JUSTITIEOMBUDSMANNEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1959

STOCKHOLM 1959

IVAR HjEGOSTRÖMS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG

681881

■

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Sid.

Inledning ............................................................................ 7

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols- och åklagarväsendet

A. Åtal mot

1) t. f. biträdande stadsfiskalen T. Aidén för olaga anhållande (ämb.-ber. 1957 s. 13

och 1958 s. 12) ............................................................. 14

2) häradshövdingen H. Söderström för olämpligt uppträdande mot parter, ombud och
vittnen, m. m.; tillika frågor om förordnande av försvarare åt underårig (s. 50) och

om ledningen av förhör med parter och vittnen (s. 58) .......................... 15

3) P. Åhman och A. Wiberg för störande uppträdande vid plenum i riksdagens andra

kammare ................................................................... 63

4) borgmästaren H. Baag0e för försummelse att tillse att erforderliga åtgärder vidtoges

för att bringa vissa brottmål till avgörande inom rimlig tid .................... 64

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Fråga om omständigheterna i annat mål än tryckfrihetsmål varit sådana, att vittne

bort utfrågas om han lämnat visst meddelande till tidningspressen .............. 75

2) Fråga huruvida — i mål om fosterfördrivning — laga skäl funnits för domstolen

att avkunna domen inom stängda dörrar och att giva förbud mot dess utlämnande 92

3) Frågor om tillämpningen av reglerna om utlännings förvisning ur riket.......... 96

4) Åsidosättande av regeln i 10 kap. 10 §, jämfört med 17 § första stycket 4., RB

om forum för tvist rörande skyldighet för hyresgäst att ersätta hyresvärd för reparation,
som hyresvärden verkställt ............................................ 103

5) Om förfarandet, då domstol skall skilja sig från brottmål, där tilltalad icke före

preskriptionstidens utgång fått del av stämning ................................ 108

6) Förbiseende vid granskning av delgivningsbevis, i följd varav tredskodom kommit

att meddelas mot person, som icke blivit behörigen stämd ...................... 112

7) Är kostnad för kungörande av klandertalan mot utdelningsförslag i konkurs att

anse såsom konkurskostnad eller att hänföra till den klandrande partens rättegångskostnader?
................................................................. 1X7

8) Bör inteckningskontrollstämpel åsättas vid anteckning om innehav av skuldebrev,

som å samma inskrivningsdag intecknats eller varit föremål för annan inteckningsåtgärd?
.................................................................... 122

9) Fråga om olaga anhållande m. m. Tillika fråga om förundersökningsledares befogenhet
att lämna uppgifter till pressen............................................ 126

10) Sedan av tullaklagare framställt yrkande om förverkande av viss i beslag tagen

egendom (automobil) lämnats utan bifall av domstolen, vilken tillika hävt beslaget,
har åklagaren — i samband med fullföljd av talan i målet — ånyo tagit egendomen
i beslag. Fråga bland annat om befogenheten härav ............................

11) Om samordning av bestämmelserna om anhållande och om handräckning för omhändertagande
enligt barnavårdslagen ................................

12) Innebörden av stadgandet i 8 § straffverkställighetslagen om att tillfälle såvitt möj ligt

skall beredas den dömde att samråda med sin försvarare under den betänketid,
efter vars utgång nöjdförklaring må äga rum ............................

13) Frågor om tillämpning av reglerna om tvångsförvaltning av fast egendom ......

14) Förmyndares vägran att tillhandahålla myndling, som var intagen å sinnessjukhus,

pengar för resa i samband med permission från sjukhuset........................

Sid.

157

168

172

177

183

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning angående lösenskyldighet i visst fall för hovrätts beslut ............ 186

2) Framställning angående åtgärder för underlättande av delgivning med sjömän .... 189

3) Stadgandet i 31 kap. 1 § RB om skyldighet för tilltalad, som fälles till ansvar i

mal vari åklagare för talan, att till statsverket återgälda kostnaden för hans hämtande
till rätten har icke ansetts tillämpligt i fråga om kostnader för häktads inställande
vid rätten. Framställning till Konungen om ersättning till den som förpliktats
ersätta statsverket kostnad av sistnämnda art ............................ 193

4) Framställning om förtydligande av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen

om rätt för borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande 199

5) Framställning om samordnande av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet
beträffande lagöverträdare, som fyllt 18 men ej 21 år .................. 207

II. Redogörelse för ärenden rörande de administrativa myndigheterna

A. Åtal mot

1) landssekreteraren R. Magnusson och landsfogden N. L. Eklund för försummelser vid

handläggning av beredskapsärende (ämb.-ber. 1958 s. 156) ...................... 220

2) t. f. polismästaren G. Rosenqvist i fråga om olaga omhändertagande av alkoholmissbrukare
(ämb.-ber. 1958 s. 182) .......................................... 220

3) landshövdingen R. Wagnsson och landssekreteraren G. Hanning för felaktigt förfarande
vid tillämpning av 3 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall

för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom ...................... 221

4) taxeringsintendenten F. Psilander för försummelse att tillse att till honom överlämnade
remisser besvarades inom tillbörlig tid ................................ 245

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar och andra uttalanden

1) Innebörden av regeln i 4 § tredje stycket expropriationslagen om att, då rätt till
expropriation blivit sökt, tillfälle skall lämnas bland andra fastighetens ägare att

yttra sig över ansökningen ................................................... 287

2) Om anställningsförhållandena för extra polisman, beträffande vilken tvivel uppkommit
huruvida hans medborgerliga inställning är sådan, att han kan antagas komma

att städse tillförlitligen fullgöra sin tjänsteplikt ................................ 292

3) Förhör i ärenden angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare .............. 300

Sid.

4) Fråga om förutsättningarna för och förfarandet vid återkallelse av vapenlicens ....

5) Må beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran bringas i verkställighet,

fastän lång tid förflutit efter beslutets fattande? ................................

6) Om förutsättningarna för och förfarandet vid polismyndighets omhändertagande av

körkort ....................................................................

7) Beslut om återkallelse av körkort må grundas på brott — medhjälp till rattfylleri

— som begåtts före körkortets utfärdande. Tillika fråga om tolkningen av 80 §
2 mom. vägtrafikkungörelsen i vad avser skyldighet för domstol att till körkortsregistret
översända avskrift av dom, varigenom körkortsinnehavare adömts straff för
anstiftan eller medhjälp till rattfylleri eller s.k. rattonykterhet ................

8) Anstånd med erläggande av skatt för skattskyldig som anfört besvär rörande sin

taxering ....................................................................

9) Innebörden av bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken om skyldig het

för polismyndighet att biträda bamavårdsman för underhållsskyldigs efterforskande
och hörande ..........................................................

10) Är tingsnotarie, som förordnats att tjänstgöra såsom ordförande i hyresnämnd, jävig

att handlägga hyresmål, däri häradshövdingen är part? ........................

11) Fråga om befogenhet för lokal tullmyndighet att utfärda anvisningar rörande tull klarering

vid resandetrafik ..................................................

12) Fråga om fattigvårdsstyrelses befogenhet att såsom ersättning för åtnjuten fattig vård

uppbära och tillgodogöra sig understödstagares folkpension, vilken belöpte å tid
då denne var intagen på sjukvårdsinrättning för vård, som betalades icke av fattigvårdssamhället
utan av allmän sjukkassa ....................................

13) Förutsättningarna för hittelön i visst fall .....................................

14) Omfattar JO:s tillsynsbefogenhet ordförande i stadsfullmäktige? ..................

307

321

330

338

341

350

357

359

362

368

369

C. Framställningar till Konungen

1) Framställning angående behovet av förtydligande bestämmelser rörande begreppet

tättbebyggt område i vägtrafikförordningen ....................................

2) Framställning angående ändrade bestämmelser rörande tillkännagivande av beslut

om tjänstetillsättning ........................................................

3) Framställning angående dels ersättning åt distriktsläkaren Sigrid Nygren pa grund

av mot henne vidtagna åtgärder för förment vårdslös deklaration, dels ock utfärdande
av föreskrifter till förebyggande av att åtgärder mot skattskyldiga grundas
på okontrollerat eller eljest otillförlitligt material ..............................

4) Framställning angående statliga myndigheters befogenhet att med sina tjänstemän

sluta avtal med avseende å rätten till eventuella framtida uppfinningar av tjänstemännen
.............................................................''......

5) Framställning om sådan ändring av 40 § uppbördsförordningen, att löntagare, för

vilken preliminärt skatteavdrag bör göras med mera än 25 procent, icke kan genom
underlåtenhet att avlämna debetsedel begränsa skatteavdraget till 25 procent och
därigenom förskaffa sig en ej avsedd skattekredit ..............................

6) Framställning angående behovet av ändring i 8 § lagen om tillsyn över stiftelser i
syfte att undvika att stiftelse, i vars styrelse landshövdingen eller avdelningschef
vid länsstyrelsen ingår som ledamot, skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse

7) Framställning angående behovet av närmare bestämmelser rörande jäv med avseende

å föreningsombud och revisorer inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt Svenska bostadskreditkassan m. m.......................................

370

379

391

421

437

440

447

Sid.

III. Framställning till riksdagen om ändring av bestämmelsen i 24 § andra

stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän.............. 465

Bilaga

Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1958 och vari under år 1958 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................................... 468

Senast upprättade sakregister är intaget i 1957 års ämbetsberättelse.

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1958.

Härvid får jag till en början meddela, att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 31 mars—den 12 april, den 16—den 29 maj och den
29 september—den 31 oktober samt åtnjutit ledighet för utförande av mig
anförtrott offentligt uppdrag under tiderna den 2—den 7 juni och den 1—
den 6 september. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare,
hovrättsrådet Ulf Lundvik förestått ämbetet. För att få tillfälle
att ägna erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena
och för att nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd
av 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit
åt Lundvik att under tiderna den 25—den 31 augusti, den 7—den 21 september
och den 1 november—den 23 december förrätta å ämbetet ankommande
göromål med avseende å ärenden, vilkas avgörande jag icke själv
förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid justitieombudsmansexpeditionen
har annan förändring icke inträffat än att e. o. hovrättsfiskalen T. E. Löfstedt
på egen begäran entledigats från sin befattning som sekreterare vid
expeditionen samt att i hans ställe till sekreterare i lönegrad Ar 24 från och
med den 16 oktober 1958 förordnats e. o. fiskalen i hovrätten för Västra
Sverige C. O. A. Börjeson.

Utöver den ordinarie personalen har för beredning av vissa ärenden anlitats
även vissa domstolsjurister och andra.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1958 års riksdag uppgick antalet
av de från år 1957 till 1958 balanserade, under handläggning härstädes
varande ärendena till......................................... 298

Antalet under år 1958 diarieförda ärenden har uppgått till 1 020
(mot 1 009 under ar 1957 och 704 under år 1956). Av dessa avsågo 13
justitieombudsmansämbetets organisation och dylikt. Av återstående
1 007 under år 1958 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål............................................ 818

på grund av tidningsartiklar ................................ 23

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest.............. 166

Summa balanserade och inkomna ärenden ....................1 305

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1958 diarieförda ärendena1

Verksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) . .	142	87	229
Åklagarväsendet...............	101	18	119
Polisväsendet ................	151	16	167
Exekutionsväsendet..............	39	11	50
Fångvården .......................	84	8	92
Medicinalväsendet: sinnessjukv&rden . ..	109	2	111
i övrigt.....................	27	4	31
Nykterhetsvården .....................	9	5	14
Barna- och ungdomsvården..............	6	4	10
Byggnadsväsendet .......................	6	2	8
Hyresregleringen ....................	19	—	19
Lantmäteriet ......................	8	1	9
Skolväsendet ...................	12	_	12
Taxering sväsendet ................... Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda)	19	8	27
centrala statliga verk och nämnder............	51	6	57
länsstyrelser .......................	32	15	47
andra lokala organ.....................	47	8	55
Statens affärsdrivande verk.................	5	—	5
Kyrkliga myndigheter .....................	7	—	7
Kommunala myndigheter (i övrigt)..............	60	2	62
Kungl. Maj:t och riksdagen.....................	17	_	17
Enskilda sammanslutningar och personer ......	42	—	42

3) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan berörda 1 305 ärenden ha under år 1958:

1) till annan myndighet överlämnats..........................

2) såsom återkallade avskrivits ...............................

3) utan åtgärd avskrivits ....................................

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits .......................................

5) till åtal hänvisats (7 åtal i 8 ärenden).......................

6) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning..................

7) föranlett 12 framställningar till Kungl. Maj:t (i 13 ärenden)----

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd......

159

532

203

och äro vid 1958 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller
annan utredning vilande ..................................

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 35

11) på prövning beroende.....................................

Summa 1 305

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har under ar 1958
förordnats om åtal mot:

1) en häradshövding för kränkande yttranden till parter och vittnen
(se s. 15 o. f.);

2) en taxeringsintendent för dröjsmål med handläggning av skattemål
(se s. 245 o. f.);

3) en förste kriminalassistent för det han i samband med förundersökning
till enskild person utlånat en bandinspelningsapparat för upptagande
av visst telefonsamtal (Bollnäs domsagas häradsrätt har i dom den 22 oktober
1958 funnit förfarandet felaktigt men ej vara av beskaffenhet att föranleda
ansvar; mot häradsrättens friande dom har talan fullföljts av mig),

4) en e. o. landsfiskal för obehörig tvångsförflyttning av ett zigenarsällskap
(Västerbergslags häradsrätt har i dom den 25 oktober 1958 ogillat
åtalet; mot domen har talan fullföljts av mig);

5) en borgmästare för dröjsmål med handläggning av mål (se s. 64 o. f.);

6) en borgmästare för dröjsmål med färdigställande av dom, samt

7) en komminister för obehörigt nedrivande av affischer.

Vidare har åtgärd för disciplinär bestraffning vidtagits mot en läkare för
bristande noggrannhet vid utfärdande av läkarintyg (medicinalstyrelsens
disciplinnämnd har genom beslut den 18 december 1958 meddelat läkaren
varning; beslutet har icke vunnit laga kraft).

De till Kungl. Maj:t under år 1958 avlåtna framställningarna ha avsett

1) behovet av förtydligande bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt
område i vägtrafikförordningen;

2) fråga om lösenskyldighet i visst fall för hovrätts beslut;

3) behovet av ändrade bestämmelser rörande tillkännagivande av beslut
om tjänstetillsättning;

4) ersättning åt viss läkare på grund av mot henne vidtagna åtgärder
för förment vårdslös deklaration ävensom behovet av föreskrifter till förebyggande
av att åtgärder mot skattskyldiga grundas på okontrollerat eller
eljest otillförlitligt material;

5) behovet av åtgärder för underlättande av delgivning av stämningar
med sjömän;

6) rätten till statstjänstemäns uppfinningar;

7) ersättning till viss å sinnessjukhus intagen, straffriförklarad person,
från vilken ersättning felaktigt uttagits till gäldande av kostnader för verkställighet
av häktningsbeslut;

8) behovet av att förtydliga stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen
för att göra det möjligt att i mål om betalningsföreläggande
fastställa ersättning för kända rättegångskostnader, oaktat kostnaderna icke
specificerats;

9) behovet av viss ändring av bestämmelserna i 40 § uppbördsförordningen
för att förekomma att bestämmelserna av löntagare missbrukas i
syfte att erhålla otillbörlig skattekredit;

10) behovet av ändrade bestämmelser för att åstadkomma en mera ändamålsenlig
samordning av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet
med avseende å lagöverträdare, som fyllt 18 med ej 21 år;

11) behovet av ändring i 8 § lagen om tillsyn över stiftelser i syfte att
undvika att stiftelse, i vars styrelse landshövdingen eller avdelningschef
vid länsstyrelsen ingår som ledamot, skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse;
samt

12) behovet av närmare bestämmelser rörande jäv med avseende å föreningsombud
och revisorer inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt Svenska bostadskreditkassan; framställningen innehåller tillika
redogörelse för vissa påstådda missförhållanden inom kassorna.

Därjämte har jag i anledning av vad som framkommit vid inspektioner
skrivit till statsrådet och chefen för finansdepartementet och — för beaktande
vid övervägande av hithörande spörsmål inom departementet — fäst
hans uppmärksamhet på att gällande bestämmelser om anstånd med inbetalning
av skatt i vissa hänseenden synas otillfredsställande.

Vidare har jag avgivit yttrande till riksdagens bevillningsutskott i anledning
av motion II: 400 med hemställan om utredning angående rätt för
ledamöter av kammarrätten att med tjänsten förena privata skatteuppdrag
och uppdrag i underordnad skatteinstans.

I fråga om förefintlig arbetsbalans får jag hänvisa till vad i det följande
härom anföres i samband med särskild framställning till riksdagen om
sådan ändring av instruktionen för riksdagens ombudsmän, att JO får ökad
befogenhet att uppdraga åt sin ställföreträdare att förrätta å JO ankommande
göromål (se s. 465).

Under år 1938 har jag inspekterat

länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro och Kopparbergs län samt landsfogdarna,
länsnykterhetsnämnderna och lantbruksnämnderna i samma län
ävensom länsarkitekterna i Kopparbergs och Örebro län samt länsbostadsnämnden
i Örebro län;

rådhusrätterna, magistraterna och överexekutorerna i Falun, Växjö och
Örebro;

Falu, Karlskoga, Lindes och Nora, Mellersta Värends, Nedansiljans,
Sunnerbo, Västernärkes, Västra Värends, Östernärkes samt Östra Värends
domsagor;

stadsfiskalen-stadsfogden i Falun samt stadsfiskalerna i Växjö och Örebro;
stadsfogdarna i Nora, Växjö och Örebro;

landsfiskalerna i Alvesta, Askersunds, Fellingsbro, Glanshammars, Hallsbergs,
Karlskoga, Kinnevalds, Kumla, Lekebergs, Leksands, Lidhults, Lindesbergs,
Ljungby, Nora, Norrvidinge, Rättviks, Stora Kopparbergs, Svärdsjö,
Säters samt Tingsryds distrikt;

landsfiskalen-utmätningsmannen samt landsfiskalen-åklagaren i Borlänge;
poliskammaren i Örebro;

kommunalborgmästarna i Askersund, Kumla och Nora;
skyddskonsulenten i Örebro distrikt;
kronokamrerarna i Falun, Växjö och Örebro;

häradsskrivarna i Allbo, Falu, Hallsbergs, Kinnevalds och Norrvidinge,
Konga, Kumla, Nora, Uppvidinge samt Örebro fögderier;
distriktslantmätarna i Sunnerbo och Örebro västra distrikt;
bilinspektören i Växjö;

barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämnderna i Alvesta, Falun, Ljungby
och Växjö;

högre allmänna läroverken i Falun och Växjö;

S:t Sigfrids sjukhus i Växjö, Säters sjukhus och Västra Marks sjukhus i
Örebro;

fångvårdsanstalterna i Falun, Växjö och Örebro samt fångvårdskolonierna
Eleonora i Växjö, Hinseberg i Frövi och Älgberget i Leksand;

erkända vårdanstalterna för alkoholmissbrukare Ryds brunn i Ryd,
Åsbrohemmet i Asbro och Älvgården i Hedemora; samt
Långmora arbetshem i Dala-Husby.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik har under år 1958
inspekterat

rådhusrätten och magistraten i Eskilstuna;

Hedemora, Livgedingets, Nås och Malungs, Oppunda och Villåttinge,
Ovansil jans samt Västerbergslags domsagor;

stadsfiskalerna och stadsfogdarna i Eskilstuna och Katrineholm;
landsfiskalerna i Hedemora, Ludvika, Malungs, Mora, Orsa, Rekarne
och Sigtuna distrikt;

polismästaren i Eskilstuna och polismyndigheten i Katrineholm; samt

kommunalborgmästarna i Hedemora, Katrineholm och Ludvika.

Inspektionsverksamheten har sålunda omfattat 123 myndigheter och
anstalter, vilket innebär en avsevärd utvidgning i förhållande till tidigare
(motsvarande antal utgjorde 23 år 1957 och 43 år 1956). Särskild uppmärksamhet
har härvid ägnats frågor rörande administrativa frihetsberövanden,
därvid inspektionerna utsträckts till att omfatta jämväl myndigheter och
anstalter, vilka före den i maj 1957 genomförda grundlagsändringen rörande
verksamhetsområdet för riksdagens ombudsmän icke varit underkastade
JO:s tillsyn. Sålunda ha under år 1958 — förutom statliga organ som
handha hithörande ärenden, t. ex. länsstyrelser och sinnessjukhus — jämväl
barnavårds- och nykterhetsnämnder ävensom arbetshem och erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare blivit föremål för inspektion. Även i
övrigt har, såsom av den förut intagna uppräkningen av inspekterade myndigheter
framgår, kretsen av inspektionsobjekt ytterligare vidgats. Beträffande
inspektionerna av vissa högre allmänna läroverk må särskilt nämnas,
att granskningen härvid huvudsakligen avsett principerna för intagning av
lärjungar i realskola och gymnasium. I detta sammanhang vill jag även
framhålla, att en intensifiering av tillsynen över förvaltningen synes böra
ha avseende jämväl å den centrala administrationen och icke begränsas till
enbart de lokala instanserna. Då emellertid tillsynen i första hand synes
böra inriktas på de sistnämnda, har jag, med hänsyn till rådande arbetsförhållanden,
måst låta anstå med inspektion av centrala verk och myndigheter. I

I fråga om förvaltningen av justitieombudsmansämbetet under år 1958
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Beträffande ärenden av mera allmänt intresse får jag hänvisa till efterföljande
redogörelser, däri intagits även samtliga framställningar till Kung],
Maj:t.

Beträffande tidigare berättelser har tillämpats den principen att redogörelse
för åtal och åtgärder för disciplinär bestraffning upptagits i berättelsen
för ett tilländalupet ämbetsår, om vid tiden för berättelsens färdigställande
det framställda ansvarspåståendet blivit föremål för prövning i första
instans, men att med redogörelsen eljest fått anstå i avbidan på att sådan
prövning förelegat. Om ansvarspåståendet vid nyssangivna tidpunkt blivit
prövat i första instans, har i den då aktuella berättelsen en mer eller mindre
ingående redogörelse lämnats för vad i ärendet ditintills förekommit, varefter
redogörelse för utgången av eventuell prövning i högre instans eller
instanser upptagits i berättelsen för det ämbetsår, varunder den högre instansens
avgörande tillkommit. —- Samma princip har tidigare tillämpats
även i militieombudsmannens ämbetsberättelser.

Efter överläggning ha militieombudsmannen och jag den 3 februari 1958
i fråga om vartdera ämbetets berättelser enats om följande ändringar i den
sålunda tillämpade ordningen:

1. Åtals- eller disciplinärende, vari det framställda ansvarspåståendet vid
tiden för berättelsens färdigställande ännu icke blivit prövat i första instans,
omnämnes i korthet i hithörande avsnitt av berättelsen, därvid utan
angivande av den sakfördes namn — i regel endast återgives i ansvarspåståendet
ingående gärningsbeskrivning, brottsbeteckning och lagrum.

2. Har vid tiden för berättelsens färdigställande ärendet blivit prövat av
domstol eller disciplinär myndighet men föreligger ännu ej lagakraftvunnet
avgörande i saken, begränsas redogörelsen regelmässigt till — utöver vad
under 1. angives — det slut vartill domstolen eller den disciplinära myndigheten
kommit vid sin prövning av saken.

3. Först efter det lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger upptages
i berättelsen den mera ingående redogörelse för ärendet som finnes vara av
omständigheterna påkallad.

I enlighet härmed har i efterföljande redogörelse icke upptagits de åtalsärenden,
i vilka lagakraftägande dom ännu icke föreligger. I sammanhang
härmed vill jag nämna, att Stockholms rådhusrätt i dom den 28 maj 1958
ogillat det i föregående ämbetsberättelse omnämnda, av mig mot ett f. d.
hovrättsråd väckta åtalet för det han vid avgivande av infordrad förklaring
till JO ärekränkt viss enskild person. Med hänsyn särskilt till att sistnämnde
person, som förklarat sig vilja föra målsägandetalan, avlidit efter
åtalets väckande, ansåg jag mig böra underlåta att fullfölja talan mot
domen. Talan mot domen fullföljdes däremot av hovrättsrådet i vad ett
av honom vid rådhusrätten framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnad
genom domen lämnats utan bifall. Svea hovrätt har i dom
den 30 december 1958 ej funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens dom,
såvitt nu var i fråga. Tiden för fullföljd av talan mot hovrättens dom har
ej utgått. Redogörelse för detta mål kommer därför att lämnas först sedan
även kostnadsfrågan blivit slutligt avgjord.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att under
år 1958 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

Jag kommer att i särskild ordning till riksdagen överlämna förteckningar
över dels vilka av föregående riksdagar fattade beslut och gjorda framställningar,
som blivit under det sistförflutna året av Kungl. Maj:t gillade
och föranlett bestämmelsers utfärdande eller annan åtgärd, dels ock vilka
beslut och framställningar som icke blivit för Kungl. Maj:t föredragna eller
av Kungl. Maj:t prövade.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols
och åklagarväsendet

(Omfattar även exekution och straffverkställighet.)

A. Åtal

1. Olaga anhållande

I 1957 års ämbetsberättelse (s. 13 o. f.) och 1958 års ämbetsberättelse
(s. 12 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen Folke Rudewall, efter
klagomål av docenten ErikKarlmark, anbefallt åtal mot t. f. biträdande stadsfiskalen
Ture Aldén för olaga anhållande. Av redogörelsen framgår, att
Stockholms rådhusrätt i dom den 21 december 1955 lämnat den av statsåklagaren
i Stockholm utförda talan mot Aldén utan bifall samt förordnat,
att statsverket självt skulle vidkännas den ersättning, 2 006 kronor, som
tillerkänts advokaten Bengt Landahl för försvaret av Aldén. Svea hovrätt
hade genom dom den 10 december 1956, med ändring av rådhusrättens
dom, dömt Aldén jämlikt 15 kap. 10 § och 25 kap. 5 § strafflagen för olaga
anhållande att till kronan utgiva 25 dagsböter å 25 kronor ävensom förpliktat
Aldén att av den Landahl tillerkända ersättningen till statsverket
återgälda 1 000 kronor. Därjämte hade hovrätten, som för försvaret av
Aldén i hovrätten tillerkänt Landahl arvode av allmänna medel med 1 000
kronor, förpliktat Aldén att av detta belopp till statsverket återgälda 500
kronor samt slutligen ålagt Aldén att ersätta Karlmark vad denne visade sig
ha erlagt för hovrättens dom. — Mot hovrättens dom hade Aldén fullföljt
talan.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 11 oktober 1958 ej funnit skäl att
meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
Aldén förpliktades att ersätta Karlmark hans kostnader å målet hos Kungl.
Maj:t med 200 kronor. För det biträde Landahl i egenskap av offentlig försvarare
lämnat Aldén vid målets fullföljd hos Kungl. Maj:t tillerkändes
Landahl arvode av allmänna medel med 600 kronor, och förpliktades Aldén
att till statsverket återgälda detta belopp.

2. Olämpligt uppträdande av häradshövding mot parter, ombud
och vittnen. Tillika frågor om tillämpningen av reglerna för
rättegångsförfarandet, bl. a. om förordnande av försvarare åt
underårig (se s. 50) och om ledningen av förhör med
parter och vittnen (se s. 58)

I skrivelse den 7 november 1956 till styrelsen för Sveriges advokatsamfund
anförde advokaten Arne Gullack i Borås, att de i Borås och Ulricehamn
verksamma advokaterna vid upprepade tillfällen haft anledning till
avsevärt missnöje med det sätt, på vilket häradshövdingen Hugo Söderström
i Kinds och Redvägs domsaga i Ulricehamn handlagt där anhängiga
mål, och kanske framför allt mot det sätt, på vilket han behandlat parter,
vittnen och ombud. I skrivelsen redogjorde Gullack närmare för Söderströms
handläggning av två åklagarmål, det ena mot hemmansägaren Per
Olof Pettersson och det andra mot tyska medborgaren Marlies Stegemann.
Gullack hemställde, att styrelsen måtte inhämta upplysningar om Söderström
från advokaterna i vissa angivna städer samt — därest erforderligt
material ansåges föreligga för en framgångsrik aktion mot Söderström — i
advokatkårens intresse och därmed i den rättssökande allmänhetens intresse
med det sålunda tillgängliga materialet vidtaga lämpliga åtgärder.

Härefter införskaffade styrelsen för samfundets västra avdelning på samfundsstyrelsens
hemställan ytterligare upplysningar rörande Söderströms
sätt att handlägga mål och behandla parter, ombud och vittnen.

Härvid inkommo till samfundets styrelse skriftliga yttranden från advokaterna
B. G. Heijl, Gunnar Lagerberg och Göran Linnander, samtliga i
Borås.

Vid ärendets behandling i samfundets styrelse lämnade suppleanten i
styrelsen, advokaten Per Tham i Jönköping, vissa uppgifter om iakttagelser,
som han personligen gjort. På styrelsens begäran lämnade Tham styrelsen
en skriftlig redogörelse för dessa uppgifter.

I en den 22 maj 1957 hit inkommen skrift, vid vilken den till samfundets
styrelse sålunda inkomna utredningen var fogad, anförde styrelsen, att den
på grund av den förebragta utredningen kommit till den uppfattningen att
Söderströms sätt att handlägga mål och behandla parter, ombud och vittnen
företedde så anmärkningsvärda drag, att styrelsen icke ansett sig kunna
underlåta att påkalla JOls medverkan för att få en ändring till stånd. Styrelsen
hemställde därför, att JO måtte föranstalta om utredning av förhållandena
samt vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för
avhjälpande av de missförhållanden som syntes föreligga. I

I anledning härav lät jag genom landsfogden i Älvsborgs län verkställa
förhör med ett antal personer, varjämte landsfogden Curt d’Orchimont
lämnade vissa upplysningar.

Sedan Söderström avgivit infordrat yttrande, företog jag den 23 och den
24 september 1957 inspektion av domsagan. I samband härmed hörde jag
Söderström rörande de påtalade förhållandena. Därjämte införskaffade jag
upplysningar genom samtal med tingsnotarierna i domsagan, samtliga därstädes
tjänstgörande landsfiskaler, ett antal nämndemän samt vissa advokater.
Vidare bevistade jag allmänna tinget den 24 september med domsagans
häradsrätt å tingsstället i Svenljunga.

Härefter lät jag genom landsfogden verkställa viss ytterligare utredning.
Dessutom lät jag genom min expedition och genom särskilda remisser höra
fyra tidigare tingsnotarier i domsagan.

Styrelsen för advokatsamfundet inkom härefter med påminnelser.

Tillfälle bereddes härefter Söderström att taga del av vad i ärendet förekommit
med anmodan att — i anslutning till en inom expeditionen upprättad
promemoria över vissa fall, däri Söderström ansågs ha åsidosatt
sin ämbetsplikt — i yttrande angiva den ytterligare utredning han ansåge
sig böra påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade nödigt.

Söderström inkom härefter med slutligt yttrande.

De genom utredningen framkomna anmärkningarna mot Söderström
avsågo dels hans uppträdande mot parter, ombud och vittnen och dels hans
sätt att tillämpa reglerna om rättegångsförfarandet. I det följande upptages
till behandling vad som framkommit i förstnämnda hänseendet samt beträffande
Söderströms handläggning av målet mot Marlies Stegemann.

I denna del av ärendet är följande att anteckna. 1

1. Yttranden av Söderström vid vittnesförhör den 5 oktober 1954

Den 5 oktober 1954 ägde huvudförhandling rum vid häradsrätten å tingsstället
i Svenljunga i mål mellan dåvarande landsfiskalen Jacob Björnberg,
å tjänstens vägnar, ävensom handelsbolaget under firma Viktor Johansson
och Söner såsom målsägande, å ena, samt ingenjören Thord Bertil Tobiasson,
å andra sidan, angående vårdslöshet i trafik. Rättens ordförande var
Söderström och protokollförare tingsnotarien Jan Thunberg. Försvarare för
Tobiasson var advokaten Bo Redgard i Borås. Målsäganden företräddes av
advokaten Albert Nilson i Ulricehamn. Vid förhandlingen hördes bland
andra — på begäran av Tobiasson — lagerbiträdet Lars-Olof Larsson och
disponenten Sven Anders Hall såsom vittnen.

Vid samtal med mig den 24 september 1957 uppgav Redgard bland annat
följande: I samband med förhöret av ett av vittnena, troligen Larsson, hade
Söderström frågat: ”Hur mycket har Ni fått för det här?” Han hade även
frågat vittnet: ”Känner Ni inte, hur det luktar här?” Såväl Hall som Larsson
hade under hemfärden från Svenljunga varit synnerligen upprörd över
den behandling Söderström utsatt dem för.

Vid polisförhör, som landsfogden härefter på min begäran lät hålla, framkom
följande.

Björnberg berättade till en början, att han mindes att han för några år
sedan åtalat Tobiasson för någon trafikförseelse och att Söderström troligen
lett förhandlingarna i målet; däremot kunde Björnberg icke minnas vad
som sagts vid tillfället.

Sedan Björnberg underrättats om vilka yttranden Söderström enligt Redgards
uppgifter skulle ha fällt, förklarade Björnberg, att han icke hade
något som helst minne av dessa yttranden.

Även Albert Nilson uppgav sig icke ha något minne av händelsen. Sedan
han blivit upplyst om vad Söderström enligt Redgard skulle ha yttrat vid
tillfallet i fråga, förklarade Albert Nilson, att han icke erinrade sig att
Söderström fällt något sådant yttrande. Söderström brukade använda kraftfulla
uttryck. Eftersom Albert Nilson vore van härvid, vore det möjligt att
han icke fäst sig vid om ett sådant uttryck använts även vid detta tillfälle.
Albert Nilson ansåge dock, att han borde ha lagt ett så pass allvarligt yttrande
på minnet. Om han likväl glömt det, kunde detta bero på att man
icke alltid kunde taga Söderströms yttranden på allvar. Denne brukade
nämligen ibland vara skämtsam.

Tobiasson berättade bland annat följande.

När målet den 5 oktober 1954 förekom vid rätten, hade de av Tobiasson
åberopade vittnena, Larsson och Hall, inkallats av rätten. Det fanns vid
detta tillfälle intet att anmärka på Söderströms uppträdande gentemot
Tobiasson. Tobiasson hörde dock Söderström fråga Larsson, huru mycket
denne fått för att vittna som han gjorde, samt yttra att det ”luktade lögner
lång väg”.

När Hall vittnade, uppgav han, att han trodde, att Tobiasson bromsat
genom att växla ner, men att han inte var fullt säker härpå, eftersom han
möjligen sammanblandat detta med något tidigare tillfälle, då han åkt med
Tobiasson. Söderström yttrade då i försmädlig ton till Hall, att det var tur
att han nu inte stod och upprepade samma lögner, som han sagt vid polisförhöret.

Larsson uppgav följande.

När Larsson vittnade, var det Söderström som skötte förhöret. Larsson
fick genast en känsla av att Söderström uppträdde bryskt. Han ”gormade
och röt” för att Larsson inte talade tillräckligt högt. Under vittnesmålet
frågade han Larsson, huru mycket denne fått för att vittna på det sätt,
som han gjort. Han frågade honom vidare, om han inte kände hur det
luktade lögner. Redgard reste sig då upp och protesterade mot Söderströms
sätt att yttra sig. Därefter lugnade sig Söderström något. Larsson blev synnerligen
illa berörd av att Söderström gjort antydningar om att Larsson
vittnat falskt. Det vittnesmål han avgav hade han icke blivit påverkad att
avgiva på visst sätt. Han berättade om hur allt enligt hans mening tillgått
vid olyckan.

Söderström uppträdde också bryskt mot åklagaren, vilken han klandrade
för att utredningen inte var bra. Larsson tyckte att Söderström uppträdde
som en vresig militär. Eftersom Larsson vid den tidpunkten fullgjorde militärtjänst,
gjorde han denna jämförelse.

Hall berättade följande.

2 Justitieombudsmannens umbetsberät tclsc till 1950 ars riksdag.

Hall hördes som sista vittne och vet därför inte vad som förekommit vid
rätten före hans vittnesmål. När Hall hördes av polisen i anledning av
olyckan, uppgav han att han hade för sig, att Tobiasson bromsat bilen
genom att lägga in en växel, men att det kunde vara möjligt, att han sammanblandat
detta med något tidigare tillfälle, då han åkt med Tobiasson.
Vid sitt vittnesmål lämnade han samma uppgifter och påpekade även då,
att han möjligen sammanblandat sina iakttagelser med något tidigare tillfälle.
Söderström yttrade då i försmädlig ton något om, att det var tur att
Hall tog tillbaka de felaktiga uppgifter, som han lämnat vid polisförhöret.
När Hall senare under vittnesförhöret lämnade någon ytterligare uppgift,
svarade Söderström i brysk ton: ”Ni är inte här som advokat utan som
vittne.” Hall, som visste med sig att han vittnat om allt vad han sett och
som han uppfattat händelsen, blev obehagligt berörd av Söderströms sätt
att uppträda. Han fick en känsla av att Söderström trodde att han ljög
under sitt vittnesmål.

Thunberg uppgav vid förhör å justitieombudsmansexpeditionen, att han
icke hade något minne av vad som tilldragit sig under målets handläggning.

Söderström anförde i sitt slutliga yttrande i denna del följande.

Söderström minns ingenting av vittnesförhöret med Larsson eller av
det mål, vari detta förhör ägde rum. Yttrandena till Larsson ha, därest de
fällts, varit olämpliga. Någon avsikt att med dem kränka vederbörande har
Söderström ej haft. Yttrandena utgjorde ett sätt att under vittnesmålet
varna för mened. Fällde Söderström yttrandena, hade han naturligtvis ett
starkt intryck av att Larsson talade osanning. Yttrandena väckte tydligen
ingen uppmärksamhet, eftersom ingen i nämnden och icke heller Björnberg
eller Albert Nilson minns dem. 2

2. Yttranden av Söderström vid huvudförhandling den 19 oktober
1954- i visst trafikmål

Från advokaten Ingemar Steier i Göteborg inkom i samband med den av
landsfogden företagna utredningen en skriftlig redogörelse för Söderströms
handläggning av ett mål, i vilket Steier var rättegångsombud. I denna redogörelse
anförde Steier bland annat följande.

Den 19 oktober 1954 företrädde Steier på uppdrag av Försäkringsbolaget
Trafik en bilförare vid namn Josefsson i ett mål angående ansvar och skadestånd
vid häradsrätten i Svenljunga. Häradsrättens ordförande var Söderström.
Det rörde sig om en relativt alldaglig kollision. Målsäganden hade
därvid vissa skadeståndsanspråk och Steier hade från Försäkringsbolaget
Trafik erhållit instruktioner vilka belopp som kunde vitsordas som skäliga,
bland annat för att målsäganden under reparationstiden varit i avsaknad av
bil. Steier vitsordade i sistnämnda hänseende ett visst belopp i enlighet med
sina instruktioner. Efter viss diskussion sänkte målsäganden det yrkade
beloppet något, dock icke till det av Steier vitsordade. Rättens ordförande
uppmanade då Steier att under sådana omständigheter vitsorda ett högre
belopp som skäligt, så att det hela kunde sammanjämkas. Steier genmälde,
att han icke ansåg sig kunna höja beloppet, enär han var bunden av sina
instruktioner från försäkringsbolaget. I detta sammanhang yttrade Söderström
till Steier: ”Ni är ju vettlös.” Steier blev synnerligen överraskad, reste

sig upp och yttrade: ”Rättens ordförande har betecknat mig som vettlös.
Jag fordrar att detta yttrande omedelbart återtages och undanber mig i fortsättningen
dylika tillmålen.” Söderström påstod då, att det hade han aldrig
sagt, varpå Steier replikerade att yttrandet fälldes alldeles nyss.

Någon vidare diskussion blev det inte. Handläggningen, som tidigare
präglats av en viss irritation från ordförandens sida, blev betydligt lugnare,
ehuru irritationen dock fortfarande var märkbar.

I sin slutplädering avbröts Steier vid olika tillfällen av Söderström. Då
detta skedde andra eller kanske tredje gången yttrade Steier: ”Jag vore
tacksam om jag inte blev avbruten i pläderingen. Det försvårar onekligen
att samla tankarna.” Söderström genmälde då: ”Här avbryter vi när vi vill.
Det går bra att hålla tankarna samlade i alla fall.”

Thunberg, som var protokollförare vid förhandlingen, förklarade vid det
med honom hållna förhöret, att han icke hade något som helst minne av
målet eller de av Steier angivna yttrandena av Söderström.

Söderström uppgav vid förhöret med honom följande.

Det kunde icke vitsordas, att Söderström betecknat Steier såsom vettlös.
Möjligen hade Söderström sagt, att det icke vore vettigt att krångla om
ett så litet belopp. Söderström kunde icke minnas, att han fällt uttrycket:
”Här avbryter vi, när vi vill.” Det vore mycket sällsynt, att Söderström avbröte
en advokat under pågående slutplädering. Detta skedde endast om
Söderström önskade upplysning om någon detalj eller om t. ex. ett vittnesmål
refererats felaktigt. 3

3. Yttranden av Söderström vid första inställelse den 2 juni 1955

Vid första inställelse den 2 juni 1955 å tingshuset i Ulricehamn behandlade
Söderström såsom ensamdomare ett faderskapsmål mellan sömmerskan
Agda C och köpmannen Sven Ingvar Svensson. Parterna voro personligen
tillstädes. Agda C biträddes av Heijl. Protokollförare var tingsnotarien
Bertil Möller.

I sitt vid klagoskriften fogade yttrande anförde Heijl bland annat följande.

Redan i stämningsansökningen hade Heijl uppgivit, att modern, som var
42 år, under konceptionstiden haft samlag både med svaranden och en broder
till denne. Under handläggningen yttrade Söderström till modern följande:
”Jaså, Ni är en så’n där, som lägger upp Er för vem som helst.”
Andra olämpliga yttranden förekommo antagligen också, men Heijl har
icke lagt dem på minnet. Målet blev vilandeförklarat för blodundersökning.
Senare ville modern återtaga sin talan. Heijl trodde, att detta berodde på
påtryckningar eller hot från svarandens sida, vilket modern energiskt
bestred. Heijl kunde icke förmå henne att fullfölja sin talan, vilken emellertid
fullföljdes av Heijl såsom ombud för barnavårdsmannen. Omedelbart
före fortsatt förhandling i målet den 17 november 1956 lyckades Heijl av
modern, som var kallad till förhandlingen, få reda på, att hon nedlagt sin
egen talan, därför att ”domaren var så fräck”. På fråga av Söderström under
förhandlingen om anledningen till att modern icke fullföljde sin talan fick
lian av Heijl besked med moderns egna ord.

Vid förhör med anledning av Heijls uppgifter utröntes följande.

Agda C uppgav, att hon icke kunde minnas, att Söderström använt det
av Heijl påtalade uttrycket eller eljest yttrat något, som kommit henne
att känna sig kränkt eller illa berörd. Hon hade icke heller sagt till Heijl
att hon nedlagt sin talan av den av Heijl uppgivna anledningen.

Svensson berättade följande.

Vid rätten blev det tal om att Agda C haft samlag med andra män
förutom Svensson och bland annat även med en broder till Svensson.
Söderström frågade då Agda C, om detta var riktigt. Agda C nekade till
detta och Söderström yttrade då till henne någonting om att ”Ni ser ut
att vara en sådan människa, som lägger sig för vem som helst.” I något
annat sammanhang, som Svensson icke nu minnes, yttrade Söderström till
Heijl: ”x\r kvinnan riktigt klok?” Om Agda C hörde detta, vet Svensson
icke.

Den för Agda C:s barn förordnade barnavårdsmannen, poliskonstapeln
Tage Pettersson, upplyste, att Heijl dagen efter första inställelsen i målet
meddelat Tage Pettersson, att Söderström fällt det av Heijl påtalade yttrandet.
Tage Pettersson hade icke varit närvarande, då Agda C nedlade
sin talan; han trodde, att anledningen till hennes åtgärd vore, att Svensson
övertalat henne därtill.

Möller uppgav i ett till mig avgivet remissyttrande följande.

Möller erinrar sig, att när uppgiften att Agda C haft samlag även med
en broder till Svensson lämnades muntligt vid förhandlingen — jämte
vissa upplysningar om platsen och tiden för samlagen —- detta kom som
en nyhet för Möller och berörde i vart fall honom ganska illa. På grund av
den tid som sedan dess förflutit kan Möller icke exakt minnas vad som i
anledning av upplysningarna därefter hände eller sades, men han har kvar
ett bestående intryck av att Söderström därvid blev något upprörd, enligt
Möllers uppfattning främst med anledning av uppgifterna om tiden och
platsen för samlagen. Det är såvitt Möller kan minnas riktigt, att Söderström
fällde ett yttrande av den ungefärliga innebörd som Heijl uppgivit.
Om yttrandet hade den form av direkt påstående, som Heijl angivit, eller
om det framställdes som en fråga, kan Möller icke minnas. Uppgiften att
Söderström till Heijl ställde frågan: ”Är kvinnan riktigt klok?” eller liknande
är såvitt Möller minns riktig. Möller är i detta avseende av den uppfattningen
att Agda C:s uppträdande vid tillfället faktiskt gav anledning
till en sådan undran.

Heijl förklarade i yttrande, som var fogat vid påminnelserna i ärendet,
att han icke kunde erinra sig huruvida Söderström fällt sistnämnda yttrande.

Söderström uppgav vid förhöret med honom följande.

Han hade icke något minne av att han sagt till Agda C: ”Jaså, Ni är
en så’n där, som lägger upp Er för vem som helst.” Därest Söderström
yttrat någonting i den stilen, hade det säkerligen föranletts av något uttalande
från Svensson. Möjligen hade denne påstått, att Agda C vore ”allmän”.
Under alla förhållanden vore det uppenbart, att Heijl skärpt
yttrandet. Möjligt vore, att Söderström yttrat något liknande i frågande

form. Ordalagen kunde icke vitsordas. Han hade säkerligen icke formulerat
det så där. Söderström hade varit skyldig att gå in på frågan. Det hade varit
officialprövning i målet. Det vore tänkbart, att Söderström under handläggningen
av målet vänt sig till Heijl och frågat: ”Är den kvinnan riktigt
klok?” Söderström ville minnas, att han önskat höra Agda C personligen
men att hon endast suttit och stirrat utan att svara.

I sitt slutliga yttrande anförde Söderström följande.

Eftersom Agda C sagt sig icke ha något minne av att Söderström fällt
kränkande eller opassande yttranden till henne, har yttrandet icke varit för
henne kränkande. Yttrandet har säkerligen föranletts av Svensson och har
skett i utredningssyfte. Det har ej väckt uppmärksamhet, eftersom det
skulle ha förekommit vid muntlig förberedelse i närvaro endast av parterna,
protokollföraren och Heijl.

4. Yttranden av Söderström vid första inställelse den 20 juni 1956

Vid första inställelse den 20 juni 1956 å tingshuset i Ulricehamn handlade
Söderström ett faderskapsmål mellan Birgitta S och textilarbetaren Gunnar
Wingårdh. Båda parterna voro personligen tillstädes, så ock barnavårdsmannen,
Tage Pettersson. Birgitta S biträddes av Heijl. Protokollförare
var tingsnotarien Carl Hanström.

I sitt yttrande till advokatsamfundets styrelse anförde Heijl.

Modern var i detta fall en 20-årig kvinna med förståndsgåvor varken
under eller över medelmåttan. Vid ett tillfälle under förhandlingen råkade
hon missförstå Söderström, vilket föranledde denne att till Heijl yttra följande:
”Hör nu advokaten, är den flickan riktigt klok egenthgen?”oHeijl
reste sig upp och yttrade i bestämd men hövlig ton följande: ”Jag får anhålla,
att häradshövdingen inte skrämmer den här flickan, för då kanske
det går som i målet med Agda C.” Heijls reaktion föranledde, att Söderström
genast ändrade ton. Efter handläggningen tackade Tage Pettersson
Heijl för att denne reagerat. På Heijls fråga, varför han tackade, svarade
han, att han tyckte, att reaktionen var på sin plats, och att liknande reaktioner
skulle behövas i andra mål, där Söderström var ordförande.

Vid förhör, som jag lät anställa i anledning av dessa uppgifter, framkom
följande.

Birgitta S uppgav.

Vid rätten företeddes ett av Wingårdh skrivet och av Birgitta S undertecknat
intyg om att Wingårdh icke kunde vara fader till hennes barn.
Wingårdh hade under falska förespeglingar ”narrat” henne att underteckna
intyget. Innan intyget föredrogs i rätten, frågade Söderström Birgitta
S, om hon var säker på att Wingårdh var fader till barnet, varpa hon lågmält
svarade: ”Ja.” Söderström yttrade då i vanlig samtalston till henne:
”Är hon riktigt klok, som inte kan tala högre.” Heijl reste sig då upp och
yttrade till Söderström, att han ”fordrade, att hans klient skulle bli ordentligt
bemött”. Efter detta förekom icke något anmärkningsvärt vid förhandlingen.
Birgitta S kände sig illa berörd av Söderströms yttrande till henne.

Wingårdh berättade.

Wiiigårdh uppgav bland annat inför rätten, att flera ynglingar ”varit
med” Birgitta S. Söderström^ frågade då Wingårdh, ”om* han ansåg, att
Birgitta S var nattfjäril”. I något annat sammanhang, som Wingårdhicke
kan minnas närmare, yttrade Söderström: ”Är den där flickan riktigt
klok?” Huruvida detta yttrande var riktat till Birgitta S eller till Heijl,
kan Wingårdh icke yttra sig om. Heijl bemötte yttrandet, men vad han
säde, kan Wingårdh icke minnas.

, ^ ingårdh begärde, att rätten skulle undersöka, hur en namngiven man

hade det ställt med Birgitta S”. Härtill svarade Söderström: ”Det är jag
som frågar.” Vid ett tillfälle tog Wingårdh fram papper och penna för att
göra några anteckningar. Söderström sade då till honom, att ”det behövs
ingenting sådant”. Wingårdh kände sig illa berörd av det sätt, på vilket
han bemöttes av Söderström.

Tage Pettersson berättade följande.

Sedan Söderström läst upp det av Birgitta S omnämnda intyget, frågade
han Birgitta S om hon skrivit under intyget. Birgitta S svarade jakande på
fragan. Söderström yttrade då: ”Är Ni egentligen riktigt klok?” Heijl ingrep
omedelbart och vände sig till Söderström och yttrade något om att
”yi löser icke problemet på det sättet”, varjämte han ''tilläde: ”Om det varit
riktat mot mej, hade jag inte brytt mig om det, men då det gäller min
klient eller huvudman, så reagerar jag.” Efter detta förflöt förhandlingen
lugnt och sansat.

Hanström förklarade, att han vore säker på att Söderström med hänsyftning
på Birgitta S frågat Heijl: ”Hör nu advokaten, är den flickan riktigt
klok egentligen? Hanström tilläde, att Söderström vid förhandlingar i
faderskapsmål nästan alltid fällde olämpliga yttranden.

I yttrande till mig anförde Söderström i denna del.

Innan anledningen till Birgitta S:s åtgärd att underteckna det omförmalda
intyget kom fram, fanns skäl att undra om hon var riktigt klok.
Att denna undran föranleddes av att hon talade lågmält bestrides. Varför
Wingårdh enligt vad han uppgivit vid polisförhör kände sig illa berörd av
Söderströms sätt att bemöta honom anger han icke.

Vid förhöret med Söderström uppgav denne vidare.

Söderströms fråga hade sannolikt icke haft den uppstyltade form Heijl
angivit. Genom frågan hade Söderström velat få reda på anledningen till
att intyget utfärdats. Söderström medgave, att det varit lämpligare, om
han direkt fragat därom. Det kunde icke vitsordas, att Söderström frågat
Wingårdh, huruvida denne ansåge Birgitta S vara ”nattfjäril”. Söderström
hade icke använt ifrågavarande uttryck. Troligen hade han, därtill föranledd
av Wingårdh, frågat, huruvida Birgitta S vore ”allmän”. Därest Söderström
sagt till Wingårdh, att det vore Söderström som frågade, hade
detta sannolikt föranletts av att Wingårdh frågat rätten om någonting.
Söderström trodde icke det kunde vara riktigt, att han, med anledning av
att Wingårdh tagit fram papper och penna för att göra anteckningar, sagt
till denne, att ingenting sådant behövde göras.

5. Söderströms uppträdande vid huvudförhandling den 30 oktober
1956 i åklagarmålet mot Per Pettersson

I sin skrivelse till styrelsen för advokatsamfundet framställde Gullack
åtskilliga anmärkningar mot Söderströms uppträdande vid en huvudförhandling
den 30 oktober 1956 i mål mellan landsfiskalen Gösta le Grand,
å tjänstens vägnar, å ena, samt Per Pettersson — för vilken Gullack var
försvarare — å andra sidan, angående vårdslöshet i trafik och rattfylleri.
Härvid påtalade Gullack, bland annat,

att Söderström — i anledning av att Gullack framhållit att en dikeskörning
icke behövde vara orsakad av vårdslöshet — yttrat, att Gullack
icke skulle tro, att man vid ”den här domstolen” kunde beräknas bli frikänd
från en dikeskörning, även om särskild vårdslöshet icke var visad,

att — sedan Söderström frågat ett vittne i målet, varför Per Pettersson
kört i diket, och fått till svar att vittnet icke visste detta men att det kanske
vore så att Per Pettersson tittat bort ett slag — Söderström yttrat: ”Eller
också satt han väl och drack ur flaskan.”,

att Söderström före förhöret med de vittnen, som aberopats av Gullack,
yttrat: ”Jag skall höra vittnena själv utan inblandning från Petterssons
advokat.” samt

att Söderström i närmare angivet sammanhang yttrat till Gullack, att
”Eder processkunskap skall vi tala om en annan gång .

Le Grand uppgav vid förhör inför landsfogden bland annat följande.

Något särskilt anmärkningsvärt förekom enligt vad le Grand kan minnas
icke under handläggningen. Det rådde dock en viss irritation mellan
Söderström och Gullack. Båda använde en arrogant ton. Några särskilda
episoder eller uttryck kan le Grand icke erinra sig.

Vid mitt förhör med Söderström uppgav denne följande.

Söderström hade ej något minne av att han yttrat till ett vittne. Eller
också satt han väl och drack ur flaskan.’ Det vore dock möjligt, att han
sagt något liknande, men i sa fall hade yttrandet säkerligen varit motiverat.
Söderström ville icke bestrida, att han förklarat sig ämna höra de av
Gullack åberopade vittnena själv. Han kunde dock icke vitsorda, att han
uttryckt sig på sätt Gullack gjort gällande, nämligen ”att han skulle hora
vittnena utan inblandning från Gullacks sida”. Söderström ville icke bestrida,
att han sagt, att Gullacks processkunskap finge diskuteras i ett
annat sammanhang. Detta yttrande hade i sa fall föranletts av att Gullack
påstått, att det vore olagligt att inkalla ett vittne efter det slutanförandena
hållits.

Vid förhör, som jag härefter lät hålla med Hanström — vilken varit protokollförare
i målet — framkom i denna del följande.

Efter att ha erhållit uppgift om partsställningen i målet, vad målet rörde
sig om och tiden för huvudförhandlingen, uppgav Hanström till en början,
att han icke kunde erinra sig målet. Sedan tillfälle beretts honom att se
domen, förklarade Hanström, att han erinrade sig målet samt att stäm -

ningen vid huvudförhandlingen varit ”ganska hetsig”. Det hade under en
längre tid rått ”viss spänning” mellan Söderström och Gullack, enär den
sistnämnde vore den ende som vågade opponera sig, då Söderströms handläggning
bleve alltför diktatorisk. I det mål, varom nu vore fråga, hade
Gullack nog varit en aning skarp i tonen, utan att han fördenskull uppträtt
olämpligt. Gullack hade intagit en attityd av resignation över det sätt
varpå målet handlagts. Söderströms handläggning av målet hade — liksom
i fråga om flertalet andra mål, särskilt större mål med flera vittnen — varit
brysk. Vid så gott som varje förhandling brukade Söderström säga något
som vore ”rätt olämpligt”. I förevarande fall hade stämningen dock varit
särskilt spänd.

Sedan Hanström erhållit del av vad Gullack gjort gällande därom, att
Söderström — i samband med vittnesförhör angående Per Petterssons
dikeskörning — sagt till vittnet, att Per Pettersson väl suttit och druckit
ur flaskan, vitsordade Hanström, att Söderström fällt detta yttrande. Ilanström
kunde ej med bestämdhet erinra sig om Söderström före förhören
med de av Gullack åberopade vittnena förklarat, att han skulle höra vittnena
själva ”utan inblandning från Petterssons advokat”. Hanström erinrade
sig, att Gullack givit uttryck för sitt missnöje med rättens förfarande
att, sedan förhandlingen i målet mot Per Pettersson avslutats, låta inkalla
ytterligare ett vittne. Han kunde icke erinra sig vad Söderström därvid sagt
till Gullack, men det kunde mycket väl tänkas, att Söderström — såsom
Gullack uppgivit — sagt något om att ”Eder processkunskap kan vi tala om
en annan gång”. Hanström kunde icke heller minnas, att Söderström skulle
ha förklarat att en dikeskörning i och för sig utvisade vårdslöshet.

6. Yttranden av Söderström vid första inställelse den 10 januari 1957

I mål mellan finska medborgaren sömmerskan Marjatta L och tvätteriidkaren
Alf Andersson angående faderskap till barn utom äktenskap höll
Söderström såsom ensamdomare första inställelse den 10 januari 1957 å
tingshuset i Ulricehamn. Därvid voro parterna personligen tillstädes. Marjatta
L biträddes av Heijl och Andersson av juris kandidaten Trygve
Egardt i Ulricehamn. Protokollförare var tingsnotarien Göran Odevail.

I sitt vid klagoskriften fogade yttrande anförde Heijl härom bland annat
följande.

Förhandlingen varade nära två timmar och förflöt fullkomligt lugnt i alla
avseenden. Söderström föreföll varken arg, irriterad eller jäktad. Till Heijls
huvudman fälldes i detta mål inga otrevliga yttranden, men till den föregivne
fadern yttrade Söderström vid olika skeden av förhandlingen följande,
som Heijl omedelbart ordagrant antecknade på sin akt i målet: a) ”Ar Ni
ett sådant mähä, att Ni låter henne bestämma, när Ni skall stiga av?” b)
”Ligger man hos en jänta och stoppar in honom, får man ta sitt kast.” c)
”Det gör alla barnafäder, ljuger på det där sättet.” d) ”Av ren tjurighet vill
han ha så’n där undersökning.” (med syfte på yrkande om antropologisk
undersökning).

Vid förhör i anledning härav framkom följande.

Marjatta L uppgav till en början.

Efter vad hon kan minnas, yttrade Söderström vid något tillfälle till
Andersson: ”Är Ni ett sådant mähä, att Ni låter henne bestämma, när Ni
ska stiga av?” I vilket sammanhang detta yttrades kan Marjatta L icke
uttala sig om. Hon kan icke heller säga, huruvida Söderström fällde några
andra liknande uttryck. Söderström var vänlig mot henne och hon tyckte,
att han var bra och rättvis.

Sedan Marjatta L vid förhöret fått del av Heijls uppgifter i saken, förklarade
hon, att hon icke kunde minnas, att Söderström fällt några andra
av de av Heijl omnämnda yttrandena än det ovan angivna. På grund av
språksvårigheter hade Marjatta L haft svårt att följa med och förstå allt
som yttrades vid förhandlingen.

Andersson berättade.

Inför rätten bestred Andersson faderskapet och förklarade, att han visserligen
haft könsumgänge med Marjatta L vid några tillfällen men att han
icke kunde vara fader till barnet, därför att han icke i något fall fått fullborda
samlaget. Marjatta L hade nämligen puttat av honom, innan han
fick sädesavgång. Söderström yttrade då till Andersson: ”Och det tror Ni,
stora starka karlen, att Ni ska inbilla mig, att Ni är ett sådant mähä, att
Ni låter henne bestämma, när Ni skall stiga av.” I något annat sammanhang,
som Andersson icke nu kan erinra sig, yttrade Söderström till honom:
”Ligger man hos en jänta och stoppar in den, så får man stå sitt
kast.” Då Andersson vidhöll, att han inte kunde vara fader till barnet,
därför att han icke haft något fullbordat samlag med Marjatta L, sade
Söderström till honom: ”Ni gör väl som alla andra, Ni bara ljuger och försöker
slingra Er.” Andersson begärde, att antropologislc undersökning skulle
göras, och hans begäran biträddes av Egardt. Söderström sade då: ”Är det
av ren tjurighet, som Ni vill ha en sådan undersökning?” Andersson kände
sig illa berörd av Söderströms yttranden till honom, men han diskuterade
icke saken med Egardt.

Egardt uppgav.

I anledning av Anderssons uppgift vid förhandlingen att han icke kunde
vara fader till barnet, därför att Marjatta L vid varje tillfälle avbrutit
samlaget innan Andersson fått sädesavgång, yttrade Söderström någonting
om att ”är Ni så dum att fortsätta umgänget, när det ändå inte
blir något av”. Egardt kan icke minnas, att Söderström fällde yttrandet:
”Ligger man hos en jänta och stoppar in den, så får man stå sitt kast.”
Han vill hålla för troligt, att Söderström vid något tillfälle sade till Andersson:
”Ni gör väl som alla andra, Ni bara ljuger och försöker slingra Er”,
men i vilket sammanhang detta yttrades, kan Egardt icke säga. Huruvida
Söderström nämnde ordet ”tjurighet”, kan Egardt icke erinra sig. Vid
handläggningen voro inga andra närvarande än domstolens ledamöter samt
parterna och deras ombud. Egardt märkte icke, att Andersson på något sätt
blev illa berörd av Söderströms yttrande, och Åndersson nämnde icke heller
något därom till Egardt.

Odevall anförde i ett till mig avgivet remissyttrande, att han icke längre

hade något minne av ordalagen i de yttranden Söderström fällt under förhandlingen.

Söderström uppgav vid förhöret med honom följande.

Söderström ville icke bestrida, att han fällt det av Heijl anförda yttrandet:
Är Ni ett sådant mäliä, att Ni låter henne bestämma, när Ni skall
stiga av?” Såvitt Söderström kunde minnas hade yttrandet föranletts av
att Andersson, som medgivit att han haft samlag med Marjatta L, ville
göra gällande, att denna hindrat honom från att få sädesutgjutning.
Söderström ville ej heller förneka, att han yttrat: ”Ligger man hos en jänta
och stoppar in honom, får man ta sitt kast.” Att Söderström i detta sammanhang
sagt: ”Det gör alla barnafäder, ljuger på det där sättet” vore även
tänkbart. Han kunde dock icke vitsorda, att lian använt just den formu!fringen.
Det vore knappast troligt, att han yttrat, att alla barnafäder

ljöge”. Sannolikt hade han använt uttrycket, att de ”svängde sig” eller
något liknande. Söderström kunde gå med på att han med anledning av
Anderssons yrkande om antropologisk undersökning yttrat: ”Av ren tjurighet
vill han ha en sån där undersökning.” Det vidhölles, att yrkandet
framställts av tjurighet. Enligt Söderströms uppfattning kunde det ifrågasättas,
huruvida de av honom använda uttrycken kunde betecknas såsom
direkt olämpliga. Söderström hade svårt att förstå sig på det där ”guldvägandet”
av ord. Det vore ofta en smaksak, hur man uttryckte sig. Söderström
vore dock införstådd med att i framtiden avhålla sig från alla yttranden,
som kunde såra eller irritera parter och vittnen.

I sitt slutliga yttrande tilläde Söderström.

Yttrandena väckte ingen uppmärksamhet, emedan de fälldes vid sammanträde
för muntlig förberedelse. Yttrandena, vilka voro till sitt innehåll
befogade för att få Andersson att inse, att spelet var för honom förlorat,
hade naturligtvis bort formuleras på ett lämpligare sätt. 7

7. Söderströms uppträdande vid huvudförhandling den 12 mars 1957
i åklag armål mot lantbrukaren Claes-Göran Nilsson

I sin ovannämnda redogörelse till styrelsen för advokatsamfundet anförde
Tham följande.

Den 12 mars 1957 åhörde Tham delvis handläggningen av ett mål vid
häradsrätten å tingsstället i Ulricehamn under ordförandeskap av Söderström.
Parter voro landsfiskalen i Redvägs distrikt, åklagare, samt ClaesGöran
Nilsson, tilltalad. Målet gällde bedrägeri. Försvarare var juris kandidaten
Uno Eriksson å Lagerbergs advokatbyrå i Borås.

Under handläggningen uppmärksammade Tham följande omständigheter,
vilka han omedelbart nedtecknade.

Sedan åklagaren framställt sitt ansvarsyrkande och detta bestritts av
försvararen, angav försvararen på ordförandens anmodan de närmare grunderna
för bestridandet. Härtill yttrade Söderström: ”Det är märkvärdigt, att
så fort jurister bli inblandade, skall allt krånglas till.”

Efter ytterligare diskussion mellan rättens ordförande och försvararen
angående grunderna för bestridandet yttrade ordföranden: ”Det är ju
osanning vad notarien säger.”

Sedan försvararen ställt några frågor till målsäganden, yttrade ordföranden:
”Är det slut på frågorna nu. Det får ju vara något vett.”

Vid förhör, som jag lät anställa i anledning av dessa uppgifter, framkom
följande.

Biträdande landsfiskalen Lars Wikstrand, vilken varit åklagare i målet,
berättade.

Wikstrand kan inte minnas, att Söderström fällt de av Tham påtalade
yttrandena till Eriksson. Med hänsyn till sina tidigare erfarenheter vill Wikstrand
dock icke hålla för osannolikt, att Söderström kan ha yttrat sig på
av Tham återgivet sätt.

Claes-Göran Nilsson uppgav.

Sedan åklagaren gjort sakframställningen, skulle Claes-Göran Nilsson avge
sin berättelse. Då han berättat en del men långt ifrån allt om saken, avbröt
Söderström med yttrandet: ”Ja, ja, det där är en ny histora.” Eriksson
sade till Claes-Göran Nilsson, att ”det är inte lönt att Nilsson yttrar sig
vidare”, och denne fick icke heller slutföra sin berättelse. I något sammanhang,
då Eriksson yttrade sig, sade Söderström till Eriksson: ”Så snart
jurister är inblandade, så blir det så konstigt.” Claes-Göran Nilsson kunde
icke närmare angiva i vilket sammanhang detta yttrades. I något annat
sammanhang förmenade Söderström, att Erikssons uppgifter icke voro riktiga,
men ordet ”osanning” använde Söderström icke i sammanhanget.
Claes-Göran Nilsson förstod, att Söderström icke ville höra några längre berättelser,
utan han ville tydligen endast ha korta svar på sina frågor. Vid
ett tillfälle under förhandlingen skulle Claes-Göran Nilsson förete ett intyg
för ett vittne. Då vittnet icke hade sina glasögon med sig, vände ClaesGöran
Nilsson sig till rättens ledamöter och frågade, om möjligen någon av
dem kunde låna vittnet ett par glasögon. Söderström yttrade då i skarp
ton till Claes-Göran Nilsson: ”Nilsson har en otrolig förmåga att uppträda
inför rätta.” Redan från första stund fick Claes-Göran Nilsson den uppfattningen,
att han hade Söderström emot sig.

Eriksson berättade.

Sedan åklagaren föredragit stämningsansökningen, bestred Eriksson åtalet
under motivering, att Claes-Göran Nilsson icke haft uppsåt att vilseleda
målsäganden och att gärningen icke inneburit vinning för Claes-Göran
Nilsson. Söderström yttrade då till Eriksson: ”Det är märkvärdigt, att så
fort jurister blir inblandade, skall allt krånglas till.” I samband med att
Eriksson redogjorde för Claes-Göran Nilssons inställning till saken kom
Söderström med repliken: ”Det är osanning, vad notarien säger.” Vad Tham
uppgivit om Söderströms yttrande i samband med Erikssons frågor till
målsäganden är exakt återgivet av Tham.

Odevall, vilken tjänstgjort såsom protokollförare vid förhandlingen, anförde
i sitt remissyttrande, att han icke längre hade något minne av ordalagen
i de yttranden Söderström fällt under förhandlingen.

T avgivet yttrande anförde Söderström i denna del.

Den tilltalade var ytterst slingrig och påfrestande. Det var omöjligt att
få honom att redogöra för förloppet och hålla sig till saken, utan Söderström
måste fråga honom om vad som skott. Att Söderström använt ordet ”osanning”
till försvararen minns Söderström ej; Söderström har troligen ifråga -

satt någon uppgifts riktighet, möjligen uppgiften att den tilltalade ej haft
ekonomisk vinning av brottet. Den tilltalade uppträdde oförsynt under
målets handläggning; bland annat sökte han vid ett tillfälle då han stod
framme vid domarbordet utan vidare taga Söderströms glasögon, som denne
hade på sig, för att lämna dem till någon vid bordet, som ej kunde läsa en
handling utan glasögon. Försvararens många frågor till målsäganden voro
antingen redan besvarade eller meningslösa, varför Söderström småningom
frågade om det var slut på frågorna.

Vid mitt förhör med Söderström uppgav denne ytterligare följande.

Det vore tänkbart, att Söderström vid handläggningen av målet yttrat:
”Det är märkvärdigt, att så fort jurister bli inblandade, skall allt krånglas
till.” Söderströms yttrande hade icke haft någon generell innebörd och hade
föranletts av att Eriksson kommit med några underliga invändningar. Yttrandet:
”Det är ju osanning vad notarien säger” kunde icke vitsordas av
Söderström. Han hade icke något minne därav. Det vore möjligt, att Söderström
frågat Eriksson, huruvida det funnes fler frågor att framställa. Däremot
kunde han icke vitsorda, att han —i enlighet med vad Tham gjort
gällande — tillagt: ”Det får ju vara något vett.” Möjligen hade han sagt:
”Det får vara litet vettighet i det hela” eller något sådant. Det vore orimligt,
att Söderström skulle behöva sitta och höra på en massa ”fnosk”.

8. Söderströms handläggning av åklagarmålet mot Marlies Stegemann

Marlies Stegemann är född den 11 april 1938.

Enligt en den 19 oktober 1956 till häradsrätten inkommen stämningsansökan
yrkade le Grand, å tjänstens vägnar, ansvar å Marlies Stegemann
jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen för stöld med påstående att hon, under anställning
såsom hembiträde å Toarps säteri, ur olåsta förvaringspersedlar
därstädes tillgripit, vid något tillfälle under pingsthelgen den 19—den 21
maj 1956 en silverfemma, under första hälften av augusti 1956 ett nylonnattlinne,
värt 30 kronor, samt under tiden den 17—den 22 i sistnämnda
månad en större och fyra mindre dukar, tillsammans värda 50 kronor. Enligt
uppgift i ansökningen hade Marlies Stegemann erkänt åtalade gärningarna.

Målet företogs av häradsrätten under ordförandeskap av Söderström till
huvudförhandling å tingsstället i Ulricehamn den 30 oktober 1956. Eftersom
Marlies Stegemann — vilken anlänt till Sverige under våren 1956 —
icke var mäktig svenska språket, biträddes rätten vid förhandlingen av
tolk. Genom dom samma den 30 oktober dömde häradsrätten — som fann,
att tillgreppen av nattlinnet och dukarna innefattat stöld samt tillgreppet
av myntet snatteri — Marlies Stegemann jämlikt 20 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
jämfört med 4 kap. 1 och 2 §§ samma lag, för stöld och snatteri till
straffarbete två månader, villkorlig dom. Vidare beslöt häradsrätten — enär
det på grund av de av Marlies Stegemann förövade gärningarnas beskaffenhet
och övriga omständigheter kunde befaras att hon komme att här i riket
fortsätta brottslig verksamhet — med stöd av 26 § utlänningslagen den 30

april 1954 förvisa Marlies Stegemann ur riket, varjämte förbud meddelades
för henne att återvända till Sverige före den 1 januari 1967.

Efter domens avkunnande förklarade Marlies Stegemann sig inför häradsrätten
nöjd med rättens avgörande i vad hon erhållit villkorlig dom
och förvisats ur riket.

Offentlig försvarare var icke förordnad för Marlies Stegemann, som ej
heller eljest biträddes av försvarare.

I sin ovannämnda skrivelse till styrelsen för advokatsamfundet riktade
Gullack, vilken åhört huvudförhandlingen, vissa anmärkningar mot Söderström
för dennes handläggning av målet. Härvid anförde Gullack bland
annat följande.

Sedan åklagaren slutfört sin talan frågade Söderström denne, om han icke
yrkade förvisning, vilket denne, troligen därtill föranledd av Söderströms
fråga, bejakade. Söderström påpekade då för åklagaren, att då ’ måste
hon ju dömas till straffarbete”. Efter kort överläggning meddelade häradsrätten,
att den dömde Marlies Stegemann till ”två månaders straffarbete,
villkorligt, och förvisade henne ur riket”. Omedelbart härefter bad Söderström
tolken fråga Marlies Stegemann, om hon var nöjd med domen. Söderström
förklarade därefter bristfälligt domen för tolken, som uppgav på
tyska till Marlies Stegemann, att om denna icke stal på två månader, så
skulle hon slippa straff. Efter ytterligare något resonemang, under vilket det
enligt Gullacks mening klart framgick, att Marlies Stegemann icke begrep
innebörden av en nöjdförklaring, förklarade hon sig nöjd. Oavsett riktigheten
av häradsrättens avgörande anser Gullack det upprörande, att en så
ung flicka, som icke kan svenska språket, icke av häradsrätten hade försetts
med offentlig försvarare, och än mer upprörande att en nöjdförklaring avkrävdes
henne, då det icke kunde undgå rättens ordförande, att varken hon
eller tolken hade klart för sig vad nöjdförklaringen innebar.

Slutligen upplyste Gullack, att han efter målets handläggning föreslagit
åklagaren att klaga i målet, så att domen skulle bli omprövad, och att i
samband med överklagandet tillse, att offentlig försvarare förordnades.
Åklagaren hade dock förklarat sig icke villig därtill.

I skrivelse den 10 november 1956 till riksåklagarämbetet redogjorde Heijl
för bland annat de av Gullack sålunda angivna omständigheterna samt
lämnade vissa andra, av Heijl införskaffade upplysningar. Härvid uppgav
Heijl bland annat, att Marlies Stegemann förklarat sig icke vilja eller
våga för sin del överklaga domen eller söka nåd, eftersom hon fruktade att
få undergå sitt straff, om hon vidtoge någon åtgärd för att få domen ändrad,
samt att Marlies Stegemann den 1 november 1956 avrest till Tyskland.
1 skrivelsen förklarade Heijl slutligen, att han velat bringa saken till riks -

åklagarämbetets kännedom, för den händelse ämbetet möjligen skulle finna
anledning föreligga att genom vadetalan mot häradsrättens dom till Marlies
Stegemanns fördel söka få brottet rubricerat som endast snatteri, straffet
nedsatt eller i varje fall förvisningsbeslutet upphävt.

Genom beslut den 14 i samma månad beslutade riksåklagarämbetet —

sedan ämbetet tagit del av domstolsakten och samråd med åklagaren ägt
ruin — att åtgärd ej skulle vidtagas från ämbetets sida i saken.

Vid polisförhör, som landsfogden på min begäran lät hålla med tolken,
sjuksköterskan Ulrike Kailer, uppgav denna bland annat följande.

Sedan Söderström avkunnat domen, förklarade han för Ulrike Kailer innebörden
av straffet. Hon fattade saken så, att den villkorliga domen innebar,
att om Marlies Stegemann icke gjorde sig skyldig till brottslig gärning
här i landet under de två närmaste månaderna, så skulle hon helt slippa
straff. I enlighet med denna uppfattning meddelade Ulrike Kailer domen
för Marlies Stegemann. Vad förvisningen innebar var fullt tydligt för både
Ulrike Kailer och Marlies Stegemann. Söderström bad sedan Ulrike Kailer
fråga Marlies Stegemann, om hon var nöjd med domen. Ulrike Kailer förstod
väl, vad nöjdförklaring innebar, och då hon talade med Marlies Stegemann
härom, förklarade denna, att hon icke hade något att erinra mot
domen utan var nöjd med utgången av målet. Marlies Stegemanns enda
önskan var att bli skild från målet så snart som möjligt. Ulrike Kailer talade
högtyska, då hon meddelade sig med Marlies Stegemann.

Le Grand uppgav vid polisförhör.

...^e Grand erinrar sig detta mål väl. Under förundersökningen höll han
själv förhör med Marlies Stegemann. Hon förklarade då på fråga, att hon
icke önskade försvarare under förhöret. Däremot blev hon icke tillfrågad,
om hon ville lia någon försvarare vid den kommande rättegången, eftersom
le Grand ansåg, att gärningen, som erkändes, var av så enkel beskaffenhet,
att försvarare icke erfordrades.

Den av häradsrätten anlitade tolken tycktes fullgöra sitt uppdrag på ett
fullt tillfredsställande sätt. Såsom Gullack anfört, tillfrågades le Grand av
Söderström, huruvida han yrkade förvisning. Le Grand vill emellertid betona,
att han oavsett Söderströms ingripande skulle ha framställt ett sådant
yrkande.

Sedan domen avkunnats, redogjorde Söderström noggrant för innebörden
av en nöjdförklaring och uppmanade därefter minst två gånger tolken att
noga klarlägga detta för Marlies Stegemann. Le Grand fick den uppfattningen,
att Söderström särskilt bemödade sig om att Marlies Stegemann
skulle förstå innebörden av en nöjdförklaring och håller för troligt, att hon,
då hon sedan avgav sådan förklaring, förstått meningen med denna.

Hanström, vilken tjänstgjort såsom protokollförare i målet, uppgav vid
det med honom härstädes hållna förhöret följande.

Det hade icke förekommit någon diskussion mellan Söderström och Hanström
angående frågan huruvida offentlig försvarare skulle förordnas för
Marlies Stegemann. Söderström brukade icke diskutera med notarierna om
sådana saker. Såvitt Ilanström kunde erinra sig hade ej heller förekommit
något samråd mellan Söderström och Hanström angående brottsrubriceringen.
Hanström behärskade tyska språket i sådan utsträckning, att han
kunnat följa med den tolkning mellan tyska och svenska språken, som ägt
rum vid huvudförhandlingen. Han kunde icke erinra sig, huruvida domslutet
översatts till tyska, då domen meddelats. Han hade ett minne av att
Marlies Stegemanns nöjdförklaring ”kommit snabbt”, utan att domen dessförinnan
översatts för henne. Hanström erinrade sig dock icke detta med
full säkerhet. Ej heller kunde han med säkerhet erinra sig, huruvida Söder -

ström hade givit någon förklaring om vad en nöjdförklaring innebure. Troligen
hade Söderström dock icke lämnat någon sådan förklaring. Frågan
om förvisning av Marlies Stegemann hade troligen icke diskuterats vid
huvudförhandlingen i målet. Hanström kunde icke erinra sig, huruvida
Söderström frågat åklagaren om denne yrkade, att Marlies Stegemann skulle
förvisas. I detta mål — liksom i andra mål, som handlades av Söderström
— hade handläggningen lämnat mycket övrigt att önska. Handläggningen
hade sålunda varit tämligen ”diktatorisk” och stämningen i rättssalen
”spänd”. Liksom i andra mål hade dock Söderström i målet mot Marlies
Stegemann varit mycket väl förberedd.

Tingsnotarien Sven Vikbladh upplyste vid min inspektion av domsagan,
att han åhört handläggningen av målet, samt berättade härom följande.

Vid avkunnandet av domen hade Söderström tre gånger förklarat dess
innebörd. Tolken hade till en början översatt felaktigt och hade tydligen
icke fattat innebörden av domen. Sedan Söderström på nytt förklarat
domen, hade tolken dock, såvitt Vikbladh kunnat förstå, varit på det klara
med vad domen innebure. Vikbladh hade för sin del varit övertygad om
att det icke förelegat något missförstånd.

I sitt i ärendet först avgivna yttrande anförde Söderström i denna del
följande.

Marlies Stegemann var av rätten försedd med fullgod kvinnlig tolk. Hon
var under 21 år och hade erkänt sina brott. Hon begärde ej förordnande av
offentlig försvarare. Personer under 21 år, som kunna tänkas få frihetsstraff,
skola lagligen erhålla offentlig försvarare, om det ej är uppenbart att
försvarare ej erfordras. Rätten fann detta uppenbart. På Heijls initiativ
har riksåklagaren inom klagotiden haft akten under granskning men tydligen
ej funnit skäl att hos hovrätten klaga till Marlies Stegemanns förmån
eller vidtaga annan åtgärd. Minst ett par gånger redogjorde Söderström
för domens innehåll för tolken, varpå nöjdförklaring avgavs. Söderström
krävde naturligtvis ej nöjdförklaring utan frågade endast, om Marlies
Stegemann ville avge nöjdförklaring rörande den villkorliga domen och förvisningsbeslutet.
Att tolken enligt vad hon vid polisförhör uppgivit i viss
mån missförstod den villkorliga domens innebörd kunde Söderström icke
veta. Detta missförstånd var för övrigt betydelselöst, eftersom tolken enligt
vad hon uppgivit förstod förvisningsbeslutets innebörd. Till Gullacks och
Heijls kännedom meddelas, att förvisningsbeslut ej förutsätter yrkande därom
från åklagaren. Gullacks uppgift att Söderström förklarade domens innebörd
bristfälligt vederlägges helt av le Grands vid polisförhör lämnade
uppgifter, liksom ock Gullacks övriga för Söderström ofördelaktiga uppgifter
om vad som förekom vid målets handläggning.

A id förhöret med Söderström uppgav denne vidare.

Förordnande av offentlig försvarare hade icke varit erforderligt. Marlies
Stegemann hade erkänt åtalade gärningarna och hade till sitt förfogande
haft fullgod tolk. Enligt Söderströms uppfattning hade någon tvekan icke
rått angående rubriceringen av gärningarna. Av betydelse vid bedömandet av
dessa hade varit det yrkesmässiga i Marlies Stegemanns förfaringssätt. Hon
hade gått systematiskt till väga. Av polisrapporten hade för övrigt framgått,
att hon varit misstänkt även för andra tillgreppsbrott än dem hon

blivit åtalad för. För att få förvisning till stånd — och detta hade Söderström
ansett angeläget — hade det varit nödvändigt att bedöma åtminstone
någon av gärningarna såsom stöld. Söderström hade ju måst se till, att det
bleve straffarbete. Man finge laga efter läglighet. Vid huvudförhandlingen
hade Söderström ex officio frågat, huruvida åklagaren påyrkade, att
Marlies Stegemann skulle förvisas. Häradsrätten hade varit skyldig att taga
upp denna fråga till prövning. Söderström ville minnas, att Marlies Stegemann
genom tolken tillfrågats, hur hon ställde sig till yrkandet om förvisning.
Vid avkunnandet av domen redogjorde Söderström utförligt för dess
innehåll samt förklarade åtminstone två gånger för tolken vad den villkorliga
domen och förvisningen innebure. För Söderström vore det ofattbart,
hur tolken kunnat missförstå honom. Det hade icke varit fråga om något
avkrävande av nöjdförklaring. Söderström hade endast berett Marlies
Stegemann tillfälle att förklara sig nöjd.

I en inom justitieombudsmansexpeditionen upprättad promemoria, vilken
tillställdes Söderström samtidigt som tillfälle lämnades honom att inkomma
med slutligt yttrande, anfördes härefter följande.

Enligt stadganden i 5 §, jämförd med 3 §, lagen den 20 december 1946
med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig skulle offentlig
försvarare för Marlies Stegemann ha förordnats, om det icke på grund av
sakens beskaffenhet eller eljest funnits uppenbart, att försvarare ej erfordrades.
Eftersom det måste anses synnerligen tveksamt om tillgreppen voro
att hänföra till stöld eller till snatteri och eftersom Marlies Stegemann
riskerade förvisning, därest åtalade gärningarna rubricerades såsom stöld,
torde — med hänsyn icke minst till hennes bristande kännedom om svenska
språket och svenska förhållanden — undantagsbestämmelsen i 5 § icke ha
varit tillämplig i detta fall. Behovet av offentlig försvarare synes tvärtom
ha varit så påtagligt, att det måste anses, att Söderström, genom att icke —
i betraktande av samtliga föreliggande omständigheter — förordna offentlig
försvarare, gjort sig skyldig till tjänstefel.

I sitt yttrande häröver bestred Söderström, att det vore fråga om tjänstefel
såsom han bedömt saken. En offentlig försvarare hade —- anförde Söderström
— i detta mål liksom i de flesta andra brottmål, däri erkännande
förelåge, knappast kunnat inverka på rätten till meddelande av en dom
med annat innehåll. Att domen blivit riktig visades av riksåklagarens
passivitet. 9

9. Allmänt om Söderström och dennes sätt att uppträda
mot parter, ombud och vittnen

I sina redogörelser till styrelsen för advokatsamfundet framförde Gullack,
Heijl, Lagerberg och Linnander åtskilliga allmänna synpunkter på Söderströms
ämbetsutövning i övrigt. Även vid samtal, som jag haft med andra
advokater i Borås och Ulricehamn samt med dåvarande tingsnotarier,
åklagare och nämndemän i domsagan, samt genom utredningen i övrigt
framkommo synpunkter, vilka enligt min mening voro av betydelse för ett
bedömande av vad som lagts Söderström till last.

a) Uttalanden om Söderström av advokater och praktiserande
jurister i övrigt

Gullack anförde i sin skrivelse den 7 november 1956 inledningsvis, att
de av honom närmare omnämnda målen mot Per Pettersson och Marlies
Stegemann på intet sätt vore undantag utan snarare regel.

Gullack fortsatte.

Ehuru Gullack icke kan erinra sig detaljer, vågar han påstå, att vid
nästan varje rättegångstillfälle från Söderströms sida uttryck och vändningar
förekomma, vilka äro helt främmande för den värdighet, som skall
prägla en domstolsförhandling. Någon kollega har vid samtal karakteriserat
förhållandena vid domstolen som att det väl betraktas närmast som en
försvårande omständighet att ha försvarare vid den domstolen. Gullack
vet också, att Söderström så gott som alltid, då ett åtal bestrides, kommer
ur balans, ibland har han i ovänlig ton sagt till vederbörande: ”Jaså, Ni är
en sådan där som bestrider.”

Gullack kan med den kännedom han har om Söderström — hos vilken
Gullack fullgjort sin tingstjänstgöring —• vitsorda, att Söderström har ett
rättspatos och en sanningslidelse, som äro grundstenarna i hans domarverksamhet.
Han vill till varje pris veta sanningen för att avgiva en riktig
dom. De medel han använder för att nå sanningen äro emellertid helt förkastliga
och man vet ju icke heller vad som är sanning. Gullack anser det
icke riktigt, att förhållandena vid domstolen skola få förbli sådana de äro.

Heijl anförde följande.

Heijl — som är föreståndare för Älvsborgs läns södra rättshjälpsans t alt
— har, sedan han senast år 1942 gjorde Söderströms personliga bekantskap,
vid ett stort antal tillfällen uppvaktat i mål vid häradsrätten. Efter den 1
januari 1948 har Heijl företrädesvis uppvaktat vid första inställelser och
andra förberedelser inför häradsrätten, där i regel någon allmänhet icke
varit närvarande. Heijls erfarenhet av Söderströms uppträdande vid sådana
förberedande förhandlingar är ganska omfattande, i all synnerhet i äktenskapsskillnads-
och faderskapsmål. Däremot är hans erfarenhet av Söderströms
uppträdande under egentliga huvudförhandlingar med nämnd rätt
obetydlig.

Ileijl har den bestämda uppfattningen, att Söderström är en skicklig
jurist och att lian i regel kommer till ett riktigt resultat i sina domar. Ileijl
har icke haft minsta anledning att överklaga av Söderström meddelade
domar i större utsträckning än domar, som meddelats av andra domstolar.
Heijl har av personer i Söderströms närmare omgivning erfarit, att Söderström
skulle ha något slags ”sanningslidelse”. Denna uppfattning är antagligen
väl grundad, i den mån den innebär, att Söderström har ett mycket
ärligt uppsåt att i alla mål utreda vad som verkligen hänt. Hans metoder
för att nå dessa resultat äro emellertid minst sagt diskutabla. Utom rätta
har Söderström med fåtaliga och obetydliga undantag uppträtt korrekt och
vänligt mot Ileijl. Någon personlig fiendskap mellan Söderström och Heijl
föreligger ieke, men Ileijl vill i ett så betydelsefullt sammanhang som det
ifrågavarande gärna medge, att han tycker illa om Söderström. Såvitt en
utomstående kan bedöma, är den Söderström anförtrodda domsagan mycket.
välskött. Det förekommer aldrig väntetider, niir det gäller måls utsättande,
expeditionen av protokoll och domar är påfallande snabb, och all

3 Jmtitic.ombudsmanncns ämbvlsberät tolfte till nr.* riksdag.

hänsyn tages till partsombuds önskningar beträffande tider för utsättande
av förhandling.

I vad mån Söderström såsom ordförande i häradsrätten åsidosätter nya
rättegångsbalkens bestämmelser, vill Heijl icke uttala sig om. Emellertid
anser Heijl Söderströms eventuella åsidosättande i större eller mindre grad
av bestämmelserna i rättegångsbalken vara av ringa betydelse jämfört med
hans sätt att behandla parter och ombud. Antagligen behandlar Söderström
även vittnen på ett anmärkningsvärt sätt, men därav är Heijls erfarenhet
som torde framgå av det ovannämnda ringa.

Heijl har den bestämda uppfattningen, att Söderström i ett stort antal
mål, där Heijl varit ombud, behandlat parterna illa, för att icke säga oförskämt.
Han gör i sin handläggning intryck av att vara cynisk och hänsynslös.
Det förefaller icke, som om Söderström förgår sig av uppbrusning eller
i vredesmod, utan som om hans uppträdande vore antingen ett utslag av
hans natur eller sker uppsåtligen, utan att han dessförinnan råkat i affekt.
När sexuella förhållanden äro i fråga, ådagalägger Söderström, som Heijl ser
saken, ofta direkt råhet. Heijl kan icke nu erinra sig, att Söderströms uppträdande
vid något tillfälle framkallat ”scener” inför rätten i egentlig mening,
men parterna bruka ofta bli upprörda och starkt generade. Efter handläggningen
är det mycket vanligt, att parterna uttrycka sin indignation över
Söderströms uppträdande. Även mot ombud är Söderström gärna brysk och
ovänlig samt insinuant. Detta anser Heijl emellertid vara mindre farligt för
rättsvården än hans uppträdande mot parter och vittnen. Heijl har även
märkt, att Söderström lätt tillfälligt ändrar sitt uppträdande till det bättre,
om man säger ifrån. Efter en alltför ofta återkommande otrevlig förhandling
inför Söderström har Heijl icke kunnat märka någon ovilja från hans sida
mot ombudet. Å andra sidan har Heijl aldrig varit med om något ursäktande
yttrande heller. I så måtto måste man otvivelaktigt beteckna Söderström
såsom ”rättvis”, att hans uppträdande mot viss part under förhandlingen
icke hindrar honom att alldeles objektivt bedöma själva saken. lian
är också såtillvida ”rättvis”, som Heijl icke kunnat förstå, att han med
någon förkärlek behandlar vissa ombud bättre eller sämre än andra.

Heijl skulle kunna komma med ett tröttande stort antal exempel på Söderströms
uppträdande och yttranden. De av Heijl anförda exemplen torde
dock vara tillfyllest för att ge en bild av den anda, som tyvärr icke bara
ofta utan oftast präglar förhandlingar i familjemål, där Söderström är ordförande.
Tingsnotarierna ha ganska undantagslöst icke velat diskutera sin
chefs uppträdande, för vilket de böra hållas räkning. Det har emellertid
varit tydligt, att många tingsnotarier känt sig illa berörda av yttranden och
händelser under förhandlingar. Några nämndemän, med vilka Heijl helt
privat diskuterat samma förhållanden, ha icke dolt, att de ofta känt sig
skamsna över Söderströms uppträdande och särskilt över hans ordval. Vid
de relativt få tillfällen, då Heijl uppträtt inför Söderström och nämnd, har
Heijl ibland kunnat iakttaga, att nämndemännen sett generade ut, tittat i
golvet och reagerat såsom för obehag.

Vid samtal, som jag hade med Heijl i samband med inspektionen av domsagan,
tilläde denne.

Inom advokatkåren hade i många år talats om att göra anmälan mot
Söderström, särskilt under 40-talets senare år. Heijl hade icke intrycket.att
han eller någon annan advokat haft särskilt mothugg hos Söderström. De

olämpliga uttalandena vore endast ett uttryck för Söderströms allmänna
sätt. Sedan Söderström för några år sedan blivit hemskild, hade hans allmänna
humör blivit bättre. Han bleve icke lika arg som tidigare men vore
dock i stånd att ådagalägga samma cynism och råhet som förr. Ileijl hade
vid många tillfällen blivit upprörd på allmänhetens vägnar. Han hade dock
bestämt sig för att icke anmäla Söderström. På advokatsamfundets anmodan
hade han emellertid ansett sig böra tillhandahålla de uppgifter han
hade.

Lagerberg anförde.

Personligen anser Lagerberg Söderström såsom en skicklig domare och
god jurist i den bemärkelsen, att hans domar i allmänhet äro riktiga. Handläggningen
av målen lämnar emellertid i allmänhet en hel del övrigt att
önska. Lagerberg har vid flera tillfällen tidigare övervägt att påtala vad som
förekommit men låtit det bero, då han ej vid något tillfälle kunnat förmärka,
att rättssäkerheten varit i fara, och även förstått, att bakom Söderströms
uppträdande som domare alltid legat en ärlig vilja att få fram sanningen,
även om han därvid många gånger begagnat sig av mycket olämpliga
metoder och uttryckssätt.

Vid det polisförhör, som hölls med Egardt angående det ovan under 6
omnämnda målet, antecknades på Egardts begäran följande.

Egardt har under de gångna åren haft ett flertal mål vid häradsrätten.
Han har därvid icke kunnat finna, att parter eller åhörare på något sätt
kunnat stötas av yttranden, som fällts av Söderström. Enligt Egardts uppfattning
är Söderström omutligt rättvis samt ytterst förekommande och
hjälpsam.

Vid mitt samtal med Albert Nilson anförde denne följande.

Albert Nilson vore personlig vän med Söderström. Han hade icke velat
ställa sig bakom advokatsamfundets anmälan. Denna hade enligt hans uppfattning
icke något större fog för sig. Söderströms processledning vore hård,
men den hade blivit lugnare under de sista fem å sex åren. Söderström ville
gärna hålla i trådarna mer än som vanligtvis förekomme på andra håll.
Albert Nilson kunde vitsorda, att Söderström ibland ginge för mycket in i
detalj i målen. Sannolikt frågade lian i alla faderskapsmål, huruvida kvinnan
haft samlag med andra än den uppgivne fadern. Albert Nilson vågade
dock icke med säkerhet säga, huruvida detta skedde utan föranledande av
någon invändning från mannens sida.

Söderström kunde — fortsatte Albert Nilson — ibland bli irriterad och
hade då lätt för att fälla mindre lämpliga uttryck. Framför allt gjorde sig
en viss irritation lätt märkbar, då utsagor i brottmål avveke från vad förundersökningsprotokollet
innehölle. Albert Nilson hade endast läst i tidningarna
om anmälningen mot Söderström. Han hade känt igen ett av uttrycken,
nämligen det om ”flickan som lade upp sig för vem som helst”.
Söderström hade fällt ett liknande uttryck i ett mål, där Albert Nilson varit
rättegångsombud. Det hade varit vid en förberedelse för flera år sedan.
Såvitt Albert Nilson kunde minnas hade hans klient icke reagerat märkbart.
Över huvud hade aldrig någon av hans klienter beklagat sig över Söderströms
sätt att behandla dem. Söderströms uppträdande mot parter och
vittnen vore dock många gånger icke trevligt. Han bleve mycket lätt irriterad,
om hans cirklar rubbades på något sätt. Understundom vore han

nog för frispråkig. Det kunde även förekomma, att Söderström gjorde kommentarer
till vad parter och vittnen yttrade. Hela Söderströms uppträdande
bottnade dock med säkerhet i ett starkt rättspatos. Han vore ytterligt rättrådig.
Understundom kunde förekomma, att Söderström gåve reprimander
i ganska tillspetsade ordalag. Albert Nilson hade råkat ut för sådana tillsägelser
vid flera tillfällen. Även i samband med pläderingen ville Söderström
gärna prata och diskutera. Han hade nog ord om sig att icke vara så
trevlig, då han sutte i domstolen. Det kunde nog tänkas, att advokatsamfundets
anmälan varit ett ord i rättan tid. Albert Nilson ville dock framhålla,
att Söderström under senare år blivit mycket bättre. Kansliet sköttes
exemplariskt. Söderström toge alltid kontakt, då det gällde att sätta ut mål,
och beaktade regelmässigt de skäl som kunde åberopas såsom hinder mot
en inställelse. Söderströms förhållande till nämnden vore gott. Albert Nilson
hade en känsla av att nämndemännen stode bakom Söderström och att de
uppskattade honom.

Advokaten Folke Odqvist i Borås lämnade vid samtal med mig bland
annat följande upplysningar.

Linnander hade ringt runt till advokaterna i Borås och anmodat dessa att
avge yttranden om Söderström. Odqvist hade icke haft lust att yttra sig
skriftligt. Det vore icke så många anmärkningar han hade att göra mot
Söderström. Det kunde ibland hända, att Söderström bleve något irriterad.
Han kunde komma med en del skämtsamma eller klumpiga yttranden.
Eljest uppträdde han enligt Odqvists mening fullt korrekt. Det hände dock
stundom, att han kommenterade yttranden av parter eller ombud på ett
vulgärt eller eljest olämpligt sätt. Detta skedde dock icke så ofta nu för
tiden. Söderström hade aldrig uppträtt olämpligt mot Odqvist eller fällt
något yttrande som sårat denne. Odqvist kunde ej heller minnas något flagrant
fall, då någon part eller annan klagat över Söderströms uppträdande.
Advokaterna hade till att börja med i allmänhet tyckt, att Söderström verkade
att vara rätt irriterad av sig. Efter advokaten Glimstedts anmälan för
en del år sedan (JO:s ärende nr 654/1949) hade Söderström blivit mycket
bättre. Bekymmer med familjeförhållandena hade sannolikt pressat honom
en del.

Advokaten Simon Haglund å rättshjälpsanstalten i Borås uppgav vid
samtal med mig följande.

Haglund hade tidigare uppvaktat mycket vid tingssammanträdena i
Ulricehamn och Svenljunga. Sedan ett par år tillbaka vore det emellertid
mera sällan, eftersom denna uppgift enligt arbetsfördelningen närmast ankomme
på Heijl. Söderströms handläggning av målen överensstämde icke
till alla delar med rättegångsbalkens principer. Enligt Haglunds förmenande
kunde man dock icke säga så mycket om detta förhållande. Söderström
övertoge ibland förhören själv. Dessa kunde vara pressande. Haglund
hade ofta tyckt, att det varit synd om dem Söderström förhört. Söderströms
domar vore som regel bra. Det funnes sällan anledning att klaga över dem.
Expedieringen av handlingar vore föredömligt snabb.

Det första intryck Haglund fått av Söderströms uppträdande i rätten
hade — fortsatte Haglund — varit, att Söderström vore ganska rå och
brutal. Han vore icke särskilt snäll mot parter och vittnen. Då Söderström
vore i sitt esse, tänkte han högt och kommenterade parters och ombuds

uppgifter. Vid handläggningen av barnamål och liknande mål kommenterade
han gärna uppgifter om samlag och sådant. Eljest vore Söderström
icke ovänlig mot parter och vittnen. Man kunde icke säga, att han i allmänhet
vore brutal. Han saknade dock förmåga att välja sina uttryck, sa
att andra människor uppskattade det. Haglund hade själv icke varit med
om några mera anmärkningsvärda förhållanden. Den allmänna meningen
bland advokaterna i Borås vore, att Söderström vore ”i överkant besvärlig”
mot parter och vittnen. Flera advokater hade dragit sig för att processa inför
Söderström. Inom advokatkåren hade man varit överens om att något
borde göras. Söderström vore ofta på tapeten, då advokaterna talade sinsemellan.
På en del håll hade man spårat en förbättring, sedan Söderström
för något år sedan blivit hemskild.

Vid sitt samtal med mig anförde Redgard.

Under senare år hade Redgard icke haft så mycket att göra med Söderström.
Han delade sina kollegers uppfattning om att det vore stor nitälskan
att komma fram till sanningen, som läge bakom Söderströms handlingssätt.
Advokatkåren kunde dock icke godtaga de metoder Söderström begagnade
sig av för att nå fram till sanningen. Beträffande Söderströms sätt att handlägga
mål måste den anmärkningen göras, att Söderström alldeles för mycket
ingrepe i rättegången. Denna hackades därigenom sönder. I brottmål
vore handläggningen som regel rent inkvisitorisk. Åklagare och tilltalade
bleve under sådana förhållanden icke likställda parter. Man finge ofta uppfattningen,
att Söderström hade en viss förutfattad mening och att han
ville ha fram det som talade därför. Det mest anmärkningsvärda vore emellertid
det sätt, varpå Söderström hörde parter och vittnen. Förhören vore
synnerligen pressande för dessa. Det vore en fara, att de skulle taga för lätt
på saken enbart för att komma ifrån obehaget. Stolparna enligt rättegångsbalken
iakttoges nog. Det bleve emellertid bara till en början. Sedan hackades
allt sönder. Redgard hade icke något minne av att Söderström lagt sig
i pläderingen vid något tillfälle. Det vore under förhören med parter och
vittnen processen bleve otrevlig. Referaten i tidningspressen gåve ofta ett
visst löjligt skimmer över det hela. Även om parter i många fall icke överklagat
Söderströms domar, kunde det icke bortses från att processen ofta
kvarlämnat en otrevlig eftersmak. Parter och vittnen hade ofta tyckt sig
vara illa behandlade. Själv hade dock Redgard icke blivit illa behandlad vid
något tillfälle. Utöver det ovan under 1 berörda fallet vore Redgard icke i
stånd att närmare redogöra för någon annan särskild händelse. Det vore
mest allmänna intryck. Handläggningen av faderskaps- och övriga familjerättsmål
vore icke speciellt anmärkningsvärd. Förhören med vittnen vore
dock utomordentligt pressande i sådana mål. Redgard kände icke till någon
advokat, som pressade vittnen på liknande sätt som Söderström gjorde.
Redgards tidigare arbetsgivare, advokaten Erik Hedlund, hade i stort sett
vägrat att uppträda inför Söderström. Fransett de anmärkta förhallandena
vore Söderström en god domare. Domsagans kansli sköttes ytterst föredömligt.
Domar och andra handlingar expedierades synnerligen snabbt.

Advokaten Erik Sandin i Borås berättade.

Bent allmänt sett ville Sandin framhålla, alt han ansåge det vara obehagligt
att processa inför Söderström, särskilt i brottmål. Detta intryck, som
framför allt grundade sig på det sätt på vilket Söderström framställde frågor,
hade Sandin haft alltsedan han år 1947 började'' sin advokat verksam -

het. Sandin hade därför, i varje fall under senare år, i allmänhet avböjt
uppdrag att uppträda i brottmål, som handlades av Söderström. Dennes
handläggning vore enligt Sandins mening alltför inkvisitorisk. Detta gällde
såväl brottmål som tvistemål.

Sandin framhöll vidare, att Söderström vore mycket noggrann och alltid
väl insatt i målen samt att han utredde målen mycket ordentligt och dömde
bra.

b) Uttalanden om Söderström av tjänstgörande och vissa tidigare
tingsnotarier i domsagan

I samband med inspektionen samtalade jag med tingsnotarierna Vikbladh
och Göran Olin.

Härvid lämnade Vikbladh bland annat följande upplysningar.

Vikbi adb, som tjänstgjort i domsagan sedan den 18 juni 1956, hade av
nämndemännen hört, att Söderström tidigare hade kunnat vara brysk och
irriterad. Vid de tingssammanträden, då Vikbladh varit närvarande, hade
intet anmärkningsvärt förekommit. Söderström hade icke fällt några olämpliga
eller sårande yttranden. Parter, ombud och vittnen bleve bemötta som
på andra ställen. Söderström kunde dock vid vissa tillfällen bli något irriterad,
t. ex. då en person nekade till något som vore uppenbart. För utomstående
vore dock Söderströms irritation vid sådana tillfällen knappast
märkbar. Vid förberedelserna rådde alltid god stämning. Notarierna hade
sinsemellan icke talat närmare angående Söderströms sätt att handlägga
mål samt hans uppträdande mot parter och vittnen. Hanström hade dock
för Vikbladh berättat, att han hört talas om att Söderström tidigare varit
brysk i sitt uppträdande. Enligt Vikbladhs uppfattning vore det antagligt,
att den irritation Söderström tidigare visat haft sin grund i familjeförhållanden.
Då det gällde handläggningen av mål, som rörde intima förhållanden,
hade Vikbladh för sin del uppmärksammat, att Söderström hade vissa
svårigheter att uttrycka sig.

Olin, som tjänstgjort i domsagan sedan den 1 januari 1957, berättade.

Söderström kunde understundom bli lätt irriterad. Detta vore dock enligt
Olins uppfattning fullt naturligt, enär parter och ombud ofta hade svårt
att hålla sig till sak. Då Söderström vore irriterad, kunde han vara litet
brysk i sitt sätt. Det hade dock icke inträffat något allvarligare, och Olin
kunde icke draga sig till minnes något särskilt anmärkningsvärt yttrande av
Söderström. Olin hade ej heller hört vare sig någon åklagare eller någon
advokat, som varit missbelåten. Det hade icke förekommit ofta, att Söderström
varit irriterad, och efter det advokatsamfundets anmälan blivit
offentliggjord hade det över huvud icke förekommit vid något enda tillfälle.

Beträffande Söderströms uppträdande i allmänhet mot parter, ombud
och vittnen uppgav Thunberg, vilken tjänstgjort som notarie i domsagan
under tiden oktober 1952—april 1955, vid det med honom hållna förhöret
följande.

Söderström ”hade temperament” och kunde ibland verka irriterad vid
förhandlingar. Han kunde vara ”rätt hetsig”. Thunberg hade dock svårt att
tänka sig, att Söderström skulle ha fällt de av liedgard påtalade yttrandena.
Thunberg kunde icke erinra sig något anmärkningsvärt angående Söderströms
uttryckssätt eller uppträdande i faderskapsmal. Enligt Thunbergs

uppfattning brukade Söderström i sådana mal ej ga längre än som vore pakallat
ur utredningssynpunkt eller använda olämpliga uttryck vid förhör
eller eljest. Thunberg önskade framhålla, att han hade mycket stor respekt
för Söderström som domare och även som människa. Söderström loge
domararbetet med stort allvar och vore omutligt rättrådig. Han brukade
alltid förbereda sina mål ytterst noggrant.

Hanström lämnade vid förhöret med honom följande uppgifter.

Han hade tjänstgjort som notarie i domsagan under tiden den 20 oktober
1954—den 31 december 1956. Söderström hade icke någon som helst förmåga
att umgås med den rättssökande allmänheten. Han hade även anmärkningsvärt
svårt att behärska sig och sin indignation över olika personers
beteenden. Han hade intet sinne för ordens valör utan vore otta ra i
munnen”. Han kunde ”slänga ur sig saker och ting pa ett rent vulgärt satt .
Hans nästan alltid burdusa och chikanerande uppträdande mot allmänheten
skapade en otrevlig stämning. Efter Söderströms sjukdom ar 1956 hade
en viss förbättring inträtt i hans uppträdande, men detta hade enligt Hanströms
uppfattning likväl icke blivit tillfredsställande. Bakom allt vad Söderström
företoge sig läge emellertid en strävan efter att utreda de mai han
handlade. Söderström ansträngde sig ”nästan överdrivet” att vara opartisk.
Han besutte en stor sanningslidelse. Han vore vidare ytterst sparsam med
statens medel. Söderström hade en utpräglad misstro mot advokater. Aven
om han hade en förutfattad, negativ inställning till advokaterna, brukade
han likväl alltid genomgå deras arvodesräknmgar med stor noggrannhet
och ansträngde sig därvid att så objektivt som möjligt taga stallning_ till
kostnadsyrkandena. Överhuvudtaget präglades Söderströms verksamhet av
en ”skoningslös” noggrannhet, varvid han ibland nästan ginge till överdrift.
Slutligen ville Hanström framhålla, att Söderström enligt hans uppfattning
vore ett föredöme i fråga om utbildningen av notarierna samt beträffande
snabbhet och effektivitet i arbetet.

Möller anförde i sitt remissyttrande följande.

Under sin tid vid domsagan kom Möller mycket väl överens såväl med
Söderström som med advokaterna Gullack, Heijl, Lagerberg och Linnander.
Möller tror sig därför om att kunna se saken objektivt.

Under den tid Möller tjänstgjorde i domsagan men huvudsakligen under
den allra första tiden förekom det otvivelaktigt, att Söderström vid handläggning
av mål fällde yttranden till parter, vittnen eller ombud, ynka
yttranden väl någon gång kunnat av vederbörande uppfattas såsom olämpliga”.
Som exempel härpå kan nämnas i tämligen skarp ton hallna tillsägelser
till parter och vittnen att hålla sig till sanningen, när de kommit med uppenbart
orimliga påståenden, eller att fatta sig kort och hålla sig till saken.
Väl har det också förekommit att tonen varit något irriterad. Huruvida
dylika företeelser varit lämpliga eller olämpliga torde icke vara lätt att
objektivt avgöra, men Möller kan nu icke erinra sig något bestämt mai,
där han vill påstå, att ton eller fällt yttrande varit direkt olämpligt. Moller
vill också nämna, att företeelser av här nämnd art under hans tjänstgöringstid
snart blevo alltmer sällan förekommande.

Utifrån sin erfarenhet av handläggningarna och sin kännedom om Söderströms
person vill Möller även framhålla, att om det också lörekommit att
Söderström vid handläggningar ibland yttrat sig något obehärskat och
kanske även något bryskt, så har sådant ingalunda skett uppsåt ligt. Det

ar efter mer an tva ars nara personlig kontakt med Söderström Möllers
bestamda uppfattning, att företeelser av den art Heijl omnämner endast
tia sin förklaring i att Söderström har ett tämligen hetsigt temperament
samt icke mycket tålamod med långrandighet, undanflykter eller slingerbultar.
Att, såsom Heijl skriver, Söderström mot ombud vore ”gärna brysk
°iovanllg samt msinuant” är, såvitt Möller förstår, att framställa saken
alltför onyanserat. Sadant uppträdande har, efter vad Möller kunnat förmarka,
sällan vant utan orsak av t. ex. nyss nämnda art. Möller tror sig
också kunna omnämna, att Söderström vid ett par tillfällen efter handläggningar
för honom uttryckt sin stora ledsnad över att han ibland haft svårt
att styra sitt temperament.

i“er .Yii|1.,?Jutlig?n f?.r s''n del vitsorda, att Söderström aldrig någonsin
tant ett tillfälligt missnöje med någon i förhandlingen deltagande i minsta
man inverka på ett fullt objektivt och sunt mänskligt bedömande av ett
mals utgång.

Odevall förklarade i sitt remissyttrande, att det allmänna intryck han
hade kvar av Söderströms handläggning av mål icke tilläte honom påstå,
att Söderströms yttranden eller kommentarer vid förhandlingarna varit
olämpliga.

c) Uttalanden om Söderström av åklagare
\ id överlämnande av viss av honom verkställd utredning i ärendet lämnade
d’Orchimont följande upplysningar.

Landsfogdeassistenten Sten Malmström, vilken den 1 januari 1956 tilltradde
sin befattning, har i ett flertal mål uppträtt som åklagare vid häradsrätten.
Han har härom uppgivit följande. Han har endast goda erfarenheter
tran dessa rattegangstillfällen. Söderström har aldrig till honom fällt några
rankande eller eljest olämpliga yttranden. Tvärtom har Söderströms uppträdande
alltid vant fullt korrekt och hans sätt vänligt och tillmötesgående.
Såvitt Malmström kunnat bedöma, har Söderströms uppträdande även mot
andra vid domstolen agerande personer varit anmärkningsfritt. Visserligen
har det hant, att Söderström gett någon part eller något vittne en reprimand
ibland i skarp ton, men detta torde då ha varit motiverat antingen
av vederborandes olamphga uppträdande inför rätta eller av att Söderström
funnit anledning uppmana någon person att tala sanning.

Sjalv har d’Orchimont — anförde han vidare — sedan dåvarande JO för
nagra ar sedan verkställde utredning rörande Söderströms ämbetsförvaltning
endast ett fåtal gånger uppträtt inför häradsrätten, då Söderström
tjänstgjort som ordförande. Härvid har Söderströms uppträdande mot parter
och vittnen icke givit anledning till erinran.

I samband med inspektionen sammanträffade jag med samtliga inom
domsagan verksamma landsfiskaler, nämligen Pontus Lötlnnan, le Grand
och Erik Hjerpe samt biträdande landsfiskalen Wikstrand.

Härvid upplystes, att Löthman, som vore landsfiskal i Ulricehamns distrikt
sedan 1929, uppträtt vid häradsrätten under hela den tid Söderström
vant häradshövding i domsagan, samt att le Grand och Hjerpe vore ordinarie
landsfiskaler, le Grand i Tranemo distrikt sedan den 1 oktober 1948
och Hjerpe i Svenljunga distrikt sedan den 1 september 1955.

Beträffande frågan huruvida anmärkningar kunde göras mot Söderströms
uppträdande i rätten framkom följande.

Löthman upplyste.

Söderström vore mycket nervös av sig. Som regel hade han noggrant
tänkt sig in i handläggningen. Om denna avveke från vad han tänkt sig,
bleve han lätt irriterad. Söderström kunde understundom vara litet kärv
till sitt sätt, framför allt då tilltalade eller vittnen försökte svänga sig. Löthman
visste dock icke med sig, att det förekommit någon utskällning från
Söderströms sida inför sittande rätt. Det enda Löthman kunde draga sig till
minnes vore, att Söderström vid ett tillfälle för flera år sedan yttrat till en
tilltalad ungefär: ”Vill Ni vi skall tro det här, eller är det fel i huvudet.”
Vederbörande advokat hade opponerat sig. Söderström hade varit besvärligare
förr i tiden. Numera vore allt mycket bättre. De som varit indignerade
över Söderström hade varit advokaterna, däremot icke deras huvudmän.
Söderström vore i grund och botten försynt och hjälpsam.

Le Grand — som vid en av min företrädare i ämbetet år 1950 verkställd
inspektion framfört åtskilliga erinringar mot Söderströms uppträdande i
rätten — uppgav nu.

Mot Söderströms uppträdande i rätten kunde numera icke någon anmärkning
göras. En ändring hade skett till det bättre. Hans sätt vore nu
bra. Möjligen kunde det någon gång falla ett ord, som icke borde ha fällts.
Söderström menade dock icke något illa därmed.

Hjerpe berättade.

Han kunde icke erinra sig något anmärkningsvärt i Söderströms uppträdande
under de år han uppvaktat vid häradsrätten. Enligt Hjerpes uppfattning
vore Söderström hygglig mot allmänheten. Hjerpe hade icke sett någon
som blivit stött av Söderströms uppträdande.

Vid samtalets slut uttryckte åklagarna den åsikten att anmälan mot
Söderström enligt deras mening vore onödig.

d) Uttalanden om Söderström av ledamöter i häradsnämnderna

I Ulricehamn besökte jag två där bosatta nämndemän, järnhandlaren
Gösta Anell och socialvårdssysslomannen Gunnar Forsblad, för att efterhöra
deras uppfattningar rörande Söderströms uppträdande såsom ordförande
i häradsrätten.

Anell berättade.

Anell, som vore nämndeman sedan 1948, hade, då han varit närvarande i
nämnden, icke märkt något anmärkningsvärt i Söderströms uppträdande.
Möjligen kunde Söderström bli något brysk emellanåt, framför allt mot
sådana personer, som icke ville fram med sanningen. Kanske kunde han
även vara något hård ibland, dock icke anmärkningsvärt. Inom nämnden
hade det för några år sedan talats om Söderströms irritation. Det hade varit
ett av de första åren Anell varit nämndeman. Under de sista åren hade
Söderström varit lugnare och bättre. Anell vore god vän med Söderström
och kände till att denne för några år sedan haft tråkiga familjeförhållanden.
Det vore tänkbart, att dessa inverkat på han psykiska balans. Den allmänna
meningen inom den nämndemannagrupp Anell tillhörde vore, att anmälningen
mot Söderström vore obefogad.

Forsblad upplyste.

Han började som nämndeman den 1 januari 1950. Söderström hade under
de första åren stundom använt uttryck, som Forsblad ansett onödiga och
som varit starkare än nöden krävt. Forsblad hade tyckt illa därom. Några
påtagliga reaktioner hos allmänheten hade icke förmärkts. Det vore dock
möjligt, att folk blivit obehagligt berörda. Under de sista åren hade någon
egentlig anmärkning icke kunnat riktas mot Söderströms sätt att handlägga
målen. Det hade varit rent undantag, att olämpliga yttranden förekommit
under senare tid. Särskilt efter det Söderström under år 1956 varit sjuk en
längre tid hade han varit lugnare och behagligare. Nämndens uppfattning
vore därför, att allt vore bra och att anmälan icke vore särskilt befogad i
nuvarande läge. Söderströms språk mot advokater hade tidvis varit en
smula cyniskt. Nämnden ansåge dock, att Söderström vore en hygglig och
bra domare. Var och en finge komma till tals för honom. De olämpliga yttrandena
hade säkerligen icke fällts i någon ond avsikt. Söderströms allmänna
läggning vore dock cynisk och något rå.

Före tingsförhandlingarna i Svenljunga den 24 september 1957 sammanträffade
jag med häradsdomarna John Johansson och Ivar Peterson samt
därefter med de — jämte Johansson — för dagen tjänstgörande nämndemännen.

Johansson upplyste härvid följande.

Han vore nämndeman sedan fjorton år tillbaka. Vid sista tingssammanträdet
före sommaruppehållet hade Söderström berättat, att han blivit
anmäld för JO. Söderström hade vid detta tillfälle dock icke närmare
uPPgivit vad som föranlett anmälan. Inom nämnden hade förslag väckts
om att insända en protestskrivelse. Johansson hade dock avrått därifrån.
Genom tidningarna hade Johansson senare fått reda på vad anmälan avsåge.
Den allmänna uppfattningen inom nämnden vore, att den kritik som
framkommit mot Söderström saknade fog. Vid de tillfällen, då Johansson
tjänstgjort inom nämnden, hade Söderström aldrig fällt några yttranden,
som påminde om dem som upptagits i advokatsamfundets anmälan. Förr
i tiden hade Söderström möjligen varit litet hård ibland. Numera bleve han
sällan eller aldrig irriterad. Han vore utomordentligt noga med att få fram
sanningen och ville därför gärna fråga så utförligt som möjligt. Det vore
därför icke så underligt, att han kunde bli förargad vid sådana tillfällen,
då personer icke hölle sig till sanningen eller vore nonchalanta i sitt uppträdande.
Vem som helst kunde för övrigt bli förargad, då folk uppträdde
nonchalant inför rätta. Förhören med parter och vittnen leddes som regel
av Söderström själv och utsagorna dikterades av honom för protokollföraren
eller en stenograf. Åklagare och advokater finge fråga vad de ville.
Söderström brukade icke göra några kommentarer till vad parter och vittnen
yttrade. Söderström ledde alltid förhandlingarna opartiskt. Enligt Johanssons
bestämda uppfattning hade något allvarligt icke inträffat. För
den händelse det bleve styrkt, att Söderström vid något tillfälle uttalat sig
olämpligt, vore detta säkerligen att betrakta såsom undantagsfall. Det hade
icke vid något tillfälle framkommit, att parter eller vittnen varit missnöjda
med det sätt, varpå Söderström behandlat dem. Ej heller hade inom nämnden
före advokatsamfundets anmälan resonerats angående Söderströms
sätt att uppträda. Något anmärkningsvärt hade icke förekommit vid

handläggningen av faderskapsmål. Söderström hade vid sådana tillfällen
icke gjort några sårande kommentarer. Enligt Johanssons uppfattning vore
Söderström en utomordentligt säker jurist. Dessutom vore han en enastående
personlighet. Han hade medkänsla för sina medmänniskor, varnade
och förmanade dem. Innerst inne vore han vekhjärtad. Hans stundom visade
nervositet hade troligen sin grund i personliga bekymmer.

Ivar Peterson och övriga nämndemän gjorde liknande uttalanden om
Söderström. Enligt allas samstämmiga mening kunde advokatsamfundets
anmälan icke anses berättigad.

I sitt i ärendet först avgivna yttrande anförde Söderström bland annat
följande.

Enligt en av Söderströms dåvarande notarier har Heijl efter så gott som
varje förberedelse i familjerättsmål till notarien uttalat sin tillfredsställelse
över att Heijls familjerättsmål så lugnt och snabbt handlades. Det oaktat
har Heijl, som enligt handlingarna tycker .illa om Söderström, efter hand
antecknat yttranden, som Söderström skulle ha fällt, tydligen för att samla
material mot Söderström för att ha till hands vid en sammangaddning mot
Söderström som denna. Heijls agg till Söderström, vartill han ej anger orsaken,
har förmodligen samband med Söderströms önskan att vara sparsam
med allmänna medel. Sammanträde för muntlig förberedelse äger ju rum
under mindre högtidliga förhållanden än huvudförhandlingar med nämnd.
Det är ju fråga om vanliga samtal utan åhörare. Att nu åberopa lösryckta
yttranden av Söderström ger icke en riktig bild av vad som förekommit.
De av Heijl påtalade yttrandena i den mån de fällts ha säkerligen varit föranledda
av yttranden från mannen i barnuppfostringsmålet eller annorledes
motiverade. Söderström bestrider, att han behandlat parter illa eller
oförskämt eller ådagalagt råhet, cynism och hänsynslöshet. Sådant ligger ej
för Söderström. Med sina yttranden och åtgärder har Söderström icke avsett
att kränka, såra eller genera.---— Att part kan bli upprörd eller

generad över utfrågning om sexuella förhållanden kan Söderström förstå,
men utfrågningen är nödvändig. Heijl använder i sin skrift yttranden, som
ge vid handen, att Söderström vanligen icke uppträder korrekt. Han använder
uttrycken ”i ett stort antal mål”, ”parterna bruka ofta bli upprörda
och starkt generade”, ”mycket vanligt”, ”ofta återkommande” o. s. v. Heijls
skrift är orättvis och oriktig, och dess innehåll bör ses mot bakgrunden av
att han tycker illa om Söderström.

Angående Söderströms sätt i allmänhet att behandla parter, ombud och
vittnen — fortsatte Söderström — ha landsfogden, hans assistent och fyra
landsfiskaler i ärendet sammanstämmande uttalat, att de icke funnit anledning
till anmärkning härutinnan. Då brottmålen i domsagan upptaga den
huvudsakligaste delen av den fullsuttna domstolens tid (under 1956 förekommo
sålunda allenast 10 tvistemål vid huvudförhandling inför häradsrätten
med nämnd), torde de uppgifter som från advokathåll framkommit
om att Söderström skulle ha behandlat parter, ombud och vittnen illa vara
vederlagda av åklagarnas uppgifter.

Gullack, som sällan uppträder som ombud vid häradsrätten och eljest
ej vistas i tingssalen, tror sig våga säga — fortsatte Söderström — att icke
något mål, som han övervarit, handlagts enligt rättegångsbalkens regler.
Anmärkningsvärt nog har han sagt sig icke kunna erinra sig någon enda

avvikelse från reglerna. Han kan ej heller angiva något av de ord eller någon
av de vändningar, som enligt honom nästan vid varje rättegångstillfälle användas
av Söderström, varigenom domstolens värdighet skulle kränkas.
Hans påstående att Söderström sa gott som alltid då åtal bestrides kommer
ur balans är osant och orimligt. Av de enligt Gullack förkastliga medel
Söderström skulle använda för sanningens nående har han ej angivit något.
Han talar om sådant han ej vet något om.

Den av Gullack, Lagerberg och Heijl företagna aktionen — anförde
Söderström vidare — har uppenbarligen skett av hämnd för av Söderström
vidtagna, för dem obekväma tjänsteåtgärder i syfte att låta Söderström
schavottera i pressen. Omsorgen om rättsvården har icke varit deras ledmotiv.
Bland nämndemännen och andra initierade har aktionen väckt
harm, som kommit till spontana uttryck.

I sitt slutliga yttrande anförde Söderström bland annat följande.

. Hanströms för Söderström ofördelaktiga uppgifter äro alltigenom felaktiga
och ha tillkommit av illvilja. Att de äro felaktiga framgår av vad
Möller och Odevall, vilka båda tjänstgjorde i domsagan samtidigt med
Hanström, uppgivit i ärendet. Hanström är en särling och var illa tåld av
domsagopersonalen i övrigt. Dessutom är han son till en advokat och har
val därför velat taga parti för advokater. Av protokollet över förhöret framgår,
att Hanström, som först ej erinrat sig de mål frågorna gällde, därefter
erinrat sig målen och med vanlig pratighet varit snar att lämna sina oriktiga
uppgifter.

Man bör — fortsatte Söderström — ej blint tro på de advokater, som
hörts i ärendet. Åklagarna och representanter för samtliga fyra nämnderna,
advokaterna Odqvist och Albert Nilson, vilken sistnämnde ojämförligt
oftast förekommit inför häradsrätten, ha förklarat sig anse aktionen mot
Söderström obefogad eller onödig. Vidare ha notarierna Thunberg, Möller,
Odevall, Vikbladh och Olin yttrat sig fördelaktigt om Söderström. Att
märka är dessutom, att vad någon av de agerande advokaterna tillvitar
Söderström såsom ofördelaktigt en annan av dem fritager Söderström ifrån
men i stället kommer med något annat. Detta framkommer på flera ställen.

Söderström skall — anförde han slutligen — i fortsättningen iakttaga
rättegångsbalkens bestämmelser och behandla alla väl. Åtal mot Söderström
är utan mening för hans tillrättaförande. När den dömande verksamheten
på grund av arbetsanhopning ofta måste utövas under en känsla av tidsnöd
och jäkt kan det tyvärr icke undvikas, att det någon gång inträffar att
uttryck för dylik känsla kommer fram.

Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade jag byråchefen
Ivan Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Söderström enligt en av mig
utfärdad åtalsinstruktion. I denna instruktion anförde jag följande.

Söderströms uppträdande i rätten

Beträffande vad som framkommit vid den i anledning av advokatsamfundets
klagomål verkställda utredningen med avseende å Söderströms upp -

trädande i rätten får jag anföra följande. Till behandling upptagas härvid
först de under nr 1, 3 och 6 här ovan omnämnda fallen.

1. Genom de uppgifter, som lämnats av Redgard, Larsson och Tobiasson,
finner jag framgå, att Söderström under vittnesförhöret med Larsson den
5 oktober 1954 fällt yttranden till Larsson av innebörd, som angivits av
Redgard vid mitt samtal med honom. Det är sålunda utrett, att Söderström
i anledning av Larssons vittnesmål yttrat till denne: ”Hur mycket
har Ni fått för det här?” samt: ”Känner Ni inte hur det luktar här?” eller
något av enahanda innebörd.

Söderström, som sagt sig icke minnas något av vittnesförhöret, har medgivit,
att yttrandena, därest de fällts, varit olämpliga. Yttrandena hade i så
fall enligt Söderström utgjort ett sätt att under vittnesmålet varna för
mened; någon avsikt att med dem kränka vederbörande hade Söderström
ej haft.

Enligt 36 kap. 14 § RB åligger det rätten att erinra vittne om dennes
sanningsplikt samt om vikten av vittneseden. Ehuru uttryckligt stadgande
därom icke finnes, torde hinder icke möta för rätten att, då anledning därtill
finnes, tillika erinra vittne om det straffansvar, som är förenat med
mened. Erinran som nu sagts måste ske med all erforderlig hänsyn och
takt. Under inga omständigheter får en dylik erinran göras i ordalag, vilka
framstå såsom direkt kränkande eller som kunna ge intryck av att domaren
redan har en bestämd mening om att vittnet icke är sannfärdigt.

Söderström har genom ifrågakomna yttranden gått vida utöver vad som
kan anses tillåtligt vid en erinran om vittnes sanningsplikt. Yttrandena
synas till sin språkliga form överhuvudtaget ej vara ägnade att uppfattas
såsom en sådan erinran, utan allenast såsom uttryck för att Söderström
för sin del misstänkte, att vittnet icke höll sig till sanningen. Jämte det
yttrandena varit förolämpande för Larsson har Söderström genom desamma
på ett synnerligen otillbörligt sätt åsidosatt den takt och grannlagenhet i
uttryckssätten, som ålegat honom såsom domare.

Vid bedömande av Söderströms handlingssätt träder enligt min mening
dennes åsidosättande av ämbetsplikt med sådan skärpa i förgrunden, att
det förtjänar övervägas, huruvida icke förolämpningsmomentet i själva verket
varit av så underordnad betydelse, att vad Söderström låtit komma sig
till last innefattat främst tjänstefel och sålunda icke självständigt ärekränkningsbrott.
Härvidlag må hänvisas till vad hovrätten över Skåne och Blekinge
yttrat under förarbetena till den nya lagstiftningen om ämbetsbrott
(se prop. 80/1948 s. 314 o.f.). På grund av departementschefens i anslutning
därtill gjorda uttalande (prop. s. 317) torde emellertid vad Söderström
genom berörda yttranden gjort sig skyldig till böra bedömas såsom ärekränkning
av Larsson i förening med åsidosättande av ämbetsplikt på sätt
i 25 kap. 5 § strafflagen sägs. Ärekränkningen — vilken skett i sittande rätt
medan Söderström utövade ordförandeskapet vid ting med häradsrätten

— är enligt min mening av sådan beskaffenhet, som sägs i 16 kap. 9 §
strafflagen; i vart fall är 11 § samma kapitel tillämplig.

3. I fråga om vad som förekommit vid första inställelsen den 2 juni 1955
i faderskapsmålet mellan Agda C och Svensson finner jag — oavsett att
Agda C förklarat sig icke ha något minne därav — att genom vad Heijl,
Svensson, Tage Pettersson och Möller uppgivit blivit utrett, att Söderström,
med anledning av vissa i målet framkomna uppgifter, yttrat till
Agda C: ”Jaså, Ni är en sån där, som lägger upp Er för vem som helst”
eller fällt ett liknande yttrande i frågande form. Yttrandet — i vilkendera
formen det än framställts — har varit nedsättande för Agda C. Söderström
har liksom i Larssons fall genom detsamma på ett synnerligen otillbörligt
sätt åsidosatt den takt och grannlagenhet i uttryckssätten, som
ålegat honom på grund av domarämbetets beskaffenhet.

I fråga om den närmare bedömningen av detta handlingssätt får jag
åberopa vad jag ovan anfört beträffande Söderströms uppträdande mot
Larsson. Söderström måste sålunda anses ha även vid nu ifrågavarande tillfälle
gjort sig skyldig till ärekränkning jämlikt 16 kap. 9 § eller 11 § strafflagen
i förening med åsidosättande av ämbetsplikt på sätt avses i 25 kap.
5 § samma lag, alternativt till tjänstefel enligt 4 § sistnämnda kapitel.

6. I fråga om vad som förekommit vid första inställelsen den 10 januari
1957 i faderskapsmålet mellan Marjatta L och Andersson framgår av utredningen
— Heijls, Marjatta L:s, Anderssons och Egardts uppgifter — att Söderström
därvid fällt yttranden av innebörd, som Heijl—såvitt här är i fråga

— gjort gällande. Det är sålunda utrett, att Söderström fällt bland annat
ungefärligen följande yttranden, nämligen ”Är Ni ett sådant mähä, att Ni
later henne bestämma när Ni skall stiga av?” samt ”Ligger man hos en
jänta och stoppar in honom, får man ta sitt kast.” Genom dessa yttranden

— vilka varit anstötliga och ovärdiga en domare — har Söderström på ett
smaklöst sätt åsidosatt den grannlagenhet i uttryckssätten, som ålegat
honom på grund av domarämbetets beskaffenhet. Härigenom har Söderström
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Utöver det ovan sagda framgår av utredningen i ärendet, att Söderström
även i andra hänseenden vid åtskilliga tillfällen låtit undslippa sig olämpliga
yttranden.

a) Hall har berättat, att Söderström i samband med vittnesförhöret med
Hall i målet mot Tobiasson yttrat, att det ”var tur att Hall tog tillbaka de
felaktiga uppgifter, som han lämnat vid polisförhöret”. Att Söderström fällt
ett yttrande av denna innebörd har bekräftats av Tobiasson. Jag finner därför
styrkt, att yttrandet förekommit.

Yttrandet har varit sårande för Hall och ägnat att inge den föreställningen
att Söderström redan hade en bestämd mening om den sak, som
avsågs med åtalet och över vilken Söderström senare hade att döma. Vad

sålunda ligger Söderström till last är emellertid av mindre allvarlig beskaffenhet
än Söderströms yttranden till Larsson.

b) I fråga om målet mot Agda C har Svensson — utan att detta före
hans hörande gjorts gällande i ärendet — uppgivit, att Söderström under
förhandlingen yttrat till Heijl, tydligen med hänsyftning på Agda C: ”Är
kvinnan riktigt klok?” Söderström har icke bestritt, att han fällt detta yttrande.
På grund härav och då protokollföraren Möller förklarat, att Svenssons
uppgift såvitt Möller erinrade sig vore riktig, anser jag — oavsett att
Agda C och Heijl icke kunnat påminna sig detta — utrett, att Söderström
fällt ett yttrande med den uppgivna innebörden.

Vidare framgår av Söderströms egna uppgifter och övrig utredning, att
Söderström i faderskapsmålet mellan Birgitta S och Wingårdh på enahanda
sätt frågat, om Birgitta S vore riktigt klok.

Det är förvånansvärt, att en domare finner det förenligt med den värdighet,
som bör prägla en rättsförhandling, att i sittande rätt använda
dylika taktlösa och för vederbörande sårande uttryck. Det åligger en
domare såsom en tjänsteplikt att avhålla sig från sådana uttalanden.

c) I fråga om Gullacks ovan närmare angivna anmärkningar rörande
Söderströms uppträdande vid huvudförhandlingen den 30 oktober 1956 i
åklagarmålet mot Per Pettersson har Söderström — beträffande Gullacks
påstående, att Söderström skulle, med hänsyftning på vad Per Pettersson
kunde ha haft för sig omedelbart före dikeskörningen, ha yttrat: ”Eller
också satt han väl och drack ur flaskan” — förklarat, att han ej hade något
minne därav men att det vore möjligt att han sagt något liknande. Hanström,
som var protokollförare vid förhandlingen, har bekräftat riktigheten
av Gullacks påstående. Vid nu angivna förhållanden får det anses utrett,
att Söderström fällt yttrandet ifråga eller något av liknande innebörd.

Söderström har icke heller bestritt, att han under förhandlingen yttrat,
att Gullacks processkunskap finge diskuteras i ett annat sammanhang;
yttrandet skulle ha föranletts av att Gullack påstått, att det vore olagligt
att inkalla ett vittne efter det slutanförandena hållits.

Det förstnämnda yttrandet har tydligen varit avsett som något slags
skämt. En domare bör emellertid icke på dylikt sätt söka göra sig lustig på
en parts bekostnad, eftersom parten måste draga sig för att svara på samma
sätt. Ett dylikt skämt framstår lätt såsom översitteri, därest icke annat
klart framgår av tonfallet. Yttrandet om Gullack har icke gärna kunnat
uppfattas på annat sätt än som ett uttryck för ringaktning av Gullacks kunskaper
i processuella ting och har sålunda varit sårande för denne.

d) I faderskapsmålet mellan Marjatta L och Andersson har Söderström
— enligt vad utredningen ger vid handen — yttrat, förutom vad ovan under
6 närmare angivits, ungefärligen följande: ”Det gör alla barnafäder,
ljuger (eller svänger sig) på det där sättet” samt: ”Av ren tjurighet vill
han ha sån där undersökning” (med syfte pä Anderssons yrkande om an -

tropologisk undersökning). Även dessa yttranden ha enligt min mening
varit uppenbart olämpliga.

e) Likaså finner jag utredningen ge vid handen, att Söderström i åklagarmålet
mot Claes-Göran Nilsson fällt yttranden av huvudsaklig innebörd
som enligt vad ovan sagts angivits i Thams vid klagoskriften fogade redogörelse.
Yttrandena ha enligt min mening varit klart olämpliga.

Däremot finner jag mot Söderströms bestridande icke styrkt, att Söderström
fällt övriga i ärendet påtalade yttranden.

Genom den företagna utredningen i ärendet är, på sätt framgår av det
anförda, klarlagt att Söderström i åtskilliga fall under handläggningen av
mål fällt yttranden, vilka varit nedsättande för part eller annan eller eljest
otillbörliga och som innefattat allvarliga åsidosättanden av vad Söderström
varit pliktig att iakttaga på grund av domarämbetets beskaffenhet.

Vad sålunda ligger Söderström till last utgör icke enstaka förlöpelser.
Redan tidigare ha klagomål anförts mot Söderströms uppträdande i rätten.
I anledning av härstädes anförda klagomål, nr 654/1949, verkställde min
företrädare i ämbetet inspektion av domsagan, därvid han fann sig föranlåten
uppmana Söderström att för framtiden aktgiva på sitt uppträdande
i rätten. Genom beslut den 15 mars 1950 lät dåvarande JO — under hänvisning
till vad som förekommit vid inspektionen och de erinringar han
därvid lämnat Söderström — bero vid vad i nämnda ärende förevarit. I
ett annat ärende, nr 548/1955, lät jag i egenskap av tjänstförrättande
justitieombudsman genom beslut den 15 oktober 1955 — under erinran om
uttalandet i domarreglerna att domare skall tala saktmodeligen med dem
som komma för rätten — bero vid av Söderström avgiven förklaring. I ett
tredje ärende, nr 771 och 790/1947, där efter Söderströms hörande själva
klagomålen lämnades utan vidare åtgärd, fann JO sig böra — med anledning
av innehållet i Söderströms förklaringar — för denne framhålla angelägenheten
av att i tjänsteskrivelser undvika ord och uttryckssätt, som
kunde uppfattas såsom kränkande för däri omförmälda personer.

Att Söderström — enligt vad utredningen ger vid handen — vid handläggningen
av mal sa ofta asidosatt den takt och grannlagenhet som ålegat
honom såsom domare torde åtminstone delvis sammanhänga med att Söderström
icke i tillräcklig utsträckning anpassat sig till den genom införandet
av nya rättegångsbalken genomförda grundsynen på processen såsom ett i
huvudsak kontradiktoriskt förfarande, där de inkvisitoriska uppgifter,
som tidigare ankommo på domaren, väsentligen inskränkts. Söderström
synes sålunda vid sin handläggning fortfarande vara benägen att i alltför
stor utsträckning ingripa i processen, framför allt genom att själv leda förhör
med parter och vittnen, i stället för att i första hand låta åklagare och
ombud sörja för processmaterialets förebringande. Härvid synes Söderström
ha lätt för att bli irriterad eller indignerad, varvid han stundom icke kan
avhålla sig från att fälla olämpliga yttranden. Det framstår för mig såsom

uppenbart, att orsakerna till irritation skulle bli färre, om Söderström i
likhet med de flesta andra domare läte åklagare och ombud i första hand
leda förhören med parter och vittnen.

När det gäller att taga ställning till frågan, huruvida vad i ärendet lagts
Söderström till last med avseende å hans uppträdande i rätten bör beivras,
måste hänsyn givetvis tagas till att Söderström — enligt vad som från
olika håll betygats — i sin domargärning besjälas av en uppriktig strävan
att komma fram till ett materiellt riktigt resultat och att hans rättrådighet
och samvetsgrannhet liksom hans vilja till objektivitet icke kunna sättas
i fråga. Det måste vara dessa egenskaper hos Söderström som kommit nämndemän,
åklagare och flertalet notarier att anse, att någon befogad anmärkning
mot Söderströms sätt att behandla parter, ombud och vittnen —- trots
allt vad i ärendet blivit upplyst — icke kan göras.

Även med beaktande härav synas mig åtminstone de inledningsvis påtalade
yttrandena till Larsson, Agda C och Andersson vara av den allvarliga
beskaffenhet att de böra beivras. För nödvändigheten av att
Söderström ställes till ansvar i dessa fall talar med styrka det förhållandet,
att fråga icke är om enstaka händelser och tillfälliga förlöpningar, vilka
kunna anses ursäktliga genom olyckliga omständigheter. De angivna fallen
måste ses mot bakgrunden av övriga i ärendet utredda fall, där olämpliga
yttranden — ehuru av mindre allvarligt slag — förekommit från Söderströms
sida. Härigenom framstår vad Söderström låtit komma sig till last
i en allvarlig dager. Härtill kommer att Söderström icke låtit sig rätta av
tidigare föreställningar. Från allmän synpunkt är det vidare — för att
icke förtroendet till domstolar och domare skall rubbas — nödvändigt att
med kraft inskärpa, att en domare icke får åsidosätta honom åliggande
takt och grannlagenhet. En beivran är sålunda ägnad att klargöra att domaren
intager en sådan ställning i rättegång, att han icke får låta sig så engageras
däri, att han inte kan styra sin tunga.

Av nu anförda skäl anser jag mig icke kunna undgå att föranstalta om
åtal mot Söderström för förstnämnda yttranden till Larsson, Agda C och
Andersson.

Även om övriga påtalade yttranden, som enligt utredningen ligga Söderström
till last, innefatta ett åsidosättande av honom åliggande takt och
grannlagenhet, finner jag likväl dessa yttranden icke vara av den allvarliga
beskaffenhet att de böra beivras. Jag låter därför beträffande dessa bero vid
Söderströms avgivna försäkran att för framtiden avhålla sig från alla yttranden,
som äro sårande eller eljest ogrannlaga. Vad i berörda hänseenden
förekommit åberopas emellertid till belysning av att de yttranden, för
vilka åtal skall äga rum, icke utgöra enstaka företeelser utan böra bedömas
mot bakgrunden av allt vad i ärendet blivit upplyst rörande Söderströms
sätt att uppträda mot parter, ombud och vittnen.

4—Justitieombudsmannens ämbctsbcriittelsc till 1959 års riksdag.

Söderströms handläggning av målet mot Marlies Stegemann

Vidkommande Söderströms handläggning av åklagarmålet mot Marlies
Stegemann får jag anföra följande.

Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till frihetsstraff
eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande
eller att överlämna åt barnavårdsnämnd eller skolstyrelse att vidtaga
åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran och saknar den
underårige försvarare, skall, jämlikt stadgande i 5 § lagen den 20 december
1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig, offentlig
försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras. Underårig är
enligt 1 § i lagen den som icke fyllt 21 år.

Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller
förklaras utlänning medgivet anstånd med ådömande eller verkställande
av straff för sådant brott förverkat, och kan det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i
riket fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han
icke bör få kvarstanna, må domstolen jämlikt stadgande i 26 § första stycket
utlänningslagen förvisa honom ur riket.

Marlies Stegemann, som är tysk medborgare, var, då åtalet mot henne
väcktes, 18*4 år gammal. Åtalet avsåg stöld, varå kan följa straffarbete
i högst två år eller fängelse.

Såsom förut nämnts dömde häradsrätten genom dom den 30 oktober
1956 Marlies Stegemann — för vilken offentlig försvarare icke var förordnad
och som ej heller eljest biträddes av försvarare — för stöld och snatteri
till straffarbete två månader, villkorlig dom, samt förvisade henne ur riket.

Eftersom Marlies Stegemann vid tiden för lagföringen var under 21 år
och häradsrätten fann anledning döma henne till frihetsstraff, var det ovannämnda
stadgandet om vidgad rätt för underårig att erhålla biträde av
offentlig försvarare tillämpligt å Marlies Stegemann.

I fråga om behovet av offentlig försvarare för Marlies Stegemann äro i
huvudsak följande synpunkter att beakta.

Visserligen hade — såsom Söderström påpekat — Marlies Stegemann
erkänt tillgreppen vid polisförhör samt icke begärt offentlig försvarare.
Det har dock oavsett dessa omständigheter ålegat Söderström att — i enlighet
med gällande lag och med behörigt hänsynstagande till sakens beskaffenhet
— självmant pröva, huruvida det var uppenbart, att försvarare
ej erfordrades. Enligt vad Söderström uppgivit har han ock verkställt dylik
prövning, varvid han funnit sistnämnda förhållande uppenbart.

Flera omständigheter gåvo dock anledning till motsatt bedömande.

En sådan omständighet var frågan om de åtalade gärningarna borde
rubriceras såsom stöld eller snatteri, en fråga av väsentlig betydelse för
straffmätningen och för bedömande av huruvida Marlies Stegemann borde

förvisas. I 20 kap. 2 § strafflagen stadgas sålunda att, om stöld med hänsyn
till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse
såsom ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse.

Värdet av de saker Marlies Stegemann enligt åtalet tillgripit var även
enligt åklagarens uppskattning förhållandevis ringa. Ej heller i övrigt voro
omständigheterna vid brotten särskilt graverande. Väl framgår av förundersökningshandlingarna,
att även andra föremål anmälts ha försvunnit i
Marlies Stegemanns närmaste omgivning. Någon som helst bevisning för
att hon tillgripit dessa fanns emellertid icke. Vid den straffrättsliga rubriceringen
av de tillgrepp, för vilka Marlies Stegemann var åtalad, har eventuellt
förekommande misstanke att hon tillgripit ytterligare föremål icke
—- såsom Söderström antytt — lagligen kunnat inverka. Eftersom åtalet
avsåg blott tre tillgrepp under en tidrymd av fyra månader, därvid egendom
till endast förhållandevis ringa värde åtkommits, synes fog ej heller
ha funnits för att — såsom Söderström i ärendet anfört — anse, att tillgreppen
skett yrkesmässigt eller ens systematiskt.

På grund av det anförda kan jag icke dela den av Söderström i ärendet
framförda uppfattningen att det skulle vara klart att gärningarna borde
i enlighet med åtalet bedömas såsom stöld. För min del är jag närmast
benägen anse övervägande skäl tala för att bedöma gärningarna allenast
såsom snatteri. Under alla förhållanden är frågan så tveksam, att redan
på grund härav försvarare bort förordnas för att utveckla försvarets synpunkter
på bedömningen av denna fråga.

I anledning av Söderströms påstående att det var uppenbart, att försvarare
ej erfordrades, vill jag vidare framhålla, att — då Söderström hade
att bedöma nämnda fråga — omständigheterna i övrigt rent objektivt sett
voro sådana, att han bort inse att försvarare borde förordnas. Den i saken
verkställda förundersökningen var sålunda anmärkningsvärt knapphändig
med avseende å omständigheterna vid tillgreppen. Därjämte och framförallt
hade vid förundersökningen någon värdering genom opartisk värderingsman
ej ägt rum. Det förelåg sålunda endast en värdering verkställd
av polisen själv. Riktigheten av denna värdering blev också bestridd av
Marlies Stegemann vid häradsrätten. När Söderström bedömde behovet
av försvarare borde han ha insett, att en försvarare i detta fall hade en
väsentlig uppgift att fylla genom att påfordra sakkunnig värdering och
genom att kräva ett fullständigande av förundersökningen med avseende
å de omständigheter vid tillgreppen som kunde vara av betydelse för att
bedöma den svåra brottsrubriceringsfrågan.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på vad Söderström
anfört därom, att det för att få förvisning till stånd — vilket enligt Söderström
synts angeläget — varit nödvändigt att bedöma åtminstone någon av
gärningarna såsom stöld. Att på dylikt sätt — såsom Söderström själv uttryckt
saken — ”laga efter läglighet” förefaller mig vara ur principiell syn -

punkt synnerligen betänkligt. Enligt de straffrättsliga grundsatser, varå
vår rättsordning bygger, är det icke möjligt att — för att viss brottspåföljd
skall kunna åläggas — hänföra gärning till annat brott än som motiveras
av omständigheterna kring gärningen. Därest Söderström verkligen
låtit den av honom angivna synpunkten inverka vid hans bedömning av
arten av Marlies Stegemanns brottslighet, har detta enligt min mening varit
klart felaktigt.

Ytterligare några tungt vägande synpunkter i fråga om behovet av
offentlig försvarare må här anföras.

Redan vid Söderströms första granskning av handlingarna i målet måste
det ha stått klart för honom, att rubriceringen av gärningarna såsom stöld
eller som snatteri var avgörande för huruvida fråga om förvisning överhuvudtaget
skulle kunna uppkomma. Söderström måste också såsom en erfaren
domare ha insett, att risken att bli förvisad kunde vara en högst allvarlig
sak för Marlies Stegemann. Det borde ha varit uppenbart för Söderström,
att Marlies Stegemann på grund av sin ungdom samt sin bristande
kännedom om svenska förhållanden och svenska språket icke kunde vara
i stånd att själv tillvarataga sina intressen när det gällde att utföra talan
vare sig i fråga om gärningarnas rubricering eller i förvisningsfrågan såsom
sådan.

Behovet av offentlig försvarare har av ovan anförda skäl enligt min
mening varit mycket skarpt framträdande. En försvarare skulle ha kunnat
för häradsrätten framlägga de skäl, som ur Marlies Stegemanns synpunkt
kunde finnas för att hänföra gärningarna till snatteri. Vidare hade han
kunnat i själva förvisningsfrågan framhålla vad som kunde tala mot att
förvisa Marlies Stegemann ur riket. Härvid hade han bland annat kunnat
hänvisa till vad departementschefen under förarbetena till utlänningslagen
(se prop. 41/1954 s. 97) uttalat därom, att det för att förvisning skulle
komma i fråga borde röra sig om tämligen grov brottslighet. Vidare hade
han kunnat lämna Marlies Stegemann råd huruvida talan borde fullföljas
mot häradsrättens dom. Att hon kunde ha behov härav framgår — förutom
av det redan sagda — av det upplysta förhållandet, att hon var
orolig för att ett överklagande kunde medföra att hon komme i ett sämre
läge. En försvarare skulle helt visst ha kunnat övertyga Marlies Stegemann
att hon icke behövde hysa någon som helst fruktan härför och att tungt
vägande skäl talade för ett överklagande.

Av det sagda framgår, att det synes mig alldeles uteslutet att vid ett
objektivt bedömande kunna anse, att det i Marlies Stegemanns fall var
uppenbart, att försvarare ej erfordrades. Behovet av försvarare var i själva
verket så påtagligt, att Söderström enligt min mening — genom att icke i
betraktande av samtliga föreliggande omständigheter förordna offentlig
försvarare — gjort sig skyldig till tjänstefel.

Söderströms underlåtenhet att förordna försvarare för Marlies Stege -

mann innefattar enligt min mening ett så uppenbart åsidosättande av lagens
och humanitetens bud, att jag icke kan underlåta att beivra detta tjänstefel.

Beträffande Gullacks anmärkningar i övrigt mot Söderströms handläggning
av målet får jag anföra följande.

I enlighet med den under förarbetena till utlänningslagen uttalade uppfattningen
att förvisning processuellt är att anse som ansvar (se prop.
41/1954 s. 145 och 158) åligger det rätten att — även om åklagare icke
framställt yrkande om förvisning — upptaga frågan härom, där sådan påföljd
kan förekomma. Fog saknas därför för anmärkning mot Söderström
för att han vid huvudförhandlingen väckt denna fråga. Ärendet i denna
del lämnas därför av mig utan vidare åtgärd.

I fråga om den av Marlies Stegemann inför häradsrätten avgivna nöjdförklaringen
finner jag icke av utredningen framgå, att Söderström utövat
någon obehörig påtryckning på Marlies Stegemann i syfte att förmå henne
att avge dylik förklaring. Enbart Söderströms åtgärd att fråga henne om
hon ville förklara sig nöjd ger enligt min mening icke fog för anmärkning
mot Söderström. Ärendet i denna del föranleder därför icke någon min
vidare åtgärd. Jag vill emellertid såsom min mening framhålla, att då —
såsom i förevarande fall — anledning kan finnas, att den dömde hyser
tvekan beträffande riktigheten av rättens avgörande, det i regel är lämpligare
att initiativ till avgivande av nöjdförklaring icke vidtages från rättens
sida.

Vad härefter angår de närmare omständigheterna vid nöjdförklaringen,
ha Vikbladh och le Grand berättat, att Söderström i tolkens närvaro noggrant
redogjort för domens innehåll och för innebörden av nöjdförklaring.
Det kan sålunda — ehuru Gullack och Hanström lämnat uppgifter av innebörd
att Söderströms återgivande av domen varit bristfälligt icke anses
styrkt, att Söderström härvidlag gjort sig skyldig till försummelse. Att tolken
— såsom synes ha varit fallet — missförstått innebörden av den villkorliga
domen och lämnat Marlies Stegemann felaktiga upplysningar därom,
kan enligt min mening icke rimligen läggas Söderström till last, eftersom
utredningen icke ger något stöd för att Söderström insett att tolken
missuppfattat saken och det icke ålegat Söderström såsom tjänsteplikt att
uppehålla kunskaper i tyska språket. Jag lämnar därför ärendet i denna del
utan vidare åtgärd.

Under åberopande av det anförda beslutar jag, att åtal skall väckas mot
Söderström. Åtalet skall avse följande förhållanden.

A) Söderström har i egenskap av häradsrättens ordförande vid vittnesförhör
den 5 oktober 1954 med Larsson vid häradsrätten å tingsstället i
Svenljunga, med hänsyftning å uppgifter, som Larsson lämnat efter avlagd
vittnesed, yttrat till Larsson: ”Hur mycket har Ni fått för det här?” samt:
”Känner Ni inte, hur det luktar här?” eller något av liknande innebörd.

Yttrandena ha varit kränkande för Larsson. Söderström har därjämte
genom desamma åsidosatt sin ämbetsplikt.

Ansvar skall yrkas jämlikt 16 kap. 9 §, alternativt 11 §, och 25 kap. 5 §
strafflagen, för ärekränkning i förening med åsidosättande av ämbetsplikt,
alternativt jämlikt 4 § sistnämnda kapitel för tjänstefel.

B) Söderström har under tjänsteutövning såsom ensamdomare vid första
inställelse inför häradsrätten å tingshuset i Ulricehamn den 2 juni 1955 i
faderskapsmal mellan Agda C och Svensson, med anledning av vissa i
målet framkomna uppgifter, yttrat till Agda C: ”Jaså, Ni är en sån där,
som lägger upp Er för vem som helst” eller fällt ett motsvarande yttrande
i frågande form. Yttrandet har varit kränkande för Agda C. Söderström
har därjämte genom detsamma åsidosatt sin ämbetsplikt.

Ansvar skall yrkas jämlikt samma lagrum och för enahanda brott som
ovan under åtalspunkten A) angivits.

C) Söderström har under tjänsteutövning såsom ensamdomare vid första
inställelse inför häradsrätten å tingshuset i Ulricehamn den 10 januari 1957
i faderskapsmal mellan Marjatta L och Andersson till den sistnämnde yttrat
ungefärligen: ”Är Ni ett sådant mähä, att Ni låter henne bestämma,
när Ni skall stiga av? samt: ’ Ligger man hos en jänta och stoppar in honom,
får man ta sitt kast.” Genom dessa yttranden — vilka varit anstötliga
och ovärdiga en domare — har Söderström åsidosatt sin ämbetsplikt.

Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel.

D) I aklagarmal mot tyska medborgaren Marlies Stegemann, född den
11 april 1938, angående ansvar för stöld — vilket mål anhängiggjorts vid
häradsrätten den 19 oktober 1956 och av denna under Söderströms ordförandeskap
avgjorts genom dom den 30 i samma månad, varvid Marlies
Stegemann dömts för stöld och snatteri till straffarbete två månader, villkorlig
dom, samt förvisats ur riket — har Söderström, vilken haft att bereda
malet till huvudförhandling, försummat att förordna offentlig försvarare
för Marlies Stegemann, oaktat det icke var uppenbart, att försvarare ej
erfordrades, samt offentlig försvarare således lagligen skolat förordnas.

Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel.

Tillfälle skall beredas målsägandena Larsson och Agda C att i målet
föra talan.

Hovrätten för Västra Sverige, varest åtalet väcktes och Agda C förde
talan om skadestånd, yttrade i dom den 19 juni 1958 följande.

Söderström har bestritt ansvar för vad åklagaren lagt honom till last
men vitsordat de faktiska omständigheterna kring envar av de åtalade
gärningarna.

Åtalspunkt A

Söderström har anfört: Yttrandena till Larsson hade varit olämpliga.
Någon avsikt att kränka Larsson hade Söderström emellertid ej haft. Ytt -

randena kunna ej anses innefatta ärekränkning då det i dem ej legat någon
beskyllning och då de ej heller fällts i ärekränkande syfte. Med yttrandena,
som troligen fällts i förbigående halvhögt, hade Söderström velat varna
för mened. Någon uppmärksamhet hade de ej väckt, eftersom ingen i nämnden
och icke heller åklagaren eller målsägandeombudet i målet ifråga minns

dem. . .

Om omständigheterna därtill föranleda kan hinder i och för sig icke anses

möta mot att — utöver vad som före vittnesförhöret må ha förekommit i
anslutning till föreskriften i 36 kap. 14 § RB — rättens ordförande under
vittnesförhöret erinrar vittnet om de påföljder, som under ed lämnad osann
uppgift kan medföra. Under alla förhållanden gäller dock att erinran till
vittne skall lämnas i sådana ordalag att den icke kommer att framstå som
ett mer eller mindre klart uttalat påstående att vittnet icke håller sig till

sanningen.

De till Larsson riktade yttrandena ha enligt hovrättens mening^ genom
sin språkliga form icke kunnat uppfattas som en erinran utan måste för
Larsson ha framstått som kränkande uttalanden av innebörd att Larsson

icke hölle sig till sanningen. .......

Genom yttrandena har Söderström på ett anmärkningsvärt sätt asidosatt
den takt och grannlagenhet vid val av uttryckssätt, som ålegat honom som
domare. Genom vad Söderström sålunda låtit sig komma till last har han
gjort sig skyldig till ärekränkning i förening med åsidosättande av ambets ^Med

hänsyn till att yttrandena fällts under tjänstgöring som ordförande
vid ting med häradsrätten finner hovrätten ärekränkningen vara att bedöma
jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen.

Åtalspunkt B

Söderström har uppgivit: Med hänsyn till ordet ”osannolikt” i 3 kap. 2 i,
föräldrabalken hade yttrandet, som fällts i frågande form, varit befogat,
eftersom Svensson påstått att Agda C vore lösaktig eller något sådant.
Naturligtvis kunde Söderström ha sökt använda en bättre formulering.
Det visar sig emellertid ibland vara nödvändigt att lata en fråga ga
rakt på sak för att vederbörande skall förstå vad som menas. Agda C kan
icke ha blivit kränkt av yttrandet, eftersom hon vid polisförhör sagt sig
icke kunna minnas att Söderström fällt ifrågavarande yttrande eller eljest
yttrat något, som kommit henne att känna sig kränkt eller illa berörd. Vid
ifrågavarande första inställelse voro ingå åhörare närvarande, varför yttrandet
icke kan ha väckt något uppseende. Till stöd för påståendet att det
icke varit fråga om ärekränkning vill Söderström härutöver åberopa vad
han anfört rörande åtalspunkt A.

Den rätten åliggande officialprövningen i faderskapsmål upphäver icke
skyldigheten för domare att i val av uttryckssätt iakttaga takt och grannlagenhet.
Faderskapsmålens speciella natur bör snarare i högre grad än

eljest mana domare att uppträda på sätt domarämbetets beskaffenhet
kräver. Det av Söderström till Agda C fällda yttrandet har — oavsett om
det framställts som ett påstående eller i frågande form — varit kränkande
för Agda C, varjämte Söderström genom detsamma åsidosatt sin ämbetsplikt.

Då såvitt utredningen ger vid handen inga åhörare utöver de i rättegången
engagerade funnits vid tillfället anser hovrätten Söderströms ärekränkning
av Agda C vara av beskaffenhet, som i 16 kap. 11 § strafflagen
sägs.

Söderströms uppträdande har för Agda C grundat rätt till skadestånd
för det lidande och obehag som vållats henne. Aled hänsyn till omständigheterna
finner hovrätten det Agda C tillkommande skadeståndet skäligen
böra bestämmas till 300 kronor.

Åtalspunkt C

Söderström har anfört: Såvitt Söderström kunde minnas hade det förstnämnda
yttrandet föranletts av att Andersson, som medgivit att han haft
samlag med Marjatta L, velat göra gällande att denna hindrat Andersson
från att få sädesutgjutning. De påtalade yttrandena voro båda till sitt
innehåll befogade för att få Andersson att inse att spelet för honom var
törlorat. Naturligtvis hade yttrandena bort formuleras på ett lämpligare
sätt, men det vore ej alltid så lätt att göra sig förstådd med en fin formulering.
Yttrandena bleve, lösryckta ur sitt sammanhang, alltför markerade.

Genom ifrågavarande yttranden har Söderström på ett påtagligt sätt
åsidosatt den grannlagenhet i val av uttryckssätt, som ålegat honom som
domare. Omständigheterna i det mål, varom var fråga, ha icke på något
sätt varit sådana, att yttrandena varit befogade. Söderström kan på grund
av vad sålunda upptagits icke undgå ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt D

Av handlingarna rörande målet mot Marlies Stegemann framgår bland
annat följande.

Landsfiskalen i Tranemo distrikt Gösta le Grand yrkade i ansökan om
stamning ansvar å Alarlies Stegemann för det hon under anställning som
hembiträde hos direktören Sven Lindmark, Gällstad, tillgripit en silverfemma,
ett nylonnattlinne, värt 30 kronor, samt en större och fyra mindre
dukar, tillsammans värda 50 kronor. Tillgreppen, som ägt rum under tiden
den 19 maj—den 22 augusti 1956, hade skett ur olåsta förvaringspersedlar.

I stämningsansökningen åberopades 20 kap. 1 § strafflagen och som bevisning
till styrkande av åtalet Alarlies Stegemanns erkännande. Enligt anteckning
i förundersökningsprotokollet hade Alarlies Stegemann uppgivit,
att hon hade ytterst svårt att avhålla sig från att tillgripa saker och ting’
då gynnsamma tillfällen uppstode. Alarlies Stegemann hade under förundersökningen
icke begärt att offentlig försvarare skulle förordnas för
henne. Såvitt handlingarna ge vid handen hade Alarlies Stegemann icke

erinrats om sin rätt i berörda hänseende på sätt sägs i 12 § förundersökningskungörelsen.
Värdering av de tillgripna föremålen av opartisk värderingsman
hade ej ägt rum. Marlies Stegemann hade dock vid förhör förklarat sig
icke ha något att erinra mot de av åklagaren påstådda värdena. Genom
dom den 30 oktober 1956 dömde häradsrätten Marlies Stegemann för
stöld och snatteri till straffarbete två månader, villkorlig dom, varjämte
häradsrätten med stöd av 26 § utlänningslagen förvisade Marlies Stegemann
ur riket. Enligt anteckning i huvudförhandlingsprotokollet förklarade
sig Marlies Stegemann nöjd med häradsrättens dom i vad hon erhållit
villkorlig dom och förvisats ur riket. Vid huvudförhandlingen biträddes
häradsrätten av tolk.

I hovrätten är upplyst, att sedan frågan om eventuell fullföljd från
åklagarens sida till Marlies Stegemanns fördel underställts riksåklagarämbetet,
ämbetet den 14 november 1956 beslutat att åtgärd från ämbetets
sida ej skulle vidtagas i saken.

I åtalsinstruktionen har JO bland annat anfört: Visserligen hade Marlies
Stegemann erkänt tillgreppen vid polisförhör samt icke begärt offentlig
försvarare. Det har dock oavsett dessa omständigheter ålegat Söderström
att — i enlighet med gällande lag och med behörigt hänsynstagande till
sakens beskaffenhet — självmant pröva, huruvida det var uppenbart,
att försvarare ej erfordrades. Enligt vad Söderström uppgivit har han
vid verkställd prövning funnit sistnämnda förhållande uppenbart. Flera
omständigheter gåvo dock anledning till motsatt bedömande. En sådan
omständighet var frågan om de åtalade gärningarna borde rubriceras
såsom stöld eller snatteri, en fråga av väsentlig betydelse för straffmätningen
och för bedömande av huruvida Marlies Stegemann borde
förvisas. Värdet av de saker Marlies Stegeman enligt åtalet tillgripit
var även enligt åklagarens uppskattning förhållandevis ringa. Ej heller
i övrigt voro omständigheterna vid brotten särskilt graverande. Eftersom
åtalet avsåg blott tre tillgrepp under en tidrymd av fyra månader,
därvid egendom till endast förhållandevis ringa värde åtkommits, synes
fog ej ha funnits för att — såsom Söderström i yttrande till JO anfört
— anse, att tillgreppen skett yrkesmässigt eller ens systematiskt. Vid
förundersökningen hade någon värdering genom opartisk värderingsman ej
ägt rum. Det förelåg således endast en värdering verkställd av polisen
själv. När Söderström bedömde behovet av försvarare borde han ha insett
att en försvarare i detta fall hade en väsentlig uppgift att fylla genom att
påfordra sakkunnig värdering och genom att kräva ett fullständigande av
förundersökningen med avseende å de omständigheter vid tillgreppen, som
kunde vara av betydelse för att bedöma den svåra brottsrubriceringsfrågan.
Söderström måste såsom erfaren domare ha insett, att risken att bliva
förvisad kunde vara en högst allvarlig sak för Marlies Stegemann. Det
borde ha varit uppenbart för Söderström, att Marlies Stegemann på grund

av sin ungdom samt sin bristande kännedom om svenska förhållanden och
svenska språket icke kunde vara i stånd att själv tillvarataga sina intressen
när det gällde att utföra talan vare sig i fråga om gärningarnas rubricering
eller förvisningsfrågan såsom sådan.

Söderström har gjort gällande, att en eventuell felbedömning från hans
sida, av vilken ingen skada uppstått, ej bör föranleda ansvar för tjänstefel.

I målet mot Marlies Stegemann var det av väsentlig betydelse huruvida
de av henne begångna gärningarna rubricerades som stöld eller snatteri,
med hänsyn till att hon — därest hon befunnes skyldig till brott, varå
straffarbete kunde följa — som utländsk medborgare kunde komma att
förvisas ur riket. Nämnda omständighet har enligt hovrättens mening
bort vara tillfyllest för att Söderström icke skulle ha ansett det uppenbart
att offentlig försvarare ej erfordrades.

Vid bedömande av Söderströms underlåtenhet att förordna offentlig försvarare
anser hovrätten emellertid böra beaktas, att det av utredningen
framgår att häradsrätten närmare beaktat frågan om brottens rubricering,
att tolk, som av Söderström med fog kunnat bedömas som fullgod, varit
förordnad samt att det icke gjorts gällande att Söderströms underlåtenhet
medfört skada. På grund härav finner hovrätten att Söderströms underlåtenhet
icke kan anses innefatta tjänstefel som bör föranleda ansvar.

Hovrätten, som lämnar åklagarens talan i vad rör åtalspunkten D) utan
bifall, dömer Söderström jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 16 kap. 9 och 11 §§
samt 25 kap. 4 och 5 §§, allt strafflagen, för ärekränkning i förening med
åsidosättande av ämbetsplikt samt tjänstefel att till kronan utgiva 40
dagsböter om 35 kronor.

Söderström förpliktas att i skadestånd till Agda C utgiva 300 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

I sammanhang med att jag förordnade om åtal mot Söderström avlät jag
en skrivelse till honom, däri jag — i fråga om vad i övrigt i ärendet framkommit
rörande Söderströms sätt att tillämpa reglerna om rättegångsförfarandet
— anförde följande.

Från olika håll har uttalats att Söderströms handläggning av mål icke
skulle stå i full överensstämmelse med den nya rättegångsordningen. Det
har sålunda gjorts gällande att hans handläggning av mål skulle ha en alltför
inkvisitorisk prägel. Härmed torde främst åsyftas att Söderström själv
i första hand leder förhör med parter och vittnen. Vidare skulle Söderström
— har det sagts — ha för vana att även på annat sätt ingripa i processen
på ett sätt som mindre väl överensstämmer med de kontradiktoriska principerna
för vår nya rättegångsordning och som skulle medföra, att rätte -

gången hackades sönder. En advokat har uttalat att man ofta finge den
uppfattningen att Söderström hade en viss förutfattad mening och att han
ville ha fram det som talade härför.

Utredningen i ärendet ger vid handen — och detta har för övrigt bekräftats
vid mitt samtal med Söderström under inspektionen — att Söderström
i mycket stor utsträckning i första hand själv leder förhören med parter
och vittnen. Det är självklart att rättegången härigenom får en inkvisitorisk
prägel. En sådan ordning för förhören medför lätt att domaren blir
utsatt för misstanke att han tagit parti för den ena eller andra ståndpunkten.
Det är därför av största vikt att handläggningen sker på ett sådant
sätt att domaren undgår dylik misstanke.

Vid tiden för den nya RB:s antagande befanns tiden uppenbarligen icke
mogen att helt frångå den förut gällande ordningen, enligt vilken förhör
med vittne skulle ledas av domstolens ordförande. I 36 kap. 17 § RB stadgas
därför, att vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne
höras av parterna.

Det är med hänsyn till lagens innehåll på denna punkt uppenbart, att
det icke kan läggas Söderström till last såsom fel att han själv brukar leda
förhören med parter och vittnen. Jag är helt övertygad om att denna Söderströms
vana betingas av en önskan att på bästa sätt få fram sanningen.
Söderström har för mig även uttalat tvivel huruvida åklagarna verkligen
äro kompetenta att själva leda vittnesförhör.

Jag vill emellertid framhålla att redan av processlagberedningens motiv
framgår, att beredningen ansåg det lämpligast att förhöret av vittnen, som
åberopas av parterna, sker genom parternas försorg i de mål, där dessa äro
företrädda av advokater, liksom i åklagarmål, om den tilltalade försvaras
av advokat. Inom lagrådet underströks denna uppfattning. Därvid
uttalades att parternas bättre kännedom om vad som skulle utredas
genom vittnesförhöret vore i och för sig ett starkt skäl att överlåta förhöret
åt dem. Men ej mindre viktigt vore — anfördes vidare — att genom
en sådan metod åt rättens ordförande bereddes den ställning i rättegången,
som vore den naturliga och önskvärda i ett kontradiktoriskt förfarande.

Tyngden av de skäl, som anförts till stöd för att förhör med parter och
vittnen i regel böra i första hand ledas av advokater och åklagare, har efter
genomförandet av den nya rättegångsordningen — i motsats till vad därvid
antogs — medfört, att det överväldigande flertalet domare övergått att
tillämpa denna av lagen medgivna ordning. Erfarenheterna av denna ordning
äro uteslutande gynnsamma. Advokater och åklagare ha visat sig
vuxna detta förtroende.

Då denna ordning helt visst är den bästa icke blott ur utredningssynpunkt
utan även och framför allt för att hindra att domaren så engagerar
sig i rättegången, att misstanke uppkommer att han har en förutfattad mening,
anser jag att alla förhör med parter och vittnen böra i första hand

ledas av advokater och åklagare, där ej särskilda skäl tala för en annan
ordning.

Vid inspektionen förklarade Söderström sig vilja överväga att övergå
till den av mig här förordade ordningen för förhör med parter och
vittnen. I förhoppning att så måtte ske finner jag mig i förevarande hänseende
kunna låta bero vid dessa uttalanden.

Det har vidare gjorts gällande under utredningen, att Söderström vid
handläggning av brottmål skulle vara i påtaglig grad bunden vid förundersökningsprotokollen.
Detta skulle bland annat framgå därav, att det —
genom olika yttranden av Söderström under handläggningen samt av honom
visad irritation — ibland framstode, som om han hade en förutfattad
mening om målet. Särskilt när vid huvudförhandling hörda personer lämnade
andra uppgifter än som upptagits i förundersökningsprotokollet skulle
Söderström — har det sagts — reagera däremot på ett sådant sätt, att misstanke
uppkomme att han på förhand tagit ställning till fakta i målet. Denna
anmärkning vinner visst stöd bland annat av den utredning, som upptagits
i åtalsinstruktionen under 1 och 7. Vad sålunda förekommit från
Söderströms sida sammanhänger otvivelaktigt med att han i stor utsträckning
själv brukat hålla förhör med parter och vittnen, varvid han synes
icke ha kunnat avhålla sig från olämpliga kommentarer till vad som framkommit
vid förhören.

I anslutning till stadgandet i 45 kap. 7 § RB om att förundersökningsprotokollet
skall tillställas rätten framhöll processlagberedningen under förarbetena
till RB, att syftet därmed vore att rätten skulle kunna bedöma,
vilken bevisning som erfordrades, samt planlägga huvudförhandlingen. Beträffande
frågan, i vad mån ordföranden eller andra ledamöter av rätten
borde närmare studera materialet från förundersökningen, anförde beredningen
vidare, att detta borde bli beroende av domarens eget omdöme.
Kännedom om materialet — fortsatte beredningen — möjliggjorde för domaren
att i förväg sätta sig in i de rättsliga spörsmål, som förekom me i
målet, och underlättade meddelande av dom i omedelbar anslutning till
huvudförhandlingen. Å andra sidan finge domaren icke bli så bunden av
detta material, att han grundade sitt avgörande därå eller ginge till huvudförhandlingen
med förutfattad mening.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden är det uppenbart, att det icke kan
läggas en domare till last såsom fel att han tager del av materialet från
förundersökningen. Å andra sidan är det enligt min mening icke nödvändigt
eller lämpligt, att han ägnar detta material ett mera ingående studium
än som betingas av att han skall kunna bedöma, vilken bevisning som erfordras,
och i övrigt förbereda huvudförhandlingens yttre förlopp. En fullständig
inläsning av materialet medför risk att han, när han skall döma,
icke kan i alla enskildheter skilja på vad han inhämtat från förundersökningen
och vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Skulle någon vid

huvudförhandlingen lämnad uppgift avvika från motsvarande uppgift under
förundersökningen ankommer det i enlighet med det kontradiktoriska
betraktelsesättet närmast på åklagaren — eller försvararen, om sådan finnes
— att påpeka detta. Om domaren i något fall skulle finna sig föranlåten
att göra ett sådant påpekande — vilket enligt min mening endast undantagsvis
torde vara erforderligt — är det nödvändigt, att detta sker pa sadant
sätt, att misstanke icke uppkommer att han har en förutfattad mening
i målet.

Med dessa uttalanden låter jag bero vid vad i denna del av saken förevarit.

Vid bevistande av tinget i Svenljunga lade jag märke till att protokolleringen
av utsagor skedde genom att Söderström efter varje förhör för en
stenograf i ett sammanhang dikterade ned ett sammandrag av den avgivna
berättelsen. Detta sätt att anteckna utsagor synes — enligt vad även i övrigt
framkommit — praktiseras i stor utsträckning i domsagan.

I anledning härav vill jag anföra följande.

Med den sålunda tillämpade metoden torde det icke kunna undvikas,
att en del av omedelbarheten och exaktheten i den hördes berättelse går
förlorad i uppteckningen. Särskilt vid längre förhör föreligger också risk
att ordföranden — hur mycket han än bemödar sig — vid sin diktamen
icke förmår i varje hänseende skilja på vad som sagts vid förhöret och vad
han inhämtat vid läsning av förundersökningsprotokoll. Denna risk kan
visserligen begränsas, om han vid förhöret för fortlöpande anteckningar.
Detta är emellertid betungande och medför i sin tur, att han icke kan
ägna hela sin uppmärksamhet åt vad som säges. En annan olägenhet med
att ordföranden dikterar ned utsagor synes vara, att man kan räkna med
att den hörde vid uppläsningen av berättelsen — på grund av ordförandens
auktoritet — ibland drager sig för att framställa erinran mot dennes sammanfattning.
Enligt min mening är det därför — om upptagning av utsaga
icke sker direkt genom stenografi eller på fonetisk väg — lämpligare, att
utsagan nedtecknas av protokollföraren allteftersom förhöret fortskrider.

Gullack har i sin skrivelse till advokatsamfundets styrelse anmärkt på
att Söderström vid början av huvudförhandling i visst åklagarmål om
vårdslöshet i trafik och rattfylleri å tillgängliga fotografier och skiss förevisat
för häradsnämnden, huru den i målet aktuella händelsen enligt hans
mening inträffat. Enligt Gullack kunde man därvid icke undgå att få det
intrycket, att Söderström tagit ställning till saken efter förundersökningsprotokollet,
vilket varit så avfattat, att den tilltalade framställts i en mindre
fördelaktig {lager.

Att Söderström i trafikmål ibland lämnat nämnden en dylik orientering
samt att lian stundom iiven i tvistemål vid huvudförhandlingens början

lämnat en redogörelse för saken har uppgivits även av andra under utredningen
hörda personer. Själv har Söderström härom uppgivit, att han endast
velat underlätta för nämnden att förstå den följande sakframställningen;
han hade emellertid slutat med förfarandet ifråga.

Ur praktisk synpunkt torde några mera vägande betänkligheter enligt
min mening visserligen icke kunna riktas mot att ordföranden inledningsvis
lämnar nämnden en kortfattad orientering om saksammanhangen. Jag
förutsätter dock härvid såsom självklart, att denna orientering under inga
omständigheter får avse andra fakta än sådana, som äro klart ostridiga
mellan parterna. Med hänsyn icke minst till svårigheten att, innan parterna
yttrat sig i saken, avgöra vilka omständigheter, som äro ostridiga, förefaller
det mig emellertid lämpligast, att domaren helt överlämnar åt parterna
att framlägga de omständigheter, å vilka de grunda sin talan. Detta
överensstämmer också bäst med gällande kontradiktoriska grundsatser för
rättegångsf örf arandet.

Vad angår omständigheterna vid det av Gullack påtalade tillfället har
utredningen icke lämnat något stöd för att Söderströms redogörelse varit
subjektivt färgad. Andra personer, vilka yttrat sig angående Söderströms
motsvarande förfarande vid andra tillfällen, ha framhållit, att hans framställning
av saken därvid varit objektiv och korrekt.

Gullack har dessutom påtalat, att häradsrätten i rattfyllerimålet, efter
det att parterna hållit sina slutanföranden, beslutat inkalla en polisman
att höras samma dag angående vissa uppgifter av den tilltalade vid polisförhör.

I denna del har Söderström anfört, att beslutet att kalla polismannen
såsom vittne föranletts av att den tilltalade ändrat sina uppgifter angående
den spritförtäring som föregått bilkörningen. Hörandet av vittnet hade av
Söderström ansetts vara av betydelse för målets avgörande. Häradsrätten
hade ansett sig oförhindrad att påkalla förhöret, fastän parterna slutfört
sin talan. Söderström brukade eljest endast vid ett eller annat tillfälle kalla
vittnen ex officio och detta skedde ytterst sällan i samband med huvudförhandling.

Vad i denna del förekommit synes mig icke vara av beskaffenhet att böra
föranleda någon anmärkning mot Söderström.

Vidare har Gullack anmärkt, att häradsrätten i sin dom i rattfyllerimålet
upptagit en omständighet, som icke förebragts vid huvudförhandlingen,
nämligen att två personer — vilka icke hörts vid häradsrätten — vid polisförhör
visat anmärkningsvärd förtegenhet på vissa punkter.

Söderström har uppgivit, att han visserligen icke kunde erinra sig, att
åklagaren åberopat berörda omständighet till stöd för sin talan; Söderström
hade emellertid själv anmärkt på förhållandet vid förhandlingen. Söderström
kunde dock — förklarade han vidare — medgiva, att nämnda om -

ständighet knappast bort användas som domskäl. För domslutet hade den
varit helt utan betydelse.

Enligt min mening hade omständigheten ifråga icke bort omnämnas i
domen utan att därmed sammanhängande förhållanden blivit fullständigt
genomgångna vid huvudförhandlingen. Omständigheten var ock av sådan
beskaffenhet, att det närmast ankom på åklagaren att framlägga densamma,
därest han ansåg att så borde ske. Härmed låter jag bero vid vad i
saken förevarit.

Med de ovan gjorda uttalandena var ärendet, i den del som avsågs med
skrivelsen till Söderström, av mig avslutat.

3. Anmälan av talmannen i riksdagens andra kammare rörande
störande uppträdanden av åhörare vid plena i kammaren

Jämlikt föreskrift i 23 § ordningsstadgan för riksdagens andra kammare
anmälde kammarens talman i skrivelse den 4 december 1957 för laglig
beivran, att vid kammarens plenum den 20 november 1957 en man vid
namn Frans Åhman, vilken såsom åhörare bevistat kammarens överläggningar,
gjort sig skyldig till ett störande uppträdande genom högljutt tal
och nedkastande av stencilerade skrivelser samt att vid plenum den 27 i
samma månad en liknande händelse inträffat, varvid civilingenjören Allan
Wiberg nedkastat flygblad från åhörarläktaren.

Som förundersökning rörande omförmälda gärningar inletts och övertagits
av åklagare, överlämnade jag den 5 december 1957 avskrift av talmannens
omförmälda anmälan till statsåklagaren i Stockholm med anhållan
att han måtte efter hand hålla mig underkunnig om åklagarmyndighetens
åtgärder i saken.

Av vederbörande åklagare väcktes åtal vid Stockholms rådhusrätt dels
den 8 januari 1958 mot Åhman med yrkande om ansvar jämlikt 11 kap.
4 § strafflagen för det Åhman den 20 november 1957 stört kammarens
sammanträde genom att från åhörarläktaren hålla ett till kammaren riktat,
kortare anförande samt kasta ned flygblad i plenisalen, dels ock den 6
december 1957 mot Wiberg med yrkande om ansvar enligt samma lagrum
för det Wiberg den 27 november 1957 stört kammarens sammanträde genom
att från åhörarläktaren kasta ett flertal flygblad ned i plenisalen.

Rådhusrättens tolfte avdelning E dömde genom dom den 14 februari
1958 Åhman jämlikt det åberopade lagrummet att utge 20 dagsböter å 10
kronor. Domen vann laga kraft.

Genom dom den 10 mars 1958 dömdes Wiberg av rådhusrättens avdelning
23 E jämlikt samma lagrum att utge 25 dagsböter å 4 kronor. Svea
hovrätt, där Wiberg fullföljde talan med yrkande att han måtte befrias

från ansvar, fann genom dom den 7 maj 1958 ej skäl att göra ändring i
mot vädjade domen. Genom beslut den 12 augusti 1958 fann Kungl. Maj:t
ej skäl att meddela av Wiberg begärt fullföljdstillstånd, i följd varav hovrättens
dom skulle stå fast.

4. Försummelse av ordförande i domstol att tillse att erforderliga
åtgärder vidtoges för att bringa vissa brottmål till
avgörande inom rimlig tid

Vid härstädes i november 1956 företagen granskning av vissa åklagarhandlingar
uppmärksammades att, sedan stämningar eller ansökningar om
stämning i brottmål inkommit från vederbörande åklagare till Göteborgs
rådhusrätt, dröjsmål i vissa fall förekommit i fråga om målens upptagande
till huvudförhandling, utan att av det härstädes granskade materialet framgick
att giltig anledning till sådant dröjsmål förelegat. Vad sålunda iakttagits
upptogs i en den 13 november 1956 dagtecknad promemoria, vilken
tillställdes rådhusrätten för yttrande.

Med anledning därav inkom dåvarande rådmannen, numera borgmästaren
Herman Baag0e, vilken intill den 1 oktober 1957 var ordförande å rådhusrättens
sjätte avdelning A, med yttrande såvitt avsåg tolv i promemorian
upptagna mål, vilka handlagts å nämnda avdelning. Beträffande ett
av målen — vilket rörde Carl Gustav Bergman — inkom statsåklagaren i
Göteborg Mårten Stiernström därpå med yttrande av extra stadsfiskalen
Bertil Steen och med eget yttrande. Därefter avgav Baagöe nya yttranden
i ärendet. Vidare införskaffades viss utredning från socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen.

Tillfälle bereddes därefter Baag0e att taga del av vad i ärendet förekommit,
varvid han anmodades att — i anslutning till en inom justitieombudsmansexpeditionen
upprättad promemoria över vissa angivna fall, däri
Baag0e ansåges ha, genom förekomna dröjsmål med handläggningen, gjort
sig skyldig till tjänstefel — i yttrande angiva den ytterligare utredning han
ansåge sig böra påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade nödigt.

Med anledning därav inkom Baag0e med slutligt yttrande. I

I fråga om handläggningen av sex av de tolv mål, vilka omfattats av undersökningen,
fann jag icke anledning till erinran.

Beträffande övriga sex, vid sjätte avdelningen A handlagda mål framkom
vid utredningen i ärendet — varvid jag även tog del av vederbörande domstolsakter
— följande.

Målen mot Erik Sjöberg, Helge Fridström och Bertil Stedt

Genom särskilda stämningsansökningar väckte allmän åklagare åtal mot
Sjöberg den 16 maj, mot Fridström den 7 juni och mot Stedt den 13 sep -

tember, allt år 1951. Åtalen, vilka avsågo otukt med annan av samma kön
som fyllt 15 men ej 18 år, behandlades var för sig såsom särskilda mål.
Stämning med föreläggande att inkomma med bevisuppgift delgavs Sjöberg
den 23 maj, Fridström den 14 juni och Stedt den 22 november 1951.
Kallelser till huvudförhandling i målen utfärdades först den 12 och den 13
april 1956. Dom meddelades i målet mot Sjöberg den 27 april 1956 och i
målen mot Fridström och Stedt den 24 i samma månad. Därvid förklarade
rådhusrätten envar av de tilltalade saker jämlikt 18 kap. 10 § andra stycket
strafflagen till otukt med annan av samma kön, som fyllt 15 men ej
18 år, samt förordnade om villkorligt anstånd med ådömande av straff
därför.

Beträffande målen mot Sjöberg och Fridström anförde Baag0e i avgivna
yttranden följande.

I dessa båda mål begärde åklagaren förhör med de ynglingar, mot vilka
åtalade otuktsbrotten skulle ha begåtts, nämligen i målet mot Sjöberg yrkesskoleeleven
Kjell Svensson och jungmannen Wilton Andreasson samt i målet
mot Fridström förenämnda Svensson samt yrkeskoleeleven Thore Pettersson
och jungmannen Lennart Neiström. Svensson var vid denna tid
intagen å Fagareds yrkesskola, varifrån han rymde vid ett flertal tillfällen.
Med anledning härav beslöts i målet mot Sjöberg bevisupptagning utom
huvudförhandling för förhör med Svensson. Sedan Svensson uteblivit från
ett till den 31 maj 1951 för sådant ändamål utsatt sammanträde, beslöts
att Svensson skulle hämtas till rätten. Hos poliskammaren i Göteborg påkallades
biträde för sådant ändamål. Svensson kunde dock icke anträffas.
Jämväl beträffande Andreassons hörande yppades svårigheter. Även i målet
mot Fridström förelåg svårighet att få Svensson hörd. Emellertid ringde
Baagpe längre fram till rektorn för Fagareds yrkesskola, vilken därvid meddelade,
att Svensson sedan någon tid vore utskriven från skolan, samt uttalade
en önskan om att Svensson om möjligt måtte befrias från att höras i
de ytterligare otuktsmål, i vilka han var inblandad. Rektorn hade nämligen
den uppfattningen att Svensson ”ville glömma saken” och säkerligen icke
skulle komma att efter kallelse infinna sig vid rätten. Svensson hade tidigare
på våren 1951 hörts såsom målsägande i anledning av åklagarens talan
i ett antal å avdelningen handlagda otuktsmål. Därvid hade han i vissa fall
uppträtt så, att man fick den uppfattningen att han ej ville ”ut med språket".
I de nu ifrågakomma målen skulle såsom förut nämnts även andra
personer höras, nämligen Andreasson, Pettersson och Neiström. Vid från
avdelningens sida verkställda efterforskningar framkom beträffande de
båda förstnämnda, att de ådömts frihetsstraff. Det ansågs därför mindre
lämpligt att utsätta målen till huvudförhandling, särskilt som Neiström
hade anställning till sjöss och icke så lätt kunde nås med en kallelse. — Avdelningen
har sålunda tid efter annan hos myndigheter och andra sökt inhämta
upplysningar beträffande de personer, som skulle höras i målen mot
Fridström och Sjöberg. Dessa åtgärder, vilka emellertid icke blivit antecknade
å dagboksbladen i målen, ha vidtagits under åren närmast efter målens
anhängiggörande. Att målen därefter fått ligga, till dess de på våren 1956
i samband med ett flertal andra liknande mål utsattes till huvudförhandling
och avgjordes genom dom, har närmast berott på den anhopning av

Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1959 års riksdag.

mål, som sedan flera år tillbaka belastat avdelningen. Vidare har det framstått
såsom angeläget att utsätta till huvudförhandling i första hand sådana
mål, beträffande vilka man icke behövde befara att huvudförhandlingen
måste inställas på grund av mellankommande hinder.

Angående arbetsbördan å avdelningen upplyste Baag0e, att där under
åren 1951—1956 avgjorts följande antal mål, nämligen

under	O ar	1951	328,	därav 181	nämndmål,
99	99	1952	342,	„ 168	99 9
99	99	1953	315,	„ 158	99 9
99	99	1954	354,	„ 157	99 9 „ och
99	99	1955	348,	., 179
99	99	1956	426,	„ 232	99 •

Under nämnda tid förekom en icke obetydlig målbalans eller sålunda

vid årsskiftet 1951/1952 148 mål,

„ „ 1952/1953 86 „ ,

„ „ 1953/1954 139 „ ,

„ „ 1954/1955 138 „ ,

„ „ 1955/1956 226 „ och

„ „ 1956/1957 162 „ .

Av den från socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen införskaffade utredningen
framgick, att Svensson efter villkorlig utskrivning återfördes till
Fagareds yrkesskola den 3 juni 1951 samt ånyo villkorligt utskrevs den 28
mars 1952 med viss angiven bostadsadress, varefter han slutligt utskrevs
den 30 juni 1953, att Andreasson, efter villkorlig utskrivning, den 7 december
1950 återfördes till Långanäs yrkesskola, varifrån han avfördes till ungdomsfängelse,
och att han därefter var intagen i fångvårdsanstalt den 12
oktober 1951—den 4 november 1952, den 20 februari 1953—den 30 mars
1954 och den 24 september 1954—den 25 maj 1955, att Pettersson den 8
maj 1950 intogs i Fagareds yrkesskola, varifrån han avfördes till ungdomsfängelse,
och att han därefter var intagen i fångvårdsanstalt den 30 augusti
1951—den 15 januari 1953, den 13 maj 1953—den 9 mars 1954 och den
20 februari 1956—den 20 mars 1956, samt att Neiström icke varit intagen
vare sig i yrkesskola eller i fångvårdsanstalt.

I fråga om målet mot Stedt anförde Baag0e följande.

Stedt hade under förundersökningen erkänt gärningen. Sedan rätten den
14 november 1951 förordnat vederbörande läkare vid rättspsykiatriska avdelningen
vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm att beträffande Stedt, vilken
då bodde i Stockholm, avgiva sådant intyg, som avsågs i då gällande
lag av den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål, meddelade
överläkaren Helge Knöös i skrivelse till rätten den 17 november 1951, att
han på grund av en mycket stor anhopning av undersökningsfall i tjänsten
icke kunde åtaga sig den begärda undersökningen. Knöös tilläde därvid, att
icke heller någon annan tjänstgörande läkare torde ha möjlighet att åtaga
sig undersökningen. Efter detta besked uppkom fråga om att låta verkställa
undersökningen genom läkare i Göteborg. Med hänsyn till att detta
skulle för Stedt ha nödvändiggjort en extra resa från Stockholm till Göte -

borg med därav föranledda kostnader och tidsspillan avstod Baag0e emellertid
från att förordna om en sådan åtgärd, och någon ny hänvändelse till
Stockholm i undersökningsfrågan gjordes icke sedermera. Frågan om undersökning
fick alltså bero tillsvidare. Stedt ändrade sedermera bostad. Emellertid
nåddes han i april 1956 med kallelse till huvudförhandling.

Mål mot Roy Yngve Donald Johansson

Allmän åklagare yrkade i stämningsansökning, som inkom den 21 december
1950, ansvar å Johansson för bedrägeri.

Baag0e anförde om handläggningen av detta mål följande.

I stämningsansökningen uppgavs Johansson vara anställd vid Axvalls
ångbryggeri och boende i Framnäs, Axvall. Emellertid bytte Johansson vistelseort
och stämning i målet kunde delgivas honom först den 15 mars
1952, vid vilken tid Johansson hade anställning å Torvhögs gård, Olofstorp.
Av olika skäl kunde huvudförhandling icke utsättas tidigare än till
en dag i oktober 1952. Då hade Johansson slutat sistnämnda anställning.
Efterspaning av Johansson på olika orter, där han kunde tänkas uppehålla
sig, ledde icke till något resultat. Den utsatta huvudförhandlingen måste
därför inställas. Den 18 augusti 1953 utfärdade åklagaren en tilläggsstämning
avseende ytterligare två bedrägeribrott. Delgivning av denna stämning
skedde den 25 i samma månad i Säve. Sedan åklagaren i en den 30
oktober 1953 till rådhusrätten ingiven skrift gjort vissa justeringar beträffande
åtalet, avläts skrivelse jämte kopia av åklagarens nyssnämnda skrift
till Johansson under adress Bärby, Säve. Enligt till rätten inkommet delgivningsbevis
delgåvos dessa handlingar med Johansson den 9 november
1953 å poliskontoret i Hovgården. Därefter har, trots upprepade telefonförfrågningar
hos olika myndigheter å orter, där Johansson kunde antagas
uppehålla sig, samt hos den för honom förordnade offentlige försvararen,
Johansson icke kunnat anträffas.

Baag0e uppgav slutligen i yttrandet, vilket var dagtecknat den 15 december
1956, att rätten i dagarna komme att begära Johansson spärrad hos
polismyndigheten i Göteborg.

Den 5 november 1957 utfärdades kallelser å Johansson samt å sex målsägande
och vittnen till huvudförhandling. Johansson erhöll del av kallelsen
den 23 i samma månad i Göteborg. Efter huvudförhandling den 12 december
1957 dömde rådhusrätten samma dag Johansson för bedrägeri till straffarbete
nio månader, villkorlig dom.

I nytt yttrande den 9 april 1958 anförde Baag0e på fråga om anledningen
till att Johansson icke tidigare begärts spärrad hos polismyndigheten
följande.

