Kungl. Maj:ts proposition nr J80 år 1959

Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
gränstullsamarbete med annan stat, m. m.; given
Stockholms slott den 6 november 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om gränstullsamarbete med annan
stat;

dels ock godkänna bifogade den 28 oktober 1959 avslutade överenskommelse
mellan Sverige och Norge angående gränstullsamarbete.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av en efter rekommendation av Nordiska rådet tillkommen
överenskommelse med Norge angående gränstullsamarbete — innebärande
samverkan i fråga om tullkontroll och tullklarering av trafiken med
nämnda land — föreslås en lag om gränstullsamarbete med annan stat. Lagen
upptar de bestämmelser som erfordras för att tulltjänst i viss utsträckning
skall kunna utföras av det ena landets tulltjänstemän på det andra landets
område. Då gränstullsamarbete kan ifrågakomma även med annat land
än Norge, har lagen utformats som en fullmaktslag. Avsikten är, att Kungl.
Maj :t skall kunna, allteftersom överenskommelse om gränstullsamarbete
träffas med ett grannland och godkännes av riksdagen, sätta lagen helt eller
delvis i tillämpning. Tillika föreslås, att riksdagen godkänner överenskommelsen
med Norge. Lagen skall enligt förslaget tillämpas fr. o. m. den 1
januari 1960.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. .Vr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

Förslag

till

lag om gränstullsamarbete med annan stat

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen må, efter avtal med annan stat, förordna, att för samarbete
i fråga om tullkontroll å och tullklarering av trafik mellan Sverige och den
andra staten (gränstullsamarbete) 2—13 §§ denna lag helt eller delvis skola
äga tillämpning.

2 §.

För gränstullsamarbete må, enligt vad Konungen därom förordnar, upprättas
särskild zon inom vilken samarbetet här i riket skall bedrivas (kontrollzon).
Finnes kontrollzon böra upprättas längs rikets gräns mot den
andra staten, skall den vara av samma bredd som motsvarande zon inom
den andra staten, dock högst femton kilometer. Kontrollzon annorstädes
inom riket må omfatta landsvägssträcka, järnvägssträcka med tillhörande
stationsområde, flygplats, farled eller hamnområde.

3 §•

Inom kontrollzon här i riket tillämpas med avseende å tullkontroll och
tullklarering för den andra statens räkning de i den staten gällande bestämmelserna
om tull samt in- och utförsel jämte de bestämmelser i övrigt, vilkas
efterlevnad dess tullväsen har att övervaka. Tvångsmedel, som enligt
den andra statens lagstiftning tulltjänsteman äger anlita, må därvid användas
inom kontrollzonen, dock endast vid undersökning i omedelbart samband
med smugglingsbrott eller försök därtill, varigenom lag eller författning
i den andra staten överträtts.

4 §.

Tullpersonal från den andra staten må inom kontrollzon här i riket utöva
tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbete, under iakttagande av den
stats instruktioner och reglementen, för vilken tulltjänsten bedrives.

5 §.

Inom kontrollzon i den andra staten tillämpas med avseende å tullkontroll
och tullklarering för svenska statens räkning de i Sverige gällande bestämmelserna
om tull samt in- och utförsel jämte de bestämmelser i övrigt,
vilkas efterlevnad det svenska tullverket har att övervaka. Tvångsmedel,
som enligt svensk lagstiftning tulltjänsteman äger anlita, må därvid användas
inom kontrollzonen, dock endast vid undersökning i omedelbart samband
med smugglingsbrott eller försök därtill, varigenom svensk lag eller
författning överträtts.

6 §.

Det åligger svensk tullpersonal att utöva tulltjänst, som omfattas av
gränstullsamarbete, under iakttagande av den stats instruktioner och reglementen,
för vilken tulltjänsten bedrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

7 §•

Åtgärd, som i anledning av gränstullsamarbete för svensk räkning vidtagits
av myndighet eller personal tillhörande den andra statens tullväsen,
skall anses som om den vidtagits av svensk tullmyndighet eller tullpersonal.
Av tullmyndighet i den andra staten anbragt insegel anses därvid såsom
svensk tullmyndighets insegel.

8 §•

Tulltjänsteman från den andra staten åtnjuter under utövning här i riket
av tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbete, skydd enligt 10 kap.
strafflagen men skall icke vara underkastad i 25 kap. samma lag meddelade
bestämmelser om ämbetsbrott.

Har svensk tulltjänsteman genom gärning som avses i 25 kap. 1—5 §§
strafflagen åsidosatt sin tjänsteplikt, då han i anledning av gränstullsamarbete
haft att utöva tulltjänst för den andra staten, skall så anses som
om gärningen begåtts under utövning av svensk tulltjänst.

9 §.

Om svensk tulltjänsteman under utövning av tulltjänst för annan stat i
anledning av gränstullsamarbete åstadkommer skada för vilken han är ansvarig
enligt svenska skadeståndsregler, skall kronan ersätta skadan, kronan
obetaget att av tjänstemannen söka åter vad sålunda utgivits.

10 §.

Egendom som i anledning av smugglingsbrott eller försök därtill tagits
i beslag inom kontrollzon i den andra staten skall, därest gärningen inneburit
sådant brott mot lag eller författning såväl i Sverige som i den andra
staten, som kan föranleda förverkande av egendomen, överlämnas till tulleller
polismyndighet i sistnämnda stat om ej särskilda skäl annat föranleda.
Har beslaget ägt rum inom kontrollzon här i riket, må egendomen överlämnas
till myndighet i den andra staten om särskilda skäl därtill äro.

Har egendom med tillämpning av vad i första stycket sägs överlämnats
till myndighet i den andra staten, skall vad i svensk lag eller författning må
vara stadgat om skyldighet att ersätta värdet av sådan egendom icke äga
tillämpning.

11 §•

Den som i samband med verkställt eller tillämnat gränsöverskridande
gripits på svenskt område inom kontrollzon längs riksgränsen såsom skäligen
misstänkt för brott mot bestämmelse, som avses i 3 §, eller försök till
sådant brott må, om ej särskilda skäl däremot äro, omedelbart föras till
tull- eller polismyndighet i den andra staten, därest

han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller
anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann;

han ej äger hemvist i Sverige eller i den andra staten och det skäligen kan
befaras, att han genom att begiva sig till en tredje stat undandrager sig lagföring
eller straff; eller

det i annat fall skäligen kan befaras, att han undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar
sakens utredning.

Åtgärd, som avses i första stycket, må vidtagas mot den som ej äger hemvist
och medborgarskap i den andra staten endast om den andra staten förbundit
sig dels att icke utan medgivande av Konungen utlämna den miss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

tänkte till tredje stat, dels ock att ej utan sådant medgivande låta den misstänkte
åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före gripandet. Den
andra staten må dock i sådan förbindelse förbehålla sig att låta åtala eller
straffa för annat brott, där

fråga är om överträdelse av tullförfattningar; eller
den misstänkte själv inför domstol samtyckt därtill; eller
han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna den andra staten inom en
månad efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må
hava ådömts honom för brott, varför han förts till den andra staten; eller
han återvänt till den andra staten, sedan han lämnat denna.

12 §.

Har någon med tillämpning av bestämmelser i den andra staten, motsvarande
stadgandena i 11 §, förts till svensk myndighet må han, därest han
ej äger hemvist och medborgarskap i Sverige, icke utan vederbörligt medgivande
av myndighet i den andra staten utlämnas till tredje stat, ej heller
utan sådant medgivande åtalas eller straffas för annat brott som begåtts
före gripandet, med mindre
fråga är om överträdelse av tullförfattningar; eller
den misstänkte själv inför domstol samtyckt därtill; eller
han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna Sverige inom en månad
efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må hava
ådömts honom för brott, varför han förts till Sverige; eller
han återvänt till Sverige, sedan han lämnat landet.

13 §.

Vad som enligt 3—5, 10 och 11 §§ gäller inom kontrollzon skall äga tilllämpning
jämväl utanför sådan zon, när i anledning av smugglingsbrott
eller försök därtill den misstänkte förföljes utanför zonen i omedelbart samband
med gärningen.

14 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

överenskommelse mellan Sverige och Norge
angående gränstullsamarbete

Kungl. svenska regeringen och
kungl. norska regeringen,

vilka önska underlätta trafiken
mellan Sverige och Norge och vilka
i detta syfte önska förenkla tullkontrollen
å och tullklareringen av nämnda
trafik,

hava träffat följande överenskommelse
om gränstullsamarbete:

Artikel 1

De fördragsslutande staterna skola,
på sätt närmare anges i denna
överenskommelse, bedriva samarbete
i fråga om tullkontroll å och tullklarering
av trafiken mellan de båda staterna.
Sådant samarbete benämnes
gränstullsamarbete och skall äga rum
inom kontrollzon.

På vardera sidan om riksgränsen
mellan de båda staterna skall utmed
densamma ett femton kilometer brett
område utgöra kontrollzon.

Vardera staten äger i samråd med
den andra staten bestämma att även
annat område, inom vilket gränstullsamarbete
är önskvärt, skall utgöra
kontrollzon. Sådan kontrollzon kan
omfatta landsvägssträcka, järnvägssträcka
med ett eller flera stationsområden,
flygplats, farled eller hamnområde.

Vad enligt artiklarna 2, 3, 4 och 6
gäller inom kontrollzon skall äga giltighet
även utanför sådan zon, då fråga
är om smugglingsbrott och den
misstänkte förföljes i omedelbart
samband med förövandet av gärningen.

Artikel 2

Vardera statens tullbestämmelser,
in- och utförselbestämmelser samt
andra bestämmelser rörande trafiken,
vilkas efterlevnad tullväsendet har
att övervaka vid verksamhet, som om -

Overenskomst mellom Norge og Sverige
om grensetollsamarbeid

Den kgl. norske og den kgl. svenske
regjering, som pnsker å lette trafikken
mellom Norge og Sverige og som
i denne hensikt pnsker å forenkle
tollkontrollen og tollklareringen av
nevnte trafikk, har inngått fölgende
overenskomst om grensetollsamarbeid: -

År tikkel 1

De kontraherende stater skal samarbeide
om tollkontroll og tollklarering
av trafikken mellom de to land
på den måte som er nsermere anfprt
i denne overenskomst. Dette samarbeid
benevnes grensetollsamarbeid og
skal föregå innenfor kontrollsoner.

Et femten kilometer bredt område
på hver side av og langs med riksgrensen
mellom de to land skal danne
kontrollsoner.

Hver av statene kan etter samråd
med den annen stat bestemme åt også
annet område innenfor hvilket grensetollsamarbeid
er pnskelig skal danne
en kontrollsone. Denne kontrollsone
kan omfatte en vegstrekning,
jernbanestrekning, med et eller flere
stasjonsområder, flyplass, skipsled
eller havneområde.

De bestemmelser som ifplge artiklene
2, 3, 4 og 6 skal gjelde innenfor
en kontrollsone, skal også gjelde utenfor
en slik sone ved smuglingsovertredelser,
når den mistenkte forfplges
i umiddelbar sammenheng med foretakelsen
av gjerningen.

Artikkel 2

Hvert lands tollbestemmelser, innog
utfprselsbestemmelser og andre
bestemmelser vedrprende trafikken
som tollvesenet under ntfprelse av
den tjeneste som omfattes av grense -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

fattas av gränstullsamarbetet, skola
kunna tillämpas inom kontrollzon på
den andra statens territorium, då
tulltjänst utövas för den stat, i vilken
bestämmelserna utfärdats.

Vardera staten skall genom sin
centrala tullmyndighet i förväg meddela
motsvarande myndighet i den
andra staten vilka bestämmelser som
skola äga tillämpning, då tulltjänst
för dess räkning utövas på den andra
statens territorium. Bestämmelserna
skola finnas tillgängliga för allmänheten
vid alla de tullanstalter i kontrollzonerna,
som omfattas av gränstullsamarbetet.

Tvångsmedel i enlighet med endera
statens lagstiftning må på den
andra statens territorium blott användas
inom kontrollzon vid undersökning
i omedelbart samband med
smugglingsbrott eller försök till dylikt
brott.

Artikel 3

Vardera av de fördragsslutande staterna
åtager sig att låta sina tjänstemän
inom kontrollzoner på båda staternas
territorier utöva sådan tulltjänst
för den andra staten som omfattas
av gränstullsamarbetet.

Artikel fr

Vardera av de fördragsslutande staterna
åtager sig att inom kontrollzon
på sitt territorium tillåta den andra
statens tulltjänstemän att utöva sådan
tulltjänst för sin stat som omfattas
av gränstullsamarbetet.

För användande av tvångsmedel,
då tulltjänst för den ena staten utövas
på den andra statens territorium, må
handräckning av polis- eller eventuellt
militärmyndighet i sistnämnda
stat begäras.

Artikel 5

Om endera staten låter beslagtaga
egendom i fall, då båda staternas bestämmelser
överträtts, skall egendomen
överlämnas till vederbörande
myndighet i den stat, på vars territo -

tollsamarbeidet skal overvåke overholdelsen
av, skal kunne anvendes
og håndheves innen kontrollsoner på
det annet lands territorium under ut0ving
av tolltjeneste for det land der
bestemmelsene er gitt.

Hver stat skal gjennom sin sentrale
tollmyndighet på forhånd meddele
den tilsvarende myndighet i det annet
land hvilke bestemmelser som skal få
anvendelse under utpving av dets tolltjeneste
på det annet lands område.
Bestemmelsene skal vaere tilgjengelig
for publikum på alla tollsteder og tollstasjoner
i de kontrollsoner som omfattes
av grensetollsamarbeidet.

Tvangsmidler i henhold til det ene
lands lovgivning kan bare anvendes
innen kontrollsonene på det annet
lands territorium ved underspkelser
i umiddelbar sammenheng med
smuglingsovertredelse eller forspk på
slik overtredelse.

År tikkel 3

Hver av de kontraherende stater
påtar seg å la sine tolltjenestemenn
utfpre slik tolltjeneste for det annet
land som omfattes av grensetollsamarbeidet
innen kontrollsoner på begge
lands territorier.

Ariikkel i

Hver av de kontraherende stater
påtar seg innen kontrollsoner på sitt
territorium å la det annet lands tolltjenestemenn
utföre slik tolltjeneste
for sitt land som omfattes av grensetollsamarbeidet.

Til iverksettelse av tvangsmidler
under utpvelse av det ene lands tolltjeneste
på det annet lands territorium,
kan det kreves bistånd av politi-
eller i tilfelle militsermyndighet i
sistnevnte land.

A rtikkel 5

Hvis en av de kontraherende stater
beslaglegger varer i tilfelle hvor begge
lands bestemmelser er overtrådt,
skal varene overleveres til vedkommende
myndighet i det land på hvis

Kungl. Maj. ts proposition nr ISO ar 19o9

rium beslaget verkställts, utan så är
att särskild omständighet annat föranleder.

Artikel 6

Den som i samband med verkställt
eller tillämnat gränsöverskridande
gripits inom kontrollzonen längs riksgränsen
på endera statens territorium
såsom skäligen misstänkt för brott
mot bestämmelse, som avses i artikel
2, första stycket, må, såvida ej särskilda
skäl däremot äro, omedelbart
föras till tull- eller polismyndighet i
den andra staten under förutsättning

1) att han är okänd och undandrager
sig att uppgiva namn och hemvist
eller det skäligen kan misstänkas, att
hans uppgift därom är osann, eller

2) att han ej äger hemvist i Sverige
eller i Norge och det skäligen kan befaras,
att han genom att begiva sig till
annan stat undandrager sig lagföring
och straff, eller

3) att det i annat fall med skäl
kan befaras, att han undandrager sig
lagföring och straff eller genom undanröjande
av bevis eller eljest försvårar
sakens utredning.

Vad angår brott, vilket begåtts före
överlämnandet, må den överlämnade
icke åtalas eller straffas för annat
sådant brott än överträdelse av bestämmelse
som avses i artikel 2, första
stycket, med mindre

1) särskilt medgivande lämnats av
den stat, där han gripits;

2) han själv inför domstol samtyckt
därtill;

3) han underlåtit att, oaktat hinder
ej mött, lämna landet inom en
månad efter rättegång och undergående
av straff eller annan påföljd som
må hava ådömts honom för brott som
föranlett överlämnandet; eller

4) han återvänt dit sedan han lämnat
landet.

Överlämnad person må ej utläm -

territorium beslaget er foretatt, såfremt
ikke saerskilte omstendigheter
foranlediger annen fremgangsmåte.

Artikkel 6

Den som i förbindelse med iverksatt
eller tilsiktet iverksatt grenseoverskridelse
pågripes innen kontrollsonen
langs riksgrensen på det ene
lands territorium, fordi han med
skjellig grunn mistenkes for brudd
på bestemmelse nevnt i artikkel 2,
f0rste ledd, kan umiddelbart f0res til
det annet lands toll- eller politimyndighet,
såfremt det ikke föreligger
spesielle grunner mot det, under forutsetning
av

1. åt han er ukjent og unndrar seg
å oppgi namn og hjemsted eller det
er skjellig grunn til mistanke om åt
hans opplysninger herorn er usanne,
eller

2. åt han ikke har hjemsted i Norge
eller Sverige og det er skjellig grunn
til å frykte for åt han ved å begi seg
til et annet land vil unndra seg rettergang
og straff, eller

3. åt det ellers med skjellig grunn
kan antas åt han vil unndra seg rettergang
og straff eller ved unndragelse
av bevis eller på annen måte vil
vanskeliggj0re sakens utredning.

Hva angår lovbrudd som er blitt
begått f0r overleveringen, må den
overleverte ikke settes under straffeforf0lgning
eller straffes for annet
slikt lovbrudd enn overtredelse av de
bestemmelser som er nevnt i artikkel
2, fprste ledd, med mindre

1. sserskilt tillåtelse er gitt av det
land der han er pågrepet; eller

2. han selv i rettsm0te har samtykket
i det; eller

3. han har unnlatt å forlate landet
innen en måned etter rettergang og
tilendebringelse av straff eller annen
reaksjon som måtte vsere ilagt ham
for lovbrudd som har foranlediget
overleveringen, til tross for åt han
ikke er blitt hindret deri, eller

4. han har vendt tilbake til landet
etter åt han har forlatt det.

Den overleverte må ikke utleveres

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

nas till tredje stat med mindre den
stat där han gripits så medgivit.

Bestämmelserna i andra och tredje
styckena äga ej tillämpning å person,
som äger hemvist och medborgarskap
i den stat till vilken han överlämnats.

Artikel 7

Tjänsteman från den ena staten
skall, såvitt angår göromål som omfattas
av gränstullsamarbetet, på den
andra statens territorium i straffrättsligt
hänseende åtnjuta samma ämbetsskydd
som tjänsteman från sistnämnda
stat.

Artikel 8

Vardera av de fördragsslutande staterna
skall lämna den andra statens
centrala tullmyndighet uppgift å de
tjänstemän, som den vid varje tidpunkt
utsett att utöva sådan tulltjänst
för den andra staten som omfattas
av gränstullsamarbetet. För att kunna
utöva tulltjänst för den andra staten
skola dessa tjänstemän vara godkända
av vederbörande myndighet i
den staten.

I den mån tjänstemän från endera
staten hava att utöva tulltjänst för
den andra staten, äro de bundna av
instruktioner från vederbörande myndighet
i sistnämnda stat. Allmänna
instruktioner skola så vitt möjligt förmedlas
genom den centrala tullmyndigheten
i tjänstemännens egen stat.

Artikel 9

Vardera av de fördragsslutande staterna
förbinder sig att, därest någon
dess tjänsteman begår ämbetsbrott eller
tjänsteförseelse, då han har att utöva
tulltjänst för den andra staten,
beivra gärningen som om den begåtts,
då tjänstemannen haft att utöva tulltjänst
för sin egen stat. Vardera staten
avstår från att straffa tjänsteman
från den andra staten för motsvarande
brott eller förseelse.

