsson under april 1956 hyra endast för tiden

1/4_15/4 med 136 kronor. Radhuset såldes av Blom i februari 1956 med

Iinträde den 1 maj samma år, därvid Blom återfick insatsbeloppet, 2 000
kronor. Jonsson inflyttade i sin nuvarande bostad i Barkarby den 15 april

1956. Fastigheten ägdes av bostadsstiftelsen Barkarby, i vilken Blom var
verkställande ledamot. Blom hade icke uppburit och skulle icke komma att
uppbära ränta på insatsbeloppet för radhuset nr 6 i Krigslida.

Blom anförde ytterligare i en den 10 april 1958 till militieombudsmannen
inkommen skrift: Blom meddelade Jonsson att Blom uteslutande med hänsyn
till den brydsamma situation, i vilken Jonsson befann sig, var villig att
av egna medel göra kontantinsatsen å 2 000 kronor, som krävdes för förvärvandet
av radhuset nr 6 i Krigslida. Innan hyreskontraktet med Jonsson
skrevs, förklarade Blom även för Jonsson, att det var fördelaktigare för
Jonsson att själv köpa radhuset, enär Blom måste sätta hyran i enlighet
med det beslut som hyresnämnden i Solna bestämt i liknande fall. Jonsson
vidhöll emellertid, all han icke hade möjlighet att betala insatsen ulan att
det var förmånligare för Jonsson att under ett år betala högre hyra.

204

b. Lägenheten nr 11 i Krigslida

Kaptenen O. Båysen uppgav vid polisförhör: Båysen, som sedan 1942 var
kapten på aktiv stat vid flottan, hade hyrt lägenheten Krigslida nr 11 för
tiden september 1955—den 15 augusti 1956. Han hade varit på det klara
med att han hyrde av Blom personligen, sedan Båysen avböjt att betala insatsen
för lägenheten. Blom uppgav för Båysen, att Blom själv betalade,
såvitt Båysen erinrade sig, 235 kronor och ville ha 260 kronor i månaden
for att hyra ut i andra hand. Båysen hade betalt troligen 2 990 kronor till
Blom under hyrestiden.

Blom uppgav vid polisförhör: Han innehade radhuslägenheten nr 11 i
Krigslida under tiden den 1 september 1955—den 15 augusti 1956. Han betalade
insats med 2 000 kronor och möjligen 25 kronor som inträdesavgift.
Under samma tid hyrde han ut lägenheten till Båysen mot en månadshyra
av 260 kronor. Båysen betalade sammanlagt 2 990 kronor i hyra. Blom erlade
under angiven tid 2 438 kronor för lägenheten. Dessutom erlade han
till en föregående bostadshavare 240 kronor för persienner och 25 kronor
som ersättning för erlagd inträdesavgift till föreningen. Han bestämde Båysens
hyresbelopp med ledning av hyresnämndens i Solna utslag beträffande
en motsvarande lägenhet. Den 15 augusti 1956 avflyttade Båysen till sin
nuvarande bostad i ett hus tillhörigt bostadsstiftelsen Barkarby. Båysen
hade i likhet med Jonsson erbjudits att köpa radhuset i Krigslida. Han
hade tillika av Blom upplysts om att han, om han skulle hyra av Blom,
skulle komma att få erlägga en hyra som med 30 kronor per månad översteg
det belopp, som Båysen hade att betala, om denne själv köpte huset.

Blom uppgav ytterligare beträffande grundhyrorna för radhusen nr 6 och
nr 11 i Krigslida: Först efter den 27 februari 1956 erhöll Blom kännedom
om de grundhyror, som före den 20 februari 1956 bestämts för lägenheterna.
Han var av den uppfattningen, att dessa grundhyror endast avsågo bostadsrättshavarna.
Med anledning härav ansåg han, att lian varit berättigad
att uttaga högre hyresbelopp av hyresgästerna än vad som framgick av de
tidigare fastställda grundhyrorna, eftersom han hyrde ut i andra hand. Beträffande
radhuset nr 11 hade Blom icke uttagit för högt belopp enligt de
tidigare besluten om grundhyra och så hade icke heller skett i fråga om
radhuset nr 6 beträffande tiden efter den 20 februari 1956. Han hade icke
haft någon ekonomisk vinning av uthyrningen till Jonsson och Båysen.

3. HSB.s i Solna bostadsrättsförening Bergshamra

Ombudsmannen G. Yngwe i Solna uppgav vid polisförhör: Han var ordförande
i HSB:s i Solna bostadsrättsförening Bergshamra, som innehade
395 lägenheter. Försvarets bostadsförmedling hade fått disponera ett 20-tal
av lägenheterna, vilka inköpts av militärer, som själva betalt insatsen. Blom
hade betalt insatsen för en lägenhet, möjligen i fastigheten Lostigen 18, och
Försvarets bostadsförmedling genom Blom hade betalt insats för en annan lägenhet,
möjligen i fastigheten Lostigen 9.

205

Fru Gerd Störlinge, anställd hos HSB i Solna, uppgav vid polisförhör,
att Blom var medlem i HSB under nr 863 sedan den 23 december 1953, att
Blom nämnda dag betalt insats för en lägenhet i Lostigen 18 med 1 955 kronor
och att Försvarets bostadsförmedling den 21 december 1954 betalt insats
för en lägenhet i Lostigen 9 med 2 060 kronor.

Hyresnämnden i Solna fastställde i utslag den 20 oktober 1954 i mål
mellan Blom, å ena, samt löjtnanten A. Sjögren i Solna, å andra sidan,
grundhyran för en av Sjögren förhyrd lägenhet i fastigheten Lostigen 18
i Solna till 2 880 kronor jämte bränsletillägg enligt skälig klausul att gälla
från inflvttningsdagen.

Sjögren uppgav vid polisförhör: Sjögren hade hyrt lägenheten för tiden
den 15 april 1954—den 15 april 1956 mot en avtalad hyra av 280 kronor
för månad. Sedan Sjögren erfarit, att andra personer vilka erlagt insats
för sina lägenheter endast betalade 235 kronor i månaden, hänvände sig
Sjögren till Blom för att denne skulle begära fastställelse av grundhyra
för lägenheten hos hyresnämnden. Sedan hyresnämnden meddelat sitt utslag,
hade Sjögren endast erlagt 264 kronor i månaden och av Blom erhållit
åter 16 kronor för månad för den förflutna tiden. När Sjögren förhyrde
lägenheten, var det icke tal om att han skulle kunna få övertaga bostadsrätten.
Sedermera hade han på skämt frågat Blom härom, därvid
Blom svarade, att Sjögren icke kunde få köpa lägenheten, emedan denna
var avsedd endast såsom hyreslägenhet för krigshögskoleelever och således
icke fick köpas. Sjögren var själv elev vid krigshögskolan under den tid
Sjögren förhyrde lägenheten.

Kaptenen S. Areskougs hustru Gerd Areskoug uppgav vid polisförhör
den 15 maj 1957: Efter hänvändelse till Försvarets bostadsförmedling erhöllo
makarna Areskoug en bostadslägenhet i fastigheten Lostigen 9 i Solna
från januari 1955. Förhandlingarna fördes mellan Blom och hennes man.
Gerd Areskoug kände icke till, huruvida hennes man erbjudits att köpa lägenheten,
men hon visste att han icke varit intresserad av dylikt köp. Hyran
utgick med 275 kronor i månaden, vilket belopp Gerd Areskoug ansåg vara
skäligt.

Blom uppgav vid polisförhöret den 11 juni 1957: Solna stad hade medgivit
Försvarets bostadsförmedling att anvisa hyresgäster i 43 av bostadsrättsföreningen
Bergshamras lägenheter. I 41 av dessa lägenheter både bostadshavarna
själva erlagt insatsen. Blom hade den 23 december 1953 betalt
1 955 kronor som insats för en lägenhet i fastigheten Lostigen 18.
Blom hyrde ut denna lägenhet till elever vid krigshögskolan. Eleverna fingo
hyra lägenheten två år i taget. Under tiden den 15 april 1954—den 15 april
1956 hyrde Sjögren lägenheten. Sjögren flyttade en av de sista dagarna i
mars 1956, varefter löjtnanten L. B. Ahlstrand hyrde lägenheten från den
1 april 1956 till den 1 maj 1958. Sjögren och Ahlstrand hade fått erlägga
hyra i överensstämmelse med hyresnämndens utslag den 20 oktober 1954.
Skillnaden mellan det belopp Blom erhöll och det han själv erlade till bostadsrättsföreningen
uppgick till cirka 30 kronor i månaden. Blom betalade

206

för Försvarets bostadsförmedlings räkning den 21 december 1954 insats för
en lägenhet i fastigheten Lostigen 9 med 2 060 kronor. På grund av särskilda
förhållanden hade bostadsförmedlingen måst medverka till att kaptenen
Areskoug fick förhyra lägenheten. Areskoug hade erbjudits att själv köpa
lägenheten men hade icke kunnat antaga erbjudandet. Areskoug flyttade in
i lägenheten den 1 januari 1955 och innehade alltjämt lägenheten. Areskoug
betalade 275 kronor i månaden i hyra till Blom efter samma grunder som
tillämpats beträffande hyran för Lostigen 18. Grundhyra hade icke fastställts
för Areskougs lägenhet. Blom hade för Försvarets bostadsförmedlings
räkning betalt en månadsavgift av omkring 247 kronor. Blom ansåg sig
berättigad att uttaga det högre hyresbeloppet. Eftersom bostadsförmedlingen
icke disponerade pengar för dylika investeringar hade Blom av egna medel
betalt insatsbeloppet. Den av Blom i eget namn innehavda bostadslägenheten
skulle förvärvas antingen av Ahlstrand eller Bostadsstiftelsen Försvaret.
Lägenheten i Lostigen nr 9 skulle troligen förvärvas av Areskoug.

Rosenblad uppgav vid förhöret den 17 maj 1957: Rosenblad hade icke i något
fall medgivit att bostadsförmedlingen betalade insatser för bostadsrättslägenheter,
vilka därefter skulle uthyras. Frågan hade dock diskuterats, därvid Blom
föreslagit att medel, som stodo till försvarsstabens förfogande för bostadsfrämjande
ändamål, skulle tagas i anspråk. Rosenblad hade emellertid ansett,
att gällande föreskrifter icke tilläto ett sådant förfaringssätt. Sedan utredningen
i förevarande ärende påbörjats, hade Blom upplyst Rosenblad om att
Blom i ett tiotal fall betalt insats för lägenheter, som därefter uthyrts till
försvarstjänstemän. Rosenblad hade, troligen i januari 1957, anmodat Blom
att före hösten 1957 avveckla all egen uthyrningsverksamhet, vilken kunde
uppfattas äga samband med Försvarets bostadsförmedlings verksamhet.

Blom uppgav vid förhör den 28 maj 1958 på militieombudsmannens expedition,
att lägenheterna i Lostigen nr 9 och nr 18 dåmera försålts, den förra
till Areskoug och den senare till Ahlstrand.

4. Bostadsstiftelsen Försvaret

Blom uppgav vid polisförhören den 11 och den 12 juni 1957: Stockholms
garnisons bostadsrättsförening nr 1 innehade 150 lägenheter, bl. a. vid Ritorpsvägen
i Solna. Föreningen hade tillkommit på initiativ av Blom, som
var styrelseledamot i föreningen. Numera hade han frånträtt uppdraget som
verkställande ledamot. En del lägenheter hade tagits i anspråk under hösten
1956 och återstående lägenheter beräknades bli färdiga under andra kvartalet
1957. Försvarets bostadsförmedling disponerade 50 lägenheter för anvisning.
Ett 40-tal bostadshavare hade själva betalt sina insatser, varierande
mellan 1 750 och 2 750 kronor med undantag för en del enkelrum, som
betingat en insats av 1 000 kronor. Vid samtal med Blom hade föreståndaren
för Solna bostadsförmedling föreslagit, att försvaret på något sätt skulle
förvärva ett antal lägenheter och hyra ut dem till sådan personal, vars
tjänstgöringstid i Stockholm på förhand var begränsad till 2—3 år. Blom
hade undersökt alternativa möjligheter och efter samtal med olika myndig -

207

heter och bankjurister stannat för möjligheten att i stiftelseform förvärva
bostadsrättslägenheter. Samtliga uppvaktade personer hade ansett, att möjligheter
förelågo att bilda en stiftelse för försvaret. Hösten 1956 hade därefter
Bostadsstiftelsen Försvaret bildats. Stadgar för stiftelsen hade antagits
den 20 juni 1957. Styrelsen bestod av Blom, ordförande, majoren N. Dandenell,
vice ordförande, och ingenjören O. Wallerius, sekreterare. Styrelsen
skulle stå som stiftare, vilket beslutats i juni 1957. Anledningen till att stiftelsen
bildades hade varit, att försvarsstabens bostadsdetalj icke önskade
att återstående 10 lägenheter i Stockholms garnisons bostadsrättsförening nr
1 skulle, när vederbörandes kommenderingar slutade, vara för all framtid
överlämnade till dåvarande bostadsinnehavare utan skyldighet att återlämna
dem till försvaret för förnyad anvisning till annan kommenderad befattningshavare.
Blom hade tagit kontakt med Bosenblad i saken. Rosenblad
hade dock i januari 1957 meddelat, att stiftelsen icke kunde bildas av försvarsstaben
som officiell myndighet. Stiftelsens förmögenhet utgjordes av
1 000 kronor, som tillskjutits av Blom. Denne hade betalt insats för stiftelsens
räkning för 8 av de 10 lägenheterna. Blom hade hos hyresnämnden
begärt att grundhyror skulle fastställas för de 10 lägenheterna. Något beslut
hade ännu icke meddelats.

Rosenblad uppgav vid förhöret den 17 maj 1957: Troligen någon gång
under eftersommaren eller hösten 1956 såg Rosenblad i förbigående namnet
»Stiftelsen Försvaret», sannolikt i samband med klagomål från någon
hyresgäst. Möjligen i oktober samma år framlade Blom för Rosenblad förslag
om att en stiftelse med sådant namn skulle bildas med uppgift att
inneha lägenheter, som skulle uthyras till försvarspersonal. Medel skulle
erhållas genom lån i bank. Förslaget hade uppgjorts efter samråd med bostadsstyrelsen
och Stockholms sparbank. Blom erhöll icke något löfte av
Rosenblad att få bilda stiftelsen. Sedan Rosenblad gjort vissa undersökningar,
meddelade han Blom den 19 januari 1957, alt stiftelsen icke fick
komma till stånd under medverkan av försvarsstaben. Efter förslag av Rosenblad
hade Blom därefter haft kontakt med fackorganisationer för att
söka förmå dessa att bilda stiftelsen, men organisationerna hade avböjt.

Blom uppgav vidare vid förhör den 28 maj 1958 på militieombudsmansexpeditionen:
För att finansiera Bostadsstiflelsen Försvarets verksamhet
hade tillsvidare tagits upp lån. Bland annat hade Blom lånat stiftelsen omkring
15 000 kronor för stiftelsens verksamhet mot den ränta som generalpoststyrelsen
tillämpade för byggnadskreditiv. Ungefär lika stort belopp hade
utlånats till stiftelsen från andra håll. Lånen voro avsedda att vara kortfristiga.
Avsikten var att stiftelsen skulle så snart som möjligt i stället söka
låna pengar i bank. Stiftelsen hade numera förvärvat ytterligare 6 lägenheter
i bostadsrättsföreningen Rissne i Sundbyberg. Blom var ledamot av styrelsen
för Stockholms garnisons bostadsrättsförening nr 1, som byggt sammanlagt
150 lägenheter, och ordförande i bostadsrättsföreningen Rissne, som byggt
140 lägenheter. Vidare var Blom ledamot i styrelsen för Stockholms garnisons
bostadsrättsförening nr 2, som projekterade elt 30-tal lägenheter i

208

Solna. Som villkor för alt hyra lägenheter i bostadsrättsföreningarnas hus
skulle gälla att hyresgästen deponerade en sparbanksbok i Stockholms sparbank
med innestående belopp motsvarande insatsbeloppet. Det deponerade
beloppet skulle föreningen kunna tillgodogöra sig som eventuellt skadestånd
på grund av att lägenheterna förstördes under hyrestiden. Sparbanksböckerna
skulle deponeras i banken för att ligga som säkerhet för eventuellt
lån till stiftelsen. I avvaktan på att finansieringen skulle kunna ske
genom bank på antytt sätt hade Blom och andra personer lånat ut vissa
belopp till stiftelsen. Eventuellt kunde det ifrågakomma att statsmakterna
lånade ut pengar i stället för det planerade banklånet. Förhandlingar härom
pågingo.

5. Övriga förhållanden

Blom uppgav vid förhöret på militieombudsmansexpeditionen vidare: Han
var ordförande i bostadsrättsföreningarna Skytten nr 1 och nr 2 i Rosersberg,
vice ordförande i bostadsrättsföreningen Södra Skogen i Karlsborg,
vilken var en kommunalt bildad förening, ordförande i bostadsstiftelsen Barkarby
i Järfälla (170 lägenheter), ledamot av bostadsstiftelsen Signalisten i
Solna (350 lägenheter) samt ledamot av bostadsstiftelsen Helenelund, som
avsåg att bygga ett antal lägenheter i Helenelund. I de båda förstnämnda
stiftelserna hade stiftelsekapitalet bekostats av kommunerna, medan byggandet
finansierats till 100 procent genom statliga lån. Stiftelserna avsågo till stor
del att tillgodose försvarstjänstemän med bostäder. Bloms arvoden för styrelseledamotskap
och ordförandeskap uppgingo till sammanlagt omkring
7 000 kronor om året.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 14 november 1958 till ombudsmannen
Wrangle att militieombudsmannen vid övervägande av vad som
förevarit funnit anledning i nedan angivna hänseenden uttala följande.

Uthyrningen av bostadslägenheter för vilka Blom personligen erlagt

kontantinsatser

Av utredningen framgår att Blom för egen räkning erlagt vissa insatsbelopp
för radhuslägenheterna nr 6 och nr 11 i Krigslida i Västerhaninge och
för en lägenhet i vardera av fastigheterna Lostigen nr 9 och nr 18 i Solna
samt därefter uthyrt lägenheterna till personer anställda inom försvaret,
vilka för erhållande av bostad sökt förbindelse med Blom i dennes egenskap
av chef för den inom försvarsstabens personalvårdsavdelning inrättade
sektionen Försvarets bostadsförmedling. Vidare är i ärendet utrett att Blom
av envar av hyresgästerna betingat sig och även utfått hyra som med omkring
trettio kronor för månad översteg vad Blom själv till vederbörande
bostadsrättsförening erlade i byra för varje lägenhet. Utredningen giver

209

emellertid vid handen att den överskottshyra Blom sålunda uppburit till
icke oväsentlig del åtgått till täckande av ränteförluster som Blom fått vidkännas
med anledning av insatsbeloppens tillhandahållande samt kostnader
i samband med besittandet av lägenheterna. Bloms innehav av lägenheterna
synes för övrigt redan från början ha varit avsett att vara endast tillfälligt.
Lägenheterna i Krigslida har Blom sålunda innehaft endast under den tid
de voro upplåtna åt Jonsson och Båysen, vilka från början erbjödos att
själva förvärva rätt till lägenheterna genom att erlägga insatsbeloppen men
föredrogo att hyra lägenheterna. Det har icke heller blivit ådagalagt att, på
sätt i anmälningsskriften antytts, Blom skulle ha velat giva sken av att icke
han utan Försvarets bostadsförmedling stode som uthyrare av den till Jonsson
upplåtna lägenheten. Vad angår lägenheterna vid Lostigen i Solna synes
avsikten ha varit alt Blom skulle inneha lägenheterna endast till dess
de förvärvades av vederbörande hyresgäst eller någon organisation med syfte
att tillhandahålla bostäder åt försvarstjänstemän. Dessa lägenheter ha också
numera förvärvats av hyresgästerna.

Med hänsyn till vad nu framhållits kan mot Bloms åtgöranden beträffande
de ifrågavarande lägenheterna icke riktas någon anmärkning med
mindre i förevarande sammanhang hyresregleringslagens hithörande föreskrifter
blivit av Blom åsidosatta. I den mån grundhyror fastställts för lägenheterna
— av utredningen framgår att så skett med undantag för lägenheten
i Lostigen nr 9 ■— har Blom jämlikt 3 och 4 §§ nämnda lag icke ägt
att mottaga, träffa avtal om eller begära högre hyra än som motsvarat grundhyran
jämte skälig ersättning för lägenheternas uppvärmning och förseende
med varmvatten eller, om gottgörelse därför ingått i grundhyran, för den
merkostnad som för sådant ändamål åsamkats Blom. Hyresregleringslagens
bestämmelser lära icke utgöra hinder för att hyran utgår med visst skäligt
belopp i förskott, som regleras i efterhand med hänsyn till de slutliga utgifterna
för lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten i den
mån dessa överstiga vad därav ingår i grundhyran.

Med beaktande av vad sålunda anmärkts torde den förebragta utredningen
giva anledning till det bedömandet att de hyresavtal Blom ingått och vad
han på grund av dem uppburit icke gått utöver vad som med hänsyn till
hyresregleringslagens bestämmelser varit tillåtet. Beträffande Bloms avtal
med Jonsson är därvid särskilt att beakta, att avtalet träffats innan hyresnämnden
meddelat något beslut om grundhyra för lägenheten samt att avtalet
beträffande bränslekostnaderna föreskriver, att bränsletillägg skall utgå
med »f. n.» 600 kronor. Till följd av sistnämnda föreskrift torde avtalet
inrymma möjlighet till jämkning av den sammanlagda hyran — uppåt
eller nedåt — med hänsyn till de verkliga bränsleutgifternas storlek utöver
vad som därav ingår i den gällande grundhyran.

På grund av det anförda kan Blom genom sina åtgöranden beträffande
de ifrågavarande lägenheterna icke anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt eller
eljest förfarit på sätt som föranleder vidare åtgärd från min sida.

14—5S171U. Militieombmlsmannens ämbetsberättelse

210

Bostadsstiftelsen Försvaret

Blom har deltagit i bildandet av Bostadsstiftelsen Försvaret och är ordförande
i dess styrelse. Stiftelsen har enligt stadgarna till ändamål att dels
vara inom försvaret anställd personal behjälplig med anskaffande av lämpliga
bostäder, dels företrädesvis i samband härmed och i samverkan med
bl. a. sparbanksväsendet främja sparande och ekonomisk planering bland
försvarets anställda.

Det får anses i och för sig stå i överensstämmelse med Bloms arbetsuppgifter
som chef för Försvarets bostadsförmedling att verka för tillkomsten
och skötseln av en stiftelse med dylikt ändamål.

Enligt vad Blom uppgivit har han själv insatt stiftelsekapitalet, 1 000 kronor,
och utlånat ett belopp av omkring 15 000 kronor mot ränta till stiftelsen
att användas för finansieringen av stiftelsens verksamhet.

Med hänsyn till att det är fråga om icke alltför betydande belopp och att
lånet är avsett att kvarstå endast i avbidan på slutlig finansiering med andra
medel, kan någon anmärkning icke riktas mot Bloms verksamhet i nu berörda
hänseende.

Bloms ledamotskap i styrelser för bostadsstiftelser och bostadsrättsföreningar Utredningen

giver vid handen att Blom är ledamot av styrelserna för —
förutom Bostadsstiftelsen Försvaret -— ett antal bostadsrättsföreningar och
stiftelser med ändamål att tillhandahålla bostäder bl. a. åt försvarstjänstemän
samt att Blom för dessa uppdrag åtnjuter arvode å sammanlagt omkring
7 000 kronor om året.

Det är uppenbarligen värdefullt att representant för Försvarets bostadsförmedling
erhåller tillfälle alt bevaka försvarstjänstemännens intressen i
dylika föreningar. Enär det likväl icke kan anses åligga Blom på grund av
hans tjänst att ägna sig åt administrationen av bostadsföretagen, kan någon
anmärkning icke riktas mot att Blom uppbär särskild ersättning för sitt
arbete i styrelserna.

Med de sålunda gjorda uttalandena är förevarande ärende av mig avslutat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Blom.

211

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om ändrade föreskrifter angående militär personals deltagande i

gudstjänst och korum

Ämbetsberättelsen till 1958 års riksdag innehåller (s. 213 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 31 augusti 1957 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes ändrade föreskrifter angående militär personals
deltagande i gudstjänst och korum. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

I tjänstereglementet för krigsmakten, enligt reglementets genom generalordern
nr 2323 den 14 juli 1945 fastställda lydelse, föreskreves i mom. 743
att deltagande i gudstjänst och korum vore enligt vederbörande chefs bestämmande
frivilligt eller obligatoriskt och att i senare fallet på anhållan befrielse
dock finge medgivas samt att obligatoriskt deltagande endast borde
förekomma på tjänstetid, såvida icke särskilda förhållanden annat föranledde.
Överbefälhavaren hade i skrivelse den 8 augusti 1957 hos Konungen
föreslagit att i avbidan å tilltänkt nytt tjänstereglemente för krigsmakten
provisoriska anvisningar skulle utfärdas rörande deltagande i gudstjänst
och korum. Enligt punkt 1 i förslaget, vilket uppenbarligen närmast föranletts
av hänvändelser från Försvarsväsendets underbefälsförbund, skulle fast
anställd personal få åläggas obligatoriskt deltagande endast för de fall, att
personalen tjänstgjorde vid deltagande truppavdelning (motsvarande) och
härvid eller i övrigt hade uppgifter ålagda i samband med andaktsövningen;
när korum inginge som en del i större, för förband gemensam högtid (t. ex.
regementets dag) skulle dock — om så bedömdes lämpligt — fast anställd
personal få beordras deltaga under hela förrättningen. Militieombudsmannen
ansåge dessa bestämmelser i förslaget vara i sak väl avvägda. Mot den bestämmelse
som upptagits i punkten 2 i förslaget kunde däremot göras invändningar.
Enligt denna bestämmelse skulle personal — här avsåges självfallet icke
endast fast anställd utan även annan krigsmakten tillhörande personal — som
utträtt ur svenska kyrkan icke få beordras deltaga i gudstjänst (korum) annat
än om vederbörande i samband därmed ålagts viss förrättning. En föreskrift
av sådant innehåll kunde enligt militieombudsmannens mening vara ägnad att
närmast uppfattas som en anvisning om att befrielse från obligatoriskt deltagande
i gudstjänst och korum icke borde medgivas av annat skäl än att vederbörande
ej tillhörde svenska kyrkan eller således som en tillämpningsföreskrift
i anslutning till bestämmelsen i tj änstereglementet för krigsmakten
mom. 743 att i fall, då deltagande av vederbörande chef bestämts skola
vara obligatoriskt, befrielse dock finge på anhållan medgivas. Även om en
sådan tolkning av den föreslagna bestämmelsen givetvis icke kunde ha varit
avsedd, syntes det knappast vara försvarligt att bortse från den risk för en

212

dylik tolkning, som påtagligen förefunnes och som i vissa fall skulle kunna
leda till icke godtagbara resultat. Sålunda måste uppenbarligen ett respekterande
av numera allmänt erkända grunder för religionsfriheten kräva att
befrielse från deltagande i samma utsträckning som föreslagits beträffande
fast anställda under alla förhållanden medgåves den som tillkännagåve att
han med hänsyn till sin inställning i religiöst avseende icke önskade deltaga.
Tillbörligt hänsynstagande till nämnda grundsatser syntes tala för att överbefälhavarens
förslag kompletterades med ett stadgande av nu antydd innebörd
gällande annan personal än den fast anställda.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande i generalorder
den 22 mars 1958 nr 708 med bestämmelser om deltagande i korum
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1958 avd. B nr 24, tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret 1958 avd. B nr 13 och flygvapenorder 1958
avd. A nr 11). Generalordern har följande lydelse.