Med hänsyn till det negativa resultatet av de efterforskningsåtgärder, som
från domstolens sida gjordes efter den 9 november 1953, borde Johansson
nog ha begärts spärrad hos polismyndigheten. Att så icke skedde kan ha
berott på att domstolen i åtskilliga fall, där spärrning begärts, haft mindre
göda erfarenheter av ”spärrsystemet”. Detta har i flera fall uppenbarligen
icke fungerat. Avdelningen har sig sålunda bekant fall, där ansökan om
tilläggsstäinning beträffande spärrad person inkommit till rådhusrätten
utan att polisens spärravdelning gjort anmälan till den avdelning vid rådhusrätten,
som begärt spärrningen. Det har också visat sig i flera fall, då

spärrad person omsider delgivits, att vederbörande bott i flera år på samma
adress utan att ”spärren” fått kännedom om denna.

Mål mot Läge Storckenfeldt och Nils Åke Malmström

Den 17 juli 1950 inkom ansökan om stämning å Storckenfeldt avseende
förseelser mot lagen med vissa bestämmelser om illojal konkurrens. Stämning
med föreläggande att avge bevisuppgift delgavs Storckenfeldt samma
dag. Den 8 februari 1951 ingav åklagaren en ansökan om tilläggsstämning
å Storckenfeldt, avseende ansvar för förskingring och trolöshet mot huvudman.
Samma dag inkom ansökan om stämning å Malmström. Denna ansökan
innefattade påstående om ansvar å Malmström för medhjälp till förskingring
m. m. Såsom bevisning åberopade åklagaren bland annat vittnesförhör
med sex personer. Stämning beträffande åtalet i denna del delgavs
Storckenfeldt och Malmström den 28 maj 1951. Den 6 juni samma år inkom
från Storckenfeldts försvarare en skrift, vari Storckenfeldt, som bestred
mot honom framställda ansvars- och skadeståndspåståenden, anhöll om
vittnesförhör med tre personer förutom två av åklagarens vittnen. Kopior
av skriften expedierades den 9 i samma månad till åklagaren och till målsägandens
ombud. Först den 22 februari 1957 utfärdades kallelser till huvudförhandling,
vilken utsattes att äga rum den 25 april samma år. I en den
5 i sistnämnda månad inkommen skrift, meddelade emellertid åklagaren,
att riksåklagarämbetet — enär det ur rättsliga synpunkter kunde ifrågasättas,
huruvida det förfarande, som avsåges med åtalet jämlikt lagen om
illojal konkurrens, innefattade brott, samt, såvitt anginge åtalet för förskingring
och trolöshet mot huvudman, med hänsyn särskilt till den långa
tid, som förflutit sedan de åtalade förfarandena ägde rum, utsikterna att
förebringa bevisning, tillräcklig för fällande dom i saken, måste bedömas
såsom synnerligen ovissa — beslutat nedlägga åtalet mot Storckenfeldt. I
anslutning därtill nedlade åklagaren av sist angivna skäl åtalet även mot
Malmström. Genom beslut den 23 april 1957 avskrev rätten målet från
vidare handläggning.

Angående handläggningen av detta mål anförde Baag0e följande.

För avlastning av avdelningens vid den tiden mycket stora arbetsbörda
överlämnades målet den 27 november 1952 till åttonde avdelningen. Sistnämnda
avdelning återställde emellertid efter någon tid akten utan att ha
i målet vidtagit någon åtgärd. Därefter blev akten liggande hos sjätte
avdelningen.

Ehuru det icke framgår av dagboksbladet eller akten i målet har likväl,
sedan målet från rådhusrättens åttonde avdelning återställts till sjätte avdelningen
A, å sistnämnda avdelning vid skilda tillfällen fråga varit om
målets utsättande till huvudförhandling, men frågan har fått förfalla med
hänsyn till svårigheten att till ett huvudförhandlingssammanträde samla
parterna och alla de övriga personer, som skolat höras i målet.

Målet mot Bergman

I två särskilda stämningsansökningar, vilka inkommo till avdelningen

den 29 december 1954 och delgåvos Bergman den 11 nästföljande månad,
yrkades ansvar för egenmäktigt förfarande samt bedrägeri och förskingring,
kallelser till huvudförhandling utfärdades först den 14 och den 15 oktober
1957. Bergman bestred åtalet. Dom i målet meddelades den 5 december
1957, varvid Bergman dömdes till straffarbete sex månader, villkorlig dom.

I yttrande den 15 december 1956 anförde Baag0e följande.

Den 17 februari 1955 inkom från Bergmans försvarare en skrift, vari såsom
skriftliga bevis åberopades ett flertal handlingar, vilka i avskrifter
åtföljde skriften. Enligt uppgift i denna hade ett exemplar av densamma
jämte bilagor tillställts åklagaren. Ytterligare en bevisuppgift jämte fem
bilagor inkom från försvararen den 22 februari 1955. Även dessa handlingar
hade samtidigt tillställts åklagaren. Det av försvararen sålunda framlagda
bevismaterialet var mycket omfattande och kunde eventuellt föranleda
viss komplettering av förundersökningen. För någon tid sedan hade avdelningen
varit i telefonförbindelse med vederbörande åklagare och det
hade därvid överenskommits, att åklagaren skulle inom kort lämna domstolen
besked, huruvida det av försvararen översända bevismaterialet föranledde
någon komplettering av förundersökningen.

I fråga om detta mål anförde Steen — vilken tagit befattning därmed
såsom åklagare — i sitt yttrande i ärendet följande.

I de båda från försvararen inkomna bevisuppgifterna antyddes icke
någon brist i utredningen eller behov av komplettering. Vid sin genomgångav
bevisuppgifterna fann Steen icke heller anledning föranstalta om ytterligare
utredning.

Under tiden den 21 mars 1955—den 1 januari 1957 (1 ar 9 manader
10 dagar) var Steen i olika omgångar under sammanlagt 1 år 1 månad
10 dagar borta från den åklagartjänst, till vilken målet hörde.

På hösten 1956 uppehöll Steen denna tjänst under tiden den 25 september—den
9 november och gick därvid igenom inneliggande anhängiga mål.
Enligt en av Steen signerad anteckning på åklagarens dagboksblad i målet
meddelade Baag0e vid förfrågan den 2 oktober 1956, att huvudförhandling
komme att hållas inom den närmaste tiden. Som skäl för dröjsmålet angavs,
att rätten ej vetat huruvida åklagaren ämnat inkomma med ytterligare
utredningsmaterial i anledning av bevisuppgifterna. Det torde vara detta
samtal som åsyftas i Baag0es yttrande, då däri angives att avdelningen för
”någon tid sedan” varit i telefonförbindelse med vederbörande åklagare.
Den överenskommelse som då träffades gick ut på att, om en ny genomgång
av bevisuppgifterna föranledde någon komplettering, denna skulle
ske inom kort. Det gjordes vid samtalet ej gällande, att brist i utredningen
förelåg. Den ytterligare granskning av bevismaterialet, som Steen därefter
företog, föranledde ej någon komplettering.

En dag i början av maj 1957 fick Steen — som den 1 januari 1957 lämnat
den åklagartjänst, till vilken målet hörde — av en tillfällighet veta,
att målet alltjämt var oavgjort. Steen övervägde då att skriftligen påskynda
målets handläggning i rätten. Det var emellertid, främst med hänsyn
till domstolens arbetsbörda, med en viss tvekan han tänkte sig en sådan
åtgärd. Först ville han därför undersöka, huruvida målsägandenas ersättningsyrkanden
alltjämt kvarstodo. Den 13 och den 15 maj 1957 anmodade
Steen kriminalassistenten Linde, vilken delvis handhaft utredningen, att

fråga målsägandena därom. Därest ersättningsyrkandena vidhöllos, skulle
målsägandena höras i vissa närmare angivna hänseenden. Sedermera inkom
besked att målsägandenas ersättningsyrkanden kvarstodo. Den 1 oktober
1957 inkom från Linde ett tillägg till förundersökningsprotokollet den 10
juli 1954, varav framgick att Bergman med vissa reflexioner vidhöll sina
tidigare lämnade uppgifter.

Sedan Steen nu i samråd med åklagaren på den åklagartjänst, dit Bergmans
mål egentligen hörde, definitivt övertagit målet för fortsatt handläggning,
överlämnade Steen tilläggsprotokollet till domstolen med skrivelse
den 9 oktober 1957, vari jämväl viss justering av gärningsbeskrivningen
beträffande det egenmäktiga förfarandet vidtogs. I skrivelsen anhöll Steen,
att målet med hänsyn till den långa tid som förflutit måtte handläggas
skyndsamt och med förtur.

Stiernström anförde i sitt yttrande följande.

Rådhusrätten har som skäl för dröjsmålet att upptaga målet till huvudförhandling
åberopat bland annat, att det av försvararen framlagda bevismaterialet
eventuellt kunde föranleda viss komplettering av förundersökningen.
Man har därmed underförstått velat göra gällande, att dröjsmålet
förorsakats av åklagaren i målet, som ej lämnat besked, om komplettering
erfordrades eller ej. Emellertid föreligger icke någon skyldighet för åklagaren
att utan föreläggande angiva sina synpunkter på den bevisuppgift, som
den tilltalade ingivit. I den mån åklagaren finner bevisuppgiften föranleda
ytterligare bevisning från hans sida eller komplettering av förundersökningen,
tager lian själv initiativet därtill och underrättar, så snart ske kan,
rätten om sina åtgärder. Bedömes den av försvararen åberopade bevisningen
icke påverka åklagarens talan, föranleder den icke heller något yttrande
till rätten. Ansåg rätten i föreliggande fall komplettering erforderlig, hade
rätten bort förelägga åklagaren att verkställa densamma och icke, som nu
synes vara fallet, vänta på att åklagaren eventuellt skulle taga initiativ därtill.
Åklagaren hade sålunda enligt Stiernströms mening icke gjort sig skyldig
till försummelse beträffande det dröjsmål, som förekommit, innan målet
mot Bergman utsattes till huvudförhandling.

I nytt yttrande anförde Baag0e härefter följande.

Vad Steen i sitt yttrande anfört beträffande avdelningens befattning
med målet och vad som rörande målet förekommit mellan åklagarmyndigheten
och avdelningen kan vitsordas.

Det är icke ovanligt, att man på rådhusrättens brottmålsavdelningar
helt informellt per telefon med åklagaren avhandlar frågor i samband med
något vid rätten anhängigt brottmål utan att därvid någon anteckning
sker å dagboksbladet.

Det är riktigt, att något föreläggande för åklagaren att fullständiga förundersökningen
ej meddelats, och det göres icke gällande, att det skulle ha
förelegat skyldighet för åklagaren att utan föreläggande angiva sina synpunkter
på de bevisuppgifter, som Bergman låtit ingiva.

Efter telefonsamtalet med Steen var Baag0e av den uppfattningen att
rätten hade att inom den närmaste tiden avvakta besked från åklagaren
rörande hans inställning till de från Bergman inkomna bevisuppgifterna.
Att, då sådant besked icke avhördes, åtgärder för målets utsättande till
huvudförhandling ej företogos förrän på hösten 1957 synes ha berott på
att avdelningen liksom rådhusrättens övriga brottmålsavdelningar sedan

lång tid tillbaka haft att dragas med en tyngande arbetsbörda, vilken ytterligare
ökade på våren 1957 till följd av den då pågående juristkonihkten.
Sedan denna konflikt bilagts, kommo sommarsemestrarna med därav föranledda
inskränkningar i arbetsförhållandena.

Med avseende å målen mot Sjöberg, Fridström, Stedt, Johansson, Storckenfeldt
och Malmström samt Bergman förklarade Baag0e i slutligt yttrande
sig inse att, trots de av honom i tidigare yttranden angivna omständigheter
av olika slag, alltför långa dröjsmål uppstått beträffande ifrågavarande
måls slutliga behandling i domstolen, och beklagade livligt att så
fått ske. Då emellertid någon skada icke torde ha uppkommit genom de
förelupna dröjsmålen, hemställde Baag0e, att JO måtte låta bero vid en
erinran.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog jag åt byråchefen
Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Baag0e enligt en av mig utfärdad
instruktion. I instruktionen anförde jag följande.

Ur olika synpunkter är det angeläget att onödig tidsutdräkt undvikes
vid handläggningen av brottmål. Ju längre tid som förflyter mellan åtalade
gärningen och huvudförhandlingen, desto svårare är det för parter och vittnen
att med erforderlig grad av säkerhet minnas vad som skett. Detta medför
att det, allt eftersom tiden går, blir allt vanskligare för rätten att fastställa
sanningen. Det är ock av betydelse för den allmänna laglydnaden, att
straff så snart som möjligt följer å brott. Även av hänsyn till den tilltalade
bör huvudförhandling hållas och dom meddelas så snart som möjligt efter
åtalet, så att den tilltalade icke behöver under onödigt lång tid vara oviss
om och oroa sig för utgången. Förekommer skadeståndstalan, är dröjsmål
med handläggningen till olägenhet för målsäganden.

Dessa synpunkter göra sig gällande med särskild styrka i brottmål, där
frihetsstraff kan ifrågakomma. Det ligger därför synnerlig vikt uppå att
dylika mål upptagas till avgörande med all den skyndsamhet som är
möjlig.

I samtliga de fall, för vilka ovan redogjorts, har den tid, under vilken
målen varit anhängiga vid rätten, varit högst avsevärd. ^Nämnda tid har
sålunda utgjort för Sjöberg och Fridström nära 5 år, för Stedt över 4]A år,
för Johansson nära 7 år, för Storckenfeldt delvis nära 7 år, för Malmström
över G år och för Bergman nära 3 år.

Målen mot Sjöberg och Fridström

Baag0e har till förklaring av de synnerligen långa dröjsmål, som förekommit
i målen mot Sjöberg och Fridström, anfört i första hand, att de
fyra ynglingar, med vilka åklagaren begärt förhör, varit svåra att anträffa.
Av de uppgifter, som i ärendet införskaffats från socialstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen, framgår emellertid att, medan målen voro an -

hängiga, tre av ynglingarna, nämligen Svensson, Andreasson och Pettersson,
under långa tidsperioder — och delvis samtidigt — vistats å anstalter
mom ungdomsvården eller fångvården och sålunda kunnat utan svårighet
inställas för att höras inför rätten. Kallelser eller i förekommande fall
framställningar till vederbörande myndighet om deras inställande vid rätten
borde därför ha skett utan omgång, varvid — om så visat sig nödvändigt
bevisupptagning kunnat ske utom huvudförhandling. I målet mot
Fridström, vilket inkom den 7 juni 1951, har dylik åtgärd ej vidtagits
föriän den 12 april 1956. I målet mot Sjöberg, i vilket ansökning om
stämning inkom den 16 maj 1951, har — sedan i maj 1951 försök gjorts att
få Svensson hörd inför rätten — någon sådan åtgärd ej heller vidtagits
föirän den 13 april 1956. Genom att under en tid av nära fem år kallelser
icke utfärdats ha målen under en högst avsevärd tid onödigtvis uppehållits.
Denna försumlighet från rättens sida kan enligt min mening icke
ursäktas av föreliggande målbalans, vilken enligt lämnade uppgifter i
huvudsak torde ha motsvarat högst ett halvt års arbete.

Målet mot Stedt

I skrivelse, som den 19 november 1951 inkom till rätten, har Knöös
meddelat, att han på grund av arbetsanhopning icke kunde åtaga sig den
hos honom begärda läkarundersökningen av Stedt och att ej heller någon
annan i Stockholm tjänstgörande läkare torde ha möjlighet att åtaga sig
undersökningen. Därefter har icke någon åtgärd vidtagits från rättens
sida i målet förrän den 12 april 1956, då kallelse till huvudförhandling
utfärdades. Målet slutfördes därefter, utan att sådan undersökning som
begärts hos Knöös ansågs erforderlig. Ej heller i detta fall förekommer
någon omständighet, som enligt min mening kan godtagas såsom ursäkt för
rättens försummelse att tidigare än som skett kalla till huvudförhandling.
Tvärtom framstår det såsom synnerligen otillbörligt, att Stedt — vilken
redan vid polisförhör erkänt åtalade gärningarna — fått vänta på rättens
prövning under en tid av mer än fyra och ett halvt år från åtalets
väckande.

Målet mot Johansson

Baag0e har i sitt yttrande den 15 december 1956 uppgivit, att_sedan

Johansson erhållit del den 15 mars 1952 och den 25 augusti 1953 av stämningarna
i målet samt den 9 november 1953 av en från åklagaren inkommen
skrift innehållande jämkning av åtalet — Johansson icke kunnat
anträffas, trots upprepade telefonförfrågningar hos myndigheter å olika
orter, där Johansson kunde tänkas uppehålla sig, samt hos Johanssons försvarare.
Baag0e uppgav vidare i samma yttrande, att rätten ”i dagarna”
komme att begära Johansson spärrad hos polismyndigheten i Göteborg.

Domstols möjligheter att genom sådana förfrågningar, som enligt
Baagöe skett i detta fall, erhålla upplysning om någons vistelseort torde
i regel vara ganska begränsade. Betydligt större torde utsikten att an -

träffa den sökte vara, om kallelse utfärdas och tillstädes polismyndighet
eller annat delgivningsorgan för efterspaning och delgivning. Ett dylikt
förfaringssätt bör därför i första hand anlitas i fall, då det är ovisst var den
sökte vistas. Söker rätten genom egna förfrågningar utröna vistelseorten,
måste det åligga den att, om dessa efterforskningar misslyckas, ofördröjligen
vidtaga mera verksamma åtgärder. Härvid kommer närmast i fråga
att hos polismyndighet eller annat delgivningsorgan begära biträde med
delgivning av kallelse. Visar det sig, att den sökte härvid icke inom rimlig
tid anträffas, bör rätten — i samband med utfärdande av ny kallelse till
en icke alltför nära liggande tidpunkt — begära vederbörande spärrad.
Även häktning kan, om förutsättningar därför föreligga, ibland vara en
lämplig åtgärd.

För att i görligaste mån befrämja snabbhet i brottmålsförfarandet
måste rätten i ett fall som det förevarande med regelbundna mellanrum
ägna uppmärksamhet åt vad som kan vara att göra för att den sökte skall
nås med kallelse till huvudförhandling.

I detta fall har rätten efter den 9 november 1953 och till dess Baag0es
befattning med målet den 30 september 1957 upphörde tydligen litat till
egna efterforskningsåtgärder. Hur ofta och med vilken intensitet dessa
skett har icke närmare utrönts. Klart är emellertid, att berörda åtgärder
icke givit något resultat. Det hade därför ålegat rätten att vidtaga mera
verksamma åtgärder i enlighet med vad ovan anförts. Genom att underlåta
detta har Baag0e, vilken var ansvarig för målets handläggning, förfarit
felaktigt. Sannolikt skulle målet långt tidigare ha kunnat bringas till
slut, om Baag0e icke litat allenast till rättens egna möjligheter att efterspana
Johansson. Icke minst anmärkningsvärt förefaller det mig att —
såvitt framgår av akten och Baag0es senare yttrande i ärendet — Baag0e
icke, efter vad han uppgivit i det första yttrandet, synes ha begärt Johansson
spärrad hos polisen.

Målet mot Storckenfeldt och Malmström

Den 6 juni 1951 inkom från Storckenfeldts försvarare en skrift, vari
mot Storckenfeldt framställda ansvars- och skadeståndsyrkanden bestredos
samt uppgift lämnades å vittnen, vilka Storckenfeldt önskade åberopa.
Kopior av skriften expedierades tre dagar senare till åklagaren och
målsägandens ombud. Därefter vidtogs icke någon åtgärd i själva målet
förrän den 22 februari 1957, då kallelser till huvudförhandling utfärdades
å de tilltalade. Målet överlämnades den 27 november 1952 till åttonde
avdelningen, som emellertid -— enligt vad Baag0e upplyst — efter någon
tid återställde akten till sjätte avdelningen A. Akten lämnar icke någon
upplysning angående den närmare tidpunkt, då målet sålunda återfördes
till Baag0es avdelning. Ej heller å de båda avdelningarna förda dagboksblad
och målförteckningar ge — enligt vad som inhämtats — något be -

sked härutinnan. Att döma av Baag0es uttryckssätt — att akten återlämnades
”efter någon tid” — torde målet icke ha kvarlegat å åttonde avdelningen
särskilt länge. Det huvudsakliga ansvaret för dröjsmålet med behandlingen
av målet får därför anses åvila sjätte avdelningen A.

Baag0e har om detta mål anfört, att svårighet förelegat att till ett
huvudförhandlingssammanträde samla parterna och alla de personer, vilka
skolat höras i målet. I anledning härav må emellertid framhållas, att vittnesförhör
visserligen begärts av åklagaren med sex personer och av Storckenfeldt
med tre personer, förutom med två av åklagarens vittnen, men att
alla dessa personer voro bosatta i Göteborg under kända adresser och med
kända arbetsplatser. Ej heller föreliggande arbetsbörda torde kunna åberopas
såsom ursäkt för ett dröjsmål av denna beskaffenhet.

Målet mot Bergman

Den 17 och den 22 februari 1955 inkommo bevisuppgifter från Bergmans
försvarare. Kallelser till huvudförhandling utfärdades först sedan
åklagaren — med bifogande av viss ytterligare utredning — i en den
10 oktober 1957 inkommen skrift hemställt, att målet med hänsyn till
den långa tid som förflutit måtte handläggas ”skyndsamt och med förtur”.
Av åklagarens och Baag0es egna uppgifter i ärendet framgår, att åklagaren
den 2 oktober 1956 hos Baag0e förhört sig om målet. Därefter har
Baag0e ånyo blivit påmind om detsamma genom remisskrivelsen härifrån
i november 1956. Även med beaktande av den arbetsbörda, som under
ifrågavarande tid åvilat avdelningen, finner jag det anmärkningsvärt,
att huvudförhandling icke utsatts tidigare än som skett. Såsom även Baag0e
vitsordat, har det ankommit på rätten -— och icke på åklagaren — att efter
det bevisuppgifterna inkommit taga initiativ till målets fortsatta handläggning.

De sex målen mot Sjöberg, Fridström, Stedt, Johansson, Storckenfeldt
och Malmström samt Bergman voro alla av den beskaffenhet att, i enlighet
med vad inledningsvis anförts, hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen
med styrka påfordrade en skyndsam behandling. De påtalade, synnerligen
långvariga dröjsmålen med målens företagande till slutlig handläggning
framstå därför såsom ytterst stötande. Vad Baag0e anfört till förklaring
av dröjsmålen kan enligt min mening icke utgöra en godtagbar
ursäkt. Utredningen ger otvetydigt vid handen, att från rättens sida icke
gjorts allt vad som kunnat och bort göras för att bringa målen till ett snabbt
avgörande. Baag0e — som i egenskap av ordförande å avdelningen intill
den 1 oktober 1957 är, såsom han ock själv vitsordat, närmast ansvarig
härför — har följaktligen genom dröjsmålen med målens avgörande gjort
sig skyldig till tjänstefel. Omständigheterna härvid äro sådana, att jag
anser mig icke kunna underlåta att beivra vad sålunda förekommit.

Av nu anförda skäl förordnar jag, att åtal skall väckas mot Baag0e för

hans underlåtenhet att tillse att erforderliga åtgärder vidtoges för att bringa
förenämnda mål till slut väsentligt tidigare än som skett.

Ansvar skall yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Hovrätten för Västra Sverige yttrade i dom den 28 november 1958, efter
att i domskälen ha redogjort för vad i målet förekommit, följande.

Hovrätten anser, att de dröjsmål som förekommit i fråga om målens
bringande till slut i avsevärd mån överskridit gränsen för vad som kan anses
försvarligt. Härför är Baag0e, som varit ordförande å avdelningen intill
den 1 oktober 1957, närmast ansvarig.

Även med beaktande av vad Baagpe anfört till sitt fredande anser hovrätten,
att han genom vad honom ligger till last gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten av beskaffenhet att för honom böra medföra ansvar
för tjänstefel. Vid bestämmandet av påföljden bör emellertid hänsyn tagas
till den betydande arbetsbörda som enligt vad i målet blivit upplyst åvilat
Baagpe.

Hovrätten dömer Baag0e jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till kronan utgiva 20 dagsböter om 40 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

11. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Fråga om omständigheterna i annat mål än tryckfrihetsmål
varit sådana, att vittne bort utfrågas om han lämnat
visst meddelande till tidningspressen

Den 1 januari 1952 tillträdde civilekonomen Stig Åswald ordinarie befattning
som byråchef vid Göteborgs hamnstyrelse. Kort tid därefter synas
misshälligheter ha uppstått mellan hamndirektören vid styrelsen Stig Axelson
och Åswald.

I en den 28 januari 1955 till Göteborgs rådhusrätt ingiven ansökan om
stämning yrkade allmän åklagare ansvar å Axelson samt två ledamöter av
hamnstyrelsen, bland dem överläraren Ernst Jungen, jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel och anförde därvid följande: Den 26 februari 1953
meddelade Axelson på hamndirektörens tjänsterum i Göteborg Åswald
beslut att Axelson efter bemyndigande av de båda andra tilltalade befriade
Åswald från daglig tjänstgöring intill hamnstyrelsens sammanträde den 2
mars 1953. Meddelandet lämnades i närvaro av annan hamnstyrelsens personal,
vilken av Axelson anmodats komma tillstädes, och angavs ha sin

grund i Åswalds uppträdande mot Axelson dagen innan. Åswald hade icke
begärt eller samtyckt till ledigheten. Axelson hade icke enligt instruktion
eller eljest haft befogenhet att vidtaga åtgärden, som finge anses ha haft
disciplinär innebörd. Axelson hade därigenom gjort sig skyldig till oförstånd

1 tjänsten. Jämväl Jungen och den andre ledamoten av styrelsen, vilka av
Axelson hållits underrättade om Åswalds förhållanden i tjänsten samt — i
egenskap av ordförande och vice ordförande i hamnstyrelsen — den 25
februari 1953 tillrått den av Axelson vidtagna åtgärden, vore, eftersom de
saknat befogenhet att på sätt som skett ingripa, ansvariga för åtgärden
och hade därigenom gjort sig skyldiga till oförstånd i tjänsten.

Genom dom den 7 juni 1955 dömde rådhusrätten — varest Åswald även
yrkade skadestånd — på anförda skäl Axelson för tjänstefel i det hänseende,
som avsågs med åtalet, till dagsböter men lämnade åtalet mot de båda
övriga utan bifall. Därjämte förpliktades samtliga de tilltalade att solidariskt
till Åswald utge skadestånd med 300 kronor.

Den 5 februari 1955 ansökte Åswald hos rådhusrätten om stämning å
Jungen och Axelson med yrkande om ansvar för ärekränkning samt om
skadestånd. Därvid anförde Åswald bland annat: Vid sammanträde den 23
mars 1953 hade hamnstyrelsen beslutat uppsäga Åswald från befattningen
som byråchef. Fråga därom hade upptagits vid styrelsens sammanträde den

2 i samma månad. Styrelsen — som tydligen känt sig besvärad av uppgifter
om den s.k. Åswald-affären, vilka under våren 1953 förekommit i pressen
■— hade den 8 juni 1953 uppdragit åt Jungen jämte en annan styrelseledamot
att undersöka, huruvida en kommuniké angående skälen för uppsägningen
borde utfärdas, samt att framlägga förslag till en sådan. Jungen
hade den 15 i samma månad framlagt en sådan kommuniké. Denna hade
godkänts av styrelsen och omedelbart överlämnats till pressen. I kommunikén
hade styrelsen i närmare angivna hänseenden uttalat sig nedsättande
om Åswalds sätt att förhålla sig i sin befattning som byråchef hos styrelsen.
De sålunda mot Åswald gjorda påståendena innefattade beskyllning mot
Åswald för tjänstefel eller vore eljest smädliga för denne. Såsom ledamot av
styrelsen vore Jungen ansvarig för de smädliga uppgifterna mot Åswald
och för kommunikéns offentliggörande. Uppgifterna hade grundats på upplysningar
av Axelson. Denne hade således främjat ärekränkningen av
Åswald.

Huvudförhandling i ärekränkningsmålet påbörjades den 21 november
1955 och avslutades den 25 i samma månad. Genom dom den 16 december
samma år ogillade rådhusrätten Åswalds talan till alla delar.

Vid huvudförhandlingen i såväl åklagarmålet som ärekränkningsmålet
tjänstgjorde rådmannen Sten Lindquist som rättens ordförande. Åswald
biträddes i båda målen av advokaten Ingemar Steier.

Sedan Åswald fullföljt talan hos hovrätten för Västra Sverige dels mot
domen den 7 juni 1955 i åklagarmålet, såvitt angick skadeståndsdelen, och

dels mot domen den 16 december 1955 i ärekninkningsmålet i saväl ansvars-
som skadeståndsdelen, meddelade hovrätten den 19 mars 1956 dom
i åklagarmålet och den 1 juni 1956 dom i ärekränkningsmålet.

I domen den 19 mars 1956 fann hovrätten på anförda skäl, att Åswald
den 26 februari 1953 blivit utan berättigande avstängd från tjänstgöring
samt att han på grund därav ägde erhålla skadestånd av Axelson och dennes
medparter med det belopp Åswald i hovrätten slutligen yrkat, 1 450
kronor. Hovrätten förpliktade därför, med ändring av överklagade domen
den 7 juni 1955, Axelson och hans medparter att solidariskt till
Åswald utge nämnda belopp.

Vad angår ärekränkningsmålet prövade hovrätten i domen den 1 juni
1956 på anförda skäl lagligt att, med upphävande av rådhusrättens dom
den 16 december 1955 i ansvars- och skadeståndsdelen, dels döma Jungen
jämlikt 16 kap. 7 § tredje stycket och 9 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för ärekränkning samt Axelson jämlikt samma lagrum ävensom 3 kap. 4 §
och 16 kap. 11 § strafflagen för medhjälp till ärekränkning och ärekränkning
att vardera utge 50 dagsböter, dels ock förplikta Jungen och Axelson
att till Åswald utge skadestånd, båda solidariskt med 8 000 kronor samt
Axelson ensam därjämte med 500 kronor.

Genom två särskilda beslut den 29 juli 1958 fann högsta domstolen ej
skäl att meddela av Åswalds enskilda motparter begärda prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens domar i båda målen skulle stå fast.

I en den 1 december 1955 hit inkommen klagoskrift anförde Steier, att i
båda rättegångarna vid rådhusrätten vissa händelser förekommit, vilka
skulle kunna tydas så, att den ena parten lämnats fritt rum att framställa
påståenden och i övrigt yttra sig utan några ingripanden från Lindquists
sida, medan å andra sidan den andra partens yttrandefrihet och rätt att
ställa frågor strängt begränsats. Steier hemställde därför, att JO måtte
företaga utredning i saken och vidtaga erforderliga åtgärder.

I klagoskriften och i senare hit inkomna skrifter utvecklade Steier närmare
klagomålen med angivande av vilka särskilda händelser han åsyftade.
Över klagomålen avgav Lindquist infordrade yttranden, vilka Steier bemötte
med påminnelser. Även viss annan utredning förebragtes i ärendet.

T skrivelse till Lindquist den 23 november 1957 uttalade jag — i anledning
av att Steier påtalat, att Lindquist under huvudförhandlingen i ärekränkningsmålet
trots Steiers protester tillåtit ett av svarandeombuden att
utfråga ett vittne, huruvida denne hade sig bekant, på vad sätt det bragts
till tidningspressens kännedom att inom hamnstyrelsen fråga upptagits om
Åswalds avskedande — att jag efter viss ytterligare utredning framdeles
komme att taga ställning till spörsmålet om lagligheten av det sålunda
påtalade förfarandet. Härefter gjorde jag i skrivelsen vissa uttalanden

rörande de anmärkningar i övrigt, som i ärendet framförts mot Lindquists
handläggning av de båda målen, varmed ärendet i dessa delar var av mig
slutbehandlat.

Sedan jag därefter berett publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen
och svenska journalistförbundet tillfälle att avgiva utlåtande
beträffande frågan om berörda vittnesförhör, inkom pressens samarbetsnämnd
— i egenskap av samarbetsorgan för de nämnda organisationerna
— med sådant utlåtande.

Angående vad som förekommit vid vittnesförhöret i fråga anförde Steier
närmare i klagoskriften följande.

Vid huvudförhandlingen i ärekränkningsmålet hördes den 23 november
1955 ett vittne, som var anställd vid hamnstyrelsen och vars hörande påkallats
av Åswald för att visa, hurudant Åswalds samarbete med annan
personal vid hamnstyrelsen varit. Ett av svarandeombuden började ansätta
vittnet med frågor, huruvida vittnet hade sig bekant, hur tidningspressen
fått kännedom om att fråga upptagits om Åswalds avskedande från hans
befattning som byråchef den 2 mars 1953. Vittnet förklarade, att han icke
önskade svara. Steier har icke något säkert minne av huruvida förhöret
motiverades med att det för svarandena gällde att visa, att Åswald velat
provocera en kommuniké. Möjligen har så skett. Steier ansåg emellertid,
att det icke hade den minsta betydelse för målet, huruvida vittnet eventuellt
haft kontakt med den tidning det här var fråga om. Steier hade en
bestämd känsla av att anonymitetsreglerna för meddelare till pressen genom
dessa frågor kunde trädas för när. Steier begärde därför ordet dels för
att ifrågasätta, om man med hänsyn till anonymitetsreglerna lämpligen
borde höra vittnet, dels ock för att framföra sin mening att denna eventuella
presskontakt icke hade med målet att skaffa, enär den skulle ha
förekommit den 2 mars 1953 och kommunikén utfärdades först den 15 juni
samma år. Som nämnts begärde Steier därvid ordet men nedtystades av
Lindquist. Denne uppmanade sedan vittnet att söka draga sig bättre till
minnes samt påminde vittnet, att han talade under ed och var skyldig att
säga vad han kände till i saken.

Steier hänvisade i detta sammanhang till vissa av honom hit ingivna
artiklar i göteborgspressen för den 24 och den 26 november 1955.

Vidare anförde Steier.

oAv lagtexten i 3 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) framgår icke att
någon begränsning råder i rätten att i andra mål än tryckfrihetsmål kalla
vittnen och utfråga dem rörande författarskap och meddelanden av publicerade
uppgifter, om dessa förhållanden äro av betydelse för utredningen
av ett brott, för vilket någon är åtalad eller eljest skäligen misstänkt.

Av uttalanden, som gjorts av departementschefen, synes framgå att hänsyn
till anonymitetsskyddet för författare eller meddelare bör medföra en
viss begränsning av brottsutredningen. I propositionen till TF (prop. nr
230/1948 s. 144) uttalas sålunda: ”Utgivare är således icke skyldig att
---genom vittnesmål medverka till ett helt allmänt efterforskande,

huruvida sådant brott (d. v. s. brott som behandlas i vanlig straffprocessuell
ordning) blivit begånget. Ej heller innebär vittnesplikten skyldighet
att uttala sig om annat än frågan, huruvida den misstänkte begått det brott
utredningen avser.”

Detta uttalande torde — fortsatte Steier — enligt gällande rätt tolkas
så, att utgivaren överhuvudtaget icke kan tvingas att röja meddelarens
identitet i annat fall än där denne är skäligen misstänkt för brott.

I förevarande mål, som gäller ärekränkning och som ej handlagts såsom
tryckfrihetsmål, har vittnet — anförde Steier vidare — hörts om meddelanden
av en viss uppgift till en tidning. Det är da att beakta, att ärekränkningen
har skett genom en av hamndirektionen beslutad kommuniké, intagen
i styrelsens protokoll och sedermera genom särskilt beslut vidarebefordrad
till pressen. Det har i målet icke någon betydelse vem som är meddelare.
Brottet är icke begånget genom meddelandet utan genom författarskapet,
som hamnstyrelsens ledamöter själva statt för. I detta mal begränsas
därför icke anonymitetsskyddet av vittnesplikten, något som bort vara
uppenbart för Lindquist. Meddelaren är i målet icke misstänkt för brott.
Det meddelade har över huvud intet att göra med rättegången. När Lindquist
— sedan han förvägrat Steier att såsom ombud för Åswald ifrågasätta,
huruvida vittnet varit skyldig svara på frågan — låtit frågan ställas
och därtill utövat påtryckning på vittnet att svara, synes Lindquist därigenom
ha handlat på ett sätt som strider mot bestämmelserna om anonymitetsskyddet.

I det avgivna yttrandet anförde Lindquist följande.

Axelsons ombud, advokaten Per Dreijer, ställde några frågor till vittnet
och kom fram till en fråga, huruvida vittnet talat med Åswald om att avstängningen
av Åswald från tjänstgöring skulle offentliggöras. Lindquist
uttryckte för Dreijer tvivel, huruvida han ägde framställa frågan. Dreijer
anförde då: ”En linje i svarandenas försvar är, att det här föreligger en
provokation ifrån Åswalds sida och att kommunikén är provocerad på
grund av Åswalds egna åtgöranden.” Lindquist fann, att invändningen om
provokation var relevant, möjligen icke så, att provokation kunde vara
avgörande för frågan om straffbarhet, men uppenbarligen vid eventuell
straffmätning och bedömning av skadeståndsfrågan. Dreijer tilläts därför
att utfråga vittnet om sina meddelanden till pressen och Åswalds samröre
därmed. Lindquist kan bestämt påstå, att Steier icke i detta sammanhangbegärde
ordet. Däremot avbröt han Lindquist genom att yttra någon mening
och fick tillsägelse att ej falla Lindquist i talet. Dreijer fortsatte att
höra vittnet och framställde en lång rad frågor. Vid en punkt i förhöret
såg Lindquist sig föranlåten att erinra vittnet om edsförpliktelsen att tala
sanning. Att vittnet någon gång förklarade, att vittnet icke önskade svara,
är ett oriktigt påstående.

Vad angår spörsmålet, huruvida med hänsyn till anonymitetsreglerna
förhör med vittnet bort tillåtas beträffande meddelanden från vittnet till
pressen och angående frågan, om Åswald stod bakom vittnets meddelelsevcrksamhet,
har Lindquist trots bemödanden icke kunnat få något grepp
om tankegången i klagoskriften, utan såvitt Lindquist kan finna utgör påpekandet,
att målet ej var ett tryckfrihetsmål, det enda som kan utgöra
grund för rättsfrågans lösning.

Att domstolen i förevarande hänseende förfarit riktigt synes klart framgå

av 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till TF (SOU 1947: 60) s. 85,
87 och 227, av Hilding Eek: Nya Tryckfrihetsförordningen s. 62 och av
Erik Fahlbeck: Tryckfrihetsrätt s. 42.

Till stöd för sin skildring av händelseförloppet åberopade Lindquist dels
den genom rättens försorg verkställda stenografiska uppteckningen av vittnesförhöret
och dels ett av den tjänstgörande stenografen utfärdat intyg.

Uppteckningen av vittnesförhöret innehöll i hithörande delar följande.

Dreijer: Ni känner väl till att Åswald den 26 februari blev vad Åswald
kallar avstängd från tjänstgöring?

Vittnet: Det fick jag reda på sedan.

Dreijer: När fick Ni reda på det?

Vittnet: Det kan jag inte dra mig till minnes nu.

Dreijer: Diskuterade Ni med Åswald den åtgärd, som han blivit föremål
för?

Vittnet: Det kan jag inte erinra mig, att vi gjorde med detsamma.

Dreijer: Gjorde Ni det senare?

Vittnet: Ja, det gjorde vi givetvis.

Dreijer: När kan det ha varit? Var det en dag efteråt eller ett par månader
efteråt?

Vittnet: Det var någon eller ett par dagar efteråt. Jag vågar inte säga
bestämt.

Dreijer: Talade Ni med Åswald om att det hela skulle offentliggöras?

På fråga av rättens ordförande uppger Dreijer: En linje i svarandenas
försvar är att det här föreligger en provokation ifrån Åswalds sida och att
kommunikén är provocerad på grund av Åswalds egna åtgöranden.

Rätten tillåter, att frågan framställes.

Vittnet: Nej, det kan jag inte erinra mig.

Dreijer: Kan Ni inte erinra Er detta? Vill Ni försöka nu tänka efter, hur
det förhåller sig med den saken.

Vittnet: Jag kan inte erinra mig, att vi har talat om det.

Dreijer: Tog Ni kontakt med pressen?

Vittnet: Jag talade med pressen, men de hade reda på det hela.

Dreijer: När talade Ni med pressen?

Vittnet: Det var samma dag som det kom ut i pressen fast jag inte hade
sett det.

Dreijer: Det finns i Aftonposten av den 2 mars ett fotografi av Åswald,
som är taget den 2 mars på morgonen. Har Ni förmedlat någon kontakt
mellan Åswald och pressen före den 2 mars?

Vittnet: Det kan jag inte svara på.

Dreijer: Men det måste Ni väl kunna svara på.

Vittnet: Det kan jag inte svara på.

Dreijer: Varför kan Ni inte ge svar på den frågan?

Vittnet: Jag har inte kontaktat Aftonposten.

Dreijer: Har Ni kontaktat någon annan tidning?

Vittnet: Jag har bekanta i pressen, som jag har talat med.

Dreijer: Hade Ni gjort Edra bekanta i pressen uppmärksamma på detta?

Vittnet: Det kan jag inte säga precis, att det var om denna affären. Vi
hade en tjänstemannatidskrift, som jag hade talat om när det gäller tjänstemännen.

Dreijer: Hade Ni kontaktat den tjänstemannatidskriften?

Vittnet: Vi pratade tjänstemännen emellan om hur detta skulle bli.

Dreijer: Vad resulterade de samtalen i?

Vittnet: Vi pratade bara om att det var en tjänsteman, som var avskedad.

Dreijer: Jag vill återgå till en fråga, som jag ställde till Er förut men
som jag inte fick svar på och som jag anser, att Ni skall kunna ge ett bestämt
svar på, ja eller nej, och det är huruvida Ni med Åswald har talat
om att det skulle offentliggöras, den åtgärd som Åswald varit föremål för?

Vittnet: Men advokaten, jag kan inte erinra mig detta, Det är långt tillbaks
i tiden.

Ordföranden:'' När denna första tidningsartikel smälldes upp, måste det
ha väckt hos tjänstemännen i hamnstyrelsen ett ganska stort uppseende.
För Er, som var god vän med Åswald, måste det ha gjort ett mycket starkt
intryck, som knappast kan ha utplånats genom att några år har gått. Det
förefaller inte, som om den ursäkten kan vara tillräcklig för att inte lämna
besked. Jag är skyldig att se till att vittnena ha klart för sig innebörden av
den ed som avlagts.

Dreijer: Jag vill, att Ni än en gång betänker den fråga, som jag ställde
till Er. Har Ni med Åswald talat om att offentliggöra den här saken?

Vittnet: Jag talade mycket med Åswald då, men jag kan inte erinra mig,
att jag sagt, att det skulle offentliggöras, men att tjänstemännen, som var
upprörda över det hela på hamnkontoret, skulle ta ställning till det. Det
kommer jag ihåg, att vi talade om.

Dreijer: Tog Ni någon kontakt med pressen? Jag menar med pressen
inte någon speciell tidning utan . ..

_ Vittnet: Jag kommer ihåg, att jag talade med kapten Hellner i Handelstidningen.
Han sade, att Handelstidningen vet allt, hör allt och ser allt.
Det är den ende, som jag talat med av pressmännen i dagspressen.

Dreijer: Var Åswald fullt införstådd med Er hänvändelse till Hellner?

Vittnet: Det talade jag inte med Åswald om.

Dreijer: Ja men, det kan Ni väl ändå såga. Visste Åswald eller visste han
inte, att Ni gick till Hellner på Handelstidningen om detta?

Vittnet: Det kan hända, att jag sagt till Åswald också. Jag vågar inte
säga säkert, att jag har gjort det.

Dreijer: Men Ni tror, att Ni har gjort det?

Vittnet: Ja.

Dreijer: Kan Ni säga, om det var med Åswalds goda minne eller inte,
som Ni vände Er till Hellner?

Vittnet: Det vågar jag inte påstå.

Glimstedt (Jungens ombud): Nu har vi fått höra av Er, att Ni har talat
med Hellner i Handelstidningen. Jag vill ha reda på när Ni talade med
honom?

Vittnet: Det kan jag inte säga.

Glimstedt: Ni sade, att Handelstidningen hör och ser allting. Hur kan
Handelstidningen få reda på att Åswald har avskedats? Var kommer de
informationerna ifrån? Ni sade någonting om att det var någon annan?

Vittnet: Var får tidningarna sina informationer ifrån?

Glimstedt: Ja, men Ni bör känna till detta.

Vittnet: Nej, det kan jag inte svara på.

Glimstedt: Åjo. Jag måste säga det, att Ni gör på mig ett svävande och
undvikande intryck. Ni kan inte svara klart på frågor, utan Ni säger, att

0 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1959 ars riksdag.

Ni kommer inte ihåg. Händelserna ligger inte mer än 2V2 år tillbaka i tiden
och det har varit så mycket tal om detta. Ni bör komma ihåg, den första
artikeln i Handelstidningen av den 2 mars; då hade hamnstyrelsen icke
sammanträtt. Den sammanträdde först klockan 14 och artikeln är direkt
missvisande, för där står ”Kameralchefen på hamnkontoret avskedas
abrupt”. Dagen efter står det, att hamnstyrelsen backar ut och backar ut
betyder, att de har beslutat sig för att säga upp Åswald. Har Ni inte alls
haft någonting med dessa tidningsartiklar att göra?

Vittnet: Inte annat än att jag talat med Hellner.

Glimstedt: När gjorde Ni det?

Vittnet: Detta var den 2 mars. Det måste ha varit, innan artikeln kom
in i tidningen då. Det har det väl varit då.

Glimstedt: Ni har talat med Hellner om Åswald-affären och detta före
den 2 mars?

Vittnet: Ja, då måste det ha varit det.

Axelson: Kan jag få följande bekräftat. En chefsredaktör för en tidning
här i staden har till mig förklarat, att Ni har ringt en kollega till honom
— inte på samma tidning — och erbjudit Er lämna alla upplysningar i den
här affären. Är det sant eller icke sant?

Vittnet: Det är icke sant.

I en senare inkommen skrift åberopade Steier, att hovrätten vid huvudförhandlingen
i målet därstädes genom särskilt beslut den 16 april 1956
förvägrat Dreijer att framställa frågor till vittnet, huruvida vittnet varit
meddelare till Aftonposten och Handelstidningen rörande de artiklar om
Åswaldaffären, som publicerats i Aftonposten den 3 mars 1953 och i Handelstidningen
den 2 i samma månad, samt att hovrätten därvid anfört, att
frågorna finge anses sakna betydelse i målet.

Enligt hovrättens protokoll den 16 april 1956 begärde Dreijer att vittnet
måtte få tillfrågas, huruvida han varit meddelare till de angivna tidningarna
rörande artiklarna ifråga, samt angav därvid syftet med frågorna
vara att belysa värdet av vittnets uppgifter i vittnesmålet och vittnets däri
fällda omdömen om Axelson och Åswald. Rörande artikeln i Handelstidningen
angav Dreijer syftet med frågorna dessutom vara att visa, att artikelns
publicering skett i samråd med Åswald och att Åswald själv satt i
gång den tidningskampanj som så småningom tvingade hamnstyrelsen att
utge kommunikén. Steier bestred, att frågorna finge framställas.

Pressens samarbetsnämnd anförde i sitt utlåtande till en början följande
synpunkter på gällande rätt med avseende å anonymitetsskyddets omfattning
i vad angår periodiska skrifter.

A. Enligt TF 3: 2 finns ett absolut skydd för anonymiteten i tryckfrihetsmål.
I dylika mål får författares eller meddelares identitet icke under någon
förevändning efterforskas, icke ens om författaren eller meddelaren själv
icke skulle ha något däremot.

B. Vad avser förhållandena utanför tryckfrihetsmålens ram torde lämpligen
situationen för olika persongrupper böra behandlas var för sig. Av

intresse är vidare att beakta å ena sidan läget utom rätta och å andra
sidan läget inför rätta i andra mål än tryckfrihetsmål.

1) Uttryckliga regler finnas endast beträffande boktryckare, förläggare
eller annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med
tryckt skrifts utgivning; de äro intagna i TF 3: 1, 4 och 5. Uppenbarar
någon tillhörande nu angivna kategori författares eller meddelares identitet
mot dennes vilja, gör han sig enligt dessa bestämmelser skyldig till straffbar
handling. Fråga riktad till sådan person i avsikt att förmå denne att avslöja
författares eller meddelares identitet kan förty innebära anstiftan till brott.

Från den nu angivna regeln finnas följande undantag. Sådan person, varom
här är fråga, äger uppenbara författares eller meddelares identitet i
två fall:

a) om författaren eller meddelaren frivilligt avstår från sitt anonymitetsskydd; b)

om vederbörande enligt i lag given föreskrift är skyldig att yttra sig
rörande identitetsfrågan. Det praktiskt viktiga fallet, då sådan skyldighet
föreligger, uppkommer vid fullgörande inför rätta av den i RB föreskrivna
vittnesplikten i annat mål än tryckfrihetsmål.

2) Vad härefter angår meddelares eller författares egen ställning innehåller
TF icke någon bestämmelse. Det förutsättes, att författare och meddelare,
som vill bevara sin anonymitet, har möjlighet därtill i vad på honom
själv ankommer helt enkelt genom att iakttaga tystnad angående sin roll
som författare eller meddelare. Då något straffsanktionerat förbud för författare
eller meddelare att röja sin identitet självfallet icke finnes, blir icke
heller utomstående efterforskningar, som riktas mot författaren eller meddelaren
för att verifiera denna deras identitet, straffbara. Om man tror sig
veta, vem författaren eller meddelaren i ett givet fall är, kan en fråga till
denne, om han är författaren eller meddelaren och om han vill göra anspråk
på anonymitetsskydd, icke anses otillåten. TF förutsätter nämligen klart,
att författare eller meddelare skall kunna avstå från anonymitetsskydd.
Avböjer den tillfrågade att yttra sig, skulle det emellertid strida mot TF:s
principer att fortsätta efterforskningar, riktade mot denna person. TF:s
anonymitetsskydd har nämligen tillkommit i författares och meddelares
intressen, vilket tydligt framgår av lagtexten i TF 3: 1, där vederbörandes
egen inställning till anonymitetens bevarande är avgörande för huruvida
det skydd, som TF 3: 1, 4 och 5 bereder i förhållande till vissa persongrupper,
nämnda under 1) ovan, skall träda i funktion. A fortiori måste därför
TF förutsättas vilja bereda även författare och meddelare själva ett skydd
mot efterforskningar. Vad särskilt angår meddelare kan erinras om att vid
TF:s tillkomst departementschefen (i viss motsats till 1944 års tryckfrihetssakkunniga)
ansåg, att meddelares ställning i anonymitetsavseende borde
stärkas (se prop. nr 230/1948 s. 145—147).

Enär en allmän straffbestämmelse till författares och meddelares eget
skydd saknas, blir möjligheten alt i realiteten upprätthålla detta skydd
begränsad lill sådana fall, då det finnes en annan straffrättslig sanktionsregel
som kan åberopas, t. ex. bestämmelserna om tjänstefel i 25:4 strafflagen.
Klart stöd för den hiir förordade tolkningen i fråga om meddelares
ställning ger hovrättens ståndpunkt i rättsfallet MO 1947: 181.

Huruvida det hiir advocerade skyddet för författare och meddelare mot
att personligen bli föremål för efterforskningar — vilket har sitt stöd i TF:s
ulformning och grunderna för denna grundlag — skall stå tillbaka för

vittnesplikten, är icke i och för sig fullt klart. En analogisering av det i
TF 3: 1 angivna undantaget i fråga om boktryckare m. fl., enligt vilket en
i lag föreskriven skyldighet att yttra sig, t. ex. vittnesplikten, tager över
anonymitetsskyddet, torde dock ligga närmast till hands och föranleder ett
jakande svar på den uppställda frågan. En sådan lösning torde också bäst
överensstämma med motiven till TF.

3) Vad slutligen beträffar övriga kategorier, d.v. s. de som varken haft
med skriftens tryckning eller utgivning att göra eller själva äro författare
och meddelare — de kunna här kallas för utomstående tredje man — finnas
inga lagregler. Har någon sådan utomstående i visst fall på ett eller annat
sätt fått vetskap om vem som är meddelare eller författare, kan han inte
drabbas av straff, om han för annan uppenbarar vad han sålunda erfarit.
Icke heller kan en enskild, som hos sådan utomstående efterforskar författares
eller meddelares identitet, träffas av någon sanktion.

Härav följer emellertid icke, att icke även i dessa fall författare eller
meddelare skulle kunna åberopa anonymitetsskydd. Av uppbyggnaden av
TF:s sanktionssystem framgår nämligen, att grundlagsstiftaren velat skydda
anonymiteten. Det konstlade systemet med endast en ansvarig person
— för periodiska skrifter ansvarige utgivaren — blir i väsentliga delar meningslöst,
om icke anonymitetsskyddet upprätthålles. Att man icke för att
trygga anonymitetsskyddet infört en alla och envar gällande tystnadsplikt
rörande författares och meddelares identitet har sin grund i praktiska hänsyn.
Lagstiftaren torde såvitt angår den nu diskuterade gruppen ha ansett
det vara tillfyllest, att grundlagen genom sin allmänna utformning ger sin
anslutning till tanken på ett allmänt skydd för anonymiteten.

Sett mot denna bakgrund torde det få anses innebära tjänstefel, om
tjänsteman söker genombryta anonymitetsskyddet genom att hos den som
här kallats utomstående tredje man göra efterforskningar rörande författares
eller meddelares identitet. Detta uttalande vågas trots utgången av
målet NJA 1944: CIO. Minoriteten i högsta domstolen i detta mål har
närmast byggt på den här hävdade meningen. Det synes troligt, att denna
uppfattning nu skulle kunna samla en majoritet i högsta domstolen.

Vid en kollision mellan anonymitetsskydd och vittnesplikt får det även
beträffande gruppen utomstående tredje man på grunder, som redovisats
under 2) ovan, antagas att vittnesplikten tager över anonymitetsskyddet.

4) I det föregående har den meningen hävdats, att inför rätta vittnesplikten
i andra mål än tryckfrihetsmål, d. v. s. det överväldigande antalet
mål, alltid går före anonymitetsskyddet. Som exempel på fall, i vilka fråga
om författares eller meddelares identitet kan uppkomma i vanliga mål,
nämnes i motiven till TF (SOU 1947: 60 s. 85) mål om bedrägeri, illojal
konkurrens och andra förmögenhetsbrott. Bedrägeri kan t. ex. vara begånget
genom att vilseledande uppgifter spridas i tryckt skrift. Det blir då
av intresse att få veta, vem som varit upphov till dessa uppgifter. Likaså
nämnes mål om författarrätt och författararvode, i vilka författares eller
meddelares identitet kan vara av utslagsgivande betydelse. Vederbörandes
skyldighet att yttra sig blir i dessa mål att bedöma med hänsyn till allmänna
processrättsliga regler, enligt vilka vittne är skyldig att yttra sig
om allt, som erfordras för utredningen. Detta underströks också av 1944 års
tryckfrihet ssakkunniga: ”den som i allmänhet är skyldig att hemlighålla
författarnamnet blir skyldig att uppgiva detta, om han, då det erfordras
för utredningen (kurs. här), i vederbörlig ordning hörs som vittne eller

under sanningsförsäkran i mål, som ej är tryckfrihetsmål (SOU 194/. 60 s.
85). Såsom angives i propositionen (nr 230/1948 s. 147), gäller detsamma,
som nyss uttalats om författare, även beträffande meddelare, i vad man
skyldighet att lämna upplysning om meddelaren i annan rättegång än
tryckfrihetsmål föreligger, beror, liksom beträffande författaren, av allmänna
lagbestämmelser”. „ . ...

I situationer, då vittnesplikt och anonymitetsskydd sta i motsatslorhållande
till varandra, blir med andra ord domarens uppgift enligt gällande
rätt helt enkelt att i varje särskilt fall avgöra, huruvida det för utredningen
i det mål, varom är fråga, är erforderligt att känna till författarens eller
meddelarens identitet.

I fråga om Lindquists förfarande vid vittnesförhöret i ärekränkmngsmålet
anförde samarbetsnämnden följande.

Det spörsmål, som föreligger till bedömande i förevarande fall, gäller om
den omständigheten, huruvida det ifrågakomna vittnet varit meddelare till
Handelstidningen eller Aftonposten med avseende å vissa artiklar, kunde
vara av betydelse för utredningen i nämnda mål. Efter en genomgång av
handlingarna i målet framstår det som uppenbart, att sa icke kan ha vant
fallet. Hovrätten har också i beslut den 16 april 1956 kommit till detta
resultat; den yttrar i nämnda beslut, att fragorna om ^vittnet varit meddelare
i de angivna fallen ”få anses sakna betydelse i målet .

Den hos JO tillgängliga utredningen synes — såvitt av de översända handlingarna
kan bedömas — icke fullt klart giva vid handen, huru det tillgått
vid det rättegångstillfälle i rådhusrätten som är aktuellt i förevarande
ärende. Att vittnet icke velat röja sin identitet som meddelare framgår
tydligt av det stenografiska referatet; detta utvisar tillika att vittnet
bland annat av rättens ordförande — pressats därtill. Rådhusrätten har
redan i början av vittnesförhöret meddelat ett formligt beslut om att vittnesförhöret
finge gälla frågan om vissa förhallanden skulle offentliggöias.
Däremot synes spörsmålet om meddelares anonymitet icke ha blivit så klart
ställt i rådhusrätten som senare i hovrätten.

Vad angår det rättsliga bedömandet är att märka att — såsom följer av
vad förut anförts — ”allmänna lagbestämmelser” skola tillämpas, d. v. s.
den allmänna processuella regeln att ett vittne icke är skyldigt att yttra
sig om annat än sådant, som är av betydelse för utredningen i det mål, vari
vittnet höres. Denna grundsats har visserligen icke lagfästs i RB men bär
upp reglerna i t. ex. 36 kap. RB. Att ett vittne icke av part eller ombud,
som leder vittnesförhöret, förmås yttra sig om annat än det som är erforderligt
för utredningen övervakas också regelmässigt av rätten. Emellertid
kan av praktiska skäl därvid icke tillgå så, att domstolen beträffande varje
framställd fråga prövar om dess besvarande är erforderligt för utredningen.
Ingripande från domstolen förekommer vanligen blott antingen spontant,
om förhöret synes sväva ut alltför långt från det som är väsentligt i utredning
s av s e e n d e, eller efter hänvändelse från part eller från vittnet självt, da
vederbörande vill ifrågasätta att viss framställd fråga faller utanför området
fiir utredningen. Kort sagt, en viss marginal för ovidkommande^ frågor
i näste, för att processen skall flyta fram i normalt tempo, anses tillåten.

I detta sammanhang få emellertid reglerna om anonymitetsskydd, för
vilka förut redogjorts, viss betydelse, oaktat de icke äro omedelbart tilllämpliga
i detta ärende. Visserligen skall, såsom förut angivits, vid kollision

mellan det i grundlag skyddade intresset för författare och meddelare att
bevara sin anonymitet och vittnesplikten den senare skyldigheten ha företräde
framför det förra intresset i mål av förevarande slag, men vid denna
utgång av ifrågavarande intresseavvägning blir det desto angelägnare att
vederbörande domare med största noggrannhet aktpågiver, att intrång icke
göres i den skyddade anonymiteten genom att vittnet tvingas besvara frågor,
som falla utanför den för honom i målet gällande vittnesplikten. I vanliga
fall spelar ett överskridande av vittnesplikten icke någon större roll,
om skyddade intressen därigenom icke lederas. Men i fall, då ett överskridande
av gränsen för vittnesplikten tillika innebär intrång i anonymitetsskyddet,
har den domare, som medverkat till eller tillåtit detta överskridande,
visat försummelse och åsidosatt sin tjänsteplikt. Då den, som är
underkastad ämbetsansvar, medverkar till sådant angrepp på den av TF,
direkt eller indirekt, skyddade anonymiteten, som icke har laglig grund’
får tjänstefel anses föreligga.

Då vid ett vittnesförhör inför rätta yttergränsen för den lagstadgade
vittnesplikten nalkas och anonymitetsintressen äro berörda, måste största
uppmärksamhet iakttagas, så att gränsen icke överträdes och anonymitetsskyddet
utan laga grund genombrytes. På rättens ordförande vilar som
förhandlingsledare därvidlag ett stort ansvar, eftersom vittnet agerar under
trycket av de i 36: 21 och 23 RB stadgade tvångsmedlen. Att med tillhjälp
av dessa påtryckningsmedel förmå ett vittne att yttra sig om sådant, som
icke omfattas av vittnesplikten, och därigenom föranleda intrång i det
grundlagsskyddade anonymitetsintresset måste betraktas som ett så allvarligt
missbruk av domarbefogenheterna, att det icke bör undgå beivran.

Vad härefter angår det i förevarande ärende aktuella fallet, har Lindquist
— såsom hovrättens beslut utvisar — handlat felaktigt, då han tillåtit och
närmast själv medverkat till att vittnet avpressades — uppenbarligen svnnerligen
motvilligt — uppgift om att vittnet varit meddelare av uppgifter
till periodisk skrift i ett visst fall. Anmärkningsvärt är att Lindquist — att
döma av uttalandena i förklaringsskriften till JO — icke synes ens efteråt ha
insett sitt misstag utan alltjämt tycks hysa den uppfattningen att han förfarit
riktigt.

Fråga i ärendet är närmast, om Lindquists felaktiga förfarande kan anses
ligga inom den normala latituden för misstag vid tillämpning av regler, som
medge domare stort mått av lritt skön. Från pressorganisationernas sida
kan ej medgivas, att så skulle vara fallet. Pressen måste se med stort allvar
på vad som förevarit. Anses det i andra mål än tryckfrihetsmål tillåtligt att
domare utan påföljd negligerar anonymitetsintresset på sätt som här skett,
kan anonymitetsskyddet råka i allvarlig fara. Från pressens sida måste med
kraft hävdas, att JO, som enligt 22 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
bör med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga vad till skyddande
av tryckfriheten är stadgat, bör med all makt motverka angrepp på så väsentliga
tryckfrihetsrättsliga grundsatser som anonymitetsskyddet.

Slutligen anförde nämnden följande.

Såsom framgår av det första avsnittet i detta yttrande företer anonymitetsskyddet
enligt gällande svensk rätt avsevärda brister.

Vid utformningen av lagstiftningen till skydd för anonymiteten har man
uppenbarligen utgått från de båda parterna i det rättsförhållande, som ligger
bakom en skrifts publicering eller lämnandet av en upplysning, d. v. s.

relationen mellan författaren och dem som utger och trycker hans verk,
respektive mellan meddelaren och den tidningsman som mottar uppgiften.

Lagstiftaren har sagt sig, att anonymitetsskyddet får anses tryggat, om
författarens respektive meddelarens motpart vid straffansvar förbjudes röja
sin medkontrahents identitet. Författaren och meddelaren förutsättas själva
i eget intresse iakttaga tystnad beträffande sin roll vid det tryckta verkets
tillkomst.

En lucka finnes emellertid i detta skydd, nämligen om trots allt tredje
man på något sätt får vetskap om författares eller meddelares identitet.
För denne gäller inget straffrättsligt sanktionerat förbud att sprida sin kunskap.
På grund därav kan anonymiteten lätt komma i en prekär ställning.

Vidare ha direkta stadganden icke införts i lagstiftningen i syfte att förhindra
efterforskandet av författares eller meddelares identitet. De nuvarande
legala hindren mot sådant efterforskande följa som en reflexverkan
av det till boktryckaren m. fl riktade förbudet att röja författares eller meddelares
identitet. Något allmänt förbud mot efterforskande uppställer lagen
däremot icke.

De påtalade bristerna beträffande anonymitetsskyddet bora enligt samarbetsnämnden
snarast avhjälpas. Följande alternativ synas därvid kunna
diskuteras

1. En allmän tystnadsplikt gällande för envar med avseende på vad han
vet om författares och meddelares identitet införes och straffsanktioneras.

Mot en sådan lösning torde framför allt kunna invändas att den är svar
att genomföra i praktiken.

2. Den nuvarande lagstiftningen med förbud mot uppenbarande kornpletteras
med regler om förbud mot efterforskande. De nuvarande reglerna
i TF 3: 1. 4 och 5 utbyggas sålunda med allmänna bestämmelser om sträft
för den som söker utforska meddelares eller författares identitet. En sådan
ordning skulle innebära, att den, som aktivt söker genombryta anonymiteten,
straffas, däremot icke — utom i de enligt nuvarande rått gällande mera
kvalificerade fallen — den som uppenbarar vad han vet.

En lösning i enlighet med vad här antytts synes tilltalande. Ett allmänt
förbud mot efterforskning måste emellertid vidkännas vissa inskränkningar
sammanhängande med att vittnesplikten i vissa fall måste fa taga over

anonymitetsskyddet. ,

Särskilda problem erbjuder kollisionen mellan anonymitetsskyddet och
vittnesplikten. Lösningen i gällande rätt, enligt vilken vittnesplikten —
utom i tryckfrihetsmålen — utan vidare givits företrädet, synes alltior
schematisk

I sin nuvarande form öppnar lagen möjlighet för en mindre nogräknad
person att väcka en kanske i och för sig helt konstruerad talan blott i syfte
att tvinga t. ex. en journalist in i vittnesbåset och där röja en meddelare i
ett känsligt fall. Uppenbarligen kan det dock finnas fall, då det är rimligt
att anonymitetsskyddet får vika för intresset av att klarhet inför domstol
vinnes — med hjälp av vittnesmål — rörande ett händelseförlopp, t. ex. da
fråga är om ett grovt brottmål. Om hur denna avvägning skall göras kunna
delade meningar råda. Här skall pekas på några möjligheter till lösningar.

I IIB finnas regler om rätt för vittne att vägra yttra sig i vissa avseenden,
se l.ex. 36:5 BIL Möjlighet finnes alt i dessa regler, vilka nu gälla
advokat, läkare, präst m. fl. grupper, upptaga regler också om journalister.
Regler av denna art finnas t. ex. i dansk och norsk rätt. Vidare kan länkas

att med hänsyn till anonymitetsrättens grundlagsskyddade ställning, det
skulle ankomma pa överrätt att besluta om tystnadsplikts hävande till
lorman tor vittnesphkten. Det kan erinras om att enligt norsk rätt det ankommer
pa domstolen att skönsmässigt i varje särskilt fall lösa uppkommande
konflikter mellan anonymitetsintresset och vittnesphkten. Att närmare
angiva hur problemet bör lösas är emellertid knappast möjligt utan
närmare utredning. Viss ledning torde därvid kunna hämtas från de överläggningar
i ärendet, som vid tjugonde nordiska juristmötet 1954 i Oslo
tordes pa grundval av ett referat av professorn Kaarlo Kaira. Den allmänna
tendensen vid juristmötet gick i riktning mot en förstärkning av anonymileissKycicict.

Av skäl, som här anförts, anser samarbetsnämnden önskvärt att en utredning
rörande möjligheterna att bota de brister i anonymitetsskyddet
som gällande rätt företer, snarast kommer till stånd.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Lindquist avlåten skrivelse.

Av utredningen i detta ärende framgår att rådhusrätten vid det ifrågakomna
vittnesförhöret tillåtit Äswalds motparter att utfråga vittnet, om
denne lämnat meddelande till tidningarna angående händelserna den 26
februari 1953, då Åswald avstängdes från tjänstgöring, samt huruvida något
samråd skef t med Åswald om att dylikt meddelande skulle lämnas till pressen.
Genom förhöret har blottats att vittnet varit i kontakt med pressen i
saken.

Angående anonymitet för författare och meddelare till tidningspressen
finnas bestämmelser i 3 kap. TF. I 1 § nämnda kap. stadgas, såvitt i detta
sammanhang är i fråga, att boktryckare, förläggare eller annan, som har
att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning,
ej må mot författarens vilja uppenbara vem författaren är, med mindre
sådan skyldighet är i lag föreskriven. Det sålunda stadgade förbudet är
straffsanktionerat i 5 §. Enligt 2 § må i tryckfrihetsmål fråga överhuvudtaget
ej väckas om någons författarskap till periodisk skrift. Bestämmelserna
i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skola jämlikt 4 § äga motsvarande
tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare,''"lämnat
meddelande till tidningspressen för offentliggörande i denna.

Dessa lagstadganden ha i sin nuvarande utformning tillkommit genom
1949 års TF. Även långt tidigare har anonymitetsintresset beaktats i
svensk lagstiftning. Bestämmelser om anonymitet för författare funnos
redan i vår första TF av ar 1766. Närmast före vår nuvarande TF funnos
sådana bestämmelser i § 1 mom. 15 i 1812 års TF enligt dess år 1941 fastställda
lydelse. Därförinnan återfunnos bestämmelserna främst i § 1 mom
6 och 8. I förarbetena till 1949 års TF har uttalats, att författares anonymitetsrätt,
vad angår periodiska skrifter, alltsedan år 1812 varit erkänd
utan inskränkningar och innefattat skydd för anonymiteten såväl utom

rättegång som i tryckfrihetsmål (SOU 1947: 60 s. 83 och prop. nr 230/1948
s. 142). Rörande omfattningen av anonymitetsskyddet för meddelare ha
emellertid delade meningar varit rådande, och i rättspraxis synes en allmän
rätt för meddelare att vara anonym icke ha blivit erkänd (NJA 1915 s. 513
och 1944 s. 617; jfr MO 1947 s. 181).

Anonymitetsskyddet har av ålder ansetts utgöra ett väsentligt inslag i
den svenska tryckfrihetslagstiftningen och är otvivelaktigt en viktig förutsättning
för att pressen skall kunna fylla sin uppgift. Syftet med detta
skydd och betydelsen därav framgår på ett klargörande sätt av ett i förarbetena
till 1949 års TF åberopat uttalande i 1912 års betänkande med
förslag till tryckfrihetsordning, s. 63, där det heter:

Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra
minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av
vår läggning kunna undvara ett effektivt anonymitetsskydd. Hänsyn till
den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser
o. s. v., och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar
hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet. Tydligen
innebär ingalunda den demokratiska utveckling, varemot samhället
tenderar, någon förändring i sådant hänseende, snarare tvärtom. Falsk
”kåranda” och falsk ”solidaritetskänsla” förbliva samhällsskadliga faktorer
att räkna med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventilen,
som i månget fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bli uttalade,
fakta framdragas, som böra bli framdragna. Den enhälliga värme, varmed
man inom den periodiska pressen omfattar detta skydd, är i och för sig ett
starkt vittnesbörd härom.

I fråga om anonymitetsskyddets omfattning enligt gällande rätt, vad
angår periodiska skrifter, har samarbetsnämnden i första avsnittet av sitt
utlåtande i ärendet lämnat en inträngande och förtjänstfull analys. De synpunkter
och slutsatser, vilka av nämnden sålunda framlagts, överensstämma,
såvitt i ärendet är i fråga, i allt väsentligt med den mening, till vilken
jag själv kommit. Jag anser sålunda, att enligt grunderna för TF meddelare
i allmänhet äger åtnjuta anonymitet men att anonymiteten i andra
mål än tryckfrihetsmål måste vika för utredningsintresset, när det är av
betydelse för målet att veta meddelarens identitet.

För bedömningen av rådhusrättens förfarande att tillåta det ifrågavarande
förhöret bör — i enlighet med dessa slutsatser — först och främst
undersökas, huruvida utredning rörande de vid förhöret berörda förhållandena
kunde vara av betydelse i ärekränkningsmålet.

I sitt yttrande i ärendet har Lindquist anfört, att han för sin del -— på
grund av Axelsons och Jungens påstående att Åsvvald genom egna åtgärder
provocerat den av hamnstyrelsen utfärdade kommunikén — funnit de med
förhöret avsedda förhållandena kunna inverka på i varje fall eventuell
straffmätning och bedömning av skadeståndsfrågan.

Hovrätten — varest fråga likaledes uppkom om vittnets hörande beträffande
frågan, huruvida denne lämnat meddelande till vissa tidningsartiklar

om Åswald, nämligen i Aftonposten och Handelstidningen den 2 och den
3 mars 1953 — har för sin del funnit bevisning därutinnan sakna betydelse
i målet.

Åtgärden den 26 februari 1953, varigenom Åswald avstängdes från tjänstgöring,
var en händelse av utpräglad nyhetskaraktär, och pressen kunde
givetvis antagas ha det största intresse för saken. Åtgärden skedde i närvaro
av annan personal än Axelson och Åswald. Någon skyldighet att
hemlighålla åtgärden förefanns icke. Man hade därför att räkna med att
den mycket snart skulle bli allmänt känd samt att den även utan Åswalds
medverkan skulle komma till tidningarnas kännedom, i varje fall sedan
uppsägningsåtgärder i mars 1953 vidtagits mot Åswald från hamnstyrelsens
sida. Redan på grund härav synes det mig uteslutet att en eventuell
medverkan från Åswalds sida till att tidningarna i början av mars 1953
informerades i saken skulle kunna inverka på prövningen av frågorna om
straffansvar och skadeståndsskyldighet för innehållet i hamnstyrelsens den
15 juni 1953 utfärdade kommuniké rörande Åswald. Jag finner därför
uppenbart, att frågan om Åswald — själv eller genom annan — vid den
angivna tidpunkten lämnat pressen meddelande om vad som förekommit
varit utan betydelse för prövning av ärekränkningsmålet.

I RB finnas stadganden vilka syfta till att undvika att rättegången
belastas med sådant som icke är av betydelse för målet. Sålunda har domstolen
enligt 43 kap. 4 §, 46 kap. 4 § och 47 kap. 24 § i såväl tvistemål
som brottmål att tillse, att i målet ej indrages något, som ej är av betydelse.
I anslutning härtill stadgas i 35 kap. 7 § bland annat att, om rätten
finner att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet,
bevisningen ej må tillåtas. Vidare gäller enligt 36 kap. 17 § sista punkten
och 37 kap. 5 §, att rätten vid vittnesförhör och vid förhör under sanningsförsäkran
skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken. — Av de
här angivna stadgandena anknyter det i 36 kap. 17 § upptagna närmast
till den i det nu förevarande ärendet aktuella situationen.

Vid tillämpningen av dessa bestämmelser bör rätten enligt motiven förfara
med urskillning och varsamhet. Det är angeläget, att parterna ej få
den uppfattningen att de hindras att framlägga något som enligt deras åsikt
kan inverka på målets prövning. Vad särskilt angår stadgandet i 36 kap.
17 § påpekas i motiven, att det vid vittnesförhör ofta kan vara svårt att
på förhand bedöma, om en viss fråga är sakligt berättigad, och att rättens
ordförande därför bör vara försiktig vid avvisandet av en fråga som onödig
eller ovidkommande. — Angående vad motiven i hithörande delar sålunda
och i övrigt innehålla får jag hänvisa till Gärde m. fl.: Nya Rättegångsbalken
s. 484, 511 och 615.

Jag är väl medveten om att det vid vittnesförhör i praktiken ofta är
svårt, för att icke säga omöjligt, att beträffande varje framställd fråga
avgöra, vart den syftar och huruvida svar på frågan är av betydelse. Ange -

läget är att domaren i ett dylikt läge undviker att avbryta förhöret. Framgår
det å andra sidan tydligt, vart den som håller förhöret vill komma med
sina frågor, och är det uppenbart att frågorna ej höra till saken, är domaren
däremot i princip skyldig att avvisa dessa. Många gånger kan det emellertid,
icke minst emedan parten kan ha en annan mening om frågornas betydelse,
i praktiken vara välbetänkt av domaren att icke avbryta; det nu
sagda synes i varje fall äga tillämpning i allmänhet, när det framstår såsom
skäligen likgiltigt att de med frågorna avsedda förhållandena blottas. Ett
ingripande i dylika fall kan lätt te sig som formalism och kitslighet från
domarens sida samt vara ägnat att väcka misstanke, att han har en förutfattad
mening gentemot någon part, och sålunda rubba tilltron till domarens
opartiskhet. Vad i motiven till RB uttalats om vikten av urskillning
och varsamhet i dylika sammanhang synes därför vara välgrundat.

Skulle emellertid framställda frågor avse omständigheter, vilkas blottande
kan medföra men för ett berättigat allmänt eller enskilt intresse, är
läget givetvis ett annat. Domaren bör då ägna skärpt uppmärksamhet åt
att dylika omständigheter icke utan fullgoda skäl komma i dagen under
förhöret.

Stadgandena i TF om anonymitetsskydd uppbäras av den grundsatsen,
att det är ett viktigt intresse ur både samhällets och den enskilde meddelarens
synpunkt att det icke onödigtvis röjes, vem som lämnat meddelande
till pressen. Uppenbarande av meddelares identitet har visserligen, såsom
framgår av samarbetsnämndens redogörelse, straffsanktionerats endast i
begränsad omfattning. Grunderna för TF tala emellertid med styrka för
att anonymitetsintresset bör ägnas erforderligt beaktande även i lägen, där
sträffskydd icke direkt finnes stadgat, t. ex. när i annat mål än tryckfrihetsmål
nämnda intresse kolliderar med utredningsintresset. Härav följer
att rättens ordförande i dylikt mål måste särskilt vinnlägga sig om att
anonymitetsintresset icke får vika för utredningsintresset i annat fall, än
då det verkligen är av betydelse för målets prövning att så sker.

I nu förevarande fall ha de vid vittnesförhöret framställda frågorna avsett
att utröna, huruvida vittnet lämnat meddelande till tidningspressen
och om detta skett i samråd med Åswald. Frågorna ha sålunda stått i direkt
konflikt med det på andemeningen i TF grundade intresset av att meddelare
förblir anonym. Såsom tidigare utvecklats, ha frågorna uppenbart
saknat betydelse för prövningen av det mål där vittnet hördes. Vid sist
angivna förhållande ha hänsynen till anonymitetsintresset i enlighet med
nyss angivna grunder bort föranleda till att frågorna såsom ovidkommande
avvisades av rådhusrätten. Genom att tillåta frågorna har rådhusrätten
därför enligt min mening förfarit felaktigt.

När det gäller att bedöma, huruvida det felaktiga förfarande, som sålunda
ligger Lindquist såsom ordförande i rådhusrätten till last, kan anses
vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar, är lill en början att märka

att, såvitt utredningen ger vid handen, de omständigheter, som kunnat
inverka på bedömningen av det föreliggande spörsmålet om de framställda
frågornas betydelse, icke synas ha blivit lika klart framlagda i rådhusrätten
som senare i hovrätten. Frågan om betydelsen av förhöret framstod måhända
vid målets handläggning i rådhusrätten icke såsom alldeles klar.
Uppteckningen av vittnesmålet vid rådhusrätten ger visserligen ett bestämt
intryck av att vittnet var föga beredvilligt att yttra sig. Någon förklaring
av vittnet, att han icke ville uttala sig, synes dock icke ha förekommit. Ej
heller framgår det, att från annat håll såsom gensaga mot förhöret framfördes,
att anonymitetsintresset därigenom skulle åsidosättas. I det hastigt
uppkomna läget var det givetvis också betydligt vanskligare än nu i efterhand
att penetrera samtliga de — delvis svårbedömda — synpunkter som
kunde inverka på spörsmålet om frågorna borde tillåtas. Beaktas bör även,
att lagstiftningen icke uttryckligen uppställt något allmänt förbud mot
efterforskande av meddelares identitet och att den uppfattning om anonymitetsskyddets
innebörd, som här hävdats, åtminstone tidigare icke varit
oomtvistad.

Vid övervägande av samtliga sålunda anförda omständigheter anser jag
det fel, vartill Lindquist enligt min mening gjort sig skyldig genom sin underlåtenhet
att avvisa de till vittnet framställda frågorna om han lämnat
meddelande till tidningspressen, skäligen icke vara av beskaffenhet att
böra föranleda ansvar. På grund härav och då utredningen icke giver vid
handen, att Lindquist i annat hänseende i förevarande sammanhang uppträtt
otillbörligt, låter jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

I sitt utlåtande i ärendet hade samarbetsnämnden framfört förslag om
en utredning rörande möjligheterna till förstärkning av anonymitetsskyddet.
Därvid hade nämnden framlagt åtskilliga beaktansvärda synpunkter.
Därtill kom, att avfattningen av bestämmelserna om anonymitetsskydd
icke kunde anses i alla avseenden otvetydig, en omständighet som syntes
ha bidragit till att delade meningar om deras tolkning yppats. Enligt min
mening kunde emellertid enbart vad i detta ärende förekommit icke anses
utgöra tillräckliga skäl för en formlig framställning om lagstiftning. En
avskrift av min skrivelse till Lindquist överlämnades emellertid av mig till
chefen för justitiedepartementet för att de i utlåtandet anförda synpunkterna
skulle kunna beaktas vid blivande lagstiftning i ämnet.

2. Fråga huruvida — i mål om fosterfördrivning — laga skäl
funnits för domstolen att avkunna domen inom stängda
dörrar och att giva förbud mot dess utlämnande

Av en artikel i Dagens Nyheter den 6 september 1957 framgick, att en
avdelning av Stockholms rådhusrätt under ordförandeskap av rådmannen

Eric Gauffin meddelat beslut om att en dom i ett abortmål skulle hållas
hemlig i tio år. I anledning av innehållet i denna artikel inkom Gauffin
med infordrat yttrande, varjämte jag tog del av akten i nämnda mål.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms rådhusrätts nionde avdelning
ansvar å två läkare, vilka icke voro svenska medborgare, jämlikt 14 kap.
27 § andra stycket strafflagen för det de i vinningssyfte förövat fosterfördrivning
å två kvinnor. Åklagaren yrkade vidare ansvar a sex andra personer
jämlikt sistnämnda lagrum och 3 kap. 4 § strafflagen för medhjälp
till fosterfördrivning i vinningssyfte. Medhjälpen skulle i fem fall ha bestått
i förmedling av kontakt mellan de två kvinnorna och läkarna och i ett fall
i att penningar lämnats i syfte att användas till betalning av abort. Av de
sex för medhjälp åtalade personerna var en trolovad med en av de kvinnor,
varå fosterfördrivning förövats, och en annan var syster till samma kvinna.
Även nämnda systers fästman var åtalad.

Huvudförhandling i målet ägde rum den 4 och den 5 septembei 1957
under ordförandeskap av Gauffin. Med hänsyn till att vid förhandlingen
kunde förekomma sådant, som vore stötande för anständigheten och sedligheten,
förordnade rådhusrätten efter hemställan av parterna, att handläggningen
skulle ske inför lyckta dörrar.

Genom dom den 5 september 1957 dömde rådhusrätten envar av läkarna
för fosterfördrivning i vinningssyfte till frihetsstraff. Av de för medhjälp
åtalade sex personerna frikändes en och dömdes de fem återstående till
dagsböter. Rådhusrätten förordnade i domen jämlikt 36 § lagen den 18
maj 1937 om allmänna handlingar, att domen, vissa aktbilagor samt de
fonetiska upptagningarna av förhören med de tva kvinnor, å vilka fosterfördrivning
förövats, icke finge utan rättens tillstånd utlämnas innan tio ar
förflutit från domens dag.

Denna dom avkunnades inför lyckta dörrar i tillstädesvarande parters
närvaro.

I förenämnda tidningsartikel ifrågasattes riktigheten av rådhusrättens
beslut att domen skulle vara i sin helhet hemlig, så att inte ens straffmätningen
offentliggjordes.

Såsom motiv för och förklaring till sistnämnda beslut anförde Gauffin i
sitt yttrande följande.

Vid Stockholms rådhusrätt plägade — om ej regelmässigt så i vart fall i
stor utsträckning — mål angående fosterfördrivning handläggas inom
stängda dörrar. Vid den enskilda (iverläggningen i det förevarande målet
hade framkommit starka betänkligheter mot att domen skulle bli offentlig.
Av såväl förundersökningsrapporterna som uppgifterna vid huvudförhandlingen
hade framgått, att de kvinnor, å vilka ingreppen gjorts, varit
och fortfarande vore synnerligen oroliga för att vad som skett med dem

skulle komma till deras anhörigas kännedom. Denna ängslan hade åtminstone
för den ena av kvinnorna varit så stor, att tanken på självmord icke
varit henne främmande. Det hade varit med dessa fakta för ögonen som
rätten, på Gauffins förslag, beslutat att avkunna domen inom stängda
dörrar, vartill rätten haft formell befogenhet jämlikt 5 kap. 5 § andra
stycket RB. Gauffins förslag därom hade framställts med full insikt om att
ett beslut av detta innehåll måste grundas på samma skäl som förestavat
föreskriften om att förhandlingen icke skulle ske offentligt ävensom att
domen kunde avfattas i ordalag, som icke vore ”stötande för anständigheten
och sedligheten . Emellertid hade Gauffin hyst den uppfattningen, att ett
offentligt avkunnande av domen — huru denna än vore avfattad — skulle
av förut angivna skäl bli till allvarligt men för ifrågavarande kvinnor. Detta
hade också varit anledningen till att rätten — även detta på Gauffins förslag
— förordnat, att domen jämte vissa andra till målet hörande handlingar
icke finge utan rättens tillstånd utlämnas, innan tio år förflutit från
dagen för domen. — Gentemot erinringar i tidningsartikeln ville Gauffin
framhålla, att det varken i gällande lagtext eller, såvitt Gauffin kunnat
finna, i motiven till lagstiftningen gåves någon antydan om att en dom
skulle kunna uppdelas på sådant sätt att enbart straffutmätningen kunde
tillkännagivas inför öppna dörrar. Gauffin hade vetskap om att i en del
vid Stockholms rådhusrätt handlagda spionmål straffutmätningen tillkännagivits
offentligt, ehuru domen i övrigt eller delar av domen hemligstämplats.
Vilka motiven varit för uppdelningen hade Gauffin sig icke
bekant, men det förefölle honom antagligt att offentlighetsprincipen och
allmänpreventiva hänsyn därvid varit vägledande. Gauffin insåge tillfullo
vikten av att offentligheten skyddades ävensom betydelsen av att allmänheten
finge kännedom om samhällets reaktion mot brottsliga gärningar.
Likaså vore han fullt medveten om att enbart humanitära skäl icke vore tillräckliga
för ett åsidosättande av principen om domstolsförhandlingars
offentlighet. I förevarande fall hade han hyst — och hyste fortfarande —
den uppfattningen att ett offentligt tillkännagivande av straffutmätningen
med angivande av namnen å de tilltalade skulle i högsta grad motverkat
det förut angivna syftet med rättens beslut om domens hemlighållande, icke
minst med hänsyn till vissa i målet aktuella släktskapsförhållanden. Med
hänsyn därtill hade rätten ansett sig kunna tillgripa en måhända alltför
generös tillämpning av bestämmelsen i 5 kap. 5 § andra stycket RB. En
utväg hade vant att inför öppna dörrar tillkännagiva de utmätta straffen
utan angivande av de tilltalades namn, i vilket fall motsvarande modifikationer
fått göras i förordnandet jämlikt 36 § lagen om allmänna handlingar.
Tanken på ett dylikt förfarande hade uppkommit hos Gauffin först i anledning
av tidningsartikeln.

Vid avgörande av detta ärende den 24 februari 1958 gjorde jag följande
i skrivelse till Gauffin upptagna uttalanden.

Jag finner icke någon anledning till erinran mot att rätten i det förevarande
fallet hållit förhandlingen inom stängda dörrar. Icke heller kan
enligt min uppfattning någon kritik riktas mot det i samband med domen
meddelade förordnandet om förbud mot utlämnande utan rättens tillstånd
av sådana akt bilagor och fonetiska upptagningar, som hänföra sig till förundersökningen
och till huvudförhandlingen i målet.

Vidkommande frågan huruvida laga skäl funnits för rättens åtgärd att
avkunna domen inom stängda dörrar och att giva förbud mot dess utlämnande
får jag anföra följande.

Enligt 5 kap. 5 § andra stycket RB ”må” dom avkunnas inom stängda
dörrar under förutsättning att jämväl förhandlingen hållits inom stängda
dörrar. Såsom Gauffin själv påpekat följer emellertid icke härav, att det
kan anses överlämnat till rätten att efter fritt skön avgöra huruvida, sedan
förhandlingen i ett mål hållits inom stängda dörrar, domen skall avkunnas
offentligt eller icke. I processlagberedningens motiv till den ifrågavarande
lagbestämmelsen uttalas (SOU 1938:44 s. 112): ”Då förhandling hållits
inom stängda dörrar, torde stundom samma skäl som varit bestämmande
för denna anordning kunna påkalla, att även dom eller beslut avkunnas
inom stängda dörrar.” I vissa typer av mål, t. ex. spionerimål, utpressningsmål
och mål angående yrkeshemligheter, torde det ofta förhålla sig så,
att de skäl som påkalla avsteg från offentlighetsprincipen göra sig gällande
icke blott med avseende på förhandlingen utan även med avseende på
domen. I det förevarande fallet synes den enda lagligen godtagbara motiveringen
till att förhandlingen hölls inom stängda dörrar ha varit, att det
fanns anledning till antagande att det vid förhandlingen skulle förekomma
sådant som vore ”stötande för anständigheten och sedligheten” (5 kap.
1 § andra stycket RB). Men denna motivering kan icke rimligen ha varit
tillämplig med avseende på domen i malet. En dom torde regelmässigt
kunna avfattas på sådant sätt, att hänsyn till ’ anständigheten och sedligheten”
icke annat än i undantagsfall kan motivera att en dom hålles hemlig.

Såväl i den aktuella tidningsartikeln som i Gauffins yttrande diskuteras
emellertid den möjligheten att rätten i det förevarande fallet skulle ha kunnat
dela upp domen i två avsnitt, det ena offentligt, det andra hemligt. I
sitt yttrande antyder Gauffin, att rätten skulle ha kunnat inför öppna dörrar
tillkännagiva de utmätta straffen utan angivande av de tilltalades namn.
Detta ger mig anledning att framhålla följande.

Det finnes intet stadgande i gällande lag om att en dom under vissa betingelser
kan eller skall göras offentlig till viss del och hemlig till en annan
del. Däremot har, såsom Gauffin framhåller i sitt yttrande, i praxis förekommit
att sådan uppdelning skett. Såvitt jag har mig bekant har det
emellertid i dylika fall varit iråga om domar, exempelvis i spionerimal, vilka

oundgängligen måst avkunnas helt och hållet inom stängda dörrar, därest
icke uppdelning av domen varit möjlig. Att man under sådana omständigheter
verkställt en uppdelning och låtit domen till viss del nå fram till
offentligheten synes mig icke blott försvarligt utan synnerligen lämpligt. I
fall som det förevarande, där förhandlingen hållits inom stängda dörrar, kan
det mången gång te sig tilltalande att låta humanitära hänsyn komma i
betraktande såsom skäl för någon viss utformning av domen. Dylika hänsyn
kunna dock icke lagligen föranleda till att domen endast till viss del avkunnas
offentligt eller att domen i väsentliga avseenden får ett ofullständigt
innehåll. Det synes sålunda icke kunna komma i fråga att i dom utelämna
eller endast ofullständigt angiva en tilltalads namn (se 30 kap. 5 § RB).
Däremot synes det mig vara fullt försvarligt — ofta rentav i hög grad önskvärt
— att domen, om humanitära hänsyn det påkalla, icke röjer identiteten
av sådana vittnen eller andra sagesman som hörts under en förhandling
inom stängda dörrar; det kan ofta anses lämpligt att dylika personer i domskälen
betecknas på ett sådant sätt, att deras identitet står klar blott för
den som har tillgång till protokoll och handlingar i målet.

Av vad sålunda anförts framgår, att enligt min mening laga skäl icke
funnits för rådhusrättens åtgärd att avkunna domen inom stängda dörrar
och att förordna om förbud mot dess utlämnande. Det är emellertid uppenbart,
att rätten i förevarande fall låtit sitt handlingssätt bestämmas uteslutande
av en i och för sig erkännansvärd önskan att bespara de kvinnor, å
vilka abort gjorts, lidande. Med hänsyn härtill och i betraktande av omständigheterna
i övrigt anser jag mig i anledning av det inträffade kunna
lata bero vid en erinran om vikten av att offentlighetsprincipen icke åsidosättes
i vidare mån än vad som klart följer av i lag givna bestämmelser.

Jag vill tillägga, att jag är väl medveten om att tillämpningen av offentlighetsprincipen
i rättegång inrymmer många vanskliga och ömtåliga problem,
som kunna vara förtjänta att närmare undersökas (jfr Ekelöf: Rättegång
s. 139). Jag har min uppmärksamhet riktad på dessa frågeställningar.

3. Frågor om tillämpningen av reglerna om utlännings
förvisning ur riket

Genom dom den 2 november 1955 dömde Luggude domsagas häradsrätt
danske medborgaren Iwan Eskesen för mordbrand att hållas till straffarbete
två år. Enligt domen hade Eskesen och en svensk medborgare, på
förslag av den senare, natten till den 5 oktober 1955 berett sig tillträde till
en villabyggnad, där Eskesen, sedan hans kamrat slagit ut bensin vid en
hisstrumma, antänt ett i hisstrumman anbragt papper. Byggnaden, som
var brandförsäkrad för 80 000 kronor, hade helt förstörts av eld.

Rörande Eskesens personliga förhållanden är här att anteckna följande:

Eskesen föddes i Danmark år 1931 utom äktenskap och vistades på barnhem
till fjorton års ålder. Därefter arbetade han som lärling i en möbelfirma
och erhöll utbildning till möbelsnickare. År 1951 dömdes han för en
i Köpenhamn begången cykelstöld till 60 dagars fängelse, villkorlig dom
med övervakning. I maj 1955 inreste han till Sverige och hade vid brottets
begående anställning hos ett företag i Landskrona. Enligt vederbörande
personundersökare kunde Eskesen icke anses vara någon brottslig natur;
han hade emellertid kommit i olämpligt sällskap och, då han vore tämligen
godtrogen och lättlockad, hade han för sent kommit till insikt om vad han
givit sig in på.

I målet mot Eskesen framställde icke åklagaren yrkande om Eskesens
förvisning ur riket, och något beslut därom meddelades icke av häradsrätten,
som ej heller i övrigt i domen utlät sig i förvisningsfrågan.

Sedan Eskesen fullföljt talan mot häradsrättens dom, fann hovrätten
över Skåne och Blekinge i dom den 12 december 1955, att Eskesen icke
kunde fällas till ansvar för mordbrand men däremot för förberedelse till
grovt bedrägeri. Hovrätten dömde Eskesen för sistnämnda brott till straffarbete
sex månader.

Straffet avtjänade Eskesen å fångvårdsanstalten i Kristianstad. Före
strafftidens utgång översände styresmannen vid anstalten handlingarna
rörande Eskesen till länsstyrelsen i Kristianstads län. Den 14 mars 1956
återsände länsstyrelsen handlingarna med tillkännagivande, att länsstyrelsen
med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för förordnande jämlikt 29 § 4) utlänningslagen om
Eskesens utvisning ur riket.

Vid en av mig i november 1956 företagen inspektion av länsstyrelsen
uppmärksammades ifrågavarande ärende rörande Eskesen, därvid från
länsstyrelsens sida upplystes, att anledningen till att häradsrätten icke
beslutat om Eskesens förvisning enligt uppgift varit, att åklagaren icke
framställt yrkande därom.

Jag anmärkte att, oavsett om sådant yrkande framställts, häradsrätten
haft att upptaga förvisningsfrågan till prövning, samt framhöll därjämte,
att beslut om förvisning, åtminstone vid den av häradsrätten gjorda bedömningen
av gärningen, syntes ha bort meddelas. I

I därefter infordrat yttrande anförde häradshövdingen Sven Rönnquist,
som varit ordförande i häradsrätten i målet mot Eskesen, bland annat följande:
En tjänsteman hos länsstyrelsen hade vid telefonsamtal med Rönnquist
frågat, huruvida häradsrätten meddelat något förvisningsbeslut angående
Eskesen. Rönnquist hade svarat, att så icke skett. Enär tjänstemannen
förefallit ha den åsikten att ett förvisningsbeslut bort meddelas,
hade Rönnquist tillagt, att åklagaren ej heller framställt något yrkande

7 — Juntiticovibudsmanncns ämbet»berättelse till 1969 urs riksdag.

därom. Avsikten med detta yttrande hade varit att framhålla, att åklagaren
delat häradsrättens mening. Yttrandet syntes emellertid ha missuppfattats.
— Att häradsrätten prövat förvisningsfrågan framginge ej uttryckligen av
domen. Rönnquist hade nämligen haft den uppfattningen att, om en domstol
— såsom i förevarande fall — skulle pröva en fråga, oavsett om
yrkande framställdes eller ej, och domstolen därvid hade frihet att vidtaga
en viss åtgärd eller underlåta att vidtaga densamma, det ej vore nödvändigt,
att i domen särskilt utsädes, att domstolen kommit till det resultatet att
åtgärden icke skulle vidtagas. Ett sådant skrivsätt skulle väl närmast ha
till ändamål att visa, att domstolen haft frågan under bedömande. Då missförstånd
emellertid tydligen kunde uppkomma därutinnan, förefölle det
vara säkrast att framdeles, så snart förvisning kunde ifrågakomma, avfatta
domen så, att av densamma framginge vilket ståndpunktstagande domstolen
kommit till, även om detta ståndpunktstagande vore negativt.

Rönnquist fortsatte: Rörande Eskesen kunde skäl anföras både för och
mot ett förvisningsbeslut. För ett sådant beslut hade talat det förhållandevis
långvariga frihetsstraff, som ådömts Eskesen, samt den omständigheten
att Eskesen dömts för ett så grovt brott som mordbrand. Mot ett sådant
beslut hade talat skäl, som hänförde sig dels till brottet och dels till Eskesens
person. Vad anginge brottets beskaffenhet hade rått stor tvekan, om
Eskesens gärning bort bedömas som mordbrand eller som förberedelse till
försäkringsbedrägeri. Åtskilliga skäl hade talat för att sistnämnda brott
förelegat. Häradsrätten hade emellertid funnit, att orsakerna till eldsåsättandet
icke blivit klarlagda samt att Eskesen med hänsyn därtill måste
dömas till ansvar för mordbrand. Därtill komme, att Eskesen vid eldsåsättandet
uppenbarligen handlat under starkt tvång av medbrottsling. Dessa
omständigheter hade medfört, att straffskalan i 19 kap. 1 § strafflagen
förefallit vara sträng i förhållande till Eskesens gärning. Sagda bedömande
hade tagit sig uttryck däri, att häradsrätten dels dömt Eskesen till straffminimum,
dels ock underlåtit att meddela beslut om hans förvisning. I
fråga om Eskesens person kunde åberopas, att Eskesen vid personundersökningen
erhållit övervägande goda vitsord. Han hade visserligen år 1951 i
Danmark ådömts 60 dagars fängelse, villkorlig dom, för cykelstöld, men av
uppgifter, som lämnades av Eskesen, hade det förefallit som om detta brott
icke varit av någon mera allvarlig karaktär. Eskesen personligen hade vid
huvudförhandlingen gjort ett gott intryck. Anledning till antagande att
han skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet hade icke förelegat. Då han
vore en mycket skicklig yrkesman, hade hans framtida försörjningsmöjligheter
bedömts som goda. Att hans kvarstannande i riket skulle medföra
några olägenheter ur svensk synpunkt hade ansetts icke böra antagas. Till
stöd för denna ståndpunkt i förvisningsfrågan ville Rönnquist även åberopa,
att länsstyrelsen icke funnit skäl föreligga för förordnande om Eskesens utvisning
ur riket. Länsstyrelsens beslut hade visserligen fattats med hänsyn

till det lägre straff, som hovrätten ådömt Eskesen, men den faktiska gärning
som förelegat till bedömande vore densamma såväl hos häradsrätten som i
hovrätten.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet, varvid var fogad en den 8
februari 1957 härstädes upprättad promemoria, begärde jag därefter yttrande
av hovrätten, särskilt i vad avsåge frågan om önskvärdheten av att
domstols överväganden i förvisningsfråga redovisades i domen. I avgivet
yttrande anförde hovrätten bland annat, att den icke kunde dela den uppfattning
om behovet av att domstol regelmässigt i domen angåve sina överväganden
i förvisningsfråga som uttalats i promemorian med hänsyftning
å det fallet, att yrkande om förvisning ej framställts och att domstolen
funne sig icke böra ådöma förvisning. Hovrätten utvecklade vidare sina synpunkter
i berörda hänseende.

Statens utlänningskommission anförde därefter i infordrat utlåtande följande:
På grund av vad Eskesen låtit komma sig till last och vad som
kunde utläsas ur remisshandlingarna om hans person vore han uppenbarligen
en här i riket icke önskvärd utlänning. Då danska medborgare numera
icke kunde bli föremål för förpassning, kunde sådana medborgare, som icke
vore önskvärda i riket, tvångsvis avlägsnas härifrån endast genom beslut om
förvisning eller utvisning. I fallet Eskesen kunde endast förvisning ifrågakomma.
Kommissionen kunde visserligen förstå häradsrättens tvekan att
utöver det straff, som av häradsrätten ansetts utgöra maximum för det av
Eskesen begångna brottet, ådöma förvisning. Enligt kommissionens uppfattning
kunde det emellertid icke ha varit lagstiftarens mening att bestämmelserna
i 26 § tredje stycket utlänningslagen skulle förhindra ådömandet
av förvisning i de fall premisserna för ett sådant beslut enligt paragrafens
första stycke vore uppfyllda. Kommissionen ansåge därför, att förvisningsbeslut
bort meddelas i förevarande fall. Vad vidare anginge frågan huruvida
domstolen, oaktat åklagaren icke framställt yrkande om förvisning, ändock
bort upptaga frågan därom till prövning, ansåge kommissionen att så bort
ske. Av betydelse vore jämväl, att domstol i domen alltid redovisade resultatet
av sin prövning av förvisningsfråga.

Vid ärendets fortsatta behandling upprättades härstädes den 8 november
1957 en så lydande promemoria.

Principiellt sett åligger det domstol att självmant upptaga fråga om förvisning
av utlänning i samband med straffdom; förvisning är i processuellt
hänseende att betrakta som en ansvarspåföljd (se prop. nr 41/1954 s. 145
och 158). Ehuru förvisning sålunda må ske, oaktat yrkande därom icke
framställts av åklagaren, synas starka skäl tala för att åklagaren, i händelse
han anser sådan påföljd böra förekomma, framställer yrkande därom
i stämningsansökningen. En sådan praxis är ägnad att befrämja åklagarens

100

verksamhet i syfte att förebringa erforderlig utredning i frågan om förvisning
(jfr nyssnämnda prop. s. 100). Vidare får den tilltalade genom ett
dylikt yrkande sin uppmärksamhet fäst vid förvisningsrisken. Detta kan
ha betydelse för hans försvar; sålunda kan det tänkas att han vill förebringa
utredning av betydelse för förvisningsfrågan. För domstolen synes
det — bland annat för bedömande av behovet av offentlig försvarare —
vara värdefullt att redan från början få veta åklagarens inställning i förvisningsfrågan.
Det synes ock stå i god överensstämmelse med gängse ackusatoriska
principer i rättegångsförfarandet, att frågan om förvisning i första
hand upptages efter därom av åklagaren framställt yrkande.

I därefter avgivet utlåtande anförde riksåklagarämbetet till en början, att
ämbetet delade de sålunda anförda synpunkterna på spörsmålet om vad
åklagaren hade att iakttaga beträffande mål, där prövning av fråga om
förvisning kunde förekomma. Ämbetet upplyste vidare, att ämbetet funnit
lämpligt utfärda cirkulär i ämnet till samtliga åklagare.

I berörda cirkulär, vilket var dagtecknat den 23 december 1957, förekom
följande uttalande av ämbetet.

Finner åklagare, som beslutar om åtal mot utlänning, sådana omständigheter
föreligga, som — i händelse av fällande dom — böra medföra förvisning
jämlikt 26 eller 27 § utlänningslagen, bör yrkande om förvisning göras
redan i stämningsansökningen. Därest det av särskilda skäl vid tidpunkten
för stämningsansökningens upprättande är tveksamt huruvida förvisning
bör ske, kan åklagaren lämpligen — utan att framställa yrkande därom —
i ansökningen ge tillkänna, att fråga om förvisning kan uppkomma i målet.
Finner åklagaren vid stämningsansökningens upprättande anledning icke
föreligga att framställa yrkande om förvisning, bör detta förhållande lämpligen
angivas. Vid huvudförhandlingen i målet bör åklagaren — oavsett om
yrkande om förvisning framställts i stämningsansökningen eller icke — slutgiltigt
ge sin ståndpunkt i förvisningsfrågan tillkänna.

Vidare anförde riksåklagarämbetet i sitt utlåtande följande: Spörsmålet,
huruvida domstols överväganden i förvisningsfrågan borde angivas i domen
även då brottet icke medförde förvisning, syntes vara aktuellt allenast i de
fall, där yrkande om förvisning icke framställts av åklagaren utan domstolens
prövning föranleddes av dess skyldighet att ex officio bedöma förvisningsspörsmålet.
Därest — såsom kunde antagas bli resultatet av ämbetets
uttalanden i ämnet — yrkande om förvisning regelbundet komme
att framställas av åklagaren, där sådan påföljd framstode som påkallad,
syntes nämligen en ofrånkomlig följd bli, att domstolen hade att såsom svar
å yrkandet i domen redovisa sin ståndpunkt. Vid sådant förhållande syntes
frågeställningen beröra ett problem av ringa räckvidd för framtiden. Ur
åklagarsynpunkt syntes en redovisning av domstolens ståndpunkt i de
undantagsfall, där utan att yrkande om förvisning framställts domstolen
ex officio prövat frågan och funnit förvisning ej böra ske, vara av underordnad
betydelse.

101

Enligt förut gällande utlänningslag ankom på länsstyrelse att pröva
frågan huruvida utlänning, som i Sverige begått brott, borde på grund
därav avlägsnas ur riket. Genom utlänningslagen den 30 april 1954 överflyttades
prövningen härutinnan till den domstol, som har att taga ställning
till frågan om ansvar för brottet. I 26 § första stycket stadgas sålunda att
— om utlänning dömes till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa,
eller utlänning medgivet anstånd med ådömande eller verkställande av
straff för sådant brott förklaras förverkat samt det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att
här i riket fortsätta brottslig verksamhet eller brottet eljest föranleder att
han icke bör få kvarstanna — domstolen må förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall enligt andra stycket i
samma paragraf hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden
samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som innehar
bosättningstillstånd eller som då åtalet väcktes sedan minst fem år tillbaka
varit bosatt i riket, må förvisas endast om synnerliga skäl äro därtill.

Förvisning kan enligt 27 § utlänningslagen — under vissa där angivna förutsättningar
— ifrågakomma även beträffande utlänning, som dömes till
ansvar för brott, varå enligt nämnda lag eller enligt författning, utfärdad
med stöd därav, kan följa fängelse.

Bestämmelserna om förvisning av utlänning äro grundade på principen
att domstolen bör i ett sammanhang avgöra vilka åtgärder som skola vidtagas
mot den dömde. Därvid kan domstolens ställningstagande till förvisningsfrågan
självfallet komma att inverka på de påföljder, som i övrigt
bestämmas. Detta har kommit till uttryck i stadgandet i 26 § tredje stycket
utlänningslagen, vari sägs att, om utlänning förvisas, det men han därigenom
lider skall beaktas vid bestämmandet av annan påföljd för brottet.

Av skäl, som anförts i förenämnda promemoria den 8 november 1957,
synes mig den mest ändamålsenliga ordningen vara, att fråga om förvisning
väckes av vederbörande åklagare. Med de av riksåklagaren den 23 december
1957 utfärdade anvisningarna i saken torde kunna förväntas, att utlänningen
och hans försvarare i tid får sin uppmärksamhet riktad på frågan
och att denna blir allsidigt belyst vid huvudförhandlingen.

Underlåter åklagare vid åtal mot utlänning för brott, som är av beskaffenhet
att kunna medföra förvisning, att framställa yrkande om sådan påföljd,
har domstolen emellertid att själv upptaga frågan. Att domstol har
att oberoende av särskilt yrkande därom upptaga förvisningsfrågan är
nämligen en konsekvens av att förvisning processuellt är att anse som en
ansvarspåföljd (se prop. nr 41/1954 s. 145 och 158).

För att domstolen skall erhålla erforderligt underlag för prövning av
frågan om förvisning, måste utredning i detta hänseende förebringas och
frågan dryftas under medverkan av parterna vid huvudförhandlingen. Rörande
förfarandet härutinnan framhöll departementschefen under förarbe -

102

tena till utlänningslagen (prop. nr 41/1954 s. 100), att det torde få ankomma
på åklagaren att, då fråga om förvisning uppkomme, inhämta erforderliga
upplysningar från den centrala utlänningsmyndigheten — d. v. s. statens
utlänningskommission — samt att verkställa nödig utredning. Departementschefen
framhöll i detta sammanhang vidare, att nämnda myndighet
även torde böra vara skyldig att på begäran av domstol tillhandagå denna
med yttrande såsom sakkunnig myndighet.

Såsom departementschefen uttalat ankommer det i första hand på åklagaren
att förebringa utredning för en såvitt möjligt allsidig belysning av
förvisningsfrågan. Finner domstolen utredningen böra fullständigas, lärer
den — i överensstämmelse med stadgandet i 45 kap. 11 § RB — äga
meddela åklagaren erforderligt föreläggande därom. Av betydelse för en
enhetlig rättstillämpning i fråga om förvisning synes mig ock vara, att domstol
begagnar möjligheten att inhämta yttrande från utlänningskommissionen
i tveksamma fall.

Beträffande det i förevarande ärende aktuella målet rörande Eskesen
synes av Rönnquists yttrande framgå, att häradsrätten, oaktat yrkande om
förvisning icke framställts av åklagaren och domen även i övrigt saknar
upplysning därom, ingått i prövning av förvisningsfrågan och därvid på
vissa skäl funnit, att Eskesen icke borde förvisas.

Vad angår häradsrättens materiella bedömning av förvisningsfrågan vill
jag till en början framhålla, att det är uppenbart, att vid en lämplighetsfråga
som den ifrågavarande utrymme finnes för olika meningar. För min
del är jag emellertid benägen anse, att häradsrätten, i och med att den fällde
Eskesen till ansvar för ett så allvarligt brott som mordbrand, bort förvisa
honom ur riket. Härvid är även för bedömandet av risken för Eskesens återfall
i brottslighet att beakta, att Eskesen även i sitt hemland begått brott
och att han betecknats såsom varande till sin natur tämligen godtrogen och
lättlockad. Vidare hade Eskesen vistats i Sverige endast kort tid. Han synes
dessutom icke ha genom släktskapsband eller eljest ägt någon närmare
anknytning här i landet. Häradsrättens liberala bedömning av förvisningsfrågan
synes knappast stå i överensstämmelse med den allmänna praxis,
som hos andra domstolar, enligt vad vid inspektioner iakttagits, plägar tilllämpas
i förevarande hänseende. Beträffande utlänning, som i Sverige begått
brott, har även enligt tidigare lagstiftning en relativt sträng praxis
härutinnan varit rådande (jfr Förvaltningsrättslig Tidskrift 1950 s. 36 o. f.).
Nu anförda synpunkter synas mig vara av den natur, att frågan om förvisning
under alla förhållanden bort för häradsrätten framstå åtminstone såsom
så tveksam, att utlåtande från utlänningskommissionen bort före
huvudförhandlingen inhämtas i frågan.

Med anledning av vad Rönnquist anfört därom, att häradsrättens ståndpunkt
i förvisningsfrågan vunne stöd av länsstyrelsens beslut att icke utvisa
Eskesen, må framhållas, att detta uttalande måste bero på missuppfattning

103

från Rönnquists sida. Länsstyrelsen har nämligen vid sin prövning av
utvisningsfrågan icke kunnat grunda sitt beslut på det av Eskesen i Sverige
begångna brottet. Det avgörande för länsstyrelsens ställningstagande har i
stället varit den brottslighet Eskesen låtit komma sig till last i sitt hemland.
Vad i sistnämnda hänseende förekommit mot honom har uppenbarligen,
såsom länsstyrelsen även funnit, icke utgjort tillräcklig anledning att
meddela utvisningsbeslut.

Beträffande häradsrättens underlåtenhet att i domen redovisa skälen för
sitt beslut i förvisningsfrågan vill jag såsom min mening framhålla, att
nämnda fråga i och för sig synes ha varit av sådan betydelse, att häradsrättens
bedömning därutinnan bort angivas i domen, i all synnerhet som
det enligt häradsrättens bedömande rörde sig om ett mycket allvarligt brott.
Brottets allvarliga art innefattade nämligen ett tungt vägande skäl för
förvisning. Vid nu angivet förhållande synes det mig ha varit särskilt angeläget,
att häradsrätten i sin dom redogjort för de synpunkter som oaktat
brottets svårhetsgrad föranlett rätten att icke ådöma förvisning.

Den av riksåklagaren utfärdade cirkulärskrivelsen kan förväntas medföra,
att åklagarna i fortsättningen regelmässigt komma att utan initiativ
från rättens sida ange sin ståndpunkt till fråga om förvisning. En konsekvens
härav torde bli, att även domstolarna måste redovisa skälen för sitt
ställningstagande till frågan. Med hänsyn härtill påkallas icke, utöver
vad som framgår av det redan sagda, något uttalande från min sida beträffande
spörsmålet, huruvida domstol — därest åklagare i något undantagsfall
skulle underlåta att ange sin ståndpunkt till förvisningsfråga — bör
redovisa skälen för sitt ställningstagande till frågan.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Rönnquist avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

4. Åsidosättande av regeln i 10 kap. 10 §, jämfört med 17 § första
stycket 4., RB om forum för tvist rörande skyldighet för
hyresgäst att ersätta hyresvärd för reparation,
som hyresvärden verkställt

Av handlingarna i ett genom klagomål av frisören Gustav Abrahamsson
i Arjeplog härstädes anhängiggjort ärende angående underlåtenhet av domstol
att beakta forumreglerna i lagsökningslagen och rättegångsbalken framgår
i huvudsak följande.

I en den 24 juli 1956 till lagsökningsdomaren i Västerbottens västra domsaga
inkommen ansökning om betalningsföreläggande yrkade Abrahamsson,
att köpmannen Sigvard E. Långberg, Sorsele, måtte förpliktas att till Abrahamsson
utgiva 340 kronor jämte ränta och ersättning för kostnaderna å

104

malet. Såsom stöd för sin fordran åberopade Abrahamsson en räkning av
följande lydelse: ”Köpmannen S. E. Långberg, Sorsele, Debet Frisören

Gustav Abrahamsson, Arjeplog.---- 1956 An. reparationskostnader

å lägenhet i fastigheten tomt nr 4 i kvarteret Katten i Arjeplog enligt
Arjeplogs hyresnämnds beslut av den 11 april 1956 kr. 340:— S:ma Kr.
340: —”. — Vid ansökningen fanns därjämte fogat följande besked i skiljemål
från Arjeplogs hyresnämnd:

”Arjeplogs hyresnämnd
Dnr 2 o. 3/1956.

Besked i mål

som hänskjutits till nämnd enligt lagen om medling i hyrestvister.

I skiljemål mellan Gustav Abrahamsson, hyresvärd, och S. E. Långberg,
hyresgäst, angående prövning av tvist angående fördelning av reparationskostnaderna
å lägenhet i fastigheten tomt nr 4 i kvarteret Katten i Arjeplogs
kyrkostad, har Arjeplogs hyresnämnd den 11 april 1956 meddelat
följande

Förslag till förlikning.

Nämnden föreslår förlikningsvis att hyresgästen skall som full gottgörelse

till hyresvärden erlägga 340 kronor.--------------

För Hyresnämnden:

Erik Spens”

Den 25 juli 1956 utfärdade den i domsagan tjänstgörande hovrättsfiskalen
Georg Normark föreläggande för Långberg att svara å ansökningen.
Sedan Långberg bestritt ansökningen, underrättade Normark den 6 augusti
1956 Abrahamsson därom samt föreläde denne att, därest han önskade att
målet skulle såsom tvistigt hänskjutas till rättegång, framställa yrkande
därom inom viss angiven tid. På av Abrahamsson därom framställd begäran
beslöt därefter tingsnotarien i domsagan Nils Nilsson den 23 augusti 1956,
att målet skulle hänskjutas till rättegång, varefter målet för vidare handläggning
överlämnades till tingsdomaren i domsagan Gustaf Wetterling,
som vid denna tidpunkt och fram till och med den 1 september 1956 jämlikt
förordnande förvaltade häradshövdingämbetet i domsagan. Wetterling
utfärdade den 24 augusti 1956 föreläggande för Abrahamsson att — i
enlighet med stadgandet i 29 § första stycket lagsökningslagen — lämna
bevisuppgift i målet. Med anledning därav inkom Abrahamsson den 29
samma månad med en skrift jämte bilagor. Därefter utfärdades den 1 september
1956 kallelser å parterna till första inställelse den 8 oktober 1956 å
Lycksele tingslags häradsrätts tingsställe i Storuman. Kallelserna expedierades
först den 4 september 1956. Samtidigt därmed avsändes till Långberg
ett exemplar av de den 29 augusti 1956 från Abrahamsson inkomna handlingarna.

Häradshövdingen i domsagan E.Thomasson, som den 2 september 1956
återinträdde i sin tjänst, tjänstgjorde därefter såsom ordförande i tings -

105

lagets häradsrätt till och med den 31 oktober 1956, utom — såvitt nu är i
fråga — dels den 14 september 1956, då han var tjänstledig med Wetterling
såsom vikarie, dels i vad avsåg förberedelsesammanträden å tingsstället i
Storuman den 8 oktober 1956, vilka jämlikt särskilt förordnande handlades
av Wetterling.

Den 14 september 1956 inkom i målet ytterligare en skrift jämte
bilaga från Abrahamsson. Kopia av dessa handlingar lät Wetterling samma
dag för kännedom tillställa Långberg.

Vid det under ordförandeskap av Wetterling hållna förberedelsesammanträdet
den 8 oktober 1956 voro såväl Abrahamsson som Långberg personligen
tillstädes, varjämte Abrahamsson biträddes av advokat. Vid förhandlingen
angåvo parterna sina ståndpunkter i målet samt utvecklade grunderna
därför. Vidare diskuterades möjligheterna till förlikning. Sedan parterna
därefter angivit viss bevisning, som de önskade åberopa vid kommande
huvudförhandling i målet, avslutades sammanträdet med att parterna
åtogo sig att snarast till rätten inkomma med fullständiga bevisuppgifter.

Sedan Thomasson någon tid efter förberedelsesammanträdet funnit att
parterna icke inkommit med utlovade bevisuppgifter, anmodade han kanslisten
i domsagan att infordra besked i nämnda hänseende från parterna.
Därefter övertog Wetterling från och med den 1 november 1956 på grund av
förordnande handläggningen av bland annat ifrågavarande mål.

Den 19 november 1956 tillskrev Wetterling Långbergs ombud i målet med
anmodan till denne att inkomma med fullständig bevisuppgift. Sedan ombudet
med anledning därav genomgått sina handlingar i saken, underrättade
han Wetterling att han ifrågasatte, huruvida icke målet anhängiggjorts vid
fel forum. Wetterling, som vid därefter företagen genomgång av målet fann
nämnda påpekande riktigt, tillskrev med anledning därav den 6 december
1956 parternas ombud med anmodan till dem att inkomma med ”påminnelser”
i forumfrågan. Sedan parterna inkommit med svar och Långberg i
samband därmed genom sitt ombud advokaten Folke Sahlman i Vilhelmina
yrkat ersättning för sina kostnader å målet med sammanlagt 487 kronor 80
öre, meddelade Wetterling den 19 december 1956 på häradsrättens vägnar
följande beslut: ”Enär förevarande tvist, som gäller, huruvida Långberg,
till vilken upplåtelse av hyresrätt till fast egendom skett, bör gälda kostnaderna
för reparation av den förhyrda affärslokalen, jämlikt 10 kapitlet
10 § RB skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är belägen, men
tomten nr 4 i kvarteret Katten i Arjeplog ej är belägen inom Lycksele
häradsrätts domvärjo, prövar häradsrätten lagligt avvisa Abrahamssons
talan. Abrahamsson förpliktas att gottgöra Långberg dennes kostnader å
målet med skiiliga ansedda 97 kronor 40 öre, varav 50 kronor utgör arvode
till Sahlman.”

Sedan Långberg överklagat häradsrättens beslut såvitt avsåg rättegångskostnaderna
samt därvid yrkat att han måtte erhålla den av honom vid

106

häradsrätten begärda kostnadsersättningen, förpliktade hovrätten för Övre
Norrland genom beslut den 13 juni 1957 Abrahamsson att ersätta Långberg
dennes rättegångskostnader vid häradsrätten med — förutom det av häradsrätten
utdömda beloppet — ytterligare 89 kronor 40 öre. Därjämte förpliktade
hovrätten Abrahamsson att ersätta Långberg dennes kostnader å
målet i hovrätten med 103 kronor. — Hovrättens beslut vann laga kraft.

I en den 9 september 1957 hit inkommen skrift anförde Abrahamsson
klagomål över att häradsrätten icke tidigare än som skett avvisat målet
samt hemställde om ersättning för de kostnader, som åsamkats honom genom
rättens nämnda underlåtenhet. I en sedermera hit inkommen skrift
meddelade Abrahamsson att hans ersättningsanspråk uppgick till 752 kronor
80 öre. Av detta belopp avsåg 289 kronor 80 öre vad Abrahamsson
enligt häradsrättens och hovrättens ovannämnda beslut förpliktats utgiva
till Långberg såsom ersättning för dennes kostnader å målet samt återstående
463 kronor Abrahamssons egna kostnader å målet.

I anledning av klagomålen avgåvo Thomasson, Wetterling, Normark och
Nilsson infordrade yttranden, varefter Normark i särskild skrivelse meddelade,
att Abrahamsson den 23 januari 1958 tillställts ett belopp av 754
kronor såsom ersättning för den skada han lidit genom häradsrättens dröjsmål
med avvisandet av hans talan.

Därefter inkom Abrahamsson med påminnelser, vari han vitsordade att
han av Thomasson, Wetterling och Normark mottagit sistnämnda belopp
samt förklarade sig nöjd med det honom tillställda ersättningsbeloppet,
varför han icke påfordrade vidare åtgärd i saken. I

I 10 kap. 10 § RB stadgas, bland annat, att tvist om nyttjanderätt till
fast egendom skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är belägen.
Lag samma vare, om — då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till
sådan egendom upplåtits — fråga är om arrende, hyra, hävd, byggnads
underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

Med sistnämnda uttryck avsés exempelvis hyresgästs skyldighet att vårda
eller underhålla hyreslägenhet eller att utgiva ersättning för reparationer,
som hyresvärden verkställt (se Gärde m. fl.: Nya Rättegångsbalken s. 90).

Forumbestämmelserna i 10 kap. 10 § RB äro av absolut karaktär och
skola av domstolen iakttagas oavsett huruvida parterna göra foruminvändning
eller icke (RB 10 kap. 17 § 4.). Brist i rättens behörighet utgör
rättegångshinder.

Reglerna i 10 kap. 10 § RB gälla — enligt 31 § lagsökningslagen — jämväl

107

i mål om betalningsföreläggande. Även i sådana mål har rätten att självmant
pröva sin behörighet.

Därest rätten finner hinder möta för upptagande av ansökning om
betalningsföreläggande, skall ansökningen avvisas (21 § lagsökningslagen).

Redan av de vid Abrahamssons ansökning om betalningsföreläggande
fogade handlingarna framgick otvetydigt, att dennes fordran avsåg ersättning
för reparationskostnader beträffande en av Abrahamsson till Långberg
uthyrd lägenhet i fastigheten tomten nr 4 i kvarteret Katten i Arjeplogs
kyrkostad. Då denna fastighet icke var belägen inom något av de i Västerbottens
västra domsaga ingående tingslagens domsområden, hade häradsrätten
— på grund av ovan nämnda stadganden i rättegångsbalken och
lagsökningslagen — rätteligen bort utan saklig prövning av ansökningen
omedelbart avvisa densamma. Vid sådant förhållande har häradsrätten icke
lagligen ägt handlägga målet på sätt som skett. Fel vidlåder härigenom
samtliga de åtgärder, som från häradsrättens sida vidtagits beträffande
målet från och med att beslut fattades om att ansökningen skulle delgivas
med Långberg, till dess Wetterling den 19 december 1956 avvisade Abrahamssons
talan.

För häradsrättens beslut den 25 juli 1956 att delgiva ansökningen om
betalningsföreläggande med Långberg är Normark ansvarig, liksom för den
underrättelse, som den 6 augusti samma år, sedan Långberg bestritt ansökningen,
utfärdats till Abrahamsson att inom viss tid angiva, huruvida han
önskade, att målet skulle såsom tvistigt hänskjutas till rättegång. Ansvaret
för beslutet den 23 augusti 1956 om målets hänskjutande till rättegång
åvilar Nilsson.

Såväl Normark som Nilsson ha i samband med de av dem fattade besluten
varit pliktiga att granska handlingarna med sådan noggrannhet att
de bort uppmärksamma, att häradsrätten icke var behörig att pröva målet.
De ha följaktligen genom att förbise behörighetsfrågan gjort sig skyldiga
till försummelse i tjänsten.

Vad angår ansvaret för de åtgärder som därefter vidtagits i målet vill jag
framhålla följande. Såväl Thomasson som Wetterling ha förklarat, att icke
någon av dem numera kunde med säkerhet minnas vem av dem som beslutat
om utfärdandet av kallelserna till första inställelsen i målet den 8 oktober
1956. Kallelserna till förhandlingen voro dagtecknade den 1 september
1956, då Wetterling uppehöll häradshövdingämbetet i domsagan, men
expedierades först den 4 samma månad, vid vilken tidpunkt Thomasson
återinträtt i tjänst. Thomasson har förklarat, att det vore mycket möjligt
att han i samband med besök på domsagokansliet den 1 september 1956
uttryckt önskemål om att målet skulle utsättas till förhandling. — Utredningen
giver icke vid handen, att Thomasson tagit eller bort taga sådan
befattning med målet att han bort uppmärksamma, att detta anhiingiggjorts
vid fel forum.

108

Även om Wetterling icke kan göras ansvarig för beslutet den 1 september
1956 om målets utsättande till första inställelse den 8 oktober 1956, har det
likväl ålegat Wetterling att före detta sammanträde taga sådan del av
handlingarna i målet, att han uppmärksammat behörighetsfrågan. Jag finner
därför att även Wetterling genom att förbise denna fråga gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten.

Genom häradsrättens underlåtenhet att tidigare än som skett avvisa
målet hade Abrahamsson åsamkats kostnader. Dessa hänförde sig uppenbarligen
i huvudsak till tiden efter det att målet hänskjutits till rättegång.
Till den skada som uppkommit hade Abrahamsson dock i viss mån själv
medverkat genom att anhängiggöra målet vid fel forum. Som Abrahamsson
sedermera tillställts 754 kronor och därigenom till fullo gottgjorts för
den skada som åsamkats honom, fann jag — då det förbiseende, som Normark,
Nilsson och Wetterling låtit komma sig till last, med hänsyn till omständigheterna
måste anses rätt ursäktligt — mig kunna låta i saken bero
vid en erinran om vikten av att forumreglerna i 10 kap. RB noggrant
iakttagas.

5, Om förfarandet, då domstol skall skilja sig från brottmål,
där tilltalad icke före preskriptionstidens utgång
fått del av stämning

Av handlingarna i ett av mig i samband med inspektion av länsstyrelsen
i Södermanlands län upptaget ärende inhämtas följande.

Den 16 januari 1953 greps köpmannen Ernst Åke Alm såsom misstänkt
för rattfylleri. I stämningsansökningar som inkommo till Stockholms rådhusrätt,
femtonde avdelningen, den 17 mars 1953 och den 27 oktober 1953
yrkade åklagaren ansvar å Alm för rattfylleri dels den 16 januari 1953,
dels den 12 september 1953. De till rådhusrätten ingivna förundersökningsprotokollen
innehöllo uppgift om att polismyndigheten den 10 februari
1953 beslutat att omhändertaga Alms körkort och att beslutet överlämnats
till länsstyrelsen i Södermanlands län, som utfärdat körkortet. Rådhusrätten
utfärdade stämningar den 15 juni och den 11 november 1953. Alm
kunde emellertid icke anträffas för delgivning av stämningarna. Genom
beslut den 26 september 1955 avskrev rådhusrätten målen. Härom underrättades
åklagaren. Däremot skickades icke sådant meddelande, som avses
i 80 § 2 mom. andra stycket vägtrafikkungörelsen.

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Södermanlands län i april 1957
uppmärksammade jag följande: Länsstyrelsen hade i anledning av polis -

109

myndighetens beslut att omhändertaga Alms körkort — vilket beslut delgivits
Alm den 12 februari 1953 — genom beslut den 23 i sistnämnda månad
återkallat Alms körkort tillsvidare samt kommunicerat handlingarna med
Alm, vilket skett den 27 i samma månad. Någon förklaring syntes ej ha
avgivits av Alm. Skrivelser hade därefter från länsstyrelsens sida avlåtits till
rådhusrätten med förfrågan om målet mot Alm dels den 13 november 1954,
därvid erhölls besked att Alm då ännu icke delgivits stämning, och dels
den 11 januari 1956. I anledning av sistnämnda förfrågan inkom den 21
januari meddelande, att målet den 26 september 1955 avskrivits på grund
av preskription. Genom resolution den 31 januari 1956 beslöt länsstyrelsen
att återlämna körkortet till Alm.

I anledning av vad sålunda iakttagits lät jag i inspektionsprotokollet
anteckna: Försåvitt icke Alm tidigare dömts för grov vårdslöshet i trafik
eller för rattfylleri — varom dock handlingarna saknade uppgift — syntes
den längsta återkallelsetiden ha utgjort två år från den 12 februari 1953.
Vid angivna förhållande syntes sålunda återkallelsetiden ha utgjort nära
ett år utöver vad som lagligen kunnat ifrågakomma.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen bland annat: Den längsta möjliga
återkallelsetiden i detta fall hade varit fem år. Länsstyrelsen hade
nämligen den 30 september 1949 återkallat Alms körkort under en tid av
åtta månader på grund av att Alm den 1 september 1949 av Stockholms
rådhusrätt dömts att utgiva 80 dagsböter för bland annat rattfylleri.
Vidare hade länsstyrelsen den 9 januari 1953 meddelat Alm varning för
vårdslöshet i trafik. Med hänsyn till vad som förekommit mot Alm skulle
hans körkort ha blivit återkallat en avsevärd tid, om han blivit dömd för
de år 1953 begångna rattfylleribrotten. Utöver de förut omnämnda skriftliga
förfrågningarna hade från länsstyrelsens sida även gjorts muntliga
förfrågningar hos rådhusrätten för att efterhöra, huruvida Alm dömts eller
när dom kunde väntas i målet.

Länsstyrelsen ifrågasatte slutligen, om icke 80 § andra stycket vägtrafikkungörelsen
— enligt vilken det åligger underrätt att, om körkortsinnehavare
åtalats för förseelse, begången vid förande av motorfordon, och
körkortet omhändertagits, underrätta länsstyrelsen, därest åtalet nedlägges
eller rätten frikänner den tilltalade — kunde giva stöd för en sådan
tolkning, att domstolen även i ett fall som detta bort underrätta länsstyrelsen
om att målet mot Alm avskrivits. I

I anledning diirav anmodade jag rådhusrätten att inkomma med yttrande
rörande orsaken till att underrättelse jämlikt 80 § andra stycket vägtrafikförordningen
icke lämnats länsstyrelsen.

Med anledning av remissen inkom assessorn Helge Ileurgrcn, som handlagt
målen, med yttrande däri han anförde följande.

110

Beslutet om avskrivning av malen fattades, sedan rätten funnit, att Alm
icke kunnat anträffas för delgivning av stämning, innan de åtalade brotten
preskriberats. Förenämnda stadgande, som avsåge frikännande dom och
nedläggande av åtal, vore icke tillämpligt i förevarande fall. Någon frikännande
dom hade icke meddelats. Ej heller hade åtalen nedlagts. Någon
skyldighet att underrätta länsstyrelsen om avskrivningsbeslutet förelåge
därför icke. Att likställa en avskrivning av mål med frikännande dom eller
nedläggande av åtal kunde nämligen icke komma i fråga. Heurgren ville
icke förneka, att underrättelse, som här avsåges, kunde ha betydelse. Insikt
därom hade han emellertid erhållit först genom vad som blivit upplyst i
detta ärende.

Genom ny remiss den 16 juni 1958, vid vilken fogades en å justitieombudsmansexpeditionen
upprättad promemoria, hemställde jag att rådhusrätten
ville efter hörande av Heurgren avgiva yttrande. Rådhusrätten anförde
i anledning därav följande.

Enligt 45 kap. 8^ § RB skall stämningsansökan avvisas, om det är uppenbart,
att målet på grund av rättegångshinder ej kan upptagas till provning.
Med rättegångshinder betecknas enligt Gärdes m. fl. kommentar till
rättegångsbalken (s. 466) brist i de förutsättningar, som äro föreskrivna i
lag eller eljest måste anses gälla för att i ett särskilt fall käranden skall
kunna erhålla materiell prövning av sin talan. Sedan straff för de brott,
vilka åklagaren i stämningsansökningen lagt Alm till last och å vilka icke
kunnat följa svårare straff än fängelse, jämlikt 5 kap. 14 § strafflagen förfallit,
emedan Alm icke före preskriptionstidens utgång anträffats för delgivning
av stämningarna å honom, hade enligt rådhusrättens mening dylik
brist förelegat. Att straff för berörda brott varit förfallet vid tiden''för
Heurgrens avskrivningsbeslut hade framgått redan av gärningsbeskrivningarna
i stämningsansökningarna. Det hade således då varit uppenbart,
att malen på grund av rättegångshinder ej kunnat upptagas till saklig
prövning. Med hänsyn till vad nu anförts syntes i 45 kap. 8 § RB angiven
förutsättning för stämningsansökningarnas avvisande — Henrgrens åtgärd
att på grund av preskription avskriva målen hade givetvis i sak innefattat
dylikt avvisande — nämligen att målen på grund av rättegångshinder
uppenbarligen ej kunnat upptagas till prövning ha förelegat. — Det förefölle
således rådhusrätten som om Heurgren till stöd för sin åtgärd att avskriva
målen kunde åberopa sig på berörda stadgande i RB. Någon skyldighet
att bereda åklagaren tillfälle att yttra sig, innan rätten jämlikt detta
stadgande skilde saken från sig, syntes icke föreligga. I likhet med vad
Heurgren i sitt yttrande i ärendet uttalat funne rådhusrätten, att 80 § 2
mom. andra stycket vägtrafikkungörelsen varken enligt ordalagen eiler
analogivis vore tillämplig i förevarande fall (avvisningsbeslut jämlikt RB
45:8). Skyldighet att underrätta länsstyrelsen hade följaktligen icke förelegat
för Heurgren, även om sådan underrättelse kunde ha haft betydelse. I

I en till Stockholms rådhusrätts femtonde avdelning den 18 december
1958 avlåten skrivelse, varav avskrift tillställdes länsstyrelsen i Södermanlands
län, anförde jag därefter följande.

111

Enligt 5 kap. 14 § strafflagen är straff för brott förfallet, om viss tid förflutit
innan den misstänkte erhållit del av åtalet. Denna konstruktion av
bestämmelserna om preskription har ansetts föra med sig att domstol, även
där åtal väckes för sent, har att ge sin dom formen av en prövning av åtalet
(se Strahl: Om påföljder för brott, 2 uppi. s. 73). Strahl uttalar vidare:
”Domstolen skall lämna åtalet utan bifall; den skall icke, såsom när åtal anställts
utan att en åtalsförutsättning är uppfylld, avvisa det.” Samma uppfattning
har uttalats även av andra författare, se Dillén i Föreläsningar i
straffprocessrätt s. 254 not 2 och Strömberg i Åtalspreskription s. 73 o. f.;
jfr ock strafflagberedningen i SOU 1953: 17 s. 146. I sitt år 1957 utgivna
Kompendium över civilprocessen, del II, s. 20, konstaterar professor Ekelöf,
att åtalspreskription i praxis föranleder ogillande av åtalet, ehuru det finns
exempel på att detta i stället avvisats (jfr t. ex. NJA 1912 s. 551). Enligt
Ekelöf motiverar åtalspreskriptionens syfte, att man kan av avgörandet
utläsa att någon straffbarhet ej längre åvilar gärningsmannen. Ekelöf anför
vidare: ”Möjligen kunde man tänka sig att åtalet borde avvisas i de fall
då man redan av stämningsansökningen kan fastslå att åtalspreskription
föreligger. Även detta vore emellertid olämpligt. Förnekar den tilltalade
gärningen, bör han ha möjlighet att utverka en dom vari fastslås att han
icke är gärningsman. Utgjorde preskriptionen processhinder, bleve detta
icke fallet.”

Till den uppfattning om åtalspreskriptionens innebörd i nu berörda hänseende,
som sålunda kommit till uttryck i teori och praxis, vill jag i princip
ansluta mig. Åtalspreskription bör således icke betraktas som rättegångshinder.

Om domstol i enlighet med vad nu sagts har att även i preskriptionsfall
ingå i en viss prövning av åtalet, uppkommer fråga, hur domstolen skall
förfara, då i ett dylikt fall stämningsansökningen icke kunnat delges den
misstänkte. Eftersom åtalspreskription icke är att hänföra till rättegångshinder
och sålunda icke är att jämställa med det förhållandet, att en åtalsförutsättning
saknas, synes åt rättens avgörande icke kunna ges formen
av ett avvisande av åklagarens talan. Än mindre kan avskrivning vara den
rätta formen för avgörande av det genom stämningsansökningen anhängiggjorda
målet. Å andra sidan lärer domstolen — då stämningsansökningen
icke delgivits den misstänkte — icke kunna ingå på den begränsade sakprövning,
som ett ogillande av åtalet på grund av preskription innebär.
Det kan ej heller vara rimligt att rätten i en dylik situation, som av naturliga
skäl icke reglerats i RB, skall fortsätta försöken att delge den misstänkte
stämningsansökningen bara för att få tillfälle att efter huvudförhandling
på grund av preskription lämna åtalet utan bifall. Med hänsyn
till vad sålunda anförts lärer det i här berörda fall icke återstå annan möjlighet
för rätten än att taga kontakt med åklagaren för att efterhöra hans

112

inställning till saken. Det är självfallet att åklagaren i en sådan situation
nedlägger åtalet, varpå målet bör kunna avskrivas.

Enligt min mening hade det följaktligen i förevarande fall varit riktigast,
om rådhusrätten tagit kontakt med åklagaren. Det kan härvid för visst
antagas, att åklagaren — sedan han uppmärksammats på att preskription
inträtt — skulle ha nedlagt åtalen. Om så skett, hade det enligt uttrycklig
föreskrift i 80 § andra stycket vägtrafikkungörelsen ålegat rätten att underrätta
länsstyrelsen om att åtalen nedlagts.

Jag vill emellertid framhålla, att det på grund av utgången av rättsfallet
NJA 1912 s. 551 kan — trots vad här anförts — framstå såsom tveksamt,
huruvida åtalspreskription utgör rättegångshinder eller icke. Med
hänsyn härtill kan det uppenbarligen icke läggas en domare till last såsom
fel, om han i ett fall som det förevarande — i likhet med rådhusrätten —
finner att åklagarens talan bör avvisas.

Såsom handläggningen nu skett, giver den anledning framhålla, att
beträffande avvisningsbeslut och avskrivningsbeslut olikheterna icke äro av
blott formell art och att åtskillnad därför givetvis måste göras mellan de
båda beslutsformerna.

Vad slutligen beträffar skyldigheten att skicka meddelande jämlikt 80 §
2 mom. andra stycket vägtrafikkungörelsen är obestridligt, att nämnda
stadgande saknar uttrycklig föreskrift om uppgiftsskyldighet vid avvisning
av åtal. Av stadgandets formulering framgår emellertid, att det syftar till
att möjliggöra för en körkortsinnehavare, som interimistiskt fråntagits körkortet,
att, sedan det befunnits att något ansvar icke åvilar honom, omedelbart
återfå körkortet. Med hänsyn till angivna syfte med stadgandet
borde Heurgren enligt min mening ha underrättat länsstyrelsen om det
fattade avskrivningsbeslutet. Som stadgandet enligt ordalagen icke omfattar
fall av avvisning, kan uraktlåtenheten att underrätta länsstyrelsen
om beslutet icke läggas Heurgren till last såsom fel. Jag låter därför, såvitt
angår Heurgrens befattning med saken, bero vid mina här gjorda uttalanden.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i sitt yttrande anfört kan någon anmärkning
icke riktas mot länsstyrelsens handläggning av körkortsärendet.
Mitt i inspektionsprotokollet antecknade uttalande kan följaktligen icke
vidhållas.

6. Förbiseende vid granskning av delgivningsbevis, i följd varav
tredskodom kommit att meddelas mot person, som
icke blivit behörigen stämd I

I samband med min inspektion den 15 mars 1958 av rådhusrätten i
Örebro uppmärksammade jag följande.

113

Genom dom den 1 december 1952 dömde rådhusrätten till äktenskapsskillnad
mellan rörmontören Ingemar llodefors och hans hustru Linnéa
Rodefors, född Eriksson, och förpliktade därvid Ingemar Rodefors att till
Linnéa Rodefors utge underhållsbidrag med 100 kronor i månaden så länge
hon levde ogift.

I en den 10 augusti 1957 till rådhusrätten inkommen stämningsansökan
(T 294/1957) yrkade Ingemar Rodefors, att rätten måtte befria honom från
skyldigheten att utge nämnda underhållsbidrag. I ansökningen upplystes,
att Linnéa Rodefors sedan den 20 mars 1956 vore intagen för vård å
Sundby sjukhus i Strängnäs. Enligt ett vid ansökningen fogat intyg av t. f.
överläkaren vid sjukhuset Anna Greta Eriksson vore Linnéa Rodefors
betydligt sjuk, slö, slapp och avtrubbad och komme troligen att förbli sjuk
avsevärd tid framåt. Stämning med kallelse till första inställelse utfärdades
å Linnéa Rodefors under adress sjukhuset och delgavs den 14 augusti 1957
med överläkaren Elin Wingqvist-Renck. Å den för inställelsen utsatta
dagen, den 12 september 1957, inställde sig icke Linnéa Rodefors. På
yrkande av Ingemar Rodefors meddelade rådhusrätten samma dag tredskodom,
varigenom förordnades, att Ingemar Rodefors från och med den 1
september 1957 ej vidare skulle utge underhållsbidrag till Linnéa Rodefors.
Målet handlades av numera rådmannen Axel Ahlbeck, som då var assessor
vid rådhusrätten.

Jag anmärkte vid inspektionen, att Linnéa Rodefors icke syntes ha blivit
behörigen stämd, och hänvisade därvid till 33 kap. 6 och 13 §§ RB. Vidare
erinrade jag om att — på grund av innehållet i 75 § stadgan den 19 september
1929 angående sinnessjukvården i riket — det ålegat vederbörande
överläkare vid sjukhuset att, sedan genom stämningen framkommit, att
Linnéa Rodefors vore i behov av förmyndare eller god man, skyndsamt
anmäla förhållandet hos rätten. Sådan anmälan hade, såvitt framgick av
akten i målet, icke skett. I

I avgivet yttrande i ärendet medgav Ahlbeck, att Linnéa Rodefors icke
blivit behörigen stämd och att ett förbiseende från hans sida förelåge.

Vidare anförde Ahlbeck följande.

Under 1957 ombesörjdes vid rådhusrättens civilavdelning granskning av
verkställda delgivningar sålunda. Kontoristen å avdelningen, som är väl
insatt i bestämmelserna om delgivning, emottog inkomna delgivningsbevis
och verkställde en första granskning av desamma. Fanns ej någon anledning
att ifrågasätta giltigheten av delgivningen, gjordes anteckning i delgivningsförteckningen,
varefter beviset försett med anteckning om målets
nummer överlämnades till den domare som handlade målet. Om ej heller
denne fann anledning till anmärkning mot delgivningen, lade han beviset
i akten. I civilassessorns mål tillämpades vidare av praktiska skäl den
anordningen att på en lapp, som anbringades å aktomslaget, antecknades
namnen å samtliga personer i målet, med vilka delgivning skulle ske. Efterhand
som delgivningsbevisen inkommo, strök assessorn i samband med sin
granskning av delgivningsbevisen ett vågrätt streck (iver varje namn med
vilket delgivning skett. (Av lappen kunde man sålunda utan att behöva
genomgå samtliga delgivningar snabbt avliisa vilka personer som blivit

8 -Justitieombudsmannens ömhet sbcrättclsc till 1959 ars riksdag.

114

delgivna i målet.) Därefter blevo delgivningsbevisen som regel ej föremål
för ytterligare granskning. Vid någons utevaro undersöktes emellertid, vid
vilken tidpunkt delgivning ägt rum med utebliven för bedömande av påföljden
av utevaro.

Något minne av att Ahlbeck sett ifrågavarande utlänmingsbevis, varå
Elin Wingqvist-Renck tecknat erkännande av mottagandet, har Ahlbeck
icke. Om han observerat förhållandet, skulle han ej ha godkänt delgivningen
utan föranstaltat om ny delgivning. — Stämning i målet utfärdades av en
vikarie å Ahlbecks tjänst. Vid tidpunkten då delgivningsbeviset inkom
voro, enligt vad Ahlbeck nu inhämtat, såväl kontoristen å avdelningen som
Ahlbeck själv semesterlediga. Då Ahlbeck före förhandlingen genomgick
målet, har han uppenbarligen först funnit, att samtliga delgivningar varit
avprickade ä ”hjälplappen”, varefter han ej före förhandlingen ägnat frågan
om delgivning någon uppmärksamhet. Ehuru Ahlbeck ej har mer än ett
mycket svagt minne av förhandlingen i målet, är han absolut övertygad om
att han i anledning av Linnéa Rodefors’ utevaro tittat på utlämningsbeviset
som gällde henne. Ahlbeck brukar nämligen alltid för de i ett mål
tillstädeskomna tillkännagiva såväl påföljden av utevaro för utebliven
enligt utfärdad stämning eller kallelse som ock datum för delgivning med
utebliven. I förevarande fall har Ahlbeck tydligen endast konstaterat, att
Linnéa Rodefors’ utevaro kunde medföra tredskodom och vilken dag den å
henne utfärdade stämningen delgivits. Tyvärr måste det ha undgått Ahlbeck
att utlämningsbeviset ej undertecknats av Linnéa Rodefors, vartill
torde ha bidragit att han sett att vederbörlig blå blankett använts, vilken
ju ej får undertecknas av annan än den som avses med delgivningen.

Aldbeck anser sig kunna utgå ifrån att Elin Wingqvist-Renck tämligen
omgående låtit tillställa Linnéa Rodefors delgivningsförsändelsen och att
Linnéa Rodefors sålunda haft samma möjligheter att bevaka sin rätt som
om delgivningsförsändelsen av postfunktionären-utlämnaren direkt tillställts
Linnéa Rodefors.

Slutligen framhöll Ahlbeck i yttrandet, att han i fortsättningen komme
att ägna frågan om delgivning sådan uppmärksamhet, att ett förbiseende
av angiven art ej upprepades.

Härefter anförde Elin Wingqvist-Renck i avgivet yttrande följande.

Den 14 augusti 1957 har Elin Wingqvist-Renck å tjänstens vägnar erkänt
mottagande å sjukhuset av en till Linnéa Rodefors adresserad delgivningsförsändelse.
Denna försändelse har därefter, i likhet med andra brev
till de intagna, av sjukhusets postbud inlämnats till föreståndarinnans
på avd. K expedition, där sortering till de olika avdelningarna sker. På
expeditionen avhämtas posten av de olika avdelningarnas översköterskor
och överlämnas av dem till patienterna. Så har givetvis skett också i detta
fall, men efter så lång tid är det icke möjligt få någon klarhet i vilken sköterska
som just den dagen tjänstgjorde som översköterska. Själv återkom
Elin Wingqvist-Renck den 12 augusti 1957 i tjänst efter fem veckors
semester. Arbetet som överläkare på en avdelning av avd. K:s storlek är
alltid synnerligen betungande; efter en lång semester, när man har att
ta ställning till massor av olika kvarliggande ärenden och samtidigt hastigast
möjligt måste sätta sig in i allt, som förevarit under semestern, kunna
detaljer lätt falla ur minnet. Att Linnéa Rodefors’ ärende varit under be -

115

handling under Elin Wingqvist-Rencks bortovaro, visste Elin WingqvistRenck
genom sin vikarie, likaså att det gällde underhållsbidraget från mannen.
Bland handlingarna finns nämligen en kopia av det svar en juridisk
byrå i Örebro, som tydligen hade fallet om hand, fick av Elin WingqvistRencks
vikarie den 19 juli 1957. Elin Wingqvist-Renck kan nu endast förmoda,
att hon antog, att delgivningsförsändelsen innehöll besked i detta
ärende. Hon kan nu ej minnas detaljerna härvidlag, troligast är väl, att
hon ämnat på avdelningen efterhöra vad brevet innehöll men på grund av
arbetsbördan råkat glömma bort detta. Likaså är det mycket troligt, att
på grund av personalbyte på avdelningen under semestertid också där delgivningsförsändelsens
ankomst blivit bortglömd. — Tidigare har Elin
Wingqvist-Renck ej tagit något initiativ till omyndigförklaring av Linnéa
Rodefors beroende på följande. Linnéa Rodefors’ skilsmässa var tydligen
definitiv i december 1952, sålunda vid en tidpunkt, då hon ej var intagen
å sjukhuset. Hennes affärer ha sedermera tydligen skötts av hennes mor.
Elin Wingqvist-Renck har därför ej haft anledning tidigare göra något åt
saken. Da Elin Wingqvist-Renck såg den ovannämnda skrivelsen från den
juridiska byrån, antog hon, att byrån hade bemyndigande sköta om underhållsärendet.
Ej heller visste hon vad som stod i delgivningsförsändelsen.
Sedermera har emellertid, via Linnéa Rodefors’ mor, genom socialvården
i Västerås, gjorts framställning om utlåtande för omyndigförklaring av
Linnéa Rodefors. Den 27 september 1957 har Elin Wingqvist-Renck utfärdat
dylikt utlåtande.

I ifrågavarande fall har det varit omöjligt att av Linnéa Rodefors få
några klara besked angående delgivningen. Ej heller har någon i tjänst
varande sköterska något minne av densamma. Då emellertid Linnéa Rodefors,
i likhet med andra schizophrena patienter, samlar på sig diverse ting,
har hennes privata förråd noggrant genomgåtts. Därvid har man också
funnit hela delgivningskonvolutet, som Linnéa Rodefors tydligen ej alls
förstått och endast införlivat med sina samlingar.

Som gammal psykiater med mer än 35 års tjänst, därav sedan den 1
januari 1931 som överläkare (sjukvårdsläkare), tillåter Elin WingqvistRenck
sig undra, om det ej i fall som detta vore lämpligaste gången, att
vederbörande domstol gjorde en förfrågan hos vederbörande sjukvårdsläkare,
dels huruvida å sinnessjukhus intagen patient överhuvudtaget kan
mottaga en sådan delgivning, varom här varit fråga, dels om patienten kan
infinna sig inför rätta. Hade så skett, hade givetvis det hela klarats upp
omgående.

Elin Wingqvist-Renck kan sålunda endast erkänna och beklaga, att hon
på ovan nämnda grunder icke ägnat fallet den uppmärksamhet, som rätteligen
krävts, och skall i fortsättningen, därest likartade fall åter förekomma,
i möjligaste mån söka undvika, att sådan försumlighet återupprepas. I

I en senare hit ingiven skrift anförde Ahlbeck följande.

Ingemar Rodefors’ ombud, juris kandidaten Ingvar Malmberg i Rumla,
har på Ahlbccks begäran meddelat, att tredskodomen delgivits med Linnéa
Rodefors personligen den 1 oktober 1957, varom delgivningsbevis a tecknats
domen.

Rådhusrätten förordnade den 28 oktober 1957 änkefru Anna Eriksson till
förmyndare för Linnéa Rodefors, som är hennes dotter. Enligt vad Ahlbeck
nu erfarit hade Anna Eriksson då vetskap om tredskodomen. Efter kon -

116

ferens med föreståndaren för Örebro läns rättshjälpsanstalt, advokaten
Arvid Berggren, beslöt Anna Eriksson att ej överklaga domen.

Sedan Ahlbeek anhållit, att Anna Eriksson ville i tillämpliga delar bekräfta
riktigheten av vad ovan angivits, har han genom Berggren erhållit
ett av Anna Eriksson den 1 december 1958 undertecknat intyg.

Nämnda intyg, vilket Ahlbeek insänt hit, innehöll följande.

Då Anna Eriksson förordnades till förmyndare för Linnea Rodefors,
kände Anna Eriksson till att rådhusrätten genom tredskodom den 12 september
1957 förordnat, att Linnéa Rodefors’ make Ingemar Rodefors från
och med den 1 september 1957 ej vidare skulle utgiva underhållsbidrag till
Linnéa Rodefors. Tiden för återvinningstalan mot domen hade då ej gått
till ända. Efter konferens med advokat fann Anna Eriksson sig emellertid
icke böra söka återvinning mot domen, utan bestämde sig i stället för att
eventuellt återupptaga underhållsfrågan vid en senare tidpunkt. Vid tiden
för domens meddelande var Linnéa Rodefors intagen å Sundby sjukhus och
något egentligt behov av underhållsbidrag förelåg då ej; Anna Eriksson
räknade med att Linnéa Rodefors efter någon tid skulle bli utskriven och
och att hon då skulle bli i behov av underhållsbidrag.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande i skrivelse till Ahlbeek
upptagna uttalanden.

Såsom det till rådhusrätten inkomna delgivningsbeviset ger vid handen,
har delgivningen av stämningen skett icke med Linnéa Rodefors utan med
Elin Wingqvist-Renck i egenskap av överläkare å den avdelning av sjukhuset,
där Linnéa Rodefors var intagen. Vid första inställelsen har Ahlbeek
icke uppmärksammat, att Linnéa Rodefors sålunda icke blivit behörigen
stämd, utan efter yrkande av Ingemar Rodefors meddelat tredskodom, varigenom
denne befriades från skyldighet att utge underhållsbidrag till Linnéa
Rodefors.

Att märka är att vad i målet var upplyst rörande Linnéa Rodefors’ hälsotillstånd
utgjort anledning antaga, att hennes utevaro kunde bero på laga
förfall. Även om Linnéa Rodefors skulle ha erhållit behörig del av stämningen,
har sålunda enligt min mening — på grund av stadgandet i 32 kap.
6 § RB — förutsättning för tredskodom icke förelegat.

Emellertid framgår av utredningen, att den för Linnéa Rodefors sedermera
förordnade förmyndaren, efter samråd med advokat, beslutat att icke
söka återvinning i anledning av tredskodomen utan i stället bestämt sig för
att senare, om så erfordrades, begära omprövning av underhållsfrågan.
Eftersom förmyndaren sålunda godtagit tredskodomen, kan det fel, Ahlbeek
enligt det ovan sagda låtit komma sig till last genom att under de föreliggande
omständigheterna meddela tredskodom i målet, icke anses ha medfört
skada för Linnéa Rodefors. Vid sådant förhållande finner jag i denna del av

117

ärendet mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit, med en allvarlig
erinran om nödvändigheten av att granskning av delgivningsbevis i fall
som det förevarande sker på ett fullt betryggande sätt.

I detta sammanhang vill jag framhålla att, med hänsyn till föreliggande
upplysningar om Linnea Rodefors, det enligt min mening varit lämpligt,
om rådhusrätten, sedan målet inkommit, från vederbörande överläkare inhämtat
upplysning — t. ex. genom ett telefonsamtal — huruvida icke skäl
förefunnes att till rätten göra anmälan om behov av förmyndare eller god
man att företräda Linnea Rodefors i målet.

Vad beträffar sjukhusets befattning med saken lät jag — under hänvisning
till vad i inspektionsprotokollet därutinnan anmärkts — bero vid vad
i ärendet förekommit.

7. Är kostnad för kungörande av klandertalan mot utdelningsförslag
i konkurs att anse såsom konkurskostnad eller
att hänföra till den klandrande partens
rättegångskostnader?

Sedan advokaten Bengt Bergendal i Göteborg i egenskap av förvaltare i
radiomontören Alf Olssons vid Hisings, Sävedals och Kungälvs domsagas
häradsrätt anhängiga konkurs i samråd med rättens ombudsman framlagt
förslag till slututdelning i konkursen, anmäldes av borgenär klander mot
utdelningsförslaget. Efter det att klandertalan kungjorts enligt 130 § konkurslagen,
handlades klandermålet inför häradsrätten, som i dom den 21
mars 1957 lämnade borgenärens talan utan bifall. I domen utsädes intet om
fördelning av kostnaderna å målet. I

I en den 3 augusti 1957 hit inkommen skrift anförde Bergendal: Efter det
nyssnämnda dom vunnit laga kraft, hade han från domsagokansliet erhållit
bevis att även utdelningsförslaget vunnit laga kraft. Först sedan nästan alla
borgenärer lyft dem enligt förslaget tillkommande utdelning, hade Bergendal
underrättats om att konkursdomaren låtit debitera konkursboet kostnaderna
för de jämlikt 130 § konkurslagen utfärdade kungörelserna. Enligt
Bergendals mening vore ifrågavarande kostnader hänförliga till den klandrande
borgenärens rättegångskostnader. Under framhållande att Bergendal
saknade möjlighet att genom överklagande av konkursdomarens beslut i
den aktuella frågan bringa denna under annan prövning, anhöll Bergendal
om mitt uttalande, huruvida konkursdomarens nämnda beslut stode i överensstämmelse
med gällande lagstiftning och rättstillämpning.

118

Med anledning därav anförde tingsdomaren Bo Erichs, som i egenskap
av konkursdomare i domsagan var ansvarig för det klandrade beslutet, i
infordrat yttrande i huvudsak följande.

Då lagen, i motsats till vad som gällde kostnader enligt 111 och 188 §§
konkurslagen, icke upptoge föreskrift om att klandrande borgenär skulle
svara för kungörelsekostnad enligt 130 § konkurslagen, vore det sannolikt
lagens mening, att dylik kostnad skulle vara konkurskostnad. Om en borgenär,
som för att komma till sin rätt ansåge sig tvungen att klandra ett
utdelningsförslag, avkrävdes kostnaden för kungörande av klanderprocessen,
skulle han icke i processen ha möjlighet att få ersättning av boet för
denna kostnad, eftersom rättegångskostnaderna i dylika mål regelmässigt
kvittades. Detta vore för en vinnande borgenär stötande. Rätteligen borde
kungörelsekostnaden belasta konkursboet och därmed avdragas från de i
förslaget upptagna utdelningsbeloppen. Då förvaltaren försummat detta,
syntes ingen annan lösning stå till buds än att förvaltaren själv finge bestrida
kostnaden.

I ärendet infordrades tillika yttranden från konkursdomarna vid Stockholms,
Göteborgs och Malmö rådhusrätter, varjämte tillfälle bereddes
styrelsen för Sveriges advokatsamfund att inkomma med yttrande.

Konkursdomaren vid Malmö rådhusrätt förklarade sig i avgivet yttrande
anse konkursdomarens kostnader i anledning av klander mot slututdelningsförslag
vara konkurskostnader. Enligt yttrandena från konkursdomarna
vid Stockholms och Göteborgs rådhusrätter hade däremot vid dessa domstolar
ifrågavarande kostnader uttagits i förskott av klandraren och ansetts
utgöra dennes rättegångskostnader.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anslöt sig i avgivet yttrande till
ståndpunkten, att den aktuella kostnaden utgör klandrarens rättegångskostnad.
Det läge enligt styrelsens mening i sakens natur, att kungörelsekostnaden
skulle förskjutas av den som anmält klandret. Till utveckling av
sin åsikt anförde styrelsen i huvudsak följande.

Det vore ingalunda säkert att vid fall av klander mot utdelningsförslag
klander också fördes mot slutredovisningen. Om slutredovisningen lämnades
oklandrad, måste enligt styrelsens mening hela det i redovisningen såsom
utdelningsbart betecknade beloppet utdelas. Om klandret mot utdelningsförslaget
vunnes, funnes alltså icke några medel hos konkursboet, varmed
klanderkostnaderna kunde betalas. Det syntes uteslutet att förvaltarens
underlåtenhet att i slutredovisningen reservera medel för eventuella klanderkostnader
skulle vara att hänföra till vårdslöshet och föranleda betalningsskyldighet
skadestånds vägen. Snarare syntes det riktigt att säga, att det
— med hänsyn till det ringa antalet fall av klander — vore en orimlig åtgärd
att avsätta medel för dylikt ändamål. Detta skulle medföra tillämpning
av bestämmelserna i 148 § konkurslagen i så gott som alla konkurser.

119

I 141 § samma lag angåves bland annat, att borgenär, vars rätt berördes av
klandret, ej finge, om klander väckts, annorledes än mot borgen lyfta utdelning
förrän klandret blivit genom laga kraft ägande beslut avgjort. Med
borgenär, vars rätt berördes av klandret, avsåges borgenär, vars utdelning
skulle bli minskad, om klandret bifölles. Om klandret riktade sig mot att
viss borgenär oriktigt tillagts utdelning med förmånsrätt, ägde samtliga
oprioriterade fordringsägare lyfta sin utdelning oavkortad och utan borgen.
Konsekvensen av att konkursboet belastades kostnaden skulle därför bli
den, att konkursförvaltaren personligen finge vidkännas densamma. Det
vore självklart, att det arvode som tillerkänts honom i konkursen icke vore
avsett att täcka sådana kostnader. Att märka vore också, att varken konkursförvaltaren
eller konkursboet vore part i klanderprocessen (jfr NJA
1935 s. 583) och därför icke kunde yrka ersättning för kostnader i denna.
Part sförhållandena vore därvid analoga med vad som gällde vid klander av
arvskifte. Konkursförvaltning och konkursbo hade vid klander av utdelningsförslag
en liknande ställning som boutredningsman och dödsbo vid
klander av arvskifte.

Bergendal inkom med påminnelser.

Då jag ansett det vara av värde att vid bedömningen av förevarande
spörsmål äga tillgång även till ett uttalande från rättsvetenskapligt hall,
uppdrog jag åt docenten vid Stockholms högskola Lars Welamson att yttra
sig i frågan. I anledning därav överlämnade Welamson en promemoria, (Se
SvJT 1958 s. 366 o. f.) I

I en till Erichs avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I 130 § konkurslagen föreskrives att, om klander mot utdelningsförslag i
konkurs upptages, konkursdomaren har att utsätta dag för målets handläggning
vid rätten samt låta den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras
en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar som
bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Enligt samma
lagrum skall konkursdomaren ock särskilt underrätta rättens ombudsman,
förvaltaren och den som anmält klandret samt, där klandret avser utdelning
till viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

I 203 § konkurslagen stadgas, att konkursdomaren i stället för att genom
kungörelse kalla borgenärer till rätten, då konkursmål skall där handläggas,
bör tillämpa annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kostnaden.
Såsom sådant alternativt kallelsesätt anvisar samma lagrum under vissa
förutsättningar utsändande av särskilda kallelsebrev.

Vare sig klandertalans publicering sker i den ena eller den andra ordningen,
föranledas därav kostnader för lösen och, vid postbefordran, porto.
För kungörelse utgörcs den dominerande kostnaden emellertid av själva
annonskostnaden.

120

Enligt civilrättsliga regler torde konkursdomaren i egenskap av annonsbeställare
vara i förhållande till vederbörande tidningar ansvarig för annonskostnaden.
Om vem som har att gottgöra konkursdomaren annonskostnad,
som denne förskjutit eller har att senare utgiva till tidning vari kungörelsen
införts, innehåller lagen likväl intet.

Att kostnaden skulle bestridas av allmänna medel torde icke ifrågakomma.
Man har då att välja mellan alternativen att den betraktas endera
såsom en klandrarens rättegångskostnad eller såsom konkurskostnad, vilken
skall utgivas av boet. Härtill har man givetvis att beakta eventualiteten,
att den i förhållande till konkursdomaren ansvarige kan hållas skadeslös
med tillämpning av reglerna om fördelning av rättegångskostnad.

Inför valet mellan dessa båda alternativ synes man näppeligen berättigad
att draga någon slutsats i vare sig den ena eller den andra riktningen av
själva det förhållandet, att lagen icke uttalar sig om annonskostnaden. Icke
heller torde någon vikt kunna tillmätas argumentet, att klandraren vid
bifall till klandertalan rimligen bör befrias från kungörelsekostnaden men
detta icke är möjligt, om den utgör hans rättegångskostnad, eftersom kostnaderna
i mål om utdelningsklander regelmässigt bruka kvittas. Med
väsentligen samma fog kan sägas, att vid klandertalans ogillande klandraren
rimligen bör få svara för jämväl kungörelsekostnaden men att detta vid
kvittning icke blir fallet, om kostnaden antages utgöra konkurskostnad.
Otillfredsställande konsekvenser av den regel om rättegångskostnadsansvar,
vilken antages böra accepteras såsom huvudregel, synas för övrigt i och för
sig icke kunna utgöra något bärande skäl för att just viss kostnad anses icke
hänförlig till parts rättegångskostnad. Det oaktat må här anmärkas, att
man synes ha anledning starkt ifrågasätta, huruvida kvittning av kostnaderna
oberoende av utgången i mål om utdelningsklander är förenlig med
de i rättegångsbalken numera lagfästa principerna för fördelning av rättegångskostnad.

Ett påtagligt stöd för uppfattningen, att kostnad för publicering av klandertalan
utgör konkurskostnad, står däremot att finna i bestämmelserna om
expeditionslösen. I 10 § expeditionslösenförordningen föreskrives nämligen,
att expeditioner i konkursmål lösas av boet, i den mån icke annat följer av
tidigare stadgande i förordningen. Något dylikt stadgande av omedelbar
betydelse i förevarande sammanhang finnes icke. Enligt expeditionslösenförordningens
ordalydelse skall sålunda lösen utgivas av boet icke blott för
kallelsebrev, som enligt 203 § konkurslagen ersätta annonsering, och för
underrättelse enligt 130 § konkurslagen utan även för kungörelse. Uppenbarligen
finnes intet sakligt skäl att i fråga om kostnadsansvaret göra
skillnad mellan å ena sidan lösen och å andra sidan annons- respektive portokostnad
för samma kungörelse eller kallelse. Det vore givetvis inkonsekvent,
om den största kostnadsposten, som vid kungörelse i den i 130 §
konkurslagen angivna ordningen är annonskostnaden och vid tillämpning

121

av 203 § konkurslagen är lösen för kallelsebrev, skulle drabba olika personer,
beroende på vilket publiceringssätt konkursdomaren med hänsyn till
totalkostnaden finner böra anlitas.

Mot ståndpunkten, att kungörelsekostnaden utgör konkurskostnad, kunna
emellertid åtskilliga tungt vägande synpunkter anföras. Dessa hänföra
sig i första hand till möjligheten att överhuvud lagligen taga boets medel i
anspråk för kostnaden och i andra hand till möjligheten att med hänsyn till
utgången i klandermålet övervältra kostnaden på tappande part.

Vad först gäller frågan om möjligheten att uttaga kostnaden av boet,
uppkommer härvidlag intet problem, såvida förvaltaren i sin slutredovisning
avsätter och från slututdelning undantager medel, som beräknats motsvara
dylik kostnad. Ett sådant förfaringssätt kan likväl icke förordas,
eftersom det skulle onödigt komplicera och fördyra alla de konkurser, i
vilka utdelningsförslag icke klandras.

Man har alltså att räkna med, att kostnaden för klandertalans kungörande
icke kan bestridas av andra boets medel än dem som omfattas av
slututdelningsförslaget. Att dessa medel skulle, sedan slututdelningsförslaget
vunnit laga kraft eller efter klander fastställts, principiellt lagligen
kunna tagas i anspråk för konkurskostnad eller massagäld måste anses i
varje fall tvivelaktigt. Eftersom det här gäller en kostnad, som uppstått
just i anledning av klandertalan, kunde man kanske likväl tänka sig, att
förvaltaren kunde genom domen i klandermålet berättigas att från skilda
borgenärers utdelning avdraga vad därå belöper av kungörelsekostnaden.
Måhända kunde ett dylikt bemyndigande anses ligga i själva domen och
sålunda icke behöva påyrkas av förvaltaren eller ens uttryckligen uttalas.
En konsekvens av denna ståndpunkt bleve givetvis, att vid tillämpning av
reglerna om lyftningsrätt i 141 § konkurslagen klandertalan finge anses
alltid beröra borgenär, såvitt gäller den boets kostnad i anledning av klandertalan
som belöper på honom.

Såsom redan antytts, kan det icke vara rimligt och med rättegångsbalkens
regler om fördelning av rättegångskostnad överensstämmande, att
konkursboet under alla förhållanden får slutligen bära kostnad för klandertalans
kungörande. Även om man utgår från att boets medel på sätt nyss
antytts skulle kunna tagas i anspråk för kungörelsekostnaden, framstår
därmed dess hänförande till konkurskostnad såsom betänkligt, med mindre
boet har möjlighet att få kostnaden övervältrad på tappande part. Huruvida
dylik möjlighet överhuvud föreligger är emellertid tvivelaktigt, eftersom
förvaltaren i denna egenskap — enligt vad som fastslagits i NJA 1935
s. 583 — icke har ställning av part i klanderprocessen.

Ett tillfredsställande resultat kan icke vinnas ens för det fall att man
skulle anse att boet i klanderprocessen kan tilldömas ersättning för kungörclsekostnader
av tappande part. Eftersom förvaltaren icke kan före det
slutliga avgörandet vara förvissad om att klandraren ålägges ersättnings -

122

skyldighet för kungörelsekostnaden, måste härvid förutsättas att förvaltaren
enligt det anförda innehållit den utdelning som motsvarar ifrågavarande
kostnad. Om nu klandret ogillas och ersättning tillerkännes boet för
kostnader, skulle förvaltaren ha att indriva beloppet och utdela detta till
borgenärerna. Dessa indrivnings- och utdelningsåtgärder skulle i sin tur
kräva kostnader, vilka komme borgenärernas rätt till gottgörelse av klandraren
för det innehållna beloppet att te sig mer eller mindre illusorisk.

Uppfattningen att kostnad för klandertalans kungörande utgör konkurskostnad
har som nämnts stöd i avfattningen av 10 § expeditionslösenförordningen.
Vid sådant förhållande kan en på denna uppfattning grundad
rättstillämpning icke i och för sig läggas någon till last såsom tjänstefel.
Det kan å andra sidan hållas för visst, att man vid avfattningen av 10 §
expeditionslösenförordningen icke haft sin uppmärksamhet riktad på nu
ifrågavarande expeditioner och deras särskilda problematik. I betraktande
härav och då den nämnda uppfattningen, på sätt framgår av det sagda,
leder till konsekvenser som te sig svårbedömbara och under alla förhållanden
opraktiska och olämpliga, är enligt min mening det riktiga, att
samtliga kostnader för klandertalans publicering utan hinder av 10 § expeditionslösenförordningen
hänföras till den klandrande partens rättegångskostnader.
Det synes mig då också lämpligt, att förskott å dessa kostnader
begäres av klandraren, ehuru klandertalans upptagande och kungörande, i
avsaknad av lagbestämmelse därom, icke torde kunna göras beroende av att
förskott lämnas.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

8. Bör inteckningskontrollstämpel åsättas vid anteckning om
innehav av skuldebrev, som å samma inskrivningsdag
intecknats eller varit föremål för annan
inteckningsåtgärd ?

Vid min inspektion den 23 september 1957 av Kinds och Redvägs domsaga
påpekade tingsnotarien Sven Vikbladh, att förfarandet hos olika inskrivningsdomare
växlade vad beträffade åsättande av inteckningskontrollstämpel
vid anteckning om innehav av skuldebrev, som samtidigt varit
föremål för inteckningsåtgärd; vissa inskrivningsdomare uttoge dylik stämpel
även i sådana fall, andra icke. Enligt Vikbladhs mening gåve stadgandet
i 8 § stämpelförordningen (under rubriken Skuldebrev) icke erforderlig ledning
för bedömandet av denna fråga.

Med anledning härav inhämtade jag utlåtanden i saken från styrelsen
för föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare.

123

Styrelsen för häradshövdingföreningen upplyste till en början, att den

begärt uppgifter från samtliga	rikets domsagor	angående praxis	i föreva-
rande hänseende och att en sammanställning av	dessa uppgifter	— förde-
lade på de olika hovrätterna —	givit följande resultat.
	En stämpel	Två stämplar	Ej svarat
Svea ......................	26	8	i
Nedre Norrland.............	8	6	—
Övre Norrland..............	5	4	i
Göta ......................	3	20	3
Västra Sverige..............	3	9	3
Skåne och Blekinge .........	5	8	4
	50	55	12
	42,7 %	47,0 %	10,3 %
Vidare anförde styrelsen.
Frågan huruvida en eller två inteckningskontrollstämplar böra åsättas

uppkommer icke blott då anteckning om innehav sker å samma inskrivningsdag
som skuldebrevet varit föremål för inteckningsåtgärd utan även
då skuldebrevet å en och samma inskrivningsdag varit föremål för mer än
en inteckningsåtgärd — exempelvis relaxation samt fastställelse i ny fastighet
— och handlingen förses med särskilt bevis om varje åtgärd. Syftet
med inteckningskontrollstämpeln — att försvåra förfalskningar av inteckningshandlingar
— synes närmast tala för att i samtliga dessa fall bör åsättas
en stämpel för varje bevis. Om så ej sker finns nämligen möjlighet att
— utan det försvårande moment som kravet på inteckningskontrollstämpel
är avsett att utgöra — å inteckningshandlingen teckna falskt bevis om inteekningsåtgärd,
därest beviset dagtecknas samma dag som det närmast
föregående beviset. Denna risk torde emellertid sakna praktisk betydelse
för det i remissen avhandlade fallet, där fråga endast är om anteckning om
innehav jämte en inteckningsåtgärd.

Styrelsen för stadsdomareföreningen anförde.

För att erhålla kännedom om rådande praxis har styrelsen begärt upplysning
i frågan från inskrivningsdomarna vid samtliga rådhusrätter. Svar har
inkommit från inskrivningsdomarna vid 44 av landets 47 rådhusrätter. Vid
33 rådhusrätter tillämpas den ordningen, att skuldebrev, som inges såväl
för inteckningsåtgärd som för anteckning om innehav, åsättes två inteckningskontrollstämplar,
en för inteckningsåtgärden och en för anteckningen
om innehav. Vid 11 rådhusrätter, däribland Stockholms rådhusrätt, råder
däremot den praxis, att skuldebrevet i dylikt fall åsättes endast en kontrollstämpel,
vilken anbringas vid beviset om inteckningsåtgärden.

Enligt 8 § stämpelförordningen skall skuldebrev förses med inteckningskontrollstämpel
”varje gång detsamma för inteckningsåtgärd eller anteckning
om innehav” ingives till inskrivningsdomaren. Uttrycket ”varje gång”
kan synas tyda på att den tolkningen, att skuldebrev i det aktuella fallet
blott skall åsättas en kontrollstämpel, skulle vara den riktiga. Det bör emellertid
beaktas, att nämnda uttryck infördes såsom en ändring i stadgandets
ursprungliga lydelse, vilken innebar, att skuldebrev, för vilka inteckning
beviljats före utgången av år 1928, skulle åsättas kontrollstämpel endast

124

första gången skuldebrevet efter sagda tidpunkt ingavs för förnyelse eller
annan inteckningsåtgärd. Uttrycket ”varje gång” insattes i stadgandet vid
en tidpunkt, då reglerna om inteckningsförnyelse alltjämt var gällande. I
samband med inteckningsförnyelsernas avskaffande och införandet av reglerna
om anteckning av innehav ändrades stadgandet ånyo. Denna ändring
torde främst ha betingats därav, att en anteckning om innehav icke betraktades
som en inteckningsåtgärd, vilket däremot varit fallet med en inteckningsförnyelse.
Styrelsen anser det ovan anförda giva vid handen, att det
av lydelsen av 8 § stämpelförordningen icke är möjligt att komma till
något bestämt resultat i den berörda frågan. En lösning torde därför få
sökas från andra utgångspunkter.

Vid frågans bedömande bör enligt styrelsens uppfattning främst beaktas
syftet med inteckningskontrollstämpelns införande. Detta var att förhindra
eller i vart fall försvåra förfalskning av intecknade skuldebrev. Till en början
ansågs det tillräckligt med att varje skuldebrev åsattes en kontrollstämpel.
Redan efter ett par år frångicks dock denna regel. Uppenbart är att
syftet med kontrollstämpeln bäst tillgodoses, om varje bevis å skuldebrevet
förses med en kontrollstämpel. Att bevis i vissa fall utfärdas utan sådan
stämpel kan underlätta förfalskningar.

Även andra skäl tala för regeln om en kontrollstämpel för varje bevis.
För den som vid beviljande av lån granskar en inteckning måste en sådan
regel vara att föredraga. Regeln underlättar även expeditionsarbetet vid
domstolarna.

Styrelsen vill sålunda som sin mening uttala, att skuldebrev, som vid
anteckning av innehav är föremål jämväl för inteckningsåtgärd, bör förses
med en inteckningskontrollstämpel för varje bevis, som åsättes skuldebrevet.
Tillika vill styrelsen framhålla angelägenheten av att på detta område
åvägabringas en enhetlig praxis. Slutligen anser sig styrelsen icke böra underlåta
att erinra om den tvekan, som uttalats om värdet av inteckningskontrollstämpeln
överhuvud samt härutinnan hänvisa till vad statens organisationsnämnd
anfört i sin den 16 mars 1956 avgivna Rapport II rörande
organisationsundersökningar vid de statliga domstolarna s. 177. I

I 8 § stämpelförordningen under rubriken Skuldebrev, andra och tredje
styckena, stadgas följande.

Då inteckning beviljas, skall — förutom stämpel enligt första stycket
under nämnda rubrik — jämväl inteckningskontrollstämpel anbringas å
skuldebrevet.

Skuldebrev skall ock varje gång detsamma för inteckningsåtgärd eller
anteckning om innehav av handlingen ingives till inskrivningsdomaren eller,
där sådant enligt lag må ske, för ändamålet uppvisas för annan inskrivningsdomare,
förses med inteckningskontrollstämpel, dock icke i fall, där inteckning
på grund av skuldebrevet ej längre skall gälla.

Såsom stadsdomareföreningen i sitt utlåtande framhållit torde ordalydelsen
av dessa bestämmelser i och för sig icke berättiga till någon bestämd
slutsats i frågan huruvida särskild inteckningskontrollstämpel skall åsättas
vid anteckning om innehav av skuldebrev, som å samma inskrivningsdag

125

inteckna! s eller varit föremål för annan inteekningsåtgärd. Av avgörande
betydelse för frågan är enligt min mening ej heller det förhållandet, att
bestämmelserna fått sin plats i det kapitel i förordningen, vilket handlar
om stämplar till enskilda handlingar, och sålunda icke i kapitlet om stämpel
till expeditioner.

Vad angår tillkomsten av det i författningstexten förekommande uttrycket
”varje gång” samt de förändringar bestämmelserna efteråt undergått
vill jag hänvisa till vad härom anförts i stadsdomareföreningens utlåtande
och i bevillningsutskottets betänkande nr 51/1932 s. 5 och 10 ävensom i
prop. nr 242/1934 s. 38 (jfr SOU 1933:24 s. 16). Enligt min mening kan
icke heller vad sålunda förekommit under förarbetena anses ge erforderlig
ledning för bedömande av nyssnämnda fråga.

Motsvarande spörsmål kan — såsom häradshövdingföreningen påpekat

— uppkomma även då skuldebrev å en och samma inskrivningsdag blir
föremål för mer än en inteekningsåtgärd, t. ex. relaxation jämte fastställelse
i ytterligare någon fastighet eller postposition jämte partiell dödning i fråga
om del av intecknade kapitalbeloppet.

Syftet med kontrollstämpeln är såsom bekant att försvåra förfalskning av
intecknade skuldebrev (se härom prop. nr 194/1928 s. 10—25 och bevillningsutskottets
betänkande nr 35/1928 s. 3 o. f.). När det gäller fall, där

— såsom närmast här ovan i korthet angivits — skuldebrev a en inskrivningsdag
är föremål för flera inteckningsåtgärder, är behovet av skydd mot
förfalskning framträdande i fråga om samtliga dessa åtgärder. Syftet med
kontrollstämpeln synes mig innefatta ett tungt vägande skäl för att i dessa
fall tolka ifrågakomna stadgande på det sättet, att kontrollstämpel skall
åsättas skuldebrevet för envar av inteckningsåtgärderna.

I fråga om anteckning om innehav av inteckningshandling förhåller det
sig å andra sidan otvivelaktigt så, att risken av förfalskning här är försvinnande
liten. Den praktiska betydelsen av dylik anteckning är nämligen att
anteckningen ger innehavaren av inteckningen säkerhet för att han erhåller
meddelande innan vissa åtgärder, vilka kunna beröra inteckningen, bli
vidtagna (t. ex. vid ansökan om modifikation eller vid exekutiv auktion å
fastigheten). En eventuell förfalskning synes därför i praktiken icke vara
ägnad att medföra någon ekonomisk fördel för förfalskaren. Behovet av
kontrollstämpel gör sig följaktligen vad angår anteckning om innehav icke
gällande på samma sätt som när fråga är om beviljande av inteckning
eller om annan inteekningsåtgärd. Vad nu sagts äger tillämpning oavsett
om anteckningen sker samtidigt med dylik åtgärd eller å särskild inskrivningsdag.
Det är dock att märka, att stadgandet i princip bygger på att
lagstiftaren ansett behov av kontrollstämpel föreligga även med avseende
å anteckning om innehav.

Av utredningen framgår, att praxis i fråga om åsättande av kontrollstämpel
vid anteckning om innehav av skuldebrev, vilket samtidigt är föremål

126

för inteckningsåtgärd, växlar betydligt. Vid det övervägande antalet rådhusrätter
liksom i flertalet domsagor i södra och västra Sverige åsätta inskrivningsdomarna
dylik stämpel även i det angivna fallet. Beträffande
domsagor i övriga delar av landet är motsatt praxis den vanligast förekommande.
Detta är särskilt markant vad angår domsagor under Svea hovrätt.
Av yttranden, vilka avgivits till häradshövdingföreningen och av
denna ställts till mitt förfogande, framgår, att det i domsagorna under
tidigare år var betydligt vanligare att uttaga kontrollstämpel i det angivna
fallet än nu är förhållandet. Stadsdomareföreningen har i ärendet uttalat
sig för att kontrollstämpel bör åsättas även i dylika fall.

Enligt min mening är en enhetlig praxis i förevarande hänseende önskvärd.
Ehuru synpunkter helt visst kunna anföras även för att icke uttaga
kontrollstämpel i de fall, om vilka här är fråga, är jag dock för min del
benägen för att — i likhet med stadsdomareföreningen och väl även häradshövdingföreningen
— anse övervägande skäl föreligga för att uttaga dylik
stämpel. Denna min uppfattning grundar jag framför allt på det förhållandet
att — även om förfalskningsrisken i dessa fall är ringa — kontrollstämpeln
dock innefattar ett försvårande moment vid en eventuell förfalskning.
I detta sammanhang är att märka vad ovan sagts om att stadgandet
i princip bygger på att behov av kontrollstämpel ansetts föreligga även med
avseende å anteckning om innehav. Om man, när det gäller två eller flera
å samma inskrivningsdag förekommande inteckningsåtgärder, anser att
stadgandet med hänsyn till dess syfte bör tolkas på det sätt, att kontrollstämpel
skall åsättas för varje åtgärd, bjuder konsekvensen, att stadgandet
tolkas på enahanda sätt med avseende å anteckning om innehav av skuldebrev,
som samtidigt är föremål för inteckningsåtgärd. Ur rent praktisk
synpunkt är också att märka, att expeditionsarbetet torde förenklas, om
kontrollstämpel regelmässigt uttages vid anteckning om innehav, oavsett
när denna sker. Vidare synes det för den, som exempelvis vid beviljande
av lan granskar en inteckning, vara mera betryggande om kontrollstämpel
regelmässigt är åsatt även vid anteckning om innehav, vilken skett samma
dag som någon inteckningsåtgärd. Kostnaden för kontrollstämpeln är så
ringa, att hänsyn härtill icke behöver tagas.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Vikbladh avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

9. Fråga om olaga anhållande m. m. Tillika fråga om förundersökningsledares
befogenhet att lämna uppgifter till pressen

Av handlingarna i ett genom klagomål av civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

127

Den 2 maj 1956 förordnade riksåklagarämbetet landsfogdesassistenten,
numera stadsfiskalen Hans Thorson att från och med den 7 i samma månad
tillsvidare biträda landsfogden Anders Holmström vid fullgörande av denne
anförtrott uppdrag att såsom särskild åklagare handlägga åtalsärenden
rörande misstänkta fall av bestickning och tagande av muta. Därvid skulle
Thorson äga att med samma behörighet, som gällde för Holmström, fullgöra
de göromål som Holmström bestämde.

Sedan Holmström uppdragit åt Thorson att verkställa undersökning i
anledning av uppkommen misstanke att länsbostadsdirektören i Stockholms
län Axel Granath skulle ha gjort sig skyldig till tagande av muta, lät Thorson
den 25 juni 1957 inställa Granath till förhör å polisstationen i Hudiksvall
kl. 9.20. Efter förhöret förklarade Thorson kl. 11.45 samma dag Granath
anhållen. Härjämte verkställdes efter förordnande av Thorson husrannsakan
och beslag berörande Granath. Denne frigavs den 29 juni kl. 11.
I beslag tagna föremål återställdes den 11 juli.

Efter det förundersökningen i saken avslutats, väckte Thorson den 15
oktober 1957 vid Södra Roslags domsagas häradsrätt åtal mot Granath för
grovt tagande av muta i två fall samt mot ingenjören John Mattsson för
bestickning i ett av dessa fall.

Den ena åtalspunkten avsåg det förhållandet att Granath — i samband
med att aktiebolaget Baltzar Lundström under tiden augusti 1950—
februari 1951 för Granaths räkning uppfört en villa i Danderyds köping —
erlagt betalning därför med allenast 48 800 kronor, oaktat byggnadskostnaderna
uppgått till 92 489 kronor 39 öre. Thorson gjorde vid åtalet gällande,
att Granath sålunda erhållit en förmån från bolaget å mellanskillnaden,
43 689 kronor 39 öre, eller i vart fall å 25 191 kronor enligt viss av
Thorson angiven beräkning. Denna förmån vore otillbörlig med hänsyn till
att Granath vore länsbostadsdirektör och därigenom hade möjlighet att
gagna bolagets byggnadsverksamhet i länet.

Den andra åtalspunkten avsåg det förhållandet att Granath å sin 50-årsdag den 19 oktober 1954 av Mattsson mottagit en begagnad sektion även
arbetarbarack, vilken Mattsson låtit forsla från stockholmstrakten och
uppsätta å Kråkön utanför Hudiksvall för att där användas av Granath
såsom sportstuga. Gåvan vore enligt åtalspåståendena otillbörlig med hänsyn
till Granaths ställning såsom länsbostadsdirektör, varmed följde möjlighet
att gagna Mattssons byggnadsverksamhet i länet. I detta fall yrkade
Thorson i andra hand ansvar å Granath för grovt tjänstefel. Vidare yrkades
ansvar å Mattsson för bestickning.

I fråga om en av Granath år 1950 tillsammans med representanter för
bolaget och Sundbybergs stad företagen utlandsresa, som även omfattats
av förundersökningen, anförde Thorson vid sin prövning av åtalsfrågan,
att ansvar för eventuellt brott — tjänstefel — vore förfallet på grund av
preskription.

128

Den 21 december 1957 beslutade riksåklagarämbetet på anförda skäl nedlägga
åtalet mot såväl Granath som Mattsson, varefter målet avskrevs av
häradsrätten.

I en den 3 juli 1957 hit inkommen klagoskrift — vilken synbarligen närmast
hade anknytning till ingripandet mot Granath — anförde förbundet,
att åklagarsidans verksamhet vid pågående utredningar av fall, i vilka misstanke
om bestickning och tagande av muta förelåge, skett i former, som
väckt synnerlig uppmärksamhet särskilt beroende på en omfattande, tendentiös
och sensationsskapande publicistisk information.

Till belysning därav ingav förbundet ett antal artiklar, vilka förekommit
i dagspressen den 26 och den 27 juni 1957. Förbundet hänvisade särskilt till
vissa avsnitt i artiklarna, vilka enligt förbundet synbarligen innefattade
uttalanden av Thorson eller vore grundade på informationer härrörande
från denne.

Dessa avsnitt hade följande lydelse.

1) ”Fallet är mycket komplicerat, säger landsfogde Thorson. Det finns
anledning misstänka, att mannen gjort sig skyldig till ytterligare brott av
samma slag.” (Dagens Nyheter den 26 juni.)

2) ”Mutkommissionens nu inledda aktion mot tjänstemän inom den
offentliga byggnadssektorn kan förväntas utlösa en kedjereaktion, vars
följdverkningar det f. n. inte går att överblicka. Nya ingripanden mot personer
i framskjuten ställning kan bli aktuella. Landsfogde Thorson och
hans mututredare arbetar för högtryck.” (Stockholms-Tidningen den 26

juni-));

3) ”Huruvida firman i fråga erhållit förmåner i fråga om byggnadstillstånd
m. m. är under utredning. Samtidigt utreds om länsbostadsdirektören
kan ha fått andra eller liknande förmåner av andra byggnadsfirmor.” (Morgonbladet
den 26 juni.)

4) ”Detta förfaringssätt betraktar vi som ett mycket starkt indicium mot
honom, säger landsfogden, som också anser, att den anhållne deltagit i
änutresor’, som firman anordnat. Det ligger ett långvarigt spaningsarbete
bakom frihetsberövandet, som är det största mutingripandet i bostads- och
byggnadsbranschen i landet.” (Expressen den 26 juni.)

5) ”Största mutaffären hittills, säger landsfogden----nya härvor

öppnar oanade perspektiv.---

Landsfogden utgår ifrån, att man här kommit in på ett område, som kan
utlösa en formlig kedjereaktion och ge mutkommissionen oöverskådliga uppgifter.
” (Aftonbladet den 26 juni.)

Vidare anförde förbundet i klagoskriften.

Tidningsartiklarna innehålla i övrigt sådana understrykanden av skälen
för utredningen och anhållandet, att uppfattningen om brottsligt förfarande
stärkes hos läsaren, trots att underlag icke finnes mer än för information
om en pågående utredning. Åklagarens understrykande av omfattningen av
vid anhållandet företagna spaningar bidrar på sitt sätt att hos allmänheten
skapa föreställningen, att frågan redan är så grundligt penetrerad, att bevis
på brottsligt förfarande finnes.

129

Såsom anmärkningsvärd framstår även tendensen till dramatisk inramning
av utredningen och anhållandet.

Än mera anmärkningsvärd framstår behandlingen av aktuella fall mot
bakgrunden av att nuvarande lagstiftning mot korruption knappast lämnar
medborgarna, åklagarmyndigheterna eller de dömande instanserna erforderlig
vägledning utan med breda marginaler lämnar utrymme för subjektivitet.
På denna punkt hänvisar förbundet till vid frågans behandling vid
1957 års riksdag påtalade brister, till pågående överväganden rörande utfärdande
av normativa föreskrifter samt till de mycket divergerande domarna
i underrätt och hovrätt i de s. k. sundsvallsmålen.

Rättsläget motiverar därför i särskilt hög grad grundlighet, förutsättningslöshet
och allsidighet samt diskretion, när fall anmäler sig, som fordrar
undersökning. Åklagarens tillvägagångssätt synes icke i sådana hänseenden
fylla de krav på ett individuellt rättsskydd, som medborgarna ha rätt att
ställa.---------------—--------

Anledning synes sålunda finnas — fortsatte förbundet — att granska
åklagarens arbets- och kontaktmetoder och att föranstalta om de omedelbara
inskridanden, som bedömas erforderliga. Förbundet har med det
anförda endast velat anmäla vissa allmänna synpunkter på frågan och har
alltså icke funnit skäl att redovisa någon åsikt i sakfrågan, så mycket mera
som det vid klagoskriften fogade pressklippsmaterialet i vissa delar nyanserar
och kompletterar och belyser brister i det publicerade utredningsmaterialet.

Med åberopande av det sålunda anförda hemställde förbundet, att JO
måtte skyndsamt föranstalta om en undersökning av det sätt, på vilket
åklagaren agerat i nu aktuella utredningsfall och företaga erforderliga
åtgärder.

Den 15 oktober 1957 avgav Thorson infordrat yttrande i ärendet, varefter
förbundet mötte med påminnelser. Vidare inkom från länsbostadsdirektören
i Kopparbergs län Erik Gonäs en skrift i ärendet.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter fann jag mig böra företaga
en fullständig granskning av de utav Thorson mot Granath vidtagna åtgärderna.
För sådant ändamål införskaffade jag samtliga till förundersökningen
hörande handlingar samt häradsrättens och riksåklagarämbetets akter i
saken. Därjämte hörde jag Thorson muntligen i saken den 10 februari 1958.

Vid den härstädes företagna utredningen framkom i huvudsak följande.

1. Villabygget.

Under tiden den 1 november 1944—den 30 oktober 1948 var Granath
anställd hos Lundström-bolaget, vilket bedrev och alltjämt bedriver omfattande
byggnadsverksamhet i stockholmstrakten. Den 1 november 1948
tillträdde Granath befattningen såsom länsbostadsdirektör.

1 fråga om villabygget uppkom misstanken mot Granath om brottsligt
förfarande genom vad som framkom i två av regeringsrätten den 29 januari
1957 avgjorda mål angående cftertaxering för år 1952 beträffande dels
Granath och dels bolaget.

9 -Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1969 års riksdag.

130

Från handlingarna i dessa mål må här antecknas följande.

I sitt bokslut per den 30 juni 1951 avskrev bolaget såsom driftsförlust
bland annat ett belopp om 43 689 kronor 39 öre utgörande mellanskillnaden
mellan bolagets kostnader för villans uppförande och det av Granath
erlagda beloppet.

I sina självdeklarationer för åren 1951 och 1952 uppgav Granath inteckningsskulderna
i fastigheten till 59 700 kronor respektive 59 800 kronor
samt sina andra låneskulder till 12 000 kronor respektive 11 000 kronor.
I följande års självdeklarationer redovisade Granath däremot icke några
skulder utöver inteckningsskulderna, I en den 13 september 1951 avgiven
fästighetsdeklaration uppgav Granath fastighetens byggnadskostnad till
100 000 kronor.