Artikel 10

Vardera av de fördragsslutande
staterna är skyldig att ersätta skada,

til en tredje stat, med mindre den stat
hvor han er pågrepet, har gitt tillåtelse
til det.

Bestemmelsene i annet og tredje
ledd gjelder ikke person som har
hjemsted i og er statsborger av den
stat som han er overlevert til.

Artikkel 1

Tjenestemenn fra det ene land skal
under utfprelse av gjpremål som omfattes
av grensetollsamarbeidet, ha
samme beskyttelse etter reglene om
lovbrudd mot offentlig myndighet på
det annet lands territorium, som tjenestemenn
fra sistnevnte land.

A rtikkel 8

Hver av de kontraherende stater
skal gi det annet lands sentrale tollmyndighet
oppgave over de tjenestemenn
de til enhver tid har utsett til å
utf0re slik tolltjeneste for det annet
land som omfattes av grensetollsamarbeidet.
For å kunne utf0re tolltjeneste
for det annet land, må disse tjenestemenn
vaere godkjent av vedkommende
myndigheter i dette land.

I den utstrekning tjenestemenn fra
et av landene skal utfpre tolltjeneste
för det annet land, er de bundet av
instruksjoner fra vedkommende myndighet
i sistnevnte land. Generelle instruksjoner
skal så vidt mulig formidles
gjennom den sentrale tollmyndighet
i tjenestemennenes eget land.

Artikkel 9

Hver av de kontraherende stater
forplikter seg til, hvis noen av deres
tjenestemenn begår et lovbrudd i
tjenesten eller en disiplinaerforseelse
når de skal utfpre det annet lands
tolltjeneste, å påtale gjerningen som
om den var blitt begått i landets egen
tjeneste. Hver av statene skal avstå
fra å straffe det annet lands tjenestemenn
for tilsvarende lovbrudd eller
förseelse.

Artikkel 10

Hver av de kontraherende stater
forplikter seg til å erstatte skade som

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

som någon av dess tjänstemän genom
uppsåtlig eller oaktsam handling
åsamkar den andra staten eller tredje
man, då han utövar tulltjänst för
den andra staten, i den mån tjänstemannen
enligt sin egen stats regler
skulle bliva ansvarig därför. Tulltjänstemannen
är själv icke ansvarig
gentemot den andra staten.

Artikel 11

överenskommelsen skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten skola
utväxlas i Stockholm senast den 31
december 1959.

överenskommelsen träder i kraft
den 1 januari 1960.

Vardera av de fördragsslutande staterna
kan uppsäga överenskommelsen
med en frist av två år.

Vardera av de fördragsslutande
staterna kan, efter samråd med den
andra staten i den mån så är möjligt,
utan iakttagande av den i föregående
stycke stadgade fristen sätta överenskommelsen
helt eller delvis ur kraft i
händelse av krig, krigsfara eller eljest
inträdda utomordentliga förhållanden.

Till bekräftelse härav hava nedanstående
befullmäktigade ombud undertecknat
denna överenskommelse
och försett den med sina sigill.

Som skedde i Oslo den 28 oktober
1959, i två exemplar, på norska och
svenska språken, vilka äga lika vitsord.

noen av deres tjenestemenn forvolder
det annet land eller tredjemann ved
en forsettlig eller uaktsom handling
under utfprelse av tolltjeneste for
det annet land i den utstrekning tjenestemennene
ifplge sitt eget lands
regler ville vsere ansvarig för tapet.
Tolltjenestemennene er ikke selv ansvarlige
overfor det annet land.

Aidikkel 11

Overenskomsten skal ratifiseres og
ratifikasjonsdokumentene skal utveksles
i Stockholm senest den 31.
desember 1959.

Overenskomsten trer i kraft den 1.
januar 1960.

Hver av de kontraherende stater
kan oppsi overenskomsten med en
frist av to år.

Hver av de kontraherende stater
kan etter samråd med den annan stat
i den utstrekning det er mulig, uten
iakttakelse av den i forrige ledd fastsatte
frist, sette overenskomsten helt
eller delvis ut av kraft i tilfelle krig,
krigsfara eller ellers under ekstraordinsere
omstendigheter.

Til bekreftelse herav har nedenstående,
som er befullmektiget til det,
undertegnet denne overenskomst og
försynt den med sine segl.

Som skjedde i Oslo, den 28. oktober
1959, i to eksemplarer på norsk og på
svensk språk, som begge har lik gyldighet.

Rolf Edberg
(L. S.)

Halvard Lanqe
(L. S.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 juni 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om g r åns tullsam ar b ete
mellan Sverige och Norge, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid Nordiska rådets session i Köpenhamn år 1956 antogs på norskt förslag
en rekommendation (nr 6) till Sveriges och Norges regeringar att undersöka
möjligheterna att utöva tull- och passkontroll vid gemensamma tullstationer
och/eller med gemensam personal. Under hänvisning härtill hemställde
generaltullstyrelsen hos Kungl. Maj :t om bemyndigande att i samråd
med den norska centrala tullmyndigheten anordna prov med samverkan
mellan svenska och norska tullstationer. Bemyndigandet gavs den 8
mars 1957.

Med stöd av bemyndigandet påbörjades den 2 maj 1957 prov med samverkan
i fråga om tull- och passkontroll vid tre mellanriksvägar. Nya provetapper
igångsattes den 1 december 1957 och den 1 april 1958. Den 1 oktober
1958 utvidgades proven så att de utefter hela gränsen i fråga om göromålens
fördelning mellan svensk och norsk personal numera i stort sett
överensstämmer med de tillämnade slutliga formerna för samarbetet. Proven
omfattade till den 1 maj 1958 såväl tullkontroll som i viss mån även
passkontroll, men efter genomförandet sistnämnda dag av fullständig passfrihet
vid Nordens innergränser har de kunnat inriktas helt på tullgöromålen.

För närvarande pågår prov således vid alla svensk-norska mellanriksvägar.
Alltefter trafikens art och storlek har olika alternativ utformats, och proven
bedrives i enlighet med anvisningar som utfärdats av generaltullstyrelsen
i samråd med den norska centrala tullmyndigheten (numera tolldirektoratet).
De olika alternativen är från allmänhetens synpunkt ensartade:
vid gränspasserandet behöver endast ett uppehåll göras för tullkontroll och
därvid ombesörjes i ett sammanhang utklareringen ur det ena och inklare -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1959

ringen i det andra landet. Olikheterna framträder i tullpersonalens tjänstgöring.
Ett av alternativen innebär att två tullstationer fungerar
samtidigt, en i vartdera landet, att vardera tullstationen är bemannad med
enbart personal från det egna landet, i vissa fall förstärkt med någon tjänsteman
från grannlandet, att vardera tullstationen expedierar blott trafiken
till det egna landet och att personalens befattning med grannlandets tullbestämmelser
i stort sett inskränker sig till vad som gäller trafik ut ur detta
land. Ett andra alternativ skiljer sig från nyss nämnda endast så
till vida, att båda ländernas tjänstemän har gemensam expeditionslokal. De
nu nämnda båda alternativen användes vid blott sex mellanriksvägar, vilka
emellertid sammanlagt förmedlar en stor del — år 1957 drygt 60 procent —
av fordonstrafiken mellan Sverige och Norge. Enligt ett tredje alternativ
klareras trafiken i båda riktningarna av endast ettdera landets
personal, som därvid tillämpar sitt eget lands och grannlandets tullförfattningar
rörande både in- och utgående trafik. Detta alternativ beräknas bli
använt vid flertalet mellanriksvägar, vilka dock var för sig har relativt
ringa trafik.

Nordiska rådets rekommendation torde i första hand ha tagit sikte på en
samverkan i fråga om expediering av resandetrafiken. Vid de pågående proven
utföres emellertid även ifrågakoinmande klareringar av kommersiell
trafik i viss omfattning av ettdera landets tjänstemän för det andra landets
räkning. Givetvis är svårigheterna för personalen att tillägna sig grannlandets
författningar på detta område större än då det gäller de förhållandevis
enkla bestämmelserna om resandes effekter. En betydande del av svårigheterna
torde emellertid ha undanröjts i och med att i de båda länderna
den 1 januari 1959 införts nya tulltaxor, uppställda på grundval av den s. k.
Brysselnomenklaturen. Vidare är rätten att få handelsvaror klarerade vid
tullstationer begränsad. Dessutom går den kommersiella trafiken till allra
största delen på de mellanriksvägar, beträffande vilka samarbetet är avsett
att slutligt genomföras enligt något av de båda alternativen med samtidigt
tjänstgörande svensk och norsk personal. Vid dessa vägar kommer, såsom
nyss framhållits, personalens befattning med grannlandets bestämmelser att
i huvudsak inskränkas till vad som rör utförseln, varjämte goda möjligheter
finns till rådfrågning de båda ländernas tjänstemän emellan.

Den personalgrupp, som förrättar göromålen vid tullstationerna, på svensk
sida gränsbevakningspersonalen, handhar även tullverkets allmänna uppsikt
i gränstrakterna. Prov med samarbete i fråga om denna del av verksamheten
har hittills ägt rum endast i mycket ringa omfattning, närmast
därför att det i avsaknad av särskild lagstiftning ej är möjligt att tillämpa
det ena landets smuggellagstiftning inom det andra landets gränser.

En resandekontroll, i princip helt likartad med den som bedrives vid tullstationerna,
äger rum å järnvägslinjerna mellan Sverige och Norge och ombesörjes
för svenskt vidkommande av personal tillhörande lokaltullförvaltningen.
En viss samverkan härvidlag har ägt rum redan tidigare. Sedan
gammalt har nämligen tullkontrollen å vissa personförande bantåg, in -

Kungl. Maj:ts proposition nr i80 år 1959

kommande till ettdera landet, brukat påbörjas medan tåget ännu framföres
på grannlandets territorium, varvid det dock vid upptäckt av smugglingsförsök
fått anstå med beslag o. dyl., tills riksgränsen passerats. Goda
förutsättningar finns för en rationalisering, innebärande alt å bantåg tjänstgörande
tullpersonal från ettdera landet vid kontrollen tillämpar också
grannlandets bestämmelser. Generaltullstyrelsen har också den 1 juni 1958
i samråd med tolldirektoratet igångsatt prov med sådan gemensam tullkontroll.

Erfarenheterna av proven har varit genomgående goda. Efter samråd med
tolldirektoratet har generaltullstyrelsen därför tagit initiativ till åtgärder för
ett slutligt genomförande av samarbetet.

Sålunda har generaltullstyrelsen i skrivelse den 21 november 1958 hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga de ågärder som på svensk sida erfordras
dels för att den 1 juli 1959 genomföra ett gränstullsamarbete med
Norge, dels ock för att möjliggöra ett framtida samarbete på området
med andra länder. Vid skrivelsen har fogats

1) utkast till konvention mellan Sverige och Norge om gränstullsamarbete
(betecknat »samarbetsavtalet»; utkastet upprättat i samråd med tolldirektoratet)
samt

2) utkast till lag angående gränstullsamarbete med annan stat (betecknat
»samarbetslagen») jämte särskilda motiveringar därtill.

över generaltullstyrelsens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
riksåklagarämbetet, chefen för försvarsstaben, hovrätten för Nedre Norrland,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, utredningen angående översyn
av lagstiftningen rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor
samt Svenska tullmannaförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har såsom eget utlåtande åberopat
ett av landsfogden i länet avgivet yttrande samt bifogat yttranden
från landsfiskalerna i Strömstads och Tanums distrikt. Länsstyrelserna i
Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län har envar bifogat yttrande
från landsfogden i länet, varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs län tilllika
överlämnat yttranden från landsfiskalerna i Särna och Lima distrikt
samt länsstyrelsen i Norrbottens län ett utlåtande från landsfiskalen i Kiruna
distrikt.

Sedan förenämnda utkast till samarbetsavtal ingivits, har överenskommits
om vissa justeringar i avtalstexten. I anslutning härtill har generaltullstyrelsen
till Kungl. Maj:t den 21 maj 1959 inkommit med ett nytt förslag till
överenskommelse mellan Sverige och Norge angående gränstullsamarbete.
Förslaget, vilket såsom Bilaga 11 torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende, innehåller i förhållande till det förut överlämnade utkastet till
konvention vissa ändringar, huvudsakligen av formell beskaffenhet. Där 1

Förslaget till överenskommelse har här uteslutits. Den svenska texten till den vid propositionen
fogade överenskommelsen överensstämmer med förslaget utom därutinnan att ratifikationsortens
namn införts i artikel It samt att, sedan datering och underskrift verkställts, uppgift
därom införts.

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959

jämte har den avsedda dagen för överenskommelsens ikraftträdande framflyttats
till den 1 januari 1960.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga fråga om överenskommelse
mellan Sverige och Norge angående gränstullsamarbete ävensom
den ifrågavarande lagstiftningsfrågan.

Det av generaltullstyrelsen upprättade lagutkastet torde såsom Bihang få
fogas till detta protokoll.

II. Generaltullstyrelsens förslag

Generaltullstyrelsens förslag innebär, att samverkan skall kunna äga rum
i fråga om tullkontroll och tullklarering av trafik mellan Sverige och annat
land. Förslaget förutsätter, att vartdera landets bestämmelser skall kunna i
viss utsträckning tillämpas på det andra landets territorium samt att vartdera
landets tullväsen skall ha vissa befogenheter i det andra landet. Härför
erfordras, på svensk sida, särskild lagstiftning. Den föreslagna lagen är
närmast avsedd att få tillämpning beträffande tullsamarbetet med Norge.
Då emellertid tullsamarbete framdeles kan komma att inledas även med
de andra grannländerna har lagen utformats såsom en fullmaktslag, vars
bestämmelser — efter avtal med annat land — helt eller delvis kan sättas
i kraft i förhållande till det landet genom beslut i administrativ ordning.

Det avsedda tullsamarbetet kännetecknas av att det innebär befattning
med trafik över riksgränsen. För att utmärka vad samarbetet sålunda åsyftar
har beteckningen gränstullsamarbete ansetts lämplig.

Generaltullstyrelsen framhåller inledningsvis, att tanken på ett svensknorskt
tullsamarbete icke är ny. Sålunda upptogs år 1937 en fråga om gemensamma
svensk-norska tullflygplatser i gränstrakterna, varvid en i saken
gjord principutredning av den norske professorn F. Castberg gav vid
handen, att ett dylikt samgående ej behövde möta stats- eller folkrätlsliga
hinder. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1938 anbefalldes undersökningar
i saken. Dessa ledde ej till positivt beslut, vilket torde ha berott
på att både den tekniska och den politiska utvecklingen tog annan vändning
än som förutsatts. På hösten 1949 framställdes i den svenska riksdagen
en interpellation angående möjligheterna till svensk-norskt samarbete beträffande
vissa byggnadsfrågor vid Svinesundstullen. Vid den angivna tidpunkten
planerades tullstationsbyggen på båda sidor om Svinesundsbron,
och interpellanten ifrågasatte bl. a., huruvida icke gemensamma lokaler
kunde anordnas såväl där som annorstädes vid gränsen. I sitt svar på interpellationen
uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet att förutsättningar
i angivet hänseende då icke syntes vara för handen. Det framhölls
emellertid, att ändrade förutsättningar kunde bringa frågorna i ett
nytt läge och att saken därvid skulle tagas till förnyat övervägande.

Nämnas kan att en samverkan av innebörd, att ett lands tullpersonal för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

rättar kontroll- och klareringsgöromål på ett annat lands territorium, även
förekommer utanför Skandinavien. Sålunda har gemensamma tullstationer
upprättats vid Beneluxländernas inbördes gränser, så att trafiken behöver
göra endast ett uppehåll för tullkontroll. Vid dessa s. k. bureaux internationaux
har dock vartdera landets tullpersonal att tillämpa blott sitt eget
lands författningar. Motsvarande anordning förekommer även vid gränsen
mellan Italien och Schweiz samt vid gränsen mellan Tjeckoslovakien och
Ungern.

I sin skrivelse utvecklar generaltullstyrelsen närmare förutsättningarna
för genomförandet av ett gränstullsamarbete i första hand med Norge. De
frågor, som därvid behandlas, kan sammanfattningsvis anges vara följande:
gränstullsamarbetets omfattning, upprättandet av kontrollzoner, tillämpligheten
av ett lands bestämmelser inom det andra landets gränser, tullpersonalens
åligganden och befogenheter, dess ämbetsskydd samt dess lydnadsoch
ansvarsförhållanden i anledning av gränstullsamarbetet. Därjämte berör
styrelsen också de möjligheter till personalbesparingar, som föranledes
av samarbetet.

Gränstullsamarbetets omfattning

Generaltullstyrelsen erinrar om att de pågående proven vid landgränsen
mot Norge omfattar samverkan icke endast beträffande resandetrafiken
utan även i viss utsträckning rörande den kommersiella trafiken.
Samarbete bedrives vidare både i fråga om landsvägstrafiken och
järnvägstrafiken. Enligt styrelsens uppfattning har det genom proven styrkts
vara möjligt att låta samarbetet omfatta även göromål, avseende den kommersiella
trafiken, utan att nödig säkerhet äventyras. Att ge samarbetet
denna omfattning är också, framhåller styrelsen vidare, behövligt om de
eljest vunna möjligheterna till personalbesparingar skall kunna helt utnyttjas.
Jämväl tullverkets allmänna uppsikt i gränstrakterna
är, uttalar styrelsen, en kontrolluppgift, i princip likartad med vad som förekommer
vid tullstationerna. Det är därför enligt styrelsens mening väl genomförbart
— och för det fulla utnyttjandet av besparingsmöjligheterna behövligt
— att också denna tullverkets allmänna uppsikt ingår i samarbetet.
Trafik med smärre båtar mellan orter, belägna på ömse sidor om riksgränsen
i dess sträckning från Treriksröset till en punkt något väster om Svinesund,
är författningsenligt att anse som landtrafik, och tullverkets därav föranledda
göromål skulle omfattas av gränstullsamarbetet. Vad beträffar annan
trafik än den nu nämnda, nämligen trafik med större båtar i gränstrakterna,
trafik med fartyg mellan annorstädes belägna svenska och norska orter ävensom
flygtrafik har prov icke förekommit. Det torde emellertid, framhåller
generaltullstyrelsen, kunna förutsättas att framdeles ett samarbete kan
etableras även beträffande dylik trafik, ungefärligen motsvarande det som
planerats för landsvägs- och järnvägstrafiken.

Sådan av nationella säkerhetshänsyn påkallad verksamhet, som åligger

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959

tullverkets personal enligt gränsövervakningskungörelsen den 20 oktober
1944 (nr 728), anser generaltullstyrelsen lämpligen ej böra omfattas av
gränstullsamarbetet. Ej heller bör i detta ingå den tillsyn, som åvilar tullpersonal
enligt kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275) angående skyldighet
för befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva
jakt och fisketillsyn m. in.

Från angivna utgångspunkter föreslår generaltullstyrelsen i samråd med
tolldirektoratet att det slutliga genomförandet av gränstullsamarbetet med
Norge sker den 1 januari 1960, såvitt avser gränsbevakningspersonalens tullstationstjänst
och allmänna uppsikt samt kontrollen och klareringen av
järnvägstrafik. Till frågan om ett samarbete beträffande annan fartygstrafik
än egentlig gränstrafik samt flygtrafik säger sig styrelsen vilja återkomma
i annat sammanhang.

Upprättandet av kontrollzoner

För gränstullsamarbetet med Norge är det behövligt, framhåller generaltullstyrelsen,
att vartdera landet på sitt territorium avgränsar ett eller flera
områden, inom vilka gränstullsamarbetet skall bedrivas.