I stället för TjRK mom 743 skola tillsvidare följande bestämmelser gälla
för personals deltagande i gudstjänster, korum och andra pastorala förrättningar: 1.

Deltagande under tjänstetid må enligt vederbörande chefs bestämmande
vara obligatoriskt för i trupp ingående meniga jämte erforderligt befäl
samt den personal i övrigt som har uppgifter sig ålagd i samband med förrättningen.

Utan hinder härav gäller följande:

a) När gudstjänst eller korum ingår som en del i större, för förband gemensam
högtid —-te regementets dag (motsvarande) — må, om så bedömes
lämpligt, även annan än i föregående stycke nämnd personal beordras
deltaga under hela förrättningen.

b) Den som anmäler att han med hänsyn till sin inställning i religiöst
avseende icke önskar deltaga skall befrias från deltagande om han icke erfordras
för bestämd uppgift i samband med förrättningen. Personal som befrias
från att deltaga bör under tiden för förrättningen deltaga i annan verksamhet,
företrädesvis inom något av personalvårdens övriga områden.

c) Personal som icke beordras deltaga må beredas tillfälle att frivilligt
deltaga.

2. Deltagande under fritid är frivilligt.

2. Fråga om ändrade bestämmelser angående utövande av bestraffningsrätt
då befälsrätt är i särskilda hänseenden fördelad å flera bestraffningsberättigade
befattningshavare

Militieombudsmannen avlät den 24 februari 1958 följande framställning
till Konungen.

I skrivelse den 24 februari 1958 till chefen för försvarsdepartementet har
jag avgivit yttrande över en inom nämnda departement utarbetad promemoria
innefattande bl. a. förslag till kungörelse med bestämmelser om
åtal och disciplinär bestraffning i vad avser vissa civila tjänstemän inom
försvaret.1

1 Se s. 250 ff.

213

Den föreslagna kungörelsen är avsedd att i princip bliva tillämplig å
civila tjänstemän som lyda under vissa där angivna militära chefer. Från
denna princip ha dock gjorts undantag såtillvida att i en del fall det faktiska
lydnadsförhållandet icke blir avgörande för kungörelsens tillämpande.
Sålunda föreskrives i 2 § sista stycket i kungörelseförslaget att civil tjänsteman
vid vissa angivna anstalter och förråd skall vid tillämpning av kungörelsen
»anses lyda» under vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Även i andra fall ha, enligt vad som framgår av motiveringen till förslaget,
vissa avsteg från den angivna principen om bestraffningsrättens anslutande
till lydnadsförhållandet avsetts skola ske. Härmed åsyftas närmast bestämmelserna
i 2 § första stycket första ledet punkten 8 i förslaget, enligt
vilket stadgande kungörelsen skall tillämpas å tjänsteman som lyder under
chef för skola inom försvaret under förutsättning att auditör förordnats
hos skolchefen.

Beträffande sist berörda stadgande i förslaget har jag i mitt däröver avgivna
yttrande anfört bl. a.: Av motiven till nu ifrågavarande del av förslaget
framginge att i fall, där auditör icke funnes förordnad hos skolchefen
men skolan vore »i disciplinärt avseende» underställd annan i 2 § omförmäld
chef, bestraffningsrätten avsetts skola i stället tillkomma denne. Då
beträffande åtskilliga av de i motiven uppräknade skolorna — det vore här
närmast fråga om skolor som hade att ombesörja för krigsmakten i dess
helhet eller för viss försvarsgren eller truppslag gemensam utbildning men
vore förlagda till visst förband inom den lokala organisationen — i motiven
angivits att dessa skolor vore i disciplinärt avseende underställda annan
chef än skolchefen hade bedömandet härav uppenbarligen skett med ledning
av de av Kungl. Maj :t för skolorna fastställda reglementena. Vid en
genomgång av hithörande föreskrifter i dessa reglementen framginge följande.
I samtliga fall varom nu vore fråga innebure de åsyftade föreskrifterna
i sak att utbildningen vid skolan med däri ingående övningar och försöksverksamhet
självständigt leddes av skolchefen under överinseende av
vederbörande försvarsgrenschef eller truppslagsinspektör medan skolan i
vad rörde inre tjänst och allmän ordning ävensom i förvaltningshänseende
skulle — ibland med undantag för vissa skolchefen förbehållna förvaltningsärenden
— vara underställd chefen för det förband där skolan vore
förlagd. I en del fall — gällande omkring halva antalet av det tiotal skolor
varom nu vore fråga — föreskreves att skolan skulle, förutom i nyss angivna
utsträckning, jämväl i disciplinärt avseende vara underställd förbandschefen.
De nu ifrågavarande skolorna vore sålunda enligt för dem
gällande reglementen endast i vissa hänseenden underställda annan chef
än skolchefen medan skolchefen i samtliga fall hade att självständigt leda
verksamheten vid skolan. Vid sådant förhållande syntes det knappast finnas
tillräcklig grund för alt, på sätt skett i departementspromemorian, även
i fall där reglementet icke innehölle något stadgande om alt skolan i disciplinärt
avseende skulle vara underställd förhandschefen utgå från att så
vore förhållandet. Det torde för övrigt -— oavset! om någol stadgande av nu

214

angivet innehåll funnes upptaget i reglementet eller ej — kunna ifrågasättas
huruvida det ställningstagande som i nyssberörda hänseende kommit
till uttryck i promemorian vore väl förenligt med de grundläggande föreskrifter
i 2 § första stycket första ledet, enligt vilka i där åsyftade fall
tjänstemännens lydnadsförhållande till vederbörande myndighet skulle vara
avgörande för avgränsningen av myndighetens bestraffningsrätt. Icke
av något av ifrågavarande reglementen syntes nämligen kunna utläsas att
exempelvis vid skolan anställda civila instruktörer skulle i realiteten mera
vara underställda förbandschefens än skolchefens förmanskap.

I anslutning till dessa anmärkningar beträffande nu berörda stadgande
i den föreslagna kungörelsen har jag i mitt yttrande förordat att i kungörelsens
2 § skulle införas en bestämmelse av innebörd att, där civila tjänstemän
vid skola som avses i kungörelsen i skilda avseenden lyda under olika
chefer, tjänstemännen skola enligt bestämmande av Eders Kungl. Maj :t anses
helt lyda under endast en av dessa chefer. Tillkomsten av ett stadgande
av nu angivet innehåll torde, framhålles härjämte i yttrandet, i sin tur böra
föranleda en komplettering av föreliggande reglementen sålunda att i fall
där så icke redan skett i reglementet upptoges en föreskrift om att den
däri avsedda skolan skulle i disciplinärt avseende vara underställd vederbörande
förbandschef eller, om i något fall förhållandena närmast föranledde
därtill, skolchefen.

I yttrandet har i förevarande del vidare anförts: Såsom förut angivits
hade i en del av de fall, där en till visst truppförband förlagd skola blivit i vissa
särskilt angivna hänseenden underställd förbandschefen, i det för skolan
utfärdade reglementet därjämte föreskrivits att skolan jämväl i disciplinärt
avseende skulle vara underställd förbandschefen. Därmed hade uppenbarligen
åsyftats att, ehuru underställandet endast avsett områden som icke
direkt berörde den av skolchefen ledda utbildningsverksamheten vid skolan,
den. disciplinära bestraffningsrätten över skolans personal — såväl elever
som vid skolan anställda befattningshavare —- skulle tillkomma truppförbandschefen
även såvitt gällde förseelser som begåtts i samband med den
av skolchefen ledda utbildningsverksamheten. Då fråga vore om disciplinär
bestraffning av civila befattningshavare kunde det icke föreligga något
hinder att i administrativ ordning utfärda bestämmelser av den innebörd som
riu angivits. Däremot torde det i detta hänseende ställa sig annorlunda när
det gällde den disciplinära bestraffningsrätt över till krigsmän hänförlig
personal som enligt hithörande bestämmelser i militära rättegångslagen
tillkomme vissa där angivna chefer, däribland — även här under förutsättning
att vederbörande vore av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass
— chef för sådana skolor och truppförband, varom i detta sammanhang
närmast vore fråga. Enligt nu åsyftade lagbestämmelser gällde, med
vissa däri särskilt angivna undantag, att bestraffningsrätt finge utövas endast
gentemot personal, som stode under befäl av vederbörande såsom bestraffningsberättigad
angiven chef, vilket otvivelaktigt även innebure att
bestraffningsrätt icke förefunnes inom verksamhetsområden där en eljest

215

bestraffningsberättigad chef icke ägde befälsrätt över den felande. Genom
föreskrifter som utfärdats i administrativ ordning kunde författningsenligt
icke åstadkommas avvikelse från den nu nämnda i lag fastställda förutsättningen
för befogenhet att utöva bestraffningsrätt gentemot till krigsmän
hänförlig personal. Då emellertid enligt vad som inhämtats starka praktiska
skäl talade för att sådan avvikelse finge ske hade jag ansett mig böra i
framställning till Konungen ifrågasätta för ändamålet erforderlig ändring
av hithörande bestämmelser i militära rättegångslagen.

Till vidare utveckling av den fråga som jag sålunda ansett mig böra underställa
Eders Kungl. Maj :t för övervägande får jag anföra följande.

Jämlikt 12 § militära rättegångslagen tillkommer bestraffningsrätt i disciplinmål
vissa däri angivna chefer, däribland chef för regemente eller
därmed likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller
tjänsteklass, »envar över den personal som står under hans befäl», och i
13 § stadgas att befogenhet som i 12 § sägs jämväl tillkommer vissa andra
chefer likaledes under förutsättning att de äro av lägst sådan grad eller
tjänsteklass som nyss nämnts, däribland chef för skola som ej tillhör visst
förband inom krigsmakten. Genom dessa stadganden är fastställt att utövande
av bestraffningsrätt förutsätter befälsrätt över den straffskyldige
och denna förutsättning har icke eftergivits annat än beträffande vissa i
lagen särskilt angivna undantagsfall varom i förevarande sammanhang
icke är fråga.

I det år 1946 avgivna betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet
anföres i det avsnitt som behandlar den disciplinära bestraffningsrätten
(SOU 1946: 91 s. 141 ff.) bl. a, följande: Enligt gällande
bestämmelser ägde bestraffningsberättigad chef utöva sin bestraffningsrätt
endast gentemot personal, som stode under hans befäl. Befälsrätten kunde
vara ständig eller tillfällig. Enligt 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten
ägde envar med chefskap enligt krigsmaktens organisation i fred eller
krig ständig befälsrätt över vederbörligt förband (vederbörlig personal). Den
som hade ständig befälsrätt ägde tilldela underställd personal tillfällig befälsrätt
och enahanda befogenhet tillkomme den som tilldelats sådan befälsrätt.
Tillfällig befälsrätt kunde även komma till stånd sålunda att personal
från en avdelning av krigsmakten (förband, personalkår, skola, verk etc.)
för viss tid eller för viss tjänsteförrättning kommenderades till tjänstgöring
vid annan avdelning av krigmakten och därigenom för viss tid eller
inom gränserna för förrättningen komme under befäl av chefen för den avdelning,
där tjänstgöringen fullgjordes. Särskilda bestämmelser vore i tjänstereglementel
meddelade angående tillfällig befälsrätt för, bland andra, inspektionsförrättare,
övningsledare, platsbefälhavare å garnisonsort, befälhavare
för territoriellt område, fartygschef över å fartyget embarkerad personal
och läkare vid militär sjukvårdsanstalt. För samtliga sist omnämnda
fall utmärkande vore att den tillfälliga befälsrätten vore begränsad att gälla
endast i vissa särskilt angivna hänseenden, medan vederbörande i övrigt
alltjämt lydde under den som eljest hade befälsrätt över honom. Detsamma

216

gällde då en avdelning av krigsmakten vore i vissa hänseenden inordnad
under annan avdelning, exempelvis då en för ett truppslag gemensam skola
vore beträffande förläggning och underhåll hänvisad till visst förband inom
truppslaget. I det nämnda exemplet ägde förbandschefen befälsrätt över skolans
personal i frågor, som rörde förläggning och underhåll, medan befälsr
ätt en i övrigt tillkomme skolchefen. — Bestämmelsen om att utövande av
bestraffningsrätt förutsatte befälsrätt över den slraffskyldige syntes närmast
ha tillkommit i ändamål att utmärka gränsen för vederbörande chefs
kompetensområde såsom bestraffningsberättigad. För en sådan ordning talade
givetvis även det förhållandet att den med befälsrätt utrustade kunde
förutsättas äga särskild kännedom om underlydandes tjänsteplikter och andra
för en riktig utövning av bestraffningsrätten betydelsefulla omständigheter.
Skillnad både i förevarande hänseende icke gjorts mellan ständig och
tillfällig befälsrätt. Enligt gällande bestämmelser torde även partiell befälsrätt
grunda bestraffningsrätt inom gränserna för befälsrätten, om behörighet
för utövande av bestraffningsrätt i övrigt förefunnes. I det förut
anförda exemplet, då en för ett truppslag gemensam skola beträffande förläggning
och underhåll vore inordnad under visst förband inom truppslaget,
gällde således i anslutning till befälsrättens uppdelning mellan förbandschefen
och skolchefen, att bestraffningsrätten tillkomme den förstnämnde
såvitt gällde åsidosättande av anordningar rörande förläggning och
underhåll men i övriga hänseenden skolchefen under förutsättning att denne
överhuvudtaget vore bestraffningsberättigad. — Såsom grundregel borde
givetvis alltjämt gälla, att med bestraffningsrätt utrustad chef finge utöva
bestraffningsrätten endast gentemot personal, som stode under hans befäl.
Allenast i vissa undantagsfall påkallade praktiska hänsyn ett frångående av
denna regel.

Såsom av det anförda framgår har enligt uttalande under förarbetena till
hithörande lagstiftning uttryckligen förutsatts att bestraffningsrätten skall
ansluta sig till befälsrätten även i fall där befälsrätten i skilda hänseenden
tillkommer olika chefer. Det lär vid sådant förhållande vara uppenbart att
den förenämnda bestämmelsen om att bestraffningsrätten utövas gentemot
personal som står under den bestraffningsberättigades befäl måste innebära
att bestraffningsrätt är för handen endast inom det eller de områden där
vederbörande äger befälsrätt gentemot den straffskyldige. Denna grundsats
har kommit till uttryck icke endast i motiven till den nu angivna bestämmelsen
utan även i ett i 15 § militära rättegångslagen upptaget stadgande
avseende bl. a. visst där angivet fall av partiell befälsrätt. Där föreskrives
att, om fråga uppkommer att i disciplinmål bestraffa någon som endast för
kortare tid eller för viss tjänsteförrättning står under befäl av bestraffningsberättigad
befattningshavare, bestraffningsrätten må på dennes begäran i
stället utövas av den som eljest närmast äger bestraffningsrätt över den
brottslige. För det här avsedda fallet att någon för särskild tjänsteförrättning
ställes under befäl av annan chef än den som eljest har befälsrätt över
den till tjänsteförrättningen kommenderade har det alltså för åstadkom -

217

mande av avvikelse från eljest gällande huvudregel ansetts erforderligt att
genom särskilt stadgande tillerkänna sistnämnde chef befogenhet att utöva
bestraffningsrätt jämväl inom det område där befälsrätten tillkommer annan
chef.

I betraktande av vad nu framhållits torde det vara klart att, där såsom
i nu ifrågavarande fall en till visst truppförband förlagd skola är i vissa
särskilt angivna hänseenden — inre tjänst och allmän ordning samt i förvaltningsavseende
—- underställd förbandschefen medan skolchefen har att
självständigt leda verksamheten vid skolan, bestraffningsrätten skall utövas,
om förutsättningar härför i övrigt äro för handen, av skolchefen i fråga
om förseelser i samband med utbildningen vid skolan och av förbandschefen
såvitt gäller åsidosättande av anordningar i de särskilda hänseenden
varutinnan skolan blivit underställd denne. Lika uppenbart torde vara att
undantag från denna ordning icke kan med laga verkan genomföras med
mindre den reglering av den disciplinära bestraffningsrätten som kommit
till uttryck i militära rättegångslagen kompletteras med för ändamålet erforderligt
lagstadgande.

Såsom förut antytts måste enligt vad som framgår av inhämtade upplysningar
praktiska skäl starkt tala för en komplettering av hithörande bestämmelser
i militära rättegångslagen i det hänseende som nu angivits. Det
torde därvidlag vara tillräckligt att framhålla hurusom det uppenbarligen
många gånger måste ställa sig synnerligen vanskligt att avgöra huruvida en
begången förseelse närmast berör själva utbildningsverksamheten vid skolan
eller något av de områden där befälsrätten tillkommer förbandschefen.

Den sålunda ifrågasatta kompletteringen synes lämpligen kunna ske sålunda
att i 15 § militära rättegångslagen införes ett nytt andra stycke innehållande
ett stadgande av följande innebörd: Därest befälsrätten under annat
förhållande än i första stycket angives är i särskilda hänseenden fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare må enligt bestämmande
av Konungen åt en av dem uppdragas att i alla förekommande fall
utöva bestraffningsrätten över vederbörande personal.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa alt Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
av mig nu framförda spörsmål.

3. Fråga om bekantgörande för domstolar och åklagare av generalorder angående
vissa åtgärder i fall då värnpliktig förklarar sig av samvetsskäl icke

vilja fullgöra militärtjänst

Militieombudsmannen avlät den 15 augusti 1958 följande framställning
till Konungen.

Genom generalorder nr 1857 den 23 juli 1956 angående vissa åtgärder i
samband med ansökan om vapenfri tjänst har föreskrivits följande:

218

När värnpliktig, som icke gjort ansökan om vapenfri tjänst, vid inryckning
eller under tjänstgöring förklarar sig av samvetsskäl icke vilja övas i
vapens bruk eller eljest fullgöra vad honom i tjänsten åligger, skall den värnpliktige,
innan order om fullgörande av dylikt åliggande gives honom, tillfrågas
huruvida han önskar göra ansökan om vapenfri tjänst. Därvid skall
han, om så erfordras, orienteras om innebörden av den vapenfria tjänsten
samt om sin rätt att — jämlikt 7 § lagen om vapenfria värnpliktiga — vara
fri från skyldighet att övas i vapens bruk samt att bära vapen och ammunition
intill dess ansökningen prövats av Konungen.

Förklarar den värnpliktige sig icke vilja göra ansökan om vapenfri tjänst
eller gör han icke senast påföljande dag sådan ansökan, må order i ovan angivet
hänseende givas.

I samband med den granskningsverksamhet som ingår i min ämbetsutövning
har framkommit att åklagare och domstolar, vilka haft att taga betattning
med militära mål rörande ansvar för lydnadsbrott i fall som åsyftas
i nämnda generalorder, i viss utsträckning saknat kännedom om företintligheten
av däri meddelade bestämmelser.

Det är uppenbart att vid prövningen av dylika mål kan bliva av betydelse
huruvida i generalordern angivna förutsättningar för befälets befogenhet
att meddela order i där åsyftat hänseende blivit av befälet vederbörligen
beaktade eller om någon brist härutinnan föreligger.

I betraktande av vad nu framhållits torde det få anses angeläget att innehållet
i nämnda generalorder snarast på tillfyllestgörande sätt bekantgöres
för domstolar och åklagare, förslagsvis genom av Eders Kungl. Maj :t utfärdat
cirkulär.

Med stöd av 19 § i instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag
härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande av
mig nu framförda spörsmål.

Militieombudsmannens framställning överlämnades av Konungen till riksåklagarämbetet
för den åtgärd ämbetet kunde finna påkallad och med anledning
därav avlät ämbetet den 11 oktober 1958 till statsåklagarna en cirkulärskrivelse
(nr 68), vari efter redogörelse för framställningen anfördes följande.

Därest föreskrifterna i generalordern ej iakttagits, kan detta bli av betydelse
vid domstolens bestämmande av påföljd för lydnadsbrott. Huruvida
nämnda föreskrifter iakttagits i det särskilda fallet bör sålunda bringas
till domstolens kännedom. Ämbetet får därför anmoda åklagarna att tillse
att vid förundersökning i sådana mål blir utrett huruvida befälet handlat i
enlighet med generalordern och att anteckning härom göres i förundersökningsprotokollet.
Ämbetet vill anmärka, att den omständigheten, att i strid
mot de meddelade föreskrifterna order om tjänstgöring givits, icke lärer kunna
medföra sträf frihet för den som vägrat lyda ordern. (Se betänkande med
förslag till strafflagstiftning för krigsmakten, SOU 1946: 83 s. 71.)

Om innehållet i denna skrivelse har Ni att underrätta Eder underställda
åklagare.

219

4. Fråga angående omläggning av det för närvarande tillämpade förfarandet
vid utredningar av haverier inom flygvapnet

Militieombudsmannen avlät den 25 november 1958 följande framställning
till Konungen.

I samband med den granskningsverksamhet som ingår i min ämbetsutövning
har jag funnit anledning upptaga frågan om lämpligheten av den ordning
som för närvarande tillämpas vid utredningar av haverier inom flygvapnet.
Härvid har jag närmare tagit del av åtskilliga av de utredningar som
verkställts angående dylika under senare år inträffade haverier av allvarlig
beskaffenhet, varvid sammanlagt tretton sådana fall granskats. Vid de ifrågavarande
haverierna ha tillhopa tjugu personer omkommit, fyra mer eller
mindre allvarligt skadats och tjuguen flygplan totalhavererat. Vad som
framkommit vid denna undersökning har givit mig anledning ifrågasätta
huruvida den för dylika haveriutredningar tillämpade ordningen, sådan
den i praktiken utgestaltats, är väl förenlig med de grundsatser beträffande
utredningar av hithörande slag som kommit till uttryck i militära rättegångslagen.
Även från andra synpunkter synes kunna ifrågasättas om denna
ordning är i alla hänseenden ändamålsenlig.

I det följande återgivas till en början de bestämmelser i hithörande avseende
som under nedan angivna rubriker finnas upptagna i »Ordnings- och
säkerhetsföreskrifter för flygning (OSF)», fastställda genom flygvapenorder
nr B 11 den 31 januari 1947 (vissa detalj föreskrifter ha här uteslutits
varjämte i texten förekommande förkortningar utfyllts).

Kap. XII. ÅTGÄRDER VID HAVERI OCH TILLBUD

A. Allmänt

315. Åtgärderna enligt detta kapitel skola ge chefen för flygvapnet erforderligt
underlag för åtgärder för att söka förebygga haverier (tillbud).

316. Anmälan och utredning göres samt rapport insändes av den flottilj,
som genom tilldelning eller lån förfogar över det (de) flygplan, som havererat
(utsatts för tillbud).

B. Definitioner

317. Haveri är en händelse, varvid flygplan skadas så, att det icke får
flygas.

Till haveri hänföres icke händelse varvid

flygplan erhåller sådan mindre skada, som normalt kan (skulle kunna)
avhjälpas under flygplanets iordningställande före eller efter flygning (daglig
tillsyn),

delar på flygplan samt system eller utrustning i flygplan skadas genom
normal förslitning eller felaktig funktion, utan alt flygplanet skadas i övrigt
samt

flygplan skadas under verkstadsarbeten vid flottiljens flygverkstad eller
central verkstad.

Flnghaveri är haveri, som inträffar under tiden från det att utkörning för
start påbörjats till det att inkörning efter landning avslutats.

220

Markhaveri är haveri i övrigt.

Totalhaveri är haveri, vid vilket flygplan erhåller sådana skador, att det
icke är reparabelt.

318. Tillbud är en händelse, som kunnat leda till haveri.

C. Anmälan

321. Flottiljchef anmäler genast till chefen för flygvapnet haveri (tillbud) som

medfört dödsfall eller svår personskada,
som påfordrar omedelbar åtgärd för flygsäkerheten,
som kan bliva föremål för allmänhetens (pressens) intresse eller
som av annan anledning genast bör komma till chefens för flygvapnet
(flygförvaltningens) kännedom.

322. Chef för division (grupp, rote), förlagd utom egen flottiljflygplats,
anmäler genast haveri (tillbud) till chefen för flygvapnet i den utsträckning
som anges i mom. 321. Anmälan sker därjämte till egen flottiljchef, varvid
denne underrättas om eventuell anmälan till chefen för flygvapnet.

324. Omedelbar anmälan till chefen för flygvapnet om haveri (tillbud),
som bedömes kunna komma att utredas genom chefens för flygvapnet försorg
skall i tillämpbara delar innehålla--------.-. .-----

Omedelbar anmälan till chefen för flygvapnet om haveri (tillbud), som
bedömes icke kunna komma att utredas genom chefens för flygvapnet försorg,
skall innehålla kortfattad uppgift om det inträffade samt eventuellt
vidtagen åtgärd eller förslag till åtgärd.