På hemställan av vederbörande taxeringsintendent blev bolaget genom
beslut den 24 juni 1954 av Stockholms stads prövningsnämnd eftertaxerat
för år 1952 med bland annat 43 689 kronor motsvarande den av bolaget
tidigare avskrivna förlusten å Granaths fastighet. I prövningsnämndens
beslut härutinnan gjorde kammarrätten, varest bolaget besvärade sig, ej
någon ändring. Regeringsrätten däremot förklarade — efter besvär av
bolaget — i utslag den 29 januari 1957 bolaget berättigat att vid eftertaxeringen
åtnjuta avdrag med det angivna beloppet, enär detta finge anses
avse en med lön jämförlig omkostnad för bolaget. I utslag samma dag förklarade
regeringsrätten därjämte, att ifrågakomna belopp finge anses motsvara
av Granath åtnjuten skattepliktig förmån av tidigare anställning hos
bolaget samt att Granath och hans hustru sålunda vore pliktiga att på
grund av eftertaxering för år 1952 utgiva ytterligare statlig och kommunal
inkomstskatt på närmare angivet sätt.

I bolagets skattemål var, såvitt här är i fråga, från bolagets sida upplyst,
att flera år innan Granath slutade sin anställning hos bolaget en muntlig
överenskommelse träffats mellan bolaget och Granath om att bolaget skulle,
så snart Granath skaffat lämplig tomt, för denne uppföra en villa för ett
pris av omkring 50 000 kronor, vilket utgjorde den faktiska byggnadskostnaden
vid tiden för överenskommelsen, att Granath, sedan han på våren
1950 fått en tomt på hand i Danderyd, hos bolaget framställt begäran om
uppförande av villan enligt denna överenskommelse, att bolaget ansåg sig
skyldigt att stå fast vid sitt erbjudande, att byggnadskostnaderna emellertid
blevo avsevärt högre än beräknat — beroende på att dylika kostnader under
tiden mellan överenskommelsen och byggnadens färdigställande nära
nog fördubblats och bolaget dessutom hade ringa erfarenhet av uppförande
av villabyggnader — att Granath icke var villig att betala mera än det
överenskomna beloppet, vilket vore det mesta han ”orkade med” utöver
tomtkostnaden, samt att bolaget i det uppkomna läget självt måst stå för
förlusten, eftersom någon prisförköjningsklausul icke avtalats.

Granath å sin sida avgav icke något yttrande till prövningsnämnden eller

131

skattedomstolarna i anledning av taxeringsintendentens mot Granath reservationsvis
framställda yrkande om eftertaxering för den händelse avdrag
medgåves bolaget med ifrågakomna belopp.

Bolagets skattemål rörde även bolagets åtgärd att verkställa avskrivning
med två belopp om cirka 72 400 kronor och 26 600 kronor, vilka enligt
bolaget utgjorde förlust vid uppförande av villor för två hos bolaget anställda
personer. I dessa båda fall hade fastighetsägarna till bolaget pantförskrivit
inteckningar å 57 000 kronor respektive 30 000 kronor, för vilka
ränta erlades. Anledningen till dessa avskrivningar uppgavs av bolaget vara
att inteckningarnas värde syntes mycket tvivelaktigt.

I fråga om vad som förekom vid själva förundersökningen är följande att
anteckna.

Vid förfrågan hos länsbostadsnämnden den 24 juni 1957 fick Thorson
besked om att Granath åtnjöt semester och vistades på Kråkön. Tillsammans
med utredningspersonal reste Thorson därför från Stockholm till
Hudiksvall. På morgonen den 25 juni sökte han få telefonkontakt med
Granath men fick från telefonstationen å Kråkön upplysning om att Granath
med båt var på väg till Hudiksvall. Thorson lät då en i Hudiksvall
anställd kriminalassistent, som kände Granath, mota denne vid kajen i
Hudiksvalls hamn och kalla honom till omedelbart förhör å polisstationen i
staden.

Vid detta förhör, som uteslutande rörde omständigheterna i samband
med villabygget, uppgav Granath följande.

Under anställningen hos bolaget hade Granaths arbetsuppgifter främst
bestått i förhandlingar med skilda kommuner rörande byggnationer. Någon
tid efter det Granath tillträtt denna anställning hade bolaget erbjudit
honom att bygga en villa åt honom för självkostnadspris. Under anställningen
hos bolaget hade Granath emellertid icke funnit någon lämplig tomt
för en villa, varför det icke blivit något bygge av. Ar 1950 hade Granath
fått tips om att köpa en tomt i Danderyd. Granath hade då vänt sig till sin
tidigare chef i bolaget, ingenjören Baltzar Lundström, och meddelat denne,
att han nu hade en tomt på hand. Granath hade därefter köpt tomten för
en summa av cirka 11 000 kronor. Medan Granath hade tomten på hand,
hade han förhandlat med bolaget om uppförande av en villa på tomten.
Granath hade räknat med, att han skulle orka med en kostnad av 60 000
kronor för förvärv av såväl tomt som villa, vilket bolaget godkände. Dessa
förhandlingar ägde rum i juni och juli 1950. Villan hade börjat uppföras i
augusti 1950 enligt ritningar, uppgjorda av en ingenjör Magnusson. Granath
kunde icke nu erinra sig huruvida jämte byggnadsritningarna fullständiga
material- och arbetsbeskrivningar uppgjorts. Bolaget hade använt en del
gammal byggnadsmaterial, huvudsakligen rivningstegel, till hela ytterstommen
på villan. Huset hade varit färdigbyggt i februari 1951, då Granath
inflyttat med sin familj.

Omkring tidpunkten för byggets igångsättande hade Granath i eget namn
öppnat ett byggnadskreditiv å 60 000 kronor i dåvarande Inteckningsbanken.
Någon ytterligare säkerhet utöver inteckningar i fastigheten hade icke

132

förekommit. Granath hade utfärdat en fullmakt för bolaget att i den takt
banken bestämde och byggnationen fortskrede verkställa uttag på kreditivet.
Kreditivet hade så disponerats, att sedan likvid för tomten erlagts
med cirka 11 000 kronor, bolaget erhållit resten, omkring 49 000 kronor, i
avräkning å byggnadskostnadema.

På särskild fråga uppgav Granath, att de i hans deklarationer för 1952
och 1953 under rubriken ”Övriga skulder” upptagna beloppen 12 000
respektive 11 000 kronor innebure, att Granath icke ansett mellanhavandet
med bolaget helt slutreglerat. Han hade därför uppskattningsvis angivit
dessa belopp såsom de, vilka bolaget skulle kunna göra anspråk på såsom
ytterligare betalning för villabygget. I samband med att Granath betraktat
mellanhavandet såsom slutreglerat, hade han icke vidare upptagit skuldbeloppen
i senare avgivna deklarationer.

Angående länsbostadsnämndens uppgifter upplyste Granath vid förhöret
följande.

o Nämnden vore allmän rådgivare för kommunerna beträffande den statliga
långivningen för bostadsbebyggelse. Förmedlingsorganet för kommunerna
vore som regel vederbörande drätselkammare eller kommunalnämnd.
Nämnden, som vore underställd bostadsstyrelsen, vore beslutande beträffande
låneärenden som berörde en- och tvåfamilj shus samt flerfamiljshus
i vissa ytterkommuner. Intill den 1 juli 1957 hade nämndens uppgift beträffande
byggnadstillståndsgivningen huvudsakligen varit att tjänstgöra
som ett rådgivande eller konsulterande organ för länsarbetsnämnden, som
handlade dessa ärenden. Från nämnda dag hade byggnadstillståndsgivningen
överflyttats från arbetsmarknadsstyrelsen till bostadsstyrelsen. Därvid
fungerade länsbostadsnämnden såsom rådgivande organ i den formen
att nämnden tillsammans med kommunerna upprättade turordningsförslag,
vilka tillställdes bostadsstyrelsen.

Såsom redan nämnts förklarade Thorson omedelbart efter förhöret
Granath anhållen, varjämte Thorson förordnade om husrannsakan och
beslag.

Den 26 juni fördes Granath till Stockholm, där han under återstoden av
anhållningstiden förvarades å kriminalpolisstationen. Samma dag gjorde
Thorson på Granaths begäran framställning om offentlig försvarare för
Granath.

Den 27 juni och den 1 juli höllos ytterligare förhör med Granath angående
villabygget. Därvid uppgav Granath i huvudsak följande.

När Granath tillträdde sin anställning hos bolaget, hade han innehaft en
halvmodern och opraktisk lägenhet i Stockholm. Frågan om en ny och
bättre bostad för honom hade sålunda varit aktuell redan från början.
Efter någon tids anställning hade Granath talat med Lundström om saken.
Med Lundström hade han varit bekant sedan år 1937. De hade sedan dess
varit umgängesvänner. Granath och Lundström hade snart kommit till
insikt om att en villa vore den lämpligaste bostadsformen samt — troligen
år 1946 — överenskommit, att bolaget skulle bygga en villa för Granaths
räkning. Kostnaden därför, inklusive tomt, skulle hålla sig omkring 60 000
kronor. Något skriftligt avtal hade icke upprättats. Granath skulle först

133

skaffa lämplig tomt. Olika förslag hade prövats men icke befunnits lämpliga.
Frågan om bygget hade sålunda ännu icke aktualiserats, när Granath
tillträdde sin befattning vid länsbostadsnämnden. Överenskommelsen hade
emellertid icke blivit hävd genom att Granath slutade sin anställning hos
bolaget. Granath och Lundström, som fortfarande umgåtts, hade gång efter
annan talat om Granaths bostadsfråga, varvid det framgått, att Lundström
alltjämt stod fast vid överenskommelsen. Något skriftligt avtal upprättades
fortfarande icke. Ej heller gjordes några ritningar eller arbetsbeskrivningar.
Frågan hade aktualiserats på våren 1950, när Granath blivit erbjuden att
förvärva tomten i Danderyd. Granath hade då tagit kontakt med Lundström.
Denne hade förklarat sig villig att bygga eu villa åt Granath på
tidigare angivna villkor, eller sålunda för ett pris av cirka 50 000 kronor.
Detta pris hade varit skäligt med hänsyn till de byggnadskostnader, som
varit gällande under 1948 och 1949 och som vid den aktuella tidpunkten
— försommaren 1950 — icke nämnvärt förändrats. På grundval av ritningar
och beskrivningar till en villa om 100 kvadratmeters bostadsyta
hade Granath hos bostadsstyrelsen sökt egnahemslån och även beviljats ett
sådant lån baserat på en produktionskostnad å 68 000 kronor. Till denna
kostnad, som avsåg såväl byggnad som tomt, hade bostadsstyrelsens värderingsavdelning
kommit vid granskning av ritningar och beskrivningar.
Egnahemslånet hade med sin övre gräns, 61 200 kronor, legat inom 90 procent
av produktionskostnaden. Vid samtalen med Lundström hade det
hela tiden varit klart, att bolaget skulle bygga villan till självkostnadspris.
Detta hade ingått i deras överenskommelse. Med självkostnadspriset avsåges
bolagets nettokostnader. Däri inginge icke byggmästarvinst eller ersättning
för central administration eller för byggnadsställningar, maskiner och
verktyg. Vidare hade man varit överens om att byggnadsmaterialet skulle
levereras till bolagets inköpspriser. Inom byggnadskretsar räknade man med
att sådan rabatt, som avsåges med överenskommelsen, uppginge till cirka
15 procent av eljest gängse byggnadskostnader. Med utgångspunkt därifrån
ansåge Granath, att ett självkostnadspris på cirka 50 000 kronor varit skäligt.
Den rabatt, med vilken Granath räknade vid tiden för byggets igångsättande,
skulle således utgöra cirka 8 400 kronor. Granath räknade därvid
med cn produktionskostnad av 68 000 kronor. Därifrån avginge tomtpriset,
som vore 12 100 kronor. 15 procent av mellanskillnaden, 55 900 kronor, utgjorde
8 400 kronor. Granath kunde icke finna, att denna rabatt utgjorde en
otillbörlig förmån, eftersom byggnadsprojektet helt och hållet anslöte sig till
överenskommelsen med Lundström från år 1940. Ej heller ansåge han, att
han genom utnämningen till länsbostadsdirektör kommit i den ställningen
att han ej ägde mottaga rabatten. Då överenskommelsen träffades, hade
han icke någon tanke på att sluta hos bolaget. Under slutskedet av byggnadstiden
— således i början av år 1951 — hade Granath erfarit, att byggnadskostnaderna
avsevärt stegrats. Säkerligen hade Lundström själv berättat
detta för Granath. Någon bestämd summa hade Granath då icke fått
reda på. Lundström hade icke framfört något direkt krav från bolagets sida
ä merkostnaden. Granath hade å sin sida vidhållit, att lian ej kunde betala
mera än cirka 50 000 kronor för bygget samt att lian, om han måste göra
detta, ej hade annat val i in att sälja villan eller låta bolaget (ivertaga den.
Någon uppgörelse hade icke kommit till stånd mellan Granath och Lundström.
Samtalet dem emellan i saken kunde sägas ha varit mera allmänt.
Vid en senare tidpunkt — nämligen innan Granath den 13 september 1951

134

avgav sin fastighetsdeklaration — hade han fått veta, att fördyringen
uppgått till cirka 40 000 kronor.

Granath hävdade sammanfattningsvis, att bolaget på grund av överenskommelsen
blivit pliktigt att för det avtalade priset uppföra villan åt Granath.
Denna förpliktelse hade uppkommit långt innan Granath sökte befattningen
som länsbostadsdirektör. Granath hade varit i sin fulla rätt att
påfordra att överenskommelsen fullföljdes. Hans ställning som länsbostadsdirektör
kunde icke rimligen ha någon inverkan därvidlag.

Till förklaring av de skuldbelopp å 12 000 kronor respektive 11 000 kronor,
vilka Granath upptagit i sina deklarationer för åren 1951 och 1952,
uppgav Granath följande.

När han i början av år 1952 skulle upprätta sin självdeklaration, hade han
ej varit på det klara med hur han skulle förfara med den merkostnad, som
uppkommit vid bygget. För att icke behöva ett senare år upptaga ett högre
skuldbelopp hade han i deklarationen uppgivit ett uppskattat skuldbelopp
på 12 000 kronor. Av samma anledning hade han i nästa års deklaration
tagit upp en uppskattad skuld på 11 000 kronor. Han kunde icke säga varför
han icke även detta år angivit ”skulden” till 12 000 kronor.

Vid förhöret den 1 juli överlämnade Granath en så lydande handling:

”Stockholm 26/2 1952.

Enligt denna dag träffad överenskommelse bekräftas härmed, att ÅB
Baltzar Lundström icke har någon som helst vare sig fordran på eller skuld
till länsbostadsdirektören Axel Granath.

Aktiebolaget Baltzar Lundström Axel Granath”

Baltzar Lundström

I samband härmed påpekade Granath, att handlingen tillkommit efter
det Granath avlämnat sin deklaration för år 1951. Det hade varit ett rent
misstag att Granath tagit upp skuldbeloppet även i deklarationen för år
1952. Därvid hade det nog tillgått så, att Granath gått efter kopian till
föregående års deklaration, varvid beloppet kommit med ”av bara farten”.

Dessutom hördes Granath den 29 juni närmare angående länsbostadsnämndens
uppgifter och verksamhet.

Vidare höllos förhör den 28 juni med bolagets vice verkställande direktör
Anders Malmström, den 1 juli med generaldirektören i bostadsstyrelsen Alf
Johansson och den 9 juli med byråchefen i styrelsen Harry Bernhard.

Malmström berättade i huvudsak följande.

Malmström hade till huvudsaklig del utarbetat de inlagor och förklaringar
bolaget ingivit vid skattemålets handläggning i olika instanser. Lundström
brukade i alla byggnadsfrågor samråda med Malmström, som sålunda
blivit fullt informerad rörande Granaths bygge. Redan vid tiden för Malmströms
tillträde av direktörsbefattningen den 1 april 1945 hade det varit tal
om att bolaget skulle hjälpa Granath att få en bättre bostad. Med uttrycket
hjälpa avsåge Malmström, att Granath skulle få bygget utfört med personalrabatt
eller kanske rättare sagt till bolagets självkostnadspris. Detta
innebure, att någon byggmästarvinst ej vore pålagd och att ej heller någon
del av bolagets centrala administrationskostnader påfördes byggnadsföre -

135

taget. Man räknade i byggkretsar med att 5 procent av en byggnadskostnad
utgjorde administrationskostnader och 3 procent vinst för företaget.
År 1946 hade muntligen avtalats att bolaget på tomt, som Granath skulle
anvisa, skulle bygga en villa åt honom för ett pris av 50 000 kronor. År 1950
hade Granath vänt sig till bolaget och omtalat, att han fått en lämplig tomt
på hand. Bolaget hade ansett sig pliktigt att bygga åt Granath på de tidigare
överenskomna villkoren. Vid denna tidpunkt hade byggnadskostnaderna
ej nämnvärt förändrats sedan år 1946. Under byggnadstiden började
emellertid kostnaderna stiga. Prisstegringen skedde successivt. Byggnadskostnadsindex
utgjorde den 1 juli 1950 101 och den 1 april 1951 127. Vid
uppdelning av byggnadskostnaderna på löner och material utgjorde index
vid samma tidpunkter, för löner 100 respektive 117 och för material 102
respektive 135. Beträffande bygget åt Granath kunde stegringen beräknas
till 25 procent. Avtalet hade icke innehållit någon prisförhöjningsklausul.
I bolagets verksamhet brukade dylik klausul icke användas beträffande
arbeten, vilkas beräknade kostnad understege 250 000 kronor. Både Granath
och bolaget hade i det uppkomna läget varit tveksamma huru de skulle förhålla
sig. Bolaget hade dock på grund av avtalet ansett sig icke kunna avkräva
Granath merkostnaden, vilken därför avskrivits som driftsförlust.
Malmström hade icke haft någon tanke på att detta förfarande kunnat innebära
en otillbörlig belöning för Granath. Även om Malmström skulle ha
kommit att tänka därpå, skulle det ej ha inverkat på hans handlande. Bolaget
hade nämligen aldrig haft något att göra med Granath i dennes befattning
som länsbostadsdirektör.

Johansson uppgav i denna del följande.

Under tiden 1948—1950 hade byggnadskostnadsnivån varit i huvudsak
stabil. Vissa prisstegringar hade dock börjat göra sig gällande under slutet
av år 1950, framför allt genom den s. k. koreakrisens inverkningar. Vid
bostadsstyrelsens handläggning av Granaths låneärende (tjänstemäns
ansökningar om sådana lån avgjordes av styrelsen även om det vore fråga
om lån till en- eller tvåfamilj shus) hade byggnadskostnaden beräknats till
53 000 kronor. Johansson ansåge därför, att en byggnadskostnad på cirka
50 000 kronor vid den aktuella tiden kunde anses vara ett normalt pris.
Uppskattningsvis beräknade Johansson byggnadskostnadernas stegring under
den tid Granaths villa byggts till cirka 20 procent. I frågan huruvida
det kunde anses ingå i Granaths tjänst att verka så ute i kommunerna, att
byggnadsproduktionen planlades på lång sikt, och huruvida Granath därför
finge oundviklig kontakt och därmed personliga vänskapsförhållanden
med representanter för kommuner och byggnadsfirmor, förklarade Johansson,
att kontakter med byggnadsfirmor ej direkt kunde sägas ingå i Granaths
åligganden. Däremot inginge det i dennes normala funktioner att samarbeta
och hjälpa kommunerna i deras planläggning av bostadsproduktionen.
Intet av bolagets byggnadsärenden hade behandlats av länsbostadsnämnden.
Dessa ärenden hade avgjorts i bostadsstyrelsen. Detta förhållande
hade gällt för hela den tid Granath varit länsbostadsdirektör. Handläggningen
av ärenden beträffande flerfamiljshusbyggen beträffande Stor-Stockholm
skedde i bostadsstyrelsen. Till Stor-Stoekholm hörde bland annat
Sundbyberg och Solna, där bolaget utfört omfattande byggnadsarbeten.
Bolaget byggde normalt ej villor, utan dess byggnadsverksamhet omfattade
större byggnader. Någon decentralisering av byggnadsärendens handläggning
beträffande Sundbyberg och Solna hade icke varit påtänkt inom

136

styrelsen. Det vore Johanssons uppfattning, att Granath icke haft någon
möjlighet att i bostadsstyrelsen inverka på handläggningen av bolagets
byggnadsärenden.

Sedan Thorson på begäran av Granaths offentlige försvarare hemställt
om bostadsstyrelsens yttrande i saken, anförde styrelsen i avgivet utlåtande
i fråga om byggnad skost naderna för villan följande.

I en tidsindex för byggnadskostnader för småhus (enfamiljs- och tvåfamiljshus),
som uppgöres i styrelsen och som anlitas av styrelsen och länsbostadsnämnderna
vid bestämningen av belåningsvärden för småhus, noteras
för den 1 juli 1950 talet 73,7 (1/1 1952 100; efter uppläggningen har

denna index tillbakaräknats med stöd av tidigare insamlat material). Indextalet
hade då varit i stort sett oförändrat under två år. Det har uppgivits,
att huset var inflyttningsfärdigt i början av februari 1951. Indextalet, som
uträknas en gång i kvartalet, hade den 1 januari 1951 stigit till 80,4 och för
den 1 april noteras 92,8. Den sista stegringen är den brantaste som har
förekommit under något kvartal. Hur förändringar i index påverka kostnaderna
för ett bygge, som pågår under den tid förändringarna inträffa,
beräknas i styrelsen med ledning av ett typfall, i vilket husets stomme tänkes
färdig tre månader efter igångsättningen.

Ett hus med denna byggnadstid, som tänkes uppfört i Danderyd och i
övrigt tänkes ha samma storlek, kvalitet och utrustning som Granaths hus,
skulle, om det hade påbörjats den 1 juli 1950, ha dragit en byggnadskostnad,
som enligt den värderingsmetod styrelsen nu tillämpar uppskattas till
58 000 kronor. (Om huset hade påbörjats ett halvår senare — den 1 januari
1951 — skulle den enligt samma metod beräknade byggnadskostnaden ha
stigit till 68 000 kronor.)

Storleken av den byggnadskostnad, som projektet vid tidpunkten för
igångsättningen kunde beräknas draga, synes nära sammanfalla med den
byggnadskostnad som skulle ha beräknats för huset, om det hade färdigställts
den 1 juli 1950. Då hade ju indextalen varit i stort sett oförändrade
under två år. Denna kostnad uppgår till 55 000 kronor.

Vad slutligen angår den byggnadskostnad, som kunde beräknas vid tidpunkten
för avtalets ingående, vilken har angivits till hösten 1946, synes
man icke kunna räkna med högre belopp än 49 800 eller, med den avrundning
som är bruklig, 50 000 kronor. (Indextalet steg svagt under tredje
kvartalet 1946, med 0,5 enheter till 67,3, men blev oförändrat under fjärde
kvartalet. Från 1/1 1947 till 1/7 1950 steg det med 10 procent till 73,7.)

Efter den tidpunkt, då det preliminära beslutet i låneärendet meddelades,
har en ny metod för värdering av egnahem utarbetats och kommit i allmän
tillämpning i lånebehandlingen. De ovan angivna värdena ha erhållits med
hjälp av den nya metoden, som är mer tillförlitlig än den äldre. I dessa värden
har hänsyn även tagits till de förändringar i en del avseenden, som det
färdiga huset efter en nu företagen besiktning utvisar i jämförelse med vad
som var planerat i låneansökningen.

Med styrelsens värderingsmetod avses att erhålla beloppet av den kostnad,
till vilken en småbyggmästare bör kunna bygga. Administrationskostnader
av den art, med vilka ett storföretag sådant som bolaget normalt har
att räkna, äro icke inkalkylerade, däremot skälig byggmästarvinst. De verkliga
kostnaderna visa sig kunna variera starkt från ett bygge till ett annat,
och ofta ha klagomål hörts över att styrelsens värderingar icke äro verklig -

137

hetstrogna. De ha därför varit föremål för ständigt förnyad iakttagelse, och
styrelsen har därvid anlitat två metoder. Å ena sidan har styrelsen gjort
jämförelser mellan värderingarna efter styrelsens metod och lånesökandenas
egna uppgifter i ett större antal fall och å den andra har styrelsen genom
systematisk analys av kostnaderna för enstaka byggen och därmed sammanhängande
massaberäkningar skaffat sig underlag för beräkningen av de
i värderingsmetoden ingående posterna och den fortlöpande omprövningen
av desamma. Sådana erfarenheter visa, att värderingsmetoden är vederhäftig.
Det gäller, med visst förbehåll, även stockholmsområdet. Förbehållet
för stockholmsområdet gäller där rådande, skilda förhållanden, vilka göra
det nödvändigt framhålla, att si yreisen i sin kalkyl icke räknar med högre
priser än marknadspriser och ej heller högre löner än de som anges i gällande
kollektivavtal. Att egnahemsbyggare i stockholmstrakten ofta redovisa
onormalt höga kostnader har visat sig bero på att de ha nödgats betala
högre löner eller ha haft oskäligt höga kostnader för att få fram materialet
vid den för byggnadsföretaget lämpliga tidpunkten. Ett storföretag som
bolaget har större naturliga förutsättningar än en småbyggmästare eller en
självbyggare att undgå sådana slag av fördyringar. Slutligen ma i detta
ämne framhållas, att de ofta hörda och fullt berättigade klagomålen över
förhållandena inom byggnadsindustrin i stockholmsområdet sa till vida ge
en felaktig bild av läget, att de långt ifrån ha generell räckvidd. Erfarenheten
visar, att det är möjligt att bygga till styrelsens värden även i detta
område, även om dessa värden överskridas i ett stort antal fall.

En avslagsanledning i det preliminära stadiet kan vara, att egnahemmet
blir för dyrt i jämförelse med dess storlek och standard. En preliminär ansökan
om lån för Granaths villa, som tankes bedömd med hänsyn till kostnadsläget
vid tiden för dess färdigställande, hade avslagits, om kalkylen
hade visat en byggnadskostnad av 90 000 kronor. När ett lån har beviljats
preliminärt, avslås däremot icke låneansökningen i det slutliga stadiet av
sådan anledning som att kostnaderna ha blivit störa, såvida icke fördyringen
beror på att ritning och beskrivning ha frångåtts utan medgivande av det
långivande organet. Om alltså en slutlig ansökan om lån för villan hade visat
en kostnad av 90 000 kronor, hade ansökningen icke avslagits, men belåningsvärdet
exklusive markvärdet hade icke kunnat bestämmas till högre
belopp än förenämnda 58 000 kronor.

Beträffande frågan huruvida en förmån av något slag från bolagets sida
till Granath skulle kunna betecknas såsom bestickning och muta anförde
styrelsen vidare i yttrandet följande.

I vad giiller Granaths förhållande till bolaget synes frågan, om någon förmån,
som Granath må ha åtnjutit från detta bolag, skulle kunna betecknas
såsom belöning för Granaths tjänsteutövning såsom länsbostadsdirektör,
överskugga alla andra i betydelse.

I denna fråga äro följande omständigheter av intresse.

a. Bolaget förekommer icke i länsbostadsnämndens register över sökande.
Det betyder, att bolaget, icke under tiden från det nämnden inrättades den
1 juli 1948 har sökt något lån hos nämnden.

b. Efterforskningar i frågan, om bolaget såsom entreprenör eller annorledes
har haft intressen knutna till något byggnadsföretag, för vilket lån har
sökts hos nämnden, ha icke givit anledning antaga, att ett sådant intresse
har förelegat.

138

c. Efter tiden för villabygget har en viss omfördelning av arbetsuppgifterna
mellan styrelsen och länsbostadsnämnden i Stockholms län ägt rum,
som har haft till innebörd, att ärendena om lån för flerfamiljshus (tertiärlån)
från de kommuner i länet, som icke tillhöra stockholmsområdet, ha
flyttats ut från styrelsen till nämnden. Vidgar man den undersökning, vars
resultat redovisas vid (a) och (b), till att omfatta ärenden, som ha handlagts
i styrelsen men vilkas handläggning skulle ha ankommit på nämnden, om
den nuvarande arbetsfördelningen hade varit genomförd redan från nämndens
tillkomst, blir resultatet lika negativt på ett undantag när. Undantaget
gäller tva radhus i Sigtuna, vilka bolaget aren 1947 och 1948 såsom entreprenör
uppförde åt bost adsstif t elsen S:t Göran.

d. Om man bortser från nämnda, mindre byggnadsföretag i Sigtuna, vilket
av särskilda skäl (ett släktskapsförhållande) även ur bolagets egen
synpunkt är att betrakta som ett undantagsfall, har bolaget, såvitt styrelsen
har sig bekant, hittills bedrivit verksamhet som byggnadsföretagare i Stockholms
län endast i Solna och Sundbyberg. Därutöver föreligger ett projekt
i Södertälje, där bolaget lärer såsom entreprenör komma att utföra ett byggnadsföretag
för IISB:s räkning. De tre nämnda kommunerna tillhöra stockholmsområdet.
Att tertiärlångiyningen i någon av kommunerna tillhörande
detta område skulle utflyttas till nämnden framstår för närvarande för styrelsen
som en verklighetsfrämmande tanke. Det troliga är, att långivningen
i detta område även framdeles skall behallas samlad under en myndighet.
För att denna myndighet skall bli nämnden i stället för som nu styrelsen
skulle erfordras, att nämnden förändrades till en nämnd för länet och
staden, vilket hittills icke har varit ifrågasatt.

e. I en del av de kommuner, där tertiärlångivningen numera ankommer
på nämnden, exempelvis Norrtälje och Nynäshamn, förekommer en bostadsproduktion
av det slag, som ingår i bolagets rörelse. Det är icke otänkbart,
att bolaget kan komma att bedriva byggnadsverksamhet i någon av dem,
ehuru detta för närvarande icke synes vara aktuellt.

f. I fråga om byggnadsföretag i länet, för vilka lån ha sökts hos stvrelsen,
har bolaget allenast fungerat som entreprenör, ej som byggherre och alltså
ej heller som sökande av lån. En entreprenör är som regel helt oberoende av
den provning av lånefrågan, som äger rum vid det statliga lånebeviljande
organet. Undantag från denna regel föreligger endast om i avtalet mellan
entreprenören och byggherren entreprenadsumman på något sätt har ställts
i beroende av denna prövning, vilket är fallet, om avtalet exempelvis innehåller,
att entreprenören^ skall bygga på löpande räkning med bostadsstvrelsens
värde som tak. Sådana bestämningar av entreprenadsumman blevo
rätt vanliga under inverkan av den s. k. koreakrisen, då byggnadskostnaderna
— på sätt som har illustrerats ovan — kraftigt stegö i höjden, men de
ha nu kommit ur bruk, och en sådan bestämning skulle icke heller numera
godtagas av styrelsen, om det vid prövningen av den preliminära ansökningen
blir känt, att ett sådant avtal har slutits.

Att vad som har sagts ovan vid punkterna a)—c) fortfarande kan sägas
eller sa lång tid som nu har förflutit sedan de händelser inträffade, varom
undersökningsprotokollet handlar, bör enligt styrelsens mening ensamt för
sig utesluta, att dessa händelser skulle kunna innebära bestickning och
tagande av muta. I vad som har sagts vid punkterna d) och e) har styrelsen
dock sökt se in i framtiden. I detta avseende innebär punkten e) en
osäkerhet. Läst tillsamman med texten vid punkten f) förefaller det emel -

139

lertid vara en rätt avlägsen tanke, att bolaget skulle komma att få något
intresse av att i något avseende påverka länsbostadsdirektören i Stockholms
län i dennes tjänsteutövning.

Styrelsen vill framhålla, att det historiska förloppet varit sådant, att
Granath vid tiden för villabygget icke har haft skälig anledning räkna med
att ärenden om lån för flerfamiljshus över huvud skulle komma att utflyttas
från styrelsen till nämnden. Styrelsen ingår emellertid icke på en närmare
redogörelse för skälen till denna uppfattning, då densamma, i ljuset av vad
som har framdragits under punkterna a)—f) ovan, torde sakna betydelse
i åtalsfrågan.

I åtalsbeslutet anförde Thorson i fråga om villabygget följande.

Under tiden den 1 november 1944—den 31 oktober 1948 var Granath
anställd hos bolaget, där han handlade ärenden, vilka föranleddes av planering
av större kommunala bostadsproduktioner. Bolaget har drivit och
driver fortfarande en omfattande byggnadsverksamhet, bland annat inom
Stockholms län. I oktober 1948 utnämndes Granath till länsbostadsdirektör
i Stockholms län, vilken tjänst han tillträdde den 1 november 1948.

Under anställningen hos bolaget erhöll Granath av bolaget löfte om att
för självkostnadspris, eller omkring 50 000 kronor, få en villa byggd åt sig.
Detta löfte bekräftades i ett muntligt avtal hösten 1946. Bolaget skulle
verkställa byggnationen så snart Granath lyckats anskaffa lämplig tomt. I
sin befattning som länsbostadsdirektör kom Granath att i olika sammanhang
som ämbetsman taga befattning med bostadsproduktionen — beträffande
såväl långivning som byggnadstillstånd. Före tillträdet av ämbetet
hade Granath icke anskaffat tomt eller påfordrat fullföljd av bolagets
utfästelse.

Sommaren 1950 anskaffade Granath tomten i Danderyd, varefter Granath
av bolaget påfordrade fullföljd av det muntliga löftet från hösten 1946.

Vid påfordrandet av att löftet skulle infrias räknade Granath sålunda med
att bolaget skulle bygga villan till självkostnadspris och för omkring 50 000
kronor. Granath var vidare vid donna tid av den uppfattningen, att självkostnadspriset
vore 85 procent av de faktiska byggnadskostnaderna. Granath
insåg sålunda, när han påfordrade fullföljden, att bolagets byggnadskostnader
avsevärt skulle överstiga vad Granath ämnade betala.

Enligt beslut av länsarbetsnämnden i Stockholms län den 27 juni 1950
beviljades Granath byggnadstillstånd. Under i huvudsak tiden augusti 1950
—februari 1951 uppförde bolaget på den av Granath anskaffade tomten en
villa, vars byggnadskostnader enligt bolagets räkenskaper uppgingo till
92 489 kronor 39 öre. Till bolaget har Granath inbetalat 48 800 kronor.
Mellanskillnaden, eller 43 689 kronor 39 öre, har bolaget i bokslutet per den
30 juni 1951 avskrivit som förlust. Den 26 februari 1952 träffades mellan
Granath och bolaget skriftlig överenskommelse om att bolaget icke hade
någon som helst fordran på eller skuld till Granath. I allmän fastighetsdeklaration
den 13 september 1951 för fastighetstaxering 1952 angav Granath
byggnadskostnaderna för fastigheten till 100 000 kronor samt taxeringsvärdet
till 60 000 kronor. T allmän självdeklaration, avlämnad av Granath den
14 februari 1952, upptog Granath beträffande fastigheten intcckningsskulden
till 59 700 kronor och andra låneskulder till 12 000 kronor. I allmän
självdeklaration, dagtecknad den 14 februari 1953 upp logos andra låneskulder
till 11 000 kronor. T de efterföljande årens deklarationer förekomma
inga andra låneskulder för fastigheten än inteckningsgäld.

140

Under hösten 1950 skedde på grund av den s.k. koreakrisen prisstegringar
inom byggnadsverksamheten, varom Granath icke kunnat vara okunnig,
detta i all synnerhet som byggnationen av hans villa pågick denna tid.
Genom fastighetsdeklarationen den 13 september 1951 har Granath även
visat, att han i varje fall vid denna tidpunkt känt till att byggnadskostnaderna
uppgingo till omkring 100 000 kronor. Mellan bolaget och Granath
har ipke funnits något avtal avsett att reglera förhållandet parterna emellan
beträffande under byggnadstiden inträffade prisförändringar.

Genom att bolaget som förlust avskrivit 43 689 kronor 39 öre har Granath
kommit i åtnjutande av en förmån från bolaget, vilken förmån kommit
att motsvara detta belopp eller i vart fall 25 191 kronor, varvid hänsyn
tagits till att byggnadskostnaderna under byggnationen stigit med i genomsnitt
25 procent. Den totala bokförda byggnadskostnaden har ansetts
vara 125 procent.

Den av Granath sålunda mottagna förmånen måste anses otillbörlig med
haiUyn till hans befattning som länsbostadsdirektör och därmed följande
möjlighet att kunna gagna bolagets byggnadsverksamhet inom länet. Granath
har därigenom gjort sig skyldig till tagande av muta, vilket brott med
hänsyn till förmånens storlek samt Granaths ansvarsfulla ställning måste
anses som grovt. Vad angar eventuellt bestiekningsbrott är detsamma preskriberat,
då preskriptionstiden för bestickning är 5 år.

I sitt den 15 oktober 1957 till mig avgivna yttrande i ärendet påpekade
Thorson bland annat, att sådana tjänstemän hos bolaget, för vilka bolaget
pa liknande sält uppfört villor, fatt avstå icke belånade inteckningar till
bolaget med full äganderätt för bolaget. I

I sitt beslut den 21 december 1957, varigenom åtalet nedlades, yttrade
riksåklagarämbetet i denna del följande.

Enligt straffbestämmelsen i 25 kap. 2 § strafflagen består den brottsliga
§ärningen i att mottaga, lata åt sig utlova eller begära muta eller annan
otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. När det gäller villabygget uppkommer
alltså till en början frågan, vilken förmån Granath kan anses ha
erhållit i samband med villabygget. Därefter har man att taga ställning
till huruvida Granath mottagit denna förmån som belöning för sin tjänsteutövning
som länsbostadsdirektör. Härvidlag bli uppenbarligen av betydelse
de förhållanden, under vilka förmånen lämnats, ävensom Granaths möjligheter
att gynna bolaget.

Vilken förmån har Granath erhållit i samband med villabygget?

Det muntliga avtalet hösten 1946 mellan Granath och bolaget om att
bolaget skulle för Granaths räkning uppföra en villa till självkostnadspris
och för omkring 50 000 kronor har, enligt vad Granath uppgivit, inneburit,
att någon byggmästarevinst ej skulle påläggas och att icke heller någon del
av bolagets centrala administrationskostnad eller kostnaden för byggnadsställningar,
maskiner och verktyg skulle påföras byggnadsföretaget. Vidare
skulle byggnadsmaterialet levereras till bolagets inköpspris. Enligt Granath
skulle självkostnadspriset från dessa utgångspunkter uppgå till cirka 85
procent av byggnadskostnaderna, beräknade enligt gängse normer. Vad
Granath sålunda uppgivit har ej vederlagts. Avtalet avsåg en villa till storlek
och typ överensstämmande med den som sedermera uppfördes.

141

Av bostadsstyrelsens utlåtande framgår, att den byggnadskostnad som
enligt vanliga grunder kunde beräknas för en sådan villa hösten 1946 var
cirka 50 000 kronor. Avtalet på hösten 1946 innebar därför i realiteten, att
Granath skulle slippa betala de 15 procent av 50 000 kronor, som motsvarade
byggmästare vinst, administrationskostnader m. m. Enligt den förut
angivna beräkningsgrunden skulle alltså avtalet innebära en förmån för
honom om 7 500 kronor.

Beträffande omständigheterna kring byggets igångsättande sommaren
1950 har Granath uppgivit bland annat följande. Sedan Granath i början av
sommaren 1950 fått en tomt på hand, för vilken han räknade med att få
betala 10—12 000 kronor, hade han tagit kontakt med Lundström. Denne
hade förklarat att bolaget vore villigt att bygga villan på tidigare avtalade
villkor och att den ej skulle behöva kosta Granath mera än omkring 60 000
kronor inklusive tomt. Sedan Granath av bostadsstyrelsen beviljats ett
egnahemslån å 61 200 kronor, hade i Granaths namn öppnats ett byggnadskreditiv
på motsvarande belopp. Från kreditivet hade tomten betalats med
12 100 kronor, 300 kronor hade använts för lagfartskostnader m. m., varefter
återstående 48 800 kronor hade lyfts av bolaget såsom ersättning för
byggnadskostnader.

Dessa Granaths uppgifter vinna stöd av utredningen i övrigt.

Överenskommelsen med bolaget sommaren 1950 innebar, att bolaget för
uppförandet av villan skulle erhålla 48—50 000 kronor, alltefter storleken
av tomtpriset. Av bostadsstyrelsens utlåtande framgår, att den byggnadskostnad,
som villan enligt gängse normer kunde beräknas draga vid tiden
för byggnadsarbetets igångsättande i augusti 1950, utgjorde omkring 55 000
kronor. Förmånen för Granath i detta fall uppgår alltså till 6 200 kronor
(55 000—48 800). Det kan anmärkas, att bolagets självkostnad vid samma
tid enligt förut angivna beräkningsgrunder skulle bli cirka 47 000 kronor,
motsvarande 85 procent av en byggnadskostnad å 55 000 kronor. Vid dessa
förhållanden har överenskommelsen sommaren 1950 icke inneburit någon
ytterligare förmån för Granath utöver den som utlovats honom i 1946 års
avtal, enligt vilket bolaget skulle bygga till självkostnadspris. Fastmera
synes 1950 års överenskommelse få betraktas som ett fullföljande av det
tidigare avtalet. Detta motsäger antagandet, att förmånen lämnats som
belöning för Granaths utövning av befattningen som länsbostadsdirektör.

Emellertid visar den i målet förebragta utredningen, att Granath i själva
verket kommit i åtnjutande av en betydligt större förmån än den som enligt
det förut anförda innefattades i 1950 års avtal. Bolagets kostnader för
villabygget blevo nämligen avsevärt högre än i bostadsstyrelsens utlåtande
angivna 55 000 kronor. Kostnadsfördyringen är emellertid att tillskriva
dels prishöjningar i samband med den s. k. koreakrisen — för vilka prishöjningar
bolaget i enlighet med inom bolaget tillämpad praxis underlåtit
att göra förbehåll — och dels bolagets bristande erfarenhet, när det gällde
byggande av villafastigheter. De höga faktiska byggnadskostnaderna kunna
därför ej åberopas som stöd för att det skulle varit parternas avsikt att
Granath skulle erhålla större förmån än den som i och för sig framgick av
1950 års avtal.

Granath.s möjligheter att gynna bolaget.

Såsom förut anmiirkts har man, när det gäller frågan, huruvida en förmån
kan antagas ha lämnats som belöning för en ämbetsmans tjänsteutövning,
att beakta vilka möjligheter ämbetsmannen haft att gynna den som lämnat

142

förmånen. Äro dessa möjligheter stora ligger det nära till hands att antaga,
att förmånen har varit avsedd som belöning. Äro de mycket små utgör
detta å andra sidan ett indicium mot att syftet med förmånen har varit att
lämna en belöning. I detta avseende framgår av utredningen, att Granath
den 1 november 1948 tillträdde befattningen som länsbostadsdirektör i
Stockholms län, att villan uppfördes under tiden augusti 1950—februari
1951 i enlighet med åren 1946 och 1950 träffade överenskommelser, att
under tiden fram till den 1 januari 1957 länsbostadsnämndens befattning
med den statliga långivningen för byggnadsverksamheten uteslutande avsett
en- och tvåfamilj shus, medan långivningen i fråga om flerfamiljshus ankommit
på bostadsstyrelsen, att bolagets rörelse hittills uteslutande avsett
uppförande av flerfamiljshus, att efter den 1 juli 1957 långivningen även i
fråga om flerfamiljshus beträffande vissa kommuner inom Stockholms län
överflyttats till länsbostadsnämnden, att emellertid bolaget hittills icke
byggt inom dessa kommuner, att bolaget icke, alltsedan länsbostadsnämnderna
den 1 juli 1948 inrättades, sökt något lån hos nämnden samt att
någon beslutanderätt beträffande byggnadstillståndsgivningen ej tillkommit
länsbostadsnämnderna.

Av det anförda framgår, att Granath och bolaget, när villan uppfördes,
icke rimligen kunde räkna med att Granath skulle bli i tillfälle att i sin
tjänsteutövning gynna bolaget. Även detta förhållande motsäger antagandet,
att förmånen lämnats Granath som belöning för dennes tjänsteutövning
som länsbostadsdirektör.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att överenskommelsen sommaren
1950 inneburit ett fullföljande av det tidigare avtalet från 1946, vilket
ingåtts innan Granath tillträtt befattningen som länsbostadsdirektör.
Utredningen ger vidare vid handen, att Granath som länsbostadsdirektör
ej haft att i tjänsten behandla något ärende som berört bolagets byggnadsverksamhet
ävensom att Granath och bolaget, när villan uppfördes, icke
rimligen kunde räkna med att Granath skulle bli i tillfälle att i sin tjänsteutövning
gynna bolaget. Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner
ämbetet att den förman, som 1950 års avtal inneburit för Granath, icke kan
anses ha av bolaget lämnats eller av Granath mottagits såsom belöning för
Granaths utövning av befattningen som länsbostadsdirektör.

Frågan om Granath gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom
att, sedan han tillträtt befattningen som länsbostadsdirektör, påfordra, att
bolaget fullföljde sin muntliga utfästelse av år 1946 om villabygget, kan,
enär i vart fall åtalspreskription inträtt, ej nu komma under bedömande.

Mattssons 50-årsgåva till Granath (sommarstugan).

Vid förhör den 27 juni 1957 uppgav Granath i huvudsak följande.

Å sin 50-årsdag den 19 oktober 1954 hade Granath av Mattsson fått en
begagnad arbetarbarack med en golvyta av 15 till 16 kvm. Mattsson hade
låtit forsla baracken från stockholmstrakten till Kråkön, där den Granath
ovetande före födelsedagen uppsatts av släktingar och vänner till Granath.
Baracken hade varit avsedd att begagnas av Granath såsom sportstuga
under dennes vistelser på Kråkön. Granath ansåge, att stugan i uppsatt
skick på födelsedagen motsvarat ett värde av 50—100 kronor. Granath hade
känt Mattsson i många år. De voro goda vänner och även familjerna brukade
umgås. På sommaren 1954 hade familjerna Granath och Mattsson i
var sin båt färdats från Stockholm till Kråkön. Under vistelsen på ön hade

143

Granath troligen sagt något om att han funderade på att sätta upp en
liten stuga där. Han hade nog också talat med sin hustru därom. Stugan
hade då Granath mottog den saknat varje inredning. Stugan stode på mark
tillhörig Hudiksvalls stad. Granath tillbakavisade på det bestämdaste, att
baracken vore någon otillbörlig belöning. Dess värde folie helt inom ramen
för vad som kunde anses vara normal 50-årsgåva. Under tiden fram till
födelsedagen hade Granath i sin tjänst ej haft att göra med Mattssons företag.
Sedermera hade så emellertid blivit fallet. Granath hade sålunda, sedan
företaget börjat syssla med småhusbyggnation, i flera fall beviljat företaget
lån. När Granath mottagit gåvan, hade någon sådan verksamhet från
Mattssons sida icke varit påbörjad och Granath hade ej heller känt till att
Mattsson skulle börja sådan verksamhet.

Den 29 juni och den 1 juli hördes Granath ytterligare om gåvan.

Mattsson berättade vid förhör den 28 juni bland annat följande.

Han hade känt Granath ett tiotal år. De hade även umgåtts en del med
varandra men man kunde icke säga, att det varit ett stadigvarande umgänge.
Mattsson hade haft kontakt med Granath i sin verksamhet, bland
annat beträffande ritningsgranskning och planläggning. Granath vore verkställande
ledamot i Danderyds bostadsstiftelse, åt vilken Mattssons företag
utfört byggnadsarbete. — Troligen sommaren 1954 hade Mattsson och hans
familj i sällskap med familjen Granath farit med båt till Kråkön. Under
vistelsen där hade man talat om att det skulle vara bra att ha en bod där,
i vilken man kunde förvara fiskeredskap och dylikt. Någon tid före Granaths
50-årsdag hade Mattsson av Granaths hustru eller någon av familjens
gemensamma vänner hört talas om födelsedagen. Mattsson hade då kommit
att tänka på att han kanske skulle ge Granath en begagnad arbetarbarack
och låta sätta upp den på Kråkön samt överraska Granath med
denna gåva på 50-årsdagen. Mattsson hade icke velat ge Granath något av
egentligt värde, då han visste att det ”var mycket känsligt”. Den barack
Granath sedermera fått var en begagnad sektion av en arbetarbarack i storleken
4X4 m. Den var försedd med tak och golv men saknade inredning.
Barackdelen hade använts på en Mattssonbolagets byggnadsplats i Mörby
och blivit kvar där. Mattsson hade låtit transportera baracken till Kråkön
och uppsätta den där. Mattsson uppskattade dess värde till 100—150
kronor. Några särskilda arbeten med grund och dylikt hade icke företagits
vid stugans uppsättande, utan den hade ställts upp på ett träunderlag, som
legat pa stenar. Som ersättning för arbetet med stugan hade Mattsson erlagt
cirka 50 kronor till en morbroder till Granath. Mattsson ansåge, att stugans
värde gott och väl legat inom ramen för vad som kunde anses vara en
normal födelsedagsgåva. Gåvan kunde således icke anses på något sätt
otillbörlig.

Ytterligare ett antal personer hördes angående stugan, däribland Granaths
hustru. Därjämte förebragtes till utredning om gåvans värde ett av
byggnadsingenjören Gustav Nilsson i Hudiksvall den 12 juli 1957 upprättat
värderingsintyg. Enligt detta uppskattades byggnadens värde år
1954 efter uppsättningen å Kråkön lill 500 kronor. Vid polisförhör tilläde
Nilsson, att av detta belopp 200 kronor kunde beräknas utgöra uppsättningskostnader.
Nilsson uppgav vidare, att en barack av detta slag avskre -

144

ves i räkenskaperna efter tre års användningstid. En dylik barack hade
därför icke något nämnvärt värde för den, som i ett fall som det förevarande
skänkte bort densamma.

Mattssons utgifter för transporten av baracken från Mörby till Kråkön
och för uppsättandet därstädes uppgick enligt förebragt utredning till
sammanlagt 280 kronor 50 öre.

I sitt yttrande till Thorson i denna del anförde bostadsstyrelsen följande.

Om Mattsson och hans företag kan icke sägas detsamma som ovan har
sagts om aktiebolaget Baltzar Lundström. Mattsson bedriver alltså sådan
byggnadsverksamhet som finansieras eller kan komma att finansieras med
lån, som beviljas av nämnden.

Det gäller här en 50-årsgåva, till vilken Mattsson såsom en vän till
Granath verksamt bidrog. Vad Granath har skäl att uppskatta i vad det
gäller Mattssons insatser är snarare sådant som påhittighet och förmåga att
finna en utväg än storleken av den ekonomiska uppoffring, som Mattsson
gjorde. Storleken av denna uppoffring är svår att bestämma, men den kan
icke rimligtvis ge anledning till någon för tjänsteutövningen besvärande
tacksamhetsskuld.

Thorson anförde i sitt åtalsbeslut i denna del följande.

Sedan våren 1944 driver Mattsson firma John Mattssons byggnadsaktiebolag,
vilket företag har bedrivit och fortfarande bedriver en omfattande
byggnadsverksamhet bland annat inom Stockholms län. Firman har
tidigare gjort byggnationer åt en kommunal bostadsstiftelse, i vars styrelse
Granath enligt bostadsstyrelsens medgivande är ledamot.

Den 19 oktober 1954 fyllde Granath 50 år. Sommaren detta år hade
familjerna Granath och Mattsson besökt Kråkön, dit de färdats i familjernas
båtar. Under besöket på Kråkön blev det tal om 50-årsgåva till Granath.
Granaths hustru hade kommit att nämna något om att mannen nog
skulle vilja ha en mindre stuga på Kråkön. Då Mattsson fått höra talas om
förslaget, hade han sagt, att han skulle ordna saken. I slutet av augusti
1954 hade Mattsson från en bolagets tidigare arbetsplats i Mörby transporterat
en barackbyggnad, värderad till minst 300 kronor, till Stockholms
norra station. Transportkostnaderna ha beräknats till 84 kronor. Därefter
har byggnaden för en av Mattsson betald fraktkostnad av 146 kronor 50 öre
transporterats till Hudiksvalls järnvägsstation. Därifrån har den transporterats
vidare till Kråkön, för vilken transport Mattsson erlagt 50 kronor.
På Kråkön har stugan därefter uppmonterats av några ortsbor.

Den 19 oktober 1954 överlämnade Mattsson byggnaden till Granath
samtidigt som han överräckte en textad adress med fotografier av stugan.

Mattsson har härigenom givit Granath en förmån, värderad till minst
580 kronor 50 öre, vilken förmån måste anses såsom otillbörlig med hänsyn
till Granaths befattning som länsbostadsdirektör och därmed följande möjlighet
att kunna gagna byggnadsfirman John Mattssons byggnadsverksamhet
inom länet.

Granath har härigenom gjort sig skyldig till tagande av muta eller i vart
fall tjänstefel, vilket brott med hänsyn till omständigheterna måste anses
som grovt. Mattsson har gjort sig skyldig till bestickning.

145

Riksåklagarämbetet anförde såsom skäl för sitt beslut att nedlägga åtalet
i fråga om sommarstugan följande.

Beträffande storleken av den förmån, som gåvan av sommarstugan inneburit
för Granath, har Nilsson i värderingsinstrument den 12 juli 1957 värderat
byggnaden till cirka 500 kronor efter sammansättningen på Kråkön.
Vid förhör har Nilsson uttalat, att av detta värde 200 kronor kunde anses
som uppsättningskostnad. Det återstående värdet skulle alltså bli 300
kronor. Av utredningen framgår visserligen, att Mattsson för transport av
byggnaden från Mörby till Kråkön erlagt 280 kronor 50 öre. Om Granath
själv skolat skaffa en liknande arbetarbarack för att använda den som sommarstuga,
torde han emellertid ha inköpt den på närmare håll. Ilade baracken
inköpts i Hudiksvall, hade Granath med egen båt kunnat utan särskild
kostnad transportera baracken till Kråkön. Värdet av gåvan för
Granath synes därför ej kunna skattas högre än 300 kronor. Vad angår
gåvans värde ur Mattssons synpunkt, har baracken varit helt avskriven i
Mattssons räkenskaper. Sistnämnda värde kan därför ej anses ha varit
nämnvärt högre än 280 kronor 80 öre, motsvarande vad Mattsson erlagt
i transportkostnad.

När det gäller frågan om Granath mottagit gåvan som belöning för
utövningen av tjänsten som länsbostadsdirektör är till en början det personliga
förhållandet mellan Granath och Mattsson av betydelse. Härutinnan
framgår av utredningen, att Granath och Mattsson äro personligen bekanta
sedan något tiotal år tillbaka, att deras familjer i viss utsträckning umgåtts,
att familjerna Granath och Mattsson sommaren 1954 företagit en gemensam
motorbåtsfärd i Hudiksvalls skärgård samt att Granath själv och släktingar
till Granath i samband därmed i icke obetydlig utsträckning bjudit
familjen Mattsson på måltider. Nu angivna omständigheter får anses visa,
att det förelegat ett ganska nära personligt förhållande mellan Granath och
Mattsson. Beträffande Granaths möjligheter att i tjänsten gynna Mattssons
byggnadsverksamhet har Granath uppgivit följande. Vid tiden för födelsedagen
och dessförinnan hade Granath i sin tjänst ej haft att göra med
Mattssons företag, som dittills endast byggt flerfamiljshus. Han hade dock
sedermera fått detta, då företaget börjat bygga en- och tvåfamilj shus,
beträffande vilka den statliga långivningen handhafts av länsbostadsnämnden.
I oktober 1954 hade emellertid företaget ännu ej påbörjat någon dylik
verksamhet och Granath hade ej känt till att en sådan verksamhet planerats.
— Vad Granath sålunda uppgivit har ej vederlagts av utredningen.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner ämbetet det icke
kunna styrkas, att Mattssons gåva till någon del givits eller mottagits som
belöning för Granaths befattning som länsbostadsdirektör. Granaths förfarande
kan icke heller bedömas som tjänstefel. I

I sitt yttrande den 15 oktober 1957 anförde Thorson bland annat följande.

Utredningen i denna sak är numera avslutad och Thorson har ansökt om
stämning å Granath och Mattsson. Granath är på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå straffarbete kan följa (25 kap. 1 och 2 SS strafflagen). Om
Granath under den första utredningen fått vistas på fri fot, kunde det skäligen
befaras, att han kunnat undanröja bevis eller på annat sätt försvåra
sakens utredning, bland annat genom att sätta sig i förbindelse med personer,
som suttit inne med uppgifter i saken, och kunnat förhindra dessa att

10 Just it irumbudsmanncns ämbetsbcrättelse Ull !9i5.9 ars riksdag.

146

lämna korrekta uppgifter. Thorson hävdar sålunda, att anhållningsbeslutet
varit lagligen grundat. Vid sitt sysslande med utredningar angående misstänkta
fall av korruption — som exempel nämner Thorson en utredning
angående en stor göteborgsfirmas samröre med statliga befattningshavare,
vilken utredning leddes av Holmström — har Thorson kommit till den
bestämda uppfattningen att frihetsberövande måste ske, då två eller flera
äro misstänkta för bestickning respektive tagande av muta och klara erkännanden
icke föreligga. Skulle de misstänkta i sådana fall under utredningen
få vistas på fri fot, äventyrar detta utredningens resultat.

Vid mitt förhör med Thorson anförde denne bland annat följande: När
Thorson erhöll uppdraget att inleda förundersökningen mot Granath, hade
Thorson fått mottaga visst utredningsmaterial, som i ärendet sammanställts
av Holmström och dennes utredningspersonal. Materialet hade utgjorts
av de till skattemålen hörande akterna. Det hade dock icke varit
helt komplett utan fullständigats av utredningspersonalen under utredningens
gång. Thorson hade tagit del av det han ansåg nödvändigt. Av
Holmström hade Thorson erhållit besked att undersökningen brådskade av
tvenne skäl. Dels kunde det befaras att Granath skulle få reda på att en
utredning var i gång och dels skulle en till utredningsmännens förfogande
ställd revisor tillträda annan befattning den 1 juli. Detta hade varit anledningen
till att förundersökningen igångsatts utan att Granaths återkomst
till Stockholm avvaktats. Orsakerna till anhållningsbeslutet hade varit flera.
Utöver vad som framkommit i skattemålen hade misstanke uppstått att
Granath skulle ha erhållit förmåner från ett i närheten av Hudiksvall
beläget bruk. Därom hade Holmström på våren 1957 fått vissa uppgifter
av en skolkamrat, som vore tjänsteman vid bruket. Denne hade till Holmström
sagt, att man borde granska Granaths affärer, eftersom det ej kunde
stå rätt till med dessa. Samma dag som Granath anhållits hade Thorson
låtit utredningspersonal resa till bruket för att söka få klarhet i saken. Det
hade därvid visat sig, att Holmströms sagesman vistades utomlands. Det
oaktat hade efterforskningar skett, men det enda man lyckats utröna hade
varit att Granath haft affärer med bruket. Denna sak hade därför krävt
ytterligare utredning. När sådan kort därpå företagits, hade det visat sig
att brottsligt förfarande icke kunde styrkas. Under förhöret med Granath
i Hudiksvall hade även framkommit, att denne fått den ifrågakomna sommarstugan
i gåva av Mattsson. De närmare omständigheterna kring gåvan
hade Thorson ej lyckats få utredda i Hudiksvall. Av uppgifter som Thorson
erhållit vid samtal med en kriminalassistent i staden hade emellertid framgått,
att ”det rörde sig om en ordinär sommarstuga”. Därav hade Thorson
bibringats den uppfattningen, att gåvan vore förhållandevis värdefull. Att
stugan — såsom det senare visade sig — efter uppsättandet icke var värd
mer än några hundratal kronor hade Thorson på detta stadium ej haft
någon aning om. Icke heller hade han kunnat få klarhet i om Mattsson givit
Granath ytterligare förmåner. Innan Thorson inhämtade närmare upp -

147

gifter om fallet Mattsson, hade Thorson på grund av förhörstekniska skäl
ej velat höra Granath mera ingående i saken. Anhållningsbeslutet hade
Thorson till en början grundat på häktningsskäl. Att Granath åtnjutit förmåner
i sina förbindelser med såväl aktiebolaget Baltzar Lundström som
Mattsson hade Thorson ansett klarlagt. I båda fallen hade det rört sig om
storbyggmästare, av vilka Mattsson byggde en- och tvåfamiljshus. Även
om det ej hunnit utredas att Granath i sin tjänsteutövning gynnat dem,
hade likväl funnits möjlighet att han kunnat göra detta. Eftersom fallet
Mattsson ej alls varit klarlagt, hade Granath, om han fått vistas på fri fot,
enligt Thorsons mening haft goda möjligheter att i den delen undanröja
bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Såsom Thorson då bedömt
läget hade emellertid enbart omständigheterna kring villabygget utgjort
tillräckliga skäl för att anhålla Granath. Thorson hade bland annat
misstänkt, att aktiebolaget Baltzar Lundström givit Granath förmåner i
fråga om krediter och inteckningar. Denna misstanke hade dock sedermera
visat sig ogrundad. Att Granath kvarhållits till den 29 juni hade berott på
att utredningen i det mattssonska fallet ej hunnit slutföras. Så länge den
pågått, hade Thorson ansett det vara av synnerlig vikt att Granath hölles
i förvar.

Vid avgörande av detta ärende den 29 mars 1958 gjorde jag till en början
rörande Thorsons handläggning av själva saken följande i skrivelse till
Thorson upptagna uttalanden.

Vad i skattemålen framkom angående villabygget och utlandsresan har
enligt min mening innefattat tillräckliga skäl att i enlighet med det Holmström
och Thorson anförtrodda uppdraget undersöka, huruvida Granath
av aktiebolaget Baltzar Lundström erhållit någon otillbörlig förmån för
sin tjänsteutövning. Det får därför anses ha varit befogat att inleda förundersökning
mot Granath härom.

Ej heller den omständigheten att förhör med Granath ansågs icke böra
uppskjutas till Granaths återkomst till Stockholm finner jag vid de av
Thorson upplysta förhållandena böra föranleda någon erinran.

Utredningen ger icke vid handen, att omständigheterna i samband med
att Granath hämtades till förhör i Hudiksvall voro sådana, att anmärkning
härför kan riktas mot Thorson eller någon annan tjänsteman.

Beträffande härefter Thorsons beslut att anhålla Granath får jag framhålla
följande.

I 24 kap. 1 § första stycket RB stadgas att, om någon är på sannolika
skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa, må han häktas, om
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller
annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis

148

eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer
att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Enligt fjärde stycket i
samma paragraf må häktning icke ske, om det kan antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter eller mistning av befattning på
viss tid. Särskilda bestämmelser äro i 1 § andra och tredje styckena samt i 2
och 3 §§ meddelade rörande förutsättningarna för häktning i vissa speciella
fall, om vilka nu ej är fråga. Beslut om häktning meddelas av rätten (4 §).

I 5 § stadgas att, om mot någon skäl till häktning förekomma, må han i
avbidan på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning,
må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att
han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar.

Anhållande utgör sålunda ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på
häktning. Härav följer, att en första förutsättning för anhållande är, att det
brott, om vilket misstanke yppats, är av sådan svårhetsgrad att häktning
för detsamma kan äga rum. Tagande av muta är ett dylikt brott.

För anhållande fordras vidare, att den yppade misstanken nått en viss
styrka. Föreligga sannolika skäl för misstanken, må — därest även förutsättningar
i övrigt, såsom flykt- eller kollusionsfara, äro för handen — häktning
ske, och den misstänkte får då också anhållas. Vad som är att anse
såsom sannolika skäl för misstanke är att bedöma efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Att skäl föreligga som leda misstanken mot viss person
är ej tillräcklig anledning att häkta denne. Å andra sidan behöva ej skälen
vara av den styrka, att de utgöra tillräcklig grund för väckande av åtal.
Men de föreliggande omtiindigheterna måste vara sådana, att de vid en
objektiv bedömning komma misstanken att framstå såsom berättigad.
(Angående vad nu sagts se Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken s. 318.)

Anhållande må ock ske enligt 5 § andra stycket, även om misstanken om
brottet icke är så stark, att den kan anses grundad på sannolika skäl. De
redan föreliggande omständigheterna måste dock innefatta skälig misstanke.
Spörsmålet när en person kan anses skäligen misstänkt för brott måste bedömas
efter omständigheterna i det särskilda fallet. Rent subjektiva antaganden
äro självfallet icke tillfyllest för att skälig misstanke skall kunna
anses föreligga, utan det måste finnas objektiva grunder till stöd för misstanken.
För anhållande enligt nyssnämnda stadgande kräves, att det finnes
vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avbidan på vidare utredning
tages i förvar. Den ytterligare utredning, som avses skola ske under anhållningstiden,
kan i dylikt fall vara antingen utredning om själva brottet eller
ock utredning rörande flykt- eller kollusionsfara eller annan häktningsanledning.

Thorson har uppgivit, att hans beslut att anhålla Granath närmast hänförde
sig till en på sannolika skäl grundad misstanke att Granath gjort sig
skyldig till tagande av muta i samband med villabygget. Dessutom hade
redan före anhållandet framkommit misstanke om dylikt brott från Gra -

149

naths sida med avseende å stugan, som han fått i gåva av Mattsson.
Sistnämnda misstanke hade förstärkts genom upplysningar om stugan,
vilka Thorson — tydligen innan Granath fördes till Stockholm — fått av
en kriminalassistent i Hudiksvall. Enligt dessa hade det varit fråga om en
ordinär sommarstuga. Först senare hade det visat sig, att värdet var betydligt
lägre än vad dessa upplysningar synts ge vid handen. Vidare förelågo
ytterligare vissa uppgifter, enligt vilka Granath kunde misstänkas ha i
andra sammanhang mottagit otillbörliga belöningar.

Såsom Thorson vid ifrågavarande tidpunkt bedömde saken, hade —
enligt vad han vidare anfört — om Granath fått förbli på fri fot, risk förelegat
att han kunde undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning,
t. ex. genom att påverka personer som kunde lämna upplysningar
i saken.

Vid Thorsons förhör med Granath före anhållandet framkom i fråga om
villabygget, att Granath åberopade, att bolaget flera år innan Granath lämnade
anställningen hos bolaget åtagit sig att för självkostnadspris uppföra
en villa åt Granath. Granath synes, såvitt framgår av förhörsprotokollet,
visserligen vid detta tillfälle icke ha nämnt något om vilket pris man därvid
enats om att han skulle betala. Han uppgav emellertid, att bägge parterna
i juni eller juli 1950 överenskommit att tomten och bygget skulle kosta
honom sammanlagt högst 60 000 kronor och att bygget utfördes enligt
ritningar, vilka i förväg företeddes för bolaget. Det är att märka, att byggnadskostnaderna
vid denna tid ännu icke börjat stiga på grund av koreakrisen.
Det angivna beloppet kan därför — under den överenskomna förutsättningen
att bolaget skulle bygga till självkostnadspris — icke anses ha
framstått såsom anmärkningsvärt lågt vare sig för bolaget eller för Granath.

Därest byggnadspriserna under byggnadstiden icke undergått den —
huvudsakligen av koreakrisen betingade — mycket kraftiga stegringen,
skulle den förmån Granath erhöll enbart genom bolagets åtagande att
bygga till beräknat självkostnadspris icke ha blivit nämnvärt större än om
bygget skett under den tid, då Granath fortfarande var anställd hos bolaget.
Vid nu angivna förhållanden finner jag det uppenbart, att enbart bolagets
infriande av det tidigare åtagandet att lämna Granath en dylik förmån i och
för sig icke kan betecknas såsom en otillbörlig belöning åt Granath.

Byggnadspriserna ökade emellertid under byggnadstiden högst betydligt
jämfört med vad som kunde beräknas innan bygget påbörjades. Denna
prisstegring har Granath omöjligen kunnat förutse. Genom att bolaget avskrev
byggnadskostnadernas ökning såsom förlust å rörelsen har Thorson,
då fråga uppkom huruvida Granath skulle anhållas, ställts inför frågan,
huruvida sannolika skäl förelågo för misstanke att Granath genom avskrivningsåtgärden
erhållit en honom icke lagligen tillkommande förmån samt
huruvida denna i så fall innefattade en otillbörlig belöning för Granaths
tjänsteutövning.

150

Uppenbarligen bedömde Thorson härvid det mellan Granath och bolaget
uppkomna rättsläget med avseende å prisstegringen på det sättet, att bolaget
icke kunde anses ha varit enligt gängse rättsregler pliktigt att under
de föreliggande omständigheterna självt svara för prisökningen ifråga. Enär
bolaget det oaktat icke påfordrade ytterligare betalning av Granath utan
i stället avskrev beloppet såsom förlust, var det med Thorsons angivna utgångspunkt
följdriktigt att anse, att bolaget givit Granath en motsvarande
förmån. Denna antog Thorson ha lämnats såsom belöning för Granaths
tjänsteutövning såsom länsbostadsdirektör och sålunda vara otillbörlig.

För min del är jag benägen att anse, att bolaget, eftersom det icke gjort
något förbehåll för eventuella prisstegringar, icke ägde å dessa grunda något
betalningsanspråk mot Granath. Detsamma synes mig självfallet gälla
även med avseende å sådana av prisstegringar icke betingade kostnadsökningar,
vilka må ha uppkommit på grund av bristande erfarenhet från bolagets
sida i fråga om villabyggnader eller eljest genom bolagets förvållande.

Frågan om prisstegringarnas inverkan på rättsläget mellan bolaget och
Granath är emellertid av den beskaffenhet, att det enligt min mening icke
kan läggas Thorson till last såsom fel att han härutinnan intagit en ståndpunkt
motsatt den ovan angivna.

Beträffande spörsmålet om bolaget — under den av Thorson antagna förutsättningen
att bolaget icke var pliktigt att svara för uppkomna prisstegringar
— eftergivit sin fordran å Granath såsom en belöning för dennes
tjänsteutövning är att märka, att innan Granath anhölls någon utredning,
utöver hans knapphändiga uppgifter vid det första förhöret, icke synes ha
förebragts huruvida han i tjänsten hade eller ens kunde förväntas i framtiden
få att taga befattning med ärenden berörande bolaget. Att så kunde
vara förhållandet var emellertid — i brist på dylik utredning — tänkbart.
Frågan hade dock enligt min mening bort på ett eller annat sätt utredas
något, innan Thorson tog ställning till frågan om Granath borde anhållas.
Detta synes ha kunnat ske utan svårighet genom en förfrågan hos bostadsstyrelsen.

På grund av det sagda kan enligt min mening den mot Granath uppkomna
misstanken — vid ett objektivt bedömande och med hänsyn tagen
till de omständigheter, vilka förelågo vid anhållningsbeslutet — icke anses
ha haft den styrka, att sannolika skäl kunde anses föreligga för att Granath
gjort sig skyldig till tagande av muta från bolaget. Ej heller har enligt min
mening någon egentlig kollusionsfara med avseende å utredningen om
villabygget i detta skede varit för handen. Bolaget hade nämligen redan i
skattemålet angivit sin huvudsakliga ståndpunkt i detta hänseende, vartill
kommer, att eventuellt hos Granath tillgängliga skriftliga bevis kunde säkras
genom husrannsakan och beslag.

Vid nu anförda förhållanden anser jag för min del, att tillräckliga skäl
att anhålla Granath såsom misstänkt för tagande av muta från bolaget icke

151

förelegat. Jag är emellertid angelägen framhålla, att övervägandena huruvida
Thorson på grund av vad som framkommit angående villabygget borde
anhålla Granath delvis innefattade sådana bedömningsfrågor, vilka kunde
vara vanskliga att snabbt taga ställning till. Med hänsyn härtill anser jag
Thorsons härutinnan fattade beslut — ehuru enligt min mening oriktigt såsom
grundat på otillräckliga skäl — icke kunna läggas Thorson till last
såsom tjänstefel. Jag låter därför bero vid vad i denna del av saken förevarit.

Beträffande gåvan av sommarstugan framkommo — enligt vad som framgår
av Thorsons härstädes lämnade uppgifter — samma dag som anhållandet
skedde omständigheter, vilka syntes vara besvärande för Granath.
Utredning huruvida Granath hade att i sin tjänsteutövning taga befattning
med ärenden berörande Mattssons företag synes emellertid först senare
ha förebragts. Möjligheten av att så var förhållandet var dock icke utesluten.
Med hänsyn till förhanden varande omständigheter — främst då risken
för att Granath om han frigavs kunde befaras söka påverka Mattsson eller
andra personer, vilka kunde äga kännedom om omständigheterna kring
gåvan — anser jag mig icke böra lägga Thorson till last såsom fel att Thorson
på grund av de utav honom anförda förhållandena fann, att han, innan
ytterligare utredning säkrades, icke kunde låta Granath vara på fri fot.
Det kan således icke göras gällande, att frihetsberövandet såsom sådant
var helt oförsvarligt.

Övriga av Thorson — till stöd för misstanke som vid tiden för anhållningsbeslutet
förelåg om att Granath i andra sammanhang än de här ovan
särskilt angivna mottagit otillbörliga förmåner — anförda omständigheter
synas, såvitt framgår av Thorsons egna uppgifter, ha varit av underordnad
betydelse för nämnda beslut och torde därför i detta sammanhang icke
behöva närmare beröras.

I fråga om anledningen till att Granath förblev anhållen under en tid
av fyra dagar har Thorson uppgivit, att detta — åtminstone vad avsåge den
senare delen av anhållningstiden — skett främst för att vinna utredning
rörande omständigheterna kring Mattssons gåva till Granath av sommarstugan
samt att det, oavsett om under ifrågavarande tid misstanken mot
Granath om brott i detta hänseende kunde anses grundad på sannolika
skäl, dock befunnits vara av synnerlig vikt för den fortsatta utredningen i
denna del att Granath kvarhölles. Enär Thorson enligt min mening icke
kan anses ha helt saknat fog för denna sin bedömning samt det icke synes
kunna läggas Thorson till last såsom fel att utredningen härutinnan icke
blivit till huvudsakliga delar säkrad tidigare än som skett, anser jag att ej
heller det förhållandet att anhållningstiden kommit att omfatta fyra dagar
är av beskaffenhet att kunna läggas Thorson till last såsom tjänstefel. Jag
vill dock i detta sammanhang framhålla vikten av att icke någon i fall som
det förevarande, eller eljest, är berövad sin frihet under liingre tid än som
iir oundgängligen nödvändig.

152

Vidkommande slutligen Thorsons beslut att väcka åtal i saken finner jag
som i allt väsentligt ansluter mig till riksåklagarämbetets bedömning av
åtalsfrågorna — det anmärkningsvärt, att Thorson, särskilt efter den utredning
som förebragts genom bostadsstyrelsens till honom avgivna yttrande,
ansåg skäl för åtal föreligga beträffande villabygget. Genom bostadsstyrelsens
yttrande har det enligt min mening blivit på ett fullt övertygande sätt
klarlagt, att — även om Granath skulle kunna anses i samband med villabygget
ha erhållit någon förmån som icke lagligen tillkom honom — denna
i varje fall icke var av beskaffenhet att kunna betraktas såsom belöning
för hans tjänsteutövning. Enligt min mening ha följaktligen laga skäl för
åtal i denna del icke förelegat. Jag finner förty Thorsons beslut härom såsom
grundat å en oriktig bedömning av de faktiska förhållandena felaktigt.
Åtalet har emellertid blivit av riksåklagarämbetet nedlagt. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt finner jag mig kunna låta bero vid
vad i denna del av saken förevarit.

Beträffande sommarstugan har Thorson icke saknat skäl för sin bedömning
av atalsfrågan. Även om jag icke kan dela Thorsons uppfattning härutinnan,
finner jag dock uppenbart, att hans beslut om åtal i denna del
icke är av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom fel.

Med dessa uttalanden var ärendet i nu omförmälda delar av mig avslutat.

I fråga om de av förbundet anförda klagomålen över att otillbörliga uppgifter
lämnats till pressen om Granaths ärende anförde jag i skrivelse till
förbundet följande.

Beträffande lämnande av muntliga upplysningar från polismäns och åklagares
sida angående vad som förekommer vid förundersökning gäller för
närvarande, att uttrycklig generell föreskrift om tystnadsplikt härutinnan
finnes stadgad endast för polismän, nämligen i 9 § allmänna polisinstruktionen.
Enligt detta stadgande får polisman icke för obehörig yppa något
varom han i tjänsten erhållit kunskap och som ej bör komma till allmänhetens
kännedom. Stadgandet är sanktionerat genom straffbestämmelser
i 25 kap. strafflagen. Härjämte stadgas i 23 kap. 10 § RB, att förundersökningsledare
äger förordna, att vad som förekommit vid förhör icke får
uppenbaras. Den som utan giltigt skäl bryter mot sådant förordnande drabbas
enligt 9 kap. 6 § samma balk av straffansvar. Vidare är i detta sammanhang
att märka, att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift därom
icke meddelats, enligt allmänna rättsgrundsatser anses ha tystnadsplikt beträffande
innehållet i allmän handling som är hemlig (se SOU 1947: 60
s. 125, jfr prop. nr 230/1948 s. 174 o. f.). Detta innebär, att såväl åklagare
som polismän i princip äro underkastade ansvar enligt 25 kap. strafflagen,
därest de yppa innehållet i protokoll eller annan till förundersökning hörande
handling i sådana delar, vilka skola hållas hemliga av skäl som an -

153

givas i 10 § sekretesslagen, t. ex. att utlämnande skulle vara menligt för
enskild person.

Vad nu sagts hänför sig till uppgifter, vilka utlämnas för annat ändamål
än offentliggörande i tryckt skrift. Sker däremot utlämnandet för dylikt
offentliggörande, gäller på grund av bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
(TF) en betydelsefull begränsning med avseende å befattningshavarnas
ansvar för utlämnandet. På grund av de särskilda ansvarighetsreglerna i
TF är sålunda utgivare av periodisk skrift — t. ex. dagstidning — i princip
ensam ansvarig för skriftens innehåll. Den som lämnat meddelande för
offentliggörande i dylik skrift äger — i konsekvens härmed — enligt 3 kap.
4 § jämfört med 1 och 2 §§ samma kapitel TF rätt att vara anonym. Sålunda
må i tryckfrihetsmål fråga överhuvudtaget ej väckas om vem som
lämnat meddelande som nyss sagts (3 kap. 2 och 4 §§ TF). I annat mål kan
visserligen skyldighet uppkomma för utgivare av den periodiska skriften
att uppenbara vem som lämnat meddelandet, men detta är fallet endast
såvida sådan skyldighet är i lag föreskriven (3 kap. 1 och 4 §§ TF). Härmed
åsyftas vittnesplikt och plikt för part att avge berättelse under sanningsförsäkran.
Skyldigheten kan aktualiseras exempelvis i fall, då någon befattningshavare
misstankes för att, på sätt angives i 7 kap. 3 § TF, ha uppenbarat
förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet
eller varom han eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad. I dylikt fall må
nämligen enligt sistnämnda lagrum — även om meddelandet skett för
offentliggörande i tryckt skrift — gärningen åtalas och straffas enligt
vad därom är stadgat i 25 kap. strafflagen.

För tillämpning av det nu angivna undantaget från regeln om anonymitetsskydd
för befattningshavare som lämnar meddelande till pressen förutsattes
sålunda, att befattningshavaren genom meddelandet åsidosatt sådan
tystnadsplikt, som är föreskriven i lag. Med lag förstås i detta sammanhang
uteslutande sådant stadgande som tillkommit genom samfällt beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen (se 14 kap. 6 § TF). Föreskriften i 9 § allmänna
polisinstruktionen är icke ett sådant stadgande. Ett åsidosättande
av den där föreskrivna tystnadsplikten medför följaktligen icke, att undantagsbestämmelsen
i 7 kap. 3 § TF blir tillämplig. Det sist sagda gäller även
med avseende å den ur allmänna rättsgrundsatser härledda tystnadsplikt i
fråga om innehållet i hemlig handling, varom ovan talats.

Berörda undantagsbestämmelse i 7 kap. 3 § TF — att meddelandet av
uppgifter, vilka enligt lag icke må uppenbaras, må beivras oaktat meddelandet
skett för offentliggörande i tryckt skrift — infördes genom 1949 års
tryckfrihetsförordning. En sammanfattning av de ståndpunkter, som under
förarbetena framkommo i denna fråga, återfinnes i ett av överståthållaren

J. Hagander såsom särskilt tillkallad utredningsman år 1955 avgivet betänkande
benämnt Sekretessen vid förundersökning i brottmål (SOU 1955: 17
s. 18—20). Såsom motivering för att undantaget skulle gälla endast sådan

154

tystnadsplikt som stadgats i lag framhöll konstitutionsutskottet, att det för
tryckfriheten vore av så väsentlig betydelse, vilka bestämmelser om tystnadsplikt
som i detta sammanhang skulle bli tillämpliga, att dessa bestämmelser
borde vara meddelade i lag, varmed utskottet i sitt förslag avsåge
stadgande, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj:t och
riksdagen. Därvid förutsatte utskottet att, i den mån bestämmelser om tystnadsplikt,
vilka då vore meddelade i administrativ författning, ansåges
vara av den vikt att de borde äga tillämpning även då meddelande lämnats
för offentliggörande i tryckt skrift, Kungl. Maj:t skulle framdeles framlägga
förslag om deras upptagande i lag (se utskottets utlåtande nr 30/1948
s. 33).

I sitt berörda betänkande föreslog Hagander såvitt här är i fråga — såsom
tillägg till 23 kap. 3 § RB — ett stadgande av innehåll att till polis- eller
åklagarmyndighet hörande befattningshavare icke finge för utomstående
uppenbara vad vid förundersökning eller annan utredning om brott förekommit,
såvida skäligen kunde befaras, att sådant skulle motverka utredningen
eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara menligt för
rikets säkerhet eller för enskild person. Genom att enligt förslaget polismäns
och åklagares tystnadsplikt sålunda skulle inskrivas i lag skulle tystnadsplikten
bli sanktionerad genom gällande straffbestämmelser i 25 kap.
strafflagen även med avseende å lämnande av meddelande till pressen.

Förslaget har varit föremål för remissförfarande men ännu icke lett till
lagstiftning. Det är för närvarande föremål för behandling inom justitiedepartementet.

Av det sagda framgår, att åklagare och polismän sålunda kunna utan
ansvar för dem själva tillhandahålla pressen upplysningar av det slag varom
i detta ärende är fråga. Av reglerna om anonymitetsskyddet följer ock, att
efterforskning icke får ske av pressens upplysningskällor i ett fall som det
förevarande. Någon åtgärd i sådan riktning från min sida kan alltså icke
komma i fråga. Förbundets framställning kan därför icke föranleda något
ingripande från min sida mot någon befattningshavare.

Jag vill emellertid i anledning av vad förbundet anfört rörande innehållet
i tidningsartiklarna tillägga följande.

Såsom framgår av min i det föregående omnämnda skrivelse till Thorson
voro de omständigheter, som förelågo vid ingripandet mot Granath, ingalunda
ens tillnärmelsevis av den för honom besvärande beskaffenhet, som
de av förbundet ingivna tidningsartiklarna gåvo vid handen. Uppgifterna i
artiklarna ge sålunda en synnerligen överdriven och missvisande bild av
det stöd för misstankarna mot Granath, som dittills framkommit under
förundersökningen. I själva verket voro misstankarna mot Granath om
brott löst grundade. Detta gäller särskilt med avseende å det brott, som
enligt artiklarna främst avsågs med misstankarna, nämligen tagande av
muta från aktiebolaget Baltzar Lundström. Utredning saknades sålunda

155

helt om förekomsten av det för detta brott nödvändiga rekvisitet, att de
förmåner Granath kommit i åtnjutande av innefattade belöning för hans
tjänsteutövning. Den utredning som skett efter det första ingripandet mot
Granath har ock ådagalagt, att Granath icke gjort sig skyldig till det förmenta
brottet.

Det är uppenbart, att Granath och hans anhöriga genom uppgifterna
i artiklarna på ett upprörande sätt utsatts för oförskyllt lidande.

Att söka förekomma att vad som skett i Granaths fall upprepas är ur
allmän synpunkt en angelägenhet av största vikt. Frågan hur detta skall
ske innefattar ett svårlöst avvägningsproblem. Å ena sidan har man att
beakta den enskildes intresse att icke oförskyllt skandaliseras genom att
uppgifter om misstanke om brott utlämnas för publicering, innan de vunnit
stöd av verkställd utredning. Hänsyn måste å andra sidan tagas till att
pressen för fullgörande av sina uppgifter har ett legitimt behov av möjlighet
att sörja för en sund nyhetsförmedling till allmänheten. Att detta behov
tillgodoses i tillräcklig utsträckning är helt visst även ett allmänt intresse.
Det är därför av vikt att vederbörande befattningshavare icke undanhålla
pressens företrädare de upplysningar av nyhetskaraktär, vilka kunna utlämnas
utan att kränka något berättigat intresse av sekretess. Om dylika
upplysningar icke lämnas, ligger det ock nära till hands att informationer
införskaffas från andra, i saken mindre väl insatta eller mindre omdömesgilla
personer, vilket icke blott medför mindre tillförlitlig nyhetstjänst utan
även — något som framstår såsom betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt —
kan leda till alldeles onödiga och allvarliga missförstånd till men för det
allmänna eller för misstänkt person eller annan eller för utredningen.

Av nu anförda skäl torde möjlighet böra finnas att kunna till pressen
utlämna uppgifter rörande förundersökning. Det är emellertid uppenbart,
att härvid måste iakttagas den allra största varsamhet. Man måste sålunda
ständigt ha för ögonen att den, som misstänkes för brott och mot vilken
förundersökning inletts, kan vid den fortsatta utredningen visa sig vara
oskyldig till brottet eller skyldig härtill i mindre utsträckning än först antagits.
Med hänsyn härtill böra upplysningar om uppkommen misstanke mot
någon för brott och om i anledning därav inledd förundersökning i regel
icke utlämnas till pressen, förrän förundersökningen slutförts eller åtminstone
framskridit så långt, att misstanken vunnit sådant stöd av utredningen
att skäl till åtal anses föreligga. Av särskild vikt är, att namnet å
misstänkt person icke blottställes där misstanken endast är löst grundad.
Utlämnas upplysningar tidigare, medför detta även risk att åklagaren känner
sig bunden, då han har att taga ställning till fråga om åtal.

Äro emellertid omständigheterna sådana, att det framstår såsom ur allmän
synpunkt motiverat att på ett tidigare stadium än nu sagts lämna
pressen viss information, bör detta ske under hänsynstagande till att misstanken
vid den fortsatta utredningen kan visa sig ogrundad eller obestyrkt.

156

Det är härvid av största vikt, att upplysningarna under inga förhållanden
äro tendentiösa eller eljest missvisande utan präglade av objektivitet samt
behörigt hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen. Lämnas upplysningar,
måste tillräckligt utrymme givas åt den misstänktes uppgifter
och hans synpunkter. Vidare få upplysningarna i de fall sådana lämnas icke
vara så knapphändiga, att pressen får en felaktig bild av vad som förekommit.
Detta kan nämligen bli till men för allmänna och enskilda intressen.
Visar det sig att lämnade upplysningar missuppfattats, bör den befattningshavare
som lämnat desamma söka genom ett uttalande till pressen tillrättalägga
saken.

Därest i Granaths fall de i tidningsartiklarna återgivna uppgifterna väsentligen
härröra från utredningspersonalen, måste det hållas för sannolikt,
att informationer icke lämnats i enlighet med vad nyss sagts. Om information
i detta fall lämnats, hade därvid av tillbörlig hänsyn till Granath
bort med skärpa framhållas, att vid publicering största varsamhet borde
iakttagas, eftersom något egentligt bevis för misstanken ännu icke framkommit
och man icke ens visste, om Granath haft möjlighet att i tjänsten
gynna det företag som lämnat förmånen. Mot bakgrunden av det fattade
beslutet om Granaths anhållande synes det mig förklarligt, att tidningsmännen
— i brist på en riktig information — utgått från att omständigheterna
voro mera besvärande för Granath än i själva verket var fallet.

Oavsett om tidningsartiklarnas uppgifter härröra från utredningsmännen
eller ej, är det inträffade i hög grad ägnat att fästa åklagar- och polispersonalens
uppmärksamhet på vikten av att största varsamhet iakttages vid
lämnandet av information till pressen rörande förundersökningar.

Det inträffade ger enligt min mening anledning ifrågasätta, huruvida icke
— för att inskärpa vikten av en omdömesgill och objektiv informationstjänst
från åklagarnas och polisens sida gentemot pressen — tjänstemannaansvar
bör föreskrivas för åsidosättande av tillbörlig varsamhet vid lämnande
av information till pressen rörande förundersökningar. Med hänsyn
främst till att frågan härom kommer under övervägande i samband med
prövningen av Haganders förut omnämnda lagförslag finner jag — som
även i fortsättningen kommer att ha min uppmärksamhet riktad på ifrågavarande
förhållanden — dock icke anledning att för närvarande avlåta
någon egen framställning i ämnet.

Eftersom vad i Granaths fall förekommit syntes mig vara av intresse vid
departementsbehandlingen av Haganders lagförslag, överlämnade jag därjämte
med särskild skrivelse samtliga handlingar i ärendet till chefen för
justitiedepartementet.

157

10. Sedan av tullåklagare framställt yrkande om förverkande av viss
i beslag tagen egendom (automobil) lämnats utan bifall av domstolen,
vilken tillika hävt beslaget, har åklagaren — i samband med

fullföljd av talan i målet — ånyo tagit egendomen i beslag.

Fråga bl. a. om befogenheten härav

Den 1 december 1954 anlände lantbrukaren Arvid Gustafsson och tre
andra personer på återresa från Norge i en av Gustafsson förd, honom tillhörig
personbil, P 13466, till den svenska tullstationen i Högen. Såväl
Gustafsson som passagerarna medförde därvid norskt margarin till kvantiteter,
vilka överstego de tillåtna. Vid tillfället blev — utom annat — bilen
tagen i beslag.

Den 2 december 1954 förordnade tullförvaltaren vid tullkammaren i
Strömstad Knut Högberg i egenskap av tullåklagare, att beslaget skulle
bestå.

Efter stämning å såväl Gustafsson som passagerarna yrkade Högberg vid
Norrvikens domsagas häradsrätt ansvar, såvitt avsåg Gustafsson, dels
jämlikt 1 § 1 och 8 inom., 9 mom. b), 2 § och 5 § 1 mom. a) lagen den 8 juni
1923 om straff för olovlig varuinförsel under påstående, att Gustafsson vid
angivna tillfälle sökt från Norge till Sverige olovligen införa 19 kilogram
norskt margarin, dels ock jämlikt 12 § första stycket förordningen den 5
juni 1953 angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m.
för det Gustafsson vid tillfället sökt till riket införa margarinet utan tillstånd
av statens jordbruksnämnd eller den, vilken erhållit nämndens bemyndigande
att meddela tillstånd till sådan införsel. Högberg yrkade tillika,
att såväl margarinet, vilket ävenledes tagits i beslag, som personbilen måtte
förklaras förverkade till kronan.

Gustafsson bestred åtalet.

Till närmare utveckling av sin talan anförde Högberg: Ifrågavarande dag
klockan 13.55 hade sällskapet anlänt till tullstationen. Vederbörande tulltjänsteman
hade vid företagen visitation upptäckt, att samtliga fyra resenärer
medfört större kvantiteter norskt margarin än den till införsel tilllåtna
eller 5 kilogram per person. Tulltjänstemannen hade gjort sällskapet
uppmärksamt på detta förhållande samt uppmanat resenärerna att återvända
till Norge och återlämna överskottskvantiteten. Gustafsson hade
vänt bilen och begivit sig med passagerarna tillbaka till Norge. Klockan
14.25 hade han återvänt med bilen, varvid han och passagerarna på tulltjänstemannens
förfrågan uppgivit, att de icke medfört mera margarin än
5 kilogram per person. Vid tjänstemannens visitation hade denne emellertid
påträffat förstucket under reseeffekterna ytterligare 55 kilogram margarin,
varav 19 kilogram tillhört Gustafsson.

Gustafsson uppgav: Avsikten med resan till Norge hade varit att där in -

158

köpa, förutom en del andra matvaror, margarin. Vid det första besöket på
tullstationen i Högen under återfärden till Sverige hade tulltjänstemannen
frågat efter notor på margarinet. Därvid hade konstaterats, att Gustafsson
och hans passagerare haft 9 kilogram för mycket, varvid de uppmanats att
återvända och återlämna 9 kilogram margarin. Tulltjänstemannen hade
uppmanat dem att skaffa kvitto på vad de återlämnade samt tillagt, att de,
när de återlämnat 9 kilogram, skulle få resa in i Sverige. Då de återkommit
till tullstationen, hade tjänstemannen, utan att taga befattning med
kvittot å det återlämnade margarinet, omedelbart börjat visitera bilen. Det
margarin, som återlämnats, hade tagits av det margarin som förvarats på
bilens golv. I övrigt hade de haft sitt bagage stuvat på samma sätt vid de
två besöken.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 15 mars 1955.

Efter en redogörelse för parternas anföranden uttalade häradsrätten i
domskälen följande.

I målet har gränsuppsyningsmannen Karl Janzon på begäran av åklagaren
hörts som vittne. I sitt vittnesmål har Janzon uppgivit, att han vid
sällskapets första besök på fråga om de haft mera margarin än de 5 kilogram
som angivits på de notor han granskat erhållit svaret, att det varit deras
hela innehav, och, då han snabbt kunnat konstatera att de haft för mycket
margarin, uppmanat dem att återvända till Norge för att återlämna den
kvantitet, som överstege 5 kilogram per person eller 20 kilogram för bilen.
Vittnet har om det senare besöket berättat, att han vid återkomsten frågat
dem, huruvida de lämnat tillbaka allt margarinet utom 20 kilogram, vartill
Arvid Gustafsson svarat, att allt vore klart, och satt sig i bilen för att göra
sig beredd att köra vidare. Vittnet hade därefter frågat envar av de övriga
passagerarna om det vore allt, på vilken fråga han erhållit jakande svar.
Vittnet har slutligen förklarat, att margarinet förvarats dels i ett utrymme
baktill mellan baksätet och bakre delen av bilen, över vilket utrymme lagts
ett lock, klätt med samma galontyg som klädseln i övrigt i bilen, och dels i
främre bagagerummet.

Vittnet Janzon har avgivit sin utsaga klart och sammanhängande och
den bär enligt häradsrättens bedömande sannolikhetens prägel. Med hänsyn
härtill och då Janzon saknar varje anledning att lämna från verkligheten
avvikande uppgifter har häradsrätten fäst tilltro till hans berättelse
om vad som tilldragit sig vid de tilltalades besök vid tullstationen.

Åklagaren har till stöd för sitt påstående att margarinet varit förstucket
gjort gällande, att locket över det bakre förvaringsutrymmet varit anordnat
på sätt som skett i avsikt att de i utrymmet befintliga varorna därigenom
skulle undandraga sig tullpersonalens uppmärksamhet. I målet är upplyst,
att bilen är en Volkswagen av 1950 års standardmodell.

Oaktat vad vittnet Janzon i sitt vittnesmål uppgivit om svårigheten att
snabbt kunna konstatera mängden av margarin finner häradsrätten likväl,
att margarinet icke varit anbringat i bilen på sådant sätt att det varit
uppenbart, att de tilltalade åsyftat att undandraga det tullpersonalens
uppmärksamhet, detta så mycket mera som margarinet stuvats i de uti bil
av förevarande modell sedvanliga bagageutrymmena. De tilltalade äro
förty icke förvunna till ansvar jämlikt 5 § 1 mom. a) lagen den 8 juni 1923

159

om straff för olovlig varuinförsel och åtalet i förevarande del skall följaktligen
ogillas. Genom vittnet Janzons berättelse får emellertid anses styrkt,
att de tilltalade icke i behörig ordning angivit sitt innehav av margarin.
Envar av de tilltalade är förty övertygad om olovlig varuinförsel.

Ostridigt är vidare, att tullavgiften å margarinet utgår med 15 öre per
kilogram, vartill kommer en regleringsavgift jämlikt förordningen angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror av omkring en krona 50
öre per kilogram. — I betraktande av den låga tullavgiften per kilogram
och den ringa mängd margarin som medförts i bilen ävensom till omständigheterna
i övrigt finner häradsrätten, att den olovliga varuinförsel, vartill
de tilltalade enligt vad ovan anförts gjort sig skyldiga, icke skett i avsikt
att undandraga margarinet stadgad avgift till tullverket. — Enligt i målet
åberopad tullsedel utgör beloppet av den avgift, som för margarinet bort
för statsverkets räkning erläggas till tullverket för Arvid Gustafsson 2 kronor
85 öre---Ingen av de tilltalade har för införseln av margarinet

haft sådant tillstånd, som stadgas i förordningen den 5 juni 1953 angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. m. och de äro förty
förfallna till ansvar för överträdelse av nämnda förordning.

Till följd av bestämmelserna i 1 § 6 mom., 8 mom. och 9 mom. b) lagen
den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel kunna varken margarinet
eller bilen vara förverkade jämlikt nämnda lag. Då av omständigheterna
framgår, att överträdelsen av fettregleringsförordningen icke skett av förbiseende,
skall emellertid jämlikt 12 § andra stycket ovannämnda förordning
margarinet vara förverkat.

Häradsrätten dömde Gustafsson jämlikt 1 § 6 mom. och 2 § lagen den
8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel samt 12 § första stycket förordningen
den 5 juni 1953 angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror m. m. till bötesstraff, fann margarinet förverkat jämlikt 12 §
nyssnämnda förordning samt ogillade yrkandet om förverkande av personbilen
och förordnade, att det verkställda beslaget av bilen skulle omedelbart
hävas.

Den 17 mars 1955 blev bilen, efter förordnande av byrådirektören Herbert
Alexandersson såsom generaltullstyrelsens ombudsman, av Högberg kvarhållen
under förnyat beslag.

Mot häradsrättens dom fullföljdes i hovrätten för Västra Sverige talan
av Alexandersson såsom tullåklagare och av Gustafsson. Alexandersson
yrkade därvid, bland annat, att Gustafsson måtte fällas till ansvar för försök
till olovlig varuinförsel med tillämpning av 1 § 1 mom. och 2 § varuinförsellagen,
att det beslagtagna margarinet måtte förklaras förverkat med
åberopande jämväl av 1 § 8 mom. nämnda lag samt att bilen måtte förklaras
förverkad jämlikt 1 § 9 mom. b) samma lag. Gustafsson yrkade befrielse
från ansvar.

Hovrätten fann i dom den 27 september 1955 lika med häradsrätten
Gustafsson förvunnen till ansvar för försök till olovlig varuinförsel och för
överträdelse av 1953 års förordning, varjämte hovrätten uttalade, att av
omständigheterna finge anses framgå att försöket till den olovliga varu -

160

införseln icke skett i avsikt att undandraga margarinet stadgad avgift till
tullverket samt att, på sätt häradsrätten funnit, varken margarinet eller
fordonet kunde vara förverkat jämlikt bestämmelserna i varuinförsellagen.
Hovrätten ändrade häradsrättens dom allenast i vissa hänseenden, om vilka
här ej är fråga.

Den 29 september 1955 verkställde Högberg efter generaltullstyrelsens
förordnande ånyo beslag å personbilen i avvaktan på riksåklagarämbetets
beslut om talans fullföljande.

Sedan tullverkets ombudsman hos riksåklagarämbetet hemställt, att ämbetet
ville taga under övervägande att fullfölja talan mot hovrättens dom,
fann ämbetet i beslut den 25 oktober 1955 ej skäl till sådan fullföljd.

Den 2 november 1955 utlämnades bilen till Gustafsson.

Med en den 7 maj 1956 hit inkommen skrift överlämnade Gustafsson
vissa handlingar innehållande huvudsakligen skriftväxling mellan generaltullstyrelsen
och Gustafsson. Denne hade under påstående, att han — sedan
häradsrätten den 15 mars 1955 upphävt beslaget av bilen — den 21 i samma
månad begärt att få avhämta bilen men av Högberg vägrats detta, hos
generaltullstyrelsen begärt ersättning för avsaknad av bilen under tiden från
och med sistnämnda dag till och med den 2 november 1955, då Gustafsson
fått avhämta bilen. Han hade även gjort gällande, att han icke fått del av
något nytt beslag. Gustafsson påtalade jämväl vissa skador å bilen, vilka
icke skulle ha funnits vid tiden för det första beslaget, och anhöll att få
saken prövad av JO.

Sedan upplysningar infordrats från tullkammaren i Strömstad, inkom
Högberg med yttrande i ärendet.

I yttrandet lämnades — till bemötande av Gustafssons påstående att
bilen skadats under den tid den befunnit sig i tullverkets vård — en närmare
redogörelse för beslaget den 1 december 1954 samt för transporten och
förvaringen av bilen.

Vad angår de framställda anmärkningarna i övrigt hänvisade Högberg
till en av Alexandersson den 11 november 1955 till Gustafsson avlåten skrivelse,
vari anförts: Jämlikt 9 § varuinförsellagen ålåge det, bland annat,
tulltjänsteman att beslagtaga egendom, som skäligen kunde antagas vara
enligt denna lag förverkad. Domstols beslut om beslagets hävande utgjorde
därför ej hinder för egendomens kvarhållande under förnyat beslag, om tullverkets
vederbörande åklagare ej åtnöjdes med domstolens beslut utan i
högre instans fullföljde sin talan om egendomens förverkande. Denna åklagarens
behörighet, som ej rubbades av domstolens beslut, hade vunnit bekräftelse
av rättspraxis och ifrågasattes ej heller av riksåklagarämbetet.

I sitt yttrande uppgav Högberg slutligen, att Gustafsson genom telefonmeddelanden
strax efter avkunnandet av domarna i respektive instanser fått

161

kännedom om tullkammarens åtgärd att kvarhålla bilen under förnyat beslag;
detta hade skett på order av generaltullstyrelsens ombudsman i hans
egenskap av högste tullåklagare.

Gustafsson vidhöll i avgivna påminnelser, att han icke i någon form
underrättats om förnyat beslag, varjämte Gustafsson uppgav, att han, på
telefonförfrågan om han finge avhämta bilen, fått till svar av Högberg:
”Jag lämnar inte ut någon bil så länge inte domen vunnit laga kraft.”

Med anledning av vad i ärendet förekommit anmodade jag generaltullstyrelsen
att inkomma med utlåtande i vad avsåge tullkammarens åtgärd
att kvarhålla Gustafssons bil efter det att häradsrätten förordnat, att beslaget
å bilen omedelbart skulle hävas.

Generaltullstyrelsen inkom därefter med utlåtande, varvid fogades dels
ett från tullkammaren infordrat yttrande jämte bilagor, dels en av Alexandersson
avgiven promemoria.

I tullkammarens yttrande anförde Högberg följande.

Häradsrättens dom, som avkunnats den 15 mars 1955, hade följande dag
kommit tullkammaren till handa. Innehållet i domen, i synnerhet vad som
avsåge hävandet av beslaget å bilen, hade meddelats tullverkets ombudsman
per telefon omedelbart efter det att Högberg tagit del av domen. Därvid
hade bestämts, att bilen skulle kvarhållas tillsvidare. Domen hade
samma dag översänts till generaltullstyrelsen, där den diarieförts med ankomstdag
den 17 mars. Vid telefonsamtal sistnämnda dag hade ombudsmannen
i sin egenskap av högste tullåklagare förordnat, att bilen skulle
kvarhållas under förnyat beslag, eftersom målet skulle fullföljas i hovrätten.
Samma dag eller någon dag senare hade Gustafsson per telefon gjort
en förfrågan hos tullkammaren om möjligheten att utfå bilen. Han hade
därvid fått besked om att bilen kvarhölles tillsvidare under förnyat beslag,
varför den icke kunde utlämnas. Vid detta tillfälle hade Gustafsson enligt
egen uppgift ägt kännedom om domens innehåll endast genom vad som stått
att läsa därom i dagspressen. Några dagar senare hade Gustafsson per
telefon återkommit i samma ärende. Han hade då studerat domens ordalydelse
och funnit det egendomligt, att tullkammaren vägrat att utlämna
bilen till honom, då beslaget hävts av domstolen. Han hade fått samma
besked som vid det tidigare tillfället, varjämte han erhållit besvärshänvisning
till tullverkets ombudsman och hovrätten. Han hade även fått meddelande
om att tullverket icke kunde utlämna bilen under tiden mellan två
rättsinstansers prövning av målet och således avhiinda sig ett sådant realvärde,
som bilen utgjorde, innan det slutligen avgjorts, om den skulle vara
förverkad eller icke. Ytterligare en gång hade Gustafsson återkommit i
telefon. Han hade då varit i förbindelse med häradsrätten och därvid upplysts
om att tullverkets hållning syntes häradsrätten anmärkningsvärd men
att rätten icke kunde ingripa vidare i målet. Detta vore i stället hovrättens
sak, varför Gustafsson anmodats att hos denna söka omedelbar rättelse.
Tullkammaren hade vidhållit sin tidigare ståndpunkt och ännu en gång anvisat
Gustafsson att, i enlighet med det råd han fått från häradsrätten,
skyndsamt söka ändring i hovrätten. Något beslagsprotokoll hade Gustafs -

1—Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till I9f)0 ars riksdag.

162

son icke begärt, och tullkammaren hade icke heller ansett det nödvändigt
att tillställa honom sådant protokoll, eftersom dess lydelse blivit i telefonen
uppläst för honom och han vid denna tid varit i förbindelse med kammaren
nära nog varannan dag. Gustafsson hade för övrigt anlitat advokat för målets
behandling, och tullkammaren hade väntat, att denne skulle låta höra
av sig när domen avkunnats. Gustafssons påstående, att han icke fått någon
underrättelse om förnyat beslag, vore därför icke med sanningen överensstämmande.

Alexandersson anförde i promemorian följande.

Tullåklagares behörighet att — utan hinder av domstols beslut om hävande
av beslag å egendom, som avsåges i 9 § 1923 års varuinförsellag och
15 § 1 mom. 1924 års spritinförsellag — förordna om nytt beslag å sådan
egendom hade vunnit bekräftelse i rättspraxis. I såväl 27 kap. RB som
varuinförsellagen vore beslag reglerat såsom engångsföreteelse. Hade ett i
laga ordning verkställt beslag å egendom, varom nu vore fråga, upphävts
av domstol, torde ett förnyat beslag å egendomen kunna i formellt hänseende
anknytas till det tidigare beslaget. Vid förnyat beslag brukade också
tullåklagarna inskränka sig till att meddela ett officiellt förordnande om
egendomens kvarhållande under förnyat beslag. Särskild delgivning av sådant
förordnande med vederbörande varuhavare vore mera sällan påkallad,
enär denne efter det att domstolen meddelat beslut om beslagets hävande i
allmänhet brukade utan dröjsmål hän vända sig till tullmyndigheten för utfående
av egendomen, varvid han underrättades om det nya beslaget och
sålunda sattes i tillfälle att begära rättens prövning av detta beslag. Till
riket inkommen egendom vore för övrigt, oberoende av beslag, underkastad
tullklarering, innan egendomens utlämnande från tullverket kunde ifrågakomma.
— Fråga om fullföljande av talan i tullmål från första instans brukade
i allmänhet av andra tullverkets åklagare än tullfiskalerna underställas
tullverkets ombudsman. I dylikt fall brukade också ombudsmannen, där
han funne sakens prövning i högre instans påkallad, själv övertaga målet.
Den 16 mars 1955 hade Alexandersson per telefon från Högberg, i dennes
egenskap av tullåklagare, erhållit underrättelse om att häradsrätten genom
sin föregående dag meddelade dom ogillat Högbergs talan om förverkande
av bilen och upphävt beslaget å bilen. Enär det kunnat förväntas dröja
några dagar, innan bilens återställande till Gustafsson bleve aktuellt, hade
Alexandersson anmodat Högberg att omedelbart insända domen till generaltullstyrelsen,
samtidigt som Alexandersson förklarat sig vilja lämna Högberg
skyndsamt besked om sitt ställningstagande till de av denne underställda
frågorna. Domen hade kommit Alexandersson till handa den 17 mars
1955. Redan på förmiddagen samma dag hade han per telefon underrättat
Högberg om sitt beslut att fullfölja tullverkets talan i målet och därvid
även tillsagt Högberg att kvarhålla bilen under förnyat beslag. Sedan hovrättens
dom i målet kommit Alexandersson till handa, hade han åter anmodat
Högberg att taga egendomen i beslag, i avvaktan på riksåklagarämbetets
ställningstagande till frågan om målets fullföljande i högsta
instans.

Generaltullstyrelsen anförde i sitt utlåtande: Av utredningen i ärendet
torde framgå, att tullåklagare i ett sådant fall som det nu ifrågavarande
vore enligt rättspraxis behörig att taga egendom i beslag på nytt, sedan

163

förut verkställt beslag upphävts av domstol, samt att vid tullåklagarens
kvarhållande av Gustafssons bil laga former för beslag iakttagits. På grund
därav hemställde styrelsen, att Gustafssons ifrågavarande klagomål icke
måtte föranleda någon JO:s vidare åtgärd.

Riksåklagarämbetet anförde i infordrat utlåtande bland annat följande.

Vid bedömningen av det nu förevarande spörsmålet syntes ledning kunna
erhållas av vad som gällde i fråga om åklagarens rätt att skrida till anhållande,
sedan en häktad person av rätten frikänts och försatts på fri fot.
Av uttalanden vid tillkomsten av rättegångsbalken torde framgå, att man,
då en av processlagberedningen föreslagen möjlighet för domstolen att förordna
om den frikändes kvarstannande i häkte borttogs, var ense om att
åklagaren principiellt måste vara lagligen oförhindrad att i samband med
fullföljd till högre rätt anhålla den frikände och begära honom häktad. Förutsättningar
för att en dylik åtgärd skulle vara berättigad måste emellertid
uppenbarligen vara, att det även efter den friande domen kunde anses
föreligga sannolika skäl för den tilltalades fällande samt att flyktfara eller
kollusionsfara vore för handen. Dessa förutsättningar torde mera undantagsvis
vara uppfyllda i fall, när den tilltalade frikänts. I detta avseende
hänvisades till uttalandena vid rättegångsbalkens tillkomst (se SOU 1938:
44 s. 311, NJA II 1943 s. 342, F.K. it: 22 s. 85—86).

Vad anginge beslag angåves i 27 kap. 1 § första stycket RB som förutsättning
för att ett föremål skulle få tagas i beslag, att föremålet skäligen
kunde antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott
någon avhänt eller på grund av brott förverkat. Enligt 9 § varuinförsellagen
skulle egendom, som skäligen kunde antagas vara förverkad enligt
lagen, tagas i beslag. Då målet avgjordes, skulle rätten enligt 27 kap. 8 §
andra stycket RB pröva, om beslag fortfarande skulle bestå. Bestämmelsen
överensstämde med vad i fråga om reseförbud samt kvarstad och skingringsförbud
stadgats i 25 kap. 7 § samt 26 kap. 6 § RB. Därest den mot den
tilltalade väckta talan ogillades, torde, i enlighet med vad som gällde om
häktning, rätten ha att omedelbart häva sådana åtgärder som beslag, reseförbud,
kvarstad och skingringsförbud. (Jfr Gärde, Rättegångsbalken s.
352, 360 och 369.) Processlagberedningens uttalande i motiven till 26 kap.
6 S (NJA II 1943 s. 357), att kvarstad eller skingringsförbud i allmänhet
torde böra hävas, därest den mot den tilltalade väckta talan ej bifölles,
syntes ej kunna åberopas till stöd för en motsatt uppfattning, då uttalandet
gjorts med utgångspunkt från att rätten enligt det föreslagna men sedermera
uteslutna andra stycket i 24 kap. 21 S RB skulle äga att i samband
med frikännande dom förordna om den frikändes kvarhållande i häkte.
Jämväl i fråga om åklagarens befogenhet att, sedan lägre rätt i frikännande
dom hävt sådant tvångsmedel som nyss sagts, i samband med målets fullföljande
på nytt meddela beslut om tillämpning av tvångsmedlet, måste
antagas råda överensstämmelse med vad som giillde beträffande åklagarens
rätt att på nytt anhålla en person, som rätten frikänt. (Jfr beträffande reseförbud
Gärde a.a. s. 352.) Åklagaren syntes alltså principiellt vara lagligen
oförhindrad att, sedan lägre rätt med ogillande av yrkande om förverkande,
hävt beslag, på nytt taga egendomen i beslag i samband med fullföljd av
talan i målet. Till stöd för den nu utvecklade meningen, såvitt anginge
beslag, kunde också åberopas två i handlingarna omförmälda hovrättsbe -

164

slut, nämligen hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 15 juni 1955
och hovrättens för Västra Sverige beslut den 24 april 1956.

När det gällde att avgöra, huruvida i det särskilda fallet förutsättningar
för nytt beslag vore för handen, syntes man, såvitt anginge beslag enligt
varuinförsellagen, ha att utgå från stadgandet i 9 § nämnda lag, enligt
vilket egendom, som skäligen kunde antagas vara förverkad, skulle tagas i
beslag. Det torde vara tydligt, att den omständigheten, att ett yrkande om
förverkande ogillades, icke sällan måste medföra, att ett dylikt antagande
icke längre vore berättigat. Vore emellertid förhållandena sådana, att vid
fullföljd till högre rätt utgången av målet vore mycket tveksam, finge
emellertid den angivna förutsättningen, att egendomen skäligen kunde antagas
vara förverkad, anses föreligga. I sådant fall borde därför åklagaren
äga att i samband med fullföljd av talan på nytt taga egendomen i beslag.

.. Vado anginge det nu förevarande fallet, hade den i målet föreliggande
rättsfrågan varit synnerligen svårbedömbar. I detta avseende finge hänvisas
till ämbetets beslut den 25 oktober 1955 på framställning från tullverkets
ombudsman om fullföljd av talan mot hovrättens dom. Enligt ämbetets
mening kunde därför någon befogad erinran icke riktas mot tullmyndigheterna
för det de, för att säkerställa verkställigheten av en blivande
dom på förverkande, efter såväl häradsrättens som hovrättens dom
på nytt tagit Gustafssons bil i beslag.

I ett annat hänseende torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
ärendet handlagts fullt riktigt från tullmyndigheternas sida. Enligt 9 §
andra punkten varuinförsellagen gällde, att om beslagaren icke själv ägde
anställa åtal, han ofördröjligen om beslaget skulle göra anmälan hos vederbörande
åklagare, vilken det ålåge att pröva, huruvida beslaget skulle äga
bestånd. Enär på grund av 7 kap. 4 och 8 §§ RB riksåklagaren i fråga om
tullmål ensam ägde fullfölja talan till högsta domstolen, hade tullverkets
ombudsman efter hovrättens dom ej varit behörig åklagare i målet. Ombudsmannen
syntes därför om det efter hovrättsdomen meddelade beslaget
ha bort ofördröjligen underrätta riksåklagarämbetet för prövning av beslaget
enligt 9 § andra punkten varuinförsellagen. Sådan underrättelse hade
emellertid ej lämnats, och ämbetet hade vid sin prövning av fullföljdsfrågan
överhuvud ej känt till beslaget. Om ämbetet fått tillfälle att taga ställning
till beslagsfrågan, skulle emellertid ämbetet med hänsyn till omständigheterna
ha förordnat, att beslaget skulle äga bestånd. Med hänsyn därtill
syntes underlåtenheten att underrätta ämbetet om beslaget icke böra föranleda
någon JO:s åtgärd.

Med anledning av vad riksåklagarämbetet sist anfört anmodades Alexandersson
att inkomma med uppgift, huruvida han underrättat ämbetet om
det den 29 september 1955 meddelade beslaget. I anledning därav anförde
Alexandersson: Frågan om fullföljande av tullverkets talan i högsta instans
hade av förste byråsekreteraren Bruno Linder, vilken varit förordnad såsom
byrådirektör och ombudsman under Alexanderssons tjänstledighet den 1—
den 15 oktober 1955, underställts riksåklagarämbetets prövning. Alexandersson
saknade kännedom om huruvida Linder därvid informerat ämbetet
om det senast verkställda, förnyade beslaget. Den skriftliga framställningen
i ämnet innehölle ej någon underrättelse om nyssnämnda beslag. Det kunde

165

emellertid tänkas, att sådan underrättelse lämnats muntligen vid telefonsamtal.

Linder anförde härom: Han hade nu av Alexandersson blivit upplyst om
att akten i ärendet icke innehölle kopia av någon handling, vari Linder
underrättat riksåklagarämbetet om att bilen tagits i förnyat beslag. Linder
hade ej heller något minne av att han skriftligen underrättat ämbetet om
det nya beslaget. Han kunde nu icke heller erinra sig, huruvida muntlig
underrättelse om beslaget lämnats till den tjänsteman hos ämbetet, vilken
där handlagt ärendet. Emellertid ansåge Linder det icke vara osannolikt,
att så skett. I ärenden angående fullföljd av talan vore det nämligen vanligt
förekommande, att vederbörande tjänsteman hos ämbetet telefonledes erhölle
upplysningar av tullverkets ombudsman eller hans ställföreträdare. I
nu ifrågavarande ärende kunde muntlig upplysning om det nya beslaget ha
lämnats av antingen Linder eller Alexandersson.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande i skrivelse till Alexandersson
upptagna uttalanden.

Vad till en början angår frågan, huruvida tullmyndigheterna ägt taga
bilen i beslag efter häradsrättens och hovrättens domar, anser jag i likhet
med riksåklagarämbetet, att tullåklagare i princip icke är förhindrad att,
sedan lägre rätt med ogillande av yrkande om förverkande hävt beslag, på
nytt taga egendomen i beslag i samband med fullföljd av talan i målet.

Förutsättning för beslag i nu ifrågavarande fall har jämlikt 9 § varuinförsellagen
varit, att bilen skäligen kunde antagas enligt lagen vara förverkad.

Regler om förverkande återfinnas i 1 § nämnda lag. Enligt 8 mom. är
olovligen infört gods förverkat; dock skall sådan påföljd icke inträda, då
den olovliga varuinförseln straffas efter vad i 6 mom. sägs. Sistnämnda
stadgande innehåller en lägre straffskala än den i 1 mom. upptagna för det
fall, att av omständigheterna framgår att den olovliga införseln icke skett i
avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket. I 9 mom. stadgas,
att om olovligen infört gods är förverkat detsamma skall gälla, bland
annat, forslingsredskap som för transport av det olovligen införda godset
begagnats vid resa, vilken måste antagas ha ägt rum i väsentligt syfte att
företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna
till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods, allt dock endast för så
vitt forslingsredskapet tillhör eller på grund av avbetalningsköp innehaves
av godsets ägare eller annan, som finnes ha ägt kännedom om den olovliga
varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika
godset anträffats under forslingen.

En första förutsättning för att den i ärendet omförmälda bilen skulle
kunna förklaras förverkad har alltså varit, att det olovligen införda marga -

166

rinet kunnat förklaras förverkat. Gustafsson har bestritt förhandenvaron
av denna förutsättning under framhållande att den olovliga införseln av
margarin icke skett ”i avsikt att undandraga varan stadgad avgift till tullverket”.

Den i brottmålet förda argumenteringen har till stor del avsett att belysa
innebörden av uttrycket avsikt att undandraga varan stadgad avgift till
tullverket. Alexandersson, som förde åklagarens talan i hovrätten, har gjort
gällande, att sådan avsikt innefattade alla former av uppsåt — således även
indirekt och eventuellt uppsåt — samt att i förevarande fall Gustafsson haft
indirekt uppsåt. Riksåklagarämbetet har därom — till stöd för sitt beslut
att icke fullfölja talan mot hovrättens dom — ansett, att det för tillämpning
av undantagsbestämmelsen i 1 § 6 mom. varuinförsellagen krävdes
endast att direkt uppsåt med avseende å undandragande av tullavgift kunde
uteslutas; med utgångspunkt från den enligt rådande rättsuppfattning gällande
innebörden av begreppet direkt uppsåt måste man enligt ämbetets
mening godtaga häradsrättens och hovrättens bedömande, att av omständigheterna
framginge att den olovliga införseln icke skett i avsikt att undandraga
tullverket den obetydliga tullavgift, varom här vore fråga.

Enligt min uppfattning är en tolkning av varuinförsellagen på denna
punkt förenad med betydande svårigheter. Varken förarbetena eller rättspraxis
— som såvitt jag kunnat finna omfattar endast ett icke refererat
fall från högsta domstolen — ger någon klar ledning. Ehuru jag är närmast
böjd för att ansluta mig till den mening, vartill domstolarna i målet kommit,
anser jag likväl bedömandet så tveksamt, att tullverkets ombudsman
måste anses ha haft fog för sin önskan att underställa frågan högsta domstolens
prövning.

Därest sådan avsikt, som nyss nämnts, skulle anses innebära detsamma
som uppsåt — således även indirekt och eventuellt uppsåt — ha enligt min
mening förutsättningarna för bilens förverkande varit uppfyllda. Av handlingarna
i målet framgår, att resans ändamål varit att i Norge köpa, utom
andra livsmedel, icke obetydliga kvantiteter margarin för införsel till Sverige
och att Gustafsson känt till gällande förbud mot sådan införsel utan
vederbörligt tillstånd. Gustafsson har uppenbarligen icke kunnat förverkliga
sitt syfte att utan tillstånd införa margarinet utan att samtidigt underlåta
att i behörig ordning ange sitt innehav. En nödvändig följd av denna underlåtenhet
skulle, om försöket lyckats, ha blivit, att margarinet undandragits
stadgad avgift till tullverket. Vid dessa förhållanden måste anses, att Gustafsson
haft indirekt uppsåt att undandraga tullavgiften och att bilen för
transport av varorna begagnats vid resa, som ägt rum i väsentligt syfte att
företaga olovlig varuinförsel. Jämväl övriga i 1 § 9 mom. varuinförsellagen
stadgade förutsättningar för förverkande ha således varit uppfyllda.

Avgörande vid åklagarens prövning av frågan om beslag synes därför ha
varit, huruvida det skäligen kunnat anses, att begreppet avsikt att undan -

167

draga varan stadgad avgift till tullverket omfattade jämväl fall av indirekt
uppsåt i sådant hänseende. Det får visserligen anses, att Högberg vid beslagstillfället
den 1 december 1954 icke saknat fog för sådan åsikt. Sedan
häradsrätten ogillat yrkandet om förverkande och hävt beslaget, har emellertid
särskild försiktighet varit påkallad vid övervägande av spörsmålet
om förnyat beslag. Detta borde ha föranlett, att nytt beslag icke meddelades,
med mindre åklagaren kunde anse övervägande skäl tala för hans tolkning
av begreppet avsikt. Än starkare skäl till varsamhet förelago sedan
jämväl hovrätten funnit, att förutsättningar för bilens förverkande saknades.
Åtminstone vid denna tidpunkt måste det ha framstått som synnerligen
tveksamt, om den av Alexandersson hävdade standpunkten komme att
godtagas. Det måste betraktas som i hög grad otillfredsställande, att, såsom
här skett, en part varit under avsevärd tid berövad rådigheten över sin bil
allenast på grund av en oviss möjlighet, att högre rätt kunde komma till
motsatt uppfattning mot den lägre instansen i ett tolkningsspörsmål av
ifrågavarande beskaffenhet. Härtill kommer, att det, då fråga är om begagnande
av tvångsmedel för säkerställande av kronans anspråk pa förverkad
egendom, icke är förenligt med gängse rättssäkerhetskrav att dylikt
ingrepp i enskild persons förhållanden företages i fall, då åtgärdens tilllåtlighet
synes tvivelaktig.

Ehuru det, såsom jag tidigare framhållit, funnits skäl till fullföljd av talan
mot häradsrättens och hovrättens domar, anser jag att Alexandersson med
hänsyn till det anförda bort underlåta att, sedan det först meddelade beslaget
blivit upphävt, på nytt förordna om beslag å bilen. Genom att den 17
mars och den 29 september 1955 ånyo föranstalta om sådant beslag har
Alexandersson därför enligt min mening förfarit oriktigt. Då emellertid skäl
kunna anföras till stöd för Alexanderssons uppfattning om innebörden av
uttrycket ”avsikt att undandraga varan stadgad tullavgift” och denna
rättsfråga är synnerligen svårbedömd, finner jag för min del uppenbart, att
hans enligt min mening oriktiga bedömning av beslagsfrågan icke är av
beskaffenhet att kunna föranleda ansvar. Jag låter därför i förevarande
hänseende bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Vad därefter beträffar Gustafssons påstående, att han icke erhållit underrättelse
om de båda senare beslagen, gäller enligt 27 kap. 11 § RB — vilket
stadgande är tillämpligt även å beslag som meddelas jämlikt varuinförsellagen
— att om den, från vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget,
han skall utan dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det
beslagtagna. Någon viss form för underrättelsen har icke föreskrivits.

Väl kan det mot Högbergs nekande icke anses styrkt, att Högberg, som
haft att verkställa av Alexandersson fattade beslut om beslag, försummat
sin underrättelseskyldighet. Emellertid framgår av inkomna yttranden ej
tydligt, huruvida de av Högberg uppgivna telefonmeddelandena lämnats
självmant eller om Gustafsson först efter begäran om återfående av bilen

168

erhållit besked om de verkställda beslagen. Vidare har Alexandersson i sin
förut återgivna promemoria fällt uttalanden, som tyda på att tullmyndigheterna
icke alltid tillräckligt beakta det förhållandet, att varje nytt beslag
är en fristående åtgärd, vilken medför skyldighet att, om den från vilken
beslaget sker ej är närvarande, lämna särskild underrättelse till denne. Med
anledning härav anser jag mig böra framhålla vikten av att den i 27 kap.
11 § RB föreskrivna underrättelseplikten noggrant iakttages.

Såsom riksåklagarämbetet påpekat, har tullverkets ombudsman efter
hovrättens dom icke varit behörig åklagare i målet och därför bort jämlikt
9 § första stycket andra punkten varuinförsellagen ofördröjligen göra anmälan
hos ämbetet om beslaget för prövning, huruvida beslaget skulle äga
bestånd. På grund av den härstädes förebragta utredningen måste antagas,
att sådan anmälan underlåtits. Då underlåtenheten får anses ha berott på
förbiseende, finner jag mig kunna stanna vid en erinran till ombudsmannen
om skyldigheten att hos ämbetet anmäla beslag, som av tullmyndighet
företagits efter hovrätts dom i mål om ansvar enligt varuinförsellagen.

Vad slutligen rör Gustafssons påstående, att bilen åsamkats skador under
tid då den varit i tullverkets vård, har utredningen i denna del icke styrkt
riktigheten av Gustafssons påstående.

Med dessa uttalanden var ärendet från min sida slutbehandlat.

11. Om samordning av bestämmelserna om anhållande och om
handräckning för omhändertagande enligt barnavårdslagen

I sina jämlikt 13 § förundersökningskungörelsen förda anteckningar
rörande anhållna, för brott misstänkta personer införde stadsfiskalen i
Uppsala uppgifter rörande verkstadsarbetaren Björn Erik Karlsson, född
den 2 oktober 1938, att denne såsom misstänkt för grov stöld anhållits i
sin frånvaro den 21 juli 1955 klockan 16, gripits den 25 i samma månad
klockan 8.20 i Kristinehamn, transporterats till Uppsala med ankomst dit
samma dag klockan 16.20, inställts till förhör jämlikt 24 kap. 8 § RB den 26
i samma månad klockan 9.30 och frigivits sistnämnda dag men att han
emellertid för barnavårdsnämndens i Gävle räkning kvarhållits och den 28
juli 1955 transporterats till Gävle. Vidare antecknades beträffande jordbruksarbetaren
Gustav Ingvar Isgren, född den 25 juli 1939, att denne
såsom misstänkt för bilstölder gripits den 19 januari 1956 klockan 17.30.
inställts till förhör jämlikt 24 kap. 8 § RB den 20 i samma månad klockan
10.30, anhållits sistnämnda dag klockan 10.45 och frigivits samma dagklockan
15.30. I

I en den 2 juli 1956 hit inkommen skrivelse anförde landsfogden Åke
Pontén — vilken sedermera den 23 november 1958 avlidit — bland annat:

169

Vid granskning av de ifrågavarande anteckningarna hade Pontén observerat,
att Karlsson efter det denne frigivits såsom misstänkt för det brott,
för vilket han anhållits, under två dagar kvarhållits för barnavårdsnämndens
i Gävle räkning och därefter transporterats till Gävle. Vidare hade
Pontén iakttagit, att mera än 12 timmar förflutit från det Isgren gripits till
dess han inställts till förhör enligt 24 kap. 8 § RB och att anledningen
till dröjsmålet ej på sätt vederbort i anhållningsliggaren särskilt angivits.
Med anledning därav hade Pontén hos stadsfiskalen i Uppsala efterhört
huru därmed förhölle sig. Denne hade därvid uppgivit, att Isgren rätteligen
icke kunde anses ha blivit gripen för brott den 19 januari 1956 utan
i stället varit omhändertagen på begäran av Lövstahemmet, att — sedan
den 20 i samma månad omkring kloekan 10.15 från Lövstahemmet inkommit
besked att Isgren ej längre skulle vara omhändertagen för hemmets
räkning — denne förklarats gripen såsom misstänkt för brott samt därefter,
såsom i anteckningarna angivits, inställts till förhör klockan 10.30
och anhållits en kvart senare. Såväl Karlsson som Isgren hade sålunda kvarhållits
för annans räkning. Det vore enligt Ponténs mening tveksamt, huruvida
detta kvarhållande för annans räkning kunde betraktas såsom handräckning,
och han hemställde därför om ett uttalande huruvida förfarandet
kunde anses riktigt.

På anmodan avgå vo stadsfiskalen i Uppsala Gustaf Ljungström, stadsfiskalen
i Katrineholm Hans Thorson, vilken tjänstgjort såsom t. f. stadsfiskal
i Uppsala under juli 1955, samt barnavårdsnämnden i Gävle yttranden
i ärendet.

I sitt yttrande anförde Ljungström i fråga om Karlsson bland annat
följande. Redan den 25 juli syntes åklagaren ha tagit kontakt med barnavårdsnämnden
i Gävle. Sedan Karlsson erkänt de brott, som han förövat,
hade åklagaren hävt anhållandet den 26 juli 1956 och överlämnat Karlsson
till polismyndigheten med besked att barnavårdsnämnden i Gävle var
underrättad samt att denna borde kontaktas. Vid ett polisens telefonsamtal
med socialbyrån i Gävle den 26 juli hade en socialvårdsassistent meddelat,
att han skulle återkomma och därvid underrätta om huru det skulle förfaras
med Karlsson. Den 27 juli hade anlänt ett telegram, i vilket begärts bland
annat Karlssons överlämnande till Gävle barnavårdsnämnd.

Thorson anförde i sitt yttrande bland annat, att det vore troligt, att
kontakt med barnavårdsnämnden i Gävle tagits först på förmiddagen den
26 juli av såviil honom själv som vederbörande kriminalpolisman.

I den vid ordningspolisen i Uppsala förda anteckningsboken hade för den
19 januari 1956 i marginalen under rubriken ”Misstänkta för tillgrepp av
bilar in.m.” gjorts anteckningar av i huvudsak följande innehåll. Klockan
17.0-'') meddelade en man vid namn Hägg, Kungsgatan 13, att i hans kafé
kommit in två ynglingar, vilka sannolikt rymt från någon anstalt eller

170

voro efterspanade av polisen. Två konstaplar beordrades till platsen, varifrån
de klockan 17.20 till polisstationen införde Isgren, en 14-årig skolpojke
och en 18-årig fabriksarbeterska. Strax därpå inkom en person, som uppgav,
att han under nästföregående natt iakttagit samtliga när de voro i
färd med att tillgripa hans bil. Såväl Isgren som skolpojken voro efterspanade
av kriminalavdelningen för tillgrepp av bilar. Samtliga överfördes
till kriminalavdelningen, dit även den nyssnämnde bilägaren hänvisades.

I avgivna påminnelser anförde Pontén i fråga om Isgren bland annat:
Oavsett om Lövstahemmet begärt att Isgren skulle omhändertagas, syntes
jourhavande kriminalassistenten, då skäl till anhållande förelåg, ha bort i
avbidan på beslut i anhållningsfrågan av stadsfiskalen förklara Isgren gripen
den 19 januari 1956 jämlikt 24 kap. 7 § RB såsom på sannolika skäl misstänkt
för grov stöld och försök till grov stöld. Därest Isgren tidigare varit
att anse som omhändertagen rymling från anstalt, hade omhändertagandet
då övergått i ett gripande för brott. Därest det förfarandet godtoges, att
ungdomsbrottsling, som omhändertagits såsom rymling från ungdomsanstalt,
kunde kvarhållas enligt barnavårdslagen oaktat han på tillräckliga
skäl misstänktes för straffarbetsbrott, kunde frihetsberövande i liknande
fall komma att onödigt utsträckas. Ett sådant förfarande innebure, att
frågan om ungdomsbrottslingens kvarhållande för utredning om brott
överlätes på anstalten för att avgöras av denna i stället för att, som lagen
förutsatte, avgöras av förundersökningsledaren. I

I en till landsfogden i Uppsala län den 8 december 1958 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Av utredningen framgår, att Thorson, sedan han blivit underrättad om
Karlssons gripande i Kristinehamn den 25 juli 1955 klockan 8.20, beordrat
att Karlsson skulle transporteras till Uppsala för utredning samt att Karlsson
därefter samma dag klockan 16.20 införts på kriminalpolisens station
i Uppsala. Det är oklart av vilken anledning förhör enligt 24 kap. 8 § RB
icke ägde rum redan samma dag. Därest Thorson icke varit i tillfälle att
själv hålla detta förhör, hade han kunnat uppdraga åt en polisman att
hålla detsamma, därvid han haft att underrätta denne om vad som vore
att iakttaga vid förhöret. Detta hade — då anhållningsbeslutet ju meddelats
enligt 24 kap. 6 § RB — till sitt huvudsakliga syfte allenast att fastställa
Karlssons identitet samt att lämna Karlsson underrättelse om anhållningsbeslutet
och om de brott, för vilka han misstänktes. Något nytt beslut
i anhållningsfrågan erfordrades ej, och Thorson synes utan risk ha kunnat
låta en polisman hålla förhöret.

I fråga om de fortsatta åtgärderna med avseende å Karlsson framgår av

171

utredningen, att Karlsson den 26 juli 1955, sedan han erkänt de brott för
vilka han anhållits, erkänt ytterligare brott, beträffande vilka — sedan
anmälningar rörande desamma införskaffats — förhör hölls med honom
den 27 i samma månad. Med hänsyn härtill synes anledning ha saknats
för Thorson att frigiva Karlsson redan den 26 juli. Även om förundersökningen
icke i och för sig påkallat ett fortsatt anhållande, torde åklagaren
i ett fall som det förevarande, då det kunde befaras att Karlsson, därest
han försatts på fri fot, komme att fortsätta brottslig verksamhet samt
barnavårdsnämnden med största sannolikhet kunde beräknas fatta beslut
om omhändertagande och begära handräckning för transport till Gävle,
kunna i avbidan på besked från nämnden ha dröjt någon dag med beslut
om frigivande, särskilt som Karlsson suttit anhållen allenast kort tid. Även
om sålunda vissa sakliga skäl förelegat för åklagaren att dröja någon dag
med frigivandet, kan detta emellertid icke rättfärdiga, att Karlsson — sedan
han av åklagaren förklarats frigiven för brotten — kvarhölls till dess telegrammet
från barnavårdsnämnden i Gävle anlände. Strängt formellt hade
polismyndigheten ej rätt att under den ifrågavarande tiden kvarhålla
Karlsson.

Vad härefter angår Isgren stadgades i 23 kap. 3 § första stycket RB i
dess lydelse före den 1 januari 1958 att, om förundersökningen inletts av
polismyndighet, åklagaren, så snart någon skäligen kunde misstänkas för
brottet eller det eljest av särskilda skäl funnes påkallat, skulle övertaga
ledningen av undersökningen. Sedan Isgren såsom misstänkt rymling från
ungdomsvårdsskola omhändertagits och förts till polisstationen, torde genom
den anmälan bilägaren gjorde och vad i anslutning därtill förekom
förundersökning angående brottet anses ha inletts, och då skälig misstanke
mot Isgren måste anses ha förelegat, borde åklagaren ha underrättats,
varefter denne haft att överväga huruvida Isgren borde av åklagaren kvarhållas
på grund av misstanke om brott d. v. s. anhållas. Något skäl för
vederbörande polisman å kriminalavdelningen att förklara Isgren gripen
för brott förefanns ej, så länge Isgren av annan anledning måste hållas i
förvar, och Lövstahemmet hade ju begärt Isgrens omhändertagande för
hemmets räkning. Vad beträffar åklagarens ställningstagande kan enligt
mitt förmenande frågan huruvida en person, som redan är omhändertagen
av annan anledning än på grund av misstanke om brottslig handling och
mot vilken misstanke uppstår om brott, för vilket han bör anhållas, ofördröjligen
skall anhållas eller om åklagaren iiger dröja därmed, icke besvaras
på samma sätt i alla fall. Klart är att, om brottsligheten är av sådan beskaffenhet
att skäl till häktning föreligga, eller om ej fulla skäl till häktning
finnas men den utredning som skall företagas bedömes taga mera än kortare
tid i anspråk, åklagaren utan dröjsmål bör fatta beslut om den misstänktes
anhållande. Däremot synes för det fall utredningen beräknas kunna bli
slutförd under mycket kort tid, så att tiden för den misstänktes hållande

172

i förvar såsom omhändertagen icke på grund av brottsutredningen utsträckes,
hinder ej föreligga för åklagaren att tillsvidare dröja med beslut
om anhållande. I detta sammanhang vill jag erinra om den skyldighet,
som enligt 26 § förundersökningskungörelsen åvilar åklagaren att — om
med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § RB stadgas anledning föreligger till antagande
att häktning ej må ske, om övervakning ordnas — så snart ske kan
söka ordna erforderlig övervakning.

De problem förevarande ärende aktualiserat torde i stor utsträckning
kunna erhålla sin lösning genom inrättandet av de utredningshem barnavårdskommittén
föreslagit. Utredningshemmen skola bland annat ha till
uppgift att möjliggöra, att häktning samt, i viss utsträckning, anhållande av
underåriga, främst sådana som ej fyllt 18 år, ersättas med en lämpligare
form av frihetsberövande.

12. Innebörden av stadgandet i 8 § straffverkställighetslagen om

att tillfälle såvitt möjligt skall beredas den dömde att samråda
med sin försvarare under den betänketid, efter vars
utgång nöjdförklaring må äga rum

Genom dom den 2 mars 1956, som vann laga kraft, dömdes köpmannen
Edvin Svedberg av Stockholms rådhusrätts elfte avdelning — med undanröjande
av straffbestämning i tidigare dom — till straffarbete åtta månader.
Vid tiden för domens meddelande var Svedberg intagen å fångvårdsanstalten
å Långholmen för avtjänande av honom tidigare ådömt frihetsstraff.

I en den 29 mars 1956 hit inkommen skrift anförde Svedberg klagomål
över att ”fängelseledningen” icke tillsett att han blivit i tillfälle att överklaga
domen, trots att han — då han den 4 mars 1956 å anstalten beretts
möjlighet att förklara sig nöjd med domen — framhållit, att han icke begått
den gärning, för vilken han fällts till ansvar, samt att han hade för avsikt
att överklaga domen. Svedberg uppgav, att han helt saknade kännedom om
tillvägagångssättet vid överklagande av dom. I

I anledning av klagomålen inkom fångvårdsdirektören vid fångvårdsanstalten
å Långholmen med infordrat yttrande, däri han bland annat anförde
följande.

Då tillfälle bereddes Svedberg att förklara sig nöjd med domen, hade han
icke med ett ord antytt, att han önskade någon hjälp med överklagandet av
domen. Däremot hade han helt allmänt talat om hur felaktig domen vore.
Den tjänsteman, inför vilken Svedberg förklarat sig missnöjd med domen,
hade uttryckligen frågat, om Svedberg kände till innebörden av den procedur
om vilken fråga var, vilket Svedberg bejakat. Svedberg hade tidigare vid
flera tillfällen undergått frihetsstraff. lian hade haft offentlig försvarare i

173

målet. Enligt vad försvararen uppgivit hade Svedberg icke framfört önskemål
om bistånd med överklagande av domen. Hjälp brukade alltid lämnas
från anstaltens sida så att en häktad, därest han så önskade, kunde komma
i kontakt med sin försvarare. Någon framställning i den riktningen hade
Svedberg icke gjort.

Sedan jag påkallat ytterligare utredning i saken, överlämnade t. f. fångvårdsdirektören
vid anstalten A. Larsson efter anmodan protokoll över
förhör med bland andra Svedberg och t. f. fångvårdsassistenten Jonas Lindberg,
vilken sistnämnde i egenskap av jourhavande styresman å anstalten
mottagit Svedbergs förklaring att han vore missnöjd med domen, rörande
vad som förekommit vid nämnda tillfälle.

Vid förhöret uppgav Svedberg, att han tagit för givet att hans missnöjesförklaring
inneburit ett överklagande och att hans undertecknande av
formuläret för nämnda förklaring avsett överklagandet. Svedberg hade icke
gjort någon framställning till Lindberg om hjälp med författande av inlaga.

Lindberg uppgav bland annat: I samband med att han mottagit Svedbergs
missnöjesförklaring hade han frågat Svedberg, om denne kände till
vad en sådan förklaring innebar. Härpå hade Svedberg svarat, att han
”kände till proceduren”. Efter missnöjesförklaringen hade Svedberg stannat
kvar hos Lindberg för att ytterligare diskutera domen, som han ansett
vara helt oriktig. Svedberg, som vid tillfället var oerhört forcerad och talför,
hade även meddelat, att han hade för avsikt att låta instämma vittnen i det
aktuella målet.

Därefter avgav fångvårdsstyrelsen utlåtande i ärendet, varvid styrelsen
uppehöll sig endast vid frågan huruvida i den uppkomna situationen vederbörande
personal vid anstalten brustit i fråga om dem åvilande skyldighet
att tillse att Svedberg blev i tillfälle att fullfölja talan mot domen.

Sedan jag genom ny remiss anmodat fångvårdsdirektören att inkomma
med upplysning, huruvida Svedberg — i enlighet med bestämmelsen i 8 §
första stycket sista punkten lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.
— beretts tillfälle att samråda med den för honom i målet förordnade försvararen,
innan han erhöll tillfälle att förklara sig nöjd med domen, inkom
Lindberg i egenskap av t. f. biträdande fångvårdsinspektör med yttrande. I
detta förklarade Lindberg, att han icke kände till huruvida Svedberg före
nöjdförklaringstillfället tillfrågats om han ville ha kontakt med den offentlige
försvararen. Ärendet hade varit obekant för Lindberg ända till detta
tillfälle, och då hade det icke varit möjligt för honom att bereda Svedberg
kontakt med försvararen, eftersom det var söndag och advokaten därför ej
var anträffbar. Om Svedberg begärt att få träffa försvararen före söndagen,
hade han självfallet fått det.

174

Efter anmodan avgav slutligen fångvårdsstyrelsen utlåtande angående
innebörden av nyssnämnda bestämmelse i straffverkställighetslagen samt
beträffande frågan huruvida stadgandet behörigen iakttagits i Svedbergs
fall.

I en till fångvårdsdirektören vid fångvårdsanstalten å Långholmen avlåten
skrivelse anförde jag därefter följande.

I 8 § straffverkställighetslagen äro bestämmelser meddelade angående
förfarandet, då tillfälle beredes häktad att avgiva nöjdförklaring beträffande
mot honom meddelad dom. Vad där stadgas skall — enligt 9 § samma lag
— äga motsvarande tillämpning med avseende å den, som undergår straff
eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt. Enligt 8 § första stycket sista
punkten nämnda lag skall tillfälle såvitt möjligt beredas den dömde att
samråda med sin försvarare under den betänketid, som vederbörande — i
enlighet med vad som angives i paragrafen — skall tillgodonjuta, innan han
har möjlighet att förklara sig nöjd med domen mot honom.

I strafflagberedningens år 1944 avgivna betänkande med förslag till
bland annat lag om verkställighet av straffarbete, fängelse, förvaring och
internering (SOU 1944: 50) hade föreslagits (s. 14), att tillfälle till samråd
av nyss angivet slag ovillkorligen skulle beredas den dömde. Stadgandet
erhöll sin nuvarande utformning i proposition (nr 342) till 1945 års riksdag
med förslag till nu gällande straffverkställighetslag. Såsom motivering
för ändringen i förevarande hänseende i förhållande till strafflagberedningens
förslag anfördes i propositionen (s. 134) följande:

Med hänsyn till de svårigheter som ibland kunna föreligga för den dömde

att komma i kontakt med försvararen synes —----föreskriften, att

den dömde under betänketiden skall erhålla tillfälle att samråda med försvararen,
icke böra göras ovillkorlig.

Vidare framhölls i detta sammanhang, att det vore av vikt att den dömde
snarast möjligt erinrades om sin rätt till samråd med försvararen, att skyldighet
därtill torde böra åvila vederbörande styresman samt att i administrativ
ordning syntes böra övervägas, huruvida formen för skyldighetens
fullgörande kunde förenklas genom användande av särskilda formulär eller
blanketter att tillställas den dömde.

Under hänvisning till bland annat nu nämnda uttalanden förklarade
fångvårdsstyrelsen i sitt andra till mig avgivna utlåtande, att förevarande
bestämmelse enligt styrelsens uppfattning innebure följande.

Styresmannen (eller den som är i hans ställe) skall snarast möjligt efter
det att domen meddelats tillfråga den dömde, huruvida han önskar komma
i förbindelse med sin försvarare för att inhämta dennes synpunkter på frågan,
huruvida nöjdförklaring bör avgivas eller målet bör fullföljas till högre
rätt. Därest den dömde önskar sådant samtal, har styresmannen (ställföre -

175

trädaren) att såvitt möjligt bereda den dömde tillfälle därtill, därvid uttrycket
bereda får anses innebära, att styresmannen positivt skall medverka
till att samråd kommer till stånd antingen genom att han själv, eventuellt
på hans uppdrag annan tjänsteman, underrättar försvararen om den dömdes
önskan eller genom att åtgärder vidtagas för att den dömde själv skall
i telefon få komma till tals med försvararen.

I utlåtandet anfördes vidare bland annat följande.

Ungefärligen på nu angivna sätt torde bestämmelsen tillämpas på de
flesta fångvårdsanstalterna. Vid anstalten på Långholmen, som har det
största antalet häktade i landet, har enligt vad styrelsen inhämtat praxis
varit växlande i fråga om vilka upplysningar som ges den dömde under
betänketiden. Regelmässigt underrättas den dömde omedelbart efter domen
om innebörden av nöjdförklaringen och dagen, när nöjdförklaring tidigast
kan avgivas. I samband därmed synes det emellertid icke alltid förekomma
att den dömde, när han icke själv för saken på tal, blir tillfrågad om han
under betänketiden önskar få samråda med sin försvarare. Även om denna
underlåtenhet företrädesvis torde avse sådana dömda, som varit föremål
för ett flertal tidigare lagföringar och, måhända icke utan fog, kunna anses
ha tillräcklig erfarenhet om de rättsmedel som stå till buds, är förhållandet
likväl otillfredsställande. Till denna ogynnsamma utveckling torde ha bidragit
den omständigheten, att till följd av den under de senaste åren höga
beläggningen av rannsakningsfångar styresmannens ställföreträdare å rannsakningsavdelningen
(”kronohäktet”) — biträdande fångvårdsinspektören
— varit så överlupen med andra viktiga göromål att han icke ensam kunnat
omhänderha denna upplysningsverksamhet utan delvis nödgats anlita
underordnad personal. Enligt styrelsens mening måste det emellertid för
biträdande fångvårdsinspektören å kronohäktet, vilken är i styresmannens
ställe, vara en förstahandsuppgift att ombesörja ärenden om nöjdförklaring
och allt vad därmed sammanhänger.

Efter överläggning med styresmannen och biträdande fångvårdsinspektören
vid fångvårdsanstalten å Långholmen har styrelsen funnit lämpligt att
vid anstalten genomföres en anordning av följande innehåll. Den som är
häktad för brott skall omedelbart efter det att domen meddelats erhålla en
skriftlig underrättelse beträffande nöjdförklaring. Skriften skall innehålla en
sammanfattning av vad nöjdförklaringen innebär samt uppgift om när nöjdlörklaring
tidigast kan avgivas ävensom ett påpekande om att det står den
dömde fritt att vänta med att avgiva nöjdförklaring ända fram till den dag,
då fullföljdstiden utgår. Vidare skall i skriften anges att lagen ger den
dömde rätt att samråda med försvararen och att styresmannen (ställföreträdaren)
är beredd att vidtaga åtgärder för att sådant samråd skall komma
till stånd. Sist skall meddelas, att den dömde samma dag som han mottagit
skriften eller senast påföljande dag kommer att få tillfälle att med en befattningshavare
vid anstalten muntligen samråda om allt som upptagits i
skriften. Formuleringen av skriften skall göras enkel och lättbegriplig.

Deri befattningshavare vid anstalten som avses i skriften är biträdande
fångvårdsinspektören, som har att kalla den dömde till samtal och därvid
skall förvissa sig om att denne uppfattat innehållet i skriften samt förhöra
sig om hans önskemål i fråga om samråd med försvarare m. m. När samtalet
avslutats, skall den dömde i en särskild liggare med sin namnteckning bekräfta,
att han erhållit nu berörda upplysningar.

176

Styrelsen har uppdragit åt styresmannen vid fångvårdsanstalten å Långholmen
att snarast möjligt till styrelsen inkomma med förslag till utformning
av skriften och till uppläggning av liggaren.

Styrelsen har för avsikt att pröva den nu beskrivna anordningen även vid
övriga anstalter.

Jag delar helt fångvårdsstyrelsens uppfattning angående innebörden av
förevarande bestämmelse i straffverkställighetslagen och förutsätter, att
stadgandet för framtiden kommer att vid samtliga fångvårdsanstalter och
häkten i riket tillämpas på av styrelsen angivet sätt. Vidare vill jag framhålla,
att den av styrelsen antydda anordningen att den dömde erhåller
särskild skriftlig underrättelse angående nöjdförklaring synes mig vara
mycket ändamålsenlig.

Därest bestämmelsen ifråga tillämpas på av fångvårdsstyrelsen angivet
sätt, är det uppenbarligen väl sörjt för att den dömde, därest han har
försvarare i målet, får erforderlig hjälp med överklagande av mot honom
meddelad dom. I de relativt fåtaliga fall då vederbörande icke har försvarare
synes av bestämmelsen följa, att den dömde snarast möjligt efter det
att domen mot honom meddelats skall genom vederbörande styresmans
försorg underrättas om att han äger göra framställning om att få försvarare
förordnad för sig.

Vad därefter angår det av Svedberg påtalade fallet så giver utredningen
vid handen, att Svedberg — då han inför Lindberg fick tillfälle att förklara
sig nöjd med domen den 2 mars 1956 — förklarat, att han vore missnöjd
med densamma, men att han icke hemställt om bistånd i något hänseende
med överklagandet av domen. Däremot har — såsom fångvårdsstyrelsen
framhållit — icke kunnat med säkerhet fastställas huruvida Svedberg före
nöjdförklaringstillfället tillfrågats, om han önskade samråda med sin försvarare.
Huru därmed än må ha förhållit sig vill jag framhålla att, då Svedberg
uttryckligen förklarat sig vara missnöjd med domen, det enligt min
mening förelegat särskild anledning för Lindberg att tillfråga Svedberg, om
han önskade komma i kontakt med försvararen, samt att efterhöra huruvida
Svedberg eljest önskade hjälp med överklagande. Enligt vad utredningen
utvisar har Lindberg icke gjort detta. Då uttrycklig bestämmelse om sådan
skyldighet icke finnes och då Lindberg icke saknat fog för att antaga, att
Svedberg vore insatt i hithörande förhållanden, kan dock Lindbergs nämnda
underlåtenhet icke läggas honom till last såsom fel eller försummelse i
tjänsten. Med hänsyn därtill och i betraktande av de från fångvårdsstyrelsens
sida vidtagna åtgärderna för förhindrande av ett upprepande av det
inträffade, låter jag i saken bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Mot rådhusrättens av Svedberg åsyftade dom, av vilken jag tagit del, har
jag icke funnit anledning till anmärkning.

177

13. Frågor om tillämpning av reglerna om tvångsförvaltning

av fast egendom

Sedan Askims, Hisings och Sävedals domsagas häradsrätt i dom den 31
december 1954 på anförda skäl förpliktat Hugo Liedholm och hans hustru
Anna Lisa Liedholm att solidariskt till åkeriägarna Thure Johansson och
Karl Alemar utge 6 918 kronor 15 öre jämte ränta och rättegångskostnader,
verkställde landsfiskalen-utmätningsmannen i Sävedals och Hisings distrikt
den 13 januari 1955 för gäldande av skulden utmätning av Anna Lisa
Liedholms fastighet Snåkered Östergård 343 i Landvetters socken.

På ansökan av Johansson och Alemar beslöt länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län genom resolution den 27 maj 1955 — med stöd av 169 § utsökningslagen
— att fastigheten skulle från och med den 31 i samma månad
sättas under tvångsförvaltning och förordnade förre kranmaskinisten Nils
Löfgren till syssloman med avseende å förvaltningen. Denna avsåg i huvudsak
skötseln av ett å fastigheten befintligt grustag. Såsom förskott å kostnaden
för förvaltningen inbetalade Johansson och Alemar, på anfordran av
länsstyrelsen, den 16 maj 1955 ett belopp av 500 kronor.

Den 16 september 1955 hölls inför en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman
sammanträde i ärende angående fördelning av behållningen på
grund av tvångsförvaltningen. Därvid meddelade förrättningsmannen i
närvaro av bland andra Alemar och företrädare för Sveriges Kreditbank,
där inteckningar i fastigheten voro belånade, att, intill dess häradsrättens
— av makarna Liedholm överklagade — dom vunne laga kraft, den på
grund av tvångsförvaltningen uppkomna behållningen, då utgörande 1 896
kronor 28 öre, icke finge lyftas men väl kunde fördelas mellan borgenärerna
och nedsättas i riksbanken. Alemar och företrädaren för banken förklarade
emellertid, att de icke önskade fördelning. Någon fördelning verkställdes
icke heller.

Hovrätten för Västra Sverige — varest även Johansson och Alemar fullföljt
talan mot häradrättens dom i fråga om ett av dem vid häradsrätten
framställt yrkande om skadestånd — fann i dom den 21 oktober 1955 ej
skäl att göra annan ändring i häradsrättens dom än att hovrätten förpliktade
Anna Lisa Liedholm att — utöver vad hon av häradsrätten ålagts att
solidariskt med Hugo Liedholm erlägga — till Johansson och Alemar utge
skadestånd med 5 000 kronor jämte ränta och viss ytterligare ersättning för
rättegångskostnaderna vid häradrätten. Mot hovrättens dom fullföljdes
talan av makarna Liedholm.

I särskilda ansökningar, vilka inkommo till länsstyrelsen den 25, den 26
och den 28 maj 1956, anhöllo Elsa Fredin, legitimerade läkaren Ivar Liedholm,
Lars E. Ahlberg och Anna Lisa Liedholm — de tre förstnämnda i
uppgiven egenskap av borgenärer — med stöd av 178 § andra stycket utsökningslagen,
att tvångsförvaltningen måtte upphöra. Sedan länsstyrelsen

12 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1959 års riksdag.

178

genom särskilda skrivelser den 28 maj 1956 lämnat Elsa Fredin, Ivar Liedholm
och Ahlberg tillfälle att styrka att de voro borgenärer, hölls den 17
juli 1956 inför en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman sådant sammanträde
som avses i nyssnämnda lagrum. Av sökandena tillstädeskommo
därvid Anna Lisa Liedholm — genom ombud — samt Elsa Fredin. Vid
sammanträdet upplystes, att behållningen av förvaltningen uppginge till
1 518 kronor 20 öre. Från bankens sida förklarades, att banken icke hade
något yrkande mot Anna Lisa Liedholm för ogulden ränta. Efter antecknande
bland annat att Elsa Fredin, Ivar Liedholm och Ahlberg efter länsstyrelsens
ovannämnda skrivelser den 28 maj 1956 ”icke låtit sig avhöra”
samt att icke heller dessa personer vid sammanträdet anmält något yrkande
om betalning ur behållningen, fann länsstyrelsen i resolution den 27 augusti
1956 på anförda skäl ansökningarna om tvångsförvaltningens hävande
icke kunna bifallas. Även hovrätten, varest Anna Lisa Liedholm och Elsa
Fredin fullföljde talan, lämnade i utslag den 1 december 1956 deras ifrågavarande
yrkande utan bifall.

I en den 9 augusti 1956 till länsstyrelsen inkommen skrift framställde
Hugo Liedholm anmärkningar under tre särskilda punkter mot Löfgrens
sätt att fullgöra uppdraget såsom syssloman och anhöll, att länsstyrelsen
måtte infordra alla redovisningshandlingar från Löfgren. Vidare anhöll
Hugo Liedholm, att tvångsförvaltningen måtte hävas. De sålunda framställda
klagomålen behandlades — i närvaro av bland andra Löfgren — vid
sammanträde inför länsstyrelsen den 13 september 1956. Därvid utvecklade
Hugo Liedholm och Anna Lisa Liedholm — genom ombud — närmare sina
synpunkter samt förebragte viss utredning. Anna Lisa Liedholm yrkade, att
Löfgren måtte omedelbart skiljas från sitt uppdrag såsom syssloman. Oavsett
om så skedde begärde hon föreläggande för Löfgren att avge fullständig
redovisning för sin förvaltning. Löfgren, vilken vid sammanträdet hörts
över anmärkningarna, framlade den 2 oktober 1956 viss redovisning, utvisande
en behållning per den 30 september samma år av 2 044 kronor 33 öre.
Hugo Liedholm tog del av redovisningen. Den 13 oktober 1956 höll länsstyrelsen
därefter nytt sammanträde i närvaro av Hugo Liedholm. Denne
utvecklade därvid ytterligare klagomålen och yrkade, att försäljningen av
grus från grustaget måtte omedelbart upphöra i avvaktan på tillsättande
av ny syssloman. Den 17 oktober behandlade länsstyrelsen ånyo saken vid
sammanträde, varvid — sedan Hugo Liedholm omedelbart vid sammanträdets
början avlägsnat sig — Löfgren ytterligare hördes. Vid detta sammanträde
hemställde Johansson och Alemar, att tvångsförvaltningen måtte fortsätta
och att Löfgren — mot vilkens åtgärder de förklarade sig icke rikta
någon anmärkning — måtte få kvarstå såsom syssloman. Genom resolution
den 19 oktober 1956 avslog länsstyrelsen framställningen om att grusförsäljningen
skulle avbrytas. Sedan Löfgren beträffande ärendet i övrigt inkommit
med vissa skriftliga förklaringar, lämnade länsstyrelsen i resolution

179

den 22 november samma år på anförda skäl yrkandena om hans skiljande
från uppdraget såsom syssloman och om tvångsförvaltningens upphörande
utan bifall.

Vid sammanträde den 14 juni 1957 förordnade länsstyrelsen — efter därom
av Anna Lisa Liedholm gjord framställning, vilken lämnades utan erinran
av Johansson och Alemar — jämlikt 178 § andra stycket utsökningslagen,
att tvångsförvaltningen genast skulle upphöra. Löfgren ingav den 4
juli 1957 till länsstyrelsen redovisning för förvaltningen under den tid, som
ej omfattades av förut avgiven redovisning.

Genom beslut den 4 januari 1958 fann högsta domstolen ej skäl att meddela
makarna Liedholm prövningstillstånd beträffande hovrättens dom den
21 oktober 1955, i följd varav domen skulle stå fast.

Den 7 mars 1958 höll länsstyrelsen därefter sammanträde i ärende angående
fördelning av behållning på grund av tvångsförvaltningen. Därvid
framkom att — sedan samtliga kostnader för förvaltningen blivit täckta —
återstående medel utgjorde 371 kronor 8 öre. Detta belopp skulle enligt
beslut av länsstyrelsen tillfalla Johansson och Alemar i avräkning å det av
dem erlagda förskottet 500 kronor, vilket helt förbrukats.

I skrifter, vilka hit inkommo den 31 oktober 1955 och senare, anförde
Hugo Liedholm klagomål i åtskilliga hänseenden i fråga om länsstyrelsens
och Löfgrens befattning med tvångsförvaltningen. Länsstyrelsen avgav infordrade
yttranden i ärendet, varjämte Hugo Liedholm inkom med påminnelser.

Vidare anförde Elsa Fredin och Anna Lisa Liedholm var för sig i skrifter,
vilka hit inkommo den 21 december 1956, klagomål mot länsstyrelsen i vissa
hithörande hänseenden.

Vid prövningen av klagomålen voro, bland annat, länsstyrelsens handlingar
rörande tvångsförvaltningen och hovrättens akt till dess utslag den
1 december 1956 tillgängliga härstädes. I

I en till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 7 juni 1958 avlåten
skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen Lund vik därefter
följande.

I vad klagomålen rikta sig mot Löfgren kunna de — enär Löfgren i sin
egenskap av syssloman icke är underkastad tjänsteansvar och sålunda icke
heller står under JO:s tillsyn — ej föranleda något mitt ingripande.

Betriiffande ärendet i övrigt får jag anföra följande.

Att fast egendom, som är utmätt på grund av dom, vari betalningsskyldighet
blivit ålagd fastighetens ägare, må sättas under tvångsförvaltning,

180

oaktat domen icke vunnit laga kraft, framgår av 40 § tredje stycket utsökningslagen.

I övrigt återfinnas reglerna om tvångsförvaltning av fast egendom huvudsakligen
i 169—178 §§ utsökningslagen. Av dessa regler skola här endast
följande beröras.

Enligt 171 § andra stycket skall syssloman för tid, som av överexekutor
bestämmes, dock minst för varje kalenderår, inom en månad från den
sålunda bestämda tidens utgång till överexekutor avge redovisning för sin
förvaltning, varvid sysslomannen äger i redovisningen tillgodoföra sig skäligt
arvode för sitt bestyr. Syftet med redovisningen synes främst vara att
möjliggöra fördelning av behållningen enligt vad nedan sägs men även att
bereda överexekutor tillfälle att utöva tillsyn över sysslomannens förvaltning.

Sedan redovisning inkommit, skall enligt 173 § för fördelning av behållningen
sammanträde hållas, i regel inför överexekutor. Vid sammanträdet
skall, på sätt angives i 174 §, förrättningsmannen framlägga den inkomna
redovisningen och därefter verkställa fördelning av behållningen mellan utmätningssökanden
och andra i 172 § angivna borgenärer, efter det företräde
dem emellan lag stadgar. Medel, som vid fördelningen blivit borgenär
tillagda men icke av honom lyftas, skola på grund av stadganden i 159
och 160 §§ jämfört med 174 § tredje stycket nedsättas i riksbanken eller,
där någon rättsägare det äskar, insättas i bankinrättning, som av överexekutor
bestämmes.

Vill borgenär eller gäldenären klandra sysslomannens redovisning, skall
han enligt 176 §, vid äventyr att hans rätt till klander går förlorad, väcka
talan vid domstol inom tre månader från det sammanträde, där redovisningen
framlades.

De sålunda angivna reglerna om redovisning och fördelning måste enligt
min mening — eftersom annat icke följer av lagen eller dess förarbeten —
vara tillämpliga även då, såsom i förevarande fall, den dom som ligger till
grund för tvångsförvaltningen icke vunnit laga kraft. Dock må medel, som
i dylikt fall vid fördelning tillagts borgenär, jämlikt 40 § tredje stycket icke
lyftas annorledes än mot pant eller borgen. Ställes icke sådan säkerhet, skola
medlen, i enlighet med det ovan sagda, av överexekutor nedsättas i riksbanken
eller insättas i bankinrättning. Vad nu sagts gäller såväl borgenär,
som är sökande till tvångsförvaltningen, som ock borgenär, vilken eljest har
rätt till utdelning av behållningen.

I nu ifrågavarande fall har, såvitt framgår av handlingarna i ärendet,
Löfgren först den 2 oktober 1956 avgivit sådan redovisning som avses i
lagen — någon formlig redovisning hade icke föregått sammanträdet den
16 september 1955. Föreläggande att inkomma med redovisning hade av
länsstyrelsen, i samband med makarna Liedholms anmärkningar mot Löfgren,
utfärdats den 18 september 1956. Att märka är dock, att Löfgren

181

synes varje månad ha uppvisat sina räkenskaper för länsstyrelsen. Slutlig
redovisning har, sedan tvångsförvaltningen den 14 juni 1957 upphört,
avgivits av Löfgren till länsstyrelsen den 4 juli samma år eller sålunda inom
den i 178 § tredje stycket stadgade tiden.

Av länsstyrelsens handlingar rörande tvångsförvaltningen framgår i fråga
om Löfgrens arvode såsom syssloman, att Löfgren manadsvis tillställt länsstyrelsen
arvodesräkning och att vederbörande föredragande därefter bemyndigat
honom att tillgodogöra sig begärda arvoden. En sådan ordning
är emellertid icke anvisad i lagen. Dennas ståndpunkt är såsom innehållet
i 171 § andra stycket ger vid handen och såsom även framhållits
under förarbetena, se NJA II 1912 s. 176 — att sysslomannens arvode icke
skall på dylikt sätt fastställas utan att denne äger i redovisning som han
avger tillgodoföra sig skäligt arvode. Rättsägare, som vill framställa anmärkning
mot arvodesbeloppet, har således att genom klander mot redovisningen
jämlikt 176 § draga frågan under domstols prövning.

Det i detta fall tillämpade förfarandet kan emellertid enligt min mening
icke ha medfört, att skäligheten av arvodet ej skulle kunna, såsom lagen
förutsätter, bringas under domstols prövning genom klandertalan enligt
176 §, och förfarandet har sålunda icke medfört rättsförlust. Ehuru det
måste anses mindre lämpligt att anordna en av lagen icke sanktionerad
arvodesprövning, finner jag mig därför kunna lata bero vid vad i denna del
förekommit. Angående möjligheten att genom klander mot redovisningen
inom tid som anges i 176 § — eller sålunda mom tre manader från det
sammanträde, där redovisning framlades — draga frågan om arvodets
skälighet under rättens prövning har jag genom expeditionsskrivelse den 22
maj 1958 låtit underrätta Hugo Liedholm.

Rörande anledningen till att uppkommen behållning icke förrän den 7
mars 1958 fördelats i den ordning, som angives i 173 och 174 §§, har från
länsstyrelsens sida i ärendet anförts, att dylik fördelning icke kunnat ske,
förrän häradrättens till grund för tvångsförvaltningen liggande dom vunnit
laga kraft. Såsom förut anmärkts, torde berörda omständighet emellertid
icke ha bort föranleda till att fördelning på grundval av inkomna redovisningar
ställdes på framtiden. Sammanträde för fördelning borde således
enligt min mening ha utsatts redan så snart redovisningen den 2 oktober
1956 inkom till länsstyrelsen. Medel, som därvid skulle ha tillagts borgenär,
hade emellertid, eftersom domen icke vunnit laga kraft, ej fatt lyftas,
såframt icke borgenären ställde pant eller borgen, utan skolat nedsättas i
riksbanken eller insättas i bankinrättning.

Det bör framhållas att, om fördelning skett i enlighet med det nu sagda,
frågan om tvångsförvaltningens fortsatta bestånd måhända kommit i ett
annat läge. Det visade sig nämligen, att de löpande inkomsterna av tvångsförvaltningen
i fortsättningen icke förslogo till täckande av omkostnaderna.
Behov av ytterligare förskott från sökandena Johansson och Alemar skulle

182

sålunda ha uppkommit. I vad mån dessa personer skulle varit beredda att
för a it kunna bibehålla tvångsförvaltningen — förskottera därför nödiga
medel, när det visade sig att förvaltningen gick med ständig förlust, är en
fråga som undandrager sig bedömande; tänkbart är dock att de icke skulle
ha varit villiga därtill. Vidare skulle, om lagens föreskrifter iakttagits —
varvid anledning måhända funnits att från omedelbar fördelning undantaga
någon del av behållningen för täckande av den närmaste framtidens förvaltningskostnader
(se NJA II 1922 s. 150 o. f.) — i varje fall en del av behållningen
per den 30 september 1956 ha kommit borgenärerna och därmed
också indirekt gäldenären till godo i stället för att som nu skedde förbrukas
för förvaltningen.

Vid bedömande av länsstyrelsens förfarande är emellertid att märka, att
lagtexten icke är avfattad med tanke på det ovanliga fall att tvångsförvaltning
under längre tid pagar pa grund av en icke laga kraft vunnen
dom. Länsstyrelsens feltolkning framstår därför som i viss mån ursäktlig.
Vid sitt ställningstagande torde länsstyrelsen också ha influerats därav,
att vid sammanträdena den 16 september 1955 och den 17 juli 1956 icke
någon av de borgenärer, vilka styrkt sig ha fordran som berättigade till
utdelning, påkallade betalning ur behållningen. Då frågan om dispositionen
av behållningen även berörde gäldenärens rätt, har dock enligt min mening
borgenärernas inställning icke berättigat länsstyrelsen att utan gäldenärens
samtycke frångå lagens regler om fördelning och nedsättning (se 145 § som
efter hänvisning i 174 § tredje stycket här är tillämplig). Det är också möjligt
att, därest fördelningssammanträde utlysts efter det redovisningen inkom,
Elsa Fredin, Ivar Liedholm och Ahlberg kunnat styrka sig inneha
fordran som berättigade till utdelning. Med hänsyn till vad som förekommit
vid de tidigare sammanträdena kan det dock vid lagens oklarhet icke
läggas någon länsstyrelsens befattningshavare till last såsom tjänstefel att
fördelning och nedsättning av den redovisade behållningen icke kom till
stånd.

Att tvångsförvaltningen icke hävdes i anledning av de yrkanden, som
framställdes därom i maj 1956, kan — enär utredningen icke lämnar stöd
för antagande att felbedömning skett — icke föranleda något mitt ingripande.

Vad som framkom inför länsstyrelsen i det genom Hugo Liedholms klagomål
mot Löfgren därstädes anhängiggjorda ärendet om bland annat entledigande
av Löfgren från uppdraget såsom syssloman har enligt min mening
icke varit av sådan beskaffenhet, att den bedömning av de uppkomna frågorna,
som skedde i länsstyrelsens resolutioner den 19 oktober och den 22
november 1956, kan anses såsom felaktig. Ej heller eljest förekommer anledning
till antagande att länsstyrelsen på sådant sätt eftersatt tillsyn av
Löfgrens förvaltning, att någon länsstyrelsens tjänsteman därigenom gjort
sig skyldig till tjänstefel.

183

I vad de av makarna Liedholm och Elsa Fredin härstädes anförda klagomålen
avse andra förhållanden i samband med tvångsförvaltningen än de
ovan särskilt omnämnda, kunna de — enär stöd saknas för antagande att.
någon tjänsteman gjort sig skyldig till fel eller försummelse — icke föranleda
något mitt ingripande.

Om sålunda klagomålen icke kunna föranleda något mitt ingripande mot
länsstyrelsen, ha å andra sidan i ärendet omständigheter framkommit, vilka
visa att utsökningslagens hithörande föreskrifter äro bristfälliga. Delvis
sammanhänga dessa brister med att lagtexten såsom ovan påpekats icke
är avfattad med tanke på att tvångsförvaltning pågår under längre tid på
grund av en icke laga kraft vunnen dom. Det är exempelvis mycket olyckligt,
att fastighetens avkastning under tiden icke kan tagas i anspråk för
betalning av inteckningsräntor i någorlunda normal ordning. Vidare synas
lagens regler om de krav, som skola vara uppfyllda för att en tvångsförvaltning
skall nedläggas, vara alltför stränga, helst när tvångsförvaltningen
såsom i detta fall innebär ett ingrepp i fastighetens substans. De brister i
lagen som framkommit synas mig så allvarliga, att de i och för sig motivera
en framställning om lagändring. Enär jag emellertid i min egenskap
av särskilt tillkallad utredningsman för en förberedande översyn av utsökningslagen
m. m. kommer att ingå även pa stadgandena om tvångsförvaltning,
finner jag det icke nödvändigt att nu göra någon framställning
i ämnet.

Med dessa uttalanden äro de av makarna Liedholm och Elsa Fredin i
detta ärende anförda klagomålen av mig slutbehandlade.

14. Förmyndares vägran att tillhandahålla myndling, som var
intagen å sinnessjukhus, pengar för resa i samband
med permission från sjukhuset

Vid handläggningen av ett härstädes anhängiggjort ärende (nr 723/1957)
avseende klagomål av Anders llagnar Johansson, intagen a Sidsjöns sjukhus,
uppmärksammade tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvilc
bland de från sjukhuset hit överlämnade handlingarna en av kuratorn vid
sjukhuset gjord anteckning av följande innehåll:

”Johansson beviljades av utskrivningsnämnden den 5/12 10 dagars permission
att utnyttja vid tid sjukvårdsläkaren bestämmer. Johansson har
för avsikt att under permissionen besöka en faster i Växjö. Kurator kontaktade
fastern i Växjö, som förklarade sig villig att ta emot Johansson under
hans tilltänkta permission. På fråga om hon ville ta emot honom under julhelgen
förklarade fastern, att hon helst ville detta, enär hon före jul var så
upptagen av allt julstök, och att hon därför skulle kunna ägna sig mer åt

184

Johansson om han kom under helgen. Detta fann sjukvårdsläkaren lämpligt,
enär Johanssons hälsotillstånd trots allt inte är det allra bästa. Vidare
kontaktade kurator Johanssons förmyndare för att av honom utverka medel
till en del kläder, som Johansson måste anses behöva i samband med
permissionen och för att fa respengar och fickpengar. (Johansson själv ville
ha hit 1 000: — och resa med flyg till Växjö. Fick han inte detta skulle
permissionen fa vara.) I skrivelse av den 10 december meddelar förmyndaren,
att han i samråd med överförmyndaren beslutat, att Johansson skall
få 600: till kläder, men beträffande planerad resa ansåg förmyndare och
överförmyndare, att Johansson, med kännedom om ’hans förutvarande’,
ej bör företa några resor och några respengar beviljades alltså inte.”

Med anledning härav verkställdes närmare utredning i saken, därvid
yttranden inhämtades från överläkaren vid Sidsjöns sjukhus H. Beander
och överförmyndaren Josef Petersson.

Vid avgörandet av detta ärende den 22 oktober 1958 gjorde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik följande i skrivelse till Petersson
upptagna uttalanden.

Av utredningen framgår, att utskrivningsnämnden vid Sidsjöns sjukhus,
på framställning av Johansson, den 5 december 1957 beslutat bevilja Johansson
permission från sjukhuset under tio dagar för att vistas hos en
faster i Växjö på tid och villkor i övrigt som vederbörande sjukvårdsläkare
ägde närmare bestämma. Sedan man från sjukhuset vänt sig till Johanssons
förmyndare för att utverka medel för kläder, resa och personliga utgifter —
därvid ett önskemål från Johanssons sida att få företaga resan med flyg
vidarebefordrades — meddelade förmyndaren efter samråd med överförmyndaren
Petersson att högst 600 kronor kunde ställas till förfogande för
klädutrustning åt Johansson att betalas mot räkning attesterad av sjukhusets
kurator, att medel till resa icke kunde beviljas med hänsyn till den
kännedom förmyndaren och Petersson hade om Johanssons föregående,
samt att till Johansson i fortsättningen skulle utbetalas 200 kronor i kvartalet
såsom fickpengar. Enligt vad som upplysts från sjukhuset hade fickpengarna
jämte vissa andra Johansson tillkommande medel räckt till för
en resa till Växjö i januari 1958.

Den befattning Petersson tagit med ifrågavarande angelägenhet har synbarligen
endast bestått i att han på förmyndarens begäran givit denne råd
i den situation, som uppkommit i anledning av förfrågningen från sjukhuset.
Det kan icke göras gällande, att de råd Petersson givit förmyndaren
i denna sak skulle innefatta tjänstefel från Peterssons sida. Även om sålunda
ur nu angiven synpunkt och med hänsyn till övriga omständigheter
ärendet icke påkallar min vidare åtgärd, vill jag emellertid i anseende till

185

ämnets natur tillfoga några mera principiella synpunkter på föreliggande
fråga.

En förmyndare ställes ej sällan inför svåra och grannlaga bedömanden
vid handhavandet av sin myndlings angelägenheter. Detta gäller icke
minst förvaltningens utövande i fråga om omyndigförklarade. Även när
fråga är om sådana förvaltningsåtgärder som bestridandet av utgifter för
myndlingens personliga behov, kunna ömtåliga situationer uppstå. Detta
sammanhänger med det förhållandet, att vid en utgiftsprövning det regelmässigt
gäller att bedöma icke blott kostnaden i och för sig utan jämväl
lämpligheten och ändamålsenligheten av den åtgärd, till vilken kostnaden
hänför sig.

I förevarande fall, där fråga var om medel borde ställas till Johanssons
förfogande för den resa, för vilken lian fått permission, synes det mig som
om det rent ekonomiska ställningstagandet — huruvida den tillämnade
resan var ekonomiskt försvarbar och genomförbar — icke erbjöd några
egentliga svårigheter. Synbarligen medgav Johanssons ekonomi företagandet
av den planerade resan. Skälen för förmyndarens obenägenhet att utanordna
medel till resan synas uteslutande ha hänfört sig till hans bedömning
av Johanssons mentala tillstånd, och det lärer få förutsättas att det varit
detta led i övervägandena, som föranlett förmyndaren att söka samråd med
Petersson. Ett bedömande av ifrågavarande slag måste anses falla inom
ramen för en förmyndares verksamhet i ett fall som det förevarande. Enligt
13 kap. 3 § föräldrabalken åligger det nämligen förmyndaren för den som
är förklarad omyndig att sörja för myndlingens person, i den mån det med
hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt.

Uppenbart är att, när fråga är om ställningstaganden, som grunda sig på
antaganden om myndlingens hälsotillstånd, såväl förmyndarens som överförmyndarens
möjligheter att rätt bedöma förhållandena äro begränsade.
Likväl måste ett sådant bedömande ofta ske; att anlita medicinsk sakkunskap
är stundom icke lämpligt eller ens möjligt. Där emellertid, såsom
här varit fallet, särskild sakkunskap förklarat vederbörandes hälsotillstånd
ej utgöra hinder mot företagandet av en resa, måste det föreligga synnerligen
starka skäl för att förmyndaren skall kunna vägra att ställa medel
till förfogande för resan under hänvisning enbart till att myndlingens hälsotillstånd
skulle utgöra hinder mot resan. Några sådana skid synas i förevarande
fall icke ha kunnat åberopas. Förmyndarens — och därmed även
Peterssons — ståndpunkt ter sig i detta fall desto mer anmärkningsviird
som förmyndaren, enligt vad handlingarna utmärka, icke synes ha haft
möjlighet att närmare följa Johanssons personliga utveckling under år
1957 och beakta den förbättring i hans hälsotillstånd, som enligt läkarens
utsago inträtt under senare delen av detta år. Jag vill därför som min mening
uttala, att tillräckliga skid saknats för viigran att ställa respengar till
Johanssons förfogande. Det må emellertid tilläggas, att intet givetvis hind -

186

rat förmyndaren att vid utbetalningen till sjukhuset av medel för resan
foga de synpunkter och reservationer, som han ansett påkallade av omständigheterna.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning angående lösenskyldighet i visst fall
för hovrätts beslut

Den 19 februari 1958 skrev jag till Konungen följande:

I en den 23 april 1957 hit inkommen skrift förklarade advokaten Sven
Wedin vid rättshjälpsanstalten i Gävle sig vilja fästa JO:s uppmärksamhet
pa att hovrätterna syntes förfara olika i fråga om stämpelbeläggning av
vissa expeditioner.

Wedin anförde härom närmare: Sedan en underrätt avslagit ansökan om
fri rättegång, hade beslutet fastställts av hovrätten för Nedre Norrland
efter besvär av sökanden. Hovrätten hade ansett att klaganden vore skyldig
lösa expeditionen av detta beslut. Svea hovrätt hade under likartade förhållanden
till klagande översänt avgiftsfritt protokoll, vari hovrättens beslut
intagits. Enligt Wedins förmenande torde § 12 fjärde stycket expeditionslösenförordningen
avse jämväl sådant beslut, som fattades av hovrätt efter
besvär. Då det syntes vara otillfredsställande, att hovrätterna tolkade
bestämmelserna olika, vore det önskvärt att JO gjorde ett uttalande i
saken.

Plovrätten för Nedre Norrland vitsordade i avgivet yttrande, att den i
dylika fall uttoge expeditionsavgift, samt anförde vidare följande.

Bestämmelserna i § 12 utgöra undantag från den i § 10 stadgade allmänna
lösenskyldigheten. Bestämmelserna lära med hänsyn till förordningens
ändamål och uppbyggnad böra tolkas restriktivt. Någon analog
tillämpning, som utsträcker lösenbefrielse utöver vad i paragrafen sägs,
torde ej kunna ifrågakomma. Paragrafens fjärde stycke såvitt nu är ifråga
gör visserligen ej någon skillnad mellan olika instanser. Stadgandet upptar
emellertid efter ordalagen endast det fall att någon gör ansökan om fri
rättegång direkt hos en domstol. Den som fullföljer talan mot underrätts
beslut kan enligt gängse juridisk terminologi icke anses göra ansökan.
Uppräkningen av de andra fall, då lösenbefrielse medgives, tyder också på
att man vid stadgandets avfattning ej haft i tankarna klagan över underrätts
beslut.

Den av hovrätten tillämpade tolkningen leder emellertid — fortsatte hovrätten
— otvivelaktigt till skiljaktigheter i avgiftshänseende som kunna
förefalla icke vara sakligt motiverade. Sålunda blir den som direkt i hovrätt

187

ansökt om fri rättegång ej skyldig lösa avslagsbeslutet. Meddelas beslutet
däremot efter fullföljd, blir vederbörande lösenskyldig. Någon skillnad i
prövningens art i hovrätten i de olika fallen finns ej, och ej heller brukar
besvärstalan leda till vidlyftigare avfattning av beslutet än då ansökning
gjorts direkt hos hovrätten.

Av utlåtanden, som jag därefter inhämtade från övriga hovrätter, framgick,
att hovrätten för Övre Norrland och hovrätten över Skåne och
Blekinge i förevarande hänseende tillämpade samma praxis som hovrätten
för Nedre Norrland men att Svea hovrätt och Göta hovrätt i dylika fall
ansågo lösenskyldighet icke föreligga. Hovrätten för Västra Sverige upplyste,
att praxis vore olika på hovrättens avdelningar.

Svea hovrätt anförde i sitt yttrande följande.

Hovrätten vitsordar att lösenskyldighet i lagtillämpningen icke anses
föreligga vid beslut, varigenom besvär över avslagen ansökan om fri rättegång
lämnas utan bifall. Om klagande önskar erhålla avskrift av hovrättens
beslut, har stämpelavgift av hovrätten i regel uttagits i enlighet med vad
som stadgas beträffande avskrifter.

Expeditionslösenförordningen innehåller icke direkt svar på frågan huruvida
befrielse från expeditionslösen skall gälla även vid beslut av hovrätt i
förevarande fråga. En restriktiv, på ordalagen byggd tolkning av stadgandet
i § 12 fjärde stycket kan onekligen leda till lösenskyldighet enligt huvudregeln
i § 10. Emellertid synes det särskilt med hänsyn till prövningens art
i de båda åberopade fallen mindre rationellt att begränsa lösenbefrielsen
endast till underrätts beslut. Hovrätten finner för sin del att av hovrätten
tillämpad praxis, för vilken absolut hinder svårligen möter,_ kan anses
åsyftad såsom i varje fall bäst överensstämmande med de principer som
ligga till grund för lagstiftningen om fri rättegång.

Såsom motivering för sin ståndpunkt anförde Göta hovrätt följande.

Hovrätten stöder sig på stadgandet i § 12 fjärde stycket att den, som
gjort ansökning om fri rättegång, icke är skyldig utlösa expedition över
beslut, varigenom ansökningen avslagits. Avfattningen av detta stadgande
leder visserligen tankarna närmast på beslut av den domstol, hos vilken
ansökningen först gjorts. Den i hovrätten tillämpade tolkningen kan dock
icke anses vara oförenlig med ordalagen och synes hovrätten leda till rimligaste
resultat. Bestämmelserna på området äro emellertid icke entydiga
utan synas kunna lämna utrymme för skilda tolkningar.

Beträffande den ordning, som tillämpas i Göta hovrätt, må ytterligare
nämnas, att expedition över hovrättens beslut icke översändes till klaganden
avgiftsfritt. I den underrättelse om dagen för meddelandet av hovrättens
beslut, som tillställes klaganden, intages emellertid kortfattad uppgift om
beslutets innebörd. Härigenom erhåller klaganden besked om att besvären
lämnats utan bifall. Därest klaganden likväl önskar erhålla utskrift av
beslutet, får han lösa detta mot stadgad stämpelavgift.

Vad i ärendet förekommit ger vid handen, att ifrågavarande bestämmelser
i lösenförordningen tolkas på olika sätt i hovrätterna samt att detta har
sin grund i att bestämmelserna äro oklara till sin innebörd. För åstadkommande
av en enhetlig tillämpning torde ett förtydligande av författningstexten
därför vara erforderligt.

188

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarade sig ej ha något att erinra
mot sådan jämkning av bestämmelserna att det tydligt framginge att expeditionsavgift
icke skulle utgå i förevarande fall.

I § 10 expeditionslösenförordningen stadgas, att kärande, klagande eller
sökande vid domstol vare, med den inskränkning § 12 innehåller, skyldig
utlösa dom och slutligt beslut samt protokoll i vad det innefattar sådant
beslut eller gäller ärende, vari endast är fråga om bevisupptagning eller
eljest ej meddelas slutligt beslut.

Enligt § 12 fjärde stycket är den, som gjort ansökning om fri rättegång,
icke skyldig utlösa expedition över beslut, varigenom ansökningen avslagits.

Såsom framhållits i ärendet äro dessa bestämmelser icke fullt klara och
entydiga i vad gäller skyldighet för klagande att lösa hovrätts beslut, varigenom
talan mot underrätts beslut att avslå ansökning om fri rättegång
lämnats utan bifall. Detta har medfört det i och för sig otillfredsställande
förhållandet, att hovrätterna i denna fråga stannat för olika meningar utan
att det med bestämdhet torde kunna sägas, att endera meningen har större
fog för sig än den andra.

Det synes mig angeläget, att den oklarhet, som sålunda för närvarande
vidlåder stadgandet i § 12 fjärde stycket, undanröjes. Detta torde vara
nödvändigt för att säkerställa en enhetlig praxis.

I sakligt hänseende synes det mig — såsom även sundsvallshovrätten
framhållit — icke motiverat att i avgiftshänseende skilja mellan beslut,
varigenom hovrätt avslår en direkt hos hovrätten gjord ansökan om fri
rättegång, och beslut, varigenom hovrätt efter fullföljd fastställer av underrätt
meddelat beslut att avslå dylik ansökan. I likhet med Svea hovrätt
anser jag det mest överensstämmande med de principer som ligga till grund
för lagstiftningen om fri rättegång att part skall kunna få framställning om
fri rättegång kostnadsfritt prövad icke blott av den domstol, där ansökningen
göres, utan även efter fullföljd i högre rätt.

Enligt min mening bör därför stadgandet i § 12 fjärde stycket erhålla
sådan ändrad lydelse, att därav klart framgår, att även den, som överklagat
underrätts beslut att avslå av honom gjord ansökan om fri rättegång, icke
är skyldig lösa beslut, varigenom underrättens beslut fastställes.

Då någon tvekan om lämpligheten av den här ifrågasatta författningsändringen
icke torde råda, synes densamma böra genomföras utan att avvakta
nu pågående översyn av lösen- och stämpelförordningarna.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — i underdånighet för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden och synpunkter för den
åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna påkallad.

189

Kungl. Maj:t har genom kungörelse den 2 maj 1958 (SFS nr 198), som
trätt i kraft den 1 juli 1958, förordnat om sådan ändring i 12 § fjärde
stycket expeditionslösenförordningen, att den, som anfört besvär över
beslut, varigenom ansökning om fri rättegång avslagits, icke skall vara skyldig
utlösa expedition över beslut, varigenom besvären ogillats.

2. Framställning angående åtgärder för underlättande av
delgivning med sjömän

Den 26 augusti 1958 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik till Konungen en så lydande framställning:

Vid mina inspektioner i maj 1956 av vissa avdelningar av Stockholms
rådhusrätt och i februari 1957 av rådhusrätten i Malmö iakttog jag, att ett
flertal brottmål, vilka sedan länge stått i tur att upptagas, lågo oavgjorda
på grund av att hinder mött för delgivning med de tilltalade. I åtskilliga
av dessa fall var den tilltalade sjöman.

I anslutning till vad som framkom vid inspektionen av rådhusrätten i
Malmö framhöll rådmannen därstädes Göte Liedholm, att möjligheterna
att nå vederbörande med delgivning skulle icke oväsentligt ökas, om åklagaren
lät i förundersökningsprotokollet anteckna vid vilket sjömanshus
vederbörande vore inskriven.

Med anledning av Liedholms påpekande inhämtade jag utlåtanden av
sjömanshusombudsmännen i Stockholm och Göteborg. Ombudsmannen vid
Stockholms sjömanshus E. Lundberg framhöll i avgivet utlåtande, hurusom
enligt kungörelsen den 9 juni 1939 angående sjömanshusen i riket samt
sjömäns på- och avmönstring m. m. svensk medborgare, som påmönstrar
handelsfartyg i utrikes fart, skall vara inskriven vid sjömanshus, där anteckningar
göras om sjömannens på- och avmönstring å olika fartyg. Lundberg
erinrade om att det ingår i sjömanshusens uppgifter att lämna vederbörande
myndigheter de upplysningar om sjömän och deras tjänstgöring,
av vilka myndigheterna kunna vara i behov, samt androg vidare: Med kännedom
om var sjömannen vore inskriven å sjömanshus kunde vederbörande
myndighet utan omgång erhålla uppgift om å vilket fartyg sjömannen vore
anställd och om dettas rederi. En förfrågan hos rederiet kunde därefter i de
flesta fallen leda till att kontakt nåddes med sjömannen. Liedholms påpekande
syntes därför vara värt beaktande. — Ombudsmannen vid sjömanshuset
i Göteborg Folke Baeckström framförde liknande synpunkter och
förordade att Liedholms förslag genomfördes.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet hemställde jag därefter om
utlåtanden av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

T. f. statsåklagaren i Stockholm byråchefen Erik Vinberg framhöll i avgivet
utlåtande, att det syntes honom uppenbart att — i avvaktan på

190

inrättandet av ett centralregister för sjömän — avsevärd fördel vore att
vinna, därest i förundersökningsprotokoll eller förhörsanteckningar uppgift
intoges om å vilket sjömanshus misstänkt sjöman vore inskriven. Vinberg
anförde vidare: I 21 § förundersökningskungörelsen den 19 december 1947
funnes utförligt angivet vad som skulle inflyta i protokoll över förundersökningar
till ledning för den misstänktes anträffande. 24 § innehölle en
föreskrift om att vad som stadgats beträffande protokoll skulle, där det
vore tillämpligt, gälla även förhörsanteckningar. Även om dessa stadganden
ej i och för sig kunde ges den tolkningen, att anteckning skulle göras om
det sjömanshus där den misstänkte vore inskriven, syntes hinder icke möta
mot att förundersökningsledaren gåve föreskrift om att sådan anteckning
skulle inflyta i protokoll eller förhörsanteckningar. En sådan föreskrift
syntes kunna meddelas generellt. Emellertid leddes icke sällan förundersökning
av polismyndighet, och åklagarens uppfattning i detta spörsmål delades
måhända icke av polismyndigheten. Med hänsyn därtill och då det ej
vore uteslutet att även bland de olika åklagarmyndigheterna uppfattningen
om värdet av en sådan anteckning kunde vara olika, ville Vinberg ifrågasätta,
om icke anledning funnes att komplettera stadgandet i 21 § förundersökningskungörelsen
så att det bleve en skyldighet att i protokollet
göra ifrågavarande anteckning samt att i anslutning därtill underkasta 24 §
eventuellt erforderlig justering.

T. f. statsäklagaren i Göteborg stadsfiskalen Tore Berglin överlämnade
yttranden av t.f. biträdande kriminalpolisintendenten N. S. Trägård och
t. f. kriminalpolisintendenten R. Gidén. Trägård uttalade att iakttagandet
av föreskrifterna i 21 § förundersökningskungörelsen syntes ge tillräckligt
underlag för delgivning med sjömän. Saknades uppgift om vederbörandes
sjömanshus, återstode alltid möjligheten att införskaffa nödiga upplysningar
telefonledes hos senast kända arbetsgivare — rederi. Trägård förmodade,
att det av Liedholm uppdragna spörsmålet aktualiserats av rådande svårigheter
att nå sådana sjömän som påmönstrat utländska fartyg företrädesvis
i Danmark och Norge. Några uppgifter om dem inflöte emellertid icke till
de svenska sjömanshusen. Trägård förmenade att mera skulle vara att
vinna genom en internordisk överenskommelse om utbyte av informationer
om just detta sjömansklientel. Gidén uttalade att inom göteborgspolisen
gjorts den erfarenheten att värdet av en anteckning av ifrågasatt art finge
anses tämligen ringa, I praxis brukade man dock i förekommande fall i
allmänhet medtaga en anteckning om sjömanshus och Gidén hade intet
att erinra mot att sådan anteckning gjordes obligatorisk. För egen del anförde
Berglin: Liedholms uttalande syntes i ett avseende vara ofullständigt,
i det önskemålet om anteckning rörande sjömanshus begränsats till åtalade
personer. Enahanda förhållande torde nämligen föreligga då det gällde
andra personer, som skulle höras i en process såsom vittnen och målsägande.
Rättegångsbalken eller förundersökningskungörelsen innehölle icke någon

191

direkt föreskrift om anteckning av sjömanshus. Emellertid plägade i Göteborg
anteckningar av ifrågavarande slag ändå verkställas. Erfarenheten
syntes utvisa att anteckningarna i praktiken icke finge någon större betydelse.
Skulle ändock särskild föreskrift om lämnande av ifrågavarande
uppgift anses erforderlig, syntes detta lämpligen kunna ske i form av
cirkulärskrivelser till polis- och åklagarmyndigheterna.

Statsåklagaren i Malmö H. Nordblom anförde, att det uppenbarligen
kunde vara svårt att anträffa en sjöman, om man saknade uppgift om det
sjömanshus där han vore inskriven. I Malmö vore i utfärdade tjänsteföreskrifter
stadgat, att anteckning skulle göras i förundersökningsprotokollet
om vederbörandes sjömanshus. Någon åtgärd för Malmös del vore därför
icke erforderlig.