Dessa områden föreslås få beteckningen kontrollzoner. I vartdera
landet fastställes i och med att samarbetsavtalet ingås en längs riksgränsen
löpande zon, avsedd närmast för den allmänna uppsikten i gränstrakterna
men användbar även för samarbetet i fråga om tullkontroll å och
tullklarering av landsvägs-, järnvägs och annan trafik, i den mån kontrollställena
därför ligger inom zonen. Vardera zonens bredd fastställes genom
avtalet till femton kilometer, varigenom ernås att tullstationerna vid
samtliga nuvarande mellanriksvägar kommer att ligga inom zonen. Särskilda
kontrollzoner — anslutna till eller fristående från zonen längs riksgränsen
— upprättas i mån av behov. Dessa zoner, som på svensk sida
fastställes av Kungl. Maj :t, avses skola omfatta endast tullverkets kontrollställen
samt, i vissa fall, därtill anknutna trafikledssträckor. För samarbetet
i avseende å järnvägstrafik erfordras på svensk sida fyra zoner av
detta slag, omfattande vissa järnvägssträckor jämte tillhörande stationsområden
utanför zonen längs riksgränsen, nämligen vid järnvägslinjerna
Göteborg—Kornsjö, Karlstad—Charlottenberg, Östersund—Storlien samt Kiruna—Riksgränsen.
I den mån samarbetet utvidgas till flyg- och annan fartygstrafik
än egentlig gränstrafik, kommer särskilda kontrollzoner att behöva
upprättas, omfattande tullflygplatser, farleder och hamnområden.
Otänkbart är icke, påpekar styrelsen, att enstaka särskilda kontrollzoner
för landsvägstrafik kan komma att erfordras med hänsyn till framtida väganläggningar
över svensk-norska gränsen i de glest bebyggda trakterna i
norr. —• Generaltullstyrelsen framhåller vidare, att kontrollzoner torde bli
behövliga även i den mån gränstullsamarbete inledes med annat land än
Norge. Vid ett motsvarande samarbete med Finland torde emellertid zonbredden
kunna göras betydligt mindre.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

Tillämpligheten av ett lands bestämmelser inom det andra landets gränser

En av grundförutsättningarna för gränstullsamarbetet är, framhåller generaltullstyrelsen,
att vartdera landets ifrågakommande bestämmelser får
tillämpas inom kontrollzon på medpartens territorium. De bestämmelser
som därvid kommer i fråga är tullbestämmelser, in- och utförselbestämmelser
samt övriga bestämmelser, vilkas efterlevnad tullverket har att
övervaka. Användning av bestämmelserna på grannlandets territorium påkallas
blott i den mån så erfordras för samarbetet, d. v. s. för att tullverkets
kontroll- och klareringsåtgärder skall kunna behörigen utföras därstädes
och för att där begångna brott skall kunna beivras. För att åtgärder
med tillämpning av svenska bestämmelser skall kunna med behörig verkan
utföras på den med Sverige samarbetande statens territorium fordras -—
förutom av den andra staten lämnat tillstånd —■ att bestämmelsernas tilllämplighet
utvidgas genom svensk lag.

Att bestämmelserna får på grannlandets område äga tillämpning i den
mån så erfordras för samarbetet, innebär att de skall tillämpas blott då
fråga är om trafik — tillämnad eller verkställd — över riksgränsen. Exempelvis
skall den svenska tulltaxans tillämplighet inom norsk kontrollzon
innebära, att taxeenlig tull kan vid norskt kontrollställe uttagas för varor,
avsedda att föras över riksgränsen till Sverige, men icke för varor, som
från det övriga Norge föres till den norska kontrollzonen för att stanna där.
Likaså skall tillämpligheten av ett svenskt importförbud göra det möjligt
att vid kontrollställe inom norsk zon förhindra tillämnad införsel av en
importförbjuden vara till Sverige, men förbudet skall icke hindra att varan
forslas till den norska kontrollzonen från Norge i övrigt. Tillämpligheten
av ett svenskt exportförbud innebär i enlighet härmed, att tullväsendets av
förbudet påkallade åtgärder kan vidtagas inom norsk kontrollzon, således
efter det att varan passerat riksgränsen. Norsk kontrollzon är i förevarande
hänseenden att likställa med svenskt tullområde.

En genomgående strävan vid utarbetandet av förslagen har varit, understryker
generaltullstyrelsen, att icke mer än nödvändigt ändra förhållandet
mellan allmänheten och tullväsendet. Utvidgningen av bestämmelsernas
tillämplighet kommer ej att i princip ändra något i riksgränsens egenskap
av tullgräns. Vad angår samarbetet med Norge skall emellertid gälla, att
vid mellanriksvägarnas tullstationer — där trafik i riktning mot eller från
riksgränsen kan förutsättas stå i samband med tillämnat eller verkställt
gränsöverskridande — tullgränsen kommer att i praktiken gå vid tullstationerna.
För det fall att tullkontrollen å en mellanriksväg utövas vid norsk
tullstation, är det sålunda icke avsett att utförselbrott skall behöva anses
föreligga, därest en från Sverige kommande trafikant vid tullstationen uppvisar
varor, som han medfört i god tro men som tullstationen finner vara
underkastade svenskt utförselförbud, lika litet som vid hittillsvarande ordning
införselbrott behöver föreligga i fall, då en till Sverige inresande trafikant
vid en långt innanför riksgränsen belägen svensk tullstation i vederbörlig
ordning uppvisar en vara, som vid tullkontrollen befinnes falla un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

der svenskt införselförbud. För den allmänhet, som ej avser att olovligen
föra gods över riksgränsen, blir den nya ordningen praktiskt taget icke
märkbar såvitt gäller färder och transporter, som stannar inom det egna
landet, och vid trafik över gränsen blir den nya ordningens enda verkan
den, att blott ett uppehåll för tullkontroll behöver göras.

Vad den illegala trafiken beträffar har enligt generaltullstyrelsens förslag
förutsatts, att ett vid norsk tullstation — eller eljest inom norsk kontrollzon
— upptäckt och hindrat försök att smuggla in varor i Sverige skall
kunna beivras enligt svensk lag, oaktat försöket hindrades innan svenskt
territorium nåtts, liksom enligt hittillsvarande ordning ett vid svensk tullstation
upptäckt försök till olovlig utförsel ur Sverige kan straffas, oaktat
riksgränsen ej nåtts. Ett motsvarande resonemang kan föras i fråga om
trafiken med bantåg, för vilkas passagerare tullgränsen kommer att ligga,
där tåget befinner sig vid det tillfälle, då tullkontrollen utövas. Generaltullstyrelsen
anför härom följande.

1 fråga om utförselbrott torde ej någon tvekan behöva råda om att en på
annan stats territorium upptäckt smuggling blir straffbar enligt svensk
lag. Brottet har nämligen ägt rum redan inom riket i samband med det
gränsöverskridande, varigenom det fullbordades. Men även beträffande ett
införselbrott torde svensk lag ha behörighet, utan hinder av att brottet
redan på försöksstadiet hejdats och upptäckts i en främmande stat. Enligt
vad i 1 kap. 1 § andra stycket strafflagen sägs får nämligen ett försöksbrott
anses vara begånget i Sverige, ej blott om försökshandlingen utförts
här i riket eller fått en omedelbar verkan härstädes utan även om ingen
verkan inträtt men det tillämnade brottets omedelbara verkan enligt den
brottsliges uppsåt skulle ha inträffat här. Det har därför ansetts vara obehövligt
att i samarbetslagen särskilt angiva, att ett mot Sverige riktat men
på den andra statens territorium upptäckt och hindrat smuggelförsök kan
upptagas till bestraffning enligt svensk lag. För det fall, att ett mot Sverige
riktat smugglingsförsök på den andra statens territorium begåtts av en
utlänning, som sedermera anträffas inom riket, har i enlighet härmed
förutsatts, att särskilt åtalslov enligt 1 kap. 2 § nu gällande strafflag ej
skall erfordras.

För den illegala trafiken kommer gränstullsamarbetet, framhåller generaltullstyrelsen
vidare, att innebära vissa skärpningar. Sålunda kommer den
som lyckats genomföra en utsmuggling ur ettdera landet att med tillämpning
av det landets bestämmelser kunna underkastas tullkontroll även efter överskridandet
av riksgränsen. På motsvarande sätt blir en person, som försöker
en insmuggling till ettdera landet, redan före gränsöverskridandet
utsatt för risken att underkastas det landets kontrollåtgärder. Härtill kommer
att en smugglare, som på ettdera landets territorium förföljes av tullpersonal,
icke såsom nu är förhållandet kan göra sig fri förföljarna enbart
genom att passera riksgränsen. Enligt gällande svenska och norska importoch
exportförbudsbestämmelser är ej sällan ett in- eller utförselbrott mot
ettdera landet förbundet med ett ut- eller införselbrott mot det andra. Med
nuvarande ordning inträffar ofta, att ett i ettdera landet upptäckt sådant
brott icke blir känt för tullmyndigheterna i grannlandet och därför

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:Is proposition nr ISO år W59

beivras endast i det förstnämnda landet. Vid genomförandet av det nya
systemet kommer de båda brotten att upptäckas vid en och samma kontroll
och rapporteras för beivran till båda ländernas vederbörande myndigheter.
Mot en beivran i båda länderna kan enligt styrelsens mening i och
för sig icke göras någon erinran; förhållandet torde i ökad mån bidraga
till att avskräcka från smuggling. Emellertid kan det, uttalar styrelsen, med
hänsyn till gränstullsamarbetet möjligen te sig mera tilltalande att »dubbelbrottet»
åtminstone i lindrigare fall beivras i endast ett av länderna. I bagatellfall
torde redan med nu gällande lagstiftning bestraffning i båda länderna
kunna undvikas genom utnyttjande av möjligheten till åtalseftergift, på
svensk sida enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

I samband härmed berör generaltullstyrelsen frågan om förfarandet med
egendom, som beslagtagits i fall, då båda ländernas bestämmelser överträtts
och dessa möjliggör beslag. Styrelsen anför härom följande.

Eftersom utförselbrottet är det primära i förhållande till införselbrottet,
vore det måhända principiellt riktigast att i dylika fall låta beslaget ske till
förmån för det land, vars utförselbestämmelser överträtts. Emellertid förskyller
ofta införselbrottet strängare straff än utförselbrottet, vilket kan
motivera, att beslaget bör anses verkställt på grund av införselbrottet. En
tredje metod, som verkar mer mekaniskt och därför kan förutsättas bli
lättare att tillämpa, innebär, att beslaget göres till förmån för det land, på vars
territorium beslaget skett. Vid de svensk-norska överläggningar, som föregått
upprättandet av avtals- och författningsförslagen, har företräde givits åt
sistnämnda metod, dock med undantagsmöjligheter i särskilda fall. Här avsedda
särskilda fall kunna tänkas föreligga exempelvis då valuta, som smugglats
ut ur ettdera landet, beslagtages på det andra landets territorium.

Den enskilde smugglarens intresse beröres föga, vare sig smuggelgodset
tages i beslag för det ena eller för det andra landets räkning. För så vitt
åtal anställes i båda länderna, uppkommer emellertid frågan, huruvida
det land, som avstått från den beslagtagna egendomen, ändock skall förklara
egendomen förverkad. Dylika fall av dubbelt förverkande torde enligt hittillsvarande
ordning ha förekommit, om än mera sällan. Enligt i Sverige
gällande lagstiftning — exempelvis enligt 8 § lagen om straff för olovlig
varuinförsel och 4 § lagen om straff för olovlig varuutförsel — har den som
dömts för smuggling att ersätta förverkad egendoms värde, om egendomen
»förskingrats» eller om den »ej kan tillrättaskaffas». Vid utarbetandet av nu
föreliggande avtals- och författningsutkast har emellertid förutsatts, att någon
dylik ersättning ej skall behöva utgivas i fall, då den beslagtagna egendomen
visserligen kunnat förklaras förverkad enligt svensk lagstiftning men
på grund av brott mot norsk bestämmelse överlämnats till myndighet i Norge
och förklarats förverkad därstädes. Den omständigheten, att beslagtagen
egendom av ettdera landet lagenligt avstås till det andra, torde nämligen ej
kunna anses innebära, att smugglaren förskingrat egendomen eller genom
någon sin åtgärd vållat, att egendomen ej kan tillrättaskaffas.

Särskilt påtaglig blir — framhåller generaltullstyrelsen — angelägenheten
att bevara nu rådande rättsförhållande mellan allmänhet och tullväsen i fråga
om användning av tvångsmedel vid smugglingsfall: att för
förhör kvarhålla eller till förhör medtaga en misstänkt, att verkställa gri -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1959

pande av en misstänkt, att företaga kroppsvisitation och husrannsakan samt
att göra beslag. Rätt att använda det ena landets tvångsmedel inom kontrollzon
på det andra landets territorium torde i princip, fortsätter styrelsen, föreligga
redan enligt huvudstadgandet om tillämpligheten av det ena landets bestämmelser
inom kontrollzon på det andras territorium. En sådan befogenhet är
också nödvändig, exempelvis för att beslag för det ena landets räkning skall
kunna göras på det andra landets område. Emellertid har det funnits lämpligt
att genom särskilt stadgande låta rätten att använda tvångsmedel inskränkas
till fall, då fråga är om undersökning i omedelbart samband med
smugglingsbrott. Dylika omedelbara ingripanden för det ena landets räkning
på det andra landets territorium har ansetts ej kunna stöta rättskänslan.
Däremot skulle onödig irritation uppstå, för den händelse tvångsmedlen
skulle få på grannlandets territorium användas även i efterhand utan
att undersökningen göres i omedelbart samband med upptäckten av ett
brott. Även en sålunda begränsad rätt att använda tvångsmedel på grannlandets
område kan emellertid, fortsätter styrelsen, i viss mån rubba det
rättsförhållande mellan tullväsen och allmänhet som råder på vardera sidan
riksgränsen och som det ansetts önskvärt att i möjligaste mån upprätthålla.
Ytterligare en inskränkning i rätten att använda tvångsmedel har därför
befunnits påkallad. Generaltull styrel sen anför härom följande.

De svenska och norska bestämmelserna om tvångsmedel äro nämligen,
ehuru i stort sett lika, på vissa punkter avvikande från varandra. De viktigaste
olikheterna ligga däri, att tullpersonal enligt de svenska bestämmelserna
i visst avseende har större befogenhet att göra husrannsakan än enligt
de norska, varjämte de svenska reglerna, men ej de norska, anses ge
tullpersonalen rätt att under tjänstutövning bära och bruka skjutvapen.
Ä andra sidan äro de norska föreskrifterna, att kroppsvisitation av kvinna
bör företagas endast av kvinna, något mindre ovillkorligt utformade än de
svenska. Även då det gäller att gripa en misstänkt föreligga skiljaktigheter,
som ej äro helt oväsentliga. Det har ansetts principiellt riktigt och för rättskänslan
minst stötande att införa en regel, enligt vilken användning av ettdera
landets tvångsmedel på grannlandels territorium får ske blott inom ramen
för de befogenheter, som det senare landets lagstiftning tillerkänner tullpersonal.
Regeln borde helst ha kommit till uttryck redan i samarbetsavtalet.
Emellertid har en begränsning av dylikt slag ansetts strida mot en på
norsk sida till ett grundlagsstadgande knuten princip, enligt vilken norska
instruktioner för tjänstutövningen alltid skola iakttagas, då norska göromål
utföras. Frågan har lösts så, att vartdera landet visserligen genom samarbetsavtalet
får rätt att i omedelbara fall använda sina tvångsmedel inom
kontrollzon i grannlandet utan inskränkning men genom nationella föreskrifter
instruerar sin tullpersonal att inom sådan zon icke gå utöver ramen
för de befogenheter, som enligt grannlandets lagstiftning tillkomma tullpersonal.

I detta sammanhang berör generaltullstyrelsen en särskild fråga om allmänhetens
rättsskydd som kan uppstå i vissa smugglingsfall. Efter genomförandet
av tullsamarbetet kommer kontroll för vartdera landets räkning att
vid, i princip, varannan mellanriksväg utövas på grannlandets territorium.

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1059

För vissa rättsliga åtgärder erfordras då att över riksgränse n föra
gärningsmannen till det land, mot vars bestämmelser han förbrutit sig. Generaltullstyrelsen
utvecklar frågan på följande sätt.

I fråga om befogenhet gentemot en för smugglingsbrott misstänkt person
är i Sverige en tulltjänsteman jämställd med polisman, vilket innebär, att
han i den män förutsättning därför föreligger enligt rättegångsbalken kan
medtaga den misstänkte till förhör, kvarhålla honom viss tid och gripa honom.
I Norge är tullpersonalens rätt att gripa en misstänkt så till vida begränsad,
att den gäller blott då polisman ej är tillstädes, men å andra sidan
kan en person, som med skäl misstänkes för tullöverträdelse, av tulltjänstemannen
gripas även i fall, då överträdelsen är bagatellartad. Olikheterna
torde närmast sammanhänga med att den svenske tulltjänstemannen har
befogenhet att inleda och i vissa fall även slutföra undersökning i saken,
medan däremot — åtminstone i princip — hans norske kollega har att, så
snart någon är skäligen misstänkt för en tullöverträdelse, överlämna den
misstänkte till polismyndighet, som därefter övertar undersökningen i saken.

Den på svenska sidan tillämpade ordningen innebär i stort sett, att tulltjänstemannen
förhör den misstänkte i fråga om hans person, resa och
medförda effekter, hör ifrågakommande vittnen och söker få fram ett erkännande
av brottet. Erkänner gärningsmannen, uppmanas han att teckna
erkännandet skriftligt och lämna fullmakt för tjänstemannen (eller den
som denne sätter i sitt ställe) att mottaga stämning och företräda honom
inför rätta, varjämte gärningsmannen upplyses om möjligheten att förskottsvis
erlägga ett belopp, avsett att motsvara blivande bötessumma. Härefter
har tulltjänstemannen — som i andra fall än av enkel beskaffenhet
skall taga kontakt med vederbörande åklagare — att, frånsett enstaka undantagsfall,
släppa den misstänkte. För det fall att denne, utan att ha tecknat
erkännande och fullmakt av ovan angivet slag, beger sig utom riket och ej
kan nås med stämning, saknas möjlighet att döma honom för brottet, och
även i de fall, då den misstänkte kunnat i utlandet nås med stämning och
kallelse till huvudförhandling men vägrar att inställa sig inför svensk domstol,
torde det i praktiken vara förenat med stora svårigheter att få honom
tälld vid svensk domstol. På norska sidan torde polismyndighetens omedelbara
förundersökningsåtgärder i stort sett motsvara de ovan angivna svenska.
Därjämte har polismyndigheten möjlighet att i ett sammanhang slutföra
hela det rättsliga förfarandet i saken genom strafföreläggande.

Efter genomförandet av gränstullsamarbetet med Norge kommer den omständigheten,
att tullkontroll för svensk räkning i vissa fall utövas på norskt
territorium, i huvudsak icke att försämra nuvarande på svensk sida föreliggande
möjligheter till rättsliga åtgärder i omedelbart samband med att
någon gripits såsom misstänkt för smugglingsbrott. Dessa åtgärder kunna
nämligen av tullpersonalen i det stora flertalet fall vidtagas lika väl på norskt
som på svenskt territorium. Däremot blir läget för de norska myndigheterna
mindre gynnsamt än nu, för så vitt icke möjlighet beredes att i smugglingsfall
till norsk polismyndighet föra även den som gripits på svenskt territorium.
Frånvaron av en sådan möjlighet skulle medföra, att förenämnda
enkla system med strafföreläggande ej kunde användas. Visserligen skulle
i dylikt fall en i Sverige bosatt smugglare kunna nås antingen med straffföreläggande
eller ock med stämning och i sistnämnda fall, om han éj inställde
sig inför rätta, dömas genom s. k. uteblivelsesdom, varvid ådöinda
böter kunde indrivas genom svensk försorg. Ett dylikt förfarande skulle
emellertid bli vidlyftigt och kostsamt i förhållande till systemet med straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr t SO år 1959

föreläggande. Från norsk synpunkt är det för den skull angeläget, att den
som på svenskt territorium ertappas med ett mot Norge riktat smugglingsbrott
omedelbart kan föras till tull- eller polismyndighet i Norge.