Anmälan göres antingen per telefon till centrala flygsäkerhetsledningen
eller per teleprint/blixt.

326. Flottiljchef anmäler haveri (tillbud) till åklagaren, när tjänstefel
av flygföraren kan vara anledning till haveriet (militära rättegångslagen 9
och 22 §§). I övriga fall sker anmälan till åklagaren enligt bestämmelserna
i militära rättegångslagen 22 §.

Gäller mål flottiljchef eller därmed likställd eller högre befattningshavare,
är justitiekanslern åklagare (militära rättegångslagen 79 §).

D. Utredning och rapportering

327. Utredning av haveri (tillbud) sker genom chefens för flvgvapnet eller
flottiljchefs försorg.

Utredning kan jämväl verkställas av åklagaren.

328. Chefen för flygvapnet beordrar flygvapnets haverikommission att
utreda haveri (tillbud), som chefen för flygvapnet finner vara av allvarlig
eller svårbedömd beskaffenhet.

329. Haverikommissionen består av ordförande, i regel flottiljchef, samt
minst fyra ledamöter, nämligen en jurist (i regel flygstabens jurist) såsom
kommissionens sekreterare, en förarutbildad officer, en flygingenjör (ingenjör)
samt en läkare med flygmedicinsk specialutbildning.

Därutöver kan vid behov ytterligare personal ingå i kommissionen eller
ställas till dess förfogande.

Kommissionens personal bör icke tillhöra samma flottilj som det havererade
flygplanet.

330. Haverikommission må för sin utredning företa erforderliga resor,
införskaffa erforderliga upplysningar från militära eller civila myndighe -

221

ter och hänvända sig till teknisk, medicinsk eller annan institution för erforderliga
specialutredningar.

332. Haverikommissionen håller chefen för flygvapnet underrättad om
utredningens gång samt föreslår efter hand åtgärder för att förebygga liknande
haverier (tillbud). Härvid uppmärksammas även sådana förhållanden
rörande flygsäkerheten, som icke påverkat haveriet men som påfordra
åtgärd av chefen för flygvapnet (flygförvaltningen).

333. Haverikommission inlämnar inom tre månader utredningsrapport
i fyra exemplar till chefen för flygvapnet.

334. Flottiljchef utreder haveri (tillbud), som icke utredes på chefens
för flygvapnet order, genom haverinämnd eller haveriutredare.

335. Haverinämnd består av ordförande, i regel förarutbildad regementsofficer
[vid enklare utredningar förarutbildad kapten, ej tillhörande den
division, vid vilken haveriet (tillbudet) inträffat], protokollförare samt, i
den mån så erfordras, flygingenjör (ingenjör) och/eller flygläkare.

Efter framställning till chefen för flygvapnet (flygförvaltningen) kan
specialutbildad personal ställas till förfogande.

336. Till haveriutredare beordrar flottiljchef förarutbildad officer (om
möjligt förarutbildad kapten), flygingenjör eller flygläkare (endast vid
medicinska fall).

337. Ordförande i haverinämnd för utredning av haveri (tillbud) vid

centrala flygverkstaden i Malmslätt utgår ur försökscentralen eller Östgöta

flygflottilj,

centrala flygverkstaden i Västerås utgår ur Västmanlands flygflottilj och
vid

centrala flygverkstaden i Arboga enligt chefens för flygvapnet bestämmande
i varje särskilt fall.

339. Över haverinämnds och haveriutredares utredning av haveri upprättas
rapport.---

340. Tillbud rapporteras som regel på månadsbesked.---

341. Flottilj chef insänder om möjligt före den 10. i följande månad, dock
senast en månad efter inträffat haveri, haverinämnds eller haveriutredares
utredningsrapport med avgivande av utlåtande och beslut i ett exemplar
till chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, åklagaren (då anmälan
gjorts till denne) samt flygförvaltningens administrativa byrå (i de fall Ekonomiska
föreskrifter för flygvapnet angiver).

E. Granskning, utlåtande och beslut

345. Rapport från haverikommission, haverinämnd och haveriutredare
granskas vid flygförvaltningen och flygstaben.

346. Flygförvaltningens granskning avser att analysera haveriet (tillbudet)
främst ur materielsynpunkt.

Flygförvaltningen vidtager på grundval av granskningen de åtgärder, som
befinnas erforderliga för förhindrande av liknande haverier (tillbud).

Flygstabens granskning avser att i andra avseenden än ur materiel- och
förvaltningssynpunkt analysera haveriet (tillbudet).

Flygstaben föreslår i förekommande fall chefen för flygvapnet de åtgärder,
som böra vidtagas för förhindrande av liknande haverier (tillbud).

Chefen för flygvapnet avger över haverikommissionens rapport utlåtande

222

och beslut, som jämte rapporten tillställes flygförvaltningen, chefen för den
flygflottilj, det havererade flygplanet tillhör, samt åklagaren.

Chefens för flygvapnet utlåtande och beslut tillställes i övrigt----

F. Åtgärder på haveriplats

350. Vid haveri vidtager den personal ur flygvapnet, som först inträffar
på platsen, i tillämpliga delar följande åtgärder.

a) Skadade lämnas erforderlig hjälp.

b) Förolyckade omhändertagas.

c) Brand släckes om möjligt, främst för att försöka rädda ombordvarande.

d) Obehöriga hindras att beträda berört område samt att rubba eller bortföra
eventuella vrakdelar.

e) Flottiljchef för närmast belägna flottilj underrättas, varefter denne
underrättar den flottilj flygplanet tillhör.

f) Namn och adresser på närvarande vittnen antecknas.

g) Berört område lämnas i så orört skick som möjligt. Måste flygplansdelar
rubbas eller skadas t. ex. vid omhändertagande av ombordvarande, göres
anteckning om materielens ursprungliga fäge (utseende). Om möjligt
sker fotografering. Anteckningarna (fotona) överlämnas till haverikommissionen
(haverinämnden).

Till de nu återgivna bestämmelserna i OSF ansluta sig vissa genom flygvapenorder
nr B 68 den 20 juli 1951 fastställda tillämpningsföreskrifter benämnda
»Handledning vid utredning och rapportering av haveri och tillbud
samt skada eller felaktighet på flygmateriel (Handhav)». I dessa tillämpningsföreskrifter
angives inledningsvis bl. a. att utredning och rapportering
av haveri (tillbud) främst har till syfte att klarlägga orsaker och ansvarsförhållanden
så att åtgärder kunna vidtagas för att förebygga ett återupprepande
av liknande haverier (tillbud) samt erfarenheterna utnyttjas för att
fördjupa personalens ansvarskänsla. Vidare torde i förevarande sammanhang
särskilt böla beaktas vissa i Handhav fortsättningsvis upptagna anvisningar
som närmast synas vara betingade av den omläggning av utredningsförfarandet
i militära mål som tillkom genom nuvarande år 1948 antagna militära
rättegångslag.

Enligt tidigare lagstiftning — de härutinnan grundläggande bestämmelserna
återfunnos i 202 § strafflagen för krigsmakten samt 50 § lagen om
krigsdomstolar jfrd med 10 § militära bestraffningskungörelsen — ankom
det på vederbörande bestraffningsberättigade chef eller den han i sitt ställe
forordnade att i alla förekommande fall verkställa erforderlig utredning angående
eventuellt förelupet tjänstefel eller annan brottslighet, därvid således
skillnad icke gjordes mellan fall som tillhörde krigsdomstols behandling
och fall som \oro av beskaffenhet att kunna avgöras i disciplinär ordning.
Härutinnan liar en väsentlig ändring inträtt genom föreskrifterna i 22 §
militära rattegångslagen. Enligt detta lagrum åligger det den i disciplinmål
närmast bestraffningsberättigade chef, som på grund av anmälan eller eljest
erhåller kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför
skall handläggas såsom militärt mål, att under förutsättningar som angivas
i första stycket punkterna 1—7 nämnda lagrum genast hänskjuta målet till

223

vederbörande åklagare. Så skall ske bl. a. om i målet finnes annan målsägande
än kronan (punkten 1) och om straff för brottet ej må åläggas i
disciplinmål (punkten 2). I anslutning till vad sålunda anmärkts om sakens
hänskjutande till åklagaren i fall som avses i punkterna 1 och 2 må framhållas
att av omförmälda av mig undersökta tretton haverifall tolv haft dödlig
utgång för en eller flera personer, ett medfört personskador och samtliga
inneburit alt nyttjade flygplan totalhavererat. I sistnämnda hänseende må
tillika erinras att enligt 10 § 3. militära rättegångslagen straff i disciplinmål
ej må åläggas om kronan är målsägande och ersättning för den genom
brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i sådant mål, vilket
jämlikt 58 § samma lag är fallet såframt den förlust eller skada som skall
ersättas överstiger 200 kronor. Även om vederbörande chef föranstaltar om
sådan förberedande utredning som enligt 23 § militära rättegångslagen skall
företagas av honom i fall då fara föreligger att bevis går förlorat eller att
utredningen eljest avsevärt försvåras, åligger det honom att utan avbidan
å slutförandet av sådan utredning genast underrätta åklagaren. Av vad nu
anmärkts framgår vidare angående innehållet i 22 § nämnda lag att prövningen
av frågan om måls hänskjutande till åklagaren förutsatts skola ske
utan att någon särskild utredning är att tillgå såsom grundval för denna
prövning. Det är vid sådant förhållande uppenbart att, då i lagrummet stadgas
skyldighet för hestraffningsberältigad befattningshavare att så snart
han erhållit kännedom om där avsett brott under vissa särskilt angivna förutsättningar
hänskjuta målet till åklagaren, däri måste inläggas att hänskjutande
skall ske så snart på grund av inkommen anmälan eller med hänsyn
till eljest tillgängliga upplysningar finnes anledning antaga att straffbart
förfarande kan föreligga. Endast om det utan vidare av omständigheterna
otvetydigt framgår att fråga om ansvarspåföljd icke kan uppkomma
i samband med den ifrågavarande tilldragelsen är den bestraffningsberättigade
befogad att underlåta att till åklagaren genast hänskjuta mål, beträffande
vilket i övrigt förutsättningarna för sådan åtgärd äro för handen.

Vad nu framhållits angående innebörden av 22 och 23 §§ militära rättegångslagen
har såsom nyss antytts också kommit till uttryck i Handhav,
varest under rubriken »Omedelbara åtgärder vid haveri» föreskrives bl. a.
följande.

Har haveri (tillbud) inträffat och framgår av omständigheterna redan
från början otvetydigt, att haveriet (tillbudet) icke kan vara alt tillskriva
begånget tjänstefel eller annat brott, sker ingen anmälan till åklagaren.

Framgår av omständigheterna, att haveriet (tillbudet) är att tillskriva
begånget tjänstefel eller annat brott eller kan icke utan viss utredning från
början uteslutas, att haveriet är att tillskriva brottslig handling, skall anmälan
omedelbart ske till åklagaren, därest det ej står klart att eventuellt
straff kan och bör åläggas i disciplinmål enligt militära rättegångslagen 1) §
jmf med 10 och 22 §§ (ex: markhaveri på grund av mekanikers tjänstefel,
som orsakar flygplansskada ej överstigande sammanlagt 200 kronor — militära
rättegångslagen 9, 10, 22 och 58 §§).

I tveksamma fall bör samråd äga rum med auditören och/eller åklagaren.

Skall anmälan ske till åklagaren, verkställes detta omedelbart, även i fall,

224

då viss utredning företages jämlikt bestämmelserna i militära rättegångslagen
23 §.

Anmälan till åklagaren bör innehålla uppgift om när och var haverikommission,
haverinämnd eller haveriutredare påbörjar utredning. Avser åklagaren
att själv ombesörja utredning enligt militära rättegångslagen, ställes
flygvapnets utredningsorgan (haverikommission, haverinämnd, haveriutredare)
jämlikt militära rättegångslagen 82 § till hans förfogande. I dylikt fall
rapporterar haverikommission till chefen för flygvapnet och haverinämnd
eller haveriutredare till flottilj chef.

Om förseelse begåtts av flottiljchef (likställd) eller högre, är justitiekanslern
åklagare.

Om förseelse begåtts av annan krigsman, som är underkastad ämbetsansvar
(jfr 26 kap. 22 § strafflagen), är landsfogden åklagare.

I övriga fall är distriktsåklagaren (landsfiskal, stadsfiskal) åklagare.

Det kan vidare anmärkas, att — i vad avser skyldigheten för förbandschef
att vid inträffade olyckor och olyckstillbud hänskjuta saken till åklagaren
— anvisningar av i sak enahanda innehåll som de i Handhav sålunda
upptagna återfinnas i arméorder nr 395 den 18 juni 1958 ang. anmälan, avspärrning
och utredning m. m. med anledning av olyckshändelser och
olyckstillbud inom armén (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1958
avd. D nr 72) och i tjänstereglementet för marinen del I (TjRM: 1) mom.
716 ff. ävensom i flygvapenorder nr A 32 den 23 oktober 1951 ang. åtgärder
vid annan olyckshändelse än flyghaveri. I ingressen till sistnämnda order
angives att däri meddelade föreskrifter »gälla för anmälan, avspärrning
och utredning vid sådana olyckshändelser (dock ej haverier och tillbud med
flygplan, för vilka särskilda bestämmelser finnas i OSF), som krävt dödsoffer,
medfört svår skada på personal, betydande materielskador, skada på
särskilt svårersättlig materiel eller väsentlig skada å egendom, som icke
tillhör försvarsväsendet».

Utredning rörande de inledningsvis omförmälda tretton haverifallen har
i enlighet med de återgivna bestämmelserna i OSF efter därom av chefen
för flygvapnet i varje särskilt fall meddelad order verkställts av flygvapnets
haverikommission under ordförandeskap i elva av de ifrågavarande
fallen av en flottilj chef — med tjänstgöring vid annan flottilj än den av
haveriet berörda — och i återstående två fall av en likaledes vid annan flottilj
tjänstgörande överstelöjtnant. Såsom sekreterare åt kommissionen har
tjänstgjort i tio av fallen juridiska biträdet hos chefen för flygstaben, i två
fall tjänstemän vid flygförvaltningens administrativa byrå och i det återstående
fallet en tjänsteman vid försvarets civilförvaltnings juridiska byrå.
Sedan de av haverikommissionen upprättade utredningsrapporterna från
fall till fall granskats i flygförvaltningen och av flygstaben, har chefen för
flygvapnet avgivit utlåtanden med anledning av rapporterna (i ett av fallen
har dock sådant utlåtande ännu icke hunnit avgivas). I åtskilliga av fallen
ha i haverikommissionens rapport och även i det av chefen för flygvapnet
avgivna utlåtandet framställts erinringar beträffande åtgöranden eller underlåtna
åtgöranden av personal som i något eller flera avseenden haft an -

225

svar för förberedandet och genomförandet av den ifrågavarande flygningen.

I några av fallen har haverikommissionen föreslagit särskilda åtgärder till
förebyggande av händelser av liknande slag som den inträffade och i än
flera fall har i chefens för flygvapnet utlåtande tillkännagivits att sådana
åtgärder blivit vidtagna eller komme att vidtagas.

Sedan utlåtande avgivits av chefen för flygvapnet, ha utlåtandet och övriga
i saken föreliggande handlingar tillställts vederbörande åklagare, varefter
i de tolv fall som enligt vad nu angivits kommit under åklagares — på
ett undantag när vederbörande landsfogdes — bedömande denne meddelat
beslut i åtalsfrågan. I samtliga dessa fall har beslutet inneburit att åklagaren
ej funnit skäl till vidare åtgärd i saken.

Såsom förut nämnts måste åt bestämmelserna i 22 § militära rättegångslagen
om där angiven skyldighet för den i disciplinmål närmast bestraffningsberättigade
chefen, i förevarande fall alltså vederbörande flottiljchef,
att till åklagaren hänskjuta uppkommen fråga om eventuellt straffrättsligt
ansvar givas den innebörden att hänskjutande skall ske så snart det finnes
anledning antaga att straffbart förfarande kan föreligga och att således sakens
hänskjutande till åklagaren får underlåtas endast i fall där det utan
vidare av omständigheterna otvetydigt framgår att något i straffrättsligt
hänseende påtalbart förfarande icke ligger någon till last. Den verkställda
granskningen av de omförmälda tretton haverifallen har klart givit vid handen
att det knappast i flera än ett eller annat om ens i något av dessa fall redan
från början av omständigheterna otvetydigt framgått att försummelse
eller annat felaktigt förfarande icke kunde påbördas någon bland dem som
i ett eller annat avseende haft ansvar för förberedandet och genomförandet
av flygningen i fråga. Det ligger också i sakens natur att med tillämpning
av de grunder som nu angivits för bedömande av huruvida hänskjutande
skall ske eller ej det sällan kan vara möjligt för vederbörande flottilj chef
att redan på grundval av till honom gjord anmälan om inträffat haveri eller
för honom eljest tillgängliga upplysningar fastställa att all fråga om
ansvar spåföljd måste vara utesluten. I detta sammanhang torde endast behöva
erinras om att till kretsen av de befattningshavare om vilka här kan
bliva fråga äro att räkna: befäl som har ansvar för flygutbildningen samt
för planläggandet ocb genomförandet av flygningen i fråga, teknisk personal
med ansvar för tillsyn och vård av flygplanet, för meteorologtjänsten
och för trafikledningen ansvariga befattningshavare m. fl.

Vid den skedda granskningen har befunnits att endast beträffande fyra
av ifrågavarande tretton haverifall av vederbörande floltiljchef gjorts anmälan
till åklagaren i omedelbar anslutning till att haveriet inträffade, därvid
i ett fall anmälan gjordes till polismyndigheten på platsen för haveriet
och av denna vidarebefordrades till den på annat håll tjänstgörande distriktsåklagare
som hade att handlägga mål från flottiljen. I övriga fall
har den ordningen tillämpats att anmälan till åklagare skett först i och
med all åklagarmyndigheten, sedan chefen för flygvapnet avgivit sitt utlåtande,
delgivits utlåtandet jämte haverikommissionens utredningsrapport.

15—58171b. Militieombudsmannens ömhet sberättelse

226

I mera än halva antalet av dessa fall har den mellanliggande tiden överstigit
ett år och i återstående fall uppgått till lägst omkring sju och en halv månader.

På av mig i varje särskilt fall framställd förfrågan om anledningen till
att anmälan om haveriet ej omedelbart skett till åklagarmyndigheten har
i de flesta fall vederbörande flottiljchef förklarat att han redan från början
ansett sig haft skäl utgå från att olyckan ej kunde sättas i samband med begånget
tjänstefel eller annat straffbart förfarande. En av de tillfrågade flottiljcheferna
har uppgivit att åklagaren ej blivit underrättad av den anledningen
att saken var föremal för utredning av flygvapnets haverikommission
och att kommissionens rapport ännu ej delgivits flottiljen och en annan
av flottilj cheferna har förklarat att orsaken till utebliven anmälan till
åklagarmyndigheten om de två haverifall som berört flottiljen i fråga varit
att han ej tillräckligt väl satt sig in i de bestämmelser som enligt militära
rättegångslagen och Handhav gällde i fråga om måls hänskjutande till
åklagaren.

I anslutning till vad ovan anförts övergår jag härefter till några allmänna
synpunkter i fråga om det förfarande som för närvarande tillämpas beträffande
utredningar av haverier inom flygvapnet. I första hand tages härvid
sikte på sådana fall som bliva föremål för utredning genom flygvapnets
haverikommission. Det kan härvid till en början fastslås att enligt de inledande
bestämmelserna till det ovan återgivna avsnittet i OSF med där föreskrivna
utredningsförfarande åsyftas att giva chefen för flygvapnet erforderligt
underlag för åtgärd till förebyggande av haverier och tillbud därtill.
Även i ingressen till Handhav framhålles, såsom tidigare angivits, att det
anbefallda utredningsförfarandet främst har till syfte att klarlägga orsaker
och ansvarsförhållanden för att därigenom möjliggöra åtgärder till
förebyggande av ett återupprepande av sådana händelser som den inträffade.

Det framstår såsom helt naturligt att med ifrågavarande åt flygvapnets
egna organ anförtrodda utredningar i första hand avsetts att framskaffa
underlag för åtgärder från flygledningens sida till förebyggande av fortsatta
liknande olyckor och detta kan i och för sig icke föranleda någon invändning.
Måhända kan också i nu berörda förhållande sökas förklaring till att,
i fall där i haverikommissionens utredningsrapporter i ett eller annat avseende
framställts erinringar beträffande vidtagna eller underlåtna åtgöranden,
kommissionen icke i rapporterna ingått på något bedömande av
svårhetsgraden av vad sålunda påtalats och att i sådana fall icke heller chefen
för flygvapnet i de av honom avgivna utlåtandena inlåtit sig härpå. Att
några bedömanden i nu berört hänseende icke kommit till uttryck vare sig
i haverikommissionens rapporter eller i utlåtandena av chefen för flygvapnet
synes även kunna i sin mån tyda på att — med hänsyn till vad i anvisningarna
i OSF och Handhav angivits rörande syftet med ifrågavarande utredningsförfarande
— haverikommissionen ansett sig icke ha anledning att

227

särskilt inrikta sig på att närmare utreda jämväl sådana omständigheter
som ha betydelse för nu avsedda bedömanden.

Det torde i detta sammanhang kunna vara av visst intresse att omnämna
hurusom i ingressen till Handhav angives att utredning, som skall överlämnas
till åklagaren, måste på grund av dennes ringa förtrogenhet med verksamheten
vid flygvapnet vara särskilt tydlig i de delar som inverkade på
ansvarsfrågan, därvid dock all möjlig begränsning borde göras. Vad sålunda
framhållits angående åklagarnas ringa förtrogenhet med verksamheten
inom flygvapnet torde i det stora hela icke sakna sitt berättigande. Även
från åklagarhåll har i samband med den av mig nu företagna undersökningen
gjorts uttalanden av enahanda innebörd. Härvidlag är givetvis att beakta
att åklagaruppgifterna i ärenden av hithörande slag ankomma på ett flertal
var på sitt håll verksamma åklagarmyndigheter — i regel landsfogden
i det län där vederbörande flygflottilj är förlagd — och att det därför rimligen
icke kan förutsättas att envar av dessa myndigheter skall ha blivit i tillfälle
att förvärva mera ingående och samlad erfarenhet beträffande de
mångskiftande frågor av teknisk och annan art som äro vanligt förekommande
i dylika ärenden.

I de fall, som den av mig företagna undersökningen avser, ha några initiativ
från åklagarmyndigheternas sida att genom egna utredningar fullständiga
underlaget för ställningstagandet i åtalsfrågan endast mycket undantagsvis
förekommit. Sålunda har, sedan vederbörande åklagare blivit
delgiven haverikommissionens utredningsrapport och det av chefen för
flygvapnet i saken avgivna utlåtandet (såsom förut nämnts har så skett i
tolv av de tretton undersökta fallen medan i det återstående fallet sådant
utlåtande som nyss nämnts ännu ej föreligger), åklagaren endast i två fall
funnit sig för prövning av åtalsfrågan böra föranstalta om komplettering av
den verkställda utredningen, vilken icke kommit åklagaren tillhanda förrän
i ena fallet inemot sexton och i andra fallet inemot fjorton månader förflutit
efter det haveriet inträffade. Innan åklagarmyndigheterna fått del av
den utredning som i de undersökta fallen tillkommit genom flygvapnets
försorg, har såvitt införskaffade handlingar giva vid handen, överhuvudtaget
ej vidtagits någon åtgärd från åklagarens sida. Härvidlag torde emellertid
vara anledning framhålla att, om åklagarmyndigheterna skulle kontinuerligt
följa och i fall av behov efter hand ingripa i haverikommissionens
utredningsarbete, detta helt visst mången gång skulle kräva insatser från
åklagarmyndigheternas sida som skulle visa sig svåra att förena med derå'',
åligganden i övrigt. I förevarande sammanhang torde under alla förhållanden
kunna konstateras att, därest åklagarmyndigheten inträder i utredningsarbetet
först på ett senare stadium och sedan i saken anlitade särskilda
utredningsorgan redan slutfört sina undersökningar, utgångsläget för
åklagarmyndighetens egna utredningsåtgärder måste vara väsentligt försämrat.

Med det nu sagda torde tillräckligt ha belysts de svårigheter som med den
nuvarande ordningen föreligga för åklagarmyndigheterna att med tillhör -

228

lig effektivitet tillvarataga de intressen som dessa myndigheter närmast tia
att bevaka. Väl står det utom all diskussion alt största beaktande måste
skänkas det i anvisningarna för flygvapnets utredningsorgan angivna syftet
med deras verksamhet eller att i första band framskaffa underlag för sådana
åtgärder av chefen för flygvapnet som äro ägnade att förebygga fortsatta
liknande olyckor. Å andra sidan bör självfallet icke detta få föranleda
ett underskattande av betydelsen av att fel och försummelser verkligen bliva,
i fall där så är påkallat, vederbörligen beivrade. Att så sker är även
ägnat att i sin mån motverka ett återupprepande av vad som inträffat.

I det följande upptagas härefter vissa spörsmål som speciellt beröra det
på flygvapnets föranstaltande anordnade utredningsförfarandet. Härvid har
i första hand inställt sig frågan huruvida det, särskilt i betraktande av vad
ovan anförts angående möjligheterna till insatser från åklagarmyndighetens
sida, kan anses i princip tillfredsställande att haveriutredningarna, i
varje fall då de avse olycksfall av katastrofnatur eller eljest av betydande
omfattning, skola såsom för närvarande helt vara anförtrodda flygvapnets
egna myndigheter. I det följande kommer till vidare belysning av förevarande
fråga även att beröras de bestämmelser om undersökning av haverier
inom den civila luftfarten som tillkommit genom luftfartslagen den 6
juni 1957 (SFS 1957: 297).