Det ligger i sakens natur, att det ofta är svårt att nå en sjöman för delgivning
av stämning, kallelse till domstolsförhandling eller annat dylikt.
Som framgår av det ovan anförda ha delgivningssvårigheterna medfört att
vid två av landets största rådhusrätter ett flertal brottmål, där sjömän
varit inblandade, blivit liggande oavgjorda under avsevärd tid, ehuru
arbetsförhållandena i och för sig medgivit målens upptagande. Detta förhållande,
som torde ha sin motsvarighet även vid andra domstolar, är icke
tillfredsställande.

För att kunna nå en sjöman med delgivning är det i regel nödvändigt att
veta på vilket fartyg han är anställd och när detta beräknas anlöpa hamn.
Uppgifter om fartygets resa kunna i allmänhet utan svårighet erhållas från
rederiet. Emellertid vet man icke alltid på vilket fartyg sjömannen är
anställd. I brottmål bör visserligen uppgift om fartygsanställningen kunna
hämtas från förundersökningsprotokollet eller förhörsanteckningarna. Enligt
21 § förundersökningskungörelsen skall nämligen beträffande vittne och
misstänkt i protokollet antecknas vederbörandes arbetsplats och enligt
24 § gäller detsamma om förhörsanteckningar, som föras i stället för protokoll.
En sådan uppgift blir dock snart nog inaktuell, nämligen om vederbörande
avmönstrar och tar anställning på annat fartyg. Rederiet för det
tidigare fartyget torde i regel sakna kännedom om vart sjömannen tagit
vägen sedan han avmönstrat. Däremot kan uppgift om den aktuella anställningen
i allmänhet erhållas från vederbörande sjömanshus. Sjömanshusen
erhålla kännedom om samtliga påmönstringar å svenska handelsfartyg
samt om sådana påmönstringar å utländska handelsfartyg som förrättas
inom riket. Det är dock att märka att registreringen å sjömanshusen
endast omfattar svenska medborgare. — Det må tilläggas, att uppgift om
vederbörandes anställning även bör kunna erhållas från anställningsregistret,
som föres av utmätningsmannen dels i vederbörandes mantalsskrivningsort
och dels i anställningsorten. Anställningsorten — rederiets hemort

192

— är emellertid i nu avsedda fall okänd och delgivningsmyndigheten har ej
alltid kännedom om den aktuella mantalsskrivningsorten. Härtill kommer
att anställningsregistret — som självfallet icke innehåller upplysningar om
anställning å utländskt fartyg — synes vara mindre betryggande än de å
sjömanshusen förda registren.

Vid nu angivna förhållanden är det tydligt att delgivningsmyndigheten

— då eftersökt sjöman avmönstrat eller kan förmodas ha avmönstrat det
ursprungligen angivna fartyget — ofta kan ha anledning hänvända sig till
vederbörandes sjömanshus för att få uppgift om hans aktuella anställning.
Kännedom om var vederbörande är inskriven å sjömanshus kan erhållas å
pastorsämbetet eller länsbyrån för folkbokföring. Ofta torde också vederbörandes
senast kända rederi kunna lämna upplysning härom. Genom efterforskningar
bör det alltså vara möjligt för delgivningsmyndigheten att utröna
var vederbörande är inskriven. Det är emellertid att märka, att antalet
delgivningsärenden, särskilt i de största städerna, är mycket stort och att
det därför är angeläget att myndigheten har tillgång till sådana uppgifter
att arbetet underlättas och onödig omgång undvikes. Vad angår förfrågningar
hos rederi må även framhållas, att det ur principiell synpunkt är att
förorda, att delgivningsmyndigheten icke i onödan hänvänder sig till privat
arbetsgivare. Med hänsyn till det anförda synes det, såsom i ärendet från
olika håll vitsordats, lämpligt att i förhörsprotokoll eller anteckningar uppgift
i förekommande fall lämnas om var vederbörande — misstänkt, målsägande
eller vittne — är inskriven. Medtagandet av en sådan uppgift bör
icke medföra nämnvärt besvär.

Självfallet kan delgivning ändock visa sig omöjlig, trots att man har tillgång
till uppgift om vederbörandes sjömanshus. Så kan bli fallet framför allt
om vederbörande påmönstrat ett utländskt fartyg utom riket. I dylikt fall
ingår icke någon uppgift om påmönstringen till sjömanshus i Sverige. Detta
i och för sig mindre tillfredsställande förhållande torde icke kunna avhjälpas
genom några interna svenska lagstiftningsåtgärder. Även i dessa fall, då
delgivning trots allt icke kommer till stånd, har emellertid en uppgift om
vederbörandes sjömanshus varit till nytta; delgivningsmyndigheten, som ej
bör ge tappt utan att först ha varit i kontakt med sjömanshuset, har ej
behövt själv efterforska var sjömannen är inskriven.

Frågan om införandet av skyldighet att i förundersökningsprotokoll eller
förhörsanteckningar inrycka uppgift om vederbörandes sjömanshus har,
sedan ärendet först av mig upptogs, i viss mån kommit i ett nytt läge. I ett
den 25 juni 1957 dagtecknat betänkande (SOU 1957: 29) har nämligen 1946
års sjömanskommitté föreslagit, att de lokala, hos sjömanshusen förda
sjömansregistren slopas och att i stället hos sjöfartsstyrelsen inrättas ett
centralt register. Om en sådan ordning genomföres, lärer en anteckning i förundersökningsprotokollet
av ifrågasatt innehåll icke få någon funktion att
fylla. I stället kan det finnas anledning föreskriva att protokollet skall

193

innehålla uppgift om vederbörandes registreringsnummer. Emellertid är det
ännu ovisst, huruvida ett centralt sjömansregister kommer att inrättas.
Med anledning av meningsskiljaktigheter inom kommittén och framkomna
anmärkningar under remissbehandlingen har frågan om sjömansregistreringen
m. m. ansetts böra göras till föremål för ny utredning, vilken nyligen
påbörjats.

Huruvida man i detta läge bör införa en anteckningsskyldighet av ifrågasatt
innehåll kan synas tveksamt. Om en föreskrift i ämnet utfärdas, måste
den måhända överses och ändras redan om några år. Å andra sidan rör det
sig här om en författningsändring av ringa omfattning och föga ingripande
art — ett tillägg till förundersökningskungörelsen synes vara den närmast
till hands liggande utvägen — och några organisatoriska omläggningar
komma icke i fråga. Med hänsyn till angelägenheten av att tillvarataga de
möjligheter som erbjudas till förenkling av delgivningsbestyren synas därför
övervägande skäl tala för en omedelbar reform på denna punkt.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Författning i ämnet har utfärdats den 28 november 1958 (SFS nr 549).

3. Stadgandet i 31 kap. 1 § RB om skyldighet för tilltalad, som
fälles till ansvar i mål vari åklagare för talan, att till statsverket
återgälda kostnaden för hans hämtande till rätten har icke ansetts
tillämpligt i fråga om kostnader för häktads inställande vid rätten.
Framställning till Konungen om ersättning till den som förpliktats
ersätta statsverket kostnad av sistnämnda art

Den 8 november 1958 skrev jag till Konungen följande:

I samband med prövning av vissa utav numera straffriförklarade Ingvar
Hardin Anders Lindh, för närvarande intagen å S:ta Gertruds sjukhus,
härstädes anförda klagomål har jag uppmärksammat följande rörande beslut
av domstol om förpliktande för Lindh att i visst mål ersätta statsverket
kostnaden för verkställighet av häktningsbeslut.

Den 3 november 1949 meddelades Lindh — såsom misstänkt för olovlig
varuinförsel i större omfattning — reseförbud av dåvarande tullförvaltaren
i Gävle Gunnar Seger.

Trots reseförbudet lämnade emellertid Lindh landet och påmönstrade

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1959 års riksdag.

194

den 14 november 1949 ett i Narvik liggande fartyg, som därefter avgick till
Baltimore, där Lindli enligt uppgift rymde från fartyget.

Med förmälan att Lindli överträtt reseförbudet och avrest till utrikes
ort hemställde Seger den 7 december samma år hos rådhusrätten i Gävle,
att Lindh måtte häktas. Efter häktningsförhandling den 9 samma månad
— varvid Lindh icke var tillstädes — förordnade rådhusrätten om häktning
av Lindh.

I skrivelse påföljande dag till statens kriminaltekniska anstalt hemställde
Seger under åberopande av häktningsbeslutet, att ”vederbörliga åtgärder
måtte vidtagas för Lindhs hemsändande”. I anledning därav tillskrev anstalten
den 17 samma månad amerikansk polismyndighet i Washington
med begäran om Lindhs efterspanande.

Innan Lindh ännu anträffats erhöll kriminaltekniska anstalten den 13
januari 1950 av viss svensk polismyndighet uppgift om att en mässupppassare
Lind, som sannolikt vore identisk med den eftersökte Ingvar Lindh,
vore anställd å rederiaktiebolaget Sigyns fartyg m/s ”Sömmen”, som då
låg i kanadensisk hamn. Samma dag begärde anstalten över Göteborgs
radio, att kaptenen på m/s ”Sömmen” skulle bekräfta huruvida identitet
förelåge samt, därest så vore fallet, kvarhålla Lindh ombord och återföra
honom till Sverige.

Enligt utdrag ur m/s ”Sömmens” skeppsdagbok — vilket företetts i visst
mål mot Lindh, varom nu icke är fråga — erhöll befälhavaren å fartyget
nämnda besked först den 19 januari 1950. Av utdraget framgick vidare
bland annat följande. Lindh hade påmönstrat fartyget den 14 december
1949 i nordamerikansk hamn. Under fartygets uppehåll i S:t John’s i Newfoundland
hade Lindh den 16 januari 1950 rymt från fartyget. Samma dag
hade han återförts ombord med polisens hjälp samt — på grund av order
från polisen att han icke finge gå iland mera under fartygets uppehåll i
S:t John’s — blivit inlåst i fartygets lotshytt. Påföljande dag hade Lindh
rymt på nytt men samma dag blivit återförd till fartyget, placerad i lotshytten
och belagd med handbojor. Samma den 17 januari hade Lindh
emellertid rymt än en gång, och fartyget hade den 19 samma månad avgått
utan att Lindh återvänt.

Sedan kriminaltekniska anstalten den 20 januari 1950 erhållit underrättelse
om att Lindh rymt från fartyget i S:t John’s, begärde anstalten i telegram
samma dag till kanadensiska polisen, att Lindh skulle efterspanas
och såvitt möjligt återsändas till Sverige med svensk båt. Då m/s ”Sömmen”
den 3 februari 1950 ånyo anlöpte S:t John’s, erhöll befälhavaren
meddelande från polismyndigheten om att Lindh sedan den 20 januari
suttit ”häktad” å polisstationen samt att han komme att kvarhållas där
tills fartyget åter skulle avgå. Fartyget avgick den 14 februari 1950, sedan
Lindh förts ombord. Lindh förvarades inlåst i lotshytten och övade därvid
åverkan på inredningen. Sedan fartyget anlänt till New York, fördes Lindh

195

den 19 samma månad i land genom polisens försorg. Sedermera förpassades
Lindh genom svenska generalkonsulatets i New York försorg till Göteborg
med m/s ”Stockholm”, varefter han den 22 mars 1950 inställdes till
huvudförhandling inför rådhusrätten i Gävle i det mål, vari han häktats
i sin frånvaro.

Vid huvudförhandlingen yrkade Seger i egenskap av åklagare i målet —
med hänvisning till att rättens ovannämnda häktningsbeslut verkställts i
Nordamerika och att Lindh transporterats från Canada över New York till
Göteborg — förpliktande för Lindh att ersätta statsverket ”transportkostnaden
utgörande tillhopa 2 094 kronor 59 öre”. Lindhs offentlige försvarare
bestred Segers yrkande.

I dom samma den 22 mars fällde rådhusrätten — t. f. borgmästaren Sven
Marin jämte nämnd — Lindh till ansvar för försök till olovlig varuinförsel
i större omfattning samt förpliktade honom att ”återgälda statsverket den
kostnad, tvåtusennittiofyra kronor 59 öre, som uppstått genom hans hämtande
från utrikes ort till Sverige för hans inställande i målet”. — Domen
vann laga kraft.

Sedermera ställdes Lindh under åtal vid rådhusrätten i Hälsingborg
jämlikt vissa angivna stadganden i sjömanslagen för rymning ur skeppstjänst
å m/s ”Sömmen” vid ovan omnämnda tre tillfällen den 16 och den
17 januari 1950 samt för ohörsamhet mot befälhavaren å fartyget sistnämnda
dag. I detta mål yrkade rederiaktiebolaget Sigyn i egenskap av
målsägande ersättning av Lindh med — såvitt nu är i fråga — sammanlagt
1 024 kronor 33 öre jämte ränta, avseende direkta utgifter i anledning
av åtalade rymningarna. — Genom dom den 3 maj 1950 fällde rådhusrätten
Lindh till ansvar för åtalade gärningarna samt förpliktade honom att såsom
skadestånd till rederibolaget utgiva nyssnämnda belopp jämte ränta.

Sedan Lindh vädjat mot domen, fastställde hovrätten över Skåne och
Blekinge i dom den 19 oktober 1950 rådhusrättens dom såvitt då var i
fråga. — Hovrättens dom vann laga kraft.

Beloppen 2 094 kronor 59 öre och 1 024 kronor 33 öre uttogos hos
Lindh genom utmätning.

Efter sedermera verkställd utredning, företagen i anledning av klagomål
från Ingvar Lindhs fader H. Lindh, fann justitiekanslersämbetet klarlagt,
att i det belopp om 2 094 kronor 59 öre, som rådhusrätten i Gävle förpliktat
Ingvar Lindh att återgälda statsverket, inginge tre poster om tillhopa
761 kronor 62 öre, vilka utgjorde kostnad eller skada som uppkommit
icke för statsverket utan allenast för rederibolaget, samt att det belopp
om 1 024 kronor 33 öre, som rådhusrätten i Hälsingborg förpliktat Lindh
att utgiva till bolaget, innefattade jämväl nyss angivna belopp om 761
kronor 62 öre.

I ärendet hos justitiekanslersämbetet upplystes vidare, att Ingvar Lindh
genom hovrättens över Skåne och Blekinge den 17 juli 1951 meddelade,

196

dåmera lagakraftvunna dom förpliktats jämlikt 8 § lagen om olovlig varuinförsel
att till kronan utgiva värdet av olovligen införd egendom med tillhopa
73 375 kronor, varav syntes kvarstå oguldet i runt tal 39 100 kronor.

Under åberopande av vad sålunda framkommit och med förmälan att
justitiekanslersämbetet funnit statsverket vara skyldigt Ingvar Lindh beloppet
761 kronor 62 öre avlät ämbetet den 30 juli 1954 framställning till
Eders Kungl. Maj:t med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara
Ingvar Lindh äga rätt att tillgodoföra sig nämnda belopp i avräkning å
skulden till kronan eller — därest han guldit sin skuld — att av statsverket
återbekomma beloppet jämte ränta därå från den dag då detta andra
gången uttagits hos honom.

Genom beslut den 27 augusti 1954 biföll Eders Kungl. Maj:t justitiekanslersämbetets
framställning.

I samband med granskning av vissa utav Lindh härstädes anförda klagomål
— anhängiggjorda genom en den 11 maj 1956 hit inkommen skrift —
uppmärksammade jag, såvitt nu är i fråga, rådhusrättens i Gävle ovan
nämnda beslut att förplikta honom att återgälda statsverket beloppet
2 094 kronor 59 öre. I en den 11 juli 1956 hit inkommen skrift framförde
Lindh klagomål över att det utdömda beloppet vore för högt.

I anledning därav anmodade jag rådhusrätten att — efter hörande av
den för rådhusrättens nämnda beslut ansvarige — till mig inkomma med
yttrande rörande den rättsliga grunden för beslutet.

I avgivet yttrande anförde f. d. rådmannen Sven Marin bland annat följande:
Vid överläggningen till dom i målet hade han till en början varit
tveksam om huruvida reglerna i 31 kap. 1 § RB vore tillämpliga i förevarande
fall med hänsyn till att fråga vore om transport från utrikes ort
av en tilltalad, om vilkens häktande rätten tidigare förordnat. Då tillgänglig
litteratur icke lämnade nöjaktigt svar på frågan om transporten kunde
anses utgöra hämtning i lagens mening, hade han telefonerat till viss lagbyråchef
i justitiedepartementet för att inhämta dennes åsikt. Denne hade
uttalat, att transporten innebure en hämtning i lagens mening. Efter detta
besked hade Marin låtit sin tidigare tvekan förfalla. Förpliktandet för
Lindh att återgälda statsverket förevarande kostnad hade grundats på föreskriften
i 31 kap. 1 § RB om skyldighet för tilltalad, som fälles till ansvar,
att ersätta statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten.

Rådhusrätten anförde i sitt yttrande: Rådhusrätten vore tveksam huruvida
det av Marin åberopade stadgandet varit tillämpligt i fallet, särskilt
som lagrummet syntes taga sikte på sådan hämtning, som i övrigt omnämndes
i RB. Begreppet hämtning vore icke definierat i RB. Med detta
uttryck syntes avses hämtande till rätten efter dess beslut. I 31 kap. 1 §
RB användes ordalagen ”hämtande till rätten”. Huruvida i ordet ”hämtande”
skulle inläggas något mera vidsträckt — såsom transport av det

197

slag, varom fråga varit — än i begreppet hämtning i nyssnämnda mening
vore icke alldeles klart.

I ärendet har jag vidare tagit del av domstolarnas akter i målen mot
Lindh ävensom — i erforderliga delar — av de hos utrikesdepartementet,
justitiekanslersämbetet och kriminaltekniska anstalten förvarade handlingarna
rörande Lindh.

Av det ifrågavarande beloppet 2 094 kronor 59 öre har Lindh — såsom
ovan nämnts — genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 27 augusti 1954
tillgodoförts 761 kronor 62 öre jämte ränta. Med hänsyn därtill föranleder
ärendet i fråga om sistnämnda belopp icke någon min åtgärd.

Utredningen giver vid handen att återstående del av det belopp om
2 094 kronor 59 öre, som Lindh enligt rådhusrättens i Gävle dom den 22
mars 1950 förpliktats återgälda statsverket, nämligen 1 332 kronor 97 öre,
innefattar dels 1 067 kronor 60 öre, avseende kostnaden för Lindhs fartygsbiljett
från New York till Göteborg, dels kostnader för bevakning av Lindh
under resan med 265 kronor 37 öre.

Rörande frågan huruvida Lindh varit skyldig ersätta statsverket dessa
båda kostnader, tillhopa 1 332 kronor 97 öre, får jag anföra följande.

Vad angår skyldighet för tilltalad att i mål om allmänt åtal ersätta rättegångskostnad
stadgas i 31 kap. 1 § RB bland annat: ”Dömes i mål, vari
åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda
vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne eller
sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången
samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad,---som vållats genom vårdslöshet eller försummelse
av annan än den tilltalade,---.”

Av förarbetena till bestämmelsen må här nämnas följande.

I sitt år 1926 avlämnade betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,
andra delen, framhöll processkommissionen (SOU 1926:32 s.
304 o. f.), att det vore en för all lagstiftning gemensam ståndpunkt att den
tilltalade, om han fälldes till ansvar i mål om allmänt åtal, skulle vara
pliktig att ersätta statsverket dess kostnader å målet. I olika länders
rättssystem rådde emellertid skiljaktigheter rörande omfattningen av de
statens kostnader å målet, vilka skulle ersättas. Enligt svensk rätt gällde —
anförde kommissionen vidare — vissa inskränkningar i den nyssnämnda
principiella ersättningsskyldigheten. Sålunda hade den tilltalade i praxis
icke ansetts skyldig ersätta särskilda kostnader i sammanhang med häktning.
I samband med detta uttalande hänvisade processkommissionen till
rättsfallet NJA år 1907 s. 140.

I nämnda rättsfall hade åklagaren yrkat ansvar å viss häktad person

198

för mord samt därjämte — såvitt nu är i fråga — hemställt om åläggande
för den tilltalade att gottgöra statsverket dess kostnader för extra vakthållning
och sjukhusvård, som erfordrats under häktningstiden med anledning
av ett utav den tilltalade gjort självmordsförsök. Häradsrätten fällde vederbörande
till ansvar för åtalade gärningen och förpliktade honom att ersätta
statsverket nämnda kostnader. Hovrätten fann frågan om skyldighet
för den tilltalade att utgiva ersättning för den extra vakthållningen och
sjukhusvården icke kunna komma under bedömande i målet. Högsta domstolen,
där även åklagaren fullföljde talan, fastställde hovrättens utslag,
såvitt nu är i fråga.

I sitt förut nämnda betänkande förklarade processkommissionen vidare,
att den icke ansett tillräckliga skäl föreligga att i sitt förslag avvika från
de dittills tillämpade allmänna grunderna för vad den tilltalades ersättningsskyldighet
omfattade. Anledning syntes icke föreligga att utsträcka
ersättningsskyldigheten att omfatta särskilda utgifter, föranledda av häktning
i målet.

I processlagberedningens år 1938 framlagda förslag till rättegångsbalk
(SOU 1938:43 och 44) gjordes icke något avsteg från vad processkommissionen
sålunda föreslagit. I motiven till lagberedningens av de lagstiftande
myndigheterna i förevarande hänseende i oförändrat skick antagna
förslag till 31 kap. 1 § RB framhölls sålunda (SOU 1938: 44 s. 344 o. f.),
att den tilltalade icke kunde förpliktas att ersätta kostnader för efterforskning
av honom eller för verkställande av häktning eller för andra tvångsmedel.
Däremot uttalade beredningen, att den tilltalade ”såsom för närvarande
i allmänhet tillämpas” borde vidkännas kostnaden för hans hämtande
till rätten.

I samband med framläggande av förslag till stadgande i 31 kap. 4 §
första stycket RB om skyldighet för tilltalad att, huru rättegångskostnaderna
i övrigt än skulle bäras, svara för kostnad, som han genom vårdslöshet
eller försummelse vållat statsverket — vilket förslag jämväl i oförändrat
skick inflöt i den slutgiltiga lagtexten — framhöll beredningen bland
annat följande (SOU 1938:44 s. 348). Stadgandet hade betydelse endast
för det fall att den tilltalade frikändes. Därest han fälldes till ansvar vore
han enligt 1 § i kapitlet skyldig att svara för alla i nämnda paragraf avsedda
kostnader och sålunda även för kostnad, som vållats genom hans
försummelse. Den ersättningsskyldighet, som kunde åläggas enligt 4 § första
stycket, omfattade endast kostnader av den art som avsåges i 31 kap. 1 §.

Under behandlingen hos Eders Kungl. Maj:t och riksdagen av förslaget
till rättegångsbalk gjordes icke något uttalande av intresse i förevarande
fråga.

Av nu återgivna uttalanden under förarbetena till 31 kap. 1 § och 4 §
första stycket RB framgår enligt min mening otvetydigt, att det i förstnämnda
paragraf använda uttrycket kostnad för den tilltalades ”hämtande

199

till rätten” icke avser kostnad för den ”hämtning”, som må äga rum för
verkställighet av ett utav domstol meddelat häktningsbeslut, samt att
kostnad av sistnämnda slag överhuvudtaget icke är av sådan art att den
tilltalade kan förpliktas återgälda densamma till statsverket. Denna uppfattning
överensstämmer ock med allmänt tillämpad praxis. Regelmässigt
bruka sålunda åklagare icke yrka ersättning för kostnader för verkställighet
av häktningsbeslut.

Vad angår det av Lindh påtalade fallet så framgår av utredningen, att
kostnaderna för hans hemförande från New York till Göteborg samt bevakningskostnaderna
under resan ingått såsom ett led i verkställigheten av
rådhusrättens i Gävle häktningsbeslut den 9 december 1949. Vid sådant
förhållande har rådhusrätten — med hänsyn till vad nyss anförts — icke
ägt att, såsom skett i domen den 22 mars 1950 i målet mot Lindh, besluta
om förpliktande för denne att till statsverket återgälda nämnda kostnader.
Rådhusrättens beslut i detta hänseende — för vilket f. d. rådmannen Marin
är ansvarig — är förty felaktigt. Frågan om ansvar för det förelupna felet
är numera på grund av preskription förfallen. Jag anser sådana omständigheter
icke föreligga, att Marin kan förpliktas att utgiva ersättning till
Lindh för kostnaderna. Emellertid finner jag uppenbart, att statsverket
bör gottgöra Lindh för vad som rättsstridigt uttagits av honom, utgörande
såsom ovan nämnts sammanlagt 1 332 kronor 97 öre. Å beloppet bör Lindh
erhålla ränta från den dag då detta uttogs hos honom. Beloppet jämte ränta
torde i första hand böra tillgodoföras Lindh såsom avräkning å eventuellt
kvarstående del av dennes skuld till statsverket på grund av hovrättens
över Skåne och Blekinge ovan omförmälda dom den 17 juli 1951.

Med stöd av den befogenhet den för riksdagens ombudsmän gällande
instruktionen lämnar mig får jag i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t
framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t
må finna framställningen föranleda.

4. Framställning om förtydligande av stadgandet i 22 §
andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär
till ersättning för kostnad i mål om
betalningsföreläggande I

I detta ämne avlät jag den 22 november 1958 till Konungen en så
lydande framställning:

Av handlingarna i ett genom klagomål av H. Hertzberg, Lidingö, härstädes
anhängiggjort ärende angående ersättning för rättegångskostnader
i mål om betalningsföreläggande framgår i huvudsak följande.

I en den 22 maj 1956 till Östernärkes domsagas häradsrätt inkommen
ansökning om betalningsföreläggande yrkade Dorotea Hertzberg, Lidingö,

200

såsom innehavare av firma Dehå, D. Hertzberg, förpliktande för ”Adolfsons
Manufaktur & Konfektion och dess innehavare, köpman Gunnar Adolfson,
Odensbacken att till henne utgiva visst kapitalbelopp jämte ränta och
”kostnadsersättning”.

Den 29 samma månad föreläde häradsrätten Adolfson att, därest han
ville helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss angiven tid hos
häradsrätten anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest finge
ske. I föreläggandet var vidare bland annat antecknat, att, om ansökningen
icke bestredes, såsom ersättning för kostnad å målet skulle till borgenären
utgå 7 kronor utöver borgenärens kostnad för blivande delgivning. Då
Adolfson icke lät sig avhöra inom i föreläggandet angiven tid, utfärdade
häradsrätten den 8 juni 1956 slutbevis i målet. I beviset angavs bland
annat, att utmätning för fordringen och den till 7 kronor uppgående kostnaden
i målet omedelbart finge äga rum.

Den 16 juni 1956 skrev Dorotea Hertzberg till häradsrätten och förklarade,
att hon ansåge den henne tilldömda ersättningen för kostnaderna å
målet vara otillräcklig, enär hennes utgifter i målet uppginge till 12 kronor
75 öre, varav 5 kronor avsåge ”stämpel”, 3 kronor ”firmabevis f. gäldenären”,
25 öre ”porto för ansökan om firmabevis”, 50 öre ”porto för ansökan
om betalningsföreläggande” samt 4 kronor ”kommissionärens postförskott
för beviset”.

I ett den 18 juni 1956 avlåtet svar å nämnda skrivelse anförde tingsnotarien
Bertil Moberg — som handlagt ifrågavarande mål — att, enär Dorotea
Hertzberg i sin ansökan om betalningsföreläggande icke yrkat något
bestämt belopp för kostnader å målet, dessa beräknats efter vid häradsrätten
uppkomna utgifter för henne, nämligen 5 kronor för stämpel å ansökningen
och 2 kronor för stämpel å slutbeviset.

I en den 20 juni 1956 hit inkommen skrift framförde H. Hertzberg i uppgiven
egenskap av ombud för Dorotea Hertzberg klagomål för det Dorotea
Hertzberg icke erhållit ersättning för sina kostnader i ovan nämnda mål
med de belopp, som angivits i den av henne den 16 juni 1956 till häradsrätten
avlatna skriften. Registreringsbeviset beträffande gäldenärens firma
hade Dorotea Hertzberg anskaffat och ingivit efter anmodan från rätten.

I anledning av klagomålen inkom Moberg med infordrat yttrande, vari
han bland annat anförde följande: Varken han eller övrig personal å domsagan
hade något minne av att registreringsbeviset beträffande gäldenärens
firma företetts i original i målet. Därest originalet företetts, skulle Dorotea
Hertzberg ha erhållit ersättning även för denna utgift. Möjligheten att ett
misstag begåtts beträffande denna kostnad kunde beklagligtvis icke uteslutas.
— Anledning förekomme icke för häradsrätten att beräkna borgenärens
”portokostnader m.m.”, därest vederbörande icke uttryckligen yrkat ersättning
därför.

Efter anmodan avgav därefter H. Hertzberg påminnelser, varvid funnos

201

fogade Dorotea Hertzbergs handlingar rörande ansökningen om betalningsföreläggande.
Bland dessa handlingar återfanns registreringsbevis i original
beträffande gäldenärens firma. Beviset var försett med stämpel om 3 kronor.
Enligt domsagans anteckning å detsamma hade det inkommit till
rätten den 29 maj 1956.

I påminnelseskriften framhöll H. Hertzberg bland annat att av slutbeviset
icke framgått, att Dorotea Hertzberg ägt rätt att överklaga häradsrättens
beslut i fråga om ersättningen för kostnaderna å målet samt att
han funne det anmärkningsvärt, att häradsrätten i svaret å Dorotea Hertzbergs
skrivelse den 16 juni 1956 icke lämnat upplysning om hennes rätt att
överklaga beslutet i nyssnämnda hänseende.

Sedermera inkom Moberg med nya yttranden, vari han förklarade, att
han dåmera tillställt Dorotea Hertzberg ett belopp av 3 kronor, utgörande
ersättning för Dorotea Hertzbergs kostnad för stämpel å registreringsbeviset
beträffande gäldenärens firma.

Därefter anhöll jag om utlåtande från styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar rörande den i ärendet uppkomna frågan huruvida och i så
fall i vilken utsträckning borgenär i mål om betalningsföreläggande ägde
erhålla ersättning för sina kostnader å målet, därest han i ansökningen
yrkat sådan ersättning men icke angivit vare sig vari kostnaderna bestode
eller storleken av den ersättning som begärdes.

I sitt utlåtande anförde styrelsen: Med anledning av remissen hade styrelsen
från samtliga domsagor i riket begärt uppgifter angående vid häradsrätterna
tillämpad praxis i förevarande hänseende. En sammanställning av
de etthundrafem svar som avgivits utvisade följande: Sex domhavande sade
sig sakna praxis och därför icke kunna lämna något svar, en medgåve ingen
som helst ersättning, tolv förklarade att de läte verkställa komplettering av
ansökningen. Jämväl en och annan av övriga domhavande brukade låta
komplettera ansökningen och därest detta misslyckades förfara på sätt som
må framgå av vad nedan sägs. Trettionio domhavande bestämde ersättningen
till att omfatta kostnaden för stämpel å ansökningen och å slutbeviset
eller således sammanlagt 7 kronor. En del av dessa sistnämnda domhavandes
svar motsade icke antagandet att ersättning i förekommande fall
medgåves jämväl för andra styrkta kostnader såsom för registrerings- och
mantalsskrivningsbevis, måhända även för kommissionärskostnader. Tjugo
domhavande medgåve ersättning med, förutom 7 kronor till stämpelkostnader
för ansökningen och slutbeviset, jämväl andra påtagliga kostnader.
Tre domhavande bestämde kostnadsersättningen till ett schablonbelopp
av 10 kronor (två domhavande) eller 12 kronor, sex medgåve ersättning för
styrkta kostnader samt ett mindre .arvode under det att aderton domhavande
slutligen tillämpade samma taxa, som de använde i de fall då borgenären
i ansökningen preciserat sina ersättningsyrkanden.

Av de inkomna svaren framginge således — anförde styrelsen vidare —

202

att ett icke preciserat krav på ersättning för kostnader i mål om betalningsföreläggande
i det överväldigande antalet domsagor ledde till att i föreläggandet
upptoges summan av de stämpelkostnader, som uppkomme vid
rätten, och således icke endast kostnaden för stämpel till slutbeviset, vilket
allt innebure att RB:s regler om rättegångskostnad icke ansetts böra
analogt tillämpas i dessa mål. Beträffande ersättning utöver vad nu nämnts
syntes försiktigheten bjuda att stor återhållsamhet iakttoges med hänsyn
till att man icke kunde veta huruvida borgenären önskade ersättning för
sitt besvär och dylikt. Detta gällde särskilt i fall då borgenären icke anlitat
inkassobyrå eller liknande.

I fråga om allmänna tvistemål stadgas i 18 kap. 14 § första stycket RB
att part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall innan
handläggningen avslutas framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden
består. Underlåter han detta, äger han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts,
erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Rörande rättegångskostnad i lagsökningsmål gäller enligt 15 § lagen den
20 december 1946 om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslagen)
vad i RB är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål. Stadgandet
har av min företrädare såsom JO ansetts innebära att den nämnda föreskriften
i 18 kap. 14 § första stycket RB om specifikation av rättegångskostnaderna
äger tillämpning i lagsökningsmål (se JO:s ämbetsberättelse
1951 s. 222 o. f.).

Angående rättegångskostnad i mål om betalningsföreläggande — varom
fråga är i förevarande ärende — stadgas i 22 § andra stycket lagsökningslagen.
Enligt denna bestämmelse skall rätten, därest borgenären i ansökningen
om betalningsföreläggande fordrat ersättning för kostnad å målet,
i föreläggandet för gäldenären att svara å ansökningen bestämma vad i sådant
hänseende skall, om bestridande ej sker, utgå utöver kostnaden för
blivande delgivning.

Av stadgandets ordalydelse framgår att borgenär, som i ansökningen icke
framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnad, ej heller äger rätt
till sådan ersättning. Borgenären torde dock även utan yrkande äga rätt
till ersättning för stämpel å slutbeviset. Borgenären bör nämligen icke rimligtvis
komma i ett i förevarande hänseende ofördelaktigare läge än exempelvis
part i allmänt tvistemål, vilken ju — såsom framgår av det tidigare
anförda — även utan att yrkande därom framställts är berättigad till ersättning
för domslösen.

Formuleringen av 22 § andra stycket lagsökningslagen giver däremot icke
något entydigt svar på det i förevarande ärende aktualiserade spörsmålet

203

huruvida för ersättning i vidare mån än för stämpel å slutbevis fordras icke
endast yrkande från borgenärens sida om ersättning för rättegångskostnaderna
utan därjämte specifikation av kostnaderna.

Av förarbetena till stadgandet må här nämnas följande.

Bestämmelser med i förevarande hänseende väsentligen samma innehåll
fanns tidigare i 25 § andra stycket i 1937 års lag om lagsökning och om
handräckning för fordran samt dessförinnan i 5 § andra stycket i 1907 års
lag om handräckning för fordrans utfående, dock att enligt sistnämnda
lag handräckning skulle sökas icke hos domstol utan hos överexekutor.
Handräckningsförfarandet enligt dessa båda lagar motsvarade det nuvarande
betalningsföreläggandeinstitutet.

Vid anmälan i statsrådet av förslag till 5 § i 1907 års lag anförde föredragande
departementschefen bland annat följande (NJA II år 1908, nr 4,
s. 12): Det vore för handräckningsförfarandet utmärkande att detsamma
påginge endast så länge det anspråk, vars realiserande avsåges, vore utom
tvist. Följdriktigheten fordrade, att detta vunne tillämpning även på de
kostnader, som uppkomme i ärendet. Sökandens anspråk på ersättning i
sådant avseende syntes därför böra, redan innan ansökningen delgåves med
gäldenären, av överexekutor prövas och bestämmas till skäligt belopp, vilket,
därest detsamma lämnades obestritt, skulle jämte huvudfordringen
uttagas.

Efter utredningsarbete inom justitiedepartementet upprättades i december
1935 en promemoria angående överflyttande till domstolsmyndighet av
lagsökningsmål och mål om handräckning för fordran (justitiedepartementets
promemorior 1935:5). Vid promemorian fogades förslag till lag om
sådana mål. Beträffande rättegångskostnad i handräckningsmål innehöll
förslaget en helt ny princip. Något borgenärens yrkande eller lagsökningsdomarens
preliminära beslut i kostnadsfrågan skulle icke delgivas gäldenären,
utan denna fråga skulle vid fullföljd av ansökningen avgöras av lagsökningsdomaren
utan att gäldenären lämnats tillfälle att yttra sig däröver.
I syfte att undgå onödiga tvister angående ersättningens storlek skulle dels
ersättning för delgivningskostnad bestämmas för sig med ledning av de
verifikationer borgenären i denna del företedde och dels ersättningen i
övrigt utgå med visst belopp enligt taxa som skulle fastställas av Eders
Kung]. Maj:t. Uppgift om vad sammanlagt tillkomme borgenären i kostnadsersättning
skulle intagas i det bevis att ansökningen lämnats obestridd,
som tecknades å det ena exemplaret av ansökningshandlingarna. — Förslaget
om införande av en fast taxa i förevarande hänseende mötte emellertid
starkt motstånd under remissbehandlingen. Departementschefen fann därför
i prop. nr 156/1937 med förslag till lag om lagsökning och om handräckning
för fordran, att de dåvarande reglerna syntes böra bibehållas med
viss i förevarande sammanhang betydelselös ändring angående ersättning
för delgivningskostnaden (se nämnda prop. s. 21, 25 och 45).

204

Propositionen lämnades av riksdagen utan erinran i denna del.

I samband med att förslag framlades till 22 § i nu gällande lagsökningslag
gjordes icke något uttalande av intresse i förevarande sammanhang.

På sätt framgår av det nu anförda giva ej heller förarbetena till bestämmelsen
i 22 § andra stycket lagsökningslagen något entydigt besked i
frågan, huruvida för borgenärs rätt till ersättning för annan kostnad än för
stämpel å slutbevis erfordras specificerat ersättningsyrkande från hans sida.

Den omständigheten att i fråga om rättegångskostnad i lagsökningsmål
uttrycklig hänvisning i lagen gjorts till RB:s bestämmelser i fråga om allmänna
tvistemål men att någon liknande hänvisning icke förekommer såvitt
avser mål om betalningsföreläggande skulle kunna tolkas i den riktningen
att föreskriften i 18 kap. 14 § RB om specifikation av rättegångskostnaderna
icke äger tillämpning i mål om betalningsföreläggande. Till
denna tolkning av bestämmelsen synes Hassler ansluta sig. I dennes kompendium
i extraordinär process och specialprocess, fjärde upplagan, anföres
nämligen (s. 44), att det ”ej är nödvändigt, att något visst belopp anges”,
då borgenären yrkar ersättning för rättegångskostnad i mål om betalningsföreläggande.
För denna uppfattning talar också den omständigheten att
kostnaderna i dessa mål i allmänhet äro mycket små och att desamma
utan specifikation från borgenärens sida torde kunna utan svårighet av
rätten bestämmas till skäligt belopp.

Å andra sidan må framhållas, att den speciella utformningen av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen kan ha föranletts uteslutande av
det förhållandet att i mål om betalningsföreläggande —- till skillnad mot
vad som gäller i såväl allmänna tvistemål som lagsökningsmål — rätten
har att bestämma rättegångskostnaden så att säga i förväg, d. v. s. redan
i samband med att gäldeniiren förelägges att svara å ansökningen. Någon
saklig skillnad beträffande kravet på specifikation av rättegångskostnaderna
i förhållande till lagsökningsmål och allmänna tvistemål skulle således icke
vara åsyftad. Till stöd för en sådan tolkning kan måhända även åberopas
följande, i visst sammanhang, varom nu icke är fråga, av processlagberedningen
gjorda uttalande i beredningens förslag till nu gällande lagsökningslag
(NJA II 1947 s. 146):

”Som allmän regel torde, ehuru den nuvarande lagsökningslagen ej innehåller
något uttryckligt stadgande i ämnet, få anses gälla, att beträffande
lagsöknings- och handräckningsmål allmänna bestämmelser om rättegången
i tvistemål skola tillämpas, såvitt ej i lagen eller eljest särskilda bestämmelser
äro meddelade eller tillämpning är utesluten på grund av sakens natur.
Att för särskilda fall i förslaget hänvisats till bestämmelser i nya RB innebär
alltså ej, att tillämpning av andra bestämmelser i nya RB ej är tilllåten.
”

Svea hovrätt synes i ett nyligen avdömt fall (SvJT 1958 rf. s. 46) närmast
ha anslutit sig till sistnämnda uppfattning angående innebörden av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen. Hovrätten fann nämligen —

205

i likhet med Stockholms rådhusrätt — att part, som i ansökningen yrkat
ersättning för rättegångskostnad utan angivande av belopp, kunde erhålla
ersättning endast för lösen av föreläggandet och slutbeviset. I referatet
hänvisades till rättsfallet SvJT 1957 rf. s. 31, vari hovrätten med avseende
å ett utsökningsmål ansett part, som icke specificerat sina kostnadsyrkanden,
kunna erhålla ersättning allenast för utslagslösen. I detta rättsfallsreferat
åberopades uttalanden i den juridiska litteraturen av innebörd att
i utsökningsmål bestämmelserna i 18 kap. 14 § RB finge anses tillämpliga,
trots att utsökningslagen icke innehölle någon uttrycklig hänvisning till
nämnda stadgande.

Vad angår det av H. Hertzberg påtalade fallet så har tingsnotarien Moberg
i föreläggandet för gäldenären att svara å ansökningen bestämt ersättningen
till Dorotea Hertzberg till enahanda belopp, som Svea hovrätt utdömt
i 1958 års rättsfall, eller tillhopa 7 kronor. Av Mobergs yttranden till
mig framgår emellertid att han ansett Dorotea Hertzberg berättigad till
ersättning jämväl för stämpel å det i målet ingivna registreringsbeviset
beträffande gäldenären, låt vara att denna kostnad — uppenbarligen av
förbiseende — icke tillerkänts borgenären i målet. Moberg har emellertid
numera ersatt Dorotea Hertzberg hennes kostnad för registreringsbeviset.

Med hänsyn till den oklarhet, som i enlighet med vad ovan anförts måste
anses råda rörande den rätta innebörden av 22 § andra stycket lagsökningslagen,
kan uppenbarligen någon befogad anmärkning icke riktas mot Mobergs
prövning av kostnadsfrågan.

Den oklarhet, som vidlåder ifrågavarande lagbestämmelse, är emellertid
otillfredsställande. Av det utlåtande, som i ärendet avgivits av styrelsen för
föreningen Sveriges häradshövdingar, framgår även att praxis i frågan är
ytterligt skiftande. Det synes mig därför angeläget, att ett förtydligande av
bestämmelsen i 22 § andra stycket lagsökningslagen kommer till stånd.

Rörande frågan i vilken riktning ett sådant förtydligande bör gå vill jag
framhålla följande. Det kan naturligtvis synas betänkligt att i fråga om
betalningsförelägganden frångå den princip som kommit till uttryck i 18
kap. 14 § RB. En tillämpning av denna princip med avseende å betalningsförelägganden
skulle emellertid innebära att part, som i ansökan om betalningsföreläggande
yrkat ersättning för rättegångskostnad utan att specificera
kostnaden, kan erhålla ersättning endast för stämpel till slutbeviset.
Han skulle sålunda icke kunna få ersättning ens för stämpel till ansökningen.
Jag vill emellertid framhålla, att behovet av en specifikation av
kostnaden är mycket ringa i mål om betalningsföreläggande i motsats till
vad som är fallet med avseende å vanliga rättegångsmål. Betalningsföreläggandcproceduren
är en starkt förenklad processform. Borgenärens kostnader
å målet torde därför regelmässigt utan preciserat ersättningsyrkande
från hans sida kunna av rätten uppskattas till skäligt belopp. Förfarandets
enkla natur medför även att ansökningarna i sådana mål ofta göras antingen

206

— såsom i förevarande fall — av borgenären själv eller av ombud, som icke
är jurist. För vederbörande sökande torde det i dessa fall — enligt min
mening icke utan skäl — framstå såsom egendomligt, om han, trots att i
ansökningen angivits att ersättning yrkas för kostnaderna å målet, icke
erhåller ersättning därför i vidare mån än för stämpel å slutbeviset endast
därför att kostnaderna ej specificerats. För allmänheten måste ett tvång att
specificera kostnader, som ändock måste vara kända för rätten, framstå
som ett utslag av opåkallad formalism. Det synes mig därför böra övervägas,
huruvida icke stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen bör
jämkas på så sätt att där uttryckligen angives att kostnadsersättningen
till borgenär, som yrkat sådan ersättning, skall av rätten, även om specifikation
ej skett, bestämmas till skäligt belopp, omfattande dels de för rätten
kända utgifter, som borgenären får vidkännas i målet, dels ersättning för
borgenärens eller — i förekommande fall — ombudets arbete med ansökningens
uppsättande. Det ligger i sakens natur, att ersättningen i dessa fall
bör bestämmas till ett jämförelsevis lågt belopp.

Med stöd av den befogenhet den för riksdagens ombudsmän gällande
instruktionen giver mig får jag härmed i underdånighet för Eders Kungl.
Maj:t framlägga ovan berörda spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t
må finna framställningen föranleda.

Vidkommande därefter H. Hertzbergs i påminnelserna gjorda påpekande,
att Dorotea Hertzberg varken i slutbeviset i målet eller i svaret å hennes
skrivelse till häradsrätten den 16 juni 1956 erhållit upplysning om sin rätt
att överklaga häradsrättens beslut i fråga om kostnadsersättningens storlek
vill jag anföra följande. Någon skyldighet har icke föreskrivits för rätten
att vid utfärdande av slutbevis i mål om betalningsföreläggande meddela
besked vad borgenär, som är missnöjd med rättens beslut om kostnaderna
å målet, har att iakttaga. Klagomålen i detta hänseende förtjäna förty icke
avseende. — Då Dorotea Hertzberg i skriften den 16 juni 1956 förklarat
sig vara missnöjd med rättens beslut angående kostnadsersättningen, hade
Moberg emellertid enligt min mening i svaret å nämnda skrift lämpligen
bort upplysa Dorotea Hertzberg om möjligheten för henne att påkalla att
frågan om kostnadsersättningens storlek hänskötes till rättegång (jfr 28 §
lagsökningslagen). Enär Dorotea Hertzberg emellertid icke uttryckligen anhållit
om sådan upplysning, finner jag dock att något klander icke kan
riktas mot Moberg för hans underlåtenhet i berörda hänseende.

207

5. Framställning om samordnande av domstolarnas och barnavårdsnämndernas
verksamhet beträffande lagöverträdare,
som fyllt 18 men ej 21 år

I detta ämne avlät jag den 3 december 1958 en så lydande framställning:

Vid en i april 1957 företagen inspektion av länsstyrelsen i Södermanlands
län uppmärksammade jag följande.

Sättarlärlingen Jan Olof Olson från Katrineholm är född den 24 januari
1937. Rådhusrätten i Eskilstuna dömde den 21 juni 1955 Olson för stöld
(av penningar till ett belopp av 271 kronor 25 öre) och för grovt egenmäktigt
förfarande (tillgrepp av bil) till straffarbete fyra månader men förordnade
om villkorlig dom med övervakning. Sedan Olson sedermera ställts
under åtal vid Oppunda och Villåttinge domsagas häradsrätt för ett flertal
tillgrepp av bilar m. m. — vilka gärningar begåtts i augusti, september och
november 1955 — förordnade häradsrätten om sinnesundersökning av
Olson. I ett i anledning härav avgivet läkarutlåtande förklarades Olson
vara en intellektuellt genomsnittligt utrustad men fysiskt och psykiskt underutvecklad
pojke, kylig och ouppriktig, med en viss dragning till sprit.
Han ansågs icke i behov av vård på sinnessjukhus. Med stor tvekan tillrådde
läkaren ytterligare en villkorlig dom. I därefter infordrat yttrande
föreslog barnavårdsnämnden i Katrineholm, med stöd av läkarutlåtandet,
villkorlig dom med övervakning. Vid huvudförhandlingen i målet den 11
september 1956 hörde häradsrätten en tjänsteman hos barnavårdsnämnden.
Denne upplyste, bland annat, att Olson hade ett gott föräldrahem, att
han visat intresse för vidareutbildning i sitt yrke, att han avhållit sig från
bruk av sprit sedan början av år 1956 samt att barnavårdsnämnden ansåge,
att i första hand villkorlig dom och i andra hand skyddsuppfostran
vore att föreslå ur de synpunkter nämnden hade att anlägga. Då nämnden
i första hand föreslagit villkorlig dom, hade — uppgav tjänstemannen
vidare — nämnden icke vidtagit åtgärder för att förbereda ett omhändertagande
av Olson för skyddsuppfostran. Därest emellertid häradsrätten
skulle överlämna åt nämnden att omhändertaga Olson för skyddsuppfostran,
ville också nämnden, enligt vad tjänstemannen uttalade, vidtaga
åtgärder för sådant omhändertagande.

I dom den 25 september 1956 förklarade häradsrätten Olson saker till
stöld, snatteri, egenmäktigt förfarande, grovt egenmäktigt förfarande samt
försök till grov stöld ävensom till vårdslöshet i trafik och olovlig körning
samt överlämnade, med stöd av 1 § lagen den 30 december 1952 med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av underårig, åt barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärd för Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran. I domskälen
anfördes, bland annat, att ny villkorlig dom icke vore tillfyllest för
att tillrättaföra Olson, som återfallit i brott, samt att häradsrätten, särskilt
på grund av vad i läkarutlåtandet anförts till stöd för omdömet att Olson

208

vore underutvecklad, funne att Olson borde överlämnas till skyddsuppfostran.

Vid sammanträde den 29 november 1956 beslöt barnavårdsnämnden ■—
efter antecknande bland annat att Olson efter domen skott sig väl samt
att förhållandena syntes motivera, att han kvarbleve i föräldrahemmet —
med stöd av 22 § d) barnavårdslagen att Olson skulle omhändertagas för
skyddsuppfostran, varjämte beslöts att Olson skulle kvarbliva i hemmet
och stå under övervakning; tillika förordnades övervakare för Olson.

Sedan beslutet om Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran därefter
underställts länsstyrelsens prövning, avläts från länsstyrelsen till
nämnden en skrivelse, däri bland annat hemställdes om uppgift huruvida
beslutet om skyddsuppfostran även innefattade beslut om omedelbar villkorlig
utskrivning. I skrivelse till länsstyrelsen den 20 december 1956 meddelade
nämnden, att den föregående dag beslutat att villkorligt utskriva
Olson samt att till övervakare förordna den förut angivne personen; därjämte
hade nämnden beslutat vissa föreskrifter beträffande Olsons arbetsanställning
och bostad. I yttrande till länsstyrelsen anförde därefter Olson
och dennes föräldrar, att det vore deras önskan att Olson finge bo kvar i
hemmet och stå under övervakning. Vederbörande social vårdskonsulent
tillstyrkte i infordrat yttrande fastställelse av beslutet.

Genom resolution den 28 januari 1957 prövade länsstyrelsen — enär barnavårdsnämndens
beslut att omhändertaga Olson för skyddsuppfostran
finge anses lagligen grundat — skäligt fastställa beslutet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag vid inspektionen
följande: Bestämmelsen i 22 § d) bamavårdslagen avsåge person i åldern
18 till 21 år, som befunnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv
eller eljest visat svår oart. Av förarbetena till lagrummet framginge, att
med ”svår oart” åsyftats en asocial livsföring såsom lösdriveri, prostitution
och homosexuellt beteende. Avsikten syntes däremot icke ha varit att lagrummet
skulle tillämpas på en person, vars asociala beteende enbart eller
till övervägande del utgjordes av kriminella lagöverträdelser. Handlingarna
i det ifrågavarande ärendet gåve icke stöd för annan uppfattning än att
Olsons asocialitet varit av sistnämnda slag. Förutsättningarna för ett beslut
att omhändertaga Olson för skyddsuppfostran syntes följaktligen icke ha
förelegat (jfr RÅ 1955 ref. 8). — Innan domstol beslutade att, med tillämpning
av 1 § i 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig, i stället för att döma tilltalad till straff överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran,
ålåge det givetvis domstolen att pröva, huruvida förutsättningarna
för beslut om skyddsuppfostran kunde anses föreligga. Det vore nämligen
meningslöst att överlämna till barnavårdsnämnden att vidtaga en
åtgärd, som denna icke lagligen kunde vidtaga eller eljest icke avsåge att
vidtaga. I syfte att undanröja förekomsten av sådana fall hade i 1952 års

209

lag föreskrivits, att barnavårdsnämnden skulle höras i målet, därvid förutsatts
att domstolen skulle taga behörig hänsyn till nämndens uppfattning.
Vad det ifrågavarande målet rörande Olson anginge hade barnavårdsnämnden
i avgivet yttrande allenast föreslagit villkorlig dom. Frågan om eventuellt
beslut om skyddsuppfostran syntes däremot vid huvudförhandlingen
ha dryftats med en tjänsteman hos nämnden, vilken därvid — sannolikt
på given anledning — förklarat att, om rätten skulle överlämna åt nämnden
att omhändertaga Olson för skyddsuppfostran, nämnden vore villig
vidtaga åtgärder för sådant omhändertagande. Ett dylikt uttalande av en
enskild tjänsteman — som knappast torde ha kunnat yttra sig på nämndens
vägnar — syntes icke böra tillmätas avgörande betydelse för rättens ställningstagande.
I det ifrågavarande fallet hade nämnden visserligen sedermera
fattat beslut om skyddsuppfostran, men detta beslut hade — uppenbarligen
beroende på att nämnden ansett ett omhändertagande av Olson
ej vara påkallat — icke bragts till verkställighet i enlighet med barnavårdslagens
föreskrifter. I stället hade nämnden nödgats tillgripa konstruktionen
med villkorlig utskrivning av Olson från ett omhändertagande, som
aldrig ägt rum. — Vad anginge länsstyrelsens prövning av det underställda
beslutet hade — då 22 § d) barnavårdslagen icke syntes ha varit tillämpligt
å Olson — fastställelse bort vägras redan på denna grund. Även med
en motsatt uppfattning härutinnan syntes emellertid länsstyrelsen icke lagligen
ha ägt fastställa beslutet. Beslut om skyddsuppfostran finge nämligen
icke användas som påtryckningsmedel utan skulle verkställas i den
ordning, varom i 4 kap. barnavårdslagen stadgades (jfr RÅ 1926 ref. 18
och 1951 ref. 28). Av barnavårdsnämndens protokoll i ärendet framginge
emellertid klart, att nämnden icke avsett att verkställa sitt beslut.

Sedan jag därefter anmodat häradshövdingen i Oppunda och Villåttinge
domsaga att avgiva yttrande i ärendet, inkom från häradshövdingen Sture
Svensson ett av häradsrättens ordförande i målet mot Olson — förre hovrättsfiskalen
John Westin — avgivet yttrande, till vilket Svensson hänvisade.

Westin anförde följande.

Vad först anginge frågan, huruvida 22 § d) barnavårdslagen vore tillämplig
å kriminell ungdom, hade Westin ansett lagrummet vara så att tolka,
att med svår oart kunde förstås även kriminalitet. Även om en sådan tolkning
icke skulle ha varit avsedd redan vid tiden för lagens tillkomst, hade
dock den kriminalpolitiska utvecklingen under tiden därefter och före
införandet av 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig inneburit, att nämnda stadgande i barnavårdslagen kommit att
tolkas på detta sätt. Såsom belägg härför kunde anföras uttalanden, som
under förarbetena till 1952 års lag gjorts med avseende å rättens innehåll
före lagens införande (NJA TI 1952 s. 420 o. f.). Med hänsyn till andra uttalanden
under nämnda förarbeten vore det dock — oavsett hur bestämmelsen
i barnavårdslagen varit att tolka dessförinnan — enligt Westins för -

14 — Justitieombudsmannens cimbctsbcrättclsc till 1969 års riksdag.

210

menande klart, att lagstiftarna med 1952 års lag avsett att i viss ytterligare
omfattning hänföra kriminell ungdom till socialvården. Såvitt Westin kunde
finna, stode det anmärkta, i RÅ 1955 s. 21 under nr 8 refererade rättsfallet
icke i någon principiell motsättning till den här anförda tolkningen.
Även om enligt regeringsrättens utslag upprepad brottslighet icke ”i och
för sig” utgjorde laga grund för omhändertagande för skyddsuppfostran,
kunde omständigheterna självfallet vara sådana, att brottsligheten utgjorde
ett uttryck för eller ett indicium på att sådan svår oart som avsåges i
22 § d) barnavårdslagen förelåge. Enligt Westins i domen utförligt motiverade
uppfattning hade i förevarande fall förelegat fullgoda skäl för överlämnande
till skyddsuppfostran. — Vad anginge frågan om formerna för
inhämtande av barnavårdsnämndens yttrande i målet, vore det riktigt,
att nämndens skriftliga yttrande icke innehållit något uttryckligt ställningstagande
till frågan, huruvida nämnden vore villig vidtaga åtgärder för
Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran. 1 anledning härav hade
Westin per telefon från en tjänsteman vid nämnden inhämtat, att nämnden
den 10 september 1956 ännu icke vidtagit åtgärder till förberedande av
Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran, men att nämnden, för den
händelse blivande dom i målet skulle lyda ä skyddsuppfostran, hade för
avsikt att vidtaga sådana åtgärder. Westin visste dessutom, att barnavårdsnämndens
chefstjänsteman, den i domen nämnde socialsysslomannen
Edvin Stigberg, vilken vore nämndeman i domsagan, skulle inställa sig till
tinget. Med hänsyn till häradsrättens personliga kännedom om Stigberg
behövde det icke råda något som helst tvivel om att icke Stigberg komme
att riktigt återgiva barnavårdsnämndens inställning i saken. Syftet med
bestämmelsen om inhämtande av barnavårdsnämndens yttrande vore ju
att undvika, att en dom om överlämnande till skyddsuppfostran bleve illusorisk,
genom att barnavårdsnämnden, ehuru något formellt hinder ej förelåge,
underläte att vidtaga åtgärder i anledning av domen. På grund av vad
Westin erfarit, hade han kunnat känna sig fullt viss om att barnavårdsnämnden
icke ämnade underlåta att vidtaga vederbörliga åtgärder.

Uti infordrat yttrande anförde länsstyrelsen.

De skäl, som åberopats i det remitterade yttrandet, hade givetvis hos
länsstyrelsen givit anledning till tvekan, huruvida barnavårdsnämndens
beslut lagligen kunde fastställas. Emellertid hade länsstyrelsen ansett övervägande
skäl tala för en sådan fastställelse. I läkarutlåtandet efter verkställd
sinnesundersökning av Olson framhölles nämligen bland annat, att
Olson manifesterat dragning till mindre sociala element, att bland hans intressen
sprit spelat en viss roll samt att han vore en intellektuellt genomsnittligt
utrustad men fysiskt och psykiskt underutvecklad pojke, kylig och
ouppriktig, med en viss dragning till sprit. Detta i förening med hans upprepade
brottslighet hade synts länsstyrelsen indicera sådan oordentlighet
eller oart, som i 22 S d) barnavårdslagen avsåges. Vid sitt ståndpunktstagande
hade länsstyrelsen även utgått från den uppfattningen, att i tveksamma
fall hänsyn borde tagas till det förhållandet, att domstolen räknat
med att samhällets åtgärder i anledning av Olsons brottslighet borde utmynna
i skyddsuppfostran. För att den samverkan mellan domstolar och
barnavårdsmyndigheter, som vore avsedd, skulle kunna fungera, syntes
det önskvärt att den administrativa myndigheten icke utan vägande skäl
intoge en annan ståndpunkt än domstolen i förevarande avseende.

I inspektionsprotokollet anfördes till slut, att även om — såsom länssty -

211

relsen i det föregående hävdat — materiella förutsättningar förelegat för
fastställelse av barnavårdsnämndens beslut, länsstyrelsen icke lagligen ägt
fastställa detsamma, enär ett dylikt beslut icke finge användas som påtryckningsmedel
utan skulle verkställas i den ordning, varom i 4 kap. barnavårdslagen
stadgades. Av barnavårdsnämndens protokoll i ärendet framginge
emellertid klart, att nämnden icke avsett att verkställa sitt beslut.
— Länsstyrelsen ifrågasatte, om avsikten med den refererade delen av yttrandet
kunde vara att länsstyrelsen vid sin prövning av det underställda
beslutets laglighet skulle haft att taga hänsyn till vad länsstyrelsen kunde
veta om barnavårdsnämndens avsikter i fråga om verkställigheten. Barnavårdsnämndens
beslut att Olson skulle kvarstanna i hemmet finge visserligen
anses såsom en oformlighet men länsstyrelsen, som antagit att barnavårdsnämnden
med nämnda formulering velat besluta om villkorlig utskrivning,
hade för erhållande av visshet därom hänvänt sig till barnavårdsnämnden.
Denna hade i skrivelse i målet den 20 december 1956 meddelat,
att sådan utskrivning skett. Vid sådant förhållande hade länsstyrelsen ansett
beslutets formulering icke böra utgöra hinder för fastställelse av beslutet.
Ett visst stöd för denna uppfattning har länsstyrelsen funnit i ett av
regeringsrätten den 9 juni 1954 meddelat utslag på besvär, anförda i anledning
av länsstyrelsens resolution den 26 mars 1954 att fastställa ett av
barnavårdsnämnd meddelat beslut att omhändertaga barn för skyddsuppfostran.

För övrigt syntes det — fortsatte länsstyrelsen — kunna ifrågasättas,
huruvida de av JO åberopade prejudikaten nödvändigtvis måste innebära,
att regeringsrätten skulle ha ansett uteslutet att använda beslut om skyddsuppfostran
i förening med villkorlig utskrivning som ett påtryckningsmedel.
Systemet med villkorlig utskrivning finge väl anses förutsätta, att
situationer kunde uppkomma, dä behov av omhändertagande förelåge samtidigt
som verkställighet i egentlig mening lämpligen icke borde äga ruin.
Barnavårdslagen innehölle icke någon föreskrift om att villkorlig utskrivning
finge ske först efter det att beslutet angående omhändertagande under
viss tid verkställts. I lagen sades endast, att beslut om villkorlig utskrivning
finge meddelas, ”där så prövas lämpligt”. Något uttryckligt laga hinder
syntes sålunda ej föreligga att besluta om villkorlig utskrivning kort
tid efter eller samtidigt med beslutet angående omhändertagandet, ehuru
omständigheterna endast i undantagsfall torde motivera en sådan behandling
av den omhändertagne. När verkställigheten avbrötes eller icke påbörjades,
kunde beslutet angående omhändertagandet givetvis komma att
mer eller mindre verka som ett påtryckningsmedel. Enligt förarbetena till
1924 års barnavårdslag syntes tanken att den villkorliga utskrivningen
kunde påverka vederbörande till det bättre ingalunda ha varit främmande
för lagstiftaren (jfr föredragande departementschefens yttrande i prop. nr
150/1924 s. 154). Det kunde även erinras om att i det 1956 av barnavårdskommittén
avgivna förslaget till ny barnavårdslag i § 100 intagits uttryckliga
bestämmelser om villkorligt anstånd i vissa angivna fall, dit det här
förevarande syntes vara att hänföra. I sin motivering hade utredningen
för övrigt konstaterat, att barnavårdsnämnd enligt nu gällande lag ansetts
ha möjligheter att beträffande varjehanda åtgärder fatta beslut i tillkännagiven
och underförstådd avsikt att låta verkställighet anstå och bero av
om rättelse av otillfredsställande förhållanden ändock komrne till stånd.
Kommittéförslaget om villkorligt anstånd vore alltså från kommitténs

212

utgångspunkter att anse icke såsom en utvidgning utan tvärtom som en
inskränkning i barnavårdsnämndens nuvarande befogenheter.

Barnavårdsnämnden yttrade.

Vid sammanträdet den 29 november 1956 hade nämnden beslutat omhändertaga
Olson för skyddsuppfostran, ett beslut som föranletts av önskan
dels att på lämpligaste sätt tillvarataga Olsons int ressen och dels att häradsrättens
dom icke skulle bli ett ”slag i luften”. Vid sammanträdet hade diskuterats
formerna för ett omhändertagande utan att man därvid kommit
fram till en lösning. Det hade därför beslutats, att Olson skulle få kvarstanna
i hemmet i avvaktan på annat beslut och att frågan under tiden
skulle närmare utredas. Tjänstemannen hos nämnden Ulf Matthison hade
genast efter sitt tjänstetillträde i december 1956 av socialsysslomannen
erhållit uppdrag att utreda frågan om Olsons placering, vilket resulterat i
villkorlig utskrivning till föräldrahemmet. Nämnden hade ej heller varit
främmande för Olsons placering i fosterhem i Katrineholm men icke velat
skilja honom från hans arbetsanställning. Olson hade nu blivit en mycket
skötsam och ordentlig yngling, och när man efteråt granskade ärendet, de
vidtagna åtgärderna och resultatet, kunde man icke komma till annan slutsats
än att vad som skett varit till Olsons bästa.

I ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet utlåtande lämnades följande
redogörelse för tillkomsten av stadgandet i 22 § d) barnavårdslagen.

Stadgandet tillkom i sin ursprungliga lydelse genom lagändring den 31
maj 1934. Samtidigt ändrades lösdrivarlagen så till vida, att den nedre
åldersgränsen för ingripande enligt denna lag höjdes från 18 till 21 år. De
båda lagändringarnas syfte var att till barna- och ungdomsvården överföra
det klientel i åldern 18—20 år, som tidigare fallit inom lösdrivarlagens tilllämpningsområde.
Sin nuvarande lydelse fick stadgandet genom lagändring
den 14 april 1944. Denna lagändring företogs i samband med att beslut
fattades, innebärande att homosexuellt beteende i princip avkriminaliserades.
Syftet med den år 1944 företagna ändringen av 22 § d) barnavårdslagen
var dels att göra det möjligt för barnavårdsnämnderna att under vissa
förutsättningar ingripa mot homosexuella ungdomar enbart på grund av
deras homosexuella beteende och dels att skapa förutsättningar för tidigare
ingripanden i fall av asocialitet överhuvudtaget än som dittills varit möjligt.
Utvidgningen av tillämpningsområdet för 22 § d) barnavårdslagen
till att omfatta ungdom utan annan belastning än homosexuella vanor
erhölls på så sätt, att som indikation för ingripande infördes begreppet ”svår
oart”. Av förarbetena till lagändringen framgår emellertid, att med oart
icke endast avsetts oart av homosexuell natur. Dock har av allt att döma
hit icke räknats kriminalitet. Förarbetena till 1934 och 1944 års ändringar
i barnavårdslagen innehålla, såvitt socialstyrelsen kunnat finna, överhuvudtaget
ingenting, som tyder på att lagstiftarna tänkt sig 22 § d) tillämplig
i fall, där endast kriminalitet föreligger utan samband med annan asocialitet.

Socialstyrelsen anförde vidare.

Socialstyrelsen vore av den uppfattningen, att uppgiften att bereda unga
lagöverträdare som fyllt 18 år erforderlig behandling regelmässigt icke borde
ankomma på bamavårdsorganen. Endast under vissa bestämda förutsättningar
borde barnavårdsnämnd ingripa mot denna kategori unga lagöver -

213

trädare. Vore sålunda lagbrottet en sekundär företeelse i jämförelse med den
unges allmänt asociala livsföring eller vore det fråga om ungdom som redan
tillhörde barnavårdsklientelet, borde barnavård och e] kriminalvård tillgripas.
Socialstyrelsen ville vidare erinra om att socialvårdens resurser för omhändertagande
av ungdom över 18 år, framför allt såvitt avsåge platser på
ungdomsvårdsskolor, avpassats med hänsyn till att den övervägande delen
av kriminell ungdom i nämnda ålder skulle omhändertagas och behandlas
inom fångvården och icke inom socialvården.

Styrelsen ville i detta sammanhang hänvisa till sitt yttrande den 2 december
1952 över skrivelse den 15 oktober 1952 av ungdomsvårdsskolentredningen
angående viss omorganisation av ungdomsskoleväsendet. Styrelsen
hade därvid uttalat, att ungdomsvårdsskolorna för det dåvarande
i regel icke borde för behandling mottaga unga lagöverträdare i åldern
18—21 år. Om sådana kriminella mottoges, skulle enligt styrelsens mening
vården av dessa unga på ett icke önskvärt sått uppdelas på två administrativa
områden, socialvårdens och kriminalvårdens. Ungdom som fyllt 18 år
och begått grövre brott borde, enligt vad styrelsen framhållit, dömas till
ungdomsfängelse, såvida han icke vid brottets begående varit elev vid ungdomsvårdsskola,
i vilket fall han borde återintagas i ungdomsvårdsskola.
Åberopande vad sålunda anförts finge socialstyrelsen som sin mening uttala,
att förutsättningar icke torde ha förelegat för omhändertagande av
Olson jämlikt 22 § d) barnavårdslagen.

Beträffande spörsmålet huruvida ett beslut om skyddsuppfostran, som
ej vore avsett att verkställas, borde fastställas av länsstyrelse, ville styrelsen
framhålla följande. Det förekomme i praxis, att barnavårdsnämnd fattade
beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran i avsikt att låta
verkställigheten bliva beroende av om rättelse i fråga om otillfredsställande
förhållanden ändock komme till stånd. I en del fall läte nämnden beslutet
om omhändertagande omedelbart följas av ett beslut om villkorlig utskrivning.
För samtliga fall gällde, att det icke vore fråga om ett omhändertagande
i egentlig mening. Med eller utan villkorlig utskrivning torde förfaringssättet
icke vara förenligt med barnavårdslagens bestämmelser. Ett
omhändertagande enligt barnavårdslagen förutsatte, att den som vore
föremål för åtgärden avsåges skola skiljas från sin miljö. I här föreliggande
fall hade nämnden av allt att döma ej haft för avsikt att verkställa sitt
beslut om omhändertagande. Under sådana förhållanden hade — oavsett
huruvida länsstyrelsen ansett förutsättningar enligt 22 § d) barnavårdslagen
föreligga för omhändertagande — beslutet enligt socialstyrelsens mening
icke bort fastställas av länsstyrelsen.

Vad i ärendet förekommit ger mig till en början anledning att rörande
handläggningen av frågan om Olsons överlämnande till skyddsuppfostran
uttala följande.

Såsom jag vid inspektionen påpekat och på sätt klart framgår av vad
socialstyrelsen anfört rörande förarbetena till 22 § d) barnavårdslagen
torde lagstiftarna med uttrycket "befinncs föra ett oordentligt, lättjefullt
eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart” ha åsyftat eu asocial livsföring
såsom lösdriveri, prostitution eller homosexuellt beteende; även alko -

214

holisin torde kunna räknas hit. Varken förarbetena eller stadgandets ordalydelse
leda däremot tanken till sådan asocialitet, som enbart eller till
övervägande del yttrar sig i brottsliga handlingar i allmänhet.

Westin har gjort gällande att den kriminalpolitiska utvecklingen före tillkomsten
av 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig lett till att stadgandet i 22 § d) barnavårdslagen numera skulle
så tolkas att med svår oart kunde förstås även kriminalitet. Något stöd för
denna uppfattning har jag icke kunnat finna vare sig i förarbetena till 1952
års lag eller eljest. Mot Westins uppfattning talar det förhållandet att under
förarbetena till sistnämnda lag uttryckligen betonades att begreppen
vanart och brottslighet icke sammanfölle och att det vore barnavårdsnämndernas
uppgift att ingripa mot vanart enligt de för skilda åldersgrupper
något olika regler som funnes i barnavårdslagen (jfr NJA II 1952 s. 408
o. f.). Om 1952 års lag hade varit avsedd att rubba tidigare gällande förutsättningar
för barnavårdsorganens ingripanden, hade detta helt visst kommit
till klart uttryck. Det är visserligen riktigt att — såsom Westin framhållit
— med 1952 års lag avsetts att i ökad omfattning hänföra kriminell
ungdom till socialvården. Lagens huvudsyfte har nämligen varit att i princip
överföra behandlingen av kriminell ungdom under 18 år från fångvården
till socialvården, vilket i regel ej heller anses möta hinder på grund
av den för denna kategori gällande bestämmelsen i 22 § c) barnavårdslagen.
Något sådant syfte har emellertid ej förelegat beträffande ungdom över
18 år, ehuru 1952 års lag av praktiska skäl gjorts tillämplig även å denna
grupp (NJA II 1952 s. 429). Att lagens tillkomst avsett att påverka tolkningen
av stadgandet i 22 § d) barnavårdslagen får därför betraktas som
uteslutet.

Genom ett av regeringsrätten år 1955 träffat avgörande (RÅ 1955 ref.
nr 8) får också numera anses fastslaget, att om den, som fyllt 18 år, gör
sig skyldig till — även upprepad — brottslighet detta icke i och för sig
utgör laga grund för vederbörandes omhändertagande för skyddsuppfostran
enligt 22 § d) barnavårdslagen. Om brottsligheten däremot ingår som led
i en allmänt asocial livsföring av den art, som beskrives i nämnda stadgande,
föreligger ej hinder mot sådant omhändertagande. Till denna uppfattning
synas jämväl strafflagberedningen (SOU 1956: 55 s. 247) och barnavårdskommittén
(SOU 1956: 61 s. 471 o. f.) ha anslutit sig.

När det mot bakgrunden av vad nu sagts gäller att bedöma om laga
förutsättningar funnits för Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran,
vill jag framhålla att vad som i fråga om Olsons livsföring påkallat ett samhällsingripande
— enligt vad handlingarna klart giva vid handen — i allt
övervägande grad varit de upprepade straffbara gärningar av huvudsakligen
förmögenhetsbrotts natur, till vilka han gjort sig skyldig. I övrigt
har om Olson upplysts att han kommer från ett gott hem, att han där har
fast bostad och tillsyn samt att han på ett i stort sett tillfredsställande sätt

215

skött sina arbetsanställningar. Visserligen torde Olson tidigare ha visat
en dragning till sprit och till kamrater, som haft ett mindre gynnsamt inflytande
på honom, men asocial livsföring av sådan art, som enligt vad
förut sagts åsyftas med stadgandet i 22 § d) barnavårdslagen, har, såvitt
visats, icke förelegat beträffande Olson. I likhet med socialstyrelsen finner
jag därför utrett, att förutsättningar för Olsons omhändertagande för
skyddsuppfostran icke förelegat. För Olsons tillrättaförande ha i stället
gängse straffpåföljder — villkorlig dom, ungdomsfängelse, straffarbete —
stått till buds.

Såsom jag vid inspektionstillfället påpekat, har det uppenbarligen ålegat
häradsrätten att — med ledning av förebragt utredning om Olsons personliga
förhållanden och av barnavårdsnämndens yttrande — pröva, huruvida
förutsättningar för beslut om skyddsuppfostran förelegat. Häradsrättens
domskäl innehålla emellertid icke någon sådan motivering för avgörandet,
som tager sikte på ifrågavarande, i 22 § d) barnavårdslagen stadgade villkor;
de av häradsrätten redovisade skälen — att ny villkorlig dom med
hänsyn till Olsons återfall i brott icke vore tillfyllest för hans tillrättaförande
samt att Olson vore underutvecklad — ha i detta sammanhang icke
någon mera omedelbar betydelse. Då, såsom av det anförda framgår, förutsättningar
för Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran saknats, har
häradsrätten förfarit oriktigt genom att förordna på sätt som skett. Vid
bedömandet av detta fel, för vilket Westin i egenskap av ordförande i
häradsrätten är ansvarig, bör emellertid beaktas vissa i praxis uppkomna
tendenser, enligt vilka 22 § d) barnavårdslagen tillämpats för meddelande
av skyddsuppfostran åt underåriga över 18 år, vilka gjort sig skyldiga till
lagöverträdelser utan att i övrigt förete asocial livsföring (jfr Höjer i Sociala
meddelanden 1954 s. 412 o. f. och SOU 1956: 61 s. 400 och 472). Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt har jag ansett mig kunna låta
bero vid mina här gjorda uttalanden.

Vid inspektionstillfället påpekade jag även, att häradsrättens ställningstagande
skett, icke på grundval av barnavårdsnämndens yttrande — vari
föreslagits villkorlig dom — utan med ledning av den vid häradsrätten
hörde socialsysslomannen Stigbergs uppgifter. Härvid är emellertid till en
början att märka, att domstol — även om den har att taga behörig hänsyn
till barnavårdsnämnds uppfattning — icke är formellt bunden av nämndens
yttrande. Vidare har Stigberg inför häradsrätten uppgivit, att nämnden
i själva verket tänkt sig skyddsuppfostran såsom en möjlighet i andra
hand. Efter vad i ärendet förekomnlit är jag beredd att godtaga Westins
förklaring, att han kunnat vara viss om att barnavårdsnämnden icke ämnade
underlåta att vidtaga åtgärder för Olsons omhändertagande för
skyddsuppfostran. Med hänsyn härtill finner jag att någon befogad anmärkning
icke kan riktas mot häradsrättens förfarande härutinnan.

Vidkommande barnavårdsnämndens och länsstyrelsens handläggning

216

framgår av det anförda, att enligt min mening dessa myndigheter saknat fog
för tillämpning av stadgandet i 22 § d) bamavårdslagen. Eftersom barnavårdsnämnden
i sitt yttrande till häradsrätten förordat villkorlig dom med
övervakning, har tydligen även nämnden ansett att samhällsingripandet
mot Olson borde ske i annan ordning än genom omhändertagande för
skyddsuppfostran. Efter häradsrättens dom har nämnden visserligen meddelat
formellt beslut om Olsons omhändertagande för skyddsuppfostran.
Detta beslut har emellertid icke bringats i verkställighet i enlighet med
barnavårdslagens föreskrifter. Då nämnden redan i samband med beslutet
om omhändertagande förordnat att Olson skulle kvarbliva i hemmet,
har i själva verket icke förelegat ett omhändertagande för skyddsuppfostran
i barnavårdslagens mening. Såsom socialstyrelsen i sitt utlåtande framhållit,
förutsätter sådant omhändertagande nämligen att vederbörande skiljes
från hem och miljö (jfr RÅ 1951 ref. nr 28 och JO:s skrivelse den 10 juli
1958 till socialstyrelsen angående ett av barnavårdsnämnden i Åsele kommun
handlagt ärende rörande skyddsuppfostran, s. 321). Barnavårdsnämndens
beslut har således varit felaktigt jämväl i sistnämnda hänseende och
därför — även bortsett från att de i 22 § d) barnavårdslagen stadgade förutsättningarna
ej förelegat — icke bort fastställas av länsstyrelsen. De anmärkningar,
för vilka barnavårdsnämndens och länsstyrelsens handläggning
av ärendet givit utrymme, äro emellertid icke av beskaffenhet att medföra
ansvar för tjänstefel. Jag har därför latit bero vid vad i saken förevarit.

Genom häradsrättens dom och barnavårdsnämndens, av länsstyrelsen
fastställda beslut har Olson således formellt underkastats skyddsuppfostran
utan att likväl ha blivit omhändertagen i enlighet med därför gällande regler.
Eftersom Olson villkorligt utskrivits med föreskrift om övervakning,
ha emellertid alltjämt funnits möjligheter för barnavårdsnämnden att, om
hans vandel därtill föranlett, inskrida med lämpliga åtgärder, till dess
skyddsuppfostran förklarats avslutad. Att nämnden — i strid mot sin
ursprungliga avsikt förordnat om skyddsuppfostran har tydligen föranletts
av uppfattningen, att det vore otillfredsställande, om Olson lämnades
helt utan påföljd för sina brott. Därest rätteligen förfarits, skulle barnavårdsnämnden
likväl ha underlåtit att meddela förordnande av angivet
slag, och följden härav hade — eftersom häradsrättens dom vunnit laga
kraft — blivit, att Olson gått fri från varje sådan påföljd.

Det inträffade aktualiserar den betydelsefulla frågan om samordnandet
av domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet vid tillämpning
av 1952 års lag. Redan under lagen:? förarbeten ägnades uppmärksamhet
åt spörsmålet om skapandet av garantier för att domstolens förordnande
enligt lagen icke skulle bli verkningslöst (NJA II 1952 s. 429 o. f.). Föredragande
departementschefen uttalade vid lagrådsremissen härom:

. ”Uppenbarligen är det vanskligt att finna en fullt tillfredsställande re av förhållandet mellan domstolarnas och barnavårdsmyndigheternas

217

befogenheter. Olägenheterna av den rådande dualismen kunna icke helt avlägsnas.
Det riktiga synes dock vara att vardera myndigheten obunden av
den andras åtgärder äger besluta inom sitt kompetensområde. Domstolen
bör alltså icke formellt vara bunden av barnavårdsnämndens yttrande men
väl vara skyldig att höra nämnden. Självfallet åligger det domstolen att
taga den hänsyn till nämndens uppfattning och åtgärder som sakens beskaffenhet
kräver. Å andra sidan bör nämnden icke vara formellt bunden
av domstolens åtgärder; dess skyldigheter bero endast av barnavårdslagens
innehåll. Jag föreslår alltså att domstols beslut enligt §:n skall fattas efter
barnavårdsnämnds hörande, men jag finner icke erforderligt att uppställa
några särskilda garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Det bör emellertid framhållas att den nu behandlade frågan, såvitt angår
förhållandet mellan barnavårdsnämnd och domstol, huvudsakligen har endast
teoretisk innebörd. I praktiken kommer det att framstå som ändamålslöst
att överlämna till nämnden att vidtaga en åtgärd som denna icke är
beredd att genomföra. Och nämnden kan icke komma ifrån att ett tillstyrkande
innebär ett åtagande att vidtaga åtgärder enligt lag. I fråga om förhållandet
mellan domstol och styrelsen för ungdomsvårdsskola får den nu
förordade regeln samma sakliga innebörd som gällande bestämmelser. Domstolen
är sålunda oförhindrad att, även om styrelsen avstyrker, överlämna
åt denna att fullfölja den behandling som enligt lag ankommer på styrelsen,
under det att dennas fortsatta skyldigheter icke bero av domstolens beslut
utan av barnavårdslagens bestämmelser.”

Lagrådet anförde emellertid betänkligheter från samhällsskyddets synpunkt
mot förslagets utformning i förevarande hänseende och fann — då
hinder icke mötte mot vare sig att barnavårdsnämnden överlämnade vederbörande
till enskild vård i stället för att, såsom domstolen tänkt sig, låta
intaga honom i ungdomsvårdsskola eller ens att nämnden underläte att
besluta om skyddsuppfostran -— att garantier saknades för att domen bleve
verkställd på sätt domstolen avsett. Med anledning därav anförde t. f.
departementschefen ytterligare:

”Vad lagrådet sålunda framhållit är självfallet en fråga av vikt. Med den
rådande dualismen i behandlingen av de yngsta lagöverträdarna är det
emellertid knappast möjligt att åstadkomma någon i formellt hänseende
fullt otadlig ordning i förhållandet mellan domstol och barnavårdsmyndighet.
Trots att barnavårdsnämnd icke är formellt bunden av domstols beslut,
torde det icke i praktiken uppkomma några olägenheter. Uppenbart
är nämligen att, om domstolen konstaterat kriminalitet och överlämnat till
nämnden att vidtaga åtgärder för skyddsuppfostran, det regelmässigt föreligger
en sådan situation att nämnden enligt barnavårdslagen är pliktig att
vidtaga åtgärder. Nämnden kan då icke utan att åsidosätta sina skyldigheter
visa ärendet från sig. Har nämnden redan tillstyrkt att detta ingripande
skall bestå i skyddsuppfostran, kan det icke anses stå nämnden fritt
att underlåta att fullfölja den förordade åtgärden i enlighet med barnavårdslagens
bestämmelser.

Möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol och barnavårdsnämnd
som skulle medföra en fara för samhällsskyddet får därför anses
vara av huvudsakligen teoretisk art. I detta sammanhang vill jag även
erinra om att de påtalade formella bristerna föreligga redan i nu gällande

218

bestämmelser, men att de hittills icke lett till några allvarligare olägenheter.
Vad lagrådet anfört i denna del kan alltså enligt min mening icke anses
vara något avgörande hinder mot den nva lagstiftningen.”

Att de av lagrådet anförda betänkligheterna ej varit överdrivna torde
vad i förevarande ärende framkommit med full tydlighet utvisa. Det måste
anses oundvikligt, att — trots ett gott samarbete mellan domstol och barnavårdsnämnd
— meningsbrytningar stundom uppkomma vid bedömanden
av den ofta vanskliga natur, om vilka här är fråga. I många fall, då domstol
förordnat om den dömdes överlämnande för skyddsuppfostran, torde
barnavårdsnämnden — trots avvikande uppfattning om lämpligheten av
denna åtgärd — anse sig vara i ett tvångsläge och icke ha annat val än att
följa domstolens rekommendation. Denna situation synes ha förelegat —
utom i förevarande ärende — jämväl i ett annat av mig genom skrivelse
denna dag till rådhusrätten i Kristinehamn slutbehandlat ärende angående
hästskötaren Stig Norgrens omhändertagande för skyddsuppfostran. I andra
fall blir resultatet, att barnavårdsnämnden vägrar att besluta om skyddsuppfostran
och att den dömde undgår varje påföljd av sin brottslighet.
Härtill kommer möjligheten att, även om barnavårdsnämnden, med efterkommande
av domstolens förordnande, beslutat om skyddsuppfostran, länsstyrelsen
efter underställning eller i sista hand regeringsrätten efter besvär
över länsstyrelsens beslut upphäver avgörandet. Exempel härpå erbjuder
det tidigare anförda, i RÅ 1955 ref. 8 refererade rättsfallet. Även i detta
fall blev resultatet, att den underårige varken omhändertogs för skyddsuppfostran
eller dömdes till straff.

Uppkomna meningsskiljaktigheter mellan domstolar och barnavårdsmyndigheter
kunna således få till följd antingen att underåriga över 18 år,
vilka övertygats om brott, gå helt fria från påföljd eller att barnavårdsmyndighetema
för att undvika detta anse sig tvingade att träffa oriktiga
avgöranden och sålunda besluta om skyddsuppfostran även i fall, då denna
behandlingsform icke är avsedd eller lämplig för vederbörande. De otillfredsställande
verkningar, till vilka 1952 års lag sålunda visat sig ge upphov,
äro enligt min mening av så allvarlig art, att jag anser mig böra ifrågasätta
om icke dessa brister böra avhjälpas genom lagändring.

Efter vilka riktlinjer en ändrad reglering bör utformas kan givetvis vara
föremål för delade meningar. Frågan synes böra lösas under beaktande att
— såsom socialstyrelsen i sitt utlåtande framhållit — uppgiften att bereda
unga lagöverträdare som fyllt 18 år erforderlig behandling regelmässigt icke
bör ankomma på barnavårdsorganen och att barnavårdsnämnd endast under
vissa förutsättningar bör ingripa mot denna kategori unga lagöverträdare.
Med hänsyn härtill synes en fullt tillfredsställande lösning av förevarande
spörsmål icke kunna uppnås, med mindre domstol frånkännes befogenhet
att förordna om överlämnande för skyddsuppfostran, därest icke
vederbörande barnavårdsmyndighet i avgivet yttrande funnit förutsätt -

219

ningar för dess ingripande vara för handen och därför förklarat sig beredd
att medverka till sådan påföljd. Har emellertid barnavårdsmyndighet tillstyrkt
skyddsuppfostran, synes det å andra sidan för påföljdens inträde
tillräckligt, att domstolen förordnar i enlighet med vad barnavårdsmyndigheten
tillstyrkt. Det nuvarande systemet med ett senare beslut av barnavårdsnämnd
och åtföljande underställning till länsstyrelse jämte besvärsmöjlighet
torde i detta fall ej erfordras. Skäliga anspråk på rättssäkerhet
måste anses tillgodosedda genom möjligheten att fullfölja talan i judiciell
väg. Måhända kunna vissa fördelar från rättssäkerhetssynpunkt vinnas,
om den för närvarande på barnavårdsnämnd ankommande uppgiften att
avge yttrande till domstolen överflyttas på länsstyrelsen, givetvis efter
hörande av vederbörande barnavårdsnämnd.

Såsom framgått av det föregående, avser jag med denna framställning
allenast personer i åldern mellan 18 och 21 år. Underåriga lagöverträdare,
som ej fyllt 18 år, omfattas däremot icke av stadgandet i 22 § d) barnavårdslagen,
och uppgiften att tillrättaföra dem är redan nu i princip överförd
från kriminalvården till barnavården. Med lagfästandet av bamavårdskommitténs
förslag till ny barnavårdslag och strafflagberedningens
förslag till skyddslag blir denna ordning i det närmaste fullständigt genomförd.
Därigenom kommer samordnandet av domstolarnas och de barnavårdande
organens verksamhet med avseende å de yngsta lagöverträdarna icke
att erbjuda något problem i förevarande hänseende.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed i underdånighet framlägga ovanberörda
spörsmål och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen föranleda.

220

II. Redogörelse för ärenden rörande de administrativa

myndigheterna

A. Atal

1. Försummelser av landssekreterare och landsfogde vid
handläggning av beredskapsärende

I ett under år 1951 till samtliga länsstyrelser utfärdat hemligt brev har
Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter rörande viss beredskap. Åtgärder enligt
brevet skola vidtagas dels av länsstyrelse och dels av vissa lokala myndigheter.
I brevet föreskrives således, att det åligger de lokala myndigheterna
att uppgöra de planer och vidtaga de förberedelser i övrigt, som påkallas
av föreskrifterna i brevet, samt att planerna skola granskas av länsstyrelsen.

Såsom av 1958 års berättelse (s. 156 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Rudewall förordnat om åtal mot landssekreteraren i Hallands län
Robert Magnusson och landsfogden i samma län Nils Lorentz Eklund för
försummelser vid handläggning av ärende angående ovannämnda i det hemliga
brevet föreskrivna beredskap. I särskilda domar den 11 januari 1957
hade hovrätten för Västra Sverige dömt envar av Magnusson och Eklund
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 20 dagsböter,
varje dagsbot bestämd för Magnusson till 35 kronor och för Eklund
till 25 kronor.

Mot hovrättens domar hade Magnusson och Eklund var för sig fullföljt
talan.

Kungl. Maj:t har i särskilda domar den 5 maj 1958 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens domar. 2

2. Fråga om olaga omhändertagande av alkoholmissbrukare

I 1958 års berättelse (s. 182 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
åtal mot stadsfiskalen i Eskilstuna Gunnar Rosenqvist. Av redogörelsen
framgår att Rosenqvist i egenskap av t. f. polismästare den 28 juli 1956 —
i samband med framställning till länsstyrelsen i Södermanlands län om förordnande
att Axel Gideon Söderström, vilken på begäran av nykterhetsnämnden
i staden dagen förut omhändertagits såsom kringflackande alkoholist,
skulle tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare —
beslutat, att Söderström skulle vara omhändertagen i avbidan på länsstyrelsens
beslut. I åtalet gjorde jag gällande att beslutet om Söderströms omhändertagande
fattats utan att laga grund därför förelegat. Svea hovrätt

221

fann i dom den 20 december 1957, att Rosenqvist, som icke knnde sägas ha
saknat skäl för Söderströms omhändertagande, ej blivit övertygad om fel
av beskaffenhet att medföra ansvar och skadeståndsskyldighet, samt lämnade
åklagarens talan ävensom av Söderström förd talan om skadestånd
utan bifall.

Mot hovrättens dom fullföljde jag talan under yrkande att Rosenqvist
måtte fällas till ansvar för vad i målet lagts honom till last. Jämväl Söderström
fullföljde talan mot domen.

Kungl. Maj:t har genom dom den 28 maj 1958 fastställt hovrättens dom.

3. Felaktigt förfarande av landshövding och landssekreterare
vid tillämpning av 3 § lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom

Av handlingarna i ett genom klagomål av Georg Engström och Henrik
Ottosson i Mönsterås härstädes upptaget ärende inhämtas följande.

Vid sammanträde den 27 augusti 1952 beslöto kommunalfullmäktige i
Mönsterås köping dels att preliminärt godkänna ett den 28 juni 1952 upprättat
köpekontrakt, enligt vilket köpingen av två makar förvärvade fastigheterna
Siggehorva 22 och 23 i Mönsterås med undantag av viss tomt, dels
ock att till Skogsägarnas Industri Aktiebolag — ett dotterföretag till Sydöstra
Sveriges Skogsägare Förbund — överlåta erforderligt markområde a
samma fastigheter under förutsättning att därstädes förlädes en planerad
fabriksanläggning och under villkor, som fullmäktige sedermera komme att
fastställa.

Den 19 november 1952 beslöto kommunalfullmäktige godkänna ett av
bolaget den 8 i samma månad undertecknat köpeavtal, enligt vilket köpingen
till bolaget försålde berörda fastigheter för en köpeskilling av 13 000
kronor. I avtalet åtog sig köpingen, bland annat, att på bolagets begäran
framdraga och underhålla de vatten- och avloppsledningar, som kunde visa
sig erforderliga för vissa tilltänkta bostäder och kontor, samt att till bolagets
förfogande ställa erforderligt antal fullt moderna bostadslägenheter
inom köpingen. Å avtalet tecknades den 8 december 1952 godkännande av
köpingens kommunalnämnd genom dess ordförande O. B. Olsson.

Den 3 juli 1953 bekräftade Olsson å kommunalnämndens vägnar ifrågavarande
köpeavtal i avvaktan på utfärdande av köpebrev.

I en till länsstyrelsen i Kalmar län den 9 juli 1953 inkommen skrivelse
hemställde bolaget om länsstyrelsens förklaring att de i köpeavtalet avsedda
fastigheterna vore av beskaffenhet att kunna av bolaget förvärvas

222

enligt 3 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Vid skrivelsen var fogad, bland annat, en av distriktslantmätaren E.
Stigman undertecknad handling, däri Stigman intygade att fastigheterna
innehölle tillsammans närmast 136 hektar, att fastigheterna vore belägna i
ett enda skifte av formlig figur jämte några smärre holmar, att fastigheterna
skulle användas för att därå uppföra sulfatfabrik med erforderliga anläggningar
av olika slag, att fastigheterna huvudsakligen vore avsedda till tomt
samt att området för en omförmäld industri ej finge tilltagas för snävt.

I resolution den 16 juli 1953 fann länsstyrelsen skäligt förklara, att de
ifrågavarande fastigheterna vore av sådan beskaffenhet, som avsåges i
3 § ovannämnda lag. Över resolutionen anförde vissa personer i Mönsterås
besvär hos regeringsrätten, som emellertid — enär resolutionen icke, såvitt
visats, rörde de klagandes rätt — fann besvären icke kunna upptagas till
prövning.

Den 27 augusti 1953 beslöto kommunalfullmäktige — vilka, såsom ovan
angivits, föregående år preliminärt godkänt ett avtal, enligt vilket köpingen
förvärvade omförmälda fastigheter — att godkänna ett den 15 juli 1953
dagtecknat köpekontrakt, enligt vilket köpingen för en köpeskilling av
300 000 kronor förvärvade fastigheterna under villkor, bland andra, att
köpingen skulle betala all sådan ökning i säljarnas inkomstskatt, som
kunde uppkomma genom att säljarna på grund av försäljningen bleve
beskattade för realisationsvinst och eventuellt för inkomst genom avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken. Samtidigt
uttalade fullmäktige, att det tidigare avtalet annullerades.

Över detta kommunalfullmäktiges beslut anförde vissa personer i Mönsterås
besvär hos länsstyrelsen under yrkande om beslutets upphävande,
därvid anfördes, bland annat, att en jämförelse mellan de belopp, för vilka
köpingen förvärvat respektive försålt fastigheterna, klart utvisade att det
vore fråga om en gåva eller en subvention till bolaget, något som icke
kunde vara en köpingens angelägenhet.

Sedan länsstyrelsen den 2 juli 1954 på anförda skäl lämnat besvären utan
bifall samt talan däremot fullföljts, fann regeringsrätten i utslag den 7
oktober 1954 att ändamålet med ifrågavarande fastighetsköp, på sätt i
besvären anmärkts, icke vore någon köpingens angelägenhet samt att kommunalfullmäktige
förty måste anses ha genom klandrade beslutet överskridit
sin befogenhet. Regeringsrätten prövade därför lagligt att, med
ändring av länsstyrelsens utslag, upphäva fullmäktiges beslut.

Här må tilläggas att — sedan länsstyrelsen genom sin resolution den 16
juli 1953 förklarat ovannämnda fastigheter vara av sådan beskaffenhet,
som avsåges i 3 § omförmälda lag — länsstyrelsen genom särskilda resolutioner
den 13 augusti och den 16 oktober 1954 förklarade vissa andra, i anslutning
till förutnämnda egendomar belägna fastigheter å tillhopa omkring

223

21 hektar — vilka bolaget köpt av enskilda personer — vara av enahanda
beskaffenhet.

I en den 13 juni 1955 hit inkommen skrift påtalade klagandena länsstyrelsens
förfarande att genom resolutionen den 16 juli 1953 förklara fastigheterna
Siggehorva 22 och Siggehorva 23 vara av beskaffenhet, varom i 3 §
förbudslagen förmäldes. Enligt klagandena syntes uppenbart, att nämnda
lagrum icke kunde vara tillämpligt i förevarande fall.

Länsstyrelsen anförde i infordrat yttrande: Klagandena syntes ha den
uppfattningen att fastigheterna med hänsyn till sin storlek och beskaffenhet
i övrigt icke kunde betraktas såsom ”tomt''’ i den mening 3 § förbudslagen
avsåge, på grund varav ärendet icke bort avgöras av länsstyrelsen utan av
Kungl. Maj:t. Klagandenas uppfattning saknade emellertid stöd i såväl
lagrummets ordalydelse som förarbetena till detsamma. Avgörande för
förvärvsfrågans bedömning när det gällde tomt, upplagsplats eller liknande
hade sålunda icke ansetts böra vara fastighetens faktiska beskaffenhet vid
tidpunkten för förvärvet utan endast det ändamål, för vilket fastigheten enligt
förvärvarens bestyrkta uppgift skulle användas. I nu ifrågavarande
ärende hade vederbörande distriktslantmätare intygat, att fastigheterna
huvudsakligen vore avsedda till tomt för uppförande av en sulfatfabrik med
till en sådan hörande anläggningar av olika slag, samt i samband därmed uttalat,
att ett dylikt industriområde ej finge tilltagas för snävt. På grund
härav och med beaktande jämväl av det förhållandet att en sulfatfabrik
krävde vidsträckta skyddsområden till förhindrande av immissioner, hade
länsstyrelsen ansett sig behörig att meddela beslut jämlikt 3 §. Upplysningsvis
kunde meddelas att, sedan regeringsrätten upphävt kommunalfullmäktiges
beslut om förvärv av ifrågavarande fastigheter, bolaget numera
förhandlade direkt med ägarna om förvärv av fastigheterna. Vidare kunde
upplysas, att anledningen till att klagandena sökte förhindra, att en sulfatfabrik
med tillhörande industrianläggningar komme till stånd i Mönsterås
köping, vore fruktan för att klagandenas fiskevatten, som vore belägna i
Kalmarsund strax utanför köpingen, genom avloppet från fabriksanläggningarna
skulle förstöras. Länsstyrelsen hemställde, att vad klagandena anfört
icke måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klagandena: Det vore uppenbart, att en
jordbruksegendom av denna omfattning icke kunde betecknas som tomt.
Dist rikt slant mätaren hade i sitt intyg givetvis ej kunnat uppgiva annat än
vad som framginge av det upprättade köpekontraktet. De immissioner, som
kunde förorsakas av fabriken, torde huvudsakligen gälla luft- och vattenföroreningar
och hade sålunda föga att skaffa med själva fastigheternas
storlek. Immissionernas omfattning kunde ej förutberäknas, varken av länsstyrelsen
eller av distriktslantmätaren. Immissionerna kunde därför ej utgöra
skäl för tillståndets beviljande. Klagandena önskade erhålla besked,

224

huruvida länsstyrelsens beviljande av tillståndet och grundvalen för detsamma
stode i överensstämmelse med härom gällande lag, icke minst med
hänsyn till att dylikt tillstånd numera av länsstyrelsen beviljats även beträffande
en annan större egendom i kommunen.

Genom köpekontrakt den 18 april 1955 förvärvade Skogsägarnas Cellulosa
Aktiebolag av vissa enskilda personer egendomen Nygård i Mönsterås
köping, innefattande fastigheterna Slubbemåla l1 med undantag för ett
område om cirka 8 tunnland, Siggehorva l2 och l3, Nytingsmåla l1 och 21
samt vissa genom sämjedelning avskilda områden, utgörande dels 165/4608
mantal av fastigheten 11/144 mantal Hammarglo 52 och dels 1/16 mantal
av fastigheten 1/8 mantal Hammarglo 54. Köpeskillingen utgjorde 1 150 000
kronor. För köpet gällde såsom villkor, bland annat, att bolaget erhöll tillstånd
att förvärva egendomen enligt 1925 års förbudslag.

Det må här inskjutas, att bolaget bildades år 1952 med Sveriges Lantbruksförbund
och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund jämte därtill
anslutna skogsägareföreningar såsom stiftare samt att bolagets syfte
uppgivits i första hand vara att genom uppförande av en sulfatfabrik i södra
Sverige tillvarataga en del av det där föreliggande virkesöverskottet.

I en den 11 maj 1955 till länsstyrelsen i Kalmar län inkommen skrivelse
hemställde bolaget om länsstyrelsens förklaring att ifrågavarande egendom
vore av beskaffenhet att kunna av bolaget förvärvas enligt 3 § förbudslagen.

Vid skrivelsen var fogad, bland annat, en av distriktslantmätaren V.
Bräsch upprättad handling, däri Bräsch intygade att de fastigheter och
sämjedelningslotter, som ansökningen avsåge, omfattade i areal tillhopa
ungefärligen 521 hektar, därav omkring 117 hektar odlad jord, att fastigheterna
och fastighetsdelarna vore huvudsakligen avsedda till tomt, upplagsplatser
och industriella anläggningar för en blivande sulfatfabrik samt
att området för en sådan industri ej borde tilltagas för snävt.

I anledning av framställningen infordrade länsstyrelsen yttranden från
kommunalnämnden i Mönsterås köping och lantbruksnämnden i Kalmar
läns södra område.

Kommunalnämnden hemställde i sitt yttrande, att länsstyrelsen måtte
bevilja bolaget tillstånd att förvärva egendomen. Såsom skäl härför åberopade
nämnden dels att områdets storlek möjliggjorde, att en slutlig och
tillfredsställande planering redan från början kunde ske av bebyggelse,
kommunikationer m. m. inom köpingen och att de olägenheter kunde
undvikas, som på andra håll uppstått genom att industriområden tilltagits
för snävt, dels att bolaget, med hänsyn till att betydande strand- och
vattenområden hörde till egendomen, effektivare kunde förhindra att angränsande
fastigheter utsattes för eventuella olägenheter av fabriksdriften,
dels att egendomen torde utgöra ett av de få områden vid ostkusten, där
det för en sulfatindustri erforderliga sötvattenbehovet kunde tillgodoses och

225

samtidigt goda grund- och hamnförhållanden förelåge. — Under erinran att
köpingen genom avtal år 1952 med Skogsägarnas Industri Aktiebolag —
som dåmera överlåtit samtliga rättigheter och skyldigheter gentemot köpingen
på Skogsägarnas Cellulosa Aktiebolag — åtagit sig att som tomt
för den blivande sulfatfabriken överlåta fastigheterna Siggehorva 22 och 2:!,
anförde kommunalnämnden vidare: Såsom länsstyrelsen hade sig bekant
kunde köpingen på grund av mellankommande oförutsedda omständigheter
ej fullgöra sin avtalsenliga skyldighet att överlåta sistnämnda fastigheter
med eventuella skadeståndskonsekvenser för den händelse bolaget ej på
annat sätt kunde säkerställa sin tomtfråga. Bolaget hade nu emellertid
meddelat, att bolaget befriade köpingen från skyldigheten att till bolaget
överlåta fastigheterna om och så snart bolaget erhållit förvärvstillstånd å
Nygårdsegendomen. Genom att bevilja bolaget ifrågavarande tillstånd
skulle länsstyrelsen sålunda samtidigt göra det möjligt att lösa de problem
beträffande tomtfrågan, som för köpingens del uppstått i samband med
förläggandet av bolagets fabrik till Mönsterås.

Lantbruksnämnden anförde: Frågan om tillämpligheten i förevarande fall
av 3 § förbudslagen hade icke av nämnden upptagits till prövning. Nämnden
hade i första hand uppmärksammat ärendet med hänsyn därtill att
åker och skogsmark skulle överföras från jordbruket till industriellt ändamål.
Vidare hade nämnden övervägt betydelsen av den planerade industrien
för bygdens näringsliv och jordbrukarnas möjligheter till avyttring av
skogsprodukter. Förvärvsfastigheten omfattade enligt 1952 års fastighetstaxeringslängd
102 hektar åker, 2 hektar tomt, 53 hektar naturlig äng, 339
hektar skogsmark och 11 hektar övrig mark eller tillhopa 507 hektar. Den
hade fyra lantarbetarbostäder i medelgott till mindre gott skick samt
synnerligen rymliga ekonomibyggnader, vilka delvis vore svårt angripna
av husbock och i dåligt skick. Till enheten, som vore väl samlad, hörde
också tre mindre torp. Förvärvsfastigheten angränsades av ett antal ofullständiga
och mindre väl arronderade brukningsenheter. Ur lantbruksnämndens
synvinkel hade det förefallit angeläget att tillvarataga dessa jordbruks
möjligheter till yttre rationalisering. På uppdrag av bolaget hade överlantmätaren
G. Arnberg utarbetat en plan över det område, som erfordrades
för den planerade industrianläggningen. Det område av förvärvsfastigheten,
som icke vore erforderligt för industrien —- enligt den åberopade planen
innehållande omkring 110 hektar — hade bolaget förklarat sig villigt att
sälja till lantbruksnämnden. Den planerade industrien hade bedömts kunna
avsevärt öka jordbrukarnas i bygden möjligheter att avsätta eljest mindre
värdefulla skogsprodukter. Industrien borde också kunna bli ett värdefullt
tillskott till bygdens näringsliv och erbjuda sysselsättningstillfällen för den
befolkning, som på grund av fortgående rationalisering icke längre kunde
få sin utkomst av jordbruket. Under hänvisning till det anförda tillstyrkte

Juafit icotnbiidamanncna ämbctsbcrättehc till 1969 åra rikadap.

226

lantbruksnämnden bifall till ett tillstånd för bolaget att förvärva egendomen
Nygård.

Enligt den i lantbruksnämndens yttrande omnämnda dispositionsplanen
skulle inom området finnas dels cellulosafabrik, blekeri, kokeri, pappersbruk,
sodahus, såghus, sedimenteringsanläggning och vattenreningsanläggning,
dels fyra upplagsplatser för ved, klor m. m., dels hamn- och kajanläggningar,
dels kontor och bostäder. Dessa byggnader och anläggningar
upptaga å dispositionsplanen — enligt en på min begäran av lantmätare
gjord beräkning — en sammanlagd yta å drygt 137 hektar, varav de första
åtta industrianläggningarna upptaga 10 hektar och upplagsplatserna 116
hektar (däribland en upplagsplats för ved å 94 hektar). Enligt samma, å
dispositionsplanen grundade beräkning uppgår egendomens totala areal till
516 hektar fast mark.

I en därefter till länsstyrelsen inkommen skrift framhöll Skogsägarnas
Cellulosa Aktiebolag, att det vid bifall till dess ansökan komme att förlägga
fabriken i huvudsaklig överensstämmelse med den i lantbruksnämndens
yttrande åberopade planen, att egendomen Nygård — även sedan bolaget
till förmån för jordbrukets rationalisering i sin tur till lantbruksnämnden
överlåtit den del av egendomen å omkring 110 hektar, som utgjorde åker —
syntes täcka bolagets föreliggande behov av tomtmark för den ifrågavarande
industrien samt att bolaget därför icke, såvitt nu kunde överblickas,
avsåge att för nämnda ändamål förvärva ytterligare mark.

Skogsägarnas Industri Aktiebolag anförde i en skrivelse till länsstyrelsen,
att bolaget vid ett tilltänkt förvärv av fastigheterna Siggehorva 22 och 23
avsåge att — under förutsättning att den av Skogsägarnas Cellulosa Aktiebolag
planerade sulfatfabriken komme att förläggas till den angränsande
egendomen Nygård — å förstnämnda fastigheter anlägga ett sågverk eller
annan till sulfatfabriken anknytande träförädlingsindustri, så snart det med
hänsyn till skogsägarerörelsens intressen befunnes lämpligt att förverkliga
en sådan samordning, därvid fastigheterna till i vart fall huvudsaklig del
komme att tagas i anspråk för berörda ändamål.

Genom resolution den 10 juni 1955 fann länsstyrelsen skäligt förklara de
av bolaget genom köpekontraktet den 18 april 1955 förvärvade fastigheterna
och områdena vara av sådan beskaffenhet, som avsåges i 3 § förbudslagen.
Beslutet fattades av landshövdingen Ruben Wagnsson med landssekreteraren
Gösta Hanning som föredragande. I

I en den 24 augusti 1955 hit inkommen skrift anförde klagandena —
under hänvisning till sistnämnda resolution angående Nygårdsområdet och
tidigare resolutioner avseende Siggehorvaområdet — bland annat följande:
Införskaffandet av förvärvsrätter hade tagit en omfattning, som måste
ingiva de största betänkligheter ur jordbruks- och fiskesynpunkter. Det vore
därför av avgörande betydelse att få fastställt, om länsstyrelsens förfarings -

227

sätt verkligen överensstämde med förbudslagens syften. De redan meddelade
förvärvstillstånden för ifrågavarande industri omfattade tillhopa
omkring (180 hektar fast mark. Därtill komrne vattenområden i Kalmarsund
med rätt till fiske. Enligt 3 § förbudslagen skulle en enligt lagrummet
given förklaring att fast egendom vore av beskaffenhet att kunna förvärvas
av bolag, förening eller stiftelse vara gällande även vid framtida överlåtelse
av egendomen eller del därav. Bolaget hade med stor skicklighet utnyttjat
denna bestämmelse och erbjudit lantbruksnämnden att förvärva viss del av
Nygårdsområdet för yttre rationalisering. Skulle detta förslag komma att
genomföras, uppstode en fastighetsbildning, vari komme att ingå dels vissa
delar som folie under förbudslagen och dels vissa delar under jordförvärvslagen.
Då förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen icke erfordrades för
de förstnämnda fastighetsdelarna, och de sistnämnda fastighetsdelarna
icke bleve tillräckligt bärkraftiga för att efter rationaliseringen bestå
såsom självständiga brukningsdelar, öppnade sig stora möjligheter för
bolaget att antingen självt i sinom tid återförvärva de överlåtna delarna
av Nygårdsområdet inklusive de därmed sammanlagda jordbruksfastigheterna
eller genom närstående företag låta verkställa förvärven.
Alla dessa transaktioner kunde genomföras i fullt laga former, till och
med i direkt anslutning till gällande lagbestämmelser. Hela den berörda
trakten komme därigenom med all sannolikhet att steg för steg avhändas
den där boende självägande jordbruks- och fiskarbefolkningen. Såsom skäl
för samtliga fastighetsförvärv hade anförts, att avsikten vore att låta uppföra
en sulfatfabrik på en ännu icke fastställd plats. Klagandena hade ingen
anledning att närmare ingå på möjligheterna att i praktiken genomföra
dessa planer. Såsom huvudvillkor för en sådan anläggning gällde emellertid,
att det måste finnas tillgång till sött vatten i mycket betydande omfattning
samt därutöver förutsättningar att efter fabrikationen avleda det
förorenade vattnet till en recipient. Allt detta vore frågor, som folie under
vattenlagen och fordrade handläggning av vederbörande vattendomstol.
Någon sådan handläggning hade ännu icke förekommit, och någon ansökan
om domstolsprövning syntes icke ens ha ingivits. De primära förutsättningarna
för en sådan anläggning — vattenfrågornas lösning — förelåge
således icke. De bestämmelser i 3 § förbudslagen, som kunde anses utgöra
motiv för länsstyrelsens förvärvstillstånd, utgjordes av orden ”tomt” och
”upplagsplats”, men det förelåge, såsom förut sagts, inga hållbara bevis
för att bolaget på detta stadium vore i behov av några tomter eller upplagsplatser,
ty om vattenfrågorna icke kunde lösas på sätt lagen föreskreve,
kunde anläggningen (iver huvud taget icke komma till stånd. De redan
meddelade förvärvstillstånden kvarstode emellertid, och hela komplexet av
fastigheter bleve oberoende av industrianläggningen ett utmärkt spekulationsobjekt
i direkt strid med lagstiftningens intentioner. Dessutom kunde
villkoret i 3 § att egendomen huvudsakligen skulle vara avsedd till tomt

228

eller upplagsplats icke rimligtvis tillämpas på en totalareal av 680 hektar
med ett inköpsvärde av mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Klagandena hade
sig icke med säkerhet bekant, huru stor areal som erfordrades för fabriksbyggnader,
upplagsplatser m. m. för en sulfatfabrik med en årskapacitet av
omkring 100 000 ton, men hade från sakkunnigt håll inhämtat att det
kunde komma att röra sig om cirka 80, högst 100 hektar. Behovet av byggnadsplatser
för bostads- och kontorsändamål hade sökandena ordnat genom
markförvärv inom köpingens planlagda område. Att tomtvärdet på ovanstående
80 hektar eller omkring 10 procent av arealen för förvärvstillstånden
skulle representera fastigheternas huvudsakliga värde i nuvarande skick
eller ens efter det hypotetiska anläggandet av en sulfatfabrik av uppgiven
storleksordning, torde väl icke med allvar kunna hävdas. Bortsett från det
egendomliga, av länsstyrelsen godtagna förfaringssättet att utnyttja samma
anläggningsförslag såsom skäl för förvärv av vitt skilda områden, belägna
inom en bygd, vars befolkning av ålder ägnat sig åt jordbruk och fiske,
fyllde ansökningarna dessutom icke lagens bestämmelser om tomt och upplagsplatser
såsom det huvudsakliga värdet vid förvärven. Klagandena ansåge
således, att länsstyrelsen vid sin tillståndsgivning icke ställt sig förbudslagens
bestämmelser till efterrättelse, och hemställde att erforderliga
åtgärder måtte vidtagas.

Efter remiss överlämnade och åberopade Wagnsson ett av Hanning avgivet
yttrande, däri anfördes: Sulfatfabriken vore i första utbyggnadsstadiet
avsedd att producera 70 000 ton sulfatmassa per år. Bruttoförsäljningsvärdet
beräknades till 50 miljoner kronor om året i första skedet. Bolaget
ämnade i första utbyggnadsetappen investera cirka 75 miljoner kronor i
anläggningen. Omkring 250 man beräknades redan i första skedet erhålla
anställning i företaget. Av vad nu anförts framginge, att anläggningen
bleve av betydande omfattning. Detta förklarade också helt bolagets behov
av så stora markområden, varom här vore fråga, till tomt för industrianläggningen
och upplagsområden för massaved m. m. Omkring en femtedel
av den förvärvade marken, som bolaget icke ansett sig ha något omedelbart
behov av såsom tomt för den planerade anläggningen, hade bolaget
överlåtit på lantbruksnämnden. Denna överlåtelse hade skett efter förhandlingar
mellan länsstyrelsen, lantbruksnämnden och bolaget. Upplysningsvis
kunde meddelas, att det av Skogsägarnas Industri x-\ktiebolag förvärvade
Siggehorvaområdet skulle användas till anläggande av ett sågverk. De
ursprungliga planerna på att förlägga sulfatfabriken till detta område hade
nu övergivits. Genom att förlägga ett sågverk intill massafabriken öppnades
möjlighet att ekonomiskt tillvarataga avfallsveden från sågverket inom
massatillverkningen. Då enligt Hannings uppfattning bolaget visat sig äga
behov av de förvärvade fastigheterna till tomt och upplagsplats för den planerade
fabriksanläggningen, måste länsstyrelsen anses ha ägt behörighet att

229

meddela det beslut, som innefattades i resolutionen den 10 juni 1955. Under
åberopande av det sålunda anförda hemställde Hanning, att klagandens
anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klagandena: Länsstyrelsen ville göra gällande
att med hänsyn till industriföretagets omfattning det förvärvade
markområdet skulle kunna betraktas såsom erforderlig tomt- och upplagsplats.
I så fall torde helt andra än gängse principer anses tillämpliga å ifrågavarande
industrianläggning. Av klagandena tidigare lämnad uppgift att
erforderlig mark för tomt- och upplagsplatser kunde utgöra omkring 80,
högst 100 hektar hade erhållits från en stor industrianläggning av detta
slag i Norrland, där man sedvanligen icke hade anledning att knappa in på
tomtområdena. Denna areal vore, enligt lämnad upplysning, tilltagen i
överkant, och det torde icke möta svårigheter att genom sakkunnig kontrollera
vad som i detta fall vore erforderligt. Klagandena vidliölle således bestämt,
att de mycket omfattande jordförvärv som skett icke vore erforderliga
för den planerade anläggningen och att tillstånd till förvärvet icke på
sätt skett bort meddelas av länsstyrelsen. Med anledning av uppgiften att
Siggehorvaområdet skulle användas för anläggande av ett sågverk ville
klagandena framhålla att, enligt vad de inhämtat, några förhandlingar om
direkt förvärv av dessa fastigheter icke fördes och icke heller vore aktuella.

Efter remiss avgav härefter lantmäteristyrelsen utlåtande, därvid fogades
yttrande från Stigman och Bräsch.

I sitt yttrande anförde Stigman: Han hade avgivit intyg rörande de i
Siggehorvaområdet ingående fastigheterna å tillhopa omkring 160 hektar.
Från sin verksamhet som lantmätare hade han erfarenhet att industrier för
tillverkning av pappersmassa och andra träförädlingsprodukter krävde stort
utrymme, och han hade alltså haft goda skäl att i intygen angiva, att området
ej finge tilltagas för snävt. Helt naturligt hade bolaget ej kunnat
förete plan över de olika anläggningarnas lägen, när intyg begärdes. Planen
kunde ju först efter förvärvstillståndets erhållande uppgöras. Det hade
varit allmänt känt, att fabriken skulle bli av betydande storlek och att
utskeppning av produkter skulle ske från hamn å eget område. Hade dispositionsplan
förelegat för fabriksanläggning, kontorsbyggnader, bostadshus
för bevakningspersonal, virkesupplag, vägar, hamn med magasin, skyddsområden
m. m., hade intygen kanske formulerats pa annat sätt. hör Stigman
hade stått klart, att bolaget måste ha fria händer och att fastigheterna
huvudsakligen vore avsedda till tomt, upplagsplats eller dylikt. Det hände
ju gång på gång, att ett industriområde från början tilltoges för snävt och
att ständiga utvidgningar måste ske, om sådana vore möjliga. T förevarande
fall tillkomme för en träindustri eldfaran, vilket ytterligare talat för gott
utrymme omkring de olika anläggningarna. Vid uppgörande av byggnads -

230

och stadsplaner utlades som regel 40—100 meter breda skyddsbälten omkring
industriområdena och detta med all rätt. Med hänvisning till det
anförda ansage Stigman, att hans intyg utfärdats i överensstämmelse med
3 § förbudslagen.

Bräsch anförde: Han hade tillträtt tjänsten som distriktslantmätare i
Kalmar norra distrikt den 1 december 1954. Då hade bland arbetsuppgifterna
förelegat uppdrag att upprätta grundkarta för Siggehorvaområdet.
Arbetet, som begärts av Skogsägarnas Industri Aktiebolag, hade bedrivits
med stor intensitet våren 1955. I början av maj 1955 hade Bräsch fått
kännedom om alt planerna på att förlägga en sulfatfabrik till Siggehorvaområdet
övergivits och att sulfatfabriken i stället skulle förläggas till
Nygårdsområdet, som då nyligen förvärvats. Samtidigt hade Bräsch fått
i uppdrag att upprätta grundkarta över viss del av sistnämnda område.
Grundkartan skulle upprättas på fotogrammetrisk väg och omfatta omkring
200 hektar, men därutöver skulle vissa andra flygstråk göras för
eventuella vägprojekt. Nämnda kartbeställning hade icke omfattat vissa
i Nygårdsområdet ingående delar, som förut hunnit bli avmätta på vanligt
sätt i samband med Siggehorvamätningen. Dessa delar kunde ungefärligen
uppskattas till 20 a 25 hektar. Emellertid skulle grundkartan över Nygårdsdelen
därpa sammanställas med de förut mätta, i Nygårdsområdet ingående
delarna till en kartbild. Strax efter det kartbeställningen gjorts, hade
begärts förvärvsintyg på Nygårdsområdet, därvid uppgavs, att området
huvudsakligen vore avsett att tagas i anspråk för den blivande sulfatfabriken.
Muntligen hade också hemställts om snabb behandling av ärendet.
Någon utredning om markbehovet för den planerade anläggningen
hade icke tillhandahållits Bräsch i samband med framställningen om intygct,
men att en stor del av Nygårdsområdet vore avsett till tomtmark,
upplagsplatser och dylikt för industrianläggningen hade han genom det redan
begärda — och delvis även utförda — grundkartearbetet icke haft anledning
betvivla. I övrigt hade han då icke förstått annat än att på Nygårdsområdet
måste förutom själva industrianläggningen även förläggas sulfatfabrikens
kontor liksom också bostäder för erforderlig bevaknmgspersonal.
Ej heller hade han ansett sig helt kunna bortse från ett framtida behov av
viss egnahemsbebyggelse, för den händelse sådan icke skulle kunna framskaffas
i eller invid Mönsterås gamla köpingsområde. Anläggningar för
vägar, tubledningar och eventuellt även en järnväg för industriföretaget
syntes också komma att sönderskära egendomen på ett sätt, som gjort det
svart att bedöma, vilken mark som skulle kunna vara obehövlig för företaget.
För en industri av denna art och storleksordning hade han icke heller
förstått annat än att rätt vidsträckta skyddsområden måste erfordras, och
när såsom i detta fall ett industriområde skulle nyskapas, hade det synts
honom rimligtvis ej böra tilltagas alltför snävt. Tidigare hade länsstyrelsen
bedömt Siggehorvaförvärvet enligt 3 § förbudslagen. När det nu i stället

231

gällde Nygårdsområdet hade ju detta visserligen till arealen varit större än
Siggehorvaområdet, men såvitt Bräsch kunnat utläsa av ordalydelsen i 3 §
skulle ändamålet med förvärvet vara avgörande för förvärvsfrågans bedömande.
Då Bräsch i enlighet med angivna synpunkter icke kunnat
komma till annan uppfattning än att egendomen i detta fall huvudsakligen
vore avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt, hade han ej heller ansett sig
kunna vägra utfärdandet av intyg. Att senare viss del av egendomen skulle
avstås, hade för honom icke varit bekant vid tiden för intygsgivandet.

Lantmäteristyrelsen anförde i sitt utlåtande: Stadgandena i 3 § förbudslagen
hade sitt ursprung i 2 § lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärva fast egendom. Förarbetena till sistnämnda
lag syntes visa, att man icke avsett att fast egendom av den omfattning,
varom i detta ärende vore fråga, skulle kunna förklaras vara av
beskaffenhet att bolag, förening och stiftelse finge förvärva den med stöd
av 3 § gällande förbudslag. Länsstyrelserna vore jämväl, så vitt lantmäteristyrelsen
vid förfrågningar under hand hos vissa överlantmätare kunnat
inhämta, förhållandevis restriktiva i tillämpningen av paragrafen. Lantmäteristyrelsen
hade för sin del funnit detta berättigat. Enär emellertid
varken lagtextens utformning eller lagtillämpningen sådan den framginge av
förefintliga rättsfall visade, att någon övre areal- eller värdegräns skulle
finnas för egendom, som finge förvärvas med stöd av 3 §, syntes det icke
vara helt uteslutet att paragrafen skulle kunna användas, därest det klart
framginge att område av nu ifrågavarande storleksordning vore behövligt
och skulle nyttjas för t. ex. industriändamål. Av förarbetena till 1906 års
förbudslag framginge vidare, att i egendom som finge förvärvas enligt 3 §
gällande förbudslag ej finge ingå annat än mindre betydande områden av
annan art än tomt, upplagsplats etc. Förefintliga rättsfall gåve uttryck åt
samma mening. Lagrummet torde enligt lantmåteristyrelsens asikt därför
icke kunna tillämpas på egendom som innehölle så stora områden, vilka icke
skulle användas till industriändamål, som vore fallet i länsstyrelsens resolution
den 10 juni 1955. Vid tillämpning av 3 § på ifrågavarande fång hade
dessa områden bort undantagas.

Med anledning av lantmåteristyrelsens utlåtande avgav länsstyrelsen
genom Wagnsson och Känning nytt yttrande, däri anfördes: Det kunde
visserligen anses riktigt, såsom lantmäteristyrelsen anfört, att förarbetena
till 1906 års förbudslag syntes visa, att man icke då ansett att fast egendom
av den omfattning, varom i detta ärende vore fråga, skulle kunna förklaras
vara av beskaffenhet att bolag, förening och stiftelse finge förvärva den med
stöd av 3 § gällande förbudslag. Varken lagtextens utformning eller rättspraxis
angåve emellertid någon övre areal- eller värdegräns för egendom,
som finge förvärvas med stöd av nämnda paragraf, utan detta bleve att
bedöma från fall till fall. Att en areal på något hundratal hektar, avsedd

232

för tomt, upplagsplats etc., för femtio år sedan tett sig osannolik vore förståeligt,
men vid tolkningen av lagtexten torde man icke helt kunna bortse
från att en viss utveckling dock under de senaste femtio åren skett beträffande
industriens behov av tomtmark för sina anläggningar. Enligt
länsstyrelsens uppfattning maste vid tolkningen av 3 § hänsvn tagas till
rilken industriell rörelse, som det i det speciella fallet vore fråga om. En
cellulosafabrik av den storleksordning, som här avsåges, kunde icke för sin

tomt nöja sig med ett starkt begränsat område. Faran för uppkomsten av
brand, dålig lukt, rök o. s. v. måste t. ex. beaktas vid bedömningen av tomtens
storlek. Den i ärendet träffade anordningen genom vilken lantbruksnämnden
av bolaget förvärvat den för jordbruk lämpliga delen av fastigheten
hade sin grund i att säljaren enligt uppgift vägrat att sälja annat än
hela komplexet till annan än bolaget. Under ärendets beredning i länsstyrelsen
hade dryftats möjligheten att föreslå säljaren att till bolaget försälja
endast den del av fastigheten, som bolaget ägde behov av, och återstoden
eller den egentliga jordbruksmarken till lantbruksnämnden, men denna utväg
hade icke ansetts genomförbar på grund av motstånd från säljarens
sida. Länsstyrelsen hemställde, under åberopande av det anförda, att ärendet
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Sedan klagandena därefter avgivit nya påminnelser, lämnades Wagnsson
och Hanning tillfälle att angiva den ytterligare utredning de ansågo sig
böra påfordra samt att anföra vad de eljest aktade nödigt till förklaring av
sitt påtalade förfarande. Därvid fogades en inom justitieombudsmansexpeditionen
upprättad promemoria rörande innebörden av 3 § förbudslagen
samt lagrummets tillämplighet i det föreliggande fallet. T promemorian uttrycktes
den meningen att länsstyrelsen förfarit lagstridigt.

I anledning härav avgav Hanning yttrande, vilket av Wagnsson åberopades
såsom dennes eget. I yttrandet anfördes: I den vid handlingarna fogade
promemorian hade en utförlig redogörelse lämnats för förarbetena till lagstiftningen
om förbud för bolag m. fl. att förvärva fast egendom. Av innehållet
i promemorian syntes framgå, att jordförvärv av den omfattning,
varom nu vore fråga, icke avsetts att hänföras under 3 §. Ett studium av
lagtexten gave emellertid icke klart besked i detta avseende. Den noggranna
utredning, som nu verkställts i ärendet, syntes således visa, att länsstyrelsen
överskridit sin befogenhet vid tillståndsgivningen. Lagligen hade
tillståndsprövningen i detta fall bort tillkomma ICungl. Maj:t. Någon tvekan
om att bolaget av Kungl. Maj:t skulle ha erhållit det begärda förvärvstillstandet
förelåge emellertid icke. Ur länsbefolkningens och näringslivets
intressen vore fabriksanläggningens tillkomst av en betydelse, som
icke kunde överskattas. Redan nu kunde förmärkas ett ekonomiskt uppsving
iör hela Mönsteråsbygden med omgivningar, som utan cellulosafabrikens
tillkomst varit otänkbart. Vid de förhandlingar, som inför länsstyrelsen ägde
rum mellan lantbruksnämnden och bolagsledningen för dryftande av frå -

233

gan om förvärvstillstånd för Nygårdsområdet, hade från bolagets sida framhållits,
att dåvarande ägaren till Nygård icke vore villig att sälja endast
någon del av fastigheten utan endast hela komplexet och att säljaren icke
godkände annan än bolaget som köpare. Vidare hade från bolagets sida
framhållits, att ett dröjsmål med förvärvstillståndet skulle äventyra hela
företaget, då säljaren sannolikt därvid skulle draga sig ur affären. Till följd
av denna tillspetsade situation hade bolaget givits det beskedet, att länsstyrelsen
icke komme att bifalla ansökningen om förvärvstillstånd, såvida
icke bolaget under hand förklarade sig villigt att till lantbruksnämnden försälja
de delar av fastigheten, som bolaget bedömdes icke ha behov av till
tomt och upplagsplats. Härigenom komme visserligen dessa markområden
att vid en framtida överlåtelse kunna förvärvas av bolag utan ytterligare
tillståndsprövning, men länsstyrelsen hade bedömt risken för att företaget
till följd av dröjsmål med tillståndet icke skulle komma till stånd vara så
betydande, att länsstyrelsen med hänsyn till det utomordentliga allmänintresse,
som företagets tillkomst skulle tillgodose, ansett sig böra meddela
det sökta tillståndet. Upplysningsvis kunde meddelas, att Söderbygdens
vattendomstol genom dom den 15 februari 195? meddelat bolaget tillstånd
att på vissa villkor från Emån bortleda vatten, utsläppa avloppsvatten i
Kalmarsund, anlägga hamn och företaga vissa rensningar i den allmänna
farleden. — I anledning av den bristande överensstämmelsen mellan Nygårds-
och Siggehorvaområdenas storlek kunde upplysas, att bolagets planer
på anläggningens utbyggnad omarbetats efter köpet av sistnämnda område
och att denna egendom därvid visat sig otillräcklig. Enligt de ursprungliga
planerna hade fabriksanläggningen avsetts skola utbyggas för
en årlig produktion av 70 000 ton cellulosa, men enligt de sedermera omarbetade
planerna höjdes denna produktion till 140 000 ton, vilken tekniskt
och ekonomiskt utgjorde den fördelaktigaste produktionsenheten. Enligt
de nuvarande planerna skulle fabriksanläggningen i utbyggt skick bestå av
cellulosafabrik, sågverk, blekeri och pappersbruk. Under åberopande av
vad sålunda anförts hemställde Känning, att ärendet icke måtte föranleda
någon annan åtgärd än att, därest JO delade de slutsatser som i den angivna
promemorian framlagts, JO till framtida ledning gjorde ett uttalande, att
prövningen av ifrågavarande ärende lagligen bort tillkomma Kungl. Maj:t.

Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade jag den 21 oktober
1957 sekreteraren, numera byråchefen Georg Blomqvist att väcka och
utföra åtal mot Wagnsson och Känning för tjänstefel enligt en av mig
samma dag utfärdad instruktion. I denna instruktion anförde jag följande.

Under slutet av förra århundradet gjordes inom riksdagen — närmast
med anledning av den snabba utvecklingen av de norrländska trävarubola -

234

gens fastighetsförvärv — upprepade framställningar om vidtagande av åtgärder
i syfte att till den jordbrukande befolkningens skydd begränsa möjligheterna
för bolag att underlägga sig jordbruksfastigheter. Sedan riksdagen
år 1901 anhållit om utredning i ämnet, tillsattes en kommitté, den s. k.
Norrlandskommittén. Ett av denna år 1904 avgivet förslag i ämnet förelädes
i väsentligen oförändrat skick 1906 års riksdag, som med vissa ändringar
antog detsamma. Den 4 maj 1906 utfärdades därefter lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom. Genom
lagen infördes ett koncessionstvång i fråga om fastighetsförvärv inom de
nordligare delarna av landet, därvid prövningen uppdrogs åt Ivungl. Maj:t.
Från koncessionstvånget undantogos vissa särskilt angivna slag av fastighetsförvärv.

Efterhand vidgades tillämpningsområdet för 1906 års förbudslag. Sedan
jordkommissionen år 1921 avgivit förslag till lag angående rätt att förvärva
och besitta fast egendom och frågan behandlats av 1925 års riksdag, utfärdades
den 18 juni 1925 en ny, hela riket omfattande lag i ämnet, som i
samband med en år 1932 vidtagen lagändring erhöll rubriken lag angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
Till sin innebörd överensstämmer denna lag, som alltjämt gäller, i
huvudsak med 1906 års förbudslag.

Med undantag för vissa särskilt angivna slag av fastighetsförvärv erfordras
sålunda, på sätt i lagens 4 och 5 §§ närmare stadgas, Kungl. Maj:ts
tillstånd för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom å landet
eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Undantagen
från detta koncessionstvång avse — förutom inrop å exekutiv auktion, beträffande
vilka ett särskilt förfarande är föreskrivet i 8 § — dels vissa i
2 § angivna fall, avseende förvärv som sker omedelbart på grund av lagstadgande
eller jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande till expropriation eller
förvärv i visst fall på grund av testamente eller förvärv av järnväg, dels
ock i 3 § angivna fall, avseende förvärv av egendom, som av vederbörande
länsstyrelse prövas vara av viss särskild beskaffenhet.

Sistnämnda paragraf — varom i förevarande ärende är fråga — har följande
lydelse: Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som
i den ordning 6 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden
eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller
dylikt eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag eller utgöra torvmosse,
vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet
att böra skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av
liknande anledning. Prövning, varom nu sagts, åligger KB i det län, där
egendomen är belägen. Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet,
att bolag, förening eller stiftelse, efter vad nu sagts, må förvärva
den, vare det gällande även vid framtida överlåtelser av egendomen eller
del därav.

235

I 6 § sägs, att ansökan om prövning enligt 3 § skall, jämte fångeshandling
eller bestyrkt avskrift därav, ingivas till KB inom tre månader från
det fånget skedde. Försittes denna tid eller prövas egendomen icke vara
sådan, som i 3 § förmäles, vare fånget ogillt.

Rörande den utredning, som erfordras för ifrågavarande prövning, har i
administrativ ordning stadgats, att vid ansökan skall fogas jämväl intyg
av lantmätare eller viss annan befattningshavare, att egendomen är av beskaffenhet
som i 3 § sägs. Intyget skall innehålla fullständiga upplysningar
om samtliga de förhållanden, varpå intygsgivaren grundat sin mening.

Beträffande innebörden av 3 § framgår av motiven till lagstiftningen på
området följande.

I sitt år 1904 framlagda betänkande framhöll Norrlandskommittén (s.
84) — efter att ha fastslagit att det icke syntes böra råda någon tvekan om
behövligheten och lämpligheten av ett lagstadgande, som innefattade förbud
för bolag eller ekonomisk förening att förvärva den jord som ansåges
böra förbehållas bondeståndet — att viss del av den egendom, som den jordbrukande
befolkningen innehade, kunde tänkas vara för densamma mindre
nödvändig och sålunda kunde tillåtas få övergå även i bolagshänder. Härutinnan
fann kommittén till en början, att från förbudet kunde undantagas
den del av ett hemmans avrösningsjord, som ej borde betraktas såsom
stödskog eller odlingsområde (förvärv av sådan egendom är numera genom
1925 års lagstiftning underkastat koncessionstvång). Därefter anförde kommittén
(s. 99): ”Men även andra undantag böra uppställas. Det finnes nämligen
en hel del fall, där jord kan användas till ojämförligt mycket större
nytta än som beståndsdel av ett jordbruk och där den jordvidd, som erfordras,
är så obetydlig, att dess avstående för jordbruket är föga kännbart.
I sådant fall bör det vara bolag eller förening fortfarande tillåtet att
förvärva jord. Kommittén har alltså tänkt sig, att under förbudet icke
skulle inbegripas tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller mark
med tillhörande åbyggnad, där egendomens huvudsakliga värde utgöres av
åbyggnaden, eller stenbrott, grustag, lertäkt, torvmosse, vattenfall, fiske
eller annan dylik lägenhet.”

I enlighet härmed avfattades kommitténs lagförslag på denna punkt.

I ett till högsta domstolen för yttrande remitterat förslag till lag i ämnet
erhöll motsvarande bestämmelse — efter viss överarbetning inom justitiedepartementet
— följande lydelse: Bolag eller förening må förvärva fastighet,
som i den ordning 5 § stadgar prövas äga sitt huvudsakliga värde i
åbyggnaden eller huvudsakligen utgöra tomt, upplagsplats eller dylikt, eller
utgöra stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske eller annan
dylik lägenhet. Vid remissen framhöll departementschefen (prop. nr 62/
1906 s. 9), att det föreslagna stadgandet i allt väsentligt motsvarade vad
kommittén föreslagit; den omarbetning stadgandet undergått hade förnämligast
haft till syftemål att tydligt utmärka, att vid bedömandet av frågan

236

huruvida en fastighet vore av den art, som stadgandet avsåge, fastighetens
huvudsakliga beskaffenhet skulle vara avgörande utan hinder därav, att
till densamma hörde något mindre betydande jordområde av annan art.

I sitt utlåtande över lagförslaget anförde högsta domstolen (prop. nr 62/
1906 s. 23), att då i allmänhet visst område å landet icke kunde anses utgöra
tomt, upplagsplats eller dylikt förr än det till angivet ändamål användes,
och meningen väl icke torde vara att förhindra förvärv av fastigheter
som, ehuru ännu icke till sådant ändamål apterade, dock lämpligen
kunde och uppgåvos skola därtill begagnas, ifrågavarande fastigheter syntes
i lagen bäst kunna betecknas såsom huvudsakligen avsedda till tomt,
upplagsplats eller annat dylikt ändamål.

Den sålunda framställda anmärkningen mot stadgandets avfattning beaktades
vid utfärdandet av 1906 års lag.

I sitt år 1921 avgivna betänkande föreslog jordkommissionen ett med
1906 års lag härutinnan överensstämmande stadgande. Efter att ha framhållit
att kommissionens förslag, i likhet med den tidigare lagstiftningen på
området, icke innefattade något absolut förbud för bolag och föreningar
att förvärva fast egendom, anförde kommissionen (s. 178): ”1 den mån näringslivet
i vårt land allt mer och mer anlitat bolagsformen för sin verksamhets
utövande, har givetvis för bolagen uppstått behov att förvärva de för
deras näringars direkta utövande nödiga markområdena, såsom tomter för
fabriks- och andra byggnader, upplagsplatser, vattenfall med utmål och
andra områden för kraftanläggningar, stenbrott, torvmossar, grus- och lertag
samt andra dylika speciella slag av fast egendom. Områden av nu angivet
slag böra bolagen framdeles som hittills kunna fritt förvärva. Däremot
kan kommissionen icke finna, att hänsynen till de i bolagsform bedrivna
näringarnas behöriga trivsel och sunda utveckling med nödvändighet
påkallar, att bolagen få fritt förvärva även andra slag av mark. Helt naturligt
finnes visserligen hos den industri, som hämtar sina råvaror från
jorden och dess produkter, en åstundan att förskaffa sig ett omedelbart
herravälde över de områden, varifrån råvarorna skola hämtas, och detta
gäller ju speciellt bruks- och trävaruindustrierna, vilka i sin verksamhet
i stor omfattning tillgodogöra sig skogsprodukter. Gentemot detta industriens
intresse måste dock vägas de jordbrukspolitiska och sociala intressen,
som kräva att jordbruksfastigheterna bibehållas i den självägande
bondebefolkningens händer.”

Beträffande frågan huruvida förvärvad egendom vore av den beskaffenhet,
som avsåges med ifrågavarande stadgande (således bland annat huvudsakligen
vore avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt), framhöll kommissionen
att detta i många fall icke kunde avgöras utan särskild utredning.
Av synnerlig vikt vore, att den prövning, som i detta hänseende erfordrades,
bleve så tillförlitlig som möjligt. Bestämmelsen kunde i annat fall, framhöll
kommissionen, lätteligen utnyttjas till kringgående av lagens stadgande an -

237

gående koncessionsplikt. Enligt förslaget, som härutinnan överensstämde
med 1900 års lag, hade prövningen därför anförtrotts åt KB, som enligt
kommissionen bättre än lagfartsdomstolen torde vara i tillfälle att genom
införskaffande av nödig utredning bilda sig tillförlitlig uppfattning om förhållandena.

Genom en lagändring år 1932 — da förbudslagen utsträcktes att galla
även stiftelser och ideella föreningar — utvidgades 3 § till att omfatta jämväl
till idrottsplats avsedd egendom ävensom egendom av beskaffenhet att
böra skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande
anledning.

Av lagens ordalag liksom av förarbetena till lagstiftningen framgår otvetydigt
att lagens mening är, att fast egendom av betydelse för jordbruket
och jordbruksbefolkningen icke får utan tillstånd av Kungl. Maj:t förvärvas
för industriella och liknande ändamål. Undantagandet från koncessionsplikten
av egendom av den beskaffenhet, varom förmäles i 3 § nu gällande
lag, har skett i avsikt att, utan att lagens syfte därigenom skulle eftersättas,
åstadkomma ett förenklat förfarande i fråga om egendom, som är oundgängligen
nödvändig för t. ex. driften av en industriell rörelse, såsom mark
för fabriksbyggnad, upplagsplats och dylikt, och som tillika icke är av den
betydelse att särskild koncessionsprövning erfordras. Att sistnämnda förhållande
utgör förutsättningen för en tillämpning av undantagsstadgandet,
framgår tydligt av vid lagstiftningens tillkomst gjorda uttalanden,
därvid bland annat framhölls att de undantag, varom här är fråga, avsåge
jord av så obetydlig vidd att dess avstående vore för jordbruket föga kännbart.
Det i lagtexten använda uttrycket ”tomt, upplagsplats eller dylikt”
kan enligt vanligt språkbruk icke heller avse annat än område av mycket
begränsad omfattning och korresponderar sålunda med den enligt motiven
avsedda begränsade innebörden av undantagsstadgandet. Vid tillkomsten
av såväl 1906 som 1925 års förbudslagar lärer det ha funnits så mycket
mindre anledning att ytterligare diskutera den avsedda begränsningen som
det vid dessa tidpunkter torde ha förutsatts, att det markbehov, som erfordrades
enbart för uppförandet av industribyggnader och anordnande
av upplag och dvhkt, icke heller i praktiken kunde komma att sträckas utöver
vad med undantagsstadgandet avsågs. Emellertid erhöll stadgandet,
av uppenbara praktiska skäl, icke en så snäv utformning, att därunder
skulle inbegripas allenast vad som utgjorde eller vore avsett att användas
som tomt, upplagsplats och dylikt. Den mark, som omfattades av undantaget,
bestämdes sålunda skola utgöra sådan egendom, som ”huvudsakligen”
prövas vara avsedd till, bland annat, dylika ändamål. Det framhölls
därvid, att det avgörande vid bedömningen således skulle vara egendomens
huvudsakliga beskaffenhet utan hinder därav, att till densamma hörde
något mindre betydande jordområde av annan art. Därigenom skedde alltså
icke något frångående av huvudförutsättningen för undantagets inlö -

238

rande, nämligen att därunder skulle falla endast egendom, som vore för
jordbruket utan nämnvärd betydelse. Den omständigheten att icke i lagtexten
angavs någon viss övre arealgräns kan uppenbarligen icke anföras
för motsatt mening. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika
förekommande fall torde nämligen en på sådant sätt bunden gränsdragning
vara ur tillämpningssynpunkt mindre lämplig. Att man emellertid vid lagstiftningsarbetet
hade blicken öppen för att stadgandet kunde utnyttjas
för kringgående av lagens föreskrift om koncessionstvång, framgår av vad
jordkommissionen vid tillkomsten av 1925 års lag uttalade rörande vikten
av att en noggrann prövning skedde hos länsstyrelserna till förhindrande
av sådant kringgående.

Om således den i lagtexten gjorda bestämningen av egendom, som må
hänföras under 3 § — nämligen, såvitt nu är fråga, egendom som huvudsakligen
är avsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt — såväl på grund av
uttryckens språkliga innebörd som med hänsyn till lagens syftemål och vad
i lagmotiven härutinnan uttalats, har sin givna avgränsade innebörd, utesluter
detta naturligen icke att i rättstillämpningen tvekan stundom kan
uppkomma, huruvida viss egendom är av nu nämnd beskaffenhet. Denna
tvekan lärer i allmänhet icke ha avsett tolkningen av begreppen tomt och
upplagsplats, \ armed icke kan förstas annat än den mark, som erfordras
för själva byggnaderna och upplagen jämte ett däromkring liggande område
av, relativt sett, obetydlig omfattning. Större tvekan torde ha yppats
när det gällt bedömningen, huruvida förvärvad egendom kan anses ”huvudsakligen”
vara avsedd för ifrågavarande ändamål, eller således bedömningen
huruvida de delar av egendomen, som icke oundgängligen erfordras
som tomt och upplagsplats, äro av den storlek och betydenhet för
jordbruket, att egendomen enligt huvudregeln i lagen icke kan undantagas
från koncessionstvånget. Under det halvsekel lagstiftningen varit
gällande ha också åtskilliga ärenden av förevarande natur varit föremål
för regeringsrättens prövning. Såvitt jag kunnat finna, har undantagsstadgandet
därvid aldrig tillämpats pa områden av större storleksordning än
32 hektar. Däremot ha i flera fall egendom av mindre omfattning än den
nyss angivna ansetts icke kunna inbegripas under stadgandet. Till belysning
av spörsmålet kan jag bland rättsfall från senare tid hänvisa t. ex.
till dem, som omnämnts i RÅ 1940 not Jo 6, 1948 not Jo 76 och 1951
not Jo 26.

I det förstnämnda av dessa fall gällde frågan huruvida en vid ett vattendrag
belägen jordbruksfastighet om cirka 32 hektar kunde anses huvudsakligen
vara avsedd till upplagsplats för virke. Länsstyrelsen hade vid
sm prövning av ärendet funnit detta icke vara fallet. I ett första yttrande
över besvären uttalade lantmäteristyrelsen, att bedömningen av frågan
huruvida behovet av upplagsplatser kunde motivera förvärv av ett så
stort område borde vila på sakkunnig utredning om huru stort område

239

som erfordrades för bolagets behov och huruvida en uppdelning av lägenheten
i en fastighet för bolagets ändamål och en restfastighet för jordbrukets
behov kunde ske. Den förebragta utredningen vore enligt lantmäteristyrelsen
icke tillräckligt uttömmande för att motivera en förklaring
enligt 3 § förbudslagen. Besvären kunde därför icke tillstyrkas. I ärendet
upplystes senare, att upplagen skulle vara belägna på olika ställen inom
fastigheten i anslutning till vissa timmerbasvägar och omfatta i areal 5 ä 6
hektar. Vidare upplystes, bland annat, att den för upplagsplatserna och
vattenkraftens eventuella utnyttjande ej erforderliga delen av fastigheten
icke kunde brukas som självständigt jordbruk. Lantmäteristyrelsen framhöll
i nytt yttrande att, även om fastigheten vore osedvanligt stor för att
anses falla in under 3 §, styrelsen likväl, med hänsyn till upplysta förhållanden,
ansåge att lagrummet kunde tillämpas, vilket även blev regeringsrättens
beslut.

I det år 1948 prövade fallet gällde frågan en fastighet om cirka 10 hektar,
därav hälften åker. Å fastigheten, som genomflöts av ett vattendrag med
vattenfall, fanns en kvarn- och sågrörelse, i kombination varmed jordbruket
bedrivits. Fastigheten hade nu förvärvats av ett bolag, men länsstyrelsen
fann fastigheten icke vara av beskaffenhet, som i 3 § avsågs. I avgivet
yttrande anförde lantmäteristyrelsen, bland annat, att det för kvarnoch
sågverksrörelsen erfordrades visst utmål på ömse sidor om vattendraget
ävensom visst utrymme kring byggnaderna samt upplagsplats för virke.
Sannolikt skulle enligt styrelsen åtminstone hälften av fastighetens areal
eller omkring 5 hektar, därav 2,5 hektar åkerjord, falla utanför det för
industribehovet erforderliga området. Då det sålunda ”överblivna” jordbruksområdet
om 5 hektar i storleksordning torde vara jämförbart med ett
s. k. stödjordbruk, ansåg styrelsen att det icke kunde ingå i fastighet, som
i övrigt avsåges i 3 § förbudslagen. Lantmäteristyrelsen framhöll vidare, att
jordbruksområdet icke kunde hänföras till sådana ”mindre betydande jordområden
av annan art”, som enligt lagens förarbeten kunde hänföras till
fastighet, varå 3 § förbudslagen vore tillämplig, och att området icke med
fördel kunde bilda särskild fastighet utan bäst kunde utnyttjas som komplement
till industrirörelsen, samt att tillstånd av Kungl. Maj:t jämlikt 5 §
förbudslagen syntes kunna påräknas. Enligt styrelsens mening hade det
varit enklast att bolaget sökt sådant tillstånd. Regeringsrätten fann vid
sin prövning ej skäl göra ändring i länsstyrelsens avslagsbeslut. Tillstånd
till förvärvet meddelades senare av Kungl. Maj:t i statsrådet.

De nu från rättspraxis i korthet återgivna fallen och övriga tillgängliga
rättsfall rörande tillämpligheten av 3 § synes mig klart ge vid handen, att
stadgandet även i rättstillämpningen uppfattats och iakttagits i enlighet
med vad jag här ovan utvecklat rörande dess innebörd.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att länsstyrelsen genom
resolution den 1(> juli 1953 och genom ett par därpå följande resolutioner

240

förklarat ett antal jordbruksfastigheter, det s. k. Siggehorvaområdet —
vilka fastigheter avsetts skola användas för uppförande av en sulfatfabrik
med tillhörande anläggningar — vara av sådan beskaffenhet, som avses
i 3 § förbudslagen. Därefter har länsstyrelsen — sedan förenämnda fastighetsförvärv
icke kunnat i sin helhet fullföljas och området för övrigt uppgivits
ha på grund av ändrade dispositioner blivit otillräckligt för fabriksändamålet
— genom resolution den 10 juni 1955 förklarat ett annat, för
samma industri avsett komplex jordbruksfastigheter, det s. k. Nygårdsområdet,
vara av enahanda beskaffenhet.

Beträffande det förstnämnda området förebragtes inför länsstyrelsen
icke någon plan rörande områdets disposition för det uppgivna industriändamålet
utan blott intyg av lantmätare, som — oaktat ej heller han inhämtat
närmare uppgifter i berörda hänseende — förklarade att fastigheterna,
vilka enligt intygen omfattade tillhopa omkring 157 hektar, huvudsakligen
vore avsedda till tomt för sulfatfabriken. Materialet för länsstyrelsens
prövning av ärendet var sålunda, med hänsyn till de betydande
arealer det här gällde, uppenbart otillräckligt. Jag anser mig emellertid,
med hänsyn till vad i det följande kommer att anföras, kunna avstå från
att närmare bedöma detta ärendes handläggning, desto hellre som förvärvet
av nu ifrågavarande område till sin huvudsakliga del icke kunnat
fullföljas.

Vad härefter angår Nygårdsområdet utvisa handlingarna, att områdets
sammanlagda areal enligt hos länsstyrelsen åberopat intyg av lantmätare
utgjorde 521 hektar, därav 117 hektar odlad jord (i 1952 års taxeringslängd
är arealen angiven till 507 hektar, därav 102 hektar åker och 339 hektar
skogsmark). Under ärendets handläggning förklarade sig sökandebolaget
villigt att av detta område till lantbruksnämnden avyttra ett mot angränsande
fastigheter beläget sammanhängande skifte om cirka 110 hektar.
Inom den återstående delen av förvärvsområdet, som — med utgångspunkt
från att egendomens totala areal uppgick till 521 hektar — således omfattade
en ytvidd av 411 hektar, skulle enligt den i ärendet åberopade
dispositionsplanen ett flertal anläggningar och upplag med större eller
mindre mellanrum utplaceras. Enligt den förut omnämnda, på min begäran
verkställda beräkningen täcka nämnda anläggningar och upplagsplatser,
sådana de inritats på planen, en sammanlagd yta av omkring 137 hektar
eller således en tredjedel av det för industrien slutligen avsedda området . Av
denna ytvidd upptaga upplagsplatserna ej mindre än omkring 11G hektar.

Det i dispositionsplanen angivna behovet av mark för de över större
delen av fastighetskomplexet utspridda anläggningarna är således mycket
betydande. Särskilt det för upplagsplatser uppgivna markbehovet förefaller
anmärkningsvärt stort. Till jämförelse kan nämnas att, enligt vad
jag inhämtat, området för industrianläggningarna vid Östrand — vilka ha
en kapacitet av 150 000 ton sulfatmassa om året och som omfatta bland

241

annat även blekeri och klorfabrik och jämväl äro avsedda att inom samma
område utökas med en pappersfabrik och vid vilka sysselsättas omkring 900
arbetare och tjänstemän — har en areal av endast 55 hektar. Någon utredning,
som bestyrker det i dispositionsplanen angivna markbehovet, har,
såvitt handlingarna utvisa, icke förebragts. Med hänsyn till den ovanligt
stora areal, som bolaget sålunda uppgivit vara erforderlig för industriföretaget,
synes det mig högst anmärkningsvärt att länsstyrelsen underlåtit
att närmare kontrollera bolagets uppgifter om markbehovet.

Om det emellertid skulle förhålla sig så, att den i planen gjorda dimensioneringen
av anläggningar och upplagsplatser riktigt återgiver vad som
verkligen erfordras för en industri med avsedd kapacitet, kan till en början
den frågan uppställas, huruvida stadgandet i 3 § förbudslagen skulle kunna
vara tillämpligt på ett område, inom vilket de ifrågavarande anläggningarna
och upplagsplatserna koncentrerades, t. ex. ett område om 150
hektar, och som sålunda skulle kunna betraktas såsom ett enda sammanhängande
industriområde. Huruvida ett inom en jordbruksbygd beläget
område av nu nämnd storleksordning kan och bör avstås till industriellt
ändamål, utgör en fråga, som uppenbarligen icke kan vara ur jordbrukets
synpunkt likgiltig och vars besvarande torde tarva närmare överväganden,
vilka i olika fall kunna leda till skilda slutsatser. Det skulle därför enligt
min mening vara stridande mot lagstiftningens syfte och grunderna för
3 § att — även om en pressad bokstavstolkning så medgåve — å ett sådant
område tillämpa sagda lagrum och således undandraga frågan den i lagen
stadgade koncessionsprövningen av Kungl. Maj:t.

I det föreliggande fallet voro emellertid anläggningarna och upplagsplatserna
enligt den åberopade dispositionsplanen utspridda inom ett område,
som — om man nu först bortser från den till lantbruksnämnden sedermera
avyttrade delen — omfattade 411 hektar och varav den för byggnader
och upplag dimensionerade ytvidden utgjorde en tredjedel. Som
motivering för en sådan utspridning av de industriella enheterna har anförts
behovet av vidsträckta skyddsområden med hänsyn bland annat till
immissioner och brandfara. Jag saknar visserligen anledning betvivla, att
en dylik planering kan ur olika synpunkter vara ändamålsenlig och lämplig.
Det lärer emellertid ingalunda kunna göras gällande, att utspridningen av
enheterna inom en så vidsträckt areal skulle vara oundgängligen nödvändig
eller ens vanlig för industrier av detta slag. Om emellertid disponeringen
genomföres på sätt i förevarande fall skett — och detta kan som sagt
mycket väl ha skäl för sig — är det uppenbarligen helt uteslutet att beteckna
hela detta vidsträckta område å mer än 400 hektar såsom en enda
tomt och upplagsplats i lagens mening. Skyddsområden, av den storlek
varom här är fråga, kunna omöjligen ingå i begreppet tomt. I stället är {let
här fråga om ett flertal tomter och upplagsplatser, och spörsmålet blir

16 — Justitieombudsmannen* ärnbetsberättclse till 195!) års riksdag.

242

därför huruvida området kan anses ”‘huvudsakligen” vara avsett för
nämnda ändamål.

Härom får jag framhålla, att det även vid en spatiös beräkning av det
markbehov, som oundgängligen erfordras för de olika inrättningarna och
som således kan anses utgöra tomter och upplagsplatser, avsevärda arealer
skulle kvarstå, uppgående till betydligt mer än hälften av det ifrågavarande
området. Det skulle därför vara klart stridande mot icke blott
lagens mening utan även dess bokstav att under 3 § hänföra hela området.
Det är enligt min mening över huvud taget icke möjligt, ens med den mest
pressade tillämpning av lagrummet, att beteckna ett inom en jordbruksbygd
beläget område på över 400 hektar såsom huvudsakligen avsett för
tomt, upplagsplats eller dylikt.

Den fråga länsstyrelsen ställdes inför var emellertid icke den nu berörda.
I förvärvsegendomen ingick nämligen, förutom den nyss avhandlade delen
å 411 hektar, jämväl en ägovidd om 110 hektar, som tydligen utgjordes av
för jordbruket i trakten särskilt värdefull mark och på vilken bolaget icke
ens ställde anspråk. Då en tillämpning av 3 § redan på ett förvärv av det
förstnämnda området skulle, såsom jag förut framhållit, ha varit stridande
mot lagen, torde icke behöva närmare utvecklas att länsstyrelsens nu fattade
beslut, enligt vilket hela fastighetskomplexet förklarades vara av beskaffenhet
varom i nämnda lagrum sägs, saknar varje som helst laga stöd.
Det omöjliga och orimliga i en sådan lagtillämpning synes även ha stått
klart för länsstyrelsen själv, eftersom man därifrån, enligt vad i ärendet
upplysts, gav bolaget besked att ansökningen skulle komma att avslås,
såvida ej bolaget förklarade sig villigt att i sin tur till lantbruksnämnden
försälja de delar, som bolaget bedömdes icke ha behov av för fabriksanläggningen.
Om länsstyrelsen verkligen haft den uppfattningen att lagrummet
var tillämpligt å förvärvsegendomen, hade länsstyrelsen endast
haft att konstatera detta förhållande, och det hade då varit obehörigt av
länsstyrelsen att för bifall till ansökningen uppställa det angivna villkoret.
Länsstyrelsen synes följaktligen i själva verket ha under formen av en tilllämpning
av 3 § ingått på den koncessionsprövning, som lagligen tillkommer
endast Kungl. Maj:t.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att länsstyrelsen förfarit felaktigt
genom att i klar strid mot lagens ordalydelse och syfte meddela sitt
berörda beslut. För detta beslut äro Wagnsson och Hanning båda ansvariga.
De ha sålunda genom sitt förfarande gjort sig skyldiga till tjänstefel.

Vid bedömningen av detta fel är till en början att beakta, att Wagnsson
och Hanning tydligen handlat i överensstämmelse med vad de ansett länets
intressen kräva i den föreliggande situationen, som enligt deras uppfattning
innefattat risk för att säljarna på grund av dröjsmål med förvärvstillståndet
skulle komma att draga sig ur affären. Härtill vill jag endast anmärka,
att det synes mig svårförklarligt, hur en sådan risk kunde bedömas före -

243

ligga, eftersom säljarna voro bundna av köpekontraktet, och ärendets prövning
i lagenlig ordning, d. v. s. hos Kungl. Maj:t, för övrigt icke torde ha
behövt medföra något nämnvärt dröjsmål. Det enda osäkerhetsmoment
som förefunnits har varit, huru Kungl. Maj:ts prövning skulle komma att
utfalla; och härtill har länsstyrelsen lagligen icke ägt taga hänsyn.

Vid bedömningen av ansvarsfrågan är vidare att beakta, att det naturligtvis
icke kan uteslutas att Kungl. Maj:t, om ärendet dit hänskjutits,
skulle ha lämnat tillstånd till förvärvet, därvid dock måste ifrågasättas om
icke såsom villkor skulle ha uppställts att, förutom inägojorden å 110
hektar, även en del av skogsmarken frånsåldes. Under alla omständigheter
skulle den skillnaden ha uppkommit, att egendom icke, såsom nu blivit
fallet, undantagits jordförvärvslagens tillämpning. Praktiskt berör detta
den till lantbruksnämnden avyttrade marken, beträffande vilken förvärvstillstånd
enligt berörda lag sålunda icke i fortsättningen erfordras. De komplikationer,
som härigenom kunna uppkomma, synas dock icke behöva
medföra allvarligare olägenheter.

Vid angivna förhållanden har jag övervägt, huruvida jag borde begagna
mig av min instruktionsenliga befogenhet att underlåta åtal. Det synes mig
emellertid vara av stor vikt, att det från det allmännas sida med skärpa
fastslås, att bestämmelsen i 3 § förbudslagen — oavsett vikten av de lokala
intressen som beröras därav — icke får tillämpas på ett sådant sätt att
lagens stadgande om koncessionstvång kringgås och att länsstyrelserna
härigenom övertaga den Kungl. Maj:t allena tillkommande prövningen,
huruvida för jordbruket betydelsefull mark må övergå i bolagshänder.
Denna prövning måste ske med hänsyn till allmänna jordbrukspolitiska
och sociala överväganden och således ur vidare synpunkter än de rent
provinsiella. Härtill kommer att Wagnsson och Känning i de från dem i
ärendet infordrade yttrandena, frånsett den tvekan som kommit till uttryck
i det sist avgivna, bestämt hävdat att 3 § förbudslagen kunde tolkas
på sätt som skett och att länsstyrelsen följaktligen förfarit fullt lagenligt,
då den förklarade den ifrågavarande jordbruksegendomen om 521 hektar
vara av beskaffenhet, som i nämnda lagrum sägs, d. v. s. kunna utan koncessionsprövning
förvärvas av bolag. Denna inställning från länsstyrelsens
sida innefattar således risk för en oriktig lagtillämpning även i andra liknande
fall. Av nu angivna skäl finner jag, att Wagnssons och Hannings
förfarande med hänsyn till sakens principiella vikt och föreliggande omständigheter
icke kan undgå beivran.

Under åberopande av det anförda beslutar jag därför, att talan om ansvar
skall väckas mot Wagnsson och Känning för vad de i förut angivet
hänseende låtit komma sig till last eller således, i fråga om Wagnsson, att
denne i resolution den 10 juni 1955, under utövande av länsstyrelsens beslutanderätt,
förklarat av Skogsägarnas Cellulosa Aktiebolag genom köpekontrakt
den 18 april 1955 förvärvade jordbruksfastigheter, det s.k. Ny -

244

gårdsområdet i Mönsterås köping, vara av sådan beskaffenhet som avses i
3 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, samt, i fråga om Hanning, att
denne såsom föredragande i ärendet biträtt nämnda beslut. Ansvar skall
yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Göta hovrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den 19 maj 1958
följande.

Wagnsson och Hanning ha anfört bland annat: Vid tolkningen av 3 §
förbudslagen hade länsstyrelsen ansett att egendomen, vars areal visserligen
i och för sig vore avsevärd, kunde bedömas utgöra för bolagets verksamhet
direkt nödvändiga markområden såsom tomter för fabriks- och
andra byggnader. För länsstyrelsen hade det stått klart, att bolaget med
markförvärvet icke velat tillgodose annat intresse än att erhålla nödigt
utrymme för en industri av betydande kapacitet. Länsstyrelsen hade ansett
sig i lagens uttryck ”huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats”
kunna inlägga den betydelsen, att därmed avsåges för fabriksanläggningar
erforderlig mark ävensom i detta fall nödiga skyddsområden med
hänsyn till faran för brand och för spridning av illaluktande gaser. Både
Wagnsson och Hanning hade flera gånger besökt området för att bilda sig
en uppfattning om anläggningen samt hade vid upprepade sammanträden
med företrädare för bolaget ingående diskuterat bolagets markbehov. Länsstyrelsen
hade därvid fått den uppfattningen, att bolaget för sina anläggningar
nu och på längre sikt vore i behov av det utrymme, varom här vore
fråga. Att länsstyrelsen även bedömt huvuddelen av det sedermera till lantbruksnämnden
överlåtna området såsom erforderligt för industrien berodde
på att det över detta område skulle byggas både utfartsväg och järnväg
till industriområdet samt kraftledningsgator. Sakkunniga hade bedömt en
förläggning av industrien till annan ort än Mönsterås såsom otänkbar. Att
Kungl. Maj:t skulle ha avslagit en ansökan från bolaget om förvärvstillstånd
kunde anses såsom uteslutet. Några olägenheter hade icke föranletts
av att länsstyrelsen i stället för Kungl. Maj:t prövat ärendet.

Av utredningen i hovrätten framgår, att länsstyrelsens förklaring avsett
jordbruksfastigheter och sämjedelningslotter av sådana med en sammanlagd
areal av omkring 520 hektar, att, innan förklaringen gavs, bolaget
förbundit sig att därav till lantbruksnämnden överlåta omkring 110 hektar
för jordbruket värdefull mark samt att enligt den dispositionsplan, som
förelåg vid tiden för länsstyrelsens prövning, industrianläggningarna upptogo
en sammanlagd yta av drygt 137 hektar och voro belägna å det område,
som återstod efter överlåtelsen till lantbruksnämnden.

De för industrien behövliga anläggningarna voro således icke planerade
att taga i anspråk mer än omkring en tredjedel av den areal, som bolaget
avsåg att behålla. Även om bolaget haft skäl att såsom framgår av disposi -

245

tionsplanen utsprida anläggningarna över ett vidsträckt område, kan dock
uppenbarligen icke hela detta område betecknas såsom huvudsakligen avsett
till tomt eller upplagsplats i förbudslagens mening. Än mindre kan så
vara fallet i fråga om ovannämnda område om 110 hektar, vilket bolaget
icke till någon del behövde för industriella anläggningar.

Vid sådant förhållande har länsstyrelsen icke ägt att utfärda ifrågavarande
förklaring utan har prövningen av förvärvstillstånd för bolaget lagligen
tillkommit Kungl. Maj:t.

Wagnsson och Hanning, vilka båda äro ansvariga för ifrågavarande beslut,
ha förty förfarit felaktigt.

Omständigheterna äro icke sådana, att Wagnsson och Hanning kunna
undgå ansvar för tjänstefel.

Hovrätten dömer jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen en var av Wagnsson och
Hanning för tjänstefel till 20 dagsböter, varje dagsbot bestämd för Wagnsson
till 50 kronor och för Hanning till 25 kronor. Böterna skola tillfalla
kronan.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Försummelse av taxeringsintendent att tillse att till honom
överlämnade remisser besvarades inom tillbörlig tid

Den 14 mars 1957 förekom i tidningen Expressen en artikel med rubriken
”Handlingar i skattemål låg 7 år i skrivbordslåda”. Av tidningsartikeln
framgick, bland annat, att en skattskyldig stått under åtal vid Norra och
Södra Vedbo domsagas häradsrätt för deklarationsbrott tretton år i avvaktan
på laga kraft ägande beslut i taxeringsfråga, att vederbörande taxeringsintendent
vid länsstyrelsen i Jönköpings län dröjt sju år med att avgiva
yttrande över den skattskyldiges hos regeringsrätten anförda besvär i taxeringsmålet,
att åtalsmålet, efter medgivande av riksåklagarämbetet, sedermera
avskrivits, samt att taxeringsintendenten såsom orsak till det inträffade
dröjsmålet på länsstyrelsens taxeringssektion med handläggningen av
skattemålet angivit personalbrist vid sektionen.

Med anledning av innehållet i berörda tidningsartikel inkom länsstyrelsen
den 23 april 1957 med infordrat yttrande, varvid fanns fogat ett av taxeringsintendenten
i länet Folke Psilander till länsstyrelsen avgivet yttrande
i saken. Jag införskaffade vidare akter från domsagan, riksåklagarämbetet,
kammarrätten och finansdepartementets regeringsrättsbyrå. Av handlingarna
inhämtades följande.

Den i tidningsartikeln åsyftade var fabrikören Carl Setli Boström i
Tranås. Dennes räkenskaper för åren 1937—1941 blevo efter landskamrera -

246

rens i länet förordnande — med stöd av bland annat 32 § 3 mom. i 1928
års taxeringsförordning sådant lagrummet lydde före 1943 års taxeringsreform,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1944 — granskade av dåvarande
taxeringsrevisorn, numera länsrevisorn Elof Sunnerstam. På grundval av
dennes den 1 september 1943 upprättade granskningspromemoria beslöt
Jönköpings läns prövningsnämnd, på framställning av landskamreraren,
vid sammanträde den 7—den 9 oktober 1943, att Boström skulle eftertaxeras
i Tranås dels för åren 1938—1941 till kommunal inkomstskatt
m. m. på sätt i beslutet närmare angavs, vilket i förevarande sammanhang
icke kan anses erforderligt att återgiva, och dels för år 1942 till kommunal
inkomstskatt för en beskattningsbar inkomst av 29 240 kronor, till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt att utgå med 6 154 kronor 28 öre samt till
värnskatt att utgå med 5 280 kronor 45 öre. Därvid ansåg prövningsnämnden
Boström obehörigen ha undgått beskattning för inkomst av rörelse till
ett sammanlagt belopp av 99 324 kronor, varav 15 000 kronor antagits
belöpa på ettvart av beskattningsåren 1937—1939, 25 000 kronor på beskattningsåret
1940 och 29 234 kronor på beskattningsåret 1941. Vidare
ansåg prövningsnämnden Boström ha haft tidigare icke uppgivna tillgångar
vid utgången av år 1941 till belopp av 69 234 kronor. Sedermera
beslöt prövningsnämnden vid sammanträde den 26 november 1943 att dels
eftertaxera Boström till krigskonjunkturskatt i Tranås, för år 1941 för en
beskattningsbar merinkomst av rörelse av 15 900 kronor med uträknad
krigskon junkturskatt av 6 748 kronor 90 öre, som påfördes provisoriskt för
kostnadsutjämning, samt för år 1942 för en beskattningsbar merinkomst
av rörelse av 17 100 kronor med uträknad krigskonjunkturskatt av 6 209
kronor 50 öre, som påfördes provisoriskt för kostnadsutjämning, dels ock
åsätta Boström viss taxering till krigskonjunkturskatt i Tranås för år 1943.

Över samtliga här ovan berörda beslut anförde Boström besvär hos kammarrätten
i besvärsskrifter, som inkommo till länsstyrelsen den 27 december
1943 och den 28 januari 1944, och vari Boström yrkade undanröjande
av taxeringsåtgärderna.

Med skrivelse den 12 februari 1944 överlämnade Psilander i egenskap av
t. f. taxeringsintendent till landsfogden i länet samtliga handlingar rörande
de Boström för år 1942 åsätta eftertaxeringarna samt ifrågasatte, huruvida
icke Boström gjort sig skyldig till sådan förseelse, som omförmäldes i 143 §
1928 års taxeringsförordning i dess lydelse före den 1 juli 1943. Psilander
hemställde att återfå handlingarna tillika med besked om vidtagna åtgärder.
Ärendet överlämnades av landsfogden omedelbart till stadsfiskalen i
Tranås, som efter viss ytterligare utredning väckte åtal mot Boström vid
Norra Vedbo häradsrätt. Ansvar yrkades å Boström enligt en den 23
februari 1944 utfärdad stämning för det han i sin år 1942 i Tranås avlämnade
allmänna självdeklaration, avseende kalenderåret (räkenskapsåret)
1941, lämnat oriktiga uppgifter, ägnade att leda till för låg taxering till

247

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt jämte värnskatt samt befrielse från
krigskonjunkturskatt med belopp, motsvarande de Boström av prövnmgsnämnden
åsätta eftertaxeringarna för år 1942. Därigenom hade Boström
enligt stämningsansökan gjort sig förfallen till ansvar enligt 143 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 jämfört med 7 § förordningen den
30 juni 1942 om värnskatt och 38 § förordningen den 19 juni 1942 om
krigskonjunkturskatt.

Målet förekom inför häradsrätten den 3 april 1944 och efter kortvarig
handläggning, varvid Boström genom ombud bestred atalet, förklarades
målet av häradsrätten vilande i avbidan på laga kraft ägande beslut i det
hos kammarrätten anhängiga målet angående Boströms taxering för ar
i942.

De med åtalsanmälan överlämnade handlingarna återkommo till länsstyrelsen
först den 14 november 1946 tillika med protokollsutdrag angående
åtalsmålets handläggning vid häradsrätten.

Efter verkställd utredning avgav Psilander i två den 19 november 1947
dagtecknade skrivelser förklaring över de av Boström anförda besvären.
Med skrivelser samma dag överlämnade länsstyrelsen besvärsmålen till
kammarrätten, därvid tillika anmärktes att Boström vore ställd under atal
för oriktig deklaration och att åtalsmålet förklarats vilande i avvaktan på
avgörandet av taxeringsmålen. Genom fem särskilda den 4 mars 1948 meddelade
utslag avgjorde kammarrätten de ifrågavarande besvärsmålen, därvid
kammarrätten dels beträffande eftertaxeringarna för år 1942 — avseende
såväl kommunal inkomstskatt m.m. som krigskonjunkturskatt
och taxeringen till krigskonjunkturskatt för år 1943 icke fann skäl att göra
ändring i prövningsnämndens beslut, dels ock beträffande taxeringsåtgärderna
i övrigt, med ändring av prövningsnämndens beslut, undanröjde de
åsätta eftertaxeringarna.

Över kammarrättens utslag anfördes besvär av såväl Psilander som
Boström i besvärsskrifter, som inkommo till finansdepartementet, från den
förre den 15 maj och från den senare den 24 maj 1948. Genom den 12 juli
1948 dagtecknade remisser, som inkommo till länsstyrelsen den 14 i samma
månad, anmodades länsstyrelsen att över de anförda besvären inhämta vederbörandes
förklaringar samt att inkomma till Kungl. Maj:t med desamma
ävensom med handlingarna i målen. Förklaring inkom från Boström den
25 oktober 1948, innefattande tillika närmare utveckling av Boströms talan.
Sedan därefter vederbörande taxeringsnämndsordförande, efter remiss, inkommit
med yttrande den 16 november 1948, överlämnades samtliga
handlingar till Psilander. Den 30 juni 1955 avgav Psilander korta förklaringar
över de av Boström anförda besvären ävensom påminnelser i anledning
av vad Boström i sin förklaring anfört. Handlingarna redovisades
därefter av länsstyrelsen till finansdepartementet, dit de inkommo den 12
juli 1955. Målen avgjordes av regeringsrätten genom utslag den 18 novem -

248

ber 1955. Regeringsrätten ansåg därvid Boström skola eftertaxeras jämväl
för ar 1941 i fråga om såväl inkomstskatt m. m. som krigskonjunkturskatt,
men lämnade kammarrättens beskattningsåtgärder i övrigt utan ändring.

Sedan avskrifter av Kungl. Maj:ts utslag i taxeringsmålen i början av
januari 1950 överlämnats till landsfiskalen i Tranås distrikt — stadsfiskalstjänsten
i Tranås hade från och med den 1 juli 1945 indragits — vidtog
denne förberedelser för det vilandeförklarade åtalsmålets återupptagande
vid häradsrätten. Av olika skäl kom åklagarens beslut i frågan om hur
vidare borde förfaras med målets handläggning att draga ut på tiden, och
först den 20 december 1956 gjordes anmälan till häradsrätten om målets
återupptagande. I anledning därav beslöt rätten den 2 januari 1957 åter -

upptaga målet till förnyad handläggning samt utsatte målet att åter förekomma
den 18 februari 1957.

Under tiden hade riksåklagarämbetet, på framställning av Boströms
ombud, genom beslut den 25 januari 1957 förordnat om nedläggande av
åtalet mot Boström. I skälen för detta beslut anfördes, att det syntes
tvivelaktigt, om det skulle vara möjligt att styrka att det med åtalet avsedda
beloppet undandragits beskattning år 1942, att fällande dom därför
icke syntes vara att emotse samt att i det närmaste femton år förflutit,
sedan gärningen begåtts.

Sedan landsfogden i länet Bertil Ankar, med åberopande av riksåklagarämbetets
förenämnda beslut, hos häradsrätten hemställt om avskrivning av
målet mot Boström, blev målet genom beslut den 20 februari 1957 från
vidare handläggning avskrivet. I

I sitt ovannämnda, till länsstyrelsen avgivna yttrande rörande innehållet
i den remitterade tidningsartikeln anförde Psilander bland annat följande.

Ehuru diariet utvisade, att Psilander först med den 30 juni 1955 dacrteckna.
de
detta icke, att målen icke dessförinnan varit föremål för åtgärd eller överväganden.
Sålunda uppgåves uti den förteckning över den 1 maj 1952 icke
avslutade ärenden, som länsstyrelsen den 10 juli sagda år överlämnat till
justitiekanslersämbetet, att skriftväxling i anslutning till visst åberopat
utredningsmaterial ägt rum i oktober—november 1949 samt att ytterligare
utredning''under hösten 19o2 skolat äga rum för malens redovisning vid
nämnda tidpunkt. Att denna ytterligare utredning ej kommit att verkställas
sammanhängde med att arbetskrafterna å taxeringssektionen icke
som varit avsett förstärkts vid ingången av budgetåret 1952/53 utan tvärtom
på grund av att sektionen ej tillgodosetts med befordringstjänster tillfälligt
minskats. Det provisoriska arbetskraftstillskott, som utverkats, när
Kungl. Maj :t lämnat utan beaktande länsstyrelsens framställning den 19
augusti 1952 om ändrad klassificering av landskontoret, hade måst utnyttjas
till förmån för det stora antalet senare inkomna mål till skattedomstolarna.
Nu förevarande mål hade därför kommit att ingå i en ej obetydlig
grupp av äldre vidlyftiga mål, som successivt i relativt långsamt tempo

249

kunnat redovisas. Emellertid kunde Psilander nu ej bestämt angiva vid
vilka tider han haft tillfälle ägna sig åt Boströmsmålen, bland annat i form
av överläggningar med länsrevisorn. Den omslagspärm, vari målen förvarats
och vara vissa anteckningar gjorts bland annat om en förfrågan från finansdepartementets
regeringsrättsbyrå rörande målen, som Psilander kunde
erinra sig, hade nämligen förstörts omedelbart efter det handlingarna i början
av juli 1955 insänts till departementet. Psilanders bevakande av det
allmännas rätt hade föranlett, att de av kammarrätten undanröjda eftertaxeringarna
för år 1941 fastställts till vad prövningsnämnden beslutat. Då
Psilanders talan avsett även 1938—1940 års eftertaxeringar, men talan
därutinnan ogillats, kunde ej göras gällande, att Boström undgått någon
skatt. — Däremot kunde ej bestridas, att målens fördröjda redovisning
kunde ha medverkat till att Boström icke kunnat fällas till ansvar för förseelse,
som avsåges i 143 § taxeringsförordningen i dess äldre lydelse.
Emellertid vore det i tidningsartikeln gjorda påståendet, att en fällande
dom varit ofrånkomlig, icke sakligt befogad. Sedan landsfiskalen i början
av år 1956 fått Kungl. Maj:ts utslag och handlingarna i skattemålen till sig
överlämnade, hade han haft att föranstalta om fullständigande av den tidigare
polisutredningen. När denna efter av Boström påkallade uppskov
skolat fullföljas hade befunnits, att Boström bland annat gjort gällande, att
hans ombud i skatteprocessen icke framlagt allt material eller åberopat alla
omständigheter, som kunnat tala till Boströms förmån. Kompletteringen av
polisutredningen hade alltså skolat bliva vidlyftig och utgången av ansvarsmålet
hade även framstått som oviss. Att så varit fallet hade framkommit
vid en konferens inför landsfogden i länet, där Boström och hans advokat
samt länsrevisorn och Psilander deltagit. En därvid gjord hemställan av
landsfiskalen att få nedlägga målet hade ej bifallits av landsfogden, eftersom
den ursprungligen gjorda åtalsanmälan från Psilanders sida ej kunde anses
obefogad. Framställningen om nedläggandet av målet hade därefter gjorts
hos riksåklagarämbetet med i tidningsartikeln angivet resultat.

Beträffande sitt i tidningsartikeln återgivna uttalande, att arbetsförhållandena
på taxeringssektionen åberopats som förklaring till att målen icke
expedierats inom rimlig tid, ville Psilander hänvisa till vad länsstyrelsen
anfört dels i yttrande den 17 mars 1951 till JO i anledning av anmälan av
leg. läkaren Oscar J. Andersson (71/1951), dels i ovannämnda framställning
den 19 augusti 1952 till Kungl. Maj:t och senare framställningar och utlåtanden
om personalbehovet på taxeringssektionen, dels vid översändande
till justitiekanslersämbetet av redogörelserna för balanserade mål åren
1952—1954.

Länsstyrelsen uppehöll sig i sitt yttrande till en början vid taxeringsintendentens
huvudsakliga arbetsuppgifter, särskilt hans befattning med
besvärsmålen, och anförde härutinnan följande.

Taxeringsintendents huvudsakliga uppgifter vore att dels bereda och
färdigställa de taxeringsmål, som skulle handläggas av prövningsnämnden,
d.v. s. mål, som han själv anhiingiggjorde där genom framställande av
yrkanden om påföring eller ändring av taxering, samt mål, som anhiingiggjorts
genom besvär av skattskyldig, och dels besvära sig över prövningsniimndens
respektive kammarrättens beslut i de fall han ansåge detta

250

erforderligt samt att å kronans vägnar förklara sig över dylika besvär av
skattskyldig. Såvitt anginge målen hos prövningsnämnden måste arbetet
fullgöras utan större tidsutdräkt, eftersom jämlikt 97 a § taxeringsförordningen
samtliga hos prövningsnämnden anhängiggjorda mål angående visst
års taxering skulle vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.
Beträffande målen i överinstanserna hade intendenten större frihet
att välja tiden för målens handläggning. Visserligen stadgades i 122 S
2 mom. taxeringsförordningen att besvär till kammarrätten, som inkommit
till länsstyrelsen, skulle med inkomna förklaringar m.m. överlämnas till
kammarrätten inom sex månader efter det att besvären inkommit till länsstyrelsen,
men denna bestämmelse torde icke alltid iakttagas och i övrigt
saknades lagstadgade tidsfrister för intendentens avlämnande av dessa
mål. En anledning till att det icke ansetts vara alltför brådskande med
yttrandena till skattedomstolarna torde vara, att balanserna och därmed
målens liggtider i skattedomstolarna efter hand blivit sådana att det för ett
måls avgörande icke spelade någon roll, om det dröjde ett eller annat år
med dess insändande till domstolen. — Eftersom numera prövningsnämnden
arbetade praktiskt taget hela året, måste taxeringsintendenten organisera
sitt arbete så att han under det så att säga löpande sysslandet med
prövningsnämndsmål kunde taga sig tid för avgivande av remissyttranden
till skattedomstolarna. Med den omfattning, taxeringsintendentens arbete
med prövningsnämndsmålen tagit, hade detta visat sig besvärligt, och i
flera län hade därför speciella anordningar för arbetet med remissyttrandena
måst vidtagas. Dessa besvärligheter hade efter hand accentuerats genom
att prövningsnämndsmålens antal de senare åren tenderat att öka. I Jönköpings
län exempelvis hade antalet av prövningsnämnden avgjorda mål
ökat från 2 267 för taxeringsåret 1947 till 3 274 för taxeringsåret 1955 eller
med nära 50 procent.

I anslutning härtill berörde länsstyrelsen frågan om arbetsförhållandena
och balanssituationen på taxeringssektionen och lämnade i detta hänseende
följande redogörelse.

Tyvärr hade i Jönköpings län uppkommit en balans av besvärsmål, som
med yttranden skulle redovisas till kammarrätten respektive regeringsrätten.
Såsom framginge av länsstyrelsens av Psilander omnämnda yttrande
till JO den 17 mars 1951 berodde detta ursprungligen i huvudsak på den
extra belastning, som taxeringen till krigskonjunkturskatt under och omedelbart
efter kriget medfört. Som av detta yttrande också framginge hade
länsstyrelsen icke lämnat förhållandet opåtalt. Länsstyrelsen hade för tiden
från och med budgetåret 1945/46 hos Kungl. Maj:t gjort upprepade framställningar
om personalförstärkning för taxeringsarbetet. Så sent som i sin
av Psilander åberopade framställning den 19 augusti 1952 hade länsstyrelsen
anhållit att i samband med viss omklassificering av landskontoret en
tjänst som biträdande taxeringsintendent måtte inrättas från och med ingången
av budgetåret 1953/54. Alla dessa framställningar hade lämnats
utan åtgärd, men på senare tid hade viss tillfällig hjälp för just den ifrågavarande
balansens avarbetande erhållits. Sålunda hade Kungl. Maj:t den
17 april 1953 efter därom av länsstyrelsen gjord särskild framställning förordnat
en ordinarie länsassessor på landskontoret i annat län att från och
med den 15 maj 1953 viss tid framåt vid länsstyrelsen beträffande de taxeringsärenden
eller grupper av sådana ärenden, som länsstyrelsen för sådant

251

ändamål till honom överlämnade, fullgöra de åtgärder, som enligt taxeringsförordningen
åvilade taxeringsintendenten. Denne länsassessor, åt vilken
länsstyrelsen speciellt uppdragit att i taxeringsintendentens ställe avgiva
förklaringar till skattedomstolarna i besvärsmål, hade därefter haft två
efterföljare med liknande tillfälliga förordnanden så att dylik arbetshjälp
funnits hos länsstyrelsen sammanlagt under tiden den 15 maj 1953—den 1-1
februari 1954, den 16 oktober 1954—den 15 mars 1955, den 24 oktober—
den 31 december 1955, den 16 april—den 31 augusti 1956 samt från och
med den 3 september 1956, därvid den nu tjänstgörande länsassessorns
förordnande löpte till och med den 31 augusti 1957. — Under den tid
särskild tjänsteman varit förordnad att avgiva förklaringar till skattedomstolarna
hade visserligen balansen av sådana mål minskat, men ännu funnes
åtskilliga kvar, vilket visade att detta arbete i och för sig vore betydande.
Till jämförelse kunde nämnas, att då länsstyrelsen i början av mars 1953
första gången begärde tillfällig hjälp just för överrättsmålens avarbetande,
utgjorde balansen av sådana mål 49 regeringsrättsmål, därav 20 inkomna
före år 1952, samt 464 kammarrättsmål, därav 121 inkomna före år 1952.
Motsvarande balans vore i april 1957 64 regeringsrättsmål, varav 43 inkomna
före år 1956 (alla under 1955), och 285 kammarrättsmål, varav 125
inkomna före år 1956 (intet tidigare än 1954).

Beträffande handläggningen av de i tidningsartikeln åsyftade taxeringsmålen
rörande Boström anförde länsstyrelsen.

Att balans av mål, däri förklaringar till skattedomstolarna skolat avgivas,
uppstått och att till följd därav målens insändande till domstolarna försenats,
kunde enligt länsstyrelsens uppfattning knappast lastas vare sig
Psilander eller länsstyrelsen, vilken såsom av det förut sagda framginge
gjort upprepade framställningar om personalförstärkning för att kunna få
balansen avarbetad. Däremot syntes det svårare att bemöta anmärkningen,
att just ifrågavarande mål fått ligga längre än andra, helst som den skattskyldige
i målen stått under åtal. Förutvarande landskamreraren i länet
C. R. Lundberg hade meddelat, att Psilander vid flera tillfällen erinrats om
att sådan eftersläpning av vissa mål ej borde förekomma. Psilander syntes
emellertid under trycket av den ständigt stigande balansen ha i viss utsträckning
fallit för frestelsen att låta större och mera tidsödande mål ligga
för att hinna med så många flera mindre. Att Psilanders arbetsbörda varit
mycket stor ville dock länsstyrelsen även i detta sammanhang understryka.
— Uppgiften i tidningsartikeln att den skattskyldige i målet sluppit ifrån
en skatt på 18 000—20 000 kronor torde, som Psilander påvisat, vara felaktig.
Huruvida den skattskyldige undgått straff för felaktiga deklarationer
och i så fall om detta berott på dröjsmålet med målens återställande till
finansdepartementet, undandroge sig länsstyrelsens bedömande.

Med anledning av Psilanders hänvisning till de balansförteckningar, som
insänts till justitiekanslersämbetet — vilka icke berörts i länsstyrelsens
yttrande — införskaffade jag dessa förteckningar med tillhörande handlingar
och inhämtade därav bland annat följande beträffande balanssituationen
i allmänhet vad angår taxeringssektionen.

I den år 1952 för landskontoret upprättade balansredovisningen förekom
följande av t. f. landskamreraren Sten Ilydén gjorda anteckning:

252

Vid det avarbetande av balansen å mål hos skattedomstolarna, vilket
trots bristande arbetskrafter och pågående allmän fastighetstaxering ägt
rum under tiden juni 1951—maj 1952, huvudsakligen med tillhjälp av personal
å annan avdelning än taxeringsavdelningen, hava vissa äldre mål icke
kunnat medtagas. Dessa komma om möjligt att redovisas i augusti 1952.

I 1953 års motsvarande redogörelse hade landskamreraren Lundberg
antecknat följande:

Till följd av tillfällig minskning i stället för avsedd förstärkning av personalen
kunde till augusti 1952 utlovade åtgärder endast i begränsad mån
vidtagas. På grund härav och då vissa äldre ärenden alltjämt i början av
år 1953 kvarstodo oredovisade undersökte taxeringsintendenten vid uppvaktning
i inrikesdepartementet i februari 1953 möjligheten av tillfälligt
förordnande av bitr. taxeringsintendent. Efter framställning från länsstyrelsen
har Kungl. Maj:t sedermera för tiden 15/5—15/11 1953 ställt tjänsteman
i annat län till länsstyrelsens förfogande att som bitr. taxeringsintendent
avarbeta balansen. Utsikter finnes därför att under höstens lopp
samtliga ovan upptagna besvärsmål kunna expedieras.

Vidare hade Lundberg i den år 1954 lämnade balansredogörelsen antecknat: Den

i nästföregående balansförteckning angivna personalförstärkningen
har ej möjliggjort helt avarbetande av äldre balans. Den tillfällige bitr.
taxeringsintendenten, som fick förordnande förlängt till 15/2 1954, tilldelades
i syfte att antalet av honom handlagda mål skulle bli så stort som
möjligt endast kammarrättsmål rörande inkomsttaxering utom aktievärderingsmål.
Ordinarie taxeringsintendenten har till följd av löpande taxeringsarbetets
ansvällning endast under kortare perioder kunnat ägna sig åt
balansen i övrigt, därvid inkomna enklare mål i första hand expedierats.
Nytt förordnande för bitr. taxeringsintendent från annat län har utverkats
för tiden 16/8—15/12 1954.

En anteckning av i tillämpliga delar samma innehåll som den år 1954
gjorda anteckningen förekom i 1955 års balansredovisning.

Här må antecknas, att frågor om dröjsmål med avgivande av yttranden
i taxeringsmål hos länsstyrelsen tidigare behandlats av min företrädare i
ämbetet, dåvarande justitieombudsmannen Rudewall, dels i en den 12
december 1949 till Konungen avlåten framställning angående åtgärder för
åstadkommande av snabbare behandling och avgörande av vissa taxeringsmål
(ämbetsberättelsen 1950 s. 191 o. f.) och dels i skrivelser till chefen för
inrikesdepartementet och till länsstyrelsen den 31 maj 1951 i anledning av
klagomål av leg. läkaren Oscar J. Andersson.

Med anledning av vad sålunda förekommit beslöt jag låta verkställa
närmare utredning hos länsstyrelsen samt uppdrog den 10 maj 1957 åt
assessorn Georg Blomqvist att verkställa denna utredning. Till fullgörande
av det sålunda meddelade uppdraget avlämnade Blomqvist till mig protokoll
över undersökning, som den 13—den 16 maj 1957 företagits på landskontoret
i Jönköping. I detta protokoll redovisades, med ledning av förda

253

diarier, till en början utförligt balanssituationen beträffande regeringsrättsoch
kammarrättsmål inom taxeringssektionen åren 1948—1956 ävensom en
översikt över antalet på sektionen slutbehandlade överrättsmål för denna
tidrymd.

De av Blomqvist upprättade balansförteckningarna utvisa följande.

1. Balans av regeringsrättsmål

År 19^7. Inkomna ....... 24

Avgjorda ....... 23

Balans .......... 1 till avgörande år 1948 1

År 1948. Inkomna ....... 47

Avgjorda ....... 38

Balans.......... 9; därav till avgörande år 1949 1

1954 3
(Sederblad)

1955 5
(Boström)

År 1949. Inkomna ....... 40

Avgjorda ....... 15

Balans.......... 25; därav till avgörande år 1950 13

1951 8

1952 1

1955 1

1956 2

År 1950. Inkomna ....... 32

Avgjorda ....... 21

Balans.......... 11; därav till avgörande år 1951 8

1956 3

År 1951. Inkomna ....... 18

Avgjorda ....... 6

Balans.......... 12; därav till avgörande år 1952 6

1956 6

År 1952. Inkomna ....... 25

Avgjorda ....... 2

Balans.......... 23; därav till avgörande år 1953 21

1956 2

År 1953. Inkomna ....... 27

Avgjorda ....... 20

Balans.......... 7; därav till avgörande år 1956 6

1957 1

År 1954■ Inkomna ....... 76

Avgjorda ....... 70

Balans.......... 6; därav till avgörande år 1955 5

1957 1

254

År 1955. Inkomna ....... 53

Avgjorda ....... 8

Balans.......... 45; därav till avgörande år 1956 1

1957 1

ännu icke avgjorda 43, varav 30
hänförde sig till 6 skattskyldiga,
beträffande vilka eftertaxeringar
skett för 5 år.