I generaltullstyrelsens förslag till samarbetsavtal och samarbetslag medtages
stadganden av angiven innebörd. Möjligheten att till myndighet i ettdera
landet föra den som i grannlandet beträtts med smugglingsbrott har
emellertid i hög grad beskurits. Dylik åtgärd får sålunda icke ske, om den
misstänkte gripits inom annan kontrollzon än den längs riksgränsen upprättade.
Är den misstänkte fast bosatt i Sverige eller Norge och undandrager
han sig ej att lämna erforderliga identitetsuppgifter, kan åtgärden komma i
fråga blott under förutsättning att det med skäl kan befaras, att den misstänkte
söker undandraga sig lagföring och straff eller försvåra sakens utredning.
Föreligger särskild omständighet — exempelvis att den misstänkte är efterlyst
för brott i det land, där han gripits — skall han ej föras till det andra
landet. Vidare har till den misstänktes skydd införts ett stadgande om hinder
i vissa fall att straffa honom för annat än tullöverträdelse, vilket stadgande
i huvudsak har samma lydelse som i 12 § lagen den 6 december 1957 om
utlämning för brott, dock med viss jämkning i anslutning till den av riksdagen
numera antagna lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge. Även med denna begränsade räckvidd måste möjligheterna
att till myndighet i ettdera landet föra den som i grannlandet beträtts med
smugglingsbrott anses vara av icke ringa betydelse för såväl svenska som
norska tullmyndigheter, särskilt såsom påtryckningsmedel i fall, då en
smugglare vägrar lämna tillräckliga identitetsuppgifter.

Generaltullstyrelsen uttalar den uppfattningen, att det förande från Sverige
till Norge och omvänt som sålunda föreslås bli möjliggjort, icke synes
utgöra en utlämning i egentlig mening. Det har därför ansetts ej möta hinder
att låta möjligheten till sådan åtgärd gälla även i fråga om den som
äger medborgarskap eller hemvist i det land, där han gripits. Generaltullstyrelsen
fortsätter.

Ett överlämnande, sådant som det nu föreslagna, skall kunna vidtagas
blott under förutsättning att det sker i nära samband — i fråga om både tid
och rum — med ett verkställt eller tillämnat gränsöverskridande. Ett dylikt
överlämnande har därför ansetts ej behöva verka stötande för rättskänslan.
Här må inskjutas, att ett i viss mån likartat förfarande i praxis tillämpats
redan tidigare. Vid flertalet mellanriksvägar stå den svenska och den norska
tullstationen i direkt kontakt med varandra genom lokaltelefonförbindelse.
Därest exempelvis vid en norsk tullstation upptäckes, att en trafikant, som
just passerat tullstationen, gjort sig skyldig til! brott mot norska utförselbestämmelser,
kan tullstationens personal omedelbart alarmera personalen vid
motsvarande svenska tullstation. Den senare låter då icke trafikanten utan
vidare passera in i Sverige utan anmanar honom att först återvända till
den norska tullstationen.

Befogenhet att avgöra, huruvida en för smugglingsbrott misstänkt person
skall föras till grannstaten eller ej, är avsedd att tillerkännas generaltullstyrelsen
med viss delegationsrätt. Styrelsen har för avsikt att genom sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

skilda föreskrifter delegera rätten till tullstationer och gränsposteringar.
Dessa tullmyndigheter, som i organisatoriskt avseende lyder under distriktstullanstalter
och gränsdistriktchefer, är de som direkt handhar tullkontroll
och allmän uppsikt i gränstrakterna, och de måste därför vara utrustade med
ifrågavarande befogenheter för att avgörandena skall kunna träffas med erforderlig
snabbhet.

Det skulle ha varit önskvärt, framhåller generaltullstyrelsen vidare, att i
samarbetslagen fastslå enkla och i praktiken lätt tillämpliga regler beträffande
förandet i angivna fall från den ena staten till den andra. Enär systemet
hittills är oprövat och de lokala förhållandena i hög grad växlar, har
det emellertid ansetts lämpligt att ge avtals- och lagtexterna ett mera allmänt
innehåll. De svenska distriktsmyndigheterna instrueras att för varje
tullstation och gränspostering samråda med motsvarande norska tullmyndigheter
samt vederbörande svenska och norska åklagar- och polismyndighet
så vitt angår tillvägagångssättet vid här avsedda rättsåtgärder. Därjämte
bör de lokala tullmyndigheterna anbefallas att så vitt möjligt upptaga
samråd med överordnad tullmyndighet, innan åtgärd varom nu är fråga
vidtages. Generaltullstyrelsen säger sig vilja noga övervaka, hur gränstullsamarbetet
i denna del utformas i praktiken, samt meddela och till Kungl.
Maj :t anmäla de ytterligare föreskrifter och anvisningar, som må bli erforderliga.

Rätt för det ena landet att på medpartens territorium tillämpa sina egna
bestämmelser och företaga därför erforderliga rättsliga åtgärder föreligger
regelmässigt endast inom kontrollzon på grannlandets territorium. Vid smugglingsbrott
kan det emellertid vara erforderligt att i vissa fall tillämpa ifrågavarande
bestämmelser även utanför kontrollzon. Möjlighet härtill
föreligger enligt förslagen till samarbetsavtal och samarbetslag, men den begränsas
till fall, då den misstänkte förföljes i omedelbart samband med förövandet
av gärningen.

Tullpersonalcns åligganden och befogenheter

En grundförutsättning för samarbetet i dess planerade utformning är, understryker
generaltullstyrelsen, att vartdera landets av samarbetet berörda
tullpersonal skall under utövandet av tjänsten samtidigt tillämpa båda ländernas
författningar. Det får anses naturligt, att tillämpningen av vartdera
landets bestämmelser sker under iakttagande av landets därför gällande instruktioner
och reglementen. På norsk sida anknytes denna princip till ett
grundlagsstadgande, så att kravet på upprätthållandet därav blir kategoriskt.
Utförandet av göromål åt grannlandet är något som enligt förslagen till samarbetsavtal
och samarbetslag åligger tjänstemännen i det egna landets tulltjänst.
Härigenom vinnes, att personalens lydnads- och ansvarsförhållanden
bibehålies oförändrade. Vidare undanröjes all tvekan exempelvis därom, att
tjänstemännen även under utförande av grannlandets göromål äger att muntligen
och skriftligen använda svenska språket. Generaltullstyrelsen anför
härom.

Kungl. Maj. ts proposition nr ISO år 1950

På svensk sida torde det ej möta något konstitutionellt hinder att det
svenska tullverket i begränsad utsträckning utför göromål för ett annat land.
Likaså torde Sverige utan hinder av grundlagarna kunna antaga ett generellt
erbjudande från ett annat land att genom sina tjänstemän utföra vissa
svenska göromål. Så sker redan nu — om än blott på framställning i varje
särskilt fall — exempelvis genom bötesindrivning enligt konvention den 8
mars 1948 (Sveriges överenskommelser med främmande makter 1948 nr 29 )
med Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål.
De tjänster som skola ges inom gränstullsamarbetets ram, få anses vara
i princip likartade därmed. I Norge gäller däremot, att varje tjänsteman
med åliggande att upptaga avgift till norska statskassan skall vara på förhand
utsedd och bemyndigad därtill av landets konung genom vederbörande
norska anställningsmyndighet och att varje tulltjänsteman med dylikt åliggande
skall ha edligen eller genom högtidlig försäkran uttryckt sin vilja att
behörigen tillvarataga norska tullväsendets intressen. Dessa villkor anknytas"
til! ett grundlagsstadgande och upprätthållas därför kategoriskt. I
förslaget till samarbetsavtal har frågan lösts salunda, att vartdera landet
skall i förväg lämna medparten uppgift å sina till deltagande i samarbetet
utsedda tjänstemän, att dessa ej få utföra tullgöromål åt det andra landet,
förrän de godkänts av vederbörande myndighet därstädes, att den i samarbetet
deltagande svenska tullpersonalen får skyldighet att i fråga om utförandet
av norska tullgöromål avge viss försäkran och att vartdera landet
skall kunna från deltagande i samarbetet avvisa en av medparten anstalld
tjänsteman, om denne av särskild anledning anses ej lämpad att utföra landets
tullgöromål.

Vartdera landets personal tillerkännes vidare befogenhet att — under tilllämpning
av båda ländernas bestämmelser — utöva sin tjänst inom kontrollzon
på grannlandets territorium. Kungl. Maj :t torde kunna förordna om skyldighet
för svensk statstjänsteman att utöva vissa göromål åt annan stat
ävensom att fullgöra sin tjänst i viss omfattning utanför riket utan särskilt
stöd i lag — exempelvis enligt 10 § A. 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente
(Saar). Emellertid har det ansetts lämpligt, att den svenska tullpersonalens
av gränstullsamarbetet uppkommande skyldighet i detta hänseende
särskilt anges i samarbetslagen.

För allmänheten torde — framhåller generaltullstyrelsen — en ordning
som nyss angivits ej få mer påtaglig verkan, enär beordringar till tjänstgöring
i grannlandet kommer att ske endast tämligen sparsamt. ''\ ad angår
samarbetet med Norge kan beräknas, att vid mellanriksvägarna regelbunden
tullstationstjänst utanför det egna landet kommer att erfordras blott å ett
fåtal orter, varförutom det dock kan tänkas att personal från ettdera landet
undantagsvis anlitas för att täcka ett tillfälligt behov av personaltillskott vid
tullstation i det andra landet. Icke heller för utövande av gränsbevakningens
allmänna uppsikt i gränstrakterna torde det bli i större utsträckning behö%-ligt med tjänstgöring på grannlandets territorium. Tjänstgöring ombord å
bantåg, medan detta befinner sig på grannlandets territorium, förekommer
redan nu och torde få något minskad omfattning, sedan samarbetet i denna
del slutligt genomförts. Sannolikt kommer en blivande samverkan i fråga
om fartygs- och flygtrafik icke, eller endast i ringa mån, att leda till att ettdera
landets tullpersonal tjänstgör på grannlandets territorium.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 180 år 1959

Befogenheten för vartdera landets tullpersonal att utöva tjänst inom
kontrollzon på det andra landets territorium måste, uttalar generaltullstyrelsen
vidare, i smugglingsfall utvidgas till att gälla även utanför zonen. Eljest
skulle samarbetet medföra en försvagning av hittillsvarande kontrollmöjligheter.
Exempelvis skulle en norsk tjänsteman, därest han på svenska
sidan gränsen förföljer någon som misstänkes för ett mot Sverige riktat
smugglingsbrott, bli nödsakad att uppge förföljandet då zonens gräns mot
det övriga Sverige uppnås. Särskilda stadganden om den erforderliga befogenhetsutvidgningen
intages därför i utkasten till samarbetsavtal och samarbetslag.

Tullpersonalens ämbetsskydd

För att såvitt möjligt undvika rubbningar i det rättsförhållande mellan allmänhet
och tullväsen, som råder på vardera sidan riksgränsen, finner generaltullstyrelsen
det lämpligast, att vartdera landet åtager sig att genom sin
lagstiftning skydda de tjänstemän, som utövar sin tjänst på dess territorium,
oavsett vilketdera landets tjänstemän eller göromål det är fråga om. Vartdera
landets åtagande att med sina lagar skydda även grannlandets personal är
avsett att i de enskilda fallen utnyttjas blott i mån av behov. Det kan sålunda
tänkas inträffa, framhåller generaltullstyrelsen, att en norsk tjänsteman
under utförande av norska tullgöromål vid en svensk tullstation förfördelas
av en norsk trafikant, som samtidigt begår en mot Norge riktad tullöverträdelse.
I ett dylikt fall får det anses mest praktiskt att även förgripelsen mot
tjänstemannen beivras vid norsk domstol, varvid det svenska ämbetsskyddet
på grund av strafflagens regler om åtal för brott, för vilket den skyldige
straffats utom riket, ej behöver träda i funktion. De båda ländernas lagar
om brott mot allmän verksamhet (i Sverige) och mot offentlig myndighet
(i Norge) överensstämmer i sak tämligen väl. För den enskilde tjänstemannen
torde det därför komma att sakna större betydelse om en trafikant, vilken
förbrutit sig mot honom i hans egenskap av tjänsteman, straffas enligt
det ena eller det andra landets lag. Förordnande om svenskt ämbetsskydd åt
den andra statens tjänstemän, då dessa utövar tulltjänst för svensk räkning,
torde kunna ges av Kungl. Maj :t enligt 10 kap. 1 § andra stycket strafflagen.
Så synes emellertid ej vara fallet, då den andra statens tjänstemän har att
på svenskt territorium utöva tulltjänst för sin egen stat. På grund härav har
det ansetts lämpligt, att stadgande om ämbetsskydd i båda nu nämnda hänseenden
intages i samarbetslagen.

Tullpersonalens lydnads- och ansvarsförhållanden

Tjänstemännens lydnadsförhållanden avses enligt generaltullstyrelsens
förslag skola vara oförändrade även då tjänstemännen utför tullgöromål för
det andra landets räkning. 1 enlighet härmed skall tjänstemännen vid ämbetsbrott
och tjänsteförseelser stå till svars blott inför sitt eget lands myn -

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959

digheter, oavsett vilket lands tullgöromål de haft att förrätta då brottet eller
förseelsen begåtts. Därest en tjänsteman åsamkar det andra landet eller tredje
man ekonomisk förlust, då han har att utföra det andra landets tullgöromål,
skall ersättningsfrågan i första hand regleras mellan de båda ländernas
centrala tullmyndigheter. Det ersättningskrav, som i andra hand kan riktas
mot tjänstemannen, kommer att prövas av myndighet i hans eget land och
enligt det landets regler. Generaltullstyrelsen anför härom bl. a. följande.

Vardera statens åtagande att bestraffa sina tjänstemän gäller endast i
fråga om ämbetsbrott eller tjänsteförseelser. Något åtagande att bestraffa av
tjänstemännen förövade allmänna brott mot den andra staten föreligger icke.
Därest exempelvis en svensk tjänsteman under tjänsteutövning i Norge begår
ett mot norskt intresse riktat osjälvständigt ämbetsbrott, har Sverige
ej gentemot Norge någon ovillkorlig skyldighet att beivra gärningen i den
del den innefattar allmänt brott. För det fall att särskild anledning gör det
lämpligt med beivran av båda brotten i ett sammanhang, har emellertid förutsatts,
att gärningen skall kunna i sin helhet bestraffas i det land, som har
att bestraffa ämbetsbrottet.

Möjligheter till personalbesparingar, m. m.

Generaltullstyrelsen framhåller att gränstullsamarbetet beräknas komma
att på både svensk och norsk sida medföra väsentliga personalbesparingar
jämte minskat behov av expeditionslokaler och personalbostäder. Styrelsen
anför vidare.

Enligt en av generaltullstyrelsen uppgjord bemanningsplan kan minskningen
i behovet av gränsbevakningspersonal vid gränsen mot Norge beräknas
komma att uppgå till omkring 60 man. Besparingen av personal för
resandekontroll å bantåg kan beräknas till ca 10 man. Avvecklingen har
redan påbörjats. Sålunda ha efter samråd mellan generaltullstyrelsen samt
inrikes- och civildepartementen ett tjugotal gränsbevakningstjänstemän i och
för övergång till polisväsendet intagits i en särskilt anordnad poliskurs. Personalstyrkan
vid gränsen har slutligen nedbringats genom pensionsavgång
och överflyttning till lokaltullförvaltningen. Till frågan om härav föranledda
ändringar i personalförteckningen m. m. torde styrelsen få återkomma
i särskild ordning.

Den av svenska tulltjänstemän ombesörjda bevakningen längs gränsen
mot Norge kommer till följd av ovannämnda personalförändringar att uttunnas.
Så vitt angår egentliga tullgöromål kan detta ej anses innebära någon
olägenhet, enär den bortfallande personalens arbetsuppgifter komma att
övertagas av norska tjänstemän. Emellertid har tullpersonal sig ålagt även
att fullgöra vissa uppgifter enligt 1944 års gränsövervakningskungörelse.
Dessa åligganden ha ansetts icke böra omfattas av det planerade tullsamarbetet.
Till följd av personalminskningarna kommer tullverket därför ej att
längs gränsen mot Norge kunna i samma utsträckning som hittills fullgöra
sina uppgifter enligt nämnda kungörelse. Särskilt gäller detta i Jämtlands
och Lapplands fjälltrakter. Förhållandet har anmälts för försvarsstabschefen.

Generaltullstyrelsen anmäler slutligen, att styrelsen och tolldirektoratet beslutat
att såsom rådgivande organ i fråga om gränstullsamarbetet inrätta en
gränstu lisa m arbets nämnd bestående av sex medlemmar, näm -

Kungl. Maj. ts proposition nr ISO år 1959

ligen från vartdera landet en representant för centraladministrationen, en
för de lokala cheferna och en för gränsbevakningspersonalen. Nämnden skall
ha till uppgift att verka för gränstullsamarbetets främjande, att till lokala
myndigheter lämna råd och anvisningar rörande gränstullsamarbetet, att
söka lösa de praktiska problem, som kan uppkomma i samband med samarbetet,
samt att verka för att svenska och norska bestämmelser, som omfattas
av gränstullsamarbetet, blir så ensartade och enkla som möjligt.

III. Remissyttrandena

I det följande redovisas de mera allmänna synpunkter, som framkommit
under remissbehandlingen. Till vissa av remissorganen gjorda detaljanmärkningar
återkommer jag senare.

Generaltullstyrelsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. Hovrätten för Nedre Norrland finner sålunda
den allmänna uppläggningen av förslaget lämplig. Länsstyrelsen i
Kopparbergs lån framhåller att gränstullsamarbetet uppenbarligen har flera
fördelar framför den gällande ordningen och att den väsentligaste vinsten
torde vara de besparingar beträffande personal, expeditionslokaler och
tjänstebostäder, som genom förslagets genomförande blir möjliga. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser att förenklingen av tullarbetet blir till fördel
för resandetrafiken, enär tullklareringen i ett stort antal fall kommer att
ske genom förrättning i en expeditionslokal. Svenska tullmannaförbundet
uttalar, att det tidigare under hand tagit del av de föreliggande förslagen
och att förbundet vidhåller en till generaltullstyrelsen förut uttalad uppfattning
att förbundet icke har något att erinra mot de principer på vilka
förslaget bygger.

Vissa remissorgan har fäst uppmärksamheten på att en försvagning av
gränskontrollen enligt gränsövervakningskungörelsen kan bli följden av den
beräknade indragningen av svensk tullpersonal längs med landgränsen mot
Norge.

Chefen för försvarsstaben anför.

Den föreslagna reduceringen av tullpersonalen medför försämrade möjligheter
att inför en skärpning av det internationella läget snabbt förstärka
svensk gränsövervakning på sådant sätt såsom hävdandet av svensk alliansfrihet
och neutralitet torde kräva. Av denna försämring följer att särskilda
beredskapsåtgärder bli oundvikliga. Närmast torde erfordras ytterligare militära
gränsbevakningsorganisationer i likhet med den som nu avses för den
östra landgränsen. En sådan utvidgning inryms icke i nu gällande försvarsbeslut.

En ytterligare följd av den från försvars- och säkerhetssynpunkt försvagade
gränskontrollen, häri innefattas även den sedan 1/5 1958 upphävda
passkontrollen vid de internordiska gränserna, torde bli att allmänna krav
komma att resas på ökad effekt i den inre främlingskontrollen liksom även
ökad aktivitet i den verksamhet som utövas av vissa statliga myndigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

som skydd för anförtrodd verksamhet. Hittills vunna erfarenheter, uttalade
av bl. a. riksdagens revisorer vid deras år 1958 verkställda granskning av
gränsbevakningen mot Finland, synas kräva bl. a. en förstärkning av polisorganisationen
om sådana krav skola kunna tillgodoses.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att förslagets genomförande
kommer att innebära en avsevärd försvagning av den gränskontroll,
som äger rum enligt en av länsstyrelsen fastställd plan. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser det önskvärt att den minskning av tullpersonalen
som ett genomförande av förslaget innebär för länets del motverkas
genom att statspolisens resurser för gränskontroll i motsvarande mån ökas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bar inget att erinra mot en minskning av
tullpersonalen i fredstid men fortsätter.