Såsom framgår av de förut återgivna föreskrifterna i OSF tillkommer
det chefen för flygvapnet att beordra haverikommissionen att verkställa utredning
rörande inträffat haveri och haverikommissionens sammansättning
bestämmes därvid från fall till fall av chefen för flygvapnet. Kommissionen
består av ordförande, i regel en flottilj chef, samt därutöver minst fyra ledamöter,
nämligen en jurist (i regel flygstabens jurist) såsom sekreterare,
en förarutbildad officer, en flygingenjör (ingenjör) samt en läkare med
flygmedicinsk specialutbildning. Vidare gäller att kommissionens ledamöter
icke böra tillhöra samma flottilj som den vari det havererade planet
ingått.

Såsom ledamöter i haverikommissionen ingå således regelmässigt befattningshavare
som alla tillhöra flygvapnet. Med hänsyn till det primära syftet
med kommissionens undersökningar eller att framskaffa underlag för
åtgärder av chefen för flygvapnet i ändamål att förebygga fortsatta haverier
av liknande slag torde det givetvis icke i och för sig vara anmärkningsvärt
att chefen för flygvapnet funnit sig böra såsom utredare anlita personer
som var och en inom sitt arbetsområde besitta ingående kännedom
om de förhållanden som speciellt utmärka verksamheten inom flygvapnet.
Det har icke heller funnits anledning antaga annat än att kommissionsledamöterna
omsorgsfullt satt sig in i de problem de sålunda haft att förelägga
chefen för flygvapnet. Icke förty kunna utan tvivel mot det nuvarande systemet
göras invändningar, som icke kunna frånkännas berättigande. De betänkligheter
som göra sig gällande avse i första hand att undersökningarna
av och det preliminära ställningstagandet till olycksfallsorsakerna uteslutande
anförtrotts befattningshavare som, vad än må förutsättas om deras

229

strävan till objektivitet, icke kunna anses helt fristående från prejudicerande
intressen i saken och vidare att det fortsatta och slutliga bedömandet
av vad som förevarit ankommer på myndigheter som ha ansvaret för ledningen
av och tillsynen över verksamheten inom ftygvapnet i olika förekommande
hänseenden samt därigenom kunna komma att själva pröva
riktigheten och lämpligheten av egna åtgöranden och eventuellt underlåten
egen kontroll.

Såsom exempel på förefintligheten av prejudicerande intresse i saken torde
kunna nämnas de helt säkert icke sällsynta fall där i haverikommissionen
uppkommit fråga om att principiellt taga ställning till vederbörande
flottiljchefs ansvar för underlåtna åtgärder eller åsidosatt kontroll från
dennes sida. Det måste vara uppenbart att i dylika fall den såsom ordförande
i haverikommissionen tjänstgörande flottilj chefen bör av jävsskäl anses
mindre lämpad att deltaga i utredandet och bedömandet av denna fråga.
Såsom ett annat liknande fall torde kunna anföras att vid den flottilj, vars
chef tjänstgör såsom ordförande i haverikommissionen, ett haveri under
hans chefstid inträffat under omständigheter som befinnas i ett eller annat
avseende förete likheter med det fall som i kommissionen föreligger till
bedömande. Vad nu framhållits beträffande ordföranden i kommissionen
måste uppenbarligen äga motsvarande tillämpning även för andra ledamöters
vidkommande då i ett föreliggande fall uppkommer fråga att utreda
och bedöma ansvarsförhållandena i befattningar med enahanda eller liknande
åligganden som tillhöra dem anförtrodda tjänster inom flygvapnet.
Härtill kommer att såväl ordföranden som andra ledamöter i kommissionen
icke sällan komma att ställas inför situationer där de ha att bedöma ansvarsförhållanden
som beröra dem överordnade befattningshavare. Innebörden
av vad nyss anmärkts därom att enligt den nuvarande ordningen
det fortsatta och slutliga bedömandet av inträffade haverifall ankommer
på myndigheter som i olika förekommande hänseenden ha ansvaret för ledningen
av och tillsynen över verksamheten inom flygvapnet torde icke behöva
närmare belysas.

Det synes i anslutning till vad nu framhållits finnas anledning att till
jämförelse upptaga vissa synpunkter som framkommo i samband med tillkomsten
av de förut berörda i 1957 års luftfartslag upptagna bestämmelserna
rörande förfarandet vid utredningar av haverier inom den civila luftfarten.
Därvid må till en början erinras hurusom före tillkomsten av luftfartslagen
— lagens ikraftträdande är beroende av ännu icke meddelat förordnande av
Eders Kungl. Maj:t — förfarandet vid undersökning av civila luftfartsolyckor
icke var reglerat genom några i lag eller författning meddelade bestämmelser
med undantag endast sålillvida alt i tillämpningskungörelsen
till 1922 års luftfartsförordning föreskrivits skyldighet i första hand för
luftfartygets befälhavare alt under vissa angivna förutsättningar bos lutlfartsmyndigheten
anmäla inträffad olyckshändelse. Det har därefter fåll
ankomma på luftfartsmyndigheten — luftfartsstyrelsen — alt efter eget beprövande
reglera själva undersökningsförfarandet, dock givetvis utan befo -

230

genhet för styrelsen alt därvid ingripa i de åtgärder i åtalshänseende, vartill
vederbörande polis- och åklagarmyndigheter kunnat finna anledning. Beträffande
det förfarande som tillämpats vid nu åsyftade utredningar föreligga
av luftfartsstyrelsen den 14 juni 1948 skriftligen utfärdade direktiv,
och närmare upplysningar om riktlinjerna för förfarandet ha vidare lämnats
i samband med förarbetena till luftfartslagen (prop. 1957:69 s. 148—
149). Sedermera har luftfartsstyrelsen dels den 17 juni 1957 beslutat att —
intill dess nya luftfartslagen trätt i kraft — bestämmelserna i densamma om
undersökning av luftfartsolyckor i tillämpliga delar skola följas och dels
den 14 april 1958 i anslutning till sitt nyssnämnda beslut och i avvaktan på
fastställandet av tillämpningsbestämmelser till den nya lagen utfärdat vissa
för dylika undersökningar normgivande föreskrifter. Att i detalj ingå på
skiljaktigheterna mellan det tidigare tillämpade förfarandet och den numera
genomförda ordningen torde icke vara i förevarande sammanhang påkallat.
Av intresse härvidlag är närmast att, medan enligt den tidigare ordningen
det utan inskränkningar ankom på luftfartsstyrelsen att själv låta verkställa
utredning och besluta om åtgärder med anledning av inträffade luftfartsolyckor
och olyckstillbud, det enligt den nuvarande ordningen under
vissa förutsättningar skall ankomma på ett helt utanför luftfartsstyrelsen
stående utredningsorgan alt omhänderha undersökningen och, då anledning
därtill föreligger, i andra fall skall tillses att i utredningsorgan, som anlitas
av luftfartsstyrelsen, komma alt ingå en eller flera i förhållande till luftfartsstyrelsen
fristående ledamöter.

Frågan om en revidering av undersökningsförfarandet efter nu angivna i luftfartslagen
fastställda riktlinjer hade upptagits i det sakkunnigbetänkande
(SOU 195o: 42), som låg till grund för den genom denna lag tillkomna nya
lagstiftningen. De sakkunniga anföra i detta sammanhang (betänkandet s.
152—154) att besvarandet av frågan om lämplig anordning av undersökningsförfarandet
vore förenat med betydande vanskligheter. Utan tvivel kunde,
fortsätta de sakkunniga, vissa anmärkningar göras mot det dåvarande
systemet; i sådant avseende hade bl. a. framhållits att luftfartsstyrelsen i
många fall vore att i viss mån anse såsom part med hänsyn till dess ansvarighet
för flygsäkerhetsljänst, luftvärdighet, utbildning samt marktjänst
m. m. De sakkunniga diskutera härefter närmare de skäl som kunna anföl
as för och emot att undersökningsförfarandet förlägges till en särskild myndighet
med domstols befogenheter, därvid meddelas att de sakkunniga haft
under övervägande en anordning i viss överensstämmelse med sjöförklaring
ocii sjöförhör, vilka icke blott i praktiken av ålder med framgång prövats
utan även genom nyligen skedd översyn samordnats med det nutida rättegångsväsendet.
Det vore, framhålla de sakkunniga i detta sammanhang, betecknande
att det danska förslaget till lagstiftning på ifrågavarande område
upptoge ingående regler om en i vissa fall fungerande »sserlig underspgelseskommission»
och att dessa regler i viss mån erinrade om de svenska sjörättsliga
bestämmelserna. Emellertid hade de sakkunniga, på vissa i betänkandet
närmare utvecklade skäl, ansett lämpligast att åtminstone för det dåvarande

231

i huvudsak anknyta till vad då gällde och hade därför föreslagit att undersökning
av luftfartsolyckor skulle verkställas av myndighet som Kungl.
Maj:t förordnade, varefter de sakkunniga vidare anföra: Sådant administrativt
förordnande torde i allmänhet komma att givas genom generella bestämmelser.
Hinder förelåge emellertid icke att Konungen i administrativ ordning
bestämde att undersökningsmyndiglieten i visst eller vissa fall skulle
vara sammansatt på ett från det vanliga avvikande sätt. Det kunde anmärkas,
att enligt det danska förslaget den särskilda undersökningskommissionen
trädde i verksamhet först efter förordnande av ministern for offentlige
arbejder. Den av de sakkunniga i förevarande hänseende intagna ståndpunkten
hade ansetts icke hindra utan fastmera skärpa vikten av att i lagen upptoges
vissa bestämmelser, som vore ägnade att främja rättssäkerheten eller
från det praktiska livets sida eljest ansetts av betydelse för en tillfredsställande
utredning.

I de över betänkandet avgivna remissyttrandena göras uttalanden till förmån
för en särskild undersökningskommission såsom utredningsorgan. Sålunda
yttrade styrelsen för Sveriges advokatsamfund (prop. 1957: 69 s. 154):
Det syntes styrelsen önskvärt att ifrågavarande undersökning verkställdes
av en särskild av Konungen tillsatt undersökningskommission, där såväl
juridisk som teknisk sakkunskap av högsta klass vore representerad. Man
kunde enligt styrelsens mening icke bortse från möjligheten att luftfartsstyrelsen
bleve den myndighet som enligt förslaget skulle verkställa ifrågavarande
undersökningar. Detta funne styrelsen icke tillfredsställande, eftersom
luftfartsstyrelsen vore den myndighet som enligt förslaget hade ansvaret för
tillsyn över luftfartygen i alla viktigare hänseenden särskilt beträffande
dessas skick, utrustning och bemanning. Luftfartsstyrelsen skulle därför
kunna bli tvungen att bedöma riktigheten av de egna åtgärderna respektive
bedöma ansvaret för egen underlåten kontroll.

Scandinavian Airlines System (SAS) yttrade (prop. s. 154): SAS ansåge
det otillfredsställande att, såsom i motiven förutsattes, luftfartsstyrelsen
skulle vara den myndighet som i princip skulle verkställa undersökning och
föranstalta om därav föranledda åtgärder vid det slags olyckor och olyckstillbud,
varom det här vore fråga. Orsaken till denna inställning från SAS
sida vore att, på sätt i motiven likaledes angåves, styrelsen i många fall
kunde vara part i målet. SAS ansåge därför att den undersökningsmyndighet
som avsåges i förslaget skulle utgöras av en särskild, opartisk undersökningskommission
och ville i detta sammanhang hänvisa till de i Danmark
föreslagna bestämmelserna om »saerlig underspgelseskommission».
Det syntes icke böra möta några större vanskligheter att få tillgång till erforderlig
teknisk expertis för sådana undersökningar. Andra i motiven
framförda betänkligheter mot en omläggning av det hittillsvarande systemet
i enlighet med vad nu angivits syntes icke vara av den beskaffenhet
att de borde utgöra några vägande hinder för en sådan omläggning. Det
kunde möjligen tänkas alt man ej gjorde undersökning genom en opartisk
kommission obligatorisk utan att Kungl. Maj :t finge besluta från fall till

232

fall om sådan undersökning på basis av en av luf tf artsstyrelsen gjord förberedande
undersökning, dock att särskild undersökningskommission alltid
borde tillsättas så snart det begärdes av någon, vars rätt kunde vara
beroende av undersökningens resultat om orsakerna till olyckan.

En närbesläktad men i viss mån avvikande lösning förordades av handelskammaren
i Göteborg (prop. s. 154): Ehuru förslaget närmast siktade på
ett bibehållande av det för det dåvarande tillämpade systemet, gåve motiven
emellertid också uttryck för en viss tvekan huruvida denna anordning ur
alla synpunkter vore den lämpligaste. Handelskammaren ville för sin del
särskilt understryka det förhållandet att undersökningen komme att utföras
av samma myndighet, som hade att övervaka säkerhetsbestämmelsernas
efterlevnad. Enligt kammarens mening vore det i varje fall lämpligt,
att utredningen leddes av en opartisk ordförande, även om teknisk expertis
från luftfartsstyrelsen måste anlitas för dess genomförande. Innan definitiv
ståndpunkt fattades i frågan, borde det också närmare undersökas
huruvida alternativet att anförtro utredningen åt domstol förstärkt med
teknisk sakkunskap vore omöjligt att genomföra.

Svenska flijgförsäkringspoolen, liksom även poliskammaren i Malmö, förordade
regler i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller på det
sjörättsliga området och Stockholms handelskammare ifrågasatte för vissa
fall ett förfarande i enlighet med de sjörättsliga principerna som ett alternativ
och en särskild undersökningskommission såsom ett annat.

Föredragande departementschefen anförde i huvudsak följande (prop. s.
154 156): Luftfartsstyrelsen finge åtminstone i regel anses äga erforderlig

sakkunskap för att utreda luftfartsolyckor men vissa sådana olyckor, bl. a.
de svåraste och de i vilka styrelsens ställning icke kunde anses helt opartisk,
borde utredas i former som tillförsäkrade full objektivitet. I sådana fall
borde ett helt utanför luftfartsstyrelsen stående utredningsorgan föredragas.
De undersökningsorgan utanför luftfartsstyrelsen, vilka i första rummet
ifrågasatts, vore å ena sidan en domstol, som i likhet med vad fallet
vore vid sjöförklaringar och sjöförhör förstärkts med vissa sakkunniga,
och å andra sidan en särskild, av Kungl. Maj :t tillsatt undersökningskommission,
liknande den som förekomme i det danska förslaget. Såsom en
tredje möjlighet antyddes i handelskammarens i Göteborg yttrande den
anordningen, att Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnade en eller flera utanför
luftfartsstyrelsen stående personer att deltaga i eller följa en genom
styrelsens försorg utförd undersökning. Även denna möjlighet funnes förutsedd
i det danska förslaget, dock blott såvitt avsåge tekniskt sakkunniga.
Av de sålunda nämnda möjligheterna syntes, av skäl som framhållits bl. a.
från de sakkunnigas sida, en med vissa sakkunniga förstärkt domstol icke
böra komma i fråga. Däremot syntes alternativet med en särskild undersökningskommission
innebära en lämplig anordning. I vissa fall syntes även
den utvägen kunna väljas, att Kungl. Maj :t utsåge en eller flera personer
att deltaga i en genom luftfartsstyrelsens försorg utförd undersökning. Vid
övervägande av ifrågavarande spörsmål hade departementschefen sålunda

233

funnit den lämpligaste anordningen vara, att Kungl. Maj :t ägde förordna
särskild undersökningskommission i vissa fall och att en av luftfartsstyrelsen
utsedd undersökningskommission skulle verkställa övriga undersökningar.
Såsom fall där särskild kommission borde utses hade departementschefen
ansett böra angivas de, där Kungl. Maj :t funne omfattningen av
timad olycka, luftfartsstyrelsens befattning med den händelse undersökningen
avsåge eller annan sådan grund föranleda därtill. Därjämte borde
som en mellanform Kungl. Maj :t, när skäl därtill förelåge, äga förordna
en eller flera särskilda ledamöter av en av luftfartsstyrelsen utsedd undersökningskommission.
En sådan i förhållande till en särskild undersökningskommission
enklare lösning kunde vara ändamålsenlig exempelvis i
ett fall där olyckan ej vore alltför omfattande eller svårutredd och där en
lämplig utomstående ledamot kunde anses utgöra en fullgod säkerhet för
att utredningen bleve helt opartisk. SAS hade förordat att särskild undersökningskommission
alltid tillsattes, så snart det begärdes av någon vars
rätt kunde vara beroende av undersökningsresultatet. Departementschefen
funne det ej lämpligt att utan undantag fastställa en sådan regel men ville
dock framhålla, att en begäran av nämnt slag självfallet vore en viktig anledning
att överväga om icke en särskild undersökningskommission borde
förordnas. Att ett undersökningsorgan efterträdde ett annat som undersökningsmyndighet
syntes i regel böra undvikas, bl. a. emedan ett nytt organ
i mycket skulle vara bundet av åtgärder som ett tidigare organ vidtagit.
Luftfartsstyrelsen borde därför, om tvekan kunde föreligga rörande
lämpligheten av att utredningen skedde genom styrelsens försorg, underställa
Kungl. Maj: t frågan rörande tillsättande av undersökningskommission.
På liknande sätt borde förfaras, om styrelsen både förordnat undersökningskommission
och det senare skulle visa sig lämpligt, att utredningen
övertoges av en särskild undersökningskommission eller att särskild ledamot
förordnades i den redan tillsatta kommissionen.

I förevarande sammanhang torde vidare lämpligen böra i sin helhet här
återgivas de bestämmelser som med anledning av propositionen upptogos
i 11 kap. luftfartslagen under rubriken »Undersökning av luftfartsolyckor».
Bestämmelserna ha följande lydelse.

7 §.

Inträffar vid luftfartygs nyttjande olyckshändelse, som medför att någon
avlider eller får allvarlig kroppsskada eller att betydande skada uppstår å
fartyget eller egendom som icke befordras därmed, skall undersökning verkställas
angående olyckshändelsen och dess orsaker samt uppkomna skador.

När allvarlig fara för sådan olyckshändelse förelegat eller något inträffat
som lyder på väsentligt fel hos fartyget eller markorganisationen, skall
ock undersökning äga rum.

8 §•

Undersökning varom i 7 § sägs skall verkställas av en undersökningskommission.

234

I kommissionen skall erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap vara
företrädd.

9 §.

Kommissionens ledamöter utses av luftfartsstyrelsen, där ej Konungen
finner anledning förordna en eller flera ledamöter.

Finner Konungen omfattningen av timad olycka, luftfartsstyrelsens befattning
med saken eller annan sådan grund föranleda därtill, äger Konungen
förordna särskild undersökningskommission.

10 §.

På sätt Konungen förordnar skall kommissionen underrätta dem saken
kan angå samt bereda dem tillfälle att anföra vad de akta nödigt till bevakande
av sin rätt. De äga, såvitt det kan ske utan men för utredningen,
närvara vid undersökning å olycksplatsen samt eljest vid kommissionens
utredningsarbete.

11 §•

Kommissionen skall utföra sitt arbete i samråd med polismyndighet eller
åklagare, som i saken leder förundersökning jämlikt 23 kap. rättegångsbalken.

I avvaktan på att kommissionen börjar sin verksamhet har luftfartsstyrelsen
att i samråd med polismyndighet eller på annat lämpligt sätt företaga
de åtgärder för säkerställande av utredningen, som finnas nödiga och
icke utan våda kunna uppskjutas.

12 §.

Kommissionen må hålla förhör med envar som antages kunna lämna
upplysning av betydelse för utredningen samt granska föremål som kan antagas
äga sådan betydelse.

Såframt undersökningen finnes eljest icke kunna behörigen fullföljas, må
kommissionen påkalla utredning genom polismyndighet. Vid sådan utredning
skall vad i 23 kap. rättegångsbalken är stadgat gälla i tillämpliga delar;
tvångsmedel som avses i 24—28 kap. rättegångsbalken må dock användas
allenast i den mån anledning förekommer att brott som liör under
allmänt åtal förövats.

Finner kommissionen nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid domstol
eller att föreläggande meddelas någon att såsom bevis tillhandahålla skriftlig
handling eller föremål, må kommissionen göra framställning därom hos
den allmänna underrätt, inom vars område händelsen timat eller den vistas
som skall höras eller åtgärden eljest angår. Rätten skall anställa förhör
eller meddela föreläggande, därest laga hinder ej möter. Angående åtgärd
som nu sagts skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om bevisupptagning
i rättegång utom huvudförhandling.

13 §.

Anträffas luftfartyg eller gods, som befordrats med luftfartyg, eller något,
som hör till sådant fartyg eller gods, och förekommer anledning antaga
att luftfartsolycka timat, må vad som anträffats icke avlägsnas eller rubbas
utan tillstånd av polismyndighet eller undersökningskommission, med
mindre det sker för att rädda människoliv eller eljest synnerliga skäl äro
därtill.

235

Har någon tillvaratagit egendom som avses i första stycket, skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos polismyndighet eller undersökningskommission,
som äger omhändertaga egendomen när det finnes påkallat.

I anslutning till de nu återgivna bestämmelserna i luftfartslagen torde vidare
höra erinras hurusom enligt 15 kap. 1 § samma lag det skall ankomma
på Konungen eller den Konungen bemyndigar att i fråga om luftfart med
svenska militära luftfartyg samt om militära flygplatser och annan militär
markorganisation meddela bestämmelser i de ämnen, i vilka beträffande civil
luftfart stadganden äro givna i luftfartslagen; endast i vissa särskilda i
lagrummets andra stycke angivna hänseenden, som äro utan intresse i förevarande
sammanhang, skola lagens bestämmelser gälla även militär flygverksamhet.

Av det anförda framgår hurusom enligt de nya reglerna för undersökning
av civila luftfartsolyckor det skall ankomma på Eders Kungl. Maj :t dels att
under vissa förutsättningar förordna särskild utredningskommission och
dels att i andra fall, i den mån Eders Kungl. Maj:t finner anledning därtill,
utse en eller flera ledamöter i haverikommission som för ändamålet tillsättes
av luftfartsstyrelsen. Såsom skäl för att anordna särskild undersökningskommission
har, i överensstämmelse med propositionen, i lagen angivits
att Eders Kungl. Maj :t finner omfattningen av timad olycka, luftfartsstyrelsens
befattning med saken eller annan sådan grund föranleda därtill.
Den angivna mellanformen eller att Eders Kungl. Maj :t förordnar en
eller flera särskilda ledamöter i en av luftfartsstyrelsen utsedd haverikommission
har, enligt departementschefens förberörda anförande i propositionen,
anvisats såsom ändamålsenlig exempelvis i ett fall, där olyckan ej
är alltför omfattande eller svårutredd och där en lämplig utomstående ledamot
kan anses utgöra en fullgod säkerhet för att utredningen blir helt
opartisk. Av den lämnade redogörelsen framgår vidare hurusom i det sakkunnigbetänkande,
som låg till grund för den nya luftfartslagen, liksom i
ett flertal av de över förslaget avgivna remissyttrandena med bestämdhet
hävdades alt, då det gällde undersökningar av ifrågavarande art, luftfartsstyrelsen
i många fall vore att anse såsom part. Såsom grund härför hänvisades
i betänkandet till luftfartsstyrelsens ansvarighet för flygsäkerhetstjänst,
luftvärdighet, utbildning samt marktjänst m. m. och torde i fråga om
de synpunkter i enahanda riktning, som framfördes i remissyttrandena, särskilt
kunna erinras om vad styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalar
därom att luftfartsstyrelsen vore den myndighet som enligt förslaget hade
ansvaret för tillsyn över luftfartygen i alla viktigare hänseenden särskilt beträffande
dessas skick, utrustning och bemanning och att luftfarlsstyrelsen
därför skulle kunna bli tvungen att bedöma riktigheten av egna åtgärder
respektive bedöma ansvaret för egen underlåten kontroll.

Vad angår utredandet av inom flygvapnet inträffande haverier har redan
förut framhållits hurusom, sedan av chefen för flygvapnet förordnad haverikommission
avgivit sin utredningsrapport, det fortsatta och slutliga bedö -

236

mandet av vad som förevarit ankommer på myndigheter ■—- i sista hand
chefen för flygvapnet — vilka ha ansvaret för ledningen av och tillsynen
över verksamheten inom flygvapnet i olika förekommande hänseenden och
därigenom kunna komma att själva pröva riktigheten och lämpligheten av
egna åtgöranden och eventuellt underlåten egen kontroll. Det ligger sålunda
i öppen dag att vad i samband med tillkomsten av luftfartslagen anmärktes
därom att luftfartsstyrelsen i många fall måste mer eller mindre anses
såsom part då fråga är om undersökning av civila flygolyckor äger motsvarande
tillämpning beträffande ledningen för flygvapnet när det gäller
att från synpunkten av föreliggande ansvarsförhållanden bedöma vad som
förekommit i samband med militära flygolyckor. För flygledningens del
torde för övrigt den påtalade partsställningen vara än mera framträdande
än vad fallet är beträffande luftfartsstyrelsen. Detta sistnämnda förhållande
sammanhänger givetvis med att flygledningen får anses ytterst ha ansvaret
för all verksamhet som förekommer inom flygvapnet medan, då det
gäller den civila luftfarten, den därmed förbundna verksamheten i viktiga
delar, exempelvis själva flygningen av planen, utövas under förhållanden,
för vilka luftfartsmyndigheten icke annat än i begränsade hänseenden kan
göras ansvarig.

Såsom i det föregående närmare framhållits föreligger även eljest anledning
till betänkligheter i fråga om det inom flygvapnet nu tillämpade utredningsförfarandet,
nämligen i vad avser det speciella utredningsorgan,
haverikommissionen, som anlitas i förevarande sammanhang. De huvudsakliga
anmärkningarna ha härvidlag gällt att enligt denna ordning undersökningarna
av och det preliminära ställningstagandet till olycksfallsorsakerna
uteslutande anförtrotts flygvapnet tillhörande befattningshavare, som
icke kunna anses helt fristående från prejudicerande intressen i saken, samt
vidare att såväl ordföranden som andra ledamöter i kommissionen icke sällan
komma att ställas inför situationer där de ha att bedöma ansvarsförhållanden
som beröra dem överordnade befattningshavare.