År 1956. Inkomna ....... 25

Avgjorda ....... 1

Balans.......... 24; därav till avgörande år 1957 11

ännu icke avgjorda......... 13

Besvär över tax. till ink. o. förmögenhet Remisser ......... Annat1 ...........	II. Balans Ink. Avgj. 75 47 7 7 126 13	av kammarrättsmål År m7. därav till avgörande år Ba ’ 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1955 1956 28 14 32 8 — 1 — — 113 77 24 5 4 1 — 1 1 (Boström)
Summa	208	67	141 91	27	7	12	1 1	1	1
1 111 krigskonj.-skatt; 13 omsättningsskatt; 1 fastighetstax.; 1 skogsaccis.
			År 1948.
	Ink.		Bal		därav	till	avgörande	år
			1949	1950	1951 1952	1953	1954
Besvär över tax. till
ink. o. förmögenhet	88	23	65	15	22	13	11	4	_
Remisser .........	12	9	3	3	—	—	—	_	_
Annat1 ...........	109	25	84	39	30	9	—	1	5
Summa	209	57	152	57	52	22	11	5	5
1 79 merinkomst ögbest.	till UF; 20 omsättningsskatt; 6 krigskonjunkturskatt; 3 fastighetstaxe-
ring; 1 övr.
			År 1949.
					därav	till	avgörande	år
	Ink.	Avgj.	Bal. j	1950	1951	1952 1953	1954	1955
Besvär över tax. till
ink. o. förmögenhet	175	39	136	25	49	30	28	3	1
Remisser .........	9	4	5	2	1	2	—	—	_
Annat............	8	3	5	4	1	—	—	—	—
Summa	192	46	146	31	51	32	28	3	1
			År 1950.
					därav	till	avgörande	år
	Ink.	Avgj.	Bal.	1951	1952		1953 1954	1955
Besvär över tax. till
ink. o. förmögenhet	187	20	167	91	55		11	9	i
Remisser .........	11	6	5	5	_		_ _		_
Annat............	3	1	2	2	—		—		—
Summa	201	27	174	98	55		11	9	i

255

				därav till avgörande år
	Ink.	Avgj.	Bal.	1952	1953	1954 1955
Besvär över tax. till ink. och
förmögenhet ...............	184	52	132	76	41	4 11
Remisser ..................	5	4	1	—	—	1 —
Annat.....................	4	2	2	2	—	— —
Summa	193	58	135	78	41	5 11
	År 1952.
				därav till j	avgörande år
	Ink.	Avgj.	Bal.	1953	1954	1955 1956
Besvär över tax. till ink. och
förmögenhet ...............	159	37	122	99	8	9 6
Remisser ..................	9	5	4	—	3	1 —
Annat1 ....................	178	4	174	142	28	1 3
Summa	346	46	300	241	39	11 9
1 Samtliga avse fastighetstaxeringsmål.
	År 1953.
				därav till	avgörande år
	Ink.	Avgj.	Bal.	1954	1955	1956 1957
Besvär över tax. till ink. och
förmögenhet ...............	244	106	138	98	28	12 —
Remisser ..................	13	8	5	3	—	— 2
Annat1 ....................	25	23	2	2	—	- -
Summa	282	137	145	103	28	12 2
1 24 avse fastighetstaxering och 1 konjunkturskatt.
		År 195b.
				därav till	avgörande år
	Ink.	Avgj.	Bal.	1955	1956	1957 Ej
						avgjorda
Besvär över tax. till ink. och
förmögenhet ...............	312	111	201	140	24	15 22
Remisser ..................	7	6	1	—	1	- -
Annat.....................	2	1	1	1	—	- -
Summa	321	118	203	141	25	15 22
	År 1955.
				därav till	avgörande år
	Ink.	Avgj.	Bal.	1956	1957 Ej avgjorda
Besvär över tax. till ink. och
förmögenhet ...............	332	28	304	180	27	97
Remisser ..................	4	3	1	—	—	1
Annat1 ....................	11	2	9	2	7	—

1 Diirav 10 fastighetstaxering.

256

År 1956.

Ink.

Besvär över tax. till ink. och

förmögenhet ............... 203

Remisser .................. 13

Annat..................... 2

Avgj.	Bal.	därav till 1957	avgörande i Ej avgjorda
67	136	28	108
—	13	2	11
—	2	2	_

Summa 218 67 151 32 119

III. Under åren 1948—1956 slutbehandlade besvärsakter
rörande regeringsrätts- och kammarrättsmål

(Tablån utgör en sammanställning av ovan redovisade uppgifter samt med
beaktande tillika av tillhopa 52 under åren 1943—1946 inkomna ärenden som
slutbehandlats åren 1948—1951.)

År	Ing. balans	Inkomna under året	Summa	Slutbehandlade balans- under året ärenden inkomna	Summa slutbe- handlade
1948 ......	194	256	450	119	95	214
1949 ......	236	232	468	94	61	155
1950 ......	313	233	546	111	48	159
1951 ......	387	211	598	207	64	271
1952 ......	327	371	698	184	48	232
1953 ......	466	309	775	348	157	505
1954 ......	270	397	667	167	188	355
1955 ......	312	400	712	205	41	246
1956 ...... 1957 ......	466 3921	243	709	249	68	317

1 Därav från år 1953 3

1954 38

1955 176

1956 175

Vid sin undersökning upprättade Blomqvist vidare en vid protokollet
såsom bilaga fogad specifikation av överrättsmål, vilkas behandling uppskjutits
mera avsevärd tid. För att erhålla en lämplig avgränsning medtogos
i specifikationen i princip endast sådana mål, som redovisats tidigast
under femte året efter det, under vilket de inkommit till länsstyrelsen.
Specifikationen upptager ett femtiotal sådana under åren 1943—1951 inkomna
mål. Förutom denna inventering av balanssituationen vad avser
överrättsmålen redovisas i protokollet jämväl ett femtontal andra efter
samma grund utvalda mål och ärenden såsom resultat av en stickprovskontroll
beträffande taxeringsdiariernas innehåll i övrigt — inbegripet
diariet över besvär till prövningsnämnden. Av det sålunda redovisade materialet,
i viss utsträckning kompletterat med ur tillgängliga handlingar
hämtade uppgifter, må här beträffande handläggningen av taxeringsmål
rörande nedannämnda fem skattskyldiga återgivas följande.

2) Folke Sederblad.

Beträffande sjukhusläkaren Folke Sederblad antecknades följande. Se -

257

derblad blev genom beslut av Jönköpings läns prövningsnämnd vid sammanträde
den 23 och den 24 april 1945 taxerad år 1944 i Tranås till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för 26 640 kronor, taxerat belopp, med ett
för Sederblad och hans hustru — som taxerats till sådan skatt för ett
taxerat belopp av 110 kronor — gemensamt beskattningsbart belopp av
24 830 kronor samt till kommunal inkomstskatt för 26 330 kronor, taxerad
inkomst, med beskattningsbar inkomst av 25 520 kronor. Därvid hade
prövningsnämnden, som verkställt taxeringen med ledning av en av Sunnerstam
den 5 mars 1945 upprättad promemoria angående beräkning av
Sederblads praktikinkomst under år 1943, bland annat uppskattat Sederblads
inkomst av rörelse (läkarverksamhet) till 16 285 kronor mot i deklarationen
uppgivna 7 785 kronor. Vidare hade prövningsnämnden den 17
oktober 1945 beslutat taxera Sederblad år 1945 i Tranås till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för 26 780 kronor, taxerat belopp, med beskattningsbart
belopp av 24 110 kronor samt till kommunal inkomstskatt för 26 880
kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 25 830 kronor.
Därvid hade prövningsnämnden bland annat beräknat Sederblads inkomst
av rörelse till 18 000 kronor mot uppgivna 13 833 kronor.

Över angivna taxeringsbeslut anförde Sederblad besvär hos kammarrätten
i besvärsskrifter, som inkommo till länsstyrelsen den 11 juli och den 22
december 1945, med yrkande att bliva taxerad i enlighet med avgivna
deklarationer.

Med skrivelse den 5 februari 1946 överlämnade Psilander i egenskap av
taxeringsintendent till landsfiskalen i Tranås distrikt samtliga handlingar
rörande Sederblads taxering år 1944 samt ifrågasatte, huruvida icke Sederblad
gjort sig skyldig till sådan förseelse, som omförmäldes i skattestrafflagen.
Därjämte hemställde Psilander om skyndsammast möjliga utredning
samt om återredovisning av handlingarna jämte besked om vidtagna åtgärder.
Landsfiskalen yrkade efter stämning, som delgavs Sederblad den 7
februari 1946, vid Norra Vedbo häradsrätt ansvar å Sederblad enligt 2 §
skattestrafflagen för det han i sin år 1944 för taxering i Tranas avlämnade
självdeklaration av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter angående
sin inkomst av läkarverksamhet under år 1943, vilka uppgifter varit ägnade
att för honom leda till för låg skatt.

Åtalet ogillades av häradsrätten genom utslag den 23 september 1946,
§ 71. Göta hovrätt, varest åklagaren fullföljde talan, förklarade genom
beslut den 19 mars 1947 målet vilande i avvaktan på laga kraft ägande
utslag i taxeringsmålet.

Den 12 december 1947 avgav Psilander förklaringar över taxeringsbesviiren,
vilka av länsstyrelsen med skrivelse samma dag redovisades till kammarrätten
med upplysning tillika om det mot Sederblad anhängiggjorda
åtalet beträffande 1944 års deklaration. Kammarrätten meddelade utslag
i taxeringsmålen, såvitt avser 1944 års taxering, den 17 juni 1948 och, såvitt

17 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1959 ars riksdag.

258

avser 1945 års taxering, påföljande dag, den 18 juni 1948. Rörande den
förstnämnda taxeringen fann kammarrätten, som uppskattade rörelseinkomsten
till belopp icke överstigande 13 000 kronor, skäligt nedsätta taxeringen
för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt till ett taxerat belopp av
23 350 kronor med ett för Sederblad och hans hustru gemensamt beskattningsbart
belopp av 21 540 kronor samt taxeringen för kommunal inkomstskatt
till en taxerad inkomst av 23 040 kronor med beskattningsbar inkomst
av 22 230 kronor. Vad angår 1945 års taxering beslöt kammarrätten, med
godtagande av den av Sederblad avgivna självdeklarationen såvitt avser
rörelseinkomsten, nedsätta taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
till ett taxerat belopp av 22 610 kronor med beskattningsbart
belopp av 19 940 kronor samt taxeringen för kommunal inkomstskatt till
en taxerad inkomst av 22 710 kronor med beskattningsbar inkomst av
21 660 kronor.

Sedan Psilander och Sederblad var för sig anfört besvär över kammarrättens
utslag genom besvärsskrifter, som inkommo till finansdepartementet,
från den förre den 11 och den 13 augusti samt från den senare den 1
oktober 1948, anmodades länsstyrelsen genom den 5 och den 6 oktober 1948
dagtecknade remisser, som inkommo till landskontoret den 9 oktober 1948,
att över de anförda besvären inhämta vederbörandes förklaringar. Sådana
inkommo från Sederblad den 22 november 1948, innefattande jämväl ytterligare
utveckling av hans fullföljda talan. Psilander återredovisade målen
den 2 februari 1954 till länsstyrelsen, som samma dag översände desamma
till finansdepartementet, dit de inkommo den 4 i samma månad. Den 3
mars 1954 meddelade regeringsrätten utslag i målen, varvid regeringsrätten
icke gjorde ändring i kammarrättens utslag beträffande 1944 års taxering
men däremot företog viss höjning av 1945 års taxering.

Sedan därefter det vid Göta hovrätt vilande målet återupptagits, meddelade
hovrätten utslag i målet den 3 juli 1954, vari hovrätten ej fann skäl
att göra ändring i häradsrättens beslut att lämna åtalet mot Sederblad
utan bifall. Hovrättens utslag vann laga kraft.

3) Boström.

Rörande Boström åsätta taxeringar iakttogs ytterligare följande. Boström
blev genom beslut av Jönköpings läns prövningsnämnd den 30 juni 1947
taxerad till krigskonjunkturskatt för år 1946 i Tranås för 71 310 kronor
uppskattad merinkomst av rörelse med taxerad merinkomst av 60 613
kronor, beskattningsbar merinkomst av 57 600 kronor och uträknad krigskonjunkturskatt
av 35 894 kronor 99 öre. Boström anförde hos kammarrätten
besvär över beslutet i en den 19 september 1947 till länsstyrelsen inkommen
besvärsskrift. Målet redovisades av länsstyrelsen den 24 april 1956
med biträdande taxeringsintendenten Sven Villners samma dag avgivna
förklaring över besvären. Genom utslag den 26 oktober 1956 fann kammarrätten
ej skäl att göra ändring i prövningsnämndens beslut.

259

4) Kaleb Pettersson.

Genom beslut av Jönköpings läns prövningsnämnd vid sammanträde den
27 och den 28 juni 1947 taxerades trävaruhandlaren Kaleb Pettersson till
krigskonjunkturskatt år 1946 i Villstads socken för 4 888 kronor, taxerad
merinkomst av realisationsvinst, med beskattningsbar merinkomst av

1 800 kronor och uträknad krigskonjunkturskatt av 802 kronor 12 öre. I en
den 31 juli 1947 till länsstyrelsen inkommen, till kammarrätten ställd
besvärsskrift anförde Pettersson besvär över nämnda taxering (T.D. I: Ok
55; 1947). Vidare påfördes Pettersson genom prövningsnämndens beslut
den 2 april 1948 för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna till
uppbördsförordningen för taxeringsåret 1946 i nämnda socken statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt samt värnskatt med tillhopa 1 747 kronor

2 öre. Detta beslut överklagades icke. Ytterligare beslöt samma prövningsnämnd
den 30 juni 1949 angående Petterssons taxering för inkomst och
förmögenhet år 1948 i Villstads socken samt angående eftertaxering av
Pettersson för inkomst och förmögenhet för åren 1944—1946 i samma
socken. Över detta beslut anförde Pettersson besvär hos kammarrätten i
en den 29 juli 1949 till länsstyrelsen inkommen skrift (T.D. I: Oi 85; 1949).

Den 25 november 1955 redovisade länsstyrelsen besvärsmålen till kammarrätten
med biträdande taxeringsintendenten Sven Villners samma dag
avgivna förklaringar. Målen avgjordes av kammarrätten genom fem olika
den 25 oktober 1956 meddelade utslag, som vunno laga kraft. Såvitt avsåg
taxeringen till krigskonjunkturskatt fann kammarrätten, enär med avseende
å vad i målet förekommit det finge antagas att klaganden icke haft någon
till krigskonjunkturskatt år 1946 beskattningsbar merinkomst, skäligt att
med ändring av prövningsnämndens beslut undanröja den överklagade
taxeringen, i följd varav det belopp, klaganden hade att jämlikt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen utgiva i statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt samt värnskatt, författningsenligt höjdes till 2 006 kronor
90 öre. Beträffande överklagade taxeringarna i övrigt beslöt kammarrätten
dels fastställa prövningsnämndens beslut i fråga om 1948 års taxering
och dels medgiva viss nedsättning i de av prövningsnämnden beslutade
eftertaxeringarna.

5) Josef Larsson.

Den 10 oktober 1946 inkom till länsstyrelsen anhållan av Josef Larsson
om restitution av år 1944 påförd krigskonjunkturskatt (T.D. 1:370/5;
1946). Ärendet var vid inspektionstillfället den 13—den 16 maj 1957 icke
avgjort.

6) Jakob Miller.

Den 16 april 1951 inkom till länsstyrelsen en framställning från Jakob
Miller om undanröjande av dubbeltaxering år 1949. Ärendet, som den 19
april 1951 remitterats till vederbörande taxeringsnämndsordförande för

260

yttrande men återkommit först den 2 oktober 1956, avgjordes av prövningsnämnden
den 18 i samma månad, § 427, och redovisades såsom avfört
den 5 november 1956 (T. D. I: T 5; 1951).

Vid undersökningstillfället hördes Psilander, Lundberg samt förste taxeringsinspektörerna
E. Stork och Kjell Persson.

Psilander uppgav på frågor följande.

a) Beträffande balanserna och sättet för deras avarbetande.

Vad först beträffade balanserna hade han givetvis observerat den alltmera
växande eftersläpningen i ärendenas av arbetande. Han hade för sin
del den uppfattningen, att förhållandena skulle ha rett upp sig om man på
ett relativt tidigt stadium lyckats utverka ytterligare en kvalificerad tjänsteman
till hjälp å taxeringsavdelningen. Sedan en biträdande taxeringsintendent
ställts till förfogande för handläggningen av överrättsmålen, hade
balanssituationen beträffande dessa mål avsevärt förbättrats. Ansträngningarna
att erhålla mera arbetskraft hade emellertid länge varit förgäves,
och under tiden hade anhopningen av arbetsuppgifter ökat. Några mera
generellt verkande lösningar utöver inriktningen på att få till stånd personalförstärkning
hade han icke övervägt. I viss mån medvetet och även
tvingad av den uppkomna situationen hade han emellertid måst inskränka
den fiskaliska verksamheten i första hand beträffande framläggande för
prövningsnämnden av förslag till ändrade taxeringar och i någon mån även
när det gällde utredningen av besvärsmålen hos överrätterna. Något särskilt
system för påminnelser om eller bevakning av äldre ärenden hade icke
genomförts. Ej heller hade balanssituationens utveckling fortlöpande följts
genom speciella anordningar utöver den årliga redovisningen av arbetsbalanserna
till justitiekanslersämbetet och de förteckningar av kammarrättsmål,
som jämlikt 122 § 2 mom. taxeringsförordningen skulle insändas
till kammarrätten. Vid framställningar om personalförstärkningar, som
emellanåt skett, hade balanssituationen närmare utretts. I övrigt hade han
själv på olika sätt såsom genom anteckningar o. dyl. haft balanserna under
observans. Någon annan, honom underställd befattningshavare hade icke
haft något ansvar i detta hänseende.

Länsstyrelsens uppgift i yttrandet över Boströmsaken, att han tid efter
annan erinrats om att eftersläpning av mål icke borde förekomma, vore
riktig, dock med vissa modifikationer. Väl hade erinringarna i allmänhet
avsett eftersläpningarna över hela linjen, men i valet av metoder att bemästra
situationen hade Psilander i enlighet med vad han trött sig uppfatta
som ett önskemål från dåvarande landskamrerarens sida i första hand
inriktat sig på prövningsnämndsärendena, beträffande vilka trycket varit
störst och olägenheterna av en eftersläpning mest påtagliga. Den stora arbetsbördan
hade ytterligt beskurit möjligheterna till alternativa lösningar.
Överhuvudtaget hade han bibragts uppfattningen att påstötningarna riktat
sig mer till att nedbringa balansen kvantitativt än till att få bort särskilda
ärenden eller grupper av sådana. Denna uppfattning hade stärkts
av det förhållandet att den biträdande intendent, som småningom erhållits
för att syssla med överrättsmål, i början fått länsstyrelsens direktiv att
inrikta sig på en kvantitetsmässig avarbetning. Psilander kunde icke erinra
sig, att någon av de påstötningar som skett haft någon speciell bakgrund.

261

De hade skett inom ramen för det samråd, som normalt brukat ske mellan
landskamreraren och taxeringsintendenten om olika spörsmål berörande
landskontorets och prövningsnämndens verksamhet.

b) Beträffande samordningen av taxeringsmål och åtalsmål.

Något resonemang om förtursbehandling av beskattningsmål, av vars
slutliga prövning mål om deklarationsbrott vore beroende, hade icke förts
såvitt Psilander kände till. Någon särskild påstötning om Boströms mål,
vilka landskamreraren måste ha känt till, eller andra enskilda mål, däri
inbegripet sådana vald åtal förekommit, hade alltså icke skett, vilket för
övrigt kunde utläsas av Psilanders förklaring i den föreliggande saken,
varav framginge, att påminnelse om Boströms mål kommit från Stockholm
och icke från länsstyrelsen. Utlåtandet från länsstyrelsen på ifrågavarande
punkt hade mot bakgrunden av angivna förhållanden något förvånat
Psilander. — ------------------------7

Några speciella bevakningsanordningar beträffande de mål om åtal för
deklarationsbrott, som föranleddes av länsstyrelsens initiativ, funnos icke,
utan hade det ansetts tillräckligt i detta hänseende med den kännedom om
fallen som befattningshavarna, i första hand Psilander själv, hade. Ett särskilt
kortregister fördes visserligen sedan mitten av 1940-talet över personer
beträffande vilka hemställts om åtal. Detta register hade karaktär av
”avgångsregister” d. v. s. diarium över avlåtna framställningar i dylika
angelägenheter. Småningom och med tiden mer markerat hade registret
även kommit att fylla funktionen som källa till upplysning om det resultat
som framställningarna lett till. Boströms åtalsmål hade tillkommit innan
registret upplagts, och han funnes följaktligen ej med i förteckningen.
Beträffande åtalssaker, som tillkommit i början av registrets uppläggande,
funnes ofta ingen anteckning om resultatet. På senare tid hade man emellertid
i möjligaste mån sökt hålla registret å jour. Några särskilda anordningar
för bevakning genom ryttare eller dylikt funnes icke och hade ej
heller övervägts. I taxeringsmål, vari taxeringsintendenten avgav yttrande,
angavs regelmässigt i den skrivelse varmed länsstyrelsen redovisade målet
i förekommande fall att den skattskyldige stode under åtal. Såvitt Psilander
hade sig bekant hade kammarrätten skyldighet att översända utslag i
taxeringsmålet till vederbörande åklagare eller domstol i fall, där den skattskyldige
veterligen stode under åtal och målet förklarats vilande i avbidan
å utgången av taxeringsmålet.

c) Beträffande Boströms i tidningsartikeln åsyftade mål.

Vad närmare anginge Boströms mål hade Psilander handlagt dessa själv
och därmed också haft att avgöra vilken utredning som skulle förebringas
och i vilken ordning detta skulle ske. Psilander hade hela tiden
haft alldeles klart för sig, att åtal mot Boström väckts och att brottmålet
vilade i avvaktan ii utgången i beskattningsmålen; något förbiseende härav
vore det icke fråga om. Förhållandet att Boström stode under åtal hade i
och för sig icke påverkat den takt, i vilken utredningen av målen bedrivits.
Boströms mål hade sålunda ”fått gå som vanligt”. Vad särskilt anginge
handläggningen av Boströms sak efter det kammarrätten år 1948 meddelat
sina utslag däröver, hade enligt Psilanders bedömande ytterligare utredning
varit erforderlig. Med hänsyn till bevisbördcfördelningen och de tämligen
stränga krav pä utredning, som ställdes på den fiskaliska sidan i mål om
eftertaxering, hade han emellertid svävat i ovisshet om hur mycket hans

262

talan skolat förstärkas för att vinna bifall i regeringsrätten. Ytterligare
granskning av Boströms räkenskaper, utöver vad som tidigare skett, hade
1 silander ansett icke kunna företagas. Förutom ytterligare skriftväxling,
som kommit till stånd under år 1949, hade Psilander övervägt möjligheten
att via åklagaren i åtalsmalet kunna införskaffa ytterligare material, bland
annat rörande vissa ekonomiska transaktioner av Boströms fader, vilka kunde
ha betydelse för bedömningen av de föreliggande taxeringsmålen. Psilander
hade emellertid icke vågat sig på” att påkalla en sådan utredning, enär
han kanske.icke haft rätt därtill. Här antydda överväganden av processtaktisk
art jämte den störa arbetsbördan hade varit den huvudsakliga anledningen
till dröjsmålet med målens återredovisning till finansdepartementet.
Saken kunde på detta stadium icke anses ha varit av vidlyftig
beskaffenhet, ehuru den i ett tidigare skede krävt mycket arbete. Den

huvudsakliga argumenteringen hade skett hos kammarrätten.------

... ^ .9.r Påpekandet att yttrandet i malet mot A. G. Johansson, vilken
jämväl stått under åtal och vars besvär till regeringsrätten inkommit
ungelär samtidigt med Boströms besvär, avgivits tämligen snabbt, uppgav
i silander att detta berott på att Johansson ensam överklagat, att någon
ytterligare utredning ej bedömts vara erforderlig och att det ”vore bara att
expediera . Den omständigheten att Johansson stått under åtal, som förklarats
vilande i avvaktan å utgången av taxeringsfrågan, hade i och för
sig intet avgörande samband med snabbheten med yttrandets avgivande.
Johanssons mål hade icke expedierats med förtursrätt. Givetvis hade det
vilande atalet haft sin betydelse för expeditionssättet, men det väsentliga
hade varit, att saken gällt ett från taxeringsintendentens synpunkt alldeles
klart tall.

d) Beträffande måleri rörande Sederblad.

Med anledning av dröjsmålet med avgivande av yttrande till finansdepartementet
i malen angående Sederblad, vilken liksom Boström stått
under atal, förklarade Psilander att vad han anfört beträffande målen
rörande Boström i huvudsak även gällde målen rörande Sederblad, i vilka
sistnämnda mål dock icke varit fråga om eftertaxering. Psilander, som i
malen lörande Sederblad haft mer biträde av länsrevisorn vid utredningen
än fallet varit beträffande utredningen av Boströms mål, hade sålunda haft
klart för sig, att Sederblad statt under åtal och att saken förklarats vilande
i avbidan å slutligt utslag i taxeringsmalen. Dröjsmålet med redovisningen
hade i huvudsak berott på överväganden om vad som ytterligare erfordrades
i utredningshänseende i förening med den stora arbetsbördan.

e) Beträffande målet om Boströms taxering till krig skönj unkturskatt.

Rörande frågan om Boströms taxering till krigskonjunkturskatt år 1946
hade målet härom kvarlegat hos länsstyrelsen i avvaktan å utgången
beträffande Boströms övriga mål, som rörde tidigare års taxeringar. Målet
om 1946 års krigskon j unktur skatt hade numera avgjorts av kammarrätten
genom utslag den 26 oktober 1956, varöver Boström anfört besvär. Ett
dylikt tillvägagångssätt, att avvakta utgången av mål om tidigare års
taxering innan yttrande avgavs i fråga om besvärsmål avseende senare års
taxering, hade i viss utsträckning förekommit, ehuru Psilander sökt undvika
det med hänsyn bland annat till den balansering av mål som därigenom
uppkomme. Överblick över olika besvärsmål rörande samma person
hade Psilander sökt upprätthålla genom anteckningar, upprättandet

263

av bokstavsserier över kammarrättsmålen och liknande åtgärder. Alldeles
klart vore, att Boströms krigskonjunkturskattemål rörande 1946 års taxering
funnits med bland handlingarna, då de övriga målen övervägdes.

Lundberg uppgav följande.

Han vitsordade vad länsstyrelsen i sitt yttrande anfört därom att Psilander
vid flera tillfällen erinrats om att eftersläpning av ärenden ej borde
förekomma. Lundberg hade varit ”ked” på balanser varje år, som skulle
redovisas till justitiekanslersämbetet, och att man där icke hade reagerat
hade förvånat honom. Lundbergs påpekanden hade gällt inte bara balanssituationen
i allmänhet utan även särskilda mål, såväl Boströms mål som
”andra surdegar”. Särskilt hade Lundberg framhållit angelägenheten av att
eftersläpningar beträffande prövningsnämndsmålen icke finge förekomma.
Mot slutet av sin ämbetstid — i synnerhet sista året —.hade Lundberg
betraktat det som ”hopplöst” för honom att få en ändring till stånd.

Diskussionerna om balanserna hade företrädesvis aktualiserats i anledning
av dels upprättandet av balansförteckningarna, vilket i tiden ungefär
sammanfallit med prövningsnämndsarbetets avslutande på försommaren,
dels framställningar om personalförstärkningar samt dels behandlingen av
anmälningar till JO i fallen Berggren och Andersson.^ Vid något tillfälle
hade balanserna å taxeringsavdelningen påtalats av dåvarande landshövdingen.

Enligt Lundbergs uppfattning ägde dröjsmålen med handläggningen, av
vissa ärenden huvudsakligen samband med Psilanders benägenhet att ”gå
för djupt i målen”.

Stork upplyste följande.

Han hade sedan början av 1930-talet haft sin verksamhet hos länsstyrelsen
förlagd till taxeringsavdelningen. Sedan 1950 hade han enligt särskilda
för vissa perioder meddelade förordnanden av Kungl. Maj:t tjänstgjort
som biträdande taxeringsintendent. I denna egenskap hade han enligt
länsstyrelsens bestämmande haft att med biträde av tjänstemän vid
taxeringsavdelningen handlägga mål och ärenden för prövningsnämnden.
Enligt senaste protokoll den 27 december 1956 hade Stork att handlägga
dels ärenden avseende anstånd med avlämnande av självdeklarationer
och dels hos prövningsnämnden anhängiga mål och ärenden angående inkomsttaxering
av fysiska personer, i den mån taxeringsintendenten ej själv
toge befattning därmed. Dessutom hade Stork att handlägga vissa andra
med hans tjänst enligt arbetsordningen förenade arbetsuppgifter, bland
annat beredningen av frågor rörande förordnande av ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnderna.

Före år 1950 hade Stork även sysslat med avgivande av yttranden i
beskattningsmål till skattedomstolarna. Någon befattning med Boströms
mål hade han icke haft och ej heller, såvitt han kunde erinra sig, med annat
mål vari vederbörande skattskyldig stått under åtal. Ej heller kunde han
erinra sig, att han med någon inom länsstyrelsen direkt diskuterat frågan
om handläggningen av beskattningsmål i fall där den skattskyldige stått
under åtal. Lundberg hade någon gång med Stork eller i hans närvaro
påtalat balanserna på taxeringsavdelningen. Detta hade huvudsakligen
skett i anslutning till överläggningar om personalfrågor och prövningsnämndsarbetets
bedrivande samt uteslutande rört prövningsnämndsmålen.
Någon diskussion rörande dröjsmål med handläggningen av enskilda ären -

264

den kunde Stork ej erinra sig ha deltagit i. Ej heller hade han kännedom
om vad som i det hänseendet förekommit mellan Lundberg och Psilander.

Persson uppgav följande.

Han hade sedan 1952 sysslat bland annat med frågor om anmälan till
åtal av deklarationsbrott. I sådant avseende ankom det på honom att
då anledning därtill förekomme sortera ut deklarationer och annat material,
som erfordrades för åtalsfrågans bedömning, samt att svara för expedition
och diarieföring av åtalsframställningar. Diarieföringen skedde i ett omkring
mitten av 1940-talet för ändamålet upplagt kortregister, vari även
antecknades inkomna uppgifter om de åtgärder framställningarna föranlett.
Någon direkt funktion utöver den att tjäna som avgångsdiarium och
upplysningskälla hade registret icke. Bevakning av åtalsärendena eller
deras samordning i övrigt med taxeringsfrågorna skedde icke genom särskilda
anordningar med avseende å registret. I övrigt kände Persson icke
till annat än att aklagarna till länsstyrelsen återredovisade deklarationer
och andra taxeringshandlingar sedan brottmålsfrågan avgjorts eller mål
om deklarationsbrott förklarats vilande i avvaktan å slutligt beslut i taxeringsfrågan.
Direktiv om att de av åklagarna återredovisade handlingarna
skulle passera åtalsregistret funnes icke och några diskussioner om samordningsspörsmål
i angivna hänseenden kände Persson icke till. Vad
anginge Boström förekomme han icke i registret, enär detta upplagts efter
det att åtalet mot Boström väckts.

Sedan jag med anledning av vad vid den företagna undersökningen förekommit
hemställt, att länsstyrelsen ville — efter hörande av f. d. landshövdingen
O. Ekblom, Lundberg och Psilander — inkomma med yttrande
rörande dröjsmål med handläggningen av ovannämnda och vissa andra i
protokollet angivna beskattningsmål, redovisade länsstyrelsen den 31
augusti 1957, med förmälan att Lundberg på grund av sjukdom icke kunnat
höras, begärda yttranden av Ekblom och Psilander samt uttalade för
egen del, att beträffande handläggningen av de ifrågavarande målen intet
annat vore för länsstyrelsen känt än som framginge av handlingarna, samt
att länsstyrelsen icke hade något att tillägga utöver vad länsstyrelsen förut
andragit.

Ekblom anförde i sitt yttrande följande.

Vid skilda tillfällen hade han haft anledning att uppmärksamma fortgången
av arbetsuppgifterna på landskontorets taxeringsavdelning och att
i samråd med landskamreraren eftersträva utvägar att minska konstaterad
eftersläpning i fråga om ärendenas redovisning. Han kunde i sådant hänseende
inskränka sig till att åberopa, vad länsstyrelsen i sitt yttrande den
17 april 1957 anfört. Det kunde icke förnekas, att den stora balansen av
mål väsentligen vore att hänföra till knappheten på arbetskraft, vilket dock
icke uteslöte att i speciella fall andra omständigheter bidragit till exceptionellt
långa dröjsmål med ärendens expediering. — Handläggningen av
de särskilda mål, som vore förtecknade i JO:s skrivelse, hade han icke haft
tillfälle att följa. De vore av sådan beskaffenhet, att föredragning inför
landshövdingen icke ifrågakomma. Med den kännedom han hade om
taxeringsintendenten syntes det emellertid uppenbart, att tidsutdräkten i

265

berörda fall icke berott på bristande energi och arbetsvilja hos taxeringsintendenten.
Fastmera torde det förhålla sig så, att taxeringsintendentens
fiskaliska nit föranlett, att vissa mål hållits gående till det yttersta även
när det synts ovisst om förnyade, tidskrävande undersökningar kunnat
väntas i påtaglig mån påverka målens utgång. Det sade sig självt, att man
med dylika arbetsmetoder löpte risken av onormalt långa dröjsmål med
ärendenas slutbehandling. Vid en mera vidsynt bedömning och rationell
vägning av samtliga i taxeringsmål betydelsefulla faktorer -— dit hörde
även tidsmomentet -— hade sådana förhållanden, som i vissa av här ifrågavarande
mål förekommit, bort kunna undvikas. — Ekblom hade för sin
del alltmera kommit till den övertygelsen, att organisationen av taxeringsväsendet
delvis vore sådan, att den icke lämnade betryggande garantier för
att ett ur skilda synpunkter försvarligt arbetsresultat alltid skulle uppnås.
För länsstyrelsen som sådan, vilken med hänsyn till konstruktionen av
taxeringsintendentens kompetensområde hade minimala möjligheter att
ingripa i utredningar och undersökningar i samband med taxeringsmål, syntes
den nuvarande ordningen icke vara tillfredsställande.

Psilander anförde följande.

Under hela den tidrymd, som Blomqvists undersökning omfattade, hade
förefunnits balans å till taxeringssektionen hörande ärenden. Balansen hade
främst avsett mål hos skattedomstolarna, men även mål och ärenden till
prövningsnämnden hade släpat efter. Genom detta sistnämnda förhållande
hade knappast under någon del av året förefunnits den arbetsro, som måst
krävas för en tillfredsställande handläggning av till skattedomstolarna fullföljda
mål. Behovet av denna arbetsro hade varit särskilt markant i sådana
mål, där taxeringsintendenten icke allenast haft att yttra sig över klagandenas
skrifter och utredningar utan jämväl haft att förebringa egen utredning
och bevisning. Det torde icke råda någon tvekan därom, att därest
tillgången på erfaren och kvalificerad arbetskraft a sektionen pa ett tidigare
stadium varit bättre, balansen å de äldre målen icke behövt få sådan
omfattning, som tyvärr varit fallet. I viss utsträckning hade arbetsförhållandena
— t. ex. tjänstledigheter, vakanser, kurser o. dyl. — å landskontoret
i övrigt påverkat förhållandena å taxeringssektionen. Varken därom
eller om den reduktion av taxeringssektionens egna arbetskrafter, som
under tidsperioden skett för kurser o. dyl., kunde ulan vidlyftiga arkivundersökningar
förebringas någon utredning. Ej heller kunde vad som åtgjorts
i särskilda mål med någon större grad av säkerhet utrönas utöver vad
diarier och akter utvisade. Säkerligen hade särskilda i målen uppkomna
frågor varit föremål för överläggningar, studium eller undersökningar utan
att handlingarna nu visade detta. — Av Blomqvists redogörelse för balansens
växlingar i vad avsåge mål hos skattedomstolarna torde framgå,
att eftersläpningen periodvis minskat och att antalet varje särskilt ar
slutredovisadc mål icke varit ringa ens när arbetskraftsförstärkning icke
erhållits. Till förfogande hade nämligen vissa tider kunnat friställas viss
personal, som ej tillhört taxeringssektionen. Denna personal hade liksom de
från annat län lånade biträdande taxeringsintendenterna till en början
mast handlägga enklare ärenden. De största och till synes besvärligaste
hade genom denna metod blivit över och i den mån Psilander ej medhunnit
dem måst komma på balans. Att Psilander därvid i vissa fall missbedömt
respektive måls vidlyftighet eller tvekat att taga hand om mål,
vilka vid i efterhand gjord granskning icke tett sig särskilt vidlyftiga och

266

besvärliga, torde vara förklarligt. Även om Psilander beträffande målen
rörande Boström och Sederblad icke tagit den hänsyn till att vederbörande
stått under åtal som omständigheterna rätteligen påkallat, hade Psilander
icke handlat i annat uppsåt än att hålla balansens storlek siffermässigt inom
skäliga gränser. I båda de senare målen hade det gällt att söka åstadkomma
sådan utredning, att de av prövningsnämnden åsätta taxeringarna icke
i mindre men val om möjligt i större utsträckning än som skett i kammarrätten,
skulle bliva slutgiltigt gällande. Vad därutinnan vunnits hade visserligen
ej berört just de mål, som varit vilande, men målen hade haft
sådant samband att särskild redovisning icke lämpligen kunnat ske. Ovissheten
om vilka krav på bevisning som regeringsrätten skulle ställa i målen
— det gällde i ena fallet eftertaxering och i andra fallet en praktiserande
läkare — hade^ medfört, att Psilander betraktat vardera målserien som
vidlyftig och måst vid expedieringen ha respektive serie fullständigt inläst.
Med hänsyn till den tid, som förflutit sedan målen slutredovisats, kunde
Psilander icke närmare erinra sig särskilda hinder, som mött för redovisningen,
eller vilka tider han eller honom underställd tjänsteman kunnat
ägna åt målens handläggning.

Psilander lämnade tillika närmare upplysningar beträffande ett antal mål
och ärenden, mot vilkas handläggning erinran framställts eller närmare
uppgifter önskats. Av dessa upplysningar må här återgivas följande beträffande
de ovan berörda ärendena rörande Larsson, Pettersson, Boström
(1946 års krigskonjunkturskatt) och Miller.

T. D. I: 370/5; 1946 (Larsson):

Ansökningen av Larsson om restitution av för år 1944 påförd skatt avgjordes
av prövningsnämnden den 29 juni 1957, därvid restitution medgavs
av ett belopp av kronor 1 415: 87. Som krigskon junkturskattedeklarationen
1946 visade en betydande inkomstminskning, åsattes sökanden ej
taxering till krigskon junkturskatt för år 1946. Den taxering, för vilken
restitution yrkades, var ej lagakraftvunnen den 30 juni 1947, då beslut
angående 1946 års krigskonjunkturskattedeklarationer skolat vara meddelade.
Angående 1944 års taxering pågick utredning och avgav taxeringsintendenten
yttrande till kammarrätten den 26 augusti 1947. På grund av
extraordinära besvär blev 1944 års inkomsttaxering ändrad av prövningsnämnden
den 29 oktober 1947, varom anmälan gjordes hos kammarrätten.
Utslag rörande 1944 års krigskonjunkturskattetaxering meddelades av kammarrätten
den 19 december 1947 och vann laga kraft. — Utredningen i
samband med de extraordinära besvären både visat, att tidigare års
taxeringar varit för låga, och åsattes sökanden genom beslut den 19 december
1947 eftertaxeringar för åren 1942 och 1943. Dessa eftertaxeringar
skulle rätteligen ha bort föranleda eftertaxering jämväl beträffande krigskonjunkturskattetaxeringen.
Emellertid erfordrades för dylik eftertaxering
jämväl utredningar rörande storleken av sökandens merinkomst av skogsbruk.
Det visade sig bland annat på grund av att äldre deklarationshandlingar
dåmera förkommit och sökanden jämväl avlidit svårt att fullfölja
dessa undersökningar. Frågan om eftertaxering fick därför förfalla, varigenom
indirekt även ansökningen om restitution delvis bifölls. På grund av
felaktig minnesanteckning antogs frågan om 1944 års krigskonjunkturskattetaxering
ej vara slutligen prövad och fick i följd därav ansökningsärendet
i övrigt vila. När misstaget upptäcktes, förelåg andra till synes mera

267

brådskande balansärenden att behandla, i följd varav akten ånyo blev
lagd åsido. — I juni 1957 lät taxeringsintendenten en tjänsteman å revisionsdetaljen,
som sysslat med 1946 års krigskonjunkturskattetaxering,
granska handlingarna och uppgöra förslag till yttrande. Sådant avgavs den
26 juni och ligger till grund för prövningsnämndens beslut.

T. D. I: Ok 55; 1047 (Pettersson):

Besvären till kammarrätten av Kaleb Pettersson rörande 1946 års taxering
till krigskonjunkturskatt i Villstads socken inkommo den 31 juli
1947; yttrande över desamma avgavs den 25 november 1955 (av bitr.
taxeringsintendenten Sven Villner) i samband med yttrande i annat mål
rörande samme person. — Den skattskyldige hade år 1945 inkomstökning
av beskaffenhet att föranleda skattepåföring enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen. Beslut om sådan skattepåföring meddelades
den 2 april 1948. I samband med besvär över 1948 års inkomsttaxering
framkommo omständigheter, som föranledde eftertaxering bland annat
för taxeringsåret 1946. Efter bokföringsgranskning, avseende flera beskattningsår,
meddelade prövningsnämnden beslut om denna eftertaxering den
30 juni 1949. Besvär över prövningsnämndens beslut inkom den 29 juli
1949 (Oi 85; 1949). På grundval av eftertaxeringsbeslutet uppsattes förslag
till ändrad beräkning av skattepåföring enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen, vilket förslag den 10 september 1949 tillställdes
den skattskyldige. — Förslag till yttrande över 1946 års krigskonjunkturskattetaxering
hade uppsatts, men med dess expedierande fick anstå med
hänsyn till sambandet med övriga taxeringsärenden rörande Pettersson.
Ytterligare mål kommo att handläggas hos prövningsnämnden, för vilka de
äldre akterna ansågos hava betydelse. Besvär över 1950 års taxering, inkomna
den 29 juli 1950, avgjordes den 13 juni 1951 genom beslut, som icke
överklagades. Besvär över 1952 års taxering, inkomna den 21 juli 1952,
föranledde bokföringsgranskning och avgjordes den 27 juni 1953. Även
detta beslut vann laga kraft; det föranledde åtalsanmälan och fällande dom
för falskdeklaration.

T. D. I: Ok 105; 1947 (Boström ):

Besvären till kammarrätten av Boström rörande 1946 års taxering till
krigskonjunkturskatt inkommo den 19 september 1947; yttrande över desamma
avgavs den 24 april 1956 (av bitr. taxeringsintendenten Villner).
Den rutinmässiga kompletteringen av besvären var icke verkställd, när
taxeringsintendenten den 19 november 1947 avgav yttrande rörande Boströms
seriemål. För nu ifrågavarande mål voro handlingarna i seriemålen
av betydelse men ansågos icke kunna återrekvireras. När sedermera kammarrätten
dömde i seriemålen och akterna på hösten 1948 blivit tillgängliga,
kom akten i nu förevarande mål att biläggas seriemålen. Att så var
förhållandet bemärktes visserligen, när desamma redovisades till finansdepartementet.
Som förklaring skulle avgivas till skilda instanser och vissa
speciella frågor rörande krigskonjunkturskattetaxeringen, som syntes oklara,
ej kunde få uppehålla seriemålens redovisning, blev yttrande ej expedierat
i juni 1955 utan först efter det Kung], Maj:t den 18 november 1955 avgjort
seriemålen.

T. D. I: T 5; 1051 (Miller):

Besvären av Miller rörande dubbelbeskattning för inkomst i Linköpings
och Gränna städer är 1949 inkommo den 16 april 1951 och redovisades i

268

diariet som tillhörande mellankommunala prövningsnämnden. De avgjordes
av länsprövningsnämnden den 18 oktober 1956 (taxeringen i Gränna
undanröjd). Remiss till taxeringsnämndens ordförande i Gränna skedde
den 19 april 1951. Enligt diariet sändes påminnelser å blankett om målets
redovisning den 20 maj 1952, den 13 februari 1953 samt den 24 juli och den
19 november 1954. Den 13 september 1956 förelädes ordföranden i särskild
skrivelse av taxeringsintendenten att redovisa ärendet. Akten inkom den 2
oktober 1956. Yttrande avgavs av taxeringsintendenten omedelbart därefter,
varvid tillstyrktes, att länsprövningsnämnden skulle undanröja taxeringen
i Gränna.

Genom remiss den 26 september 1957 underrättades Psilander, att lian
vore misstänkt för tjänstefel avseende dröjsmål vid handläggningen av
vissa ärenden, varjämte han anmodades angiva den ytterligare utredning
som han ville påkalla ävensom anföra allt vad han aktade nödigt. I anledning
därav inkom Psilander med slutligt yttrande.

Beträffande handläggningen av besvärsmålen rörande Miller och Pettersson
anförde Psilander följande.

I fråga om målet rörande Miller — i vilket mål dröjsmålet med handläggningen
uppenbarligen vållats av vederbörande taxeringsnämndsordförande
— hade landskamreraren enligt 93 § femte stycket taxeringsförordningen
att sörja för införskaffande av erforderliga yttranden över hos
prövningsnämnden anförda besvär. Detta stadgande hade tillämpats i länet
även beträffande mål, om vilka det vore ovisst, huruvida länsprövningsnämnden
eller mellankommunala prövningsnämnden skulle fatta beslut. Nu
ifrågavarande ärende hade i enlighet härmed av dåvarande landskamreraren
Lundberg remitterats till taxeringsnämndens ordförande. De påminnelser,
som åren 1952—1954 utgått i ärendet, torde hava skett rutinmässigt,
den i juli 1954 troligen i samband med att vederbörande diarietjänsteman
uppgjort stomme till balansförteckning. År 1955 syntes någon åtgärd
i anslutning till balansredogörelsen ej ha vidtagits för att få in handlingarna
i ifrågavarande mål. Däremot hade den omständigheten, att målet alltjämt
den 1 juli 1956 kvarstått oredovisat, föranlett överläggningar mellan
dåvarande landskamreraren Wilkens och Psilander. Därvid hade bestämts
att, om av Psilander avlåtna skriftliga påminnelser ej föranledde målets redovisning
inom en vecka, landskamreraren skulle per telefon erinra vederbörande
om saken. Så torde också hava skett. Det kunde tilläggas, att den i
Gränna påförda kvarstående skatten ej blivit indriven, enär den skattskyldige
på grund av dubbeltaxering fått betalningsanstånd. Att prövningsnämndens
beslut att undanröja taxeringen till följd av målets försenade
redovisning fattats först efter det flera år gått efter taxeringens
åsättande hade därför icke för den skattskyldige medfört någon olägenhet.

Angående målen rörande Pettersson ville Psilander hävda, att sammankopplingen
av målen med varandra varit befogad. Eftertaxeringen och det
sedermera återtagna förslaget till ytterligare skattepåföring enligt övergångsbestämmelserna
till uppbördsförordningen hade haft direkt samband
med krigskonjunkturskattemålet, eftersom de gällt samma år. Målen hade
avgjorts samtidigt i kammarrätten. Det yttrande, som i målet avgivits av

269

Villner, hade enligt vad Psilander erinrade sig föregåtts av en omfattande
undersökning bland annat i äldre deklarationer till vinnande av klarhet
i en tvistepunkt, som gällt eftertaxeringen för år 1944. Målen hade även
påtagligt samband med de i redogörelsen omförmälda senare årens mål,
vilka dock ej fullföljts från prövningsnämnden.

I det slutliga yttrandet androg Psilander ytterligare.

Såsom tidigare i ärendet upplysts, funnes i regel icke bevarade några
minnesanteckningar utvisande vid vilka tider han sysslat med ifrågavarande
mål och ärenden. Då därjämte, i den mån det kunde vara av betydelse,
utredningen skulle avse förhållanden, som i tiden numera vore så
avlägsna, att tydliga minnesbilder icke kunde förväntas hos dem, som
jämte Psilander till äventyrs vore initierade, kunde Psilander icke anvisa
ytterligare utredning därom. Väl hade Psilander tidigare antytt, att vissa
frågor om tillgång och disposition av personal såväl å taxeringsavdelningen
som å landskontoret i dess helhet kunde ytterligare utredas. Emellertid
torde i ärendet vara vitsordat av länsstyrelsen, att Psilanders arbetsbörda
varit av den storleksordning, att balanseringen av vissa mål blivit en nödvändighet.
Att nämnda förhållande enbart förorsakat, att i nu ifrågakomna
mål och ärenden förekommit dröjsmål av anmärkningsvärd beskaffenhet,
kunde Psilander icke göra gällande. Utredningen om personaltillgången och
dess verkan på Psilanders handläggning av olika mål och ärenden syntes
därför ej nu påkallad. Skulle tillämpning av 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän icke anses tillämplig i förevarande fall med hänsyn till den
långa tidsutdräkt, som vållats i vissa fall, och den uppmärksamhet ett av
dröjsmålen fått, syntes till vinnande av en klarare bild i ett eventuellt
åtalsmål utredning därom kunna ifrågasättas. Därvid torde även de personer
från annat län, som varit förordnade att i Psilanders ställe handlägga
skattedomstolsyttranden, höras om omfattningen av deras arbetsuppgifter.
— Vad anginge själva saken ville Psilander anföra följande. Den
1 juli 1957 hade på taxeringssektionen icke funnits andra ärenden av beskaffenhet
att skola specifikt omiörmälas i balansredogörelsen till justitiekanslersämbetet
än vissa arkivlån. Några mål och ärenden till skattedomstolarna
eller till prövningsnämnden hade sålunda i motsats till tidigare år
icke funnits att på detta sätt anmäla. Denna förbättring i balanssituationen
trots pågående allmänna fastighetstaxering vore givetvis beroende på att
biträdande taxeringsintendent varit ställd till länsstyrelsens förfogande.
Balansen hade emellertid icke kunnat i sådan grad nedbringas, att redovisning
till kammarrätten inom föreskriven tidsfrist kunnat ske annat än
i enstaka fall. — Psilander vitsordade, att det huvudsakliga ansvaret för
att i remissen angivna mål och ärenden blivit fördröjda åvilade honom,
ehuru man näppeligen kunde påstå, att länsstyrelsen vidtagit några bestämda
åtgärder för snabbare redovisning. Hade sådana vidtagits skulle Psilander
icke bibragts den uppfattningen att han icke saknade länsstyrelsens
stöd i sin strävan att söka i första hand hindra balansering av mål till prövningsnämnden
eller numerär ökning av sådana hos skattedomstolarna. —
Under trycket av växande balans hade Psilander säkerligen i vissa fall
missbedömt vissa måls vidlyftighet och angelägenheten av deras redovisning,
vilket gällde ej enbart en del av de i remissen angivna utan ii ven
andra, som av omständigheterna, exempelvis påminnelser från skattskyldiga
eller skattedomstolar, blivit redovisade inom fem år. Någon vrång av -

270

sikt med dröjsmålen i de påtalade fallen hade icke förelegat. Denna omständighet
gjorde, att Psilander ansåge sig kunna ifrågasätta, om ej förutberörda
paragraf i instruktionen för riksdagens ombudsmän kunde i förevarande
fall tillämpas. Skulle så likväl ej kunna ske, ville Psilander dock hemställa,
att från förteckningen över de mål, vari dröjsmål skulle beivras,
undantoges målen rörande Miller och Pettersson.

Med anledning av dröjsmålet med handläggningen av ärendet rörande
Miller inkom vidare taxeringsnämndsordföranden Bertil Nordenankar med
infordrat yttrande, vari denne anförde.

Första gången Nordenankar fått påminnelse i ärendet hade varit i samband
med pågående taxeringsarbete. Han hade kommit väl ihåg ärendet
och hade blivit litet förvånad, ty han hade trott, att han hade expedierat
detsamma. När han undersökt sina papper, hade han inte kunnat finna
ärendet genast, varför han låtit bero för tillfället i tanke att han senare
skulle ta fram ärendet, men hade detta i samband med övrigt taxeringsarbete
då blivit avglömt. Vid nästa påminnelse hade Nordenankar gjort en
noggrann undersökning men hade icke kunnat finna ärendet. Han hade
tyckt förhållandet vara egendomligt men hade icke vidtagit några åtgärder
utan låtit bero, övertygad om att han hade expedierat ärendet och att det
väl skulle komma till rätta. Efter några påminnelser i ärendet hade dåvarande
landskamreraren ringt och frågat, hur det hängt ihop med ärendet
och varför Nordenankar icke redovisat detsamma. Nordenankar hade då
meddelat, att han icke hade ärendet och vore övertygad om att han
expedierat detsamma. Landskamreraren hade förklarat, att något sådant
vore omöjligt och att Nordenankar måste göra ytterligare ett försök att få
fram ärendet, som måste finnas hos honom. Det hade varit rätt länge
sedan Nordenankar sist sökt efter ärendet, men Nordenankar beslöt ånyo
göra en grundlig undersökning. På grund av taxeringsarbetets natur av
kvällsarbete utfördes detta i Nordenankars bostad. När Nordenankar börjat
undersökningen, hade han kommit att tänka på att han överst i en garderob
hade lagt undan en del mer eller mindre föråldrade handlingar av
diverse slag. Nordenankar hade beslutat att även där göra en noggrann
undersökning och hade funnit ärendet under en bunt föråldrade uppgiftsblanketter.
— Nordenankar beklagade livligt det skedda och hade intet att
undanskylla sin försummelse på utöver vad som framginge av ovanstående
faktiska förhållanden.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog jag åt numera byråchefen
Blomqvist att vid Göta hovrätt anhängiggöra och utföra åtal mot Psilander
för tjänstefel. I den därvid utfärdade åtalsinstruktionen anförde jag
följande.

Den reform av beskattningsorganisationen som genomfördes år 1943
och trädde i tillämpning från och med 1944 års ingång innebar bland
annat, att landskamrerarens dittillsvarande åliggande att bevaka det allmännas
rätt vid taxeringen överflyttades på en ny befattningshavare vid
länsstyrelsen, taxeringsintendenten. Dennes arbetsuppgifter — såsom de

271

framträdde i 1928 års taxeringsförordning enligt de sålunda vidtagna ändringarna
jämfört med landshövdinginstruktionen (länsstyrelseinstruktionen)
— kunna hänföras till tre grupper, nämligen dels uppgifter som på beskattningsväsendets
område enligt därom meddelade bestämmelser tillkommer
länsstyrelsen — dit hör exempelvis indelning i taxeringsdistrikt samt
förordnande av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna — dels
uppgiften att närmast under landshövdingen tillse, att taxeringsarbetet
i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt, dels ock slutligen
sådana uppgifter som äga samband med taxeringsintendentens ställning
som företrädare för det allmänna i skattemål. Den sistnämnda gruppen
arbetsuppgifter, som sammanfattningsvis bruka betecknas de fiskaliska,
utgör huvuddelen av taxeringsintendentens arbetsbörda. Därunder räknas
främst taxeringsintendentens uppgift att företräda det allmänna vid prövningsnämnden
och vid skattedomstolarna. I sådant avseende ankommer det
på honom att utreda och avgiva yttrande över taxeringsbesvär, att granska
taxeringarna i första instans och framställa av granskningen föranledda
yrkanden hos prövningsnämnden samt att på det allmännas vägnar anföra
besvär i taxeringsmål, i den mån han finner så böra ske, och utföra sådan
talan. En väsentlig uppgift för taxeringsintendenten är också att till vederbörande
åklagare anmäla skattskyldiga, som han finner böra åtalas för
brott mot skat testrafflagen.

För fullgörande av sina uppgifter enligt taxeringsförfattningarna har
taxeringsintendenten till sitt förfogande befattningshavare i olika grader
vid länsstyrelsens taxeringssektion; ansvaret för uppgifternas fullgörande
åvilar emellertid taxeringsintendenten. Denne intar i tjänsten allmänt sett
en tämligen självständig ställning. I fråga om den huvudsakliga verksamheten,
den fiskaliska, handhaves denna av taxeringsintendenten ensam, ett
förhållande som kommit till synes bland annat i utformningen av 16 § andra
stycket länsstyrelseinstruktionen, varest taxeringsintendentens fiskaliska
verksamhet uttryckligen undantagits från den tillsyn som landskamreraren
i egenskap av förman utövar över arbetet och befattningshavarna på landskontoret.
Såsom nyss antytts svarar taxeringsintendenten direkt inför
landshövdingen för taxeringsarbetets ordnande och bedrivande i länet, och
även i övrigt är taxeringsintendenten, liksom varje annan befattningshavare
vid länsstyrelsen, underkastad landshövdingens tillsyn över ärendenas
gång inom länsstyrelsen och dennes övervakning av det sätt, på vilket
befattningshavarna fullgöra sina åligganden.

Beträffande taxeringsintendentens handläggning av taxeringsmålen innehålla
specialförfattningarna endast ett fåtal regler, som i förevarande sammanhang
äro av intresse. Givet iir att sysslandet med prövningsnämndsmålen
framstår såsom den dominerande uppgiften och att övriga arbetsuppgifter
i stor utsträckning måste anpassas härtill. I fråga om handläggningen
av prövningsnämndsmålen innehöll 97 a § 1928 års taxeringsför -

272

ordning en regel rörande bland annat den tid, inom vilken taxeringsintendenten
hade att framställa yrkanden hos prövningsnämnden om ändring i årets
taxeringar; sådana yrkanden skulle åtminstone reservationsvis ha framställts
före taxeringsårets utgång. Vidare meddelades i samma lagrum föreskrifter
om bedrivandet av nämndens arbete, varav framgår att hos nämnden
anhängiggjorda mål och ärenden — som icke avsåg extraordinära
besvär — skulle vara avgjorda senast den 30 juni året efter taxeringsåret.
Med hänsyn till den i 93 § angivna förordning stadgade skyldigheten för
taxeringsintendenten att förebringa för prövningsnämndsmålen erforderlig
utredning är det uppenbart, att berörda bundenhet beträffande tiden för
prövningsnämndsarbetets bedrivande kommit att utgöra en påtagligt dominerande
faktor för taxeringsintendentens disposition av arbetet inom taxeringssektionen.

I 122 § 1928 års taxeringsförordning stadgades vidare rörande besvär
över prövningsnämnds beslut bland annat, att besvären skulle ingivas till
länsstyrelsen samt att denna — sedan handlingarna kompletterats och förklaringar
och eventuella påminnelser infordrats — hade att inom sex månader
efter det besvären inkommit överlämna handlingarna till kammarrätten.
Några motsvarande bestämmelser om handläggningen av besvär
över kammarrättens beslut funnos icke i nämnda förordning. Det må emellertid
anmärkas, att enligt cirkuläret den 5 juni 1931 till statens förvaltande
myndigheter angående remissers verkställande och besvarande (nr
213/1931) remissvar städse skola avgivas så skyndsamt förhållandena det
medgiva. Det åligger enligt cirkuläret vidare vederbörande befattningshavare
att genom påminnelser eller eljest tillse, att svaren inkomma inom
föreskriven tid eller, då tid för svars avgivande ej är utsatt i remissbeslutet,
inom skälig tid efter beslutets dag.

Av särskild betydelse i förevarande sammanhang är föreskriften angående
förtursrätt för vissa skattemål i 26 § instruktionen den 18 december 1942
för kammarrätten. Enligt detta lagrum skola, med avvikelse från stadgad
föredragningsordning, framför andra mål föredragas, bland andra, beskattningsmål,
vars utgång är av betydelse för bedömandet av vid allmän domstol
anhängigt åtal. Anmärkas må även att enligt kammarrättens arbetsordning
bland beskattningsmålen en liknande förtursrätt tillerkänts dubbeltaxeringsmålen.
Någon uttrycklig föreskrift av likartat innehåll finnes
icke beträffande taxeringsmål, som dragits under regeringsrättens prövning.
Enligt 4 § stadgan den 18 juni 1926 angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden, som tillhöra regeringsrätten, gäller, att målen
skola av föredraganden, enligt fastställd föredragningstur de olika departementen
emellan, anmälas till föredragning i ordning efter tiden, då de inkommit,
därest icke särskilda omständigheter påkalla avvikelse därifrån.
Såsom sådan omständighet torde, i enlighet med vad justitieombudsmannen
Rudewall i anledning av ett inom Jönköpings län på sin tid uppmärk -

273

sammat fall uttalat (ämbetsberättelsen 1950 s. 191 o. f.), böra anses det
förhållandet, att brottmål av ovan nämnt slag vilade i avbidan på utslag i
beskattningsmålet.

Det är ett sedan länge uppmärksammat förhållande att skattemålens
avgörande i allmänhet dragit alltför långt ut på tiden. Olika åtgärder ha
tid efter annan vidtagits i syfte att råda bot på angivna missförhållande,
men skattemålens ökning i antal och tilltagande komplicering ha icke kunnat
i tillräcklig omfattning mötas med utbyggnad av den administrativa
apparaten. Det anförda gäller inte minst länsstyrelsernas taxeringsavdelningar,
som trots utvidgningar haft att kämpa med en alltför stor arbetsbörda.
På sina håll ha därför besvärande arbetsbalanser uppkommit. På
taxeringsavdelningen (taxeringssektionen) i Jönköpings län har länge rått
en mycket bekymmersam balanssituation. Den i ärendet företagna undersökningen
visar, att det i detta hänseende förelegat missförhållanden av allvarlig
karaktär. Förhållandena synas dock på senaste tid ha undergått en
icke oväsentlig förbättring. Jag är medveten om de faktorer, som medverkat
till uppkomsten av svårigheterna. Det må härvid vara tillräckligt att
erinra om de under och efter krigsåren utgående extra pålagorna, som i
mycket betydande grad berört länsstyrelserna. Omläggningen av uppbördssystemet,
ansvällningen av deklarationsmaterialet, den ökande besvärsfrekvensen
samt utvecklingen på skatteområdet i övrigt ha även varit
omständigheter, som i förening med behovet av effektiv deklarationskontroll
bidragit till en komplicering av arbetsförhållandena och ställt stora
krav på personalens förmåga att bemästra föreliggande arbetsuppgifter.

Den omständigheten att balans av taxeringsmål uppkommit behöver
sålunda i och för sig icke innebära, att vederbörande befattningshavare
låtit försummelse i tjänsten komma sig till last. I en balanssituation sådan
som den, vilken förelegat på taxeringssektionen hos länsstyrelsen i Jönköpings
län, är det emellertid uppenbarligen i hög grad angeläget, att alla till
buds stående åtgärder vidtagas, som äro ägnade att nedbringa balansen
eller att eljest förebygga därav härflytande olägenheter i särskilda hänseenden.

Av redogörelsen för de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att länsstyrelsen
i anledning av eftersläpningen i handläggningen av ärenden på
taxeringssektionen tid efter annan tagit initiativ till personalförstärkningar.
Det saknas således helt fog för att göra gällande, att balanssituationen har
samband med underlåtenhet att i tid fästa statsmakternas uppmärksamhet
vid rådande otillfredsställande förhållanden och svårigheten eller rent av
omöjligheten att med tillgängliga resurser hindra uppkomsten av besvärande
balans.

Då de arbetskrafter som stått till förfogande icke varit tillräckliga för
den ökade arbetsbördan, har det emellertid ålegat taxeringsintendenten
att vid arbetets bedrivande söka disponera den tillgängliga arbetskraften på

18 — Just iticombu

274

det sätt, som i den förhandenvarande situationen varit ägnat att bäst
tillvarataga allmänna och enskilda intressen. T en dylik situation är det
uppenbarligen av stor vikt, att arbetet inom taxeringssektionen bedrives
enligt metoder som — förutom att de arbetstekniskt och organisatoriskt äro
rationella — tillgodose behovet av en behörig avvägning av fiskaliska
intressen och tillbörlig hänsyn till enskilda rättssökande. Anhopning av
göromål får sålunda icke leda till att viktiga enskilda intressen sättas tillbaka
för fiskaliska överväganden av mindre betydande styrka. I den å
taxeringssektionen rådande balanssituationen var det särskilt angeläget att
denna intresseavvägning beaktades.

Den i ärendet verkställda utredningen visar, att Psilander — i strid med
vad nu anförts om en behörig avvägning mellan enskilda och fiskaliska
intressen — i ett flertal, i det följande närmare angivna fall vid arbetets
bedrivande eftersatt tillbörlig hänsyn till viktiga enskilda intressen utan
att detta kan ursäktas av den föreliggande balanssituationen. I samtliga
dessa fall ha omständigheterna varit sådana, att Psilander icke kunnat
undgå att uppmärksamma, att en skyndsam handläggning varit i hög grad
påkallad i den skattskyldiges intresse på grund av att vederbörande stått
under åtal, vars utgång varit beroende av skatteärendet, eller blivit dubbeltaxerad
eller av annat viktigt skäl. Innan jag närmare berör dessa fall
vill jag framhålla, att den av mig verkställda utredningen icke lämpligen
ansetts böra taga sikte på en mera fullständig genomgång av de av Psilander
handlagda ärendena utan begränsats till allenast vissa stickprovsvis
uttagna skatteärenden, beträffande vilka dröjsmål med handläggningen
förekommit mera avsevärd tid.

1) Handläggningen av de s. k. seriemålen rörande Boström

Beträffande Psilanders handläggning av de s. k. seriemålen rörande
Boström framgår av utredningen sammanfattningsvis följande.

Efter en av taxeringsmyndigheterna under år 1943 verkställd granskning
av Boströms räkenskaper påfördes denne av Jönköpings läns prövningsnämnd
avsevärda skattebelopp, bland annat genom eftertaxering till såväl
inkomstskatt m. m. som krigskonjunkturskatt för år 1942. Häröver anförde
Boström besvär hos kammarrätten. Tillika blev Boström, efter angivelse
av Psilander i egenskap av t. f. taxeringsintendent, i början av år 1944
ställd under åtal för det han i 1942 års allmänna självdeklaration lämnat
oriktiga uppgifter, ägnade att leda till för låg taxering. Åtalsmålet förklarades
den 3 april 1944 vilande i avbidan på laga kraft ägande beslut angående
Boströms taxering för år 1942. Sedan kammarrätten den 4 mars 1948 meddelat
beslut i de Boström berörande beskattningsmålen, anfördes besvär
hos Kungl. Maj:t såväl av Boström som av Psilander i egenskap av taxeringsintendent.
Genom den 12 juli 1948 dagtecknade remisser från finansdepartementets
regeringsrättsbyrå, vilka inkommo till länsstyrelsen den 14 i
samma månad, anmodades länsstyrelsen att över besvären inhämta veder -

275

börandes förklaringar. Sedan Boström och taxeringsnämndsordföranden
avgivit dem avfordrade yttranden, överlämnades någon dag omedelbart
efter den 16 november 1948 samtliga handlingar till Psilander för avgivande
av förklaring. Denne redovisade målen först den 80 juni 1955, varefter
handlingarna av länsstyrelsen återställdes till finansdepartementet, dit de
inkommo den 12 juli 1955. Målen avgjordes därefter av regeringsrätten genom
utslag den 18 november 1955. Åtalet mot Boström om ansvar för deklarationsbrott
blev sedermera enligt beslut av riksåklagarämbetet nedlagt,
och det vilandeförklarade målet härom avskrevs från handläggning i början
av år 1957.

Av det anförda framgår, att handläggningen av ifrågavarande skattemål
dragit osedvanligt långt ut på tiden och att, om man ser endast till processen
i regeringsrätten, icke mindre än sju år — så när som pa två dagar
förflutit från det besvärsmålen inkommo till länsstyrelsen från finansdepartementets
regeringsrättsbyrå och till dess att de återkommo till departementet.
Av nämnda tid ha målen drygt sex och ett halvt år befunnit sig
hos Psilander för avgivande av förklaring. Under denna tid synes intet
annat ha förekommit i målen än att Psilander hösten 1949 framställt vissa
frågor till Boström, vilka denne inom kort besvarat. Psilander har som
orsak till dröjsmålet uppgivit, att målen rörande Boström kommit att ingå
i en grupp av äldre vidlyftiga mål, som endast i relativt långsamt tempo
kunnat avarbetas. Bortsett från att den påstådda, vidlyftiga beskaffenheten
över huvud icke kan vara ett godtagbart skäl för sa avsevärda dröjsmål
med målens företagande till behandling, som här förelupit, kan knappast
vitsordas, att fråga alls varit om vidlyftiga mål. Jag har visserligen
icke någon anledning ifrågasätta annat än att målen ursprungligen varit
arbetskrävande såsom fallet ofta är vid ingående granskning av svårkontrollerbara
inkomster och utgifter. Handlingarna ge emellertid icke anledning
antaga, att målen även efter tidigare handläggning i två instanser varit
så komplicerade att saken påkallat ställningstaganden av tidsödande beskaffenhet.
Att på grundval uteslutande av handlingarna i skattemålen
avgiva de infordrade förklaringarna har därför icke varit någon svår uppgift.
De av Psilander sent omsider avgivna, korta förklaringarna kunna
därför icke ha tagit lång tid att utarbeta. En förklaring till dröjsmålet kan
ha varit, att Psilander velat i det längsta hålla möjlighet öppen att förebringa
ytterligare material som stöd för sin talan. Enligt Psilander torde
sålunda olika åtgärder ha övervägts, ehuru han i brist på bevarade anteckningar
icke numera kan erinra sig vilka. Något försök att framskaffa ytterligare
material för taxeringsfrågornas belysning har emellertid icke gjorts.
Även om ett sådant försök kan anses ha framstått såsom angeläget ur
fiskalisk synpunkt, är det dock uppenbart, att ett ställningstagande till
frågan om ytterligare utredning borde företagas icke fått uppskjutas huru
länge som helst. Psilander har nämligen varit pliktig att beakta jämväl in -

276

tresset av att skattemålen företogos till handläggning utan oskäligt dröjsmål.
Angelägenheten härav, som kan hävdas såsom ett i hög grad berättigat
anspråk från de skattskyldigas sida, har av Psilander sålunda icke tillbörligen
iakttagits.

Givet är att intresset av att skattemål behandlas utan oskäligt dröjsmål
måste hävdas med särskild styrka, när det såsom här är fallet gäller mål,
vilkas avgörande har betydelse för bedömandet av anhängiggjort åtal för
deklarationsbrott. Såsom inledningsvis framhållits skola dylika mål behandlas
med förtur, och vägande skäl ha andragits för att de böra handläggas
med yttersta skyndsamhet. Angivna synpunkter hade bort föranleda
till att målen rörande de Boström åsätta eftertaxeringarna för år 1942
— och därmed jämväl övriga samtidigt anhängiggjorda besvärsmål rörande
Boström — handlagts som förtursmål och alltså med skyndsamhet. Det
måste anses ha ålegat Psilander som en tjänsteplikt att tillse att så skett,
vilket skulle ha medfört, att målen kunnat avgöras betydligt tidigare än
som nu blivit fallet. Atalsmålet mot Boström hade därvid kommit att gestalta
sig väsentligt annorlunda, därigenom att målet sannolikt kommit under
saklig prövning av domstol. Psilander, som varit medveten om att Boström
stått under åtal för deklarationsbrott, har så långt ifrån iakttagit förtursbehandling
av målen rörande Boström som de tvärtom lagts till den
grupp av mål, som kommit att behandlas långt senare än övriga mål. Förfarandet
framstår såsom synnerligen anmärkningsvärt med hänsyn till att
Psilander måste ha insett angelägenheten av snabbast möjliga behandling
av sådana taxeringsbesvär, i avbidan på vilkas avgörande mål om brott
mot skattestrafflagen förklarats vilande. De förut omnämnda uttalandena
av förutvarande JO i denna fråga avsågo nämligen just ett fall, som på sin
tid handlagts av Psilander i egenskap av taxeringsintendent.

Även med beaktande av förhandenvarande balanssituation finner jag av
anförda skäl uppenbart, att Psilander genom det långvariga dröjsmålet med
avgivandet av de infordrade förklaringarna på ett allvarligt sätt åsidosatt
honom åliggande tjänsteplikt.

2) Handläggningen av målen rörande Sederblad

I fråga om handläggningen av målen mot Sederblad är följande utrett.

Efter en av taxeringsmyndigheterna under år 1945 verkställd granskning
av Sederblads inkomst av läkarpraktik under år 1943 blev denne för åren
1944 och 1945 på yrkande av Psilander i egenskap av taxeringsintendent
påförd vissa taxeringar av Jönköpings läns prövningsnämnd, varöver Sederblad
anförde besvär hos kammarrätten. I anslutning härtill blev Sederblad,
efter angivelse av Psilander, i början av år 1946 ställd under åtal för att
han med avseende å 1944 års allmänna självdeklaration gjort sig skyldig
till brott mot 2 § skattestrafflagen. Åtalet ogillades av underrätten. Sedan
åklagaren fullföljt målet till Göta hovrätt, blev detsamma den 19 mars
1947 förklarat vilande i avvaktan på laga kraft ägande utslag i målet rö -

277

rande 1944 års taxering. Efter det kammarrätten meddelat utslag i taxeringsmålen,
anfördes besvär över utslagen hos Kungl. Maj:t av såväl Sederblad
som Psilander i vad utslagen gått dem emot. Genom den 5 och den 6
oktober 1948 dagtecknade remisser från finansdepartementets regeringsrättsbyrå,
som inkommo till länsstyrelsen den 9 oktober 1948, anmodades
denna att över besvären inhämta vederbörandes förklaringar. Sederblad avgav
den 22 november 1948 infordrad förklaring, under det att Psilander
först den 2 februari 1954 återredovisade målen till länsstyrelsen, som samma
dag översände desamma till finansdepartementet, dit de inkommo den 4 i
samma månad. Den 3 mars 1954 meddelade regeringsrätten utslag i målen.
Sedan det vilandeförklarade åtalsmålet återupptagits i hovrätten, meddelade
denna utslag den 3 juli 1954, därvid hovrätten fastställde underrättens beslut
att ogilla åtalet.

Även om Psilanders dröjsmål — drygt fem år — med handläggningen
av besvärsmålen rörande Sederblad icke är fullt lika långvarigt som med
avseende å målen rörande Boström, lärer detsamma dock vara att bedöma
på väsentligen samma sätt som Psilanders handläggning av Boströmmålen.
Vad därom anförts äger således i tillämpliga delar giltighet även med avseende
å målen rörande Sederblad. Jag vill emellertid tillägga, att enligt
vad handlingarna utvisa någon särskild utredning icke synes ha företagits
under den tid handlingarna befunnit sig hos Psilander för förklaring, samt
att icke heller beträffande Sederblads mål avgivandet av de infordrade förklaringarna
innefattat någon tidsödande eller svår uppgift. Vidare må framhållas,
att en friande hovrättsdom på ett betydligt tidigare stadium givetvis
varit av synnerligen stor betydelse för Sederblad. Jag finner alltså, att
även dröjsmålet med avgivandet av förklaringar i Sederblads mål innefattat
åsidosättande av Psilander åvilande tjänsteplikt.

3) Handläggningen av målet rörande Boströms taxering till krigskonjunkturskatt
för år 1946

Vad angår Boströms taxering till krigskonjunkturskatt för år 1946, som
gällt ett förhållandevis stort skattebelopp, är upplyst, att Boström den 19
september 1947 till länsstyrelsen inkom med sina till kammarrätten ställda
besvär över taxeringen. Först den 24 april 1956 eller efter mera än åtta och
ett halvt år redovisades målen till kammarrätten. Efter det denna meddelat
beslut i målet den 26 oktober 1956 har Boström anfört besvär, som enligt
vad jag inhämtat den 21 januari 1958 avgjorts av regeringsrätten.

Anledningen till det avsevärda dröjsmålet — mera än åtta år — med
målets redovisning till kammarrätten, för vilket Psilander såsom chef för
taxeringssektionen bär ansvaret, har varit, att man velat avvakta laga kraft
ägande beslut i de ovan under l:o) omförmälda seriemålen rörande Boströms
taxeringar för tidigare år. Taxeringen till krigskonjunkturskatt för
år 1946 har emellertid uppenbarligen icke haft sådant samband med seriemålen,
att utgången av desamma behövt avvaktas för avgivandet av för -

278

klaring över Boströms besvär rörande skattetvisten om 1946 års krigskonjunkturskatt.
Hinder för en tidigare redovisning har alltså icke förelegat.
Icke heller sistnämnda skattetvist var av den komplicerade natur, att avgivandet
av förklaring var en tidsödande uppgift. Vid nu angivna förhållanden
och då skattetvisten rört ett betydande belopp samt Boström därför
haft ett starkt intresse av ett snabbt avgörande av skattetvisten, har
Psilander genom det långa dröjsmålet, för vilket godtagbar förklaring icke
finnes, på ett ytterst anmärkningsvärt sätt åsidosatt honom åliggande
tjänsteplikt att tillse att skattemålet handlagts utan oskäligt dröjsmål.

4) Handläggningen av målen rörande Petterssons taxeringar

Beträffande Petterssons taxeringar är följande utrett.

Pettersson åsattes genom beslut av Jönköpings läns prövningsnämnd
vid sammanträde den 27 och den 28 juni 1947 taxering till krigskon junkturskatt
för år 1946, varöver Pettersson anförde besvär i en den 31 juli 1947
till länsstyrelsen inkommen, till kammarrätten ställd skrift. Vidare påförde
samma prövningsnämnd den 2 april 1948 Pettersson för taxeringsåret 1946
skatt för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen.
Ytterligare beslöt samma prövningsnämnd den 30 juni 1949
angående Petterssons eftertaxering för inkomst och förmögenhet för åren
1944—1946 samt hans taxering år 1948, varöver Pettersson anförde besvär
i en till länsstyrelsen den 29 juli 1949 inkommen, till kammarrätten ställd
skrift. Först den 25 november 1955 blevo här angivna besvärsmål — rörande
1946 års krigskonjunkturskatt samt nyssnämnda eftertaxeringar m. m.
— av länsstyrelsen redovisade till kammarrätten, som meddelade utslag i
målen den 25 oktober 1956.

Åtgärden att sammankoppla handläggningen av målen vid den tidpunkt,
då de sistnämnda besvären inkommo, kan givetvis icke bliva föremål för
kritik. Det synes dock uppenbart, att krigskonjunkturskattemålets ålder
och angelägenheten av att snarast möjligt avveckla krisbeskattningen bort
föranleda särskild uppmärksamhet på möjligheten och nödvändigheten att
så snart sig göra låtit redovisa målen till kammarrätten. Som skäl för dröjsmålet
med målens redovisning — mera än sex år — har i huvudsak endast
anförts, att handlingarna i besvärsmålen måst vara tillgängliga vid utredning
av Petterssons taxeringar för åren 1950 och 1952. Anförda omständigheter
utgöra icke något godtagbart skäl för dröjsmål med målens redovisning,
eftersom behovet av upplysning ur akterna hade kunnat tillgodoses
genom rekvisition av handlingarna hos kammarrätten; än mindre utgöra
de något skäl för dröjsmål med redovisningen av målen till hösten 1955. Väl
kan vad som från Psilanders sida andragits som försvar för dröjsmålet för
honom ursprungligen ha framstått som ett bärande motiv för uppskov med
redovisningen av målen, men Psilander måste ha insett, att detta motiv med
tiden så förlorat i betydelse att det slutligen endast framstått som en förevändning
för målens ytterligare undanskjutande. Det må tilläggas, att

279

periodiciteten i taxeringsproeeduren visserligen stundom medför behov av
tillgång till tidigare års deklarationsmaterial men å andra sidan nödvändiggör
tillämpandet av arbetsmetoder, som tillförsäkra handläggningen av taxeringsfrågorna
en i möjligaste mån smidig gång. Bevakandet av att dessa
synpunkter riktigt avvägas, vilket icke minst av hänsyn till de skattskyldiga
tillhör de mera angelägna uppgifterna när det gäller besvärsprocessen i
skattemål, synes i förevarande fall ha i anmärkningsvärd grad eftersatts.
Ansvaret för målens handläggning har avilat Psilander, som genom att
dröja oskäligt länge med målens redovisning gjort sig skyldig till försummelse.

5) Handläggningen av Larssons ansökan om restitution av krigskonjunkturskatt Vad

angår Larssons anhållan om restitution av för år 1944 påförd krigskon
junkturskatt är upplyst, att detta ärende, som inkom till länsstyrelsen
den 10 oktober 1946, behandlats av länsprövningsnämnden först den 29
juni 1957, därvid nämnden på grundval av ett av taxeringsintendenten
framlagt förslag medgav restitution med 1 415 kronor 87 öre. Detta ärende
har, på sätt framgår av handlingarna, varit av enkel beskaffenhet och hade
bort kunna av taxeringsintendenten föreläggas prövningsnämnden under
år 1948. Dröjsmålet med ärendets behandling får anses anmärkningsvärt
icke endast med hänsyn till den orimliga utsträckningen i tiden — mera än
tio år — utan även på grund av att den skattskyldige avlidit, vilket förhållande
opåmint bort påkalla särskilt hänsynstagande, så att ärendet, som
var av enkel beskaffenhet, bragts till ett slut utan oskäligt dröjsmål. Att så
ej skett har, såsom framgår av utredningen, icke sin grund i ett ursäktligt
förbiseende, utan måste läggas Psilander till last såsom försummelse.

6) Handläggningen av Millers besvär om undanröjande av dubbeltaxering Vad

slutligen angår handläggningen av Millers besvär rörande dubbeltaxering
är följande utrett.

Miller anförde den 16 april 1951 besvär över ågången dubbeltaxering
år 1949. Efter viss komplettering blev ärendet genom en av dåvarande
landskamreraren Lundberg den 19 april 1951 dagtecknad remiss översänt
till taxeringsnämndsordföranden i Gränna stads taxeringsdistrikt för yttrande
inom åtta dagar. Handlingarna återredovisades till länsstyrelsen först
den 2 oktober 1956, varefter länsprövningsnämnden den 18 oktober 1956,
med bifall till Millers besvär, undanröjde en Miller i Gränna år 1949 åsatt

taxering.

Ad 1 1•

Det måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärt, att en skattskyldigs
begäran om undanröjande av en dubbeltaxering behandlas på sätt som
här skett. Dylika ärenden böra självfallet handläggas med största skyndsamhet,
och detta alldeles oavsett att den skattskyldige med de möjligheter
uppbördsförfattningarna erbjuda — såsom i förevarande fall synes ha

såsom

280

skett — må ha medgivits uppskov med erläggandet av den skatt, som obehörigen
påförts honom. Kravet på skvndsam handläggning i förevarande
fall har så långt ifrån beaktats, som beslut i ärendet fattats först sedan
skatten, enligt vad handlingarna härstädes synas ge vid handen, redan
preskriberats. Givetvis ligger en omedelbar anledning till dröjsmålet däri,
att — såsom Psilander framhållit — taxeringsnämndsordföranden icke återredovisat
ärendet till länsstyrelsen. Det är dock länsstyrelsen som ytterst
bär ansvaret för att där anhängiga ärenden handläggas på tillfredsställande
sätt. Det måste därför anses anmärkningsvärt, att effektiva åtgärder för
handlingarnas återställande till länsstyrelsen icke vidtagits. Av den förklaring
som taxeringsnämndsordföranden lämnat torde framgå, att sådana
åtgärder med säkerhet skulle ha lett till resultat.

När det gäller att bedöma vem som inom länsstyrelsen bär ansvaret för
berörda underlåtenhet — och därmed även för ärendets fördröjande — bör
beaktas, att fråga varit om extraordinära besvär enligt 123 § 2 mom. 1928
års taxeringsförordning samt att jämlikt 124 § samma förordning det ankommer
på länsstyrelsen att föranstalta om erforderlig utredning och därefter
överlämna ärendet till vederbörande prövningsnämnd eller kammarrätten.
Enligt vad Psilander synes vilja göra gällande, ha ärenden av ifrågavarande
art plägat handläggas av landskamreraren. Oavsett frågan i vad
mån landskamreraren må kunna anses delaktig i ansvaret för ärendets
handläggning, är emellertid tydligt, att ärendet tillhört och även diarieförts
å taxeringsavdelningen (taxeringssektionen) och att Psilander såsom chef
för denna varit den i första hand ansvarige. I enlighet härmed hade det
ålegat Psilander att tillse, att verksamma åtgärder vidtagits för ärendets
redovisning till länsstyrelsen samt för dess avgörande i vederbörlig ordning
långt tidigare än som nu skett eller först efter fem år. Sådan skyldighet
synes även ha åvilat honom på den grund, att han såsom den närmast under
landshövdingen ansvarige för taxeringsarbetets bedrivande bort inskrida
för att förhindra uppkomsten av företeelser inom länets taxeringsväsen av
det slag, varom här varit fråga. Likväl har Psilander helt litat till de rent
slentrianmässiga påminnelser, som automatiskt utgingo från expeditionen,
och synes ha vidtagit åtgärd för ärendets redovisning först hösten 1956 efter
dåvarande landskamrerarens bestämda anmodan därom, dock utan att lyckas
införskaffa handlingarna. Psilanders försumlighet med avseende å ärendets
handläggning måste betraktas såsom allvarlig ej minst ur synpunkten,
att den varit ägnad att undergräva respekten för ledningen av länets taxeringsväsen.

På sätt framgår av det anförda visar den företagna utredningen, att Psilander
i flera fall gjort sig skyldig till förfarande, som innefattat åsidosättande
av vad Psilander varit pliktig att iakttaga i sin tjänst som taxeringsintendent.
Vad Psilander härutinnan låtit komma sig till last utgör icke

281

enstaka företeelser eller eljest yttringar av speciella förhållanden. Tvärtom
framstå Psilanders försummelser som en fortsättning av vissa tidigare uppmärksammade,
här ovan omnämnda missförhållanden av principiellt likartat
slag — ehuru av icke fullt så anmärkningsvärd skärpa — som de nu
ifrågavarande. De här påtalade dröjsmålen kunna icke ursäktas av den
balanssituation som förelegat och äro alla av den beskaffenhet att de icke
heller i övrigt kunna godtagas från någon synpunkt.

Att Psilander vid ärendenas handläggning i stor utsträckning åsidosatt
intresset av att rimliga redovisningstider iakttagas, synes i viss mån ha sin
grund i en benägenhet hos honom att ”gå för djupt i målen” och att planlägga
arbetet på ett sätt, som innefattat alltför optimistisk uppfattning av
den utredningskapacitet som stått till förfogande. En dylik benägenhet
kan emellertid icke ursäkta så allvarliga åsidosättanden av de skattskyldigas
intressen, som de orimligt långa dröjsmålen inneburit. Den för Psilander
betecknande underskattningen av tidsfaktorn kan ha befrämjats av den
kända långsamheten i skatteprocessen, som på sina håll medverkat till inställningen
att redovisningen av skattemålen icke brådskade, eftersom
målen vid en tidigare redovisning ändock skulle ha blivit liggande i avvaktan
på föredragning. En sådan inställning, i den mån den funnits, kan självfallet
icke godtagas.

När det gäller frågan om vad som lagts Psilander till last i ärendet är
av beskaffenhet att böra beivras, måste hänsyn vidare tagas till att Psilander
uppenbarligen icke handlat i annat syfte än att åstadkomma ur hans
synpunkt bästa möjliga resultat. Även med skäligt hänsynstagande härtill
synas mig de upprepade dröjsmål med handläggningen av skatteärenden,
som Psilander låtit komma sig till last, vara av den långvarighet och innefatta
ett sådant åsidosättande av tillbörlig hänsyn till enskildas berättigade
intressen, att försummelserna måste betraktas såsom mycket allvarliga.
Härtill kommer, att Psilander icke låtit sig rätta av tidigare erinringar mot
dröjsmål från hans sida med avseende å handläggningen av taxeringsmål
i anledning av klagomål från skattskyldiga. I ärendet är också upplyst, att
Psilander vid flera tillfällen erinrats om att eftersläpning av taxeringsmål
icke finge förekomma. Med hänsyn till vikten från allmän synpunkt av
bevarat förtroende för taxeringsmyndigheterna framstår det vidare som
i hög grad angeläget att med kraft inskärpa, att taxeringstjänstemännen
icke få åsidosätta kravet på att taxeringsmålen handläggas utan oskäligt
dröjsmål, och att gränsen för vad som kan godtagas måste sättas så, att hos
de rättssökande icke uppkommer föreställningen att det allmänna begagnar
sin ställning till att trötta ut de klagande med orimligt uttänjd processföring
eller eljest till att använda tidsmomentet för att ernå fördelar av processtaktisk
eller annan art.

Under åberopande av det anförda beslutar jag, att åtal skall väckas mot
Psilander. Åtalet skall avse följande förhållanden.

282

1) Psilander har i egenskap av taxeringsintendent haft att i anledning
av den 12 juli 1948 dagtecknade, till länsstyrelsen den 14 i samma månad
inkomna remisser från finansdepartementet avgiva förklaring över de besvär,
som Boström hos Kungl. Maj:t anfört över kammarrättens utslag
den 4 mars 1948 angående följande honom ågångna taxeringar, nämligen
eftertaxeringar till kommunal inkomstskatt m. m. och till krigskonjunkturskatt
för år 1942 samt taxering till krigskonjunkturskatt för år 1943, ävensom
inkomma med samtliga till målen hörande handlingar. Psilander, som
avgivit de infordrade yttrandena först den 30 juni 1955, har eftersatt sin
skyldighet att tillse, att målen — tillika med samtidigt handlagda, av Psilander
fullföljda mål rörande Boströms eftertaxering till kommunal inkomstskatt
m. m. för åren 1938—1941 samt till krigskonjunkturskatt för år 1941
— redovisats inom tillbörlig tid efter det remisserna överlämnats till honom
för besvarande.

2) Psilander har i egenskap av taxeringsintendent haft att i anledning
av en den 5 oktober 1948 dagtecknad, till länsstyrelsen den 9 i samma
månad inkommen remiss från finansdepartementet avgiva förklaring över
de besvär, som Sederblad hos Kungl. Maj:t anfört över kammarrättens
utslag den 17 juni 1948 angående hans taxering år 1944 ävensom inkomma
med samtliga till målet hörande handlingar. Psilander, som avgivit förklaringen
först den 2 februari 1954, har eftersatt sin skyldighet att tillse, att
målet — tillika med ett samtidigt handlagt, av Psilander fullföljt mål angående
Sederblads taxering år 1945 — redovisats inom tillbörlig tid efter det
remissen överlämnats till honom för besvarande.

3) Psilander har i egenskap av taxeringsintendent haft att avgiva förklaring
över de besvär som hos kammarrätten anförts av Boström över Jönköpings
läns prövningsnämnds beslut den 30 juni 1947 angående Boströms
taxering till krigskonjunkturskatt för år 1946. Förklaringen avgavs av Villner
den 24 april 1956. Psilander har med avseende å detta skattemål eftersatt
honom såsom taxeringsintendent åvilande skyldighet att tillse, att förklaringen
avgavs inom tillbörlig tid.

4) Psilander har i egenskap av taxeringsintendent haft att avgiva förklaring
över de besvär som hos kammarrätten anförts av Pettersson över Jönköpings
läns prövningsnämnds beslut dels vid sammanträde den 27 och den
28 juni 1947 angående Petterssons taxering till krigskonjunkturskatt för år
1946 och dels den 30 juni 1949 angående Petterssons eftertaxering för åren
1944—1946 och hans taxering år 1948. Förklaringarna avgå vos av Villner
den 25 november 1955. Psilander har med avseende å dessa skattemål eftersatt
honom såsom taxeringsintendent åvilande skyldighet att tillse, att förklaringarna
avgå vos inom tillbörlig tid.

5) Psilander har i egenskap av taxeringsintendent haft att efter verkställd
utredning avgiva yttrande angående Larssons den 10 oktober 1946
till länsstyrelsen inkomna anhållan om restitution av år 1944 påförd krigs -

283

konjunkturskatt. Sedan yttrande avgivits den 26 juni 1957, avgjordes ärendet
av prövningsnämnden den 29 juni 1957. Psilander har eftersatt sin
skyldighet att inom tillbörlig tid till prövningsnämnden avgiva yttrande i
ärendet.

6) Psilander har i egenskap av taxeringsintendent haft att tillse, att utredning
verkställdes och att förslag avgavs rörande Millers den 16 april
1951 till länsstyrelsen inkomna besvär över honom ågången dubbeltaxering
år 1949. Ärendet avgjordes av prövningsnämnden den 18 oktober 1956.
Psilander har försummat att i enlighet med honom såsom taxeringsintendent
åvilande tjänsteplikt vidtaga effektiva åtgärder för att ärendet, efter
remiss till taxeringsnämndsordföranden, återställts till länsstyrelsen och
företagits till avgörande inom tillbörlig tid.

Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel.

Göta hovrätt yttrade i dom den 3 december 1958 följande.

Psilander har i fråga om de med åtalspunkterna 1)—5) avsedda gärningarna
vitsordat de angivna faktiska förhållandena och vidgått, att förklaringarna
respektive yttrandet icke avgivits inom skälig tid, men bestritt
ansvar härför och andragit, bland annat: Länsstyrelsen hade länge förgäves
sökt utverka erforderlig personalförstärkning, och anhopningen av arbetsuppgifter
på taxeringsavdelningen hade ökat mycket svårt. Under press av
arbetsbördan hade han därför måst inskränka den på honom ankommande
fiskaliska verksamheten. Ett betydande antal reservationsvis framställda
yrkanden hade årligen måst avskrivas. För att undgå eftersläpning hade
han i första hand ägnat sig åt arbetet med mål, anhängiga hos prövningsnämnden,
och därjämte sökt hindra, att antalet balanserade mål hos skattedomstolama
ökat. Den balans, som uppkommit, hade främst omfattat mål
hos skattedomstolama. Han hade knappast under någon del av året haft
den arbetsro, som erfordrats särskilt i sådana mål, i vilka han haft att förebringa
egen utredning och bevisning. Omfattningen av det arbete, som utförts
i målen, kunde numera icke med säkerhet tillfullo utrönas. Säkerligen
hade särskilda i målen uppkomna frågor varit föremål för överläggningar,
studium eller undersökningar utan att det framginge av handlingarna. Antalet
slut redovisade mål hade icke något år varit ringa. De största och till
synes besvärligaste målen hade dock fatt anstå. Han hade icke handlat i
annat uppsåt än att hålla balansens storlek siffermässigt inom skäliga gränser.
Det huvudsakliga ansvaret för uppkomna dröjsmål åvilade honom.
Länsstyrelsen hade emellertid genom sin ringa aktivitet givit honom indirekt
stöd för uppfattningen att avarbetningen av de äldsta målen finge ske
i den mån det löpande arbetet medgåve. En tidigare redovisning av dessa
mål skulle ha medfört en förskjutning till nackdel för andra mål.

Vidkommande den under åtalspunkten 6) upptagna gärningen har Psilander
bestritt ansvar och uppgivit: Någon försummelse, för vilken han

284

hade att svara, hade icke förelupit. Enligt 93 § femte stycket äldre taxeringsförordningen
hade landskamreraren att sörja för införskaffande av
erforderliga yttranden över besvär, anförda hos prövningsnämnden. Detta
stadgande hade i länet tillämpats även i fall, då det varit ovisst huruvida
länsprövningsnämnden eller — såsom i förevarande fall — mellankommunala
prövningsnämnden skulle fatta beslut. Ärendet rörande Millers besvär
hade av dåvarande landskamreraren remitterats till vederbörande taxeringsnämnds
ordförande. Med föranledande av dröjsmål med att återredovisa
ärendet till länsstyrelsen hade under vart och ett av åren 1952—1954 till
taxeringsnämndsordföranden utgått påminnelse från länsstyrelsen. Påminnelserna
torde ha skett rutinmässigt. Vid överläggningar mellan landskamreraren
och Psilander sommaren 1956 hade på Psilanders förslag bestämts,
att Psilander skulle avlåta skriftlig påminnelse och att, om påminnelsen
icke föranledde redovisning inom en vecka, landskamreraren skulle telefonledes
erinra taxeringsnämndens ordförande om saken. Psilander hade i enlighet
härmed avlåtit dylik påminnelse. Bestämmelsen i 124 § äldre taxeringsförordningen
innebure icke, att den landskamreraren åvilande skyldigheten
att införskaffa yttranden överförts på taxeringsintendenten. Nyssnämnda
skriftliga påminnelse hade underskrivits av Psilander, trots att
dylika allvarliga påminnelser om remissvar i prövningsnämndsmål brukade
göras av landskamreraren. Det åvilade ytterst landskamreraren att tillse,
att yttrande inkomme. Psilander hade icke haft tillgång till vare sig besvärsskriften
eller handlingarna och hade därför icke kunnat ingripa för
att få en rättelse till stånd.

Frågor om dröjsmål med avgivande av yttranden och vidtagande av
andra åtgärder i taxeringsmål hos länsstyrelsen ha tidigare behandlats av
JO dels — på sätt framgår av dennes ämbetsberättelse 1950 — i en den
12 december 1949 till Konungen avlåten framställning angående åtgärder
för åstadkommande av snabbare behandling och avgörande av vissa taxeringsmål
och dels i skrivelser till chefen för inrikesdepartementet och till
länsstyrelsen den 31 maj 1951 i anledning av klagomål av en läkare. JO
har därvid, sedan Psilander jämte andra avgivit yttranden, i båda fallen
erinrat om angelägenheten av att taxeringsbesvär insändas utan dröjsmål.

Utredningen i målet giver vid handen att taxeringsavdelningen haft en
mycket betydande arbetsbörda. Omläggningen av uppbördssystemet, ansvällningen
av deklarationsmaterialet, den ökande besvärsfrekvensen och
utvecklingen på skatteområdet i övrigt ha i förening med behovet av effektiv
deklarationskontroll bidragit till en kompilering av arbetsförhållandena
och ställt stora krav på personalens förmåga att bemästra arbetsuppgifterna.
Även med beaktande av dessa svårigheter och den uppkomna målbalansen
måste det dock anses ha ålegat Psilander att tillse, att skattemålen
i görligaste mån företogos till handläggning utan oskäligt dröjsmål, och att

285

icke eftersätta tillbörlig hänsyn till viktiga enskilda intressen. Särskilt i
fall, då den skattskyldige blivit dubbeltaxerad eller stått under åtal, vars
utgång varit beroende av skatteärendet, har en skyndsam handläggning
varit påkallad. Om en skattetvist rört ett betydande belopp, har kravet på
ett snabbt avgörande jämväl bort beaktas.

Psilander måste — icke minst med hänsyn till JO:s förut omnämnda uttalanden
1949 och 1951 — ha insett angelägenheten av en snabb behandling
av skattemålen.

I målet är beträffande åtalspunkterna 1) och 2) upplyst: Boström blev
i början av år 1944 ställd under åtal för att han i sin år 1942 avgivna allmänna
självdeklaration lämnat oriktiga uppgifter, ägnade att leda till för
låg taxering. Åtalsmålet förklarades i april 1944 vilande i avbidan på laga
kraft ägande beslut angående Boströms taxering år 1942. Enligt beslut av
riksåklagarämbetet i januari 1957 blev åtalet nedlagt, och målet avskrevs
därefter från vidare handläggning. — Sederblad åtalades i början av år
1946 vid häradsrätt för att han med avseende å sin år 1944 avgivna allmänna
självdeklaration gjort sig skyldig till brott mot 2 § skattestrafflagen.
Åtalet ogillades av häradsrätten. Sedan åklagaren fullföljt talan mot häradsrättens
utslag, förklarade vederbörande hovrätt i mars 1947 målet vilande
i avvaktan på laga kraft ägande utslag i målet rörande 1944 års taxering.
Hovrätten meddelade utslag den 3 juli 1954 och fann därvid icke skäl att
göra ändring i det slut, häradsrättens utslag innehåller.

De under åtalspunkterna 1) och 2) angivna målen ha, trots att de bort
handläggas med förtur, kommit att i de avseenden åtalet gäller behandlas
betydligt senare än övriga mål. För Psilander ha oöverkomliga hinder icke
förelegat att vidtaga erforderliga åtgärder långt tidigare än som skett.

Boströms i åtalspunkten 3) omtalade taxering till krigskonjunkturskatt
för år 1946 gällde ett så betydande belopp, att Psilander bort ombesörja
att målet rörande denna taxering redovisats till kammarrätten avsevärt
tidigare än som skett. Möjlighet därtill har funnits.

Som skäl för dröjsmålet med redovisningen till kammarrätten av målen
rörande Petterssons taxeringar — åtalspunkten 4) — har Psilander i huvudsak
anfört, att handlingarna i samma mål måst vara tillgängliga vid utredningen
av Petterssons taxeringar för åren 1950 och 1952. Behovet av upplysning
ur de äldre akterna hade emellertid kunnat tillgodoses genom att
handlingarna tillfälligt rekvirerats hos kammarrätten. Vad Psilander enligt
det förestående anfört utgör således icke något godtagbart skäl för ett
dröjsmål av betydenhet med redovisningen till kammarrätten, och än mindre
för ett så långvarigt dröjsmål som det inträffade. Ej heller i övrigt föreligga
skäl, som kunna göra detta försvarligt.

Ärendet angående Larssons under åtalspunkten 5) omförmälda ansökan
om restitution av krigskonjunkturskatt har icke varit av så invecklad beskaffenhet,
att Psilander kan ha varit i behov av något mera betydande

286

anstånd med sin ifrågavarande befattning därmed. Dessutom har Psilander
bort särskilt beakta att Larsson år 1947 avlidit. Att Psilander icke tagit
hänsyn härtill har, såsom framgår av utredningen, icke sin grund i ett ursäktligt
förbiseende. Några bärande skäl för det förelupna dröjsmålet ha
icke förelegat.

Genom de långvariga dröjsmålen med avgivande av de infordrade förklaringarna
— åtalspunkterna 1)—4) — och yttrandet — åtalspunkten 5)
— har Psilander åsidosatt honom åliggande tjänsteplikt. Han är därigenom
förvunnen till ansvar för tjänstefel.

Millers under åtalspunkten 6) angivna begäran om undanröjande av dubbeltaxeringen
borde med hänsyn till ärendets beskaffenhet ha handlagts
med största skyndsamhet. Ärendet har — enligt vad som upplysts — tillhört
taxeringsavdelningen och blivit där diariefört. Handläggningen av
ärendet har därför ytterst ankommit på Psilander. Oavsett att ärendet till
sin natur varit mellankommunalt, har länsstyrelsen — efter föregående utredning
— hänskjutit detsamma till länsprövningsnämnden, som omsider
prövat detsamma. Änskönt ansvar för ärendets behandling i viss del må
ha åvilat landskamreraren, måste — med hänsyn särskilt till de i 1928 års
taxeringsförordning och i länsstyrelseinstruktionen angivna föreskrifterna
rörande taxeringsintendentens skyldigheter — Psilander anses ha varit ansvarig
för ärendets handläggning. I enlighet härmed har det ålegat honom
att tillse, att ärendet ej blivit under lång tid lämnat utan effektiv åtgärd för
dess slutliga behandling. Då han försummat sin skyldighet härutinnan, finner
hovrätten honom icke heller i förevarande del av målet kunna undgå
ansvar för tjänstefel.

Vid straffmätningen bör beaktas, att den tillgängliga arbetskraften på
taxeringsavdelningen icke svarat mot arbetsmängden och att Psilander
uppenbarligen icke handlat i annat syfte än att åstadkomma enligt hans
bedömande bästa möjliga resultat.

Hovrätten dömer Psilander jämlikt 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 30 dagsböter å 25 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

287

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar och
andra uttalanden

1. Innebörden av regeln i 4 § tredje stycket expropriationslagen
om att, då rätt till expropriation blivit sökt, tillfälle skall
lämnas bland andra fastighetens ägare att yttra
sig över ansökningen

I 4 § tredje stycket lagen den 12 maj 1917 om expropriation stadgas att,
då rätt till expropriation blivit sökt, tillfälle skall lämnas fastighetens
ägare och innehavare så ock annan, som kan av expropriationen lida men,
att avgiva yttrande, huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande
är med särskild olägenhet förenat, eller annan lämplig mark kan
med mindre olägenhet tagas i anspråk, eller eljest något är att erinra i
anledning av ansökningen.

Hos Kungl. Maj:t anhöll Tore kommun, i enlighet med kommunalfullmäktiges
beslut den 9 mars 1957, om tillstånd att expropriera ett område
om 2 377 m2 av fastigheten Töre 44 i kommunen. Till stöd för ansökningen
åberopades — förutom utdrag ur fullmäktiges protokoll — karta, äganderättsbevis,
utdrag ur fastighetsregistret och en av distriktslantmätaren

K. E. Sandström upprättad redogörelse för verkställd utredning om expropriationsanledning
förelåge. Av sistnämnda redogörelse framgick, bland
annat, att fastigheten ägdes till hälften vardera av Karl Rönnquist och
Signe Björkman, att ägarna voro bosatta å annan ort, den förre i Avesta
och den senare i Chicago, U.S.A., samt att Signe Björkman och hennes
make uppdragit åt hemmansägaren J. W. Lind att företräda dem beträffande
fastigheten.

Genom remiss den 28 maj 1957 anmodade Kungl. Maj:t länsstyrelsen i
Norrbottens län att lämna tillfälle åt vederbörande ägare att avgiva yttrande
över expropriationsansökningen och att inkomma med utlåtande. I
anledning därav utfärdade länsstyrelsen en den 5 juni 1957 dagtecknad
kungörelse rörande ansökningen med upplysning att vederbörande ägare
och innehavare av mark, som berördes av den ifrågasatta expropriationen,
så ock annan, som därav kunde lida men, hade tillfälle att inom tjugu
dagar från den 5 juni 1957 inkomma till landskansliet med yttrande över
framställningen, under vilken tid handlingarna i ärendet skulle hållas tillgängliga
å landsfiskalskontoret i Töre. Kungörelsen infördes i två ortstidningar
— Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren — samt
i länskungörelserna, varjämte kungörelsen anslogs i Töre kyrka den 10
juni 1957.

Med utlåtande den 13 november 1957, däri länsstyrelsen sade sig icke
ha något att erinra mot bifall till framställningen, återställdes ansöknings -

288

handlingarna till kommunikationsdepartementet ”med publikationsbevis
jämte yttranden av överlantmätaren samt länsarkitekten och vägförvaltningen
i länet”.

Sedan även byggnadsstyrelsen efter hörande av byggnadsnämnden i
Töre kommun avgivit infordrat utlåtande, fann Kungl. Maj:t genom resolution
den 10 januari 1958 — efter antecknande att länsstyrelsen överlämnat
”handlingar, utvisande att ägare och innehavare av mark, som av
den ifrågasatta expropriationen beröres, så ock annan, som därav kan lida
men, beretts tillfälle att avgiva yttrande över ansökningen” — jämlikt 1 §
punkt 16 expropriationslagen gott meddela kommunen rätt att, för säkerställande
av att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar, expropriera förenämnda mark.
Tillika föreskrevs, att det skulle åligga kommunen att inom ett år fullfölja
frågan genom ansökning om stämning till domstol vid äventyr att expropriationsrätten
upphörde.

I en den 17 mars 1958 hit inkommen klagoskrift påtalade advokaten
Torsten Ljungquist i egenskap av ombud för Rönnquist, att expropriationstillståndet
meddelats utan att Rönnquist underrättats om expropriationsansökningen
eller eljest haft kännedom om vad som i det hänseendet förekommit.
Med anledning därav ifrågasatte Ljungquist, om icke vid ärendets
behandling förelupit fel av beskaffenhet att föranleda ansvar. Därest emellertid
myndigheterna förfarit riktigt, syntes erforderligt med en lagändring
i syfte att bereda ökat skydd för enskild rätt i de hänseenden, varom här
vore fråga.

I infordrat yttrande vitsordade länsstyrelsen — efter en redogörelse för
ärendets handläggning — att ägarna av fastigheten icke personligen delgivits
den av länsstyrelsen utfärdade kungörelsen. Trots att uttrycklig
föreskrift om sättet för delgivning av expropriationsansökan icke funnes i
expropriationslagen, ansåge länsstyrelsen emellertid, att fastighetsägare om
möjligt borde delgivas ansökan om expropriation genom rekommenderad
försändelse. Att länsstyrelsen i detta fall vid utfärdandet av kungörelsen
icke försökt att genom brev underrätta fastighetsägarna om kommunens
framställning syntes ha berott på ett förbiseende, som icke observerats vid
ärendets överlämnande till Kungl. Maj:t. Av utredningen i ärendet framginge
emellertid, att kommunens behov av ifrågavarande mark för tätbebyggelse
ådagalagts. Med hänsyn därtill torde ett bestridande från Rönnquist
icke ha medfört en annan utgång av ärendet.

Efter remiss med anmodan att — mot bakgrunden av omständigheterna
i det föreliggande fallet — till mig avgiva yttrande i fråga om den praxis,
som inom kommunikationsdepartementet följdes med avseende å sättet för

289

delgivning av expropriationsansökning med vederbörande ägare, därvid av
yttrandet borde framgå huruvida lagändring eller skärpning av praxis
kunde anses påkallad, inkom expeditionschefen i nämnda departement med
sådant yttrande. I detta meddelade expeditionschefen, att departementet
vid tillämpning av förenämnda stadgande i 4 § tredje stycket expropriationslagen
regelmässigt krävde åtminstone ett underrättelseförfarande från
länsstyrelsernas sida, som innebure dels offentlig kungörelse innehållande
uppgift om de registerfastigheter ansökningen om expropriation avsåge,
dels ock meddelande till varje berörd markägare med känd inrikes adress,
i regel genom rekommenderat brev, i vissa fall genom stämningsman. Att
endast offentlig kungörelse men icke personlig underrättelse förekommit i
nu ifrågavarande ärende innebure sålunda ett avsteg från eljest följd praxis,
vilket genom ett beklagligt förbiseende icke uppmärksammats. Anledning
till lagändring eller åtgärder rörande av departementet tillämpad praxis
syntes expeditionschefen icke föreligga.

Klaganden inkom med påminnelser.

I ärendet tog jag tillika del av handlingarna till Kungl. Maj:ts ovannämnda
resolution den 10 januari 1958.

Vid prövning av klagomålen den 26 juli 1958 gjorde jag följande uttalanden.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen skall fastighetsägaren beredas
tillfälle att yttra sig över ansökning om expropriation. Expropriationslagen
innehåller dock icke några detaljerade regler beträffande formerna
för fastighetsägarens hörande, utan har utformningen av förfarandet härutinnan
överlåtits åt myndigheternas bedömande i det särskilda fallet.

Den kommitté, genom vilken det ursprungliga förslaget till gällande expropriationslag
utarbetades, uttalade (se prop. nr 95/1916 s. 54 o.f.), att
det knappast vore möjligt att meddela några för alla fall lika regler om
huru sakägarna skulle höras. Utan tvivel vore det önskvärt att de, så långt
lämpligen kunde ske, genom direkt delgivning av ansökningshandlingarna
var för sig erhölle anmaning att bevaka sina intressen. Men om sakägarnas
antal vore mycket stort och sådant därför icke läte sig göra utan oskälig
kostnad och tidsutdräkt, finge man för delgivningen anlita offentlig kungörelse.
Huruvida den ena eller den andra utvägen borde väljas bestämdes
bäst efter förhållandena i det särskilda fallet. De expropriationsärenden, av
vilka kommittén tagit del, hade givit kommittén den uppfattningen att
personlig delgivning förekomme i så stor utsträckning som gärna kunde
anses möjligt.

Departementschefen, dåvarande statsrådet Hasselrot, fann i likhet med

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till lf)f/9 års riksdag.

290

kommittén, att några mera detaljerade föreskrifter om det sätt, varpå sakägarna
skulle höras, icke lämpligen kunde meddelas i lag. Han ansåg visserligen
delgivning av ansökningshandlingarna med sakägarna var för sig
vara den bästa formen. Att alltid iakttaga detta förfarande vore emellertid
omöjligt. I vissa fall måste man nöja sig med att under viss tid hålla handlingarna
tillgängliga för sakägarna å lämplig plats samt genom offentlig
kungörelse giva dem meddelande härom (se prop. nr 95/1916 s. 56).

I förevarande ärende är utrett, att åtgärd för att bringa expropriationsansökningen
till intressenternas kännedom vidtagits endast genom offentligt
kungörande; personlig underrättelse till fastighetsägarna om expropriationsansökningen
har däremot icke förekommit.

Av de återgivna uttalandena från lagens förarbeten framgår tydligt, att
det från lagstiftarnas sida förutsatts, att i ett fall sådant som det förevarande
med endast två kända sakägare personlig delgivning av ansökningshandlingarna
med sakägarna skolat ske. Statsmakternas inställning
till hithörande spörsmål har måhända klarast kommit till uttryck i 20 § i
1943 års vägstadga, däri föreskrives att envar ägare av fastighet, över
vilken allmän väg skall framdragas, skall, därest han är känd och inom
riket boende, genom rekommenderad försändelse underrättas om bland
annat upprättad arbetsplan, om vad av hans mark, som tages i anspråk för
vägen, om att lagakraftägande beslut om fastställd arbetsplan medför skyldighet
att upplåta marken till väghållaren mot ersättning och om den tid
inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna.

Mot bakgrunden av vad nu sagts finner jag det uppenbart, att i detta
fall — för att tillgodose syftet med stadgandet i 4 § tredje stycket expropriationslagen
— även personlig delgivning av kungörelsen och ansökningshandlingarna
bort ske med Rönnquist och med Signe Björkmans ombud i
Sverige. Särskilt i ett fall som det förevarande, där fråga var om att expropriera
ett litet tomtområde om 2 377 nr ”för att säkerställa att mark
på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse” och man alltså hade att
räkna med möjligheten att även andra markområden kunde användas för
bebyggelsen, var det av intresse att höra markägarnas synpunkter. Det av
länsstyrelsen valda delgivningsförfarandet var icke ägnat att tillgodose
detta behov och måste därför anses synnerligen olämpligt.

Som emellertid expropriationslagen saknar uttryckliga bestämmelser om
sättet för delgivning samt det av länsstyrelsen tillämpade förfarandet i
detta hänseende måste komma till användning i vissa expropriationsfall,
finner jag länsstyrelsens handläggning av denna sak — ehuru uppenbart
otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt — icke vara av beskaffenhet
att kunna läggas vederbörande tjänstemän vid länsstyrelsen till last såsom
tjänstefel.

Av samma skäl kan det icke heller läggas den tjänsteman, som berett och
föredragit ärendet inom kommunikationsdepartementet, till last såsom

291

tjänstefel, att han icke föranstaltat om personlig delgivning med ägarna.
Jag kan dock icke underlåta att framhålla, att jag finner det synnerligen
anmärkningsvärt att ett dylikt ”förbiseende” kunnat inträffa. I detta fall
förefanns, såsom nämnts, ett påtagligt behov av att höra ägarnas synpunkter
— distriktslantmätaren hade nämligen i sin redogörelse uttalat att
det inom den vidsträckta kyrkbyn givetvis fanns möjligheter att genom
planändring erhålla tomtplatser på fler ställen — och detta hade bort fästa
vederbörandes uppmärksamhet på det förhållandet att ägarna icke yttrat
sig över ansökningen och anledningen härtill. Om inte förr borde förhållandet
ha uppmärksammats vid uppsättandet av förslag till Kungl. Maj:ts
resolution, däri uttryckligen angives att ägare och innehavare av mark, som
beröras av den ifrågasatta expropriationen, beretts tillfälle att avgiva yttrande.
Resolutionens uttalande om att tillfälle beretts ägarna att yttra sig
framstår nämligen — då det icke utan vidare kan förutsättas att personer,
bosatta i Avesta och Chicago, läsa kungörelser i norrbottenstidningar —
såsom ett så inadekvat uttryck för de verkligen vidtagna åtgärderna, att
vederbörande tjänsteman åtminstone vid utformningen av nämnda uttalande
bort ha kommit att tänka på att det tillämpade delgivningsförfarandet
var otillfredsställande.

Jag har i anledning av det inträffade övervägt att hos Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring av expropriationslagen, att däri upptoges ett
uttryckligt stadgande av innebörd att, i fall som det nu förevarande, sakägare
skulle personligen delgivas underrättelse om expropriationsansökning.
Expeditionschefen i kommunikationsdepartementet har emellertid i sitt yttrande
upplyst, att departementet vid tillämpning av stadgandet i 4 § tredje
stycket expropriationslagen regelmässigt kräver åtminstone ett underrättelseförfarande
från länsstyrelsernas sida, som innebär dels offentlig kungörelse
innehållande uppgift om de registerfastigheter ansökningen om expropriation
avser, dels ock meddelande till varje berörd markägare med
känd inrikes adress, i regel genom rekommenderat brev, i vissa fall genom
stämningsman. Angivna praxis synes mig fylla de krav man kan ställa på
ett ändamålsenligt underrättelseförfarande. Vid sådant förhållande och då
man icke torde behöva räkna med ett upprepande av det inträffade, synes
någon lagändring icke påkallad.

Med dessa uttalanden, vilka upptogos i en till expeditionschefen i kommunikationsdepartementet
avlåten skrivelse och jämväl delgåvos länsstyrelsen
i Norrbottens län, ansåg jag mig kunna låta bero vid vad i saken
förevarit.

292

2. Om anställningsförhållandena för extra polisman, beträffande
vilken tvivel uppkommit huruvida hans medborgerliga inställning
är sådan, att han kan antagas komma att städse
tillförlitligen fullgöra sin tjänsteplikt

Av handlingarna i ett genom klagomål av en extra poliskonstapel i Stockholm
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I ett till ÖÄ den 23 april 1956 avgivet förslag angående tillsättning av
vissa tjänster såsom poliskonstapel i lönegrad Ca 15 anförde polismästaren
Erik Ros beträffande klaganden — vilken är född år 1917 och som antogs
såsom extra poliskonstapel i Stockholms polisdistrikt från och med den
3 december 1945 — att utredning om klagandens lämplighet för ordinarie
befattning påginge, varför klaganden icke föresloges till erhållande av sådan
befattning. Genom beslut den 30 juni 1956 förordnade ÖÄ — som samtidigt
tillsatte ett antal befattningar som förste poliskonstapel i lönegrad Ca 17
— att en av tjänsterna som poliskonstapel i lönegrad Ca 15 tillsvidare
skulle hållas vakant i anledning av viss prövning beträffande klaganden.

Över ÖÄ:s beslut den 30 juni 1956 angående tillsättning av befattningar
som förste poliskonstapel anfördes besvär av bland andra klaganden. I ett
den 16 februari 1957 till ÖÄ avgivet yttrande över dennes besvär anförde
Ros följande.

Genom ämbetsskrivelse den 2 april 1948 från inrikesdepartementet till
samtliga länsstyrelser hade Kungl. Maj:t föreskrivit, att endast sådana
personer, som erhållit goda vitsord om sin allmänna lämplighet och befunnits
ha en sådan inställning till vår demokratiska samhällsordning att de
kunde förväntas under alla förhållanden komma att tillförlitligen fullgöra
sin tjänsteplikt, borde vid nyanställning godtagas som polismän. Vid den
undersökning, som i huvudsaklig överensstämmelse med dessa grunder
verkställts före klagandens anställning vid poliskåren, hade icke framkommit
någon omständighet, som borde utesluta honom därifrån. Under årens
lopp hade emellertid vid skilda tillfällen olika omständigheter kommit till
Ros’ kännedom, vilka sammantagna grundat den bestämda uppfattningen
hos Ros att klaganden icke hade sådan inställning till vår samhällsordning,
som ovan angivits. Han hade därför icke blivit av Ros förordnad att vara
tillförordnad konstapel, ehuru han stått i tur därtill enligt sin tjänsteålder.
Han kunde därför icke heller av Ros förordas till erhållande av ordinarie
befattning såsom poliskonstapel i Ca 15 och än mindre såsom förste poliskonstapel
i Ca 17.

Under förmälan tillika, att klaganden icke tidigare anfört besvär över att
han blivit förbigången, avstyrkte därför Ros bifall till de anförda besvären.

Jämväl direktionen för Stockholms stads rätts- och polisväsen samt ÖÄ
avstyrkte i yttranden den 27 mars respektive den 11 april 1957 bifall till
besvären under hänvisning till Ros’ yttrande. Direktionen uttalade därjämte,
att den icke heller kunde förorda klaganden till erhållande av den
tjänst såsom poliskonstapel i lönegrad Ca 15, som hållits vakant i avbidan

293

på viss utredning angående klagandens lämplighet som ordinarie befattningshavare.

Genom beslut den 27 september 1957 fann Kungl. Maj:t, såvitt angick
klagandens besvär, dessa icke föranleda någon åtgärd.

Den poliskonstapelstjänst, som enligt vad ovan sagts hållits vakant, tillsattes
av ÖÄ den 7 december 1957 med annan person än klaganden.

Det må vidare här anmärkas, att klaganden med stöd av övergångsbestämmelserna
till 1954 års polislönereglemente kvarstod å äldre tjänstereglemente
intill den 1 januari 1956, från och med vilken dag han är underkastad
polislönereglementets bestämmelser.

I en den 29 januari 1957 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
bland annat följande: Trots elva års tjänstgöring vore klaganden fortfarande
extra poliskonstapel. Något besked om orsaken till att han förbigåtts
hade klaganden aldrig erhållit. Antydningsvis hade han dock erfarit,
att förhållandet kunde äga samband med att han år 1947 företagit en
semesterresa till Finland i sällskap med en kollega, vilken sedermera misstänkts
för kommunistiska sympatier och avskedats. Klaganden hade emellertid
icke delgivits misstankar om att han skulle ha gjort sig skyldig till
något otillbörligt. Då han likväl blivit förbigången i tjänsten, torde detta ej
kunna förklaras på annat sätt än att det uppstått tvivel om hans medborgerliga
pålitlighet. Han ville därför försäkra, att han aldrig företagit sig
något, som varit ägnat att uppväcka sådant tvivel. Han varken vore eller
hade varit kommunist. Även om vederbörande hade fått den uppfattningen
att klaganden icke vore pålitlig, hade handläggningen av hans fall varit
huvudlös. Ur samhällets synpunkt borde det nämligen ha varit betänkligt
att — i all synnerhet under de känsliga efterkrigsåren — i ordningsmakten
kvarhålla en person, som ansåges opålitlig. Och ur hans egen synpunkt som
anställd måste han finna det vara oförsvarligt, att man läte honom gå kvar
i tjänsten under åratal med risk att bli avskedad vid en tidpunkt, då han
med hänsyn till sin ålder hade svårighet att byta yrke. Han hemställde
därför, att JO måtte låta utröna hans lämplighet för ordinarie tjänst, samt
yrkade att — därest han icke befunnes olämplig — han måtte erhålla
tjänst som förste poliskonstapel i enlighet med den turordning som skulle
ha gällt, om han ej blivit förbigången. Tillika hemställde han om gottgörelse
för lidna ekonomiska förluster.

Det må här anmärkas, att den polisman som var placerad i tjänsten närmast
efter klaganden, blev tillförordnad ordinarie poliskonstapel från och
med den 1 juni 1948 samt erhöll ständigt förordnande som poliskonstapel
den 22 juni 1949 och som förste poliskonstapel den 30 juni 1956.

I ärendet inkom vidare en skrift från förutvarande ordföranden i styrelsen
för polisföreningen Kamraterna, förste poliskonstapeln Gunnar Isaksson.

294

I skrivelse till ÖÄ hemställde jag därefter, att ÖÄ ville, efter hörande av
polismästaren i Stockholm, avgiva yttrande rörande anledningen till att
klaganden vid den utredning om dennes medborgerliga pålitlighet, som
företagits av polismästaren, icke själv syntes ha blivit hörd eller eljest fått
tillfälle framlägga sina synpunkter.

Vid sitt remissvar fogade ÖÄ ett av Ros avgivet yttrande, däri Ros anförde
följande.

Rörande anledningen till att klaganden vid den utredning, som företagits
om hans medborgerliga pålitlighet, icke blivit hörd eller eljest fått tillfälle
framlägga sina synpunkter får Ros inledningsvis framhålla, att Ros givetvis
i princip delar den uppfattning, som synes utgöra bakgrunden till JO:s
remiss i ärendet, nämligen att det i allmänhet, enligt vedertagna regler för
tillvaratagande av enskilds rätt, icke bör fattas beslut av genomgripande
natur utan att den som beslutet gäller beretts tillfälle att i ärendet avgiva
yttrande. I det nu aktuella fallet har utredningen och det därpå grundade
beslutet hänfört sig till frågan om polismannens medborgerliga pålitlighet.
För polischefen i rikets huvudstad har det framstått som en tvingande
tjänsteplikt att med synnerlig omsorg aktgiva på de förhållanden, som närmare
angivas i inrikesdepartementets ämbetsskrivelse till samtliga länsstyrelser
den 2 april 1948. Upplysning härutinnan kan uppenbarligen som
regel icke vinnas med sedvanliga utredningsmetoder. Endast om en sagesman
kan påräkna skydd för sin anonymitet, har polisledningen möjlighet
att få kännedom om förekomsten av ytterlighetsmän inom kåren och att
få del av sådana upplysningar rörande enskild polisman, som kunna tjäna
till vägledning vid bedömande av hans vilja att i alla lägen fullgöra sin
tjänsteplikt. Utredningen rörande klaganden består i sin helhet av förtroliga
upplysningar, lämnade av personer, som av polischefen bedömas såsom
vederhäftiga och pålitliga. Det har icke varit och är ej heller nu möjligt
för polischefen att utan äventyrande av vitala säkerhetsintressen på längre
sikt delgiva klaganden dessa upplysningar. Ett förhör med klaganden utifrån
den nu angivna förutsättningen, nämligen att utredningens innehåll
ej kunnat delgivas honom, hade icke i nämnvärd mån kunnat bidraga till
ytterligare utredning i ärendet. Förhöret skulle visserligen därutöver ha
kunnat tjäna syftet att underrätta denne om att misstroende till hans medborgerliga
pålitlighet utgjorde grunden till att han icke av polischefen
föreslagits till befordran och härigenom bereda honom tillfälle att förklara
sig. Uppenbarligen har klaganden emellertid varit fullt underkunnig om
anledningen, och han har icke tidigare vid något av de tillfällen, då han
under en följd av år förbigåtts, begärt någon upplysning hos polischefen
om orsaken härtill.

I sitt yttrande anförde ÖÄ följande.

Ämbetet delar uppfattningen att, med hänsyn till de av polismästaren
åberopade förhållandena, klagandens hörande icke kunnat väntas i nämnvärd
mån bidraga till utredningen. Med hänsyn särskilt till den långa tid
klaganden tjänstgjort vid polisväsendet och styrkan av hans intresse i
saken vill det dock synas, att ifrågakomma utredning ej bort avslutas utan
att klaganden underrättats om den bristande tilltron till hans medborgerliga
pålitlighet — utan närmare ingående på de omständigheter, som grundat
omdömet — samt klaganden i anslutning därtill beretts tillfälle att

295

yttra sig. Det bör emellertid beaktas, att klaganden under en lång följd av
år förbigåtts vid förordnanden, som av polismästaren meddelats, och jämväl
blivit förbigången vid tillsättningar, som efter förslag av polismästaren
ankommit å ÖÄ, utan att klaganden — förrän i det i klagoskriften omförmälda
tillsättningsärendet, däri ÖÄ meddelade beslut den 30 juni 1956 —
besvärat sig däröver eller ens hos polismästaren eller ÖÄ efterhört skälen
härtill; denna underlåtenhet har otvivelaktigt — ej minst vid det förhållandet
att någon anmärkning ej riktats mot klagandens tjänstgöring i och
för sig — bibragt polismästaren den uppfattningen att klaganden insett
anledningen till polismästarens inställning i fråga om klaganden. I förevarande
läge och med beaktande jämväl av innehållet i klagoskriften har
ÖÄ ej ansett någon åtgärd böra av ämbetet nu vidtagas för klagandens
hörande i saken.

I därefter avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Anledningen
till att han icke tidigare besvärat sig över tjänstetillsättningar hade
varit, att han hyst förhoppning om att han genom sitt sätt att sköta
tjänsten och sitt personliga uppträdande i övrigt skulle låta misstankarna
mot honom framstå som orimliga och att han sålunda skulle kunna få upprättelse.
Dessutom hade hans särställning tidigare icke haft några ekonomiska
konsekvenser av betydelse. Så vore emellertid numera fallet. Klaganden
funne anmärkningsvärt, att han icke blivit hörd vid den ifrågavarande
utredningen. Även om det skulle finnas vissa skäl för att uppgiftslämnare
i ett dylikt ärende finge bli anonyma, kunde han icke finna något
skäl varför den misstänkte skulle hållas i okunnighet om misstankarnas
innehåll. Såsom han tidigare framhållit tillhörde han icke och hade aldrig
tillhört någon politisk ytterlighetsriktning, och han vore överhuvudtaget
föga intresserad av partipolitik. Däremot vore han varmt intresserad av
sociala problem, varmed han i polistjänsten även komme i praktisk kontakt,
och han hade i sådana frågor en inställning, som närmast kunde betecknas
som radikal. Han förmodade, att det vore av honom i sådana
ämnen fällda yttranden som framförts till polismästaren. Om så vore fallet,
torde sagesmännen icke ha kunnat skilja mellan frågor av politisk och
social karaktär. Det säkraste sättet att erhålla rättvis bedömning av hans
person torde vara att anställa förtroliga förhör med samtliga polismän
inom det polisdistrikt, där han nu sedan mer än tio år tjänstgjort. Arbetskamraternas
uppfattning om honom torde framgå därav, att han under ett
flertal år enhälligt invalts i styrelsen för personalklubben i distriktet.

I påminnelserna uppehöll sig klaganden vidare, bland annat, vid innebörden
av 21 § polisreglementet i dess före den 1 juli 1954 gällande lydelse,
vilket stadgande enligt klagandens mening blivit åsidosatt vid handläggningen
av anställningsärendet.

På hemställan av polisföreningen Kamraterna överlämnade därefter notarius
publieus Clas Östberg femtio skriftliga uttalanden angående klaganden.
Dessa uttalanden hade formen av svar på frågor, som framställts i en

296

av ordföranden i vederbörande polisdistrikts diskussionsklubb utsänd stencilerad
skrivelse. I denna framhölls, att ett antal av klagandens kolleger,
utvalda efter ett visst system, skulle tillfrågas rörande sin uppfattning om
klaganden i syfte att erhålla en objektiv och rättvisande bedömning av
honom, samt att svaren på frågorna kunde insändas utan namnunderskrift
för möjliggörande av fullt fritt yttrande. Beträffande en i skrivelsen angiven
fråga, huruvida klaganden ansåges ha ”sådan medborgerlig inställning
att han kan antagas komma att städse tillförlitligen fullgöra sin tjänsteplikt”,
framgår av de gjorda uttalandena att — bortsett från ett svar som
innebar att klaganden för omkring tio år sedan fällt yttranden som synas
ha ingivit uppgiftslämnaren tvivel om klagandens medborgerliga pålitlighet
— frågan i tre fall besvarats nekande (i dessa tre fall hade dock med nej
besvarats frågor om vederbörande kände till några av klaganden utförda
handlingar eller fällda yttranden, som tydde på opålitlighet), i fem fall
lämnats helt obesvarad eller eljest ansetts icke kunna besvaras samt i
återstående fyrtioen fall besvarats jakande eller eljest i för klaganden positiv
riktning.

Av den i Ros’ yttrande omförmälda utredningen rörande klaganden tog
jag del.

Vid ärendets avgörande den 5 mars 1958 gjorde jag följande i skrivelse
till ÖÄ upptagna uttalanden.

För att kunna förordnas till ordinarie poliskonstapel — liksom för erhållande
av varje annan polismanstjänst — erfordras enligt 23 § polisreglementet
den 4 juni 1948, att sökanden skall ha sådan medborgerlig inställning
att han kan antagas komma att städse tillförlitligen fullgöra sin
tjänsteplikt.

Kan vederbörandes pålitlighet i angivet hänseende med fog sättas i
fråga, föreligger möjlighet att, såvitt angår ordinarie befattningshavare
med ständigt förordnande, överföra denne på särskild avgångsstat. Härom
stadgas i kungörelsen den 20 december 1946 om avgångsstat för befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet. Beslut om sådant överförande
meddelas av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande länsstyrelse och
polisdistrikt. Befattningshavaren skall jämväl beredas tillfälle att yttra sig
i ärendet. Enligt förarbetena till kungörelsen (prop. nr 353/1946 s. 33) bör
överförande på avgångsstat icke tillgripas annat än i fall, då så finnes oundgängligen
påkallat, och bör föregås av en omsorgsfull och objektiv prövning.

När det gäller polisman, som icke erhållit ordinarie befattning, kan denne
av nyss angiven anledning ävenledes skiljas från tjänsten i administrativ
ordning. Enligt 20 § jämförd med 18 § polisreglementet i dessa författningsrums
före den 1 juli 1954 gällande lydelse — bestämmelserna äga även
därefter tillämpning å polisman, som icke är underkastad polislöneregle -

297

mentet — kunde sålunda extra polisman skiljas från sin anställning under
förutsättning, såvitt angick den som under minst två år i följd varit anställd
vid polisväsendet, att han på grund av mindre gott uppförande eller
av annan anledning fanns olämplig för tjänsten; extra polisman, som varit
anställd kortare tid än nyss sagts, kunde skiljas från anställningen, när
helst tjänsten det krävde. Enligt de nya anställningsformerna för polismän,
som tillkommit genom 1954 års polislönereglemente, gäller numera för extra
ordinarie polisman vad tidigare i förevarande hänseende gällt för extra
polisman med minst två års anställning (21 § polisreglementet). Polisaspirant
och extra polisman må enligt samma författningsrum skiljas från anställningen,
när helst tjänsten det kräver.

Vidare må framhållas, att 21 § polisreglementet i dess före den 1 juli
1954 gällande lydelse innehöll bestämmelser om vissa tidsfrister vid tillsättning
av ordinarie tjänst. Sålunda stadgades, att tillsättning av ordinarie
polismanstjänst skulle ske genom ständigt förordnande, därest den som
funnes böra erhålla befattningen under minst två år i följd tjänstgjort vid
polisväsendet. Härifrån kunde dock länsstyrelsen göra undantag, därest
frågan om sådant förordnande funnes böra uppskjutas. Beslut om sådant
uppskov fick ej avse kortare tid än ett år, ej heller längre tid än sammanlagt
tre år. Stadgande av motsvarande innehåll har icke upptagits i polisreglementet
enligt dess nu gällande lydelse.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår att Ros, efter det klaganden
år 1945 anställts som extra poliskonstapel, på grundval av till Ros
lämnade, förtroliga upplysningar bibragts den bestämda uppfattningen att
klaganden icke ägde den medborgerliga inställning, varom i polisreglementet
sägs. Ros, som år 1956 föranstaltat om ny utredning i detta hänseende,
har därför icke heller ansett sig kunna giva klaganden förordnande å ordinarie
poliskonstapelstjänst eller förorda denne till erhållande av sådan
tjänst. På samma grund ha polis- och rättsdirektionen samt ÖÄ icke heller
funnit klaganden böra erhålla ordinarie anställning.

Å andra sidan har tydligen vad mot klaganden förekommit icke ansetts
vara av den styrka, att klaganden kunnat på grund av visad olämplighet
skiljas från sin anställning som extra befattningshavare. Då vidare klaganden
— oaktat han gång efter annan förbigåtts vid tillsättning av ordinarie
tjänst — själv föredragit att kvarstanna i den otrygga anställningen som
extra befattningshavare, har den situationen uppkommit att klaganden, på
grund av befarad opålitlighet ur medborgerlig synpunkt, ännu efter tolv års
tjänstgöring alltjämt saknar ordinarie anställning.

Det är uppenbart, att en situation som den förevarande varken ur samhällets
eller den enskildes synpunkt är tillfredsställande. Även om den
numera upphävda föreskriften i 21 § polisreglementet rörande viss längsta
tid för uppskov med tillsättning av ordinarie tjänst icke haft avseende å
det föreliggande fallet — där fråga är om befattningshavare som funnits

298

icke böra erhålla ordinarie anställning — synes mig frågan om klagandens
anställningsförhållanden ha handlagts på ett sätt, som stått i mindre god
överensstämmelse med grunderna för nämnda författningsrum och vad för
övrigt ur allmänna anställningssynpunkter framstår som en önskvärd ordning.
I anslutning till nyssnämnda föreskrift torde sålunda enligt min mening,
därest hinder av organisatorisk art icke föreligger, frågan om vederbörandes
lämplighet för fortsatt anställning i regel böra kunna definitivt
avgöras ungefärligen inom en tid av tre år, räknat från det befattningshavaren
enligt sedvanlig tjänstetur skolat erhålla ordinarie anställning. Det
är härvid att märka, att ju längre tid vederbörande varit knuten till polisväsendet
som icke-ordinarie befattningshavare, desto svårare lärer det vara
för myndigheten att helt obunden pröva frågan om hans lämplighet för
fortsatt tjänstgöring. Och för polismannen är det ett berättigat intresse att
så snart ske kan få besked i saken, så att han — om myndigheterna hysa
tvivel om hans pålitlighet — får tillfälle att söka sig till annat yrke.

Enligt min mening bör alltså i fall av förevarande slag i princip gälla,
att vederbörande myndighet har att inom nyssnämnda tid söka taga definitiv
ställning till fråga om icke-ordinarie poliskonstapels medborgerliga
inställning. Om det vid den härför erforderliga utredningen visar sig, att
befattningshavaren på grund av sin inställning måste anses olämplig som
polisman, bör myndigheten genast upptaga frågan om hans entledigande.
Visar utredningen åter, att tillräckligt fog för anmärkning mot polismannen
i förevarande hänseende icke är för handen, bör han snarast givas ordinarie
anställning. Därest genom utredningen visserligen icke blir styrkt, att
polismannens medborgerliga inställning är så opålitlig, att han kan entledigas,
men vad i saken förekommit ger anledning till tvivel om hans pålitlighet,
bör polismannen — vars hörande vid utredningen, såsom i det följande
skall närmare beröras, ingår som ett nödvändigt led däri — underrättas
om att han, så länge dessa tvivel kvarstå, icke kan förordnas till ordinarie
befattningshavare.

Ehuru jag i enlighet härmed anser, att frågan om klagandens lämplighet
såsom polisman i nu angivet hänseende bort långt tidigare än som skett
upptagas till slutligt ställningstagande — antingen genom att klaganden
förordnats å ordinarie tjänst eller skilts från sin extra anställning eller i
varje fall erhållit uttryckligt besked om att han, så länge tvivel om hans
pålitlighet kvarstode, icke kunde erhålla förordnande å ordinarie tjänst —
kan det å andra sidan, då några uttryckliga bestämmelser härom icke meddelats,
icke läggas någon myndighet till last såsom fel att klagandens anställningsfråga
behandlats på sätt som skett. Det bör härvid framhållas att,
om klaganden ansett sig ha blivit utan fog förbigången, han utan svårighet
själv kunnat hos vederbörande instanser påkalla prövning härav.

Vad härefter angår förfarandet vid utredningen rörande klagandens medborgerliga
pålitlighet har Ros som skäl för att klaganden därvid icke blivit

299

hörd eller eljest fått tillfälle framlägga sina synpunkter anfört, att de vid
utredningen inhämtade upplysningarna angående klaganden vore av beskaffenhet
att icke kunna delgivas denne och att ett förhör med honom därför
icke kunnat i nämnvärd mån bidraga till ytterligare utredning i ärendet.
Det måste emellertid enligt min .mening vara ett klart rättssäkerhetsintresse,
att utredningen i en fråga som den förevarande, därest den går i
en för befattningshavaren negativ riktning, icke bör, lika litet som då fråga
är om att av motsvarande skäl överföra ordinarie polisman på avgångsstat,
avslutas utan att tillfälle beretts befattningshavaren att yttra sig. Ingen
möjlighet bör nämligen lämnas obegagnad att i dessa ärenden — och särskilt
i de fall misstankarna för opålitlighet icke äro så starkt grundade att
befattningshavaren anses kunna skiljas från tjänsten — få saken allsidigt
utredd och belyst. Det är uppenbart, att befattningshavarens egna synpunkter
härvid kunna vara av betydelse för en objektivt riktig bedömning,
även om det icke låter sig göra att i alla detaljer höra honom över det
material, som framkommit vid utredningen. I detta material torde ofta ingå
av befattningshavaren i olika sammanhang fällda yttranden, vilka uppfattats
som uttryck för visst politiskt ställningstagande av honom. Det synes
mig i regel vara möjligt att, utan att man därigenom behöver röja sagesmännen
eller eljest äventyra något sekretessintresse, låta befattningshavaren
yttra sig mot bakgrunden av vad sålunda upplysts och därigenom giva
honom tillfälle att lämna närmare förklaringar och att göra erforderliga
tillrättalägganden. Att sådant tillfälle gives är icke blott av betydelse för
den enskildes egen tilltro till utredningens objektivitet utan framför allt
av vikt för att de ömtåliga ärenden, varom här är fråga, skola kunna bedömas
på grundval av en så fullständig utredning som möjligt. Icke minst
med tanke på samhällets eget intresse att opålitliga befattningshavare icke
bibehållas i polistjänst, framstår ett dylikt förhör med den polisman, om
vars pålitlighet tvivel yppats, såsom nödvändigt för att vinna största möjliga
klarhet huruvida sådant fog finnes för misstanken om opålitlighet,
att vederbörande kan entledigas.

Vid min granskning av den av Ros verkställda utredningen — som icke
utan fog ingivit Ros tvivel om klagandens pålitlighet i förevarande hänseende
— har jag icke kunnat finna, att klagandens hörande om åtskilliga
vid utredningen framkomna omständigheter, därest förhöret skedde på
lämpligt sätt, skulle ha behövt medföra risker ur sekretessynpunkt.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att det varit en brist i den
verkställda utredningen att klaganden därvid icke hörts. Jag anser följaktligen,
i likhet med ÖÄ, att utredningen — med hänsyn icke minst till den
långa tid klaganden varit i tjänst — icke bort avslutas utan klagandens
hörande. Därest klaganden ånyo anmäler sig till erhållande av ordinarie
tjänst vid polisväsendet, bör sålunda enligt min mening utredningen röran -

300

de hans medborgerliga pålitlighet fullständigas med beaktande av vad nyss
anförts.

Med dessa uttalanden, vilka delgåvos Ros ävensom klaganden, var ärendet
av mig slutbehandlat.

3. Förhör i ärenden angående tvångsintagning av
alkoholmissbrukare

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Malmöhus län den 26—den 28
november 1956 iakttogs, att i flertalet hos länsstyrelsen handlagda ärenden
angående tvångsintagning av alkoholmissbrukare förhör hållits med
den person ansökningen avsåg och i vissa fall även med dennes hustru eller
andra personer. Vid förhören hade regelmässigt varit tillstädes representanter
för nykterhetsnämnden och ibland jämväl för polismyndigheten,
vilka plägat lämna upplysningar i saken. I samtliga granskade ärenden hade
förhören hållits allenast inför den tjänsteman, som hos länsstyrelsen var
föredragande i sådana ärenden; den befattningshavare som senare — i allmänhet
inom en vecka efter förhören — meddelat beslut i saken, hade
sålunda icke närvarit. Vad vid förhören förekommit hade upptagits av en
stenograf efter diktamen av förhörsledaren. Förhörsprotokollen kunde
ibland uppgå till ett 15-tal maskinskrivna sidor. I ett fall, där förhör hållits
å ort utom Malmö, hade beslut om återintagning av en såsom farlig ansedd
alkoholmissbrukare fattats omedelbart efter förhöret vid ett telefonsamtal
mellan föredraganden och tillförordnade landssekreteraren.

I anledning av vad sålunda iakttagits anförde jag vid inspektionen följande:
I de fall, då länsstyrelsen funne erforderligt att — oberoende av
vederbörandes egna önskemål — hålla förhör för vinnande av ytterligare
utredning i saken, syntes i princip den ordningen böra iakttagas, att länsstyrelsens
sammansättning vore densamma vid förhöret som vid ärendets
slutliga avgörande. En sådan ordning möjliggjorde även, att beslut kunde
meddelas i omedelbar anslutning till förhören. I åtskilliga fall kunde uppkomma
svårbedömbara bevisfrågor, avseende t. ex. huruvida alkoholmissbrukaren
kunde anses vara farlig för sin hustrus personliga säkerhet, därvid
ej sällan annan utredning icke stode till buds än makarnas mot varandra
stridande uppgifter. Det vore uppenbarligen icke tillfredsställande,
att den beslutande befattningshavaren i sådana fall icke själv kunde bilda
sig en uppfattning om de hörda personernas trovärdighet. Att beslut meddelades
allenast efter föredragning vid ett telefonsamtal vore en handläggningsordning,
som icke borde få förekomma i dessa ömtåliga ärenden.

Efter remiss avgav länsstyrelsen yttrande, däri länsstyrelsen förklarade
sig dela uppfattningen att länsstyrelsens sammansättning i princip borde

301

vara densamma vid förhör som vid beslut men framhöll, att det med hänsyn
till rådande arbetsbelastning och bristande personella resurser icke vore
möjligt att tillämpa denna ordning, som tidigare iakttagits. Till belysning
därav lämnade länsstyrelsen vissa uppgifter rörande utvecklingen av nykterhetsvårdsärendena
och det i samband med förhören i sådana ärenden förenade
arbetet. Av dessa uppgifter framgick, bland annat, att den vid
inspektionstillfället iakttagna ordningen för hållande av förhör tillämpats
sedan år 1950 samt att länsstyrelsen — i anledning av de i allo gynnsamma
erfarenheterna av förhörsverksamheten — år 1953 beslutat att förhör alltid
skulle hållas, såvida ej av omständigheterna klart framginge, att intet
kunde vara att vinna med förhör. Under åren 1950—1956 hade förhör
hållits i genomsnittligen 80 procent av de förekommande ärendena. Antalet
förhör hade stigit från 169 år 1950 till 352 år 1956.

Rörande den tillämpade ordningen för hållande av förhör anförde länsstyrelsen
i sitt yttrande följande.

Den omständigheten att länsstyrelsen uppdragit åt föredraganden att
ensam hålla förhören i nykterhetsvårdsmålen innebär ej, att föredraganden
under målens handläggning saknar eller underlåter att taga erforderlig kontakt
med den i länsstyrelsen beslutande. I tveksamma fall överlägger nämligen
föredraganden med landssekreteraren eller dennes ställföreträdare
redan före förhöret och, om så befinnes påkallat, jämväl under pågående förhör.
Så kan lätt ske, då förhören hållas å landsstatshuset. Om åter förhöret
äger rum på ort utanför Malmö och överläggning påfordras under pågående
förhör, får föredraganden överlägga med landssekreteraren eller dennes ställföreträdare
per telefon. Detta förfaringssätt har hitintills visat sig fungera
väl. Om under förhör med exempelvis en av polisen omhändertagen alkoholmissbrukare
sådana omständigheter framkomma, att omhändertagandet
befinnes omedelbart böra hävas av t. ex. formella eller vägande humanitära
skäl, redogör föredraganden per telefon för fallet, varefter den beslutande
antingen omedelbart tager ställning till den uppkomna frågan eller begär
kompletterande upplysningar, som betinga nytt eller nya telefonsamtal. Den
omständigheten att föredragning sker per telefon hindrar icke, att därvid
rapporterade relevanta fakta kunna värdesättas och bedömas likaväl som
vid föredragning i eljest vanlig ordning, men möjliggör ett snabbt avgörande
av brådskande frågor. Att i viss omfattning här aktuella beslut
fattas under pågående telefonsamtal innefattar enligt länsstyrelsens mening
icke något kriterium på att insikten om dessa frågors vikt och betydelse
i något avseende brister. Länsstyrelsen finner i förevarande sammanhang
ej anledning att närmare redogöra för gången av förhören. Länsstyrelsen
vill dock framhålla, att förhören i allmänhet visat sig vara av stor
personlig betydelse för såväl alkoholmissbrukaren som honom närstående
personer, vanligen hustrun. Under förhören lyckas föredraganden i regel
få sådan kontakt med vederbörande, att för föredraganden blottas ej endast
den eller de ofta tragiska omständigheter som medfört eller i vart fall
medverkat till vederbörandes alkoholmissbruk utan jämväl betingelserna
för dess grova former. I ett mycket stort antal fall är alkoholmissbrukaren
i början av förhöret avogt inställd mot samhället och myndigheterna och till
synes mer eller mindre insiktslös. Som framgår av förhörsprotokollen slutar

302

emellertid ofta, för att ej säga oftast, förhören med att vederbörande förklarar
sig helt nöjd med de åtgärder — ofta andra än intagning på nykterhetsvårdsanstalt
— som avses skola vidtagas för att söka återföra honom
eller henne till ett nyktert liv. Detta gäller även mycket svåra fall och jämväl
sadana fall, där det står fullständigt klart, att intagning å vårdanstalt i
sista hand måste tillgripas.

Länsstyrelsen framhöll vidare, bland annat, att en minskning av antalet
besvär över beslut om tvångsintagning skett under senare tid och att denna
minskning torde stå i direkt samband med förhörsverksamheten, samt anförde
avslutningsvis.

Av vad ovan anförts framgår, att den i remissen anmärkta principiella
svagheten med avseende å länsstyrelsens handläggning av nykterhetsvårdsmålen
är av mera formell än reell art. Även om handläggningen av dessa
för respektive individer så betydelsefulla angelägenheter enligt länsstyrelsens
mening inom ramen för gällande lagstiftning i ämnet är sakligt sett
tillfredsställande, är länsstyrelsen likväl väl medveten om att dessa ärenden
även formellt böra handläggas på ett sätt som täcker lagstiftarens intentioner.
Att så sedan länge icke är fallet härstädes beror i allt väsentligt på
bristande personella resurser. Sedan frågan om sättet för länsstyrelsens
handläggning av nykterhetsvårdsmålen nu aktualiserats, har länsstyrelsen
under hand informerat chefen för inrikesdepartementets landsstatsavdelning
om vad i denna angelägenhet förekommit. Sedan JO delgivit länsstyrelsen
sitt beslut i förevarande ämne, avser länsstyrelsen att hänvända sig till
Kungl. Maj:t med hemställan om erhållande av den arbetskraftsförstärkning,
som erfordras för att i fortsättningen länsstyrelsens sammansättning
vid förhör i nykterhetsvårdsmålen i princip skall motsvara den sammansättning,
som länsstyrelsen med föranledande av den gjorda anmärkningen
avser att i en reviderad arbetsordning bestämma för beslutens fattande.

På min begäran avgav därefter socialstyrelsen utlåtande i saken och anförde
däri följande.

Den under de senare åren förda allmänna debatten om ökad rättssäkerhet
vid s. k. administrativa frihetsberövanden har ägnat stor uppmärksamhet
såväl åt spörsmålet om det lämpligaste organet för beslut i mål om dyliga
frihetsberövanden och sammansättningen av detta organ som åt själva
processordningen. Den nu tillämpade processordningen vid prövningen av
mål om anstaltsvård åt alkoholmissbrukare har framkommit såsom ett resultat
av behandlingen vid 1954 års riksdag av det komplex av problem, som
denna debatt har aktualiserat och som redovisas i propositionen nr 159 till
nämnda års riksdag med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. De härvid
fastställda reglerna för det processuella förfarandet vid länsstyrelserna
i nykterhetsvårdsmål, 22—30 §§ nykterhetsvårdslagen, innefattar med avseende
å muntligt förhör åläggande för länsstyrelsen att anordna sådant förhör
med den, om vars intagning är fråga, därest han i förklaring begärt
detta, länsstyrelsen dock obetaget att underlåta att anställa förhör, om särskilda
skäl är däremot. Dessa regler avviker likväl icke starkt från vad som
gällde enligt alkoholistlagen, vilket sammanhänger med att hela frågan om
administrativa frihetsberövanden av skilda slag är föremål för allmän utredning
av en kommitté, vars arbete ännu icke är slutfört.

Regeln om skyldighet för länsstyrelsen att anordna muntligt förhör här -

303

rör från 1946 års alkoholist vårdsutredning, vilken i sitt år 1948 avgivna
betänkande (SOU 1948: 23) föreslog bestämmelse om obligatoriskt muntligt
förhör av alkoholmissbrukare i mål angående tvångsintagning å allmän
vårdanstalt, om denne i skriftlig förklaring över ansökningen hade begärt att
bli hörd muntligen eller länsstyrelsen eljest funne sådant förhör böra äga
rum. Mot obligatoriskt förhör i denna omfattning framfördes under remissbehandlingen
många invändningar, varvid bland annat hänvisades till länsstyrelsernas
stora arbetsbelastning, vilken icke medgåve, att dessa betungades
med ytterligare arbetsuppgifter av detta slag. Socialstyrelsen — vars
majoritet avstyrkte obligatoriskt förhör i den omfattning som förslaget
innebar men icke hade någonting att invända mot ökad användning av
muntligt förhör — anförde i sitt utlåtande över betänkandet, att utredningens
förslag på denna punkt i vart fall borde modifieras så, att förhör
borde kunna hållas inför någon länsstyrelsens tjänsteman å den ort, där alkoholmissbrukaren
vistades. Styrelsen förutsåg nämligen, att länsstyrelsernas
belastning med dylika förhör skulle kunna bli så stor, att det skulle komma
att visa sig praktiskt ogörligt för länsstyrelserna att avhålla förhören med
den sammansättning, som gäller för meddelande av beslut, nämligen den
beslutande tjänstemannen jämte en tjänsteman såsom föredragande. Vad
som förekommer i det remitterade ärendet bekräftar att dessa styrelsens
farhågor var välgrundade, till trots av att nykterhetsvårdslagen, i motsats
till alkoholist vårdssakkunnigas förslag, icke kom att innehålla någon bestämmelse
om obligatoriskt muntligt förhör. Då socialstyrelsen sålunda själv
tidigare har givit uttryck för uppfattningen, att de föreliggande omständigheterna
skulle kunna komma att medföra svårigheter för länsstyrelserna
att avhålla förhör enligt föreskrivna former, kan styrelsen icke ge uttryck
för överraskning över att denna eventualitet har inträffat för Malmöhus
läns vidkommande. Såvitt socialstyrelsen kan finna, borde länsstyrelsen
emellertid icke ha funnit sig i att själv bära ansvaret för den icke regelrätta
ordning beträffande dessa förhör, som omständigheterna sålunda har nödvändiggjort,
utan hos Kungl. Maj:t ha anmält förhållandet och för avhjälpande
av detta begärt erforderlig personalförstärkning.

Med anledning av invändningarna under remissbehandlingen av alkoholistvårdsutredningens
förslag om muntliga förhör gjorde departementschefen
följande uttalande i förenämnda proposition, som berör risken för
ökad arbetsbelastning hos länsstyrelserna:

”Beträffande de rent praktiska olägenheter, som skulle vara förenade med
de i vissa fall obligatoriska förhören med alkoholmissbrukarna, så är det
sannolikt att länsstyrelsernas arbetsbörda kommer att ökas och att systemet
även medför ökade kostnader för det allmänna. Att endast av dessa skäl
avstå från att införa den föreslagna ordningen kan dock knappast komma i
fråga. Jag vill emellertid uttala, att förhör ej bör anordnas i andra fall än
då sa är påkallat av de motiv som uppbär förslaget. Länsstyrelserna bör
därför medgivas rätt att i undantagsfall underlåta att anordna förhör med
vederbörande alkoholist, även om denne begär att bli hörd. Denna möjlighet
att vägra förhör bör dock begagnas med största varsamhet och endast då
det av särskild anledning är uppenbart, att förhöret ej skulle fylla någon
uppgift. Som exempel kan nämnas fall av återintagning av förut internerade
alkoholister, som tidigare hörts av länsstyrelsen i interneringsärende, samt
ärende, där vederbörande i förklaringen till länsstyrelsen gjort sådana medgivanden
eller lämnat sä fullständiga uppgifter i saken, att beslutet kan

304

grundas enbart härpå och på faktorer, som kan objektivt fastställas. Vidare
synes man icke, såsom utredningen tänkt sig, böra kräva att länsstyrelsen
håller förhör med alkoholmissbrukaren i varje fall, då förklaring icke avgives
eller förklaranden bestrider riktigheten av uppgifter i ansökningshandlingarna.
Länsstyrelsen bör ha full frihet att avgöra om förhör skall hållas
så snart någon framställning om förhör icke gjorts. — Förhören behöver icke
nödvändigtvis hållas i länets residensstad. Där så finnes påkallat bör förhör
kunna anordnas i alkoholmissbrukarens hemort eller på den alkoholistanstalt
där han provisoriskt intagits. Även härmed skulle en uppgiven olägenhet
med de obligatoriska förhören undanröjas.”

Detta uttalande, som icke föranledde någon erinran av riksdagen, kan
sägas giva en anvisning till länsstyrelserna att icke tillämpa 27 § nykterhetsvårdslagen
på ett sådant sätt som om den innefattade en regel om
obligatoriskt muntligt förhör i nykterhets vårdsmål. De praktiska svårigheterna
med avseende å arbetet med nykterhetsvårdsmålen synes böra föranleda
länsstyrelsen i Malmöhus län att med stöd av detta uttalande överväga
att begränsa frekvensen av muntliga förhör, genom att icke avhålla
sådant i fall, där behovet härav framstår såsom mycket ringa. Socialstyrelsen
kan dock icke underlåta att i detta sammanhang betyga sin höga uppskattning
av det starka intresse, som länsstyrelsen i Malmöhus län under
senare år har ägnat nykterhetsvårdsärendena och vilket har kommit till uttryck
bland annat därigenom att muntligt förhör har förekommit i praktiskt
taget varje sådant mål.

I fråga om länsstyrelsens handläggningsordning i en del fall, där beslut
meddelats efter föredragning per telefon, konstaterar socialstyrelsen, att
denna påtalade ordning såvitt handlingarna utvisar har tillämpats rent
undantagsvis och i syfte att påskynda ärendenas avgörande. De praktiska
skäl, som härvid har varit vägledande för länsstyrelsen, måste även tillmätas
tillbörlig vikt. Förfaringssättet är emellertid givetvis att betrakta såsom
rent nödfallsbetingat. Socialstyrelsen vill ge uttryck åt den förhoppningen,
att de av länsstyrelsen bebådade åtgärderna för arbetskraftsförstärkning
kommer att leda till sådana arbetsförhållanden, att undantag från den normala
ordningen för länsstyrelsens meddelande av beslut i nykterhetsvårdsärenden
icke vidare behöver förekomma.

I en till länsstyrelsen i Malmöhus län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt 23 § nykterhetsvårdslagen skola, då ansökan om någons tvångsintagning
i behörig ordning gjorts hos länsstyrelsen, ansökningshandlingarna
ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser med föreläggande att
inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen
vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Sådant föreläggande
skall, såsom i 24 § sägs, innehålla erinran om rätten att påkalla
förhör enligt 27 §.

I sistnämnda paragraf stadgas, att förhör med den, om vars intagning är
fråga, skall, där ej särskilda skäl däremot äro, av länsstyrelsen anordnas,

305

om han i förklaring begärt att bli muntligen hörd. Länsstyrelsen må jämväl
eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som förväntas
kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.

I 28 § lämnas slutligen vissa närmare föreskrifter rörande ordningen vid
hållande av förhör, därvid bland annat sägs, att förhandlingarna vid förhör
inför länsstyrelsen skola vara offentliga, dock att länsstyrelsen äger avvisa
vissa åhörare samt förordna att handläggningen skall äga rum inom stängda
dörrar.

Av lagtexten framgår sålunda, att förhör enligt 27 § nykterhetsvårdslagen
skall hållas inför länsstyrelsen i beslutför sammansättning, och lagmotiven
ge även vid handen att en sådan ordning varit åsyftad (jfr prop. nr 159/1954
s. 144 o. f.). Starka sakliga skäl torde också tala för att förhör i här avsedda
fall ske i angiven ordning. Jag vill härvid särskilt erinra om vad jag vid
inspektionen framhållit om vikten av att den beslutande befattningshavaren
själv kan bilda sig en uppfattning om trovärdigheten av lämnade utsagor.
I åtskilliga av dessa ärenden, där framställningarna om tvångsintagning
i mycket bygga på andrahandsuppgifter, är det av väsentlig betydelse
att den beslutande kan erhålla upplysningar direkt av vederbörande och
icke blir hänvisad till intryck, som förmedlas av annan. Även för den
person, vars internering begäres, måste det framstå som ett befogat anspråk
att, då omständigheterna äro sådana att förhör anses böra komma till
stånd, få personligen utveckla sin sak inför den befattningshavare som har
att fatta beslut i ärendet.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att den av länsstyrelsen i
Malmöhus län tillämpade ordningen för hållande av förhör enligt 27 § nykterhetsvårdslagen,
eller sålunda att förhören hållas allenast inför länsstyrelsens
föredragande, icke står i överensstämmelse med de föreskrifter, som
nykterhetsvårdslagen med hänsyn till ärendenas ingripande betydelse för
den enskilde uppställt för vinnande av önskvärd rättssäkerhet. Då emellertid
länsstyrelsen förklarat sig ämna vidtaga anstalter för att ändra sin
praxis härutinnan, låter jag i betraktande jämväl av omständigheterna i
övrigt bero vid vad sålunda förekommit.

T anledning av vad länsstyrelsen anfört rörande omfattningen av förhörsverksandieten
får jag i detta sammanhang framhålla följande.

Såsom framgår av 27 § skall, om den som med ansökan avses begär att
bli muntligen hörd, förhör anordnas, såvida ej särskilda skäl däremot äro.
Denna möjlighet att vägra förhör bör emellertid, enligt vad departementschefen
uttalade vid lagens tillkomst, begagnas med största varsamhet och
endast då det av särskild anledning är uppenbart att förhöret ej skulle fylla
någon uppgift (prop. s. 158). T nu angivna fall, där sålunda begäran om
förhör framställts av den vars tvångsintagning ifrågasatts, bör alltså förhör
regelmässigt komma till stånd. I likhet med vad som är fallet hos länsstyrelsen
i Malmöhus län synes också, enligt vad jag vid min inspektionsverk -

20 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1959 ars riksdag.

306

samhet iakttagit, en sådan ordning tillämpas hos länsstyrelserna i allmänhet.

Beträffande härefter de fall, då någon begäran om förhör icke framställts,
ha länsstyrelserna tillagts full frihet att själva avgöra, huruvida förhör ändock
bör anordnas. Så bör självfallet i första hand ske i sådana fall, där
vederbörande bestrider att förutsättningarna för tvångsintagning iiro för
handen och utredningen icke innefattar otvetydiga belägg för att bestridandet
är obefogat. Men även eljest, där det kan föreligga utrymme för
tvekan, är det ur rättssäkerhetssynpunkt önskvärt att en muntlig handläggning
kommer till stånd. Överhuvudtaget bör enligt min mening befogenheten
för länsstyrelserna att anordna förhör icke tillämpas restriktivt. Den
omfattning, vari länsstyrelsen i Malmöhus län plägat hålla förhör, kan därför
icke i och för sig föranleda någon erinran från min sida, även om förhörsfrekvensen
hos länsstyrelsen i nu avsedda fall torde vara större än vad
som regelmässigt är fallet hos andra länsstyrelser. Jag vill emellertid framhålla,
att önskemålet om ökad muntlighet vid handläggningen kan inom
ramen för gällande lagstiftning i viss utsträckning tillgodoses i annan form
än genom hållande av förhör enligt 27 § eller således genom förhör inför
länsstyrelsen i beslutför sammansättning. Från länsstyrelsens sida kan
nämligen muntlig kontakt i enklare ordning tagas redan under det första
handläggningsskedet, avseende vederbörandes förklaring i anledning av
handlingarnas kommunicering. Något hinder kan icke föreligga mot att
denna förklaring på länsstyrelsens eget initiativ upptages muntligt av någon
tjänsteman, t. ex. av föredraganden, och detta desto mindre som många
av de personer, om vilkas intagning är fråga, måste antagas ha svårigheter
att skriftligen utveckla sina synpunkter. Genom en sådan ordning — som
jag på vissa håll sett praktiseras — lärer vara möjligt att i viss mån begränsa
omfattningen av förhör enligt 27 § men ändock införa ett värdefullt
moment av muntlighet. Även eljest föreligger möjlighet för föredraganden
— därest ej förhör inför länsstyrelsen under alla omständigheter anses böra
komma till stånd — att i och för ärendets beredning muntligen införskaffa
kompletterande upplysningar. Det bör dock understrykas, att ärendes
beredning på nu nämnt sätt givetvis icke får ersätta förhör enligt 27 §. Om
frågan om tvångsintagning framstår som tveksam även efter muntlig förberedelse
genom föredragandens försorg, bör alltså förhör inför länsstyrelsen
i beslutför sammansättning anordnas.

Med det nu sagda har jag velat framhålla, att den ökade muntlighet i
handläggningen av förevarande slags ärenden, som länsstyrelsen i Malmöhus
län på ett erkännansvärt sätt eftersträvat, i viss utsträckning torde kunna
genomföras med bibehållande av den praktiska ordning härför, som länsstyrelsen
hittills tillämpat. Den mera personalkrävande ordningen med förhör
enligt 27 § synes följaktligen icke behöva tillämpas i samtliga de fall,

307

då länsstyrelsen icke anser sig böra utan vidare meddela beslut på handlingarna.

Vad slutligen angår frågan om ärendenas föredragning och avgörande vid
telefonsamtal mellan föredraganden och den beslutande får jag framhålla,
att en sådan ordning — vilken dock hos länsstyrelsen synes ha tillämpats
endast rent undantagsvis — enligt min mening är principiellt helt förkastlignär
det gäller beslut, som innebär att någon skall tvångsintagas på anstalt.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

4. Fråga om förutsättningarna för och förfarandet vid
återkallelse av vapenlicens

Enligt stadgandet i 14 § vapenförordningen äger polismyndighet återkalla
tillstånd att inneha skjutvapen, därest innehavaren av vapnet ådagalagt
sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneha
skjutvapen, eller till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt finnes
olämplig att inneha sådant vapen eller då eljest skälig anledning förekommer
därtill. I 15 § stadgas skyldighet för innehavaren att, där tillstånd
att inneha skjutvapen återkallats, efter anmaning ofördröjligen avlämna
vapnet jämte till detsamma hörande ammunition; underlåtenhet härutinnan
kan medföra straff och förverkande av egendomen, varjämte denna kan
tagas i beslag.

Omhändertagande av skjutvapen och ammunition kan även ske i annan
ordning. Enligt bestämmelserna i 18 § 2 mom. vapenförordningen äger
polismyndighet, om innehav av skjutvapen kan antagas vålla fara för missbruk,
besluta om omhändertagande av vapnet jämte till detsamma hörande
ammunition.

Av handlingarna i ett genom klagomål av assistenten Stenar Molin i
Karlskrona härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 19 februari 1942 meddelade länsstyrelsen i Östergötlands län Molin,
som då var extra polisman, tillstånd att för målskjutningsändamål innehava
en pistol, 7,05 mm, ävensom att förvärva 250 stycken patroner till pistolen.
I ansökningen om tillståndet, vilken tillstyrkts av magistraten i Söderköping
med upplysning att Molin tjänstgjorde såsom extra polisman i staden, uppgav
Molin, att pistolen — en browning — skulle användas såsom tjänstepistol
och för övningsskjutning.

Molin flyttade sedermera till Karlskrona, där han blev assistent vid länsarbetsnämnden.

Genom resolution den 18 maj 195G beslöt poliskammaren i Karlskrona —
utan att i resolutionen anföra någon motivering härför — med stöd av 14 §

308

vapenförordningen återkalla det Molin meddelade tillståndet att inneha
browningpistolen, varjämte förordnades att det ålåge innehavaren av
vapnet att till poliskammaren ofördröjligen avlämna vapnet jämte till detsamma
hörande ammunition. Vidare meddelades i resolutionen föreskrifter
om sättet för vapnets inlösen till kronan. Resolutionen, som beslutats av
polismästaren Nils Cederholm, delgavs Molin den 23 maj 1956. Påföljande
dag omhändertog polismyndigheten vapnet jämte till detsamma hörande
ammunition.

Molin anförde hos länsstyrelsen i Blekinge län besvär över de av poliskammaren
vidtagna åtgärderna i en den 12 juni 1956 till länsstyrelsen inkommen
besvärsskrift, vari Molin hemställde att återkallelsebeslutet måtte
upphävas. I besvärsskriften framhöll Molin, att den meddelade vapenlicensen
avsåge tillstånd att inneha pistolen för målskjutningsändamål, att han
emellertid på en längre tid icke brukat vapnet samt att han ej heller haft
vapnet framme för översyn. Molin påtalade vidare, att vapenlicensen återkallats
och vapnet beslagtagits utan att honom veterligen någon utredning
i saken företagits och utan hans hörande. Rörande omständigheterna vid
polismyndighetens omhändertagande av vapnet och ammunitionen lämnade
Molin följande redogörelse.

Sedan Molin den 23 maj 1956 vid delgivningen av poliskammarens resolution
meddelat förrättningsmannen, att han för dagen icke med bestämdhet
kunde säga om vapnet förvarades i hans hustrus sommarstuga i Torhamn
eller i makarnas lägenhet i Karlskrona, och därom den 24 maj 1956
klockan omkring 10.30 jämväl telefonledes lämnat polismästaren besked,
blev han sistnämnda dag klockan omkring 15.15 på sin arbetsplats uppsökt
av två polismän och anmodad att genast lämna fram vapnet. Då Molin
meddelade att så icke kunde ske, anmodades han att omgående medfölja till
polisstationen för vidare utredning. Därstädes meddelade han —- liksom
tidigare — att vapnet troligen förvarades i Torhamn, enär han icke kunnat
återfinna detsamma i sin bostad i Karlskrona. På polisstationen erhöll Molin
därefter besked att han i en av polisens tjänstebilar med tre mans besättning
skulle medfölja till det av honom angivna stället i Torhamn för kontroll
av uppgifterna. På det av Molin förmodade gömstället i Torhamn — i en
byrålåda under diverse klädesplagg — återfanns vapnet, förvarat i en träask,
jämte cirka 55 skarpa skott. Orsaken till Molins förmodan att vapnet
skulle finnas i Torhamn var den, att där förelegat större möjligheter för
»övningsskjutning än i Karlskrona.

I yttrande den 15 juni 1956 över besvären anförde Cederholm — under
framhållande av att Molin meddelats tillståndet i egenskap av extra poliskonstapel
och att Molin sedan december 1942 varit anställd i arbetsmarknadsorganen
— endast att, då de förutsättningar under vilka tillståndet
meddelats ej längre vore för handen, poliskammaren ansett att skäl för
fortsatt innehav av vapnet ej förelegat.

Yttrande över besvären avgavs den 21 juni 1956 jämväl av landsfogden
Stig Kaijser, som avstyrkte besvären. Som skäl för avstyrkandet anfördes,

309

att den grund på vilken Molin erhållit vapenlicensen förfallit, att något
kvalificerat behov av vapnet, såvitt visats, icke förelåge, samt att Molin
underlåtit att taga skyldig vård om vapnet, så att det icke komme i obehörigs
besittning.

I avgivna påminnelser vidhöll Molin, att poliskammarens åtgärder skett
i strid mot gällande bestämmelser, samt anförde ytterligare bland annat att
han förvarat vapnet fullt betryggande, vilket kunde intygas av de vid
beslagtagandet i Torhamn deltagande polismännen.

Länsstyrelsen fann genom resolution den 25 juli 1956 icke skäl att göra
ändring i poliskammarens resolution. Även länsstyrelsens resolution saknade
motivering av återkallelsen.

I en den 7 augusti 1956 hit inkommen klagoskrift påtalade Molin —
under förmälan att han tillika hos Kungl. Maj:t anfört besvär över länsstyrelsens
resolution — att återkallandet av vapenlicensen samt omhändertagandet
av pistolen och ammunitionen icke syntes ha skett i enlighet med
gällande föreskrifter. Därutinnan hänvisade Molin bland annat till att
åtgärderna vidtagits utan Molins hörande och utan att honom veterligt
någon utredning eljest företagits i saken.

I besvärsmålet hos Kungl. Maj:t avgav länsstyrelsen den 24 augusti 1956
— efter hörande av Cederholm och Kaijser — yttrande, i vilket länsstyrelsen
avstyrkte besvären under åberopande av vad Cederholm anfört.

Cederholm bemötte i sitt yttrande till en början påståendet om bristande
utredning i saken samt anförde därutinnan bland annat, att påståendet vore
riktigt endast i så måtto att någon protokollerad utredning icke förelegat.
Detta vore emellertid något helt annat än att någon utredning över huvud
taget ej funnits. Då Cederholm varit ensam beslutande i ärendet, hade
självfallet icke annat utredningsmaterial behövts än det som varit nödvändigt
för honom för att fatta beslut. Sådant material hade dock funnits i
tillräckligt mått. Härom anförde Cederholm.

Vid tidpunkten för beslutets meddelande hade kriminalpolisen i Karlskrona
varit sysselsatt med att utreda om fog funnits för uppkommen misstanke
att Molin gjort sig skyldig till tagande av mutor i tjänsten. Vid något
tillfälle då Cederholm haft anledning att tala med Molins chef, länsarbetsdirektören
G. Strand, om någon detalj rörande utredningen, hade denne för
Cederholm nämnt, att Molin till följd av den påbörjade utredningen synts
vara ur balans och visat tydliga tecken till depression. Vid ett tillfälle skulle
han ha tagit fram en pistol ur sin skrivbordslåda och visat den för några
kvinnliga arbetskamrater. Dessa hade ställt sig frågande och undrat vad
han skulle ha den till. Molin hade svarat: ”Den kan vara bra att ha.” ”Men
en pistol utan ammunition iir väl inget att ha”, hade den ena kvinnliga
tjänstemannen replikerat. På detta hade Molin svarat: ”Jag har ammunition
så att det räcker till många.” Damerna hade självfallet blivit mycket
uppskrämda. Strand hade vidare nämnt, att det rått en orolig stämning på
arbetsplatsen. — På grund av de uppgifter Cederholm erhållit vid samtalet

310

med Strand hade han ansett nödvändigt att kontrollera, hur det förhållit
sig med Molins vapeninnehav. Av vapenregistret hade framgått, att Molin
hatt tillstånd att inneha, förutom ett salongsgevär, en ”skendödspistol” (gaspistol)
och en browningpistol 7,65 mm. Då tillstånd till innehav av pistol ej
finge meddelas med mindre synnerliga skäl förelåge, och Molin hade tillstånd
till innehav av två pistoler, låt vara den ena gaspistol, hade Cederholm
ansett sig skyldig att granska, vilka synnerliga skäl som föranlett meddelandet
av tillstånden. Cederholm hade därför låtit rekvirera de till ärendet
hörande handlingarna hos länsstyrelsen i Östergötlands län. Av dem hade
framgått, att Molin erhållit vapnet pa de jämkade villkor, som gällde för
bland andra dem som tillhörde polisväsendet. Fortsatt utredning hade givit
vid handen, att Molin lämnat polisväsendet och övergått till arbetsmarknadsorganisationen
.

Efter argumentering för ståndpunkten att en omprövning av frågan om
Molins behov av vapnet kunde utgöra grund för återkallelsebeslut anförde
Cederholm vidare bland annat.

Till ''innande av ytterligare utredning till stöd för ett blivande beslut
hade Cederholm vid telefonsamtal med en av arbetsförmedlingens kvinnliga
tjänstemän kontrollerat de av Strand erhållna uppgifterna. Hon hade bekräftat
uppgifternas riktighet. Med anledning av att Cederholm genom
\ apenregistret erhållit kännedom om att IMolin innehaft dels en browningpistol
och dels en gaspistol hade Cederholm frågat den kvinnliga tjänstemannen
om hon var säker på, att det varit en ”riktig pistol och inte en skendödspistol
”, som Molin visat. Efter någon tvekan hade hon svarat att, så
vitt hon kunnat förstå, det varit en ”riktig”. Huruvida pistolen varit av
ena eller andra slaget hade emellertid icke inverkat på Cederholms beslut
i annan mån, än att Cederholm ansett att skäl saknats att återkalla tillstandet
gällande gaspistolen, som ju vid normal användning icke kunde
medföra bestående skada pa person och som därför icke heller krävde samma
restriktivitet vid tillståndsgivningen.

Cederholm uppgav i sitt yttrande slutligen, att det med hans inställning,
att en omprövning av behovsfrågan utgjorde laga grund för beslut om återkallelse
av vapenlicensen, icke funnits anledning att i yttrandet till länsstyrelsen
understryka den andra men väl så väsentliga orsaken till återkallelsen,
nämligen Molins vid den aktuella tidpunkten dokumenterade, bristande
psykiska balans. Cederholm hade avstatt från att åberopa dessa omständigheter
av grannlagenhet.

I sitt i ärendet avgivna yttrande uttalade Kaijser i huvudsak samma uppfattning
som Cederholm samt avstyrkte besvären.

Sedermera höll Cederholm den 22—den 24 oktober 1936 förhör med följande
befattningshavare vid arbetsförmedlingen i Karlskrona, nämligen
assistenterna N. K. E. Hultberg, N. G. C. Grönblad och Gösta Svensson
samt kanslibiträdet M. A. Berenvik, ävensom med förste polisassistenten G.
Hansson och förste poliskonstapeln Arvid Svensson. Av vad därvid framkom
må beträffande Molins psykiska tillstånd följande återgivas.

Fru Berenvik uppgav: Våren eller försommaren 1950 hade det framkommit,
att Molin gjort sig skyldig till oegentligheter under tjänsteutöv -

311

ning. Stämningen på arbetsplatsen hade varit olustig. På Molin hade icke
märkts något särskilt. Nervös hade han alltid varit, men han hade inte
verkat särskilt deprimerad vid detta tillfälle.

Grönblad berättade: Våren eller försommaren 1956 hade polisundersökning
inletts i anledning av vissa oegentligheter, vartill Molin skulle ha
gjort sig skyldig i tjänsten. Molin hade alltid varit forcerad och nervös. V id
detta tillfälle hade han förefallit vara det alldeles särskilt.

Gösta Svensson uppgav, att Molin icke varit i balans; lian hade varit
sjukskriven en månad och haft semester en manad under den tid, som polisutredningen
rörande honom pågått. Svensson ansag, att ett vapen i händerna
på Molin måste anses synnerligen olämpligt med hänsyn till Molins
obalanserade sätt.

Beträffande Molins innehav av pistol på arbetsplatsen framkom vid förhören
inför Cederholm följande.

Hultberg berättade: Första gången Hultberg hört talas om att Molin
skulle ha haft pistol hade varit våren eller försommaren 1956. Det hade pa
arbetsplatsen talats om, att Molin skulle ha en pistol. En dag hade Hultberg
varit inne hos Molin i dennes arbetsrum för att få tala med fru Berenvik,
som just då uppehöll sig inne hos Molin. Fru Berenvik hade stått framme
vid skrivbordet på samma sida om detta som Molin suttit. Hultberg hade
stått vid gaveln av skrivbordet. Hultberg hade observerat att ena skrivbordslådan
var något utdragen. Medan de stått där hade fru Berenvik tagit
fram ett handvapen ur den öppna skrivbordslådan, tydligen i avsikt att visa
Hultberg det, och samtidigt sagt: ”Har du sett vad han har här?” I samma
ögonblick hade Molin tagit om hennes hand och tagit vapnet. Han hade hållit
det i handen ett slag och sedan lagt ner det igen. Hultberg hade icke fått
tillfälle att se det ordentligt, men fått den uppfattningen, att det vant en
revolver av colttyp. — Hultberg hade fått se Molins gaspistol vid det tillfälle,
då den återställts av polisen. Hultberg hade då känt igen den som det
vapen, han sett inne på Molins rum.

Fru Berenvik uppgav: I något sammanhang hade Molin talat om för fru
Berenvik, att lian hade en pistol. Fru Berenvik hade tyckt det vara underligt
att han fått ha pistol, då han inte haft någon användning för den. Molin
hade även upplyst henne om, att han haft den kvar sedan den tiden då han
var landsfiskalsbiträde. Ilon mindes inte anledningen till att Molin talat om
för henne, att han haft en pistol. Hon hade icke fatt se någon vid tillfället.
— Någon gång våren 1956 hade fru Berenvik stått inne i Molins arbetsrum.
Då hade han öppnat sin skrivbordslåda. Fru Berenvik hade då sett en
skymt av ett vapen. Hon hade frågat Molin, om det var pistolen han hade
med sig. Molin hade svarat, att det var ingenting att leka med. Fru Berenvik
hade nämligen tagit upp den ur lådan och tagit den i handen. Molin
hade tagit pistolen ifrån henne och lågt den i lådan igen. Fru Berenvik hade
frågat, om han hade några skott till pistolen. Molin hade svarat, att det
hade han, så alt det räckte till henne och några till. Fru Berenvik hade icke
uppfattat detta som något hot. Ilon hade heller icke blivit rädd. Vid detta
tillfälle hade även Hultberg varit närvarande. — Fru Berenvik hade fått
den uppfattningen att Molin hatt pistolen lör att han var rädd, att det
skulle kunna hända honom någonting, och att lian skulle ha den att försvara’
sig med. Molin hade talat om tor fru Berenvik, att lian hade,mer an en
pistol, lian hade talat om, att han hade en vanlig pistol och en ”skendöds -

312

pistol . Den pistol som han visat för fru Berenvik var gaspistolen. Då han
visade den hade fru Berenvik inte vetat, att det var en gaspistol, utan trott,
att det varit en riktig. Fru Berenvik hade tyckt, att det var obehagligt att
Molin hade en pistol på arbetsplatsen, och hade sagt till honom, att han
skulle ta hem den. Detta hade hon sagt till honom vid det tillfälle, när hon
fatt se den. Varför det varit obehagligt kunde fru Berenvik icke svara på.
Fru Berenvik uppgav endast, att hon tyckt det vara obehagligt, men att
hon icke känt sig rädd eller hotad.

Grönblad upplyste: En dag hade Gösta Svensson meddelat Grönblad,
att fru Berenvik talat om för Svensson att Molin haft en pistol, som han
visat fru Berenvik på expeditionen. Fru Berenvik hade sagt till Svensson,
att hon tyckt det vara kusligt och obehagligt. Grönblad hade i sin tur meddelat
inspektören; Grönblad hade nämligen tyckt, att det saknats rimlig anledning
för Molin att ha pistol i det arbete han hade att syssla med och
under förhandenvarande omständigheter.

Svensson berättade: Någon gång på våren eller försommaren 1956 hade
fru Berenvik nämnt till Svensson, att Molin hade en revolver på arbetsplatsen.
Svensson hade blivit förvånad däröver. Fru Berenvik hade uppgi\it,
att Molin visat henne den. Fru Berenvik hade samtidigt sagt till
Svensson: ”Men sag ingenting om det, för då blir jag olycklig, vem vet vad
lian kan hitta på.” Fru Berenvik hade verkat uppjagad. Svensson hade talat
om för Grönblad, vad han hade fatt veta. Grönblad hade i anledning av
deras samtal fört fragan pa tal med inspektören eller direktören.

Angående stämningen pa Molins arbetsplats framkom vid förhören inför
Cederholm följande.

Hultberg berättade: Han hade inte lagt märke till att någon hyst rädsla
för att Molin haft en pistol. Däremot hade det talats mycket på arbetsplatsen
om att Molin haft denna pistol. Detta faktum hade diskuterats rätt
mycket. Varför visste inte Hultberg.

Fru Berenvik upplyste, att hon erbjudits byta rum på arbetsplatsen, sedan
det blivit bekant att Molin innehade pistol därstädes. Hon hade emellertid
icke ansett detta erforderligt. Hon hade sagt sig icke vara rädd.

„ Grönblad uppgav: Det funnes inte någon som helst tvekan om att det
ratt oro på arbetsplatsen. Alla hade varit medvetna om att Molin hade ett
hetsigt humör och var obalanserad. Man hade varit rädd för att det skulle
kunna hända honom eller omgivningen något.

Även Svensson uppgav att det på arbetsplatsen hade rått en allmänt
utbredd oro med anledning av Molins vapeninnehav.

Beträffande omständigheterna i samband med pistolens omhändertagande
berättade förste polisassistenten Hansson vid förhöret med honom följande.

Samma dag delgivningen med Molin av återkallelsebeslutet redovisats
till poliskammaren hade Hansson kallats till polismästaren, som givit
Hansson order att skaffa fram pistolen. Med anledning därav hade Hansson
tillsammans med Arvid Svensson uppsökt Molin på hans tjänsterum för att
hämta pistolen. Då där icke funnits någon pistol, hade Hansson sagt sig
vara tvungen att göra en utredning om var pistolen kunde finnas. Molin
hade bett att få slippa förhör på sitt tjänsterum, varför han fått följa med
till polisstationen. Ånyo tillfrågad om pistolen hade Molin svarat, att han
förvarade densamma antingen på vinden i sin bostadslägenhet eller troligt -

313

vis i sommarstugan i Torhamn. På fråga angående den pistol Molin visat
på tjänsterummet hade Molin uppgivit, att det varit en s. k. skendödspistol,
som han vid förhörstillfället förvarade i nattduksbordet hemma i sin bostad.
På förslag av poliskommissarie Schönbeck, som småningom deltagit i förhöret,
hade bestämts, att polismännen tillsammans med Molin i bil skulle
bege sig till Torhamn för att söka rätt på pistolen. Detta hade Molin icke
motsatt sig. — Man hade först begivit sig till Molins bostad för att hämta
skendödspistolen, vilken återfunnits på det av Molin anvisade stället. Med
Molins begivande hade Hansson tagit hand om vapnet. Man hade fortsatt
till Molins arbetsplats, där Hansson företett skendödspistolen för en dam,
som arbetat i rummet utanför Molins rum. Hon hade på förfrågan bekräftat,
att det varit samma vapen som Molin företett för henne. Därefter hade man
fortsatt till Torhamn. Sedan de kommit fram till Molins stuga, hade denne
öppnat dörren, varefter de gått in i ett rum, där omedelbart till höger om
dörren stått en byrå med tre lådor. Hansson hade frågat om möjligen pistolen
låg i någon av dessa. Molin hade dragit ut den nedersta lådan. Den
hade innehållit rena underkläder, skjortor m. m. Där hade pistolen inte
funnits. Därefter hade han dragit ut den mellersta lådan, som innehållit
diverse verktyg och överst en luftpistol. Därefter hade Molin flyttat undan
några småsaker och slutligen tagit upp en cigarrlåda, som innehållit den
eftersökta pistolen. Såvitt Hansson kunnat förstå, hade detta varit det enda
stället i stugan, där pistolen rimligen kunnat förvaras. Samtliga byrålådor
hade varit olåsta. Några skåp eller annat hade inte funnits. Stugan hade
varit försedd med ett äldre utanpåliggande lås med en rätt stor nyckel,
s. k. fällbomslås. Stugan hade legat ensligt. Det hade inte funnits några hus
i närheten, och det hade inte varit någon konst att utan lov taga sig in i
stugan, som legat väl skyddad av vegetation. Hansson ansåg, att förvaringssättet
icke varit betryggande. Pistolen hade lätt kunnat åtkommas av obehöriga.
Pistolen hade omhändertagits av polismännen och sedermera redovisats
till poliskammaren.

Med anledning av påståendet att pistolen icke förvarats på betryggande
sätt androg Molin följande.

Den av Molin förhyrda sommarstugan om två rum och kök samt vind
utgjorde bostadshus till en lantgård, vars jordbruk sammanslagits med
annat jordbruk. De uthus, som tillhörde det av Molin förhyrda bostadshuset,
vore uppförda cirka 25 meter söder om boningshuset och användes
fortfarande av fastighetsägaren för förvaring av jordbruksredskap, kreatursfoder,
potatis o. d. Med anledning därav besöktes uthusen dagligen, och
Molin hade ombett fastighetsägaren att jämväl se till det av Molin förhyrda
bostadshuset. För tillträde till detta funnes lås dels å ytterdörren till
en glasveranda, dels å en dörr till bostadens innanför verandan belägna
tambur eller kapprum. I rummet, där pistolen i en byrålåda förvarats väl
dold, funnes en sekretär och en gammalmodig skänk, försedd med såväl
lådor som skåp. Rummet vore cirka 25 kvadratmeter stort. I nyssnämnda
möbler hade pistolen mycket väl kunnat förvaras. Inom en radie av högst
200 meter från bostadshuset funnes två året runt bebodda bostadshus samt
en sommarstuga, belägen cirka 50 meter från Molins. Molin besökte allt
som oftast sin sommarstuga, beträffande vilken han ansåge tillsynen vara
fullt betryggande. Pistolen hade legat väl gömd i en cigarrlåda underst i
byrålådan, varför det skolat göras en noggrann undersökning för att finna

314

densamma. Under sådana förhållanden bestrede Molin, att pistolen förvarats
på ett icke betryggande sätt.

Kungl. Maj:t meddelade beslut rörande de av Molin anförda besvären
den 25 januari 1957, därvid Kungl. Maj:t — enär vad i målet förekommit
ej kunde anses utgöra skälig anledning att återkalla det Molin meddelade
tillståndet att inneha ifrågavarande browningpistol — fann gott upphäva
myndigheternas beslut.

I ärendet härstädes avgav länsstyrelsen efter remiss yttrande och fogade
därvid yttranden av Cederholm och Hansson.

Länsstyrelsen hemställde, enär enligt länsstyrelsens mening några formella
fel icke kunde anses ha blivit begångna, att Molins anmälan icke
måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Cederholm upprepade i huvudsak vad han tidigare anfört med vissa
förtydliganden och tillägg och androg bland annat följande: Strand hade,
sannolikt under framhållande att han som chef och arbetsledare icke varit
trakterad av att någon på arbetsplatsen hade skjutvapen, frågat om det
inte funnes möjligheter att fråntaga Molin pistolen. Därpå hade Cederholm
svarat, att detta säkerligen skulle ställa sig svårt, om en undersökning gåve
vid handen, att Molin fått tillstånd att inneha pistol. Strand hade uttryckt
sin förvåning däröver och man hade något diskuterat frågan. Sedan Cederholm
därefter fått bekräftat att Molin haft tillstånd att inneha pistol, hade
han ej vidare tänkt på saken. Kort tid därefter hade Strand ånyo fört frågan
om Molins pistol på tal, därvid han uttryckt oro. Även om Cederholm
hyst tvekan om han skulle företaga sig något i saken hade han dock ansett
det som en tjänsteplikt att, i anledning av vad han erfarit vid samtalen
med Strand, göra den närmare undersökning, som sedermera lett till återkallelsebeslutet.

Beträffande frågan om de lagliga förutsättningarna för återkallelse av
vapenlicensen anförde Cederholm bland annat följande.

Enligt anvisningarna till vapenförordningen borde betänkligheterna mot
att vägra någon att förvärva vapen vara mindre än då det gällde att fråntaga
någon rätten att inneha redan förvärvat vapen. Hur långt i eftergift
man skulle gå, angåves emellertid icke. Det krävdes endast att skälig anledning
förekomme till återkallelse. Därutöver hade förutsättningarna
exemplifierats så, att innehavaren skulle ha ådagalagt sådana egenskaper
att han icke vidare borde betros med att inneha skjutvapen, att han till
följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt funnes olämplig att inneha
vapen. Syftet med bestämmelserna vore att i individuella fall hindra personer,
som vore olämpliga, från att inneha skjutvapen. När så skulle ske
måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Avgörandet
måste och kunde icke annat än grundas på ett personligt bedömande.
Olämplighet kunde manifesteras genom hot om vissa våldshandlingar.
Utan exemplifiering angåves vidare, att även andra i strafflagen upptagna
brott kunde giva belägg för olämplighet. Till och med i och för sig

315

obetydliga förseelser kunde enligt anvisningarna till vapenförordningen föranleda
återkallelse, om vederbörande därigenom kunde anses ha åsidosatt de
krav på laglydnad, pålitlighet och omdömesgillhet, som en vapeninnehavare
borde uppfylla. Indragning av rätten att inneha vapen ansåges också kunna
ske, då vapnet av innehavaren på annat sätt än genom brottsliga handlingar
ådagalagt omdömeslöshet, bristande pålitlighet och andra liknande egenskaper.
— Slutligen beaktades även bestämmelsen att om den, som frånträdde
tjänst varmed följt skyldighet att inneha tjänstevapen, därefter
ville inneha vapnet, han skulle söka särskilt tillstånd därtill. — Avfattningen
av vapenkungörelsens anvisningar syntes giva vid handen, att samtliga
förutsättningar för rätten att ej blott behålla utan även att förvärva
ett vapen borde beaktas vid återkallelse av tillstånd.

Rörande frågan om Molins hörande över de mot honom vidtagna åtgärderna
anförde Cederholm, att det vid tidpunkten då beslutet fattats framstått
som så självklart att tillståndet skulle återkallas, att det varit utan
nytta att höra Molin. Tvärtom hade Cederholm ansett sig därigenom
riskera att direkt utlösa våldshandling eller att pistolen skulle göras oåtkomlig
för att vid lämplig tidpunkt användas. Möjligen hade Cederholms
farhågor därutinnan varit överdrivna. — Något uppsåt att utan stöd av
lag träda Molins rätt för när hade Cederholm aldrig haft. Om icke beslutet
kunnat grundas på den omständigheten att de förutsättningar för tillstånd,
som förelegat vid tidpunkten för tillståndets meddelande, icke längre förelegat
vid dess återkallande, hade med största sannolikhet återkallelsebeslut
icke meddelats.

I fråga om skälen till ordern till Hansson om pistolens omhändertagande
uppgav Cederholm följande.

Då återkallelsebeslutet lämnats till centralpolisen för verkställighet hade
Cederholm förutsatt, icke endast att detsamma skulle delgivas med Molin,
utan jämväl att den i resolutionen inneslutna anmaningen att ofördröjligen
avlämna vapnet skulle — såsom brukligt vore — genast effektueras och
att den som överlämnade resolutionen också skulle omhändertaga vapnet.
Det hade därför varit en överraskning för Cederholm att resolutionen återredovisats
blott med delgivningsbevis utan att vara åtföljd av pistol och
ammunition. Då Cederholm efterhört anledningen därtill, hade han fått det
beskedet, att Molin sagt sig icke veta var han hade pistolen. Då vapen och
ammunition skulle förvaras så, att de icke kunde åtkommas av obehörig,
och denna föreskrift knappast kunde anses uppfylld, då Molin sagt sig icke
ens veta, var han haft pistolen, och det med hänsyn till vad tidigare framhållits
kunde befaras att Molin kunde tänkas komma att missbruka pistolen,
hade det framstått som än angelägnare att få hand om pistolen. Det hade
varit av denna anledning som Hansson fått order om att ”skaffa fram
pistolen”, varmed avsetts att pistolen skolat omhändertagas. Dessa åtgärder
hade varit en konsekvens av händelseförloppet. Av detta skäl hade
några anteckningar icke gjorts. Att låta Molin ytterligare vara i besittning
av pistolen i avvaktan på ett åtal för underlåtenhet att överlämna den hade
för Cederholm framstått såsom orealistiskt och riskfyllt.