Vid krig eller krigsfara måste en effektiv passkontroll även vid de internordiska
gränserna återinföras. Det måste i fredstid klaras ut, på vilket
sätt erforderlig personal för denna betydelsefulla verksamhet skall kunna
rekryteras. På denna personal måste ställas stora krav, bl. a. ifråga om erfarenhet
av passkontrollverksamhet och även förtrogenhet med de lokala
gränsförhållandena. Den tullpersonal, som vid genomförande av föreliggande
förslag blir övertalig, lämnar tullverket och kan icke beräknas finnas att
tillgå vid krig eller krigsfara. Möjligheterna att avdela polispersonal för
denna verksamhet eller att eljest genom länsstyrelsernas försorg anskaffa
lämplig personal härför äro mycket begränsade.

På grund av innehållet i bestämmelsen i 6 § gränsövervakningskungörelsen
bör det ankomma på generaltullstyrelsen att i första hand svara för att
erforderlig personal finnes att tillgå. Det synes länsstyrelsen angeläget att
denna fråga göres till föremål för närmare utredning innan slutlig ställning
t ages till föreliggande förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner för sin del ej skäl till erinran mot
förslaget med hänsyn till att de föreslagna personalindragningarna berör
länet i endast obetydlig omfattning, eftersom den rutinmässiga gränsövervakningen
mot norska gränsen i Norrbottens län omhänderhas av polisen.

Svenska tullmannaförbundet anser att personalindragningar bör ske med
största försiktighet och att vartdera landet bör hålla så stort antal tjänstemän
att de egna tjänsteuppgifterna normalt kan ombesörjas; endast i undantagsfall
bör personal lånas från det andra landet. Förbundet uttalar som
sin uppfattning att med den beräknade minskningen av personalstyrkan
efter förslagets genomförande det kan uppstå svårigheter för personalen att
fullgöra icke endast uppgifter enligt gränsövervakningskungörelsen utan
jämväl andra uppgifter som åvilar tullpersonalen.

Från ett par håll uttalas farhågor för att de föreslagna bestämmelserna,
särskilt de som berör straffprocessuella tvångsmedel, kan vålla tillämpningssvårigheter
för gränstullpersonalen och att det fördenskull bör övervägas
att anordna informationskurser för denna personal. Svenska tullmannaförbundet
påpekar också den skiljaktighet som föreligger mellan
svenska och norska regler om sekretesskydd och ifrågasätter om den icke

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1959

kan medföra svårigheter för tullpersonalen i deras förhållande till allmänheten
och pressen.

Riksåklagarämbetet, vars utlåtande såsom eget yttrande åberopas jämväl
av utredningen angående översyn av lagstiftningen rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor, granskar förslaget ur huvudsakligen
straffrättslig synpunkt och gör därvid vissa erinringar i lagtekniskt hänseende.
Beträffande möjligheten att i såväl Sverige som Norge beivra smugglingshandling,
som utgör brott mot båda ländernas bestämmelser — t. ex. införselbrott
mot Norge och utförselbrott mot Sverige — anför ämbetet.

För närvarande kan det som regel bli fråga om lagföring endast i det land,
på vars territorium smugglingen upptäckes, eftersom myndigheterna i det
andra landet endast undantagsvis erhålla kännedom om det mot deras land
riktade brottet. Denna ökade möjlighet, att i nu avsedda fall beivra smugglingshandlingar
i båda länderna, aktualiserar för svenskt vidkommande vissa
spörsmål. Olika fall kunna härvid tänkas. Utgångspunkten för det fortsatta
resonemanget är i samtliga fall, att, när fråga om åtal uppkommer i
Sverige, smugglaren dömts i Norge för den genom gärningen begångna
överträdelsen av norska bestämmelser och i samband därmed ålagts förverkandepåföljd.
Detta innebär som regel att smugglingen upptäckts i Norge
och att smuggelgodset i samband därmed tagits i beslag för norsk räkning.

1) Brottet mot de svenska bestämmelserna är av svårare beskaffenhet.
Det torde då regelmässigt av allmänpreventiva skäl vara påkallat, att lagföring
äger rum även i Sverige. För dessa fall innebär den ökade möjligheten
att beivra smuggling i båda länderna uppenbarligen en fördel.

2) Överträdelsen av de svenska bestämmelserna är av lindrigare art. I
sådana fall torde de påföljder, som ådömts smugglaren i Norge, ofta kunna
anses utgöra tillräcklig reaktion även för vad han förbrutit mot Sverige. Det
må här anmärkas, att i de mera bagatellartade fallen godsets förverkande
för såväl brottslingen som allmänheten vanligen torde framstå som den väsentliga
brottspåföljden. Bagatellbrotten representera den vida övervägande
delen av samtliga smugglingsfall.

Vad beträffar de under 2) avsedda fallen må erinras om stadgandet i
20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken, enligt vilket allmänt åtal må
av åklagaren eftergivas om å brottet icke kan följa svårare straff än böter,
och det tillika är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur
allmän synpunkt. Den sistnämnda förutsättningen torde som regel få anses
uppfylld i de hithörande fall, då den överträdelse av svenska bestämmelser,
som gärningen innefattar, framstår som bagatellartad. Vad angår bestämmelsen,
att å brottet ej får följa svårare straff än böter, omfattar enligt såväl
1923 års varuinförsellag som 1949 års varuutförsellag strafflatituden för
normalfallen allenast böter. Vid återfall kan emellertid enligt båda författningarna
ådömas fängelse även för brott av normal svårlietsgrad. Detta innebär,
att användningen av åtalseftergift i iteralionsfallen redan med hänsyn
till straffskalan är utesluten. Som regel torde det emellertid vid återfall få
anses ur allmän synpunkt påkallat, att åtal sker även i Sverige. Flertalet
straffbestämmelser i särskilda författningar om import- eller exportförbud
upptaga för normalfallen endast böter och sakna särskilda straffbestämmelser
för återfall. Åtalseftergift är alltså här möjlig. Däremot ingår enligt 1924
års spritinförsellag i straffskalan för normalfallet av spritsmuggling även
frihetsstraff. Spörsmålet om undvikande av dubbel lagföring torde emellertor
här knappast bli aktuellt. Enligt vad som inhämtats från den nu verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 dr 1959

samma utredningen angående översyn av lagstiftningen rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor, kommer utredningen — vilken avser
att såvitt möjligt samla alla erforderliga bestämmelser om straff och förverkande
på detta område i en gemensam lag om straff för varusmuggling
in. in. — att för normalfallen av varusmuggling föreslå en straffskala
upptagande endast böter. Straffskalan avses skola omfatta även spritsmuggling Med

hänsyn till det nu anförda torde några bestämmelser utöver de i
20 kap. 7 § första stycket 1. rättegångsbalken icke vara erforderliga i förevarande
sammanhang. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att åtalseftergift
som regel bör meddelas, när gärningen i Norge föranlett straff och
förverkandepåföljd och den överträdelse av svenska bestämmelser, som gärningen
innefattar, framstår som bagatellartad.

Riksåklagarämbetet anser sig emellertid inte kunna godtaga vad generaltullstyrelsen
anfört beträffande bestraffning av s. k. osjälvständiga ämbetsbrott
och yttrar följande.

Den reglering av ämbetsbrotten, som genomfördes genom 1948 års strafflagstiftning,
innebär, att ett osjälvständigt ämbetsbrott — d. v. s. ett av en
ämbetsman begånget allmänt brott, varigenom tjänsteplikt åsidosatts, t. ex.
förskingring av tjänstemedel — skall straffas med tillämpning av den för
det allmänna brottet gällande straffbestämmelsen, därvid den omständigheten,
att brottet inneburit åsidosättande av tjänsteplikt kan föranleda
straffskärpning enligt stadgandet i 25 kap. 5 § strafflagen samt avsättning
eller suspension som bistraff enligt 7 § i samma kapitel. I enlighet härmed
avse bestämmelserna i 25 kap. 1—4 §§ endast självständiga ämbetsbrott,
d. v. s. gärningar vilka icke annorstädes i strafflagen eller specialstraffrätten
äro belagda med straff. Av det sagda torde framgå, att det, när fråga är om
osjälvständigt ämbetsbrott, enligt gällande svensk rätt icke är möjligt att beivra
gärningen allenast i den del den innefattar åsidosättande av tjänsteplikt.
Det åtagande, som från svensk sida gjorts, måste följaktligen innebära
skyldighet, att, när svensk tulltjänsteman vid utövande av tulltjänst för
norsk räkning, begått ett allmänt brott, varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt,
beivra det allmänna brottet, även om detta skulle vara begånget på
norskt territorium och mot enbart norskt intresse. Är det sistnämnda förhållandet
fordras för närvarande enligt 1 kap. 1 § strafflagen Konungens
tillstånd till åtal. Enligt samarbetslagen skall emellertid, om svensk tulltjänsteman
begår ämbetsbrott, då han i anledning av tullsamarbetet bär att
utöva tulltjänst för den andra staten eller tjänstgöra på dess territorium,
gärningen beivras som om den begåtts, då tjänstemannen haft att utöva
tulltjänst för svensk räkning eller tjänstgöra på svenskt territorium. Det
kan ifrågasättas om icke detta stadgande för de nu berörda fallen upphäver
bestämmelsen i 1 kap. 1 § strafflagen om Konungens tillstånd såsom förutsättning
för åtal. Skulle så ej anses vara förhållandet synes för dessa fall ett
generellt åtalsbemyndigande böra givas.

Det förut sagda gäller givetvis endast, när det av den svenske tulltjänstemannen
begångna allmänna brottet faller under svensk straffbestämmelse.
Är så icke fallet, blir det åsidosättande av tjänsteplikt, vartill tjänstemannen
genom gärningen gjort sig skyldig, att här bestraffa som ett själv ständigt
ämbetsbrott enligt 25 kap. strafflagen. Som exempel kan nämnas att tiilltjänstemannen
i samband med gränstullsamarbetet begår ett mot Norge iik tat

sinugglingsbrott. ..

Vardera statens i samarbetsavtalet gjorda åtagande att beivra ämbetsbrott,
som någon dess tulltjänsteman begår, när han har att utöva tulltjänst för

Kungl. Maj. ts proposition nr ISO år 1059

den andra staten, är förbundet med att vardera staten avstår från att straffa
tjänstemannen från den andra staten för motsvarande brott eller förseelse.
I sistnämnda hänseende torde man vid avfattningen av konventionstexten,
såvitt avser de gärningar som enligt svensk rätt utgöra osjälvständiga ämbetsbrott,
endast ha haft i tankarna det åsidosättande av tjänsteplikt, vartill
tjänstemannen genom gärningen gjort sig skyldig. Med hänsyn till vad
ovan anförts rörande bestraffningen av osjälvständiga ämbetsbrott enligt
svensk rätt, torde emellertid avståendet få anses gälla även det allmänna
brott, varigenom tjänsteplikt åsidosatts.

IV. Departementschefen

Initiativet till det gränstullsamarbete, varom förslag nu framlagts, har tagits
genom en rekommendation av Nordiska rådet. Rådet rekommenderade sålunda
år 1956 Sveriges och Norges regeringar att undersöka möjligheterna
att utöva tull- och passkontroll vid gemensamma tullstationer och/eller med
gemensam personal. Rekommendationen var förestavad av en strävan att
genom förenkling av tullformaliteterna främja en friare samfärdsel. Uttryck
för samma strävan var också de vid Nordiska rådets möte i Oslo förra
året gjorda uttalandena om önskvärdheten av ett tullsamarbete mellan Finland
och Sverige samt mellan Finland och Norge.

På grundval av rekommendationen inleddes år 1957 på försök och inom
ramen för gällande bestämmelser ett samarbete mellan svenska och norska
tullmyndigheter vid den gemensamma landgränsen. Detta samarbete innebar
för vårt lands vidkommande något helt nytt. Samverkan med utländsk
tullmyndighet har tidigare förekommit endast när det gällt att bekämpa
smuggling, framför allt av alkoholvaror, men har däremot icke ifrågakommit
för klarering av den legala trafiken. Till en början bedrevs samarbetet
i mycket begränsad omfattning och avsåg egentligen blott resandetrafik.
Efter hand som erfarenheter vanns, utvidgades emellertid försöksverksamheten
successivt och för närvarande bedrives prov — enligt olika alternativ
alltefter trafikens art och storlek — vid samtliga mellanriksvägar. All resandetrafik
över gränsen klareras sålunda i former som är avsedda att tilllämpas
även efter ett slutligt genomförande av gränstullsamarbetet. Också
den kommersiella landsvägstrafiken tullbehandlas i väsentlig utsträckning i
dylika mera definitiva former. Proven har endast omfattat trafik som äger
rum över landgränsen, d. v. s. landsvägstrafik, järnvägstrafik samt viss
enligt tullstadgan till landtrafik hänförlig trafik med smärre båtar. Däremot
har samarbete ej prövats i fråga om sjötrafik eller lufttrafik. Beträffande
tullverkets allmänna uppsikt i gränstrakterna har samverkan ägt rum
endast i mycket ringa omfattning, beroende på att det i avsaknad av särskild
lagstiftning ej varit möjligt att tillämpa det ena landets smuggellagstiftning
inom det andra landets gränser.

Erfarenheterna av proven har varit genomgående goda.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit har generaltullstyrelsen nu
föreslagit ett slutligt genomförande av gränstullsamarbetet med Norge. För

Kunyl. Maj:ts proposition nr 180 år 1950

detta ändamål har styrelsen i samråd med vederbörande norska centrala
tullmyndighet — tolldirektoratet — upprättat ett utkast till en överenskommelse
mellan Sverige och Norge angående gränstullsamarbete. Överenskommelsen
är avsedd att — efter godkännande och ratificering i vederbörlig ordning
— träda i kraft den 1 januari 1960. Generaltullstyrelsen har även inkommit
med utkast till den lagstiftning som för svenskt vidkommande erfordras
vid ett genomförande av gränstullsamarbete i enlighet med överenskommelsen.
Den sålunda föreslagna lagstiftningen är utformad såsom en fullmaktslag,
vilken — efter avtal med annan stat — kan sättas i kraft i förhållande
till den staten genom beslut i administrativ ordning.

Generaltullstyrelsens förslag till överenskommelse och fullmaktslag har i
stort sett lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Ett samarbete i tullhänseende mellan Sverige och Norge av det slag, varom
här är fråga, erbjuder enligt min mening flera fördelar. En dylik samverkan
möjliggör sålunda betydande besparingar beträffande personal, expeditionslokaler
och tjänstebostäder. För allmänhetens del medför de förenklade tullformaliteterna
en lättnad vid trafik över gränsen. Smugglingstrafiken torde
genom samarbetet kunna bekämpas mera effektivt. Den nära samverkan
mellan tullmyndigheterna i Sverige och Norge på vilken gränstullsamarbetet
bygger är också ägnad att — i linje med de strävanden som kommit till
uttryck i Nordiska rådet — främja samhörigheten mellan de båda länderna.

I likhet med generaltullstyrelsen anser jag förutsättningar nu föreligga
för ett slutligt genomförande av gränstullsamarbetet med Norge. Beträffande
utformningen av detta samarbete kan jag i princip ansluta mig till styrelsens
förslag sådant detta kommit till uttryck i utkastet till överenskommelse
med Norge. Gränstullsamarbetet bör följaktligen omfatta gränsbevakningspersonalens
tullstationstjänst och allmänna uppsikt samt kontrollen
och klareringen av järnvägstrafik. Frågan om en eventuell utvidgning
av samarbetet till att avse även annan fartygstrafik än egentlig gränstrafik
samt flygtrafik torde få upptagas i ett senare sammanhang.

Anmärkas bör att det föreslagna svensk-norska gränstullsamarbetet är
mer omfattande än motsvarande samarbete mellan vissa länder på kontinenten.
Från dessa motsvarigheter skiljer sig det planerade skandinaviska samarbetet
därigenom att det skall kunna avse kontroll ej endast av landsvägstrafik
utan även av järnvägstrafik och viss fartygstrafik. Samarbetet är vidare
avsett att bedrivas ej blott vid trafikleder utan skall även omfatta allmän
uppsikt i gränstrakterna. Vidare skall de svenska och norska tjänstemännen
tillämpa också grannlandets bestämmelser. Att samarbete i den utsträckning,
som nu föreslås i förhållande till Norge, överhuvud är möjligt beror
närmast på den förenkling och liberalisering av tull- och licensbestämmelser
som under efterkrigstiden successivt ägt rum. En annan faktor av betydelse
är emellertid också att tullagstiftningen samt import- och exportregleringen
i de båda länderna är uppbyggda på relativt likartat sätt, varför
det låter sig göra att en och samma tjänsteman tillämpar två länders be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

stämmelser. Härtill kommer likheterna i fråga om språk, rättsuppfattning,
ekonomiska och sociala förhållanden och liknande omständigheter, vilka i
hög grad är ägnade att underlätta samarbetet.

Ett slutligt genomförande av gränstullsamarbetet med Norge erfordrar,
såsom generaltullstyrelsen också anfört, särskild lagstiftning på hithörande
områden. I likhet med styrelsen anser jag lämpligt att lagstiftningen utformas
såsom en fullmaktslag. Därigenom vinnes att, efter hand som överenskommelse
träffas med annat land om gränstullsamarbete, lagstiftningen
kan — sedan överenskommelsen godkänts av riksdagen och ratificerats —
helt eller delvis sättas i kraft i förhållande till berörda land i administrativ
ordning genom särskild kungörelse. Det land som efter Norge härvidlag
närmast synes komma i fråga torde vara Finland. Vissa förberedande förhandlingar
om gränstullsamarbete med sistnämnda land har redan förts.

Generaltullstyrelsens förslag till fullmaktslag har utformats i nära anslutning
till den avsedda överenskommelsen med Norge. Även enligt min
mening synes nämnda överenskommelse väl ägnad att ligga till grund vid
utarbetandet av berörda lagstiftning. De frågor, till vilka ställning måste
tagas i överenskommelsen om gränstullsamarbete med Norge, torde nämligen
såvitt nu kan bedömas uppkomma även när dylikt samarbete skall genomföras
med annat land. Vid sådant förhållande har jag funnit det lämpligt
att i det följande behandla såväl överenskommelsen med Norge som
lagstiftningsärendet i ett sammanhang.

En förutsättning för ett gränstullsamarbete mellan Sverige och annat
land är, såsom också generaltullstyrelsen utgått från, att på vartdera landets
territorium skall kunna upprättas kontrollzoner inom vilka kan tilllämpas
båda ländernas tullbestämmelser, in- och utförselbestämmelser samt
andra bestämmelser rörande trafiken, vilkas efterlevnad tullväsendet har
att övervaka. Såvitt angår samarbetet med Norge avses härmed samtliga
författningar, vilkas efterlevnad övervakas av det svenska eller det norska
tullväsendet, i den mån de är tillämpliga på trafik över gränsen, dock med
undantag av gränsövervakningskungörelsen. Kontrollzonerna bildar tillsammans
ett område inom vilket de båda ländernas tullmyndigheter gemensamt
har vissa befogenheter. För den legala trafikens del innebär en sådan
ordning, att inom kontrollzonerna åtgärder enligt båda ländernas tullagstiftning
skall med behörig verkan kunna vidtagas antingen av svensk eller av
norsk tullpersonal. Anmälningsplikt eller annan dylik skyldighet gentemot
tullverket, som trafikant har att fullgöra efter ankomsten till svenskt tullområde,
skall således kunna fullgöras vid tullanstalt inom norsk kontrollzon.
Likaledes avses anmälningsplikt, som är föreskriven i samband med
avresa från svenskt tullområde, kunna få fullgöras inom norsk kontrollzon.
På motsvarande sätt skall föreliggande anmälningsskyldighet enligt norska
bestämmelser kunna fullgöras inom svensk kontrollzon. Utvidgningen av bestämmelsernas
tillämplighet är dock ej avsedd att ändra något i riksgränsens
egenskap av tullgräns. Trafik som ej äger rum över riksgränsen kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959

mer liksom hittills att kunna bedrivas utan iakttagande av tullformaliteter. För
allmänhetens del torde den mest påtagliga följden av gränstullsamarbetet
bli alt endast ett uppehåll för tullkontroll behöver göras i samband med
passerandet av gränsen.