De brister, som sålunda på olika sätt vidlåda det inom flygvapnet tillämpade
utredningsförfarandet, äro enligt min mening otvivelaktigt av sådan
art att en omläggning av det nuvarande systemet snarast bör ske i syfte att
få till stånd en ordning som innefattar betryggande garantier för att full
objektivitet under alla förhållanden blir iakttagen. Det måste uppenbarligen
vara av vikt, icke minst i flygvapnets eget intresse, att tillbörligt beaktande
ägnas det krav som i nu nämnda hänseende gör sig gällande från den allmänna
opinionen, särskilt när fråga är om olyckor av katastrof natur eller
eljest av betydande omfattning.

Såsom framgår av det förut anförda måste det även vara av vikt att i
samband med en omläggning av den nuvarande ordningen på betryggande
sätt tillses att åklagarmyndigheterna bliva i stånd att med tillbörlig effektivitet
tillvarataga de intressen som dessa myndigheter närmast ha att bevaka.

Av vad nu sammanfattningsvis anförts torde framgå att riktlinjerna för

237

en omläggning i syfte att avhjälpa de brister som äro förbundna med det
nuvarande systemet kunna anses vara i princip tämligen givna. Därmed är
självfallet icke uteslutet att i detta sammanhang kunna i flera hänseenden
uppkomma spörsmål, vilkas lösande kan föranleda meningsskiljaktigheter,
och att det måhända kan visa sig erforderligt eller lämpligt att, innan något
definitivt ståndpunktstagande sker, föranstalta om viss utredning för vinnande
av säkrare utgångspunkter för bedömande av någon eller flera av de
föreliggande frågorna. Enligt min mening torde det dock kunna förutsättas
att behovet av mera ingående utredning i saken icke skall i någon större
mån göra sig gällande, enär den ordning för undersökning av civila luftfartsolyckor,
som kommit till uttryck i luftfartslagen, synes med fördel kunna
i många hänseenden tagas till vägledning vid utformningen av nya bestämmelser
för utredning av militära flygolyckor.

I det följande har jag sökt angiva de huvudsakliga riktlinjerna för en sådan
omläggning av förfarandet som enligt mitt bedömande synes ägnad att
tillgodose de krav som härutinnan göra sig gällande. Därvid har av mig icke
avsetts annat än att framlägga en skissering till den ifrågasatta nyordningen
och således icke att närmare ingå på någon utformning av för ändamålet
erforderlig författningstext.

Enligt vad jag sålunda ansett mig böra ifrågasätta skulle i sak föreskrivas
följande.

Inom flygvapnet inträffat haveri eller tillbud därtill (haveri och olika slag
därav samt tillbud till haveri synas lämpligen kunna definieras i överensstämmelse
med nuvarande bestämmelser i OSF mom. 317 och 318) utredes
— under nedan angivna förutsättningar — i någon av följande former, nämligen
genom 1) särskild av Konungen förordnad undersökningskommission;
2) flygvapnets haverikommission, vars ledamöter utses av chefen för flygvapnet,
där ej Konungen för visst fall finner anledning förordna en eller flera
ledamöter i kommissionen; 3) av vederbörande flottiljchef utsedd haverinämnd
eller 4) av floltiljchefen beordrad haveriutredare.

Oavsett vilken av nu angivna former för utredningen som kommer till användning,
skall det åligga vederbörande utredningsorgan att, i enlighet med
vad nedan närmare utvecklas, utföra sitt arbete i samråd med polis- eller
åklagarmyndighet, som leder eller kan komma att leda förundersökning i
saken jämlikt 23 kap. rättegångsbalken.

På särskild undersökningskommission (enligt 1 ovan) skall ankomma
att utreda inträffat haveri i fall där haveriet medfört att någon avlidit eller
fått allvarlig kroppsskada eller att betydande skada uppstått å flygplanet
eller egendom som icke befordrats därmed och under förutsättning tillika
alt — efter det chefen för flygvapnet i enlighet med vad som skall åligga
honom ofördröjligen hos Konungen anmält dylikt haveri —- Konungen med
hänsyn till omfattningen av olyckan, den befattning flygvapnets myndigheter
eller befattningshavare tagit med saken eller av annan sådan grund finner
utredningen böra ombesörjas i den särskilda ordning varom nu är fråga.

238

På enahanda sätt skall efter förordnande av Konungen tillbud till haveri
utredas av särskild undersökningskommission när allvarlig fara för sådan
olycka som nyss nämnts förelegat eller något inträffat som tyder på väsentligt
fel hos flygplanet eller marktjänsten. — I avvaktan på att undersökningskommissionen
börjar sin verksamhet skall det åligga chefen för flygvapnet
att i samråd med polismyndighet eller på annat lämpligt sätt företaga
de åtgärder för säkerställande av utredningen som finnas nödiga och
icke utan våda kunna uppskjutas. — I detta sammanhang må erinras hurusom
i fråga om den särskilda undersökningskommission, som enligt luftfartslagen
kan komma att tillsättas av Konungen för undersökning av civila
luftfartsolyckor, i propositionen till nämnda lag framhölls att det i regel
syntes böra undvikas att ett undersökningsorgan efterträdde ett annat som
undersökningsmyndighet bl. a. emedan ett nytt organ i mycket skulle vara
bundet av åtgärder som ett tidigare organ vidtagit samt att luftfartsstyrelsen
därför borde, om tvekan kunde föreligga rörande lämpligheten av att utredningen
skedde genom styrelsens försorg, underställa Konungen frågan
rörande tillsättande av undersökningskommission. Det är uppenbart att vid
införande för flygvapnets del av sådana bestämmelser som de nu ifrågasatta
den nyssnämnda vid luftfartslagens tillkomst framförda synpunkten blir i
lika mån tillämplig på det område varom nu är fråga.

I andra fall än nu nämnts skall utredningen av inträffat haveri (tillbud)
ankomma på flygvapnets haverikommission (enligt 2 ovan) under enahanda
förutsättningar som nu gälla enligt OSF mom. 328 eller att chefen
för flygvapnet finner haveriet vara av allvarlig eller svårbedömd beskaffenhet.
Därjämte bör i enlighet med vad ovan angivits och i överensstämmelse
med motsvarande anordning i fråga om civila luftfartsolyckor Konungen,
nar skäl därtill föreligga, såsom en mellanform äga förordna en eller fiera
särskilda ledamöter i den av chefen för flygvapnet utsedda haverikommissionen.
Ändamålsenligheten torde, på samma sätt som vid luftfartslagens
tillkomst framhölls beträffande civila luftfartsolyckor, påkalla att en sådan
i förhållande till en särskild undersökningskommission enklare lösning
står till buds i fall där olyckan ej är alltför omfattande och svårbedömd och
dar en eller flera i flygvapnets haverikommission tillsatta utomstående ledamöter
kunna anses utgöra tillräcklig garanti för att full objektivitet blir
iakttagen.

Ltredning av haveri (tillbud) skall i fall där utredningen icke anförtrotts
åt särskild undersökningskommission eller haverikommission ankomma på
haverinämnd eller haveriutredare (enligt 3 och 4 ovan) med tillämpning
av^ahanda bestämmelser som för närvarande gälla enligt OSF mom. 334

Härefter må närmast upptagas frågan om den särskilda undersökningskommissionens
och haverikommissionens sammansättning och vidare de
regler som lämpligen böra gälla för dessa och övriga ovannämnda ulrednmgsorgans
samverkan med polis- och åklagarmyndigheter.

Beträffande den undersökningskommission som enligt luftfartslagen har

239

att i där angivna fall utreda civila luftfartsolyckor gäller — vare sig det är
fråga om av luftfartsstyrelsen tillsatt eller särskild av Konungen förordnad
undersökningskommission — enligt stadgande ill kap. 8 § andra stycket
nämnda lag att erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap skall vara företrädd
i kommissionen. I anslutning till detta stadgande anförde departementschefen
(ovannämnda prop. s. 156): 1 lagen torde böra angivas vissa
riktlinjer för sammansättningen av undersökningskommissionen, såväl när
den förordnas av Kungl. Maj:t som när den utses av luftfartsstyrelsen. Enligt
det danska förslaget skulle den särskilda undersökningskommissionen
tillsättas för fyra år och bestå av en domare såsom ordförande samt ett av
ministeriet for offentlige arbejder närmare bestämt antal medlemmar som
representerade ingående sakkunskap i olika avseenden av teknisk art. Vid
varje undersökning skulle förutom ordföranden i regel fyra av dessa sakkunniga
deltaga. I vissa fall kunde även förordnas en företrädare för det
allmännas intresse. För ordföranden skulle finnas en ersättare, som likaledes
skulle vara domare. Vidare kunde till kommissionen knytas sekreterare
och särskilda sakkunniga. Däremot innehölle det danska förslaget icke
några bestämmelser om vilka representanter för luftfartsväsendet som enligt
huvudregeln skulle undersöka luftfartsolyckor. I motsats till det danska
förslaget kunde departementschefen icke ansluta sig till tanken, att en särskild
undersökningskommission enligt stadgande i lagen borde förordnas
för viss tid. Kungl. Maj :t borde i detta hänseende ha fria händer, och det
syntes vara lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter på området. Det
linge i varje fall anses ändamålsenligt att kunna anpassa undersökningskommissionens
sammansättning efter uppgiften på sätt för det dåvarande
vore fallet. På grund av det anförda borde i lagen icke utsägas mer än att
undersökningskommission skall så utses, att den för kommissionens uppgift
erforderliga tekniska och juridiska sakkunskapen bleve företrädd i
kommissionen. Departementschefen hade dessutom övervägt att med hänsyn
till de stora krav, som måste ställas på en särskild undersökningskommission
i fråga om opartisk och grundlig utredning, i likhet med vad som
vore fallet å dansk sida, föreslå att ordföranden skulle vara eller ha varit
innehavare av domarämbete. Även om en sådan regel i allmänhet borde tilllämpas,
hade departementschefen dock stannat för att den ej borde göras
undantagslös genom att upptagas som ett legalt krav.

Även da det gäller den nu ifragasalla särskilda undersökningskommissionen
för utredning av haverier inom flygvapnet synes, i varje fall i fråga om
ordförandebefattningen, finnas fog för enahanda synpunkter som kommit
till uttryck i nyssberörda uttalande i samband med tillkomsten av luftfartslagen.
I detta sammanhang torde dock ytterligare höra framhållas följande.
Även om på sätt förut angivits ledamöterna i kommissionen i regel icke
höra förordnas på viss lid, synes i varje fall innehavaren av ordförandeposten
lämpligen böra undantagas från tillämpningen av en sådan princip. Här
torde icke behöva närmare utvecklas skälen till att denne befattningshavare,
vilken skall företräda juridisk sakkunskap och även vara väl insatt i

240

den speciella utredningsteknik som ofta blir erforderlig i angelägenheter av
ifrågavarande slag, bör mera kontinuerligt och om han därtill finnes väl
skickad för mera avsevärd tid framåt ägna sig åt sitt uppdrag. Huruvida
anledning kan föreligga att låta en eller flera av de ledamöter som företräda
den flygtekniska sakkunskapen, mer eller mindre ofta växla från fall till
fall, måste givetvis bliva beroende av arten av de spörsmål av hithörande
slag som föreligga till bedömande. Normerna för utseende av de flygtekniskt
sakkunniga ledamöterna i kommissionen synas lämpligen böra vara
att chefen för flygvapnet föreslår två eller tre av dessa ledamöter, därvid
givetvis förslaget skall kunna och även måste förutsättas komma att i första
hand avse befattningshavare inom flygvapnet, samt att motsvarande antal
utses efter förslag av kommissionens ordförande, som i fråga om sitt förslag
bör i mån av behov samråda med tillgänglig expertis och därvid särskilt
inrikta sig på att i kommissionen få insatta sakkunniga från i förhållande
till flygvapnet fristående verksamhetsområden. Det torde icke numera behöva
befaras att tillgången på flygtekniskt utbildade personer i vårt land
är så begränsad att icke jämväl behovet av för uppdraget lämpade civila
sakkunniga skall kunna bliva tillfredsställande tillgodosett.

Förut har framhållits hurusom regler böra införas varigenom garantier
erhållas för erforderlig samverkan mellan vederbörande utredningsorgan —
särskild undersökningskommission, haverikommission, haverinämnd eller
haveriutredare — och polis- eller åklagarmyndighet som leder eller kan
komma alt leda förundersökning i saken jämlikt 23 kap. rättegångsbalken.

I nu nämnda hänseende synes såvitt gäller den särskilda undersökningskommissionen
och flygvapnets haverikommission samt haverinämnderna i
första hand böra genom uttryckliga bestämmelser fastställas att det, enligt
vad redan nu måste anses gälla i förhållande till förefintliga utredningsorgan,
tillkommer vederbörande polis- och åklagarmyndighet — i regel landsfogden
i det län där den av haveriet berörda flygflottiljen är förlagd — att
efter tillkännagivande själv eller genom någon sin representant inträda i vederbörande
kommission eller nämnd samt följa och deltaga i dess arbete.

I den föregående redogörelsen har redan framhållits att, om åklagarmyndigheterna
skulle kontinuerligt följa och i fall av behov efter hand ingripa i
haverikommissionens utredningsarbete, detta helt visst mången gång skulle
kräva insatser från åklagarmyndigheternas sida som skulle visa sig svåra
att förena med deras åligganden i övrigt. Olägenheterna av att en sådan
medverkan från åklagarmyndigheternas sida knappast är praktiskt möjlig
har också tidigare ingående påvisats.

En anordning som skulle vara ägnad att verksamt förebygga nu åsyftade
olägenheter synes kunna åstadkommas sålunda att åklagarmyndigheterna
finge till sitt förfogande en i förekommande fall snabbt tillgänglig och för
sysslan lämplig företrädare i såväl den särskilda undersökningskommissionen
som haverikommissionen. En sådan företrädare för åklagarmyndigheterna
skulle lämpligen kontinuerligt tjänstgöra i kommissionerna efter hand
som dessa finge att syssla med inträffade haverifall och skulle på sådant

241

sätt, om särskild vikt lades vid personvalet, säkerligen kunna göra sig väl och
allsidigt förtrogen med olika i utredningarna uppkommande problem. Hans
närmaste uppgift skulle då bliva att i mån av behov fortlöpande hålla åklagaren
— d. v. s. i regel vederbörande landsfogde — underrättad om utredningens
fortgång och underställa åklagaren till äventyrs uppkommande frågor
om utredningens inriktande på visst eller vissa spörsmål eller andra
liknande frågeställningar ävensom att efter slutförd utredning föredraga
ärendet för åklagaren. Hinder borde givetvis icke heller möta att denne företrädare
för åklagarmyndigheten även direkt med den särskilda undersökningskommissionens
eller haverikommissionens ordförande under arbetets
gång upptoge frågor om fullständigande av utredningen från synpunkter som
ansågos vara av intresse för det allmänna.

Del torde erfarenhetsmässigt kunna påräknas att den nu ifrågasatta posten
såsom ställföreträdare för åklagarmyndigheterna vid här avsedda haveriutredningar
skall kunna med fördel rekryteras särskilt bland kriminalstatspolisens
personal och att även erforderlig ersättare för denne skall kunna
ställas till förfogande från samma håll.

Vidare böra i enlighet med vad förut angivits anordningar övervägas i
syfte att åstadkomma särskild tillsyn över att objektivitet blir iakttagen även
i fall där utredning av haverier sker genom haverinämnder och haveriutredare.
En sådan tillsyn torde i hög grad komma att underlättas om, då det
gäller särskild undersökningskommission och haverikommissionen, den anordning
som nyss ifrågasatts blir genomförd. Om så sker torde det nämligen
ligga nära till hands att åt den föreslagnc ställföreträdaren för åklagarmyndigheterna
även uppdraga att efter hand granska de utredningsrapporter
som avgivas av haverinämnder och haveriutredare och därefter delgiva
vederbörande åklagarmyndighet det resultat vartill denna granskning
föranlett. Med en sådan ordning torde kunna påräknas att åklagarmyndigheterna
skola bliva i tillfälle att i nu åsyftade fall vidtaga de åtgärder som
må vara påkallade från de synpunkter som åklagarmyndigheterna ha att
tillvarataga.

En annan fördel med det nu skisserade förslaget synes vara att den befattningshavare
inom kriminalstatspolisen som skulle komma att ägna sig
åt ovan angivna arbetsuppgifter kunde, i den mån dessa ej komme att helt
utfylla hans tjänstetid, med bibehållande av sin ordinarie stationeringsort
användas för sina vanliga uppgifter inom det arbetsområde där han eljest
har sin verksamhet.

Vidare finner jag i detta sammanhang angeläget framhålla att de särskilda
former för undersökning av haverier inom flygvapnet, varom i det
föregående varit fråga, givetvis icke äro avsedda att utesluta vare sig alt
chefen för flygvapnet vid sidan därav låter verkställa den ytterligare ulredning
varav han kan finna sig ha behov för alt bedöma lämpliga åtgärder
[ill förebyggande för framliden av liknande olyckor eller all åklagaren jämsides
med eller i anslutning till sådan särskild undersökning som här avsetts
låter utföra den vidare utredning som han anser påkallad.

16—58171b. M ili I ie ombudsman nen s äembetsberättelse

242

Slutligen må även framhållas att, sedan numera flygverksamhet med helikoptrar
planerats och delvis påbörjats vid armén och marinen, fråga kan
uppkomma att låta motsvarande bestämmelser som de nu föreslagna jämväl
gälla inom dessa försvarsgrenar förekommande flygverksamhet.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
av mig nu framförda spörsmål.

243

Yttrande till Konungen över framställning angående ifrågasatt ändring
av lagstiftningen rörande arreststraff och tillrättavisning

Genom remiss den 20 maj 1958 beredde Knngl. Maj:t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en av försvarsväsendets underbefalsforbund
i underdånig skrivelse den 1 april 1958 gjord framställning dels om
utredning angående möjligheterna att avskaffa arreststraffets användning i
fredstid beträffande den inom försvaret anställda personalen dels ock om
sådan ändring, så snart sig göra läte, av bestämmelserna i militära rättcgångslagen
om meddelande av tillrättavisning att, såvitt anginge tillrättavisningsrättens
användande gentemot det fast anställda underbefälet med vederlikar,
denna personalkategori bleve likställd med officerare och underofficerare.
Med anledning härav avgav militieombudsmannen den 12 november
1958 följande yttrande.

I sin skrivelse har förbundet anfört i huvudsak följande: Det kunde måhända
förr i tiden — då den militära tjänsten var starkt särpräglad och i de
flesta hänseenden skilde sig från civil verksamhet och då för försvarets peisonal
i stor utsträckning gällde särskilda villkor på snart sagt alla områden
— ha tett sig naturligt att i den särskilda strafflagstiftning som gällde för
den militära personalen inkluderades bestämmelser om ett sådant straff som
arreststraffet, vilket saknade motsvarighet med avseende å personer i civil
verksamhet inom samhället. Numera vore emellertid läget ett annat och med
anledning därav aktualiserade förbundet genom föreliggande framställning
spörsmålet om arreststraffets avskaffande, varvid förbundet dock gåve akt
allenast på den situation, i vilken den vid försvaret anställda, d. v. s. den i
den militära tjänsten frivilligt engagerade och däri yrkesverksamma personalen
befunne sig, och icke ville taga ställning till frågan huruvida skäl kunde
anföras för bibehållande av arreststraffet för värnpliktiga med hänsyn
till alt dessa med tvång toges i anspråk för militär tjänst. Visserligen hade
de militära och civilmilitära beställningshavarna självfallet även nu för tiden
speciella av den militära tjänsten och dess natur betingade arbetsuppgifter
och delvis också rätt säregna tjänstgöringsförhållanden, men uppgifter
och villkor syntes allmänt taget dock numera för denna grupp icke avvika
mer från det normala än för många andra specialyrken inom det moderna
samhället. I vart fall vore avvikelserna sa länge fred rådde icke särskilt
slöra. Nämnda beställningshavare hade i stort sett samma arbetsrällsliga
ställning som andra statstjänstemän. Med hänsyn till angivna omständigheter
vore det svårt att förstå att de förstnämnda skulle för mindre förseclser
i eller för sin tjänst vara underkastade straffbestämmelser, som innebure
att de riskerade alt berövas friheten, medan beträffande civilt anställda
statstjänstemän frihetsberövande vore uteslutet för motsvarande för -

244

seelser. Det förefölle icke antaglig! att den militära disciplinen krävde en
sådan särbehandling av de militärt anställda tjänstemännen. Vidare vore att
framhålla att, även om det kunde göras gällande att straffarten av disciplinära
skäl måste bibehållas beträffande de värnpliktiga, det under hänvisning
därtill dock knappast syntes kunna med fog hävdas att »likheten inför
lagen» krävde arreststraffels bibehållande också för den vid försvaret anställda
personalen. Varje jämförelse mellan denna och de värnpliktiga i förevarande
hänseende måste bli haltande. Naturligare och riktigare vore förut
angivna jämförelse mellan de militärt anställda och de civila tjänstemännen.
En sådan jämförelse måste leda till ett konstaterande att arreststraffet
borde avskaffas för det militära befälet. För den vid försvaret anställda personalen
borde rimligen korrigeringsmedel motsvarande dem som jämlikt
allmänna verksstadgan tillämpades för civila tjänstemän kunna förutsättas
giva erforderlig effekt. — Vad anginge den i förbundets framställning upptagna
frågan om tillrättavisningsrätten innebure bestämmelserna i 66 § militära
rättegångslagen om meddelande av tillrättavisning att beträffande s. k.
manskap — d. v. s. enligt gällande tjänstereglemente för krigsmakten meniga
och underbefäl — tillrättavisning finge aläggas av chef för kompani
eller motsvarande avdelning medan i fråga om annan personal inom krigsmakten
tillrättavisningsrätten uteslutande tillkomme chef som ägde bestraffningsrätt
i disciplinmål, d. v. s. i normalfallet regementschef (motsvarande).
Att underbefälet — till vilket räknades bland andra de fast anställda rustmästarna,
överfurirerna och furirerna — vore i nu angivna hänseende likställt
med de meniga finge ses mot bakgrunden av tidigare rådande förhållanden,
då i underbefälskadern, med den s. k. volontärinstitutionen såsom
organisatorisk grund, ingingo enbart korttidsengagerade, kontraktsanställda
beställningshavare, som i många avseenden delade de värnpliktigas villkor.
Begreppet manskap vore emellertid för närvarande på väg att avskaffas. I
ett officiellt framlagt förslag till nytt tjänstereglemente för krigsmakten
Aore det helt utmönstrat. Med fastställandet av ett nytt tjänstereglemente vari
manskapsbegreppet sålunda avskaffats såsom kollektivbenämning på underbefäl
och meniga och med introducerandet av den nya underbefälsorganisationen
enligt vilken underbefälet i största utsträckning utgjordes av beslällningshavare
som hade anställningsförhållanden och villkor principiellt överensstämmande
med dem som gällde för officerare och underofficerare, syntes
det kunna betecknas såsom självklart att angivna tillrättavisningsbestammelser
ändrades så att det fast anställda underbefälet jämställdes med
officerare och underofficerare i fråga om tillrättavisningar. Underbefälet
syntes numera i alldeles samma mån som officerare och underofficerare
kunna kräva den »seriösare» behandling som det otvivelaktigt innebure att
allenast den i disciplinmål bestraffningsberättigade chefen kunde meddela
tillrättavisning.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.

Vid brott av krigsmän kunna såsom straff ifrågakomma de allmänna

245

straffarterna straffarbete, fängelse och böter. I fråga om krigsmän som inneha
ämbete eller annan befattning varmed ämbetsansvar är förenat äro
även ämbetsstraffen avsättning och suspension tillämpliga. Därutöver ha i
2 kap. 15 a § strafflagen såsom särskilda sträf farter för krigsmän stadgats
disciplinstraff. Dessa straff utgöras enligt 1 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän den 30 juni 1948 av arrest och disciplinbot. Arrest kan enligt 4 §
disciplinlagen ådömas i minst tre och högst trettio dagar. Under hela strafftiden
skall arrestant vidkännas löneavdrag med belopp som är angivet i gällande
avlöningsföreskrifter. Såvitt angår vid försvaret anställd som lyder
under statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 innebär detta
enligt 28 § i reglementet s. k. A-avdrag. För de värnpliktiga gäller enligt 13 §
första stycket kungörelsen den 12 september 1958 angående avlöning m. m.
till värnpliktiga (värnpliktsavlöningskungörelsen) att de icke må uppbära på
arresttiden belöpande penningbidrag enligt 12 § 1 mom. samma kungörelse.
Disciplinbot kan enligt 6 § disciplinlagen ådömas för minst en och högst
tjugu dagar. Straffet utgöres i allmänhet av löneavdrag för dag med samma
belopp som den brottslige skulle avstått för dag under avtjänande av arrest.

Principiellt äro disciplinstraffen, såsom kommit till uttryck i 6 § militära
rättegångslagen, att anse såsom med böter sidoordnade straffarter. Enligt 2
och 3 §§ disciplinlagen äga de — under förutsättning att strängare straff ej
förskylles — tillämpning i fråga om samtliga av krigsmän begångna brott
av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål. Inom
det sålunda angivna tillämpningsområdet för disciplinstraff är emellertid
användandet av sådant straff icke obligatoriskt. Även böter kunna ifrågakomma.
Beträffande valet mellan disciplinstraff och böter innebära bestämmelserna
i de sist angivna lagrummen att den i varje särskilt fall lämpligaste
straffarten skall tillämpas. Vad angår förhållandet mellan de båda
disciplinstraffen arrest och disciplinbot framgår av straffens förut angivna
innebörd att arrest är en svårare strafform än disciplinbot. I fråga om valet
mellan dessa strafformer finnes icke någon annan bestämmelse än den i
15 § disciplinlagen intagna föreskriften att det skall särskilt beaktas om den
felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år.