316

I en till länsstyrelsen i Blekinge län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Rörande tillämpningen av vapenförordningen har Kungl. Maj:t den 25
november 1955 fastställt föreskrifter och anvisningar, vari bland annat bestämmelserna
i 14 § om återkallelse av vapenlicens utförligt behandlas. I
anvisningarna framhålles bland annat, att bestämmelsernas syfte främst är
att i individuella fall hindra personer, som äro olämpliga, från att inneha
skjutvapen. Särskilt understrykes vikten av att beslut om indragning av
rätten att inneha skjutvapen — såsom utgörande en ganska ingripande åtgärd
— föregås av en omsorgsfull och noggrann prövning samt att utredningen
i ärendet är så fullständig och tillförlitlig som möjligt. Såsom allmän
riktpunkt vid bedömningen uppställes, att återkallelse av vapenlicens kan
ifrågakomma, då vapeninnehavaren genom brottsliga handlingar — varå
anvisningarna lämna en del exempel — eller på annat sätt ådagalagt omdömeslöshet,
bristande pålitlighet och andra liknande egenskaper. Återkallelse
kan vidare komma i fråga, då innehavaren till följd av sinnessjukdom
eller annan psykisk sjukdom, missbruk av alkohol eller narkotika eller
dylikt finnes olämplig att inneha skjutvapen. I anvisningarna framhålles
därjämte såsom uppenbart, att även grövre förseelser mot vapenförordningen
— exempelvis grovt åsidosättande av skyldigheten att taga sådan
vård om vapnet, att det ej åtkommes av obehörig — böra medföra indragning
av vapenlicensen.

Det framgår sålunda av såväl ordalagen i vapenförordningen som de av
Kungl. Maj:t fastställda anvisningarna, att återkallelse av licens endast kan
ifrågakomma med avseende å person, som kan antagas vara klart olämplig
att inneha skjutvapen.

Det ligger i sakens natur och det har till yttermera visso i anvisningarna
uttryckligen betonats, att fråga om indragning av rätt att inneha vapen
skall föregås av en omsorgsfull och noggrann prövning samt att utredningen
i ärendet är så fullständig och tillförlitlig som möjligt.

Cederholm har bestämt hävdat, att den utredning han företagit i ärendet
före indragningen av licensen skett med tillbörlig noggrannhet och tillförlitlighet,
och har härutinnan hänvisat till vad han inhämtat från Molins
arbetsplats av Strand och fru Berenvik, till vad Cederholm hade sig bekant
om pågående förundersökning rörande misstänkt brottslighet från Molins
sida samt till de omständigheter, under vilka licensen på pistolen ursprungligen
meddelats. Vad Cederholm sålunda gjort gällande om noggrannheten
och tillförlitligheten av utredningen synes mig vederlagt av vad som numera
blivit upplyst vid den mera ingående utredning, som efter meddelandet av
poliskammarens och länsstyrelsens i Blekinge län resolutioner verkställts i
saken. Härutinnan räcker det med att framhålla att Molin, enligt vad vid
sistnämnda utredning blivit klarlagt, aldrig haft någon browningpistol på
arbetsplatsen utan endast en gaspistol och att han icke själv framtagit och

317

skrämt sina kamrater med denna såsom Cederholm må ha antagit efter
sina första samtal med Strand och fru Berenvik. Den senare verkställda
utredningen ger även en annan och mera nyanserad bild av Molins psykiska
tillstånd än den som Cederholm torde ha fått vid sina första samtal med
Strand och fru Berenvik. Vad som inträffat i detta ärende understryker
på ett slående sätt vikten av att beslut om återkallelse av licens grundas på
en tillräckligt fullständig och tillförlitlig utredning.

Den mest väsentliga bristen vid Cederholms handläggning av ärendet är
emellertid enligt min mening hans underlåtenhet att höra Molin före ärendets
avgörande. Härom har Cederholm uppgivit, att han ansett Molins
hörande vara obehövligt med hänsyn till att ärendet vore fullt klart. Oavsett
vilken uppfattning man må ha om innebörden av gällande bestämmelser
när det gäller grunden för återkallelse av vapenlicens, vartill jag i det
följande återkommer, är emellertid uppenbart, att beslut — varigenom
någon berövas egendom och som, enligt vad erfarenheten ger vid handen,
av medborgarna ofta uppfattas såsom kränkande för deras självkänsla —
icke få meddelas utan att tillfälle, där så är möjligt, beretts vederbörande
att yttra sig i saken. Vapenförordningens krav på vapnets omedelbara överlämnande
efter därom med stöd av meddelat återkallelsebeslut skedd anmaning
understryker även angelägenheten av att den, mot vilken en ifrågasatt
återkallelse riktas, får tillfälle yttra sig före ärendets avgörande. Det
är att märka, att vid handläggning av fråga om återkallelse av tillstånd
särskild skyndsamhet icke är påkallad, eftersom polismyndighet äger befogenhet
att i de fall, där missbruk av vapnet kan befaras, omhändertaga detsamma
i avbidan på prövningen av frågan om licensens återkallande.

Beträffande Cederholms underlåtenhet att föra anteckningar om de förhållanden,
som föranlett beslutet, har Cederholm framhållit, att han icke
ansett detta erforderligt med hänsyn till att han ensam haft att avgöra
ärendet. Gentemot vad Cederholm sålunda anfört torde vara tillfyllest att
erinra därom, att det i förvaltningsförfarandet är en grundläggande och
oavvislig princip att åberopat material i möjligaste mån antecknas; icke
minst viktigt är detta i ärenden av den beskaffenhet, varom här är fråga.

Vad därefter angår beslutet att återkalla Molins vapenlicens synes detta,
av Cederholms uppgifter att döma, främst ha grundats på följande omständigheter,
nämligen att Molin — enligt vad den från länsstyrelsen i Östergötlands
län införskaffade tillståndsansökningen utvisade — erhållit vapenlicensen
i egenskap av extra polisman under uppgift bland annat att vapnet
skulle användas såsom tjiinstepistol, att Molin enligt inhämtad uppgift icke
varit i polistjänst sedan december 1942, samt att han icke, då han lämnade
polistjänsten eller sedermera, sökt tillstånd att alltjämt få inneha vapnet.
Dessa omständigheter i förening med att Molin antagits icke ha haft något
aktuellt behov av vapnet samt att han icke fyllde förutsättningarna för er -

318

hållande av tillstånd att inneha pistol vid tidpunkten för återkallelsebeslutet
ha ansetts utgöra fulla skäl för återkallelsen.

De här anförda omständigheterna sammanhänga i huvudsak med frågan
om Molins behov av vapnet. Återkallelsebeslutet framstår därför som
resultat av en omprövning av behovsfrågan. Därvid synes en brist i någon
av de förutsättningar, som med avseende å vederbörandes behov av vapnet
bruka upprätthållas för erhållande av tillstånd att inneha vapen, ha förmenats
utgöra skäl för återkallelse av redan meddelad vapenlicens.

Återkallelse av licens måste emellertid grundas på förhållande, som finnes
angivet i det förut återgivna stadgandet i 14 § vapenförordningen. Förutsättning
för återkallelse av vapenlicens är alltså, på sätt framgår av anvisningarna,
att vederbörande är olämplig för vapeninnehav. Befogenheten
att återkalla vapenlicens, ”då eljest skälig anledning förekommer därtill” —
vilken får ses mot bakgrunden av att återkallelsereglerna gälla även organisationers
vapeninnehav — kan icke tagas i anspråk för att ersätta lämplighetsprövningen
med en behovsprövning såsom grund för bedömandet av
återkallelsefråga. Omständighet som hänför sig till vederbörandes behov av
vapen kan följaktligen icke ha utslagsgivande betydelse vid återkallelseprövning.
Än mindre kan vid denna prövning följas de grunder man i förevarande
avseende tillämpar vid tillståndsprövningen. Med avseende å
vederbörandes personliga kvalifikationer att inneha vapen bör enligt min
mening för prövningen av fråga om återkallelse av licens i princip uppställas
strängare krav — och detta gäller framför allt utredningen i ärendet
— än då fråga är om tillståndsprövning. Det är med andra ord icke möjligt
att, såsom Cederholm och även länsstyrelsen i Blekinge län i förevarande
fall synes ha antagit, generellt tillämpa det betraktelsesättet att omständigheter,
som vid tillståndsprövning skulle ha föranlett avslag å ansökningen,
enbart skulle kunna läggas till grund även för beslut om återkallelse
av redan beviljad vapenlicens.

Väl är sannolikt, att vid meddelandet av tillstånd för Molin att inneha
pistolen hänsyn tagits till det förhållandet att Molin vid denna tidpunkt
innehade polistjänst. I den mån så skett kan detta emellertid
antagas ha sin grund i rådande praxis att på något jämkade villkor, med
avseende å behovsprövningen, medgiva innehav av egen pistol för övningsskjntning
åt personer, tillhörande vissa yrkeskategorier, t. ex. polismän,
som äro utrustade med pistol i tjänsten. Det är vidare att märka, att det
Molin meddelade tillståndet avsett målskjutningsändamål och att Molin
författningsenligt icke varit skyldig att ansöka om nytt tillstånd, då han
lämnade polistjänsten. Vid angivna förhållanden och då beslutet om återkallelse
av Molins vapenlicens endast kunnat grundas på en hos Molin
konstaterad olämplighet att inneha vapnet, ha de av Cederholm såsom avgörande
åberopade skälen för beslutet icke varit av beskaffenhet att motivera
detsamma.

319

Ej heller synes någon annan i ärendet förebragt omständighet vara av
beskaffenhet att motivera återkallelsebeslutet. De brottsliga handlingar,
varom polisutredning vid tidpunkten för återkallelsebeslutets meddelande
pågick, ha av Cederholm icke i och för sig åberopats som skäl för beslutet;
de ha i stället jämte andra omständigheter ansetts utgöra skäl för antagande
att Molin icke befunnit sig vid god psykisk hälsa. Även för min del finner
jag det klart, att de brottsliga gärningar, varom här var fråga, icke haft
sådant samband med Molins vapeninnehav att de, i vart fall på detta
stadium, kunnat åberopas som grund för återkallelse av tillståndet att inneha
skjutvapen. Till följd härav och då Molin i övxågt icke gjort sig skyldig
till handlingar av beskaffenhet att ådagalägga olämplighet hos honom att
inneha vapen, ha skäl saknats att av angiven grund återkalla vapenlicensen.

Beträffande vad Cederholm inhämtat angående Molins psykiska tillstånd,
hans uppträdande på arbetsplatsen och personalens reaktioner skulle
dessa uppgifter, som i viss, dock endast mindre mån bestyrkts av den
sedermera verkställda utredningen, enligt vad Cederholm uppgivit i och för
sig sannolikt icke ha föranlett honom att återkalla Molins vapenlicens.
Såsom ock Kungl. Maj:t funnit kan vad vid utredningen framkommit rörande
Molins personliga förhållanden icke rimligen anses utgöra grund för
återkallelse av vapenlicensen. Om emellertid avseende ansetts böra fästas
vid Molins psykiska tillstånd, hade enligt min mening tillfälle bort beredas
Molin att förete läkarintyg.

Vad angår omständigheterna vid pistolens omhändertagande synes av
de av Cederholm lämnade uppgifterna framgå, att han med den till Hansson
givna ordern ”att skaffa fram pistolen” avsett sådant omhändertagande
som avses i 18 § 2 mom. vapenförordningen; i vart fall har Hansson uppfattat
ordern på detta sätt. Efter det Molin delgivits poliskammarens resolution
har emellertid beträffande frågan huruvida fara för missbruk av
vapnet kunde antagas föreligga — och det är bedömningen av denna fråga
som här har betydelse — endast tillkommit det förhållandet att Molin uppgivit
sig icke bestämt veta, var han förvarade vapnet, och i anslutning härtill
angivit som mest sannolikt, att vapnet funnes i fastigheten i Torhamn.
Angivna förhållande synes med hänsyn till omständigheterna icke på något
avgörande sätt ha kunnat ge fog för antagandet att fara för missbruk av
vapnet skulle föreligga. T den mån Cederholm haft en sådan uppfattning,
synes sannolikt att han därvid felaktigt utgått från att det varit browningpistolen,
som Molin haft förvarad på arbetsplatsen. Då tillräckliga skäl för
ingripande enligt 18 § 2 mom. icke förelegat vid tidpunkten för återkallelsebeslutet
och därefter icke inträffat någon omständighet, som kunnat ge
anledning till sådant ingripande, har beslutet om omhändertagande av pistolen
på sätt som skett icke haft stöd av lag. Molin hade — särskilt i betraktande
av att han tidigare icke hörts i ärendet — i stället bort anmanas att

320

inom viss tid avlämna pistolen till polismyndigheten, därvid han lämpligen
även bort göras uppmärksam på den i 36 § 1 mom. stadgade påföljden
för försummelse att efterkomma anmaningen. Hanssons i och för sig felaktiga
förfarande i fråga om vapnets omhändertagande kan emellertid, med
hänsyn till den order härom som Cederholm givit, icke läggas Hansson till
last såsom fel.

Vidkommande länsstyrelsens handläggning av ärendet framgår av handlingarna,
att jämväl länsstyrelsen grundat sitt beslut i saken huvudsakligen
på en omprövning av behovsfrågan, vilket enligt vad jag ovan anfört icke
kunnat utgöra laga skäl för återkallelsebeslutet. I vad mån länsstyrelsen
även tagit hänsyn till en i ärendet förekommande uppgift att Molin eftersatt
sin skyldighet att taga vård om pistolen framgår icke av handlingarna.
Närmare utredning i detta hänseende har emellertid icke förelegat och
uppenbart är, att enbart den omständigheten att Molin förvarat pistolen
i familjens sommarstuga icke kunnat utgöra grund för ett beslut att återkalla
vapenlicensen.

Varken Cederholm eller länsstyrelsen har i sina resolutioner angivit skälen
för tillståndets återkallande. Det är från medborgarnas sida icke för
mycket begärt, att de — när tillstånd att inneha vapen återkallas och de
sålunda frånhändes egendom — få veta skälen härför. Som jag emellertid
har för avsikt att snart i ett större sammanhang till granskning upptaga
frågan om de administrativa myndigheternas skyldighet att i väsentligt
större utsträckning än nu är fallet angiva skälen för avslagsbeslut, anser
jag mig i detta ärende kunna nöja mig med att rikta uppmärksamheten på
den brist i Cederholms och länsstyrelsens befattning med denna sak som
uraktlåtenheten att angiva skälen för återkallelsen enligt min mening utgör.

Av det anförda framgår, att jag funnit såväl Cederholm som länsstyrelsen
ha förfarit oriktigt vid ärendets handläggning och avgörande. De brister,
som vidlåda Cederholms befattning med ärendet, äro delvis av allvarlig
natur. Vid min prövning av klagomålen har jag emellertid fäst avseende vid
att Molin genom att på arbetsplatsen förvara ett vapen — visserligen, som
det sedermera visat sig, av mindre farlig typ — och genom sina yttranden
och uppträdande i övrigt själv givit anledning till närmare undersökning
och prövning av hans lämplighet som vapeninnehavare. Att Cederholm
härvid handlat på sätt som skett synes i huvudsak ha berott på bristande
förtrogenhet med vapenförordningens rätta tillämpning, särskilt hans felaktiga
antagande att licensen kunde och borde återkallas, så snart de förutsättningar,
som legat till grund för tillståndets beviljande, icke längre
vore för handen. Det är uppenbart, att Cederholm vid sin handläggning avärendet
icke vägletts av annat motiv än en strävan att handla i vapenförordningens
anda och att från Molins arbetsplats avlägsna ett irritationsmoment,
som påkallade uppmärksamhet från polisiär synpunkt. Vad nu
sagts till förståelse av Cederholms handlande har delvis avseende även be -

321

träffande länsstyrelsens befattning med saken. Jag finner det dock anmärkningsvärt,
att länsstyrelsen — utan att uppmärksamma de allvarliga brister
som vidlådde Cederholms handläggning och prövning av ärendet —
ansett sig kunna på det material, som förelåg, grunda beslut om återkallelse.
Då emellertid beslutet härom numera upphävts, har jag vid min prövning
av ärendet, med hänsyn tagen till samtliga föreliggande omständigheter,
funnit mig kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

5. Må beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran
bringas i verkställighet, fastän lång tid förflutit
efter beslutets fattande?

I tidningen Aftonbladet för den 29 september 1957 lämnades i en artikel
med rubrik ”Nämndbeslut blev katastrof för fembarnsfamilj” vissa uppgifter
rörande ett av barnavårdsnämnden i Åsele kommun i Västerbottens
län handlagt ärende angående omhändertagande av barn för skyddsuppfostran.
I artikeln uppgavs bland annat, att nämnden — som år 1949 omhändertagit
tre minderåriga barn i en småbrukarfamilj under motivering
att modern vore psykiskt undermålig — år 1951 beslutat omhändertaga
makarnas återstående två barn, vilka vistades i hemmet. Verkställighet av
sistnämnda beslut hade — sedan barnens fader begått självmord — sökts
först år 1955 eller sålunda fyra år efter beslutet. Vederbörande landsfiskal
hade vid tre tillfällen infunnit sig i hemmet för att hämta barnen. Vid de
två första besöken hade modern vägrat att skiljas från barnen och landsfiskalen
hade därvid låtit bero. Vid tredje besöket hade emellertid modern
befunnit sig på sjukhus för operation, och då hade landsfiskalen medfört
barnen från hemmet. Enligt vissa i artikeln återgivna uttalanden hade barnens
moder utsatts för upprörande behandling och grym förföljelse.

I anledning av artikeln inkom på min begäran länsstyrelsen i Västerbottens
län med yttrande, därvid fogades vissa hos länsstyrelsen förvarade
handlingar i saken ävensom yttranden av barnavårdsnämnden i Åsele
kommun samt landsfiskalen Eric Nordlander.

Rörande i ärendet meddelade beslut angående skyddsuppfostran för
barnen till ifrågavarande makar framgår av handlingarna följande.

Den 13 oktober 1949 beslöt barnavårdsnämnden att för skyddsuppfostran
omhändertaga makarnas fyra barn, födda åren 1944, 1945, 1948 och
1949, därvid som skäl angavs att barnen uppenbarligen voro i fara att bli
vanvårdade. Med föräldrarnas medgivande verkställdes beslutet beträffande
de tre äldsta barnen, vilka till en början överfördes till barnhem och
sedermera placerades i fosterhem.

21 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1959 års riksdag.

322

Den 30 juli 1951 beslöt barnavårdsnämnden — på grundval bland annat
av utlåtande av en läkare vid länscentralen för psykisk barna- och ungdomsvård,
enligt vilket barnens moder vore imbecill och olämplig att handha
vårdnaden — att för skyddsuppfostran omhändertaga dels det i hemmet
kvarvarande, år 1949 födda barnet, dels ett därefter år 1951 fött barn. Då
föräldrarna icke lämnade sitt samtycke till verkställande av sistnämnda
beslut, underställdes detsamma länsstyrelsens prövning. Sedan bland annat
provinsialläkaren i orten hörts och besök i hemmet företagits av vederbörande
tjänstemän vid länsstyrelsen, fann länsstyrelsen i resolution den
8 november 1951 skäligt, jämlikt 22 § a) barnavårdslagen, fastställa barnavårdsnämndens
ifrågavarande beslut. Över länsstyrelsens resolution anfördes
besvär av barnens fader. Genom utslag den 21 maj 1952 fann regeringsrätten,
efter det ytterligare utredning i saken verkställts, icke skäl göra
ändring i länsstyrelsens resolution.

I skrivelse till länsstyrelsen den 15 juli 1952 hemställde därefter föräldrarna
att återfå de tre äldsta barnen, vilka voro placerade i fosterhem. Till
stöd för sin framställning åberopade föräldrarna vissa intyg, bland annat
intyg av en läkare vid Gådeå sjukhus, vilken uttalade att barnens moder
vore i någon mån psykiskt efterbliven men ej i högre grad än att hon kunde
handha vårdnaden om barnen. Länsstyrelsen återställde handlingarna till
föräldrarna med tillkännagivande, att de hade att hos barnavårdsnämnden
göra framställning om barnens utskrivning. Sådan framställning avläts till
nämnden den 16 augusti 1952. Vid sammanträde den 17 oktober 1952 fann
nämnden icke skäl att på grund av vad föräldrarna åberopat upphäva omhändertagandet
av dessa tre barn.

Sedan länsstyrelsen, i anledning av en skrivelse från barnens fader, den
15 januari 1953 meddelat denne att han i händelse av missnöje med barnavårdsnämndens
sistnämnda beslut — varav föräldrarna erhållit del den
19 oktober 1952 — ägde anföra besvär däröver hos länsstyrelsen, inkom
fadern den 24 februari 1953 till länsstyrelsen med en skrift, däri han hemställde
att utan ytterligare omgång återfå de ifrågavarande tre barnen.

I anledning av denna skrift inhämtade länsstyrelsen yttrande från barnavårdsnämnden,
som den 27 mars 1953 förklarade att nämnden fortfarande
saknade skäl att ändra sitt tidigare ståndpunktstagande i saken. Samtidigt
beslöt nämnden — sedan vederbörande provinsialläkare upplyst, att han
hos det yngsta barnet funnit tydliga tecken på vanvård — att det av
regeringsrätten den 21 maj 1952 fastställda beslutet angående omhändertagande
av de två yngsta barnen skulle verkställas, därvid nämnden antecknade
att man dröjt med verkställandet av detta beslut under förhoppning
att barnens moder skulle göra allt för att på bästa sätt vårda barnen.
Ärendet remitterades därefter till socialvårdskonsulenten, som företog hembesök
och införskaffade nytt läkarintyg beträffande de två yngsta barnen.
I detta intyg, utfärdat av provinsialläkaren i orten, uttalades att några

323

otvetydiga tecken på vanvård eller svält icke kunnat iakttagas men att
såväl barnen som deras moder verkade delvis psykiskt efterblivna, varför
ett omhändertagande av barnen i mycket måste bli beroende av hemmiljön.

Efter sålunda verkställd utredning avgjordes ärendet av länsstyrelsen
genom utslag den 28 juli 1953, därvid länsstyrelsen upptog den ingivna
skriften som besvär över barnavårdsnämndens beslut den 17 oktober 1952
att avslå framställningen om utskrivning av de tre äldsta barnen samt fann
att besvären såsom för sent inkomna icke kunde upptagas till prövning.
Över detta utslag anförde föräldrarna besvär hos regeringsrätten, som i utslag
den 6 oktober 1953 — enär den hos länsstyrelsen gjorda framställningen
finge anses innefatta yrkande om åtgärd enligt 81 § 2 mom. barnavårdslagen
men länsstyrelsen icke ingått i prövning av detta yrkande —
återförvisade målet till länsstyrelsen för ny behandling. I utslag den 29
oktober 1953 fann därefter länsstyrelsen, som ingick i prövning av berörda
yrkande på grundval av i målet tidigare verkställd utredning, yrkandet icke
föranleda någon länsstyrelsens vidare åtgärd.

I en den 21 november 1953 till länsstyrelsen inkommen skrift anhöllo
föräldrarna ånyo om att återfå de tre äldsta barnen. Länsstyrelsen fann
genom beslut den 24 i samma månad skriften icke föranleda någon åtgärd.
Häröver anförde föräldrarna besvär hos regeringsrätten, som den 2 mars
1954 lämnade besvären utan bifall.

Beträffande frågan om verkställigheten av barnavårdsnämndens beslut
den 30 juli 1951 att för skyddsuppfostran omhändertaga de två yngsta
barnen anförde nämnden i sitt yttrande bland annat följande: Verkställighetsfrågan
hade till en början fått anstå i avbidan på föräldrarnas besvär
över ifrågavarande beslut. Svåra scener från moderns sida hade nämligen
kunnat befaras, om icke slutligt utslag förelegat. Sedan regeringsrätten den
21 maj 1952 avslagit besvären, hade föräldrarna gjort framställning om
att återfå de tre äldsta barnen. Under det denna sak behandlats hos
länsstyrelsen och regeringsrätten hade verkställighetsfrågan icke upptagits
förrän provinsialläkaren vid sammanträde den 27 mars 1953 upplyst, att
det yngsta barnet — som han haft tillfälle undersöka — visat tydliga tecken
på vanvård. Nämnden hade då beslutat, att verkställighet skulle ske.
Emellertid hade barnens moder mycket bestämt satt sig emot verkställighet.
Nämnden hade icke utan vidare velat vidtaga tvångsåtgärd med hänsyn
till de risker, som sådan åtgärd skulle kunna medföra för barnen. Vid
ett av vederbörande socialvårdskonsulent den 29 juni 1953 företaget besök
i hemmet hade en viss förbättring kunnat spåras. I konsulentens rapport
hade föreslagits, att barnen trots allt skulle få kvarstanna hos föräldrarna
tillsvidare och stå under tillsyn av distriktssköterskan. Då denna ofta besökte
hemmet, hade något formellt beslut om övervakning dock icke fattats.
Barnens fader hade efter förmåga försökt utjämna sin hustrus brister och

324

hade varit den, varpå hemmet väsentligen byggt. Sedan fadern tagit sitt
liv — vilket skedde den 23 september 1955 — hade emellertid verkställigheten
icke längre kunnat få anstå. Denna mening hade även delats av
vederbörande hjälpverksamhetsläkare, som undersökt barnens moder i juli
1955 och som besökt hemmet i september samma år. Enligt från länsstyrelsen
inhämtad upplysning hade det den 30 juli 1951 meddelade beslutet
om skyddsuppfostran fortfarande varit verkställbart. Vid sammanträde
den 18 november 1955 hade barnavårdsnämnden därför beslutat, att
barnen skulle placeras i upptagningshem snarast möjligt och att försök
skulle göras att förmå modern att frivilligt lämna barnen. Sedan två besök
i sådant syfte gjorts hos modern utan resultat, hade nämnden den 16
december 1955 beslutat begära polishandräckning för barnens omhändertagande.
— Barnavårdsnämnden hade hela tiden sökt handla på sätt som
tillgodosett barnens bästa. När omhändertagande av barnen icke längre
kunnat anstå, hade nämnden på allt sätt försökt låta verkställigheten ske
så skonsamt som överhuvudtaget varit möjligt.

I fråga om handläggningen av ärendet rörande polishandräckning för
barnens överförande till upptagningshem anförde Nordlander: Med hänsyn
till den långa tid, som förflutit från fastställelsen av beslutet om skyddsuppfostran
och till nämndens begäran om beslutets verkställande, hade
Nordlander själv tagit del av handlingarna i ärendet och även inhämtat
muntliga upplysningar. Med anledning av vad därvid framkommit hade
han funnit handräckningsansökningen lagligen kunna bifallas. Nordlander
hade därför någon dag i januari 1956, åtföljd av en poliskonstapel och den
kvinnliga ledamoten av barnavårdsnämnden, inställt sig hos barnens moder,
som vid denna tidpunkt flyttat med barnen till annan ort, där hon
tagit anställning som hushållerska. Nordlander hade lugnt och sansat redogjort
för anledningen till besöket och hade under ett nära två timmar långt
samtal sökt förmå modern att i godo lämna barnen. Det hade emellertid
icke lyckats att tala henne till rätta, utan hon hade förklarat sig ämna med
våld motsätta sig att barnen toges ifrån henne. På grund härav och då
barnen varit vettskrämda av moderns skrik och beteende i övrigt, hade
Nordlander för dagen avstått från att medtaga barnen. Följande dag hade
han konfererat med barnavårdsnämnden, som lämnade ett kortare anstånd
med verkställigheten, därvid möjligen föresvävat nämnden att barnens
moder, om hon finge några dagars betänketid, frivilligt skulle lämna barnen
ifrån sig. Kort tid därefter hade nämnden åter påfordrat verkställighet,
varför Nordlander ånyo nödgats begiva sig till platsen, åtföljd av samma
personer som förut nämnts. Vid detta senare besök hade barnens moder
varit intagen å sjukstugan, och barnen hade tagits om hand i en gård i
närheten. De hade därefter utan något egentligt uppseende burits till bilen
och transporterats till avsett upptagningshem.

325

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen, att någon befogad anmärkning icke
syntes kunna göras mot själva sättet för verkställighetens genomförande.
Emellertid hade avsevärd tid förflutit från det beslutet om barnens omhändertagande
för skyddsuppfostran fattats och till dess verkställigheten
ägt ruin. Vid bedömande av detta dröjsmål borde dock enligt länsstyrelsen
hänsyn tagas till att barnens föräldrar vid olika tidpunkter gjort framställningar
om utskrivning av deras redan omhändertagna barn och att
dessa framställningar varit föremål för prövning hos olika instanser. Något
stadgande funnes icke heller, enligt vilket beslut om skyddsuppfostran
skulle förfalla, därest det icke verkställdes inom viss tid.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit hemställde jag hos socialstyrelsen
om utlåtande rörande den principiella frågan om verkställighet av
beslut om skyddsuppfostran i sådant fall, då avsevärd tid förflutit från
beslutet och till ifrågasatt verkställighet därav. I sitt i anledning härav
avgivna utlåtande anförde socialstyrelsen följande.

Enligt 24 § 1 mom. barnavårdslagen bör barnavårdsnämnden, där nämnden
prövar de i 23 § samma lag anvisade åtgärderna vara gagnlösa eller
där sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, omhändertaga den
varom fråga är för beredande åt honom av en efter hans egenskaper och
utveckling lämpad behandling (skyddsuppfostran) enligt i 4° kap. meddelade
bestämmelser. Redan uttrycket omhändertaga tyder på att skyddsuppfostran
innebär barnets skiljande från hemmet. Hänvisningen till 4 kap.
barnavårdslagen gör detta fullt klart. De behandlingsformer, som anvisas
i 4 kap., innebär samtliga vård, meddelad annorstädes än i barnets eget
hem.

De bestämmelser i barnavårdslagen, som har avseende på verkställighet
av beslut om skyddsuppfostran, återfinnes i 25 § 3 mom. samt 27 och 86 §§.
Enligt 25 § 3 mom. äger barnavårdsnämnden under viss förutsättning förordna,
att beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran genast
skall bringas till verkställighet. Enligt 27 § må beslut angående omhändertagande
för skyddsuppfostran icke bringas till verkställighet, då fråga är
om barn, varom förmäles i 22 § a) och b), efter det barnet fyllt 16 år, då
fråga är om barn, som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt 18 år samt då
fråga är om person, som avses i 22 § d), efter det denne fyllt 21 år. Enligt
86 § slutligen går länsstyrelses beslut angående omhändertagande för
skyddsuppfostran i verkställighet utan hinder därav, att klagan föres.

Barnavårdslagen innehåller icke någon bestämmelse beträffande den tid,
inom vilken ett lagakraftvunnet beslut om skyddsuppfostran i allmänhet
bör bringas till verkställighet. Ej heller i förarbetena till lagen beröres
denna fråga. Detta förhållande skulle kunna tolkas så, att verkställigheten
av ett beslut om skyddsuppfostran kan uppskjutas hur länge som helst
inom de gränser, som anges i 27 § barnavårdslagen. En sådan tolkning torde
heller icke vara ovanlig. I sitt betänkande med förslag till ny barnavårdslag
anför sålunda barnavårdskommittén (SOU 1956: (il s. 290), att barnavårdsnämnderna
ej sällan ”underlåter eller dröjer avsevärd tid med att verkställa
egna, lagakraftvunna beslut, t. ex. om övervakning eller omhänder -

326

tagande, ävensom beslut, vilka efter underställning eller klagan meddelats
i ärende, som nämnden haft till behandling. I sådana fall är avsikten i regel,
att beslutet skall gälla Villkorligt’, d. v. s. att verkställighet skall ske endast
om förbättring ej inträder i de förhållanden, som föranlett beslutet. Även
om sådan uppskjuten verkställighet från början ej varit avsedd, förekommer
det, att ändrade förhållanden föranleder att nämnden — i stället för
att ändra eller häva beslutad åtgärd — uppskjuter eller helt avstår från
verkställighet av den beslutade åtgärden.” Kommittén anför vidare (s. 327):
”Kommittén är väl medveten om att det här och var tillämpade förfarandet
att tillsvidare uppskjuta verkställighet av ingripandebeslut — antingen
detta fattats i avsikt att åtgärd sålunda skulle få anstå eller ej — ansetts
ha fördelar med sig. Trots detta anser kommittén förfarandet ur flera synpunkter
olämpligt. Avsikt att tillsvidare icke skrida till verkställighet kan
få nämnden att besluta ingripande utan fullgiltiga skäl. Löfte om anstånd
kan få den saken rör och hans närmaste att avstå från klagan, respektive
att lämna samtycke. Möjligheten till verkställighet kan hållas öppen orimligt
länge, och verkställighet kan beslutas på vilka skäl som helst. Mot
sådant beslut kan talan ej föras i ordinär fullföljdsväg.”

Enligt socialstyrelsens uppfattning är ett sådant förfarande som kommittén
nämner ej endast olämpligt utan även stridande mot barnavårdslagens
mening. Barnavårdsnämndens ingripande skall vara en av de aktuella
förhållandena påkallad åtgärd till hjälp, skydd eller rättelse för
barnet. För att nämndens ingripande skall kunna ges formen av omhändertagande
för skyddsuppfostran kräves enligt 24 § 1 mom. barnavårdslagen,
att övriga i lagen anvisade åtgärder har visat sig vara eller bedömes vara
utan avsedd verkan. Mot bakgrunden härav synes det icke kunna råda
någon tvekan om att lagstiftarnas mening varit, att ett beslut angående
omhändertagande för skyddsuppfostran, vilket fyller villkoren för verkställbarhet,
skall gå i verkställighet utan dröjsmål. Detta skulle bland annat
innebära, att barnavårdslagen icke ger utrymme för ”villkorliga” beslut
angående omhändertagande för skyddsuppfostran, d. v. s. beslut, avsedda
att bringas till verkställighet endast för den händelse, att de förhållanden,
som föranlett beslutet, icke förbättras. På denna punkt har socialstyrelsens
uppfattning stöd i den hittillsvarande rättstillämpningen (jfr RÅ 1951
s. 80).

Även om barnavårdsnämnden fattar sitt beslut om skyddsuppfostran i
avsikt att bringa detsamma till verkställighet, så snart det vunnit laga
kraft eller blivit fastställt, kan omständigheter inträda, som gör det nödvändigt
att uppskjuta verkställigheten. Som exempel på sådana omständigheter
må nämnas, att vederbörande insjuknar eller avviker. Om ett sådant
hinder för verkställigheten kvarstår ännu efter avsevärd tid, måste enligt
socialstyrelsens mening beslutet anses som förfallet. Detta framstår som
en ofrånkomlig konsekvens av det förhållandet, att barnavårdslagen icke
innehåller någon bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden att
i samband med verkställighet av beslut om skyddsuppfostran undersöka,
huruvida förutsättningarna för beslutet alltjämt är tillfinnandes. Det är
icke uteslutet, att barnets situation hinner förbättras, om verkställigheten
dröjer. Att barnavårdsnämnden skulle ha möjlighet att bringa beslutet till
verkställighet efter avsevärd tid, kanske flera år, utan att ens behöva på
nytt undersöka förutsättningarna för beslutet, framstår som en orimlighet
och helt stridande mot barnavårdslagens principer. — Vad här sagts för det

327

fall, att verkställigheten uppskjutits på grund av sjukdom, avvikande eller
dylikt, gäller självfallet, vilka orsaker dröjsmålet än har.

Givetvis måste av praktiska skäl någon tidsfrist stå barnavårdsnämnderna
till buds för verkställighet av beslut om skyddsuppfostran. Då uppstår
emellertid frågan vilken tidsfrist, som kan anses tillgodose barnavårdsnämndernas
behov av en skälig sådan utan att samtidigt komma i konflikt
med det krav på verkställighet utan dröjsmål, vilket enligt socialstyrelsens
mening ligger inneslutet i barnavårdslagens bestämmelser. Något auktoritativt
uttalande i denna fråga föreligger, såvitt socialstyrelsen kunnat finna,
icke. För egen del är styrelsen benägen anse, att en frist på upp till sex
månader borde kunna accepteras ur båda synpunkterna. I detta sammanhang
vill socialstyrelsen nämna, att barnavårdskommittén i sitt förslag till
ny barnavårdslag upptagit en bestämmelse, enligt vilken ett beslut av
barnavårdsnämnd skall vara förfallet, om det icke verkställts inom sex
månader efter det beslutet blivit verkställbart.

1 det ärende, som föranlett JO:s remiss, har en tid av närmare fyra ar
förflutit från det att beslutet om skyddsuppfostran blivit definitivt fastställt
genom regeringsrättens utslag och till dess att detta beslut gått i
verkställighet. Att i detta fall den rimliga maximitiden för giltigheten av
ett beslut om skyddsuppfostran vida överskridits, därom synes icke kunna
råda någon tvekan. Om omhändertagandebeslutet med anledning härav
skulle anses förfallet och beslutet om verkställighet ogiltigt, skulle detta
sannolikt medföra, att barnen måste återlämnas till modern. Ett nytt
beslut om omhändertagande torde nämligen icke kunna fattas, med mindre
barnen fått komma hem och man därefter på nytt kunnat konstatera, att
de i hemmet utsättes för sådan fara, som avses i 22 § a) barnavårdslagen.
Med hänsyn till förhållandena i ärendet, sådana de framgår av de översända
handlingarna, vore detta en ur barnens synpunkt mycket olycklig
utgång. Den bör därför i möjligaste mån undvikas.

Som av ovanstående torde framgå, är det angeläget att i detta sammanhang
genom ett uttalande av JO fa fastslaget, att i fortsättningen ett beslut
angående omhändertagande för skyddsuppfostran i allmänhet skall verkställas
utan dröjsmål samt att ett beslut, vars verkställighet uppskjutits
under avsevärd tid, är att anse som förfallet.

I en den 10 juli 1958 till socialstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Vad först angår själva innebörden av ett beslut om barns omhändertagande
för skyddsuppfostran må erinras därom, att sådant beslut enligt
24 § 1 mom. barnavårdslagen icke må meddelas med mindre de i 23 § anvisade
rättelseåtgärderna — förmaning, varning, övervakning in. in. —
visat sig vara eller bedömts vara gagnlösa. Vid tidpunkten för meddelande
av dylikt beslut skall med andra ord situationen vara sådan, att det till
barnets hjälp, skydd eller rättelse prövas erforderligt med en åtgärd från
samhällets sida, vilken är av mera ingripande beskaffenhet än de i 23 §
angivna och som avser vård annorstädes iin i barnets eget hem. Beslutet
om skyddsuppfostran skall sålunda vara betingat dels av att det ur allmän

328

synpunkt är påkallat att avhjälpa vissa missförhållanden med avseende å
barnet, dels av att rättelse icke kan vinnas på annat sätt än genom att
barnet skiljes från dess vanliga miljö och blir föremål för behandling i särskild
ordning.

Av det nu sagda följer, att det icke kan vara förenligt med lagstiftningens
syfte att besluta om ett barns omhändertagande för skyddsuppfostran i
avsikt att låta barnet försöksvis kvarvara i hemmet och sålunda begagna
själva beslutet om skyddsuppfostran som ett särskilt medel, vid sidan av
de i barnavårdslagen angivna, för åstadkommande av rättelse utan att
barnet skiljes från hemmet. Denna ståndpunkt överensstämmer också med
den i rättspraxis intagna. Beslut om skyddsuppfostran bör följaktligen,
såsom socialstyrelsen i sitt utlåtande framhållit, bringas till verkställighet
utan onödigt dröjsmål.

När det gäller frågan om den tid, inom vilken verkställighet sålunda skall
ske, må till en början framhållas, att förhållandena i vissa fall kunna vara
sådana, att verkställighet av barnavårdsnämnds beslut omedelbart bör
komma till stånd, alltså utan hinder därav att föräldrarnas samtycke icke
hunnit inhämtas eller att beslutet ännu icke prövats av länsstyrelsen. Enligt
25 § 3 mom. barnavårdslagen må sådant förordnande om omedelbar verkställighet
meddelas av vederbörande barnavårdsnämnd.

Vad härefter angår övriga fall — i praktiken det övervägande flertalet —•
följer av vad förut anförts att verkställighetsåtgärd, efter det föräldrarna
samtyckt till åtgärden eller länsstyrelsen meddelat fastställelse å beslutet,
bör vidtagas så snart detta av praktiska skäl låter sig göra. I de fall beslutet
efter underställning fastställts av länsstyrelsen — enligt 86 § barnavårdslagen
går sådant fastställelsebeslut i verkställighet utan hinder av besvär —
torde emellertid understundom skäl kunna anföras för att låta verkställigheten
anstå i avbidan å regeringsrättens prövning. Så kan t. ex. vara fallet,
då i besvären åberopas ny utredning i något för ärendets bedömande relevant
hänseende. Sedan regeringsrättens utslag fallit, bör givetvis, i enlighet
med det tidigare anförda, verkställighetsfrågan upptagas utan dröjsmål.

Den tid, som av praktiska skäl erfordras för verkställighetens genomförande,
synes i allmänhet icke gärna kunna sträcka sig längre än högst
en eller annan månad efter det samtycke lämnats till åtgärden eller fastställelse
meddelats å beslutet. Undantagsvis kan emellertid verkställigheten
omöjliggöras genom hinder av yttre art, såsom att barnet på grund
av sjukdom kräver speciell vård eller att barnet avvikit eller liknande.
Sådant hinder mot verkställigheten kan måhända möta under avsevärd tid.
Fråga uppkommer då, huruvida beslutet, sedan hindret undanröjts, alltjämt
må verkställas eller om det bör anses förfallet.

Gällande barnavårdslag ger väl icke något uttryckligt stöd för att besvara
detta spörsmål genom att uppställa en viss absolut tidsgräns, som under
alla omständigheter måste iakttagas för att verkställighet skall få äga rum.

329

Det ligger emellertid i sakens natur, att ju längre tid som förflutit efter det
beslutet blev verkställbart desto tveksammare måste det te sig, huruvida
skälen för omhändertagandet alltjämt äro för handen. De omständigheter,
som motiverat ett beslut om skyddsuppfostran, kunna redan efter kort tid
från beslutet ha undergått sådana förändringar, att en så djupt ingripande
åtgärd som ett omhändertagande icke vidare är påkallat. Det framstår med
hänsyn härtill såsom nödvändigt och i full överensstämmelse med lagens
grunder, att barnavårdsnämnd i de undantagsfall, om vilka här är fråga —
eller sålunda då faktiska hinder mot verkställighet föranlett dröjsmål med
omhändertagandet — noggrant prövar, huruvida skälen för beslutet alltjämt
bestå.

Prövas härvid tillräckliga skäl för skyddsuppfostran icke längre vara för
handen, har nämnden, i enlighet med vad förut sagts om den principiella
innebörden av beslut om skyddsuppfostran, att upphäva det tidigare förordnandet
härom och i stället meddela det förordnande om övervakning
eller annan i 23 § angiven åtgärd, vartill fog kan finnas. Något hinder för
barnavårdsnämnd att i nu avsett fall upphäva sitt beslut, även om det
fastställts av högre instans, lärer icke föreligga (jfr Westerberg: Om rättskraft
i förvaltningsrätten s. 489 o.f.).

Finner däremot barnavårdsnämnden vid sin nyssnämnda prövning, efter
det hindret mot verkställighet av beslutet bortfallit, att skälen för ett omhändertagande
alltjämt bestå, föreligger visserligen från materiell eller
formell synpunkt icke något skäl mot att bringa det tidigare beslutet till
verkställighet. Denna verkställighet kommer emellertid då att faktiskt
grunda sig på nämndens omprövning av behovet av skyddsuppfostran. Med
hänsyn härtill och då lagen såsom nämnts utgår från att beslut om skyddsuppfostran
skall bringas i verkställighet så snart som möjligt, synes det mig
riktigast, att resultatet av nämndens omprövning kommer till uttryck i ett
nytt beslut om skyddsuppfostran. För denna uppfattning talar även det
förhållandet, att det skulle framstå såsom i hög grad stötande och i vissa
fall såsom orimligt om en så djupt ingripande verkställighetsåtgärd som ett
omhändertagande för skyddsuppfostran skulle i formellt hänseende grundas
på ett för lång tid sedan meddelat beslut.

Det sagda innebär givetvis icke, att en omprövning av tidigare beslut om
skyddsuppfostran alltid är nödvändig i de fall, där omedelbar verkställighet
av sådant beslut icke kunnat äga rum på grund av mellankommande hinder.
Ilar hindret varit av endast kortare varaktighet, behöver naturligtvis
någon omprövning icke ske. Att uppställa någon för alla fall gällande absolut
tidsgräns i förevarande hänseende är vanskligt att göra utan stöd av
lag. Det synes dock uppenbart att — om i varje fall mer än sex månader
förflutit från meddelandet av lagakraftvunnet beslut om skyddsuppfostran
— risken för att förutsättningarna för beslutet kunna ha rubbats är så
stor, att ett omhändertagande för skyddsuppfostran icke bör ske utan före -

330

gående omprövning i enlighet med vad förut sagts. I principfrågan kommer
jag således i huvudsak till samma resultat som socialstyrelsen.

Vad härefter angår det av barnavårdsnämnden i Åsele kommun meddelade
beslutet om skyddsuppfostran för de i hemmet kvarvarande två yngsta
barnen finner jag detta beslut — vilket fastställts av vederbörande högre
myndigheter — i och för sig lagligen grundat. Däremot synes mig barnavårdsnämndens
åtgärder i verkställighetsfrågan icke kunna lämnas utan
erinran. Även om nämnden kan anses ha haft skäl att låta med verkställigheten
anstå till dess ärendet slutligt avgjorts av regeringsrätten — vilket
skedde den 21 maj 1952 — hade enligt min mening de därefter ingivna,
upprepade skrivelserna från barnens föräldrar knappast bort föranleda, att
verkställighetsfrågan fick vila ända till den 27 mars 1953, då från läkarhåll
upplystes att det yngsta barnet visat tydliga tecken på vanvård. Emellertid
synes nämnden några månader därefter, sedan det visat sig icke vara
möjligt att skilja barnen från hemmet utan tvångsåtgärd, ha funnit förhållandena
så förbättrade, att barnen tillsvidare borde få kvarstanna hos
föräldrarna och stå under tillsyn. Vid detta bedömande hade barnavårdsnämnden,
i enlighet med vad jag tidigare utvecklat rörande den principiella
innebörden av beslut om skyddsuppfostran, haft att upphäva det meddelade
beslutet och förordna om övervakning jämlikt 23 § barnavårdslagen.
Frågan om barnens omhändertagande hade därefter, sedan förhållandena
efter faderns död i september 1955 förvärrats, bort upptagas för meddelande
av nytt beslut i saken.

Ehuru vissa anmärkningar sålunda synas kunna riktas mot barnavårdsnämndens
handläggning av fallet, är det uppenbarligen icke möjligt påstå,
att nämndens förfarande innefattat övergrepp mot enskild. Tvärtom synes
nämndens handläggning ha präglats av stor hänsyn till föräldrarna, och
tvångsåtgärder ha tillgripits först sedan så visat sig oundgängligen påkallat.

Vad slutligen angår den företagna polishandräckningen för barnens omhändertagande
lämna handlingarna icke utrymme för anmärkning härutinnan.

Med dessa uttalanden, vilka jämväl delgåvos barnavårdsnämnden i Åsele
kommun samt länsstyrelsen och Nordlander, var ärendet av mig slutbehandlat.

6. Om förutsättningarna för och förfarandet vid polismyndighets
omhändertagande av körkort

Av handlingarna i ett genom klagomål av chauffören Alf Brännvall härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas, bland annat, följande.

Poliskonstaplarna Olof Myhr och Lennart Lassinantti anmälde till lands -

331

fiskalen i Haparanda distrikt Per Fransen, att de lördagen den 26 oktober
1957 kloekan 17.15, då de i en Myhr tillhörig personbil på tjänsteresa färdades
på riksväg nr 13 mot Haparanda, iakttagit att Brännvall i en honom
tillhörig personbil på ett backkrön vid Vuono, där sikten var skymd, företagit
omkörning av en annan personbil. Enligt polismännen knnde omkörningen
med hänsyn till den begränsade sikten betecknas såsom synnerligen
vårdslös.

Med anledning därav beslöt Fransen upptaga förundersökning i saken
och uppdrog åt t. f. biträdande landsfiskalen Gunnar Guné att verkställa
densamma. Förhör anställdes i Haparanda den 8 november 1957 med
föraren och passageraren i den omkörda bilen och den 12 i samma månad
med polismännen. Den 16 november anställdes i Kalix förhör med Brännvall.

Genom beslut den 31 oktober 1957 förordnade Fransén jämligt 35 § vägtrafikförordningen
om omhändertagande av det för Brännvall utfärdade
körkortet BD 18184, enär Brännvall genom sitt berörda förfarande ådagalagt
grov vårdslöshet i trafik. Beslutet, som tillika innehöll uppgift om de
därmed förenade rättsverkningarna, delgavs Brännvall den 6 november 1957.
Bevis om delgivningen, som skedde inom annat landsfiskalsdistrikt, inkom
den 9 november tillika med en däröver upprättad polisrapport, varav framgick
att hinder för körkortets omhändertagande mött, enär detsamma förkommit.
Med skrivelse samma dag, som inkom till länsstyrelsen i Norrbottens
län den 11 november, översände Fransén beslutet den 31 oktober
1957 tillika med bevis om delgivning med Brännvall och den över delgivningen
upprättade rapporten. I skrivelsen anförde Fransén som skäl för
körkortets omhändertagande följande.

Brännvall har den 26 oktober 1957 på riksväg nr 13 i Vuono inom
Haparanda landsfiskalsdistrikt vid framförande av en honom tillhörig personbil
verkställt omkörning av en framförvarande personbil i uppförssluttningen
till ett skymmande krön, där den fria sikten för Brännvalls del med
säkerhet icke överstigit 80 meter vid omkörningens början. — Omkörningen
bevittnades av två poliskonstaplar vid härvarande främlingsavdelning, vilka
färdades i tjänstebil bakom Brännvall.

Sedermera översände Guné med skrivelse den 13 november 1957, vilken
inkom till länsstyrelsen påföljande dag, ett icke avslutat förundersökningsprotokoll
över dittills verkställd utredning, upptagande — förutom protokoll
över de den 8 och den 12 november hållna polisförhören — profilskiss,
planskiss, fotografier och avvägningsprotokoll rörande den ifrågavarande
vägsträckan. Av skrivelsen framgick tillika, att förhör med Brännvall icke
hållits men att sådant samma dag begärts hos landsfiskalen i Nederkalix
distrikt. En promemoria över förhör med Brännvall inkom sedermera till
länsstyrelsen den 19 november 1957. Genom beslut påföljande dag förordnade
länsstyrelsen, att det av Fransén meddelade beslutet om omhänder -

332

tagande av Brännvalls körkort skulle upphävas i avvaktan på slutlig dom
i målet.

I en den 14 november 1957 hit inkommen, den 12 i samma månad dagtecknad
skrift anförde Brännvall, med förmälan att han vore yrkeschaufför,
klagomål över Fransens åtgärd att besluta om körkortets omhändertagande.
Därvid påtalades särskilt, att förhör i ärendet dittills icke hållits med Brännvall
och att beslutet om körkortets omhändertagande, som författningsenligt
skulle översändas till länsstyrelsen inom 48 timmar, enligt vad en
undersökning den 11 november 1957 givit vid handen icke inkommit till
länsstyrelsen. Med anledning därav hemställde Brännvall, att JO måtte
vidtaga de åtgärder, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Över klagomålen inkommo länsstyrelsen och Fransen med infordrade
yttranden, varjämte Brännvall avgav påminnelser.

Länsstyrelsen anförde rörande tidpunkten för ärendets översändande till
länsstyrelsen bland annat, att detta borde ha skett inom 48 timmar efter
beslutets meddelande. Länsstyrelsen, som dock icke funne bestämmelserna
därutinnan helt klara, hade i det aktuella fallet icke ansett sig kunna meddela
beslut i ärendet, innan körkortsinnehavaren hörts. Delgivning av Franséns
beslut med därtill hörande polisrapport hade alltså under alla förhållanden
måst avvaktas. Till motivering av denna ståndpunkt uttalade länsstyrelsen
följande.

Av handlingarna i ärendet framginge, att Brännvall vore yrkeschaufför.
En interimistisk återkallelse av körkortet skulle därför drabba honom hårt.
På grund av den stora arbetsbelastningen vid domstolarna förflöte dessutom
ofta en avsevärd tid, innan målen avgjordes. — Ehuru Brännvall enligt
Franséns utredning gjort sig skyldig till sådant förfarande, att skäl kunde
anses föreligga att fastställa beslutet, hade länsstyrelsen genom att avvakta
Brännvalls version av händelseförloppet ansett sig kunna undvika att först
förordna om interimistisk återkallelse av körkortet för att eventuellt några
dagar därefter behöva häva detta beslut. — Länsstyrelsen hade därvid förutsatt,
att protokollet över förhöret med Brännvall skulle komma om någon
dag. — Sedan länsstyrelsen tagit del av Brännvalls invändningar mot påståendena
i Franséns utredning, hade länsstyrelsen ansett det ovisst, om den
av Brännvall företagna omkörningen skulle kunna rubriceras som grov
vårdslöshet. — Med hänsyn därtill och med beaktande av betydelsen för
Brännvall i hans egenskap av yrkeschaufför av att icke berövas rätten att
föra motorfordon hade länsstyrelsen ansett sig böra förordna, att körkortet
skulle återställas till honom i avvaktan på slutlig dom i ärendet.

Enligt länsstyrelsen hade Brännvall icke åsamkats skada genom det sätt
på vilket ärendet handlagts inom länsstyrelsen, varom anfördes följande.
Länsstyrelsen ansåge att den prövning, som verkställdes enligt 33 § 3 mom.
andra stycket vägtrafikförordningen, skulle ske med hänsyn till den utredning,
varå polismyndighetens beslut grundats, och att den alltså i princip

333

skulle företagas oberoende av vad som kunde framkomma vid fortsatt
utredning. Fransens beslut om körkortets omhändertagande hade inkommit
till länsstyrelsen den 11 november. Föredraganden hade per telefon antagligen
den 12 november efterlyst ytterligare utredning av Fransen, som därvid
meddelat att förundersökningsprotokoll skulle översändas. Protokollet
hade inkommit till länsstyrelsen den 14 november och kommit föredraganden
tillhanda den 15 november, då ärendet föredragits. Vid denna föredragning
hade man enats om att skäl i och för sig kunde anses föreligga att
fastställa Fransens beslut. Om länsstyrelsen fattat beslut samma dag, skulle
detta alltså ha inneburit, att körkortet återkallats tillsvidare. Då länsstyrelsens
beslut fördröjts fem dagar på grund av att länsstyrelsen avvaktat
protokoll över förhöret med Brännvall — vilket protokoll enligt inhämtad
upplysning varit att förvänta inom kort — kunde denne icke ha lidit någon
rättsförlust genom länsstyrelsens förfarande.

I påminnelserna hävdade Brännvall, att åtgärden att omhändertaga
hans körkort varit oriktig och inneburit ett onödigt ingrepp i hans utkomstmöjligheter,
vilket medfört förlust av arbetsinkomst och kostnader för
juridiskt biträde och resor. Ärendet hade dessutom icke handlagts i författningsenlig
ordning. På grund därav yrkade Brännvall vidtagande av erforderliga
åtgärder samt skadestånd med tillhopa 460 kronor.

Tomeå tingslags häradsrätt fann i dom den 19 februari 1958, att Brännvall
genom omkörningen gjort sig förfallen till straffbar vårdslöshet, som
dock icke kunde anses grov, samt dömde honom för denna och vissa andra
trafikförseelser att bota 60 dagsböter om 6 kronor.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Fransén avlåten skrivelse.

Jämlikt 35 § vägtrafikförordningen skall polismyndighet skyndsamt
besluta om omhändertagande av körkort bland annat för det fall att förare
vid färd med motordrivet fordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Sådant beslut
skall delgivas körkortsinnehavaren, vilken har att efter anmaning överlämna
körkortet till den, som meddelat beslutet. Beslutet skall vidare inom 48 timmar
översändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Vid beslutet
skall fogas körkort, som överlämnats i anledning av beslutet, ävensom redogörelse
för de skäl som föranlett åtgärden. Beslut om körkorts omhändertagande
gäller till dess länsstyrelsen förordnat, huru med körkortet skall
förfaras. T avbidan på sådant förordnande är föraren icke berättigad att
föra körkortspliktigt fordon.

Rörande länsstyrelses prövning av beslut, som här avses, stadgas i 33 § 3

334

mom. andra stycket vägtrafikförordningen, att länsstyrelsen, sedan beslutet
inkommit, skyndsamt skall förordna, huruvida körkortet skall återkallas
tillsvidare eller återställas till föraren.

Syftet med omhändertagandeinstitutet, som infördes år 1934 efter hemställan
av 1933 års riksdag, var att som komplement till gällande bestämmelser
om befogenhet att interimistiskt återkalla körkort skapa ett medel
att snabbt och effektivt ingripa i de fall, då det syntes klart, att beträffande
föraren förelåg sådant förhållande som medförde obligatorisk återkallelse
av körkort. Omhändertagandet har sålunda karaktär av säkerhetsåtgärd
och bör som sådan enligt förarbetena till lagstiftningen icke ifrågakomma
i andra fall än sådana, där det finnes tillräckligt grundad anledning
antaga att körkortet kommer att återkallas. Att märka är, att omhändertagande
icke skall ske i alla fall, där återkallelse kan ifrågakomma, utan
institutet kan, såsom i författningsbestämmelserna uttryckligen angives,
endast komma till användning vid vissa svåra fall av brister med avseende
å föraregenskaperna (jfr prop. nr 208/1934 s. 15 o. f.).

Rörande förutsättningarna för omhändertagande av körkort må ytterligare
anmärkas följande uttalanden på senare tid angående innebörden av
gällande bestämmelser.

I sitt år 1957 avgivna betänkande Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18 s. 306)
ansåg sig 1953 års trafiksäkerhetsutredning kunna konstatera en påfallande
försiktighet hos polismyndigheterna, när det gällde att omhändertaga körkort
på grund av grov vårdslöshet från förarens sida; polismyndigheterna
vore icke benägna ingripa med mindre föraren visat en alldeles exceptionellt
hög grad av brist på hänsyn och omdöme. Detta ansåg utredningen (s. 353)
sammanhänga med att 35 § vägtrafikförordningen erhållit en sådan avfattning,
att det för polismyndigheten måste framstå såsom ett villkor för omhändertagande,
att full bevisning förelåge beträffande de i paragrafen
angivna förutsättningarna för åtgärden. Detta ansåg utredningen dock icke
ha varit lagstiftarens mening, utan här måste, såsom fallet vore beträffande
andra slag av säkerhetsåtgärder såsom anhållande, häktning, beslag etc.,
vara tillräckligt med sannolika skäl till misstanke att föraren gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet i trafik. Utredningen föreslog därför en jämkning
av förutsättningarna för omhändertagande av angiven innebörd, vilken
jämkning utredningen betecknade såsom redaktionell.

Utredningens förslag på denna punkt biträddes dock icke av departementschefen
(se prop. nr 69/1958 s. 97). Denne framhöll sålunda, att det
knappast syntes rimligt att en förare skulle kunna drabbas av den allvarliga
påföljd, som mistning av körkortet mången gång innebure, endast därför
att han misstänktes för t. ex. grov vårdslöshet i trafik. Minimikravet för
att ett omhändertagande skulle få ske borde enligt departementschefens
mening vara, att föraren vore klart bunden vid själva den gärning, som av
polismyndigheten bedömdes på angivet sätt. Det nuvarande stadgandet

335

vore därför på denna punkt att föredraga framför det, som utredningen föreslagit.
Dessa uttalanden föranledde icke någon erinran från riksdagens sida.

När det, mot bakgrunden av vad nu sagts om innebörden av vägtrafikförordningens
bestämmelser angående omhändertagande av körkort, gäller
att bedöma, huruvida fog fanns för Franséns beslut den 31 oktober 1957 att
omhändertaga Bränn valls körkort, är att märka att beslutet därom uteslutande
grundats på att Brännvall skulle vid omkörningen vid Vuono den 26
i samma månad ha ådagalagt grov vårdslöshet.

Vid tiden för beslutets fattande hade enligt vad handlingarna utvisa
ännu icke något av de förhör, som ingå i det senare framlagda förundersökningsprotokollet,
ägt rum. Varken Brännvall eller de två personer, som
färdades i den omkörda bilen, hade sålunda hörts. Franséns bedömning att
Brännvall genom att företaga omkörningen på ifrågavarande plats gjort
sig skyldig till grov vårdslöshet måste alltså ha grundats enbart eller åtminstone
i huvudsak på de upplysningar, som lämnats av de två polismän
som rapporterat händelsen till Fransen. Även om Fransén helt visst haft
anledning att sätta tilltro till de två polismännens utsagor och omdömesförmåga,
borde det dock ha stått klart för Fransén att vid bedömandet av
tillförlitligheten av polismännens iakttagelser synnerlig hänsyn måste tagas
till svårigheten för dem att under rådande mörker från en bil ett hundratal
meter från platsen för omkörningen på ett exakt sätt uppfatta de närmare
omständigheterna vid densamma, särskilt den fart varmed den omkörda
bilen färdades. I betraktande härav synes det mig uppenbart, att enbart
polismännens utsagor icke kunde innefatta full bevisning om att Brännvall
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Polismännens utsagor måste dock
anses innefatta sannolika skäl för riktigheten av Franséns bedömning av
Brännvalls körsätt.

Vad därefter angår frågan huruvida polismännens utsagor utgjort tillräcklig
utredning för att därå grunda beslut om körkortets omhändertagande
eller om Fransén bort avvakta slutförandet av förundersökningen,
innan han tog ställning till frågan, vill jag först framhålla, att det givetvis
framstår såsom önskvärt att, i de fall förutsättningar härför föreligga, beslut
om körkorts omhändertagande fattas så skyndsamt omständigheterna
medgiva. Institutet har ju tillkommit just för att vara ett medel att snabbt
ingripa i de fall, där det beträffande föraren föreligger sådant förhållande
som obligatoriskt medför återkallelse av körkort. Ett viktigt rättssäkerhetskrav
är emellertid, att beslut om omhändertagande av körkort grundas på
en tillförlitlig utredning om de huvudsakliga omständigheterna vid det
brott, som föranleder beslutet. Detta innebär ingalunda, att polismyndigheten
skulle vara förhindrad meddela dylikt beslut, innan förundersökningen
slutförts. Däremot måste utredningen ha fortskridit så långt, att
det är möjligt att med säkerhet bedöma om tillräckliga skäl för åtgärden
föreligga. Jag vill särskilt understryka, att effektivitetssynpunkter icke få

336

tillåtas påverka handläggningen i sådan mån att de undanskjuta kravet på
inhämtande av alla för sakens bedömande erforderliga upplysningar, innan
beslut fattas.

I enlighet med det sagda kan det i och för sig icke anses ha varit något
fel av Fransen att besluta om körkortets omhändertagande, innan förundersökningen
slutförts. Av vad förut sagts om beskaffenheten av den utredning,
som förelåg vid beslutets fattande, framstår det dock som uppenbart,
att utredningen vid denna tidpunkt icke fortskridit så långt, att man kunde
bilda sig någon säker uppfattning om att Brännvall genom omkörningen
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet såsom polismännen ansågo.

På sätt framgår av författningstexten och såsom departementschefen
med skärpa understrukit i sitt förut återgivna uttalande i prop. nr 69/1958
(s. 97) är det en förutsättning för beslut om omhändertagande av körkort
att föraren är klart bunden vid en sådan gärning, som kan medföra dylik
påföljd. Beträffande Brännvall var så icke fallet. Tillräckliga skäl för att
omhändertaga dennes körkort förelågo följaktligen icke vid beslutets fattande.
Särskilt anmärkningsvärt är, att Fransén ansett sig kunna vidtaga
denna för Brännvall såsom yrkeschaufför ytterst ingripande åtgärd utan att
först höra honom om den förseelse för vilken han rapporterats.

Det är emellertid möjligt att Fransén — i likhet med trafiksäkerhetsutredningen
— antagit det icke vara lagens mening att för meddelande av
beslut om omhändertagande av körkort kräva full bevisning om gärning,
som kan medföra sådan påföljd, utan att det, på samma sätt som vid
exempelvis häktning och beslag, räcker med sannolika skäl att körkortsinnehavaren
gjort sig skyldig till sådan gärning (jfr trafiksäkerhetsutredningens
förut återgivna uttalande). Med hänsyn till det stöd som kan anföras
för denna uppfattning och då polismännens utsagor måste, såsom
förut nämnts, anses ha innefattat sannolika skäl för att Brännvall gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet, finner jag det icke kunna läggas Fransén till
last såsom tjänstefel att han beslutat omhändertaga Brännvalls körkort,
oaktat denne genom den då föreliggande utredningen icke kunde anses
bunden vid gärningen. Jag låter därför i denna del bero vid en erinran om
den ur rättssäkerhetssynpunkt synnerliga vikten av att beslut rörande omhändertagande
av körkort grundas på en tillförlitlig utredning.

Efter beslutets meddelande vidtog Fransén omedelbart åtgärder för beslutets
delgivning med Brännvall och körkortets omhändertagande. Först
efter det bevis om delgivning inkommit den 9 november 1957 översände
Fransén beslutet om körkortets omhändertagande till länsstyrelsen, dit
handlingarna inkommo den 11 i samma månad.

När det gäller att bedöma huruvida angivna förfarande stått i överensstämmelse
med gällande föreskrifter må framhållas följande. Enligt de
bestämmelser — i stort sett likartade de nuvarande — som före ikraftträdandet
av vägtrafikförordningen gällde beträffande skyldigheten att om -

337

händertaga körkort, ålåg det polismyndigheten att senast inom 48 timmar
efter körkortets omhändertagande översända detsamma till länsstyrelsen
tillika med en redogörelse för skälen för omhändertagandet. Denna ordning
har gällt från och med den 1 juli 1934, då omhändertagandeinstitutet infördes,
till den 1 januari 1952, då de ovan återgivna bestämmelserna i vägtrafikförordningen
trädde i kraft, innebärande att själva beslutet om omhändertagandet
skulle underställas länsstyrelsens prövning inom nyss angiven
tid. Ändringen torde få ses mot bakgrunden av följande förhållande.
Medan enligt de äldre bestämmelserna körkortsinnehavaren berövades
förarrätten genom att körkortet fråntogs honom, gäller nu att förarrättens
upphörande anknutits till ett formligt beslut om körkortets omhändertagande,
vilket beslut skall delgivas körkortsinnehavaren. Mot bakgrunden
av äldre bestämmelser synes på sina håll i praxis ha antagits, att 48-timmarsfristen
skall börja löpa från tidpunkten för omhändertagandebeslutets
delgivning med körkortsinnehavaren, eftersom denna åtgärd numera har
samma rättsverkan, såvitt nu är i fråga, som enligt den äldre författningen
var förenad med körkortets tagande från körkortsinnehavaren. Bestämmelserna
i vägtrafikförordningen ge dock icke stöd åt en sådan uppfattning.
Avfattningen av stadgandet i 35 § fjärde stycket i förordningen är
väl icke helt otvetydig (jfr utformningen av föreskriften i 33 § 3 mom.
andra stycket första punkten), men bestämmelsen kan knappast tolkas på
annat sätt än att underställning skall ske inom 48 timmar från beslutets
fattande. Härtill kommer att det icke finnes något sakligt skäl varför tiden
skulle räknas från delgivningen. Det är det fattade beslutet att omhändertaga
körkortet som skall underställas länsstyrelsens prövning, och denna
överprövning bör ske så snart som möjligt och kan företagas även utan att
delgivning skett.

Att tiden — på sätt stadgandets ordalag synas ge vid handen —- skall
räknas från beslutet torde även ha varit trafiksäkerhetsutredningens uppfattning.
Denna utredning uttalade sålunda (se förenämnda betänkande
s. 356) att den tid, inom vilken översändandet skulle ske, vore orimligt
kort, samt föreslog att tiden skulle utsträckas till en vecka efter det beslutet
fattades. Departementschefen ansåg emellertid önskvärt att länsstyrelsens
överprövning skedde snabbt, varför tiden för översändandet icke borde
göras längre än nödvändigt. Föreskriften om att översändandet skulle ske
inom 48 timmar syntes enligt departementschefen icke ställa några oskäliga
anspråk på polismyndigheten och borde därför bibehållas (se prop. nr
69/1958 s. 97—98). Detta blev även statsmakternas beslut.

Jag finner alltså Fransens förfarande att avvakta delgivningen, innan
handlingarna översändes till länsstyrelsen, icke vara författningsenligt.
Med hänsyn till att avfattningen av ifrågavarande bestämmelse icke är helt
otvetydig och till att stadgandet av många polismyndigheter tolkats på
samma sätt som av Fransen och med beaktande av omständigheterna i

22 Jlistitieombudsmannevs embetsberättelse till 1959 urs riksdag.

338

övrigt finner jag det fel, vartill Fransén gjort sig skyldig genom att icke
översända handlingarna till länsstyrelsen inom 48 timmar efter beslutets
fattande, skäligen icke vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar eller
ersättningsskyldighet för Fransén. Jag låter därför bero vid mina nu gjorda
uttalanden och med en erinran om angelägenheten av att beslut om omhändertagande
av körkort underställes vederbörande länsstyrelses prövning
så snart ske kan.

Vidkommande handläggningen av ärendet hos länsstyrelsen fann jag,
såsom jämväl länsstyrelsen ansett, de av Fransén först överlämnade handlingarna
— inkomna till länsstyrelsen den 11 november 1957 — uppenbarligen
otillräckliga för att länsstyrelsen därå skolat kunna grunda något
ställningstagande till den av Fransén vidtagna åtgärden. Det kunde med
hänsyn härtill icke riktas någon befogad erinran mot att länsstyrelsen på
sätt skedde och i detta fall uppenbarligen var nödvändigt infordrade kompletterande
upplysningar. Att beslut i ärendet fattades först den 20 november
eller på nionde dagen från det ärendet ursprungligen inkom till länsstyrelsen
gav med hänsyn till förhandenvarande omständigheter icke anledning
till någon som helst erinran mot länsstyrelsen.

7. Beslut om återkallelse av körkort må grundas på brott — medhjälp
till rattfylleri — som begåtts före körkortets utfärdande. Tillika
fråga om tolkningen av 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen i vad avser
skyldighet för domstol att till körkortsregistret översända avskrift
av dom, varigenom körkortsinnehavare ådömts straff för anstiftan
eller medhjälp till rattfylleri eller s. k. rattonykterhet

Den 24 maj 1956 utfärdade länsstyrelsen i Örebro län körkort för Inge
Örtqvist.

Genom dom den 23 april 1957 dömde rådhusrätten i Kristinehamn Örtqvist
jämlikt 3 kap. 4 § strafflagen och 4 § 1 mom. trafikbrottslagen att för
medhjälp till rattfylleri — vilket brott begåtts den 25 september 1955 och
alltså innan körkortet utfärdades — att bota 20 dagsböter.

I anledning av domen, som vann laga kraft, återkallade länsstyrelsen
genom interimistiskt beslut den 28 maj 1957 körkortet tills vidare. Genom
slutligt beslut den 8 augusti 1957 återkallades körkortet, därvid länsstyrelsen
förklarade Örtqvist berättigad att efter utgången av sex månader,
räknat från den 9 juni 1957, på ansökan få prövad frågan, om han åter
kunde erhålla körkort.

I en den 2 december 1957 hit inkommen skrift anförde Örtqvist klagomål
över att återkallelsebeslutet grundades på dom rörande en brottslig gärning,

339

som han begått i tiden före körkortets utfärdande. Örtqvist hemställde om
min prövning huruvida återkallelsebeslutet vore lagligen grundat samt,
därest så ej vore fallet, om åtgärder från min sida för undanröjande av
länsstyrelsens beslut.

I anledning av klagomålen inkom länsstyrelsen med infordrat yttrande,
varefter jag tog del av länsstyrelsens handlingar i saken.

Vid ärendets avgörande den 5 augusti 1958 gjorde jag följande i skrivelse
till Örtqvist upptagna uttalanden.

Straff som är stadgat för viss gärning skall enligt 3 kap. 4 § strafflagen
tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som
främjat denna med råd eller dåd. Med stöd av detta stadgande har Örtqvist
dömts till ansvar enligt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen. Enligt föreskrifterna
i 33 § 1 mom. och 34 § vägtrafikförordningen har länsstyrelse — och någon
möjlighet till undantag finnes icke — att återkalla körkort för den som
gjort sig skyldig till brott mot 4 § 1 mom. trafikbrottslagen. Något författningsenligt
hinder finns icke att tillämpa denna bestämmelse jämväl på
brott, som ligger i tiden före körkortets utfärdande men som kommer till
länsstyrelsens kännedom först vid en senare tidpunkt. I praxis tillämpas
också stadgandet — såsom skett i Örtqvists fall — på situationer av
nämnda slag. Länsstyrelsen har på grund härav vid handläggningen av frågan
om återkallande av Örtqvists körkort icke gjort sig skyldig till fel eller
försummelse, som kan föranleda ingripande från min sida.

Jag har i anledning av Örtqvists klagomål haft under övervägande att
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det otillfredsställande i en anordning,
som föreskrev ovillkorlig skyldighet för länsstyrelse att återkalla körkort
även vid sådan medhjälp till rattfylleri, som vore att anse såsom en
ringa förseelse, och i fall då vederbörande lagförts för brott, som inträffat
före körkortets utfärdande. Nämnda spörsmål sammanhänger emellertid
otvivelaktigt med andra aktuella spörsmål på förevarande ämnesområde,
vilka jämväl kräva sin lösning. Då en översyn av lagstiftningen om trafiknykterhet
m. m. för närvarande pågår, därvid ändrade regler rörande körkortsindragning
komma att övervägas, finner jag dock annan åtgärd i
saken ej erforderlig än att en avskrift av min skrivelse till Örtqvist för
kännedom överlämnas till de sakkunniga för översyn av lagstiftningen om
trafiknykterhet m. m.

Med hänvisning till det sålunda anförda lämnade jag klagomålen utan
vidare åtgärd.

I detta sammanhang må här redogöras för ett annat av mig handlagt
ärende.

340

I 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen föreskrives, bland annat, att om
körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse, begången vid förande av
motordrivet fordon, det åligger domstol att ofördröjligen översända avskrift
av domen jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse,
som utfärdat detta.

I en den 27 februari 1958 hit inkommen skrift förklarade hovrättsfiskalen
Allan Ekström sig vilja fästa JO:s uppmärksamhet på att det syntes oklart,
huruvida berörda föreskrift vore tillämplig i det fall där körkortsinnehavare
ådömts ansvar för medhjälp till rattfylleribrott. Därvid framhöll Ekström,
att föreskriftens ordalydelse — främst uttrycket ”begången vid förande av”
— närmast syntes föranleda till antagandet att därmed avsåges körkortsinnehavares
eget förande av fordonet. Någon underrättelseplikt skulle således
icke föreligga. Emellertid hade Ekström erfarit, att underrättelse till
länsstyrelse skett i liknande fall. Den uppfattningen att underrättelse, oavsett
huruvida sådan skyldighet förelåge, likväl kunde tillställas länsstyrelse
för vidtagande av den åtgärd, vartill länsstyrelsen kunde finna fog, läte
sig icke förenas särskilt med JO:s uttalande i 1956 års ämbetsberättelse s.
180. Det ifrågavarande spörsmålet syntes — anförde Ekström vidare —
äga ett visst allmänt intresse, särskilt med hänsyn till det ingripande från
länsstyrelsens sida, vartill översändandet av en sådan dom kunde föranleda.

Straff som är stadgat för viss gärning skall enligt 3 kap. 4 § strafflagen
tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som
främjat denna med råd eller dåd. Anstiftan av eller medhjälp till rattfylleri
innefattar sålunda brott mot 4 § trafikbrottslagen och skall straffas enligt
detta lagrum. Brott mot sistnämnda lagrum föranleder enligt stadgande i
33 § vägtrafikförordningen till att den dömdes körkort skall återkallas av
den länsstyrelse, som utfärdat detta; i visst undantagsfall, varom förmäles
i 34 § samma förordning, må i stället för beslut om återkallelse av körkortet
meddelas varning.

Mot bakgrunden av det anförda kan enligt min mening någon tvekan
icke råda om att den i berörda stadgande i vägtrafikkungörelsen föreskrivna
underrättelseskyldigheten måste avse även det fall att någon dömts för
anstiftan av eller medhjälp till rattfylleribrott. Så tillämpas stadgandet
även i praxis. Eftersom anstiftares eller medhjälpares brott icke är begånget
förrän gärningsmannen för fordonet, bör stadgandets ordalydelse
icke heller anses motsäga en sådan tolkning.

Om min ovan uttalade mening underrättade jag Ekström i skrivelse den
22 september 1958.

341

8. Anstånd med erläggande av skatt för skattskyldig som
anfört besvär rörande sin taxering

I en den 5 april 1956 hit inkommen skrift fäste professorn Halvar G. F.
Sundberg min uppmärksamhet på en i tidningen Upsala den 13 mars 1956
införd artikel med rubrik ”Ett märkligt skattemål”. Därest artikelns uppgifter
befunnes korrekta, syntes enligt Sundbergs mening föreligga ett sådant
fall, som det tillhörde JO att ”förnämligast anmärka och beivra”.
Artikeln innefattade en redogörelse för ett av kammarrätten vid angivna
tidpunkt nyligen avgjort mål rörande direktören Fridolf Karlssons inkomsttaxering
år 1954 i Sorsele kommun, i vilket mål den frågan förelegat till
bedömande huruvida Karlsson genom oskälig prissättning vid överlåtelse
av viss egendom till ett av honom ägt aktiebolag i beskattningsavseende
åtnjutit förtäckt aktieutdelning från bolaget. I artikeln berördes vidare
handläggningen av vissa av Karlsson gjorda ansökningar om att i avvaktan
på kammarrättens utslag rörande taxeringsfrågan erhålla uppskov med
erläggandet av den honom till följd av prövningsnämndens beslut påförda
skatten.

Med anledning av klagoskriften inkom biträdande taxeringsintendenten
Carl-Otto Egerstedt med infordrade upplysningar, varefter Sundberg avgav
påminnelser. Vidare inkom Karlsson med en skrift, vari han framförde
kritik av det sätt på vilket skatteärendet handlagts av den därför närmast
ansvarige, biträdande taxeringsintendenten Ture Asp, samt framställde
anspråk på skadestånd med dels 27 783 kronor 30 öre för kostnader för utförande
av talan, dels 5 031 kronor 59 öre för ränteförluster, dels ock 10 000
kronor för lidande.

Handlingarna i nyssnämnda skatteärende utvisa följande.

Under år 1953 försålde Karlsson bland annat 1 500 aktier i Bröderna
Wahl Aktiebolag till Aktiebolaget Fridolf Karlssons Industrier, i vilket
sistnämnda bolag Karlsson ägde samtliga aktier, för ett pris av 480 kronor
för aktie.

Genom beslut den 30 juni 1955 taxerade prövningsnämnden för Västerbottens
län Karlsson, såvitt nu är i fråga, i Sorsele kommun för beskattningsåret
1953 till statlig inkomstskatt för 436 830 kronor, taxerad inkomst,
med beskattningsbar inkomst av 432 830 kronor samt till kommunal inkomstskatt
för 438 650 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst
av 436 650 kronor. Prövningsnämnden hade därvid ansett, att aktierna
i Bröderna Wahl Aktiebolag vid försäljningstidfället haft ett värde
av allenast 200 kronor för aktie och att Karlsson genom att försälja dem
till överpris till Aktiebolaget Fridolf Karlssons Industrier tillgodofört sig
förtäckt utdelning från sistnämnda bolag med 420 000 kronor.

342

I besvär hos kammarrätten yrkade Karlsson att icke bliva beskattad för
förtäckt aktieutdelning.

Genom utslag den 5 mars 1956 fann kammarrätten vad i målet förekommit
icke kunna anses giva anledning till antagande, att Karlsson genom
oskälig prissättning å ifrågavarande aktier vid försäljningen till Aktiebolaget
Iridolf Karlssons Industrier tillförts förtäckt aktieutdelning från sistnämnda
bolag. På grund härav prövade kammarrätten rättvist att, med
ändring av prövningsnämndens beslut, nedsätta de överklagade taxeringarna,
taxeringen för statlig inkomstskatt till 16 830 kronor, taxerad inkomst,
med beskattningsbar inkomst av 12 830 kronor samt taxeringen för
kommunal inkomstskatt till 18 650 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar
inkomst av 16 650 kronor.

Sedan Asp fullföljt talan mot kammarrättens utslag under yrkande att,
enär Karlsson genom försäljningen åtnjutit förtäckt aktieutdelning med
325 000 kronor, taxeringarna måtte höjas i enlighet därmed, fann Kungl.
Maj :t i regeringsrätten genom utslag den 26 mars 1957 ej skäl att göra
ändring i kammarrättens utslag.

Beträffande handläggningen av Karlssons framställningar om anstånd
med erläggande av den på grund av prövningsnämndens beslut tillkommande
skatten upplystes i ärendet följande. Genom prövningsnämndens
beslut fastställdes beloppet av den tillkommande skatt som Karlsson hade
att erlägga till 331 411 kronor att betalas under uppbördsterminerna september
1955—juli 1956. Den 17 augusti 1955 anhöll Karlsson hos häradsskrivaren
i Lycksele fögderi om anstånd med erläggande av skatten. Sedan
framställningen remitterats till taxeringsintendenten för yttrande, förklarade
Asp i ett den 9 september 1955 avgivet yttrande, att han hade för
avsikt att tillstyrka Karlssons besvär i kammarrätten i så måtto att taxeringarna
nedsattes till 344 130 kronor enligt förordningen om statlig inkomstskatt
och till 343 750 kronor enligt kommunalskattelagen. Med stöd
av detta yttrande beviljade den lokala skattemyndigheten genom beslut
den 10 september 1955 Karlsson anstånd med avseende å ett skattebelopp
av 78 000 kronor, fördelade med 13 000 kronor per uppbördstermin. Detta
beslut blev icke överklagat. Den 13 oktober 1955 gjorde Karlsson ny framställning
om anstånd med erläggande av den tillkommande skatten. I ett
den 11 november 1955 häröver avgivet yttrande förklarade Asp, att han
icke kunde finna att Karlsson förebragt sådana skäl eller omständigheter
att anledning förelåge att sänka 1954 års taxeringar utöver vad han i skrivelsen
den 9 september 1955 angivit. Under hänvisning härtill och då
sådana skäl, som åberopades i 48 § uppbördsförordningen, icke förelåge,
lämnades Karlssons förnyade framställning genom beslut den 12 november
1955 av den lokala skattemyndigheten utan bifall. Sedan Karlsson besvärat
sig över detta beslut, anförde häradsskrivaren i infordrat yttrande, att

343

Karlsson till stöd för sin framställning i första hand åberopat 49 § uppbördsförordningen,
att taxeringsintendenten emellertid icke funnit skäl att
tillstyrka sänkning av taxeringen utöver vad som angivits i skrivelsen den
9 september 1955, att häradsskrivaren på grund därav icke kunde besluta
om ytterligare anstånd, då han saknade stöd av intendenten, samt att
bestämmelsen i 48 § uppbördsförordningen — som hänsyftade på sjukdom,
arbetslöshet och annat oförvållat — icke vore tillämplig i detta fall, därvid
häradsskrivaren särskilt framhöll, att kreditåtstramning icke vore en omständighet
som avsetts att innefattas under beteckningen ”eller eljest oförvållat”.
Genom resolution den 10 december 1955 fann länsstyrelsen besvären
icke kunna föranleda ändring av den lokala skattemyndighetens beslut.

Vid en av mig den 26—den 28 november 1956 företagen inspektion av
länsstyrelsen i Malmöhus län uppmärksammade jag ett liknande ärende
rörande anstånd med erläggande av skatt för skattskyldig som anfört besvär
rörande sin taxering.

Härom antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Enligt protokoll den 23—den 24 juni 1954 beslöt prövningsnämnden att
med avvikelse från en av byggmästaren E. S. Persson år 1953 i Malmö stad
avlämnad självdeklaration bestämma Perssons taxering för statlig inkomstskatt
till 395 830 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av
393 080 kronor, för kommunal inkomstskatt till 372 620 kronor, taxerad
inkomst, med beskattningsbar inkomst av 370 780 kronor, samt för statlig
förmögenhetsskatt till 1 509 976 kronor, skattepliktig förmögenhet, med en
för Persson och hans hustru gemensam beskattningsbar förmögenhet av
1 556 900 kronor.

På grund av prövningsnämndens förenämnda beslut —- vilket, utom
annat, innebar att Perssons inkomst av rörelse bestämdes till 364 340 kronor
mot i deklarationen uppgivet belopp av 28 981 kronor — ävensom på
grund av vissa Persson samtidigt åsätta eftertaxeringar påfördes Persson
tillkommande skatt med tillhopa 324 465 kronor.

Över prövningsnämndens förenämnda beslut i vad detta avsåg beräkningen
av Perssons inkomst av rörelse vid 1953 års taxering anfördes hos
kammarrätten besvär såväl av Persson som av vederbörande taxeringsintendent.
Persson yrkade därvid, att inkomsten av rörelse måtte nedsättas
med 363 230 kronor, medan taxeringsintendenten yrkade, att Perssons inkomst
av rörelse måtte höjas med 350 000 kronor.

Det ovannämnda, Persson påförda tillkommande skattebeloppet, 324 465
kronor, skulle enligt beslut av kronokamreraren i Malmö stad förfalla till
betalning vid sex uppbördsterminer under uppbördsåret 1955—1956.

Efter det Persson av kronokamreraren medgivits anstånd med erläggande
av viss del av ifrågavarande skattebelopp, anhöll Persson, att han måtte
erhålla anstånd med inbetalning av de skattebelopp, som skulle erläggas
senast den 31 maj och den 31 juli 1956, till dess kammarrättens utslag
förelåge.

Genom beslut den 29 maj 1956 avslog kronokamreraren Perssons förenämnda
ansökan, enär förutsättningar för beviljande av anstånd enligt 49 §
uppbördsförordningen ej förelåge.

344

Häröver anförde Persson hos länsstyrelsen besvär, därvid han anförde
bland annat: Det skulle medföra ett stort ekonomiskt avbräck för hans
rörelse,^ om han nödgades erlägga ifrågavarande skattebelopp, innan taxeringsmålet
avgjorts. Investeringsskatten och kreditrestriktionerna medförde,
att rörelsens likviditet vore mycket dålig. I stor utsträckning saknades
medel till betalning av utgifter i rörelsen, varför Persson tvingats uppskjuta
betalningar till vissa leverantörer. Därest det begärda uppskovet
icke beviljades, skulle Persson troligen tvingas att helt nedlägga sin rörelse.

Sedan taxeringsintendenten Gunnar Andersson i ett i anledning av befaren
avgivet yttrande — under hänvisning till att prövningsnämndens
förenämnda beslut av vederbörande taxeringsintendent överklagats i kammarrätten
förklarat sig icke kunna tillstyrka bifall till besvären, fann
länsstyrelsen genom resolution den 21 juli 1956 Perssons besvär icke kunna
föranleda ändring av överklagade beslutet.

Efter återkomsten till Stockholm inhämtade jag, att kammarrätten genom
utslag den 4 december 1956 funnit skäligt att — med ogillande av
taxeringsintendentens talan och med bifall till Perssons yrkande — på det
sätt ändra prövningsnämndens beslut, att Perssons taxeringar nedsattes
med 363 230 kronor. Vidare inhämtades, att besvärsakten inkommit till
kammarrätten den 5 juli 1955 och att Persson — under åberopande av det
avsevärda skattebelopp, varom vore fråga — anhållit, att målet måtte
behandlas med förtur.

I anledning av vad sålunda iakttagits lät jag i protokollet anteckna:
Någon anmärkning syntes visserligen icke kunna riktas mot myndigheternas
behandling av ärendet rörande anstånd med inbetalning av skatt. Emellertid
syntes det vara synnerligen obilligt, att en skattskyldig i ett fall
såsom det förevarande skulle vara nödsakad att erlägga mycket avsevärda
skattebelopp, som grundade sig på ett icke lagakraftvunnet beslut, som
senare ändrats av högre instans. — Den tid, som förflutit mellan prövningsnämndens
beslut och kammarrättens utslag i målet — i det närmaste två
och ett halvt år — syntes vidare, med hänsyn till omständigheterna, väl
lång.

Enligt vad sedermera inhämtats hade Persson, som enligt utfärdade debetsedlar
skolat inbetala den honom påförda tillkommande skatten under
uppbördsterminerna mars 1955—januari 1956, å sålunda utsatt tid erlagt
det vid uppbördsterminen i mars 1955 förfallande beloppet, under det att
han på därom gjorda framställningar med stöd av 48 § uppbördsförordningen
medgivits anstånd ungefär ett år med inbetalningen av övriga delbelopp.

Efter remiss inkommo kammarrätten och länsstyrelsen i Malmöhus län
med yttranden. I sitt yttrande uttalade länsstyrelsen att den funne behov
föreligga av sådana regler, att i ärende av nu förevarande beskaffenhet
möjlighet funnes att medgiva anstånd med erläggande av skatt eller att
före lagakraftvunnet utslag återbetala medel, som skattskyldig kunde vara
berättigad återfå på grund av vunnen nedsättning av taxeringen.

345

Mot bakgrunden av vad som förekommit i de båda anståndsärenden, för
vilka redogörelser ovan lämnats, anhöll jag i skrivelse den 6 december 1957
att centrala uppbördsnämnden ville inkomma med utlåtande angående de
åtgärder, som finge anses påkallade i syfte att i sådana fall, om vilka här
vore fråga, bereda uppbördsmyndigheterna vidgade möjligheter att beakta
föreliggande olägenheter för skattskyldig att erlägga honom påförd skatt.

I anledning härav anförde nämnden i utlåtande bland annat följande.

I princip förutsättes i uppbördsförordningarna att åsatt taxering är riktig
och att besvär över beslut enligt uppbördsförordningen eller över taxering
icke befriar klaganden från att i behörig ordning erlägga skatten, om icke
för särskilda fall anstånd med skattens inbetalning medgives. På sätt framhållits
i prop. nr 100/1953 skulle, om en generell utvidgning av anståndsinstitutet
i uppbördsförordningen komme till stånd, en skattskyldig allenast
genom anförande av besvär över taxeringen kunna få ett uppskov med
inbetalningen av skatten. Detta kan befaras medföra att skattekravet, då
det i sinom tid anställes, icke kan leda till beloppets utfående på grund av
att den skattskyldige under anståndstiden blivit insolvent. Det får anses
vara av synnerlig vikt för tillvaratagandet av statsverkets rätt att indrivningen
av restförda skattebelopp sker utan onödig tidsutdräkt. Att erlägga
skatten långt i efterhand strider också mot grunderna för källskattesystemet,
som tillämpas beträffande det stora flertalet skattskyldiga.

Å andra sidan kan det synas obilligt, att en skattskyldig, som på grund
av ett skatterättsligt bedömande, vilket sedermera helt eller delvis underkännes
vid prövning i högre instans, genom beslut av taxeringsnämnd eller
prövningsnämnd taxerats till avsevärt högre belopp än vad han uppgivit
i sin självdeklaration, nödgas på kort tid erlägga ett avsevärt skattebelopp.
Även om dylika fall äro relativt sällsynta, kunna förhållandena i det enskilda
fallet vara sådana, att det hade varit önskvärt med regler, som kunde
göra det möjligt för uppbördsmyndigheterna att i större mån än nu är
fallet taga hänsyn till föreliggande olägenheter för den skaf t skyldige. Hur
sådana regler böra utformas är emellertid en fråga av mycket komplicerad
natur.

En utvidgning av anståndsinstitutet synes sålunda rimlig för sådana fall,
där behovet av anstånd kan antagas vara särskilt framträdande. Behov av
anstånd torde närmast sammanhänga med skattens storlek och den skattskyldiges
möjligheter att erlägga skattebeloppet. Man måste emellertid
också beakta underlaget för skattepåföringen. Därvid måste man vid diskussionen
om eu eventuell utvidgning av anståndsmöjligheterna komma
ihåg, att anståndsfrågan skall bedömas med utgångspunkt från läget vid
den tidpunkt, då skatten påföres.

Om skatten — som i förevarande fall torde vara regel — bygger på ett
beslut av prövningsnämnd, har man att utgå ifrån att inte bara vederbörande
taxeringsintendent i sitt yttrande utan även prövningsnämnden i
sitt beslut sökt att objektivt bedöma taxeringsmålet. Man bör alltså utgå
från att taxeringen befunnits riktig.

Enär skattebetalningsproblem kunna föreligga även där taxeringen är
obestridd, är det icke möjligt att bygga upp anståndsregler enbart på skattens
storlek och betalningssvårigheterna. För att överhuvud anstånd skall
kunna diskuteras måste det i varje fall föreligga både taxeringsbesvär och
betalningssvårigheter på grund av skattens relativa storlek.

346

Eventuella anståndsregler måste utformas så, att frekvensen av anståndsärenden
i förevarande fall nedbringas. Därvid kan det ifrågasättas, huruvida
icke krav kan uppställas på en beloppsgräns, absolut eller relativ, eller
möjligen på ställande av säkerhet för skatten.

Skulle en beloppsgräns komma i fråga, kan det innebära att det i taxeringsmålet
omtvistade beloppet eller den därpå belöpande skatten måste
uppgå till ett visst minimum. I propositionen nr 32 till 1958 års riksdag
har förslag framlagts rörande fullfölj dsbegränsning i skattemål, där summa
revisibilismetoden föreslås komma till användning. En liknande metod
torde tänkas kunna tillämpas även i nu ifrågavarande fall, varvid dock
spärren lämpligen synes böra anknytas icke till den taxerade inkomsten
utan till den därpå belöpande skatten.

Metoden med summa revisibilis har dock den nackdelen, att rätten till
anstånd skulle bero på hur stort värde som taxeringsmålet gäller, medan
detsammas betydelse för den skattskyldige borde mätas i relation till hans
ekonomiska förhållanden. Hänsyn kommer alltså icke att tagas till den
skattskyldiges individuella ekonomiska bärkraft.

En annan tänkbar möjlighet är att såsom förutsättning för anstånd
kräva, att sökanden ställer säkerhet för skatten å det belopp, varmed han
yrkar att taxeringen skall nedsättas. Emellertid lärer många skattskyldiga
sakna förmåga att prestera säkerhet. Vill man införa en regel av ifrågavarande
innebörd, måste man också samtidigt utreda vilken eller vilka slag
av säkerhet som kan godtagas, av vem erbjuden säkerhet skall värderas
samt hos vem säkerheten skall nedsättas och vem som skall vårda densamma.

Vid diskussionen om en beloppsgräns bör även beaktas i vad mån den
skattskyldige själv — såvitt avser kvarstående skatt — kan ha medverkat
till att skatten blivit särskilt hög, t. ex. genom att icke erlägga en med
beaktande av förhållandena under inkomståret tillräcklig källskatt.

Det måste emellertid vara uteslutet att medge ovillkorlig anståndsrätt i
alla de fall, som icke komma under gränsen för summa revisibilis. Även
taxeringsfrågan måste beaktas. Som ovan i annat sammanhang anförts är
det icke tänkbart att enbart det förhållandet, att taxeringsbesvär anförts,
kan få konstituera anståndsrätt. Vederbörande skattskyldig måste kunna
göra troligt, att taxeringstvisten är i varje fall svårbedömd. Hur bestämmelserna
här skola utformas är emellertid svårt att antyda.

Ett särskilt spörsmål gäller vilken myndighet, som skulle handlägga förevarande
anståndsärenden. Landskamreraren är ordförande i prövningsnämnden,
där — som tidigare nämnts — den taxeringsfråga avgjorts som
ligger till grund för skaf t epåf öringen, och tillika chef för landskontoret och
i denna egenskap överordnad i förhållande till de lokala skattemyndigheterna
och vederbörande föredragande i uppbördsärenden på länsstyrelsen.
Under sådana förhållanden synes det mindre lämpligt, att ärendena avgöras
vare sig av de lokala skattemyndigheterna eller av länsstyrelsen. Att prövningsnämnden
skulle äga avgöra hithörande ärenden kan icke heller gärna
ifrågasättas. Nämnden skulle ju i så fall så att säga sätta riktigheten av
sina egna taxeringsbeslut i tvivelsmål. I och för sig vore det tänkbart med
kammarrätten som beslutande myndighet — jämförelse torde till exempel
kunna göras med det förhållandet att överrätt vid de allmänna domstolarna
äger utan att ännu ha avgjort huvudsaken i målet häva häktningsbeslut,
beslut om beslag m. m. Emellertid är här att särskilt beakta, att anstånds -

347

ärenden måste behandlas med särskild snabbhet. Besked bör om möjligt
fattas innan skatten förfaller till betalning.

Därest särskilda anståndsregler införas på förevarande område, bör medgivande
till anstånd ovillkorligen kombineras med en lagstadgad förtursrätt
för hithörande taxeringsmål. Vidare torde det bli nödvändigt att förlänga
tidsfristen enligt gällande bestämmelser om preskription och förmånsrätt.

I detta sammanhang kan framhållas, att nu ifrågasatta anståndsregler
icke böra ersätta gällande regler om medgivande av anstånd i sådant fall,
då taxeringsintendenten finner sig på grund av nytillkomna skäl icke ha
något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till framställning om anstånd.

Såsom av det anförda torde framgå synes en utvidgning av anståndsinstitutet
i uppbördsförordningen i syfte att däri inrymma även här avsedda
fall komma att innefatta frågor av synnerligen invecklad beskaffenhet.
Om någon utvidgning skall komma till stånd, kräves dessförinnan en
ingående utredning av alla därmed sammanhängande spörsmål.

Centrala uppbördsnämnden vill emellertid ifrågasätta, om icke en tillfredsställande
lösning kan vinnas genom att saken prövas på indrivningsstadiet.

I praxis ha indrivningsmyndigheterna sedan länge berett skattskyldiga
möjlighet att avbetala restförd skatt med lämpliga amorteringsbelopp. I
vissa fall torde säkerhet ha fordrats och ställts. Med sin personkännedom
torde utmätningsmannen ha de bästa förutsättningarna att bedöma en
skattskyldigs förmåga och vilja att betala. Olika bedömningsgrunder i detta
hänseende kunna emellertid komma att tillämpas inom olika utmätningsmannadistrikt.
Är det fråga om stora skattebelopp torde utmätningsmännen
visserligen ofta rådgöra med länsstyrelsen, närmast med den länsassessor
å landskontoret, som är chef för dess uppbördssektion och som har
överinseende över indrivningen, men ej ens härvidlag torde för riket enhetliga
bedömningsgrunder kunna förväntas. Skall en enhetlig bedömning —
med beaktande av föreliggande olägenheter för den skattskyldige att erlägga
honom påförd skatt — kunna åstadkommas, måste såvitt centrala
uppbördsnämnden kan finna antingen särskilda regler tillskapas, som uttryckligen
bereda utmätningsmannen möjlighet till större hänsynstagande
än vad nu är fallet, eller åtminstone centrala anvisningar utfärdas rörande
utmätningsmännens befattning med hithörande ärenden.

Hur formella bestämmelser i ämnet böra utformas är en fråga, som
närmare torde bli föremål för utredning. Nämnden får i nuvarande läge
endast erinra om den möjlighet, som förefinnes för beskattningsmyndighet
enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt att medgiva anstånd med
erläggande av skatt. De regler, som i nämnda förordning stadgats beträffande
anstånd, synas möjligen kunna tjäna till viss ledning vid utformandet
av bestämmelser för utmätningsmans medgivande av anstånd i de fall,
varom nu är fråga. Det torde också böra framhållas att om ett taxeringsbeslut
överklagats och det med hänsyn till skattens storlek och den skattskyldiges
ekonomiska situation anses obilligt att icke medge uppskov med
skattens erläggande bör möjlighet till sådant medgivande — på samma sätt
som ovan påpekats — oundgängligen kombineras med en lagstadgad förtursrätt
för sådana taxeringsmål. Vidare synes en förlängning av tidsfristerna
enligt gällande bestämmelser om preskription och förmånsrätt för
ifrågavarande skatter även här vara erforderlig.

348

Förlägges anståndsförfarandet till indrivningsstadiet bör skattskyldig
med större restförda skatter ha möjlighet att förhindra alltför rigorös och
snabb indrivning genom ett avbetalningssystem och ett eventuellt ställande
av säkerhet. Ofta torde möjlighet att ställa säkerhet förefinnas men även
om så icke är fallet bör visst uppskov kunna beredas skattskyldig, som
synes villig att göra rätt för sig men som icke utan stora svårigheter kan
erlägga ett oväntat skattekrav.

Enligt gällande bestämmelser kan utmätningsmans beslut överklagas
hos överexekntor och fullföljas hos överdomstolarna. Skulle särskilda regler
i nu ifrågavarande avseende tillskapas, kan emellertid ifrågasättas lämpligheten
av att besvär över ett beslut av utmätningsman rörande begärt uppskov
med skatts erläggande prövas i denna ordning.

Fråga är emellertid om inte det syfte, som man i dessa fall vill ernå,
nämligen att förhindra en alltför rigorös indrivning, kan tillgodoses på ett
enklare sätt än med tillskapande av särskilda regler för meddelande av
uppskov med skattens erläggande. Centrala uppbördsnämnden tänker härvid
på den rätt, som enligt 61 § tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen
tillagts riksräkenskapsverket att meddela de närmare föreskrifter
rörande indrivningsverksamheten, som kunna finnas erforderliga. Om anvisningar
utfärdas av ämbetsverket i nu förevarande fall rörande utmätningsmans
befattning med hithörande ärenden, skulle därigenom kunna
ernås en synnerligen önskvärd enhetlighet i bedömandet av uppskovsfrågor.
Utmätningsmännen skulle också därigenom få ett värdefullt stöd i hittills
tillämpad praxis att bereda skattskyldig tillfälle till amorteringar av skatteskulder.
Denna praxis synes visserligen hittills närmast ha utbildat sig av
den anledning att utmätningsmannen därigenom funnit möjlighet att utfå
skatten, då det ansetts utsiktslöst att indriva skatten exekutivt. Men även
om exekutiva åtgärder med framgång anses kunna vidtagas, synes skattskyldig
böra — särskilt då fråga kan vara om stora skattebelopp grundade
på taxering varom tvist pågår — kunna besparas alltför rigorös indrivning.

Även om anvisningar i ämnet från riksräkenskapsverket skulle befinnas
tillräckliga, torde måhända, för att dylika anvisningar skola få önskad
effekt, jämväl här frågorna om förtursrätt för ifrågavarande taxeringsmål
och en förlängning av tidsfristerna rörande preskription och förmånsrätt
böra tagas under övervägande.

Vid avgörandet av ifrågavarande ärenden gjorde jag följande uttalanden.

Vad först angår klagomålen mot Asp för den talan, som av honom i
skattemålet förts mot Karlsson, finner jag — som tagit del av handlingarna
i skattemålet — vad däri förekommit icke giva vid handen att Asp fört det
allmännas talan på ett sätt som saknat stöd av i saken förebragt utredning
eller att han eljest förfarit felaktigt. Klagomålen i denna del lämnas därför
av mig utan åtgärd.

Av redogörelsen för de båda skattemålen framgår, att såväl Karlsson som
Persson haft att på grund av prövningsnämndernas beslut erlägga mycket
betydande skattebelopp, oaktat de anfört besvär över besluten. Det är
givet, att det ur de skattskyldigas synpunkt är av allra största vikt att

349

dylika skattemål av myndigheterna handläggas med största möjliga skyndsamhet.
Utredningen i ärendena ger emellertid icke anledning antaga, att
någon tjänsteman försummat att beakta intresset av en snabb handläggning.
Vad särskilt angår skattemålet mot Persson har väl avgörandet av
detta mål kommit att draga ut på tiden, men detta synes ha berott av förhållanden,
vilka icke kunna läggas någon befattningshavare till last såsom
fel eller försummelse. Tvärtom framgår av utredningen, att detta mål på
Perssons begäran i kammarrätten behandlats såsom förtursmål med hänsyn
till de stora skattebelopp, varom i målet var fråga och beträffande
vilkas erläggande inom utsatt tid avsevärda svårigheter måste antagas ha
förelegat. Ej heller vad i förevarande hänseende förekommit ger anledning
till något ingripande från min sida.

Vad slutligen angår möjligheterna att erhålla anstånd med erläggande
av skatt vill jag till en början erinra, att jämlikt 48 § uppbördsförordningen
anstånd kan beviljas dels skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit
nedsatt, dels ock värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring. Vidare
kan jämlikt 49 § 1 mom. samma förordning skattskyldig, som anfört besvär
över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller skattedomstols beslut
rörande taxering, av lokal skattemyndighet beviljas anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat
sig icke ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma.
Anstånd må avse skatt till belopp, som betingas av taxeringsintendentens
yttrande. Jämlikt anvisningarna till nyssnämnda paragraf skall den lokala
skattemyndighetens beslut i ärendet grundas på det yttrande över framställningen,
som det åligger taxeringsintendenten att avgiva. Denne skall
om möjligt i yttrandet tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen
anförda besvären. Om utredningen av besvärsärendet icke är avslutad
och om taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl
icke anser sig kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande,
skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i så fall
har att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande. Denna
anståndsmöjlighet infördes år 1953 på förslag av 1949 års uppbördssakkunniga.
Därvid ifrågasatte vederbörande departementschef i proposition
nr 100 till 1953 års riksdag om man icke borde gå längre än de sakkunniga
föreslagit. Såsom den enda framkomliga vägen betraktade han ett förfarande
med individuell prövning av de olika fallen. Hur principerna för ett
sådant förfarande skulle uppdragas och hur det tekniskt skulle anordnas
var en komplicerad fråga, till vilken departementschefen ej var beredd att
för det dåvarande taga ställning. Departementschefen förordade, att man
försöksvis prövade de sakkunnigas förslag.

Möjligheten att erhålla anstånd med erläggande av skatt i avbidan å

350

prövning av besvär över taxering är sålunda enligt nu gällande regler faktiskt
begränsad till sådana fall, där taxeringsintendenten medgiver den
skattskyldiges besvär. Det har därför icke varit författningsenligt möjligt
att bifalla Karlssons och Perssons ansökningar om anstånd i större utsträckning
än som skett. Mot bakgrunden av vad som förekommit i de två
skatteärenden, för vilka här redogjorts, framstå uppbördsförordningens begränsade
möjligheter att bevilja anstånd med skattebetalning såsom en
uppenbar brist i uppbördssystemet i sådana fall, då skattskyldig anfört
besvär över ett taxeringsbeslut och det med hänsyn till tveksamhet om beslutets
riktighet, skattens storlek och övriga omständigheter måste anses
obilligt att skatten indrives, innan lagakraftvunnet beslut föreligger.

Frågan om en utvidgning av möjligheterna till anstånd har tidigare övervägts
av statsmakterna. Dessa överväganden ha emellertid icke lett till
lagstiftningsåtgärder. Senast vid 1958 års riksdag har spörsmålet prövats
i anledning av i ämnet väckta motioner, men riksdagen har på hemställan
av bevillningsutskottet i betänkande nr 20 lämnat motionerna utan åtgärd.
Av utskottsbetänkandet framgår att utskottet, som funnit en utvidgning
av anståndsmöjligheterna för vissa fall önskvärd men icke kunnat förorda
en lösning efter de i motionerna uppdragna riktlinjerna, ansett att frågan
borde ägnas fortsatt uppmärksamhet och prövas i ett större sammanhang,
sedan tillräckliga erfarenheter av 1953 års utformning av anståndsinstitutet
vunnits.

Med anledning av den behandling frågan erhållit i riksdagen, varav sålunda
framgick att spörsmålet var föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
ansåg jag mig sakna anledning att hos Kungl. Maj:t påkalla utredning
av frågan. Då emellertid vad som förekommit i förevarande ärenden
givit vid handen, att gällande regler i ämnet äro långt ifrån tillfredsställande
överlämnade jag med skrivelse den 20 maj 1958 handlingarna i
ärendena till chefen för finansdepartementet för beaktande vid övervägande
inom departementet av hithörande spörsmål.

9. Innebörden av bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket
föräldrabalken om skyldighet för polismyndighet att
biträda barnavårdsman för underhållsskyldigs
efterforskande och hörande

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Lars Wennerberg
vid Älvsborgs läns norra rättshjälpsanstalt härstädes anhängiggjort ärende
inhämtas följande.

I en den 4 september 1956 dagtecknad skrivelse till ”Polisen, Göteborg”

351

anhöll Wcnnerberg — i uppgiven egenskap av ombud för barnavårdsmannen
för ett av Majken Eriksson utom äktenskap fött barn — om utredning
beträffande ”ev. underhållsskyldigs adress, intima förbindelse och förmåga
att utgiva underhållsbidrag” genom förhör med Stig Ove Lundström, vilken
av Majken Eriksson utpekats såsom fader till barnet. Lundström uppgavs
vara boende Paradisgatan 17, c/o Äng, Göteborg. Slutligen upplystes, att
polisen i Göteborg enligt uppgift hade anledning ”polisera” Lundström och
väl torde känna hans vistelseort.

Skrivelsen återkom till rättshjälpsanstalten den 6 september med en av
polissekreteraren vid poliskammaren i Göteborg den 5 i samma månad
dagtecknad förklaring av följande lydelse: ”Återställes till sökanden enär
poliskammaren icke handlägger ärenden av här ifrågavarande slag.”

Wennerberg återsände skrivelsen försedd med en så lydande påteckning:
”Återsändes till poliskammaren med hänvisning till föräldrabalken kap. 8
§ 6 st. 2.”

Sedan skrivelsen ånyo inkommit till poliskammaren, returnerades densamma
den 8 september på nytt till rättshjälpsanstalten och då med följande
förklaring: ”Återställes ånyo till sökanden enär åberopade lagrums
exakta lydelse är väl känd av poliskammaren.”

Därefter anfördes besvär av Wennerberg hos länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län över poliskammarens beslut den 5 september att vägra efterkomma
framställningen om efterforskning och förhör med Lundström. Besvärsskrivelsen
inkom till länsstyrelsen den 18 september. I besvären yrkades,
att länsstyrelsen måtte förklara, att poliskammaren lagligen hade att
verkställa den begärda utredningen och avlämna rapport därom.

Såsom grund för besvären anfördes, bland annat, följande: Vederbörande
barnavårdsman hade försökt att brevledes komma i förbindelse med Lundström,
men brevet hade återkommit såsom obeställbart. På grund därav
hade barnavårdsmannen den 28 augusti överlämnat ärendet till rättshjälpsanstalten.
Barnets moder vore omhändertagen för skyddsuppfostran och
bosatt i Göteborg. Den utpekade fadern bodde troligen icke kvar å den
uppgivna adressen i Göteborg, men polisen torde äga kännedom om hans
uppehållsort. I detta läge hade Wennerberg vänt sig till polisen. Barnavårdsmannen
hade till uppgift att sörja för att barnets börd fastställdes
och att barnet tillförsäkrades underhåll. Eör att fullgöra dessa uppgifter
måste barnavårdsmannen utreda var den utpekade fadern befunne sig, om
och i så fall när han haft könsförbindelse med barnets moder och vilken försörjningsförmåga
han hade. Enligt Wennerbergs uppfattning hade barnavårdsmannen
i dessa avseenden fullgjort vad man kunde begära. Det åberopade
lagrummet i föräldrabalken borde tolkas så, att i ett läge som det
förevarande barnavårdsmannen ägde rätt att anlita polisens resurser för
att nå sitt mål. Därest lagrummet skulle tolkas på sätt poliskammaren gjort
gällande, skulle en barnavårdsman ej ha stor nytta av stadgandet. Vidare

352

kunde anföras, att det ur många synpunkter vore önskvärt att den utpekade
faderns inställning till faderskapsfrågan klarlades så snart det över huvud
vore möjligt. Barnavårdsmannen finge därigenom möjlighet att avgöra,
huruvida faderskapet och underhållsbidrag kunde fastställas genom avtal
eller om rättegång vore erforderlig.

I ett den 8 december 1956 meddelat utslag fann länsstyrelsen Wennerberg
icke mot bestämmelserna i 8 kap. 6 § andra stycket föräldrabalken kunna
förvägras poliskammarens biträde med verkställande av den begärda utredningen
angående Lundström. Länsstyrelsen biföll därför besvären och återförvisade
ärendet till poliskammaren för förnyad laglikmätig behandling.

Länsstyrelsens utslag vann laga kraft.

I en den 15 januari 1957 dagtecknad skrivelse till poliskammaren anhöll
Wennerberg — under hänvisning till länsstyrelsens utslag — om besked när
utredningsrapport kunde förväntas.

Poliskammaren återsände nyssnämnda skrivelse med en den 16 januari
dagtecknad påskrift av följande lydelse: ”Återställes till sökanden. Poliskammaren
disponerar f. n. allenast ett exemplar av länsstyrelsens resolution
i ärendet och anser sig därför för tillfället icke kunna handlägga ärendet.”

Wennerberg återsände skrivelsen till poliskammaren påföljande dag med
förklaring att poliskammarens resolution icke kunde anses tillfredsställande,
varjämte han framhöll, att det av länsstyrelsens utslag tydligt framginge
vad ärendet anginge. Wennerberg tilläde, att han, om han ej erhölle begärd
rapport inom en vecka, såge sig nödsakad hänskjuta frågan om ärendets
behandling hos poliskammaren till JO:s prövning.

I ett den 18 januari dagtecknat brev till Wennerberg anförde poliskammaren
därefter följande.

Det torde strida mot all gängse förvaltningsrättslig praxis, därest poliskammaren
vid den förnyade behandlingen av ärendet icke skulle ha tillgång
till handlingarna i det ärende poliskammaren ålagts att handlägga. Dessutom
finner poliskammaren det vara förenat med icke obetydliga risker för
ärendets behöriga fortgång att överhuvudtaget söka upptaga detsamma
utan att ur handlingarna kunna inhämta bland annat erforderliga data
utöver namn beträffande av saken berörda personer. Poliskammaren hemställer,
att rättshjälpsanstalten i uppgiven egenskap av ombud för barnavårdsmannen
måtte — innan ärendet återupptages, sedan handlingarna i
detsamma blivit för poliskammaren tillgängliga — hit inkomma med behörig
fullmakt. Poliskammaren har hos länsstyrelsen efterfrågat handlingarna
i ärendet.

Med brev den 19 januari översände Wennerberg begärd fullmakt och
barnavårdsmannaförordnande till poliskammaren.

I en den 31 januari 1957 hit inkommen skrift anhöll Wennerberg om JO:s
prövning, huruvida ärendet hos poliskammaren erhållit laglikmätig behandling.
I infordrat yttrande hänvisade poliskammaren beträffande ärendets

353

handläggning till innehållet i förenämnda handlingar. Ärendet hade den 6
februari redovisats till sökanden med hindersbevis. Poliskammaren anhöll
om JO:s uttalande angående rätta tolkningen av 8 kap. 6 § föräldrabalken.
Angående sina egna synpunkter på frågan hänvisade poliskammaren till det
yttrande, som den 5 november 1956 avgivits till länsstyrelsen.

I detta yttrande motiverade poliskammaren närmare sin åsikt att polismyndighet
vore skyldig biträda barnavårdsmannen allenast om underhållsskyldigheten
vore fastställd genom avtal eller dom. Poliskammaren anförde
därvid bland annat: En motsatt uppfattning skulle innebära, att polismyndigheten
skulle nödgas verkställa utredning huruvida en person vore att
anse såsom barnafader och sålunda underhållsskyldig på en kanske helt
obestyrkt och ovederhäftig anklagelse. Detta skulle på ett markant sätt
strida mot den personliga integriteten, särskilt som i dessa ärenden någon
brottslig handling icke ifrågasattes. Man kunde med fullt fog fråga sig hur
allmänheten skulle reagera, därest polisen på lösa påståenden beträffande
en persons eventuella faderskap skulle nödgas höra honom om och i övrigt
utforska bland annat hans intimaste privatangelägenheter. Skyldighet och
rätt för polisen att i omförmält avseende utforska medborgarnas privatliv
skulle enligt poliskammarens mening innebära ett avsevärt steg mot ett
totalitärt samhällsmönster, som torde vara synnerligen främmande för
svensk rättsuppfattning. — Visserligen hade dåvarande JO i sin till riksdagen
år 1941 avgivna ämbetsberättelse, i ett likartat fall, som sin åsikt
uttalat, att en barnavårdsman vore berättigad erhålla biträde av polismyndighet,
men det borde beaktas att sedan dess trätt i kraft en ny rättegångsordning,
enligt vilken en polisrapport över ett förhör med en såsom barnafader
angiven person icke finge åberopas såsom bevis. En sådan polisrapport
skulle därför komma att sakna betydelse i en rättegång. Pa grund
därav kunde det ej vara motiverat att ålägga polisen att på angivet sätt
ingripa i och kontrollera den enskildes privatliv. — Även om lagrummet
ifråga tolkades på det sätt poliskammaren ville göra gällande hade det stor
betydelse. Sålunda hade polismyndigheten i Göteborg ettvart av åren
1954—56 handlagt över tvåtusen sådana ärenden och endast ett fåtal av
ärendena hade varit delgivningsärenden. — Framställningar om biträde av
polismyndighet i dessa ärenden skedde så gott som uteslutande a tryckta
blanketter. Ingen av de förekommande blankettyperna vore avfattad på elt
sådant sätt, att man kunde tänka sig att desamma skulle användas även i
fall då underhållsskyldigheten ej vore fastställd. — Enligt poliskammarens
mening måste ordet ”underhållsskyldig” i 8 kap. 6 § föräldrabalken ses i
samband med andra likartade bestämmelser där uttrycket förekomme. I
detta hänseende hänvisades till lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa
underhållsskyldiga att avflytta från riket, vid vilken lags tillkomst lagberedningen
yttrat, att underhållsskyldigheten måste vara fixerad i en plikt

23 — Justitic ombud smannens ämbetsberättelse till 1950 års riksdag.

354

att lämna bidrag till barnets uppehälle och att endast i fall underhållsbidrag
blivit genom särskilt beslut vederbörande ålagt funnes tillräckligt säker
grund för ett inskridande i det hänseende lagen avsåge. — Därest polismyndigheten
kunde anses ha någon skyldighet i ärenden av det slag varom nu
vore fråga, borde dess befattning med ärendet i vart fall icke kunna avse
annat än ett efterforskande av den påstådda underhållsskyldige för utrönande
av hans vistelseort, varefter det ankomme på barnavårdsmannen eller
barnavårdsnämnd, i förekommande fall med biträde av barnavårdsmyndighet
på annan ort, att vidtaga erforderliga åtgärder för faderskapets fastställande
genom avtal eller rättegång.

I påminnelser anförde Wennerberg: Om poliskammaren icke kunnat acceptera
länsstyrelsens utslag, borde utslaget ha överklagats. Då så ej skett
borde den gjorda framställningen omgående ha effektuerats. Först den 5
februari 1957 hade emellertid ordonnansavdelningen vid polisen i Göteborg
meddelat poliskammaren, att Lundström försvunnit för ungefär 14 dagar
sedan. Det vore denna fördröjda behandling av ärendet Wennerberg ville
patala. Spår av sådan behandling tyckte han sig finna även i det förhållandet
att poliskammaren icke inom utmätt tid inkommit med yttrande till
länsstyrelsen. Poliskammaren borde ha varit väl medveten om att ett
snabbt ingripande och rapporterande varit erforderligt.

Sedan jag anhallit att länsstyrelsen ville, efter hörande av poliskammaren,
inkomma med yttrande angående behandlingen av ärendet och främst
rörande orsakerna till dröjsmålet med verkställigheten av länsstyrelsens utslag,
inkommo begärda yttranden den 17 januari 1958.

Länsstyrelsen upplyste, att dess utslag expedierats till poliskammaren
den 11 december 1956 och att, sedan poliskammaren den 19 januari 1957
framställt begäran därom, handlingarna den 21 januari 1957 överlämnats
till poliskammaren. Vidare uttalade länsstyrelsen, att den icke ville förneka,
att fog funnes för poliskammarens åsikt att handlingarna ifråga bort expedieras
till poliskammaren samtidigt med utslaget och utan avvaktan av besvärstidens
utgång. Att sa ej skett syntes likväl icke, såsom poliskammaren
syntes göra gällande, behövt föranleda att ärendets handläggning efter dess
återförvisande till poliskammaren fördröjts på sätt som skett. Länsstyrelsen
ville erinra om, att länsstyrelsens utslag innehölle väsentliga fakta i målet
och vore till sin innebörd tydligt och klart, ävensom därom, att poliskammaren
vid erhållandet av utslaget genom hänvändelse till länsstyrelsen —
t. ex. genom ett telefonsamtal — utan omgång kunnat få handlingarna till
sig överlämnade.

Poliskammaren meddelade, att poliskammaren under den tid handlingarna
i det av länsstyrelsen återförvisade ärendet ej varit för poliskam -

355

maren tillgängliga saknat närmare kännedom om beskaffenheten av de sakuppgifter
och dylikt vilka innehöllos i handlingarna.

Wennerberg inkom därefter med nya påminnelser.

I en till poliskammaren i Göteborg avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt bestämmelserna i 8 kap. 6 § första stycket föräldrabalken åligger
det barna vårdsman bland annat att sörja för att barns börd fastställes och
för att underhåll tillförsäkras barnet. I samband härmed stadgas i andra
stycket av samma lagrum, att barnavårdsman är berättigad att erhålla
biträde av polismyndighet för underhållsskyldigs efterforskande eller
hörande.

Beträffande innebörden av en motsvarande bestämmelse om biträde av
polismyndighet i 13 § lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap har
häradshövdingen Holdo Edling — vilken deltog i lagberedningens utarbetande
av förslaget till 1917 års lag om barn utom äktenskap — i sitt arbete
”Barnlagarna av år 1917” (4 uppi. 1922 s. 34—35) uttalat, att ”givetvis
förutsättes ej för rätt till biträde av polismyndighet, att förut fastställts att
vederbörande är underhållsskyldig”. Samma mening har uttalats av barnavårdsdirektören
B. Löfving och byråinspektören vid Stockholms stads barnavårdsnämnd
V. Carlson i en av dem utgiven kommentar till ”Lagstiftningen
om barn utom äktenskap m. m.” (s. 78—79). Vidare har dåvarande
JO — på sätt framgår av poliskammarens yttrande till länsstyrelsen — år
1940 givit uttryck för samma mening (ämb.-ber. 1941 s. 102 o.f.). Stadgandet
torde också enligt vad som uppgivits för mig i allmänhet tillämpas i
enlighet med vad som sagts. Exempelvis lämnar polismyndigheten i Stockholm
barnavårdsman biträde i ett fall som det förevarande.

Till stöd för den uppfattning om innebörden av lagens stadgande om
skyldighet för polismyndighet att biträda barnavårdsman vid underhållsskyldigs
efterforskande, som sålunda kommit till uttryck, må särskilt framhållas
den ställning barnavårdsman givits i olika hänseenden och bakom
vilken står bland annat det starka samhällsintresset av att faderskap till
barn utom äktenskap fastställes och att barnet tillerkännes rätt till underhållsbidrag.
Det framstår med hänsyn härtill såsom naturligt, att barnavårdsman
såsom företrädare av ett allmänt intresse får den hjälp från det
allmännas befattningshavare som erfordras för tillvaratagande av nämnda
intresse.

Utifrån dessa synpunkter synes mig övervägande skäl tala för att stadgandet
om polismyndighets biträde åt barnavårdsman bör givas den tolkningen,
att polismyndighet är skyldig biträda barnavårdsman med efter -

356

forskande och hörande av en person även om icke denne erkänt sig vara
fader eller faderskapet fastställts av domstol.

Man kan naturligtvis icke helt bortse från vissa av de betänkligheter som
av poliskammaren anförts mot att polisen utnyttjas för att utreda frågor
om fastställande av faderskap. Jag utgår emellertid från att utredning av
dylika frågor i första hand ankommer på vederbörande barnavårdsman
med biträde av barnavårdsnämnd och att polisens medverkan härför
tages i anspråk endast i sådana undantagsfall, då särskilda svårigheter
yppats att komma till tals med den man, som utpekats såsom barnafader.
Jag vill vidare framhålla, att polisens medverkan är begränsad till att efterforska
och höra den eventuellt underhållsskyldige och att det således icke
kan komma i fråga, att polisen skall ombesörja någon fullständig utredning
i saken, exempelvis genom hörande av vittnen.

Även om jag på grund av det anförda anser att poliskammaren saknat
tillräckliga skäl för sin vägran att verkställa den begärda utredningen, finner
jag dock, med hänsyn till att ordalydelsen av stadgandet ifråga kan
lämna rum för olika tolkningar, poliskammarens vägran icke vara av beskaffenhet
att kunna medföra ansvar för tjänstefel. På grund härav och
då jag utgår från att poliskammaren för framtiden kommer att iakttaga
vad jag sålunda uttalat om innebörden av stadgandet ifråga, finner jag
poliskammarens handlande i denna del icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

Beträffande härefter det av Wennerberg påtalade dröjsmålet med efterkommande
av länsstyrelsens utslag får jag anföra följande.

Poliskammaren har, såsom stöd för sin underlåtenhet att icke omedelbart
efter erhållandet av utslaget verkställa den begärda utredningen, åberopat
att utredningen icke kunde ske utan tillgång till handlingarna i
ärendet.

Såsom både Wennerberg och länsstyrelsen påpekat är emellertid utslaget
i förevarande fall avfattat på ett sådant sätt, att detsamma innehåller alla
för utredningens verkställande erforderliga uppgifter. För övrigt innehåller
utslaget i huvudsak alla uppgifter, som ingingo i den till poliskammaren
ursprungligen avgivna framställningen. Enligt min mening har poliskammaren
därför i förevarande fall mycket väl kunnat utan tillgång till andra
handlingar än länsstyrelsens utslag verkställa den begärda utredningen.
Såsom länsstyrelsen uttalat hade poliskammaren, därest den ansett sig
behöva även övriga handlingar, bort hos länsstyrelsen efterfråga handlingarna.
Detta hade kunnat ske helt formlöst vid ett telefonsamtal. Så har
även skett men först nära sex veckor efter utslagets meddelande och först
efter det Wennerberg hos poliskammaren efterhört när utredningsrapport
kunde förväntas.

Poliskammarens försummelse i nyss angivna hänseenden har föranlett ett
avsevärt dröjsmål med verkställandet av den begärda utredningen.

357

Med hänsyn till länsstyrelsens uttalande om att fog funnes för den åsikten
att samtliga handlingar i ärendet borde ha av länsstyrelsen överlämnats till
poliskammaren samtidigt med utslaget samt till att i ärendet icke påståtts,
att dröjsmålet förorsakat rättsförlust, låter jag emellertid bero vid mina
här gjorda uttalanden.

10. Är tingsnotarie, som förordnats att tjänstgöra såsom ordförande
i hyresnämnd, jävig att handlägga hyresmål, däri
häradshövdingen är part?

I en den 21 januari 1958 hit inkommen skrift anförde fru Helen Fehrmann-Zachau
klagomål rörande handläggningen hos hyresnämnden i Uddevalla
och i statens hyresråd av ett ärende angående ersättning för installation
av en s. k. cirkulationspump, i vilket ärende fru Fehrmann-Zachau
uppträtt såsom hyresvärd samt häradshövdingen i Sunnervikens domsaga
Jean Olsson och ett bolag såsom hyresgäster. Ärendet hade i hyresnämnden
handlagts under ordförandeskap av tingsnotarien i nyssnämnda domsaga
Per Olof Marke.

I ärendet inkom Marke med yttrande, varjämte hyresrådet avgav utlåtande.

Vid ärendets avgörande upptog tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lund vik först frågan om Marke ägt tjänstgöra såsom ordförande i hyresnämnden,
oaktat Olsson var part, samt anförde därvid följande, vilket upptogs
i en till Marke riktad skrivelse.

Enligt 19 § andra stycket hyresregleringslagen skall beträffande jäv mot
nämndens ordförande och ledamöter i tillämpliga delar gälla vad om domarejäv
är stadgat. I 4 kap. 13 § RB stadgas, att domare är jävig att handlägga
mål, förutom i ett antal närmare angivna fall, om eljest särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet
i målet.

Förarbetena till angivna stadgande i RB lämna icke ett för varje situation
otvetydigt besked om när jäv skall anses föreligga. Processlagberedningen
anförde på denna punkt (se SOU 1938: 44 s. 107): ”Uti gällande lag
om skiljemän upptages som jäv mot skiljeman, att denne av någondera
parten åtnjuter lön eller underhåll eller lyder under någondera partens
förmanskap, dock har visst förbehåll gjorts för mål, vari kronan är part.
Det torde icke kunna bestridas, att ett sådant beroende av någon av parterna
kan vara ägnat att påverka domarens opartiskhet. Uppenbart är
emellertid, att en så allmänt avfattad regel icke kan införas beträffande

358

de allmänna domstolarna; den skulle i fråga om städernas rådhusrätter
medföra, att i mål, vari staden vore part, rättens ledamöter alltid skulle
vara jäviga. Till skydd för domarens opartiskhet i nu antydda och liknande
fall har, efter skiljemannalagens förebild, i punkt 9 upptagits en bestämmelse,
att jäv må grundas även å annan omständighet än de förut särskilt
omnämnda, då den är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet
i målet. Under denna bestämmelse ha hänförts även vissa andra i gällande
lag särskilt omnämnda fall, nämligen då domaren i annan rätt har
en lika sak eller uppenbar ovänskap göres gällande som jäv. Ett annat fall,
då tillämpning av denna punkt kan ifrågakomma, är då domaren genom
skuldsättning eller av annan anledning kan antagas vara ekonomiskt beroende
av någon av parterna.”

En tingsnotarie intar en underordnad ställning till häradshövdingen i
domsagan och maste anses sta i beroende till denne. Bland annat må erinras
om att det enligt 57 § domsagostadgan ankommer på häradshövdingen att
utfärda betyg rörande tingsnotariens tjänstgöring. Att av angivna förhållande
draga den slutsatsen, att en tingsnotarie under alla omständigheter
skulle på grund av sin beroendeställning till häradshövdingen vara av jäv
förhindrad att handlägga mål eller ärende, vari häradshövdingen är inblandad,
synes dock föra för långt. Enligt min mening måste man här taga en
viss hänsyn till målets eller ärendets beskaffenhet. I ett icke tvistigt ärende

— avseende t. ex. ansökan om lagfart eller inteckning i ett klart fall — kan
utrymme rimligen icke anses finnas för misstanke om partiskhet och något
jäv torde i enlighet härmed icke hindra en tingsnotarie att handlägga ärendet,
även om häradshövdingen är sökande eller eljest bero res av saken. Så
snart fråga är om en verklig tvist, i vilken häradshövdingen är inblandad,
blir läget ett annat. Man kan här ingalunda helt bortse från risken att
tingsnotarien med hänsyn till vad ovan sagts om hans ställning låter sig,
medvetet eller omedvetet, påverkas av att häradshövdingen är part i målet

— en påverkan som för övrigt också kan taga sig det uttrycket att tingsnotarien
i sin strävan att vara opartisk omedvetet kommer att gynna
häradshövdingens motpart. Än större är risken för att häradshövdingens
motpart och allmänheten få den uppfattningen att tingsnotarien icke är
oväldig som domare. En sådan uppfattning kommer, även om den skulle
vara ogrundad, att skada det intresse, som reglerna om domarejäv äro till
för att skydda, nämligen förtroendet för rättskipningen. Enligt min mening
måste med andra ord i en situation av nu åsyftad art förhållandet mellan
tingsnotarie och häradshövding anses vara ägnat att rubba förtroendet till
tingsnotariens opartiskhet; jag anser alltså tingsnotarien i ett sådant fall
vara jävig som domare. Det synes mig därför vara utan betydelse, om
målet förekommer vid häradsrätten eller inför annat forum, t. ex. såsom i
detta fall inför hyresnämnd.

I förevarande fall har förelegat en verklig tvist, där Olsson var den dri -

359

vande kraften på hyresgästsidan. Under sådana förhållanden finner jag i
enlighet med vad jag ovan anfört, att Marke förfarit felaktigt genom att
tjänstgöra såsom ordförande i hyresnämnden. Med hänsyn till att reglerna
om domarejäv på den nu aktuella punkten icke äro fullt otvetydiga och till
att någon invändning om domarejäv icke synes ha blivit framställd av part,
vill jag dock i denna del låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Vid prövning av ärendet i övrigt fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik på anförda skäl klagomålen icke föranleda någon hans
vidare åtgärd.

11. Fråga om befogenhet för lokal tullmyndighet att utfärda
anvisningar rörande tullklarering vid resandetrafik

I tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten för den 17 juli 1957 förekom
en artikel med rubrik ”Nya tullbestämmelser blev ett grundskott mot
matköpsöverdrift”. Av tidningsartikeln, som innehöll intervjuer med företrädare
för tullkammaren och köpmännen i Hälsingborg, framgick bland
annat, att man vid tullen i Hälsingborg infört ändrade regler för tullklareringen
av resande, innebärande att dessa finge erlägga tull för medförda
varor, därest varornas vikt överstege 10 kilogram. I tidningen Hälsingborgs
Dagblad för den 17 och den 19 juli 1957 förekom under rubriken ”Fri talan”
åtskilliga insändare, i vilka framfördes synpunkter av starkt kritiskt innehåll
på de av tullen tillämpade nya reglerna för tullklarering av resande
och på frågan om den lokala tullmyndigheten kunde utfärda sådana föreskrifter
som i förevarande fall skett, varjämte övertullförvaltaren i Hälsingborg
Erik Dahlqvist i anslutning till insändarna förstnämnda dag gjorde
vissa uttalanden i ämnet.

Med anledning av innehållet i förenämnda tidningsartiklar avgav Dahlqvist
infordrat yttrande, varjämte Svenska tullmannaförbundet, Nordvästra
Skånes mejeriförbund förening u. p. a., Hälsingborgs köpmannaförening
och Hälsingborgs specerihandlareförening, sedan tillfälle därtill
beretts dem, inkommo med yttranden. I sitt yttrande begärde tullmannaförbundet
prövning av vissa spörsmål, i anledning varav Dahlqvist inkom
med nytt yttrande. Därefter avgav generaltullstyrelsen utlåtande i ärendet.

Vidare hemställde G. II. Bengtsson i Lysekil i en den 26 juli 1957 hit
inkommen skrift, att lagligheten av de åtgärder, som vidtagits av tullen i
Hälsingborg i syfte att begränsa livsmedelsinköpen i Danmark, måtte bli
föremål för JO:s granskning.

360

I en till generaltullstyrelsen den 6 december 1958 avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Vid 1952 års riksdag genomfördes vissa tullättnader för resandetrafiken
(se prop. nr 244/1952). Sålunda infördes bland annat en ny tullfrihetsgrund
innebärande att resande, utöver reseutrustning och reseproviant, fick tullfritt
medföra varor intill ett värde av 275 kronor, i den mån Konungen
därom förordnade, såvitt icke särskilda undantagsregler gällde såsom beträffande
vin, sprit och tobak. Såsom villkor för åtnjutande av angivna
tullfrihet gällde enligt vissa av Kungl. Maj:t utfärdade tillämpningsföreskrifter
(se SFS 1953 nr 655 26 och 41 §§), bland annat, att varorna voro
avsedda för den resandes eller hans familjs personliga behov och att resan
uppenbarligen icke företagits i huvudsakligt syfte att tullfritt införa varor.
Enligt tillämpningsföreskrifterna gällde vidare som allmänt villkor, att
resanden på anfordran skulle avge försäkran på tro och heder, att omständigheterna
i det föreliggande fallet voro sådana som enligt angivna regler
skulle föranleda fri införsel.

I samband med införandet år 1956 av nuvarande prissättningssystem för
jordbruksprodukter — innebärande att gränsskyddet för egentliga jordbruksprodukter
i princip effektueras genom importavgifter — avskaffades
tullarna pa angivna produkter och genomfördes en reglering av resandes
rätt till avgiftsfri införsel av hithörande varor, som i stort sett anknöt till
de särskilda tullfrihetsreglerna för resande. Dock må anmärkas, att för
varor underkastade fettvaruregleringen en kvantitetsgräns infördes, innebärande
att avgiftsfriheten begränsades till en myckenhet av sammanlagt
5 kilogram.

De här ovan angivna bestämmelserna om resandes tullfria införsel till
riket av varor ha tillkommit på förslag av nordiska parlamentariska kommittén
för friare samfärdsel m. m. Denna kommittés förslag till tullättnader
i resandetrafiken mellan de nordiska länderna syftade dels till en liberalisering
av gällande bestämmelser rörande skyldighet för resande att betala
tull och skatt och att prestera in- och utförseltillstånd för i handbagaget
medförda varor och dels till att befria resande från reguljär tull visitation.
Kommittén framhöll, att de föreslagna bestämmelserna vore att uppfatta
som minimibestämmelser om gynnsam behandling av resande. Enligt vad
departementschefen uttalade i proposition nr 244/1952 (s. 16) medförde
bestämmelserna en för den reguljära resandetrafikens praktiska behov lämpligt
avpassad tullfrihet samtidigt som de innebure ett steg i riktning mot
införandet av gemensamma nordiska regler på förevarande område, vilket
i sin tur utgjorde en väsentlig förutsättning för en önskvärd förenkling av
tullkontrollen.

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att tillämpningen av de
tämligen generellt utformade bestämmelser, om vilka här är fråga, efter
hand berett tullmyndigheterna växande svårigheter beroende på att skill -

361

naderna i pris på vissa livsmedel i Sverige och i grannländerna gjorde det
lönande att företaga resor till grannländerna för att köpa livsmedel som
där voro billigare, med påföljd att resandetrafiken intensifierades alltmera.
Trafik i syfte att verkställa inköp av livsmedel har varit särskilt påtaglig
på sträckan Hälsingborg—Helsingör. Denna inköpstrafik har uppenbarligen
för tullmyndigheterna framstått såsom ett missbruk och medfört svårigheter
att tillämpa gällande bestämmelser om avgiftsfrihet på ett riktigt sätt.
Det är mot bakgrunden härav som man har att se de påtalade, av tullkammaren
i Hälsingborg utfärdade anvisningarna för tullbehandlingen av resande.
Anvisningarna kunna sägas ha åsyftat att med avseende å sådana
resande, vilka medförde mera än 10 kilogram livsmedel, skärpa kontrollen
över att det för avgiftsfrihet gällande villkoret, att resan icke företagits i
huvudsakligt syfte att fritt införa varor, vore för handen. Enligt anvisningarna
skulle härvid den, som medförde livsmedelskvantiteter över 10
kilogram, underrättas om att en resa fram och åter samma dag måste anses
företagen i huvudsakligt syfte att göra inköp, vilket medförde att endast
5 kilogram margarin kunde lämnas fritt.

På sätt framgår av de återgivna bestämmelserna om villkoren för avgiftsfrihet
kunna tullmyndigheterna — när de yttre omständigheterna föranleda
tvivel, huruvida viss resa företagits i huvudsakligt syfte att fritt
införa varor — icke anses ha saknat befogenhet att avkräva den resande
försäkran att dylikt syfte icke förelegat. Med hänsyn härtill kan syftet
med de påtalade anvisningarna — även om erinringar kunna göras mot
det sätt, varpå de utformats — icke anses stå i strid med gällande bestämmelser.
Jag vill emellertid framhålla, att de utfärdade anvisningarna i
realiteten medförde en väsentlig skärpning av tillämpningen av den år
1952 efter nordiskt samarbete genomförda regleringen av resandes rätt till
tullfri varuinförsel. Denna skärpning av praxis synes mig oförenlig med det
här förut angivna syftet med regleringen. Även om en skärpning av praxis
helt visst kunde förefalla påkallad av de förändrade förhållandena, borde
— med hänsyn till att regleringen tillkommit genom nordiskt samarbete —
en dylik ändring av praxis icke ha åvägabragts genom en lokal myndighets
åtgärder. Enligt min mening hade — även om tullkammaren formellt hade
befogenhet att utfärda anvisningar — hela frågan lämpligen bort underställas
Kungl. Maj:ts bedömande. Dahlqvists handläggning av denna fråga
har emellertid skett i visst samråd med generaltullstyrelsen och kan uppenbarligen
icke läggas honom till last såsom tjänstefel.

Frågan om den närmare innebörden av rätten för resande att avgiftsfritt
medföra varor har efter de påtalade anvisningarnas utfärdande kommit
i ett nytt läge genom att frågan numera på nytt övervägts av statsmakterna
samt att med anledning härav nya bestämmelser och anvisningar utfärdats
i ämnet. Med hänsyn härtill saknar jag anledning att i förevarande
sammanhang närmare iin som här skett beröra innebörden av de bestäm -

362

melser, som gällde vid tiden för de påtalade anvisningarnas utfärdande.
Beträffande de av tullmannaförbundet väckta spörsmålen hänvisar jag till
vad generaltullstyrelsen härutinnan anfört i sitt utlåtande.

Med hänvisning till det anförda finner jag ärendet icke föranleda någon
min vidare åtgärd.

12. Fråga om fattigvårdsstyrelses befogenhet att såsom ersättning
för åtnjuten fattigvård uppbära och tillgodogöra sig understödstagares
folkpension, vilken belöpte å tid då denne var intagen på
sjukvårdsinrättning för vård, som betalades icke av fattigvårdssamhället
utan av allmän sjukkassa

Av handlingarna i ett genom klagomål av Rosa Eriksson-Demitri härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Rosa Eriksson hade sedan februari 1951 åtnjutit folkpension i form av
invalidpension. Den 17 oktober 1951 anmälde Jönköpings stads fångvårdsstyrelse
jämlikt 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering på därför avsedd
blankett till pensionsstyrelsen, att Rosa Eriksson på fattigvårdssamhällets
bekostnad vore intagen på Paradis Vilohem, Ormaryd, med postadress
Stensjön, samt att henne tillkommande pensionsmedel skulle insättas på
fattigvardsstyrelsens postgirokonto. I anmälan förband sig fattigvårdsstyrelsen
tillika att iakttaga vissa i formuläret angivna föreskrifter samt att,
om så icke skedde, svara för därigenom uppkommen skada. Enligt de angivna
föreskrifterna skulle bland annat iakttagas, att pensionsstyrelsen
omedelbart skulle underrättas, när pensionstagarens anstaltsvistelse upphört,
samt att, om fattigvårdsstyrelsen uppburit folkpension avseende tid
för vilken den icke varit berättigad därtill, fattigvårdsstyrelsen icke skulle
till pensionstagaren, dennes rättsinnehavare eller annan utbetala sålunda
utbekommen folkpension, utan skulle dylika pensionsmedel snarast möjligt,
aterbetalas till pensionsstyrelsen med angivande av pensionsbrevets nummer.

De Rosa Eriksson tillkommande pensionsmedlen utbetalades därefter till
Jönköpings stads drätselkammare i enlighet med den sålunda gjorda anmälningen.
Sedan fattigvårdsstyrelsen på därom av Rosa Eriksson gjord begäran
i en till pensionsstyrelsen den 30 augusti 1956 inkommen uppgiftsblankett
meddelat, att Rosa Eriksson, som flyttat till sjukhem i Eksjö,
önskade i fortsättningen själv utkvittera pensionen för att därmed bestrida
kostnaderna för sin vård, blev pensionen från och med september 1956
utbetalad direkt till henne.

De för fattigvårdssamhället uppkomna kostnaderna för Rosa Erikssons
vård blevo, i den mån de ej bestritts med pensionsbeloppen, efter hand ersatta
av statsverket.

363

I en den 23 augusti 1956 till länsstyrelsen i Jönköpings län inkommen
skrift framställde Rosa Eriksson vissa krav mot fattigvårdsstyrelsen. Till
stöd härför åberopades följande förhållande. Under tiden den 5 augusti—
den 19 oktober 1955 hade Rosa Eriksson, som under den övriga tiden av
samma år vistats på vårdhemmet Paradis, på bekostnad av allmän sjukkassa
åtnjutit vård på sjukstugan i Sävsjö. Under angivna tid hade behov
av fattigvård således icke förelegat. Då fattigvårdsstyrelsen uppburit Rosa
Eriksson tillkommande pensionsmedel för tid, då hon icke erhållit fattigvård,
med tillhopa 514 kronor 28 öre, samt hon därav tillgodoförts pensionsandelar
och vissa andra avgående poster, tillhopa 166 kronor, yrkade hon
förpliktande för fattigvårdsstyrelsen att till henne utgiva skillnaden, 348
kronor 28 öre.

Genom resolution den 3 oktober 1956 utlät sig länsstyrelsen — efter antecknande
att fattigvårdsstyrelsens vårdkostnader för Rosa Eriksson under
år 1955 uppgått till 3 406 kronor 30 öre samt att folkpensionen för henne
under samma år utgjort 2 277 kronor: Fattigvårdsstyrelsen hade icke mot
stadgandet i 18 § lagen om folkpensionering ägt omhändertaga Rosa Eriksson
tillkommande folkpensionsmedel för tiden den 5 augusti—den 19 oktober
1955, varunder hon ej varit i behov av fattigvård. Fattigvårdsstyrelsen hade
emellertid i övrigt under år 1955 haft utgifter för hennes vård, vilka överstigit
vad hon åtnjutit i folkpension. Vid sådant förhållande och då fattigvårdsstyrelsen
jämlikt 62 § fattigvårdslagen varit berättigad att uttaga
ersättning av Rosa Eriksson för nämnda utgifter ävensom att — då hon den
20 oktober 1955 av fattigvårdsstyrelsen ånyo mottagits till stadigvarande
försörjning — omhändertaga ifrågavarande folkpensionsmedel för att därav
bereda sig gottgörelse för lämnad vård samt fattigvårdsstyrelsen på grund
härav ej kunde åläggas återgälda fordrade folkpensionsbeloppet, funne länsstyrelsen
skäligt lämna Rosa Erikssons framställning utan bifall.

Talan mot länsstyrelsens beslut fullföljdes icke.

I en den 4 januari 1957 hit inkommen klagoskrift påtalade Rosa Eriksson,
bland annat, att fattigvårdsstyrelsen utan laga grund undanhållit henne
pensionsmedel till ett belopp av 348 kronor 28 öre, samt anhöll om min
medverkan till erhållande av rättelse. Hon uppgav tillika att länsstyrelsens
resolution icke överklagats, enär hon icke kunnat erhålla hjälp därmed förrän
det varit för sent.

I ärendet avgav länsstyrelsen, efter hörande av socialnämnden i Jönköping,
yttrande, varjämte Rosa Eriksson avgav påminnelser. Därjämte inkommo
socialstyrelsen och pensionsstyrelsen med utlåtanden i ärendet. Jag
tog vidare del av de hos länsstyrelsen förvarade handlingarna rörande resolut
ioncn den 3 oktober 1956.

Socialnämnden anförde i sitt yttrande bland annat följande.

364

Under tiden den 5 augusti—den 19 oktober 1955 hade Rosa Eriksson
vårdats på Sävsjö sjukstuga. Dåvarande fattigvårdsstyrelsen hade betraktat
denna vård som tillfällig och Rosa Eriksson hade fått löfte att återvända till
vårdhemmet Paradis vid utskrivningen. Av denna anledning hade ingen
åtgärd beträffande Rosa Erikssons folkpension vidtagits. Någon framställning
att få lyfta pensionen för denna tid hade icke gjorts av pensionstagaren
förrän i skrivelsen till länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelsen hade sökt
och erhållit ersättning av statsmedel för havda kostnader under år 1955.
Från utgiftssumman hade avdragits hela den under år 1955 utgående folkpensionen
.

Länsstyrelsen utlät sig rörande Rosa Erikssons rätt till pensionsmedlen.

Som Rosa Eriksson ej varit i behov av fattigvård under tiden den 5
augusti—den 19 oktober 1955, då hon vårdats å Sävsjö sjukstuga, syntes
fattigvårdsstyrelsen jämlikt 18 § folkpensioneringslagen felaktigt ha innehållit
hennes folkpension i stället för att låta henne själv få uppbära densamma,
även om vården å sjukstugan blott varit tillfällig och hon ej gjort
någon framställning att få lyfta pensionen. Det tillgodohavande å 348 kronor
28 öre, som Rosa Eriksson genom dåvarande fattigvårdsstyrelsens innehållande
av folkpensionen haft vid sjukstuguvistelsens upphörande, borde
emellertid fattigvårdsstyrelsen ha varit berättigad att taga i anspråk för
att bereda sig ersättning för vård som lämnats henne. I annat fall syntes
fattigvårdsstyrelsen, därest beloppet utbetalts till henne, med stöd av 62 £
andra stycket fattigvårdslagen ha kunnat påkalla handräckning av polismyndighet
för beloppets omhändertagande eller hos länsstyrelsen jämlikt
62 § första stycket, 65 och 67 §§ samma lag göra framställning om åläggande
för henne att ersätta fattigvårdsstyrelsen vårdkostnader med sagda belopp.

Rosa Eriksson vidhöll i påminnelserna sitt i ärendet framställda yrkande.

I sitt utlåtande anförde socialstyrelsen, bland annat, följande.

Bestämmelserna rörande ersättningsskyldighet för lämnad fattigvård i
1918 års fattigvårdslag grundades på den uppfattningen att all av allmänna
medel lämnad hjälp skulle om möjligt återbetalas. Den allmänna uppfattningen
härutinnan hade efter hand ändrats, vilket bland annat kommit till
uttryck i ersättningsbestämmelserna i den nya socialhjälpslagen. Enligt
dessa bestämmelser föreligger icke ersättningsskyldighet för understödstagaren
för understöd av sådant slag som det Rosa Eriksson åtnjutit. Redan före
lagens ikraftträdande torde emellertid flertalet kommuner i landet ha anslutit
sig till uppfattningen att bestämmelserna rörande ersättningsskyldighet
för lämnad fattigvård borde tillämpas med varsamhet. Socialstyrelsen
hade för sin del sökt främja en sådan utveckling. Det funnes dock icke
något att erinra emot att fattigvårdsstyrelsen i förevarande fall gjort gällande,
att Rosa Eriksson skulle ersätta kommunen dess utgifter för hennes
vård. — Emellertid hade fattigvårdsstyrelsen för att tillgodogöra sig sina
tidigare kostnader för vård av Rosa Eriksson innehållit hennes folkpension
under den tid hon vårdats på Sävsjö sjukstuga och vårdkostnaden därstädes
betalats av sjukkassan. Socialstyrelsen funne i likhet med länsstyrelsen
att fattigvårdsstyrelsen därvidlag förfarit felaktigt. Enligt socialstyrelsens
uppfattning saknades rättslig grund för ett dylikt innehållande. — Länsstyrelsens
beslut att lämna Rosa Erikssons framställning utan bifall innebure,
att fattigvårdsstyrelsens fordran hos Rosa Eriksson intill ett belopp av 348
kronor 28 öre skulle kvittas mot hennes fordran på återbetalning av den

365

innehållna folkpensionen. Som nyss anförts hade fattigvårdsstyrelsen icke
själv ägt taga sig rätt till sådan kvittning. Vid sådant förhållande måste
enligt socialstyrelsens uppfattning fattigvårdsstyrelsen vara återbetalningsskyldig
för det innehållna beloppet och länsstyrelsens beslut att ogilla Rosa
Erikssons talan därom vara felaktigt. Ett godkännande av hinsstyrelsens
ståndpunkt skulle i realiteten innebära, att bestämmelserna om innehållande
av folkpension i lagen om folkpensionering skulle försättas ur kraft.

Pensionsstyrelsen androg, bland annat, följande.

Det hade ålegat fattigvårdsstyrelsen att omgående till pensionsstyrelsen
anmäla, att pensionstagarens anstaltsvård på fattigvårdssamhällets bekostnad
upphört den 5 augusti 1955. En erinran om denna anmälningsskyldighet
hade intagits i den av pensionsstyrelsen fastställda blanketten för anmälan
om utbekommande av folkpension jämlikt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen,
vilken blankett använts för den anmälan, som styrelsen på sin
tid mottagit från fattigvårdsstyrelsen. — Det vore icke något undantagsfall
att en fångvårdsstyrelse underläte att till pensionsstyrelsen anmäla att
en pensionstagares anstaltsvistelse på dess bekostnad upphört. Tvärtom
förekomme det ofta nog, att pensionsstyrelsen först efter avsevärd tid erhölle
uppgift om anstaltsvistelsens slut. Pensionsstyrelsen uppmärksammade
emellertid dylika fall och efterhörde regelmässigt hos den myndighet som
uppburit pensionen hur pensionsmedlen disponerats efter anstaltsvistelsens
slut. Visade det sig därvid, att pension, som belöpte på tiden efter anstaltsvårdens
upphörande, icke utbetalts till pensionstagaren, verkställde pensionsstyrelsen
återkrav från myndigheten. — Pensionsstyrelsen hade genom
att inrikta sin uppmärksamhet på dylika fall av försummad anmälningsskyldighet
och genom att påfordra återbetalning av belopp, som ej vidarebefordrats
till vederbörande pensionstagare, sökt hos de myndigheter, som
jämlikt 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering uppbure pensioner, inskärpa
att de icke ägde rätt att tillgodogöra sig pension som belöpte på tiden efter
anstaltsvistelsens upphörande för att därmed kvitta gammal fattigvårdsskuld.
Pensionsstyrelsen hade hävdat, att 62 § fattigvårdslagen icke kunde
åberopas såsom stöd för fattigvårdsstyrelses rätt att uppbära pensionstagares
folkpension. Fattigvårdsstyrelses rätt att utan pensionstagares medgivande
lyfta folkpension vore enligt pensionsstyrelsens förmenande begränsad
till de fall, som angåves i 18 § och 38 § 3 mom. folkpensioneringslagen.
Pensionsstyrelsen, som först i förevarande sammanhang erhållit kännedom
om vad som förekommit, hade med hänsyn till länsstyrelsens resolution och
i avvaktan på de åtgärder, som komme att vidtagas i anledning av Rosa
Erikssons klagomål, icke verkställt återkrav gentemot fattigvårdsstyrelsen.
Pensionsstyrelsen ville emellertid som sin uppfattning uttala, att fattigvårdsstyrelsen
bort vara skyldig att till pensionstagaren utbetala på tiden
den 5 augusti—den 19 oktober 1955 belöpande folkpension med avdrag av
vad som därav redan tillställts pensionstagaren.

T en den 7 maj 1958 till pensionsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Rosa Eriksson under en följd av
år åtnjutit vård genom fattigvårdsstyrelsens i Jönköping försorg, i anledning

366

varav denna enligt gällande regler uppburit Rosa Eriksson tillkommande
folkpension och därav, så långt pensionsmedlen räckt, tillgodogjort sig
ersättning för kostnaderna för vården. Angivna förfarande har tillämpats till
och med den 31 augusti 1956, efter vilken dag Rosa Eriksson själv uppburit
sin folkpension och därmed bekostat vården å det hem, där hon numera
vistas.

Emellertid har Rosa Eriksson under tiden den 5 augusti—den 19 oktober
1955 åtnjutit vård på sjukvårdsinrättning, för vilken vård kostnaden bestritts
av allmän sjukkassa. För denna tid har Rosa Eriksson således icke
varit i behov av fattigvård, och fattigvårdssamhället har ej heller fått vidkännas
kostnaden för hennes vård eller försörjning.

Jämlikt 18 § 2 mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, i lagrummets
ursprungliga lydelse, gällde bland annat att fattigvårdssamhälle
ägde uppbära pension, som tillkom den pensionsberättigade för tid, under
vilken han åtnjöt vård eller försörjning å anstalt mot avgift, som erlades
av fattigvårdssamhället. Av det uppburna pensionsbeloppet ägde fattigvårdssamhället
tillgodogöra sig utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.
Den pensionsberättigade skulle dock alltid förbehållas visst belopp som fickpengar.
På sätt länsstyrelsen funnit och jämväl de i ärendet härstädes hörda
myndigheterna uttalat har fattigvårdsstyrelsen icke ägt att med stöd av
stadgandet i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering uppbära Rosa Eriksson
tillkommande folkpension för tiden den 5 augusti—den 19 oktober 1955, då
hon icke åtnjutit vård eller försörjning på fattigvårdsstyrelsens bekostnad.
Ej heller har fattigvårdsstyrelsen ägt grunda någon sådan rätt på annan
bestämmelse i nämnda lag.

Enligt 62 § första stycket i den numera upphävda lagen den 14 juni 1918
om fattigvården ägde fångvårdsstyrelse att av den, som åtnjutit fattigvård,
uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen icke fann skäl till eftergift.
Enligt andra stycket samma paragraf gällde i fall, där någon mottagits
till stadigvarande försörjning, att fattigvårdsstyrelsen ägde omhändertaga
egendom, som vid mottagandet tillhörde understödstagaren eller
medan han åtnjöt försörjning tillföll honom, samt därav bereda sig ersättning
för fattigvård, som lämnades honom. För sådan egendoms omhändertagande
ägde fattigvårdsstyrelsen hos vederbörande polismyndighet erhålla
handräckning. När det gäller att bedöma huruvida angivna bestämmelser
kunnat grunda rätt för fattigvårdsstyrelsen till det omstridda beloppet må
framhållas följande. Klart är till en början att fattigvårdssamhället haft
en fordran på Rosa Eriksson för utgiven fattigvård. Det får vidare anses
klart att fattigvårdssamhället, då Rosa Eriksson den 20 oktober 1955 ånyo
togs om hand för vård genom fattigvårdens försorg, ägt omhändertaga henne
tillhörig egendom och därur bereda sig ersättning för fattigvård som lämnats
henne. Länsstyrelsen har vid prövning av Rosa Erikssons framställning
uppenbarligen utgått ifrån att hon på grund av fattigvårdsstyrelsens för -

367

fogande över pensionsbeloppen ägt en fordran hos styrelsen, som utgjort
sådan henne tillhörig egendom som kunnat tagas i anspråk för bestridande
av vårdkostnaden.

Detta antagande från länsstyrelsens sida saknar emellertid stöd av lag.
Fattigvårdssamhället har nämligen enligt lagen om folkpensionering icke
ägt uppbära Rosa Eriksson för tiden den 5 augusti—den 19 oktober 1955
tillkommande pensionsmedel. Den omständigheten att pensionsmedlen
likväl utbetalats till fattigvårdssamhället på grund av dess anmälan till
pensionsstyrelsen har icke varit av beskaffenhet att kunna inverka på Rosa
Erikssons rätt i förhållande till pensionsstyrelsen, eftersom förutsättningen
för medlens utbetalande till annan än henne icke voro uppfyllda. Fattigvårdsstyrelsens
uppbärande av pensionsmedlen har följaktligen icke medfört,
att Rosa Eriksson hos fattigvårdsstyrelsen erhållit en fordran, som
kunnat tagas i anspråk med stöd av 62 § fattigvårdslagen. Det har i stället
ålegat fattigvårdsstyrelsen att i enlighet med utfästelsen i den till pensionsstyrelsen
gjorda anmälningen återbetala det obehörigen uppburna beloppet
till pensionsstyrelsen.

Av det sagda framgår att såväl fattigvårdsstyrelsen som länsstyrelsen
förfarit felaktigt, den förra genom sin underlåtenhet att återställa de uppburna
pensionsmedlen och länsstyrelsen genom att avvisa Rosa Erikssons
framställning på sätt som skett. Enligt min mening borde länsstyrelsen ha
överlämnat framställningen till pensionsstyrelsen eller meddela beslut av
innebörd att Rosa Eriksson hade att för tillvaratagande av sin rätt hänvända
sig till pensionsstyrelsen.

Enklast hade helt visst varit om fattigvårdsstyrelsen — numera socialnämnden
— utverkat pensionsstyrelsens medgivande att direkt utbetala nu
ifrågakomna belopp till Rosa Eriksson. Då så ej skett, vill jag härmed
ifrågasätta, huruvida icke pensionsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna
i ärendet bör återkräva beloppet för att därefter utbetala detsamma
till Rosa Eriksson. Därest så sker, kan Rosa Eriksson icke anses ha
lidit någon skada genom de begångna felen.

Under åberopande av det sålunda anförda anhöll jag, att pensionsstyrelsen
måtte inkomma med upplysning huruvida styrelsen vore beredd att
medverka till rättelse på angivet sätt. Jag förklarade slutligen att jag,
sedan besked i nyssnämnda hänseende inkommit, skulle taga slutlig
ställning till frågan huruvida Rosa Erikssons klagomål borde föranleda
någon ytterligare åtgärd från min sida.

I en den 24 maj 1958 hit inkommen skrivelse meddelade pensionsstyrelsen
att Jönköpings stads drätselkammare till styrelsen återbetalat 514 kronor
28 öre, av vilket belopp pensionsstyrelsen utbetalat 348 kronor 28 öre till
Rosa Eriksson och återstoden 166 kronor till staden i enlighet med en av

368

socialnämnden därstädes ingiven anmälan om återbekommande av till Rosa
Eriksson förskotterade medel.

I ett den 26 maj 1958 dagtecknat brev förklarade Rosa Eriksson sig nöjd
med vad i saken åtgjorts.

Med anledning av att Rosa Erikssons mellanhavande med myndigheterna
på ovan angivna sätt reglerats och då vad hon i sina klagomål i övrigt
andragit icke var av beskaffenhet att påkalla någon min vidare åtgärd,
lät jag därefter bero vid vad i ärendet förevarit.

13. Förutsättningarna för hittelön i visst fall

I en den 5 november 1957 hit inkommen skrift anförde Jens Wennerholm
följande: I april 1956 hade Wennerholm i skogen hittat en motorcykelmotor,
som han överlämnat till polisen. I oktober 1957 hade Wennerholm
telefonerat till polisen för att höra efter ”hur det gått med motorn”. Han
hade då fått det beskedet, att motorn varit tjuvgods och att därför hittelön
icke utginge. Wennerholm vände sig till JO, icke därför att han ville ha
hittelön för detta fynd, utan därför att han ansåge det i princip felaktigt
att hittelön icke utginge för stulet gods.

I ärendet införskaffades viss utredning från polismyndigheten i Göteborg,
varjämte yttrande infordrades från polismästaren H. Höfde. Wennerholm
avgav påminnelser.

Vid avgörandet av detta ärende gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande i skrivelse till Wennerholm upptagna uttalanden.

Att lagen den 22 april 1938 om hittegods — och därmed också dess
bestämmelser om hittelön — i princip är att tillämpa även å gods, som
frånhänts rätte ägaren genom stöld eller därmed jämförligt brott, är, såvitt
jag kan finna, fullt klart (se bland annat SvJT 1945 s. 53).

För att de bestämmelser i hittegodslagen, som här äro av intresse, nämligen
1—5 §§, skola vara tillämpliga måste fordras bland annat, att det
påträffade föremålet icke befinner sig i någons besittning. I praxis synes
man vara benägen att härvid tillägga begreppet besittning en ganska vidsträckt
innebörd (se bland annat NJA 1939 s. 329, jfr SvJT 1943 rf. s. 27).
Även den besittning, som tjuven själv må ha till föremålet, måste beaktas.
I enlighet härmed synes det antagligt, att hittelön icke bör utgå för föremål,
som påträffats i en s. k. tjuvgömma, under förutsättning att omständigheterna
tyda på att tjuven haft möjlighet att där återfinna föremålet.
Något avgörande i rättspraxis i denna fråga föreligger dock veterligen

369

icke. Tyda åter omständigheterna på att tjuven tappat föremålet, synes det
mig klart att hittelön bör utgå. Detsamma torde böra gälla, om tjuven
övergivit föremålet (jfr NJA 1947 s. 582).

Utredningen lämnar icke full klarhet i frågan, huruvida i förevarande fall
omständigheterna varit sådana att hittelön bort utgå. Åtskilligt talar dock
för att motorn blivit övergiven av tjuven och att Wennerholm följaktligen
enligt min mening varit berättigad till hittelön.

Då likväl tjänstefel uppenbarligen icke ligger någon polismyndighetens
befattningshavare till last och Wennerholm ej begär hittelön för motorn
— som för övrigt synes ha saknat större värde — finner jag ärendet icke
påkalla annan min åtgärd än att jag låter giva Höfde del av dessa mina
uttalanden.

14. Omfattar JO:s tillsynsbefogenhet ordförande
i stadsfullmäktige?

I en den 19 november 1958 hit inkommen skrift anförde civilingenjören
Nils Selling följande: Stadsfullmäktige i Umeå hade den 24 oktober 1958
behandlat förslaget till utgifts- och inkomststat för år 1959. Därvid hade
Selling begärt ordet i sin egenskap av stadens drätseldirektör och föredragande
i drätselkammaren. Stadsfullmäktiges ordförande, redaktören Elon
Dufvenberg, hade emellertid vägrat Selling ordet med besked, att Selling
icke hade rätt att yttra sig. Dufvenbergs beslut syntes Selling lagstridigt.
Enligt 17 § kommunallagen jämfört med 7 § andra stycket samma lag ägde
nämligen i kommunens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande
hos kommunens styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden
intoge den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning,
deltaga i fullmäktiges överläggningar.

I en till Selling avlåten skrivelse anförde tjänstförriittande justitieombudsmannen
Lundvik följande.

Enligt 96 § regeringsformen och 1 § i den för riksdagens ombudsmän
utfärdade instruktionen omfattar JO:s tillsyn allenast sådana befattningshavare
som äro underkastade fullständigt ämbetsansvar.

Enligt 25 kap. 11 § andra stycket strafflagen är ledamot av beslutande
kommunal församling underkastad ett begränsat ämbetsansvar. Det far
likväl antagas, att ett fullständigt ämbetsansvar åvilar ordföranden i sådan
församling i vad gäller handhavandet av de uppgifter, som ankomma på
honom i denna egenskap (jfr dels, för äldre rätt, Wetter i Svenska Stadsförbundets
tidskrift 1937 s. 174 och där angivna rättsfall ävensom lagutskot -

24 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1959 urs riksdag.

370

tets utlåtande nr 46/1905 och SvJT 1949 s. 261, dels ock SOU 1944: 69
s. 442, proposition nr 80/1948 s. 342 samt Olsson-Kaijser: Kommunallagarna,
Stockholm 1954, s. 80).

Även om Dufvenberg således i sin egenskap av stadsfullmäktiges ordförande
måste anses omfattad av JO:s tillsynsbefogenhet, finner jag likväl
med hänsyn till de begränsningar som i 9 § nyssnämnda instruktion
uppdragits för JO:s ingripanden på det kommunala området — klagomålen
icke motivera att jag ingår på någon undersökning av de påtalade förhållandena.
Jag lämnar därför klagomålen utan åtgärd.

C. Framställningar till Konungen

1. Framställning angående behovet av förtydligande bestämmelser

rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen

Den 15 februari 1958 skrev jag till Konungen följande:

Genom kungl. förordningen den 3 juni 1955 om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 infördes en allmän hastighetsbegränsning
såvitt angår framförande av fordon inom tättbebyggt område. Tidigare bestämmelser
härutinnan hade avseende allenast å vissa tyngre fordon. I
56 § 2 mom. vägtrafikförordningen enligt dess från och med den 1 juli 1955
gällande lydelse stadgas sålunda, att inom tättbebyggt område fordons
hastighet icke får överstiga 50 kilometer i timmen.

Befogenhet att — vid sidan av denna allmänna bestämmelse om hastighetsbegränsning
eller till komplettering härav — utfärda lokalt gällande
föreskrifter om hastighetsbegränsning tillkommer vederbörande länsstyrelse.
Enligt 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen äger sålunda länsstyrelsen
att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande
samtliga dylika vägar inom visst område meddela erforderliga föreskrifter
avseende, bland annat, färdhastighet. I den mån sådan lokal trafikföreskrift
avser tättbebyggt område, äger länsstyrelsen föreskriva lägre
eller högre hastighet än som tillåtes i 56 § 2 mom.

Genom lokal trafikföreskrift beslutad hastighetsbegränsning skall enligt
64 § 2 mom. vägtrafikförordningen tillkännagivas genom särskilt förbudsmärke,
varom närmare stadgas i kungörelsen den 7 december 1951 angående
vägmärken m. m.

I fråga om utmärkande av sådan hastighetsbegränsning inom tättbebyggt
område, som följer av 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen, saknas
däremot föreskrift om uppsättande av särskilt vägmärke. I vägmärkeskungörelsen
tidigare intagen bestämmelse härom upphävdes genom en kungörelse
den 17 juni 1955, som trädde i kraft den 1 juli samma år. Enligt
64 § 3 mom. vägtrafikförordningen gäller allenast, att vid allmän väg eller

371

gata, som utgör infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall
på härför lämpad plats uppsättas ortnamnsmärke, varå angives samhällets
namn. Sådant märke må även uppsättas vid annan ort än nyss sagts,
där så finnes lämpligt till upplysning för vägtrafikanter.

Anbringande av vägmärken ankommer enligt 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen,
såvitt avser allmän väg, gata eller annan allmän plats, på väghållaren.
I den mån så erfordras må föreskrifter om uppsättande av vägmärken
meddelas av stadsmyndighet i fråga om stads område och eljest
av länsstyrelsen. På väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommer att i mån
av behov genom anvisningar eller på annat lämpligt sätt verka för enhetlighet
i fråga om vägmärkens uppsättande.

Vid en av mig i april 1957 företagen inspektion av länsstyrelsen i Södermanlands
län inhämtades följande.

I skrivelse till länsstyrelsen den 22 november 1956 hade landsfiskalen i
Strängnäs distrikt B. Lundberg — under förmälan att till honom inkommit
en polisrapport, enligt vilken en person framfört motorfordon inom Överås
med en hastighet av 60 kilometer i timmen, oaktat hastigheten där vore
begränsad till 50 kilometer i timmen — hemställt om meddelande huruvida
länsstyrelsen beslutat, att ifrågavarande område skulle anses som tättbebyggt.
I skrivelsen anförde Lundberg, att Överås enligt hans förmenande
icke kunde anses vara sådant tättbebyggt område, som avsåges i 56 § 2
mom. vägtrafikförordningen, men att hastighetsbegränsning därstädes vore
motiverad av andra förhållanden, samt föreslog, att länsstyrelsen — därest
beslut ej fattats att Överås skulle anses som tättbebyggt område — ville
med stöd av 61 § 1 mom. nämnda förordning besluta om hastighetsbegränsning.

Till svar å skrivelsen överlämnade länsstyrelsen den 18 december 1956
ett av vägförvaltningen i länet avgivet yttrande, däri anfördes att man
inom länsstyrelsen och vägförvaltningen ansett, att Överås utgjorde sådant
tättbebyggt område, som avsåges i 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen, samt
att — även om olika uppfattningar i en sådan fråga uppenbarligen kunde
hävdas — det med hänsyn till förordningens utformning torde vara riktigt
att därvid förfara på sätt skett, nämligen att länsstyrelsen genom vägförvaltningens
försorg uppsatte hastighetsbegränsningstavlor vid de områden,
som enligt länsstyrelsens mening vore tättbebyggda.

Sedan åtal därefter vid Livgedingets häradsrätt anställts mot den i rapporten
angivne personen, fann häradsrätten i dom den 26 februari 1957,
att Överås icke kunde anses vara sådant tättbebyggt område, för vilket
jämlikt 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen gällde hastighetsbegränsning
utan att föreskrift om färdhastighet meddelats jämlikt 61 § samma förordning,
samt ogillade förty åtalet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag vid inspektionen
följande: Frågan huruvida visst område hade karaktär av tättbebyggt eller

372

icke kunde givetvis ibland vara föremål för delade meningar. Med hänsyn
till den prövningsrätt, som tillkomme domstolarna, syntes det ur effektivitetssynpunkt
vara av vikt, att begreppet tättbebyggt område tolkades
restriktivt, då fråga uppkomme att enbart med stöd av en tolkning av detta
begrepp markera dylika områden genom vägmärken. Sådan markering syntes
därför böra förbehållas de fall, där någon tveksamhet rimligen icke
kunde uppkomma. Det nu ifrågavarande området representerade tydligen
ett gränsfall, varför hastighetsbegränsning där — därest så varit av omständigheterna
påkallat — följaktligen syntes ha bort påbjudas genom
lokal trafikföreskrift. Vid en genomförd restriktiv tolkning av begreppet
tättbebyggt område i förevarande sammanhang syntes några komplikationer
av det slag, som förekommit i det nu angivna fallet, i allmänhet icke
behöva uppstå. Med hänsyn till angelägenheten av att det straffprocessuella
förfarandet icke onödigtvis tyngdes genom att t. ex. åklagaren vid
invändning av den tilltalade skulle nödgas förebringa en måhända omfattande
utredning rörande områdets bebyggelsestruktur, syntes emellertid en
författningsändring kunna övervägas. Ur praktisk synpunkt kunde måhända
finnas andra skäl, som talade i sådan riktning.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Sedan förordningen den 3 juni 1955 om ändring i vägtrafikförordningen
kommit länsstyrelsen tillhanda, genomgick länsstyrelsen vid månadsskiftet
juni—juli 1955 med vägdirektören frågan angående vilka samhällen inom
länet som skulle anses såsom tättbebyggda områden jämlikt 56 § 2 mom.
vägtrafikförordningen och i huvudsak var gränserna vid vägarna för samma
områden skulle dragas. Det visade sig därvid i flera fall tveksamt, vilka
områden som borde betraktas såsom tättbebyggda områden i vägtrafikförordningens
mening. Det förutsattes emellertid, att länsstyrelsen, sedan
erfarenheter från länet i dess helhet vunnits i fråga om tillämpningen av
ifrågavarande stadgande, skulle komma att, där så kunde finnas påkallat,
närmare taga del av förhållandena på platsen.

I fråga speciellt om förhållandena vid Överås må framhållas, att på
platsen föreligger tätbebyggelse i byggnadslagstiftningens mening och att
länsstyrelsen för området fastställt byggnadsplan den G juli 1956. Samhällsbildningen
är samlad vid kyrka, skola och handelsaffär. Vid den sistnämnda,
som är belägen vid riksväg nr 6, finnes hållplats för bussar. Dessa
moment, som således tillsammantagna sammanhänga med och konstituera
samhällsbildningen, ansågos grunda tätbebyggelse enligt vägtrafikförordningens
56 § 2 mom.

Sedan det blivit bekant att domstol i trafikmål på annat sätt bedömt
frågan, har länsstyrelsen den 19 mars 1957 vid ny föredragning av ärendet,
därvid jämväl landsfogden närvarit, beslutat att, med stöd av 61 § 1 mom.
vägtrafikförordningen, för samma område meddela särskild föreskrift om
hastighetsbegränsning till högst 50 kilometer i timmen.

Beträffande härefter den särskilda frågan om utformningen av 56 § 2
mom. vägtrafikförordningen anser länsstyrelsen, att berättigade anmärkningar
kunna anföras mot densamma. Nämnda stadgande — som utgör ett
specialfall till grundregeln i 39 § om vad vägtrafikant skall iakttaga och till

373

den allmänna bestämmelsen om hastighetsbegränsning i 46 § — innefattar
en legal hastighetsbegränsning. Tillämpningen av stadgandet blir aktuell
i samband med överträdelse inom samhällsbildningen av hastighetsbegränsning,
därvid domstolen har att pröva, bland annat, om området är att anse
såsom tättbebyggt. Oberoende härav ankommer det på administrativ myndighet
att bedöma dels vilka områden som skola anses ha denna karaktär,
dels ändpunkternas placering ävensom att låta utmärka områdena på föreskrivet
sätt. Nämnda bedömning är mången gång vansklig, icke minst då
det gäller att angiva ändpunkterna. Då denna generella prövning icke gärna
kan påläggas dömande myndighet, synes det vara enklast, att bestämmelsen
utformas så, att länsstyrelse får i uppdrag, eventuellt efter anvisning
som meddelats gemensamt för hela landet, att inom sitt verksamhetsområde
med bindande verkan förklara, varest med hänsyn till att området anses
såsom tättbebyggt i vägtrafikförordningens mening hastighetsbegränsning
skall gälla.

En utformning av bestämmelsen i 56 § 2 mom. i antydd riktning skulle,
synes det länsstyrelsen, skapa större enkelhet och reda i bestämmelsens
tillämpning. Frågan huruvida tätbebyggelse har den karaktär att trafiksäkerheten
kräver en hastighetsbegränsning torde vara en angelägenhet,
som det i första hand ankommer på de trafikvårdande myndigheterna att
bedöma. Domstolarna skulle genom en författningsändring kunna avlastas
från skyldigheten att vid bestridande av förekomsten av tättbebyggt område
ingå i prövning härav, liksom även åklagaren skulle befrias från skyldigheten
att förebringa en tidsödande utredning. Framför allt borde det
emellertid vara av vikt för motorfordonsförarna själva att få klara besked,
var på grund av tätbebyggelse hastighetsbegränsning skall gälla. En sådan
anordning fritager självfallet icke motorfordonsförare från att iakttaga
sådan omsorg och varsamhet, varom förmäles i 39 § vägtrafikförordningen.

Efter remiss avgav därefter väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utlåtande,
däri styrelsen anförde.

Det tidigare i vägmärkeskungörelsen upptagna märket för tättbebyggt
område, vilket utgjorde förbudsmärke och skulle anbringas på den plats
vid infartsväg, där de för tättbebyggt område gällande bestämmelserna om
nedsatt hastighet för vissa fordon m. m. skulle börja tillämpas, slopades i
enlighet med ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning den 5 maj 1955 avgivet
förslag om ändring av vägmärkeskungörelsen. Motsvarighet till sådant
märke saknades i det internationella protokollet den 19 september
1949 angående vägmärken och signaler, till vilket Sverige anslutit sig. Styrelsen,
som hyser den uppfattningen, att största möjliga enhetlighet på
vägmärkesområdet länderna emellan bör eftersträvas, ansåg sig i sitt yttrande
över trafiksäkerhetsutredningens förslag böra tillstyrka, att nämnda
märke skulle slopas. Därvid förutsatte styrelsen, att den punkt, där bl. a.
den inom tättbebyggt område gällande föreskriften om högsta tillåten hastighet
skulle börja tillämpas, skulle utmärkas med vägmärken för begränsad
hastighet. Om så skedde, erfordrades inget särskilt märke för angivande
av tättbebyggt område.

Erfarenheten har sedermera visat, att det varit svårt att få myndigheterna
att tillämpa enhetliga bedömningsgrunder då det gällt att avgöra,
när ett område skall anses vara tättbebyggt. Enligt styrelsens uppfattning
är det knappast möjligt att generellt ange vad som bör förstås med be -

374

greppet tättbebyggt område, utan detta måste bli beroende av förhållandena
på platsen. Några enstaka hus vid väg kan inte anses bilda ett tättbebyggt
område, icke ens om de är belägna inom stads eller annat samhälles
administrativa gräns. Inte heller anser styrelsen, att ett område alltid kan
betraktas som tättbebyggt, om byggnader endast förekommer vid vägens
ena sida. Hänsyn måste också enligt styrelsens uppfattning tas till trafikförhållandena.
Ett samhälle med dåliga siktförhållanden och tätt liggande
tvärgator har större behov av hastighetsbegränsning än ett samhälle, där
sikten är god och vägkorsningarna ligger glest samt är tekniskt riktigt utformade.

Icke heller är ett samhälle alltid homogent. Bebyggelsen kan komma
klumpvis med mellanliggande, bebyggelsefria vägdelar. Fråga uppstår då,
om hastighetsinskränkning bör göras genomgående, eller avbrott ske för
vissa delar.

I anvisningar den 30 april 1955 till samtliga vägförvaltningar har styrelsen
sålunda framhållit, att punkt där tättbebyggt område skall anses börja
icke får ligga onödigt långt utanför samhället. Vägförvaltningarna anmodades
därför att snarast möjligt inhämta länsstyrelsens beslut om den hastighetsgräns,
som skulle gälla för de olika samhällena. Samtidigt framhölls, att
ortnamnsmärket som regel bör vara uppsatt under hastighet sbegränsningsmärket.

Ytterligare må upplysas, att styrelsen i skrivelse den 15 februari 1957 till
samtliga vägförvaltningar och samtliga städer och köpingar, som är egna
väghållare, framhållit att i de fall, då hastighetsbegränsning gäller vägsträcka,
där bebyggelsen är sådan att den vägfarande kan vara tveksam om
hastighetsbegränsning alltjämt gäller, exempelvis vid utfart från stad eller
samhälle, det vore lämpligare att anbringa förbudsmärke såsom upprepningsmärke
än att uppsätta i skrivelsen eljest omnämnd tilläggstavla med
längduppgift på märket vid infarten till samhället. Å andra sidan uttalade
styrelsen, att i det fall föreskrift om hastighetsnedsättning utfärdats av
annan anledning än tättbebyggt område, det kan vara befogat med sådan
tilläggstavla med längduppgift. Det underströks också, att som allmän regel
bör gälla att uppsättning av tilläggstavla, varom i detta sammanhang är
fråga, alltid skall föregås av noggrann behovsprövning med iakttagande av
de av styrelsen framförda synpunkterna

I olika sammanhang har styrelsen framhållit, att för vinnande av enhetlighet
borde de punkter, där tätbebyggelsen skall anses börja och där således
märkena för begränsad hastighet skall finnas, fastställas av länsstyrelsen.
Vissa länsstyrelser har tillmötesgått denna begäran, medan andra
överlåtit åt väghållaren att sätta upp märkena enligt eget bedömande. Man
har därvid framhållit, att länsstyrelse icke ägde befogenhet fastställa någon
gräns för tättbebyggt område, utan att detta bedömande ankom på den
övervakande polismyndigheten och i sista hand på domstol.

Även om den sistnämnda synpunkten är den formellt riktiga, är den ur
praktisk synpunkt otillfredsställande. Det kan inte vara lämpligt, att länsstyrelse
och domstol, såsom i förevarande fall, kommer till olika meningar
vid bedömande av frågan om ett område är att anse såsom tättbebyggt. Det
är inte heller lämpligt att överlåta bedömandet på den enskilde fordonsföraren.
För denne bör det stå klart, att märken angivande begränsad hastighet
skall åtlydas, vare sig han anser att märkena står inom tättbebyggt
område eller ej.

375

Denna fråga kan lösas genom författningsändring, exempelvis genom tilllägg
till 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen av innebörd, att det ankommer
på länsstyrelsen att fastställa, var tättbebyggt område tar sin början.
Å andra sidan synes en tillfredsställande lösning kunna erhållas genom att
länsstyrelsen utfärdar föreskrift om högsta tillåtna hastighet för viss väg
från en viss angiven punkt till en annan angiven punkt, oavsett om vägen
framgår genom tättbebyggt område eller ej. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vore beredd att hos samtliga länsstyrelser förorda ett sådant förfarande.

Vad som avses med tättbebyggt område är vid tillämpningen av vägtrafikförordningen
av betydelse icke blott när det gäller föreskriften i 56 § 2
mom. om allmän hastighetsbegränsning utan även i andra hänseenden. Sålunda
stadgas t. ex. i 47 § 3 mom. att inom tättbebyggt område eller vid
tät trafik omkörning må äga rum utan avgivande av ljud- eller ljussignal,
om så kan ske utan fara, och i 50 § 2 mom. föreskrives, att inom tättbebyggt
område ljudsignal får givas endast då detta erfordras vid omkörning
eller till förebyggande av fara för person eller egendom.

Någon definition av begreppet tättbebyggt område lämnas icke i vägtrafikförordningen,
och ej heller innehålla förarbetena till lagstiftningen
någon precisering av begreppets innebörd. Det är också självfallet svårt att
lämna en entydig beskrivning av vad som menas med tättbebyggt område.
Som jämförelse kan härvid erinras, att byggnadslagens definition av tätbebyggelse
— ”sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar
för tillgodoseende av gemensamma behov” — endast innefattar en
mycket allmän riktlinje för bedömandet. Det torde ej heller i fråga om innebörden
av begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen vara möjligt
att angiva någon närmare tolkningsregel, utan frågan lärer få avgöras
i varje särskilt fall mot bakgrunden av de allmänna trafiksäkerhetssynpunkter,
som motiverat förordningens särbestämmelser för dylika områden.
Därvid torde förarbetena till föreskriften i 56 § 2 mom. om viss maximihastighet
inom tättbebyggt område kunna giva viss ledning. Vid tillkomsten av
denna föreskrift synes man ha fäst särskilt avseende vid två omständigheter,
som ansetts utmärka trafikbilden i nu avsedda områden, nämligen
dels att trafikrytmen därstädes, med hänsyn till antalet trafikanter, normalt
vore nedpressad till en tämligen jämn nivå, dels ock att sådana områden
uppvisade speciella trafikrisker, t. ex. riklig förekomst av skymda
vägkorsningar (prop. nr 172/1955, s. 41 o. f., andra lagutskottets utlåt, nr
34/1955, s. 30). Med utgångspunkt härifrån synes befogat antaga, att begreppet
tättbebyggt område i förevarande sammanhang av lagstiftaren ansetts
böra givas en tämligen restriktiv tolkning och avse områden med
sådan befolkningstäthet och bebyggelsestruktur, som verkligen inverkar
på trafikbilden i angivna hänseenden. Det är emellertid uppenbart att —

376

även om i flertalet fall tvekan icke behöver råda — det ej sällan kan vara
vanskligt att bedöma, huruvida viss bebyggelsekoncentration bör tilläggas
karaktär av tättbebyggt område och framförallt huru sådant område bör
till sina yttre gränser bestämmas.

När det gäller att för trafikanterna markera var tättbebyggt område ansetts
föreligga, innehöll 1951 års vägmärkeskungörelse i dess ursprungliga
lydelse — liksom även tidigare författning på området — den bestämmelsen
att dylikt område skulle angivas genom särskilt s. k. förbudsmärke, vilket
skulle anbringas på den plats vid infartsväg till tättbebyggt område, där de
för sådant område då gällande bestämmelserna om nedsatt hastighet för
vissa fordon samt om förbud i vissa fall mot avgivande av ljudsignal skulle
börja tillämpas. I samband med införandet år 1955 av den i 56 § 2 mom.
intagna föreskriften om allmän hastighetsbegränsning inom tättbebyggt
område utmönstrades nr vägmärkeskungörelsen bestämmelsen om särskilt
tätortsmärke. Detta skedda tydligen under den förutsättningen, att tättbebyggt
område skulle — i stället för genom tätortsmärke — markeras genom
uppsättande av det i vägmärkeskungörelsen omnämnda förbudsmärket
för begränsad hastighet. Därvid synes emellertid ha förbisetts, att sistnämnda
märke allenast avser sådant förbud angående färdhastighet, varom
sägs i 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen, d. v. s. av länsstyrelse genom
lokal trafikföreskrift utfärdat förbud, och sålunda icke det förbud, som
innefattas i 56 § 2 mom. I den mån sådana förbudsmärken likväl anbringas
— och så förefaller i praktiken regelmässigt ske — synes förfarandet följaktligen
sakna formellt giltigt underlag.

I detta sammanhang är vidare att märka den inledningsvis omnämnda
föreskriften i 64 § 3 mom. vägtrafikförordningen, enligt vilken ortnamnsmärke
skall på härför lämpad plats uppsättas vid allmän väg eller gata,
som utgör infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle. Uppsättande
av sådant märke syftar emellertid icke till att bestämma just den gräns,
där t. ex. gällande bestämmelser om nedsatt hastighet skola börja tillämpas,
utan sker i allmänt upplysningssyfte. Alldeles bortsett från att uttrycket
tättbebyggt samhälle synes kunna tilläggas en snävare innebörd än uttrycket
tättbebyggt område, är därför nu ifrågavarande föreskrift icke ägnad
att säkerställa en adekvat avgränsning av vad som anses som tättbebyggt
område.

Även om sålunda tillfredsställande föreskrifter saknas rörande uppsättande
av vägmärken till angivande av gränserna för tättbebyggt område, synes
emellertid, som förut framhållits, dylik markering i praktiken som regel ske
genom att vägförvaltningarna eller vederbörande kommuner som väghållare
uppsätta förbudsmärken, avsedda för lokalt beslutad hastighetsbegränsning.
Detta synes i vissa län, enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgivit, ske i samverkan med vederbörande länsstyrelse. Andra länsstyrelser
ha däremot avböjt sådan medverkan under hänvisning till att det

377

läge utom länsstyrelses befogenhet att fastställa gräns för tättbebyggt
område.

De förbudsmärken, som sålunda uppsättas för att utmärka den enligt
56 § 2 mom. vägtrafikförordningen gällande hastighetsbegränsningen, sakna
emellertid i och för sig betydelse för stadgandets tillämpning. Frågan
huruvida en fordonsförare genom att inom ett på detta sätt markerat område
hålla högre hastighet än 50 kilometer i timmen åsidosatt nämnda
stadgande och sålunda huruvida detta område är att anse som tättbebyggt,
ankommer på åklagaren och i sista hand på domstolen att bedöma. De fordonsförare,
som av polisen rapporteras för överträdelser av detta slag, torde
emellertid i allmänhet erkänna förseelsen och godkänna strafföreläggande
härom, varför spörsmålet åtminstone hittills icke annat än undantagsvis
synes ha föranlett närmare prövning hos åklagare eller domstol. Såsom
framgår av det förut refererade fallet från Södermanlands län kan emellertid
vid sådan prövning domstol — och även åklagare — komma till den
uppfattningen att visst område, som av vederbörande vägförvältning och
länsstyrelse ansetts vara tättbebyggt, icke äger sådan karaktär.

Jag har förut berört de vanskligheter, som kunna vara förenade med
prövningen huruvida visst område är av nu nämnd beskaffenhet och särskilt
huru själva gränsdragningen av dylikt område bör ske. Dessa vanskligheter
ha även understrukits i de yttranden, som i förevarande ärende avgivits
av länsstyrelsen i Södermanlands län och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Prövningen av detta spörsmål synes mig utgöra en typisk
administrativ angelägenhet, som förutsätter ingående kännedom om föreliggande
lokala förhållanden, ej minst ur trafiktekniska synpunkter, därvid
saken kan behöva närmare belysas genom yttranden från olika håll. Det är
enligt min mening varken behövligt eller ens lämpligt att avgörandet härutinnan
skall ankomma på domstol i samband med prövning av åtal för
påstådd överträdelse av föreskriften i 56 § 2 mom. Avgörandet synes mig
i stället böra tillkomma länsstyrelsen såsom den myndighet, vilken genom
sin befattning i övrigt med trafik- och vägfrågor torde vara bäst ägnad att
bedöma saken på ett riktigt och ändamålsenligt sätt och som även kan sörja
för att frågor av detta slag erhålla en så vitt möjligt enhetlig bedömning
inom länet. Därigenom skulle vidare ur straffprocessuell synpunkt vinnas,
att förfarandet hos åklagare och domstol i hithörande mål icke behöver
tyngas genom omfattande och måhända kostsamma utredningar i nyssberört
hänseende.

Det är emellertid främst ur en annan synpunkt som en författningsändring
i nu angiven riktning framstår såsom särskilt angelägen. För de
enskilda trafikanterna måste det vara ett befogat intresse att erhålla auktoritativt
besked rörande de områden, där med hänsyn till rådande tätbebyggelse
den i 56 § 2 mom. föreskrivna generella hastighetsbegränsningen
skall gälla. Den enskilde skall icke behöva sväva i tvivelsmål om vad

878

han i förevarande hänseende har att iakttaga, och han skall icke behöva
betrakta uppsatta vägmärken härom allenast som en på mer eller mindre
goda grunder given anvisning, som han enligt eget bedömande kan underlåta
att efterkomma i förlitan på att domstol i händelse av åtal skall dela
hans mening. Om den uppfattningen skulle vinna allmänt insteg, att nu
befintliga märken för angivande av berörda hastighetsgräns icke utan vidare
behöva respekteras, kan detta förhållande allvarligen äventyra tilltron
överhuvudtaget till förefintliga vägmärken. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
är uppenbarligen av vikt, att en sådan utveckling hindras.

Om en ändring av rådande ordning i nu avhandlat hänseende sålunda
synes i hög grad påkallad, kan det råda olika meningar om det sätt, varpå
ändringen bör genomföras. Den principiellt riktigaste lösningen kan måhända
anses vara att i vägtrafikförordningen införa en särskild definition
av begreppet tättbebyggt område av innebörd att därmed avses sådant
område, som enligt beslut av länsstyrelsen är angivet genom särskilt tätortsmärke.
Då emellertid tidigare märke av detta slag såsom saknande
motsvarighet i andra länder helt nyligen slopats, synes knappast komma
i fråga att nu återinföra dylikt märke. Vad härefter angår det av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framförda förslaget att den i 56 § 2 mom. angivna
generella hastighetsbegränsningen skulle av länsstyrelserna genom
lokala trafikföreskrifter preciseras till vissa vägsträckor, innebär detta
otvivelaktigt i och för sig en ändamålsenlig lösning av problemet. Mot en
sådan ordning — som skulle medföra att föreskriften i 56 § 2 mom. med
därtill knuten straffbestämmelse förlorade all självständig betydelse —
kunna emellertid anföras vägande invändningar ur principiell synpunkt.
Närmare till hands synes ligga att begagna den av såväl länsstyrelsen i
Södermanlands län som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen berörda utvägen
att genom ändring av 56 § 2 mom. anknyta straffbestämmelsen till av
vederbörande länsstyrelse beslutad och med förbudsmärken för begränsad
hastighet markerad avgränsning av tättbebyggda områden. Därvid erfordras,
såsom ovan tidigare påpekats, jämväl ändring av nuvarande bestämmelser
rörande vägmärken.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Sedan länsstyrelserna i vissa län avgivit yttranden över framställningen,
har densamma remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för avgivande
av utlåtande.

379

2. Framställning angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning

Den 19 april 1958 avlät jag till Konungen följande framställning:

I en den 3 december 1956 hit inkommen klagoskrift påtalade telekommissarien
H. Danred i Filipstad, att telestyrelsen i strid mot gällande instruktionsföreskrift
underlåtit att genom anslag i styrelsens lokal tillkännagiva
ett av styrelsen meddelat beslut om tjänstetillsättning, innebärande
att en telekommissarietjänst i Halmstad skulle utan föregående ansökningsförfarande
återbesättas genom förflyttning av en i samma lönegrad placerad
trafikinspektör i Stockholm, vilken samtidigt skulle omkonstitueras
till telekommissarie.

Efter remiss avgav telestyrelsen yttrande i ärendet, varefter följde viss
ytterligare skriftväxling mellan klaganden och telestyrelsen.

Med anledning av vad i ärendet förekommit hemställde jag hos ett antal
ämbetsverk om upplysning rörande dessa myndigheters praxis i fråga om
tillkännagivande genom anslag av beslut rörande av myndigheten tillsatt
tjänst. Tillika hemställde jag om uttalande huruvida, med hänsyn till personalens
berättigade intresse att erhålla del av dylika beslut, behov
kunde anses föreligga av ändring i utvidgande riktning av gällande bestämmelser
rörande anslagsförfarande eller huruvida eljest förtydligande av bestämmelserna
kunde anses påkallat, därvid tillfälle lämpligen syntes böra
beredas vederbörande personalsammanslutningar att framlägga sina synpunkter.