Vad angår den illegala trafiken biträder jag generaltullstyrelsens
lörslag om att gränstullsamarbetet skall innefatta en utvidgning av
möjligheterna till ingripande. En smugglare, som på ettdera landets territorium
törioljes av tullpersonal, skall saiunda icke, såsom nu är förhållandet,
kunna göra sig fri från förföljarna enbart genom att passera riksgränsen.
nessa oKade mojligneter till ingripande är uppenbarligen till fördel ur
effektivitetssynpunkt. Även i ett annat hänseende får granstullsamarbetet
vissa praktiska konsekvenser för bestraffningen av smugglingsbrott. Med
nuvarande ordning kan, när fråga är om insmuggling till Sverige, något ingripande
mot smugglaren ej ske, förrän denne kommit över riksgränsen in
på svenskt territorium. Har smugglaren i sådant fall lagt i dagen sitt uppsåt
att undandraga godset tullkontroll — exempelvis genom att överskrida
gränsen vid sidan av den väg, som leder fram till tullstationen — torde fullbordat
införselDrott få anses föreligga. Efter ett genomförande av gränstullsamarbetet
kommer den olovliga införseln i åtskilliga fall att stoppas redan
innan riksgränsen uppnåtts. Det kan då uppenbarligen endast bli fråga om
försök. Det torde alltså, såvitt gäller införselbrotten, kunna antagas att antalet
på försöksstadiet upptäckta brott kommer att öka samt att häremot
kommer att svara en minskning av antalet fullbordade brott. Vad åter angår
utförselbrotten kan förhållandet antagas bli det motsatta. Medan sålunda för
närvarande ett utförselbrott vanligen upptäckes före gränspasseringen, alltså
medan gärningen ännu är på försöksstadiet, kommer med den föreslagna
ordningen den olovliga utförseln i många fall att avslöjas och stoppas törst
på den andra statens territorium, d. v. s. sedan brottet fullbordats. Den antydda
förskjutningen i förhållandet mellan fullbordade brott och försök torde
emellertid sakna nämnvärd betydelse med hänsyn till att enligt smuggellagstiftningen
försök genomgående straffas lika med fullbordat brott.

Vad därefter beträffar tullverkets allmänna uppsikt i
gränstrakterna har jag ej heller funnit anledning till erinran mot generaltullstyrelsens
förslag. Gränstullsamarbete härvidlag bör således innebära
att svensk tullpersonal äger utöva patrulltjänst inom kontrollzon i
den andra staten och den andra statens personal inom svensk sådan zon.
Härvid avses tullpersonalen skola äga befogenhet att med tillämpning av
båda ländernas bestämmelser utöva kontroll å tullförfattningarnas efterlevnad
samt att inskrida mot överträdelser av desamma. Sålunda skall exempelvis
en norsk tulltjänsteman, som under tjänstgöring på svenskt territorium
uppdagar ett smugglingsbrott, kunna ingripa häremot. Han är därvid
berättigad att använda straffprocessuella tvångsmedel i den utsträckning
smuggellagstiftningen medger. Den beröring med allmänheten, som under
dylik tjänstgöring äger rum, är helt naturligt av grannlaga och ömtålig art.
Eu möjlighet för den ena statens tullpersonal att använda straffprocessuella

3 Bihang till riksdagens protokoll i959. 1 samt. AV ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

tvångsmedel på den andra statens territorium är emellertid nödvändig för
genomförandet av samarbetet i dess planerade utsträckning. Rätten att inom
kontrollzon använda tvångsmedel under angivna förhållanden har emellertid
ansetts böra begränsas till att endast avse undersökning i omedelbart
samband med smugglingsbrott eller försök därtill, och utanför sådan zon
får ingripande ske blott då den misstänkte förföljes över zongränsen i omedelbart
samband med förövandet av gärningen.

Såsom framgår av det förut anförda föreligger vissa -— om än i sak tämligen
obetydliga — skiljaktigheter i svensk och norsk lagstiftning i fråga
om tulltjänstemans befogenhet att använda tvångsmedel. Generellt kan därvid
sägas, att svensk tulltjänsteman äger något större behörighet att ingripa
med tvångsmedel än vad som tillkommer norsk tulltjänsteman. I vissa speciella
hänseenden bar dock norsk tullpersonal något större befogenheter än
svensk. Det bör givetvis eftersträvas, att i möjlig utsträckning undvika att
konfliktsituationer uppkommer i anledning av den olika behörigheten i förevarande
hänseenden. Ur denna synpunkt är det önskvärt att användning av
straffprocessuella tvångsmedel enligt det ena landets lagstiftning på det andra
landets territorium äger rum endast under de förutsättningar som gäller
enligt såväl den ena som den andra statens lagstiftning. För svenskt vidkommande
synes hinder i och för sig ej möta att i lagstiftningen intaga en bestämmelse
av sådan innebörd. Beträffande Norge däremot skulle en i lag
meddelad bestämmelse, avseende motsvarande inskränkning av den norska
tullpersonalens befogenheter, strida mot ett norskt grundlagsstadgande och
kan fördenskull icke nu komma i fråga. Vid sådant förhållande har det befunnits
lämpligast att icke heller för Sveriges del intaga något stadgande i
angivet hänseende i den tilltänkta lagstiftningen. Såvitt gäller gränstullsamarbetet
med Norge avses frågan i stället skola lösas på det sättet att den
svenska tullpersonalen genom den blivande svenska kungörelsen angående
namnda samarbete ålägges att vid ingripande mot smugglingsbrott eller försök
därtill på norskt territorium ej överskrida de befogenheter som tillkommer
tullpersonal enligt norska bestämmelser. En instruktion av motsvarande
innebörd torde kunna förväntas från norskt håll.

_ Enligt generaltullstyrelsens förslag skall möjlighet vidare föreligga att i
vissa fall föra för smugglingsbrott misstänkta personer över riksgränsen
från det ena landet till det andra. Även enligt min mening bör i överens^°r??ie^Sen
NorSe och därför tillika i lagstiftningen inrymmas en sådan
möjlighet, vilken vid förhandlingarna med Norge visat sig vara av särskild
betydelse från norsk synpunkt. Det förande över riksgränsen, varom här är
fråga, får ses såsom ett led i förundersökningsförfarandet. Genom att de
båda ländernas smugglingsbestämmelser blir tillämpliga inom en begränsad
del av det andra landets territorium, synes ett mot det ena landet förövat
smugglingsbrott som upptäckts inom denna begränsade del av grannlandets
territorium icke böra bedömas i princip annorlunda än om det begåtts inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

det förstnämnda landet. En person, som i enlighet med de ifrågavarande bestämmelserna
gripits och förts över riksgränsen, bör emellertid ej annat än
under speciella betingelser få åtalas eller straffas för annat före gripandet
begånget brott än det för vilket han förts till den andra staten. Likaledes bör
uppställas vissa garantier mot att sådan person utlämnas till ett tredje land.
Bestämmelserna härom har utarbetats delvis efter förebild av den lag om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, som antagits
av innevarande års riksdag. Med hänsyn till de starka begränsningar,
som uppställts för att förande över riksgränsen skall kunna ske, torde dylik
åtgärd i praktiken komma att tillämpas endast i undantagsfall.

De vid remissbehandlingen framförda betänkligheterna mot förslaget om
gränstullsamarbete hänför sig väsentligen till en befarad försämring av
gränsövervakningen. Generaltullstyrelsen har angivit att enligt en uppgjord
bemanningsplan behovet av gränsbevakningspersonal vid gränsen mot Norge
kan komma att nedgå med omkring 60 man sedan samarbetet genomförts.
Det har från något håll gjorts gällande att denna reducering av tullpersonalen
gör ytterligare militära gränsbevakningsåtgärder erforderliga. Vidare
har ifrågasatts om icke indragningen av tullpersonal bör medföra motsvarande
utökning av statspolisens resurser för här avsedd verksamhet. Det
har jämväl framhållits, att denna fråga bör göras till föremål för närmare
utredning innan slutlig ställning tas till förslaget om ett gränstullsamarbete.

För egen del vill jag understryka, att övervakning av gränsen enligt
gränsövervakningskungörelsen är en polisiär uppgift soin icke har samband
med tulltjänsten i övrigt. Frågor om rationalisering och reformer inom
tulltjänsten bör därför kunna lösas i princip oberoende av hur den polisiära
gränskontrollen ordnas. Frågan om gränstullsamarbete torde icke behöva
sammankopplas med spörsmålet om gränsövervakningen enligt gränsövervakningskungörelsen.
Å andra sidan är en indragning av svensk tullpersonal,
som äger lokal- och personkännedom, i viss mån ägnad att försvaga möjligheterna
att kontrollera gränsen ur säkerhetssynpunkt. Det kan således
vara motiverat att tills vidare framgå med viss försiktighet såvitt nu är
i fråga.

Svenska tullmannaförbundet har i sitt remissvar något berört den skiljaktighet
som föreligger mellan svenska och norska sekretessbestämmelser.
Enligt 27 § tullstadgan åligger det tulltjänsteman att icke i oträngt mål
muntligen eller skriftligen yppa vad han i tjänsten erfarit beträffande enskildas
affärsförhållanden. I norska tollreglementet stadgas däremot en
längre gående tystnadsplikt. Norsk tulltjänsteman, som utför svenska göromål,
kan emellertid under alla förhållanden lämna upplysningar därom
inom den ram som angives i norska tollreglementet. I tveksamma fall torde
han böra hänvända sig till vederbörande svenska myndighet. Hithörande
frågor synes mig icke behöva vålla svårigheter i praktiken utan kunna lösas
inom ramen för gällande bestämmelser i de båda länderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

Såsom framgår av det föregående har jag ansett mig kunna godtaga de
grundläggande principerna i generaltullstyrelsens förslag till överenskommelse
med Norge och lagstiftning om gränstullsamarbete. Till vissa detaljfrågor
i sammanhanget återkommer jag i det följande. Härutöver har jag
icke funnit anledning till erinran mot vad generaltullstyrelsen föreslagit.

V. Detaljmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad förut anförts föreligger alltså förslag till överenskommelse
mellan Sverige och Norge angående gränstullsamarbete, varjämte
inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat. Lagförslaget överensstämmer i allt väsentligt med det av
generaltullstyrelsen framlagda.

1 §•

Generaltullstyrelsen anför att den verksamhet som innefattas i överenskommelsen
avser tullkontroll å och tullklarering av trafiken mellan Sverige
och Norge. Orden tullkontroll och tullklarering har — i stället för enoart
kontroll och klarering — valts för att från gränstullsamarbete undantaga
sådan av nationella säkerhetshänsyn påkallad verksamhet som har mera
polisiär karaktär, exempelvis kontroll enligt gränsövervakningskungörelsen.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter i sitt remissyttrande huruvida
det av styrelsen angivna syftet verkligen vinnes, eftersom begreppet tullkontroll
enligt tullstadgan har en ganska vidsträckt innebörd; i vart fall
torde därunder kunna inbegripas åtgärd som avses i 12 § andra stycket
gränsövervakningskungörelsen (kvarhållande av gods, vars befordran anses
kunna medföra fara för obehörigt spridande av krigsunderrättelser).

Departementschefen. Paragrafen anger lagens egenskap av fulimaktslag,
vars bestämmelser — helt eller delvis — kan sättas i kraft i förhållande
till annat land genom beslut i administrativ ordning. Såvitt angår
det svensk-norska samarbetet avses ikraftsättandet av lagen skola gälla
samtliga dess bestämmelser och ske genom särskild kungörelse om gränstullsamarbete
med Norge. Stadgandet innebär också att Kungl. Maj :t kan sätta
lagen ur tillämpning på grund av ändrade förhållanden. — Då jag ansett
det önskvärt att lagen innehåller en definition å gränstullsamarbete har i
paragrafen intagits en beskrivning av vad som därmed avses. Definitionen
har avfattats i överensstämmelse med motsvarande beskrivning i artikel 1 i
förslaget till överenskommelse mellan Sverige och Norge. Oaktat begreppet
tullkontroll ej är definierat i tullagstiftningen, torde dock av sammanhanget
framgå att åtgärd enligt gränsövervakningskungörelsen ej omfattas av gränstullsamarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959
2 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kontrollzoner. Det ankommer
på Kungl. Maj :t att inom de i paragrafen angivna gränserna bestämma
var kontrollzon skall finnas.

3 §•

Förevarande paragraf upptar regler om tillämpligheten av annan stats
hithörande bestämmelser inom kontrollzon på svenskt territorium. Därjämte
regleras i paragrafen förutsättningarna för användning av tvångsmedel
enligt den andra statens lagstiftning inom svensk kontrollzon.

Att vartdera landets hithörande bestämmelser får viss tillämplighet inom
kontrollzon på det andra landets territorium innebär i huvudsak, såsom
framhållits i den allmänna motiveringen, att kontroll- och klareringsåtgärder
enligt vederbörande lands tullagstiftning kan vidtagas därstädes och att
ingripande kan ske i fråga om där upptäckta brott mot bestämmelserna.
Tillämpligheten av den andra statens bestämmelser här i riket blir begränsad
därigenom att de får användas endast i den mån så erfordras för gränstullsamarbetet.
Förutsättning för att tvångsmedel i enlighet med den andra
statens lagstiftning skall få tillämpas inom kontrollzon här i riket är att det
sker i omedelbart samband med upptäckt smugglingsbrott eller försök därtill,
varigenom lag eller författning i den andra staten överträtts. Sådant
omedelbart samband, som avses med stadgandet, torde föreligga även i
vissa andra fall än då någon anträffas å bär gärning eller flyende fot. Då
exempelvis tullpersonal fått misstanke att smugglingsbrott försökes eller
just förövats och utan uppskov börjar spaning efter den misstänkte, torde
omedelbart samband kunna anses föreligga så länge spaningen bedrives
oavbrutet och den misstänktes försprång ej är större än att spåret kan anses
färskt. — Det har tidigare påpekats, att ingendera staten avses skola i
praktiken helt utnyttja sin rätt att använda tvångsmedel på grannstatens territorium,
utan denna rätt skall utövas blott inom ramen för sådana befogenheter,
som är tillåtna enligt såväl den ena som den andra statens lagstiftning.
Denna grundsats har av skäl, som förut angivits, icke kunnat komma
till uttryck i lagen utan är avsedd att meddelas instruktionsvis.

Beträffande såväl nu ifrågavarande som övriga bestämmelser i lagen gäller
såsom förut antytts, att det i fråga om varje stat får prövas vilka av lagens
bestämmelser som skall göras tillämpliga. Givetvis bör 3 § icke användas
i förhållande till land, vars lagstiftning i förevarande hänseende väsentligen
avviker från den svenska. Såvitt angår Norge har det, med hänsyn till
likheterna i lagstiftning m. m., icke ansetts möta några betänkligheter att
sätta bestämmelserna i paragrafen helt i kraft.

4 §•

Generaltullstijrelsen upptar i sitt förslag en bestämmelse av innehåll, alt
den andra statens tullpersonal inom kontrollzon på svenskt område skall
äga utöva tulltjänst för sin egen stats räkning under iakttagande av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

egna statens instruktioner och reglementen. Styrelsen anför, att en rätt för
den med Sverige samarbetande staten att låta sin personal utöva tulltjänst
för den andra staten på svenskt territorium möjligen skulle kunna härledas
ur stadgandet i 3 § om tillämpligheten av annan stats hithörande bestämmelser
inom kontrollzon här i riket. Emellertid har styrelsen för att
varje tvekan i saken skall undanröjas uttryckligen angivit befogenheterna
i förevarande paragraf.

Departementschefen. I likhet med generaltullstyrelsen anser jag att en bestämmelse
i angivet hänseende är påkallad. Paragrafen har emellertid givits
en något vidare avfattning än den av generaltullstyrelsen föreslagna. Enligt
departementsförslaget tillerkännes sålunda tullpersonal från den andra staten
en allmän rätt att utöva tulltjänst inom kontrollzon här i riket. Tulltjänsten
kan därvid avse göromål antingen för svensk räkning eller för det
egna landets räkning. Det lands instruktioner och reglementen skall iakttagas,
för vilket tulltjänsten bedrives. Behörigheten för det andra landets
tullpersonal att utöva tulltjänst här i riket erhåller — på motsvarande sätt
som gäller enligt 3 § — sin begränsning därigenom att tjänsteutövningen
skall avse tulltjänst som omfattas av gränstullsamarbetet. Åtgärder avses
skola vidtagas för att den utländska tullpersonalen skall få kännedom om de
svenska bestämmelser som det kan bli fråga om att tillämpa när den fullgör
göromål för svensk räkning

5 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i generaltullstyrelsens förslag.

Genom bestämmelserna i förevarande paragraf utvidgas de hithörande
svenska bestämmelsernas tillämplighet. Därigenom möjliggöres att trafiken
till och från Sverige kan kontrolleras och klareras för svensk räkning på
den andra statens territorium samt att där begångna brott mot svenska
tullförfattningar kan beivras. Däremot är ej fråga om någon ändring av
bestämmelsernas materiella innebörd. Någon utvidgning sker således ej av
det enligt den svenska smuggellagstiftningen straffbara området och de i
1 kap. strafflagen angivna förutsättningarna för svensk straffrätts tillämplighet
förblir orubbade. Vad beträffar användningen av tvångsmedel på den
andra statens territorium innebär stadgandet, att svenska bestämmelser
härom får tillämpas inom kontrollzoner på den andra statens territorium.
På sätt som angivits vid 3 § avses emellertid, såvitt angår samarbetet med
Norge, att instruera tullpersonalen att ej överskrida de befogenheter som
tillkommer tullpersonal enligt norska regler. —- Ytterligare torde få hänvisas
till vad som anförts vid 3 §.

6 §•

Denna paragraf motsvaras av 5 och 7 §§ i generaltullstyrelsens förslag.

Generaltullstyrelsen upptar i 5 § av sitt förslag en bestämmelse av innehåll
att det skall åligga svensk tullpersonal att inom kontrollzon på svenskt
eller utländskt territorium utöva tulltjänst för den andra statens räkning
under iakttagande av den andra statens därför gällande instruktioner och

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

reglementen. I 7 § av nämnda förslag stadgas en skyldighet för svensk tullpersonal
att inom kontrollzon i den andra staten utöva tulltjänst för svensk
räkning under iakttagande av därför gällande svenska instruktioner och
reglementen. Styrelsen anför till motivering av sina förslag att Kungl. Maj :t
även utan stöd i särskild lag — exempelvis enligt 10 § A. 1 mom. Saar —
torde kunna förordna om skyldighet för svensk statstjänsteman dels att i
tjänsten utföra även vissa göromål åt annan stat dels ock att utöva sin tjänst
i viss omfattning utanför riket. Skyldighet att samverka med annat lands
tullpersonal kan vidare anknytas till en föreskrift i 41 § tjänstgöringsreglementet
för tullstaten den 24 juni 1954 och beordrandet av tullpersonal till
tjänsteförrättningar i annat land kan företagas med stöd av 6 § instruktionen
för tullverket den 7 februari 1958. Styrelsen har emellertid ansett det
lämpligt, att den svenska tullpersonalens av gränstullsamarbetet uppkommande
skyldighet i nämnda hänseende särskilt anges i lagen. Härigenom har
ock klarlagts, att utförandet av göromål åt den andra staten ingår såsom ett
led i den svenska tulltjänsten.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar i sitt remissyttrande att ifrågavarande
bestämmelser ej är av beskaffenhet att behöva meddelas i form av lag.
Lämpligen kan de inflyta i den särskilda kungörelsen med närmare erforderliga
föreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj:t. I vart fall bör bestämmelserna
enligt hovrättens mening sammanföras i en enda paragraf.