Under förarbetena till 1948 års strafflagstiftning för krigsmakten övervägdes
huruvida beträffande krigsmän vore erforderligt att utöver förefintliga
allmänna straffarter ha särskilda disciplinstraff (prop. 1948: 144 s.
182). Frågan avsåg närmast om det var möjligt att ersätta disciplinstraffen
med böter enligt allmän lag. Därvid uttalades att det visserligen syntes böra
antagas att, åtminstone under fredstid, böter skulle kunna vara ett i och
för sig verksamt straffmedel såvitt gällde vid krigsmakten anställda befattningshavare
av olika slag, likaväl som beträffande befattningshavare i den
civila statsförvaltningen, men alt med avseende å krigsmakten frågan om
lämpligheten av bötesstraff i första hand måste bedömas med hänsyn till de
meniga värnpliktiga som utgjorde huvudmassan av dess personal. Beträffande
värnpliktiga ansågos av flera skäl böter icke utgöra en i allmänhet användbar
straffart och del förklarades därför vara ofrånkomligt att liksom

246

tidigare ha särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än fängelse.
Vad angår formerna av disciplinstraff uttalades att på grund av de begränsade
möjligheterna att begagna disciplinbot — som infördes genom ifrågavarande
lagstiftning — det var behövligt att även ha arreslstraff.

Frågan huruvida, såsom underbefälsförbundet förmenar, arreststraff bör
kunna helt avvaras såsom straffmedel beträffande den vid krigsmakten anställda
personalen synes, oavsett vad förbundet härvidlag anfört, alltjämt
vara att bedöma med utgångspunkt från huruvida arreststraffet är nödvändigt
såsom straffmedel med avseende å meniga värnpliktiga. Enligt mitt förmenande
har efter genomförandet av 1948 års lagstiftning icke tillkommit
något förhållande av beskaffenhet att i sistnämnda hänseende föranleda annat
ståndpunktstagande än som då kom till uttryck. Det synes sålunda tvivelsutan
alltjämt böra tagas till utgångspunkt att då det gäller meniga värnpliktiga
i ett stort antal fall utdömande av disciplinbot eller böter skulle vara
tämligen verkningslöst men å andra sidan fängelsestraff vara en alltför
sträng påföljd. Givetvis skulle i dylika icke alltför bagatellartade fall användandet
av någon form av tillrättavisning än mindre vara tillfyllest. I enlighet
med det nu anförda är det uppenbart att, utan att skälen härför behöva i övrigt
närmare utvecklas, för upprätthållande av disciplinen bland de värnpliktiga
arreststraff måste i en del fall kunna tillgripas då det gäller denna
personalkategori.

Vidkommande spörsmålet huruvida denna omständighet ovillkorligen bör
föranleda bibehållande av arreststraffet även beträffande den vid krigsmakten
anställda personalen må erinras att en av huvudprinciperna vid utformandet
av förenämnda lagstiftning var att alla personalkategorier inom
krigsmakten borde så långt det var möjligt vara underkastade en ensartad
straffrättslig reglering så att därigenom likställighet inför lagen i görligaste
mån upprätthölls. Det betonades att det var icke blott av väsentlig betydelse
från allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse
att lagstiftningen hade en sådan utformning, enär eljest militära straffbestämmelser
icke skulle vara ägnade att bidraga till grundläggande av en i
egentlig mening god disciplin (prop. 1948: 144 s. 57 f). Karakteristiskt för
hur pass viktigt det ansågs vara att undvika olikheter i bestraffningshänseende
mellan skilda grupper av krigsmaktens personal var alt den gamla
strafformen arrest utan bevakning, ehuru den var tillämplig på all personal,
avskaffades genom ifrågavarande lagstiftning emedan den i praktiken kommit
att så gott som uteslutande användas endast beträffande officerare och
underofficerare. Vid framläggandet av förslaget till lagstiftningen yttrade
chefen för justitiedepartementet att den ensidiga tillämpningen av arrest
utan bevakning säkerligen kraftigt bidragit till uppfattningen att likställigheten
inför lagen mellan skilda krigsmän vore bristfällig (prop. 1948- 144 s
187).

I sin argumentation för kravet på arreststraffets avskaffande beträffande
den vid krigsmakten anställda personalen synes underbefälsförbundet ha
underskattat betydelsen av nu anförda synpunkter. Såsom förut angivits har

247

förbundet till stöd för kravet åberopat att en jämförelse i fråga om tjänstgöringsförhållanden
och arbetsrältslig ställning i övrigt mellan militära och
civila statstjänstemän talade för att arreststraffet kunde undvaras likaväl
beträffande de förstnämnda som beträffande de sistnämnda samt vidare hävdat
att å andra sidan varje jämförelse mellan den anställda militära personalen
och de värnpliktiga vore haltande. Förbundet har i sistberörda hänseende
gjort gällande att det vore ytterligt tveksamt om den nuvarande
ordningen med absolut kongruens i bestraffningshänseende mellan dessa båda
personalkategorier vore rättvis mot de anställda och som skäl härför framhållit
att dessa under avsevärt mycket längre tid än de värnpliktiga vore
underkastade de militära straffbestämmelserna och därmed risken att bli bestraffade
med arrest. De värnpliktiga löpte denna risk allenast under den
jämförelsevis korta tid varunder de fullgjorde militärtjänst, medan de anställda
vore utsatta för risken under hela sin ofta långa anställningstid.

Det förefaller svårförståeligt att den omständigheten att de anställda lyda
under de speciella straffbestämmelserna för krigsmän under längre tid än
de värnpliktiga skulle kunna komma arreststraffets tillämplighet beträffande
dem att framstå såsom orättvis. Däremot torde få medgivas att en jämförelse
med civila statstjänstemän kan giva anledning till antagandet att arreststraffets
bibehållande beträffande militära befattningshavare icke är i
och för sig erforderligt. Denna omständighet måste emellertid anses vara av
underordnad betydelse i förhållande till det förut angivna intresset av att
likhet i bestraffningshänseende är rådande för samtliga personalkategorier
inom krigsmakten. Det skulle uppenbarligen icke kunna betraktas såsom
en rättvis ordning att, om t. ex. ett underbefäl och en menig värnpliktig förgått
sig i lika mån mot varandra med våld eller missfirmelse, den värnpliktige
skulle kunna åläggas arreststraff, medan detta vore uteslutet beträffande
underbefälet, som endast skulle kunna ådömas disciplinbot eller böter.

Förbundet har gjort gällande att med gängse rättstillämpning det icke
vore särdeles ovanligt att även förhållandevis bagatellartade förseelser bestraffades
med arrest och särskilt med utgångspunkt från att så skulle vara
fallet rest invändningarna mot arreststraffets tillämplighet på den anställda
militärpersonalen. Det må med anledning härav erinras att, oaktat det icke
kommit till direkt uttryck i disciplinlagen, disciplinbot såsom en lindrigare
straffart än arrest, enligt vad som framgår av förarbetena till 1948 års lagstiftning,
är avsedd att användas vid mera bagatellartade förseelser (prop.
1948: 144 s. 187). Vidare må framhållas alt för mindre förseelser, jämlikt
14 § disciplinlagen, tillrättavisning må tillämpas i stället för disciplinär bestraffning.
I fråga om förseelser som äro att betrakta såsom ringa skola alltså
enligt gällande bestämmelser andra rättelsemedel än arrest komma till
användning. Detta synes numera i regel även iakllagas i praxis och del torde
endast undantagsvis förekomma att arrest ålägges för rent bagatellartade
förseelser. Tilläggas må all jag i min inspektionsverksamhet rörande den militära
rättsvården brukar ha uppmärksamheten riktad på den straffmätning
som tillämpas i militära mål och i de fall jag ansett denna ha varit alltför

248

härd påpekat detta för vederbörande och därvid ofta framhållit de möjligheter
som finnas att i stället för arrest ålägga disciplinbot eller tillrättavisning.

I anslutning till det anförda må emellertid vidare framhållas följande. Av
de synpunkter som ovan utvecklats följer att ju mera användningen av arreststraff
kan begränsas för de värnpliktigas vidkommande, det i än färre
fall än hittills kan bliva fråga om att tillämpa arreststraff beträffande fast
anställd personal. Måhända kan det efter närmare undersökningar och överväganden
visa sig möjligt att på detta sätt genomföra en ytterligare begränsning
av arreststraffets användande, exempelvis genom att utvidga och
effektivisera tillämpandet av disciplinbotstraffet eller de former av tillrättavisning
som nu stå till buds. En viss anledning att verkställa en sådan utredning
utgör den omständigheten att ett förhållandevis stort antal arreststraff
numera årligen ådömas och att på grund därav ett mycket stort
antal utbildningsdagar för värnpliktiga går till spillo genom arreststraffs
avtjänande. Av till mig enligt 54 § militära rättsvårdskungörelsen insända
arrestantkort framgår att omkring 5 500 sådana straff avtjänats under
vart och ett av åren 1953—1955 och omkring 6 500 under vartdera året 1956
och 1957; av dessa straff utgöra de som avse fast anställd personal endast
några få procent. Med en grov beräkning kan antagas att numera minst
50 000 utbildningsdagar gå förlorade varje år genom verkställighet av arreststraff.

På grund av nu angivna förhållanden har jag för min del icke något alt
erinra mot att underbefälsförbundets framställning i förevarande del vinner
beaktande såtillvida att Eders Kungl. Maj :t föranstaltar om utredning i det
syfte som här angivits av mig.

Som förut nämnts har förbundet föreslagit sådan ändring av bestämmelserna
i militära rättegångslagen angående meddelande av tillrättavisning att,
såvitt angår tillrättavisningsrätten gentemot det fast anställda underbefälet
med vederlikar, denna personalkategori skulle bli likställd med officerare
och underofficerare. I förevarande bestämmelser i 66 § nämnda lag stadgas
bl. a. följande. Rätt att ålägga tillrättavisning tillkommer befattningshavare
som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, envar i fråga om den personal över
vdken han har sådan rätt. Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer
även den, som utan att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar i
13 § sagda lag omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller
tjänsteklass, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid
armén eller marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid
Hygvapnet samt chef för örlogsdepå. Såvitt angår underlydande manskap
må tillrättavisning också åläggas av chef för kompani eller däremot svarande
avdelning, chef för skola som tillhör visst förband inom krigsmakten, sekond
a fartyg vars chef innehar lägst regementsofficers grad och kasernbetalhavare
vid flottan ävensom chef för ekipagesektion å flottans varv.

Till manskapet hora enligt 79 mom. gällande tjänstereglemente för krigsmakten
underbefäl och meniga. Underbefäl och därmed jämställda civilmi -

249

litära beställningshavare äro numera vid armén: rustmästare, överfurirer,
armétekniker, furirer, biträdande armétekniker, musikfurirer, korpraler (vid
artilleriet och luftvärnet konstaplar), musikkorpraler och vicekorpraler (vid
artilleriet och luftvärnet vice konstaplar); vid marinen: förste högbåtsmän
(vid flottan), flaggfurirer (vid kustartilleriet), högbåtsmän (vid flottan),
överfurirer (vid kustartilleriet), furirer, musikfurirer, korpraler, musikkorpraler
och vicekorpraler (vid kustartilleriet); samt vid flygvapnet: rustmästare,
överfurirer, flottiljpoliser, flygtekniker, fältflygare av första graden,
flygnavigatörer av första graden, furirer, hjälptekniker, fältflygare av andra
graden, flygnavigatörer av andra graden, musikfurirer, korpraler, musikkorpraler
och vicekorpraler. Den tjänsteställning som hjälptekniker, fältflygare
av andra graden och flygnavigatörer av andra graden inneha motsvarar
furirs tjänsteställning.

Såsom förbundet angivit har under utredning om nytt tjänstereglemente
för krigsmakten framkommit förslag om avskaffande av begreppet manskap
såsom gemensam beteckning för underbefäl och meniga. Någon reell grund
för bibehållande av detta begrepp torde numera ej heller finnas. Denna omständighet
synes emellertid icke i och för sig utgöra anledning att på sätt
förbundet föreslagit ändra bestämmelserna om meddelande av tillrättavisning
så att allt fast anställt underbefäl med vederlikar blir i tillrättavisningshänseende
likställt med officerare och underofficerare. Beträffande underbefäl
som ej avslutat den grundläggande befälsutbildningen, d. v. s. vicekorpraler
och korpraler, torde sålunda någon ändring icke vara påkallad med
hänsyn till manskapsbegreppets avskaffande. Däremot synes i fråga om övrigt
underbefäl, d. v. s. befäl av lägst furirs grad eller tjänsteklass, på grund
av den ställning detta befäl numera uppnått vara motiverat att tillrättavisningsrätt
icke längre må tillkomma kompanichefer och med dem jämställda
chefer utan, liksom beträffande officerare och underofficerare, endast chefer
som äga bestraffningsrätt i disciplinmål. Enär i förevarande hänseende
uppenbarligen icke bör råda någon olikhet mellan anställt och värnpliktigt
befäl, bör en sådan ändring av bestämmelserna om åläggande av tillrättavisning
avse även värnpliktigt befäl av lägst furirs grad. Ändringen skulle
komma att medföra att alla krigsmän som enligt 26 kap. 22 § strafflagen
äro underkastade ämbetsansvar bli likställda såvitt angår tillrättavisningsrätten
över dem.

250

Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss av
en inom departementet utarbetad promemoria angående åtal och disciplinär
bestraffning i avseende å vissa civila tjänstemän inom försvaret

Militieombudsmannen avgav den 24 februari 1958 i anledning av förenämnda
remiss följande yttrande till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Genom remiss den 20 december 1957 liar tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över en inom försvarsdepartementet utarbetad promemoria innefattande
dels förslag till kungörelse med bestämmelser om åtal och disciplinär
bestraffning i vad avser vissa civila tjänstemän inom försvaret och
dels förslag till ändrad lydelse av 57 § kungörelsen den 19 november 1948
angående den militära rättsvården.

Såsom anmärkts i promemorian framlade överbefälhavaren med underdånig
skrivelse den 3 februari 1954 förslag till bestämmelser om utbyggnad
av den disciplinära bestraffningsrätten över civila befattningshavare inom
försvaret. De sålunda, likaledes i form av en kungörelse, föreslagna bestämmelserna
anknöto i fråga om bestraffningsrättens utformning till motsvarande
föreskrifter i instruktionerna för de centrala förvaltningsmyndigheterna
och förslaget innebar följaktligen i princip att enahanda bestraffningsrätt
som tillkom dessa tillädes icke blott åtskilliga högre militära myndigheter
utan även ett stort antal lägre chefer.

I det yttrande, som den 12 juli 1954 av mig avgavs över det nu nämnda
tidigare förslaget, framhölls bl. a. att enligt ett då föreliggande av besvärssakkunniga
utarbetat utkast till allmän verksstadga avgränsningen av de
gärningar, för vilka disciplinärt ansvar skulle kunna ifrågakomma, blivit
genomförd på ett sätt som i flera hänseenden avveke från den ordning som
gällde enligt utfärdade verksinstruktioner och att de sakkunniga föreslagit
viss icke oväsentlig ändring även beträffande utformningen av de disciplinära
straffpåföljderna. Frågan om kompletterande bestämmelser rörande
disciplinär bestraffning av civila befattningshavare inom försvaret, anfördes
vidare i yttrandet, borde icke utbrytas från sitt sammanhang med motsvarande
spörsmål inom statsförvaltningen i övrigt och det syntes därför finnas
anledning att, innan bestämmelser i ämnet meddelades, avvakta den slutgiltiga
prövningen av det framlagda förslaget till allmän verksstadga. överbefälhavarens
förslag blev icke heller genomfört.

Såsom framhålles i den nu förevarande promemorian torde, sedan verksstadgan
tillkommit och numera föreligger i mera slutgiltig avfattning, hinder
i och för sig icke möta att låta dess bestämmelser om åtal och disciplinär
bestraffning bli tillämpliga å all i detta sammanhang ifrågakommande
civil personal inom försvaret. Det remitterade förslaget ansluter sig både i

251

fråga om avgränsningen av de gärningar, som kunna föranleda disciplinärt
ansvar, och beträffande utformningen av härvid tillämpliga straffpåföljder
helt till motsvarande bestämmelser i verksstadgan (3 och 4 §§ i den föreslagna
kungörelsen samt 22 och 23 §§ verksstadgan). I kungörelseförslaget
ha vidare, likaledes helt i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter
i verksstadgan, upptagits bestämmelser om rätt för tjänsteman att under
suspension disponera åt honom upplåten tjänstebostad, om skyldighet för
myndighet att i vissa fall till åtal angiva tjänsteman som är underkastad
disciplinär bestraffningsrätt och om befogenhet för myndighet att under
vissa förutsättningar avstänga tjänsteman från utövning av tjänsten (5—7
§§ i kungörelseförslaget och 24—26 §§ verksstadgan). Vad kungörelseförslaget
i nu berörda hänseenden innehåller giver icke anledning till någon
erinran från min sida. I förslagets 4 § meddelas icke endast, såsom nyss antytts,
bestämmelser om avgränsningen av det disciplinära ansvaret och om
tillämpliga straffpåföljder utan även — också här helt i överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i verksstadgan — vissa grundläggande regler
om förfarandet vid handläggning av disciplinärenden. Icke heller vad i sistnämnda
avseende föreslagits föranleder — med visst undantag vartill jag
återkommer i det följande — någon erinran från min sida.

Enligt 2 § första stycket första ledet (innefattande punkterna 1—8) skall
kungörelsen tillämpas å de civila tjänstemän som lyda under vissa i nämnda
punkter angivna chefer. Genom att på detta sätt lyrdnadsförhållandet lagts
till grund för kungörelsens tillämpningsområde har, såsom i promemorian
anmärkts, blivit indirekt angivet vilka chefer som tillerkänts bestraffningsrätt
över underlydande civil personal. I anslutning härtill har också i 4 §
fastställts att bestraffningsrätten tillkommer den myndighet under vilken vederbörande
lyder. Enligt bestämmelse i 2 § första stycket senare ledet skall
kungörelsen vidare tillämpas å civila tjänstemän vid vissa förråd och anstalter.
Av dessa tjänstemän lyder en mindre del under olika militära chefer.
Enligt förslaget har emellertid på anförda skäl för samtliga nu åsyftade
tjänstemän bestraffningsrätten ordnats centralt sålunda att enligt föreskrift
i 2 § andra stycket dessa tjänstemän skola anses lyda under vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet, vilken därigenom blivit tillagd bestraffningsrätt
även över sådana tjänstemän vid förråd och anstalter som lyda
under militär chef. I 8 § — beträffande vars formella utformning jag återkommer
i det följande — har vidare upptagits ett stadgande, enligt vilket
i princip gäller att bestraffningsrätten icke får utövas av chef som ej har
lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass.

Mot förslagets bestämmelser i nyss berörda delar har jag icke funnit skäl
till erinran i vidare mån än såvitt gäller 2 § första slyrcket punkten 8.

Enligt sistberörda stadgande kommer kungörelsen att bliva tillämplig å
civil tjänsteman som lyder under »chef för skola inom försvaret under förutsättning
att auditör förordnats hos honom». Beträffande detta stadgande
anföres i motiveringen till förslaget bl. a. följande: Förslaget inbegrepe endast
civila tjänstemän som lydde under skolchefer, hos vilka auditör vore

252

förordnad. Auditör vore för närvarande förordnad hos följande skolchefer,
vilka alltså enligt förslaget finge bestraffningsrätt över underlydande civil
personal, nämligen vid armén: cheferna för krigshögskolan, artilleri- ocli
ingenjörofficersskolan, infanteriskjutskolan, ridskolan, artilleriskjutskolan,
luftvärnsskjutskolan, (arméns signalskola), tygförvaltningsskolan, intendenturförvaltningsskolan,
krigsskolan, infanteriets kadettskola, arméns underofficersskola
och jägarskolan; vid marinen: cheferna för Bergaskolorna,
flottans skolor i Karlskrona, flottans skolor i Göteborg, sjökrigshögskolan
och sjökrigsskolan; samt vid flygvapnet: cheferna för krigsflygskolan, flygkadettskolan,
flygkrigshögskolan och flygvapnets centrala skolor. — Det
kunde anmärkas att auditör visserligen fortfarande vore förordnad hos chefen
för arméns signalskola men att skolan i disciplinärt avseende numera
lydde under chefen för Upplands signalregemente. Beträffande övriga skolor
vore följande att framhålla. Arméns skvddsskola samt gymnastik- och idrottsskolan
lydde direkt under chefen för infanteriskjutskolan respektive chefen
för krigsskolan. Pansartruppskolan, arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola,
arméns fältarbetsskola (förutvarande ingenjörtruppskolan), arméns
motorskola, arméns underhållsskola, arméns fallskärmsjägarskola och arméhundskolan
vore i disciplinärt hänseende underställda, i nämnd ordning,
cheferna för Skaraborgs pansarregemente, Göta artilleriregemente, Svea
ingenjörregemente, Södermanlands regemente, Göta trängregemente, Karlsborgs
luftvärnsregemente och Västernorrlands regemente. Den civila personalen
Aid kustartilleriets skjutskola vore underställd inspektören för kustartilleriet.
Flygvapnets radarskola och flygvapnets förberedande fältflygarskola
lydde under chefen för Roslagens flygkår. Försvarets brevskola hdde
under arméstabschefen. Hemvärnets stridsskola vore i disciplinärt avseende
underställd rikshemvärnschefen. — Tjänstemännen vid försvarshögskolan
och försvarets läroverk folie utanför förslaget. Försvarshögskolans civila
personal syntes emellertid böra inbegripas under förslaget, vilket förutsatte
att auditör förordnades hos chefen för försvarshögskolan. Ett dylikt förordnande
borde sålunda utverkas. Den civila personalen vid försvarets läroverks
internat lydde i disciplinärt avseende under chefen för arméns underofficersskola
men övrig civil personal vid läroverket lydde under dess rektor,
som icke vore militär eller civilmilitär. I samband med pågående omarbetning
av instruktionen för läroverket vore det avsett att genom en hänvisning
till nu ifrågavarande kungörelse göra verksstadgans bestraffningsbestämmelser
tillämpliga å läroverkets civila personal; bestraffningsrätten
torde komma att anförtros åt läroverkets styrelse och icke såsom nu åt dess
rektor.

Såsom framgår av vad ovan anförts har med bestämmelsen i förslagets
2 § att kungörelsen skall tillämpas å de civila tjänstemän som lyda under
i paragrafen närmare angivna chefer och det därtill anslutna stadgandet i
4 § att bestraffningsrätten tillkommer den myndighet, under vilken vederbörande
lyder, avsetts att fastställa dels vilka chefer som skola äga bestraffningsrätt
och dels området för den bestraffningsrätt som tillagts envar så -

253

dan chef. Då det gäller personal som lyder under chef för skola inom försvaret
har enligt 2 § första stycket punkten 8 såsom förutsättning för att bestraffningsrätten
skall tillkomma skolchefen uppställts att auditör förordnats
hos honom. Av motiven till nu ifrågavarande del av förslaget framgår
att i fall, där auditör icke finnes förordnad hos skolchefen men skolan »i
disciplinärt avseende» är underställd chef som omförmäles i någon av punkterna
1—7, bestraffningsrätten avsetts skola i stället tillkomma denne. Då
beträffande åtskilliga av de i motiven uppräknade skolorna — det är här
närmast fråga om skolor som ha att ombesörja för krigsmakten i dess helhet
eller för viss försvarsgren eller visst truppslag gemensam utbildning men
äro förlagda till visst förband inom den lokala organisationen -— angivits
att dessa skolor vore i disciplinärt avseende underställda annan chef än skolchefen
har bedömandet härav uppenbarligen skett med ledning av de av
Kungl. Maj:t för skolorna fastställda reglementena. Vid en genomgång av
hithörande föreskrifter i dessa reglementen framgår följande. I samtliga fall
varom nu är fråga innebära de åsyftade föreskrifterna i sak att utbildningen
vid skolan med däri ingående övningar och försöksverksamhet självständigt
ledes av skolchefen under överinseende av vederbörande försvarsgrenschef
eller truppslagsinspektör medan skolan i vad rör inre tjänst och allmän
ordning ävensom i förvaltningshänseende skall — ibland med undantag för
vissa skolchefen förbehållna förvaltningsärenden — vara underställd chefen
för det förband där skolan är förlagd. I en del fall — gällande omkring halva
antalet av det tiotal skolor varom nu är fråga — föreskrives att skolan skall,
förutom i nyss angivna utsträckning, jämväl i disciplinärt avseende vara
underställd förbandschefen.

De nu ifrågavarande skolorna äro sålunda enligt för dem gällande reglementen
endast i vissa hänseenden underställda annan chef än skolchefen medan
skolchefen i samtliga fall har att självständigt leda verksamheten vid
skolan. Vid sådant förhållande synes det knappast finnas tillräcklig grund
för att, på sätt skett i departementspromemorian, även i fall där reglementet
icke innehåller något stadgande om att skolan i disciplinärt avseende skall
vara underställd förbandschefen utgå från att så är förhållandet. Det torde
för övrigt — oavsetl om något stadgande av nu angivet innehåll finnes upplaget
i reglementet eller cj — kunna ifrågasättas huruvida det ställningstagande
som i nyssberörda hänseende kommit till uttryck i promemorian är
väl förenligt med de grundläggande föreskrifter i 2 § första stycket första
ledet, enligt vilka i där åsyftade fall tjänstemännens lydnadsförhållande till
vederbörande myndighet skall vara avgörande för avgränsningen av myndighetens
bestraffningsrätt. Icke av något av ifrågavarande reglementen torde
nämligen kunna utläsas att exempelvis vid skolan anställda civila instruktörer
skulle i realiteten mera vara underställda förbandschefens än skolchefens
förmanskap.

Av vad nu anmärkts framgår hurusom av det föreslagna stadgandet i 2 §
första stycket punkten 8 icke, såsom i motiveringen till stadgandet synes ha
förutsatts, ulan vidare följer alt — i fall där en till visst truppförband för -

254

lagd skola är i vissa hänseenden underställd skolchefen och i andra avseenden
förbandschefen — bestraffningsrätten skulle tillkomma förbands -chefen och icke till någon del skolchefen. En sådan ordning lär i nu avsedda
fall icke kunna genomföras med utgångspunkt från att skolchefens behörighet
att utöva bestraffningsrätt skall i enlighet med förslaget vara beroende
av huruvida auditör förordnats hos honom eller ej. Om i de nu närmast
åsyftade fallen den med förslaget avsedda ordningen kan genomföras
på annan väg än den i förslaget anlitade torde tvivelsutan samma bestämmelser
kunna gälla även beträffande de militära skolor, som äro organisatoriskt
helt fristående från andra avdelningar inom krigsmakten, utan att därutöver
erfordras någon sådan speciell gränsdragningsnorm för bestraffningsrätten
— att auditör förordnats hos skolchefen — som kommit till uttryck
i det nu ifrågavarande stadgandet i förslaget. För fullständighetens skull
må tilläggas att detta stadgande givetvis icke alls har avseende å vid vederbörande
truppförband inrättade skolor, som helt äro underställda förbandschefen,
exempelvis underbefäls- och instruktörsskolor.

För lösande av nu berörda fråga erbjuda sig måhända olika möjligheter.
En nära till hands liggande utväg synes mig vara att i första hand i 2 g
införes förslagsvis såsom elt nytt tredje stycke — en bestämmelse av innebörd
alt, där civila tjänstemän vid skola som avses i första stycket första
ledet punkten 8 i skilda avseenden lyda under olika chefer, tjänstemännen
skola enligt bestämmande av Konungen anses helt lyda under endast en av
dessa chefer. Tillkomsten av ett stadgande av nu angivet innehåll torde i
sin tur böra föranleda en komplettering av föreliggande reglementen sålunda
att i fall där så icke redan skett i reglementet upptages en föreskrift om
att den däri avsedda skolan skall i disciplinärt avseende vara underställd
vederbörande förbandschef. Om i något fall förhållandena närmast föranleda
till att bestraffningsrätten tillägges skolchefen bör reglementet i stället
kompletteras med en sådan föreskrift.

Efter en sådan komplettering av 2 § i kungörelseförslaget som nyss nämnts
synes det i första stycket första ledet punkten 8 upptagna stadgandet lämpligen
kunna erhålla följande ändrade lydelse: »chef för skola, som icke ingår
såsom del i viss avdelning av krigsmakten».

Såsom förut angivits har i en del av de fall, där en till visst truppförband
förlagd skola blivit i vissa särskilt angivna hänseenden underställd förbandschefen,
i det för skolan utfärdade reglementet därjämte föreskrivits
att skolan jämväl i disciplinärt avseende skall vara underställd förbandschefen.
Därmed har uppenbarligen åsyftats att, ehuru underställandet endast
avsett områden som icke direkt berörde den av skolchefen ledda utbildningsverksamheten
vid skolan, den disciplinära bestraffningsrätten över skolans
personal — såväl elever som vid skolan anställda befattningshavare — skall
tillkomma truppförbandscliefen även såvitt gäller förseelser som begåtts i
samband med den av skolchefen ledda utbildningsverksamheten. Då såsom
enligt det nu föreliggande förslaget fråga är om disciplinär bestraffning av
civila befattningshavare kan det icke föreligga något hinder att i administra -

255

tiv ordning utfärda bestämmelser av den innebörd som nu angivits. Däremot
torde det i detta hänseende ställa sig annorlunda när det gäller den disciplinära
bestraffningsrätt över till krigsmän hänförlig personal som enligt hithörande
bestämmelser i militära rättegångslagen tillkommer vissa där angivna
chefer, däribland — även här under förutsättning att vederbörande
är av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass — chef för sådana
skolor och truppförband, varom i detta sammanhang närmast varit fråga.
Enligt nu åsyftade lagbestämmelser gäller, med vissa däri särskilt angivna
undantag, att bestraffningsrätt får utövas endast gentemot personal, som
står under befäl av vederbörande såsom bestraffningsberättigad angiven chef,
vilket otvivelaktigt även innebär att bestraffningsrätt icke förefinnes inom
verksamhetsområden där en eljest bestraffningsberättigad chef icke äger befälsrätt
över den felande. Genom föreskrifter som utfärdats i administrativ
ordning lär författningsenligt icke kunna åstadkommas avvikelse från den
nu nämnda i lag fastställda förutsättningen för befogenhet att utöva bestraffningsrätt
gentemot till krigsmän hänförlig personal. Då emellertid enligt
vad som inhämtats starka praktiska skäl tala för alt sådan avvikelse
får ske har jag, samtidigt med att detta yttrande avgivits, i framställning
till Konungen ifrågasatt för ändamålet erforderlig ändring av hithörande
bestämmelser i militära rättegångslagen. För kännedom bifogas avskrift av
härom till Konungen avlåten skrivelse.1

I förslagets 4 § meddelas såsom förut antytts icke endast bestämmelser
om avgränsningen av det disciplinära ansvaret utan även vissa grundläggande
regler om förfarandet vid handläggningen av disciplinärenden. Sålunda
föreskrives hl. a. att, innan myndigheten prövar fråga om disciplinär
bestraffning av tjänsteman, tillfälle skall beredas denne att antingen skriftligen
eller, om han det påfordrar och så prövas lämpligt, vid muntligt förhör
inför myndigheten uttala sig om vad som åberopas mot honom ävensom att
han därvid må anlita biträde av försvarare. Det synes mig, då det gäller sistnämnda
föreskrift, kunna ifrågasättas huruvida icke särskilt för krigsmaktens
vidkommande understundom kunna föreligga situationer där tillbörligt
hänsynstagande till gällande sekretessföreskrifter icke låter sig väl förena med
en ovillkorlig rätt för den som höres i ärendet att anlita biträde av försvarare.
Det kan härvid givetvis vara fråga om icke endast den sekretess som av
säkerhetsskäl bör iakttagas beträffande någon i saken berörd allmän handling
utan även den tystnadsplikt som av enahanda anledning kan föreligga
beträffande annat förhållande av betydelse i ärendet. Visserligen måste det
såsom i annat sammanhang framhållits — SOU 1951: 54 s. 183 — anses ligga
i sakens natur att myndigheten äger avvisa försvarare som befinnes icke skickad
för uppdraget (jfr 12 kap. 2 och 5 §§ samt 21 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken). Den befogenhet som för sådant fall tillkommer myndigheten
kan dock givetvis icke få begagnas för att avvisa en försvarare enbart
på den grund alt myndigheten till följd av bristande kännedom om ve -

'' Sc s. 212 ff.

256

derbörandes person icke anser det lämpligt att låta honom få del av något
i ärendet föreliggande förhållande av hemlig art. Det torde i detta sammanhang
även böra beaktas att försvararen icke behöver ha samma kvalifikationer
som i 12 kap. 5 § rättegångsbalken föreskrives beträffande den som
av domstol förordnas till offentlig försvarare.

Från nu angivna synpunkter kan del enligt min mening ifrågasättas huruvida
icke den i förslaget upptagna förbehållslösa föreskriften om rätt för
tjänstemannen att i angivet sammanhang anlita biträde av försvarare lämpligen
bör ersättas med en bestämmelse av innehåll att, om tjänstemannen
begär att få anlita biträde av försvarare, det ej må vägras med mindre så
linnes påkallat med hänsyn till förhållande vars uppenbarande kan medföra
våda för rikets säkerhet.

Enligt 8 § i förslaget må fråga som avses i 4, 5, 6 eller 7 § -— d. v. s. frågor
om åläggande av disciplinär straffpåföljd, rätt för tjänsteman att vid suspension
behålla anvisad tjänstebostad, skyldighet för myndighet att i vissa
fall till åtal anmäla i tjänsten begånget brott samt tjänstemans avstängning
Irån tjänstgöring — icke prövas av chef som ej har lägst regementsofficers
grad eller tjänsteklass. Genom detta stadgande har såsom tidigare redan berörts
även för nu ifrågavarande bestraffningsområde fastställts enahanda
princip som, då det gäller bestraffningsrätt över till krigsmän hänförlig personal,
kommit till uttryck i 12 och 13 §§ militära rättegångslagen. Liksom
där har till nu angivna stadgande även i förslaget anknutits vissa av praktiska
skäl påkallade modifikationer i eljest tillämpad ordning. I 8 § av förslaget

stadgas sålunda fortsättningsvis: Har chefen lägre grad eller tjänsteklass_

d. v. s. än regementsofficers — må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan
befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av
att tjänstemannen icke lyder under denne, pröva frågan. Skulle detta med
hänsyn till tjänstgöringsförhållandena medföra avsevärd olägenhet och har
den lägre befattningshavaren kaptens grad eller tjänsteklass, må frågan prövas
av honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

Mot den leglering av hithörande frågor som enligt vad nu angivits innefattas
i 8 § av förslaget torde i sak icke finnas anledning till erinran. Däremot
synes det mig icke helt uteslutet att med den avfattning författningstexten
i nu förevarande del erhållit visst missförstånd kan uppkomma vid
tillämpning av de omförmälda till huvudstadgandet anknutna modifierande
bestämmelserna. Med dessa sistnämnda bestämmelser avses uppenbarligen
att de bemyndiganden på hithörande område som vederbörande försvarsgrenschef
kan komma att lämna åt annan befattningshavare än den under
vilken tjänstemannen lyder resp. åt chef av kaptens grad eller tjänsteklass
skola gälla utövandet — enligt 4 § — av bestraffningsrätten i samtliga
förekommande fall jämte prövning av sådana i samband därmed uppkommande
frågor som avses i 5~7 §§. Författningstexten torde emellertid i
föreliggande avfattning kunna giva anledning till den missuppfattningen
att det skulle vara med de ifrågavarande bestämmelserna förenligt att för
prövning av varje uppkommande sådan fråga som angives i 4—7 §§ från

257

fall till fall meddela här avsedda bemyndiganden. Härav påkallad formell
omredigering av författningstexten synes lämpligen böra vidtagas.

I vidare mån än ovan angivits föranleder det nu berörda kungörelseförslaget
icke någon erinran från min sida.

Den remitterade promemorian innefattar såsom förut nämnts därjämte
förslag om ändrad lydelse av 57 § militära rättsvårdskungörelsen. Vad härutinnan
föreslagits kan av mig förbehållslöst tillstyrkas.

Bestämmelser i de ämnen som avsågos med remissen ha meddelats i kungörelse
den 16 maj 1958 (SFS nr 274) om tillämpning i vissa delar av allmänna
verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) på civila tjänstemän vid
krigsmakten ävensom i två andra likaledes den 16 maj 1958 utfärdade kungörelser,
den ena (SFS nr 275) om ändrad lydelse av 1 § instruktionen den
29 oktober 1948 (nr 677) för auditörer och den andra (SFS nr 276) om
ändrad lydelse av 57 § kungörelsen den 19 november 1948 (nr 691) angående
den militära rättsvården. Vad militieombudsmannen anfört i sitt yttrande
har i huvudsak vunnit beaktande vid utfärdandet av de nytillkomna
kungörelserna, vilka trädde i kraft den 1 juli 1958.

58/71-}. Militieombndsmannens ämbetsberättelse

258

Yttrande till statsutskottet i anledning av remiss av motioner angående

utredning om lämpliga former för effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning m. m.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow avgav den 17 september
1958 i anledning av förenämnda remiss följande yttrande till riksdagens
statsutskott.

Genom remiss den 30 juli 1958 har tillfälle beretts militieombudsmannen
att inkomna med yttrande över inom riksdagens första kammare av
herr Branting m. fl. (I:B 72) och riksdagens andra kammare av herr
Bhdfors m. fl. (II: B 93) väckta motioner angående utredning om lämpliga
former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
m. m. 8

I motionerna anföres, att med hänsyn till de betydande och alltjämt
ökande belopp, som komme att ställas till försvarets förfogande, skärpta
krav måste ställas på från ekonomiska synpunkter rationellast möjliga användning
av medlen samt iakttagande av all möjlig sparsamhet. Vid bedömande
av den i samband därmed aktualiserade frågan angående redan befintliga
garantier mot misshushållning och slöseri komme i åtanke dels de
från militärförvaltningen fristående kontrollorganen, dels ock den militära
administrationens institutioner. De förstnämnda kontrollorganen, bland
vilka nämndes statens sakrevision och riksdagens militieombudsman, kunde
icke fortlöpande följa den militära ekonomiska förvaltningen under
dess dagliga praxis och utformning; de trädde i funktion först då den eventuella
ekonomiska skadan redan inträffat. Vad anginge krigsmaktens egna
organ vore det föremål för olika meningar huruvida de order efterlevdes
som den högsta militära ledningen givit om iakttagande av sträng sparsamhet.
Enligt en uppfattning, som delades av motionärerna, måste det
med hänsyn till att ledningen ofta nog ansåge de anslagna medlen alltför
knappt tillmätta ligga i dess intresse att sparsamhet också iakttoges. Enligt
en annan version hävdade man att anslagsöverskridanden, vilka i praktiken
alltid plagade i efterhand godkännas, förekomme i syfte att framdeles åstadkomma
höjda anslag. Vilken mening man än kunde ha om nämnda frågor
fortlevde talet om en militär ekonomisk misshushållning, något som vore
ägnat att oroa. Om denna oro stillades genom en effektivisering av kontrollen
och en allmän rationalisering av förvaltningen, skulle detta också
landa till en förstärkning av försvarsviljan. I anslutning till anförda exempel
på områden där »slöseri» kunde förekomma framkastades tanken på en
från krigsmakten reellt och formellt avskild expertgrupp, vilken skulle
stå till det civila samhällets förfogande med objektiva och självständiga
bedömanden i militär-ekonomiska frågor av betydelse. Under erinran vida -

259

re om den uppdelning av arbetsuppgifterna vid landstingssjukhusen, som
skett genom att särskilda sjukhusdirektörer från läkarna övertagit de rent
ekonomiska och praktiska angelägenheterna, ifrågasatte motionärerna huruvida
icke motsvarande göromål inom krigsmakten skulle kunna helt anförtros
åt civila befattningshavare med särskilda expeditioner, varigenom
militära chefer och övriga officerare skulle kunna odelat ägna sig åt de
rent militära uppgifterna. Vid förbanden borde enligt motionärerna övervägas
inrättande av organ, motsvarande företagsnämnderna inom industrien,
med uppgift att på olika sätt tillvarataga manskapets intressen, och
hinder förelåge icke att jämväl inom krigsmakten infördes ett premiesystem
liknande det som förekomme inom industrien, innebärande att arbetare
som framlade praktiska förslag till förbättringar premierades med
skäliga belopp. En sådan ordning skulle kunna stimulera intresset för tjänsten
och bli till nytta liksom inom produktionen. Motionärerna hemställde,
att riksdagen måtte, med beaktande av de utav motionärerna anförda
synpunkterna och uppslagen, hos Kungl, Maj :t begära en skyndsam parlamentarisk
utredning angående lämpliga former för en effektivisering av
krigsmaktens ekonomiska förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen
över denna förvaltning.

Med anledning av remissen får jag anföra följande.

Enligt instruktionen den 24 maj 1957 för riksdagens ombudsmän (SFS
1957:165) åligger det militieombudsmannen att utöva en allmän tillsyn
över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad i vad de skola
tillämpas i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom
försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgöra uppgifter
inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverka med försvarsväsendet.
Vid fullgörandet härav skall militieombudsmannen särskilt övervaka
efterlevnaden av, förutom strafflagstiftningen för krigsmakten, militära
rättegångslagen och värnpliktslagen, jämväl bland annat bestämmelser
dels om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter, dels om statens upphandlings-
och entreprenadväsende, i vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet,
om anskaffande, underhåll och vård av materiel, anskaffande och
användande av andra förnödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets
behov, dels ock om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap.

Militieombudsmannens sålunda angivna kontrollverksamhet utövas genom
periodvis återkommande inspektioner samt genom utredningar i anledning
av gjorda anmälningar eller anförda klagomål eller på grund av i
dagspressen förekommande uppgifter. Såsom i motionerna uttalats kan
militieombudsmannens kontrollerande verksamhet i stort sett sägas vara
stickprovsmässig. Såväl instruktionsbestämmelsernas utformning som ämbetets
förhållandevis begränsade personalorganisation visar att det icke
är avsett att en systematisk och fortlöpande granskning inom det militära

260

förvaltningsområdet skall utföras. I främsta rummet har för övrigt militieombudsmannens
verksamhet juridisk karaktär; enligt § 96 regeringsformen
skall militieombudsmannen vara lagfaren. På grund härav är det uppenbart
att den ingående ekonomiska kontroll som i motionerna åsyftas
icke kan påräknas genom militieombudsmansinstitutionen.

Med detta konstaterande är dock icke sagt att militieombudsmannens tillsyn
över den militära förvaltningen saknar värde då det gäller att förhindra
slöseri och misshushållning. Även en i enstaka fall utövad kontroll, vare
sig särskild händelse givit anledning till den eller ej, kan leda till upptäckt
av anmärkningsvärda förhållanden, och tillrättaläggande som därvid sker
är icke sällan av betydelse för framtida tillämpning i likartade situationer.
Förhandenvaron av militieombudsmannens kontrollverksamhet torde överhuvud
ha ett nyttigt inflytande såtillvida som vederbörande ämbets- och
tjänstemän alltid ha att räkna med att ett ingripande från militieombudsmannens
sida kan komma att ske.

Det må i detta sammanhang erinras att omfattningen av militieombudsmannens
kontrollverksamhet vid 1949 års riksdag var föremål för prövning
utan att därav föranleddes någon riksdagens åtgärd. Riksdagens revisorer
hade i sin till nämnda riksdag avgivna berättelse anfört att det,
med hänsyn till den effektiva kontroll som dåmera från olika militära
och andra statliga kontrollorgans sida utövades över den ekonomiska förvaltningen
och vad därmed sammanhängde inom försvarsväsendet, kunde
ifrågasättas huruvida behov förelåge av en särskild tillsyn över försvarets
ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens sida. I ett med anledning
härav avgivet yttrande den 28 februari 1949 (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1950 s. 447—462) fann militieombudsmannen
till en början på närmare angivna principiella skäl att någon instruktionsmässig
begränsning av militieombudsmannens befogenheter icke borde
ifrågakomma. I syfte att undersöka huruvida det vore sakligt motiverat
att vidtaga sådan instruktionsändring att kontrollen över försvarets ekonomiska
förvaltning icke vidare skulle räknas till militieombudsmannens
mera angelägna uppgifter lämnade militieombudsmannen en utförlig redogörelse
för sin inspektionsverksamhet samt framhöll bland annat att inspektionerna
utgjorde en värdefull komplettering av de ifrån helt andra
utgångspunkter arbetande militära inspektionerna; på sätt och vis finge
militieombudsmannens kontrollverksamhet karaktären av en kontroll över
att den ordinarie kontrollapparaten fungerade på ett tillfredsställande sätt.
Någon omläggning av verksamheten så att den fyllde samma krav som från
revisionssynpunkt kunde ställas på ett centralt förvaltningsorgan vore icke
möjlig och läte icke heller förena sig med militieombudsmansinstitutionens
allmänna ställning. Verksamheten måste i fråga om sin omfattning samt
beträffande tillämpade metoder anpassas efter omständigheterna i olika
lägen. Härav följde att militieombudsmannen, där han i visst fall ägde
kännedom om att å det ifrågavarande förvaltningsområdet rådde goda förhållanden,
kunde med inskränkning av sin tillsynsverksamhet å detta om -

261

råde mera ägna sig åt andra förvaltningsområden. I annat läge kunde militieombudsmannen
finna särskild anledning intensifiera sin tillsyn å visst
förvaltningsområde. Att någon mera ingående inspektion av de centrala
militära myndigheterna icke under senare år förekommit sammanhängde
med det intensiva nydanings- och omorganisationsarbete som sedan länge
fortgått och föranlett att dessa organ varit föremål för ständig uppmärksamhet
från andra instansers sida. Militieombudsmannen uttalade slutligen
som sin mening att vad revisorerna anfört icke borde föranleda någon
åtgärd. Första lagutskottet (utlåtande 1949: 16) fann, lika med militieombudsmannen,
att en inskränkning i dennes behörighet att utöva kontroll
icke borde ske. Därjämte anförde utskottet bland annat att utskottet
vid sin årliga granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning funnit
att verksamheten på förevarande område varit av stor betydelse. Utskottet
fann sig med hänsyn till anförda synpunkter icke böra förorda
att författningarna rörande försvarets ekonomiska förvaltning uteslötes
från dem, vars efterlevnad militieombudsmannen särskilt hade att övervaka.

I anslutning till vad i militieombudsmannens nyssnämnda yttrande anförts
om inspektion av de centrala militära myndigheterna under senare år
kan nämnas att militieombudsmannen år 1954 inspekterat försvarets
fabriksstyrelse jämte vissa underlydande anstalter samt år 1956 försvarets
forskningsanstalt och försvarsväsendets radioanstalt.

Särskilt intresse såsom ett från den militära förvaltningen fristående kontrollorgan
förtjänar statens sakrevision. Enligt instruktionen den 20 september
1957 för statens sakrevision (SFS 1957:562) åligger det sakrevisionen
att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska statlig verksamhet.
Sakrevisionen skall tillse att sådan verksamhet anordnas på ett ändamålsenligt,
planmässigt och sparsamt sätt, att statens inkomster inflyta utan
att onödiga kostnader förorsakas statsverket, att skäligt vederlag erhålles
för av staten tillhandahållna prestationer, att, där myndighet bedriver upphandling,
tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt,
affärsmässiga grunder bli tillämpade, samt att myndigheternas organisation
är den lämpligaste för arbetsuppgifternas utförande. Därest sakrevisionen
finner att organisatoriska eller andra åtgärder äro påkallade för ett ekonomiskt
utnyttjande av personal, medel eller materiel eller eljest för tillgodoseende
av ekonomiska intressen, som det åligger sakrevisionen att
bevaka, har revisionen att fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet
därpå eller, där så erfordras, för Kungl. Maj :t framlägga förslag som revisionen
anser lämpliga.

Den av sakrevisionen bedrivna verksamheten torde till icke obetydlig
del ha varit förlagd till försvarets område, där särskilt upphandlingsfrågor
lära ha varit föremål för undersökningar och utredningar. Visserligen
är sakrevisionens kontroll såtillvida likartad med militieombudsmannens
att den icke utgör en fortlöpande granskning utan vid skilda tillfällen sättes
in på olika områden som av en eller annan anledning kommit i blick -

262

punkten. Å andra sidan har sakrevisionen avsevärt större resurser i personalhänseende
och framförallt äro dess arbetsuppgifter, såsom av det nyss
anförda framgår, direkt inriktade på de ekonomiska förhållandena. På
grund härav torde sakrevisionens verksamhet vara av betydande värde
för vinnande av det av motionärerna angivna syftet.

Som naturligt är har sakrevisionen ålagts att samråda med statens organisationsnämnd
i frågor, som beröra nämndens verksamhetsområde. Enligt
instruktionen den 20 september 1957 för statens organisationsnämnd (SFS
1957.563) åligger det nämnden att planlägga och i samverkan med vederbörande
verk utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar.
Nämnden skall, i den omfattning och i den ordning varom nämnden
överenskommer med sakrevisionen, samråda med denna i fråga om planläggning
av organisationsundersökningar ävensom hålla revisionen underrattad
om fortgången av nämndens verksamhet i övrigt. På försvarets område
har organisationsnämnden under en längre tid bedrivit organisationsundersökningar
av stabs- och förvaltningstjänsten inom armén och kustartilleriet,
på grundval av vilka utfärdats organisationsbestämmelser för ett
stort antal förband m. m. Ytterligare rationaliseringsverksamhet lärer vara
att förvänta, därvid även flottan och flygvapnet komma att beröras.

Såsom ett från försvaret fristående kontrollorgan torde även böra nämnas
riksräkenskapsverket. Enligt instruktionen den 20 september 1957 för
riksräkenskapsverket (SFS 1957: 573) är detta central myndighet för kontrollen
över den statliga medelsförvaltningen med särskild uppgift att utöva
den centrala kontrollen å statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen
av statsförmögenheten. Ämbetsverkets revisionella granskning av
inkommande räkenskapsmaterial skall avse att kontrollera bland annat att
inkomsterna uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras
i enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest
givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel
och andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet
och statens bästa iakttagas. Den av riksräkenskapsverket utövade verksamheten
är sålunda i huvudsak av kameral natur. Av den sist återgivna
delen av instruktionen framgår emellertid att jämväl saklig revision kan
ske inom riksräkenskapsverket. I sammanhanget må nämnas att vid de
överväganden, som föregingo inrättandet av statens sakrevision, frågan
dryftades om förläggande av en dylik revision till riksräkenskapsverket
(prop. 1943: 164). Det ansågs emellertid att en permanent sakrevision borde
bedrivas av ett helt självständigt, Kungl. Maj:t direkt underställt organ.
Departementschefen uttalade dock i anslutning härtill (propositionen s.
31) att riksräkenskapsverket borde fullfölja strävandena att inom den ram
som betingades av verkets organisation utsträcka sin på räkenskapsmaterial
grundade revisionsverksamhet till en ändamålsprövning.

Vad härefter angår försvarsväsendets egna förvaltande organ tilldraga
sig de centrala förvaltningsmyndigheterna i första hand uppmärksamhet.
De anslagsmedel som förvaltas av dessa myndigheter torde nämligen vara

263

betydligt större än det sammanlagda belopp som disponeras av regionala
och lokala myndigheter.

Den nuvarande organisationen av den centrala förvaltningen tillkom i
huvudsak år 1943. Genom den omläggning som skedde nämnda år sammanfördes
den kamerala förvaltningen och sjukvårdsförvaltningen inom
armén med motsvarande organ i marinförvaltningen och flygförvaltningen
till de för hela försvaret avsedda ämbetsverken försvarets civilförvaltning
och försvarets sjukvårdsstyrelse. År 1947 centraliserades vidare fastighetsförvaltningen
för alla försvarsgrenarna till ett ämbetsverk, fortifikationsförvaltningen.
Att viss förvaltningsverksamhet sålunda är sammanförd fackgrensvis
till gemensam förvaltning torde främja enhetlighet samt verka rationellt
ur ekonomiska och kommersiella synpunkter. Den ekonomiska och
tekniska sakkunskapen torde vara väl företrädd inom de centraliserade
förvaltningsområdena. Förvaltningarna i fråga intaga organisatoriskt en
mera självständig ställning i förhållande till de militära högsta organen
än vad som är fallet med försvarsgrensförvaltningarna.

Chefskapet för de sistnämnda myndigheterna — armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen — utövas
av vederbörande försvarsgrenschef. Frågan om tillgodoseende av dessa
förvaltningars behov av industriell, ekonomisk och kommersiell sakkunskap
var föremål för statsmakternas övervägande i samband med krigsmaterielverkets
avskaffande år 1954 (prop. 1954: 109). Därvid uttalades farhågor för
att, därest den av krigsmaterielverket bedrivna upphandlingsverksamheten
m. m. lades under försvarsgrensförvaltningarna, den civila sakkunskap som i
samband därmed avsågs skola tillföras förvaltningarna på grund av lydnadsställningen
under högre militära chefer icke skulle få tillräckligt inflytande
på de ekonomiska och kommersiella avgörandena. Emellertid befunnos
övervägande skäl — bland annat tillgodoseende av militära funktions- och
kvalitetskrav samt hänsynstagande i samband med anskaffning till blivande
underhållskostnader — tala för att det anskaffande och det materielförvaltande
organet borde vara ett och samma. Garantier för att de
ekonomiska och kommersiella synpunkterna på krigsmaterielanskaffningen
skulle på ett auktoritativt sätt få göra sig gällande ansåg man sig
vinna särskilt genom förstärkning av den inom försvarsgrensförvaltningarna
redan befintliga industriella och ekonomiska sakkunskapen. Detta
åstadkoms genom inrättande vid nämnda förvaltningar — utom arméintendenturförvaltningen
— av särskilda inköpsavdelningar under civila chefer,
försedda med kvalificerad civil personal. Vidare förutsattes att den nyinrättade
försvarets förvaltningsdirektion skulle på ett högt plan utgöra
ett samordnande och i viss utsträckning övervakande organ på framförallt
krigsmaterielförvaltningens område. Viss förstärkning av den tekniskt och
ekonomiskt sakkunniga personalen vid försvarsgrensförvaltningarna har
sedermera företagits i anledning av den översyn av förvaltningarnas organisation
och verksamhet som gjorts av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.

264

Vid regionala och lokala förvaltningsmyndigheter biträdes vederbörande
militäre chef av förvaltningsgrenschefer, vilka tjänstgöra såsom föredragande
och till vilka jämväl i allmänhet torde delegeras viss beslutanderätt. Förvaltningsgrenschefer
vid ett vanligt regemente äro, bland andra, tygofficer
och intendent. Den sistnämnde tjänstgör ofta även såsom kasernofficer, på
vilken fastighetsförvaltningen ankommer. Dessa befattningshavare äro visserligen
militärt utbildade men ha dessutom genomgått särskilda för dem
avsedda utbildningskurser. Blivande tygofficerare erhålla sålunda vid omkring
tvååriga kurser utbildning i bland annat förvaltningstjänst, underhållstjänst,
tygmateriel- och ammunitionskunskap samt mekanisk teknologi.
I de tvååriga intendenturofficerskurserna ingå som läroämnen bland
annat förvaltningskunskap, förplägnadstjänst, födoämneslära, materieltjänst,
drivmedelstjänst och drivmedelskännedom, bränsle- och värmelära, underhållstjänst,
intendenturtjänst i fält och handelsteknik. Tygofficeren biträdes
av en arméingenjör, varförutom vid de regionala organen, militärbefälsstaberna,
tjänstgöra stabsingenjörer. Kasernofficeren erhåller tekniskt biträde
av den civila ingenjörspersonal, som i anslutning till statsmakternas
beslut år 1956 angående den regionala och lokala fastighetsförvaltningen
finnes placerad vid militärbefälsstaberna. I fråga om intendenturtjänstens
utövande kan nämnas att civil fackkunskap företrädes av köksföreståndarna.

Den regionala och lokala förvaltningen är föremål för tillsyn och granskning
från de centrala myndigheternas sida. Sålunda ha exempelvis armétygförvaltningen
och arméintendenturförvaltningen, envar inom sitt förvaltningsområde,
att övervaka verksamheten inom arméns myndigheter. Denna
övervakning utföres i form av inspektioner m. m. samt räkenskapsgranskning.
Vid räkenskapsgranskningen skall uppmärksamhet ägnas åt frågor
om penningmedlens ändamålsenliga användning samt om erlagda priser och
entreprenadsummor m. m. Genom förrådskontroll skall tillses, att upphandlad
eller försåld materiel blivit tagen till uppbörd i, respektive avförd
ur redovisningshandlingarna. Motsvarande övervakning ombesörjes av övriga
centrala förvaltningar, envar inom sitt område. Nämnas må även i förevarande
sammanhang den kamerala revision av försvarets myndigheters
räkenskaper, som instruktionsmässigt bedrives av försvarets civilförvaltning.

Beträffande de av motionärerna särskilt nämnda exemplen på områden
inom den militära verksamheten, där missförhållanden kunna förekomma,
må framhållas följande.

1. Slöseri med tid vid utbildning av värnpliktig och annan militär
personal

Såsom motionärerna anfört torde det förekomma att värnpliktiga uttala
missnöje med den utbildning de erhållit. För egen del har jag nyligen i samband
med inspektion ansett mig ha anledning ifrågasätta om vissa värnpliktigas
sysselsättande med kasernvårdsarbete stått i överensstämmelse
med gällande utbildningsföreskrifter och bestämmelser om värnpliktigas

265

ianspråktagande för handräckningstjänst; sedan vederbörande regementschef
avgivit infordrat yttrande, föranledde ärendet dock icke vidare åtgärd.
Huruvida fog finnes för ett mera allmängiltigt omdöme att utbildningstiden
icke tillvaratages på ett rationellt sätt synes emellertid vara
mycket tveksamt. I vart fall torde kunna antagas att en viss rationalisering
av utbildningsverksamheten ägt rum på senare tid, bland annat i anledning
av initiativ som tagits av den s. k. gruppchefsutredningen.

2. Misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle, övmngsammunition
etc.

Garantier mot allvarligare missförhållanden av här avsedd art torde förefinnas
genom den av de centrala förvaltningsmyndigheterna utövade tillsynen
i form av förrådskontroll och anslagsövervakning samt inspektionsverksamhet.
Detta utesluter givetvis icke, att lokalt kan förekomma missbruk
i olika hänseenden, vilket tillsammantaget kan vara av viss ekonomisk betydelse.
Bland annat torde i detta sammanhang vara av intresse frågan om
disponerandet av kronan tillhöriga motorfordon. Hos militieombudsmannen
har på senare tid förekommit ett flertal fall, i vilka oriktigt användande av
tjänstebil för privat räkning varit i fråga. Möjligen förhåller det sig också
så att motorfordon i tjänsten stundom användas utan tillbörlig hänsyn till
sparsamhetssynpunkter.

3. Oekonomiskt förfarande vid beställningar och inköp av s. k. tggmateriel,
vapen och dylikt

Materielanskaffning av större omfattning sker genom försvarsgrensförvallningarnas
försorg. De komplicerade problem som sammanhänga med
anskaffning av vapen och annan tygmateriel, därvid bland annat avvägning
mellan militära, tekniska och ekonomiska synpunkter måste ske, innefatta
givetvis risk för att statsverkets ekonomiska intressen skola bli eftersatta.
Med anledning härav må erinras om vad ovan anförts angående försvarsgrensförvaltningarnas
inköpsavdelningar samt statens sakrevision ävensom
därom att genom den år 1954 utfärdade försvarets anskaffningskungörelse
(SFS 1954:470) myndigheterna ålagts att, jämväl i fall då den s. k.
huvudförvaltningsprincipen ej tillämpas, samverka i anskaffningsfrågor.

4. »Slöseri» genom ur militär synpunkt meningslösa anordningar,
anläggningar och anskaffningar

Åtminstone såvitt gäller större anordningar, anläggningar och anskaffningar
bedömes ändamålsenligheten i sista hand av Kungl. Maj:t och riksdagen,
i allmänhet vid prövningen av de årligen framlagda anslagsäskandena.
Det torde kunna förutsättas att statsmakternas ståndpunktstagande
sker efter hörande av all erforderlig expertis.

266

5. »Slöseri» genom organisatoriska anordningar såsom parallellorgan inom
staberna, onödig uppsplittring mellan vapenslagen samt övriga organisatoriska
överbelastningar

Såsom motionärerna antytt pågå för närvarande undersökningar i militär
regi såsom förberedelser för en utredning om krigsmaktens högsta ledning.
Chefen för försvarsdepartementet har härom uttalat (prop. 1958:110 s.
102) att han räknar med att, sedan de militära undersökningarna slutförts,
utredningsarbetet utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet
skall erhållas. Vad beträffar lägre förband må hänvisas till vad ovan anförts
om statens organisationsnämnd.

6. Ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med vapen,
apparatur etc. av teknisk fulländning men med mindre fältmässia
hållbarhet

Härutinnan hänvisas till vad ovan under 4. anförts. Dessutom må erinras
om den förut berörda förstärkningen av den tekniska personalen vid försvarsgrensförvaltningarna.

Motionärerna ha ifrågasatt om icke från krigsmakten skulle kunna definitivt,
reellt och formellt, avskiljas en expertgrupp som kunde stå till det
civila samhällets förfogande med objektiva och självständiga extra-bedömanden
i militär-ekonomiska frågor av betydelse. Den bakomliggande tankegången
synes vara att de militära experter, som för närvarande anlitas i
olika sammanhang, icke kunna frigöra sig från sina chefers mening eller
vad som eljest kan anses vara gällande uppfattning inom krigsmakten.
Huruvida tankegången är mer eller mindre berättigad kan lämnas därhän.
Det torde emellertid förhålla sig så att den militära sakkunskap som erfordras
i skilda situationer icke alltid är av samma slag. I vissa fall, t. ex.
vid projekterande av en större militär anläggning, torde det vara önskvärt
att anlitade experter äga ingående kännedom om de högsta chefernas
intentioner och kunna göra bedömanden i deras anda. Då det åter gäller
exempelvis kontrollverksamhet, kan bundenhet vid krigsmakten vara olämplig
eller direkt hinderlig för expertuppdragets rätta fullgörande. Enligt vad
erfarenheten givit vid handen inom militieombudsmansämbetet, där olika
militära sakkunniga anlitas som biträden vid inspektionsverksamhetens utövande,
tinnes det också möjlighet att förvärva militära experter som genom
att ej längre kvarstå i aktiv tjänst intaga en mera fristående ställning
i förhållande till krigsmakten. Någon vinst med att avskilja en särskild
expertgrupp torde därför knappast kunna erhållas. Däremot skulle den ifrågasatta
anordningen kunna medföra den nackdelen att möjligheten till urval
av sakkunniga vid varje tillfälle bleve mer begränsad än den behövde
vara.

Det i motionerna framförda uppslaget att vid förbanden inrätta befattningar
för civila »direktörer» med uppgift att handha angelägenheter av

267

ekonomisk och praktisk natur har till förebild de sjukhusdirektörsbefattningar
som finnas vid en del sjukhus. I viss utsträckning är onekligen förhållandet
mellan läkares och sjukhusdirektörers arbetsområden likartat
med förhållandet mellan de rent militära och de förvaltande uppgifterna
vid förbanden. Jämförelsen synes dock icke böra drivas alltför långt. Vad
som särskilt måste hållas i minnet är att krigsmaktens verksamhet, även i
fred, är inriktad på krig. I den mån förvaltningsgrenscliefer äro behövliga i
krigsorganisationen torde de dels böra ha viss militär utbildning och dels
böra redan i fredstid sysselsättas med såvitt möjligt samma uppgifter som
de skola handha i krig. Att det likväl kan finnas skäl att låta viss verksamhet
i fredstid ombesörjas av civil personal framgår därav att t. ex. mathållningen
vid förbanden numera ankommer på kvinnliga köksföreståndare
med kvinnliga köksbiträden, ehuru särskild utbildning av kockar för
krigsförbanden anordnas. Med hänsyn till det nu sagda och vad i det föregående
anförts om regionala och lokala förvaltningsmyndigheter jämte de
centrala organens tillsyn över dem synes det knappast sannolikt att någon
väsentlig fördel skulle vara förenad med inrättandet av de ifrågasatta civila
direktörsbefattningarna.

I anledning av motionärernas förslag rörande inrättande vid lägre förband
av organ motsvarande företagsnämnderna inom industrien får jag
erinra att enligt generalorder den 8 september 1950, nr 3163, (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1950 avd. B nr 77), ändrad genom generalorder
den 27 juni 1957, nr 1504, (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1957 avd. B nr 50), vid regemente och liknande förband skola finnas förbandsnämnder,
vari de olika personalkategorierna äro representerade, alltså
jämväl den civila personalen och de värnpliktiga. Inom förbandsnämnd må
upptagas frågor rörande bland annat sociala och ekonomiska förhållanden,
hälso- och sjukvård, ledighet, förplägnad och utbildningsmetoder. Då sålunda
jämväl utbildningsfrågor kunna upptagas till behandling inom förbandsnämnderna,
torde dessa kunna i huvudsak tjäna det ändamål, som
motionärerna här åsyftat. Nämnas må i förevarande sammanhang även de
samarbetsnämnder, som enligt kungl. brev den 27 juni 1957 (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1957 avd. A nr 54) skola finnas inrättade
i garnisonsorterna. Nämnderna skola utgöra organ för överläggningar rörande
dels sådana sociala och ekonomiska frågor som äro gemensamma
för vederbörande förband och garnisonsorten i övrigt, dels ömsesidig kontakt-
och upplysningsverksamhet samt trivselfrågor, dels ock den verksamhet
inom förhanden som är beroende av samverkan med civila myndigheter
och organisationer m. m.

Slutligen ifrågasättes i motionerna införande av ett premiesystem av
liknande slag som det vilket tillämpas inom den civila industrien. Med anledning
härav må erinras, att vissa för dylikt ändamål avsedda medel ställts
till myndigheternas förfogande. Sålunda äger enligt kungl. brev den 6 maj
1949 och den 18 februari 1955 (se statsliggaren för IV huvudtiteln 1957/58,
s. 227) armétygförvaltningen disponera dels 3 000 kronor för gratifikationer

268

till personal vid underställda verkstäder och förråd för förslag till anordningar
eller åtgärder till gagn för tygförvaltningstjänsten, avseende nya eller
förbättrade driftsmetoder eller dylikt, dels ock 3 000 kronor för gratifikationer
till vid armén anställd personal för på eget initiativ gjorda förbättringar
i fråga om utbildningsanordningar och dylikt. Arméintendenturförvaltningen
disponerar enligt kungl. brev den 18 februari 1955 (statsliggaren s.
222) högst 2 000 kronor för gratifikationer till vid armén anställd personal
för på eget initiativ gjorda förbättringar i fråga om utbildningsanordningar
och dylikt. Enligt kungl. brev den 4 juni 1954 må marinförvaltningen av
anslaget till underhåll av fartyg m. m. (statsliggaren s. 259) disponera högst
6 000 kronor för utbetalande av gratifikationer till personal tjänstgörande
eller anställd vid marinens varv, verkstäder och förråd för förslag till förbättrande
av arbetsmetoder, raskt och klokt ingripande vid olyckstillbud,
visad rådighet eller visat gott initiativ. Flygförvaltningen disponerar
enligt kungl. brev den 26 april 1957 (statsliggaren s. 274) 10 000 kronor för
utbetalande av gratifikationer till personal tjänstgörande eller anställd
vid de centrala flygverkstäderna och förbanden för förslag till förbättrade
arbetsmetoder, raskt och klokt ingripande vid olyckstillbud, visad rådighet
eller visat gott initiativ.

Under hänvisning till det anförda får jag som min mening uttala att tillräckliga
skäl knappast kunna anses föreligga att igångsätta en utredning
av den art som åsyftas i motionerna. I allt fall torde böra avvaktas närmare
erfarenheter rörande den nyligen gjorda översynen av de centrala försvarsförvaltningarna
samt beträffande genomförandet av det av statsmakterna
i år fattade försvarsbeslutet.

269

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1959 avgivna
ämbetsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. störa biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast
för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst fall
av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av ämbetsverk
upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling samt huruvida
hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; -—- av militär chef
upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar äger
således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; — fråga huruvida
användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet, 1954 s.
214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet
åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; — vissa spörsmål
angående ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av
handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya
sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s. 123; —
bristfälligt handhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 93; — se
även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidarebefordra
anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; —
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s. 17; — se även Militärförhör.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

270

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;
— fråga om skäl förelegat för uppskov med verkställighet av arreststraff’,
1959 s. 116; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida då arreststraff ådömes
befälselev tjänstens krav bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring,
1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig att för ef ter tjänst kvarbliva
vid sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta verkställighet av arreststraff
till dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64; — två särskilda arreststraff
ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957

s. 74; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff.
Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67; — innebörden i vissa hänseenden
av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s. 86 o. 1958 s. 71; — fråga angående
omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952
s. 247 o. 1953 s. 236.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

271

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersätlningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151, jfr även
1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fördel,‘l 959 s. 197.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; —- disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250, jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av överordnad myndighet anbefalld
delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på klarläggande
av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232. Jfr Fullföljd.

272

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — två särskilda arreststraff
ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning
för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat
militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; —
avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen
avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s. 99 o. 1956 s. 84, jfr även"l956
s. 88; — straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196; — ansvarsfråga
kan ej upptagas till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren
beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956 "s. 89—90; — bestraffningsberättigad
befattningshavare som meddelat beslut i disciplinmål
skall egenhändigt underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmälan,
Auditör, Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212; —
förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning än regementsofficer
att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193 o. 1956 s. 78; _

fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958 s. 75, cheferna
för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens centralförråd
för intendentunnateriel i Västerås, 1958 s. 200; — fråga huruvida
bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig att i den
utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt, 1956
s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna mål till
chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad, 1957
s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare. Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; -- se även Fullföljd. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — se även Fullföljd, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd,
Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144; — angivandet
i straffbeslut vid utevarobrott av tiden för bortovaron är av betydelse
för bestämmandet av eftertjänst för den dömde, 1956 s. 86;

fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av eftertjänst,
1956 s. 181, 1957 s. 143 o. 1958 s. 203; — värnpliktiga böra un -

273

derrättas om innebörden av bestämmelserna om eftertjänst, 1958 s. 93,
se även Arreststraff.

Egenmäktigd förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — för läkarintyg, 1957 s. 130; — se aven
Rättegångskostnad, Skadestånd.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren aven
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestratfningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantermg av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; se
även Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219.

Flygning, se övningsflygning.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulostall i dispensärregister,
1956 s 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit att i anseende
till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades
från repetitionsövning, 1956 s. 42.

18—5817H. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

274

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44; — åtgärder
i samband med beivran av fylleriförseelser under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild törening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 203.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 24 o. 1956 s. 15; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra den misstänkte,
1951 s. 197; —- furir som genom att nattetid väcka och förhöra
värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande hänsyn
från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.

275

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantnrässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsforhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — inventering av
förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål. 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och
för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål
rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat
avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; — se även Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutel
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarresls
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — förvarsarrest skall ej bestå om
förutsättning för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; —- om

276

förandet, såvitt angår förvarsarrestanter, av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen
omförmälda förteckningen, 1958 s. 91; — se även Arrestantkort,
Avlöning.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185; — gallringsbara rättsvårdshandlingar böra i regel förvaras
för sig, 1955 s. 126.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av
sin kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående
en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av
bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds
befogenheter, 1957 s. 172.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum.
1958 s. 213 o. 1959 s. 211.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handräckning, jfr Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137.

Hemförlovning, se Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;
— vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark
kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch i stark
kyla, 1959 s. 181. 6

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
mfanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

277

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237; — behörig
myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — se även Granskningsnämnd, Läkarbesiktning. Jfr Eltertjänst.

Instruktion, se Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttrande över betänkande angående justitieombudsmannainstitutionen
m. m., 1957 s. 176 o. 1958 s. 222.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasernområde,
1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139 o. 1957 s. 103.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

278

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig

krigstjänstpersonal», 1951 s. 188. Jfr Våld.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.
Kulsprutepistol, se Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; ■— ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81; —
innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om meddelad ordningsföreskrift
skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen bedömas icke såsom
lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; — fråga huruvida
värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning skall bedömas
som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller bestraffas med
tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951 s. 177; — se även
Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; -— fråga om bestämmelser till förhindrande av
att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet
genom vägran att medverka vid läkarundersökning för
prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — fråga om
i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar om fortsatta
undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1957 s. 94; — underlåtenhet
av militärläkare att företaga tillräckligt ingående undersökning
av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21; — se även Inskrivningsförordningen,
Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation, Tystnadsplikt.

279

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövmng,
1956 s. 42; _fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att ut färda

tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen for mihtieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176 o. 1958 s. 222; — ifrågasätta andringar
av militieombudsmansämbetets personalorganisation, 195b s.

1957 s. 184 o. 1958 s. 223; — fråga om upprättande av sakregister over
militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, i953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av hovrätt
vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; fråga om gemensam
handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i
disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart
anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; se även
Anmälan, Beslut, Dom, Fullföljd, Förundersökning, Jäv, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning, Åklagare,
Åtal. ’

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har bestraffningsrätt
i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhörsledares sida, 1955 s. 24; — se även Protokoll.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militarhakte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 19o5 s.
189, 1956 s. 152 o. 1957 s. 79.

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningcn, 1
s. 301.

280

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med införing i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för sträffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s. 109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17; — av tjänstebil, 1951 s.
125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151. Jfr Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o 66
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158.

Motorfordon, se Bil, Kasernområde, Olovligt brukande, Parkeringsförbud
Trafikmål, Transport.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning för
matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar
nöjdförklaring, 1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma

då arreststraff ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; _

nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet, mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s 37 o. 91 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96 o. 1958 s. 58; —• beslag å och förverkande av spritdrycker m. m vid
onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44; — se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; —■ militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befälsrätt.
Jfr Spritdrycker.

281

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s 12o, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163; — gränsdragningen mellan oskickligt
beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande beteende enligt
16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § namnda kapitel, 1951
s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud atl använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck. ° ... „

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; — över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; över ett
av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111.

Personaltjänst, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet» 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307;
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättnmg inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 19o5 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1Jo9 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
tjänstemissbruk: 1959 s. 15 o. tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o.
148^ 1958 s. 17.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattnmgen godkannes, 1951

s 201; _ fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet

resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. ni; _ missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — se även Beslut.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 195b s. 164. Jtr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.

282

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957 s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel avsedda
för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal
bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-läkare», 1959 s. 191;
— skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har
skyldighet tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in
i meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; _ för fattningsenligheten

av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i

283

hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål rörande ordningen
för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisningshandlingar,
1957 s. 107.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76;
vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s. 273; vid påskjutning med
kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland inträffad
skjutolycka, 1952 s. 190; —- avhjälpande i visst fall av olägenheter för
ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135; — se aven
Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.
Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straff mätning, se Dom, övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida eu vänjningsövning, därvid en stridsvagn fiamfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranatkastning,
Militärhäkte, Pansarskott, Raketgevär, Simövningar, Skadestånd,
Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn, Vakttjänst, överskeppning.

284

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84"o. 243,
1.952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande

för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; _

vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953
s> 87; fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten vid kompani
kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad kompanichef, uppdragas
åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt tillkommer ej stabschef
vid försvarsområdesstab och inilitärbefälsstab, 1958 s. 83; — fråga
om ändrade bestämmelser angående tillrättavisningsrätt gentemot fast
anställt underbefäl med vederlikar, 1959 s. 243; — se även Tillrättavisningsförteckning,
Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204 o. 1959 s. 119;
— vissa frågor angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951
s. 205; tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar framkomna
vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954 s. 88; — utdrag ur
tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål eller annat
militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlvdande har
beordrats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.
1957 s. 10J, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisvssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151, jfr även 1957
s- 27; — se även Resekostnad.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel eller
egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott, 1958
s. 67. Jfr Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, övergivande av
post Se även Civil befattningshavare, Olämpligt uppträdande, tilltalsord,
Tavlingar.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänstemissbruk, se Privat uppdrag.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Traktamente.

285

Tjänsteutövning, se Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, se Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är tilllämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195,

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

— se även Sprängmedel.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; — inskränkning i rätten att å vissa
fritidslokaler framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustfloltan
utfärdade order ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar
som icke fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida
visst uttalande av" militär myndighet tryckfrihetsjättsligt innefattat
hinder i enskild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående
utspridande av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954
s. 278; — se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; -fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103; -— vissa
spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark kyla, 1957
s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande^ i
militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 1951
s. 84; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146 o. 1956 s. 143; — beräkning av frånvarotid vid ådömande av straff för
undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203; — fråga om samtidigt tilläm -

286

pande av straffbestämmelserna för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott
(tjänstefel), 1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe
i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s 143; —
se även Övergivande av post. Jfr Eftertjänst.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av updhandlingsärende,
1955 s. 158 o. 1956 s. 129.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som

bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; _ i till rättavisningsförteckningen

skall angivas vilket område utegångsförbudet
avser, 1951 s. 204.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — se även Flyghaveri, Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handliavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
— se även Tillrättavisning, Övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ei står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
alagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband,"l950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskvldige icke längre är
tjanstgönngsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177,"1953 s. 274 o. 1956 s.

~ felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående införpassning
till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig för undergående

287

av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett arreststraff om
femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet verkställts
med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952
s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
skall verkställas med tjänstgöring må meddelas endast
i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178; — bestraffningsberättigad
chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad föreskrift att arreststraff
skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957
s. 74; — åtgärder för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den
dömdes hälsotillstånd för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet
icke kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — innebörden vid sammanläggning
av arreststraff av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma p å
en gång till verkställighet», 1955 s. 116; — frågor om verkställande med
eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff
eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande
om verkställighet efter avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning
av strafftid vid avbrott i verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191;
—■ arrest utan bevakning (enligt den numera upphävda strafflagen för
krigsmakten), 1950 s. 32; — verkställighet av arreststraff i samband med
krigsförbandsvisa repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande
vid handläggning av ansökan om uppskov med verkställighet av arreststraff,
1955 s. 110; — se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet. 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67 o. 1955 s. 15; —
gränsdragningen mellan 26 kap. 7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman)
och 10 kap. 1 § samma lag (våld eller hot mot tjänsteman), 1957
s. 26.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhåIlanden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värn -

288

pliktigs underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; —
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; —
angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — utvidgning
av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17. J

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

örlogsfartyg, se Fartyg.

övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s. 124.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

övningsuppehåll, jfr Traktamente.