I enlighet härmed inkommo yttranden från arbetsmarknadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
medicinalstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vissa styrelser bifogade därjämte särskilda yttranden
från vederbörande personalsammanslutningar.

Därefter inkom Tjänstemännens centralorganisation med yttrande i
saken.

Av handlingarna i klagoärendet inhämtas följande.

Enligt 33 § instruktionen för telestyrelsen den 30 oktober 1953 (SFS
nr 641/1953) gäller rörande tillsättning av tjänst vid televerket att, då
tjänst som på förslag av styrelsen skall tillsättas av Eders Kungl. Maj:t
blir ledig — avseende tjänster i vissa högre lönegrader — styrelsen skall
utfärda kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag i styrelsens
lokal med föreläggande av viss ansökningstid. Efter tidens utgång
skall styrelsen insända ansökningshandlingarna och därvid giva viss sökande
förord eller anmäla att förord icke kunnat lämnas. Tillkännagivande

380

om styrelsens beslut i saken skall ofördröjligen efter handlingarnas insändande
anslås i styrelsens lokal.

I fråga om förfarandet vid tillsättning av vissa lägre tjänster stadgas
i instruktionens 34 § följande:

"Innan tjänst inom lönegraderna Ca 19—33 med undantag dock för
telegraf assistenttjänst tillsättes annorledes än genom förflyttning, skall
tjänsten genom anslag i styrelsens lokal kungöras till ansökning inom tre
veckor. Finnes bland sökandena icke någon, som styrelsen anser lämplig
till tjänsten, låter styrelsen ånyo kungöra densamma till ansökning, så
framt tjänsten icke finnes böra tills vidare hållas vakant. Detsamma gälle
oek beträffande tjänst inom lönegraderna Ce 26—33.

Da tillsättning skett, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås
i styrelsens lokal.”

Beträffande rätten att anföra besvär över styrelsens beslut i andra ärenden
än sådana, däri enligt vad särskilt är föreskrivet talan skall fullföljas
hos kammarrätten, stadgas i instruktionens 45 § 2 mom. följande:

Den som i annat ärende icke åtnöjes med styrelsens beslut äger, där ej
annorlunda är stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka
skola hava inkommit till kommunikationsdepartementet senast en månad
från den dag, da klaganden erhållit del av beslutet; dock skola besvär över
beslut om tjänstetillsättning eller om förslag därtill hava inkommit till
nämnda departement senast tre veckor från den dag, då beslutet tillkännagivits
genom anslag i styrelsens lokal.”

Rörande innebörden av dessa bestämmelser anförde klaganden: Enligt
34 § första stycket vore ledigförklaring av tjänst genom kungörelse icke
obligatorisk, om tjänsten tillsattes genom förflyttning. Härav kunde emellertid
icke slutas, att stadgandet om anslag i paragrafens andra stycke
endast avsåge de fall, då enligt första stycket kungörelse skulle ske. Andra
stycket innehölle icke något undantag från skyldigheten att tillkännagiva
tjänstetillsättning genom anslag. Sådant tillkännagivande skulle följaktligen
ske även i fråga om tillsättning genom förflyttning. Om anslag i sådana
fall icke skedde, kunde de av saken berörda befattningshavarna icke
begagna den i instruktionens 45 § 2 mom. för beslut om tjänstetillsättning
särskilt angivna besvärsrätten, eftersom besvären i dessa fall skulle vara
inkomna till vederbörande departement inom tre veckor från anslagsdagen.
Huruvida möjlighet funnes att enligt huvudregeln i 45 § 2 mom.
anföra besvär inom en månad från delfåendet — och således icke inom
viss tid från anslagsdagen — syntes tvivelaktigt. Vore så förhållandet,
skulle komplikationer kunna uppstå av den anledningen att beslut om
tjänstetillsättning, som icke tillkännagivits genom anslag, ofta icke bleve
bekant förrän vederbörande tillträtt tjänsten och sålunda redan företagit
förflyttningen. Det vore möjligt, att befattningshavare i Stockholm finge
kännedom om telestyrelsens beslut även om anslag ej skett. För tjänstemännen
i landsorten vore det emellertid härutinnan sämre beställt.

381

Telestyrelsen anförde i sitt yttrande: Det i 34 § andra stycket i instruktionen
intagna stadgandet om att anslag av skedd tjänstetillsättning skulle
äga rum anslöte sig klart till föreskriften i paragrafens första stycke och
hänförde sig således endast till de fall, som där avhandlades, d. v. s. då
tillsättning av tjänst inom vissa lönegrader skett efter ansökningsförfarande.
Såväl paragrafens disposition som formuleringen av andra stycket
gå ve otvetydigt belägg härför. Någon skyldighet för styrelsen att genom
anslag tillkännage tjänstetillsättning i de fall, då tjänst utan ansökningsförfarande
tillsatts genom förflyttning, förelåge således enligt styrelsens
mening icke. Om avsikten varit att anslag skulle ske av tjänstetillsättning
inom samtliga lönegrader och för alla slag av tjänster samt oavsett om
tillsättningen föregåtts av ansökningsförfarande, skulle stadgande härom
otvivelaktigt ha dels redigerats som en särskild paragraf eller i varje fall
som ett särskilt moment, dels erhållit en avfattning, som åtminstone antytt
en så vittomfattande innebörd. Det torde för övrigt vara praktiskt
ogörligt, att vid ett verk med televerkets omfattning varje av styrelsen
beslutad tjänstetillsättning — nyanställning, befordring och förflyttning

— skulle offentliggöras genom anslag.

Beträffande frågan om besvärstiden i tjänstetillsättningsärenden anförde
telestyrelsen följande: Stadgandet i 45 § 2 mom. i instruktionen måste
tolkas så, att i fråga om sådan tjänstetillsättning, som enligt instruktionen
skulle tillkännagivas eller oavsett instruktionens föreskrifter hade tillkännagivits
genom anslag, en besvärstid av tre veckor från dagen för anslaget
skulle gälla, medan besvärstiden i andra tjänstetillsättningsärenden skulle
utgöra en månad räknat från den dag, då klaganden erhållit del av beslutet.
Den skillnad, som här förelåge med avseende å formerna för besvärsrättens
utövande, sammanhängde med den olikhet, som funnes mellan å
ena sidan tillsättningsbeslut efter ansökningsförfarande och å andra sidan
tillsättningsbeslut om förflyttning utan sådant förfarande. I de förra fallen

— omfattande de sedvanliga befordringsärendena — berördes personalintressena
i högre grad än i förflyttningsfallen, där verkets intresse och
därmed statsintresset att på ett rationellt sätt utnyttja den ordinarie arbetskraften
helt dominerade. Beslut om förflyttning hade en helt annan
förvaltningsmässig karaktär än beslut om befordran och berörde närmast
endast två parter, nämligen verket och den förflyttade.

T fråga om förfarandet i tjänstetillsättningsärenden hos övriga i ärendet
hörda tolv myndigheter framgår av åberopade instruktionsföreskrifter följande.

I likhet med telestyrelsen äga samtliga myndigheter tillsätta vissa tjänster
utan föregående ledigförklaring, därvid kommunikationsverken tillagts
vidare befogenhet än vad som är regeln för övriga myndigheter. Dessa
senare äga i allmänhet tillsätta tjänst utan ledigförklaring endast i fråga
om vissa icke-ordinaric befattningar. Beträffande tillsättning genom för -

382

flyttning är dock sådant förfarande, i enlighet med vad som gäller för
kommunikationsverken, medgivet även domänstyrelsen och generaltullstyrelsen.

När det gäller frågan om myndigheternas skyldighet att genom anslag
tillkännagiva beslutad tjänstetillsättning, föreligger för flertalet av de hörda
myndigheterna en instruktionsföreskrift, som är formulerad och redigerad
på samma sätt som för telestyrelsen och som i huvudsak överensstämmer
med vad härom upptagits i 1955 års allmänna verksstadga (16 §). Föreskriften
är sålunda intagen som ett andra stycke i den paragraf, som behandlar
frågan om vilka tjänster som skola kungöras till ansökan lediga,
och lyder: ”Då tillsättning skett, skall tillkännagivande därom ofördröjligen
anslås i styrelsens lokal.” I ett par instruktioner är emellertid föreskriften
annorlunda utformad. Sålunda innehåller t. ex. lantmäteriinstruktionen
i fråga om tillsättning av tjänst inom länslantmäterikontoren bestämmelse
om att vissa tjänster skola kungöras till ansökan lediga (vilken
bestämmelse intagits i vederbörande paragrafs andra stycke), varefter det
heter: ”Då tillsättning skett av befattning, som avses i andra stycket,
skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås i styrelsens lokal” (SFS
nr 526/1948, 62 §). I instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har motsvarande föreskrift (SFS nr 681/1943, 54 §) följande lydelse: ”Då
tillsättning skett av befattning, som kungjorts till ansökning, skall tillkännagivande
därom ofördröjligen anslås---I detta sammanhang

må även anmärkas, att föreskrift om skyldighet att anslå tjänstetillsättningar
helt saknas beträffande av lantmäteristyrelsen beslutade tillsättningar
av tjänster inom lantmäteriets distriktsorganisation, avseende sålunda
jämväl tillsättningar som skola föregås av kungörelseförfarande.
Detsamma gäller även t. ex. av länsstyrelserna beslutade tjänstetillsättningar.

Vad härefter angår utgångspunkten för fatalietiden vid anförande av
besvär över beslut om tjänstetillsättning äro bestämmelserna härom för
flertalet remissmyndigheter utformade på samma sätt som i instruktionen
för telestyrelsen. I anslutning till den allmänna regeln om att besvärstiden
räknas från dagen för beslutets delfående lämnas sålunda i dessa fall den
reservationslösa föreskriften att besvär över beslut om tjänstetillsättning
skola anföras inom viss tid från den dag, då beslutet tillkännagavs genom
anslag i myndighetens lokal. I instruktionerna för medicinalstyrelsen och
för arbetsmarknadsstyrelsen (SFS nr 573/1947, 52 § och nr 439/1948,
46 §) föreskrives däremot, att besvärstiden i dylika ärenden skall räknas
från den dag, då klaganden erhållit del av beslutet, eller, därest beslutet
tillkännagivits genom anslag, från anslagsdagen. Föreskrift av motsvarande
innehåll har genom en år 1957 företagen författningsändring införts i allmänna
verksstadgan, som tidigare innehållit den reservationslösa bestämmelsen
att besvärstiden i fråga om tjänstetillsättning räknas från anslags -

383

dagen. Denna ändring synes emellertid icke ha avsetts vara av annat än
formell natur (jfr Förvaltningsrättslig tidskrift 1957 s. 273).

Jag övergår härefter till att i korthet beröra myndigheternas praxis i
fråga om anslag av beslut om tjänstetillsättning, sådan denna praxis återgivits
i remissyttrandena.

Härvid må till en början framhållas, att det endast är två myndigheter,
arbetsmarknadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen, som i likhet med telestyrelsen
icke synas i någon form tillkännagiva tjänstetillsättningar med mindre
kungörelseförfarande föregått. Hos samtliga övriga myndigheter sker ett
mera vidsträckt anslagsförfarande, ofta kombinerat med utsändande av
särskilda personalmeddelanden. Det genomgående draget är att tjänstetillsättningarna,
även om ledigförklarande ej skett, regelmässigt bekantgöras
för personalen. Reservationer ha härvid i en del yttranden gjorts
beträffande bland annat tillsättningar inom reglerad befordringsgång. Yttrandena
giva även vid handen, att kungörande av ledigbliven tjänst på
vissa håll sker i större utsträckning än vad som i instruktionerna är direkt
föreskrivet.

Av de lämnade redogörelserna för praxis må här återgivas följande.

Sålunda anförde domänstyrelsen:

Därest styrelsen icke finner lämpligt att besätta tjänst genom förflyttning,
är styrelsen skyldig att kungöra alla ordinarie befattningar samt de
extra ordinarie, som äro placerade i 24 eller högre lönegrad. Styrelsen har
emellertid under senare år efter framställning från inom verket befintliga
personalorganisationer utvidgat kungörelseförfarandet att regelmässigt omfatta
samtliga ordinarie samt de flesta extra ordinarie och extra tjänster
utan hänsyn till dessas placering i lönegrad. Undantag göres dock beträffande
tillsättning av tjänster i reglerad befordringsgång för biträdespersonal
och såsom biträdande kronojägare. Styrelsen har endast i undantagsfall
beslutat att besätta tjänst genom förflyttning av befattningshavare. I de
fall så likväl skett har detta nödvändiggjorts av speciella personella förhållanden.
Styrelsen har, innan beslut om förflyttning justerats, tagit kontakt
med berörd personalorganisation och meddelat denna styrelsens avsikter,
varigenom organisationen beretts möjlighet att framlägga sina synpunkter
i ärendet. — Anslående i styrelsens lokaler av beslut angående
tjänstetillsättning är, då verkets verksamhetsområde omfattar hela landet,
föga ändamålsenligt, därest icke detsamma kompletteras med någon form
av cirkulär till personalen. Styrelsen har funnit lämpligt att genom s. k.
personalmeddelanden, vilka personligen tillställas samtliga tjänstemän,
lämna uppgifter om entlediganden, kungörelser och tjänstetillsättningar.
Personalmeddelandena, som anslås i styrelsens lokaler, utkomma efter varje
plenarsammanträde eller cirka en gång per månad och innehålla, förutom
uppgift om samtliga tjänstetillsättningar m. m., i förekommande fall även
uppgift om förflyttning. Tjänstetillsättning eller förflyttning, som icke föregåtts
av kungörelseförfarande, anslås icke separat.

Generalpoststyrelsen lämnade följande redogörelse:

Styrelsen ledigförklarar ej endast de tjänster, för vilka så är föreskrivet,
utan i regel alla tjänster över rekryteringsgrad inom respektive tjänste -

384

mannakarriärer. Undantag utgöra vissa extra ordinarietjänster samt tjänster
tillsatta genom sådana förflyttningar, som motiveras av ett klart tjänsteintresse
eller eljest av synnerliga skål. Denna återhållsamhet i fråga om
tillsättning utan ledigförklarande dikteras av en strävan att vid de för
personalen så betydelsefulla tjänstetillsättningarna i all möjlig mån iaktta
principen om fri tävlan. — Det torde ha framstått som naturligt, att tillsättningar
av tjänster, som normalt ledigförklaras, d. v. s. tjänster över
rekryteringsgrad, bekantgöras för personalen. Så sker också dels genom
anslag i styrelsens lokal, dels genom personalcirkulär. Emellertid anslås
och intagas i personalcirkulär även andra styrelsens tillsättningar, nämligen
de varje kvartal förekommande s. k. ”massantagningarna”, antagningar
till aspirant, extra och extra ordinarie samt konstitueringar till ordinarie
tjänsteman inom de nyssnämnda rekryteringsgraderna. Däremot bekantgöres
ej genom anslag eller cirkulär tjänstemans i rekryteringsgrad förflyttning.
Bekantgörandet i personalcirkulär, som regelbundet utges en gång
i veckan och som vid tjänsteställena skola hållas lätt tillgängliga för personalen,
tjänar två syften, dels att på ett enkelt och rationellt sätt lämna
underlydande förvaltningsorgan erforderliga besked rörande personalförändringar
genom utnämningar och förflyttningar, dels att ge postverkets
landsomfattande och talrika tjänstemannapersonal skälig information om
vad styrelsen beslutat i de för personalen lika viktiga som intressanta
befordringsärendena, bland annat med hänsyn till den tjänstemännen tillkommande
besvärsrätten. Anslagen i generalpoststyrelsens lokal tjäna även
det senare syftet men ha självfallet — utom för den hos styrelsen tjänstgörande
personalen — mindre betydelse som informationskälla än personalcirkulären.
Alan skulle väl från denna synpunkt kunna tänka sig en inskränkning
i styrelsens nuvarande anslagsförfarande med hänsyn till den
genom personalcirkulären lämnade informationen, men anslagens uppgifter
utgöra underlag för cirkuläruppgifterna, varför de knappast kunna sägas
innebära något egentligt merarbete. Att samtliga tjänstetillsättningar över
rekryteringsgrad anslås framstår även för generalpoststyrelsen som en
logisk konsekvens av styrelsens ovannämnda praxis att i princip till ansökan
kungöra alla sådana tjänster.

I sitt yttrande anförde generaltullstyrelsen:

Då styrelsen tillsatt tjänst efter ansökningsförfarande, plägar styrelsen
utfärda särskilt meddelande därom. I detta meddelande upptagas även
andra personalförändringar, som ägt rum sedan närmast föregående meddelande
utfärdades, såsom förflyttningar av tjänstemän, antagning till
extra ordinarie m. m. Aleddelandet intages i en särskild serie av styrelsens
författningssamling. Därjämte utsändas stencilerade exemplar av meddelandet
dels till tullmyndigheterna, som ha att ombesörja uppsättande därav
på för tjänstemeddelanden avsedda anslagstavlor, dels bland annat till
personalorganisationerna inom verket och de av dessa utgivna personaltidningarna.
En kopia av meddelandet uppsättes dessutom omedelbart efter
justeringen å en i styrelsens ämbetslokal befintlig anslagstavla med anteckning
om den dag, da anslaget uppsatts på anslagstavlan. Den praxis,
som tillämpas av styrelsen vid tillkännagivande av tjänstetillsättningar,
innebär, att även sådan tillsättning av ledig tjänst, som skett genom förflyttning
av annan tjänsteman utan ledigförklarande och ansökningsförfarande,
tillkännagives genom anslag i styrelsens lokal. I sådana fall, då
styrelsen meddelat beslut om dylik förflyttning utan att samtidigt annan

385

tjänstetillsättning förekommit, leder nämnda förfaringssätt till att förflyttningsbeslutet
icke blir tillkännagivet genom anslag omedelbart utan
först i samband med nästföljande tjänstetillsättning efter ansökningsförfarande.
Tillsättning av ledig tjänst genom förflyttning av annan tjänsteman
utan att tjänsten ledigförklarats förekommer i tullverket endast undantagsvis.
I detta sammanhang må nämnas, att då fråga uppkommer om
förflyttning av tjänsteman till ledig tjänst utan att densamma ledigförklaras,
samråd plägar upptagas med vederbörande personalorganisation.

Lantmäteristyrelsen anförde:

Oaktat anslagsförfarande icke är föreskrivet beträffande många av de
tjänster, som tillsättas av styrelsen, har styrelsen sedan lång tid tillbaka
tillkännagivit all tjänstetillsättning ävensom underrättat alla sökande om
ärendets utgång, alldeles oavsett om tjänsterna tillsatts genom förflyttning
eller på annat sätt. I syfte att ge lantmäteriviisendets personal så fullständiga
upplysningar som möjligt rörande bland annat tjänstetillsättningar
har styrelsen i särskilda skrivelser till cheferna för de lokala organisationsenheterna
inom lantmäteriet framhållit vikten av att kungörelser m. m.,
som utsändas från styrelsens kansli, delges den personal, som kan äga intresse
av dem. Styrelsen anser sig i fråga om bekantgörandet av tjänstetillsättningar
ha fullgjort vad på styrelsen ankommer, och denna uppfattning
stödes även av personalsammanslutningarnas yttranden.

Rörande myndigheternas tolkning av instruktionernas bestämmelser i
fråga om skyldigheten att anslå beslut om tjänstetillsättningar, i den mån
dessa bestämmelser överensstämma med de för telestyrelsen utfärdade,
framgår av yttrandena följande. Förutom arbetsmarknadsstyrelsen och
järnvägsstyrelsen, vilka såsom ovan framhållits tillämpa samma anslagsförfarande
som telestyrelsen, uttala sig jämväl generaltullstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen för den meningen att den formella skyldigheten endast
avser beslut om tillsättning av tjänst, som kungjorts till ansökan ledig.
Byggnadsstyrelsen och generalpoststyrelsen anse, att bestämmelserna härutinnan
icke äro fullt entydiga, därvid sistnämnda myndighet, under hänvisning
till den kategoriska föreskriften att besvärstiden i tjänstetillsättningsärenden
skall räknas från anslagsdagen, framhåller att tvekan synes
kunna råda huruvida tjänsteman överhuvudtaget har rätt att anföra besvär,
därest ej beslutet tillkännagivits genom anslag. Övriga myndigheter
uttala icke någon direkt mening i tolkningsfrågan.

Beträffande behovet av ändring av gällande bestämmelser i förevarande
hänseende ha flertalet myndigheter under hänvisning till sin praxis i fråga
om beslutens tillkännagivande — vilken praxis i allmänhet synes ha tillkommit
i samråd med personalsammanslutningarna — funnit någon ändring
icke vara nödvändig. I flera av dessa yttranden understrykes emellertid
vikten av att beslut om tjänstetillsättningar tillkännagivas, oavsett
sättet för tillsättningen. Av övriga myndigheter ifrågasätter generalpoststyrelsen
om icke en ändring i utvidgande riktning bör ske, och fångvårdsstyrelsen
förordar att allmänna verksstadgan kompletteras med föreskrift

Justiticombudamanncm ämbetsbcrättclsc till 1959 åra rikadag.

386

om anslag jämväl beträffande tjänstetillsättning genom förflyttning. I vissa
i ärendet avgivna yttranden från personalorganisationer påyrkas likaledes
föreskrifter om utvidgat anslagsförfarande.

Inom arbetsmarknadsverket har frågan om behovet av författningsändring
närmare behandlats av styrelsen och vederbörande personalorganisation,
vilka därutinnan hävdat olika meningar. I ett av Arbetsmarknadstjänstemännens
riksförening till styrelsen avgivet yttrande anfördes sålunda
följande:

Utan att för sin del ingå på en tolkning av nu gällande bestämmelser i
instruktionerna för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna i
vad de avser anslag av beslut om tjänstetillsättning får föreningen till en
början konstatera, att behov av dessa bestämmelsers förtydligande i och
för sig torde föreligga, även om praxis inom arbetsmarknadsverket i hithörande
avseenden hittills sällan givit anledning till erinringar från personalorganisationens
sida. Vad det sakliga innehållet i erforderliga instruktions
bestämmelser rörande anslag av tjänstetillsättningsbeslut angår får
föreningen anföra, att det uppenbarligen ligger i personalens intresse, att
alla myndighetens beslut om tjänstetillsättningar vederbörligen kungöres.
Detta gäller även beslut, som innebär transport av tjänsteman till likvärdig
tjänst. Det förhållandet, att befattning i övrigt undantagsvis tillsättes
utan föregående ledigförklaring, bör enligt föreningens mening sakna betydelse
för frågan, huruvida beslut om befattningens tillsättande skall tillkännagivas.
Då det torde vara en för svensk rätt grundläggande princip,
att underordnad myndighets beslut skall kunna genom besvär dragas under
överordnad myndighets prövning, är det av synnerlig vikt, att garantier
skapas för att myndighetens beslut tillkännagives, enär besvärsrätten eljest
i praktiken blir svår att utöva. Sammanfattningsvis får föreningen sålunda
framhålla, att enligt dess mening alla beslut av arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna i tjänstetillsättningsärenden böra kungöras, även
om tillsättningen skett utan föregående ledigannonsering av befattningen
eller endast avsett förflyttning av tjänsteman. I den mån gällande instruktionsbestämmelser
icke skulle medgiva här föreslagna ordning, anhåller
föreningen, att arbetsmarknadsstyrelsen måtte medverka till erforderlig
ändring av bestämmelserna.

Beträffande förevarande spörsmål uttalade arbetsmarknadsstyrelsen för
egen del följande:

Styrelsen ifrågasätter, huruvida en skyldighet att anslå beslut om tillsättande
av tjänster, som ej blivit kungjorda, skulle verka i fördelaktig
riktning för personalen inom arbetsmarknadsverket. På grund av arten
av den verksamhet, som arbetsmarknadsstyrelsen bedriver, föreligger icke
sällan behov att företaga organisatoriska förändringar inom såväl styrelsens
som den offentliga arbetsförmedlingens personalorganisation. Det kan
exempelvis inträffa, att arbetsmarknadsförhållandena på en viss ort undergått
sådana förändringar, att det befinnes motiverat att indraga en befattning
vid på orten inrättat arbetsförmedlingskontor. Vid sådant förhållande
anser styrelsen såsom självklart, att den övertalige tjänstemannen
skall, om möjlighet därtill föreligger, beredas likvärdig anställning å annan
ort. En sådan omplacering bör göras utan ansökningsförfarande och anled -

387

ning synes enligt styrelsens mening saknas för att ett sådant beslut skall
anslås och ett överklagande av beslutet därigenom underlättas. Förfaringssättet
att i ett sådant fall icke anslå beslutet synes styrelsen vara ägnat
att snarare befrämja än motverka tjänstemännens intressen. Samma är
förhållandet enligt styrelsens mening, då en tjänsteman behöver omplaceras
på grund av vantrivsel på sin arbetsplats eller då han av hälsoskäl
måste söka miljöombyte. En transport i dylika fall kan vara motiverad av
skäl av så personlig art, att dessa med hänsyn till tjänstemannen icke
alltid kan uppgivas i besvärshandlingar av offentlig natur. Med hänsyn till
anförda omständigheter är styrelsen för sin del icke övertygad om att behov
föreligger av bestämmelser, som innebär en vidgad skyldighet att genom
anslag tillkännage beslut i tjänstetillsättningsärenden. — I detta sammanhang
vill styrelsen nämna, att inom arbetsmarknadsverket — enligt en
mellan styrelsen och Arbetsmarknadstjänstemännens riksförening träffad
överenskommelse — gäller ordningen, att gemensam överläggning skall äga
rum, därest styrelsen har för avsikt att tillsätta befattning utan ansökningsförfarande.
Vid dessa överläggningar redovisas skälen för den tilltänkta
åtgärden. Ett gillande från personalorganisationens sida till att den
ifrågavarande tjänsten tillsättes utan ansökningsförfarande synes styrelsen
ge stöd för antagandet, att de förebragta skälen äro så starka, att
åtgärden ur alla synpunkter är befogad. Därest enighet mellan verket och
personalorganisationen icke kan uppnås i frågan om att besätta en tjänst
utan ansökningsförfarande, torde lösningen merendels bli den, att tjänsten
kungöres. Ett annat ställningstagande från verkets sida kan självfallet
göras, men torde inträffa så pass sällan, att detta problem är av ringa storleksordning.
Denna hos styrelsen genomförda ordning, innebärande att personalens
företrädare beredes tillfälle att utöva inflytande på själva procedurfrågan
vid besättande av en tjänst, synes — även om den ur principiell
synpunkt icke är helt oantastlig — i praktiken skapa betryggande förutsättningar
för att personalens intressen icke bli åsidosatta.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anförde i sitt yttrande:

TCO anser det vara ett oeftergivligt krav att vid tjänstetillsättning
genom förflyttning samma regler i fråga om kungörelse och besvärsrätt
skall gälla som vid reguljär tjänstetillsättning. Ett godtagande av den ordning
telestyrelsen önskar inaugurera skulle i väsentlig utsträckning göra
besvärsrätten i tjänstetillsättningsfrågor illusorisk och eliminera en för
statsförvaltningens tjänstemän ytterst värdefull möjlighet till kontroll över
och efterprövning av myndigheternas beslut i tillsättningsärenden. TCO
tror icke, att tillämpning av kungörelseförfarande vid beslut om förflyttning
skapar svårigheter att vid behov i samband med rationaliseringsåtgärder
omdisponera övertalig personal. Vidare anser TCO såsom oriktig
den av någon myndighet hävdade uppfattningen, att i förflyttningsfall
endast myndigheten och berörd personal äro parter. Tvärtom synes det
vara uppenbart, att i sådana fall även andra tjänstemän än dem som
direkt beröras av organisationsförändringen kunna ha intressen att bevaka.
Även om ett flertal remissmyndigheter redovisat en ståndpunkt i berörda
frågor, som icke ger anledning till erinran, torde förevarande iirende böra
föranleda sådan komplettering av den allmänna verksstadgan att diirav
tydligt framgår, att kungörelseförfarandet alltid skall ske vid tjänstetillsättning
och sålunda även vid beslut om tjänstetillsättning genom förflytt -

388

ning, detta oavsett om ledigförklarande skett eller ej. De vägar, som vissa
myndigheter vid sidan av den författningsmässiga regleringen valt för information
om tjänstetillsättningar genom särskilda personalmeddelanden,
anser TCO lämpliga. En dylik direkt information är betydelsefull särskilt
inom de områden av statsförvaltningen, där tjänstemän genom placering
i lokala förvaltningsmyndigheter ha svårigheter att eljest få kännedom
om den centrala myndighetens beslut i tillsättningsärenden. En eventuell
komplettering av verksstadgans bestämmelser bör icke hindra bibehållandet
av denna på vissa håll utvecklade ordning. I detta sammanhang vill
TCO anmäla sitt intresse för en utredning av frågan om statstjänstemannens
rätt till förflyttning. Någon klart utvecklad och enhetlig praxis föreligger
icke. Frånvaron av riktlinjer skapar svårigheter för rekrytering av
tjänstemän till vissa landsändar och även konflikter vid sådana tjänstetillsättningar,
då transportalternativ föreligger. TCO förordar att detta
spörsmål på lämpligt sätt aktualiseras.

Vad först angår tolkningen av de instruktionsbestämmelser rörande
skyldigheten att anslå beslut om tjänstetillsättning, vilka utformats i enlighet
med vad som skett i instruktionen för telestyrelsen, finner jag väl
att bestämmelserna i dessa instruktioner — vilka i huvudsak överensstämma
med vad som i detta hänseende upptagits i 1955 års allmänna verksstadga
— formellt sett icke äro entydiga. I instruktionerna för ett par
myndigheter ha emellertid hithörande bestämmelser, på sätt framgår av
den tidigare lämnade redogörelsen, erhållit en precisering som klart ger
vid handen, att skyldigheten att verkställa anslag endast avser beslut om
tillsättning av sådana tjänster, vilka instruktionsenligt skola kungöras till
ansökan lediga. Vidare innehålla instruktionerna för några myndigheter
— och numera även allmänna verksstadgan — föreskrifter rörande besvärstidens
beräknande, vilka avfattats med tydlig utgångspunkt från att anslag
av meddelat beslut icke utgör en för samtliga fall nödvändig procedur.
I fråga om åtskilliga myndigheter är det sålunda uppenbart, att skyldigheten
att anslå beslut om tillsättande av tjänst icke omfattar alla beslut
om tjänstetillsättning. Det torde saknas all anledning antaga annat än
att i sak likartade bestämmelser i förevarande hänseende avsetts skola
gälla för samtliga myndigheter. Med hänsyn härtill tala övervägande skäl
för den tolkning av hithörande instruktionsbestämmelser, att skyldigheten
att anslå beslut om tjänstetillsättning gäller endast med avseende å sådana
tjänster, vilka skola, innan de tillsättas, kungöras till ansökan lediga.

I enlighet med det nu anförda kan det av telestyrelsen praktiserade
anslagsförfarandet icke anses strida mot den för styrelsen gällande instruktionen.
Styrelsen kan följaktligen icke anses ha förfarit felaktigt i det av
klaganden angivna hänseendet.

Vad som i förevarande ärende framkommit utvisar emellertid — frånsett
den bristande formella enhetlighet som vidlåder utfärdade instruktions -

389

bestämmelser — att flertalet av de hörda myndigheterna ansett sig böra
i praktiken tillämpa en ordning för tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättningar,
vilken går vida utöver vad som följer av en strikt tillämpning
av bestämmelserna med deras nyss angivna innebörd. Redan denna
omständighet aktualiserar givetvis frågan om behovet av att föreskrifterna
bringas till överensstämmelse med vad som tydligen ganska allmänt
ansetts vara en önskvärd och befogad ordning. Innan jag närmare ingår
härpå, vill jag emellertid med några ord beröra en fråga, som ligger vid
sidan av den nu berörda men som äger visst samband därmed.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgar ha i instruktionerna
befogenhet lämnats myndigheterna att tillsätta vissa tjänster utan att
dessa i sedvanlig ordning kungöras till ansökan lediga. Denna befogenhet,
som har gammal hävd, har väl under arens lopp kommit att alltmer inskränkas
rent principiellt och torde för flertalet myndigheter vara begränsad
till vissa icke-ordinarie tjänster. Stadgandena härom komma emellertid
i praktiken, med hänsyn till den successiva ökningen av antalet befattningar
inom statsförvaltningen, att ha avseende å ett mycket betydande
antal tjänstetillsättningar. Frågan om bibehållandet av denna ordning
eller om ändamålsenligheten av de gjorda, mellan myndigheterna inbördes
delvis växlande bestämmelserna i fråga om befogenhetens räckvidd
— t. ex. beträffande tillsättning genom förflyttning — finner jag icke anledning
att här upptaga till behandling, liksom icke heller det i ärendet
från visst håll berörda speciella spörsmålet om tjänstemännens rätt till
förflyttning. Vad som i förevarande sammanhang bör framhållas är emellertid,
att befogenheten att tillsätta tjänster utan att de offentligen ledigförklaras
givetvis icke får utnyttjas med mindre det i varje särskilt fall
verkligen föreligger objektivt godtagbara skäl för ett dylikt avsteg från
eljest gällande ordning. Det är sålunda här fråga icke om en befogenhet,
som kan av myndigheten godtyckligt begagnas, utan om en möjlighet att
förenkla tillsättningsförfarandet i de fall, då så kan anses påkallat ur
allmän synpunkt och det kan ske utan åsidosättande av viktiga intressen.

Även om emellertid förevarande befogenhet utnyttjas med tillbörlig
restriktivitet — enligt vad som framgår av remissyttrandena synes så vara
fallet åtminstone hos vissa myndigheter — är det likväl ett enskilt och
allmänt intresse att tillsättningsbesluten i dessa fall kunna genom besvär
bringas under materiell omprövning av högre myndighet. Tnstruktionsbestämmelserna
utgå också härifrån, därvid enligt allmänna förvaltningsrättsliga
regler besvärstiden löper från den dag klaganden erhöll del av
beslutet. Detta innebär följaktligen att — om tillsättningsbeslutet icke annorledes
tillkännagives — avsevärd tid kan förflyta innan beslutet genom
dess faktiska yttringar i form av tjänstetillträde o. d. blir bekant för den
eller dem, vilkas intressen av beslutet beröras och som anse sig ha fog
att begära omprövning därav. T nu avsedda fall. där sålunda kanske myc -

390

ket lång tid förflutit från beslutet och från det tjänsten tillträtts, finnes
visserligen icke något formellt hinder för besvärsrättens utövande. Det
lärer emellertid vara oundvikligt att i dylika fall — i den mån den med
beslutet missnöjde över huvud taget anser sig vara bibehållen vid sin besvärsrätt
— besvärsprövningen röner inverkan av det i och för sig ovidkommande
förhållandet att tjänsten sedan länge faktiskt innehafts av
annan person, som i anledning därav måhända vidtagit vissa anstalter av
personlig och annan art. Med hänsyn härtill och till den bedömningsmarginal,
som i allmänhet föreligger i tjänstetillsättningsärenden, kan man
icke bortse från att den nu avhandlade, till tiden icke bestämt fixerade
besvärsrätten i många fall blir av ringa om ens något praktiskt värde ur
den klagandes synpunkt.

Det torde också ha varit sådana överväganden som föranlett den vidsträckta
tillämpning av anslagsförfarandet, som enligt vad remissyttrandena
utvisa förekommer hos flertalet myndigheter och som innebär, att
praktiskt taget samtliga beslut om tjänstetillsättning anslås i vederbörande
myndighets lokaler. Om sålunda denna praxis närmast tillkommit i deras
intresse, vilka ma anse sig ha fog för klagomål mot tjänstetillsättningen,
tillgodoser en sådan ordning jämväl intresset hos den befattningshavare,
som genom beslutet gynnats, därigenom att denne icke efter utgången av
den från anslagsdagen löpande besvärstiden behöver riskera att frågan om
hans rätt till tjänsten bringas under omprövning. Även ur denna synpunkt
medför sålunda den angivna ordningen en tryggare ställning för den enskilde.

Redan det nu sagda synes innefatta vägande skäl för att utsträcka nuvarande
skyldighet för myndigheterna att genom anslag tillkännagiva sina
beslut rörande tjänstetillsättning. Även om åtskilliga myndigheter härutinnan
tillämpar en praxis, som med hänsyn till tjänstemännens berättigade
intressen icke synes giva anledning till erinran, är det uppenbarligen av
vikt att en sådan ordning blir rådande hos samtliga myndigheter. Men
därutöver tillkommer, att det på vissa områden över huvud taget icke
föreligger någon skyldighet för vederbörande myndighet att anslå sina
tillsättningsbeslut, sålunda icke ens i de fall då tjänsterna ledigförklarats.
Oavsett hur praxis i dessa fall utbildat sig på skilda håll, framstår det som
angeläget att förevarande spörsmål blir författningsmässigt reglerat på
sätt som, i enlighet med vad förut sagts, tillgodoser tjänstemännens befogade
rättsskyddsanspråk och som tryggar iakttagandet av enhetlig ordning
i tillämpningen.

Enligt min mening bör sålunda sådan ändring av hithörande bestämmelser
övervägas, att myndigheterna i princip åläggas att, bortsett från tillsättning
av tjänst inom reglerad befordringsgång, genom anslag tillkännagiva
samtliga av dem meddelade beslut om tjänstetillsättning. Föreskrift
härom torde lämpligen böra intagas i 16 § allmänna verksstadgan, vars

391

bestämmelser i förevarande hänseende lära vara avsedda att successivt
göras tillämpliga på statsmyndigheterna. I anslutning härtill erfordras
jämkning jämväl av besvärsbestämmelserna i 29 § samma stadga.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartdl
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Över framställningen ha besvärssakkunniga avgivit utlåtande.

3. Framställning angående dels ersättning åt distriktsläkaren
Sigrid Nygren på grund av mot henne vidtagna åtgärder
för förment vårdslös deklaration, dels ock utfärdande
av föreskrifter till förebyggande av att åtgärder
mot skattskyldiga grundas på okontrollerat
eller eljest otillförlitligt material

Den 30 april 1958 skrev jag till Konungen följande:

Under år 1953 företogs vid länsstyrelsen i Västerbottens län en deklarationskontroll
avseende ett hundratal läkares deklarationer för inkomståren
1950, 1951 och 1952. Därvid verkställdes, under medverkan av sjukkassorna
i länet, uträkning av vad läkarna enligt förefintliga sjukkassekvitton uppburit
i arvoden under ifrågavarande år. Vid uppskattningen av läkarnas
inkomst av praktik lades, bland annat, till de sålunda erhallna summorna
vissa med utgångspunkt därifrån beräknade belopp, som skulle motsvara
arvoden från icke sjukkasseanslutna patienter.

I anledning av den verkställda undersökningen framställdes anmaikning
mot 38 läkare, vilkas taxeringar höjdes med inemot % miljon kronor. I 18
fall anställdes åtal, därvid som regel fråga var om differenser å mer än 2 000
kronor.

Ett av åtalsfallen avsåg nuvarande distriktsläkaren i Skellefteå Sigrid
Nygren, som vid ifrågavarande tid uppehöll tjänst som andre stadsläkare i
staden. I sin för inkomståret 1951 avgivna självdeklaration hade Sigrid
Nygren — förutom intäkter av annan art — upptagit inkomster från enskild
läkarpraktik å tillhopa 18 822 kronor. Den beträffande henne gjorda sammanräkningen
av sjukkassekvitton utvisade emellertid, att hon i arvoden
från sjukkasseanslutna patienter uppburit sammanlagt 21 611 kronor. Därtill
skulle enligt åklagaren komma inkomster från icke sjukkasseanslutna
patienter, vilka inkomster i detta fall — såsom åklagaren slutligen bestämde
sin talan — beräknades motsvara 12,5 procent av vad Sigrid Nygren uppburit
enligt sjukkassekvitton. Sålunda erhölls cn intäkt av arvoden för en -

392

skild sjukvård av det slag, som gemenligen ersattes av sjukkassa, å sammanlagt
24 698 kronor. Därtill lades ett belopp å 2 000 kronor, utgörande vad
Sigrid Nygren skäligen kunde uppskattas ha uppburit i arvoden från försäkringsanstalter
samt för olika förut icke medräknade intyg ävensom för
vissa recept. Ansvarsyrkandet mot Sigrid Nygren avsåg sålunda undandragande
av inkomst till ett belopp av 7 876 kronor, vilket medfört för låg
skatt med 3 994 kronor.

Genom dom den 10 september 1954 dömde rådhusrätten i Skellefteå, med
bifall till aklagarens talan, Sigrid Nygren att för vårdslös deklaration bota
4 000 kronor.

0 Sedan Sigrid Nygren hos hovrätten för Övre Norrland fullföljt talan mot
rådhusrättens dom, lät hon på eget initiativ företaga kontrollräkning av de
sjukkassekvitton, vilka avsågo till henne under år 1951 erlagda arvoden.
Därvid fann hon, att fel förelupit vid den förut verkställda summeringen av
dessa kvitton. Med anledning härav verkställdes på åklagarens föranstaltan
en förnyad genomräkning av materialet, vilken gav vid handen att kvittobeloppen
totalt utgjorde, icke 21 611 kronor såsom i saken tidigare uppgivits,
utan endast 16 809 kronor.

I en till hovrätten ingiven skrift framhöll därefter åklagaren, att med
utgångspunkt från sistnämnda siffra och med tillämpning av förut använd
metod för beräkning av arvoden från icke sjukkasseanslutna patienter skulle
Sigrid Nygrens sammanlagda praktikinkomster från patienter uppgå till
19 210 kronor mot av henne deklarerade 18 822, avseende sålunda en differens
å endast 388 kronor. Beträffande det belopp å 2 000 kronor, som Sigrid
Nygren beiäknats ha uppburit iran försäkringsanstalter och för vissa intyg
m. m. — vilken beräkning av henne tidigare i målet vitsordats — hade hon
numera uppgivit, att viss del därav ingått i sjukkasseverifikaten. Även om
Sigrid Nygren icke finge anses ha deklarerat samtliga av henne uppburna
inkomster för år 1951, gjorde åklagaren dock icke längre gällande, att den
oaktsamhet som kunde läggas henne till last vore grov, samt hemställde att
hovrätten måtte frikänna Sigrid Nygren från ansvar för vårdslös deklaration.

Genom dom den 23 februari 1955 beslöt hovrätten — som icke fann
styrkt, att Sigrid Nygren underlåtit att i sin deklaration upptaga någon del
av sm inkomst för år 1951 — med upphävande av rådhusrättens domslut i
ansvarsfrågan ogilla den mot henne förda ansvarstalan.

1 en den 1 februari 1955 hit inkommen skrift påtalade juris professorn
Halvar G. F. Sundberg det övergrepp mot Sigrid Nygren, som syntes ha
förekommit från taxeringsmyndighetens sida. Vid skriften var fogad en
tidningsartikel, däri bland annat framhölls, att Sigrid Nygren — som varit
ledamot av stadsfullmäktige och landstinget — i anledning av det mot
henne väckta åtalet icke nominerats för återval på de officiella listorna.

393

Hon hade emellertid uppsatts på s. k. spränglistor och blivit återvald till
stadsfullmäktige — där hon utsetts till vice ordförande — men däremot icke
till landstinget.

Efter remiss avgav länsstyrelsen i Västerbottens län yttrande i ärendet,
därvid fogades yttranden från dåvarande taxeringsintendenten i länet Agnar
Cederberg och förste taxeringsinspektören Karl Enqvist. Sundberg inkom
därpå med påminnelser och Sigrid Nygren med yttrande, varefter riksskattenämnden
på min begäran avgav utlåtande i saken.

Därefter blev ärendet föremål för ytterligare remissbehandling, varunder
yttranden avgåvos — förutom av Cederberg, Enqvist och Sundberg — av
landsfogden Erland Strandmark och biträdande landsfogden Åke Moberg.

Slutligen ha Cederberg, Enqvist och Moberg vid personlig inställelse inför
mig lämnat kompletterande upplysningar.

Innan jag ingår på en redogörelse för vad handlingarna innehålla rörande
de mot Sigrid Nygren vidtagna åtgärderna för förment vårdslös deklaration
samt olika tjänstemäns befattning med saken, må följande framhållas beträffande
ordningen och sättet för uträknandet av de belopp, som enligt
förefintliga sjukkassekvitton utbetalats i läkararvoden under de tre år, som
deklarationskontrollen omfattade.

Avsikten hade ursprungligen varit, att samtliga sjukkassors kvitton skulle
överlämnas till taxeringsavdelningen för att där sammanräknas. Av olika
skäl befanns emellertid nödvändigt med en fördelning av arbetet mellan
taxeringsavdelningen och vissa sjukkassor, vilken fördelning genomfördes
efter överenskommelse mellan Cederberg och direktören vid centralsjukkassan
i Skellefteå. Å taxeringsavdelningen verkställdes sålunda uträkning
av kvitton från tolv av länets tjugunio sjukkassor, under det att arbetet i
övrigt utfördes dels å centralsjukkassan beträffande elva lokala kassor, dels
å vederbörande sjukkassa i fråga om övriga sex kassor. Å taxeringsavdelningen
verkställdes uträkningen av kvittobeloppen huvudsakligen av ett för
ändamålet tillfälligt anställt kvinnligt biträde, som tidigare plägat anlitas
av länsstyrelsen för extra arbeten. I viss mindre utsträckning biträdde jämväl
personal från länsstyrelsen och från häradsskrivarekontoret. Å centralsjukkassan
utfördes arbetet av två härför särskilt tillkallade kvinnliga biträden,
vilka tidigare haft anställning därstädes. Dessa biträden avlönades av
länsstyrelsens medel. Arbetet å de sex lokala sjukkassorna slutligen utfördes
av ordinarie personal; dessa sjukkassor hade utvalts med hänsyn till kvalifikationerna
hos personalen.

Enligt vad Enqvist uppgav tillgick arbetet med sammanräkningen av
kvittobeloppen å taxeringsavdelningen på följande sätt. Varje sjukkassa
hade sina kvitton ordnade månadsvis i buntar, alltefter dagen för utbetalningen.
Dessa buntar, som voro genomdragna med snöre, innehöllo sålunda
kvitton från ett flertal läkare. Från dessa buntar infördes kvittobeloppen å

394

listor, varå kolumner upplagts för olika läkare. Därvid måste uppmärksammas,
att vissa kvitton kunde avse arvoden, som erlagts till vederbörande
läkare föregående år, ehuru kvittot insänts till sjukkassan först senare.
Sådana belopp fingo icke upptagas å listan för det år, varunder utbetalning
skett från sjukkassan, utan för det år arvodet erlagts till läkaren. Någon
kollationering av att införingarna skett med rätt belopp, för rätt år eller
i rätt kolumn förekom icke. Huruvida sådan kontroll ägde rum å sjukkassorna,
kände Enqvist icke till.

Efter det beloppen införts å listorna, verkställdes summering av kolumnerna
på räknemaskin. Å taxeringsavdelningen skedde därefter kontroll av
summeringarna, i den mån dessa överstego 200 eller 300 kronor, antingen
därigenom att räknemaskinsremsorna lästes mot listan eller genom ny slagning
å räknemaskin. Enligt vad Enqvist i efterhand erfarit hade man å
centralsjukkassan lämnat de två för arbetet därstädes anlitade damerna tillsägelse
om att summeringen skulle ske två gånger. Beträffande summeringsarbetet
å de andra sex sjukkassorna var Enqvist övertygad om att han vid
de många samtal, som han haft med vederbörande därstädes, lämnat anvisningar
om motsvarande kontroll.

De sålunda erhållna beloppen överfördes därefter för varje sjukkassa till
en sammanställning, upptagande de olika läkarnas namn och för envar de
slutsummor, som erhållits för respektive år. Från de sjukkassor, där sammanräkning
skett, översändes dessa uppgifter till länsstyrelsen, i allmänhet
åtföljda av de uppgjorda listorna. I vissa fall bifogades, i stället för listor, de
däremot svarande slagremsorna. I några få fall, avseende smärre belopp,
översändes allenast uppgift å slutsummorna. De till länsstyrelsen överlämnade
uppgifterna voro icke bestyrkta av dem, som utfört arbetet, eller
eljest till riktigheten vitsordade av vederbörande sjukkassa. Uppgifterna
syntes ha insänts från kassorna med enkla missivskrivelser.

Med ledning av föreliggande uppgifter upprättades slutligen å taxeringsavdelningen
för varje läkare en sammanfattande tablå över vad denne
enligt kvitton från olika sjukkassor uppburit för ett vart av ifrågavarande
år. Siffrorna i dessa tablåer lades sedan till grund för vidare åtgärder. Någon
granskning av de till länsstyrelsen översända listorna eller slagremsorna
förekom icke.

Rörande sin uppfattning om det vitsord, som borde kunna tillerkännas
ifrågavarande uppgifter, anförde Cederberg, närmast med avseende å de
från centralsjukkassan lämnade uppgifterna: Siffermaterialet hade visserligen
icke varit till riktigheten bestyrkt av tjänsteman vid centralsjukkassan,
men då uppgifterna fogats vid särskild skrivelse från kassan, undertecknad
av dess verkställande tjänsteman, hade ansetts att sammanställningarna
borde utan särskild granskning eller kontrollräkning av listorna tillmätas
samma vitsord som de kontrolluppgifter, vilka enligt taxeringsförordningens
föreskrifter ställdes till taxeringsmyndigheternas förfogande. En mycket stor

395

del av dessa uppgifter torde för sin tillkomst bygga på liknande arbetsmetoder.
Uppgifterna i sammanställningarna finge med andra ord presumeras
vara riktiga, så länge icke invändning framställdes rörande deras tillförlitlighet.
En fullt betryggande kontroll av centralsjukkassans uppgifter
hade för övrigt icke kunnat verkställas utan genomgång av primärmaterialet,
som förvarades hos kassan.

I detta sammanhang må beträffande de förelupna felräkningarna av kvittobeloppen
rörande Sigrid Nygren framhållas följande. Den för henne erhållna
slutsumman å 21 611 kronor för inkomståret 1951 hänförde sig till
kvittobelopp från elva sjukkassor, därvid felräkning skett beträffande uppgifter
för fem kassor (i övriga sex fall understeg slutsumman 100 kronor).
De i beloppet å 21 611 kronor ingående största posterna, utgörande 14 698
och 6 015 kronor, avsågo sjukkassorna i Skellefteå stad och Skellefteå
socken. Uträkningen härav hade skett å centralsjukkassan. Dessa poster
skulle rätteligen utgöra endast 10 151 respektive 5 736 kronor. Den väsentligaste
felräkningen hade skett vid nedsummeringen av en kolumn, bestående
av sju i bredd upptagna sifferrader. Såsom slutsumma hade härvid
erhållits 8 016 kronor, men den skulle rätteligen utgöra 4 214 kronor. För
bredvidstående kolumner av motsvarande omfång hade som slutsummor
erhållits belopp å endast omkring 4 800 kronor eller lägre. Det kvinnliga
biträde, som verkställt nedräkningen av ifrågavarande lista, framhöll att
kontrollsummering i detta fall tydligen icke skett, enär felet eljest skulle ha
upptäckts. Såsom en möjlig förklaring till felet angavs, att två i kolumnen
bredvidstående poster uppfattats såsom en enda post, t. ex. sålunda att
två poster å 45 respektive 12 kronor inslagits i räknemaskinen som en post
å 4 512 kronor. Förutom genom oriktig summering hade vid sammanräkningsarbetet
fel i vissa fall begåtts därigenom att belopp, som av sjukkassan
utbetalats året efter det, varunder arvodet erlagts till läkaren, antecknats
som inkomst å orätt år.

Vad härefter angår handläggningen å taxeringsavdelningen av ärendet
rörande Sigrid Nygren framgår av handlingarna följande.

Såsom förut angivits utvisade sammanställningen av sjukkasseuppgifterna,
att Sigrid Nygren för år 1951 uppburit 21 611 kronor. Motsvarande
siffra för ettvart av åren 1950 och 1952 utgjorde något över 16 000 kronor.
Med tillämpning av vissa procentsatser omräknades angivna siffror till
högre belopp, avsedda att omfatta arvoden ej blott från sjukkasseanslutna
utan även från icke sjukkasseanslutna patienter. Å stencilerade formulär
gjordes därefter av Enqvist jämförelser för ifrågavarande år mellan deklarerad
intäkt och beräknad intäkt. Å dessa formulär antecknade Enqvist
jämväl de belopp, som erhållits vid sammanställningen av sjukkasseuppgifterna.
Å formuläret för inkomståret 1951 antecknades sålunda: ”Kvitton
utan omräkning uppgå till 21.611 kr.”

396

I anledning av de differenser, som förelågo mellan Sigrid Nygrens deklarationsuppgifter
och de av Enqvist gjorda beräkningarna, lämnades Sigrid
Nygren tillfälle att till länsstyrelsen inkomma med förklaring. Detta skedde
genom en av Enqvist den 8 september 1953 till Sigrid Nygren avlåten
skrivelse, vid vilken fogades uppställningarna över deklarerade och beräknade
intäkter. Skrivelsen inleddes med ett uttalande, att länsstyrelsen
”låtit summera de verifikationer, som finnas hos sjukkassor i länet och som
beröra utbetalda ersättningar till läkare för sjukvård”. Därefter lämnades
närmare redogörelse för det sätt, varpå de erhållna summorna omräknats.
I skrivelsen angavs vidare, bland annat, att specificerad uppgift avseende
varje sjukkassa kunde tillhandahållas, om så önskades.

Med anledning av denna remiss avgav Sigrid Nygren en till länsstyrelsen
ställd skriftlig förklaring, vilken av henne överlämnades vid personligt besök
hos Cederberg den 19 september 1953, därvid jämväl Enqvist var
närvarande. I den skriftliga förklaringen framställde Sigrid Nygren vissa
erinringar mot de av Enqvist gjorda beräkningarna samt fann, att hennes
uppgifter i deklarationerna för inkomståren 1950 och 1952 kunde på tillfredsställande
sätt styrkas. Därefter anförde Sigrid Nygren i förklaringen:
Den år 1952 avgivna deklarationen — avseende inkomståret 1951 — syntes
däremot, under förutsättning av sjukkasseuppgifternas riktighet, vara bristfällig.
Hennes inkomstredovisning hade varit upplagd på så sätt, att erhållna
vårdavgifter post för post införts i en för ändamålet avsedd kalender.
För inkomståren 1950 och 1952 funnes ifrågavarande anteckningar disponibla.
Emellertid hade hon på grund av brådskande uppdrag och resa till
annan ort anlitat hjälp med summeringen av inkomsterna för år 1951 och
undertecknat sin självdeklaration in blanco före avfärden. Uppenbarligen
hade något misstag skett vid summeringen av inkomsterna. Vari felet kunde
bestå, saknade hon möjlighet att kontrollera, då ifrågavarande kalender på
ett oförklarligt sätt förkommit. De till synes oriktiga summeringsremsorna
funnes emellertid bevarade. Då hon icke kunde finna någon annan förklaring
till den för detta år framräknade differensen å omkring 6 000 kronor,
hemställde hon om rättelse av sin taxering för år 1952.

Vid förklaringen var fogad ett intyg av den person — en förutvarande
bankdirektör — som Sigrid Nygren anlitat som hjälp med deklarationens
upprättande. I intyget vitsordade denne, att den ifrågavarande kalendern,
en sedvanlig fickalmanacka, överlämnats till honom i samband med det
övriga deklarationsmaterial, som han erhållit av Sigrid Nygren, samt framhöll
att det vore tänkbart, att almanackan blivit kvarliggande hos honom
och uppbränd vid en sedermera företagen utrensning av diverse material i
anledning av förestående avflyttning.

Vid besöket hos Cederberg hade Sigrid Nygren företett de i hennes förklaring
omnämnda summeringsremsorna. Någon närmare granskning av
remsorna hade icke förekommit, men Sigrid Nygren hade påpekat att miss -

397

tag troligen förekommit vid summeringen, i det att å remsorna funnits antecknade
ett 50-tal poster å smärre belopp, 10 ä 20 kronor, oaktat hennes
praktikinkomster per dag aldrig varit så låga. Enligt Sigrid Nygren hade
dessa fel tydligen uppkommit genom att den person, som av henne anlitats
för sammanräkningen — en kvinnlig affärsinnehavare — å räknemaskin
slagit in sista delposten för vissa dagar i stället för den sammanlagda dagsinkomsten,
vilken i dessa fall sannolikt icke varit nedräknad i almanackan.
Efter besöket hos Cederberg hade remsorna förkommit på sätt som icke
kunnat utrönas.

Rörande vad som förekom vid sammanträffandet uppgav Enqvist bland
annat: Han ville minnas, att han vid tillfället påvisade för Sigrid Nygren,
att intäkten för år 1951 var betydligt högre än för åren 1950 och 1952.
Sigrid Nygren hade då förklarat, att hon förstnämnda år varit förordnad
som provinsialläkare längre tid än under de båda andra åren. Hon hade
dock uttryckt en viss förvåning över att inkomstökningen från 1950 till
1951 kunde ha varit så stor. Vidare nämndes något om att Skellefteå stad
genom inkorporering tillförts omkring 5 000 invånare något av dessa år. Den
angivna inkomstökningen hade icke synts Enqvist märklig, då en sådan
höjning från ett år till annat kunnat konstateras hos många läkare. Däremot
syntes nedgången i inkomsten från 1951 till 1952 i viss mån märklig. En
sådan minskning kunde emellertid bero på sjukdom, längre semester och
dylikt, varför Enqvist icke funnit anledning verkställa ytterligare kontroll.

— Enligt Enqvists uppfattning hade Sigrid Nygren vid besöket gjort
gällande, att hennes anteckningar i almanackan varit riktiga och att fel
därefter måste ha begåtts. Eftersom almanackan icke funnits i behåll, kunde
ju icke med säkerhet sägas hur felet uppkommit, t. ex. genom felräkning av
vissa dagsposter eller genom att vissa sidor i almanackan överhoppats. Vad
Sigrid Nygren därom yttrat kunde enligt Enqvist blott vara gissningar eller
förmodanden från hennes sida.

I sitt yttrande till länsstyrelsen anförde Cederberg i denna del: Under
samtalet hade Sigrid Nygren framfört i stort sett samma synpunkter, som
funnes redovisade i hennes skriftliga förklaring. Cederberg kunde icke påminna
sig, att hon muntligen ifrågasatt riktigheten av de från centralsjukkassan
inkomna uppgifterna. Hade så skett, skulle Cederberg självfallet ha
låtit verkställa kontroll av samma uppgifter. I skriften hade Sigrid Nygren

— då hon i avsaknad av anteckningar för inkomståret 1951 ansett sig böra
hemställa om rättelse av 1952 års taxering — i allmänna ordalag reserverat
sig för riktigheten av det föreliggande sjukkassematerialet. Cederberg kunde
emellertid icke finna, att materialets tillförlitlighet därigenom misstänkliggjorts
på sådant sätt, att en kontroll av centralsjukkassans uppgifter varit
motiverad.

Sigrid Nygren anförde i sitt yttrande: Vid samtalet mellan henne och
Cederberg hade hon upprepade gånger framhållit, att något vore felaktigt,

398

men att fel ej begåtts från hennes sida, då hon visste med sig att hon omsorgsfullt
fört upp sina inkomster. Hon hade bedyrat detta på hedersord.
Detta samtal hade just varit en ”invändning” mot det åberopade siffermaterialet.
Om hon haft kvar sin kassabok, skulle hon ha kunnat visa upp
att hennes siffror vore riktiga i förhållande till hennes bokföring. Man hade
emellertid försäkrat henne, att sjukkassans beräkning vore tillförlitlig. När
hon sedermera, trots detta, fått ingivelsen att kontrollräkna och fått vetskap
om materialets utseende och tekniken vid sammanräkningen, förstode
hon att riskerna för felsummering vore mer än begripliga. Hennes uppfattning
om handläggningen av ärendet vore den, att Cederberg och dennes
medagerande på förutfattad mening om läkarkårens allmänt dåliga deklarationsmoral
underlåtit den kontroll, som man hade rätt att begära i en så
allvarlig situation som den föreliggande, särskilt som det upprepade gånger
från hennes sida förklarats, att hon visste med sig att hon förfarit riktigt.
Den ovarsamhet, som lagts henne till last och förorsakat henne personliga
oreparabla svårigheter och bekymmer, vore i stället en ovarsamhet av allvarligaste
slag från Cederberg såsom ansvarig för den grundläggande undersökningen
och dess tillförlitlighet. Det vore för allmänt rättsmedvetande
oroande, att de personliga försäkringarna icke beaktades mer än vad här
skett.

I anledning av vad Sigrid Nygren sålunda anfört, framhöll Cederberg i
ett senare yttrande: Sigrid Nygrens reservationer mot sjukkassematerialets
tillförlitlighet hade, såvitt Cederberg kunde erinra sig, icke gjorts med större
skärpa eller på annat sätt än som framginge av hennes till länsstyrelsen
ställda skrift. Denna utmynnade ju i en hemställan, att hennes taxering för
år 1952 måtte höjas med 6 000 kronor, och samma hemställan framförde
hon också muntligen till Cederberg. Han hade ett allmänt intryck av att
den för Sigrid Nygren vid ifrågavarande tillfälle betydelsefullaste frågan
varit, huruvida hon kunde tänkas undgå åtal. Sigrid Nygrens version av
samtalets innehåll överensstämde således icke med Cederbergs minnesbilder.
Skulle invändningarna mot sjukkassematerialets tillförlitlighet ha framförts
med någon större energi och styrka, borde Cederberg ovillkorligen ha
kunnat erinra sig detta, och han skulle då självfallet ha vidtagit åtgärder
för kontroll av det framlagda siffermaterialet. Till stöd för hans uppfattning,
att Sigrid Nygrens uppgifter icke kunde vara riktiga, talade dessutom den
omständigheten, att hon icke under målets fortsatta utredning inför statspolisen
och rådhusrätten fullföljde de energiska invändningar, som hon
enligt egen uppgift skulle ha framfört till Cederberg. Det måste ju ligga
nära till hands att hon — då hon icke hos taxeringsintendenten kunnat
vinna gehör för sina invändningar — med ännu större energi och eftertryck
framfört och utvecklat dem inför myndigheter, vilka kunde förväntas i sina
bedömningar vara opåverkade av den förutfattade mening om läkarkårens

399

allmänt dåliga deklarationsmoral, som enligt hennes mening varit anledningen
till att Cederberg underlåtit att vidtaga nödiga kontrollåtgärder.

Cederberg och Enqvist förklarade sig vidare icke kunna vitsorda Sigrid
Nygrens uppgift att hon erhållit försäkran om uppgifternas tillförlitlighet.
Enligt vad de ville erinra sig hade hon vid tillfälle upplysts om hur sannnanräkningsarbetet
varit fördelat.

Efter det nu avhandlade sammanträffandet den 19 september 1953 hemställde
Cederberg hos landsfogden i länet om utredning i saken. Detta
skedde i en den 6 oktober 1953 dagtecknad skrivelse av följande lydelse:

”På taxeringsavdelningen har stadsläkaren Sigrid Nygrens deklarationer
för åren 1951, 1952 och 1953 underkastats kontroll i vissa avseenden. Härvid
har framkommit omständigheter, tydande på att inkomstredovisningen
icke skett med tillbörlig omsorg och noggrannhet. Vid sådant förhållande
och då Sigrid Nygren i infordrade påminnelser icke kan anses hava lämnat
en i alla avseenden tillfredsställande förklaring till de mot deklarationernas
trovärdighet framställda anmärkningarna, har jag ansett mig böra överlämna
handlingarna i målet till Eder för den utredning, vartill Ni kan finna
anledning.

Då jag överväger att hos prövningsnämnden framställa yrkande om eftertaxering
för åren 1951 och 1952 samt höjning av taxeringen för år 1953 får
jag anhålla att — så snart utredning föreligger — erhålla del av densamma.”

Vid skrivelsen fogades, förutom det aktuella deklarationsmaterialet, den
å taxeringsavdelningen uppgjorda sammanfattande tablån över Sigrid Nygrens
inkomster enligt erhållna sjukkasseuppgifter samt de av Enqvist
verkställda jämförelserna mellan deklarerade och beräknade intäkter ävensom
Sigrid Nygrens skriftliga förklaring. De till länsstyrelsen överlämnade
listorna, varå sammanräkningen av Sigrid Nygrens inkomster enligt sjukkassekvitton
grundats, bifogades däremot icke.

Rörande sin åtgärd att hos landsfogden begära utredning i saken anförde
Cederberg i sitt först avgivna yttrande följande: Åtgärden hade i första
hand förestavats av Cederbergs önskan att genom en grundlig polisutredning
få ett besvärligt och ömtåligt taxeringsfall allsidigt utrett och belyst.
Landsfogden skulle därigenom samtidigt författningsenligt beredas tillfälle
att taga ställning till frågan, huruvida åtal för brott mot skattestrafflagen
borde anställas mot Sigrid Nygren. Vid ifrågavarande tidpunkt hade taxeringsärendet
ännu befunnit sig på utredningsstadiet, vilket klart framgått
av ordalagen i Cederbergs skrivelse till landsfogden. Huruvida Cederberg
skulle hos prövningsnämnden framställa yrkande om höjning av Sigrid
Nygrens taxeringar för de ifrågavarande åren, hade delvis varit beroende på
resultatet av landsfogdens utredning. Handlingarna hade återkommit till
taxeringssektionen först den 10 juni 1954, sedan åtal väckts mot Sigrid Nygren.
Under utredningsarbetets gång hade åklagaren besökt taxeringssektionen
vid upprepade tillfällen. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke

400

åklagaren — då ärendet vid överlämnandet till landsfogden varit outrett
ur taxeringssynpunkt och ännu icke varit föremål för ställningstagande från
taxeringsintendentens sida — bort före åtals väckande förskaffa sig ingående
kännedom om tillkomsten och beskaffenheten av det bevismaterial
han ämnat åberopa i rättegången.

I ett senare yttrande redogjorde Cederberg närmare för de överväganden,
som föranlett honom att på sätt skett överlämna ärendet till landsfogden,
därvid han anförde: Under år 1953 hade Cederberg haft ett flertal samtal
och diskussioner med landsfogden Strandmark angående kontrollen av
läkarnas deklarationer. Därvid hade överenskommits, bland annat, att i de
fall, där den å taxeringssektionen förebragta utredningen visat sannolika
skäl för att den skattskyldige gjort sig skyldig till brott mot skattestrafflagen,
anmälan enligt 143 § taxeringsförordningen av Cederberg skulle göras
till landsfogden i egenskap av allmän åklagare utan att avvakta prövningsnämndens
ställningstagande i skattefrågan. Det hade därvid givetvis förutsatts,
att taxeringssektionens utredning i ärendet skulle vara fullständig
vid handlingarnas överlämnande. Överenskommelsen hade huvudsakligen
motiverats av faran för åtalspreskription. Cederberg hade dessutom räknat
med att sedermera kunna förelägga prövningsnämnden ett allsidigare aktmaterial
till gagn för nämndens bedömning av sakfrågan. På grundval av
denna överenskommelse hade under hösten 1953 till landsfogden överlämnats
ett antal skattemål avseende läkare, där Cederberg efter noggrann
prövning av den förebragta utredningen funnit sannolika skäl för att brott
enligt skattestrafflagen förelågo. Vid överlämnandet hade begagnats missivskrivelser
enligt ett formulär, som sedan många år använts för sådant ändamål
och som inleddes med orden: ”För den åtgärd, som jämlikt gällande

skattestrafflag må på Eder ankomma, får jag härmed överlämna---”.

— Vid Sigrid Nygrens besök den 19 september 1953 hade hon vid slutet
av samtalet självmant tagit upp frågan om ett eventuellt åtal. Cederberg
hade givetvis icke varit beredd att då taga definitiv ställning till denna i
föreliggande fall svårbedömda fråga. Den omständigheten, att de i Sigrid
Nygrens deklarationer lämnade uppgifterna icke kunde anses bygga på ett
ur kontrollsynpunkt betryggande redovisningssystem, hade icke i och för
sig kunnat utgöra tillräcklig anledning att överlämna ärendet för utredning
till landsfogden. Å andra sidan hade flera omständigheter verkat förbryllande:
den förkomna anteckningsboken för kalenderåret 1951, sättet för
tillkomsten av 1952 års självdeklaration med bland annat undertecknande
in blanco samt slutligen en av Sigrid Nygren framställd invändning att —
bortsett från personalen vid visst statligt företag — det i hennes praktik
vore ovanligt att någon betalande patient icke tillhörde sjukkassa. Denna
invändning hade helt stått i strid mot de erfarenheter, som dittills vunnits
vid kontroll av läkarnas i länet deklarationer. Det hade enligt Cederbergs
mening kunnat förväntas, att en polisutredning med de resurser — framför

401

allt med avseende å kvalificerad personal — som just då stått till landsfogdens
förfogande, skulle lämna klargörande besked i sistnämnda fråga,
vilken varit av avgörande betydelse, då det gällde att bedöma tillförlitligheten
av Sigrid Nygrens deklarationer. Cederberg hade därför lämnat
Sigrid Nygren det svaret, att han troligen hos landsfogden skulle hemställa
om utredning i syfte att få fallet allsidigt utrett och belyst. Cederberg hade
därvid betonat, att en eventuell hänvändelse från hans sida till landsfogden
icke vore liktydig med åtalsanmälan samt att densamma skedde även i
Sigrid Nygrens intresse. — Någon dag efter Sigrid Nygrens besök hade Cederberg
haft ett samtal i frågan med Strandmark, varvid Cederberg uttryckt
sin tveksamhet då det gällde ställningstagandet till åtalsfrågan. När
Cederberg den 6 oktober 1953 överlämnade handlingarna till landsfogden,
hade han därför icke använt sig av den vanliga blanketten utan i stället
utformat en skrivelse, som på ett markerat sätt avvek från vanlig åtalsanmälan.
Då Strandmark mottagit handlingarna, hade Strandmark uttalat
sin förvåning över missivskrivelsens formulering. Cederberg ville minnas,
att han därvid framhöll, att vad som dittills i målet framkommit enligt hans
mening icke utgjorde tillräckliga skäl för en åtalsanmälan. Vad han i sitt
tidigare yttrande anfört därom, att landsfogden genom remissen även skulle
få tillfälle att pröva åtalsfrågan, finge därför anses utgöra en mindre lyckligt
vald formulering. Cederberg ville även framhålla, att hans anhållan om
utredning avsett Sigrid Nygrens deklarationer ej blott för inkomståret 1951
utan även för de båda andra åren. Då de i deklarationerna för dessa senare
år undanhållna beloppen, enligt vad beräkningarna utvisat, varit förhållandevis
små, skulle — med den praxis som då följdes — åtalsanmälan i dessa
fall icke ha skett. Denna omständighet utgjorde ett ytterligare stöd för
riktigheten av Cederbergs uppgifter om syftet med hans skrivelse till landsfogden.
Det vore sålunda icke adekvat att anse denna skrivelse som en
åtalsanmälan enligt 143 § taxeringsförordningen. Beträffande härefter det
förhållandet, att i remissen icke omnämnts att de därvid fogade uppgifterna
av Enqvist om vad som enligt sjukkassekvitton utbetalats till Sigrid
Nygren huvudsakligen grundats på material, som icke kontrollerats å länsstyrelsen,
ville Cederberg framhålla att Strandmark under deras samtal och
överläggningar rörande det inom taxeringssektionen pågående granskningsarbetet
blivit orienterad om arbetets uppläggning och det sätt, på vilket
arbetsmaterialet hopbragtes. När handlingarna överlämnades till landsfogden,
hade Cederberg därför kunnat utgå från att Strandmark vore väl
informerad i dessa hänseenden. Formuleringarna i Enqvists skrivelse till
Sigrid Nygren den 8 september 1953 med diirtill hörande sammanställning,
vilka överensstämde med motsvarande formuleringar i andra mål, som tidigare
överlämnats till Strandmark, kunde vid nu angivna förhållanden näppeligen
ha varit ägnade att ingiva Strandmark den uppfattningen, att sjukkassornas
uppgifter i detta speciella fall underkastats särskild kontroll på

26 -Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1999 års riksdaq.

402

taxeringssektionen. Även om Sigrid Nygren på grund av avfattningen av
Enqvists ovannämnda skrivelse möjligen bibragts den uppfattningen, att
sjukkasseverifikationerna summerats på taxeringssektionen, torde hon redan
vid sammanträffandet den 19 september 1953 ha blivit underkunnig
om att en del av det å taxeringssektionen hopbragta arbetsmaterialet färdigställts
genom centralsjukkassans försorg. Det förtjänade även påpekas, att
Enqvist — i syfte att för Sigrid Nygren möjliggöra en kontroll av deklarationernas
uppgifter mot sjukkasseuppgifterna — i skrivelsen intagit en
passus av innehåll, att specificerade uppgifter för varje sjukkassa kunde
tillhandahållas henne från taxeringssektionen.

Cederberg åberopade i sitt yttrande en därvid fogad, av Strandmark upprättad
promemoria, däri Strandmark anförde följande: Under år 1953 hade
ett flertal diskussioner förekommit mellan Cederberg och Strandmark angående
kontrollen av läkardeklarationer. Strandmark vore övertygad om,
att han väl känt till, att sjukkassematerialet i Skellefteå sammanställdes
av personal på sjukkassan och icke av länsstyrelsepersonal. Han hade också
säkerligen haft klart för sig, att de uppgifter, som lämnades från sjukkassan,
icke i detalj kontrollerades av personal på länsstyrelsen. Dessa uppgifter
hade Strandmark säkerligen bedömt som minst lika tillförlitliga som de
uppgifter, vilka framkommit vid granskning av sjukkassas räkenskaper,
verkställd å länsstyrelsen av tillfälligt anställd, ej särskilt kvalificerad personal,
som helt saknade erfarenhet av sjukkassas verksamhet och systematik.
Mellan Cederberg och Strandmark hade överenskommits att i fall, där
sjukkasseuppgifterna gåve anledning till misstanke om falskdeklaration,
materialet skulle av Cederberg överlämnas till Strandmark, innan taxeringsfrågorna
avgjordes. Att så skedde hade legat i Strandmarks intresse, då fara
för åtalspreskription alltid förelåge, och i Cederbergs intresse, då han efter
en förundersökning rimligen kunde räkna med ett tillförlitligare material
vid bedömandet av taxeringsfrågan. — Cederbergs skrivelse, varigenom han
påkallade utredning, hade skilt sig i formuleringen från de missivskrivelser,
varigenom åtalsanmälningar i allmänhet gjordes. Strandmark ville minnas,
att formuleringen av nämnda skrivelse varit på tal mellan Cederberg och
Strandmark, som därvid uttalat sin förvåning över formuleringen. Detta
hade berott därpå, att det överlämnade materialet synts Strandmark ge
skälig anledning till misstanke om falskdeklaration och att det vid sådant
förhållande enligt Strandmarks uppfattning ej funnes anledning att behandla
Sigrid Nygrens deklaration annorlunda än övriga deklarationer, som
överlämnades för åtalsprövning. Han kunde ej exakt minnas, hur Cederberg
förklarat formuleringen, men hade ett allmänt intryck av att denne sagt sig
ha valt den, eftersom misstanken mot Sigrid Nygren ej vore lika stark som
i övriga fall. Ur åklagarsynpunkt vore givetvis likgiltigt, hur missivskrivelsen
formulerats. Det väsentliga för Strandmark hade varit, huruvida materialet
gåve anledning till misstanke, att brott förövats. Strandmark erinrade

403

sig, att frågan huruvida Sigrid Nygrens deklaration över huvud skulle överlämnas
till honom varit på tal mellan Cederberg och Strandmark omedelbart
efter Sigrid Nygrens besök hos Cederberg. Han mindes också, att Cederberg
varit tveksam, hur han skulle förfara, och att Strandmark som sin uppfattning
deklarerat, att det ej funnes anledning behandla Sigrid Nygren annorlunda
än andra läkare, vilkas deklarationer visade bristande överensstämmelse
med sjukkasseuppgifterna.

Angående sin kännedom om arbetet med sjukkassekvittonas sammanräkning
och huru han eljest bedömt tillförlitligheten av de lämnade sifferuppgifterna
anförde Strandmark i sitt till mig avgivna yttrande: Han hade
ej varit i detalj orienterad om hur arbetet bedrivits. Han ville minnas, att
han känt till att arbetet beträffande läkare i södra Västerbotten utförts av
länsstyrelsens egen personal och att arbetet i vad avsåg sjukkassan i Skellefteå
utförts av sjukkassans personal, eftersom materialet svårligen kunnat
flyttas till Umeå. Vidare ville han minnas att han upplysts om att arbetet
bedrivits så, att kvitto efter kvitto slogs in på maskin. Att siffersummeringar
på ett eller annat sätt kontrollerades, hade han givetvis utgått ifrån.
Han hade säkerligen ej reflekterat över, var denna kontroll skedde. Då
befattningshavare vid taxeringssektionen lämnat bestämd uppgift om att
en läkares kvittobelopp uppginge till viss summa, hade han ansett sig
kunna lita därpå. Detta ansåge han fortfarande. Att materialet varit helt
okontrollerat, hade Strandmark ej haft anledning räkna med. Att beloppet
angivits på krona när, vore ägnat att inge en föreställning om noggrant
kontrollerat sifferarbete. Hade han haft anledning räkna med möjligheten
att länsstyrelsens material ej varit riktigt, skulle han givetvis därom ha upplyst
den polisman, som verkställde utredningen.

I anledning av dessa uttalanden genmälde Cederberg bland annat:
Strandmark hade visserligen icke velat påstå, att Enqvists uppgifter varit
ägnade att ingiva honom den uppfattningen, att särskild kontroll skett å
taxeringssektionen, men han hade sagt sig ej ha haft anledning att räkna
med att materialet varit helt okontrollerat och hänvisat till att Enqvists
uppgift i remisshandlingarna, att kvittobeloppen utgjorde 21 Gli kronor,
vore ägnad att inge en föreställning om noggrant kontrollerat sifferarbete.
Dessa försiktiga och opreciserade vändningar, präglade av efterklokhet, vore
svåra att förena med vad Strandmark i sin tidigare upprättade promemoria
öppet redovisat om vad han haft sig bekant i saken. — Det torde kunna
antagas, att Strandmark — med den kännedom han enligt promemorians
ordalydelse ägt om sjukkasseuppgifternas framskaffande — icke närmare
reflekterat över, huruvida sifferuppgifternas riktighet kunde anses vitsordad
av någon befattningshavare vid länsstyrelsen. Ett klarläggande på
denna punkt hade — mot bakgrunden av Strandmarks uttryckligen betygade
förtroende för de av sjukkassan framräknadc uppgifterna — säkerligen
saknat betydelse för hans ställningstaganden. Det torde därför kunna göras

404

gällande, att varken den å taxeringssektionen uppgjorda tablån över kvittobeloppens
fördelning på olika sjukkassor eller Enqvists uppställning över
Sigrid Nygrens inkomster varit ägnade att vilseleda Strandmark i fråga om
sättet för sifferuppgifternas framskaffande eller att påverka hans dispositioner
i ärendet.

Vad härefter angår ärendets handläggning hos landsfogden framgår av
handlingarna, att den till Strandmark överlämnade akten av denne genast
remitterades till statspolisen för utredning. Denna utredning verkställdes
av en tillförordnad kriminalöverkonstapel, vilken sammanfattade utredningen
i ett den 22 januari 1954 dagtecknat förundersökningsprotokoll. Enligt
detta uppgav Sigrid Nygren vid förhör i saken, att hon ansåge deklarationerna
för inkomståren 1950 och 1952 vara riktiga, men medgav att
deklarationen för 1951 måste vara felaktig. I fråga om de vid summeringen
av sjukkassekvitton erhållna beloppen för ifrågavarande år förklarade Sigrid
Nygren enligt förhörsprotokollet, att hon ”tog för givet” att summeringen
vore riktig och att hon ”godtog” eller ”godkände” beloppen. I övrigt voro,
såvitt förhörsprotokollet utvisar, dessa belopp eller sättet för deras framräknande
icke på tal vid förundersökningen. Utredningen avsåg väsentligen
frågan om hur Sigrid Nygrens inkomster för icke sjukkasseanslutna patienter
borde beräknas. Därjämte avhandlades, bland annat, hur hon brukade
föra anteckningar om influtna arvoden, ävensom omständigheterna vid
uppgörandet av deklarationen för inkomståret 1951. Hon bestred, att hennes
underlåtenhet att kontrollera den av annan person gjorda sammanräkningen
av hennes anteckningar i fickalmanackan för nämnda år innefattade
brottsligt förfarande, och beklagade att hon icke kunde uppvisa denna almanacka
och därigenom styrka sina påståenden.

Vid tidpunkten för förundersökningsprotokollets färdigställande hade,
sedan Strandmark från och med den 1 januari 1954 övergått till annan
landsfogdetjänst, åklagaruppgifterna i deklarationsmål mot läkare övertagits
av Moberg, vilken den 28 december 1953 tillträtt tjänsten som biträdande
landsfogde i Västerbottens län. Efter prövning av förundersökningsmaterialet
beslöt Moberg den 4 februari 1954 väcka åtal mot Sigrid
Nygren för vårdslös deklaration avseende uppgifterna för inkomståret 1951
samt fann ärendet i övrigt icke föranleda åtal. Någon särskild information
rörande detta ärende syntes Moberg icke ha erhållit av Strandmark.

Beträffande sin bedömning av åtalsfrågan anförde Moberg i ett av riksåklagarämbetet
infordrat yttrande bland annat: För sin del hade Moberg,
som handlagt de flesta åtalsfrågorna beträffande läkarna i länet, givetvis
utgått ifrån att det siffermaterial, som taxeringsmyndigheten färdigställt,
varit riktigt. Handlingarna från taxeringsintendenten hade varit åtföljda
av specificerade uppgifter angående vederbörande läkares inkomster från
varje lokal sjukkassa, och uppgifterna hade varit verifierade av veder -

405

börande taxeringsinspektör. Personligen hade Moberg — och troligen alla
andra åklagare i dylika mål — ansett den av taxeringsmyndigheten uppgivna
summan sjukkasse verifikat utgöra sakkunnigbevis, vars riktighet icke
kunde ifrågasättas. Det hade också vid målets handläggning inför rådhusrätten
ansetts vara ett ostridigt faktum, att Sigrid Nygrens inkomster från
sjukkassor varit av taxeringsmyndigheten rätt uppgivna. Moberg ansåge,
att såväl åklagaren som domstolen skulle kunna lita på rent faktiska uppgifter
från taxeringsmyndigheterna och att Moberg såsom åklagare i detta
mål icke kunde lastas för någon vårdslöshet genom att icke ha före åtalets
väckande föranstaltat om kontrollräkning av det siffermaterial, som den
sakkunniga instansen — i detta fall taxeringsintendenten — överlämnat till
åklagaren. Moberg nödgades påstå, att ansvaret för det skedda måste åvila
taxeringssektionen.

Cederberg anförde i denna fråga följande: Formuleringen av Cederbergs
remisskrivelse till landsfogden, jämförd med innehållet i översända handlingar,
gåve tydligt vid handen, att någon ur taxeringssynpunkt godtagbar
utredning icke förelåg vid överlämnandet samt att Cederberg pa sakens
dåvarande ståndpunkt velat undvika åtalsanmälan. Moberg, som hade att
handlägga ett stort antal för åtal överlämnade deklarationsmål, kunde därför
näppeligen ha svävat i tvivelsmål på denna punkt. Då emellertid deklarationsbrott
läge under allmänt åtal, oavsett angivelse från taxeringsmyndigheternas
sida, hade Moberg icke behövt avvakta Cederbergs ställningstagande,
innan han väckte åtal mot Sigrid Nygren. Hela ärendet måste
dessförinnan ha underkastats en systematisk detalj granskning av Moberg.
Cederberg hade tidigare ifrågasatt, huruvida Moberg icke före åtalsbeslutet
bort förskaffa sig ingående kännedom om tillkomsten och beskaffenheten av
det material han ämnade åberopa i rättegången. Därest den omständigheten
att Cederberg underlåtit att självmant lämna Moberg redogörelse för det
sätt, varpå sjukkassematerialet hopbragts, skulle kunna läggas Cederberg
till last som försummelse, så måste den dock med hänsyn till föreliggande
omständigheter framstå som ursäktlig.

I anledning av vad Cederberg sålunda anfört uppgav Moberg härstädes,
att han icke hade fäst sig vid att Cederbergs remiss var formulerad på sätt
som avvikit från sedvanlig åtalsanmälan, samt förklarade att han icke ägt
närmare kännedom om hur arbetet med sammanräkningen av sjukkassekvittona
tillgått. Han hade ansett sig ha fått en sakkunnig utredning, försedd
med vederbörliga namnteckningar och sigill, och hade därför icke ens
reflekterat över att en kontroll av siffermaterialet vore behövlig.

Vid målets handläggning inför rådhusrätten vitsordade Sigrid Nygren,
att hon i den ifrågavarande deklarationen utelämnat, bland annat, skillnaden
mellan deklarerad praktikinkomst, 18 822 kronor, och ”verifierad
inkomst enligt sjukkassekvitton”, 21 (ill kronor. Vid handläggningen synes

406

frågan om sättet för sammanräkningen av sjukkassekvittona icke i vidare
man ha varit pa tal än att Enqvist, som därvid hördes som vittne på
åklagarens begäran, mera i förbigående berörde saken vid besvarande av en
fråga rörande grunderna för taxeringsmyndighetens beräkning av Sigrid
Nygrens totala inkomst av praktik. Sålunda omnämnde Enqvist — innan
han i sitt svar ingick på de procentsatser som därvid tillämpats — att de
för Skellefteå stad och socken erhållna beloppen uträknats av sjukkassepersonal,
”det har dom summerat på sjukkassorna, det ha vi inte fått ut
själva, utan vi ha bara fått slutsiffrorna för varje år”. Enligt vad Sigrid
Nygren uppgivit var det detta uttalande, som slutligen föranledde henne
att själv verkställa en genomgång av grundmaterialet.

De av länsstyrelsen och riksskattenämnden avgivna yttrandena rörande
taxeringsmyndighetens förfarande innehöllo följande.

Länsstyrelsen anförde: Sjukkasseuppgifterna hade sammanställts av personal,
som varit väl förtrogen med sjukkassornas arbetsuppgifter och som
ansetts fullt kompetent att utföra uppdraget ifråga. Med hänsyn härtill
måste med fog kunna hävdas, att Cederberg och dennes medhjälpare haft
grundad anledning antaga, att de av centralsjukkassans personal lämnade
uppgifterna varit riktiga och att dessa kunnat godtagas utan ytterligare
kontrollåtgärder. Sigrid Nygren hade också vid samtal med Cederberg medgivit
höjning av sin taxering för år 1952. Visserligen hade detta skett med
förbehåll att de av centralsjukkassan lämnade uppgifterna voro riktiga,
men hennes uttalande hade, i den form det givits, icke kunnat uppfattas
som ett direkt bestridande av riktigheten av de av kassan lämnade uppgifterna.
Vid handläggningen av ifrågavarande taxeringsmål hade inträffat
ett missöde, som länsstyrelsen livligt beklagade, men omständigheterna
hade varit sådana att länsstyrelsen icke kunde medgiva, att något övergrepp
skett från taxeringsmyndighetens sida, i följd varav länsstyrelsen hemställde
att ärendet icke måtte föranleda någon åtgärd.

Riksskattenämnden anförde i sitt yttrande till en början följande: När
taxeringsmyndighet inhämtade uppgifter för kontroll av skattskyldigas
taxering, torde taxeringsmyndigheten som regel icke anse sig ha anledning
att vidtaga särskilda åtgärder för kontroll av riktigheten av lämnade uppgifter.
Redan mängden av emottagna uppgifter omöjliggjorde för övrigt
vidtagandet av dylika åtgärder. Om en uppgift syntes icke överensstämma
med den skattskyldiges deklaration eller eljest lämnade upplysningar rörande
taxeringen, bereddes den skattskyldige tillfälle inkomma med förklaring.
Därest sådan icke avgåves eller icke innebure ett ifrågasättande av
uppgifternas riktighet, måste taxeringsintendenten anses äga att — om
icke särskilda förhallanden föranledde till annat — utan särskild undersökning
av uppgiftens riktighet lägga densamma till grund för sitt yrkande
beträffande den skattskyldiges taxering.

407

Riksskattenämnden berörde därefter i korthet innebörden av taxeringsintendents
skyldighet att göra anmälan till åklagare, sådan denna skyldighet
var reglerad i taxeringsförordningen i dess då gällande lydelse (143 §

2 mom.), därvid nämnden uttalade att intendenten knappast syntes vara
skyldig att verkställa ytterligare utredning utöver vad som erfordrades för
prövningen av själva taxeringsfrågan, samt framhöll vidare att det i praxis
icke torde anses föreligga hinder för intendenten att i särskilda fall — t. ex.
vid fara för åtalspreskription eller då frågan vore av sådan natur, att klarhet
icke kunde vinnas annat än genom polisutredning — överlämna ärendet
för dylik utredning redan innan intendenten tagit definitiv ställning
till själva taxeringsfrågan.

Beträffande taxeringsmyndighetens åtgärder i det förevarande fallet fann
riksskattenämnden, vad först anginge frågan huruvida insamlandet av kontrolluppgifterna
skett med tillbörlig omsorg, att någon erinran i denna del
icke kunde framställas mot Cederberg. Rörande härefter frågan huruvida vid
uppgörandet av sammanställningen över Sigrid Nygrens inkomster kontrollsummering
bort ske av de listor, som överlämnades från centralsjukkassan,
framhöll nämnden att den omständigheten, att summorna av vissa kolumner
avsevärt varierat, ehuru samtliga kolumner även vid ett tämligen ytligt
betraktande syntes vara ganska likvärdiga, borde ha givit anledning till
närmare undersökning, därest förhållandet observerats. Emellertid vore det
här fråga endast om delposter av vederbörandes inkomster, och länsstyrelsen
hade begärt att erhålla uppgift om totalsumman. Det syntes därför icke
ha funnits anledning att närmare kontrollera listorna, som för övrigt endast
avsåge en del av kontrollmaterialet.

Nämnden upptog därefter frågan, huruvida Cederberg i anledning av vad
som förekom vid Sigrid Nygrens besök den 19 september 1953 bort föranstalta
om ny undersökning av grundmaterialet, vilken fråga enligt nämnden
syntes vara av avgörande betydelse. Efter att ha återgivit vissa omständigheter
i samband med besöket, anförde nämnden härutinnan och i
övrigt följande.

Av vad Sigrid Nygren, såvitt handlingarna utvisa, anförde vid detta besök,
måste Cederberg snarast ha stärkts i sin uppfattning, att underlaget
för Sigrid Nygrens deklaration varit bristfälligt och att fog funnits för den
ifrågasatta höjningen av hennes taxeringar. Härvid bör även beaktas, att
det för Cederberg i dåvarande läge måste ha framstått såsom egendomligt,
att just inkomstnoteringarna för det ifrågavarande året icke kunde framskaffas.
Det synes därför icke kunna läggas Cederberg till last, att han icke
i anledning av besöket och Sigrid Nygrens därvid ingivna skrift låtit kontrollera
sjukkassornas material. Anmärkas må ock att det med hänsyn till
centralsjukkassornas ställning och arbetsuppgifter måste te sig naturligt
för taxeringsmyndigheterna att utgå från att av en centralsjukkassa lämnade
uppgifter, som såvitt kan bedömas framräknats av därtill kompetent
personal, skola vara korrekta.

408

Av det anförda får vidare anses framgå att Cederberg, då han med skrivelse
den 6 oktober 1953 överlämnade handlingarna till landsfogden, hade
skälig anledning antaga förefintligheten av sådana brister i Sigrid Nygrens
självdeklaration, att en polisundersökning vore motiverad. I detta sammanhang
synes även böra beaktas att — även om överlämnandet av handlingarna
måste anses innebära en anmälan enligt 143 § 2 mom. andra stycket
taxeringsförordningen — Cederberg likväl enligt skrivelsens ordalag
överlämnade handlingarna för den utredning, vartill landsfogden kunde
finna anledning, därvid Cederberg tillika anhöll att, då han övervägde att
hos prövningsnämnden framställa yrkande om eftertaxering för åren 1951
och 1952 samt höjning av taxeringen för år 1953, han måtte erhålla del av
utredningen.

Riksskattenämnden har icke kunnat finna, att i ärendet förekommit
något av beskaffenhet att böra föranleda anmärkning mot vederbörande
taxeringsmyndighet.

Avslutningsvis anförde riksskattenämnden:

Att sammanräkningen av sjukkasseuppgifterna blivit felaktig utan att
detta fel blivit i tid upptäckt, är ovedersägligen en ytterst beklaglig och
allvarlig händelse. Vid bedömandet av dennas olyckliga konsekvenser för
Sigrid Nygren kan man dock icke bortse från att även andra omständigheter
spelat in. Hade den fickalmanacka, i vilken Sigrid Nygren antecknade
sina inkomster under år 1951, icke förkommit, skulle hon ägt ett säkrare
underlag för bedömandet av sjukkasseuppgifternas riktighet. Vidare synas
hennes upplysningar angående räknemaskinsremsorna ha bibringat icke
endast taxeringsintendenten utan även åklagaren och rådhusrätten uppfattningen
att hennes deklaration varit i hög grad otillförlitlig. Det kan således
icke sägas, att enbart den oriktiga summeringen av kontrolluppgifterna
föranledde att Sigrid Nygren bötfälldes för vårdslös deklaration, utan härtill
bidrog i väsentlig mån även andra, utanför taxeringsmyndigheternas
kontrollmöjlighet liggande omständigheter.

Riksskattenämndens yttrande var icke enhälligt. En av de i beslutet deltagande
sex ledamöterna framställde i särskilt yttrande åtskilliga kritiska
anmärkningar mot taxeringsmyndighetens handläggning av saken. Sålunda
anmärkte denne ledamot, att några närmare instruktioner från länsstyrelsens
sida icke syntes ha meddelats i fråga om kontrollarbetets utförande.
Vad majoriteten uttalat därom, att det med hänsyn till centralsjukkassornas
ställning och arbetsuppgifter skulle te sig naturligt att godtaga kassans
uppgifter såsom korrekta, syntes icke i och för sig invändningsfritt och i
varje fall icke gälla en taxeringsmyndighet, som fått taga del av primärmaterialet.
Detta material vore redan genom sitt utseende föga förtroendeingivande.
Varken Sigrid Nygrens skriftliga förklaring till länsstyrelsen
eller vad som förekom vid hennes besök hos Cederberg hade enligt denne
ledamot bort föranleda, att sjukkassans uppgifter godtagits utan föregående
kontrollräkning av primärmaterialet. I varje fall hade det ålegat Cederberg
att verkställa sådan kontrollräkning, innan han avlåtit sin anmälan
till landsfogden. Vidare syntes Cederberg ha förfarit felaktigt genom att,

409

ehuru kontrollräkning ej skett, underlåta att till landsfogden överlämna de
ifrågavarande sifferuppställningarna.

En i ärendets handläggning deltagande suppleant i nämnden ansåg, i likhet
med förenämnde ledamot, att länsstyrelsen syntes ha bort lämna centralsjukkassan
närmare instruktioner i fråga om kontrollräkningen. Likaså
fann denne suppleant, att det varit önskvärt att siffersammanställningarna
överlämnats till åklagaren.

I förevarande fall har en skattskyldig på grundval av en vid deklarationskontroll
oriktigt verkställd sammanräkning av vissa inkomstuppgifter blivit
föremål för ett uppseendeväckande åtal för vårdslös deklaration och
även fälld till ansvar härför. Att felaktigheterna i siffermaterialet slutligen
uppdagats och som en följd härav domen upphävts, har icke skett på myndigheternas
initiativ utan på den skattskyldiges. Vad sålunda förekommit
är en allvarlig händelse, som påkallar prövning icke blott huruvida tjänstefel
förelupit vid ärendets handläggning utan även — och framför allt —
huruvida särskilda åtgärder erfordras till förebyggande av liknande händelser.

Vad först angår ansvarsfrågan är till en början att märka, att de vid
sammanräkningarna förelupna väsentliga felen begåtts av personer, som
tillfälligt anlitats av centralsjukkassan. Dessa personer voro icke underkastade
tjänstemannaansvar. Någon talan om ansvar och ersättning kan
följaktligen icke riktas mot dem.

Med hänsyn till att felräkningar skett beträffande kvitton från icke
mindre än fem av de elva sjukkassor, som utbetalat ersättning för arvoden
till Sigrid Nygren under år 1951 — i de andra sex fallen var det för övrigt
fråga om sammanräkning av allenast ett fåtal kvitton — ligger det nära
till hands att ifrågasätta, om erforderliga instruktioner lämnats från länsstyrelsens
sida i fråga om de anbefallda sammanräkningarna. Utredningen
synes visserligen ge vid handen, att de anvisningar som härutinnan lämnats
varit alltför knapphändiga. Å andra sidan har man inom sjukkassorna
uppenbarligen varit medveten om syftet med sammanräkningarna och vikten
av noggrannhet. Härtill kommer att den, som gjort sig skyldig till den
största och avgörande felräkningen, förklarat sig medveten om att det
ålegat henne att verkställa kontroll av gjorda summeringar men att hon
av någon anledning försummat detta beträffande viss sifferkolumn. Det
kan vid sådant förhållande icke med fog göras gällande, att detta fel skulle
ha sin grund i bristfälliga instruktioner från länsstyrelsens sida i fråga om
kontrollen i angivet hänseende.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att det synes mig ha
bort vara angeliiget för taxeringsmyndigheten att i ett fall som det förevarande
— där sammanräkningsarbetet fördelades mellan myndigheten

410

själv och vissa sjukkassor — lämna bestämda anvisningar för säkerställande
av ett enhetligt och ur kontrollsynpunkt tillförlitligt förfarande. Frågan
om vad som härutinnan bort ankomma på myndigheten sammanhänger
dock i viss mån med bedömningen av den principiella frågan rörande det
vitsord, som bör tillerkännas uppgifter sådana som de förevarande, vilka
framkommit vid en av taxeringsmyndighet föranstaltad och bekostad, inom
vissa sjukkassor verkställd undersökning, vid vars anordnande kassornas
ledning visserligen gått taxeringsmyndigheten tillhanda i vissa hänseenden
men för vilken kassorna icke hade något eget ansvar. Beträffande
detta spörsmål har riksskattenämnden, i likhet med länsstyrelsen och Cederberg,
givit uttryck för den meningen, att dylika uppgifter i princip
kunna av taxeringsmyndigheten tagas för goda, såvida icke den skattskyldige
efter erhållen del därav ifrågasätter deras riktighet. Man synes sålunda
helt generellt utgå från att det bakom uppgifterna liggande sammanräkningsarbetet
regelmässigt sker på sätt som fyller skäliga anspråk på
tillförlitlighet, ehuru det sakligt berättigade i detta antagande icke principiellt
diskuterats eller ens de krav med avseende å det tekniska förfarandet,
som härvid anses böra ställas. Den nu berörda frågan skall emellertid tills
vidare lämnas åsido, eftersom det i varje fall icke kan i förevarande ärende
läggas taxeringsmyndigheten till last, att den vid bedömningen av sjukkasseuppgifterna
handlat i överensstämmelse med den angivna, i praxis
synbarligen godtagna principiella uppfattningen.

Med berörda principiella uppfattning hade taxeringsmyndigheten i och
för sig icke någon anledning att redan i samband med uppgörandet av sammanställningen
över erhållna uppgifter om vad Sigrid Nygren enligt sjukkassekvitton
uppburit för åren 1950—1952 verkställa kontroll av överlämnat
grundmaterial eller eljest. Väl kan det sägas — med numera vunnen
kännedom om de fel som vid sammanräkningsarbetet förelupit — att den
omständigheten, att slutsumman för år 1951 avsevärt översteg vad som
erhölls såväl för det föregående som det nästföljande året, bort påkalla uppmärksamhet
och föranleda åtminstone en ytlig granskning av det för år
1951 tillgängliga siffermaterialet, därvid på grund av vissa iögonenfallande
egendomligheter i detta material en närmare kontroll sannolikt skulle ha
skett och felet uppdagats. Att sådan granskning icke ägde rum redan vid
sammanställningens uppgörande kan emellertid, med den förut berörda
uppfattningen om uppgifternas vitsord, icke föranleda anmärkning. Till
frågan i vad mån nämnda skillnad mellan slutsummorna för ifrågavarande
år bort beaktas vid ärendets fortsatta handläggning skall jag i det följande
återkomma.

Den åtgärd, som från taxeringsmyndighetens sida närmast företogs i anledning
av de på grundval av sjukkasseuppgifterna gjorda beräkningarna
av Sigrid Nygrens inkomster, utgjordes av den av Enqvist den 8 september

411

1953 beslutade remissen, varigenom Sigrid Nygren lämnades tillfälle avgiva
förklaring. Vid denna remiss — som inleddes med uttalandet att länsstyrelsen
låtit summera vederbörliga sjukkasse verifikationer och vari även
angavs att specificerad uppgift avseende varje sjukkassa kunde tillhandahållas
— fogades de av Enqvist upprättade jämförelserna mellan deklarerade
intäkter och beräknade sådana, därvid Enqvist jämväl antecknade de
belopp som erhållits vid sammanställningen av sjukkasseuppgifterna; för
år 1951 angavs sålunda: ”Kvitton utan omräkning uppgå till 21.611 kr.”
En sådan kategorisk uppgift har otvivelaktigt varit ägnad att, sammanställd
med uttalandena i remisskrivelsen, ingiva en i taxeringsmyndighetens
arbetssätt obevandrad läsare den uppfattningen, att det angivna beloppet
framräknats under taxeringsmyndighetens kontroll och att beloppets riktighet
också kunde vitsordas av denna myndighet. I själva verket lämnades
här under tjänsteansvar en reservationslös uppgift om att ifrågavarande
sjukkassekvitton uppgingo till det angivna beloppet.

Härigenom har skett ett i och för sig betänkligt fel av Enqvist. Det är
nämligen i all offentlig myndighetsutövning av vikt att klart skilja mellan
sådana i saken relevanta omständigheter, vilkas förhandenvaro myndigheten
själv konstaterat, och sådana omständigheter, som endast avser vad
myndigheten inhämtat från annat håll men likväl önskar åberopa. Det är
ett fundamentalt rätt ssäkerhetskrav, att en myndighet — med den auktoritet
den äger och det ansvar varunder den handlar — icke i eget namn
lämnar uppgift om sakförhållande, som den själv ej prövat och vars riktighet
följaktligen kan med större eller mindre fog dragas i tvivelsmål. I all
synnerhet gäller detta lämnande av uppgift om resultatet av en i och för
sig omfattande och besvärlig sammanräkning, som*icke skett under tjänsteansvar
och beträffande vilken man icke förvissat sig om att den utförts med
tillbörlig noggrannhet. Enqvist måste följaktligen anses ha förfarit felaktigt
genom att utan angivande av källan lämna den ifrågavarande reservationslösa
uppgiften. Vid bedömningen härav är emellertid att beakta, att uppgiften
fogades vid en skrivelse, som icke hade vidare syftning än att lämna
Sigrid Nygren tillfälle avgiva förklaring. Dessutom ha såväl Enqvist som
Cederberg påstått — låt vara att dessa uppgifter stå i strid mot vad Sigrid
Nygren härom uttalat — att Sigrid Nygren vid det sammanträffande, som
senare ägde rum hos Cederberg, skulle ha erhållit klarhet om hur uppgifterna
erhållits och därför icke kunnat bli missledd av Enqvists formuleringar.
Vid angivna förhållanden anser jag mig beträffande Enqvists berörda
förfarande kunna låta bero vid mina i denna del gjorda uttalanden.

Av vad jag förut anfört framgår, att Sigrid Nygren, då hon skulle taga
ställning till den remitterade frågan, hade fog för att utgå från att de av
Enqvist lämnade uppgifterna om kvittobeloppens storlek — med utgångspunkt
varifrån hennes inkomster av läkarpraktik beräknats — också voro

412

riktiga. Vad hon å sin sida häremot skulle kunna åberopa utgjordes av de
almanackor, vari hon post för post infört uppburna arvoden och som tjänat
som grund för de i deklarationerna lämnade uppgifterna. Den för inkomståret
1951 förda almanackan, som i februari 1952 överlämnats till en av
henne anlitad deklarationsupprättare, hade emellertid vid nu ifrågavarande
tidpunkt — i september 1953 — förkommit, därvid såsom en tänkbar förklaring
av deklarationsupprättaren uppgivits, att almanackan kommit
undan bland dennes privata handlingar och sedermera i samband med förestående
flyttning uppbränts tillsammans med annat material. Kvar hade
Sigrid Nygren endast de räknemaskinsremsor, som härrörde från den verkställda
summeringen av de i almanackan införda beloppen, vilken summering
icke utförts av Sigrid Nygren själv. Det var således icke möjligt för
Sigrid Nygren att genom företeende av sina anteckningar om erhållna
patientarvoden motbevisa den i remissen lämnade uppgiften om vad hon
enligt sjukkassekvitton skulle ha uppburit. I full konsekvens härmed framhöll
Sigrid Nygren i sin till länsstyrelsen ställda skriftliga förklaring, att
deklarationen för inkomståret 1951 syntes bristfällig ”under förutsättningav
sjukkassekvittonas riktighet”. Huruvida denna omständighet och vad i
övrigt förekom vid det tillfälle, då Sigrid Nygren personligen överlämnade
skrivelsen till Cederberg, varit av beskaffenhet att påkalla kontroll av siffermaterialet,
har i ärendet varit föremål för delade meningar. Rörande denna
fråga vill jag framhålla följande.

Någon entydig bild av vad som förekom vid nämnda tillfälle — som nu
ligger mera än fyra år tillbaka i tiden — har ej kunnat erhållas. Det vill
dock synas, som om man vid samtalet icke närmare uppehållit sig vid
frågan om sjukkasseuppgiftemas tillförlitlighet och tekniken vid sammanräkningsarbetet
utan huvudsakligen — med utgångspunkt från att dessa
uppgifter voro riktiga — diskuterat tänkbara förklaringsgrunder till den
särskilt för inkomståret 1951 föreliggande stora differensen mellan vad i
deklarationen upptagits och vad som på grundval av förenämnda uppgifter
beräknats utgöra Sigrid Nygrens intäkter. Därvid ha bland annat omständigheterna
vid deklarationens upprättande avhandlats, varjämte Sigrid Nygren
påvisat vissa sannolika felaktigheter vid summeringen av de i hennes
almanacka för nämnda år införda posterna. I fråga om den till grund för
nämnda diskussion liggande uträkningen av vad Sigrid Nygren uppburit
enligt sjukkassekvitton har från hennes sida gjorts gällande, att hon vid
samtalet på given anledning erhöll försäkran att beräkningen var tillförlitlig,
men denna uppgift har icke vitsordats av Cederberg och Enqvist. Enligt
vad den sistnämnde upplyst bragtes i varje fall den omständigheten på
tal. att intäkten för år 1951 utvisade ett väsentligt högre belopp än intäkterna
för de båda bredvidliggande åren. Över denna differens uttryckte
Sigrid Nygren viss förvåning, och den befanns även av Enqvist i visst hänseende
anmärkningsvärd. Att på grund härav kontrollräkning eller annan

413

granskning av siffermaterialet borde ske, synes dock icke ha särskilt diskuterats.

Vad sålunda och i övrigt förekommit i samband med Sigrid Nygrens till
länsstyrelsen avgivna förklaring har enligt Cederbergs uppfattning — och
häri synes såväl länsstyrelsen som riksskattenämnden instämma — icke
varit av den beskaffenhet att sjukkassematerialets riktighet därigenom
misstänkliggjorts på sådant sätt, att en kontroll varit motiverad. Därest
Sigrid Nygren blott muntligen ifrågasatt uppgifternas riktighet, skulle
Cederberg — har han förklarat — självfallet ha ombesörjt kontroll.

Cederbergs sistnämnda uttalande synes mig ådagalägga en uppfattning
rörande handläggningen av taxeringsärenden, vilken fäster alltför stort avseende
vid det rent personliga uppträdandet av den skattskyldige och den
intensitet, varmed denne må förfäkta sina synpunkter. Enligt min mening
få icke nyanser härvidlag vara utslagsgivande, utan myndighetens åtgärder
skola, i enlighet med vad som gäller för all myndighetsutövning, grundas
på en objektiv bedömning av föreliggande omständigheter. Det är visserligen
riktigt, att Sigrid Nygren vid besöket hos Cederberg lämnat upplysningar,
vilka icke varit ägnade att undanröja misstanken att hennes
deklaration för år 1951 varit behäftad med fel utan som fastmer kunde
åberopas som ytterligare stöd därför. Sålunda framkom, att hon icke själv
sammanräknat sina i almanackan införda poster eller kontrollerat denna
sammanräkning. Vidare påvisade hon vissa sannolika fel vid sammanräkningen
av de i almanackan antecknade beloppen. Almanackan för det ifrågavarande
året kunde hon icke heller förete. Vad sålunda förekom har
emellertid — om det än styrkt misstanken att deklarationen innehållit
oriktig uppgift — uppenbarligen icke kunnat utgöra godtagbar förklaring
till den föreliggande betydande differensen, något som icke heller från
Cederbergs sida gjorts gällande. Det väsentliga i den föreliggande situationen
var sålunda, att man icke kunde klarlägga vari det väsentliga fel
bestod, som tydligen måste föreligga, samt att Sigrid Nygren icke hade möjlighet
att genom företeende av sina anteckningar bidraga till sakens utredning.
Då det gällde att från taxeringsmyndighetens sida taga ställning
till vad som i detta läge borde åtgöras, synes frågan om sjukkasseuppgifternas
tillförlitlighet ha bort föranleda närmare överväganden. Redan den
omständigheten, att en sammanräkning av ett omfattande material — i
detta fall rörde det sig om tusentals kvitton — alltid är förenad med betydande
felmöjligheter, borde ha manat till försiktighet vid bedömningen.
Härtill kommer att tillräckliga anvisningar för säkerställande av ett så vitt
möjligt riktigt resultat icke av taxeringsmyndigheten lämnats beträffande
de å sjukkassorna företagna sammanräkningarna. Dessa hade icke utförts
under tjänstcansvar och kassorna hade, såsom förut nämnts, icke något eget
ansvar för dem. Vidare må framhållas, att från taxeringssektionens sida
upplysning ej heller inhämtats om de kontrollåtgärder som faktiskt vidta -

414

gits. Vid nu angivna förhållanden synes mig möjligheten av felkällor i siffermaterialet
ha bort beaktas, och detta så mycket mer som den för år 1951
erhållna slutsumman — beträffande vars riktighet Sigrid Nygren uttryckligen
reserverat sig i sin förklaring — avsevärt översteg beloppen för de
andra två åren, ett förhållande som vid det berörda sammanträffandet även
diskuterats och väckt viss undran. Enligt min mening hade därför — i
betraktande jämväl därav, att grundmaterialet tidigare icke underkastats
ens en ytlig genomgång å taxeringssektionen — en närmare granskning av
materialet bort företagas genom Cederbergs försorg. Det torde för övrigt
stå utom tvivel att Sigrid Nygren, såsom hon uppgivit, själv skulle ha påfordrat
sådan granskning, därest hon erhållit kännedom om tekniken vid
sammanräkningen och materialets utseende. Jag anser följaktligen, att Cederberg
genom sin underlåtenhet att granska materialet icke handlat i enlighet
med vad en objektiv prövning av föreliggande omständigheter givit
vid handen. Denna underlåtenhet kan emellertid, då det här gäller en bedömningsfråga
i ett ärende av tämligen komplicerad beskaffenhet, icke
läggas honom till last som tjänstefel.

Jag övergår härefter till Cederbergs åtgärd att, på sätt skett, överlämna
handlingarna till landsfogden för utredning.

Enligt vad Cederberg uppgivit innebar denna åtgärd icke ett ställningstagande
från hans sida till frågan, huruvida Sigrid Nygren gjort sig skyldig
till brott mot skattestrafflagen, och utgjorde följaktligen icke sådan anmälan
till åklagare, varom stadgades i 143 § 2 mom. taxeringsförordningen
i dess dåvarande lydelse. Syftet med remissen var i stället att genom en
polisutredning få det enligt Cederbergs mening besvärliga och ömtåliga
ärendet allsidigt utrett och belyst och att därigenom erhålla ett fylligare
och utförligare material till stöd för Cederbergs åtgärder i taxeringsfrågan.
Utredningen skulle enligt Cederberg framförallt avse den mellan parterna
diskuterade frågan om beräkningen av Sigrid Nygrens intäkter från icke
sjukkasseanslutna patienter. Att någon kontroll genom polisens försorg
skulle ske av siffermaterialet, hade Cederberg däremot icke avsett.

Beträffande frågan i vilken utsträckning taxeringsmyndighet må påkalla
biträde av polismyndighet allenast för utredning av taxeringsärende — och
således icke för att verkställa utredning rörande eventuellt brott mot
skattestrafflagen — synas mig följande synpunkter böra framhållas.

För att verkställa kontroll av lämnade deklarationsuppgifter och säkerställa
en riktig och effektiv taxering i övrigt ha taxeringsmyndigheterna utrustats
med tämligen vittgående befogenheter, liksom deras organisation
efterhand förstärkts. Det ankommer sålunda på dessa organ att, med utnyttjande
av sina maktmedel och sina personella resurser, förebringa den
utredning som är erforderlig och möjlig att vinna. Det kan icke antagas ha
varit avsett, att polismyndigheterna skola av taxeringsorganen i angivet

415

syfte anlitas för utredningar, vilka de sistnämnda kunna själva företaga
och för vilka de i allmänhet också äro bättre kvalificerade. Även om det
icke kan anses föreligga något principiellt hinder för en taxeringsmyndighet
att i sitt arbete påkalla biträde av polismyndighet, bör enligt min mening
denna möjlighet icke begagnas med mindre erforderlig utredning i något
för taxeringsfrågans bedömande väsentligt hänseende icke kan på annat
sätt vinnas eller eljest särskilda skäl tala härför. Det kan uppenbarligen
icke ifrågakomma, att polismyndigheterna — med sina maktpåliggande
uppgifter för vidmakthållande av ordning och säkerhet och sin hårda arbetsbelastning
— skola i någon nämnvärd utsträckning ianspråktagas för
att verkställa utredningar allenast i syfte att framskaffa material för belysning
av tveksamma taxeringsfrågor. I de undantagsfall, då så likväl kan
anses vara oundgängligen erforderligt, är det av särskild vikt att remisser
härom avfattas på sätt som klart giver vid handen, att det är fråga om en
begäran om utredning för taxeringsfrågans bedömande och icke en anmälan
rörande eventuellt brott mot skattestrafflagen. I enlighet med allmänna
förvaltningsrättsliga principer bör vidare det kravet ställas på remisser i
dylika fall — i den mån taxeringsärendet är av mera komplicerad beskaffenhet
— att remissen tydligt utmärker det eller de spörsmål, som anses
böra bli föremål för utredning eller i varje fall främst böra därvid upptagas.

Mot bakgrunden av det nu anförda måste, vid bedömningen av Cederbergs
berörda åtgärd, till en början ifrågasättas, huruvida det varit sakligt
motiverat att i den föreliggande situationen påkalla polisutredning för vinnande
av klarhet i taxeringsfrågan. Jag har tidigare framhållit, att det med
hänsyn till förhandenvarande omständigheter i första hand borde ha verkställts
en närmare granskning av siffermaterialet, en åtgärd som uppenbarligen
icke krävt polisens medverkan. Även om emellertid Cederberg ansåg
att utredningen borde givas annan inriktning, har jag svårt att inse, att
polisen i detta fall skulle ha haft större förutsättningar än taxeringsmyndigheten
att åstadkomma ytterligare klarhet i taxeringsfrågan, t. ex. beträffande
det omdiskuterade spörsmålet om beräkningen av Sigrid Nygrens
inkomster från icke sjukkasseanslutna patienter. Detta spörsmål, vars
klarläggande Cederberg synes ha ansett vara av väsentlig betydelse, hade
enligt min mening i varje fall först bort ytterligare utredas hos taxeringsmyndigheten.
Då emellertid remissen tillkommit i samråd med Strandmark

— låt vara att denne synes i viss mån ha missuppfattat sakläget ■— låter
jag i denna del bero vid vad jag anfört om vikten av återhållsamhet vid
begäran om polishandräckning för taxeringsärendens utredning.

Den allvarligaste anmärkningen i samband med Cederbergs åtgärd att
begära polisutredning hänför sig emellertid till själva avfattningen av remisskrivelsen.
Bortsett från att denna skrivelse icke tydligt utmärkte dess
egentliga syfte utan mycket väl kunde uppfattas — och uppfattades också

— som en anmälan om brott mot skattestrafflagen, fanns icke i skrivelsen

416

angivet eller ens antytt, t. ex. genom översändande av förefintligt siffermaterial,
att de därvid fogade uppgifterna om Sigrid Nygrens inkomster
enligt sjukkassekvitton icke kunde vitsordas av taxeringsmyndigheten.
Dessa uppgifter, som återfunnos å de av Enqvist uppgjorda jämförande
tablåerna, voro preciserade och helt reservationslösa. De till åklagaren översända
handlingarna omfattade även avskrift av remissen till Sigrid Nygren
med däri förekommande uttalande att länsstyrelsen låtit summera vederbörliga
sjukkasseverifikationer. Jag har förut utvecklat, hurusom det varit
ett i och för sig betänkligt fel av Enqvist att lämna dylika uppgifter och
därigenom under tjänsteansvar vitsorda riktigheten därav. Såsom än mera
anmärkningsvärt framstår Cederbergs förfarande att på sätt skett — under
framhållande bland annat att Sigrid Nygrens deklaration i vissa avseenden
underkastats kontroll på taxeringsavdelningen — utan någon reservation
överlämna nämnda uppgifter till landsfogden tillika med den å taxeringsavdelningen
uppgjorda specificerade sammanställningen över beloppens
fördelning på olika sjukkassor. Därigenom har Cederberg sålunda, till stöd
för sin allmänt avfattade begäran om polisutredning, överlämnat i tjänsten
givna uppgifter rörande faktiska förhållanden som — om de vore riktiga
— innefattade misstanke om brott, och detta har skett oaktat Cederberg
varit fullt medveten om att sagda förhållanden icke kontrollerats å taxeringsavdelningen
eller eljest kunnat vitsordas under tjänsteansvar.

Den av Cederberg sålunda avsända remisskrivelsen har, enligt sin avfattning,
icke kunnat uppfattas på annat sätt än att vederbörande tjänstemän
å länsstyrelsen svarade för riktigheten av de ifrågavarande uppgifterna
om vad Sigrid Nygren uppburit enligt sjukkassekvitton. På en sådan
uppfattning ha också de därefter i saken vidtagna åtgärderna grundats.
Någon kontroll i nämnda hänseende från polisens och åklagarens sida har
följaktligen icke ansetts påkallad. Cederbergs berörda förfarande har sålunda
på ett avgörande sätt bidragit till att Sigrid Nygren åtalats och
dömts på oriktiga förutsättningar.

Emellertid har Cederberg till sitt fredande härutinnan gjort gällande, att
han vid ärendets överlämnande till Strandmark ägt utgå från att denne —
med vilken Cederberg haft vissa överläggningar rörande det pågående arbetet
med granskningen av läkardeklarationer — varit väl informerad rörande
arbetets uppläggning och bedrivande. Med Strandmarks kännedom
om detta arbete torde han, enligt Cederberg, icke ha närmare reflekterat
över, huruvida riktigheten av sifferuppgifterna kunde anses vara vitsordad
från länsstyrelsens sida, och avfattningen av remisskrivelsen hade därför
icke varit ägnad att vilseleda Strandmark. Vad Cederberg sålunda och i
övrigt anfört i denna del vinner onekligen visst stöd av vad Strandmark i
ärendet uppgivit, även om Strandmark tydligen icke haft den klara bild av
sakläget som Cederberg antagit. Cederberg kan i varje fall icke anses ha
helt saknat fog för sitt gjorda bedömande. På grund härav finner jag, att

417

vad Cederberg låtit komma sig till last i samband med remissens avfattande
— ehuru i och för sig ett allvarligt fel — likväl icke innefattar försummelse
av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar.

Vad slutligen angår åklagarsidans befattning med saken synes Strandmark,
ehuru han icke haft någon fullt klar insikt i fråga om sifferuppgifternas
tillförlitlighet, ha gjort vissa uttalanden som ingivit Cederberg den uppfattningen,
att Strandmark för sin del var beredd godtaga dessa uppgifter
och för övrigt själv önskade få ärendet överlämnat till sig. Vad som förekommit
vid de mellan Cederberg och Strandmark förda samtalen låter sig
dock icke med säkerhet fastställa och kan icke utgöra grundval för någon
mot Strandmark riktad erinran. Beträffande Mobergs handläggning av
ärendet har riksåklagarämbetet vid sin prövning härav funnit någon anmärkning
icke kunna riktas mot Moberg, enär det av denne till stöd för
åtalet åberopade beloppet av sjukkassekvitton grundade sig å uppgifter,
som finge anses ha lämnats under tjänsteansvar av vederbörande befattningshavare
å länsstyrelsen. Icke heller för min del finner jag, mot bakgrunden
av den ytterligare utredning som numera verkställts, anledning
till erinran mot Moberg för att han på grundval av de av Cederberg överlämnade,
av Sigrid Nygren vid förundersökningen godtagna sifferuppgifterna
beslöt väcka ifrågavarande åtal. Vad vid målets handläggning inför
rådhusrätten förekom rörande sättet för sammanräkningen av sjukkassekvitton
kan icke heller anses ha varit av den beskaffenhet, att en kontrollräkning
varit påkallad genom initiativ av Moberg eller av rådhusrätten.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att jag finner det helt naturligt,
att Sigrid Nygren vid förundersökningen icke ansåg sig böra bestrida riktigheten
av de ifrågavarande sifferuppgifterna eller eljest påkalla särskild
granskning därav. Såsom tidigare angivits hade hon redan vid avgivandet
av sin förklaring i anledning av Enqvists remiss haft fog för att utgå från
att uppgifterna voro korrekta. Den omständigheten att polisutredning därefter
begärts utgjorde uppenbarligen ett ytterligare stöd för sådant antagande.
Även om hon vid besöket hos Cederberg, såsom hon själv uppgivit,
muntligen ifrågasatt uppgifternas riktighet, kunde Cederbergs åtgärd att
överlämna ärendet till landsfogden icke gärna ha bibringat henne annan
uppfattning än att varje tvekan på denna punkt var utesluten. Det kan
därför enligt min mening icke i någon mån läggas Sigrid Nygren till last,
att hon vid förundersökningen och därefter inför rådhusrätten ansåg sig
böra vitsorda de ifrågavarande sifferuppgifterna.

Av det anförda framgår, alt jag vid min prövning av förevarande ärende
väl funnit att vissa erinringar, delvis av principiellt allvarlig beskaffenhet,
kunna riktas mot taxeringsmyndighetens handläggning av saken. På anförda
skäl har jag emellertid funnit, att vad som sålunda kan läggas vissa

27 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1959 urs riksdag.

418

befattningshavare hos denna myndighet till last icke kan anses innefatta
tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Den omständigheten,
att Sigrid Nygren på grundval av oriktigt siffermaterial blivit åtalad och
dömd för vårdslös deklaration, har haft sin grund i ett flertal samverkande
omständigheter, vilka icke enbart äro att hänföra till felaktigheter eller förbiseenden
från tjänstemäns sida. Jag vill härvid peka bland annat på det
oturliga förhållandet, att Sigrid Nygrens anteckningar rörande hennes inkomster
för det ifrågavarande året förkommit, och vidare därpå att den av
annan person än Sigrid Nygren verkställda sammanräkningen av hennes
inkomstposter tydligen givit skäl för misstanke om begångna fel, en omständighet
som Sigrid Nygren i dåvarande situation förklarligt nog var
angelägen påvisa men som för taxeringsmyndigheten onekligen måste ha
framstått såsom i viss mån graverande för henne. Vissa missförstånd vid i
saken hållna samtal synas också ha inverkat på händelseförloppet. Vid en
helhetsbedömning av de olika omständigheter, som lett fram till det på
oriktigt siffermaterial grundade åtalet mot Sigrid Nygren, framstår denna
händelse såsom tillkommen mera av våda än av vållande från någon enskild
tjänstemans sida.

Det måste emellertid slås fast, att Sigrid Nygren på myndigheternas
tillskyndan blivit föremål för ett i sak obefogat åtal. Liksom det i förevarande
mål ansetts vara ett fel av Sigrid Nygren, att hon icke själv kontrollerat
sammanräkningen av sina inkomstposter, bör det också i detta fall
kunna läggas det allmänna till last att någon kontroll ej kommit till stånd
i fråga om det material, som anförts mot henne. Det synes mig vara av
vikt för medborgarnas förtroende för myndigheterna, att det allmänna i ett
fall som det förevarande icke undandrager sig att erkänna, att ett fel blivit
begånget, ett fel som för Sigrid Nygren uppenbarligen medfört avsevärda
personliga obehag. Vid sådant förhållande synes det mig icke mer än rimligt,
att Sigrid Nygren av det allmänna erhåller ersättning, låt vara en mera
symbolisk sådan, för det lidande hon förorsakats. Jag anser följaktligen,
att Sigrid Nygren — som i ärendet icke själv rest krav på gottgörelse —
bör genom det allmännas försorg tillerkännas en ersättning å förslagsvis
5 000 kronor.

Såsom jag inledningsvis framhållit ger vad i ärendet förekommit anledning
att till övervägande upptaga frågan, huruvida särskilda åtgärder påkallas
till förhindrande av liknande händelser eller sålunda till förebyggande
av att taxeringsmyndighets ställningstagande grundas på uppgifter, som
äro av myndigheten okontrollerade eller eljest otillförlitliga.

Vad angår de i förevarande taxeringsärende åberopade uppgifterna avsågo
dessa vad som enligt sjukkassekvitton uppburits i arvoden av vissa
läkare, därvid sammanräkningen av sjukkassekvittona ägde rum dels å
vederbörande taxeringsavdelning, dels ock — efter särskild överenskom -

419

melse — å vissa sjukkassor. Detta sammanräkningsarbete har bestått däri
att, på sätt tidigare närmare beskrivits, de olika kvittobeloppen — för
åtskilliga läkare uppgående till flera tusental — antecknats å särskilda
listor, varefter summering skett å räknemaskin. Såvitt angår de å taxeringsavdelningen
utförda sammanräkningarna, har kontroll därefter skett
beträffande det senare arbetsmomentet, avseende således själva summeringen
av de å listorna antecknade beloppen.

De sålunda erhållna uppgifterna ha nu, i enlighet med den av bland
andra riksskattenämnden deklarerade principiella uppfattningen rörande
kontrolluppgifters vitsord, ansetts äga den grad av tillförlitlighet att —
oaktat den skattskyldige icke vitsordat uppgifterna — någon ytterligare
kontroll därav icke befunnits erforderlig från taxeringsmyndighetens sida.
Man synes hos denna myndighet, ehuru någon klarhet icke kunde vinnas
rörande den föreliggande stora differensen, icke ens ha reflekterat över att
något fel vid sammanräkningsarbetet skulle ha kunnat begås. I själva
verket hade emellertid vid sammanräkningen av kvitton från de olika sjukkassorna
felaktigheter förelupit i samtliga de fem fall, där arbetet med
hänsyn till kvittonas antal varit av någon betydenhet.

För att uppgifter av ifrågavarande slag skola kunna anses fylla skäliga
anspråk på tillförlitlighet synes mig erforderligt, att kontrollen av verkställd
sammanräkning omfattar icke blott själva summeringsarbetet utan
även arbetet med de olika delbeloppens överförande å listorna. Det förefaller
mig finnas desto större anledning att verkställa kontroll i sistnämnda
hänseende — låt vara att i föreliggande fall de största felen begåtts vid
summeringar — som berörda arbetsmoment innefattar tre olika felkällor,
hänförande sig till beloppets storlek, läkarens namn och året för arvodets
erläggande. Det synes mig vidare önskvärt, att denna kontroll av såväl
beloppens överförande till listor som summeringen av dessa listor verkställes
av annan person än den som utfört det grundläggande sammanräkningsarbetet.
Dessutom är givetvis av vikt, såsom garanti för att kontrollen
i fråga om viss lista eller viss däri upptagen kolumn icke bortglömmes,
att vederbörande genom signum eller på annat sätt bestyrker att
kontroll skett.

Det är emellertid uppenbart, att ett på angivet sätt utfört sammanräkningsarbete
innebär en betydande arbetsbelastning med hänsyn till det
omfattande grundmaterial, varom här är fråga. Ur praktiska synpunkter
och av kostnadsskäl kan det därför måhända vara ofrånkomligt, att man
åtminstone i det inledande skedet av taxeringskontrollen i viss mån eftergiver
de antydda kontrollkraven. Hinder häremot kan ej heller anses möta,
under förutsättning att de erhållna uppgifterna i sådant fall behandlas
efter sin beskaffenhet och preliminära natur. Sådana uppgifter skulle följaktligen
allenast tjäna ändamålet att för vidare handläggning utmönstra de
fall, där skillnad föreligger mellan vad uppgifterna ge vid handen och vad

420

vederbörandes deklaration innehåller. I dessa fall — och begränsad till
dessa — skulle därefter, innan yttrande inhämtas från den skattskyldige,
en fullständig kontroll enligt ovan angivna riktlinjer äga rum.

En nyanserad bedömning av siffermaterialet i enlighet med ovan antydda
synpunkter synes mig nödvändig för att tillbörliga rättsskyddskrav vid
handläggningen av förevarande slags ärenden skola vara uppfyllda. Det
kan nämligen icke vara tillfredsställande att, såsom nu synes vara praxis,
taxeringsmyndigheten gentemot den skattskyldige åberopar mer eller
mindre okontrollerade uppgifter, vilka därefter — för såvitt icke den skattskyldige
ingår i svaromål på sätt som av myndigheten uppfattas som ett
direkt bestridande av uppgifternas riktighet — utan ytterligare granskning
läggas till grund för vidare åtgärder. Det är härvid att märka, att det
icke är alla skattskyldiga som äga den initiativkraft eller eljest befinna sig
i den situation att de, ställda inför till synes auktoritativt siffermaterial,
anse sig böra bestrida materialets tillförlitlighet. Händelseutvecklingen i
det förut refererade målet visar med utomordentlig tydlighet de risker för
misstag, som äro förbundna med en sådan ordning. Det synes därför i hög
grad påkallat, att frågan om taxeringsmyndigheternas befattning med och
utnyttjande av sifferuppgifter, vilka i och för taxeringskontroll erhållas
vid sammanräkning hos myndigheten själv eller — efter särskild överenskommelse
— på annat håll, upptages till närmare övervägande ur de synpunkter,
som härovan anförts, samt att erforderliga föreskrifter eller anvisningar
i ämnet utfärdas.

Det nu berörda spörsmålet har emellertid vidare aspekter. Till taxeringsmyndigheterna
inkomma i enlighet med taxeringsförordningens föreskrifter
en mångfald uppgifter från olika håll rörande utbetalda löner, arvoden, ersättningar
m. m. Sådana för taxeringskontrollen avsedda uppgifter tillerkännes
av taxeringsmyndigheten, enligt vad i ärendet upplysts, i princip
vitsord och tagas alltså för goda, såvida ej deras tillförlitlighet genom den
skattskyldiges bestridande eller eljest av särskild anledning kan ifrågasättas.
I dessa fall föreligger visserligen ett formellt stöd för antagandet
att uppgifterna äro korrekta, eftersom de uppgiftsskyldiga äro underkastade
visst straffansvar enligt vad i 120 § taxeringsförordningen sägs. Icke
desto mindre torde kunna ifrågasättas, huruvida sådana uppgifter alltid
framräknas på sätt som fyller skäliga anspråk på tillförlitlighet. I flertalet
fall, t. ex. i fråga om sedvanliga löneuppgifter, är väl det till grund för uppgifterna
liggande siffermaterialet av den enkla och okomplicerade beskaffenhet,
att det saknas anledning befara att fel begåtts. Men det torde även
finnas fall, där materialet är av ganska omfattande och invecklad beskaffenhet
och där själva sammanräkningsarbetet utföres av personal, som
måhända icke är för uppgiften väl kvalificerad. Från taxeringshåll har för
mig också uppgivits, att det ofta inträffade i taxerings arbetet att inkomna
kontrolluppgifter, efter invändningar och påpekanden från skattskyldiga,

421

måste korrigeras. De av mig i det föregående antydda synpunkterna på
taxeringsmyndigheternas behandling av vissa för taxeringskontroll avsedda
uppgifter synas mig därför kunna äga tillämpning jämväl på kontrolluppgifter,
varom nu är fråga. Det synes mig vara av vikt, att även detta
spörsmål blir föremål för närmare övervägande i förut angivet syfte.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda
spörsmål och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må
finna framställningen föranleda.

Kungl. Maj:t har i beslut den 24 oktober 1958 icke funnit, att tillräckliga
skäl förelåge för förslaget om ersättning åt Sigrid Nygren, och därför lämnat
min skrivelse i denna del utan åtgärd. Vad angår skrivelsen i övrigt har
Kungl. Maj:t förordnat, att densamma skulle överlämnas till riksskattenämnden
för den på nämnden ankommande åtgärd med avseende på
taxeringskontrollen, vartill nämnden kunde finna densamma föranleda.

4. Framställning angående statliga myndigheters befogenhet att
med sina tjänstemän sluta avtal med avseende å rätten till
eventuella framtida uppfinningar av tjänstemännen

Den 20 september 1958 avlät tjänstförrätt ande justitieombudsmannen
Lundvik till Konungen följande framställning:

Lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar, nedan
benämnd 1949 års lag, avser här i riket patenterbara uppfinningar av arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst. Enligt lagens 2 § har arbetstagare
samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare, om ej annat följer
av vad i lagen sägs. Vad sålunda och i övrigt i lagen stadgas skall lända till
efterrättelse, såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller må anses
framgå av anställningsförhållandet eller av eljest föreliggande omständigheter.
Vissa bestämmelser i lagen äro dock tvingande, däribland stadgandena
att arbetstagaren skall ha rätt till skälig ersättning för vad han må
avstå av rätten till en av honom gjord uppfinning samt att överenskommelse
om inskränkning i arbetstagarens rätt att förfoga över uppfinning,
som göres mer än ett år efter det anställningen upphört, skall vara utan
verkan.

I 3 § regleras frågan om och i vad mån arbetsgivare skall äga rätt till
uppfinning som hans arbetstagare gör under anställningstiden. I paragrafen
behandlas endast uppfinningar vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde; lagen ger ej arbetsgivaren någon rätt till uppfinningar
som falla utanför nämnda område. Förstnämnda uppfinningar indelas
i tre kategorier; gränsdragningen har gjorts beroende av om sam -

422

bandet mellan uppfinningen och anställningen är mer eller mindre starkt.
I paragrafens första stycke stadgas att, om forsknings- eller uppfinnarverksamhet
utgör arbetstagares huvudsakliga arbetsuppgift och en uppfinning
tillkommit väsentligen såsom resultat av denna verksamhet, eller om en
uppfinning eljest innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare
angiven uppgift, arbetsgivaren äger helt eller delvis inträda såsom arbetstagarens
rättsinnehavare med avseende å uppfinningen. — I andra stycket
behandlas uppfinning, som tillkommit i annat samband med anställningen
än i första stycket sägs. Arbetsgivaren äger i dylikt fall förvärva rätt att
utan hinder från arbetstagaren utöva uppfinningen i sin verksamhet; önskar
arbetsgivaren förvärva en mera omfattande rätt, har han företräde framför
annan att överenskomma med arbetstagaren därom. — Enligt tredje stycket
äger arbetsgivaren beträffande uppfinning, som tillkommit utan samband
med anställningen, företräde framför annan att genom överenskommelse
med arbetstagaren förvärva önskad rätt till uppfinningen.

I 4 § stadgas skyldighet för arbetstagare att utan dröjsmål underrätta
arbetsgivaren om gjord uppfinning, vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde.

Vill arbetsgivare förvärva rätt till en uppfinning i enlighet med vad
ovan sagts, skall det enligt 5 § ske genom meddelande till arbetstagaren
senast inom fyra månader från det arbetsgivaren mottog underrättelse om
uppfinningen. Förut omförmäld företrädesrätt gäller likaledes endast under
angiven tid.

I 6 § upptages stadgandet att arbetstagaren skall vara berättigad till
skälig ersättning, därest arbetsgivaren helt eller delvis inträder som arbetstagarens
rättsinnehavare med avseende å en av denne gjord uppfinning.

Enligt 10 § äger, i fråga som avser lagens tillämpning, arbetsgivaren eller
arbetstagaren och, därest tvisten härom hänskjutes till domstol, jämväl
denna inhämta utlåtande från en särskild nämnd.

Sedan en arbetsgrupp bestående av anställda hos telestyrelsen och Telefonaktiebolaget
L. M. Ericsson, nedan kallat bolaget, tillsatts för utarbetande
och utvecklande av nya telefonapparattyper, träffades mellan telestyrelsen
och bolaget den 15 februari 1955 ett avtal, varigenom vardera
parten — med avseende å uppfinning, som gjordes av ledamot av nämnda
arbetsgrupp och som ägde samband med gruppens arbete eller hade betydelse
för detta — bland annat förband sig att låta motparten inom dess
verksamhetsområde kostnadsfritt utnyttja uppfinning, som gjorts av person
som var anställd hos vederbörande part; telestyrelsens åtagande gällde
sådan uppfinning, vartill styrelsen övertagit rätten. Avtalet innehöll vidare
en klausul enligt vilken telestyrelsen och bolaget medgåvo sina anställda
rätt att ingå en viss förbindelse gentemot styrelsen och bolaget, varom mera
här nedan.

423

Sju hos telestyrelsen löneplansanställda tjänstemän underskrevo därefter
en samma den 15 februari dagtecknad, såsom Förbindelse rubricerad
handling, nedan kallad A, enligt vilken de åtogo sig att sa länge de deltogo
i arbetsgruppens verksamhet och sex månader därefter, dock sammanlagt
högst tre år från förbindelsens datum räknat, iakttaga och ställa sig till
efterrättelse bland annat följande: Skulle någon ledamot av arbetsgruppen
anse sig ha gjort en uppfinning som under gruppens arbete helt eller till
huvudsaklig del tillkommit för användning vid nva telefonapparattyper
eller deras tillverkning, var han skyldig att utan dröjsmål lämna underrättelse
om uppfinningen, förutom till sin arbetsgivare, även till arbetsgruppens
ordförande. Gruppen skulle därefter inom sig överlägga dels om
uppfinningen var av den art, som nyss sagts, och dels om vilken eller vilka
av ledamöterna och eventuellt andra vid uppfinningens tillkomst medverkande
personer skulle anmälas till patent- och registreringsverket såsom
uppfinnare. Den som sålunda fastställts som uppfinnare var skyldig att,
om han var anställd hos telestyrelsen, hembjuda rätt att utnyttja uppfinningen
till styrelsen. Den rätt som ej övertogs av styrelsen skulle med
företräde hembjudas till bolaget. Anstånd medgavs telestyrelsen och bolaget
i vardera fyra månader eller sammanlagt atta manader från den dag de
erhållit underrättelse om uppfinningen med att lämna meddelande till uppfinnaren
om de önskade helt eller delvis övertaga rätten att utnyttja uppfinningen.
I den mån annat icke följde av vad nu sagts skulle pa uppfinning
som avsågs i förbindelsen och som gjordes av ledamot av arbetsgruppen,
som var anställd hos telestyrelsen, bestämmelserna i 1949 års lag äga tilllämpning.
— Den avslutande klausulen i förbindelsen hade följande lydelse:
”Med föreliggande avtal, varav parterna erhållit var sitt exemplar, förklara
vi oss nöjda.”

Den 19 januari 1956 träffades mellan telestyrelsen och bolaget ett avtal
av huvudsakligen följande innehåll. I ingressen anfördes som bakgrund till
avtalet, att parterna funnit nödvändigt bland annat att effektivisera forsknings-
och utvecklingsarbetet inom den elektroniska kopplingsteknikens
område samt att, då parternas intressen i fråga om arbetets målsättning i
mycket stor utsträckning sammanföllo, stora fördelar bedömdes vara att
vinna genom att parternas verksamhet på området samordnades och bedrevs
i samarbete. I avtalet förbundo sig parterna att samarbeta och samordna
den verksamhet som parterna bedrevo med sina för ändamålet
organiserade avdelningar och som avsåg forsknings- och utvecklingsarbete
inom ett i avtalet närmare angivet område av den elektroniska kopplingstekniken.
Planering och ledning av den gemensamma verksamheten skulle
omhänderhavas av en nämnd. Enligt § 5 i avtalet var den huvudsakliga
arbetsuppgiften för den i det gemensamma arbetet deltagande personalen
att betrakta som en inom arbetsområdets ram målsätt forsknings- eller
uppfinnarverksamhet i den mening som anges i 3 S första stycket 1949 års

424

lag. På grund härav skulle frågorna om uppfinnarrätt till sådana uppfinningar
som under avtalets giltighetstid gjordes av denna personal och föll
inom det i avtalet angivna området regleras i enlighet med föreskrifterna
i nämnda lag samt för personal, anställd vid bolaget, dessutom i överensstämmelse
med bolagets allmänna anställningsvillkor. För att underlätta en
sådan reglering skulle envar av de deltagande personerna underteckna och
till sin arbetsgivare inlämna en förbindelse enligt ett vid avtalet fogat
formulär. Förbindelsens föreskrifter godkändes av parterna i och med det
föreliggande avtalet. I den utsträckning, som överensstämde med parternas
intressen, skulle telestyrelsen — enligt § 6 i avtalet — med iakttagande av
reglerna i 1949 års lag inträda som uppfinnarens rättsinnehavare med avseende
å varje inom avtalets ram fallande uppfinning som gjordes av
person, anställd hos styrelsen. I fråga om sådan uppfinning ålåg det bolaget
att i god tid före den i 5 § sagda lag angivna fyramånadersperiodens utgång
lämna telestyrelsen meddelande om bolaget önskade förvärva all rätt med
avseende å uppfinningen i annat land än Sverige och i så fall för vilka
länder. Det ålåg därefter telestyrelsen att meddela uppfinnaren, att styrelsen
i förhållande till denne inträdde som hans rättsinnehavare med avseende
å uppfinningen förutom för Sverige jämväl för utlandet i den av bolaget
önskade omfattningen, ävensom att i sin tur på bolaget överlåta den
för utlandet övertagna rätten. Avtalet innehöll vidare bestämmelser om
fördelningen mellan parterna av patentkostnader, om ömsesidig nyttjanderätt
till sådan uppfinning som gjorts av anställda hos respektive part och
som föll inom ramen för avtalet samt om fördelningen av skyldigheten att
betala uppfinnarersättningen. I sistnämnda hänseende stadgades bland
annat att ersättning över 2 000 kronor fick bestämmas endast i samförstånd
mellan parterna; dock ägde part godkänna ersättning som kunde ha rekommenderats
av den i 1949 års lag omförmälda nämnden.

Det vid avtalet fogade formuläret till förbindelse var av — såvitt nu är i
fråga — följande innehåll. Förbindelsen var enligt sin lydelse avsedd att
undertecknas av arbetstagare som var anställd hos telestyrelsen eller bolaget
för utveckling av elektroniska telekommunikationssystem enligt ovan
refererade avtal. Vederbörande arbetstagare godkände — enligt texten till
förbindelsen — det i fortsättningen av förbindelsen angivna förfaringssättet
att tillämpas beträffande sådana uppfinningar, som tillkommo och helt eller
till huvudsaklig del folio inom det tekniska område som förenämnda avtal
omfattade, och förband sig att så länge han deltog i den gemensamma
verksamheten och sex månader därefter i vad på honom ankom iakttaga
och rätta sig efter de i förbindelsen angivna, av styrelsen och bolaget fastställda
föreskrifterna. Enligt § 1 i förbindelsen var envar, som ansåg sig ha
gjort en uppfinning, skyldig att utan dröjsmål lämna underrättelse om uppfinningen,
förutom till sin arbetsgivare, till ombudsmannen för den elektroniksektion
han tillhörde, varefter utredning om uppfinningens art och om

425

rätt uppfinnare skulle företagas. Ombudsmannen för den andra elektroniksektionen
skulle därefter underrättas, varpå ny bedömning av uppfinningen
i angivna hänseenden skulle ske. I § 2 stadgades att, därest uppfinnaren var
anställd hos telestyrelsen, denna skulle inom fyra månader från det den
mottog underrättelse om uppfinningen meddela uppfinnaren om och i
vilken omfattning styrelsen inträdde som uppfinnarens rättsinnehavare
med avseende å uppfinningen. I den mån telestyrelsen — enligt avtalet den
19 januari 1956 — inträdde som ensam rättsinnehavare till uppfinningen
för andra länder än Sverige, sknlle eventuella patentansökningar i dessa
länder utarbetas och handläggas genom bolagets försorg samt ingivas i
bolagets namn. Uppfinnaren var därvid skyldig att där så krävdes underteckna
för ändamålet erforderliga handlingar. Avsåg styrelsen att förvärva
hela rätten till uppfinningen för Sverige, skulle uppfinnaren för den händelse
han ingivit svensk patentansökan i eget namn omedelbart överlåta ansökningen
å styrelsen. — Förbindelsen avslutades med en klausul enligt vilken
undertecknaren var medveten om att, utöver vad i förbindelsen föreskrivits,
1949 års lag gällde beträffande uppfinning, som avsågs i förbindelsen,
exempelvis beträffande uppfinnarersättningen.

Förbindelsen, nedan kallad B, undertecknades, såvitt nu är i fråga, av ett
antal hos telestyrelsen löneplansanställda tjänstemän.

För ytterligare effektivisering av utvecklingsarbetet inom den elektroniska
kopplingstekniken och för att förvärva rätt att utnyttja de rön och
uppfinningar på området, vilka gjordes inom den amerikanska Bell-koncernen,
upptog telestyrelsen förhandlingar om avtal härom med koncernens
företag och organ för patentlicensfrågor Western Electric Company. Som
förutsättning för det önskade avtalet angav nämnda företag emellertid utväxling
parterna emellan av enkel licensrätt för samtliga inom de avtalande
företagen tillkomna uppfinningar på det tekniska område avtalet avsåg.
Detta innebar enligt telestyrelsens uppfattning, att styrelsen måste kunna
ge licens även för uppfinningar som gjordes av andra tjänstemän än de i
forsknings- och utvecklingsarbetet direkt deltagande. Styrelsen ansåg det
vidare ligga i televerkets intresse att styrelsen kunde ingå dylika licensutväxlingsavtal
jämväl med andra företag, exempelvis bolaget. Styrelsen
vände sig därför i maj 1956 till omkring 600 tjänstemän, tekniker och
ingenjörer, inom vissa byråer hos styrelsen med en hemställan att dessa
medverkade genom att medge styrelsen rätt att beträffande uppfinning
som inom ifrågavarande område framdeles gjordes av dem, övertaga icke
blott sedvanlig enkel licens för televerkets egen del utan även den för
licensgivningen erforderliga rättsdelen. Tjänstemännen i fråga ombådos att
för nämnda ändamål underteckna och till styrelsen överlämna en förbindelse,
nedan kallad C, av bland annat följande innehåll. E § 1 angavs att
förbindelsen avsåg undertecknarens uppfinnarrätt till uppfinningar till vilka
han var uppfinnare eller meduppfinnare och vilka helt eller till huvudsaklig

426

del folio inom det såsom elektronisk kopplingsteknik betecknade område,
vilket närmare specificerats i avtalet den 19 januari 1956. Av sådana uppfinningar
omfattade förbindelsen endast dem som tillkommo dagen för
undertecknandet eller därefter så länge licensutväxlingsavtal bestod mellan
styrelsen, å ena, samt Western Electric Company och/eller bolaget, å andra
sidan. I § 2 stadgades att undertecknaren förband sig att för uppfinning,
som omfattades av förbindelsen, under en tid av fyra månader från uppfinningens
tillkomst låta styrelsen förvärva rätt att utan hinder från undertecknarens
sida icke blott utöva uppfinningen i sin verksamhet utan även
själv eller genom ombud överlåta motsvarande rätt åt endera av eller båda
i § 1 nämnda företag i licensutväxlingsavtal som existerade vid uppfinningens
tillkomst eller inom fyra månader därefter. Undertecknaren förband
sig att när så erfordrades bekräfta styrelsens sålunda uppkomna rätt till
uppfinningen. I § 3 medgavs styrelsen rätt att för uppfinning, som omfattades
av förbindelsen, inom den i § 2 nämnda tid av fyra månader föra förhandlingar
om upplåtelse av licens till uppfinningen åt endera av eller båda
i § 1 nämnda företag i licensutväxlingsavtal med styrelsen och därvid för
parten yppa uppfinningen. Styrelsen skulle emellertid såvitt möjligt tillse
att undertecknarens uppfinnarrätt därigenom ej led intrång. Förbindelsen
avslutades med en klausul av innehåll att undertecknaren var medveten om
att beträffande uppfinning som omfattades av förbindelsen gällde i övrigt
1949 års lag, så exempelvis i fråga om uppfinnarersättningen.

I den till vederbörande personal riktade hemställan om medverkan framhöll
telestyrelsen bland annat att styrelsen avsåg att för uppfinning, som
omfattades av förbindelsen, söka och bekosta patent åtminstone i Sverige.
Huruvida och i vilken omfattning patent på sådan uppfinning skulle sökas
och bekostas åt uppfinnaren även för andra länder angavs komma att göras
beroende av bedömning från fall till fall. Uppfinnarersättning skulle emellertid
utgå för andra länder oberoende av om patent sökts i dessa. — Samtidigt
med formuläret till förbindelse tillställdes vederbörande tjänstemän
även en informationsskrivelse, vari framhölls bland annat att utfärdandet
av förbindelsen för vederbörande medförde åtskilliga fördelar, däribland
icke minst den, att uppfinningen utan kostnad för uppfinnaren blev patentsökt
både i Sverige och i andra länder i den utsträckning så bedömdes
motiverad av uppfinningens uppskattade värde och likaså blev exploaterad
i den utsträckning detta var möjligt inom rättsövertagandets ram.

Förbindelse av nu angivet innehåll undertecknades av omkring 360 hos
telestyrelsen löneplansanställda arbetstagare.

Under åberopande av bland annat förenämnda tre såsom förbindelser
rubricerade handlingar (A, B och C) hemställde Statsverkens ingenjörsförbund,
som är en sammanslutning av ingenjörer i statlig tjänst, i en den
16 februari 1957 hit inkommen skrift om JO:s uttalande i följande två

427

principfrågor, nämligen huruvida statlig myndighet ägde rätt att binda
sina anställda genom avtal inom detta område, samt, om denna fråga
besvarades jakande, i vilket läge den anställde kom om han vägrade ingå
dylikt avtal.

Med anledning av förbundets skrift avgåvos yttranden av telestyrelsen,
Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation.
Viss ytterligare utredning ägde rum, varjämte förbundet inkom
med påminnelser.

Telestyrelsen anförde i sitt yttrande bland annat följande, vilket uppenbarligen
har syfte på den ovan såsom C betecknade handlingen: Styrelsen
hade icke betraktat ifrågavarande förbindelse som ett avtal; ordet avtal
fanns ingenstädes upptaget i den till de anställda översända skrivelsen
med hemställan att underteckna förbindelsen och åtgärden att underteckna
och inlämna handlingen var helt frivillig för den anställde. Likaväl som
staten såsom arbetsgivare ägde träffa avtal angående rätten till blivande
uppfinningar med sådan tjänsteman, vars uppfinningar folio under 3 §
andra stycket i 1949 års lag — styrelsen åberopade härutinnan vad som
utvecklats av numera justitierådet Sigurd Dennemark i arbetet Om rätten
till arbetstagares uppfinningar — borde styrelsen äga rätt att mottaga och
använda sig av en frivilligt avgiven förbindelse av hithörande slag från
sådan tjänsteman. Eftersom styrelsen utgått från att förbindelsens undertecknande
och avlämnande var en helt frivillig åtgärd från den anställdes
sida, hade styrelsen givetvis förutsatt att ingen förändring i anställningsvillkoren
kunde uppkomma för en tjänsteman allenast av den anledningen
att han ej undertecknade och inlämnade förbindelsen.

Tjänstemännens centralorganisation framhöll i sitt yttrande bland annat,
att det syntes otvivelaktigt att en avtalsmässig reglering avsetts, att — i
enlighet med departementschefens uttalande i propositionen nr 101/1949
med förslag till lag om rätt till arbetstagares uppfinningar — enligt gällande
rättsuppfattning statligt verk icke torde äga träffa avtal om tjänstevillkor
i en fråga av förevarande karaktär samt att ett statligt verk ej ägde att vid
bedömandet av den anställde fästa något som helst avseende vid en eventuell
vägran att underteckna en dylik förbindelse. Enligt organisationens
uppfattning innebar 1949 års lag en uttömmande reglering av ifrågavarande
ämnesområde för statligt anställda. Om lagstiftningen kunde anses utformad
på ett otillfredsställande sätt eller om man för statliga tjänstemän
önskade möjlighet att ingå särskilda överenskommelser, syntes dessa frågor
om ändring i den gällande lagstiftningen böra bli föremål för särskild
utredning, varvid givetvis de anställdas organisationer borde vara representerade.

Sveriges akademikers centralorganisation åberopade ett uttalande av
Sveriges civilingenjörsförbund vari bland annat följande anfördes: Materiellt
sett var här uppenbarligen fråga om avtal. Mot bakgrunden av avsik -

428

ten att den ståtlige ämbetsmannen alltid skulle handla på de villkor, som
gällande lagar och författningar bestämde för hans verksamhetsfält och för
hans tjänst, fick det anses föreligga starkt begränsade möjligheter för enskilda
myndigheter att sluta individuella avtal om anställningsvillkor.
Även med nu gällande tjänstetillsättnings- och befordringsgrunder kunde
individuellt utformade avtal om anställningsförhållandena för statstjänstemän
i vissa fall anses oförenliga. Det torde över huvud taget icke vara
förenligt med nuvarande anställningsgrunder för statstjänstemän (bortsett
från kontraktsanställda och i statliga bolag anställda) att enskild myndighet
genom särskilt avtal reglerade anställningsförhållandena för sina anställda.
Statsverkens ingenjörsförbunds hemställan till JO underströk
ytterligare vikten av att tvenne inom den statliga arbetsmarknadssektorn
aktuella problem bringades till en lösning, nämligen dels behovet inom
vissa delar av statsverksamheten av friare anställningsformer, där fördelar
för såväl den statliga arbetsgivaren som den anställde ömsesidigt kunde
vägas in genom individuella avtal parterna emellan, dels ock statstjänstemännens
förhandlingsrätt. Sambandet mellan dessa båda problem och
en rationell drift av bland annat de affärsdrivande verken var uppenbar.
Vad speciellt gällde avtalsmässiga inskränkningar i rätten till arbetstagares
uppfinningar låg det i deras natur att de ofta medförde sämre
ekonomisk gottgörelse för uppfinnaren och följaktligen bidrog till ett bland
annat ur samhällelig synpunkt icke önskvärt minskat intresse hos individen
för uppfinnar- och forskningsverksamhet. Det torde därför icke ligga i statsmakternas
intresse att befrämja sådana avtal. Den för den enskilda industrin
föreliggande möjligheten att lönemässigt kompensera sina uppfinnare
för inskränkning i uppfinnarrätten saknade ju en statlig arbetsgivare i det
närmaste helt. Ur ett vidare och mer långsiktigt perspektiv sett torde sakliga
skäl saknas för avtal av den speciella typ som förelåg i det aktuella
fallet.

Till bedömande föreligga tre såsom förbindelser betecknade skriftliga
handlingar, ovan kallade A, B och C, vilka undertecknats av enskilda, hos
telestyrelsen anställda arbetstagare. De som undertecknat någon av handlingarna
A och B ha medverkat i en särskild arbetsgrupp eller sektion med
uppgift att utarbeta och utveckla nya telefonapparattyper respektive att
arbeta med vad i sammanhanget benämnts forsknings- och utvecklingsuppgifter
inom den elektroniska kopplingstekniken. Handlingen C däremot
har undertecknats av tjänstemän — främst ingenjörer och tekniker — som
ej särskilt avdelats för dylikt arbete. Samtliga ifrågavarande arbetstagares
anställningsförhållanden ha reglerats av bland annat statens allmänna avlöningsreglemente
och de få alla anses underkastade fullständigt ämbetsansvar.

429

Gemensamt för handlingarna gäller att undertecknaren förbundit sig
att låta telestyrelsen i den omfattning styrelsen ägde bestämma förvärva
viss rätt till uppfinning, som han kunde komma att göra inom visst närmare
specificerat område. Oavsett handlingarnas rubricering måste de, med hänsyn
bland annat till omständigheterna kring deras tillkomst, anses innefatta
en överenskommelse mellan styrelsen och vederbörande arbetstagare rörande
fördelningen av rätten till dylika uppfinningar. Detta framgår särskilt
tydligt beträffande handlingen C; i en informationsskrivelse, som tillställdes
arbetstagarna före undertecknandet av handlingen, framhölls från styrelsens
sida att undertecknandet skulle medföra åtskilliga fördelar jämväl för
arbetstagaren. En rättshandling innebärande ömsesidigt utväxlande av
prestationer, ett avtal, måste i samtliga fall anses föreligga.

Huruvida statlig myndighet äger sluta avtal av förevarande slag med
sina anställda är en fråga, som icke kan lösas fristående utan måste ses mot
bakgrund av det vidare problemet, huruvida statstjänstemännens förhållanden
över huvud taget kunna regleras avtalsvägen. Detta sistnämnda
spörsmål skall därför först något beröras. Det må härvid förutskickas, att
något uttryckligt lagbud, som reglerar frågan, icke föreligger.

I vad gäller kollektivavtal har i praxis (se RÅ 1942 ref. 25; jfr också AD
1939 nr 7) antagits, att för tjänstemän med ämbetsansvar anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkoren icke kunna regleras genom kollektivavtal.
De angivna rättsfallen avse visserligen kommunala tjänstemän, men det
torde icke råda något tvivel om att samma grundsats är att tillämpa även
för statstjänstemännens del. Något hinder mot användningen av kollektivavtal
föreligger däremot icke såvitt gäller sådana statsanställda som ej äro
underkastade ämbetsansvar.

Uppfattningen att kollektivavtal icke kan ifrågakomma för tjänstemän
med ämbetsansvar grundas delvis på slutsatser hämtade från lagstiftningen
om förhandlingsrätt. Enligt lagen den 11 september 1936 om förenings- och
förhandlingsrätt äger förening av arbetstagare rätt att påkalla förhandling
rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet i
övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Lagen äger emellertid icke tillliimpning
på sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som
äro underkastade ämbetsansvar. För dessa gälla i stället särskilda bestämmelser
nämligen kungörelsen den 4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän och lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän. I båda dessa författningar framhålles uttryckligen,
att förhandlingsrätten — som avser tjänstemännens allmänna anställnings-,
arbets- och avlöningsvillkor — icke medför någon inskränkning i vederbörande
myndighets beslutanderätt. Någon motsvarande bestämmelse finnes
icke i 1936 års lag, som tvärtom får anses vila på den förutsättningen
att förhandlingarna kunna leda fram till ett kollektivavtal. Med denna

430

skillnad i författningarnas innehåll synes det onekligen följdriktigt, att
kollektivavtal icke ifrågakommer för arbetstagare med ämbetsansvar.

En synpunkt, som ofta framförts och som torde utgöra förklaringen till
nyssnämnda skillnad i förhandlingsrättslagstiftningen, är att ingåendet av
kollektivavtal i vad gäller tjänstemän med ämbetsansvar skulle strida mot
allmänna offentligrättsliga principer i det att administrationens rörelsefrihet
ej får kringskäras genom att myndigheterna binda sig genom avtal. Sålunda
har arbetsdomstolen i sin ovannämnda dom nr 7/1939 anfört, att den statliga
eller kommunala myndighet, som författningsenligt har att under eget
ämbetsansvar besluta i frågor om tjänstemäns antagande, entledigande och
skyldigheter i tjänsten, därvid är skyldig att taga hänsyn allenast till vad
tjänstens bästa fordrar och icke äger binda sin handlingsfrihet genom att
ingå kollektivavtal.

Ett ytterligare skäl, som understundom framförts för ståndpunkten att
kollektivavtal här icke äro tillåtna, är slutligen att de tjänstemän, som äro
underkastade ämbetsansvar, sakna strejkrätt. Man har därvid menat, att
kollektivavtal förutsätter att arbetstagaren kan strejka.

Grundsatsen om kollektivavtals otillåtlighet i förevarande fall har icke
gått fri från kritik. Den har också genom utvecklingens gång kommit att
alltmer urholkas. Under senare år har det nämligen blivit allt vanligare att
rörande tjänstemännens löner och andra tjänsten berörande förhållanden
uppgörelser träffas, vilka i sak starkt påminna om kollektivavtal. I anslutning
till denna utveckling har också 1948 års förhandlingsrättskommitté
i sitt år 1951 framlagda betänkande (SOU 1951: 54) — vilket dock icke
föranlett lagstiftning — föreslagit att stats- och kommunaltjänstemän
skulle få rätt att sluta verkliga kollektivavtal, dock med vissa undantag.

Trots vad nu anförts, torde man än så länge ha att räkna med att
gällande rätt icke tillåter formliga kollektivavtal rörande anställnings- och
arbetsförhållandena för tjänstemän med ämbetsansvar.

Fråga är då om dessa förhållanden i stället kunna regleras genom individuella
avtal. Detta spörsmål har hittills icke satts på sin spets på samma
sätt som frågan om kollektivavtalets tillåtlighet och är också betydligt
mera vanskligt att lösa.

De skäl, som anförts mot tillåtligheten av kollektivavtal, göra sig här
icke alla gällande. Avsaknaden av strejkrätt bör sålunda rimligen icke
kunna medföra att ej individuellt arbetsavtal får ingås. Ej heller kunna
några bestämda slutsatser dragas från ordalagen i förhandlingsrättslagstiftningen.
Argumentet att myndigheten bör bevara sin handlingsfrihet
träffar dock in även här. En närmare granskning av argumentet synes
emellertid giva vid handen, att dess bärkraft icke är oomtvistlig. Till en
början kan man fråga sig, varför grundsatsen att myndigheten skall bevara
sin handlingsfrihet icke fått slå igenom även när det gäller arbetstagare
utan ämbetsansvar. För dem är ju i varje fall kollektivavtal tillåtna. Visser -

431

ligen är varje enskild sådan arbetstagares uppgift måhända av mindre vikt,
men deras sammanlagda insats är utan tvivel av stor betydelse. Vidare får
man icke bortse från det rent faktiska förhållandet, att särskilt inom den
kommunala sektorn men även vid statens verk förekommer att tjänstemän,
och även sådana som otvivelaktigt äro underkastade ämbetsansvar, anställas
genom kontrakt. Slutligen må påpekas, att även vid den rent löneplansmässiga
anställningen en viss bundenhet torde föreligga för arbetsgivaren.
För att enbart hålla sig till statens tjänstemän var denna bundenhet i äldre
tid mycket stor, i det att staten icke utan vederbörandes medgivande kunde
minska hans förmåner eller, annat än i begränsad utsträckning, ålägga
honom ökade skyldigheter. Utvecklingen har dock alltmera gått i den riktningen
att den enskilde tjänstemannen icke kan motsätta sig förändringar i
göromålens omfattning och art. I vad angår de tjänstemännen tillkommande
förmånerna genomfördes år 1957 den förändringen gentemot vad
tidigare gällt, att tjänsteman, å vilken statens löneförordning erhåller tilllämpning,
skall vara underkastad generell ändringsskyldighet i fråga om
bestämmelser rörande avlönings- och pensionsförmåner (se 5. övergångsbestämmelserna
till statens löneförordning den 31 maj 1957). Under de förhandlingar
med statstjiinstemännens huvudorganisationer, som föregingo
antagandet av löneförordningen, förutsattes emellertid, att ändring icke
utan förhandlingsöverenskommelse skulle göras i bestämmelser, beträffande
vilka tjänsteman dittills icke varit underkastad ändringsskyldighet
(se prop. 1/1957 Bil. 2 punkt 4). Statens tidigare bundenhet mot de
enskilda tjänstemännen har i denna del alltså efterträtts av en bundenhet
gentemot tjänstemännens organisationer.

Vissa ytterligare skäl mot avtalsfriheten kunna dock åberopas, vilka
särskilt hänföra sig till individuella avtal. Enligt de principer, som få anses
uppbära den offentliga rätten, ha sålunda statens tjänstemän att under eget
ansvar självständigt handla så som lagar och författningar bjuda. Individuella
avtal rörande tjänsteplikten skulle kunna vara ägnade att undergräva
det oberoende, som tjänstemannen ansetts böra äga. Det är dock
tveksamt hur långt denna grundsats bär.

Man kan vidare göra gällande att, om det såsom villkor för anställning
i viss befattning uppställes, att vederbörande skall underteckna avtal av
visst innehåll, man härigenom skulle kunna åsidosätta gällande föreskrifter
om anställnings- och befordringsgrunder. Argumentet träffar dock icke avtal,
som frivilligt ingås av den som redan innehar befattningen. Bärkraften
av argumentet i övrigt synes bero av i vilken utsträckning den tillsättande
myndigheten själv äger bestämma tjänstevillkoren.

Ett ytterligare argument — som dock endast har avseende å löneplansanställda
arbetstagare och av dem närmast statstjänstemännen — mot tilllåtligheten
av individuella avtal rörande anställnings- och arbetsförhållandena
är, att en ordning med sådana avtal vid sidan av löneförfattningarna

432

skulle stå mindre väl samman med avlöningsväsendets system. Något direkt
förbud mot slutande av sådana avtal kan dock icke utläsas av författningarna
och bärkraften av argumentet kan även i övrigt sättas i fråga.

Som redan antytts svnes frågan om tillåtligheten av individuella avtal
rörande arbetsförhållandena icke ha blivit föremål för avgörande i domstolspraxis.
Inom doktrinen och rättslivet i övrigt synes emellertid den uppfattningen
i allmänhet vara förhärskande, att sådana avtal icke kunna ifrågakomma
för lönegradsplacerade statstjänstemän med ämbetsansvar. Riktigheten
av denna uppfattning kan dock icke anses oomtvistlig.

För att härefter övergå till spörsmålet om tillåtligheten av avtal rörande
statstjänstemäns uppfinningar vill jag till en början erinra om att det före
tillkomsten av 1949 års lag rådde viss oklarhet om rätten över huvud taget
till statstjänstemännens uppfinningar. Av de fåtaliga rättsfall som förekomma
från denna tid (se NJA 1940 not. B 854 och 855 samt 1946 s. 630)
kunna några säkra slutsatser icke dragas för frågan, huruvida rättsförhållandet
kunde bestämmas genom avtal. Rättsfallen motsäga dock icke ett
sådant antagande. I verkligheten förekommo också sådana avtal i viss utsträckning
(se SOU 1944: 27 s. 18 o. f.).

Av intresse är att taga del av lagens förhistoria. Frågan om en lagstiftning
rörande arbetstagares uppfinningar synes första gången ha upptagits
av patentlagstiftningskommittén i dess år 1919 avgivna betänkande med
förslag till lag om patent m. m. Kommittén föreslog vissa regler i ämnet,
vilka skulle gälla för anställda i allmän eller enskild tjänst och, med visst
undantag, kunna åsidosättas genom avtal. I betänkandet antyddes icke att
något hinder skulle möta mot att sluta sådant avtal med statstjänsteman.
Dock må erinras om att kommittén — efter att ha framhållit att de föreslagna
bestämmelserna måhända icke skulle vara till fyllest inom vissa
grenar av statsförvaltningen — anförde: ”staten må då giva särskilda föreskrifter
motsvarande dem, som kunna vara intagna i enskilda arbetsgivares
kontrakt, på sätt skett i instruktionen för telegrafstyrelsen, vari stadgas,
att i konstitutorial för hos styrelsen anställd professor skall intagas föreskrift
om skyldighet för honom att låta telegrafverket utan hinder av patent
tillgodogöra sig alla av honom gjorda uppfinningar inom telefon- och telegraf
tekniken.” (s. 250 i bet.) Betänkandet föranledde icke lagstiftning. —
Frågan upptogs därefter i vissa delar i ett av numera hovrättspresidenten
Knut Elliot år 1944 avlämnat betänkande (SOU 1944:27). Däri framlades
förslag till lag om rätten till uppfinningar in. m. vid vissa statliga verk och
inrättningar. Den föreslagna lagen skulle, under förutsättning av Kungl.
Maj:ts förordnande, äga tillämpning å statligt verk och annan statlig inrättning,
där tekniskt eller tekniskt-vetenskapligt arbete bedrevs. Något
stadgande om att lagens regler skulle kunna åsidosättas genom avtal förekom
icke. Likväl framgår av motiveringen, att utredningsmannen förutsatte
att avtal skulle kunna förekomma och modifiera eller komplettera

433

lagens bestämmelser (se s. 47, 55 och 60). Ej heller detta förslag föranledde
lagstiftning.

År 1945 togs frågan om rätten till arbetstagares uppfinningar åter upp och
anförtroddes åt en särskild kommitté. Denna framlade påföljande år det
betänkande (SOU 1946:21) som ligger till grund för 1949 års lag. Kommittéförslaget
avsåg uppfinningar av arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst. De föreslagna lagreglerna skulle med blott vissa undantag kunna
frångås genom avtal. Kommittén påpekade härvid uttryckligen, att möjligheten
till avtalsmässig reglering stod öppen även för staten såsom arbetsgivare
(s. 48).

Under remissbehandlingen av förslaget synes vad kommittén på denna
punkt uttalat i allmänhet icke ha mött någon gensaga. Krigsmaterielverket
framhöll dock, att statlig myndighet icke torde kunna sluta avtal rörande
tjänstevillkor med annan än arvodesanställd personal (se prop. 101/1949
s. 32). Försvarets fabriksstyrelse ifrågasatte, om avtal kunde träffas med
tjänstemän, vilkas avlöning reglerades av gällande avlöningsreglementen
(prop. 101/1949 s. 34).

Sedan förslaget överarbetats i justitiedepartementet, anförde departementschefen
— efter att ha erinrat om att kommittén utgått från att staten
skulle kunna sluta avtal med sina anställda om rätten till deras eventuella
uppfinningar — vid remissen av förslaget till lagrådet följande (se prop.
101/1949 s. 54): ''Möjligheten härtill lärer emellertid, åtminstone såvitt
angår personal som är underkastad ämbetsansvar, vara begränsad. Enligt
gällande rättsuppfattning torde nämligen de statliga verken och inrättningarna
icke äga träffa avtal om tjänstevillkor med sådan personal. Givetvis
kunde det i och för sig tänkas, att bestämmelser i ämnet intoges i instruktionerna
för de statliga verk och inrättningar, vid vilka regler i ämnet
äro behövliga. För egen del vill jag emellertid ifrågasätta lämpligheten av
att reglera hithörande förhållanden genom instruktionsföreskrifter. För det
första skulle det sålunda medföra bristande överskådlighet och risk för inkonsekvenser,
om erforderliga regler på förevarande område fördelades på
ett stort antal författningar. Och vidare skulle det kunna tänkas uppstå
komplikationer, när det gällde att inordna dem som redan äro ämbetsmän
under de nya instruktionsbestämmelserna. Det för staten såsom arbetsgivare
uppenbara behovet av regler i ämnet synes i stället böra tillgodoses
genom lagstiftning.” Även i andra sammanhang underströk departementschefen,
att de statliga verkens och inrättningarnas möjlighet att avtalsmässigt
komplettera lagens stadganden var begränsad. Under lagfrågans
fortsatta behandling blev spörsmålet icke vidare berört.

Efter lagens antagande har veterligen icke frågan om tillåtligheten av
avtal i ämnet med statens arbetstagare varit föremål för domstols prövning.

Inom doktrinen har problemet behandlats av numera justitierådet Sigurd
Dennemark i dennes arbete Om rätten till arbetstagares uppfinningar. Efter

28 -Justitieombudsmannens ämb et »berättelse till 1959 urs riksdag.

434

att ha erinrat om att frågan utgör en del av det större problemet om och i
vad mån statliga myndigheter äga sluta avtal över huvud taget med sina
anställda, det må röra sig om kollektivavtal eller individuella avtal, anför
Dennemark (s. 24 o.f.): ”Härom torde helt allmänt kunna sägas att staten
enligt ännu så länge rådande rättsuppfattning icke äger träffa avtal med
sådana arbetstagare, som äro underkastade ämbetsansvar, angående dessas
anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. bland annat om deras skyldigheter i
tjänsten. Detta innebär, såvitt förevarande lag angår, att om en statlig
arbetstagare är underkastad ämbetsansvar och det i hans tjänsteåligganden
ingår att bedriva forsknings- eller uppfinnarverksamhet, staten icke äger
träffa avtal med honom angående rätten till de uppfinningar som han kan
komma att göra under sin anställning. Däremot är det givetvis ingenting
som hindrar, att ett statligt verk träffar ett dylikt avtal med en ämbetsmanuppfinnare,
i vars så att säga ordinarie tjänsteåligganden det icke ingår att
bedriva forsknings- eller uppfinnarverksamhet.”

Departementschefens ovan återgivna uttalanden tyda visserligen på att
han tänkt sig att stadgandena i den tillämnade lagen skulle bli tillräckliga
för att uttömmande reglera frågan om rätten till de statsanställdas uppfinningar.
Enbart härav kan man dock, vid lagens tystnad, icke draga den slutsatsen,
att avtal i ämnet ej skulle vara tillåtna, om statens intresse av en
särreglering på visst område får anses taga över önskemålet att äga tillgång
till enhetliga bestämmelser.

Utgångspunkten för såväl departementschefens som Dennemarks resonemang
är den gängse uppfattningen, att för statstjänstemän med ämbetsansvar
anställnings- och arbetsvillkoren icke kunna regleras genom avtal.
Då denna ståndpunkt knappast torde kunna vidhållas i vad angår kontraktsanställd
personal, lärer man få antaga att uttalandena endast ha avseende
å sådana statstjänstemän med ämbetsansvar, som äro lönegradsplacerade.
Framställningen kommer i det följande att begränsas till denna
kategori.

Om man accepterar utgångspunkten, att avtal icke kan slutas om nyssnämnda
tjänstemäns anställnings- och arbetsvillkor — vilken utgångspunkt
såsom framgår av det föregående icke kan anses oomtvistlig — synes konsekvensen
bjuda att man icke heller godtar avtal rörande rätten till sådan
tjänstemans eventuella framtida uppfinningar av den art, som avses i 3 §
första stycket i 1949 års lag. Det talas där om uppfinningar, vilka gjorts av
arbetstagare, vars huvudsakliga arbetsuppgift består i forsknings- eller
uppfinnarverksamhet, och vilka tillkommit väsentligen såsom resultat av
denna verksamhet. Lagrummet omfattar även uppfinning, vilken eljest
innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift.
Som en gemensam förutsättning gäller, såsom ovan framhållits, vidare, att
uppfinningens nyttjande skall falla inom arbetsgivarens verksamhetsom -

435

råde. I de fall, som här avses, har alltså den verksamhet som resulterat i
uppfinningen ingått i arbetstagarens tjänsteåligganden.

Mera vansklig är — därest man godtar den nyss angivna utgångspunkten
— frågan om avtal kan slutas rörande rätten till sådana framtida uppfinningar
som avses i 3 § andra stycket. Det rör sig här om uppfinningar,
vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som
tillkommit i annat samband med anställningen än som sägs i första stycket.

Till en början är att märka, att 3 § andra stycket torde omfatta även
uppfinningar, vilka tillkommit väsentligen såsom resultat av arbetstagarens
i tjänsten utövade forsknings- eller uppfinnarverksamhet, nämligen om
denna verksamhet icke utgör vederbörandes huvudsakliga arbetsuppgift
och uppfinningen ej heller innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd,
närmare angiven uppgift. Fråga är alltså i denna del om uppfinningar av
personer med varierande arbetsuppgifter och där tyngdpunkten icke ligger
på forsknings- eller uppfinnarverksamhet. Eftersom den verksamhet som
resulterat i uppfinningen ingått i arbetstagarens tjänsteåligganden, synes
det motiverat att behandla frågan om möjligheten att sluta avtal på samma
sätt som i fråga om uppfinningar som avses i 3 § första stycket.

I övrigt blir 3 § andra stycket att tillämpa dels på uppfinningar, vilka
visserligen gjorts av arbetstagare med forsknings- eller uppfinnarverksamhet
men som icke tillkommit väsentligen såsom resultat av denna verksamhet,
dels ock på uppfinningar av arbetstagare i vilkas tjänsteåligganden
det icke ingår att utöva forsknings- eller uppfinnarverksamhet. Av Dennemarks
framställning framgår ej klart, om han avsett att göra någon skillnad
mellan dessa två kategorier. För egen del finner jag det tveksamt, om man
har fog för att här uppdraga någon skiljelinje. Även om det ingått i arbetstagarens
åligganden att driva forsknings- eller uppfinnarverksamhet, så har
dock uppfinningen i här avsedda fall icke tillkommit väsentligen såsom
resultat av nämnda verksamhet och innefattar ej heller lösningen av en i
tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift. Uppfinningen har med andra
ord tillkommit mer eller mindre vid sidan om vederbörandes egentliga arbete.
Man kan ifrågasätta, om tillräckliga skäl föreligga att låta den omständigheten,
att i vederbörandes åligganden ingår att driva forskningseller
uppfinnarverksamhet, medföra en särställning för honom när det gäller
rätten att sluta avtal om uppfinningar, som icke ha omedelbart samband
med nämnda arbetsuppgifter.

I vad angår personal, i vars ordinarie tjänsteåligganden det icke ingår att
bedriva forsknings- eller uppfinnarverksamhet, skulle enligt Dennemark
något hinder icke möta mot att sluta avtal rörande framtida uppfinningar
som avses i 3 § andra stycket. Mycket talar onekligen för denna ståndpunkt.
Det ligger sålunda något ganska naturligt i att betrakta uppfinnarverksamheten
i dessa fall som något vid sidan av tjänsten liggande, jämförbart
med t. ex. författarverksamhet, vilken också kan tänkas vara in -

436

spirerad och berikad av de erfarenheter och iakttagelser som gjorts under
tjänsteutövningen. Skäl kunna likväl anföras även för en motsatt ståndpunkt.
Sålunda kan man fråga sig, om icke en bestämmelse om att en
tjänsteman skall vara skyldig att avstå från rätten till sina uppfinningar i
vidare mån än som följer av lagen skulle komma att för honom konstituera
en tjänsteplikt helst som uppfinningarna stå i visst samband med anställningen.
Vad ovan anförts om att individuella avtal vid sidan av avlöningsförfattningarna
skulle stå mindre väl samman med avlöningsväsendets
system och om risken för att man — därest undertecknande av avtal uppställes
som villkor för anställning i viss befattning — åsidosätter stadgade
anställnings- och befordringsgrunder synes vidare kunna åberopas även här.
Frågan om avtals tillåtlighet är därför tveksam.

Vad slutligen angår de uppfinningar som avses i 3 § sista stycket av 1949
års lag — uppfinningar vilkas utnyttjande visserligen faller inom arbetsgivarens
verksamhetsområde men som tillkommit utan samband med anställningen
— synes det rätt naturligt att avtal skall kunna slutas om dem.
Vad ovan anförts om skälen mot att tillåta avtal i vad gäller uppfinningar,
som avses i 3 § andra stycket, gör dock att vissa tvivelsmål smyga sig in
även här. Att på detta område göra en skillnad mellan uppfinningar av
forsknings- eller uppfinnarpersonal och andra tjänstemäns uppfinningar
synes mig knappast befogat.

Sammanfattningsvis får jag anföra att — även om man accepterar den
i och för sig diskutabla utgångspunkten att avtal icke kan slutas rörande
anställnings- och arbetsförhållandena för löneplansanställda statstjänstemän
som äro underkastade ämbetsansvar — det råder en betydande oklarhet
om i vilken utsträckning det är möjligt för statlig myndighet att sluta
avtal med sina tjänstemän om rätten till de uppfinningar, som dessa eventuellt
framdeles komma att göra.

Vid bedömande av förevarande ärende finner jag därför att — vilken
uppfattning man än må hysa i ovan angivna fråga — vad i saken förevarit
uppenbarligen icke kan läggas någon för handläggningen hos telestyrelsen
ansvarig till last såsom tjänstefel. Då jag vidare förutsätter att telestyrelsen
icke låter någon menlig påföljd drabba de tjänstemän, som vägrat underteckna
de förelagda förbindelserna, finner jag ärendet icke påkalla något
mitt inskridande mot telestyrelsen.

Vad som framkommit har emellertid bragt mig till insikt om att den
osäkerhet, som råder rörande innebörden av gällande rätt på området, är
till men för saväl allmänna som enskilda intressen. Det synes mig därför
angeläget att åtgärder vidtagas för att klarlägga rättsläget. Med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1956 har tillkallats en utredningsman
för att inom civildepartementet verkställa fortsatt utredning
rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt m. m. Vidare har telestyrelsen
i skrivelse den 4 mars 1958 hos Kungl. Maj:t hemställt om sådan ändring av

437

1949 års lag, att möjlighet beredes statlig arbetsgivare att förvärva större
rätt till arbetstagares uppfinning än som medges i gällande lag. I anslutning
härtill har även försvarets civilförvaltning hemställt om ändring i
1949 års lag. En utredning i ämnet torde vara att förvänta. Det kan måhända
befinnas lämpligt att upptaga frågan om möjligheten att sluta avtal
med statstjänstemän rörande rätten till deras uppfinningar till prövning
i samband med endera av eller båda dessa utredningar.

Med stöd av den befogenhet den för riksdagens ombudsmän fastställda
instruktionen lämnar mig får jag härmed i underdånighet för Eders Kungl.
Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden och spörsmål för den åtgärd
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Framställningen har överlämnats till justitierådet Sven Edling för att
tagas i beaktande vid fullgörandet av det honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 24 oktober 1958 lämnade uppdraget att verkställa en
översyn av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar.

5. Framställning om sådan ändring av 40 § uppbördsförordningen,
att löntagare, för vilken preliminärt skatteavdrag bör göras med
mera än 25 procent, icke kan genom underlåtenhet att avlämna
debetsedel begränsa skatteavdraget till 25 procent och därigenom
förskaffa sig en ej avsedd skattekredit

Den 27 november 1958 skrev jag till Konungen följande:

Enligt 40 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 åligger det arbetstagare,
som skall erlägga preliminär A-skatt, att omedelbart efter mottagandet
av debetsedel å sådan skatt till arbetsgivaren överlämna densamma.
Om så ej sker och ej heller skattekort å preliminär A-skatt företetts för
arbetsgivaren, skall denne verkställa skatteavdrag för dylik skatt med 25
procent av det vid varje avlöningstillfälle utbetalade lönebeloppet, i förekommande
fall med beaktande av naturaförmåner.

Den procentsats, efter vilken skatteavdrag sålunda skall ske i fall av
underlåtenhet att till arbetsgivaren överlämna debetsedel å preliminär
skatt, har valts så, att den skattskyldige skulle finna det med sin fördel
förenligt att icke försätta sig i den situationen att 25-procentavdraget
skulle tillämpas. Tydligtvis är det också för det stora flertalet arbetstagare
ett ekonomiskt intresse att överlämna debetsedel å preliminär skatt till
arbetsgivaren för verkstiillande av tabellenliga avdrag. I åtskilliga fall är
emellertid inkomsten så stor, att skatteavdrag enligt tabell överstiger 25
procent av lönebeloppet. T dylika fall iir det följaktligen så, att det är ekonomiskt
fördelaktigt för arbetstagaren att icke avlämna sin debetsedel till

438

arbetsgivaren och på så sätt bringa 25-proeentregeln i tillämpning. Arbetstagaren
får nämligen i sådant fall åtnjuta räntefri skattekredit å belopp
motsvarande skillnaden mellan tabellavdraget och 25-procentavdraget vid
varje avlöningstillfälle. Omfattningen av denna skattekredit kan variera
högst betydligt; i vissa fall av högre inkomst kan den uppgå till avsevärda
belopp. Exempelvis kan skattekrediten i dylikt fall för en tjänsteman i
löneklass 7 av löneplan B — vilken enligt tabell har att vidkännas preliminärskatteavdrag
med 40 procent — uppgå till 7.497 kronor för helt år.
Skattekrediten kan utnyttjas till dess arbetstagaren begagnar sig av sin
rätt att senast den 30 april året näst efter inkomståret reglera sina preliminärskattebetalningar
till bättre överensstämmelse med verkliga förhållandena,
och, såvitt avser belopp motsvarande kvarstående skatt varå
ränta icke utgår, under avsevärt längre tid. Det är uppenbart att, därest
möjligheten att bereda sig en ekonomisk förmån på sätt här antytts skulle
tillämpas av offentliga tjänstemän i högre inkomstklasser, förhållandet kan
hos allmänheten väcka berättigat klander mot vederbörande och över huvud
taget vara ägnat att minska aktningen för tjänstemannakåren.

Sedan en tjänsteman i ett mindre verk — under uppgift att en högre
befattningshavare i verket i uppenbart syfte att komma i åtnjutande av
skattekredit vägrat att avlämna sin debetsedel å preliminär skatt — under
hand frågat mig till råds om lagligheten av förfarandet, fann jag anledning
undersöka, huruvida bestämmelserna på området utnyttjades av statstjänstemän
i högre lönelägen till egen fördel, och därmed även om behov
förelåge av kompletterande bestämmelser i förevarande hänseende. Jag
anmodade därför fyra statliga myndigheter med relativt stor personalförvaltning
att — utan att meddela namnuppgifter å den skattskyldige —
inkomma med uppgift om i vilken utsträckning det under åren 1955—57
förekommit, att skatteavdrag enligt procentregeln verkställts i fall, där
lönen varit av den storleksordning att skatteavdrag enligt tabell skolat ske
med mera än 25 procent av lönen.

De fyra myndigheter denna stickprovsundersökning avsåg ha en personal
av cirka 9000 tjänstemän, av vilka omkring hälften få antagas uppbära
sådan lön att de ha att erlägga högre preliminär skatt genom tabellavdrag
än genom avdrag med 25 procent av lönen. Av de inkomna svaren framgår,
att antalet fall av underlåtenhet att avlämna debetsedel å preliminär
skatt eller skattekort utgjorde för tre av de fyra myndigheterna år 1955 4,
år 1956 2 och år 1957 5. Härvid har bortsetts från fall av rent slarv från
vederbörande befattningshavare. Den fjärde myndigheten upplyste, att man
under åren 1955/57 icke haft någon befattningshavare som underlåtit avlämna
debetsedel, men att detta skett i 2 fall innevarande år. I de inkomna
yttrandena uttalas icke någon allvarligare kritik av förhållandena.

439

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har arbetstagare, som
skall erlägga preliminär A-skatt, skyldighet att omedelbart till arbetsgivaren
avlämna sin debetsedel å preliminär skatt. Därest hinder möter att avlämna
debetsedeln, kan arbetstagaren i stället överlämna det vid debetsedeln
fogade skattekortet. Nu angivna skyldighet att tillhandahålla preliminärskattesedel
är icke straffsanktionerad. Ej heller föranledes därav
myndighets ingripande på annat sätt. Arbetstagaren får emellertid vid
försummelse att avlämna debetsedel finna sig i att erlägga preliminär skatt
med 25 procent av lönen. Nämnda anordning med ett schablonmässigt
bestämt löneavdrag om 25 procent, då skattsedel icke företetts, har bestått
alltsedan det nuvarande uppbördssystemet infördes. Tidigare kompletterades
föreskriften härom med en numera upphävd skyldighet för arbetsgivaren
att, därest med tillämpning av nämnda procentuella avdrag
innehållits större belopp än som vid tabellenligt avdrag skolat inbetalas
under den närmast följande uppbördsterminen, återbetala vad som sålunda
för mycket innehållits. Något hinder för arbetsgivaren att frivilligt reglera
mellanhavandet på angivet sätt föreligger dock icke med nuvarande regler
(jfr prop. 100/1953 s. 256).

På sätt i det föregående angivits inrymma de nuvarande bestämmelserna
vissa möjligheter till missbruk för arbetstagare i högre inkomstlägen. Dess
bättre ger den verkställda undersökningen vid handen, att sådant missbruk
av bestämmelserna bland statens tjänstemän förekommit endast i mycket
ringa utsträckning. På sätt framgår av undersökningen har det dock förekommit
och förekommer alltjämt, att bestämmelserna av några tjänstemän
utnyttjas för att skaffa sig en av statsmakterna icke avsedd skattekredit.
Enligt min mening kan det icke vara förenligt med den offentliga ställning
dessa tjänstemän intaga att de förskaffa sig ekonomisk förmån på dylikt
sätt. För det stora flertalet löntagare, som icke ha denna möjlighet till
skattekredit, måste bestämmelserna framstå såsom orättvisa.

Även från ett mera principiellt betraktelsesätt ter sig företeelsen otillfredsställande.
En grundläggande princip i det nuvarande uppbördssystemet
är, att skatten om möjligt skall utgå i anslutning till inkomstförvärvet
och utgöras preliminärt med belopp, som beräknas i så nära överensstämmelse
med den slutliga skatten som möjligt. Uppbördsförordningen bygger
i viss utsträckning på samverkan mellan olika vederbörande som ett medel
att söka förverkliga angivna grundsats. Som ett viktigt instrument härvidlag
kan räknas den efter hand införda möjligheten att erlägga fyllnadsbetalning
avseende preliminär skatt i syfte att undgå kvarstående skatt,
vilken möjlighet ju står även löntagarna till buds. Denna ordning kan nu
systematiskt utnyttjas för underbetalning av preliminär skatt utan att vederbörande
behöver riskera att drabbas av straffränta, därest fyllnadsbetalning
göres senast den 30 april året efter inkomståret. Sett från den hiir
angivna synpunkten ter sig ett utnyttjande av bestämmelserna i syfte att

440

erhålla skattekredit såsom en företeelse riktad mot en mycket väsentlig
princip i uppbördssystemet.

Mot bakgrunden av det ovan sagda och då jag icke utesluter, att företeelsen
kan vara vanligare på andra håll och kan få ökad omfattning i ett
ändrat konjunkturläge, är jag icke benägen att låta vid den gjorda undersökningen
bero, helst som en ändring till det bättre synes kunna åstadkommas
på ett relativt enkelt sätt. Här påtalade missbruk kan nämligen
förekommas genom att den i 40 § uppbördsförordningen upptagna bestämmelsen
om 25-procentigt skatteavdrag kompletteras med en föreskrift av
innebörd att — om det skatteavdrag, som enligt skattetabellen för den ort,
där lönen utbetalas, skall utgå för utbetalda löneförmåner, uppgår till mera
än 25 procent av löneförmånerna — avdrag i stället skall ske i enlighet med
tabellen (kol. 1).

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

6. Framställning angående behovet av ändring i 8 § lagen om tillsyn
över stiftelser i syfte att undvika att stiftelse, i vars styrelse landshövdingen
eller avdelningschef vid länsstyrelsen ingår som ledamot,
skall stå under tillsyn av samma länsstyrelse

Den 17 december 1958 avlät jag till Konungen följande framställning:

I 1 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser stadgas att, om
någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande
tjäna ett bestämt ändamål, den sålunda grundade stiftelsen skall anmälas
hos länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall
utövas. Från denna anmälningsplikt ha i 2 § undantagits dels vissa kategorier
stiftelser, för vilka tillsyn enligt lagen ansetts obehövlig, dels ock stiftelser,
som genom förordnande av Eders Kungl. Maj:t eller genom föreskrift
av stiftaren undantagits från sådan tillsyn.

Enligt 8 § skall anmäld stiftelse stå under länsstyrelsens tillsyn, där länsstyrelsen
finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. Rörande de
under tillsyn stående stiftelserna skola vissa i 9—18 §§ angivna bestämmelser
lända till efterrättelse. Enligt dessa gäller, bland annat, att stiftelsestyrelse
årligen skall till länsstyrelsen insända dels berättelse huru stiftelsens
ändamål blivit under året främjat, dels ock sammandrag av förda
räkenskaper. Länsstyrelsen har att med ledning av dessa handlingar granska
stiftelsens förvaltning, vid vilken granskning huvudsakligen bör tillses att
stiftelsens medel icke dragas från ändamål, vartill de äro bestämda, och att
förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad; länsstyrelsen äger i förekommande
fall infordra ytterligare handlingar eller upplysningar rörande stif -

rnm

441

telsens förvaltning samt hos stiftelsen förrätta granskning av därstädes befintliga
räkenskaper m. m.

Under vissa förutsättningar kan länsstyrelsen dispensera från lagens
bestämmelser om tillsyn. Sålunda äger länsstyrelsen enligt 8 § att från tillsyn
undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller
för vilken tillsyn enligt lagen eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.

I ett hos mig år 1957 anhängiggjort klagoärende påtalades, att vissa
stiftelser — i vilkas styrelser landshövdingen i vederbörande län var ordförande
— placerat penningmedel i ett, enligt vad som sedan flera år
skulle ha varit känt, bankruttmässigt bolag. Detta hade medfört, att stiftelserna
lidit betydande förluster. I ärendet ifrågasattes, om icke länsstyrelsen
på ett eller annat sätt försummat sin tillsyn över stiftelserna. Sedan på
min föranstaltan närmare utredning i saken verkställts — bland annat
hördes landsfogden och länsstyrelsen i länet — fann jag vad i ärendet förekommit
icke ge vid handen, att länsstyrelsen gjort sig skyldig till försummelse
vid tillsynens utövande, i följd varav saken icke föranledde någon
min vidare åtgärd. Efter ärendets avgörande framfördes till mig under
hand ytterligare kritiska synpunkter på länsstyrelsens handläggning av
berörda fråga, vilken kritik syntes uppbäras av en personlig övertygelse hos
vederbörande, att länsstyrelsens tillsyn av stiftelserna, av hänsyn till landshövdingen,
icke varit lika grundlig som eljest skulle ha varit fallet.

Då misstanke att länsstyrelses tillsyn över stiftelse av nu nämnd anledning
icke sker med erforderlig omsorg otvivelaktigt är — även om den
sakligt sett saknar fog — ägnad att undergräva förtroendet för den myndighet
och de befattningshavare, om vilka här är fråga, fann jag lämpligheten
av nu gällande ordning härutinnan kunna ur allmän synpunkt ifrågasättas.
Jag ansåg mig därför böra närmare undersöka behovet av en reglering
av förevarande spörsmål samt anhöll för detta ändamål hos ÖÄ och
samtliga länsstyrelser att erhålla dels — i vad avsåge under myndigheternas
tillsyn stående stiftelser — uppgift om de fall, då dylikt styrelseuppdrag
innehades av landshövdingen eller avdelningschef vid länsstyrelsen,
d. v. s. landssekreterare eller landskamrerare — såvitt anginge ÖÄ av motsvarande
ämbetsmän — ävensom på vilket sätt uppdragen tillkommit, dels
ock myndigheternas synpunkter på behovet av en reglering av berörda
principiella spörsmål.

Av de till mig inkomna remissyttrandena framgår, att något dylikt
styrelseuppdrag icke föreligger inom sex län. Beträffande övriga län uppgår
antalet åsyftade uppdrag — avseende sålunda stiftelser, vilka icke av länsstyrelsen
genom särskilt beslut undantagits från tillsyn — till sammanlagt
omkring 50. Av dessa innehaves ett 30-tal av landshövdingar såsom styrelseordförande,
därvid uppdragen i omkring 20 fall grunda sig på direkt förc -

442

skrift i stiftelseurkund. I återstående fall — liksom då fråga är om avdelningschefs
ledamotskap — ha vederbörande utsetts antingen av länsstyrelsen
enligt i stiftelseurkund given befogenhet eller, i regel, av stiftelsens
styrelse i övrigt.

I några av de avgivna yttrandena har kortfattade uppgifter därjämte
lämnats rörande stiftelser, i vilkas styrelser landshövding eller avdelningschef
visserligen ingår som ledamot men som genom särskild dispens
av länsstyrelsen undantagits från tillsyn. ÖÄ framhåller sålunda, att ämbetet
i samtliga de fall, då överståthållaren eller underståthållaren innehar
sådant uppdrag, undantagit stiftelserna från tillsyn. Av de övriga yttranden,
som beröra denna fråga, framgår däremot att vederbörande länsstyrelser
endast i visst eller i vissa fall, där landshövding eller avdelningschef
är styrelseledamot, meddelat sådan dispens. I den mån grunden för dessa
ställningstaganden överhuvudtaget berörts i yttrandena, har den angivits
vara antingen att styrelsernas sammansättning gjort särskild tillsyn av
länsstyrelsen överflödig, t. ex. genom att majoriteten av styrelseledamöterna
utsetts av länsstyrelsen, eller ock genom att revisionen av styrelsernas verksamhet
ordnats på sätt som ansetts särskilt betryggande.

Beträffande härefter den principiella frågan om lämpligheten av att länsstyrelse
utövar tillsyn över stiftelse, i vars styrelse landshövdingen eller
avdelningschef i samma länsstyrelse ingår — i realiteten innebärande att
underordnade tjänstemän verkställa granskning av åtgärder, vari deras
överordnade deltagit — ha i yttrandena delade meningar kommit till uttryck.
Sålunda ha åtta länsstyrelser uttalat, att ifrågavarande ordning
måste anses principiellt olämplig eller mindre lämplig. Man har härvid
framhållit, bland annat, att redan möjligheten av misstanke om ovidkommande
hänsynstagande vore betänklig, och att det vore av yttersta vikt
att allmänheten hade förtroende för tillsynsmyndigheten och icke — låt
vara sakligt obefogat — klandrade denna för ineffektiv tillsyn. En reglering
av spörsmålet syntes därför enligt dessa myndigheter böra komma till stånd
i en eller annan form. Övriga remissmyndigheter ha däremot icke ansett
behov av reglering föreligga, i varje fall icke med utgångspunkt från förhållande
inom vederbörande län, eller ock icke utlåtit sig i frågan. I flera
av dessa yttranden har understrukits värdet ur allmän synpunkt av att
landshövdingen eller chefstjänsteman vid länsstyrelsen i vissa fall fungerade
som styrelseledamot, något som för övrigt icke sällan motsvarade stiftarens
önskan och utgjort förutsättning för stiftelsens tillkomst. Därvid har även
framhållits, att dylikt ledamotskap, i stället för att medföra risk för en
mindre noggrann tillsyn, i själva verket innefattade garanti för att tillsynen
av dessa stiftelser bleve särskilt effektiv.

I den mån sättet för en eventuell reglering av frågan berörts i yttrandena,
ha länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län pekat på utvägen att
lägga tillsynen av stiftelserna i nu angivna fall till annan myndighet än

443

länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter — under hänvisning
till att det i praxis i viss utsträckning syntes förekomma att stiftelse,
i vars styrelse landshövdingen innehade ordförandeposten, av länsstyrelsen
undantoges från tillsyn — huruvida icke berörda praxis kunde legaliseras
genom införande i stiftelselagen av uttrycklig föreskrift att alla sadana
stiftelser skulle vara undantagna från tillsyn. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län — som förklarar sig icke vara främmande för tanken att tillsynen av
stiftelse och även fråga om dispens från tillsyn kunde influeras av engagerade
chefstjänstemän — anför som en möjlighet att undvika svårigheterna,
att yttrande över redovisningar från stiftelser samt ansökningar om dispens
från tillsyn borde i nu ifrågavarande fall alltid inhämtas från justitiekanslersämbetet
före länsstyrelsens slutliga ståndpunktstagande. Slutligen
uttalar länsstyrelsen i Älvsborgs län, att det syntes vara tillfyllest om
årsberättelserna från berörda stiftelser insändes, förutom till länsstyrelsen,
jämväl till justitiekanslersämbetet.

Genom 1929 års lag om tillsyn över stiftelser infördes bestämmelser,
som åsyfta att genom kontroll från det allmännas sida trygga stiftelsers
bestånd och upprätthålla de syften stiftarna angivit. Sådan kontroll ansågs

— mot bakgrund av tidigare erfarenheter på stiftelseväsendets område

— vara av behovet påkallad med hänsyn icke blott till stiftarna och dem,
som enligt deras vilja skola åtnjuta förmån av stiftelserna, utan även,
såvitt angår stiftelser med allmännyttigt ändamål, till det direkta statsintresse
som här är för handen. Den tillsyn från det allmännas sida, som
sålunda ansetts erforderlig — och som huvudsakligen är avsedd att inskränkas
till en granskning att stiftelsens medel användas för avsett ändamål
och att förmögenheten är på nöjaktigt sätt placerad — har anförtrotts
länsstyrelserna i respektive län, vilka myndigheter av skilda skäl ansetts
mest lämpade som tillsynsorgan.

T fråga om kontrollens omfattning gälla emellertid vissa begränsningar,
vilka grunda sig på principen att statskontrollen på förevarande område endast
bör vara supplementär och följaktligen allenast avse fall, då nöjaktig
kontroll över stiftelsen icke är på annat sätt säkerställd. Sålunda har dels
från anmälningsplikt enligt lagen undantagits vissa grupper av stiftelser,
beträffande vilka statlig kontroll med säkerhet ansetts obehövlig, t. ex. stiftelse,
vars styrelse utgöres av statsmyndighet eller vars räkenskaper granskas
av riksräkenskapsverket, dels ock åt länsstyrelserna givits befogenhet
att från tillsyn undantaga anmälningspliktig stiftelse, som redan är underkastad
nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt lagen eljest på grund av
särskilda omständigheter finnes icke vara behövlig. Enligt motiven till lagstiftningen
har sådan dispens ansetts kunna ifrågakomma med hänsyn

444

exempelvis till sammansättningen av stiftelsens styrelse eller till det sätt,
varpå revisionen av styrelsens förvaltning ordnats (prop. nr 83/1929 s. 104;
första lagutskottets utlåt, nr 19/1929 s. 9).

Såsom av handlingarna i förevarande ärende framgår förekommer understundom,
att landshövdingen i länet enligt föreskrift i stiftelseurkund är
ordförande i stiftelses styrelse eller eljest utsetts att inneha sådant uppdrag.
I andra fall har landssekreterare eller landskamrerare förordnats som styrelseledamot.
Enbart den omständigheten att någon av nu nämnda personer
ingår i en stiftelses styrelse har, enligt vad remissyttrandena giva vid handen,
i allmänhet icke ansetts innefatta tillräckligt skäl för dispens från tillsyn
enligt stiftelselagen. I åtskilliga fall, sammanlagt ett 50-tal, äro även
nu avsedda stiftelser underkastade tillsyn av vederbörande länsstyrelse. Då
handläggningen av tillsynsärendena regelmässigt, i enlighet med föreskrift
i arbetsordningen, ankommer på en länsassessor vid landskontoret med en
länsnotarie eller landskanslist som föredragande — landshövding och avdelningschef
kunna för övrigt icke lagligen deltaga i handläggningen, såvitt
angår stiftelse, däri de själva äro styrelseledamöter — utövas följaktligen
länsstyrelsens granskning i nu avsedda fall av befattningshavare, som äro
i tjänsten underställda eller i varje fall ha lägre tjänsteställning än den,
vars åtgärder omfattas av granskningen.

I fråga om jäv gäller för länsstyrelse tjänstemän enligt 37 § länsstyrelseinstruktionen
med vissa i förevarande sammanhang ovidkommande
undantag — samma regler som för domare. Dessa regler avse icke blott att
garantera en fullt opartisk handläggning i det enskilda fallet utan syfta
därjämte till att förebygga uppkomsten hos allmänheten av misstankar om
ovidkommande hänsynstagande. Jävsgrundande är sålunda överhuvudtaget
varje särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till vederbörandes
opartiskhet (RB 4: 13, punkt 9). Genom att dessa jävsregler
uttryckligen gjorts i princip tillämpliga å länsstyrelsernas tjänstemän har
understrukits den stora vikten av att allmänhetens förtroende för länsstyrelserna,
med den centrala ställning inom länsadministrationen som de
intaga, så långt möjligt är upprätthålles.

Ur dessa principiella synpunkter är, såsom ock flera länsstyrelser i sina
remissyttranden framhållit, den härovan avhandlade ordningen för tillsyn
av stiftelser, i vilkas styrelse landshövdingen eller avdelningschef vid länsstyrelse
ingår, otvivelaktigt ägnad att ingiva betänkligheter. Det synes mig
visserligen knappast vara att befara, att de tjänstemän som nu ha att
handlägga ifrågavarande ärenden i allmänhet skulle — av rädsla för att
stöta sig med sina chefer eller eljest av hänsyn till dessa — underlåta att
framföra kritik, för vilken sakliga skäl verkligen kunde åberopas. Man kan
dock icke bortse från möjligheten, att granskningen i något av dessa ärenden
sker med lättare hand än eljest, i förlitan på att närmare kontroll icke

445

är av nöden. Jag vill dock understryka, att jag icke äger kännedom om
att länsstyrelsetjänstemän i något enda fall åsidosatt sin tjänsteplikt av nu
antydd anledning och, än mindre, att man härvid medvetet underlåtit att
ingripa mot något anmärkningsvärt förhållande. Å andra sidan är det
emellertid förklarligt, att den beroendeställning, varom här är fråga, redan
i och för sig är av beskaffenhet att hos utomstående alstra misstankar för
bristande objektivitet i handläggningen. Därtill kommer svårigheten för
vederbörande tjänstemän att, med hänsyn till arten av granskningen och
den naturliga frånvaron av strikta regler härför, i praktiken gendriva beskyllningar
eller antydningar om ovidkommande hänsynstagande.

I enlighet med det nu sagda och med hänsyn till vikten av att allmänhetens
förtroende för länsstyrelsernas oväld icke rubbas synes en ändring av
rådande ordning i fråga om tillsyn av här berörda stiftelser vara av principiella
skäl önskvärd. Då det härjämte icke heller synes vara förenat med
större svårigheter att praktiskt lösa förevarande spörsmål, bör enligt min
mening en reglering av frågan också komma till stånd.

En radikal lösning av problemet skulle givetvis vara att införa förbud
för vederbörande högre befattningshavare vid länsstyrelserna att överhuvudtaget
mottaga uppdrag av nu ifrågavarande slag. I åtskilliga remissyttranden
har emellertid — och säkerligen med rätta — understrukits den
stora betydelse, som sådan personlig medverkan i vissa fall äger för stiftelsers
tillkomst och ändamålsenliga verksamhet. Det synes fördenskull
knappast böra ifrågakomma att genom införande av dylikt förbud bryta
denna sedan länge gällande ordning eller ens att göra rätten att mottaga
dylikt uppdrag beroende av särskild prövning.

I ett remissyttrande har föreslagits en annan genomgripande lösning,
nämligen att nu avsedda stiftelser, i varje fall om landshövdingen vore styrelseordförande,
skulle genom föreskrift i stiftelselagen generellt undantagas
från tillsyn. En sådan lagändring synes emellertid föra för långt. Landshövdingens
liksom även övriga högre länsstyrelsetjänstemäns medverkan i
stiftelsestyrelse innebär visserligen utan tvivel i och för sig en garanti för att
stiftelsen förvaltas på bästa sätt. Det kan emellertid icke bortses från att
dessa befattningshavare icke alltid ha möjlighet att ägna sig åt stiftelsernas
angelägenheter i den utsträckning de skulle önska och att själva taga närmare
kännedom om alla olika spörsmål, t. ex. i fråga om förmögenhetsförvaltningen.
Stundom har för övrigt stiftaren själv utgått från och även
meddelat uttrycklig föreskrift om att, ehuru landshövdingen stadgeenligt
skall fungera som styrelseordförande, stiftelsen skall vara underkastad tillsyn
enligt lagen. I praxis synas icke heller länsstyrelserna vid prövning av
förekommande dispensansökningar ha fäst avseende allenast vid nyssnämnda
omständighet utan ha, i överensstämmelse med vad i lagmotiven
härutinnan uttalats, bedömt frågan med hänsyn till fastheten i stiftelsens

446

organisation i dess helhet. I många av de fall, där nu ifrågavarande befattningshavare
ingå som styrelseledamöter, äro helt visst omständigheterna
sådana, att dispens från tillsyn är befogad. Allt fortfarande torde emellertid
dispensfrågorna i här avsedda fall böra, såsom vid lagens tillkomst förutsattes,
avgöras efter prövning med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall.

Ett tillfredsställande sätt att lösa det här ovan avhandlade spörsmålet —
och tillika i överensstämmelse med lagens grundprincip — är otvivelaktigt
att, såsom i några remissyttranden även framhållits, överlämna tillsynen
av de stiftelser, om vilka här är fråga — och som till antalet icke äro särskilt
betydande — till annan myndighet än länsstyrelsen. Härvid kunna
naturligen flera lämpliga organ ifrågakomma. Sålunda handhar redan nu
riksräkenskapsverket granskningen av vissa stiftelsers räkenskaper. Även
justitiekanslersämbetet torde, med hänsyn till sin befattning med stiftelseväsendet,
vara ett mycket lämpligt tillsynsorgan. Det synes mig ligga närmast
till hands att tillsynen anförtros endera av dessa myndigheter.

En överflyttning av tillsynen i enlighet med vad sålunda föreslagits torde
i sin tur böra medföra, att jämväl befogenheten att meddela dispens från
tillsyn bör i här avsedda fall tilläggas annan myndighet än länsstyrelsen.
Enligt nu gällande ordning är det länsstyrelsen i vederbörande län som har
att pröva dylika dispensansökningar även i de fall, då dispens begäres av
stiftelse, däri landshövdingen eller avdelningschef i samma länsstyrelse
ingår som styrelseledamot. Prövningen av sådana ansökningar ankommer
följaktligen, på sätt förut i fråga om tillsynsärendenas handläggning anförts,
på tjänstemän som äro underställda berörda befattningshavare. Mot lämpligheten
av denna ordning anmäla sig naturligen betänkligheter på samma
grunder som då fråga är om länsstyrelses tillsyn av stiftelse med angivna
personella samröre. Vid en överflyttning av tillsynen över ifrågavarande
stiftelser till annan myndighet än länsstyrelsen torde följaktligen icke heller
prövningen av dispensansökningar beträffande dessa stiftelser böra kvarligga
hos länsstyrelsen. Det synes härvid naturligast, att denna prövning
får ankomma på den myndighet, åt vilken anförtros att vara tillsynsorgan
över samma stiftelser.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter för den
åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

447

7. Framställning angående behovet av närmare bestämmelser
rörande jäv med avseende å föreningsombud och revisorer
inom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt Svenska bostadskreditkassan m. m.

Den 27 december 1958 skrev jag till Konungen följande:

I en den 13 maj 1957 hit inkommen klagoskrift påtalade byråchefen i
bank- och fondinspektionen Folke Baarsen vissa förhållanden med avseende
å förvaltningen av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt
Svenska bostadskreditkassan. Klagomålen avsågo fyra huvudpunkter, nämligen
dels ett för stadshypotekskassans räkning i april 1955 avslutat fastighetsköp,
vilket skulle stå i strid mot den för kassan gällande författningen
och även i övrigt vara ur olika synpunkter anmärkningsvärt, dels det förhållandet
att kassorna skulle ha brustit i sin skyldighet att städse redovisa
full säkerhet för utelöpande obligationer, dels att stadshypotekskassan författningsstridigt
skulle ha utlånat medel till bostadskreditkassan, dels ock
att behov syntes föreligga av närmare bestämmelser om jäv med avseende
å föreningsombud och revisorer.

Vid tidpunkten för berörda klagoskrift fungerade Baarsen såsom av
Eders Kungl. Maj:t utsedd revisor hos berörda kassor, ett uppdrag som han
innehaft sedan år 1944. Baarsen, som tillika sedan år 1953 var revisionens
ordförande, hade i av honom den 12 april 1957 avgivna revisionsberättelser
förklarat sig icke kunna tillstyrka ansvarsfrihet för ledamöterna i kassornas
styrelser, avseende 1956 års förvaltning. Övriga revisorer — numera
landshövdingen Gustaf V. Nilsson, auktoriserade revisorn Folke Hoflund
och hypoteksdirektören Uno Afrell — tillstyrkte däremot ansvarsfrihet.
Sådan beviljades enhälligt vid ordinarie ombudsstämmor den 24 maj 1957.

Som styrelse för båda kassorna fungerade vid ifrågavarande tid landshövdingen
K. J. Olsson, ordförande, riksgäldsfullmäktigen, förste vice talmannen
Axel Strand, vice ordförande, advokaten Georg Linse, direktören
Edvin Stenmarck, överlantmätaren Åke Jernström, bankdirektören Gunnar
Månsson, tillika kassornas verkställande direktör, samt f. d. hovrättsrådet
Johan Nordenfalk.

Rörande handläggningen av det härstädes anhängiggjorda klagoärendet
må anföras följande.

Till bemötande av Baarsens ovannämnda klagoskrift avgav den för
kassorna gemensamma styrelsen yttrande, vilket hit inkom den 3 juni 1957.

Handlingarna överlämnades därefter omedelbart till Baarsen, som fick
tillfälle att avgiva de påminnelser, vartill styrelsens yttrande kunde giva
anledning, samt att därvid precisera de anmärkningar, till vilka han kunde
anse sig äga fog. Baarsen inkom den 21 februari 1958 med påminnelser i

448

saken. I samband därmed upplyste Baarsen — såsom förklaring till att
han icke tidigare kunnat färdigställa sina påminnelser — att han blivit avskuren
från erforderligt aktmaterial genom att han icke erhållit förnyat förordnande
som revisor hos kassorna. Eders Kungl. Maj:t hade nämligen
genom beslut den 27 juni 1957 föreskrivit, att vederbörande revisorssuppleant
skulle, tills vidare intill dess ordinarie revisor blivit förordnad, utöva
det av Baarsen förut innehavda revisorsskapet.

Tillfälle bereddes härefter genom remiss den 1 mars 1958 kassornas styrelse
att inkomma med yttrande i anledning av vad Baarsen i sina påminnelser
anfört. Sådant yttrande inkom den 1 april 1958.

Härmed ansågs skriftväxlingen avslutad, varefter ärendet blev föremål
för beredning inom justitieombudsmansexpeditionen.

Sedan härunder vissa ytterligare skrifter inkommit och viss kompletterande
utredning skett, föredrogs ärendet inför mig under senare delen av
maj 1958. Vid denna föredragning upplystes, att Baarsen i april 1958 till
åklagarmyndigheten i Stockholm ingivit en promemoria, däri avhandlades
— förutom vissa andra Månsson berörande transaktioner, varom i det här
upptagna klagoärendet icke vore fråga — det förut omnämnda fastighetsköpet,
vilket för stadshypotekskassans räkning avslutats av Månsson. Därjämte
upplystes, att förundersökning påbörjats i anledning av berörda promemoria.
Vid angivna förhållanden fann jag vid ärendets föredragning —
ehuru jag för min del var beredd att redan vid denna tidpunkt slutligt
pröva samtliga de hos mig anförda klagomålen — att med mitt ställningstagande
i saken borde anstå i avbidan på slutförandet av den hos åklagarmyndigheten,
i anledning av Baarsens dit gjorda anmälan, igångsatta förundersökningen,
i vad denna avsåge nämnda fastighetsköp.

Sedan numera upplysts, att den sålunda inledda förundersökningen i
angiven del avslutats — i samband varmed vederbörande allmänne åklagare,
i enlighet med sin befogenhet, tagit ställning till åtalsfrågan i berörda
hänseende — har jag upptagit det av Baarsen hos mig anhängiggjorda klagoärendet
till slutligt avgörande.

Innan jag närmare ingår på de olika klagopunkterna vill jag framhålla,
att jag — som i denna skrivelse kommer att göra framställning om författningsändring
beträffande den av Baarsen upptagna frågan om jäv med
avseende å föreningsombud och revisorer — ansett mig böra i samma skrivelse
redovisa jämväl ärendet i övrigt. Detta har synts mig vara motiverat
med hänsyn till ärendets speciella beskaffenhet och för övrigt av viss betydelse
som bakgrund vid bedömningen av behovet av den ifrågasatta författningsändringen
rörande vissa jävsförhållanden.

Vidare får jag framhålla, att jag funnit Baarsens klagomål, utöver de
huvudpunkter som här nedan komma att avhandlas, icke vara av beskaffenhet
att påkalla uttalande från min sida.

449

Fastighetsköpet

Genom kontrakt den 15 april 1955 inköpte stadshypotekskassan en fastighet
i Stockholm för en köpeskilling av 1 450 000 kronor. Enligt kontraktet,
som för kassans del var undertecknat av Månsson, ägde kassan omedelbart
tillträda fastigheten. Säljaren — en privatperson — garanterade,
att inom fastigheten två lägenheter, den ena om sex rum och kök och den
andra om sju rum och kök, från och med tillträdesdagen skulle stå till
kassans förfogande. Sedan kassans revisorer erhållit kännedom om fastighetsförvärvet,
underrättades ordföranden och vice ordföranden i kassans styrelse
om att kassan enligt revisorernas mening författningsenligt icke ägde
placera kassans medel på sätt skett. Styrelsen godkände vid sammanträde
den 2 maj 1955 ifrågavarande köp men överlät därefter, enligt en den 7 i
samma månad dagtecknad överenskommelse, fastigheten på oförändrade
villkor till ett försäkringsbolag.

Baarsen har sammanfattningsvis gjort gällande: Stadshypotekskassan
ägde icke enligt de för kassan gällande författningsbestämmelserna förvärva
fastighet. Dessutom hade affären av Månsson genomförts utan föregånget
styrelsebeslut. Fastighetsförvärvet hade vidare medfört, att kassan iklätt
sig en påtaglig förlustrisk. Denna risk borde bedömas särskilt mot bakgrunden
av Månssons avsikt att som hyresgäst få disponera det i fastigheten
lediga bostadsutrymmet. Den ena av de lediga lägenheterna jämte
viss del av den andra skulle sålunda av Månsson användas som privatbostad,
och genom uthyrning av återstoden skulle Månsson tillföras en
garageplats. Ändrings- och reparationsarbeten hade genast efter köpekontraktets
upprättande påbörjats. Förvärvet hade icke kunnat påvisas tjäna
annat ändamål än att på mycket förmånliga villkor bereda Månsson hyresrätt
till ett bostadsutrymme i fastigheten. Den höga köpesumman — med
50 000 kronor överstigande det belopp, vartill fastigheten före förvärvet
värderats — hade motiverats med hänsyn till de hyreslediga lägenheterna.
Även om kassan författningsenligt kunnat förvärva fastighet, kunde en
sådan överbetalning icke på några villkor försvaras, då ju kassan icke hade
något eget intresse av att komma i besittning av de lediga lägenheterna.
Det borde även beaktas att Månsson, som ägde och bebodde en villa i
Stockholm, genom att erhålla bostad i fastigheten kunnat försälja sin villa
utan tvång för köparen att tillhandahålla annan bostad. Detta vore en förmån,
som haft direkt ekonomiskt värde för Månsson.

Från stadshypotekskassans sida har genmälts:

Redan långt innan Månsson år 1951 tillträtt befattningen som verkställande
direktör, hade man inom styrelsen diskuterat lämpligheten av att
inköpa ytterligare en fastighet — utöver den där kassans kontorslokaler
vore inrymda — och någon tvekan hade aldrig rått om att styrelsen ägde
befogenhet göra detta. Vid det nu ifrågavarande tillfället hade initiativet
till fastighetsköpet icke kommit från Månsson utan från styrelsen, som

29 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1959 ars riksdag.

450

uppmanat Månsson att se sig om efter ett lämpligt objekt. Därvid hade
även förklarats att, om tillfälle därtill yppades, hinder ej förelåge för Månsson
eller eventuellt även annan i kassan anställd person att på vanliga
villkor vara hyresgäst hos kassan. Detta uttalande hade ej tillkommit på
begäran av Månsson, utan styrelsen hade ansett önskvärt, att verkställande
direktören med hänsyn till sina arbetsuppgifter ej bodde för långt
från kassornas kontor och att bostad om möjligt bereddes honom i en av
kassan ägd fastighet. Några hyresvillkor hade ej diskuterats, varför andra
villkor än sådana som i övrigt gällde för hyresgästerna i fastigheten ej varit
i fråga. Styrelsen hade överhuvudtaget icke haft anledning bedöma frågan
huruvida det skulle ha inneburit en ekonomisk förmån för Månsson, om han
fått bostadslägenhet i en av kassan ägd fastighet. Syftet med det påtänkta
fastighetsförvärvet hade varit att tillgodose ett placeringsbehov av reservfondsmedel.
Styrelsebeslutet den 2 maj 1955 hade fattats i laga ordning.
Före undertecknandet av köpekontraktet hade Månsson per telefon satt
sig i förbindelse med styrelsens ordförande och vice ordförande samt två
andra styrelseledamöter och erhållit dessas godkännande. Köpeskillingen
för fastigheten hade accepterats på grundval av en värdering, som på styrelsens
begäran utförts av en byggnadssakkunnig person. Styrelsen ansåge
affären förmånlig. Fastigheten hade också omgående kunnat överlåtas på
oförändrade villkor. Denna överlåtelse hade uteslutande berott på att styrelsen
velat undvika ett motsatsförhållande till revisorerna. De reparationsarbeten
i fastigheten, som igångsatts kort efter köpet, hade avsetts
skola bekostas av Månsson ensam. Att erhålla garageplats hade varit ett
kassans intresse, då garaget skulle användas för en av Månsson disponerad
tjänstebil.

Här må tillfogas, att styrelsen för stadshypotekskassan i skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t den 8 maj 1956 närmare utvecklat sin uppfattning
beträffande kassans rätt att för reservfondsmedel förvärva fastighet. Under
åberopande att det vore önskvärt, att eventuell oklarhet i denna fråga
undanröjdes, hemställde styrelsen att — därest dess uppfattning i rättsfrågan
befunnes oriktig — erforderliga författningsändringar måtte genomföras.
Chefen för finansdepartementet har sedermera med stöd av givet
bemyndigande tillkallat en sakkunnig att verkställa utredning rörande
befogenheterna för kassan och därmed jämförliga institutioner att placera
reservfondsmedel.

Såsom förut framhållits har Baarsen jämväl hos åklagarmyndigheten i
Stockholm — förutom vissa andra Månsson berörande transaktioner, varom
här ej är fråga — påtalat även ifrågavarande fastighetsköp och vad
därmed äger samband. Efter verkställd förundersökning har vederbörande
allmänne åklagare i en till Stockholms rådhusrätt ingiven, den 22 december

451

1958 dagtecknad stämningsansökan yrkat ansvar å ledamöterna Månsson,
Olsson, Strand, Linse och Jernström med anledning av vad som förekommit
rörande fastighetsköpet. Ansvarsyrkandet avser dels att förvärvet av
fastigheten innefattat en icke författningsenlig placering av kassans medel,
dels att denna placering skett till skada eller förfång för kassan, dels att
ärendet rörande fastighetsköpet för kassans del handlagts av Månsson,
vilken av jäv icke bort ifrågakomma för detta uppdrag, dels att ärendet
även i övrigt ur såväl materiell som formell synpunkt handlagts lättvindigt.
Å Månsson, som — enligt stämningsansökningen — till skillnad från övriga
styrelseledamöter insett att fastighetsköpet varit till skada eller förfång för
kassan, har yrkats ansvar för trolöshetsbrott, alternativt tjänstemissbruk
eller tjänstefel; å övriga i ansökningen avsedda styrelseledamöter har yrkats
ansvar för tjänstefel.

Då rättsenligheten av fastighetsköpet och därmed sammanhängande
åtgärder sålunda hänskjutits till prövning av domstol, har jag funnit mig
icke böra göra något uttalande i anledning av de härstädes i samma sak
anförda klagomålen. I denna del föranleder ärendet därför icke någon min
vidare åtgärd.

Oblig ationssäkerheten

Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna ha till uppgift att tillhandahålla
lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt
inom städer och andra tätorter. Den förra institutionen är primärlångivare
och den senare huvudsakligen sekundärlångivare. Institutionerna bestå av
en central kassa — stadshypotekskassan respektive bostadskreditkassan —
samt låneutlämnande föreningar. Närmare bestämmelser angående institutionernas
organisation och verksamhet återfinnas i kungl. förordningar av
den 27 mars 1953.

Lånerörelsen finansieras av institutionerna på det sättet att kassorna
utfärda långfristiga räntebärande obligationer. De härigenom influtna medlen
utlånas av kassorna till respektive föreningar, vilka i sin tur tillhandahålla
lån mot inteckningssäkerhet.

Rörande förfarandet med avseende å lånesäkerheterna stadgas i 6 § i
respektive förordningar följande: De reverser med tillhörande hypotek,
som lämnats till föreningarna för av dessa utlämnade lån, skola utan onödig
tidsutdräkt ställas under offentlig vård. Sålunda förvarade handlingar
utgöra pantsäkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas. Såsom
säkerhet för obligationerna tjäna jämväl de förbindelser, som föreningar
för erhållna lån utfärda till kassan. — Reverserna jämte hypoteken skola
pantförskrivas till kassan för förenings lån hos densamma. — Det åligger
kassans styrelse att tillse att föreskriven säkerhet är ställd och hålles vid
makt samt att pantsäkerheten motsvarar utelöpande obligationers sammanlagda
belopp.

452

Baarsen har sammanfattningsvis gjort gällande: Kassorna hade vid vissa
tidpunkter icke redovisat full säkerhet för utelöpande obligationer på sätt
i 6 § vore föreskrivet. Från revisorernas sida hade erinringar härom framförts
vid upprepade tillfällen under en följd av år, dels under hand till
kassornas ledning, dels skriftligen till kassastyrelsen. Erinringarna hade
dock lämnats obeaktade. De underhypotek i fråga om obligationssäkerheterna,
som från tid till annan förelegat, hade till beloppen varierat. Den
31 december 1951 hade t. ex. underhypoteket uppgått till omkring 60
miljoner kronor. Detta hade föranlett en skriftlig anmärkning från revisorerna,
därvid erinrats om att dessa redan år 1944 påpekat för styrelsen
att denna måste vidtaga åtgärder för att säkerheterna utan onödig tidsutdräkt
överlämnades till de allmänna ombud, som av länsstyrelserna förordnats
att vara pantvårdare. Såvitt anginge år 1956 hade underhypotek
vid vissa tidpunkter förelegat med belopp varierande mellan 10 och 33
miljoner kronor. Kassornas ledning hade under lång tid nonchalerat tillsynen
av att gällande bestämmelser efterlevdes och tillåtit en slentrian i
kontrollen, som icke kunde tolereras. Det borde med skärpa understrykas,
att föreskrifterna om att reverser med tillhörande hypotek utan onödig
tidsutdräkt skulle överlämnas till förvar hos de allmänna ombuden tillkommit
i obligationshavarnas intresse för att tillförsäkra dem full säkerhet
för utelöpande obligationer.

Från kassornas sida har genmälts: I förevarande spörsmål hade under
årens lopp fortlöpande diskussioner förts mellan kassornas ledning och
Baarsen. Kontrollen av att säkerheterna utan onödig tidsutdräkt ställdes
under offentlig vård åvilade i första hand de allmänna ombuden. Kassornas
styrelser hade emellertid att tillse, att föreskriven säkerhet vore ställd och
hölles vid makt samt att pantsäkerheten motsvarade utelöpande obligationers
sammanlagda belopp. Denna tillsyn utövade styrelserna med ledning
av de pantförskrivningar av säkerheterna, som skulle ske till kassorna.
Baarsens påstående att kassorna icke skulle respektera bestämmelserna
eller brista i kontrollen ville kassorna bestämt tillbakavisa såsom
oriktigt. Tvärtom hade från deras sida vidtagits en rad åtgärder i syfte att
påskynda redovisningen. En viss tidrymd måste emellertid enligt sakens
natur förflyta från det ögonblick vederbörande kassa försålt en obligationspost
och översänt lånemedlen till föreningen intill det ögonblick, då kassan
erhölle föreningens pantförskrivning. Redan postgången medförde viss tidsutdräkt.
Vidare erfordrades ofta, särskilt vid nybelåningar, tidskrävande
åtgärder i form t. ex. av delning eller postponering av inteckningar, innan
handlingarna kunde slutgiltigt granskas och mottagas av allmänna ombudet.
Det kunde icke heller begäras, att ombuden, som hade andra sysslor,
dagligen skulle stå till föreningarnas förfogande. Särskilda svårigheter uppstode,
då kassorna på grund av läget på kapitalmarknaden tvingades att

453

koncentrera sin upplåning till emissioner på större belopp, som sålunda
måste omsättas under loppet av ett fåtal dagar. Beträffande bostadskreditkassan
kunde tilläggas, att föreningarnas pantförskrivningar enligt
mångårig praxis skedde endast två gånger årligen. Det vore därför icke
möjligt att med ledning av hos kassan förvarade handlingar under mellantiderna
utläsa ställningen i fråga om redovisningen av säkerhetshandlingar
till ombuden. Vidare kunde framhållas, att bostadskreditkassans ledning
hade haft för avsikt att inom nämnda institution införa samma system med
successiv redovisning till kassan av pantförskrivningarna som tillämpades
inom stadshypoteksinstitutionen. Då denna avsikt anmälts för revisorerna
vid ett tillfälle år 1953, därvid Baarsen varit närvarande, hade emellertid
någon omläggning av systemet icke påfordrats av revisorerna.

I sina påminnelser har Baarsen åberopat en specificerad sammanställning
rörande tidpunkterna för föreningarnas redovisningar till kassorna av
vederbörande skuldförbindelser under år 1956 och därvid, under hänvisning
till denna sammanställning, framhållit att dröjsmål med sådana redovisningar
allmänt förekommit på mer än sex månader, stundom åtta—tio
månader. I anslutning därtill har Baarsen vidare anfört, att det väsentliga
i förevarande fråga vore, att de hos föreningarna pantsatta och där förvarade
inteckningshvpoteken icke förrän föreningarnas pantförskrivningar
inkommit till kassan utgjorde säkerhet i kassans hand på sätt i 6 § vore
föreskrivet. Innan så skett, hade kassan givetvis icke heller möjlighet att
beräkna de inteckningssäkerheter, som för dess räkning kunde ha överlämnats
till de allmänna ombuden.

Beträffande den av Baarsen åberopade sammanställningen har från kassornas
sida framhållits, att Baarsens av sammanställningen dragna slutsatser
vore felaktiga och byggde på missuppfattningar. Kassorna ha härvid
bland annat hänvisat till vissa vid ombudsstämmorna den 24 maj 1957
gjorda uttalanden av två föreningsombud. Enligt den ene av dessa — ombud
för en stadshypoteksförening — kunde man av dagteckningen av föreningarnas
förbindelser till kassan icke utläsa något om tidpunkten lör ombudens
mottagande av säkerhetshandlingarna. Överlämnandet av dessa
handlingar skedde nämligen successivt, allt efter det handläggningen av
vederbörande ärende avslutades, varefter ärendena med vissa mellanrum
sammanställdes å skuldförbindelser till kassan. Enligt det andra ombudet
— som representerade en bostadskreditförening — utgjorde ifrågavarande
förbindelser visserligen ett medel, varigenom kassan kunde kontrollera att
redovisningen icke dröjde osedvanligt länge, men detta medel vore ganska
bristfälligt, om det gällde att göra en avstämning beträffande obligationskassornas
pantsäkerhet i ett visst givet ögonblick. Eftersom pant säkerheten
uppkomme i och med säkerhetshandlingarnas överlämnande till de allmänna
ombuden och detta ofta skedde relativt långt innan kassan hunne få
rapport om hypotekens inläggning, syntes egendomligt alt, såsom Baarsen

454

gj°rt, grunda ett påstående om underhypotek enbart på föreningarnas till
kassan insända pantförskrivningshandlingar.

Såsom av författningstexten klart framgår utgöres pantsäkerheten för
utgivna obligationer av de reverser med tillhörande hypotek, vilka ställts
under offentlig vård. Denna säkerhet kompletteras genom de förbindelser,
som föreningarna för erhållna lån skola utfärda till kassorna och varigenom
dessa bland annat kunna disponera över de enskilda låntagarnas reverser
och hypotek. Det är uppenbarligen av vikt — för att pantvärdet kontinuerligt
hålles i nivå med obligationsskulden — att säkerhetshandlingarna så
snabbt omständigheterna medgiva ställas under offentlig vård genom att
överlämnas till de allmänna ombuden. Av praktiska skäl är det emellertid
— såsom i förevarande ärende från kassornas sida belysts — i många fall
icke möjligt, att sådant överlämnande sker omedelbart efter det att föreningarna
mottagit låntagarnas reverser och hypotek. Detta förhållande
har också beaktats under förarbetena till lagstiftningen på området och
har i författningstexten uttryckts på det sättet, att handlingarna skola
ställas under offentlig vård utan onödig tidsutdräkt (jfr prop. nr 56/1953
s. 68 o. f.).

Betydelsen av att säkerhetshandlingarna överlämnas till ombuden så
snart detta ur praktiska synpunkter låter sig göra — och att därigenom
pantsäkerheten för utelöpande obligationer svarar mot dessas belopp —
har vidare markerats därigenom, att tillsynen häröver enligt uttrycklig
föreskrift åligger kassans styrelse. Rörande sättet för denna tillsyn och hur
långt den bör gå i detalj saknas närmare bestämmelser. Det synes ej heller
ändamålsenligt eller ens möjligt att, med hänsyn till de växlande förhållanden
varunder olika föreningar arbeta och till de förändringar som från tid
till annan göra sig gällande i fråga om de allmänna betingelserna för verksamheten,
uppställa några generella regler härutinnan. Frågor av hithörande
slag böra givetvis fortlöpande göras till föremål för diskussioner mellan
kassaledningen, å ena sidan, samt vederbörande föreningar och ombud, å
den andra — de senare ha för övrigt i första hand att tillse att onödigt
dröjsmål icke förekommer — i syfte att i de olika fallen finna lösningar,
som i största möjliga utsträckning tillgodose kravet på snabbhet i fråga om
redovisningen utan att praktiska svårigheter av betydenhet därigenom
uppkomma. Det blir med andra ord här fråga om en avvägning mellan olika
intressen, därvid det självfallet är angeläget att behovet av rådrum med
hänsyn till de praktiska arbetsformerna icke överdrives på bekostnad av
snabbhetskravet. Det ligger i sakens natur, att olika meningar ofta kunna
göra sig gällande i dylika avvägningsfrågor.

455

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att spörsmål angående
redovisningen av pant säkerheterna sedan länge varit föremål för revisorernas
uppmärksamhet och att vad härutinnan förekommit även föranlett
revisionsanmärkning. Vissa åtgärder i syfte att påskynda redovisningen
synas därefter ha vidtagits från kassornas sida. Hur långt och i detalj gående
kassornas tillsyn över olika föreningars verksamhet i hithörande avseende
bör organiseras, kan, som sagt, svårligen generellt bestämmas. Att utrymme
i och för sig föreligger för en effektivare ordning i fråga om den fortlöpande
rutinmässiga tillsynen, synes framgå av vad kassorna själva åberopat
i ärendet. Från kassornas sida har nämligen uppgivits, bland annat,
att man icke alltid av de till kassorna insända handlingarna kunde utläsa
dagen för säkerhetshandlingarnas överlämnande till de allmänna ombuden.
Utredningen i ärendet ger emellertid icke något som helst stöd för antagandet
att kassorna försummat sin tillsyn på sätt som skulle kunna läggas
dem till last som tjänstefel. Det är, av skäl som ovan nämnts, naturligt
och i överensstämmelse med tankegången bakom de antagna kontrollbestämmelserna,
att frågor rörande formerna för kassornas tillsyn i förevarande
hänseende och vad därmed äger samband upptagas till bedömande
vid revisionsgranskningen och att kassorna beakta vad revisorerna med
hänsyn till obligationshavarnas säkerhetsintresse finna påkallat och praktiskt
genomförbart.

På grund av vad sålunda anförts föranleda klagomålen i denna del icke
någon min vidare åtgärd.

De inbördes lånetransaktionerna

Stadshypotekskassans och bostadskreditkassans likviditetsställning varierar
betydligt under året. Detta beror på den periodicitet, varmed amorteringar
och räntebetalningar fullgöras av stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna.
Inom stadshypoteksinstitutionen inflyta föreningarnas betalningar
till kassan två gånger årligen, nämligen den 15 april och den 15
oktober. Bostadskreditföreningarna fullgöra motsvarande betalningar den
2 januari och den 1 juli. Med nuvarande låneomslutning uppgå annuitetsbeloppen
vid varje förfallodag till omkring 80 miljoner kronor i stadshypotekskassan
och till omkring 20 miljoner kronor i bostadskreditkassan.
Eftersom förfallodagarna i fråga om kassornas amorterings- och räntebetalningsskyldighet
för utelöpande obligationslån icke helt sammanfalla med
annuitetsdagarna, erhålla kassorna en betydande likviditetsförstärkning i
samband med annuiteternas inflytande och uppvisa därefter en sjunkande
likviditet under tiden fram till nästa annuitetsdag. För stadshypotekskassans
del utgör likviditetsöverskottet vid annuitetsdagarna i regel omkring
10 miljoner kronor. Överskottet sjunker därefter successivt och förbytes i
ett underskott på 7—12 miljoner kronor fram emot tidpunkten för nästa
annuitetsdag. — Bostadskreditkassan uppvisar för närvarande under året

456

endast mera undantagsvis likviditetsöverskott. Det upplåningsbehov, som
sålunda mestadels föreligger, varierar mellan 0,5 och 15 miljoner kronor.

För utjämning av sålunda uppkommande likviditetsunderskott äga kassorna
tillgång till erforderliga kreditlimiter i affärsbank, vilka utnyttjas
med stöd av bestämmelserna i 7 § i respektive förordningar angående kassornas
rätt att verkställa tillfällig upplåning.

I 10 § sista stycket i förordningarna regleras kassornas befogenheter att
placera tillfälliga överskottsmedel. Härutinnan gällde — intill en innevarande
år företagen författningsändring — att kassorna ägde göra inflytande
medel, som icke genast kunde användas för att infria dess förbindelser
eller till utlåning åt föreningarna, räntebärande på kortare tid genom
att insätta dem i svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller å postgiro
eller placera dem i svenska statsobligationer eller andra svenska statspapper,
i Sveriges allmänna hvpoteksbanks eller stadshypotekskassans obligationer
eller mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning
i fast egendom i stad eller tomträtt till i stad belägen tomt.

Baarsen har sammanfattningsvis gjort gällande: I balansräkningen per
den 31 december 1956 hade stadshypotekskassan under rubriken diverse
räkningar redovisat en tillgång på nära 4,3 miljoner kronor, som till sin
väsentliga del utgjorts av fordran på grund av utlåning till bostadskreditkassan,
därvid ingen särskild säkerhet lämnats. Sådan utlåning hade förekommit
under större delen av år 1956, ehuru å varierande belopp och även
under tider, då stadshypotekskassan för sin egen likviditet varit hänvisad
till att utnyttja tillfällig upplåning i bank. I verkligheten hade stadshypotekskassan
praktiskt taget under hela år 1956 haft sådan upplåning
i bank, varvid dock upplåningen under vissa tider varit i större eller
mindre grad betingad av just denna utlåning till bostadskreditkassan.
Utlåningen hade under nämnda år maximalt uppgått till omkring 12 miljoner
kronor med ett i stort sett oförändrat belopp under en sammanhängande
period av nära tre månader samt med lägre belopp under övrig
tid av året. Även under år 1955 hade förhållandena i stort sett varit enahanda.
Endast under mycket korta tidsperioder, i samband med tidpunkterna
för inbetalningar av halvårsannuiteterna den 15 april och den 15
oktober, hade förekommit likviditetsöverskott hos stadshypotekskassan.
Enligt 10 § i den för kassan gällande förordningen finge tillfälliga likviditetsöverskott
icke användas för utlåning till bostadskreditkassan eller för
placering i sistnämnda kassas obligationer. Härav följde, att stadshypotekskassan
lika litet vore berättigad att verkställa upplåning av medel i bank
för att i sin tur utlåna sådana medel till bostadskreditkassan. Transaktioner
av detta slag hade tidigare föranlett erinringar under hand från
revisorernas sida. Erinringarna hade dock av styrelsen lämnats obeaktade.

Från kassornas sida har genmälts: Som en följd av att annuitetsdagarna
för kassorna infölle vid olika tidpunkter kulminerade bostadskreditkas -

457

sans tillfälliga upplåningsbehov under de tider, då stadshypotekskassan
arbetade med likviditetsöverskott. Det framstode såsom angeläget, för att
icke säga självklart, att sålunda uppkommande variationer i likviditetsställningen
utnyttjades i kassornas gemensamma intresse därigenom att den
ena kassans behov av tillfällig upplåning i första hand tillgodosåges med
anlitande av samtidigt förekommande överskottsmedel mot sedvanlig
ränta hos den andra kassan. Sedan den 1 juni 1953 samförvaltades kassorna,
och lånetransaktioner som här avsåges läge enligt styrelsens mening
i samförvaltningens natur och vore även att betrakta som en konsekvens
av den gemensamma kassarörelsen. Det kunde därför icke ha varit meningen
att — vilket Baarsen syntes vilja förfäkta — låta stadshypotekskassan
sätta in belopp på upp till 10 miljoner kronor å räntelös checkräkning
i affärsbank, vilket belopp banken därefter skulle låna ut till
bostadskreditkassan mot sedvanlig ränta. Det påtalade förfaringssättet
hade tillämpats alltsedan samförvaltningen etablerats, och någon anmärkning
mot systemet hade icke framställts förrän vid revisionen av 1956 års
förvaltning. Styrelsen hade därför haft den uppfattningen att samförstånd
med revisorerna rått på denna punkt. På förekommen anledning hade frågan
i december 1956 diskuterats mellan kassastyrelsen och revisorerna.
Baarsens medrevisorer hade då ansett sig icke ha någon anledning till
anmärkning mot metoden. Det oaktat och ehuru styrelsen icke hyst någon
tvekan om att de av styrelsen anförda praktiska och ekonomiska synpunkterna
på frågan måste väga tyngre än det av Baarsen hävdade formella
betraktelsesättet, hade styrelsen den 18 december 1956 avlåtit en underdånig
framställning om sådan ändring av vederbörande författning att
någon formell oklarhet icke vidare skulle kunna råda i frågan.

Här må inskjutas, att ovannämnda framställning avsåg sådan ändring av
förordningen om stadshypoteksinstitutionen att bostadskreditkassans obligationer
upptoges bland de värdepapper, i vilka eller mot säkerhet av vilka
stadshypotekskassans överskottsmedel finge placeras. I framställningen anfördes,
bland annat, att kassastyrelsen varit medveten om att en strängt
formell tolkning av stadgandet i 10 § förordningen om stadshypoteksinstitutionen
— i vilket stadgande bostadskreditkassans obligationer icke funnes
upptagna — skulle kunna leda till slutsatsen att utlåning från stadshypotekskassan
till bostadskreditkassan icke skulle vara helt förenlig med
stadgandet. Vid bedömningen av frågan hade emellertid styrelsen funnit de
förut angivna synpunkterna väga tyngre än det mera formella betraktelsesättet.

I proposition nr 61 till 1958 års riksdag föreslogs sådan författningsändring,
varom kassorna hemställt. Därvid förutsattes såsom självfallet, att
medel som användes till utlåning, varom här vore fråga, enbart hänförde
sig till vad som verkligen utgjorde tillfälliga likviditetsöverskott. Genom
beslut den 26 mars 1958 biföll riksdagen propositionen.

458

I anledning av kassornas ovannämnda framställning har Baarsen härstädes
framhållit, att den av honom påtalade utlåningen till bostadskreditkassan
haft formen av en ren kontokredit och sålunda skett utan att några
skuldbevis eller några säkerheter lämnats och därjämte pågått även under
tider, då stadshypotekskassan icke haft några egna likvida medel för denna
utlåning utan i stället själv varit hänvisad till upplåning i bank. Denna
utlåning hade haft sådan omfattning och varaktighet att den varit författningsstridig
icke blott såvitt anginge stadshypotekskassan utan även beträffande
bostadskreditkassan, som därigenom åsidosatt gällande föreskrift
om att upplåning blott finge ske på kort tid och för tillfälliga, av
förut ingångna förbindelser föranledda behov. Den ifrågavarande författningsändringen
avsåge icke att möjliggöra en inbördes lånerörelse av den
art, som sålunda faktiskt förekommit och påtalats, utan blott rätt för
stadshypotekskassan att i bostadskreditkassans obligationer placera sådana
tillfälliga överskottsmedel, som den förra kassan icke genast kunde använda
för att infria sina förbindelser eller till utlåning åt föreningarna. Sammanfattningsvis
kunde sägas, att det under lång tid förekommit en utlåning av
stor omfattning, som varit klart olaglig och som icke ens i efterhand kunde
vinna sanktion i den ifrågavarande författningsändringen.

Vid ordinarie stämma med ombud för stadshypoteksföreningarna den 24
maj 1957 upplystes från kassaledningens sida i denna fråga följande: Baarsens
uppgift, att tidigare från stadshypotekskassan till bostadskreditkassan
utlånats medel, som stadshypotekskassan i sin tur upplånat i bank,
vore riktig. Detta utlåningsförfarande hade berott därpå, att bostadskreditkassan
tidigare ägt tillgång till en banklimit på endast 2 miljoner kronor.
För att lösa bostadskreditkassans likviditetsfråga hade det därför varit
nödvändigt att utnyttja stadshypotekskassans kreditlimit. Numera hade
utverkats, att kassornas limiter finge gemensamt utnyttjas, varför bostadskreditkassan
fått möjlighet att låna upp till 12 miljoner kronor. I anslutning
härtill hade till vederbörande tjänsteman givits order om att stadshypotekskassan
till bostadskreditkassan icke finge utlåna andra medel än
rena överskottsmedel.

Rörande möjligheterna till inbördes utlåning mellan kassorna av tillfälliga
överskottsmedel, d. v. s. medel som icke genast kunna användas för
att infria vederbörande kassas förbindelser eller till utlåning åt föreningarna,
gällde före den år 1958 genomförda lagändringen, att båda kassorna
enligt uttrycklig föreskrift ägde placera sådana medel i eller mot säkerhet
av stadshypotekskassans obligationer. Motsvarande föreskrift saknades däremot
i fråga om bostadskreditkassans obligationer som placeringsobjekt.
En strikt tillämpning av dessa bestämmelser kan enligt min mening icke
leda till annat resultat, än att stadshypotekskassan måste anses ha saknat

459

befogenhet att utlåna tillfälliga överskottsmedel i eller mot säkerhet av
bostadskreditkassans obligationer. Ur praktiska och företagsekonomiska
synpunkter torde emellertid, såsom närmare utvecklats i propositionen till
förenämnda författningsändring, en sådan ordning vara önskvärd. Befogenhet
i angivet hänseende har även numera genom nämnda författningsändring
tillagts stadshypotekskassan.

I den mån klagomålen rikta sig mot att förfarande av antytt slag praktiserats
före författningsändringen finner jag — med hänsyn till vad nyss
anförts och då det här gällt en tolkningsfråga, som icke helt utan fog
kunnat te sig tveksam — klagomålen i denna del icke påkalla något mitt
vidare yttrande.

Baarsens anmärkningar i fråga om utlåningsverksamheten ligga emellertid
väsentligen på ett annat plan. Sålunda har Baarsen gjort gällande, att
stadshypotekskassan under större delen av året plägade utlåna medel till
bostadskreditkassan utan att säkerhet lämnades och även under tider då
förstnämnda kassa själv måste verkställa upplåning i bank. Dessa utlånade
medel skulle tidvis ha uppgått till betydande belopp. Det skulle
sålunda här icke ha varit fråga om placering av medel i bostadskreditkassans
obligationer eller mot säkerhet av sådana eller ens gällt medel, som
utgjorts av tillfälliga likviditetsöverskott. I själva verket hade enligt Baarsen
stadshypotekskassan med upplånade medel finansierat viss del av
bostadskreditkassans verksamhet.

Att låneverksamhet mellan kassorna av sålunda påstådd natur åtminstone
i viss utsträckning ägt rum, vinner stöd av utredningen i ärendet. Vad
särskilt angår frågan om de utlånade medlens karaktär av likviditetsöverskott
framgår bland annat av vissa av Baarsen åberopade sammanställningar
— varöver kassorna haft tillfälle yttra sig — att stadshypotekskassan
per den sista i fem på varandra följande månader under år 1955 hos
bostadskreditkassan haft utlånade belopp varierande mellan 2,5 och 9,1
miljoner kronor, under det att stadshypotekskassan vid samma tidpunkter
haft egen bankupplåning å belopp, som i regel varit vida högre. Under år
1956 hade, enligt vad sammanställningarna bland annat ge vid handen,
utlåningen till bostadskreditkassan per vissa dagar under en tidrymd av
omkring två och en halv månader uppgått till inemot 12 miljoner kronor,
under det att stadshypotekskassan samtidigt haft betydande bankskulder.

En ömsesidig överföring av medel mellan kassorna på sätt som skett går
uppenbarligen utöver vad som genom 1958 års författningsändring ansetts
t il låtligt och framstår överhuvudtaget som stridande mot den grundläggande
principen för kassornas verksamhet. Såvitt angår kravet på att
överföringen endast får omfatta tillfälliga överskottsmedel, har vikten av
att denna begränsning strängt iakttages särskilt understrukits av bankofullmäktige
i dess yttrande över framställningen om författningsändring
(prop. s. 7 o. f.). Fullmäktige ha härvid erinrat om att den väsentliga

460

anledningen till att stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna överhuvudtaget
upprätthölles såsom rättsligen från varandra fristående vore,
att man velat även utåt på ett klart sätt markera skillnaden mellan primäroch
sekundärkredit, så att t. ex. en köpare av stadshypotekskassans obligationer
skulle kunna lita på att säkerheten för dessa ytterst vore uteslutande
primärinteckningar. Denna princip finge enligt fullmäktige icke urholkas
genom att stadshypotekskassans medel i större utsträckning strömmade
över till bostadskreditkassan mot en säkerhet, som ytterst vilade på sekundärinteckningar.
Fullmäktige menade dock, att tillräckliga garantier mot
ett dylikt missbruk av medgiven utlåningsrätt erbjödes i revisionskontrollen.
Vikten av att medel som användas till utlåning, varom här är fråga,
enbart hänföra sig till vad som verkligen utgör tillfälliga likviditetsöverskott,
betonades även av departementschefen i samma proposition.

När det gäller att bedöma det nu ifrågavarande förfarandet med avseende
å överföringen av medel mellan kassorna — vilket stått i strid mot
gällande föreskrifter och varigenom avsteg gjorts från en princip, vars
strikta upprätthållande allmänt tillagts väsentlig betydelse för kreditverksamheten
på förevarande område — måste emellertid beaktas, att förfarandet
uteslutande föranletts av praktiska och företagsekonomiska synpunkter.
Härtill kommer, att utlåningen av medel från stadshypotekskassan
till bostadskreditkassan — som visserligen vid vissa tillfällen uppgått
till åtskilliga miljoner kronor — likväl utgjort en ytterst liten del av stadshypotekskassans
hela omslutning. Med hänsyn härtill kan det av praktiska
och företagsekonomiska skäl föranledda avsteget från de principer för kreditverksamheten,
vilka enligt bankofullmäktiges och departementschefens
uttalanden alltjämt böra upprätthållas, icke anses ha haft sådan omfattning,
att förfarandet varit av nämnvärd betydelse vid bedömandet av
säkerheten för stadshypotekskassans obligationer. På grund härav och då
av uttalande vid 1957 års ombudsstämma framgår, att stadshypotekskassan
framdeles icke kommer att till bostadskreditkassan utlåna medel
utöver vad som genom 1958 års författningsändring uttryckligen medgivits,
har jag vid min prövning av ärendet i denna del funnit mig kunna låta bero
vid mina nu gjorda uttalanden. Jag vill dock i detta sammanhang tillfoga
att, såsom bankofullmäktige uttalat, det är en viktig uppgift för vederbörande
revisorer att inskrida mot missbruk av utlåningsrätten.

Jävsf råg orna

Kontrollen av kassastyrelsernas verksamhet ankommer ytterst på av
föreningarna utsedda ombud, vilka ha att årligen å ordinarie ombudsstämma
besluta angående ansvarsfrihet för dessa styrelser. Till ansvarsfrågan
skall ställning dessförinnan ha tagits av de fyra revisorer, som årligen utses
för revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper, och som i
sin revisionsberättelse ha att till- eller avstyrka ansvarsfrihet för styrelsens

461

ledamöter. Av dessa revisorer utses en av Eders Kungl. Maj:t, en av riksgäldsfullmäktige
samt två av föreningsombuden, därvid den ene skall
vara auktoriserad revisor.

När det gäller föreningsstyrelserna avgöres frågan om ansvarsfrihet årligen
av föreningsmedlemmarna å föreningsstämma. Revision av sådan styrelses
förvaltning och av föreningens räkenskaper verkställes av högst fem
revisorer, vilka skola till- eller avstyrka ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter.
Av dessa revisorer utses en av vederbörande kassastyrelse och de
övriga av föreningsmedlemmarna, därvid en av de sistnämnda bör vara
auktoriserad revisor.

Rörande jäv i fråga om föreningsombud stadgas i 26 § i de för institutionerna
gällande förordningarna, att till ombud icke må utses ledamot av
vederbörande kassas styrelse eller verkställande direktör eller tjänsteman
hos kassan. Beträffande revisorer saknas överhuvudtaget jävsbestämmelser.

Baarsen har sammanfattningsvis anfört: Det vore vanligt, att till ombud
valdes föreningarnas verkställande direktörer. Dessa stode emellertid i
beroendeförhållande till kassornas styrelse, särskilt med hänsyn till den
omständigheten att tillsättningen av befattningen som verkställande direktör
författningsenligt skulle godkännas av kassastyrelsen. Även de, som av
kassastyrelsen utsåges till styrelseledamöter i föreningarna, valdes ej sällan
till ombud. Dessa hade således att besluta om ansvarsfrihet för den styrelse,
som de hade att tacka för sitt uppdrag. — Beträffande jävsförhållandena
med avseende å kassornas och föreningarnas revisorer kunde som exempel
framhållas, att verkställande direktören i en förening sedan ett antal år
vore av ombudsstämman utsedd revisor hos vederbörande kassa. Denne
revisor stode i egenskap av föreningsdirektör i ett faktiskt om än indirekt
subordinationsförhållande till kassans ledning. Beroendeförhållandet markerades
ytterligare genom att i detta fall kassans verkställande direktör
i sin tur fungerat som revisor i föreningen. De båda revisorerna hade alltså
haft att revidera varandras verksamhet. Kassans direktör hade visserligen
numera efterträtts såsom föreningsrevisor av vice ordföranden i kassan,
vilket emellertid icke ändrade jävsförhållandet. Därtill komme, att ordföranden
i nu avsedda förening vore styrelseledamot även i kassan och
således i denna egenskap föremål för revision av den honom underställda
föreningsdirektören. Genom dylika jävsförhållanden skapades stora svårigheter
att effektivt genomföra revisionen hos kassorna. Det syntes uppenbart,
att den oenighet, som vid flera tillfällen uppkommit mellan revisorerna,
bland annat i fråga om bedömningen av de i klagoärendet upptagna
spörsmålen, ytterst hade sin grund däri, att alla revisorer icke kunnat intaga
en så obunden ställning, som ur allmänna synpunkter vore erforderlig.
Det framstode som ofrånkomligt att garantier härför skapades genom författningsändring.

Från kassornas sida har genmälts: Ombuden utsåges av föreningsstäm -

462

morna, d. v. s. av låntagarna själva. Föreningsstyrelsernas val av verkställande
direktör — det vore mycket vanligt att dessa utsåges till ombud —
skulle visserligen för att bliva gällande godkännas av kassans styrelse.
Däremot hade kassan ingen möjlighet att påkalla entledigande av nämnda
tjänstemän. Vad anginge sådan ledamot av föreningsstyrelse, som utsåges
av kassans styrelse, kunde nämnas att av de 67 ombud, som valts till 1957
års ombudsstämma, endast 5 varit av kassans styrelse utsedda ledamöter
av föreningsstyrelse. Detta gällde stadshypotekskassan. För bostadskreditkassan,
där i övrigt samma förhållanden förelåge, hade motsvarande siffror
varit 46 respektive 5. Även om dessa ombud skulle kunna antagas sakna
önskad objektivitet, vore det på grund av deras minoritet uteslutet, att de
skulle kunna påverka stämmobesluten i någon kontroversiell fråga. — Av
de fyra revisorer, som skulle granska kassornas verksamhet, utsåges en av
Kung], Maj:t, en av riksgäldsfullmäktige och två av ombudsstämma. Av
de sistnämnda skulle en vara auktoriserad revisor. Det torde förhålla sig
så att föreningsombuden ansåge, att den av ombudsstämman valde icke
auktoriserade revisorn borde representera föreningarna samt äga sådan
ställning och sådana kvalifikationer, att han kunde utöva ur föreningarnas
och därmed även ur medlemmarnas synpunkt effektiv kontroll över kassastyrelsens
verksamhet. En sådan önskan vore i och för sig naturlig, emedan
medlemmarna vore solidariskt ansvariga för eventuellt uppkommande
förluster. Det syntes ligga nära till hands, att föreningarna och deras medlemmar
såsom en av sina revisorer önskade en rutinerad och i verksamheten
väl insatt föreningsdirektör. Något subordinationsförhållande förelåge
ej för föreningsdirektörerna i förhållande till kassornas ledning. Att en
sådan direktör erhållit uppdrag som revisor i en av kassorna, borde ses
mot bakgrunden av det nu anförda. Beträffande det av Baarsen påtalade
förhållandet, att nyssnämnde föreningsdirektör såsom revisor i vederbörande
kassa hade att granska sin egen föreningsordförandes åtgärder i dennes
egenskap av ledamot av kassans styrelse, kunde hänvisas till 107 §
2 mom. andra stycket aktiebolagslagen. Mellan kassan och föreningarna
torde föreligga sådant samband att de skäl, som legat till grund för den
åberopade undantagsbestämmelsen i aktiebolagslagen, med minst samma
styrka gjorde sig gällande beträffande de nu ifrågavarande institutionerna.
Därtill komme att det för kassan funnes, förutom den omdiskuterade
revisorn, icke endast en utan tre ojäviga revisorer. Vad härefter anginge
det av Baarsen anmärkta förhållandet att en av kassastyrelsen utsedd revisor
-— för närvarande dess vice ordförande — deltoge i revisionen av nyssnämnda
förenings verksamhet, förtjänade följande framhållas. Kassornas
styrelse hade att utse en revisor i varje lokal förening. Till dessa revisorsuppdrag
utsåges regelmässigt någon styrelseledamot eller tjänsteman i kassorna.
Denna anordning hade ur kontrollsynpunkt påtagliga fördelar, enär
kassaledningen därigenom finge en god insyn i verksamheten inom för -

463

eningarna, vilken verksamhet intimt hörde samman med kassornas verksamhet.
På detta sätt kunde kassorna övervaka, att rörelsen bedreves på ett
ändamålsenligt och lämpligt sätt. — Kassornas styrelse hade icke några
intressen att bevaka i jävsfrågan och hade med det anförda blott velat
reducera frågan till de små proportioner, som den verkligen hade. Oavsett
vilka formella synpunkter man ville lägga på jävsfrågan, saknades all reell
grund för Baarsens resonemang om att olika funktionärers ståndpunktstaganden
i de diskuterade frågorna skulle ha dikterats av andra än sakliga
och objektiva skäl.

Med hänsyn till den offentligrättsliga ställning, som tillagts stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna och som sammanhänger med deras
handhavande av en omfattande och ur samhällets synpunkt mycket viktig
kreditgivning, är det ett allmänt intresse av betydande styrka att den
föreskrivna kontrollen av kassastyrelsernas och föreningsstyrelsernas förvaltning
verkställes av personer, vilka i förhållande till styrelseledamöterna
intaga en såvitt möjligt fri och obunden ställning. Detta är givetvis i första
hand påkallat ur synpunkten av att denna kontroll sker utan ovidkommande
hänsynstaganden och i övrigt med all tillbörlig objektivitet. Men
därutöver erfordras — för att förtroendet för dessa allmännyttiga anstalter
skall bibehållas orubbat — att sådana omständigheter icke förekomma med
avseende å representationen inom kontrollorganen att misstankar — låt
vara sakligt ogrundade — om bristande objektivitet lätteligen få näring.
Det synes fasthellre angeläget, att misstankar i angiven riktning så långt
möjligt är förebyggas, och att inskränkning härutinnan icke sker med
mindre tungt vägande skäl av praktisk natur därför tala.

Nu berörda spörsmål är författningsmässigt icke i vidare mån reglerat än
att det i fråga om de ombud, vilka ha att besluta rörande ansvarsfrihet för
kassastyrelserna, finnes en bestämmelse av innehåll, att till ombud icke må
utses ledamot av kassastyrelsen eller verkställande direktör eller tjänsteman
hos kassan. Något undantag från denna föreskrift har enligt vad handlingarna
utvisa icke förekommit.

De i ärendet framställda anmärkningarna avse i stället — vad först
ombuden angår — att till ombud utses, bland andra, dels de av föreningsstyrelserna
— med kassastyrelsens godkännande — valda verkställande
direktörerna, dels ock vissa av de utav kassastyrelsen utsedda ledamöterna
av föreningsstyrelser. Beträffande sistnämnda kategori ombud är i jävshänseende
att märka, att de äro innehavare av arvodesuppdrag, som givits
dem av just den styrelse, rörande vars ansvarsfrihet de ha att besluta.
I förhållande till den förstnämnda gruppen ombud — föreningsdirektörerna
— framstår däremot kassastyrelsen icke på samma sätt som uppdragsgivare,
då dessa tjänstemän utsetts av vederbörande föreningsstyrelse, lät

464

vara att valet godkänts av kassastyrelsen. Å andra sidan är här att beakta,
att föreningarnas direktörer i sitt dagliga arbete ofta torde ha anledning att
samråda med kassastyrelsen och särskilt med dess verkställande direktör.
Det synes därför icke kunna bortses från att det för dessa tjänstemän, då
de ha att fungera som ombud, kan föreligga en viss personlig bundenhet
beträffande av kassastyrelsen vidtagna åtgärder.

Den risk för bristande objektivitet hos ombuden, som har sin grund i nu
antydda omständigheter, framträder måhända i och för sig icke såsom
avsevärd. Den förstärkes emellertid av det förhållandet att de föreningsdirektörer
och ledamöter av föreningsstyrelser, varom här är fråga, i sin tur
äro underkastade revision, vari enligt tillämpad ordning deltager en styrelseledamot
eller tjänsteman hos kassan. Sistnämnda förhållande innebär
sålunda, att de ifrågavarande ombuden ha att besluta om ansvarsfrihet
för dem, vilka utsetts att revidera ombudens egen verksamhet i föreningarna.

Det framstår för mig som uppenbart, att ombuden under nu angivna
omständigheter icke kunna sägas intaga den obundna ställning, som är
önskvärd och påkallad. Även om jag saknar anledning antaga, att ombuden
låtit sig härav faktiskt påverkas i sina bedömanden, måste rådande
ordning i fråga om ombudens ställning i jävshänseende i allt fall anses
principiellt olämplig och ägnad att giva näring åt framkastade misstankar
om obehöriga hänsynstaganden från ombudens sida. Den omständigheten
att nu ifrågavarande ombud icke representera majoriteten på ombudsstämman
synes mig icke vara av beskaffenhet att kunna inverka på detta bedömande,
så mycket mindre som dessa ombud på grund av sin ställning
inom föreningarna torde kunna utöva ett icke oväsentligt inflytande å ombudsstämman.

Vad härefter angår revisorerna — beträffande vilka jävsbestämmelser
överhuvud saknas — har i ärendet påtalats, att som revisor hos en av
kassastyrelserna fungerar en föreningsdirektör, oaktat kassastyrelsen medverkat
vid tillsättandet av direktörsbefattningen och denne direktör därjämte
i sin tur vore underkastad revision av en ledamot i kassastyrelsen.
Vad här ovan anförts rörande det principiellt olämpliga i att föreningsdirektör
— med rådande system i fråga om kassastyrelsernas val av föreningsrevisorer
— utses till ombud för att besluta angående ansvarsfrihet
för kassastyrelse äger motsvarande tillämpning med avseende å föreningsdirektör
såsom revisor i kassan. Mot den ifrågavarande föreningsdirektörens
revisorsskap resa sig för övrigt ytterligare betänkligheter i förevarande
hänseende, sammanhängande därmed att ordföranden i vederbörande föreningsstyrelse
ingår som ledamot även i kassastyrelsen. Såsom revisor i
sistnämnda styrelse har följaktligen föreningsdirektören att granska sin
egen styrelseordförandes åtgärder såsom ledamot av kassastyrelsen.

Såsom av det sagda framgår kunna enligt min mening vissa principiellt

465

betingade jävsanmärkningar otvivelaktigt riktas mot rådande förhållanden
i fråga om representationen av ombud och revisorer hos berörda kreditanstalter.
Det har i ärendet hävdats, att den tillämpade ordningen härutinnan
likväl skulle vara praktisk och ändamålsenlig. Vad sålunda anförts
synes mig dock, vägt mot angivna olägenheter, knappast övertygande.
Föreningarnas behov av kontroll över kassastyrelserna, liksom de senares
önskemål att erhålla insyn i föreningarnas verksamhet lärer böra och kunna
tillgodoses på annat sätt.

På grund härav och med hänsyn till vad jag inledningsvis anfört rörande
vikten av att misstankar om bristande objektivitet i fråga om kontrollen
av förenämnda anstalter såvitt möjligt förebyggas, synes det mig ur allmän
synpunkt påkallat, att frågan om utfärdande av skärpta jävsbestämmelser
i förevarande hänseende tages under övervägande.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

III. Framställning till riksdagen om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna rörande förvaltningen
av JO-ämbetet har antalet ärenden varit mycket stort även
under år 1958. Under året ha sålunda inkommit 818 klagomål mot 757
under år 1957 och 598 under år 1956. Antalet ärenden, som upptagits på
JO:s initiativ, har uppgått till 189 mot 222 respektive 81 under åren 1957
och 1956. Hela antalet nya ärenden under år 1958 har sålunda uppgått
till sammanlagt 1 007 mot 979 under år 1957 och 679 under år 1956.

Under år 1958 ha, på sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen,
avgjorts 955 ärenden mot 888 under år 1957 och 631 under år 1956.

Trots det stora antalet avgjorda ärenden har antalet av de till år 1959
balanserade ärendena utgjort 350 mot 298 vid föregående årsskifte. Av de
till år 1959 balanserade ärendena ha 79 inkommit före år 1958.

Orsakerna till den fortgående ökningen av balansen äro, såsom jag framhöll
redan i föregående ämbetsberättelse, flera. Jag vill härvid främst peka
på den under senare år väsentligt ökade klagomålsfrekvensen och den intensifierade
inspektionsverksamheten. Sistnämnda verksamhet kräver betydande
tid — utöver den som åtgår för själva inspektionsbesöken — för
granskning av akter, som medtagas från inspektionerna, och för uppsättan -

30 — Justiticombudsmajiiicns ämbctsbcrättchc till 1999 urs riksdag.

466

de av protokoll. Arbetsbördan har vidare ökat genom att numera motivering
för träffade avgöranden lämnas i de flesta fall.

Den förefintliga arbetsbalansen medför betydande olägenheter i skilda
hänseenden. Den för allmänheten mest framträdande är givetvis, att många
ärenden måste få vänta på avgörande lång tid efter det utredningen i desamma
blivit avslutad. Det händer också ofta, att klagande eller andra
berörda personer fråga efter anledningen till att deras ärenden icke blivit
slutligen prövade. Under de rådande förhållandena är det dock nödvändigt
att ärenden, vilka bedömas vara mindre angelägna, få — ibland under rätt
avsevärd tid — stå tillbaka för andra mera brådskande. Den avvägning ur
angelägenhetssynpunkt, som sålunda fortlöpande måste ske, innebär i sin
tur ett icke obetydligt mått av merarbete för expeditionens personal. Det
säger sig självt att, i den mån antalet anhängiga ärenden stiger, överblicken
över dessa försvåras.

Av ovan anförda skäl synes det vara i hög grad angeläget att åtgärder
vidtagas, som möjliggöra en snabbare avarbetning av balansen än som kan
åstadkommas vid nuvarande organisation.

Om inspektionsverksamheten minskas och man återgår till tidigare ordning
att i de fall, då klagomål lämnas utan åtgärd, endast mera undantagsvis
upplysa klaganden om skälen härför, torde det helt visst vara möjligt
att tämligen snabbt nedbringa balansen. Enligt min mening bör dock icke
någon av dessa utvägar komma i fråga. Vidare torde det knappast vara
möjligt för JO att, utan eftersättande av tillbörlig noggrannhet vid prövningen,
medhinna prövning av flera ärenden än för närvarande sker. För
att snabbt nedbringa balansen till vad som kan anses ändamålsenligt torde
med hänsyn till vad nu sagts icke återstå annan möjlighet än att befogenhet
gives JO att i större utsträckning än vad nu är möjligt uppdraga åt
ställföreträdaren att förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende
å ärenden, vilkas prövning JO icke själv förbehållit sig. Stadgandet i
24 § andra stycket i instruktionen medger för närvarande en dubblering av
ämbetet under tre månader. Vad som för närvarande framstår såsom särskilt
önskvärt är, att under år 1959 dubblering kan äga rum under tillhopa
sex månader. Om så sker, torde balansen kunna avsevärt nedbringas utan
att inspektionsverksamheten behöver minskas eller att förändring behöver
ske med avseende å lämnandet av motivering för träffade avgöranden. Med
den avsevärda minskning av balansen, som härigenom kan påräknas, blir
det måhända möjligt att under de följande åren begränsa dubbleringstiden
till tre månader för år. Som det icke är möjligt att för närvarande bedöma
huru arbetsbördan kommer att gestalta sig under de närmaste åren, torde
det icke vara ändamålsenligt att nu inskränka sig till en engångsdispens för
år 1959. Enligt min mening bör därför sådan ändring av instruktionen
vidtagas, att möjlighet finnes till dubblering av ämbetet i den utsträckning
arbetsbördan påkallar, dock under högst sex månader varje år.

467

Av anförda skäl får jag därför hemställa, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän,
att befogenheten för ombudsman att uppdraga åt sin ställföreträdare
att förrätta å ämbetet ankommande göromål utsträckes att avse högst sex
månader.

Ett bifall till den föreslagna ändringen torde böra förenas med en viss
mindre ökning av anslaget till ordinarie personal vid JO-ämbetet (för avlöning
åt ställföreträdaren under ytterligare tre månader).

En ökning av den ordinarie personalen vid JO-ämbetet ifrågasättes icke.
Däremot är en mindre ökning av anslaget till tillfällig arbetskraft påkallad
för att avlöna ytterligare en föredragande under den tid ämbetet är
dubblerat.

Såsom bilaga till denna berättelse fogas en förteckning över ärenden, som
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1958 och vari under år 1958 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1959.

ALFRED BEXELIUS

C. G. Lidberg

468

Bilaga

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majd anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1958 och
vari under år 1958 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 744-), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelsema 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

4. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1946 s. 399 och
1953 s. 477. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

5. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre kommunikation
mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1952 s. 377 och
1953 s. 477. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

469

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Överläggningar med de övriga nordiska länderna
angående samverkan beträffande kriminalvård i frihet pågå. (Justitiedepartementet.
)

7. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Sedan strafflagberedningens den 22 december 1956 avgivna förslag
till lag om skydd mot brott (skyddslag) m. m. (SOU 1956:55) varit föremål
för remissbehandling, är ärendet under beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

8. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 380 och
1957 s. 443. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

9. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368. I den
del ärendet icke redan slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

10. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

11. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av
ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

12. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 478. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

13. 1953 den 11 november (nr 14/1952), angående viss ändring i 1 § sjölagen.
Se ämbetsberättelsen 1955 s. 410. Sedan kommerskollegium avgivit utlåtande
över framställningen, har ärendet från justitiedepartementet överlämnats till
handelsdepartementet för vidare handläggning. Handlingarna i detta ärende ha
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1958 överlämnats till sjölagskommittén
för att tagas under övervägande i samband med uppdragets fullgörande. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad. (Handelsdepartementet.)

14. 1954 den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

470

1951 års rättegångskommitté har den 26 november 1958 överlämnat betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958:40). Betänkandet är
föremål för remissbehandling. (Justitiedepartementet.)

15. 1954 den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande av
rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 369. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1955 den 21 mars (nr 227), angående vidgad rätt för man, som interimistiskt
förpliktats utgiva underhållsbidrag till barn u. ä. eller barnets moder
men som sedermera befunnits ej vara underhållsskyldig, att av allmänna
medel återbekomma guldna bidragsbelopp.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 444. Sedan
riksdagen antagit det genom propositionen nr B 23/1958 framlagda förslaget till
ärvdabalk, har ärvdabalk utfärdats den 12 december 1958 (SFS nr 637). (Justitiedepartementet.
)

17. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för mottagande
av brådskande meddelanden.

Ärendet är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.
)

18. 1957 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av skyddskonsulents
behov av kännedom om den, som dömts villkorligt med övervakning
utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

19. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret
m. m.

Sedan yttrande över skrivelsen inhämtats från Sveriges civilförsvarsförbund, är
ärendet föremål för övervägande inom inrikesdepartementet. (Inrikesdepartementet.
)

20. 1957 den 22 oktober (nr 289/1957, 366/1957, 384/1957 och 455/1957),
angående åtgärder till förhindrande av störande buller från trafik med
motorcykel och moped.

Framställningen har redovisats i propositionen nr 69 till 1958 års riksdag med
förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. m. (s. 113—115, 120 och 121).
Angående ärendets behandling i riksdagen hänvisas till andra lagutskottets utlåtande
nr 20 samt riksdagens skrivelse nr 233. Författningar i de ämnen, som
behandlats i propositionen, ha utfärdats den 16 maj 1958 (SFS nr 222—227).
(Kommunikationsdepartementet.)

21. 1957 den 5 november (nr 693/1956), angående den i 13 § lagen om fri
rättegång stadgade återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som
åtnjutit fri rättegång.

Skrivelsen har den 22 november 1957 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté,
som den 26 november 1958 överlämnat betänkande med förslag till lag
om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958:40). Betänkandet är föremål för remissbehandling.
(Justitiedepartementet.)

471

22. 1957 den 27 november (nr 355/1955 och /56—/61/1956), angående översyn
av lagligheten och behövligheten av sådana i lokala stadgor rörande
vatten- och avloppsledningar intagna föreskrifter, vilka innefatta ingripande,
straffsanktionerad reglering av vad ägare och brukare ha att
iakttaga.

Kungl. Maj:t har den 17 oktober 1958 avlåtit proposition (nr B 46) till riksdagen

med förslag till hälsovårdsstadga. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

(Inrikesdepartementet.)

23. 1957 den 28 november (nr 919), angående brist i 24 § lagen den 4 juni
1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

24. 1957 den 3 december (nr 169), angående ändring av 2 § lagen den 24 maj
1929 om tillsyn över stiftelser.

Lag i ämnet utfärdades den 28 juli 1958 (SFS nr 438). (Justitiedepartementet.)

REDOGÖRELSE

för behandlingen hos Kungl. Maj
av riksdagens skrivelser
avgiven

av JO till 1959 års riksdag

Till RIKSDAGEN

Enligt föreskrift i 18 § tredje stycket instruktionen den 24 maj 1957 för
riksdagens ombudsmän åligger det justitieombudsmannen att årligen före
februari månads ingång för riksdagen uppgiva dels vilka av föregående
riksdagar fattade beslut och gjorda framställningar, som under det sistförflutna
året blivit av Kungl. Maj:t gillade och föranlett bestämmelsers
utfärdande eller annan åtgärd, dels ock vilka beslut och framställningar som
icke blivit för Kungl. Maj:t föredragna eller av Kungl. Maj:t prövade.

För fullgörande av denna skyldighet får jag — som från statsdepartementen
införskaffat härför erforderliga uppgifter — härmed överlämna
dels en tabell (I), som i nummerföljd upptager de skrivelser m.m. vilka
avlåtits av 1958 års riksdagar;

dels en förteckning (II) över de av samma riksdagar till Kungl. Maj:t
avlåtna skrivelser jämte uppgifter om de åtgärder, som under år 1958 vidtagits
i anledning av dessa skrivelser;

dels en förteckning (III) över sådana i förteckningen II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1958 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende;

dels ock en förteckning (IV) över ärenden, som hos Kungl. Maj:t
anhängiggjorts genom skrivelser från riksdagen före år 1958 men vid samma
års början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift om
den behandling dessa ärenden undergått år 1958.

Uppgifterna i förteckningarna avse ärendenas ställning vid utgången av
år 1958.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1959.

ALFRED BEXELIUS

jGösta Stenlund

Tabell

över de av 1958 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den här nedan införda förteckningen
II.

1	Fi	15	30	4)		70	Fi	7		Jo	8		147	K 10	183	Jo 16
2	Ju 10	31	4)		71	Ju	7	109	Fi	18		148	I 13	184	E 12
3	U	5	32	4)		72	Jo	6	110	U	6		149	Ju 17	185	Fi 33
4	Fö	8	33	4)		73	Fi	14	111	Fi	19		150	S 8	186	Fi 34
5	S	7	34	4)			Jo	7	112	K	7		151	U 9	187	Fi 35
6	K	12	35	4)		74	Ju	8	113	I	5			S 9	188	E 13
7	Fi	21	36	4)		75	Fi	9	114	S	6		152	0 3	189	Ju 24
8	E	4	37	4)		76	Fi	10		I	6		153	2)		I 19
9	Jo	10	38	4)		77	Ju	9	115	Ju 13		154	15 J	190	Ju 25
10	H	10	39	4)		78	Fö	1	116	Fi	20		155	Ju 19		S 14
11	I	8	40	4)		79	H	3	117	I	7		156	I 12	191	Ju 26
12	Fö	4	41	4)		80	Fi	11	118	K	S		157	E 8	192	Jo 17
	H	6	42	4)		81	Fi	12	119	K	9		158	Fi 27	193	E 14
	C	2	43	4)		82	K	6	120	E	3		159	Fi 28	194	E 15
13	Fi	5	44	4)		83	Fi	13	121	Fö	5		160	Fi 29	195	E 16
14	Ju	6	45	4)		84		)	122	Fö	6		161	H 7	196	E 17
	u	2	46	4)		85	Fö	3	123	Fö	7		162	H 8	197	E 18
	Fö	2	47	4)		86	H	4	124	Fi	22		163	I 14	198	I 20
	S	2	48	4)		87	I	4	125	Fö	9		164	I 15	199	Fi 36
	K	5	49	Fi	1	88	Ju 11	126	Ju	14		165	Jo 11	200	C 4
	Fi	8	50	Fi	2	89	S	3	127	Fi	23		166	Jo 12	201	Fö 12
	E	2	51	K	1	90	S	4	128	Fi	24		167	Jo 13	202	S 15
	Jo	5	52	Fi	3		H	5	129	E	6		168	Fi 30	203	K 13
	H	2	53	Fi	4	91	S	5	130	Ju	18		169	K 11	204	E 19
	I	3	54	Jo	1	92	U	4	131	s	10		170	Jo 14	205	Fi 37
	C	1	55	Ju	2	93		*)	132	i	10		171	Ju 21	206	Fi 38
15	U	1	56	s	1	94		'')	133	Fi	25		172	I 16	207	Jo 18
16	Ju	1	57	K	2	95		*)	134	Fi	26		173	Ju 22	208	Jo 19
17		4)	58	E	1	96		*)	135	E	5		174	Ju 23	209	Jo 20
18		4)	59	I	1	97		*)	136	U	7			I 17	210	U 11
19		4)	60	Fi	6	98			137	IJ	8		175	U 10	211	E 20
20		4)	61	K	3	99		4)	138	Ju 15			U 9	212	E 21
21		4)	62	K	4	100		'')		I	9		176	Fi 31	213	E 22
22		4)	63	Jo	2	101		*)	139	Ju	16			Jo 15	214	E 23
23		4)	64	J11	3	102		4)	140	Jo	9		177	S 11	215	Fi 39
24		4!		H	1	103	45	141	I	11			E 10	216	Fi 44
25		4)	65	1	2	104		4)	142	Fö 10		178	S 12	217	FI 11
26		<1	66	Ju	4	105	u	3	143	Fö 11		179	I 18	218	Fi 40
27		4)	67	Jo	3	106	Ju	12	144	E	7		180	S 13	219	Fi 41
28		4i	68	Jo	4	107	Fi	16	145	E	9		181	Fi 32	220	K 15
\| 29		4)	69	Ju	5	108	Fi	17	146	Ju 20		182	E 11	221	E 24

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

222	Ju 30	258	4)	B	1	Ju 34	B	30	4)			I 33	B 100	Ju 41
223	Ju 31	259	Fi 53	B	2	U 15	B	31	4)	B	62	I 34	B 101	Fi	74
224	S 19	260	4)	B	3	Ju 35	B	32	4)	B	63	Fi 63	B 102	Fi	75
225	I	23	261	4)	B	4	I	27	B	33	4)			0 10	B 103	Fi	76
226	Fi 45	262	4)	B	5	S 27	B	34	4)	B	64	Fi 64	B 104	Fi	77
227	Fi 46	263	4)			I	28	B	35	4)	B	65	Fi 65	B 105	Fi	78
228	Fi 47	264	4)	B	6	I	29	B 36	4)	B	66	Jo 34	B 106	E	37
229	Ju 27	265	4)	B	7	U 16	B	37	4)	B	67	Jo 35	B 107	Ju 42
230	Fi 48	266	4)	B	8	Ju 36	B 38	4)	B	68	Fö 17	B108	Fi	79
231	H 15	267	E 27	B	9	E 30	B	39	4)	B	69	Fi 60	B 109	Fi	80
232	H 16	268	H 17	B	10	C	8	B	40	4)	B	70	Fi 61	B 110	Fi	81
233	K 14	269	H 18	B	11	Ju 37	B 41	4)	B	71	Ju 38	B 111	I	35
234	H 12	270	8 20			U 17	B	42	4)	B	72	K 21	B 112	E	38
235	I	22	271	S 21			Fö 16	B 43	4)	B	73	S 30	B 113	K	24
236	S 16	272	S 22			S 28	B 44	4)	B	74	K 22	B 114	H	26
237	S 17	273	Fi 49			K 20	B 45	4)	B	75	K 23	B 115	S	31
238	H 13	274	Fi 50			Fi 62	B	46	4)	B	76	E 33	B 116	Jo 40
239	H 14	275	Fi 51			E 31	B 47	4)	B	77	E 34	B 117	Fi	82
240	Jo 22	276	Fi 54			Jo 36	B 48	4)	B	78	H 23	B 118	U	19
241	Jo 23	277	Jo 24			H 21	B	49	Fi 57	B	79	C 11	H	27
242	Jo 21	278	Jo 25			I 30	B 50	S 24	B 80	Jo 37	B 119	K	25
243	I	21	279	Jo 26			C	9	B	51	K 16	B	81	Jo 38	B 120	S	32
244	Ju 28	280	Jo 27	B	12	I 31	B 52	H 19	B 82	H 24	B 121	E	39
245	S 18	281	Jo 28	B	13	H 22	B 53	Fi 58	B 83	Fö 19	B 122	I	36
Ju 29	282	Fi 55	B	14	S 29	B	54	Fö 14	B 84	Fö 18	B 123	H	28
246	Fi 42	283	Fö 13	B	15	U 13	B	55	Ju 33	B 85	U 18	B 124	U	20
247	Fi 43		S 23	B	16	Ju 32	B 56	U 14	B	86	H 25	B 125	Fö 20
248	U 12		Fi 56	B	17	4)			Fö 15	B	87	Fi 66	B 126	Jo 41
249	I	24		E 28	B	18	4)			S 25	B 88	Fi 67		C	14
250	E 25	284	Jo 29	B	19	4)			K 17	B	89	Fi 68	B 127	C	12
251	0	5	285	Jo 30	B 20	4)			Fi 59	B	90	Fi 69	B 128	U	21
I 25	286	Jo 31	B 21	4)			E 29	B	91	Fi 70	Fi	84
252	0	6	287	Jo 32	B 22	4)			Jo 33	B	92	Fi 71	B 129	Fi	85
E 26			B 23	4)			H 20	B	93	Fi 72	B 130	Fi	86
253	G	7			B	24	4)			I 26	B	94	Fi 73	B 131	Fi	83
Fi 52			B 25	4)	B	57	K 18	B	95	Ju 39		C	13
254	4)			B 26	4)	B	58	K 19	B	96	E 35	B 132	I	37
255	4)			B 27	4)	B	59	S 26	B	97	Ju 40	B 133	U	22
256	4)			B 28	4)	B	60	I 32	B	98	E 36		Fi	87
257	4)			B	29	4)	B	61	E 32	B	99	Jo 39 IB 134	U	23

Förteckning II

över de av 1958 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 20 januari 1958, angående val av ombud och suppleanter i Nordiska
rådet. (16.)

Den 7 februari 1958 anmäld och lagd till handlingarna.

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

3. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förlagsinteckning i vissa oljelager m. m. (64.)

Lag utfärdad den 21 februari 1958 (SFS nr 54).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. (66.)

Lag utfärdad den 21 februari 1958 (SFS nr 47).

5. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen. (69.)

Lag och kungörelse utfärdade den 28 februari 1958 (SFS nr 66 och 67).

6. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld

den 28 mars, den 18 april och den 23 maj 1958 och är därmed slutbehandlad för

departementets vidkommande. (Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.
(71.)

Lag utfärdad den 28 februari 1958 (SFS nr 52).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 14, med förslag
till förordning om ändring i kyrkomötesförordningen den 22 april 1949
(nr 174). (74.)

Förordning utfärdad den 28 februari 1958 (SFS nr 59).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 november 1946 (nr 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. (77.)

Lag utfärdad den 28 februari 1958 (SFS nr 53).

10. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (2.)

Den 28 mars, den 18 april och den 23 maj 1958 anmäld. Den 25 april 1958
(punkten 24) har, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, lagmannen numera justitierådet
K. O. Riben anmodats att utreda frågan om inrättande av en vattendomstol
för Norrbottens län. Utredningsmannen har den 31 december 1958 avgivit
betänkande i frågan. Ärendet är i sistnämnda del samt såvitt avser viss
del av punkten 35 alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 4 mars, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd,
dels ock i ämnet väckt motion. (88.)

Lag utfärdad den 14 mars 1958 (SFS nr 134).

12. den 7 mars, i anledning av väckta motioner om avskaffande av statsrådseden.
(106.)

Kungörelse utfärdad den 28 juli 1958 (SFS nr 405).

13. den 11 mars, i anledning av väckta motioner om höjning av den s. k.
försvarsavgiften enligt gruvlagen, m. m. (115.)

Sedan kommerskollegium den 29 december 1958 till Kungl. Maj:t ingivit utredning
och förslag i ärendet, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 21 mars, angående ändrad lydelse av § 22 mom. 2 regeringsformen.
(126.)

Kungörelse utfärdad den 28 mars 1958 (SFS nr 114).

15. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för
politiska partier att vid allmänna val utlägga valsedlar i vallokalerna.
(138.)

Skrivelsen har den 29 augusti 1958 överlämnats till 1955 års valutredning att
tagas under övervägande vid dess fortsatta utredningsuppdrag.

16. den 25 mars, i anledning av motion om hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål på fastighetsbildningens område.
(139.)

Skrivelsen har den 11 april 1958 överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté
att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning för verkställande
av omprövning av lagen med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens. (149.)

Skrivelsen har den 18 april 1958 överlämnats till varumärkes- och firmautredningen.

18. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/59,
i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (130.)

Den 11 april 1958 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), m. m. (155.)

Lag utfärdad den 28 mars 1958 (SFS nr 115).

20. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde. (146.)

Den 11 april 1958 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av
11 § lagen om religionsfrihet. (171.)

Av riksdagen antaget förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
jämlikt 87 § regeringsformen förfallet. Proposition i ämnet förelagd 1958
års B-riksdag (nr B 25). Jfr punkt 34 här nedan.

22. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
18 § lagen om ekonomiska föreningar. (173.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m. (174.)

Lag och kungörelser utfärdade den 25 april 1958 (SFS nr 213—217).

24. den 16 april, i anledning av väckt motion angående lagändringar i syfte
att möjliggöra kostnadsfritt tillhandahållande åt politiska partier av s. k.
äktamakekuvert vid vissa allmänna val. (189.)

Skrivelsen har den 29 augusti 1958 överlämnats till 1955 års valutredning att
tagas under övervägande vid dess fortsatta uppdrag.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. (190.)

Lag utfärdad den 9 maj 1958 (SFS nr 205).

26. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 23 kap. 7 §
rättegångsbalken. (191.)

Inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till ändring av
det i 23 kap. 7 § rättegångsbalken upptagna stadgandet angående gränsen för
hämtning till förhör har den 30 oktober 1958 remitterats till vissa myndigheter
och organisationer.

27. den 24 april, i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen.
(229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av motioner angående ändrad lydelse av 4 §
lagen om hyresreglering m. m. (244.)

Enligt beslut den 28 april 1958 har skrivelsen överlämnats till socialdepartementet.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om
flottning i allmän flottled. (245.)

Lag utfärdad den 2 maj 1958 (SFS nr 188).

30. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för att avhjälpa platsbristen inom fångvårdens ungdomsräjong jämte i
ämnet väckta motioner. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1958.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal om
häkteslokaler i Örebro. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958.

32. den 15 juli, angående val av medlemmar och suppleanter i Nordiska rådet.
(B 16.)

Den 25 juli 1958 anmäld och lagd till handlingarna.

33. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förflyttning
av Söderbygdens vattendomstol. (B 55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 22 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
(nr 680), m. m. (B 1.)

Genom skrivelse nr 3 förelagd 1958 års kyrkomöte med begäran om yttrande,

huruvida kyrkomötet godkände lagförslaget. Angående kyrkomötets beslut, se

kyrkomötets skrivelse nr 8. Jfr punkt 21 här ovan.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser.
(B 3.)

Lag utfärdad den 28 juli 1958 (SFS nr 438).

36. den 24 juli, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i slutbestämmelserna till luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297). (B 8.)

Lag utfärdad den 28 juli 1958 (SFS nr 437).

37. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958 i vad avser justitiedepartementet.

(Jfr punkten 9 under civildepartementet.)

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
m. m. (B 71.)

Lag utfärdad den 28 juli 1958 (SFS nr 436).

39. den 28 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt 5, 8 och 11 §§ förordningen den
16 maj 1884 (nr 25) angående patent. (B 95.)

Lag utfärdad den 28 juli 1958 (SFS nr 423).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 5:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (B 97.)

Lag utfärdad den 29 augusti 1958 (SFS nr 454).

41. den 31 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m. (B 100.)

Lagar och kungörelse utfärdade den 29 augusti 1958 (SFS nr 465—468).

42. 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ärvdabalk m. m. (B 107.)

Lagar utfärdade den 12 december 1958 (SFS nr 637—643).

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 22 januari 1958, angående val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (15.)

Anmäld den 7 februari 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser utrikesdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 18 april 1958 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

3. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Japan angående reglering
av vissa svenska fordringsanspråk. (105.)

Anmäld den 7 mars 1958, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för utrikesdepartementet
eller, i förekommande fall, beskickningschefen i Tokio att verkställa
skriftväxling rörande överenskommelsens ikraftträdande.

4. den 7 mars, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (92.)

Anmäld den 21 mars 1958, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

5. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (3.)

Anmäld den 18 april 1958, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1958/59 under statens
allmänna fastighetsfond m. m. i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (110.)

Anmäld den 11 april 1958, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

7. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till cn konvention mellan OEEC-länderna
om upprättande av säkerhetskontroll på atomenergiens område. (136.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av europeisk konvention angående fredlig lösning av tvister. (137.)

Anmäld den 11 april 1958, varvid Kungl. Maj:t dels godkände ifrågavarande
överenskommelse, utom såvitt angår dess kapitel III, dels ock förordnade, att
ratifikationsinstrument i enlighet därmed skulle utfärdas och deponeras hos
Europarådets generalsekreterare.

9. den 25 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde fattade
beslut. (151.)

Anmäld den 11 april 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att konventionen
angående avskaffande av tvångsarbete skulle ratificeras.

10. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av
handelsavtal mellan Sverige och Cuba. (175.)

Anmäld den 18 april 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal och förordnade, att ratifikationsinstrument skulle
utfärdas i vanlig ordning.

11. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1957 och 1958 vid dess nionde ordinarie möte fattade beslut. (210.)

Anmäld den 16 maj 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sveriges regering och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Unions regering om utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och Stockholm. (248.)

Anmäld den 9 maj 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande överenskommelse samt förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning och utväxlas i Moskva.

13. den 15 juli, angående val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (B 15.)

Anmäld den 25 juli 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle läggas
till handlingarna.

14. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Anmäld den 19 september 1958, i vad angår den under punkten 2 i statsutskottets
utlåtande nr B 34 behandlade frågan, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade
ministern för utrikes ärendena att utsträcka det åt tjf. kanslirådet i justitiedepartementet
E. E. A. Magnander tidigare meddelade utredningsuppdraget till att
jämväl avse den prövning av frågan om den lämpligaste ordningen för handläggningen
av administrativa ärenden inom utrikesdepartementet, som av riksdagen
ansetts befogad. Skrivelsen är därmed i nämnda del slutbehandlad.

15. den 22 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. (B 2.)

Anmäld den 12 september 1958, varvid Kungl. Maj:t förordnade dels att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas och deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare
och dels att vid depositionen vissa förbehåll skulle göras.

16. den 24 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av europeisk utlämningskonvention. (B 7.)

Anmäld den 12 september 1958, varvid Kungl. Maj:t förordnade dels att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas och deponeras hos Europarådets generalsekreterare,
dels ock att vid depositionen vissa förklaringar skulle avgivas och förbehåll
göras.

17. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret 1958/59,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (Bil.)

Skrivelsen är i vad den avser utrikesdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 28 juli 1958, varvid Kungl. Maj:t, med upphävande av sitt brev den 30
juni 1953 i denna del, meddelade bestämmelser angående reglerad befordringsgång
för icke-ordinarie kanslister inom utrikesförvaltningen.

18. den 30 juli, i anledning av väckt motion om översyn rörande formerna för
utrikesdepartementets förvaltning av anförtrodda medel. (B 85.)

Anmäld den 19 september 1958, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern
för utrikes ärendena att utsträcka det ovannämnda åt tjf. kanslirådet i justitiedepartementet
Magnander tidigare meddelade utredningsuppdraget till att avse
även den av riksdagen begärda översynen. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 2 december, i anledning av väckt motion om översyn och utredning
av utrikesförvaltningens organisation. (B 118.)

Skrivelsen är överlämnad till handelsdepartementet.

20. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande med statsmedel av den å svensk sjöfart och handel vid passage
av Suezkanalen utgående tilläggsavgiften till täckande av Förenta Nationernas
kostnader för kanalens röjning. (B 124.)

Anmäld den 19 december 1958, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att FN:s generalsekreterare
skulle underrättas om detta riksdagens beslut.

21. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen den 19
september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska monetära avtalet
den 5 augusti 1955, m. m., såvitt propositionen avser anvisande av
investeringsanslag till kredit till Turkiet. (B 128.)

Anmäld den 19 december 1958, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för
Sveriges delegation hos OEEC att verkställa skriftväxling rörande ikraftträdande
av en den 17 december 1958 dagtecknad överenskommelse rörande svensk kredit
till Turkiet.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion, dels
ock av tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska monetära avtalet den 5
augusti 1955, m. m. (B 133.)

Anmäld den 19 december 1958, varvid Kungl. Maj:t dels beslöt att för Sveriges
del ratificera ifrågavarande båda tilläggsprotokoll och dels förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning för att deponeras hos
()EEC:s generalsekreterare.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation. (B 134.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande av vissa haverikostnader. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

Anmäld den 11 april 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

3. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1958.

4. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion. (12.)

Anmäld den 16 maj 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

5. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Rut Britta Marianne Eek m. fl. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58 till Återuppförande av
ridhus för livgardesskvadronen. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

8. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. jämte i ämnet väckt motion. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

10. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1958/59. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

12. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

13. den 28 april, angående provisorisk statsreglering och bevillning för budgetåret
1958/59. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

14. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss kronan tillhörig mark m. m. (B 54.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

15. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (försvarssjukvårdens centrala ledning),
5 (förrådshållningen inom försvaret), 6 (vissa militära verkstäder), 8 (viss anskaffning
av reservdelar vid marinen) och 11 (arvoden till lärare vid vissa
militära skolor) överlämnats till försvarsdepartementet. Den 15 augusti 1958
har Kungl. Maj:t givit 1954 års utredning angående vissa personalkårer inom
försvaret till känna vad under punkten 4 uttalats rörande det militära veterinärväsendet
att av utredningen beaktas vid prövningen av behovet av en civilmilitär
veterinärkår m. m. Vidare har Kungl. Maj:t vad beträffar ärendet under
punkten 11 genom beslut den 12 december 1958 uppdragit åt särskild sakkunnig
att verkställa översyn av arvoden till lärare vid vissa militära skolor m. m. Ärendena
under punkterna 4 och 11 äro därmed slutbehandlade. Övriga ärenden äro
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta
motioner. (B 11.)

Anmäld den 15 augusti 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring av 6 § familj ebidragsförordningen den 29 mars
1946 (nr 99) jämte i ämnet väckt motion. (B 68.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958, varvid förordning utfärdades
(SFS nr 440).

18. den 29 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående svensk
medverkan i FN:s observationsgrupp i Libanon. (B 84.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

19. den 30 juli, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar rörande vissa anslag för budgetåret 1958/59 under
fjärde huvudtiteln och under försvarets fonder. (B 83.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

20. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar rörande vissa rationaliseringar
i krigsmaktens fredsorganisation jämte i ämnet väckta motioner.
(B 125.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1958.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde, m. m. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 28 mars samt den 11 och den 18 april 1958. Ärendet är slutbehandlat,
i vad på socialdepartementet ankommer.

3. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 14 maj 1954
(nr 250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse
å anstalt m. m. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 102 och 103).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen den 24 mars 1938 (nr 96)
om understödsföreningar, m. m. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 99—101).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag). (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 97 och 98).

6. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
strålskyddslag m. m. (114.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 14 mars
1958, varvid författning utfärdades (SFS nr 111).

7. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, m. m. (5.)

Anmäld den 28 mars samt den 11 och den 18 april 1958. Författningar utfärdades
den 28 mars (SFS nr 132 och 133) och den 11 april (SFS nr 287). I vad
rör den av statsutskottet i utlåtande nr 5, p. 98, upptagna frågan om administrationen
för näringshjälp, kommer ärendet att behandlas i 1959 års statsverksproposition.

8. den 25 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 28 § 1 inom. förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 145).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde fattade
beslut. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958, i vad på socialdepartementet beror.
Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för fortsatt behandling.

10. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/59,
i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

11. den 11 april, angående sjukgymnast verksamheten. (177.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, om utredning rörande hjälpbehovet hos vissa eftersatta grupper
av medborgare. (178.)

Anmäld den 9 maj 1958, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla tio utredningsmän för en socialpolitisk översyn.

13. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1 under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59 till
Ferieresor för husmödrar. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

14. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. (190.)

Anmäld den 9 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS nr 206). Ärendet är
slutbehandlat, i vad på socialdepartementet ankommer.

15. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

16. den 24 april, i anledning av väckt motion angående upptagande av ersättningsmedel
för insulin i förteckningen över kostnadsfria läkemedel.
(236.)

Anmäld den 6 juni 1958, varvid ifrågavarande motion jämte utskottsutlåtande
överlämnats till utredningen om läkemedelsrabatteringen.

17. samma dag, i anledning av väckta motioner om undvikande av att skyldighet
för utländska medborgare att erlägga folkpensionsavgift i vissa fall
får retroaktiv verkan. (237.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 2 maj 1958.

18. samma dag, i anledning av motioner angående ändrad lydelse av 4 §
lagen om hyresreglering m. m. (244.)

Anmäld den 28 juli 1958, varvid skrivelsen överlämnats till statens hyresråd att
tagas i beaktande vid utarbetandet av förslag till hyreshöjning jämlikt 5 §
hyresregleringslagen.

2 Ifedoyörche avy i ven av JO till 1969 nr» riksdag

19. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1958/59
till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen m. m.
(224.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

20. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
(270.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 194).

21. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 22 maj 1953 (nr 269) angående
byggnadsforskningsavgift, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 201).

22. den 28 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (272.)

Anmäld den 9 maj och den 6 juni 1958. Författningar utfärdade den 2 maj 1958
(SFS nr 192 och 193). I enlighet med riksdagens hemställan har chefen för
socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 9 maj 1958 givna bemyndigande
tillkallat utredningsmän för att utreda olika spörsmål rörande invalid- och
familjepensioneringen m. fl. frågor (1958 års socialförsäkringskommitté).

23. samma dag, angående provisorisk statsreglering och bevillning för budgetåret
1958/59. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

24. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (B 50.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

25. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

I vad rör socialdepartementet kommer det under punkten 15 upptagna ärendet
angående gruppbebyggelse i Sollefteå m. m. att behandlas i 1959 års statsverksproposition.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1958/59 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. (B 59.)

Anmäld den 28 juli och den 29 augusti 1958. Författningar utfärdade sistnämnda
dag (SFS nr 481—484). Ärendet är slutbehandlat.

27. den 22 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m. (B 5.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 augusti 1958. Författningar utfärdade samma
dag (SFS nr 457—461).

28. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1958/59 till statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. (B 14.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde. (B 73.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

31. den 25 november, i anledning av väckta motioner om utvidgning av
arbetarskyddslagens tillämpningsområde. (B 115.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 3 december, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
ungdomsbrottslighetens bekämpande. (B 120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1958, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter.
(51.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa, kronan tillhöriga fastigheter, m. m. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

5. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (14.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts

och slutbehandlats den 18 april 1958.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga om
befrielse från viss betalningsskyldighet till kronan. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

7. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av vissa avtal rörande lån till Föreningen för skidlöpningens och friluftslivets
främjande i Sverige för utbyggnad av turiststationen Högfjället
vid Storlien. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1958.

8. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/59
i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1958/59 av
underskottet för Luftfartsfonden. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1958.

10. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ersättning till hemmansägaren Lars Levi Andersson. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för delgivning
av byggnadsnämnds beslut. (169.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

13. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58 i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(203.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

14. den 24 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958, varvid författningar utfärdats (SFS

nr 222—227).

15. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 1 under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59
till Statens bilinspektion: Avlöningar. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

16. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (B 51.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

17. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958, varvid Kungl. Maj:t beträffande
av revisorerna berörda frågor rörande anordningar för sandlagring förordnade,
att tryckt exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse jämte utskottsutlåtande
samt riksdagens revisorers berättelse, del I och II, skulle överlämnas
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för beaktande.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag angående
vissa tjänster vid kommunikationsverken. (B 57.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av vissa avtal om förvärv och överlåtelse av fastigheter m. m.
(B 58.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

20. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta
motioner. (B 11.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 28 juli 1958.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar. (B 72.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958, varvid författning utfärdats (SFS
nr 429).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(B 74.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1958/59 i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(B 75.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

24. den 25 november, i anledning av väckta motioner angående den koncessionerade
inrikes lufttrafiken i Sverige. (B 113.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1958, varvid Kungl. Maj :t förordnade,
att tryckta exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse jämte utskottsutlåtande
skulle överlämnas till luftfartsstyrelsen, 1953 års trafikutredning samt
svenska ledamöterna av skandinaviska flygtaxekommittén.

25. den 5 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr B 51) till
riksdagen angående rätt för generalpoststyrelsen att upptaga tillfälliga
lån för postsparbankens och postgirots rörelse. (B 119.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1958, varvid författningar utfardats
(SFS nr 598—600).

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 29 januari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 28)
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 januari 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 21 och 22).

2. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Rädda barnens riksförbund för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1958.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om visst undantag från stämpelplikt
enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1958.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
höjd indirekt beskattning. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 februari 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 30—34) och vissa formulär i anledning av desamma fastställdes.

5. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59 till oförutsedda
utgifter. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1958/59. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

7. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

8. den 21 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen, som överlämnats från civildepartementet, är anmäld den 21 och den

28 mars 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets

föredragning beror.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av den vid förordningen den 30 juni
1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror fogade förteckningen över pälsskinn.
(75.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958, varvid författning utfärdades

(SFS nr 80).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,
m. m. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 77—79).

11. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna hänvisats till statsutskottet.
(80.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (81.)

Anmäld den 7 mars och den 28 juli 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i visst fall av kronans rätt till danaarv m. m. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1958.

14. den 25 februari, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
vissa anslags uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna hänvisats till
jordbruksutskottet. (73.)

Skrivelsen, som överlämnats från jordbruksdepartementet, är anmäld och slutbehandlad
den 18 april 1958.

15. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under första huvudtiteln, avseende anslagen till kungl. hov- och slottsstaterna.
(1.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

16. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), m. m. i vad propositionen överlämnats till bevillningsutskottet.
(107.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författning utfärdades

(SFS nr 85).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958
skall utgå. (108.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet den 11 mars 1958.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 86 och 87).

19. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av viss kronans fordran. (111.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

20. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m. (116.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 70—76).

21. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 21 och den 28 mars 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1958/59 till Skatteersättning till kommunerna, m. m. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1958.

23. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, m. m. (127.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1958/59. (128.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 26 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående återbäring
av vissa skattebelopp. (133.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1958/59 till Kontrollstyrelsen: Avlöningar, m. m. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

27. den 28 mars, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om
utlänningars och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning här
i riket. (158.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1958/59 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.
(160.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958, varvid författning utfärdades (SFS

nr 149).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958, varvid cirkulär utfärdades samt

visst bemyndigande lämnades samtliga länsstyrelser.

31. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel av totalisatormedel. (176.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet den 16 april 1958.

32. den 15 april, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret
1958/59 till Bidrag till Föreningen Fruktdrycker. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

33. den 16 april, i anledning av väckta motioner angående den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken. (185.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 64) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 207—209).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 65) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).
(187.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958, varvid författning utfärdades

(SFS nr 210).

36. den 18 april, i anledning av Kungl. Majrts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1958/59. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad
propositionen avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

39. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti
för krediter till Uddevallavarvet Aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
(215.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

40. den 23 april, i anledning av väckta motioner angående förfarandet i kammarrätten,
m. m. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
angående skatt å spritdrycker och vin. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS

nr 172).

42. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om sjömansskatt, m. m. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 295—306).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skattefrihet för belopp, som utgår på grund av vissa s. k.
riskgarantier. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 173).

44. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
å kapital budgeten för budgetåret 1958/59, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958.

4o. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser kammarkollegiet. (226.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1958.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
reglering av tomtförhållandena å den s. k. Drottningholmsmalmen i Lovö
socken av Stockholms län. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (228.)

Anmäld den 6 juni och den 30 oktober 1958. Ärendet är i viss del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, m. m
(230.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 202 och 203).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469). (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 200).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 197 och 198).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i gällande avtal angående utövandet av statens tobaksmonopol. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958.

52. den 27 april, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(253.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 5 december 1958.

53. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(259.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 5 december 1958.

54. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623) jämte i ämnet väckta motioner.
(276.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 2 maj 1958.

55. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58.
(282.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958.

56. samma dag, angående provisorisk statsreglering och bevillning för budgetåret
1958/59. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958.

57. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
framlagda förslag till stat för riksgäldsfonden för budgetåret 1958/59.
(B 49.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (B 53.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

59. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juli 1958 ha ärendena under punkterna 28
och 30 i statsutskottets utlåtande nr B 34 (viten i den statliga upphandlingsverksamheten;
statsverkets annonsering) slutbehandlats och vidare ha tryckta
exemplar av skrivelsen samt statsutskottets förenämnda utlåtande för handläggning
i angivna delar överlämnats till utrikesdepartementet (punkten 3, handläggningen
av administrativa ärenden inom utrikesdepartementet), försvarsdepartementet
(punkterna 4, 5, 6, 8, 11, försvarssjukvårdens centrala ledning;
förrådshållningen inom försvaret; vissa militära verkstäder; viss anskaffning av
reservdelar vid marinen; arvoden till lärare vid vissa militära skolor), socialdepartementet
(punkten 15, gruppbebyggelse i Sollefteå m. m.), kommunikationsdepartementet
(punkten 20, anordningar för sandlagring), ecklesiastikdepartementet
(punkten 31, förvaltningen m. m. av vissa kyrkliga fastigheter),
jordbruksdepartementet (punkterna 35, 38, beredskapslagring av spannmål; domänverkets
markfond; domänverkets skogsarrondering), handelsdepartementet
(punkten 40, redovisningen av tipsmedel och vissa andra fondmedel) samt
inrikesdepartementet (punkten 42, decentralisering av beslutanderätten i vissa
frågor till länsstyrelserna. — Ärendet under punkten 23 (vissa iakttagelser angående
skatteuppbörden m. m.; arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt
m. m.; processförfarandet i viss uppbördsfråga) är beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

60. den 24 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av punkten 3 av övergångsbestämmel -

serna till förordningen den 23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957. (B 69.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 453).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (B 70.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 451 och 452).

62. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Skrivelsen, som överlämnats från civildepartementet, är anmäld den 28 juli 1958.
Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
beror.

63. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser allmänna resereglementet m. m. (B 63.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 augusti 1958 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr B 45 överlämnats till civildepartementet
för handläggning av det i skrivelsen omförmälda ärendet. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

64. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser utrikes tjänsteresor. (B 64.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställning angående vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden
samt ianspråktagande av vissa medel från samma fond för avbetalning
å statsskulden. (B 65.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

66. den 30 juli, i anledning av väckta motioner angående utnyttjande av
anslag å allmän beredskapsstat. (B 87.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
framställda förslag om anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar. (B 88.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen
B om anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
(B 89.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

69. samma dag, angående tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1957/58.
(B 90.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

70. den 31 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny
tulltaxa, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (B 91.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 474—477).

71. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59,
m. m. (B 92.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958, varvid författning utfärdades
(SFS nr 439).

72. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1958/59. (B 93.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

73. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1958/59. (B 94.)
Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316)
jämte i ämnet väckta motioner. (B 101.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1958, varvid författning utfärdades
(SFS nr 474).

75. den 7 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt, m. m. (B 102.)

Anmäld den 21 november 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 561—
563 och 565) och vissa formulär i anledning av desamma fastställdes (SFS nr
564). Ärendet är i viss del (fråga om översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen)
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (B 103.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1958, varvid utfärdades kungörelse
om tillämpning av ett mellan Sverige och Danmark den 21 juli 1958 ingånget
avtal för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och
förmögenhet samt kungörelse med vissa bestämmelser angående kupongskatt
för skattskyldig som är bosatt i Danmark.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige och Finland för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet.
(B 104.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Pakistan för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(B 105.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av förordnande om uttagande av särskild tullavgift för
damstrumpor av nylonsilke m. m. (B 108.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatter. (B 109.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Indien för undvikande av dubbelbeskattning
av inkomst. (B 110.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 28 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m. m.
(B 117.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1958, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 575 och 576).

83. den 10 december, i anledning av väckta motioner rörande ortsgrupperingen
inom beskattningen. (B 131.)

Överlämnad till civildepartementet den 16 december 1958.

84. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen den
19 september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska monetära avtalet den
5 augusti 1955, m. m., såvitt propositionen avser anvisande av investeringsanslag
till kredit till Turkiet. (B 128.)

Överlämnad till utrikesdepartementet den 15 december 1958 för handläggning i

viss del. Anmäld den 19 december 1958. Ärendet är fortfarande i viss del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse angående
dels nedsättning av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels ock tillskapande av en kulturfond.
(B 129.)

Anmäld den 19 december 1958. Ärendet är fortfarande i viss del beroende på

Kungl. Majrts prövning.

86. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1958/59.
(B 130.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1958.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion, dels
ock av tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska monetära avtalet den 5
augusti 1955, m. m. (B 133.)

Överlämnad till utrikesdepartementet den 15 december 1958.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, anmäld
den 11, 18 och 25 april, den 2 och den 16 maj samt den 28 juli 1958. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets vidkommande.
(Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

3. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa lektorsprebendefastigheter i Linköping. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

4. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion m. m.
(8.)

Anmäld den 11, 18 och 25 april, den 2 maj samt den 6, 18 och 30 juni 1958. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1958 i propositionen nr B 19 till 1958 års
riksdag.

6. den 28 mars, i anledning av väckta motioner rörande vissa timplaner för
ämnet kristendomskunskap. (129.)

Anmäld den 18 april 1958, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr 154). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1958/59 till de tekniska högskolorna, jämte i ämnet väckta motioner.
(144.)

Anmäld den 25 april och den 18 juni 1958. Den 18 juni utfärdades bland annat
två kungörelser (SFS nr 343 och 344). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

9. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1958/59 till yrkesundervisningen. (145.)

Anmäld den 2 maj samt den 6 och den 30 juni 1958. Den 30 juni utfärdades
bland annat en kungörelse (SFS nr 361). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. samma dag, angående sjukgymnastverksamheten. (177.)

Överlämnad till socialdepartementet för handläggning. (Jfr punkten 11 under
socialdepartementet.)

11. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

12. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 85, med förslag
till lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den 21
maj 1954 (nr 296) angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
församlingsstyrelse, m. m. (184.)

Anmäld den 25 april 1958, varvid två lagar utfärdades (SFS nr 161 och 162).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1958/59 till folkskoleväsendet,
folkbildningsåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(1.88.)

Anmäld den 18 april och den 2 maj 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

14. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/
59, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (193.)

Anmäld den 18 april, den 9 maj och den 30 juni 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1958/59 till musikaliska akademien med musikhögskolan. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1958/59 till medicinska högskolan i Umeå m. m. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för ökad intagning av studerande vid farmaceutiska institutet.
(196.)

Anmäld den 16 maj 1958, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr 260). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
beträffande kyrkomusikerorganisationen. (197.)

Anmäld den 25 april och den 30 maj 1958. Den 30 maj utfärdades två kungörelser
(SFS 369 och 372). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

20. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidareutbildning
av folkskollärare för tjänstgöring på enhetsskolans högstadium
m. m. (211.)

Anmäld den 2, 16 och 30 maj samt den 6 juni 1958. Den 30 maj utfärdades två
kungörelser (SFS nr 326 och 345). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1958/59 till lärarutbildningskurser för läroverksingenjörer
m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juni 1958.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för den ekonomiska förvaltningen av de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (213.)

Anmäld den 2, 23 och 30 maj samt den 6 juni 1958. Den 23 och den 30 maj utfärdades
kungörelser (SFS nr 326 och 335). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (214.)

Anmäld den 23 maj och den 19 december 1958. Den 23 maj utfärdades sju författningar
(SFS nr 279, 280, 335, 341, 342, 387 och 399) samt den 19 december en
kungörelse. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1958/59 till inredning och utrustning av nya lokaler vid universiteten och
karolinska institutet. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (250.)

Anmäld den 18 juni och den 28 juli 1958. Den 18 juni utfärdades en kungörelse
(SFS nr 397). Skrivelsen är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets
vidkommande. (Jfr punkten 5 under civildepartementet.)

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss
ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. (252.)

I vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde är skrivelsen anmäld
den 19 december 1958, varvid en kungörelse utfärdades. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad för departementets vidkommande. (Jfr punkt 7 under civildepartementet.
)

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/
59 till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

28. den 28 april, angående provisorisk statsreglering och bevillning för budgetåret
1958/59. (283.)

Anmäld den 6 juni 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets
vidkommande. (Jfr punkten 56 under finansdepartementet.)

29. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Punkten 31 (förvaltningen av vissa kyrkliga fastigheter) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

30. den 24 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. m. (B 9.)

Anmäld den 17 oktober 1958, varvid lag utfärdades (SFS nr 514).

3 Redogörelse avgiven av JO till 1959 ars riksdag

31. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Anmäld den 28 juli 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets
vidkommande. (Jfr punkten 9 under civildepartementet.)

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående anslag till strålskyddsverksamhet m. m.
för budgetåret 1958/59 jämte i ämnet väckta motioner. (B 61.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 28 juli 1958 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.
(Jfr punkten 33 under inrikesdepartementet.)

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1958/59 till universiteten, den medicinska undervisningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (B 76.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola och särskilda försöksskolan i Linköping.
(B 77.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

35. den 28 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster vid
nyindelning av riket i pastorat. (B 96.)

Anmäld den 17 oktober 1958, varvid lag utfärdades (SFS nr 516).

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret
1958/59 till Göteborgs musikkonservatorium. (B 98.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

37. den 18 november, i anledning av väckta motioner angående beredande av
möjlighet för statens medicinska forskningsråd att fullfölja det skisserade
forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar. (B 106.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 25 november, i anledning av väckta motioner i fråga om uppskov med
förändring till lägre skolform. (B 112.)

Genom cirkulär den 5 november 1958 till skolöverstyrelsen och samtliga länsskolnämnder
har Kungl. Maj:t riktat vederbörande myndigheters uppmärksamhet
på vad statsutskottet anfört i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr B 78.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av den andliga vården vid sjukhusen, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (B 121.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1958.

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan m. m. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

3. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 39 § förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 50 och 51).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

5. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958 i vad rör jordbruksdepartementet.

6. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58 gjorda framställning
beträffande gottgörelse till jordbruket för av dess utövare erlagd
energiskatt för motorbrännolja till traktorer. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.
(73.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

8. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1958 skall
utgå. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1958, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 108).

9. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

10. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkten 38 har meddelats i skrivelsen nr 285 under
punkt 30 här nedan samt i fråga om punkterna 62, 114 och 131 i skrivelsen

nr B 81 under punkt 38 här nedan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter
ha anmälts och slutbehandlats den 9 och den 16 maj, den 30 juni och den
28 juli 1958. Besluten den 9 och den 16 maj 1958 innefattade bland annat utfärdandet
av 26 kungörelser och en förordning (SFS nr 189, 190 samt 232—256).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/59. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökad utlåning från fiskerilånefonden
för budgetåret 1957/58, m. m. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1958/59 m. m. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958, därvid tre förordningar utfärdades
(SFS nr 129—131).

14. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbud mot plockning av
vissa växtarter till avsalu. (170.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel av totalisatormedel. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1958.

16. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

17. den 18 april, i anledning av motioner om uttagande av särskilda avgifter
vid exploatering av grus- och stentäkter. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1958.

18. samma dag, i anledning av motioner om upphävande av jordförvärvslagen
m. m. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 212).

19. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret 1958/59 till avlöningar, omkostnader
och utrustning vid lantbruksnämnderna jämte i ämnet väckta
motioner. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
för år 1958 till bostadslån åt domänverkets fast anställda skogsarbetare,
m. m. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958.

21. den 23 april, angående utredning av frågan om avståndskostnadernas inverkan
på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland. (242.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, såvitt
propositionen avser täckande av vissa kostnader vid förutvarande Strömsholms
hingstdepå. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

23. samma dag, i anledning av utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
beträffande anslag till Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess ututövare
erlagd bensinskatt berörd fråga jämte i ämnet väckta motioner.
(241.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

24. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av
vissa kronolägenheter m. m. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för upprustning av landsbygdens elektriska distributionsnät, m. m. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret 1958/59 till bidrag till jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering ävensom till täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner.
(279.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet väckta
motioner. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Näs l1 i Göteborgs och Bohus
län m. fl. fastigheter. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser om resandes rätt att fritt införa jordbruksregleringsvaror
jämte i ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, därvid en kungörelse och två förordningar
utfärdades (SFS nr 165—167).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958, varvid två förordningar utfärdades

(SFS nr 189 och 190).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vattenvårdens
organisation m. m. samt anslagsanvisning i samband därmed
jämte i ämnet väckta motioner. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder på grund
av situationen på smörmarknaden. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

33. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer är skrivelsen beträffande punkterna
35 (beredskapslagring av spannmål) och 38 (domänverkets markfond;
domänverkets skogsarrondering) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 24 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte i ämnet väckt motion. (B 66.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli och den 28 november 1958.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vissa kronolägenheter, m. m. (B 67.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1958, därvid fyra kungörelser utfärdades
(SFS nr 534—537).

36. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958 i vad rör jordbruksdepartementet.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
på grund av situationen på smörmarknaden, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (B 80.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958, därvid tre förordningar och en
kungörelse utfärdades (SFS nr 389—392).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
år 1958 under nionde huvudtiteln gjorda hemställan angående anslag för
budgetåret 1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
och skogshögskolan, m. m. (B 81.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

39. den 31 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (B 99.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1958, därvid kungörelser utfärdades
(SFS nr 619—635).

40. den 26 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner, m. m. (B 116.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1958, därvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 543).

41. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrade
inkomstförhållanden för distriktsveterinärer m. m. (B 126.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 december 1958, i vad på jordbruksdepartementet
ankommer, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 611).

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager m. m. (64.)

Skrivelsen är anmäld såväl inom justitiedepartementet som handelsdepartementet.
För handelsdepartementets vidkommande är skrivelsen slutbehandlad den
21 februari 1958, varvid förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen
den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m. m. utfärdats (SFS nr 55).

2. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 28 februari, den 14 mars och den 18 april 1958 samt därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag avseende handelsdepartementets
verksamhetsområde. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958.

4. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958.

5. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen den 24 mars 1938 (nr 96)
om understödsföreningar, m. m. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 99).

6. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har i vad avser anslag till bidrag till pensioneringskostnader för handelsflottans
pensionsanstalt överlämnats från civildepartementet till handelsdepartementet
för handläggning. Den är i nämnda avseende anmäld och slutbehandlad
den 30 maj 1958.

7. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1958/59 under
statens allmänna fastighetsfond m.m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till konventionen om upprättande av ett
europeiskt bolag för kemisk behandling av bestrålat atombränsle (Eurochcmic).
(162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Cuba. (175.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning och är
därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande.

10. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 18 april och den 16 maj 1958 samt därmed slutbehandlad.

11. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphävande av lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud mot
förvärv från utlandet av vissa fartyg. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 185).

12. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om
avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 176).

13. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 10 § sjömanslagen.
(238.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vissa prisutjämningsavgiftsmedel. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1958.

15. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 8 och 16 §§ förordningen den 6 juni 1929
(nr 129) angående Svenska skeppshypotekskassan. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 178).

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående småföretagens
och jordbrukets kapitalproblem m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1958.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om statsgaranti för budgetåret
1958/59 för lån till hantverks- och småindustriföretag jämte i ämnet
väckta motioner. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59
till Avsättning till fonden för idrottens främjande. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1958.

19. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (B 52.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

20. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Skrivelsen är i vad avser punkten 40 angående redovisningen av tipsmedel och
vissa andra fondmedel överlämnad till handelsdepartementet. I anledning av
skrivelsen ha redogörelser för dispositionen under år 1958 av fonden för idrottens
främjande, fonden för friluftslivets främjande samt handels- och sjöfartsfonden
intagits i berättelsen till 1959 års riksdag om vad i rikets styrelse sig
tilldragit. Skrivelsen är därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande.

21. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 28 juli och den 26 september 1958 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig
borgen för lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget jämte i ämnet väckta
motioner. (B 13.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59 till stipendier vid
handelshögskolorna. (B 78.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

24. den 30 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställning rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (B 82.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 augusti 1958.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning av
det högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar i
form av statsgaranti för exportkredit jämte i ämnet väckta motioner.
(B 86.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1958, varvid kungörelse i ämnet
utfärdades (SFS nr 498).

26. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ersättning för krigsskada å egendom. (B 114.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 december 1958, varvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 566).

27. den 3 december, i anledning av väckt motion om översyn och utredning
av utrikesförvaltningens organisation. (B 118.)

Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet från utrikesdepartementet,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
omläggning av atomenergiprogrammet. (B 123.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1958.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1957/58, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958.

2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655)
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1958, varvid författning utfärdades
(SFS nr 48).

3. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958, i vad på inrikesdepartementet
ankommer.

4. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag för budgetåret
1958/59 till Överståthållarämbetet och landsstaten, Polisväsendet, Civilförsvaret,
Brandväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (87.)

Anmäld den 18 april 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden
person. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författning utfärdades
(SFS nr 104).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
strålskyddslag m. m. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 110 och 111).

7. den 14 mars, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
öppna möjligheter till ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag.
(117.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld den 18 april och den 30 juni 1958. Författning utfärdad den 18 april
(SFS nr 293). Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för
politiska partier att vid allmänna val utlägga valsedlar i vallokalerna.
(138.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning den
22 mars 1958.

10. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1958/59,
i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa merkostnader
för virusavdelning vid statens bakteriologiska laboratorium och
virusinstitution vid karolinska institutet m. m. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om kommunalval för perioden 1959—1962 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1958, varvid författning utfärdades

(SFS nr 139).

13. den 28 mars, i anledning av väckt motion om ersättning av statsmedel
till poliskonstapeln Arne Gustav Borgström i Örebro för uteblivet skadestånd.
(148.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående högre
utbildning av sinnessjukvårdspersonal. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående högre
utbildning av sjuksköterskor jämte i ämnet väckta motioner. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958. Stadga utfärdad den 30 juni 1958

(SFS nr 400).

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen
om ersättning till polisman. (172.)

Anmäld den 4 december 1958, varvid uppdragits åt polisverksamhetsutred ningen

att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m. (174.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den

25 april 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 215, 217 och 218).

18. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1958/59
till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1958.

19. den 16 april, i anledning av väckt motion angående lagändringar i syfte
att möjliggöra kostnadsfritt tillhandahållande åt politiska partier av s. k.
äktamakekuvert vid vissa allmänna val. (189.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning den

17 april 1958.

20. den 18 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. för budgetåret
1958/59. (198.)

Anmäld den 18 och den 25 april 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 23 april, i anledning av väckta motioner om utredning rörande prostitutionsproblemet.
(243.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändring i livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824).
(235.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 195).

23. den 26 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag för budgetåret
1958/59 till Vissa kostnader i anledning av allmänna val. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
till Sverige av vissa sjuka flyktingar. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1958.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneförmåner
m. m. för viss läkarpersonal. (251.)

Anmäld den 16 maj och den 30 juni 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

Ärendet under punkten 42 (decentralisering av beslutanderätten i vissa frågor
till länsstyrelserna) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 22 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet. (B 4.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 433).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. m. (B 5.)

Anmäld den 29 augusti samt den 21 och den 28 november 1958. Författningar
utfärdade den 29 augusti (SFS nr 459), den 21 november (SFS nr 567—571) och
den 28 november (SFS nr 572 och 573). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad
på inrikesdepartementet ankommer.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ympning mot smittkoppor. (B 6.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 428).

30. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på inrikesdepartementet ankommer, den
28 juli 1958.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1958/59, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner. (B 12.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m. (B 60.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående anslag till strålskyddsverksamhet m. m.
för budgetåret 1958/59 jämte i ämnet väckta motioner. (B 61.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar angående organisationen av statens institut för
folkhälsan m. m. (B 62.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

35. den 25 november, i anledning av väckta motioner om sjuksköt erskeskolornas
inordnande i yrkesskolväsendet. (B 111.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal om försäljning av viss mark. (B 122.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1958.

37. den 10 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till hälsovårdsstadga jämte i ämnet väckta motioner. (B 132.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 december 1958, varvid författning utfärdades.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 7 mars 1958 beträffande punkterna B 1 och 2. Avskrifter överlämnade
till samtliga övriga statsdepartement för handläggning i vad på vederbörande
departement ankommer. Ånyo anmäld den 18 april 1958. Ärendet är
därmed slutbehandlat i vad på civildepartementet ankommer.

2. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1958/59
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på civildepartementet ankommer den 18 april
1958. Avskrifter överlämnade till försvarsdepartementet och handelsdepartementet
för handläggning i vad på dessa departement ankommer.

3. den 26 mars, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1958.

4. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
ekonomiska förmåner åt övertalig personal vid örlogsvarven m. m. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1958.

5. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (250.)

Anmäld den 9 maj 1958 beträffande punkten 3 d) i statsutskottets utlåtande
nr 105 och i denna del överlämnad till ecklesiastikdepartementet för handläggning.
Ånyo anmäld den 30 maj 1958, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 288—292, 307, 308, 339, 340, 366, 367, 370, 371, 384 och 385). Ånyo anmäld
den 28 juli 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 410—412, 415 och
416). Ånyo anmäld den 29 augusti 1958, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 447 och 448). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på civildepartementet
ankommer.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneförmåner
m. m. för viss läkarpersonal. (251.)

Överlämnad till inrikesdepartementet den 12 maj 1958.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss
ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente m. m. (252.)

Anmäld den 30 maj 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 353, 354 och
356—358). Avskrift överlämnad till ecklesiastikdepartementet för handläggning
i vad på sagda departement ankommer. Ånyo anmäld den 29 augusti 1958, varvid
författningar utfärdades (SFS nr 449 och 450). Ärendet är därmed slutbehandlat
i vad på civildepartementet ankommer.

8. den 25 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (B 10.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juli 1958.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen B
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten för budgetåret
1958/59, För flera huvudtitlar gemensamma frågor. (B 11.)

Anmäld den 28 juli 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 408—411,
413, 414, 416, 417 och 419). Avskrifter överlämnade till samtliga övriga statsdepartement
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer.
Ånyo anmäld den 29 augusti 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr
447—449). Ånyo anmäld den 28 november 1958, varvid författning utfärdades
(SFS nr 577). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på civildepartementet
ankommer.

10. samma dag, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser allmänna resereglementet m. m. (B 63.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. (B 79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 10 december, i anledning av väckta motioner om uppflyttning från
den 1 januari 1959 av de orter, som nu hänföres till ortsgrupp 2, till ortsgrupp
3. (B 127.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ortsgrupperingen
inom beskattningen. (B 131.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förbättrade inkomstförhållanden för distriktsveterinärer m. m. (B 126.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på civildepartementet ankommer den 12
december 1958, varvid författningar utfärdades (SFS nr 603 och 604). Avskrift
överlämnad till jordbruksdepartementet för handläggning i vad på sagda departement
ankommer.

Förteckning III

över sådana i förteckningen II här ovan upptagna ärenden, som
vid utgången av år 1958 ännu voro i sin helhet eller till någon
del på Kungl. Maj.ts prövning beroende

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

10. den 1 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (2.)

13. den 11 mars, i anledning av väckta motioner om höjning av den s. k.
försvarsavgiften enligt gruvlagen, m. m. (115.)

15. den 21 mars, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för
politiska partier att vid allmänna val utlägga valsedlar i vallokalerna.
(138.)

16. den 25 mars, i anledning av motion om hänskjutande till 1954 års fastighetsbildningskommitté
av vissa spörsmål på fastighetsbildningens område.
(139.)

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning för verkställande
av omprövning av lagen med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens. (149.)

22. den 28 mars, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
18 § lagen om ekonomiska föreningar. (173.)

26. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 23 kap. 7 §
rättegångsbalken. (191.)

27. den 24 april, i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen.
(229.)

33. den 18 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förflyttning
av Söderbygdens vattendomstol. (B 55.)

34. den 22 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
(nr 680), m. m. (B 1.)

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

7. den 21 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en konvention mellan OEECländerna
om upprättande av säkerhetskontroll på atomenergiens område.
(136.)

23. den 11 december, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation. (B 134.)

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

15. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

7. den 14 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, m. m. (5.)

11. den 11 april, angående sjukgymnastverksamheten. (177.)

25. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

31. den 25 november, i anledning av väckta motioner om utvidgning av
arbetarskyddslagens tillämpningsområde. (B 115.)

32. den 3 december, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
ungdomsbrottslighetens bekämpande. (B 120.)

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

11. den 28 mars 1958, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
delgivning av byggnadsnämnds beslut. (169.)

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

23. den 21 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fullmakt att i arbctslöshctsbekäinpande syfte igångsätta arbeten, för
vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57,
m. m. (127.)

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1958/59. (128.)

4 Redogörelse avgiven av JO till 1969 års riksdag

27. den 28 mars, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om
utlänningars och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning här
i riket. (158.)

33. den 16 april, i anledning av väckta motioner angående den skattefria
försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken. (185.)

40. den 23 april, i anledning av väckta motioner angående förfarandet i kammarrätten,
m. m. (218.)

47. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (228.)

59. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

64. den 25 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser utrikes tjänsteresor. (B 64.)

66. den 30 juli, i anledning av väckta motioner angående utnyttjande av
anslag å allmän beredskapsstat. (B 87.)

75. den 7 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning angående upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt, m. m. (B 102.)

80. den 21 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Förenade Arabrepubliken för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatter. (B 109.)

81. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Indien för undvikande av dubbelbeskattning
av inkomst. (B 110.)

84. den 11 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 10 till överenskommelsen den 19
september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av tilläggsprotokoll nr 2 till det europeiska monetära avtalet
den 5 augusti 1955, m. m., såvitt propositionen avser anvisande av
investeringsanslag till kredit till Turkiet. (B 128.)

85. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse angående
dels nedsättning av räntebetalningarna på vissa till Finland
lämnade svenska statskrediter, dels ock tillskapande av en kulturfond.
(B 129.)

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

29. den 18 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

39. den 8 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av den andliga vården vid sjukhusen, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (B 121.)

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

14. den 28 mars 1958, i anledning av väckta motioner om förbud mot plockning
av vissa växtarter till avsalu. (170.)

21. den 23 april, angående utredning av frågan om avståndskostnadernas
inverkan på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland. (242.)

33. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

8. den 28 mars 1958, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till konventionen om upprättande
av ett europeiskt bolag för kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic). (162.)

13. den 24 april, i anledning av väckt motion om viss ändring av 10 § sjömanslagen.
(238.)

27. den 3 december, i anledning av väckt motion om översyn och utredning
av utrikesförvaltningens organisation. (B 118.)

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

7. den 14 mars 1958, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte
att öppna möjligheter till ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktigeuppdrag.
(117.)

13. den 28 mars, i anledning av väckt motion om ersättning av statsmedel till
poliskonstapeln Arne Gustav Borgström i Örebro för uteblivet skadestånd.
(148.)

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen
om ersättning till polisman. (172.)

21. den 23 april, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
prostitutionsproblemet. (243.)

26. den 18 juli, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (B 56.)

35. den 25 november, i anledning av väckta motioner om sjuksköterskeskolornas
inordnande i yrkesskolväsendet. (Bill.)

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

10. den 25 juli 1958, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser allmänna resereglementet m. m. (B 63.)

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. (B 79.)

12. den 10 december, i anledning av väckta motioner om uppflyttning från
den 1 januari 1959 av de orter, som nu hänföres till ortsgrupp 2, till ortsgrupp
3. (B 127.)

13. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ortsgrupperingen
inom beskattningen. (B 131.)

Förteckning IV

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom skrivelser
frän riksdagen före år 1958 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1958

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde, numera trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommiss jordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274, 1940
s. 301 och 1953 s. 422. Utredningen av frågan om fideikommissens avskaffande
pågår.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302, 1951 s. 344, 1953 s. 422 och 1955 s. 360 samt
redogörelsen 1958 för behandlingen av riksdagens skrivelser s. 53. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m.m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281, 1940
s. 303 och 1954 s. 289. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr
ärendet under punkten 15 här nedan.)

5. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304, 1951 s. 345 och 1953 s. 344 samt redogörelsen 1958 s. 53.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 2
härovan.)

6. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1952
s. 321 och 1953 s. 423. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

7. den 18 februari 1936, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt
m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254, 1947 s. 306 och 1956 s. 320 samt redogörelsen 1958 s. 57. Familjerättskommitténs
arbete pågår.

8. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 305 och
1954 s. 290. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 15 här nedan.)

9. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 306 och
1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 15 här nedan.)

10. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen
angående utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 284, 1952 s. 322, 1955 s. 361, 1956 s. 320 och 1957
s. 402 samt redogörelsen 1958 s. 54. Frågan om särskild lagstiftning om utlämning
mellan de nordiska länderna är föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

11. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete pågår.

12. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 och 1940 s. 308
samt redogörelsen 1958 s. 54. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323. Lagberedningens
arbete pågår.

14. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 34 här nedan.)

15. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941
s. 231, 1945 s. 295, 1947 s. 308, 1948 s. 286 samt 1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 4, 8, 9 och
35.)

16. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309 och redogörelsen
1958 s. 55. Skrivelsen samt det i ärendet tidigare avgivna betänkandet
(SOU 1941:20) ha enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7 november 1958 överlämnats
till författningsutredningen att vara tillgänglig vid fullgörandet av utredningens
uppdrag. Utredningens arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 39 här
nedan.)

17. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete
pågår.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1956 s. 321 och
1957 s. 403. Enligt bemyndigande den 7 februari 1958 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat sakkunniga för att verkställa ^ översyn av mönsterskyddslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunnigas
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 66 här nedan.)

19. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235, 1950
s. 286 och 1956 s. 322. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete pågår.

21. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286, 1954 s. 292, 1955
s. 363 samt 1956 s. 322. Utredningen om det administrativa besvärsinstitutet
har den 10 januari 1958 erhållit nya direktiv. Utredningsarbetet fortsätter. (Jfr
ärendet under punkten 38 här nedan.)

22. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288, 1951 s. 348, 1956 s. 322 samt redogörelsen
1958 s. 56. Ärendet är beroende på Kungl. IVTaj :ts prövning.

23. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1950 s. 287, 1957 s. 403
samt redogörelsen 1958 s. 56. 1956 års förhandlingsrättsutrednings arbete pågår.
(Jfr ärendet under punkten 32 här nedan.)

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Varumärkes- och firmautredningens arbete pågår.

26. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av
deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311, 1949 s. 321 och 1956 s. 323. 1955 ars valutredning — som den
29 augusti 1958 erhållit nya direktiv och fått ändrad sammansättning — har ej
slutfört sitt uppdrag.

27. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m„ dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1945 s. 233, 1951
s. 349 samt 1954 s. 293. Sedan lagrådet den 20 december 1958 avgivit begärt utlåtande
över förslag till brottsbalk, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

28. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1945 s. 236, 1950 s. 288 och
1953 s. 427. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

29. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1946 s. 345, 1947
s. 312 och 1956 s. 323. Ärendet är under övervägande inom den av chefen för
jordbruksdepartementet enligt bemyndigande den 16 maj 1958 tillkallade jordlagsutredningen.

30. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272, 1948 s. 292 och
1957 s. 405 samt redogörelsen 1958 s. 57. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

31. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325, 1950 s. 290 och 1955 s. 365 samt redogörelsen 1958 s. 57. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 290 och 1953 s. 428
samt redogörelsen 1958 s. 57. 1956 års förhandlingsrättsutrednings arbete pågår.
(Jfr ärendet under punkten 23 här ovan.)

33. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351, 1953
s. 429 och 1956 s. 324. Bilskadeutredningens arbete i denna del är ej avslutat.

34. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan viss förberedande utredning verkställts,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 14
här ovan.)

35. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326 och 1954 s. 295. 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)

36. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av
vattenkraftanläggningar och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226, 1951
s. 352, 1953 s. 429 och 430, 1955 s. 366 och 1956 s. 325 samt redogörelsen 1958
s. 57. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
22 här ovan.)

37. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 227, 1953 s. 430
samt 1954 s. 296. Sedan lagrådet den 20 december 1958 avgivit begärt utlåtande
över förslag till brottsbalk, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser om
ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Sc ämbetsberättelserna 1951 s. 353 och 1956 s. 325. Utredningen om det administrativa
besvärsinstitutet har den 10 januari 1958 erhållit nya direktiv.
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 21 här ovan.)

39. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen. (122.)

Skrivelsen har den 7 november 1958 — enligt Kungl. Maj:ts beslut — överlämnats
till författningsutredningen att vara tillgänglig vid fullgörandet av utredningens
uppdrag. Utredningen pågår. (Jfr ärendet under punkten 16 här ovan.)

40. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 353, 1953 s. 430,
1954 s. 297 och 1955 s. 366 samt redogörelsen 1958 s. 58.

41. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 och 1954 s. 297. Sakkunnigutredningen pågår.

42. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 293, 1954
s. 297 och 1957 s. 406. Utredningsmannen för översyn av brottsregistreringen
fortsätter sitt arbete.

43. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga om den av riksdagen begärda översynen
av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman m. fl., se ämbetsberättelsen 1953
s. 432. Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar har den 15 december
1958 avgivit betänkande om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU
1958: 43). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s. 355.
Sedan bamavårdskommittén den 25 november 1957 avgivit betänkande med
förslag till följ dförfattningar till ny bamavårdslag m. m. (SOU 1957:49), är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
”lagen om förmynderskap” i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 294, 1953 s. 432, 1955 s. 368 samt 1956 s. 326.
I vad angår frågan om föreskrifter om inspektion genom rätten av överförmyndares
verksamhet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 330 och 1954 s. 299
samt redogörelsen 1958 s. 59. Över betänkandet med förslag till förenklingar
i vissa delar av aktiebolagslagen (SOU 1958: 27) ha yttranden infordrats till
den 1 februari 1959.

49. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten.

(134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331 och redogörelsen
1958 s. 59. Skrivelsen har överlämnats den 16 maj 1958 till sjölagskommittén och
den 17 samma månad till sakkunniga för översyn av lagstiftningen om trafiknykterhet
m. m. att av dessa kommittéer tagas under övervägande i de delar
skrivelsen berör kommittéernas utredningsuppdrag.

50. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Se ämbetsberättelserna 1955 s. 368, 1956 s. 327 samt 1957 s. 407. 1955 års domarutredning
har ännu ej slutfört sitt uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 63
här nedan.)

51. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224).

Se ämbetsberättelserna 1952 s. 331, 1954 s. 299, 1955 s. 368, 1956 s. 327 samt
1957 s. 407. 1951 års rättegångskommittés arbete med översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning är ännu ej helt slutfört.

52. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen av frågan om ett förbättrat djurskydd
pågår.

53. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen om administrativa frihetsberövanden
pågår.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med särskild
hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av frågan
om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras såsom
äktenskapshinder, m. m. (197.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 408. Utredningen pågår.

55. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Skrivelsen överlämnad till utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen,
m. m. Utredningen pågår.

56. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för
perioden 1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 369. Ärendet är i kvarstående del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

57. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 370. Författningsutredningens arbete pågår.

58. den 8 maj 1953, i anledning av väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten m. m. (195.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 328. Utredningsmannen
för en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten fortsätter
sitt arbete.

59. den 16 maj 1953, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 370. Utredningen pågår.

60. den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 272, 1955 s. 371 och
1956 s. 328 samt redogörelsen 1958 s. 60. Utredningen pågår.

61. den 28 maj 1953, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med
förslag till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 371. Författningsutredningens
arbete pågår.

62. den 25 november 1953, i anledning av väckta motioner om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken. (394.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. Lagberedningens
arbete pågår.

63. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

Se ämbetsberättelserna 1955 s. 371, 1956 s. 329 och 1957 s. 409. 1955 års domarutredning
har ännu ej slutfört sitt uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 50
här ovan.)

64. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om viss ändring i
expropriationslagen. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner om förhöjning
av sjöregleringsavgifterna. (428.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329 och redogörelsen
1958 s. 61. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 22 och 36 här ovan.)

66. den 27 mars 1954, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens tillämpningsområde.
(144.)

Enligt bemyndigande den 7 februari 1958 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat sakkunniga för att verkställa översyn av mönsterskyddslagstiftningen.
De sakkunnigas arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 18 här ovan.)

67. den 10 april 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning om
lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 314. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej
slutfört sitt uppdrag.

68. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329 samt redogörelsen
1958 s. 61. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 22 mars 1955, i anledning av väckta motioner om beredande av
arbetsmöjligheter för tidigare straffade personer m. fl. (145.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 409. Utredningen
angående effektivare åtgärder inom eftervård och annan kriminalvård i
frihet pågår.

70. den 23 mars 1955, i anledning av väckt motion angående viss översyn
av lagen om inteckning i jordbruksinventarier. (141.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 22 april 1955, i anledning av väckt motion angående förflyttning av
Söderbygdens vattendomstol. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 410 och redogörelsen
1958 s. 61. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

Skrivelsen har den 7 maj 1958 överlämnats till hyreslagskommittén.

73. den 20 april 1956, i anledning av väckta motioner om en översyn av
förordningen angående förlagsinteckning. (181.)

En förberedande utredning rörande reformering av förlagsinteckningsinstitutet
har under år 1958 verkställts inom justitiedepartementet.

74. den 18 maj 1956, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan
om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, m. m.
(266.) . . .. .. .. TT ,

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 353. Utredningen
rörande en omorganisation och effektivisering av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet pågår.

75. den 25 maj 1956, om utredningar beträffande vissa aktuella ungdomsoch
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m. (298.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1957 s. 353. Sedan
början av år 1957 pågå i justitiedepartementets regi konferenser för översyn och
samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.

76. den 29 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ytterligare utgifter för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret 1955/56
jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 63. I vad avser
utredning angående kostnaderna vid fångvårdsanstalter av olika storleksordning
inom det ordinarie utbyggnadsprogrammet är skrivelsen beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

77. den 30 maj 1956, i anledning av väckt motion angående utredning om
taxeringsmäns straffrättsliga ansvar. (275.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114
regeringsformen. (276.)

Ärendet överlämnat den 13 juni 1958 till utredningen om kyrkans skiljande
från staten.

79. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner om utredning
angående ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom
brottslig gärning. (375.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 53. På förslag av
Kungl. Maj :t har 1958 års riksdag för budgetåret 1958/59 beslutat uppräkning
av det under femte huvudtiteln upptagna anslaget till ersättningar för skador
vållade av vissa rymlingar m. fl., i samband varmed viss utvidgning skett av
möjligheterna att utbetala ersättning från anslaget. Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 8 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (2.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 8. Såvitt avser
punkterna 23 och 35 har ärendet anmälts och slutbehandlats den 28 mars
respektive den 18 juni 1958. I vad avser punkten 51 har Kungl. Maj:t den
28 juli 1958 beslutat förlängning från och med den 1 oktober 1958 till och med
den 30 september 1959 av verksamheten vid inackorderingshemmet i Göteborg
för frigivna fångar. Ärendet är i sistnämnda del samt i vad avser punkten 33
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 27 mars 1957, angående motioner dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och dels om utredning angående
samordning av de samhälleliga stödformer och åtgärder, som syfta till en
lösning av barna- och ungdomsproblemen på längre sikt. (144.)

Skrivelsen har enligt beslut av Kungl. Maj:t den 13 september 1957 överlämnats
till de av chefen för justitiedepartementet sammankallade konferenserna för
översyn och samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. (Jfr ärendet
under punkten 75 här ovan.)

82. den 29 mars 1957, i anledning av väckta motioner angående ändring av
7 § lagen om bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter. (154.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 26 april 1957 uppdragit åt lantmäteristyrelsen
att i samråd med skogsstyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté
verkställa översyn av bysamfällighetslagen.

83. den 9 april 1957, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående
avstyckning för bostadsändamål på landsbygden. (177.)

Kungl. Maj:t har genom beslut den 26 april 1957 överlämnat motionen jämte
tredje lagutskottets utlåtande i anledning av motionen (nr 14/1957) till 1954
års fastighetsbildningskommitté att av kommittén tagas under övervägande vid
fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.

84. den 12 april 1957, i anledning av väckta motioner angående föreskrifter
till säkerställande av allmänhetens obehindrade tillgång till myndigheters
offentliga handlingar. (182.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. den 26 april 1957, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
vattenlagens bestämmelser rörande syneförrättning för torrläggning av
mark m. m. (200.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av väckta motioner angående uppmjukning av
stadgandet i 28 § regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom
villkor för erhållande av offentlig tjänst i Sverige. (208.)

Sakkunnig tillkallades den 19 september 1958 för att företaga översyn av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för
erhållande av statstjänst.

87. den 2 maj 1957, angående skyndsamma åtgärder i syfte att åstadkomma
klargörande normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina
förbindelser i tjänsten och privat med leverantörer och andra företag.
(204.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 9. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

88. den 21 maj 1957, i anledning av väckta motioner om lagändring i syfte
att bidraga till en vederhäftig konsumentupplysning m. m. (270.)

Kungl. Maj :t har genom beslut den 18 april 1958 överlämnat skrivelsen till
varumärkes- och firmautredningen.

89. den 13 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. (394.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 januari 1958 (SFS nr 8—18). Ärendet är därmed
slutfört.

90. den 18 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland och
Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna
samt med förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193). (395.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 12. Kungörelser utfärdade
den 21 mars 1958 (SFS nr 122 och 123). Ärendet är därmed slutfört.

Av dessa ärenden äro alltså de under 89 och 90 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1956, i anledning av väckt motion om utredning för fastställande
i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser, som Sverige
åtagit sig enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna m. m. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj: ts prövning.

2. den 15 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ratifikation av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. (245.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 19 november 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nya riktlinjer för tillämpningen av kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 475)
om eftergift i vissa fall av belopp vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd
av utlandsmyndighet. (371.)

Anmäld den 14 februari 1958, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen och
en promemoria innehållande av utrikesdepartementets understödsnämnd fastställda
ändrade tillämpningsföreskrifter skulle läggas till handlingarna.

4. den 17 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av handelsavtal mellan Sverige och Folkrepubliken Kina.
(403.)

Anmäld den 10 januari 1958, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Peking att verkställa skriftväxling rörande handelsavtalets slutgiltiga
ikraftträdande.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (404.)

Anmäld den 10 januari 1958, varvid Kungl. Maj:t dels beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande tilläggsprotokoll, dels ock förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning för att deponeras hos OEEC:s generalsekreterare.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3—5 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
utrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande av
ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1958.

2. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 372. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen), 4 (förordnande
av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus) och 5 (rese- och
traktamentskostnaderna inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 302, 1955
s. 372 och 1957 s. 411. Ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

4. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialistutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjande av förutvarande Skånska
kavalleriregementets kasernetablissement) och 8 (värnpliktslånen) överlämnats
till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna
1955 s. 373 och 1956 s. 331. Ärendena under punkterna 4 och 8
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 1 december 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
flyttning av Stockholms örlogsbas. (402.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 373 och
1957 s. 412 samt redogörelsen 1958 s. 65. Anmäld och slutbehandlad den 14 mars
1958.

6. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (den militära presstjänsten), 5 (utnyttjande
av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m.), 7 (vid vissa militära resor
utgående resekostnadsersättning), 8 (försäljning av proviantartiklar till enskilda)
och 9 (Malmö marina bevakningsområde) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 320 och
1957 s. 412 samt redogörelsen 1958 s. 65. 1954 års värnpliktsavlöningsutrednings
betänkande med förslag till värnpliktsavlöningskungörelse har anmälts i prop.
nr 110/1958. Kungörelse har utfärdats den 12 september 1958 (SFS nr 485).
Ärendet under punkten 7 har därmed slutbehandlats. Övriga ärenden äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 30 november 1954, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa
fall till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 321. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 1 (av militär trupp utförda vägarbeten),
5 (vissa för försvarsändamål inrättade fonder) och 6 (garnisonsskolans i Landskrona
fond) överlämnats till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1956 s. 281 och 1957 s. 412. Ärendet under
punkten 1 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 4 december 1956, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande besiktning av hästar för krigsmaktens behov. (383.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 65. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5 Redogörelse avgiven av JO till 1959 ars riksdag

10. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner om användande
av marinens egna varv vid utförande av planerade nybyggen för marinens
räkning samt om utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona. (404.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 66. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 5 (tjänstgöring i vissa vakanta beställningar),
6 (försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar) och 8 (vissa samarbetsavtal
om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen) överlämnats till
försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen
1958 s. 16. Ärendena under punkterna 5 och 8 äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

12. den 19 november 1957, i anledning av väckt motion angående ersättning
till värnpliktige Rune Ljunggren för skada, åsamkad under militär fälttjänstövning.
(372.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 januari 1958.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande gäldandet av kostnader för hemtransport av befattningshavare,
som avlider under tjänstgöring på annan ort. (373.)

Skrivelsen har överlämnats till civildepartementet för handläggning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 5, 12 och 13 omförmälda av Kungl.
Maj :t inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328. Bestämmelsen
om barns medverkan vid offentliga tillställningar har intagits i den allmänna
ordningsstadgan och 1897 års förordning i ämnet upphävts (SFS 617/
1956). Ärendet får härmed anses slutbehandlat.

2. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 19 december 1958, i vad på socialdepartementet
ankommer.

3. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Arbetstidsutredningens betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning och
partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:22) är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

4. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 4 här ovan.

6. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. (317.)

Arbetstidsutredningens betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning och
partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:22) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

7. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Anmäld och lagd till handlingarna den 19 december 1958.

8. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Anmäld och lagd till handlingarna den 19 december 1958.

9. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 438 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Arbetstidsutredningens betänkanden om arbetare under jord i gruva och stenbrott
(SOU 1947: 65) och rörande treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU
1948:51) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 437. Anmäld
och lagd till handlingarna den 19 december 1958, i vad på socialdepartementet
ankommer.

12. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Bamavårdskommitténs betänkande med förslag till ny barnavårdslag (SOU
1956:61) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (490.)

Frågan om utredning om inrättande av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 försandade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder i ärendet, se redogörelsen 1958 s. 67. Beträffande
punkten 12 har direktionens för allmänna barnhuset förslag rörande dispositionen
av hos vissa länsstyrelser innestående besparingar å medel från
Malmö barnhusfond anmälts den 18 juni 1958. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning beträffande punkten 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott).

16. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande anstaltsvårdades rätt till
folkpension har anmälts genom propositionen nr 126 till 1958 års riksdag. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

17. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

I vad avser sättet för omhändertagande av barn och ungdom har frågan behandlats
av barnavårdskommittén i dess betänkande angående utredningshem
(SOU 1955:37), vilket är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 8
under inrikesdepartementet.)

18. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, i vad avser den av arbetstidsutredningen
verkställda utredningen angående beroende uppdragstagare (SOU
1957:14).

19. den 17 april 1952, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 14 mars 1953, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

Ärendet, som avser § 11 rörande ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna
bidragsförskott, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet, som avser decentraliserad handläggning av frågor om dispens enligt
24 § arbetarskyddslagen, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 20 maj 1953, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)
1954 års zigenarutrednings betänkande har anmälts genom 1958 års statsverksproposition
(femte huvudtiteln, p. 81). Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 2 maj 1958 givna bemyndigande har statsrådet Lindström
tillkallat utredningsmän för att utreda möjligheterna att genom ökad
samverkan förbättra förvaltningen av och vården vid anstalter med barnklientel.
Ärendet är slutbehandlat.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av den
statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är, i vad ankommer på socialdepartementet, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt för
arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 21 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medelst där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (l87.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 336 med hänvisning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har den 30 juni 1958 överlämnat betänkande
med redogörelse för utredningsområdets struktur och utseende, dess
befolkningsförhållande och naturtillgångar (”Tornedalsutredningen” Första delen;
SOU 1958: 22).

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
främja näringslivet och befolkningsutvecklingen å landsbygden i Bohuslän.
(188.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

28. den 9 december 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
(399.)

Genom beslut den 15 augusti 1958 ha ifrågavarande motioner och utskottsutlåtande
överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

29. den 19 april 1955, i anledning av väckta motioner om en utredning angående
upprättande av en allmän familjerådgivning. (188.)

Av 1955 års familjerådgivningskommitté avgivet betänkande rörande allmän
familjerådgivning (SOU 1957:33) är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 22 april 1955, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt arbete.
(213.)

Utredningsarbetet inom laboratorieutredningen pågår.

31. den 23 november 1955, i anledning av väckta motioner om anordnande
av alkoholistpolikliniker i landstingens regi. (368.)

Anmäld och slutbehandlad i 1958 års statsverksproposition (femte huvudtiteln,
p. 65).

32. den 9 december 1955, i anledning av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden. (386.)

Genom beslut den 12 september 1958 ha ifrågavarande motioner jämte utskottsutlåtande
överlämnats till socialförsäkringens administrationsnämnd att av
denna övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

33. den 23 mars 1956, i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
upphört. (150.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 18 april 1956, om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska läge. (176.)

Anmäld den 19 december 1958, varvid ifrågavarande riksdagsskrivelse jämte
därvid fogat utskottsutlåtande överlämnats till socialpolitiska kommittén.

35. den 16 november 1956, i anledning av väckta motioner om utredning
angående samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade barn, som vårdas
i hemmén. (364.)

Genom beslut den 19 september 1958 har ifrågavarande riksdagsskrivelse jämte
därvid fogade utskottsutlåtande och motioner överlämnats till socialpolitiska
kommittén att av denna övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

36. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner dels om ändring
i sjukförsäkringslagen i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. m., dels ock om viss ändring av bestämmelserna rörande
prisrabattering av läkemedel. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 13 december 1956, i anledning av väckta motioner angående viss
ändrad tillämpning av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring. (417.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning
åt alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.
(423.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 29 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (5.)

I vad rör frågan om avveckling av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
pågår utredningsarbetet inom utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.

42. den 10 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunder för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till
primärkommunerna. (239.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 40 till 1958 års riksdag.

43. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Anmäld den 9 maj 1958, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla särskilda utredningsmän för en socialpolitisk översyn
(socialpolitiska kommittén).

44. den 21 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör frågan om principerna
för höjning av hyrorna i äldre flerfamiljshus.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 7, 8, 11, 16, 22, 23, 28, 31, 32, 34, 35,
42 och 43 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligt behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

2. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

5. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

6. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i
grunderna för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 338.

7. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet. (Se punkten 5 under jordbruksdepartementet.
)

8. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 339. Anmäld
och lagd till handlingarna den 28 mars 1958. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

10. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 341.

11. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen. (430.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 339.

12. den 14 mars 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m. (80.)

Afgående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 72. 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
förslag har anmälts genom proposition nr 69/1958 med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen m. m. Den 16 maj 1958 ha författningar
i ämnet utfärdats (SFS nr 222—227). Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 11 april 1953, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
översyn av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 256.

14. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av
vattenkraften m. m. (429.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 72.

15. den 7 december 1954, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm—Roslagens järnvägar. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 7 december 1955, i anledning av väckt motion om viss ändring av
ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. (374.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 419.

17. den 17 april 1956, i anledning av väckta motioner angående dels fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg
och väg, dels ock framläggande för 1957 års riksdag av förslag till lag om
skyldighet för järnvägsinnehavare att upplåta mark till ny övergång m. m.

Överlämnad till jordbruksdepartementet. (Se punkten 31 under jordbruksdepartementet.
)

18. den 7 maj 1957, i anledning av väckt motion angående förbud mot användandet
av utskjutande dekoration å bilarnas fronter. (221.)

Ärendet har anmälts i proposition nr 69/1958 med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m. Den 16 maj 1958 har författning i ämnet utfärdats
(SFS nr 222). Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro således de under 7, 8, 12, 17 och 18 omförmälda av
Kungl. Maj :t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet
för jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 384 och
1957 s. 421. Ärendet under punkten 14 (tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen)
har anmälts den 24 maj 1957, varvid uppdrogs åt generaltullstyrelsen
att undersöka möjligheterna att genom olika rationaliseringsåtgärder
inom tullverket nedbringa statsverkets kostnader för nämnda rörelse samt att
till Kungl. Maj:t redovisa resultatet av undersökningen. Ärendet under punkten
15 (beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande
makts härvarande beskickning m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 24 mars 1954, i anledning av väckt motion angående utredning om
förutsättningarna för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958, varvid skrivelsen överlämnades
till fullmäktige i riksbanken.

4. den 4 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (214.)

Anmäld den 14 maj och den 18 juni 1954. Ärendet är i viss del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 26 april 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (219.)

Anmäld den 20 maj och den 4 november 1955 samt den 9 mars och den 15 juni
1956. Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 293. Ärendet
under punkten 13 (förenkling av vissa skatterestitutioner) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

7. den 22 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande av
dubbelbeskattning och för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å kvarlåtenskap. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1958, varvid författning utfärdades
(SFS nr 180).

8. den 18 april 1956, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd, m. m. (180.)

Ärendet iir beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 20 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (185.)
Anmäld den 25 maj och den 6 juli 1956, den 29 mars 1957 samt den 17 oktober
1958. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 15 maj 1956, i anledning av väckta motioner angående ändring av
bestämmelserna om beskattning av resekostnads- och traktamentsersättningar.
(244.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 februari 1957, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Italien för undvikande av
dubbelsbeskattning och för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 312 och 314).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Italien för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1958, varvid författning utfärdades (SFS
nr 313).

13. den 15 mars 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, m. m.
(133.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1958.

14. den 3 april 1957, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (161.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 26. Anmäld och
slutbehandlad den 30 juni 1958.

15. den 5 april 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1957/58. (163.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1958.

16. den 9 april 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (169.)

Anmäld den 26 april 1957. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 11 april 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (180.)

Anmäld den 12 april 1957, varvid författningar utfärdades (SFS nr 105—108).
Ånyo anmäld den 27 juni 1957 och den 24 oktober 1958. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

18. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 28. Ärendet under
punkten 22 (restavgiften för restförd skatt) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

19. den 15 november 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Ceylon för undvikande av
dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(370.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 83 och 84).

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 7, 11—15, 17 och 19 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Skrivelsen har den 11 november 1955 överlämnats till ecklesiastikdepartementet
från inrikesdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen
1957 s. 437. Genom beslut den 27 september 1957 har Kungl. Maj:t
uppdragit åt skolöverstyrelsen att inkomma med preciserade förslag till de
åtgärder i syfte att förbättra simkunnigheten bland skolungdomen, vartill överstyrelsen
kunde finna anledning. Skolöverstyrelsen har den 29 januari 1958 inkommit
med förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950:48). Över betänkandet ha yttranden avgivits av
vissa myndigheter. Anmäld den 16 augusti 1957 i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 6
till 1957 års kyrkomöte. Kyrkomötet har i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
avlåtit skrivelse den 4 oktober 1957 nr 32. Anmäld och slutbehandlad
den 10 januari 1958 i propositionen nr 30 till 1958 års riksdag.

4. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951
inkommit med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord. Samma fråga har därefter upptagits av stiftskansliutredningen i ett den
9 november 1956 avgivet betänkande med förslag till förenkling av förfarandet
vid försäljning av kyrklig jord. Detta förslag är efter remissbehandling föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 23 april 1947, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950
liar statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Skrivelsen har därefter
anmälts den 5 december 1958, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att handlingarna
i ärendet skulle överlämnas till uppbördsorganisationskommittén för att tagas
i beaktande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

6. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen 11:287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Anmäld den 23 juli 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande ändrade grunder för val av
biskop m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 354 och
1956 s. 346 samt redogörelsen 1958 s. 77. Beträffande den av riksdagen under
punkten 214 begärda utredningen angående ändring av gällande bestämmelser
om statsbidrag för anordnande av skolmåltider ha de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 7 mars 1952 tillkallade särskilda sakkunniga för omprövning
av grunderna för vissa statsbidrag på folkskoleväsendets område den 29 oktober
1958 avlämnat betänkande angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider
(SOU 1958: 37). Detta betänkande är föremål för remissbehandling.

9. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till
behandling av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
om utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande
utredningsmaterial beträffande den framtida ungdomsvården m. m.
(434.)

Anmäld den 8 maj 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande psykologutbildningen. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

12. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 266. I vad
avser den av riksdagen under punkten 294 begärda utredningen angående vissa
utbildningsfrågor inom det husliga området har skrivelsen anmälts den 9 oktober
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga
för fortsatt utredning rörande organisationen av lärarinneutbildningen på
det husliga området och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

13. den 27 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om främjande av
vetenskaplig forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av
kulturhistoriska filmer. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 22 april 1954, i anledning av väckta motioner om ökad forskningsoch
propagandaverksamhet rörande barnolycksfallen. (189.)

Anmäld den 28 juli 1958, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att handlingarna i
ärendet skulle överlämnas till organisationskommittén för trafiksäkerhet 1958
för att tagas i beaktande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

16. den 8 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m.
(«•)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1955 s. 338 och
1956 s. 349.

17. den 25 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och
Stockholms högskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

Anmäld den 4 juni 1954. I vad avser den av riksdagen begärda utredningen
angående möjligheterna och kostnaderna för en utbyggnad av den nuvarande
provisoriska undervisningen i botanik oeli zoologi vid Göteborgs universitet samt
huruvida förutsättningar föreligga för en på lämpligt sätt anordnad akademisk
undervisning i kemi, eventuellt i samarbete med Chalmers tekniska högskola,
har skrivelsen anmälts den 30 juni 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för utredning angående
universitetens och högskolornas uppgifter och behov. I donna del är skrivelsen
därmed slutbehandlad. I vad avser den av riksdagen begärda översynen av hittills
verkställda utredningar för upprustning av Stockholms högskola är skrivelsen
anmäld den 14 januari 1955, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
särskild sakkunnig för att utarbeta den begärda organisationsplanen för

upprustning av Stockholms högskola. Tillika uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att vara den sakkunnige behjälplig vid utarbetande av en plan för
tillgodoseende av högskolans lokalbehov. Den sakkunnige har den 28 december
1955 inkommit med betänkande med utredning och förslag angående förstärkning
av Stockholms högskolas personalorganisation, m. m. Ifrågavarande betänkande
anmäldes den 2 mars 1956 i propositionen nr 108 till 1956 års riksdag.
Beträffande utredningsarbetet i vad avser utarbetande av en plan för tillgodoseende
av högskolans lokalbehov har den sakkunnige den 28 maj 1958 inkommit
med förslag till plan för Stockholms högskolas utbyggnad, m. m. Ärendet är i
denna del föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 7 december 1954, i anledning av väckt motion om utredning rörande
högskolornas organisatoriska ställning. (387.)

Anmäld den 30 juni 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning angående universitetens och
högskolornas uppgifter och behov. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 14 december 1954, i anledning av väckta motioner om främjande av
forskningen och undervisningen på sjörättens område. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 27 april 1955, i anledning av väckta motioner om behörighet för
kvinna att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst. (214.)

Anmäld den 16 augusti 1957 i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 6 till 1957 års kyrkomöte.
Kyrkomötet har i anledning av Kung], Maj:ts framställning avlåtit skrivelse
den 4 oktober 1957 nr 32. Anmäld och slutbehandlad den 10 januari 1958
i propositionen nr 30 till 1958 års riksdag.

21. den 20 april 1956, i anledning av väckta motioner angående placeringen
av prästlönefondsmedel. (179.)

Anmäld den 27 juli 1956, därvid kammarkollegiet anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet.

22. den 28 november 1956, i anledning av väckta motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan. (381.)

Anmäld den 10 januari 1958, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om den framtida gestaltningen
av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

23. den 4 december 1956, i anledning av väckta motioner om utredning angående
naturhistoriska riksmuseets organisation m. m. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 7 december 1956, i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till skolhem
för studerande vid seminarier. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 13 december 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäld den 21 december 1956, den 20 december 1957 samt den 17 januari, den
23 maj och den 9 oktober 1958. Den 21 december 1956 utfärdades bland annat
två lagar och en kungörelse (SFS nr 614—616), den 17 januari 1958 en kungörelse
(SFS nr 7) och den 23 maj 1958 fyra kungörelser (SFS nr 279, 280, 361
och 387). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. den 8 maj 1957, angående effektivisering av barnens trafikfostran. (227.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1958, åttonde huvudtiteln, p. 169.

28. den 10 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunder för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen till
primärkommunerna. (239.)

Anmäld den 9 oktober och den 19 december 1958. Den 19 december utfärdades
en kungörelse. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

29. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Anmäld den 31 januari 1958, därvid uppdrogs åt odontologiska förhandlingssakkunniga
att verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen rörande tandsjukvården
vid tandläkarhögskolorna. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (253.)

Anmäld den 17 januari och den 23 maj 1958. Den 17 januari utfärdades en
kungörelse (SFS nr 7) och den 23 maj fyra kungörelser (SFS nr 279, 280, 361 och
387). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

31. den 21 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
statsbidrag på skolväsendets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(274.)

Anmäld den 31 maj 1957, varvid bland annat två kungörelser utfärdades (SFS
nr 318 och 480). Ånyo anmäld den 6 juni 1957 samt den 18 juni, den 9 oktober
och den 19 december 1958. Den 18 juni 1958 utfärdades en kungörelse (SFS nr
380) och den 19 december 1958 en kungörelse. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

32. den 29 maj 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (317.)

Anmäld den 31 maj samt den 6 och den 27 juni 1957. Den 31 maj utfärdades sex
kungörelser (SFS nr 319—324). Skrivelsen är i viss del alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av den juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen. (318.)

Anmäld den 30 juni 1958, därvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 435). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

34. den 26 november 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskaffande av kvarvarande obligatoriska elevavgifter vid universiteten
m. fl. läroanstalter. (374.)

Anmäld den 3 januari, den 16 maj, den 18 och den 30 juni samt den 28 juli 1958.
Den 16 maj utfärdades bland annat en kungörelse (SFS nr 260), den 18 juni
två kungörelser (SFS nr 343 och 344) samt den 30 juni fem kungörelser (SFS
nr 374—378). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 3 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av sjukgymnastutbildningen m. m. (378.)

Anmäld den 28 juli 1958, därvid provisoriska föreskrifter rörande sjukgymnastinstitutet
i Stockholm utfärdades. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tillskapande av en
fond att användas för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland.
(379.)

Genom beslut den 7 mars 1958 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till de sakkunniga för utredning rörande användningen av Längmanska
A-fonden för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras utredningsuppdrag.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

37. den 6 december 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning i vad berättelsen avser de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg samt farmaceutiska institutets lokalfråga.
(382.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 13 december 1957, i anledning av delegerades för riksdagens verk
framställning med förslag till reglemente för riksdagsbiblioteket m. m.
(392.)

Skrivelsen har den 30 december 1957 överlämnats från finansdepartementet för
vidare handläggning. Anmäld den 28 juli 1958, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om
inrättande av en biblioteksdepå. I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer
är skrivelsen därmed slutbehandlad.

39. den 18 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkhögskolans ställning och uppgifter jämte i ämnet väckta motioner.
(387.)

Anmäld den 12 september 1958, därvid bland annat en stadga och två kungörelser
utfärdades (SFS nr 478—480). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående en reform
av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m. jämte i ämnet väckte motioner. (388.)

Anmäld den 21 februari och den 25 april 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
lönefrågor med anledning av ändrad organisation av den lokala och regionala
skolledningen m. m. (390.)

Anmäld den 20 december 1957, varvid cirkulär utfärdades (SFS nr 696). Ånyo
anmäld den 23 maj 1958, varvid fyra författningar utfärdades (SFS nr 279, 280,
361 och 387). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet väckta motioner.
(397.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1958.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande studiesociala åtgärder.
(398.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 5, 7, 11, 12, 15, 18, 20, 22, 26—31, 33,
34, 36 och 38—42 omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

2. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

3. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Skrivelsen överlämnad från kommunikationsdepartementet. Ärendet är under
remissbehandling.

6. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenhetema har behandlats i proposition
nr 141 till 1958 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

7. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Ärendet har delvis behandlats i proposition nr 104 till 1955 års riksdag. I övrigt
har ärendet anmälts den 11 april 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 83. Härutöver har
W. Weibull AB den 20 oktober 1958 inkommit med utredning rörande Rättsskydd
för växtförädlingen. Ärendet är föremål för fortsatta överväganden inom
jordbruksdepartementet.

6 Redogörelse avgiven av JO till 1959 års riksdag

9. den 6 maj 1952, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)
Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

10. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Delbetänkande angående organisations- och lagstiftningsfrågor har avlämnats
den 1 december 1954. Ärendet har delvis behandlats i proposition nr 173 år
1956. Utredningsarbetet fortgår.

11. den 24 maj 1952, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 83. Ärendet har
behandlats i proposition nr 116 till 1958 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 22 (statens
jordbruksdomäner) och 24 (nyttjanderätten till gruvskogarna) har punkten 22
anmälts och slutbehandlats den 16 maj 1958, medan punkten 24 är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt, på
vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen avvaktas.

14. den 12 maj 1953, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring av
15 § jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen. (218.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

15. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation) och 16 (renbetesfjällens revir), har i fråga om punkten 15
lantbruksstyrelsen den 8 november 1954 inkommit med förslag i ämnet, vilket
förslag är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande punkten 16 har den
30 juni 1954 uppdragits åt domänstyrelsen att verkställa utredning i frågan,
vilken utredning avvaktas.

16. den 29 maj 1953, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954, därvid uppdrogs åt f. d. generaldirektören
E. Lindeberg att verkställa en inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor, vilka behandlats inom norrlandskommittén. Resultatet av inventeringen
avvaktas.

17. den 20 oktober 1953, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

18. den 10 december 1953, i anledning av väckt motion angående tryggande
av skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

Skrivelsen har anmälts i IX ht 1958 p. 146 och är därmed slutbehandlad.

19. den 31 mars 1954, i anledning av väckta motioner dels om en allmän
översyn av gällande bestämmelser om fridlysning och jakttider, dels ock
om vissa ändringar av gällande fridlysningsbestämmelser. (145.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

20. den 14 april 1954, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
jaktråd. (171.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

21. den 24 april 1954, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

F. d. justitierådet S. Ekberg har den 31 januari 1956 avgivit anbefalld ytterligare
utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits. Skrivelsen är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 17 november 1954, med anledning av väckta motioner om åtgärder
till stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län. (368.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

23. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i vattenlagen. (370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 1 december 1954, med anledning av väckta motioner om byggande
av ett nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

Anmäld den 30 september 1955, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att verkställa den begärda översynen. Fiskeristyrelsen har den
18 oktober 1956 inkommit med översynen. Efter avslutad remissbehandling är
ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer har punkten 15 (lantbruksnämnderna
i Kalmar län) anmälts den 24 januari 1958 och punkten 17 (grävmaskiner
för torrläggningsverksamheten) anmälts och lagts till handlingarna den 28 november
1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. den 18 november 1955, med anledning av väckta motioner om utredning
rörande behovet av lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. (363.)

Den 14 september 1956 uppdrogs åt fältveterinären F. Wilhelmsson att i samråd
med sakrevisionen verkställa utredning i ämnet. Sedan den anbefallda utredningen
inkommit den 18 september 1957 och remissbehandling av ärendet slutförts,
är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 7 december 1955, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd
åt innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 16 december 1955, med anledning av väckta motioner angående stödlån
åt vissa fiskare, som lidit förluster till följd av stormskador å fiskredskap
under hösten 1955. (394.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

29. den 6 april 1956, i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder
för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog m. m., dels ock
översyn av principerna för ersättning från älgskadefonder. (151.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

30. den 10 april 1956, i anledning av väckta motioner om underlättande av
arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m. (154.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 17 april 1956, i anledning av väckta motioner angående fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg,
m. m. (167.)

Skrivelsen överlämnad från kommunikationsdepartementet. Ärendet är under
remissbehandling.

32. den 25 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(i87.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se redogörelsen 1958 s. 86. Ärendet har behandlats
i proposition nr 141 till 1958 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

33. den 9 april 1957, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens. (170.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om nordiska medborgares
jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske. (176.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

35. den 24 april 1957, angående åtgärder till förhindrande av skadegörelse
av mink. (199.)

Anmäld den 10 maj 1957, därvid uppdrogs åt 1949 års jaktutredning att skyndsamt
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen avvaktas.

36. den 2 maj 1957, angående skyndsam utredning angående åtgärder mot
spritmissbruk i samband med jakt. (205.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 28 november 1958.

37. den 22 maj 1957, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning av mark jämte därtill
anslutande statsbidrags- och låneförfattningar. (262.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 13 november 1957, i anledning av väckta motioner angående utredningar
och förslag på trädgårdsnäringens område m. m. (367.)

Anmäld den 11 april 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

39. den 29 november 1957, i anledning av väckt motion om viss utredning
av Emåns nederbördsområde. (376.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 3 december 1957, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vattenvårdens organisation m. m. jämte i ämnet väckt motion. (381.)
Anmäld den 31 januari 1958. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 6, 7, 9, 11, 14, 17 20, 22, 25, 28,
29, 32—34, 36, 38 och 40 av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Skrivelsen, som överlämnats till handelsdepartementet från inrikesdepartementet,
anmäles i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde i statsverkspropositionen
till 1959 års riksdag (X ht, p. 115) och är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande. (Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

2. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års
sjömanskommitté. Sedan Kungl. Maj:t den 6 december 1957 förordnat, att
arbetet inom sjömanskommittén skulle upphöra med utgången av år 1957, har
kommittén den 31 december 1957 återlämnat handlingarna i ärendet till handelsdepartementet
och därvid anmält, att kommittén icke funnit anledning till
yttrande i ämnet. Skrivelsen har därefter under hand överlämnats till de sakkunniga
med uppdrag att verkställa översyn av gällande bestämmelser om
tillsyn å fartyg m. m.

3. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingick intill utgången av december 1957 i 1946 års sjömanskommittés
uppdrag, då enligt beslut av Kungl. Maj:t den 6 december 1957 uppdraget upphörde.
Samtidigt därmed uppdrogs åt utredningen om översyn av sjöarbetstidslagen
att utreda frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg. Utredningen
har den 7 november 1958 avgivit betänkande om ny sjöarbetstidslag
(stencilerat) och avser att därefter påbörja uppdraget om bemanningsbestämmelserna.

4. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda. Priskontrollnämnden har den 30 juli

1954 avgivit utredning och förslag i ämnet. Då syftet med riksdagsskrivelsen
och priskontrollnämndens utredning numera synes väsentligen ha blivit tillgodosett,
har ärendet lagts ad acta den 1 december 1958 och är därmed slutbehandlat.

5. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340. Skrivelsen
har år 1956 överlämnats till handelsdepartementet från kommunikationsdepartementet
för handläggning. Kungi. Maj.-t har dels enligt beslut den 1 mars
1957 beviljat en för behandling av frågan om förbättrande av de reguljära båtförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet tillsatt lokalkommitté 10 000 kronor
för viss undersökning i ämnet, dels ock den 6 december 1957 beviljat lokalkommittén
ett bidrag a högst 5 000 kronor för gäldande av dagarvode, resekostnadsersättning
och traktamente åt en av kommittén enhälligt utsedd ordförande.
I betänkande den 23 april 1958 rörande Gotland (SOU 1958: 18) har
1954 års ö-utredning framfört vissa principiella synpunkter i fråga om sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet. Betänkandet har i ovan angivna
del överlämnats till handelsdepartementet för övervägande. Ärendet är alltjämt
beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

6. samma dag, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 323. Med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 februari 1954 har dåvarande chefen för
handelsdepartementet tillkallat en utredningsman för att verkställa undersökning
rörande behovet av fortsatt kvalitetskontroll på skodon och därmed sammanhängande
frågor. Utredningen har i juni 1956 avgivit betänkande i ämnet
(stencilerat). Efter avslutad remissbehandling av betänkandet är skrivelsen
anmäld i statsverkspropositionen till 1958 års riksdag (X ht, p. 42). Kungörelser
i ämnet ha utfärdats den 18 juni 1958 (SFS nr 324 och 325) och ärendet är därmed
slutbehandlat.

7. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

Skin elsen, som överlämnats till handelsdepartementet från inrikesdepartementet,
anmäles i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde i statsverkspropositionen
till 1959 års riksdag (X ht, p. 115) och är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande. (Jfr ärendet under punkten 1 här ovan.)

8. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948,
den 22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14 augusti
1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka lotterimedel,
som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om formerna
för medlens fördelning. Utredningsmännen, vilka tillkallades den 17 juli 1948
(1948 års utredning om en statens kulturfond), ha den 15 juni 1955 avgivit
betänkande och förslag angående riktlinjer och former för fördelning av lotteri -

medel (stencilerat). Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Anmäld den 10 juni 1949, varvid uppdrogs åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Angående därefter vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444. Nämnda uppdrag har enligt Kungl.
Maj :ts beslut den 16 december 1955 överflyttats till sjöfartsstyrelsen.

10. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock
en i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om
beloppet av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 uppdragit
åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium den 14 januari 1953
avgivit utlåtande i ämnet. Kommerskollegium har den 29 december 1958 inkommit
med viss ytterligare utredning i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

11. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 7 december 1956, i anledning av väckta motioner om ökat statligt
stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk och
småindustri. (393.)

Anmäld och slutbehandlad i statsverkspropositionen till 1958 års riksdag (X ht,
p. 53).

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4, 6, 7 och 12 omförmälda av Kungl.
Maj :t inom handelsdepartementet slutligen behandlade, varav de under 1 och 7
i statsverkspropositionen till 1959 års riksdag. De övriga äro på prövning
beroende.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och
sjukvården ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 3 här nedan.)

2. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Frågan har övervägts av 1948 års hälso vårdsstadgekommitté, som den 26 oktober
1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31),
vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t
.^r ^en oktober 1958 avlåtit proposition (nr B 46) till riksdagen med förslag
till hälsovårdsstadga. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jfr ärendena under
punkterna 6, 9 och 12 här nedan.)

3. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946 års
statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948 avgi\
it betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl
Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 1 här ovan.)

4. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning,
som den 1 december 1952 avgivit betänkande angående psykopatvård
m. m. (SOU 1952:46). Betänkandet har — i vad det avser anstaltsorganisationen
— efter remissbehandling överlämnats till statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av frågan hur och i vilken ordning
denna organisation bör uppbyggas. Nämnda kommitté har den 20 juni 1957
avgivit betänkande angående uppförande av ett sjukhus för vård av psykopater
(stencil), vilket betänkande efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 5 här nedan.)

5. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. (SOU 1952: 46). Betänkandet
har i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling
överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning
av frågan, hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas.
Nämnda kommitté har den 20 juni 1957 avgivit betänkande angående uppförande
av ett sjukhus för vård av psykopater (stencil), vilket betänkande efter
sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 4 här ovan.)

6. den 13 maj 1948, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet har varit föremal för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekornmitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovardsstadga
m. m. (SOU 1953: 31), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig
remissbehandling. Kungl. Maj:t har den 17 oktober 1958 avlåtit proposition
(nr B 46) till riksdagen med förslag till hälsovårdsstadga. Ärendet får därmed
anses slutbehandlat. (Jfr ärendena under punkterna 2, 9 och 12.)

7. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmannen
har den 8 december 1955 avgivit betänkande i ämnet (SOU
1955: 54), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl.

Maj:t (justitiedepartementet) har den 31 januari 1958 avlåtit proposition (nr G8)
till riksdagen med förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl., m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmannen
har den 8 december 1955 avgivit betänkande i fråga om sättet för
tillfälligt omhändertagande av sjuka personer (SOU 1955: 54), vilket betänkande
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t (justitiedepartementet)
har den 31 januari 1958 avlåtit proposition (nr 68) till riksdagen med förslag
till lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m. I vad avser barn
och ungdom har betänkandet överlämnats till socialdepartementet. Ärendet får
därmed anses slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr
punkten 17 under socialdepartementet.)

9. den 21 mars 1953, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

Frågan har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober
1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m.m. (SOU 1953:31),
vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t
har den 17 oktober 1958 avlåtit proposition (nr B 46) till riksdagen med förslag
till hälsovårdsstadga. Ärendet får därmed anses slutbehandlat. (Jfr ärendena
under punkterna 2, 6 och 12.)

10. den 24 november 1954, i anledning av väckt motion om ökning av högsta
antalet fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m. (373.)

Frågan har övervägts av 1955 års valutredning, som den 22 januari 1958 avgivit
betänkande med förslag rörande vissa frågor i samband med valkretsindelning
vid kommunala val. Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, har
Kungl. Maj :t den 19 december 1958 beslutit avlåta proposition till riksdagen
med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).
Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

11. den 18 mars 1955, i anledning av väckta motioner om viss ändring i den
kommunala vallagen. (133.)

Frågan har övervägts av 1955 års valutredning, som den 22 januari 1958 avgivit
betänkande med förslag rörande vissa frågor i samband med valkretsindelning
vid kommunala val. Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, har
Kungl. Maj:t den 19 december 1958 beslutit avlåta proposition till riksdagen
med förslag till lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).
Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
hälsovårdsstadgan. (135.)

Kungl. Maj:t har den 17 oktober 1958 avlåtit proposition (nr B 46) till riksdagen
med förslag till hälsovårdsstadga. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.
(Jfr ärendena under punkterna 2, 6 och 9.)

13. den 2 mars 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner, m.m. (2.)

Skrivelsen har i vad avser punkten 42 anmälts den 21 december 1956, varvid
uppdrogs åt polisväsendets organisationsnämnd att utreda vilka åtgärder, som
— med beaktande av säkerhetens krav — kunna vidtagas för att förbilliga de
förpassningsresor, som gäldas av länsstyrelserna. Utredningsarbetet pågår.

14. den 27 november 1956, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande. (374.)

Anmäld den 25 oktober 1957, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m. (1957 års polisutredning). Utredningsarbetet pågår.

15. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se redogörelsen 1958 s. 45. Ärendet under
punkten 31 (indrivning av skatt m. m.) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 3 december 1957, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
gällande regler för återkrav i vissa fall av beviljade statsbidrag för uppförande
eller inrättande av sjukvårdsanläggning. (380.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 18 december 1957, i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
särskilda berättelse om rikets indelning i län. (399.)

Anmäld den 19 december 1958, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigats
tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning av frågan om
ändrad länsindelning i de s. k. Stockholms- och göteborgsregionerna m. m.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2 och 6—12 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 406. Ärendet
under punkten 5 (särskild lönedomstol) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Kungl.
Maj:t har den 9 april 1958 framlagt proposition (nr 157) angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. (Jfr prop. nr B 31/1958.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

3. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Kungl. Maj:t har den 9 april 1958 framlagt proposition angående
pensionsreglering för statsanställda m. m. (Jfr prop. nr B 31/1958.) Ärendet är
därmed slutbehandlat.

4. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare inom finansdepartementet vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen
1952 s. 374. Likalönskommittén har den 18 maj 1953 avgivit betänkande
om lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet (SOU 1953:18),
vilket betänkande efter remissbehandling anmälts den 9 april 1958. (Jfr prop.
nr B 1/1958, bil. 2, p. 2.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1957 s. 441. Kungl.
Maj:t har den 9 april 1958 framlagt proposition (nr 157) angående pensionsreglering
för statsanställda m. m. (Jfr prop. nr B 31/1958.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

6. den 11 december 1953, i anledning av väckt motion om inrättande av
ett riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 366. Utredningsarbetet
inom författningsutredningen pågår.

7. den 16 mars 1956, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänstemän att undergå
läkarundersökning. (126.)

Chefen för civildepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19
december 1958 tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa översyn
av gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänstemän m. fl. att undergå
läkarundersökning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 9 maj 1956, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Skrivelsen är beträffande punkten 27 (förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag) överlämnad till löneförfattningsberedningen, där utredningsarbetet
pågår.

9. den 22 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tjänstebostadssystemet m. m. (271.)

Den 29 augusti 1958 har cirkulär utfärdats (SFS nr 470). Utredningsarbetet
inom 1952 års tjänstebostadsutredning pågår.

10. den 14 maj 1957, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (249.)

Skrivelsen är beträffande punkten 33 (gratifikationer och belöningar vid de
affärsdrivande verken) överlämnad till löneförfattningsberedningen, där utredningsarbetet
pågår.

11. den 19 november 1957, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande gäldandet av kostnader för hemtransport av befattningshavare,
som avlider under tjänstgöring på annan ort. (373.)

Kungl. Maj:t har den 28 mars 1958 framlagt proposition (nr 147) angående
vissa ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente, m. m. Den 30 maj 1958
ha författningar utfärdats (SFS nr 288, 290, 291, 307, 366 och 370). Ärendet
är därmed slutbehandlat. (Jfr punkten 13 under försvarsdepartementet.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 2—5, 7 och 11 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

INNEHÅLL

Sid.

Inledning ........................................................................ 3

I. Tabell över samtliga av 1958 års riksdagar avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll .............................................................. ®

II. Förteckning över de av 1958 års riksdagar till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 7

1) Justitiedepartementet ....................................................... 7

2) Utrikesdepartementet ....................................................... H

3) Försvarsdepartementet ...................................................... H

4) Socialdepartementet ........................................................

5) Kommunikationsdepartementet ........................... 19

6) Finansdepartementet ........................................................ 22

7) Ecklesiastikdepartementet ................................................... 31

8) Jordbruksdepartementet ..................................................... 35

9) Handelsdepartementet ...................................................... 39

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 12

11) Civildepartementet ......................................................... 13

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen II upptagna ärenden, som vid utgången

av år 1958 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende 48

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

riksdagen före år 1958 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under ar 1958: 53

1) Justitiedepartementet ....................................................... 33

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 91

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 64

4) Socialdepartementet ........................................................ 66

5) Kommunikationsdepartementet ..............................................

6) Finansdepartementet ....................................................... 73

7) Ecklesiastikdepartementet ................................................... 75

8) Jordbruksdepartementet ..................................................... 91

9) Handelsdepartementet ...................................................... 35

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 97

11) Civildepartementet ......................................................... 90