Departementschefen. Av de skäl generaltullstyrelsen anfört vill jag förorda,
att en uttrycklig bestämmelse meddelas i lagen om skyldighet för
svensk tulltjänsteman att tjänstgöra på annan stats område och att fullgöra
arbetsuppgifter för den andra statens räkning. På sätt hovrätten för
Nedre Norrland föreslagit bör emellertid bestämmelserna i ämnet sammanföras
i en paragraf. — Åtgärder avses skola vidtagas för att den svenska tullpersonalen
skall få kännedom om de utländska bestämmelser som det kan
bli fråga om att tillämpa när den fullgör göromål för annan stats räkning.

7 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i generaltullstyrelsens förslag.

Gcneraltullstyrelsen anför såsom motivering för detta stadgande.

Det kan från allmänhetens sida möjligen resas invändning mot att svenska
kontroll- och klareringsåtgärder vidtagas av norsk tullpersonal. För att
varje tvivel om de norska myndigheternas och tjänstemännens befogenheter
i saken skall undanröjas, ha befogenheterna särskilt angivits i texten.

Det har ansetts opraktiskt och obehövligt att låta de båda staternas i
samarbetet deltagande tullmyndigheter ha en uppsättning plomberings- och
förseglingsredskap för vardera staten. Från svensk synpunkt kan det ej
möta hinder att i vissa fall låta en annan stats tullplomber eller tullsigill
få giltighet även för svensk räkning. Stadgandet i 8 § andra stycket har
medtagits i syfte att de i 10 kap. 12 § strafflagen givna bestämmelserna om
sigillbrott skola bli tillämpliga även i fall, då för svensk tullkontroll erforderlig
plombering eller försegling verkställts med användande av den andra
statens insegel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1950

8 §•

Paragrafen, som motsvarar 9 § i generaltullstyrelsens förslag, innehåller
stadganden i första stycket om ämhetsskydd och i andra stycket om ämbelsnrott.

Generaltullstyrelsen upptar i sitt förslag i paragrafens andra stycke ett
stadgande av innehåll att, om svensk tulltjänsteman begår ämbetsbrott eller
tjänsteförseelse i utövning av tulltjänst tör den andra statens räkning eller
vid tjänstgöring på dess territorium, gärningen skall beivras som om den
begåtts då tjänstemannen haft att utöva tulltjänst för svensk räkning eller
tjänstgöra på dess territorium.

Riksåklagarämbetet antör i anslutning härtill i sitt remissyttrande.

Ordet »ämbetsbrott» användes i 25 kap. strafflagen som en sammanfattande
beteckning pa gärningar, varigenom ämnetsman åsidosatt sm tjänsteplikt,
däribland sådana som enligt 2b kap. 4 § skola bedömas som tjansielel.
Någon motsvarighet till uttrycket »tjanstelorseelse» tinnes ej i vare sig
strattlagen, instruktionen för tullverket eller verksstadgan. Möjligen bar
med »tjänsteförseelse» avsetts gärning, som utan att uigora amneisnrott
enligt 2o kap. strafllagen, dock kan bli föremål för disciplinär beskattning.
Skuile det Iorhåila sig så, vill ämbetet framhålla, att man, såvitt gäller det
planerade gränstullsamarbetet — vid vilket från svensk sida endast personer
underkastade ämbetsansvar komma att medverka — icke torde benöva
rakna med andra garningar än sådana, som omfattas av bestämmelserna om
ämbetsbrott i 25 kap. strafflagen.

Departementschefen. Förordnande om svenskt ämbetsskydd åt den andra
statens tjänstemän, då dessa utövar tulltjänst för svensk räkning, torde
kunna ges av Kungl. Maj :t enligt 10 kap. 1 § andra stycket strafllagen.
Detta lärer emellertid ej vara fallet, då den andra statens tjänstemän har ait
bär i riket utöva tulltjänst för sin egen stat. Jag bar därför ansett det lämpligt
att ett stadgande om ämbetsskydd i båda nu angivna hänseenden intages
i lagen. Första stycket i paragrafen har avfattats i överensstämmelse
härmed. — Såsom förut berörts ingår utförandet av göromål för den andra
staten såsom ett led i den svenska tulltjänsten. Beivran av ämbetsbrott,
som svensk tullpersonal begår under utförande av dylika göromål, torde
väl därtör kunna ske vid svensk domstol redan enligt nu gällande allmänna
regler och — då gärningen begåtts i den andra staten — utan åtalstörordnande
av Kungl. Maj:t enligt 1 kap. 1 § första stycket strafflagen. Särskilt
stadgande härom har emellertid i tydlighetens intresse intagits i paragrafens
andra stycke. Ett allmänt brott som tillika innefattar åsidosättande av
tjänsteplikt skall, på sätt riksåklagarämbetet anfört, beivras samtidigt med
ämbetsbrottet. Beivran av dylik brottslighet torde likaledes — även då gärningen
riktar sig mot enbart den med Sverige samarbetande staten och förövats
i denna stat — kunna ske utan särskilt förordnande av Kungl. Maj :t
om åtal enligt 1 kap. 1 § första stycket strafflagen. Vid utarbetandet av stadgandet
i övrigt har beaktats den av riksåklagarämbetet framställda anmärkningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959
9 §•

Genom bestämmelserna i förevarande paragraf slås fast att tjänstemännen
även i ekonomiskt avseende står fria gentemot den stat med vilken
gränstullsamarbete bedrives.

10 §.

Såsom tidigare nämnts utgår generaltullstyrelsen från att skyldighet att
ersätta förverkad egendoms värde ej föreligger i fall då den beslagtagna
egendomen visserligen kan förklaras förverkad enligt svensk lagstiftning
men på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf överlämnats till
myndighet i den andra staten och förklarats förverkad därstädes; den omständigheten
att egendomen under angivna förhållanden avståtts till det
andra landet kan enligt styrelsens mening ej anses innebära, att smugglaren
förskingrat egendomen eller genom någon sin åtgärd vållat att egendomen
ej kan tillrättaskaffas. Styrelsen har inte ansett erforderligt att föreslå
särskilda bestämmelser härom.

Riksåklagarämbetet yttrar i denna fråga följande.

Ämbetet anser det visserligen uppenbart, att egendomen i nu avsedda fall
ej kan anses »förskingrad» i den mening som avses i exempelvis 8 § varuinförsellagen.
Vad däremot angår bestämmelser, vilka för värdekonfiskation
förutsätta, att egendomen ej »kan tillrättaskaffas» eller ej »tinnes i
behåll», torde emellertid tillämpning av påföljden ej vara begränsad till
fall, då den brottslige genom någon sin åtgärd vållat, att sakkonfiskation ej
kan ske. Att godset av våda förstörts eller förkommit lärer sålunda icke
hindra, att den brottslige ålägges att ersätta värdet.

Departementschefen. Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört
har i ett andra stycke av paragrafen intagits en uttrycklig bestämmelse om
att tilltalad vid lagföring här i riket ej må förpliktas utgiva värdet av egendom,
som med stöd av paragrafens första stycke överlämnats till myndighet
i den andra staten. — Sådana särskilda skäl som enligt första stycket
skall kunna föranleda, att egendom, som beslagtagits på den andra statens
område, icke överlämnas till denna stat kan föreligga exempelvis då svensk
valuta beslagtagits. Vidare kan tänkas, att det land där beslaget gjorts underlåter
att åtala gärningen men att denna skall beivras i det andra landet.

11 §•

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen skall den, som inom kontrollzonen
längs riksgränsen på ena statens område gripits i omedelbart
samband med förövat smugglingsbrott mot den andra staten eller försök
därtill, under vissa strängt begränsade förutsättningar kunna föras till
tull- eller polismyndighet i sistnämnda stat. Bestämmelser härom har, såvitt
angår den som gripits i Sverige, upptagits i förevarande paragraf.

Det bör understrykas att det inte föreligger någon ovillkorlig skyldighet
att föra den misstänkte till myndighet i den andra staten. Detta kan un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

derlåtas, om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl torde vara för handen
exempelvis då den misstänkte är efterlyst för brott här i riket eller då en
och samma gärning innebär brott mot båda ländernas bestämmelser och
båda brotten är bagatellartade eller det mot Sverige förövade brottet är
grövre än brottet mot det andra landet. Avsikten är att befogenheten att
avgöra hithörande frågor skall ankomma på respektive centrala tullmyndigheter
som bör äga delegera rätten till de lokala tullmyndigheterna. Vad beträffar
möjligheterna att straffa den person, som förts till myndighet i den
andra staten i enlighet med bestämmelserna i förevarande paragraf, skall i
princip gälla att den misstänkte endast under särskilda förutsättningar får
bestraffas för annat före gripandet begånget brott än det, som föranlett åtgärden,
eller utlämnas till tredje stat. Möjlighet avses dock alltid skola föreligga
att åtala och bestraffa tidigare förövade tullöverträdelser. Likaså skall
åtal kunna ske för tidigare brott, därest den misstänkte äger hemvist och
medborgarskap i den stat till vilken han förts. Svenska medborgare liksom
ock andra utländska medborgare än sådana som har hemvist och medborgarskap
i vederbörande grannstat skall vara ovillkorligen skyddade mot risken
att utan vederbörligt medgivande från svensk myndighet utlämnas till tredje
stat.

Liksom vid 3 § torde få erinras om att det i fråga om varje stat, med vilken
gränstullsamarbete inledes, får prövas huruvida bestämmelserna i It §
skall göras tillämpliga gentemot nämnda stat.

12 §.

I förevarande paragraf har bestämmelserna i 11 § andra och tredje styckena
fått motsvarighet i fråga om den som gripits i annan stat, med vilken
gränstullsamarbete genomförts, och som med tillämpning av bestämmelserna
i den andra staten, motsvarande 11 §, förts till svensk myndighet.

13 §.

I andra fall än då någon förföljes i omedelbart samband med förövandet
av smugglingsbrott eller försök därtill föreligger ej möjlighet att med
tillämpning av det ena landets bestämmelser ingripa på det andra landets
område utanför kontrollzon och icke heller behörighet för det ena landets
tullpersonal att utöva sin tjänst på det andra landets område utanför kontrollzon.

14 §.

I samband med förordnande om lagens tillämpning i förhållande till annan
stat behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter. Paragrafen
innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda dylika.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960, från och med vilken
dag överenskommelsen med Norge är avsedd att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till
överenskommelse mellan Sverige och Norge angående gränstullsainarbete,
varjämte inom finansdepartementet upprättats förslag till
lag om gränstullsamarbete med annan stat.

Lagförslaget torde såsom Bilaga 2 få fogas vid statsrådsprotokollet för
denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Kerstin Bothén

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

Bilaga 2

Förslag

till

Lag om gränstullsamarbete med annan stat

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger, efter avtal med annan stat, förordna, att 2—13 §§ denna
lag helt eller delvis skola äga tillämpning i fråga om tullkontroll å och tullklarering
av trafik mellan Sverige och den andra staten (gränstullsamarbete).

2 §•

För gränstullsamarbete må, enligt vad Konungen därom förordnar, längs
rikets gräns mot den andra staten upprättas särskild zon inom vilken samarbetet
här i riket skall bedrivas (kontrollzon). Kontrollzon skall vara av
samma bredd som motsvarande zon inom den andra staten, dock högst femton
kilometer. I den utsträckning Konungen bestämmer må kontrollzon upprättas
jämväl annorstädes inom riket. Dylik zon må omfatta landsvägssträcka,
järnvägssträcka med tillhörande stationsområde, flygplats, farled eller
hamnområde.

3 §.

I den andra staten gällande tullbestämmelser, in- och utförselbestämmelser
samt andra bestämmelser, vilkas efterlevnad den andra statens tullväsen
har att övervaka, så ock därtill hörande ansvarsbestämmelser skola äga
tillämpning inom kontrollzon här i riket i den mån så erfordras för gränstullsamarbetet.
Enligt den andra statens lagstiftning tillåtna tvångsmedel
må användas inom sådan zon endast vid undersökning i omedelbart samband
med smugglingsbrott eller försök därtill, varigenom lag eller författning
i den andra staten överträtts.

4 §•

Tullpersonal från den andra staten må inom kontrollzon här i riket utöva
tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbetet, under iakttagande av den
stats instruktioner och reglementen, för vilken tulltjänsten bedrives.

5 §■

Svenska tullbestämmelser, in- och utförselbestämmelser samt andra bestämmelser,
vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, så ock därtill hörande
ansvarsbestämmelser skola äga tillämpning inom kontrollzon i den
andra staten i den mån så erfordras för gränstullsamarbetet. Enligt svensk
lagstiftning tillåtna tvångsmedel må användas inom sådan zon endast vid
undersökning i omedelbart samband med smugglingsbrott eller försök därtill,
varigenom svensk lag eller författning överträtts.

6 §■

Det åligger svensk tullpersonal att utöva tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbetet,
under iakttagande av den stats instruktioner och reglementen,
för vilken tulltjänsten bedrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

7 §•

Åtgärd, som i anledning av gränstullsamarbetet för svensk räkning vidtagits
av myndighet eller personal tillhörande den andra statens tullväsen,
skall anses som om den vidtagits av svensk tullmyndighet eller tullpersonal.
Av tullmyndighet i den andra staten anbragt insegel anses därvid såsom
svensk tullmyndighets insegel.

8 §•

Tulltjänsteman från den andra staten åtnjuter under utövning här i riket
av tulltjänst, som omfattas av gränstullsamarbetet, skydd enligt 10 kap.
strafflagen men skall icke vara underkastad i 25 kap. samma lag meddelade
bestämmelser om ämbetsbrott.

Har svensk tulltjänsteman genom gärning som avses i 25 kap. 1—5 §§
strafflagen åsidosatt sin tjänsteplikt, då han i anledning av gränstullsamarbetet
haft att utöva tulltjänst för den andra staten, skall så anses som om
gärningen begåtts under utövning av svensk tulltjänst.

9 §•

Åsamkar svensk tulltjänsteman genom ämbetsbrott eller på annat sätt
den andra staten eller tredje man skada, då han i anledning av gränstullsamarbetet
utövar tulltjänst för den andra staten, skall kronan svara för
fullgörandet av därav föranledd ersättningsskyldighet gentemot den andra
staten eller tredje man.

10 §.

Egendom som i anledning av smugglingsbrott eller försök därtill tagits i
beslag inom kontrollzon i den andra staten skall, därest gärningen inneburit
sådant brott mot lag eller författning såväl i Sverige som i den andra staten,
som kan föranleda förverkande av egendomen, överlämnas till tull- eller
polismyndighet i sistnämnda stat om ej särskilda skäl annat föranleda. Har
beslaget ägt rum inom kontrollzon här i riket, må egendomen överlämnas
till myndighet i den andra staten om särskilda skäl därtill äro.

Har egendom med tillämpning av vad i första stycket sägs överlämnats till
myndighet i den andra staten, må talan icke föras här i riket om utgivande
av egendomens värde.

11 §•

Den som i samband med verkställt eller tillämnat gränsöverskridande
gripits inom den svenska kontrollzonen längs riksgränsen såsom skäligen
misstänkt för brott mot bestämmelse, som avses i 3 §, eller försök till sådant
brott må, om ej särskilda skäl däremot äro, omedelbart föras till tulleller
polismyndighet i den andra staten, därest

han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller
anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann;

han ej äger hemvist i Sverige eller i den andra staten och det skäligen kan
befaras, att han genom att begiva sig till en tredje stat undandrager sig
lagföring eller straff; eller

det i annat fall skäligen kan befaras, att han undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar
sakens utredning.

Åtgärd, som avses i första stycket, må vidtagas endast om den andra staten
förbundit sig dels att icke utan medgivande av Konungen utlämna den
misstänkte till tredje stat, dels ock att ej utan sådant medgivande låta den

Kungi. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

misstänkte åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före gripandet,
där fråga icke är om överträdelse av tullförfattningar, med mindre

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna den andra staten inom en
månad efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som
må hava ådömts honom för brott, varför han förts till den andra staten;
eller

han återvänt till den andra staten, sedan han lämnat denna.

Bestämmelserna i andra stycket skola ej äga tillämpning å den som äger
hemvist och medborgarskap i den andra staten.

12 §.

Har någon med tillämpning av bestämmelser i den andra staten, motsvarande
stadgandena i 11 §, förts till svensk myndighet, må han icke utan
vederbörligt medgivande av myndighet i den andra staten utlämnas till tredje
stat, ej heller utan sådant medgivande åtalas eller straffas för annat brott
som begåtts före gripandet, där fråga icke är om överträdelse av tullförfattningar,
med mindre

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna Sverige inom en månad
efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må hava
ådömts honom för brott, varför han förts till Sverige; eller

han återvänt till Sverige, sedan han lämnat landet.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning å den som äger
hemvist och medborgarskap i Sverige.

13 §.

Vad som enligt 3—5, 10 och 11 §§ gäller inom kontrollzon skall äga till—
lämpning jämväl utanför sådan zon, när i anledning av smugglingsbrott eller
försök därtill den misstänkte förföljes utanför zonen i omedelbart samband
med gärningen.

14 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

Bihang

Generaltullstyrelsens utkast

till

Lag angående gränstullsamarbete med annan stat

1 §•

Vad nedan i 2—12 §§ stadgas skall, i den mån Konungen så förordnar,
gälla beträffande gränstullsamarbete med annan stat.

2 §•

För gränstullsamarbete i fråga om kontroll å och klarering av trafik till
och från den andra staten må längs rikets gräns mot den andra staten upprättas
en kontrollzon av samma bredd, dock högst femton kilometer, som
motsvarande kontrollzon på den andra statens territorium.

I den mån så erfordras för gränstullsamarbete i fråga om landsvägs-,
bantågs-, flyg- eller fartygstrafik må en eller flera kontrollzoner upprättas
annorstädes på svenskt territorium, varje zon omfattande landsvägssträcka,
järnvägssträcka med ett eller flera stationsområden, flygplats, farled eller
hamnområde, där trafik till och från den andra staten kontrolleras eller
klareras.

Vad enligt 3—8 och 12 §§ gäller inom kontrollzon skall äga giltighet även
utanför dylik zon, då fråga är om smugglingsbrott och den misstänkte förföljes
i omedelbart samband med förövandet av gärningen.

3 §•

Åtgärd i syfte att kontrollera och klarera trafik till och från den andra
staten med tillämpning av i den andra staten gällande tullbestämmelser,
in- och utförselbestämmelser samt andra bestämmelser, vilkas efterlevnad
den andra statens tullväsen har att övervaka, må vidtagas inom kontrollzon
på svenskt territorium.

Enligt den andra statens lagstiftning tillåtna tvångsmedel må inom kontrollzon
på svenskt territorium användas vid undersökning i omedelbart
samband med smugglingsbrott, varigenom lag eller författning i den andra
staten överträtts.

4 §.

Den andra statens tullpersonal må inom kontrollzon på svenskt territorium
utöva tulltjänst, som avses i 3 §, under iakttagande av sin stats
därför gällande instruktioner och reglementen.

5 §•

Det skall åligga svensk tullpersonal att inom kontrollzon på svenskt
territorium eller inom dylik zon på den andra statens territorium utöva
tulltjänst, som avses i 3 §, under iakttagande av den andra statens därför
gällande instruktioner och reglementen, dock att dessa skola delgivas tullpersonalen
genbm vederbörande svenska myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1959

6 §•

Svenska tullbestämmelser, in- och utförselbestämmelser samt andra bestämmelser,
vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, skola äga tilllämpning
inom kontrollzon på den andra statens territorium, i den mån
så erfordras för gränstullsamarbetet.

Enligt svensk lagstiftning tillåtna tvångsmedel må, efter avtal med den
andra staten, inom kontrollzon på den andra statens territorium användas
vid undersökning i omedelbart samband med smugglingsbrott, varigenom
svensk lag eller författning överträtts.

7 §•

Det skall åligga svensk tullpersonal att inom kontrollzon på den andra
statens territorium utöva tulltjänst med tillämpning av bestämmelser, som
avses i 6 §, under iakttagande av därför gällande svenska instruktioner och
reglementen.

8 §•

Åtgärd, som med tillämpning av i 6 § avsedd bestämmelse, inom kontrollzon
på den andra statens territorium eller inom dylik zon på svenskt
territorium vidtages av myndighet eller personal, tillhörande den andra
statens tullväsen, skall vara att anse såsom vidtagen av svensk tullmyndighet
eller svensk tullpersonal.

Av tullmyndighet i den andra staten anbragt insegel skall därvid vara att
anse såsom svensk tullmyndighets insegel.

9 §.

Tjänsteman från den andra staten skall, så vitt angår göromål som åligga
honom i anledning av gränstullsamarbetet, på svenskt territorium åtnjuta
ämbetsskydd enligt 10 kap. strafflagen, dock utan att vara underkastad
i 25 kap. samma lag givna bestämmelser om ämbetsbrott.

Begår svensk tulltjänsteman ämbetsbrott eller tjänsteförseelse, då han i
anledning av tullsamarbetet har att utöva tulltjänst för den andra staten
eller tjänstgöra på dess territorium, skall gärningen beivras som om den
begåtts, då tjänstemannen haft att utöva tulltjänst för svensk räkning
eller tjänstgöra på svenskt territorium.

10 §.

Har svensk tulltjänsteman genom ämbetsbrott eller på annat sätt åsamkat
den andra staten eller tredje man ekonomisk förlust, då han i anledning
av gränstullsamarbetet haft att utöva tulltjänst för den andra staten,
skall i första hand kronan svara för fullgörandet av därav föranledd ersättningsskyldighet
gentemot den andra staten.

11 §•

Har i anledning av smugglingsbrott, varigenom såväl svensk lag eller författning
som ock lag eller författning i den andra staten överträtts, beslag
ägt rum på den andra statens territorium, må den beslagtagna egendomen
överlämnas till tull- eller polismyndighet i den andra staten, därest icke särskild
omständighet annat föranleder. Även i fall, då beslaget ägt rum på
svenskt territorium, må dylikt överlämnande ske, därest särskild omständighet
så föranleder.

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959
12 §.

Har någon på svenskt territorium inom kontrollzonen längs riksgränsen
i samband med verkställt eller tillämnat gränsöverskridande gripits såsom
skäligen misstänkt för brott mot bestämmelse, som avses i 3 §, må han
omedelbart föras till tull- eller polismyndighet i den andra staten under
förutsättning

dels att den andra staten förbundit sig att icke utan särskilt medgivande
av vederbörlig svensk myndighet låta en sålunda överlämnad person ställas
till ansvar eller straffas för annat än tullöverträdelse eller utlämnas till
annan stat utom i fall

då han själv inför domstol samtycker därtill; eller

då han äger hemvist i den stat, till vilken han överlämnats; eller

då han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna staten inom^ fyrtiofem
dagar efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd i
anledning av den gärning, som föranlett överlämnandet; eller

då han frivilligt återvänt dit, sedan han lämnat staten;

dels att den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller det skäligen kan misstänkas, att hans uppgift därom
är osann; eller

att han ej äger hemvist i Sverige eller den andra staten och det skäligen
kan befaras, att han genom att begiva sig till annan stat undandrager sig
lagföring och straff; eller

att det i annat fall med skäl kan befaras, att han söker undandraga sig
lagföring och straff eller genom undanröjande av bevis eller eljest försvåra
sakens utredning;

dels ock att den misstänkte ej på grund av särskild omständighet bör
kvarhållas i Sverige.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 180

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 oktober
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 8 september 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
5 juni 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om gränstullsamarbete med annan stat.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tingsdomaren Stig Jungefors.

Lagrådet anförde:

Ifrågavarande lagförslag har tillkommit för att möjliggöra gränstullsamarbete
med Norge i enlighet med upprättat förslag till överenskommelse om
sådant samarbete. Enär det kunde tänkas att framdeles gränstullsamarbete
komme att inledas även med annan stat än Norge, skall emellertid enligt förslaget
lagen erhålla formen av en allmän fullmaktslag. Enligt denna skall
Kungl. Maj :t — allteftersom överenskommelse om gränstullsamarbete träffats
med annan stat och överenskommelsen godkänts av riksdagen — äga
sätta lagens bestämmelser helt eller delvis i tillämpning i förhållande till
denna stat. Det är dock tydligt, att lagförslaget främst tager sikte på samarbetet
med Norge, och det synes lagrådet som om förutsättningar i själva verket
saknades för att nu närmare bedöma i vad mån bestämmelserna skola
vara ägnade att läggas till grund för samarbete även med andra stater.

Beträffande formerna för gränstullsamarbetet med Norge avses bl. a., att
norska tull tjänstemän skola äga här i riket utföra tulltjänst för svensk räkning
och svenska tulltjänstemän på motsvarande sätt i Norge tulltjänst för
norsk räkning.

En sådan ordning torde i och för sig icke ge anledning till betänkligheter,
åtminstone i förhållandet de nordiska länderna emellan. Viss motsvarighet
härtill infördes sålunda redan under det av departementschefen berörda samarbetet
med andra stater för bekämpande av spritsmuggling. Enligt träffade
överenskommelser samt lag den 23 mars 1934 (nr 53) och med stöd därav
utfärdade kungörelser den 3 april 1934 (nr 65) och den 24 januari 1936 (nr
13) skulle det åligga finska och danska tulltjänstemän att, även inom vissa
områden av svenskt territorialvatten, deltaga i bevakningstjänst för svensk
rakning. De skulle därvid åtnjuta samma skydd som svenska tulltjänstemän

Kungl. Maj.ts proposition nr i SO år 1959

och äga att enligt svenska bestämmelser företaga visitation och verkställa
beslag. På motsvarande sätt hade svenska tulltjänstemän rätt och skyldighet
att för finsk eller dansk räkning tjänstgöra inom finskt eller danskt territorialvatten.

Enligt remissprotokollet förutsättes vidare, att tulltjänst för norsk räkning,
utförd med tillämpning av norska författningar, skall kunna bedrivas
även på svenskt område samt, omvänt, att tulltjänst för svensk räkning med
tillämpning av svenska författningar skall kunna bedrivas på norskt område,
allt under medverkan av svenska eller norska tulltjänstemän. — Angående
möjligheten att förfara på motsvarande sätt i förhållande till andra
stater uttalas, att en sådan ordning givetvis ej komme i fråga i förhållande
till ett land, vars lagstiftning i förevarande hänseende väsentligen avveke från
den svenska.

Att annan stat inom riket tillätes utöva förvaltning i så betydande omfattning,
som här avses, och att på motsvarande sätt den egna förvaltningen förlägges
utom riket innebär för svenska förhållanden något väsentligt nytt.
Enligt vad remissprotokollet utvisar kunna även vanskliga frågor möta vid
den närmare utformningen. Med hänsyn till de praktiska fördelar, som samarbetet
med Norge väntas erbjuda, vill lagrådet dock ej motsätta sig den
föreslagna ordningen i denna del. Huruvida förutsättningar kunna föreligga
för motsvarande anordningar i förhållande till andra länder, undandrager sig
lagrådets bedömande.

Då det ännu är ovisst i vad mån samarbete med andra länder än Norge kan
komma till stånd och de olikartade förhållandena göra det svårt att förutse,
hur ett sådant samarbete skulle komma att gestaltas, kan ifrågasättas, om ej
lagstiftningen till en början lämpligen bort begränsas att avse enbart samarbetet
med Norge. Som redan anmärkts avses emellertid, att tillämpning i
förhållande till andra stater skall ifrågakomma först sedan därom träffade
överenskommelser godkänts av riksdagen. I samband därmed torde lagen
kunna underkastas de jämkningar — tillägg eller begränsningar — vartill
ett vidgat samarbete kan giva anledning. Lagrådet vill därför icke heller ur
nu berörda synpunkt motsätta sig det föreliggande förslaget. Vissa av de däri
upptagna bestämmelserna böra emellertid enligt lagrådets mening omredigeras.

1 §•

Enligt första artikeln i förslaget till överenskommelse med Norge skall
med gränstullsamarbete förstås samarbete i fråga om tullkontroll å och
tullklarering av trafiken mellan de avtalande staterna. Meningen har varit
att i lagens 1 § upptaga denna beskrivning av vad som avses med gränstullsamarbete.
Emellertid har lagen utformats som en fullmaktslag, vars bestämmelser
— helt eller delvis — kunna sättas i kraft även i förhållande till annat
land än Norge. I 1 § stadgas därför att Konungen äger förordna om tillämpning
helt eller delvis av lagens följande paragrafer i fråga om tullkontroll
och tullklarering. Till detta stadgande har fogats ordet gränstullsamarbete,

Kungi. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

satt inom parentes. Härigenom kan dock någon beskrivning på vad som avses
med detta ord icke anses given. Det synes nödvändigt att klarare uttrycka
syftet med 1 §. Paragrafen kan enligt lagrådets mening lämpligen erhålla det
innehållet, att Konungen må, efter avtal med annan stat, förordna, att för
samarbete i fråga om tullkontroll å och tullklarering av trafik mellan Sverige
och den andra staten (gränstullsamarbete) 2—13 §§ denna lag helt
eller delvis skola äga tillämpning.

2 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kontrollzoner. Beträffande
gränstullsamarbetet med Norge är meningen, att kontrollzoner skola finnas
längs gränsen mellan Sverige och Norge och eventuellt må finnas jämväl annorstädes.
Paragrafen har avfattats närmast med tanke härpå. Med hänsyn
till att den skall kunna sättas i kraft även i förhållande till land, som
icke gränsar till Sverige, får lagrådet hemställa om uteslutande ur första
punkten av orden »längs rikets gräns mot den andra staten». Härigenom
skulle jämväl vinnas dels att definitionen på kontrollzon, dit de citerade
orden icke höra, blir klarare dels att i det följande icke behöver upprepas
att förordnande om kontrollzon ankommer på Konungen. Det återstående
innehållet i paragrafen kunde sammanfattas i två punkter, avseende de båda
slagen av kontrollzoner. Den ena punkten skulle innehålla, att om sådan zon
finnes böra upprättas längs rikets gräns mot den andra staten, skall den
vara av samma bredd som motsvarande zon inom den andra staten, dock
högst femton kilometer. Sista punkten borde upptaga bestämmelser om kontrollzon
annorstädes inom riket och ange, att den må omfatta landsvägssträcka,
järnvägssträcka med tillhörande stationsområde, flygplats, farled
eller hamnområde.

3 §■

Meningen med 3 § är främst att bereda den andra statens myndigheter möjlighet
att för sitt lands räkning och enligt dess tullbestämmelser inom svensk
kontrollzon klarera den legala och inskrida mot den illegala trafiken, varefter
lagföring för brott mot den andra statens tullförfattningar skulle ske
vid den statens domstolar. Det remitterade förslagets hänvisning till den
andra statens ansvarsbestämmelser torde innebära endast att dessa bestämmelser
ange vilka gärningar som kunna utgöra grund för ett straffprocessuellt
ingripande. Även beträffande brott mot tullförfattningar, begångna
inom kontrollzon, skall sålunda gälla, att svensk domstol endast tillämpar
svenska straffbestämmelser, och i fråga om den svenska domsrättens omfattning
skola reglerna i strafflagens första kapitel äga tillämpning.

Det är enligt lagrådets mening önskvärt att paragrafen — som riktar sig
endast till tulltjänstemännen — förtydligas i detta hänseende. I en första
punkt kunde stadgas, att inom kontrollzon här i riket tillämpas med avseende
å tullkontroll och tullklarering för den andra statens räkning de i den

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959

staten gällande bestämmelserna om tull samt in- och utförsel jämte de
bestämmelser i övrigt, vilkas efterlevnad dess tullväsen har att övervaka.
I en andra punkt kunde därefter stadgas, att tvångsmedel, som enligt den
andra statens lagstiftning tulltjänsteman äger anlita, därvid må användas
inom kontrollzonen, dock endast vid undersökning i omedelbart samband
med smugglingsbrott eller försök därtill, varigenom lag eller författning i den
andra staten överträtts. Det torde utan vidare vara klart, att det i sådant
fall är den andra statens strafflagstiftning som anger vilka gärningar som
föranleda ett straffprocessuellt ingripande.

4 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad lagrådet inledningsvis anfört.

5 §.

Det kan ifrågasättas att i stället för vad här stadgas om svenska bestämmelsers
tillämplighet på annan stats område upptaga blott en erinran om
vad den andra statens lag därutinnan må innehålla.

Skulle uttryckliga stadganden anses böra bibehållas i den svenska lagen,
vill lagrådet, under åberopande av vad som anförts om 3 §, hemställa om
förtydligande jämväl av 5 §:s avfattning. I en första punkt kunde stadgas,
att inom kontrollzon i den andra staten tillämpas med avseende å tullkontroll
och tullklarering för svenska statens räkning de i Sverige gällande bestämmelserna
om tull samt in- och utförsel jämte de bestämmelser i övrigt,
vilkas efterlevnad det svenska tullverket har att övervaka. I en andra punkt
kunde därefter stadgas, att tvångsmedel, som enligt svensk lagstiftning tulltjänsteman
äger anlita, därvid må användas inom kontrollzonen, dock endast
vid undersökning i omedelbart samband med smugglingsbrott eller försök
därtill, varigenom svensk lag eller författning överträtts.

8 §.

Bestämmelsen om skydd enligt 10 kap. strafflagen har motsvarighet i den
inledningsvis omtalade lagen den 23 mars 1934 och med stöd därav utfärdade
kungörelser.

Vad angår svenska tulltjänstemäns ansvar för tjänst i den andra staten
för dess räkning, öppnar stadgandet i andra stycket i förening med allmänna
svenska straff- och processrättsliga bestämmelser möjlighet att bär i riket
lagfora och bestraffa såväl självständiga ämbetsbrott som allmänna brott
i tjänsten, t. ex. förskingring av i Norge för norska statens räkning beslagtaget
gods. Vad åter angår det omvända fallet att det andra landets tulltjänstemän,
under tjänst i Sverige för svensk räkning, göra sig skyldiga
till brottslig gärning, synes bestämmelsen i första stycket om att 25 kap.
svenska strafflagen icke är tillämplig icke utesluta tillämpning av andra
strafflagskapitel i fråga om ett i tjänsten begånget allmänt brott. I den mån
icke norskt inskridande på grund av artikel 9 i överenskommelsen i förening
med stadgandet i 1 kap. 3 § strafflagen lägger hinder i vägen, torde alltså
lagföring och bestraffning i Sverige kunna ifrågakomma.

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1959

9 §•

Här stadgas om skyldighet för svenska staten att ersätta skada som
svensk tulltjänsteman åstadkommit då han i anledning av gränstullsamarbete
utövat tulltjänst för annan stat. Motsvarande spörsmål hade uppmärksammats
även under det tidigare berörda tullsamarbetet för spritsmugglingens
bekämpande, se prop. 1934: 55 s. 4 och 10.

Enligt artikel 10 i den nu aktuella överenskommelsen är kronan skyldig
att ersätta dylik skada endast i den mån tjänstemannen enligt svenska
rättsregler skulle bliva ansvarig därför. Denna begränsning har i lagtexten
antytts endast genom satsen, att kronan skall »svara för fullgörandet av
därav föranledd ersättningsskyldighet». Lagrådet hemställer om förtydligande
av lagtexten i detta hänseende. Paragrafens innehåll kunde då bliva,
att om svensk tulltjänsteman under utövning av tulltjänst för annan stat
i anledning av gränstullsamarbete åstadkommer skada för vilken han är ansvarig
enligt svenska skadeståndsregler, skall kronan ersätta skadan, kronan
obetaget att av tjänstemannen söka åter vad sålunda utgivits. Detta
torde ej innebära någon rubbning i skadelidande trafikants rätt att vända
sig mot tjänstemannen.

10 §.

En särskild bestämmelse synes, såsom i motiveringen framhållits, erforderlig
för att tilltalad vid lagföring här i riket ej må förpliktas utgiva värdet
av egendom, som med stöd av paragrafens första stycke överlämnats till
myndighet i den andra staten. Den i andra stycket upptagna bestämmelsen
om att talan i sådant fall icke må föras här i riket innebär en processuell
föreskrift. Lämpligare synes emellertid vara att de eljest tillämpliga konfiskationsbestämmelserna
för dessa undantagsfall sättas ur kraft. Lagrådet
hemställer därför om sådan ändring av stadgandet i andra stycket att under
där angiven förutsättning skall vad i svensk lag eller författning må
vara stadgat om skyldighet att ersätta värdet av sådan egendom icke äga
tillämpning.

11 §-

Det torde knappast vara tänkbart att i förhållande till annat land än ett
nordiskt grannland sätta i kraft sådana bestämmelser som de här upptagna
om överlämnande av misstänkta som gripits vid gränsen. Paragrafen torde
emellertid böra avfattas med hänsyn till lagens allmänna egenskap av fullmaktslag.
Lagrådet hemställer därför, att i första stycket orden »inom den
svenska kontrollzonen längs riksgränsen» ändras till »på svenskt område
inom kontrollzon längs riksgränsen».

Vad angår andra och tredje styckena, innebär sistnämnda stycke, att
huvudregeln i första stycket alltid skall gälla i fråga om åtgärd mot den
som har hemvist och medborgarskap i den andra staten. Detta synes bliva
klarare, om andra stycket begränsas till att avse åtgärd mot den som ej
äger hemvist och medborgarskap i den andra staten. Tredje stycket kan då
utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

I andra stycket synes vidare böra klargöras, att vad som upptages från
och med satsen »där fråga icke är om överträdelse av tullförfattningar» utgör
undantag från den senare delssatsen. Lagrådet hemställer därför, att
denna del av stycket göres till en särskild punkt. Denna punkt kunde innehålla,
att den andra staten dock må i sådan förbindelse förbehålla sig att
låta åtala eller straffa för annat brott, där fråga är om överträdelse av tullförfattningar,
vartill kunde läggas återstoden av stycket från och med orden
»han själv» i oförändrad lydelse.

12 §.

Denna paragrafs avfattning torde böra undergå en mindre jämkning i anslutning
till vad som hemställts beträffande 11 §.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 6 november 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 19 oktober
1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 5 juni 1959 remitterade
förslaget till lag om gränstullsamarbete med annan stat.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande närmare utvecklat olika synpunkter av beskaffenhet
att kunna inverka på ett bedömande av den föreliggande lagstiftningsfrågan.
Vad därvid anförts utmynnar i att lagrådet inte velat
motsätta sig, att en lagstiftning av föreslaget innehåll kommer till stånd.
Beträffande vissa av de föreslagna bestämmelserna har lagrådet hemställt
om jämkningar av i huvudsak redaktionell natur. Vad lagrådet sålunda
förordat finner jag böra beaktas. Ytterligare några smärre redaktionella
ändringar synes böra vidtagas i lagförslaget.

Kungl. Maj :t har den 23 oktober 1959 för sin del godkänt upprättat förslag
till överenskommelse mellan Sverige och Norge angående gränstullsamarbete.
överenskommelsen har undertecknats den 28 oktober 1959 av de
båda staternas befullmäktigade ombud under förbehåll om ratifikation.

Rörande innehållet i överenskommelsen får jag hänvisa till den redogörelse,
som upptagits i statsrådsprotokollet för den 5 juni 1959.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om gränstullsamarbete
med annan stat;

dels ock godkänna omförmälda överenskommelse mellan Sverige och
Norge angående gränstullsamarbete.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan Nipstad

690925 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag