Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Nr 175

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m.; given Stockholm den 13 november 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

2) förordning angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,

3) förordning angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623),

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272),

6) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469),

7) lag angående ändrad lydelse av 38 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring,

8) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp,

9) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,

10) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

11) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

12) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt och

13) förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 22 maj 1953
(nr 269) angående byggnadsforskningsavgift,

1 —-Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 175

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande administrationen av försäkringen
för allmän tilläggspension under det inledande skedet, då förvaltningsuppgifterna
främst består i beräkning av pensionsgrundande inkomst,
registrering av sådan inkomst och pensionspoäng samt beräkning och uppbörd
av avgifter. Vidare föreslås vissa kompletterande regler för beräkningen
av pensionsgrundande inkomst och avgifter.

Beräkning av pensionsgrundande inkomst föreslås skola utföras av de
lokala skattemyndigheterna, dvs. häradsskrivare och kronokamrerare, och
i Stockholm av överståthållarämbetet. Beräkningen verkställes med ledning
av taxeringsmaterialet. Beträffande de regler, som skall tillämpas vid beräkningen
av pensionsgrundande inkomst, föreslås bl. a., att avdrag på den försäkrades
lön för sådana premier, som avser tjänstepensionering vid sidan
av den allmänna tilläggspensioneringen, inte skall minska den pensionsgrundande
inkomsten.

Registrering av pensionsgrundande inkomst samt uträkning och registrering
av pensionspoäng föreslås skola ske hos de allmänna centralsjukkassorna.

Debitering och uppbörd av arbetsgivarnas avgifter till tilläggspensioneringen
samordnas med debiteringen och uppbörden av arbetsgivarnas avgifter
för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten samt
deras bidrag till sjukförsäkringen och moderskapshjälpen. Arbetsgivarna
skall årligen lämna särskilda uppgifter för fastställande av underlaget för
avgiftsberäkningen. I samband därmed bortfaller viss nuvarande uppgiftsskyldighet.
Riksförsäkringsanstalten beräknar avgifterna och bidragen. Uppbörden
sker genom riksförsäkringsanstalten, om summan av avgifterna och
bidragen överstiger 1 000 kr., och eljest i samband med de allmänna skatterna.

De försäkrades egna avgifter uträknas av de lokala skattemyndigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

och överståthållarämbetet i samband med beräkningen av pensionsgrundande
inkomst. Uppbörden sker i samband med de allmänna skatterna.

I propositionen föreslås därjämte en rad författningsändringar i anledning
av förslagen rörande tilläggspensioneringens administration m. m. Därvid
märkes bl. a. att avgifterna till tilläggspensioneringen skall vara avdragsgilla
i skattehänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För här i riket bosatt försäkrad skall pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension bestämmas av den lokala
skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde den försäkrade taxerats
till statlig inkomstskatt eller skulle hava taxerats till sådan skatt, därest
han icke haft att erlägga sjömansskatt. Vad nu sagts om lokal skattemyndighet
skall i Stockholm avse överståthållarämbetet.

För annan försäkrad än som i första stycket sägs skall den pensionsgrundande
inkomsten bestämmas av överståthållarämbetet.

2 §•

Pensionsgrundande inkomst skall, i den mån den utgöres av annan inkomst
än som avses i 3 §, bestämmas med ledning av den försäkrades taxering
till statlig inkomstskatt eller, såvitt gäller inkomst för vilken den försäkrade
haft att erlägga sjömansskatt, med ledning av redares kontrolluppgift
enligt 37 § 1 mom. åttonde punkten taxeringsförordningen. Vid
taxeringsändring eller eftertaxering skall dock verkställd beräkning av pensionsgrundande
inkomst ändras endast om taxeringsändringen eller eftertaxeringen
föranleder avvikelse från nämnda beräkning med minst femhundra
kronor.

3 §.

Inkomst av anställning, för vilken utomlands bosatt försäkrad icke är
skattskyldig här i riket, skall bestämmas med ledning av särskild uppgift
från arbetsgivaren. Sådan uppgift skall senast den 31 januari året näst efter
det år, som inkomsten avser, avlämnas till den myndighet, som enligt
1 § har att bestämma den försäkrades pensionsgrundande inkomst. I uppgiften
skall angivas den försäkrades fullständiga namn, födelsetid och
adress ävensom beloppet av den utbetalade lönen eller ersättningen och den
tidrymd som denna avser. Vidare skall i uppgiften angivas, huruvida den
försäkrade åtnjutit naturaförmåner i form av kost eller bostad. Ett exem -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959 o

plar av uppgiften skall inom tid som nyss sagts av arbetsgivaren sändas till
den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m. foga uppgift som avses i första stycket stadgas i
nämnda förordning.

4 §•

Vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst skall, utöver vad som
framgår av lagen om försäkring för allmän tilläggspension, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form av kost eller bostad till arbetstagare, som
avses i 1 § första stycket förordningen om sjömansskatt, skall uppskattas i
enlighet med vad riksförsäkringsanstalten föreskriver. Vad nyss sagts skall
jämväl äga tillämpning beträffande förmån av kost eller bostad, som försäkrad
åtnjutit under bosättning utomlands.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall avdrag göras för kostnader
som arbetstagaren haft att bestrida i innehavd anställning, därest kostnaderna
minskade med erhållen kostnadsersättning uppgå till minst femhundra
kronor.

Riksförsäkringsanstalten äger meddela särskilda föreskrifter angående
beräkning av sådan inkomst av anställning, som enligt förordningen om
statlig inkomstskatt hänföres till intäkt av jordbruksfastighet eller intäkt
av rörelse.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall från inkomst av
rörelse avdragas underskott å rörelse under beskattningsåret. I fråga om
inkomst av jordbruksfastighet skall motsvarande gälla beträffande underskott
å sådan jordbruksfastighet, som brukats av den försäkrade.

5 §.

Efter anmaning av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet åligger det försäkrad och hans
arbetsgivare att i den omfattning och inom den tid, som i anmaningen angivits,
meddela de upplysningar, som finnas erforderliga för beräkning av
pensionsgrundande inkomst för den försäkrade.

6 §.

Förekommer anledning att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
hänföra belopp, som enligt försäkrads allmänna självdeklaration utgör inkomst
av anställning, till inkomst av annat förvärvsarbete eller att eljest
hänföra visst belopp till annat slag av inkomst än den försäkrade uppgivit,
skall, där hinder ej möter, den försäkrade beredas tillfälle att yttra sig. Dock
vare detta ej nödigt i fråga om misskrivning eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av den försäkrade uppenbarligen icke är erforderligt
för frågans bedömande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

7 §■

Uppmärksammas att pensionsgrundande inkomst blivit oriktigt beräknad
på grund av felräkning, misskrivning, annat uppenbart förbiseende eller
ovetskap om förhållande som påverkar beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten, skall, sedan den försäkrade erhållit tillfälle att yttra sig,
beräkningen ändras, därest felaktigheten icke är att anse såsom ringa. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning då vid bestämmande av avgiftsunderlag
enligt förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. belopp, som ingår i inkomst
av anställning, ansetts icke skola inräknas i avgiftsunderlaget eller
belopp, som ingår i inkomst av annat förvärvsarbete, hänförts till sådant
underlag. Ändring, som i detta stycke sägs, må icke ske efter utgången av
sjätte året efter det år, som inkomsten avser.

Har för ett år beräknats mer än en pensionsgrundande inkomst för försäkrad,
skall den pensionsgrundande inkomst, som icke bort beräknas,
undanröjas.

8 §•

Har belopp, som enligt försäkrads allmänna självdeklaration utgör inkomst
av anställning, vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänförts
till inkomst av annat förvärvsarbete eller har eljest visst belopp hänförts
till annat slag av inkomst än den försäkrade uppgivit, skall denne underrättas
om avvikelsen och skälen härför.

Om pensionsgrundande inkomst beräknats för försäkrad, vilken icke
avgivit allmän självdeklaration, skall denne underrättas om den beräknade
pensionsgrundande inkomsten.

Pensionsgrundande inkomst som överståthållarämbetet eller lokal skattemyndighet
bestämt senast den 20 november under taxeringsåret skall, därest
debetsedel å slutlig skatt utfärdas för den försäkrade, angivas å debetsedeln.
Har pensionsgrundande inkomst bestämts efter nämnda tidpunkt, skall
underrättelse härom sändas till den försäkrade.

Har verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst ändrats, skall underrättelse
om ändringen och skälen härför sändas till den försäkrade.

Underrättelse enligt första, andra eller fjärde stycket skall innehålla upplysning
om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet.

9 §•

Underrättelse, som avses i 8 § första stycket, skall översändas i rekommenderat
brev.

Underrättelse, varom i 8 § tredje eller fjärde stycket sägs, skall översändas
i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Återkommer försändelsen
såsom obeställbar och förekommer anledning antaga att vederbörande
kan anträffas, skall underrättelsen delgivas honom i den ordning
54 § taxeringsförordningen stadgar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959 7

10 §.

Handling, som upprättats för beräkning av pensionsgrundande inkomst
eller som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning,
må icke tillhandahållas annan tjänsteman än den som i och för sin
befattning bör erhålla del därav. Ledamot av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd
må taga del av handling som nyss sagts.

Den som äger taga del av handling, varom i första stycket sägs, må i den
mån så erfordras för fullgörande av vad som enligt denna förordning åligger
honom jämväl taga del av självdeklaration och annan uppgift eller handling,
som avlämnats till ledning vid årlig taxering, och handling, som upprättats
vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen, ävensom handling,
som avlämnats till ledning för uppbörd av skatt.

Den som tagit del av handling, som i första eller andra stycket sägs, må
ej i vidare mån än som erfordras för utövning av tjänst offentliggöra eller
yppa innehållet i sådan handling.

11 §■

Över sådant beslut beträffande beräkning av pensionsgrundande inkomst,
varom den försäkrade erhållit i 8 § första eller andra stycket angiven underrättelse
senast den 30 september under taxeringsåret, må besvär anföras
hos riksförsäkringsanstalten senast den 31 oktober under nämnda år. Har
den försäkrade icke erhållit underrättelse som nu sagts eller har han erhållit
underrättelsen efter den 30 september under taxeringsåret, må besvär
anföras intill utgången av året näst efter taxeringsåret eller, om han icke
under taxeringsåret erhållit utfärdad debetsedel eller underrättelse som i
8 § tredje stycket sägs, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel
eller underrättelse.

Över beslut, varigenom överståthållarämbetet eller lokal skattemyndighet
ändrat verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst, må besvär
anföras hos riksförsäkringsanstalten inom en månad efter det den försäkrade
erhållit del av beslutet.

Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet vars beslut överklagas.
Nämnda myndighet har att med eget yttrande översända handlingarna
i målet till riksförsäkringsanstalten. Den omständigheten att besvären
ingivits eller insänts direkt till riksförsäkringsanstalten må dock ej utgöra
hinder för besvärens prövning.

Klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning
föres hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet
inom en månad efter det klaganden erhållit del av beslutet.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Riksförsäkringsanstaltens, överståthållarämbetets och lokal skattemyndighets
beslut lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959
12 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om arbetsgivares avgifter
Inledande stadganden
1 §•

Angående debitering och uppbörd av avgift från arbetsgivare enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension, bidrag från arbetsgivare jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp samt avgift
för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
jämte tilläggsavgift enligt 39 § sistnämnda lag och avgiftstillägg
jämlikt 14 § lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
skall gälla vad nedan stadgas.

Avgift jämte tilläggsavgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning anstalten
bestämmer.

2 §•

I denna förordning förstås med

arbetsgivaravgift: summan av arbetsgivarens avgifter och bidrag enligt
1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp varå avgift eller bidrag, som avses i 1 § första
stycket, skall beräknas för arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag för avgift till försäkringen för
allmän tilläggspension skall med lön enligt denna förordning förstås jämväl
sådan ersättning, som enligt 5 § andra stycket lagen om försäkring för allmän
tilläggspension anses såsom inkomst av anställning.

Avgiftsunderlag och uppgiftsskyldighet m. m.

3 §•

Avgiftsunderlag bestämmes av riksförsäkringsanstalten och angives i hela
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt
hundratal kronor, bortfaller.

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

Avlider arbetsgivare, skall för det utgiftsår, då dödsfallet inträffade, avgiftsunderlag
bestämmas för dödsboet efter honom och avse både lön, som
den avlidne utgivit, och lön, som utgivits av dödsboet.

4 §•

Vid bestämmande av avgiftsunderlag skall utöver vad som framgår av
de i 1 § angivna lagarna samt förordningen angående redares avgift i vissa
fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, in. m. gälla följande.

Jämväl såvitt gäller avgiftsunderlag för avgift enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skall, där fråga ej är om arbetstagare som avses i 1 §
första stycket förordningen om sjömansskatt, bortses från arbetstagare,
vars lön hos arbetsgivaren under året icke uppgått till trehundra kronor,
så ock från annan naturaförmån än kost eller bostad.

Värdet av naturaförmån i form av kost eller bostad skall uppskattas
efter regler, som fastställas av riksförsäkringsanstalten. Vad angår dylika
förmåner åt arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen om
sjömansskatt, skall dock värdet beräknas efter de grunder, enligt vilka
motsvarande naturaförmåner till ombordanställt manskap som erlagt sjömansskatt
värderas vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst.

Avdrag för kostnader, som arbetstagare haft att av sin lön bestrida i anställningen,
må göras i den mån riksförsäkringsanstalten så medgiver. Sådant
medgivande må lämnas endast om kostnaderna beräknas uppgå till
minst en tiondel av lönen samt må avse arbetstagare i viss verksamhet eller,
efter framställning av arbetsgivare, viss eller vissa arbetstagare.

5 §•

Arbetsgivare, som under ett år utgivit lön till någon hos honom anställd
arbetstagare med minst trehundra kronor, är skyldig att nästfoljande år
utan anmaning lämna uppgift (arbetsgivaruppgift) till ledning för beräkning
av avgiftsunderlag. Uppgiften skall lämnas i två exemplar och avfattas
å blankett enligt formulär, som fastställes av riksförsäkringsanstalten.

Vid arbetsgivaruppgift skall arbetsgivare foga ett exemplar av de kontrolluppgifter,
vilka han enligt 37 § 1 mom. första, andra eller sjunde punkten
taxeringsförordningen har att avlämna för inkomsttaxeringen, ävensom av
uppgift som avses i 3 § förordningen angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension. Befrielse
från nämnda skyldighet må medgivas av riksförsäkringsanstalten
eller, efter Konungens bemyndigande, av myndighet som anstalten bestämmer.

Blanketter till arbetsgivaruppgift skola kostnadsfritt tillhandahållas i
samma ordning som deklarationsblanketterna för inkomsttaxeringen ävensom
hos riksförsäkringsanstalten och sjömansskattekontoret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

6 §.

Arbetsgivaruppgift skall av annan arbetsgivare än som i andra stycket
sägs avlämnas till den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde
han skall taxeras till statlig inkomstskatt eller, om han icke skall
taxeras till sådan skatt, han bedrivit sin huvudsakliga verksamhet. Vad nu
sagts om lokal skattemyndighet skall i Stockholm avse överståthållarämbetet.

Redare, som har att redovisa sjömansskatt, skall avlämna arbetsgivaruppgift
till sjömansskattekontoret.

Arbetsgivaruppgift skall vara avlämnad före utgången av januari månad
eller, i fråga om redare som avses i nästföregående stycke, före utgången
av februari månad året näst efter utgiftsåret.

På ansökan av arbetsgivare, som visar att i följd av särskilda omständigheter
hinder möter att avlämna arbetsgivaruppgift inom föreskriven tid, må
myndighet, till vilken arbetsgivaruppgiften skall avlämnas, utsätta annan
tid, inom vilken uppgiften skall vara avlämnad.

7 §•

Arbetsgivare, som icke inom föreskriven tid avlämnat arbetsgivaruppgift
eller uppgift som avses i 5 § andra stycket, må anmanas att inkomma
med de felande handlingarna. Är avlämnad arbetsgivaruppgift ofullständig,
må arbetsgivaren anmanas att komplettera densamma.

Efter anmaning äro arbetsgivare och arbetstagare skyldiga att i den omfattning
och inom den tid, som i anmaningen angivits, meddela de upplysningar
som finnas erforderliga för beräkning av avgiftsunderlag för arbetsgivaren.

För kontroll av att arbetsgivare fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning är arbetsgivare, som avses i 78 § 1 mom. uppbördsförordningen,
skyldig att efter anmaning tillhandahålla där angivna handlingar.
I fråga om verkställandet av kontrollen skall gälla vad i fjärde stycket
nämnda moment sägs.

Anmaning som avses i denna paragraf utfärdas av riksförsäkringsanstalten,
överståthållarämbetet, lokal skattemyndighet eller föreståndaren för
sj ömansskattekontoret.

I anmaning må vite föreläggas.

8 §-

Överståthållarämbetet, de lokala skattemyndigheterna och sjömansskattekontoret
skola på sätt riksförsäkringsanstalten närmare föreskriver utöva
kontroll av att uppgiftsskyldigheten enligt denna förordning fullgöres.

9 §■

överståthållarämbetet, lokal skattemyndighet och sjömansskattekontoret

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

åligger att till riksförsäkringsanstalten inom tid och på sätt anstalten bestämmer
överlämna det ena exemplaret av inkomna arbetsgivaruppgifter.

10 §.

Har arbetsgivaruppgift ej avlämnats eller kan, på grund av brister i sådan
uppgift, i bokföring eller i anteckningar om utgivna löner, avgiftsunderlag
icke tillförlitligen beräknas, skall avgiftsunderlaget uppskattas efter vad
med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och
omfattning finnes skäligt.

11 §.

Förekommer anledning att bestämma avgiftsunderlag med avvikelse från
arbetsgivaruppgift eller annan av arbetsgivare till ledning för beräkning av
avgiftsunderlag lämnad uppgift, skall där hinder ej möter arbetsgivaren
beredas tillfälle att yttra sig i frågan. Dock vare detta ej nödigt beträffande
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest
yttrande av arbetsgivaren uppenbarligen icke är erforderligt för frågans
bedömande.

12 §.

Har arbetsgivaruppgift eller annan av arbetsgivare till ledning för beräkning
av avgiftsunderlag lämnad uppgift icke blivit följd, skall till arbetsgivaren
sändas underrättelse om i vilka hänseenden uppgiften frångåtts
samt om skälen härför.

Har avgiftsunderlag bestämts för arbetsgivare, som underlåtit att lämna
uppgift till ledning för beräkning av sådant underlag, skall underrättelse
om avgiftsunderlaget sändas till arbetsgivaren.

13 §.

Finner riksförsäkringsanstalten, att avgiftsunderlag blivit oriktigt på
grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, skall
anstalten, sedan arbetsgivaren erhållit tillfälle att yttra sig, ändra avgiftsunderlaget,
därest felaktigheten icke är att anse såsom ringa. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning, då vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst belopp, som ingår i avgiftsunderlag, ansetts utgöra inkomst av
annat förvärvsarbete eller belopp, som icke hänförts till avgiftsunderlaget,
ansetts utgöra inkomst av anställning. Om ändringen skall arbetsgivaren
underrättas.

Ändring må icke ske efter utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har
arbetsgivaren avlidit, må för honom beräknat avgiftsunderlag icke höjas
efter utgången av andra året efter det, under vilket bouppteckning efter
honom blivit ingiven för registrering.

14 §.

Har arbetsgivare i uppgift eller upplysning, avlämnad till ledning för beräkning
av avgiftsunderlag, lämnat oriktigt meddelande och har meddelan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

det följts eller har eljest meddelandet föranlett att avgiftsunderlag för honom
icke blivit bestämt eller blivit bestämt till för lågt belopp, skall riksförsäkringsanstalten
bestämma det avgiftsunderlag, som genom berörda
förfarande undandragits. Sådant avgiftsunderlag må dock ej bestämmas
om vad som undandragits är att anse såsom ringa.

Föreligga sådana omständigheter att avgiftsunderlag som avses i föregående
stycke skall bestämmas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt
förekommit antagas att av arbetsgivaren lämnad uppgift eller upplysning
icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig beräkning
av avgiftsunderlaget, skall avgiftsunderlaget bestämmas med tillämpning
av 10 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning om arbetsgivare, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Om riksförsäkringsanstaltens beslut skall arbetsgivaren underrättas.

Avgiftsunderlag som avses i denna paragraf må icke bestämmas efter
utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, påföres
avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med
mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det kalenderår,
under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.

15 §.

Underrättelse som avses i 12—14 §§ skall innehålla upplysning om vad
som skall iakttagas vid anförande av besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut.

Underrättelse som nyss sagts ävensom sådan anmaning enligt 7 §, vari
vite förelagts, skall översändas i rekommenderat brev med mottagningsbevis.
Återkommer försändelse som obeställbar och förekommer anledning
antaga att vederbörande kan anträffas, skall underrättelsen eller anmaningen
delgivas honom i den ordning 54 § taxeringsförordningen stadgar.

Debitering och uppbörd m. m.

16 §.

Arbetsgivaravgift beräknas av riksförsäkringsanstalten och påföres i helt
antal kronor, varvid öretal bortfaller.

17 §.

Arbetsgivaravgift uppgående till högst ettusen kronor skall, därest riksförsäkringsanstalten
icke annat bestämmer, påföras i samband med slutlig
skatt i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen. Vad nyss
sagts skall även gälla arbetsgivaravgift överstigande nämnda belopp, därest
anstalten finner skäl därtill föreligga.

Riksförsäkringsanstalten skall särskilt för varje uppbördsdistrikt, såvitt

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

gäller Stockholm före den 1 augusti och i övrigt före den 1 september under
året näst efter utgiftsåret, lämna vederbörande lokala skattemyndighet uppgift
om de arbetsgivaravgifter som skola påföras i samband med slutlig skatt.

18 §.

Annan arbetsgivaravgift än som avses i 17 § uppbäres av riksförsäkringsanstalten.

19 §.

Arbetsgivaravgift, som uppbäres av riksförsäkringsanstalten, debiteras
under året näst efter utgiftsåret såsom slutlig avgift. I avräkning å den slutliga
avgiften skall arbetsgivaren under utgiftsåret erlägga preliminär avgift.
Arbetsgivaravgift, som utöver tidigare påförd slutlig avgift skall erläggas
på grund av beslut om höjt avgiftsunderlag eller ändrad debitering, påföres
såsom tillkommande avgift.

20 §.

Preliminär avgift för visst år skall utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens
under nästföregående år debiterade slutliga avgift. Är den för utgiftsåret
fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension högre eller lägre än procentsatsen för det år
som den sålunda debiterade slutliga avgiften avser, skall hänsyn härtill
tagas vid bestämmandet av den preliminära avgiften.

Har slutlig avgift som avses i föregående stycke icke påförts arbetsgivaren,
skall särskild beräkning ske av den preliminära avgiften. Därvid skall
den preliminära avgiften bestämmas till belopp, vilket beräknas så nära som
möjligt komma att motsvara den slutliga avgiften.

Särskild beräkning av preliminär avgift för visst år skall jämväl göras,
därest det kan antagas, att den slutliga avgiften för samma år kommer att
avvika från den i första stycket angivna slutliga avgiften med minst en
femtedel av sistnämnda avgift. Särskild beräkning må ske även i annat fall
än nyss är sagt, därest skillnaden mellan eljest utgående preliminär avgift
och påräknelig slutlig avgift skulle bliva mer betydande eller annan särskild
omständighet föreligger.

21 §.

Påförd preliminär avgift må för vinnande av bättre överensstämmelse
med den påräkneliga slutliga avgiften genom jämkning bestämmas att utgå
med annat belopp, därest detta över- eller understiger den påförda preliminära
avgiften med minst en femtedel av densamma. Jämkning må ske även
i annat fall än nyss är sagt, om ändringen av den påförda preliminära avgiften
skulle bliva mer betydande eller annan särskild omständighet föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Jämkning må icke verkställas efter utgiftsårets utgång med mindre den
preliminära avgiften därigenom nedsättes. Ansökan om sådan jämkning
skall av arbetsgivare ingivas före utgången av april månad året näst efter
utgiftsåret.

22 §.

Riksförsäkringsanstalten äger anmana arbetsgivare att lämna uppgifter
för beräkning eller jämkning av preliminär avgift.

Om den preliminära avgiften finnes böra utgå med högre belopp än som
följer av 20 § första stycket eller finnes böra höjas genom jämkning, bör
arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig, innan den preliminära avgiften
bestämmes eller jämkning sker.

Har uppgift, som arbetsgivare lämnat för beräkning av preliminär avgift
eller för jämkning av sådan avgift, frångåtts av riksförsäkringsanstalten,
skall arbetsgivaren underrättas om avvikelsen och skälen härför. Beträffande
sådan underrättelse skall gälla vad i 15 § stadgas.

23 §.

Arbetsgivare, vilkens löneutgifter för år överstiga eller kunna beräknas
komma att överstiga tjugufemtusen kronor, är skyldig att snarast till riksförsäkringsanstalten
anmäla ny eller väsentligt utökad verksamhet.

24 §.

Under varje år skall arbetsgivare, vilkens arbetsgivaravgift uppbäres av
riksförsäkringsanstalten, erlägga ett belopp motsvarande skillnaden inellan,
å ena sidan, den preliminära avgiften för året ökad med den slutliga avgift,
som debiterats under nästföregående år, och, å andra sidan, den i avräkning
mot nämnda slutliga avgift påförda preliminära avgiften.

25 §.

Belopp som avses i 24 § skall erläggas senast den 18 februari, om det understiger
trehundra kronor, samt eljest med en sjättedel senast den 18 i
envar av månaderna februari, april, juni, augusti, oktober och december,
dock att de delbelopp, som skola erläggas senast den 18 i de fem förstnämnda
månaderna, skola avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden
skall erläggas senast den 18 december.

Om det i 24 § avsedda beloppet under det år, då beloppet skall erläggas,
ändras genom beslut om jämkning av däri ingående preliminär avgift eller
om nedsättning av däri ingående slutlig avgift, skall det belopp, som återstår
att betala efter beslutet, erläggas i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten
bestämmer, varvid såsom senaste inbetalningsdag eller senaste
inbetalningsdagar skall föreskrivas den 18 i månad eller månader, som
angivas i föregående stycke och som infalla under återstoden av året.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Det sagda skall även gälla i fråga om preliminär avgift som debiteras under
utgiftsåret.

Tillkommande avgift skall enligt riksförsäkringsanstaltens bestämmande
erläggas senast den 18 i månad eller månader, som angivas i första stycket,
dock att avgiften icke må fördelas till betalning vid flera än sex inbetalningstillfällen.

26 §.

Riksförsäkringsanstalten må, när synnerliga skäl därtill föreligga, medgiva
anstånd helt eller delvis med erläggande av påfört avgiftsbelopp, som
uppbäres av anstalten och förfaller till betalning efter det ansökan om
anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas till längst två månader efter
utgången av den månad, varunder beloppet skolat erläggas.

Sedan anstånd meddelats, må det av anståndet omfattade avgiftsbeloppet
icke indrivas under tiden för anståndet, cj heller må restavgift uttagas för
beloppet.

År arbetsgivare berättigad att utfå för mycket erlagd arbetsgivaravgift,
må denna tagas i anspråk för gäldande av arbetsgivaravgift, som med anståndet
avses.

Har anståndstiden gått till ända utan att avgiftsbeloppet till fullo guldits,
skall arbetsgivaren erlägga restavgift å den del av beloppet, som då återstod
oguldet.

27 §.

Riksförsäkringsanstalten har att utfärda räkning å arbetsgivaravgift, som
skall uppbäras av anstalten.

Räkning å belopp, som avses i 24 §, skall översändas till arbetsgivaren
senast den 18 januari.

28 §.

Arbetsgivaravgift, som uppbäres av riksförsäkringsanstalten, skall, där
anstalten ej medgivit annat betalningssätt, erläggas genom inbetalning till
anstaltens postgirokonto medelst inbetalningskort, vilka skola vara fogade
vid räkning som avses i 27 §. Inbetalning medelst sådant kort sker kostnadsfritt.

29 §.

Efter den 18 i envar av de i 25 § första stycket angivna månaderna åligger
det riksförsäkringsanstalten att upprätta och till vederbörande länsstyrelse
för indrivning överlämna uppgift i tre exemplar över avgiftsbelopp, som
skolat inbetalas till anstalten men icke erlagts inom föreskriven tid eller,
om anstånd beviljats, före anståndstidens utgång.

Ogulden del av arbetsgivaravgift skall anses omfatta avgifter och bidrag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

som avses i 1 §, i samma proportion som sådana avgifter och bidrag ingå i
arbetsgivaravgiften.

30 §.

Vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående tillämpningen av
nämnda förordning stadgas om restavgift, indrivning och redovisning av
restförd skatt, avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande av
balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avgiftsbelopp
som avses i 29 §; dock skall befogenhet, som enligt 58 § 2 mom. angivna
förordning tillkommer länsstyrelse eller riksrälcenskapsverket, i stället utövas
av riksförsäkringsanstalten. Angående efterkrav och preskription skall
vad i 70 och 71 §§ uppbördsförordningen stadgas äga motsvarande tilllämpning,
dock att vad i 70 § 2 mom. nämnda förordning sägs beträffande
länsstyrelse i stället skall gälla riksförsäkringsanstalten.

31 §.

Till arbetsgivare, vilken vinner nedsättning i eller befrielse från honom
påförd arbetsgivaravgift som uppburits av riksförsäkringsanstalten, skall
anstalten utan särskild ansökan återbetala vad denne för mycket erlagt.

Häftar arbetsgivaren för restförd arbetsgivaravgift, äger han utfå allenast
vad som överstiger det oguldna beloppet jämte därå belöpande restavgift.
Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av den oguldna arbetsgivaravgiften
jämte restavgift.

Äger arbetsgivare på grund av nedsättning av slutlig avgift återbekomma

1 24 § avsett belopp eller del därav och sker återbetalning efter utgången av
det år varunder beloppet skolat erläggas, skall arbetsgivaren för tiden från
och med den 1 januari nästfoljande år till och med den dag, då återbetalning
sker, erhålla ränta efter fem procent för år å vad han äger utfå av beloppet.
Uppkommer öretal vid beräkning av sådan ränta, skall räntebeloppet jämnas
till närmast högre hela krontal. Ränta skall dock ej utgå, om räntebeloppet
skulle understiga fem kronor.

Vid återbetalning av tillkommande avgift skall vad i tredje stycket sägs
äga motsvarande tillämpning, varvid skall iakttagas att, därest avgiften betalts
i flera poster och återbetalningen avser allenast viss del av det sammanlagda
avgiftsbeloppet, det för mycket erlagda beloppet avräknas mot det
eller de belopp som sist guldits.

Särskilda bestämmelser

32 §.

Bestämmelserna i denna förordning äga icke tillämpning å arbetsgivaravgift,
som staten har att erlägga i sin egenskap av arbetsgivare. Dylik avgift
beräknas och redovisas enligt föreskrifter, vilka meddelas av Konungen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

33 §.

Den som i handling till ledning för beräkning av avgiftsunderlag uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att för honom
eller den han företräder leda till frihet från arbetsgivaravgift eller till
för låg sådan, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna
skola vid uppsåtlig gärning bestämmas till högst fem gånger det belopp, som
genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle
hava undandragits, dock minst etthundra kronor. I fråga om gärning, som
begås av grov oaktsamhet, skola böterna bestämmas till högst hälften av
vad nyss sagts, men likväl ej lägre än femtio kronor.

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift vare fri från straff.

Den som förskyllt fängelse må, efter omständigheterna, dömas att gälda
straffavgift med högst tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde
hava undandragits. Ådömd straffavgift tillfaller kronan.

34 §.

Har arbetsgivare, som är skyldig att utan anmaning avlämna arbetsgivaruppgift,
icke behörigen avlämnat sådan uppgift inom föreskriven tid eller
avlämnar han arbetsgivaruppgift med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund för beräkning av avgiftsunderlag,
straffes med böter, högst trehundra kronor.

Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas arbetsgivare
som ej fullgör skyldighet att utan anmaning vid arbetsgivaruppgift foga
sådan uppgift varom förmäles i 5 § andra stycket.

Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

Brott, som i denna paragraf sägs, må av åklagare åtalas endast efter anmälan
av riksförsäkringsanstalten.

35 §.

Vite, som förelägges enligt denna förordning, må ej bestämmas under
etthundra kronor eller över femtusen kronor.

Om uttagande av förelagt vite har riksförsäkringsanstalten att göra hemställan
hos vederbörande åklagare. Utan sådan hemställan må talan ej
väckas.

36 §.

Förmenar arbetsgivare att arbetsgivaravgift påförts honom obehörigen
eller med oriktigt belopp, äger han söka rättelse hos riksförsäkringsanstalten
inom ett år efter det han erhållit vederbörlig debetsedel eller räkning.
Då fråga är om storleken av avgiftsunderlag skall vad nu sagts icke
gälla, om arbetsgivaren erhållit underrättelse som avses i 12—14 §§.

Ingår arbetsgivaravgiften i slutlig skatt må ansökningen om rättelse in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

givas till den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen av skatten.
Myndigheten har att med eget yttrande översända ansökningen till
riksförsäkringsanstalten.

37 §.

Över beslut, varigenom vite förelagts, ävensom över beslut rörande anstånd
med avlämnande av arbetsgivaruppgift må klagan icke föras.

38 §.

Över annat beslut av riksförsäkringsanstalten enligt denna förordning än
i 37 § avses må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola
hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden
erhållit del av beslutet.

Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Riksförsäkringsanstaltens beslut länder till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

Om försäkrads egen avgift

39 §.

Avgift enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension (t tilläggspensionsavgift)
skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och
uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen.

40 §.

Tilläggspensionsavgift skall vara erlagd före den 1 oktober året näst efter
taxeringsåret eller, såvitt gäller i tillkommande skatt ingående tilläggspensionsavgift,
inom fyra månader efter utgången av den månad, under vilken
den sista av de för skatteinbetalningen bestämda uppbördsterminerna infallit.

Har tilläggspensionsavgift, som ingår i slutlig eller tillkommande skatt,
icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga
och den tillkommande skatten omdebiteras med uteslutande av avgiften.
Innan omdebitering verkställes, skall den försäkrade beredas tillfälle att
yttra sig. Om verkställd omdebitering skall den försäkrade underrättas.
Sådan underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas
vid anförande av besvär över beslutet, och skall beträffande underrättelsen
i övrigt gälla vad i 15 § andra stycket stadgas.

41 §.

Skall enligt 9 § första stycket lagen om försäkring för allmän tilläggspension
pensionspoäng för visst års inkomst av annat förvärvsarbete tillgodoräknas
den försäkrade, oaktat tilläggspensionsavgift för året icke till fullo

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

erlägges inom tid som angives i 40 § första stycket, må riksförsäkringsanstalten
efter framställning från den försäkrade eller dödsboet efter honom
medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av avgiften, därest
ömmande omständigheter föreligga.

42 §.

över beslut om sådan omdebitering som avses i 40 § andra stycket må
besvär anföras i den ordning, varom stadgas i 85 § 1 mom. och 86 § uppbördsförordningen.

Gemensamma bestämmelser

43 §.

Handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna
förordning, må icke tillhandahållas annan tjänsteman än den som i och
för sin befattning bör erhålla del därav.

Den som äger taga del av handling, varom i första stycket sägs, må i den
mån så erfordras för fullgörande av vad som enligt denna förordning åligger
honom, jämväl taga del av självdeklaration och annan uppgift eller
handling, som avlämnats till ledning vid årlig taxering, och handling, som
upprättats vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen, ävensom
handling, som avlämnats till ledning för uppbörd av skatt.

Den som tagit del av handling, som i första eller andra stycket sägs, må
ej i vidare mån än som erfordras för utövning av tjänst offentliggöra eller
yppa innehållet i sådan handling.

44 §.

Riksförsäkringsanstalten äger för varje år från vederbörlig inkomsttitel
å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mellan summan
av de arbetsgivaravgifter, som enligt vad i 17 § andra stycket sägs
under året anmälts för påföring i samband med slutlig skatt, och vad som
av dessa avgifter kan enligt av Konungen fastställda grunder beräknas bliva
avskrivet på grund av bristande betalning. Beloppet skall fördelas mellan
avgifter och bidrag, som avses i 1 §, i samma proportion som sådana avgifter
och bidrag ingå i nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola i den mån de inflyta av vederbörande
länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsanstalten. Belopp, som
redovisas visst år, skall fördelas mellan avgifter och bidrag som i 1 § sägs i
samma proportion som sådana avgifter och bidrag ingå i summan av de
under nästföregående år debiterade slutliga avgifterna.

Riksförsäkringsanstalten må i samma ordning som i första stycket sägs
varje år tillgodoföra sig ett belopp motsvarande summan av de under näst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

föregående år debiterade tilläggspensionsavgifterna minskad med summan
av de avgifter som under samma år avkortats eller restituerats.

45 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1960 med följande
undantag och inskränkningar.

1. Bestämmelserna i 3—15 §§ skola äga tillämpning första gången vid
beräkning av arbetsgivaravgift för år 1960.

2. Bestämmelserna i 16—31 §§ skola icke gälla beträffande sådana avgifter
och bidrag för år 1959, som enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr
341) om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
m. m. skola uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen
eller som arbetsgivare med yrkesskadeförsäkring i ömsesidigt
försäkringsbolag har att erlägga.

3. Preliminär avgift för åren 1960 och 1961 skall, därest icke riksförsäkringsanstalten
finner särskild beräkning av avgiften böra ske för vinnande
av bättre överensstämmelse med den påräkneliga slutliga avgiften, utgå

för år 1960 med belopp motsvarande summan av arbetsgivarens avgift
för år 1958 för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring och 2,7 gånger hans bidrag för samma år
enligt lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp samt

för år 1961 med belopp motsvarande summan av arbetsgivarens avgift
för år 1959 för obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring och 3,3 gånger hans bidrag för samma år enligt
lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp.

4. Räkning som avses i 27 § andra stycket skall år 1960 översändas till
arbetsgivaren senast den 31 januari.

5. Bestämmelserna i 44 § första och tredje styckena skola tillämpas första
gången år 1961.

6. Avgiftsbelopp, som enligt 44 § andra stycket inflyta till riksförsäkringsanstalten
under åren 1960 och 1961, skola fördelas mellan avgifter och
bidrag, som avses i 1 §, i samma proportion som sådana avgifter och bidrag
ingå i summan av de under år 1961 debiterade slutliga avgifterna.

Har kollektivavtal enligt 37 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension
godkänts efter det att arbetsgivaruppgift enligt denna förordning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

kontrolluppgifter enligt 37 § taxeringsförordningen avlämnats för år 1960,
åligger det arbetsgivare, som är bunden av avtalet, att till riksförsäkringsanstalten
senast inom två månader efter godkännandet inkomma med den
utredning, som anstalten må finna erforderlig för bestämmande av avgiftsunderlaget
för år 1960 i vad avser försäkringen för allmän tilläggspension,
ävensom nya kontrolluppgifter för år 1960 beträffande arbetstagare, å vilka
avtalet är tillämpligt. Kontrolluppgifterna, som skola avlämnas i två exemplar,
skola vara märkta på sätt riksförsäkringsanstalten föreskriver. Har
avgiftsunderlag för år 1960 redan bestämts för arbetsgivare som nu sagts,
skall sådant underlag undanröjas eller ändras efter vad som föranledes av
den enligt detta stycke avgivna utredningen.

Förordningen den 4 juni 1954 (nr 341) om uppbörd av vissa försäkringsavgifter
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring m. m. skall upphöra att
gälla med utgången av år 1959, dock att förordningens bestämmelser även
därefter skola tillämpas i fråga om dels upprättande av arbetsgivarförteckning
för år 1959, dels ock debitering och uppbörd av sådana avgifter och
bidrag för sagda år, som skola uppbäras i enlighet med vad som stadgas i
uppbördsförordningen eller som avses i 7 § förstnämnda förordning.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i denna förordning, skall hänvisningen i stället gälla
den bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Redare skall för varje år å vad han under året utgivit i lön i penningar
eller naturaförmåner i form av kost eller bostad till sådan arbetstagare hos
honom, som avses i 1 § första stycket förordningen om sjömansskatt, erlägga
avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt
bidrag jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om moderskapshjälp
enligt vad nedan sägs.

2 §•

Konungen skall fastställa procentsats dels för uttaget av avgiften till
försäkringen för allmän tilläggspension, dels ock för uttaget av ett sammanlagt
bidrag till kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen.
Beslut om de båda procentsatser, som skola tillämpas för visst
år, skall fattas under året dessförinnan.

För avgiften skall procentsatsen för visst år utgöra en på sätt nedan
sägs bestämd andel av den procentsats, som med stöd av 32 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension fastställts för året. Procentsatsen för
bidraget skall utgöra samma andel av de sammanlagda procenttalen enligt
38 § första stycket lagen om allmän sjukförsäkring och 12 § lagen om moderskapshjälp.
Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan antalet
svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal
för den 31 december under de tre år, som närmast föregått det år
då procentsatserna fastställas. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en
bruttodräktighet understigande 300 registerton. Procentsatserna beräknas
med två decimaler.

3 §.

Avgiften till försäkringen för allmän tilläggspension utgår efter den för
året gällande procentsatsen och beräknas för varje redare å summan av
lön till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan därifrån dragits dels ett belopp
motsvarande det beräknade genomsnittliga antalet dylika arbetstagare hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

honom under året multiplicerat med det i 10 § lagen om försäkring för allmän
tilläggspension omförmälda basbelopp, som gäller vid årets ingång,
dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön, som för år räknat överstigit
sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall arbetstagare, som
under hela året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare
och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning,
medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas
med en decimal.

4 §•

Bidraget till kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen
utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräknas
för varje redare å summan av lön till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan
därifrån för varje arbetstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat
överstigit femtontusen kronor. Härvid skall bortses från arbetstagare, som
icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, så
ock från arbetstagare, som jämlikt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring
undantagits från försäkringen för tilläggssjukpenning.

5 §.

Bidraget till kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen
skall fördelas mellan sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för
tilläggssjukpenning och moderskapshjälpen i enlighet med förhållandet
mellan de i 38 § första stycket lagen om allmän sjukförsäkring och 12 §
lagen om moderskapshjälp angivna procenttalen för bidragen till nämnda
ändamål.

6 §•

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 25 §, 37 § 2 mom. och 39 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 19561, skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives samt att till 37 § samma förordning skall fogas ett nytt moment,
betecknat 5 inom., av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Allmän s j ä 1 v d e k 1 a r a t i o i
Allmän självdeklaration skall därjämte
innehålla de uppgifter, som för
särskilda fall föreskrivas i denna förordning.

Har skattskyldig —
Belopp, som---

(Föreslagen lydelse)

§•

--— dennes hemortskommun.

Allmän självdeklaration skall därjämte
innehålla de uppgifter, som
för särskilda fall föreskrivas i denna
förordning eller som erfordras
för beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension.
sådan förmögenhet.

— öretal bortfalla.

2 m o m. Vid avlämnande

Avser sådan------

I kontrolluppgift, — — —
Därest vid------

Har arbetsgivare----

I kontrolluppgift---

Särskild uppgiftshandling -Kontrolluppgift, som — -—-

37 §.

- ----iakttagas följande.

— -— förmånen utgått.

--traktamentsersättning utgått.

--som avdragits.

I kontrolluppgift enligt 1 mom.
första, andra eller sjunde punkten
skall angivas, huruvida arbetsgivaren
har att för utgivet belopp erlägga
avgift enligt 33 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension.

— sålunda uppburits.

— preliminär A-skatt.

— —--före taxeringsåret.

--till försäkringen.

1 Senaste lydelse av 37 § 2 mom. se SFS 1959:173 och av 39 § 1 mom. se SFS 1958:299.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Uppgift skall avfattas å blankett
enligt fastställt formulär eller å annan
för ändamålet lämpad blankett.

(Föreslagen lydelse)

Uppgift skall avfattas å blankett
enligt fastställt formulär eller å annan
för ändamålet lämpad blankett.
År arbetsgivaren bunden av kollektivavtal
enligt 37 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, skall
uppgift rörande anställd, å vilken
avtalet är tillämpligt, vara märkt på
sätt riksskattenämnden föreskriver.

5 mom. Den som har att avlämna
kontrolluppgift enligt 1 mom.
första, andra eller sjunde punkten
skall senast den 31 januari under
taxeringsåret till inkomsttagaren
översända ett exemplar av uppgiften.

Om skyldighet att vid arbetsgivaruppgift,
som skall lämnas enligt förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m., foga
kontrolluppgift som nyss sagts stadgas
i nämnda förordning.

1 mom. I särskilda
Uppgiftsskyldig 2

Vem uppgiften
skall avse

1. Den som---Den som--— till

avlämna kontrolluppgift, fälligt arbete.

(Nuvarande lydelse)

39 §.

--—--följande uppställning:

Vad uppgiften

2. Den som---el ler

gruppen.

Medlem av arbetslaget
eller gruppen.

skall avse
Åtnjutna förmåner,
därest icke uppgiftsskyldighet
utan anmaning
föreligger, med upplysning,
då förmånerna avse
kortare tid än helt år,
om den tidrymd, för vilken
de åtnjutits.

Till medlem utgivet
belopp.

9. Redare.

Den som erlagt sjömansskatt.

Åtnjutna förmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

1 mom. I särskilda-----

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften

skall avse

1. Den som---Den som---till avlämna

kontrolluppgift, fälligt arbete.

(Föreslagen lydelse)

39 §.

-----följande uppställning:

uppgiften

2. Den som---el ler

gruppen.

Medlem av arbetslaget
eller gruppen.

Vad

skall avse
Åtnjutna förmåner,
därest icke uppgiftsskyldighet
utan anmaning
föreligger, med upplysning
dels, då förmånerna
avse kortare tid än
helt år, om den tidrymd,
för vilken de åtnjutits,
och dels huruvida det
åligger arbetsgivaren att
för förmånerna erlägga
avgift enligt 33 § lagen
om försäkring för allmän
tilläggspension.

Till medlem utgivet
belopp med upplysning
huruvida det åligger arbetsgivaren
att för beloppet
erlägga avgift enligt
33 § lagen om försäkring
för allmän tillläggs
pension.

9. Redare.

Den som erlagt sjö- Åtnjutna förmåner,
mansskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961; dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som
erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 mom., 3 § 1 mom., 4 § 1 mom., 25 §
samt 27 § 1 och 3 mom. uppbördsförordningen den 5 juni 19531 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter
enligt lagen om folkpensionering,
sjukförsäkringsavgifter för den obligatoriska
försäkringen enligt lagen
om allmän sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter
som avses i 2 ^ förordningen
om uppbörd av vissa försäkringsavgifter
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och av bidrag från
arbetsgivare jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring m. m., sådana
byggnadsforskningsavgifter enligt
förordningen angående byggnadsforskningsavgift
vilka icke uppbäras
av riksförsäkringsanstalten, ävensom
annuiteter å avdikningslån och
å förskott för avlösning av frälseräntor.

Kungl. Maj :t-------före

(Föreslagen lydelse)

§•

Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter
enligt lagen om folkpensionering
(folkpensionsavgifter), avgifter enligt
34 § lagen om försäkring för allmän
tilläggspension (tilläggspensionsavgifter),
sjukförsäkringsavgifter
för den obligatoriska försäkringen
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
arbetsgivaravgifter som avses
i 17 § förordningen angående
uppbörd av avgifter enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., sådana byggnadsforskningsavgifter
enligt förordningen angående
byggnadsforskningsavgift vilka
icke uppbäras av riksförsäkringsanstalten,
ävensom annuiteter å avdikningslån
och å förskott för avlösning
av frälseräntor.

skriften avses.

1 Senaste lydelse av 1 §, 2 § 3 mom., 3 § 1 mom. och 25 § se SFS 1954:340, av 4 § 1 mom. se
SFS 1955:125, av 27 § 1 mom. se SFS 1958:300 samt av 27 § 3 mom. se SFS 1957:667.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

3 mom. Kvarstående skatt---nyss sagts.

För visst år erlagd preliminär eller
kvarstående skatt i kommun,
inom vilken vederbörande år skattskyldig
till statlig inkomstskatt,
skall anses i första hand utgöra betalning
av tilläggspensionsavgift för
året. 1 fråga om erlagd tillkommande
skatt skall motsvarande gälla beträffande
tilläggspensionsavgift som
ingår i den tillkommande skatten.

3 §.

1 mom. I den omfattning nedan
angives skall skattskyldig i kommun,
där han kan antagas bliva påförd
slutlig skatt enligt den årliga taxeringen
året näst efter inkomståret,
utgöra preliminär skatt med belopp,
vilket så nära som möjligt kan antagas
motsvara i den slutliga skatten
ingående statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift,
sjukförsäkringsavgift, kommunal
inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel. 4

1 m o in. I den omfattning nedan
angives skall skattskyldig i kommun,
där han kan antagas bliva påförd
slutlig skatt enligt den årliga taxeringen
året näst efter inkomståret,
utgöra preliminär skatt med belopp,
vilket så nära som möjligt kan antagas
motsvara i den slutliga skatten
ingående statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och
tingshusmedel.

4 §•

1 m o m. Har lokal---sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller
den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande
preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar,
nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kom- att den skattskyldige icke kommer
att taxeras för annan inkomst mer att taxeras för annan inkomst

än som i tabellen angives, ej heller
för garantibelopp för fastighet eller
för förmögenhet, samt

än som i tabellen angives, ej heller
för garantibelopp för fastighet eller
för förmögenhet,

att den skattskyldige icke har att
erlägga tilläggspensionsavgift, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 är 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige
än dels ortsavdrag, dels därutöver ett belopp av fyrahundrafemtio kronor
för skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) här nedan, och
trehundra kronor för annan skattskyldig, dels ock, såvitt angår taxeringen
till statlig inkomstskatt, för kommunala utskylder med belopp, motsvarande
för skattekrona och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat till
grund vid uträknandet av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.
Tabellerna skola -------antal kronor.

25 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering
skall iakttagas:

att pensionsavgift uträknas med
tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering,
därvid iakttages att sådan
avgift icke påföres någon för inkomstår
före det, under vilket han
fyller sjutton år, eller efter det under
vilket han fyllt sextiofem år;

att folkpensionsavgift uträknas
med tillämpning av 19 § lagen om
folkpensionering, därvid iakttages att
sådan avgift icke påföres någon för
inkomstår före det, under vilket han
fyller sjutton år, eller efter det under
vilket han fyllt sextiofem år;

att tilläggspensionsavgift uträknas
med tillämpning av den procentsats
för avgiftsuttaget, som fastställts för
inkomståret;

att sjukförsäkringsavgift påföres i enlighet med vad den i 91 § lagen om
allmän sjukförsäkring omförmälda tillsynsmyndigheten bestämmer för inkomståret
med iakttagande tillika av vad i 2 § 4 mom. denna förordning sägs;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som bestämts för inkomståret; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas
med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret
bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle,
landsting och tingslag.

27 §.

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes
uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot
ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest annan utdebitering fastställts
för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kommunala
inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts att gälla
för den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras
i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över
femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som
enligt vad därom särskilt är stadgat bestämts för det år då den slutliga skatten
debiteras;

att tilläggspensionsavgift uträknas
med tillämpning av den för inkomståret
fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget,
därvid öretal bortfaller;

att i 1 § omförmäld sjukförsäkringsavgift debiteras med belopp som uträknats
av allmän sjukkassa, dock att vid debiteringen skall beaktas vad i
33 och 35 §§ lagen om allmän sjukförsäkring stadgas angående avgiftsplikt
och nedsättning av avgift;

att makars sjukförsäkringsavgifter skola i fall, varom i 2 § 4 mom. sägs,
i en gemensam post påföras den av makarna, för vilken beräknats till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst;

att i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgift debiteras
i en gemensam post; samt

att i 1 § omförmäld annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera
annuiteter av samma slag, summan av dessa påföres i helt antal kronor,
därvid öretal bortfaller.

3 in o m. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas
honom, med minst en femtedel av
den slutliga skatten eller med minst
tiotusen kronor, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta
med nio procent, för en beräknad
tid av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger
ettusen kronor; dock att det belopp,
varå ränta sålunda skall beräknas,
skall avrundas till närmast lägre
hundratal kronor. Vid bedömande av
om och med vilket belopp, ränta

3 m o m. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas
honom, med minst en femtedel av
den slutliga skatten eller med minst
tiotusen kronor, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta med
nio procent, för en beräknad tid av
ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta
sålunda skall beräknas, skall avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Vid bedömande av om och med
vilket belopp, ränta skall utgå, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)
skall utgå, skall i den slutliga skatten
icke inräknas utskiftningsskatt,
ersättningsskatt eller i 1 § omförmälda
avgifter eller annuiteter med
undantag av pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift,
ej heller skall i
den preliminära skatten inräknas
sådan i 2 mom. under 3) omförmäld
preliminär skatt, som erlagts efter
den 30 april året näst efter inkomståret.

(Föreslagen lydelse)
i den slutliga skatten icke inräknas
utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller i 1 § omförmälda avgifter eller
annuiteter med undantag av folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift, ej heller
skall i den preliminära skatten inräknas
sådan i 2 mom. under 3) omförmäld
preliminär skatt, som erlagts
efter den 30 april året näst efter inkomståret.

Vadi--- — —-----omförmäld ränta.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1960. I samband därmed
skall iakttagas att preliminär
B-skatt för inkomståren 1960 och
1961 må, därest skatten icke beräknas
med ledning av preliminär taxering,
bestämmas utan avseende d
skyldighet att erlägga tilläggspensionsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 38 § 2 mom. folkbokföringsförordningen den
28 juni 19461 skall upphöra att gälla samt att 38 § 3 och 4 mom., 43 § 1 mom.
och 62 § 2 mom. samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

3 mom. Mantalsuppgift och arbetsgivareuppgift
skola lämnas enligt
av riksbyrån fastställda formulär.
Angående vad sådana uppgifter
skola innehålla förordnar Konungen.
Uppgifter, som här avses, må lämnas
i slutet konvolut försett med anteckning
om namn å den eller de
personer uppgiften avser.

4 m o m. Blanketter till mantalsuppgifter
och arbetsgivareuppgifter
skola i den ordning Konungen föreskriver
på statsverkets bekostnad
tillhandahållas de uppgiftsskyldiga.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 m o in. Mantalsuppgift skall
lämnas enligt av riksbyrån fastställt
formulär. Angående vad sådan uppgift
skall innehålla förordnar Konungen.
Uppgift, som här avses, må
lämnas i slutet konvolut försett med
anteckning om namn å den eller de
personer uppgiften avser.

4 m o m. Blanketter till mantalsuppgifter
skola i den ordning Konungen
föreskriver på statsverkets
bekostnad tillhandahållas de uppgiftsskyldiga.

43 §.

1 mom. Det åligger vederbörande
fastighetsägare eller den i hans ställe
är att insamla i 38 § 1 och 2 mom.
omförmälda uppgifter för fysiska
och juridiska personer inom fastigheten.

Uppgifterna skola-----— är stadgat.

Det åligger------å konvolutet.

Uppgifterna skola------finnes anordnat * 3

1 mom. Det åligger vederbörande
fastighetsägare eller den i hans
ställe är att insamla i 38 § 1 mom.
omförmälda uppgifter för fysiska
personer inom fastigheten.

1 Senaste lydelse av 38 § 2—4 mom., 43 § 1 mom. samt 62 § 2 mom. se SFS 1953:93.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959.1 saml. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)
Uppgiftsskyldig fysisk person, som
ej skall mantalsskrivas å viss fastighet,
har att själv inom den i andra
stycket stadgade tid till vederbörande
roteombud, pastor eller insamlingsställe
avlämna uppgift, varom
i 38 § 1 och 2 mom. förmäles.

2 mom. Försummelse att lämna
sådan arbetsgivareuppgift, varom i
38 § 2 mom. förmäles, så ock underlåtenhet
att iakttaga vad i 41 § stadgas
straffes med böter högst trehundra
kronor.

(Föreslagen lydelse)
Uppgiftsskyldig fysisk person, som
ej skall mantalsskrivas å viss fastighet,
har att själv inom den i andra
stycket stadgade tid till vederbörande
roteombud, pastor eller insamlingsställe
avlämna uppgift, varom i 38 §
1 mom. förmäles.

§•

2 mom. Underlåtenhet att iakttaga
vad i 41 § stadgas straffes med
böter högst trehundra krqnor.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1960; dock skola äldre
bestämmelser gälla i fråga om uppgift
till mantalsskrivningen för år
1960 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 38 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 38 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra, såvitt
angår sjukvårdsförsäkringen tjugofem
hundradels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
åttiofem hundradels procent,
allt av den lön i penningar eller
naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till sådana hos honom
anställda arbetstagare, som äro
obligatoriskt försäkrade enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring. Härvid
skall hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssjukpenning
eller som är utländsk
sjöman, vilken ej är mantalsskriven
i riket, och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år räknat.
För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs. Grun -

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för
tilläggssjukpenning. Bidraget skall
för varje kalenderår utgöra, såvitt
angår sjukvårdsförsäkringen tjugofem
hundradels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
åttiofem hundradels procent,
allt av den lön i penningar eller
naturaförmåner i form av kost eller
bostad, som arbetsgivaren under året
utgivit till sådana hos honom anställda
arbetstagare, som äro obligatoriskt
försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Härvid skall
hänsyn icke tagas till arbetstagare,
vars lön under året ej uppgått till
trehundra kronor eller som jämlikt
28 § undantagits från försäkringen
för tilläggssjukpenning, och ej heller
till arbetstagares lön i vad lönen
överstiger femtontusen kronor för år
räknat.

Om beräkning av redares bidrag

1 Senaste lydelse av 38 § se SFS 1958:457.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)
das försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt lagen om
yrkesskadeförsäkring, å särskild beräkning
av arbetstagares lön, skall
den sålunda beräknade lönen ligga
till grund jämväl vid beräkningen av
bidrag som i denna paragraf sägs.

Angående debitering-----

(Föreslagen lydelse)
avseende lön till vissa sjömän år särskilt
stadgat.

— därom förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1960; dock skola äldre bestämmelser
gälla i fråga om bidrag
för år 1959 eller tidigare år.

Knngl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps -

hjälp1 skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare är skyldig att för varje
kalenderår erlägga bidrag till
kostnaderna för tilläggspenning med
fyra hundradels procent av den lön
i penningar eller naturaförmåner,
som han under året utgivit till sådana
hos honom anställda arbetstagare,
som äro obligatoriskt försäkrade
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
I fråga om sådant bidrag
skall i övrigt tillämpas vad som i
38 och 39 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
finnes stadgat om arbetsgivares
bidrag till försäkringen för
tilläggssjukpenning.

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare är skyldig att för varje
kalenderår erlägga bidrag till kostnaderna
för tilläggspenning med
fyra hundradels procent av den lön
i penningar eller naturaförmåner i
form av kost eller bostad, som han
under året utgivit till sådana hos
honom anställda arbetstagare, som
äro obligatoriskt försäkrade enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. I
fråga om sådant bidrag skall i övrigt
tillämpas vad som i 38 och 39 §§
lagen om allmän sjukförsäkring finnes
stadgat om arbetsgivares bidrag
till försäkringen för tilläggssjukpenning,
dock att beträffande beräkning
av redares bidrag avseende lön till
vissa sjömän gäller vad därom är
särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1960; dock skola äldre bestämmelser
gälla i fråga om bidrag
för år 1959 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 12 § se SFS 1955:403.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Sist skola, i den män ej bättre
rätt äger rum jämlikt 6 §, med
förmånsrätt ur gäldenärens egendom
så i fast som löst gäldas med
lika rätt sinsemellan: statlig in komstskatt,

statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
fondskatt, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
pensionsavgift enligt lagen om
folkpensionering, sj ukförsäkringsavgift
för den obligatoriska försäkringen
enligt lagen om allmän sjukförsäkring,
bidrag från arbetsgivare
jämlikt sistnämnda lag och lagen om
moderskapshjälp, av statsverket förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
samt avgiftstillägg jämlikt
lagen angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m„
samtliga skatter, avgifter och bidrag
dock endast om de enligt verkställd
debitering förfallit till betalning innan
beslutet om egendomens avträ -

kap. 12 § handelsbalken

§ handelsbalken1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse)

§•

Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i
fast som löst gäldas med lika rätt
sinsemellan: statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, fondskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel, pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
avgift enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,
sjukförsäkringsavgift för den obligatoriska
försäkringen enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, bidrag från
arbetsgivare jämlikt sistnämnda lag
och lagen om moderskapshjälp samt
avgift för obligatorisk försäkring i
riksförsäkringsanstalten enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring jämte tillläggsavgift
enligt 39 § sistnämnda
lag och avgiftstillägg jämlikt lagen
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.,
samtliga skatter, avgifter och bi -

1 Senaste lydelse se SFS 1959:98.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)
dande till konkurs meddelas men ej
tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt som
nu sagts må dock icke åtnjutas för
utskylder eller avgifter, som påförts
på grund av eftertaxering och som eljest
skolat förfalla till betalning före
den tid, för vilken förmånsrätt enligt
första punkten åtnjutes.

(Föreslagen lydelse)
drag dock endast om de enligt verkställd
debitering förfallit till betalning
innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt
som nu sagts må dock icke
åtnjutas för utskylder eller avgifter,
som påförts på grund av eftertaxering
och som eljest skolat förfalla
till betalning före den tid, för
vilken förmånsrätt enligt första
punkten åtnjutes. Vad sist stadgats
skall även gälla beträffande avgifter
eller bidrag, vilka påförts för avgiftsunderlag
som avses i It § förordningen
angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, m. m.

— — tidigare än två år före konkurs -

mer än två år före konkursansök -

Enahanda förmånsrätt
ansökningens ingivande.

Förmånsrätt som--

ningens ingivande.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändrad tydeke av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna Handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Till myndighet avlämnade uppgifter
till ledning för taxering, som avses
i taxeringsförordningen, eller eljest
för beräknande av skatt må ej i
andra fall än i vederbörande skatteförfattning
stadgas utan den skattskyldiges
samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter uppgiftens
datum. Vad nu sagts skall även
gälla beträffande handling, som upprättats
av myndighet vid taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen
eller eljest vid skattekontroll, så
ock beträffande uppteckning av uppgifter,
som vid muntlig förhandling
inför prövningsnämnd lämnats angående
skattskyldigs förhållanden,
om nämnden förordnat att uppteckningen
icke må vara för någon tillgänglig
i vidare mån än som gäller i
fråga om självdeklaration. Uppgift,
som av aktiebolag eller ekonomisk
förening lämnats taxeringsmyndighet
till ledning vid värdesättning av

(Föreslagen lydelse)

§•

Till myndighet avlämnade uppgifter
till ledning för taxering, som avses
i taxeringsförordningen, eller eljest
för beräknande av skatt eller ock
för beräknande av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension eller av
arbetsgivaravgift enligt förordningen
angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m. må ej i andra
fall än i därom gällande författning
stadgas utan den skattskyldiges
eller den för allmän tilläggspension
försäkrades eller den avgiftsskyldiges
samtycke utlämnas till annan
tidigare än tjugu år efter uppgiftens
datum. Vad nu sagts skall även
gälla beträffande handling, som upprättats
av myndighet vid taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen
eller eljest vid skattekontroll, vid beräknande
av pensionsgrundande inkomst
eller vid kontroll av uppgift

1 Senaste lydelse av 17 { se SFS 1959:97.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)
aktier i bolaget eller andelar i föreningen,
må ej utan samtycke av den
som lämnat uppgiften utlämnas till
annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens
datum. Är det under pågående
utredning rörande någons taxering
av synnerlig vikt att innehållet i kontrolluppgift
eller annan för taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen
avsedd handling icke kommer
till den skattskyldiges kännedom,
må myndighet, som innehar
handlingen, vägra att utlämna denna.

Förmögenhetslängd må
Handlingar i----

(Föreslagen lydelse)
för beräknande av arbetsgivaravgift,
så ock beträffande uppteckning av
uppgifter, som vid muntlig förhandling
inför prövningsnämnd lämnats
angående skattskyldigs förhållanden,
om nämnden förordnat att uppteckningen
icke må vara för någon tillgänglig
i vidare mån än som gäller i
fråga om självdeklaration. Uppgift,
som av aktiebolag eller ekonomisk
förening lämnats taxeringsmyndighet
till ledning vid värdesättning av
aktier i bolaget eller andelar i föreningen,
må ej utan samtycke av den
som lämnat uppgiften utlämnas till
annan tidigare än tjugu år efter uppgiftens
datum. Är det under pågående
utredning rörande någons taxering
av synnerlig vikt att innehållet i kontrolluppgift
eller annan för taxeringskontroll
enligt taxeringsförordningen
avsedd handling icke kommer
till den skattskyldiges kännedom, må
myndighet, som innehar handlingen,
vägra att utlämna denna,
längdens datum.

handlingens datum.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 35 § 5 mom., 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt punkt 1 av anvisningarna till
31 § samma lag* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5 mom. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av sådan
i slutlig eller tillkommande skatt
ingående pensionsavgift enligt lagen
om folkpensionering, för vilken avdrag
av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

(Föreslagen lydelse)

§•

5 mom. Till intäkt som i 1 mom.
avses räknas jämväl dels lotterivinst,
därest densamma icke jämlikt
19 § är frikallad från beskattning,
dels ock intäkt genom restitution,
avkortning eller avskrivning av
sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift eller
tilläggspensionsavgift, för vilken
avdrag av den skattskyldige åtnjutits
vid tidigare års taxeringar.

(Se vidare anvisningarna.)

2 mom. I hemortskommunen —

1) för periodiskt —--—--

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, dels
ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för
försäkring, vilken äges av den skatt -

§•

-- njuta avdrag:

eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, dels
ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för
försäkring, vilken äges av den skatt -

1 Senaste lydelse av''35 § 5 mom. se SFS 1955:122, av 46 § 2 mom. se SFS 1958:296, av 53 §

1 mom. se SFS 1959:34 och av punkt 1 av anvisningarna till 31 § se SFS 1954:204.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldige själv eller, i förekommande skyldige själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga fall, hans make eller hans omyndiga
barn; samt barn; samt

3) för dels-------allmän sjukförsäkring.

Har skattskyldig----— — eller avgiften.

Därest skattskyldig — —-----nämnda tid.

Avdrag, som------barnbidrag förelegat.

53 §.

1 mom. Skyldighet att — — —
för sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
som restituerats, avkortats eller
avskrivits, i den mån avdrag därför
av den skattskyldige åtnjutits vid
tidigare års taxeringar;
b) staten:

för inkomst — — ----—• — —

d) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av studerande
vid rikets universitet och högskolor
i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att
vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga ändamål
och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, pensionsstiftelser, allmänna
sjukkassor, understödsför^-eningar, som icke bedriva till livförsäkring
hänförlig verksamhet,
jämlikt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser
bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid
olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkring av

---rörelse; samt

för sådan i slutlig eller tillkommande
skatt ingående folkpensionsavgift
eller tilläggspensionsavgift,
som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av
den skattskyldige åtnjutits vid tidigare
års taxeringar;

b) staten:

--av rörelse;

d) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av
studerande vid rikets universitet och
högskolor i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att
vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga ändamål
och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, allmänna pensionsfonden,
pensionsstiftelser, allmänna
sj ukkassor, understödsföreningar,
som icke bedriva till livförsäkring
hänförlig verksamhet, jämlikt lagen
om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser bildade stiftelser
för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp
eller hjälp vid olycksfall, sådana
ömsesidiga försäkringsbolag

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)
egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning
eller vilkas verksamhetsområden
falla utanför Stockholm och omfatta
allenast visst län eller del av län,
ävensom sådana ömsesidiga försäkringsbolag,
som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring
:

för inkomst av fastighet;

e) kyrkor, andra------

(Föreslagen lydelse)
för försäkring av egendom, å vilka
lagen om försäkringsrörelse icke
äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden
falla utanför Stockholm
och omfatta allenast visst län
eller del av län, ävensom sådana
ömsesidiga försäkringsbolag, som
avses i lagen om yrkesskadeförsäkring: för

inkomst av fastighet;
eller rörelse.

Anvisningar till 31 §.

1. Med pension förstås dels belopp,
som annorledes än i följd av försäkring
utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels belopp, som
utgår enligt lagen om folkpensionering,
dels ock belopp som utgår på
grund av pensionsförsäkring vare sig
denna tagits i samband med tjänst
eller annorledes.

1. Med pension förstås dels belopp,
som annorledes än i följd av försäkring
utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels belopp, som
utgår enligt lagen om folkpensionering,
dels belopp, som utgår enligt
lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
dels ock belopp som utgår
på grund av pensionsförsäkring
vare sig denna tagits i samband med

tjänst eller annorledes.

Med pensionsförsäkring----—- försäkringen upphör.

Ålderspension, som---anses skälig.

Med efterlevandepension -— --personer leva.

Såsom efterlevandepension — — — vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen —--vid omgifte.

Kapitalbelopp, som —--av efterlevandepensionen.

Skall enligt ----två år.

Med kapitalförsäkring---än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal---en kapitalförsäkring.

Kan livförsäkring,---Kungl. Maj :t.

Försäkring, vilken---dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall---som huvudförsäkringen.

För att---med tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

Kangl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen den 26 jnli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom
om statlig inkomstskatt1 skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får,
med iakttagande av föreskriften i
22 §, avdrag ske för

underskott, som uppkommit vid
beräkning av skattskyldigs inkomst
från annan förvärvskälla än fastighet
och rörelse i utlandet, dock att
avdrag icke får göras för underskott
i den mån hänsyn därtill tagits vid
beräkning av sjömansskatt, samt att
avdrag för realisationsförlust får göras
endast från realisationsvinst eller
lotterivinst;

slutlig skatt eller fastighetsskatt,
som här i riket påförts skattskyldig
på grund av taxering under året näst
före det taxeringsår, varom fråga
är, eller sådan här i riket påförd tillkommande
skatt, varå skattskyldig
under förstnämnda år erhållit debetsedel,
allt till den del skatten skall
erläggas till kommun eller annan
kommunal samfällighet.

. och 7 § förordningen den 26 juli 1947
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Från sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster
från olika förvärvskällor får,
med iakttagande av föreskriften i
22 §, avdrag ske för

slutlig skatt eller fastighetsskatt,
som här i riket påförts skattskyldig
på grund av taxering under året näst
före det taxeringsår, varom fråga är,
eller sådan här i riket påförd tillkommande
skatt, varå skattskyldig under
förstnämnda år erhållit debetsedel,
allt till den del skatten skall erläggas
till kommun eller annan kommunal
samfällighet eller avser så -

1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se SFS 1958:297 och av 7 § se SFS 1959:35.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning
samt för pensionsavgifter
enligt lagen om folkpensionering
ävensom för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring,
allt i den omfattning som i 46
§ 2 mom. kommunalskattelagen sägs.

Har sådan

(Föreslagen lydelse)
dan tilläggspensionsavgift, som påförts
den skattskgldige under året
näst före taxeringsåret och för vilken
avdrag icke åtnjutes enligt nästfoljande
stycke.

Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning
samt för folkpensionsavgifter
och tilläggspensionsavgifter
ävensom för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring,
allt i den omfattning som i
46 § 2 mom. kommunalskattelagen

sags.

överlåtande föreningen.

7 §•

Från skattskyldighet — — — ävensom hushållningssällskap:
för all inkomst; för all inkomst;

e) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av
studerande vid rikets universitet och
högskolor i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att
vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar
utdelning åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, pensionsstiftelser,
allmänna sjukkassor, understödsföreningar,
med undantag för dem,
vilka enligt sina stadgar äga meddela
annan kapitalförsäkring än sådan
som omfattar kapitalunderstöd
å högst 500 kronor för medlem, jäm -

e) akademier samt Nobelstiftelsen,
så ock allmänna undervisningsverk,
sådana sammanslutningar av
studerande vid rikets universitet och
högskolor i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att
vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret,
så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar
utdelning åt sina delägare, aktiebolaget
tipstjänst, svenska penninglotteriet
aktiebolag, allmänna pensionsfonden,
pensionsstiftelser, allmänna
sj ukkassor, understödsföreningar,
med undantag för dem, vilka enligt
sina stadgar äga meddela annan kapitalförsäkring
än sådan som omfattar
kapitalunderstöd å högst 500

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

likt lagen om aktiebolags pensions- kronor för medlem, jämlikt lagen

och andra personalstiftelser bildade om aktiebolags pensions- och andra
stiftelser för arbetslöshetsunderstöd, personalstiftelser bildade stiftelser
sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, för arbetslöshetsunderstöd, sjuksådana
ömsesidiga försäkringsbolag hjälp eller hjälp vid olycksfall, såför
försäkring av egendom, å vilka dana ömsesidiga försäkringsbolag för
lagen om försäkringsrörelse icke försäkring av egendom, å vilka lagen
äger tillämpning eller vilkas verk- om försäkringsrörelse icke äger tillsamhetsområden
falla utanför Stock- lämpning eller vilkas verksamhetsholm
och omfatta allenast visst län områden falla utanför Stockholm
eller del av län, ävensom sådana om- och omfatta allenast visst län eller
sesidiga försäkringsbolag, som avses del av län, ävensom sådana ömsesii
lagen om yrkesskadeförsäkring: diga försäkringsbolag, som avses i

för all inkomst; lagen om yrkesskadeförsäkring:

för all inkomst;

f) kyrkor, andra------hänförlig verksamhet.

Aktiebolag och-----— bolagens verksamhet.

Om aktierna------lös egendom.

Riksskattenämnden må, —-----icke föras.

Att personer,------— samma paragraf.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1960.

Kungl. Maj:ls proposition nr 175 år 1959

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 22 maj 1953 (nr 269)
angående byggnadsforskningsavgift

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 22 maj 1953 angående
byggnadsforskningsavgift1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Byggnadsforskningsavgift påföres
av riksförsäkringsanstalten.

Beträffande byggnadsforskningsavgiften
skall i tillämpliga delar gälla
vad som är stadgat i förordningen
den 4 juni 195b (nr 3bl) om uppbörd
av vissa försäkringsavgifter enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring
och av bidrag från arbetsgivare jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring
m. m., därvid dock i fråga om byggnadsforskningsavgift,
som pålägges
arbetsgivare, för vilken försäkring
icke är gällande i anstalten, skall
iakttagas vad i nämnda förordning
stadgats rörande avgift, som uttages
från arbetsgivare vilken i regel har
minst fem arbetstagare i sin tjänst.

§•

Byggnadsforskningsavgift påföres
av riksförsäkringsanstalten.

Beträffande byggnadsforskningsavgiften
skall i tillämpliga delar gälla
vad i förordningen angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,
m. m. är stadgat rörande arbetsgivaravgift.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1960; dock skola äldre
bestämmelser gälla i fråga om byggnadsforskningsavgift
för år 1959 eller
tidigare år.

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1958:201.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 ur 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 29 oktober 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson.^af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om tilläggspensioneringens
administration och vissa följdförfattningar till lagen om försäkring
för allmän tilläggspension samt anför.

Inledning

Lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension1
förutsätter i vissa hänseenden, att lagens regler kompletteras genom bestämmelser
i särskilda författningar, antingen beslutade av Konungen och riksdagen
gemensamt eller utfärdade av Konungen ensam. Sålunda föreskrives
i 7 §, att närmare bestämmelser rörande beräkning av de i den pensionsgrundande
inkomsten ingående inkomstslagen inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete skall beslutas av Konungen med riksdagen.
Enligt samma paragraf skall särskilda bestämmelser gälla om beräkning av
inkomst av anställning för försäkrad, som är bosatt utomlands eller har att
erlägga sjömansskatt. Vidare skall Konungen med riksdagen enligt 35 §
förordna om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen. Det förutsättes
också i 33 § att särskilda bestämmelser skall utfärdas rörande
grunderna för beräkning av arbetsgivaravgift för lönerna till vissa sjömän.
I lagens 55 § återfinnes ett allmänt stadgande om att de närmare föreskrifter,
som är erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller
efter Konungens bemyndigande av pensionsmyndigheten. Bland de frågor,
rörande vilka Konungen torde få besluta med stöd av sistnämnda stadgande,
märkes förfarandet vid ansökan om pension och prövning av sådan ansökan
samt sättet för utbetalning av pensionerna.

Åtskilliga av de spörsmål, vilka sålunda måste regleras i särskild ordning,
aktualiserar frågan om tilläggspensioneringens administration. Enligt 3 §
i lagen handhas försäkringen av den centrala myndighet (pensionsmyndig 1

Denna lag benämnes i det följande TPL.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 175

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 ur 1959

heten) och de lokala organ, som Konungen bestämmer. Konungen äger
emellertid jämlikt 62 § förordna, att uppgifter, som enligt lagen skall handhas
av pensionsmyndigheten, tills vidare skall fullgöras av annan myndighet.
Genom kungörelse den 28 maj 1959 (nr 294) har Konungen med stöd av
3 § i lagen förordnat, att riksförsäkringsanstalten skall vara pensionsmyndighet.

Valet av riksförsäkringsanstalten som pensionsmyndighet får ses mot
bakgrunden av att det administrativa arbetet inom tilläggspensioneringen
under de tre första åren, då pensioner ännu inte utbetalas, i huvudsak kommer
att avse beräkning och registrering av pensionsgrundande inkomster
samt debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen. Socialförsäkringens
administrationsnämnd1, som tillsattes i juni 1958 och som utreder
och förbereder frågorna om tilläggspensioneringens administration, har med
hänsyn till de administrativa arbetsuppgifter som enligt vad nyss sagts
kommer att bli aktuella i inledningsskedet som en första etapp i sitt arbete
utarbetat förslag rörande dessa uppgifters handhavande m. in. I ett den 23
maj 1959 avgivet betänkande, benämnt Tilläggspensioneringens administration
(SOU 1959: 12), har nämnden sålunda framlagt förslag till förordning
om beräkning av pensionsgrundande inkomst in. m. enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension och förordning om uppbörd av arbetsgivares
socialförsäkringsavgifter m. m. ävensom föreslagit ändringar i åtskilliga
författningar, bl. a. på skatteväsendets och socialförsäkringens område.

Frågan om sättet för beräkning av arbetsgivaravgifter för lön till sjömän,
som har att erlägga sjömansskatt, har vidare utretts av särskild utredningsman
— landskamreraren A. Morén — vilken den 19 maj 1959 avgivit en
promemoria (stencilerad) med förslag till lag i ämnet m. m.

Över nämndens betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets
fabriksstyrelse, kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksskattenämnden,
centrala uppbördsnämnden, statens organisationsnämnd, uppbördsorganisationskominittén,
kommittén för maskinell databehandling, besvärssakkunniga,
riksarkivet, Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska bankföreningen,

1 Överdirektören R. Broberg, ordförande, borgarrådet Hj. Mehr, generaldirektören Y. Samuelsson,
förste vice talmannen A. Strand och landskamreraren A. Wigert.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Socialförsäkringsbolagens
förening och Stockholms stad samt, såvitt angår ett
av nämnden framlagt förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre Norrland.
Flera remissorgan har vid sina yttranden fogat utlåtanden från underordnade
myndigheter och organisationer m. fl.

Remissyttranden över promemorian har avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, sjöfartsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden,
statens organisationsnämnd, sjömansskattenämnden, uppbördsorganisationskommittén,
Sveriges redareförening, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Landsorganisationen i Sverige, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening
och Svenska maskinbefälsförbundet, varvid de fyra sistnämnda
organisationerna avlämnat ett gemensamt yttrande.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.

Översikt av vissa tilläggspensionsbestämmelser

Enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension avser försäkringen
att bereda ålders-, förtids- och familjepension utöver folkpensionen. Rätten
till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete, vilken inkomst också
ligger till grund för beräkningen av avgifter till försäkringen (1 §). Svenska
medborgare är försäkrade från och med det kalenderår varunder de fyller
16 år. Detsamma gäller utlänningar, som är mantalsskrivna i Sverige. En
person, som inte längre är svensk medborgare eller här i riket mantalsskriven
utlänning men som tidigare tillgodoräknats pensionspoäng, anses alltjämt
vara försäkrad (2 §).

För varje år skall för sådana försäkrade som är svenska medborgare eller
här i riket bosatta utlänningar beräknas pensionsgrundande inkomst. Sådan
inkomst beräknas dock ej för år varunder den försäkrade avlidit eller för
år efter det då han fyllt 65 år. Inte heller beräknas sådan inkomst för tidigare
år, då den försäkrade åtnjutit ålderspension från tilläggspensioneringen
eller invalidpension eller sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen.
Utgår invalidpensionen enligt 3 § 2 mom. andra stycket i sistnämnda lag
skall dock pensionsgrundande inkomst beräknas. Den pensionsgrundande
inkomsten beräknas på grundval av inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete (4 §).

Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst. Har lönen från en och samme arbetsgivare
under ett år inte uppgått till 300 kronor räknas den dock inte till inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

av anställning. Om en försäkrad utfört arbete för annans räkning utan att
vara anställd i dennes tjänst, kan den försäkrade och den som utgivit ersättningen
komma överens om att ersättningen skall anses som inkomst av
anställning, dock endast då fråga är om ersättning i pengar som uppgått
till minst 300 kronor under ett år. Vid beräkning av inkomst av anställning
tas inte hänsyn till lön eller ersättning från arbetsgivare, som är bosatt utom
riket eller som är utländsk juridisk person, i andra fall än då den försäkrade
sysselsatts vid skötseln av fastighet, som är belägen i Sverige, eller i rörelse
som bedrives från här beläget fast driftställe. Inte heller tas hänsyn till lön
eller ersättning från främmande makts beskickning eller lönade konsulat i
Sverige eller från person som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts
och inte är svensk medborgare (5 §).

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses inkomst av här i riket bedriven
rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den
försäkrade själv, samt ersättning i pengar för arbete för annans räkning,
allt i den mån inkomsten inte skall hänföras till inkomst av anställning.
Om inkomsten av rörelse, av jordbruksfastighet eller av arbete för annans
räkning inte uppgår till 500 kronor under ett år, räknas den inte med (6 §).

Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under ett
visst år skall beräknas på grundval av den försäkrades taxering till statlig
inkomstskatt avseende nämnda år. Gäller taxeringen ett beskattningsår, som
inte sammanfaller med ett kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses ha åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.
Det är förutsatt, att Konungen med riksdagen skall besluta närmare
bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete liksom att särskilda regler skall finnas
om beräkning av inkomst av anställning för försäkrad, som är bosatt
utomlands eller erlägger sjömansskatt (7 §).

Den pensionsgrundande inkomsten utgöres av summan av inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
basbeloppet vid årets början. Olika begränsningar gäller dock. Om
summan överstiger dubbla basbeloppet, skall den inkomst av annat förvärvsarbete,
som ingår i den överskjutande delen, medräknas bara till två
tredjedelar. I första hand skall inkomsten av anställning avräknas mot basbeloppet
och dubbla basbeloppet. Den del av summan, som överstiger 7 1/3
gånger basbeloppet, skall inte beaktas vid beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten. Reduktionen skall härvid i första hand göras på inkomsten
av annat förvärvsarbete. Både den inkomst av anställning och den inkomst
av annat förvärvsarbete, som skall ingå i den pensionsgrundande inkomsten,
avrundas till närmast lägre hundratal kronor (8 §).

Varje års pensionsgrundande inkomst skall omvandlas i pensionspoäng,
som utgöres av den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet
vid årets ingång. Beräkningen göres med två decimaler. I den mån den

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete,
tillgodoräknas pensionspoäng endast om pensionsavgift till fullo
erlagts för den delen av den pensionsgrundande inkomsten. Oavsett om avgiftsbetalningen
fullgjorts tillgodoräknas dock poäng för det år, varunder
den försäkrade fyller 65 år eller, vid ansökan om annan pension än ålderspension
från 67 års ålder, för de två år, som föregår det år då pension skall
börja utgå. För år då en försäkrad åtnjuter tilläggspension i form av förtidspension
enligt 16 § (huvudfallet) tillgodoräknas den försäkrade på visst
sätt beräknad pensionspoäng, fastän enligt 4 § pensionsgrundande inkomst
inte beräknas för honom (9 §). I de fall då pensionspoäng tillgodoräknas
oavsett om betalning av egenavgifter fullgjorts eller ej, får den oguldna avgiften
avdragas på utfallande pension (50 §).

Basbeloppet utgör 4 000 kronor i 1957 års penningvärde. Det är indexreglerat
och dess aktuella storlek erhålles genom multiplikation av nyss
nämnda belopp med ett bråk med det aktuella pensionspristalet enligt folkpensioneringslagen
i tälj aren och pensionspristalet för december 1957, som
var 119, i nämnaren. Avrundning sker till närmaste hundratal kronor
(10 §).

En försäkrad kan göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete. Sådant undantagande innebär,
att hänsyn inte skall tagas till inkomst av annat förvärvsarbete vid beräkning
av den försäkrades pensionsgrundande inkomst. Anmälan om undantagande
kan återkallas, sedan den ägt giltighet i 5 år. Har anmälan återkallats
kan ingen ny anmälan göras (36 §).

En huvudorganisation av arbetstagare kan före den 1 juli 1961 under
vissa förutsättningar genom kollektivavtal komma överens med arbetsgivarparten
om undantagande från försäkringen såvitt rör inkomst av arbete, som
avses med avtalet. Sådan inkomst hos en av avtalet bunden arbetsgivare
skall inte inräknas i den pensionsgrundande inkomsten för arbetstagare, på
vilken avtalet är tillämpligt. Avtalet kan i vissa fall vara tillämpligt även på
arbetstagare, som inte är medlem av den avtalsslutande organisationen (37
—39 §§). Kollektivavtal om undantagande skall registreras hos riksförsäkringsanstalten,
som prövar om det uppfyller lagens fordringar. Befinnes så
ej vara fallet, vägras registrering och avtalet är ogiltigt (40 §).

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den
försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år (11 §
1 st.).

Ålderspensionen utgör 60 procent av produkten av basbeloppet för den
månad, som pensionen avser, och medeltalet av de pensionspoäng, som tillgodoräknats
den försäkrade. Om pensionspoäng tillgodoräknats honom för
mer än 15 år, skall medeltalet beräknas på de 15 högsta poängtalen. Har

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än 30 år, reduceras
pensionen med */«„ för varje år, som fattas i detta antal. Om undantagande
ägt giltighet för försäkrad eller om han försummat att erlägga egen
avgift på inkomst av annat förvärvsarbete, skall hans ålderspension utgöra
sextio procent av så stor del av den förut angivna produkten, som svarar mot
förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den
försäkrade (dock högst 30), och talet 30 ökat med 1 för varje år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet eller avgiftsförsummelsen inte
alls tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Det
sistnämnda talet 30 får vid denna beräkning dock ej ökas till mer än 50
(12 §).

Den försäkrade äger valfrihet att ta ut ålderspensionen före eller efter
den förut angivna generella pensionsåldern. Ålderspensionen får dock uppbäras
tidigast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder (11 § 2
st.). Om ålderspensionen uttages före eller efter den generella pensionsåldern
minskas resp. ökas pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då
pensionen börjar utgå, återstår till resp. förflutit från ingången av den
månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. Hänsyn tas därvid dock ej
till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år (13 §).

Förtidspension utgår till försäkrad, som på grund av nedsättning i arbetsförmågan
som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL åtnjuter
folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag (dock ej invalidpension
enligt 3 § 2 mom. 2 st. folkpensioneringslagen). Beträffande utlänning
förutsättes tillika, att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst 5 år
(14 §). År nedsättningen av arbetsförmågan fullständig, utges hel förtidspension.
I annat fall utges 60 procent av hel förtidspension (15 §).

Om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst två av de
fyra åren närmast före det år då folkpensionen började utgå, skall hel förtidspension
utgå med samma belopp, vartill ålderspensionen skulle uppgå,
därest den försäkrade fyllt 67 år och för varje år från och med det, då förtidspensionen
börjar utgå, till och med det, då han fyller 65 år, antas ha
tillgodoräknats pensionspoäng, motsvarande medeltalet av de två högsta
poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må
dock ej utgå, om undantagande ägde giltighet, då folkpensionen började
utgå, samt undantagandet föranlett, att den försäkrade för något av de fyra
förutnämnda åren gått förlustig mer än en pensionspoäng (16 §).

Har den försäkrade inte rätt till förtidspension enligt de grunder, som
angives i 16 §, men skulle han ha varit berättigad till ålderspension, om han
uppnått 67 års ålder den månad, då folkpensionen började utgå, skall hel
förtidspension utgå med belopp, motsvarande vad den försäkrade skulle ha
erhållit i ålderspension, om denna börjat utgå från och med nämnda månad
(17 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår till änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast den
dag då han fyllde 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst 5 år. Hade
makarna vid mannens död gemensamma barn, utgår änkepension även om
dessa villkor ej är uppfyllda. Barnpension utgår till den försäkrades barn
under 19 år (22, 23 och 25 §§).

Om endast en efterlevande finnes, som har rätt till familjepension, utgör
familjepensionen 40 procent av hel förtidspension, som den försäkrade uppbar
vid dödsfallet eller skulle ha varit berättigad till vid total förlust av
arbetsförmågan, eller, om han uppbar ålderspension vid dödsfallet, av den
från 67 år utgående ålderspensionen. För två sådana efterlevande utgör
familjepensionernas sammanlagda belopp 50 procent, för tre 60 procent,
för fyra 70 procent och för fem eller flera 80 procent av ålders- eller förtidspensionen
(24, 26 och 27 §§).

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter och avkastning av den
med avgifter uppbyggda allmänna pensionsfonden (31 §). Konungen med
riksdagen fastställer procentsats för uttaget av avgifter till försäkringen
(32 §). Genom lag den 28 maj 1959 (nr 292) har procentsatsen bestämts till
3 för 1960, 4 för 1961, 5 för 1962, 6 för 1963 och 7 för 1964.

Beträffande arbetsgivarnas avgifter stadgas, att en arbetsgivare för varje
år skall erlägga avgift efter den för året gällande procentsatsen på summan
av vad han under året utgivit till sina arbetstagare i lön i pengar eller naturaförmåner
eller i annan ersättning i pengar, som enligt överenskommelse
mellan honom och den som utfört arbete för hans räkning skall anses såsom
inkomst av anställning. Från den nämnda summan skall dock vid avgiftsberäkningen
avdragas dels ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande
basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet
arbetstagare hos arbetsgivaren under året och dels för varje arbetstagare
den del av hans lön som för år räknat överstigit 7 1/2 gånger basbeloppet.
När dessa beräkningar göres skall en arbetstagare, som under hela året
varit anställd med full arbetstid, räknas som en hel arbetstagare och en
arbetstagare, som varit anställd i mindre omfattning, medräknas blott i
motsvarande mån. Om särskilda skäl föreligger kan andra sätt för avgiftens
beräkning få användas, om resultatet blir i huvudsak detsamma. Vid all
avgiftsberäkning skall man bortse från arbetstagare, som fyllt 65 år före
årets ingång, och från arbetstagare, vars lön inte uppgått till 300 kronor.
Avgift skall heller inte erläggas i vissa angivna fall, då lönen eller ersättningen
i arbetstagarens hand inte beaktas vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst. Beträffande avgift för lön till vissa sjömän förutsättes att
särskilda regler skall gälla (33 §).

Om inkomst av annat förvärvsarbete ingår i den pensionsgrundande inkomsten,
skall den försäkrade själv erlägga avgift med den för året gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

procentsatsen på den del av den pensionsgrundande inkomsten, som härrör
från inkomst av annat förvärvsarbete. Befrielse från avgift förutsättes kunna
förekomma i vissa fall enligt vad därom särskilt kommer att stadgas
(34 §).

Konungen med riksdagen skall förordna om debitering och uppbörd av
avgifterna (35 §).

Klagan över beslut av lokalt pensionsorgan skall föras genom besvär hos
riksförsäkringsanstalten i egenskap av pensionsmyndighet. över riksförsäkringsanstaltens
beslut föres klagan genom besvär hos Konungen i statsrådet.
Fullföljd av talan är i regel inte tillåten annat än efter tillstånd av
riksförsäkringsanstalten. Besvärstiden regleras genom lagen den 4 juni
1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
och utgör tre veckor från det klaganden fick del av beslutet; för menighet
är besvärstiden fem veckor. Riksförsäkringsanstaltens och lokalt organs
beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan. I fråga om besvär
i ärenden, som skall behandlas i av Konungen med riksdagen beslutade författningar
om beräkning av pensionsgrundande inkomst samt om debitering
och uppbörd av avgifter till försäkringen, skall gälla vad i dessa författningar
stadgas (53 §).

TPL träder i kraft den 1 januari 1960. Pension skall dock inte utgå före
den 1 januari 1963 (56 §).

Enligt lagens övergångsbestämmelser skall för år 1960 pensionsgrundande
inkomst ej beräknas för den, som under året fyller 65 år. Inte heller skall
avgift beräknas för lön eller annan ersättning till sådan person (58 §).

Anmälan om undantagande må med giltighet från och med år 1960 göras
under nämnda år samt under första halvåret 1961 (60 §).

Försäkrad, som är svensk medborgare och fyller 67 år under år 1963, äger
rätt till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.
Kravet på 30 pensionsgrundande år för rätt till full ålderspension nedsättes
i inledningsskedet till att avse blott 20 år för att under en period av tio år
därefter successivt höjas till 30 år (57 §).

Administrativa organ och deras uppgifter m.m.

Administrationsnämndens förslag

Organ för bestämmande av pensionsgrundande inkomst

Frågan vilka organ, som bör anförtros att bestämma pensionsgrundande
inkomst, har nämnden bedömt sålunda att man för att erhålla enklast möjliga
administration lämpligen bör anlita redan befintliga organ. Eftersom
tilläggspensioneringen utgör en gren av socialförsäkringen, kan det, anför

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

nämnden, synas ligga närmast till hands att låta lokala organ på socialförsäkringens
område beräkna den pensionsgrundande inkomsten. De organ
som därvid skulle kunna komma i fråga är pensionsnämnderna och sjukkassorna.
Beräkningen av pensionsgrundande inkomst måste emellertid
ske under tid, då skattemyndigheterna för sitt arbete behöver ha tillgång till
det för beräkningen grundläggande taxeringsmaterialet. Av praktiska skäl
torde det därför vara nödvändigt att lägga den nya arbetsuppgiften på organ
som är verksamma inom beskaltningsväsendet. Härför talar även den omständigheten,
att beräkningen av pensionsgrundande inkomst kräver vana
vid att handskas med taxeringsmaterialet. Valet synes sålunda böra stå
mellan taxeringsnämnderna och de lokala skattemyndigheterna.

I fråga om lämpligheten att anlita taxeringsnämnderna erinrar administrationsnämnden
om att statsmakterna så sent som under hösten 1956 beslutade
vissa omläggningar av taxeringsarbetet, vilka första gången tillämpats
vid 1958 års inkomsttaxering. Med omläggningarna åsyftades bl. a. att underlätta
arbetet för taxeringsnämndsordförandena för att dessa skulle kunna
ägna mera tid åt granskningen av självdeklarationerna. Tiden för taxeringsarbetets
bedrivande i första instans förlängdes därvid. Mot bakgrunden
härav anser nämnden, att det ej bör komma i fråga att ålägga taxeringsnämnderna
nya omfattande uppgifter vid sidan av taxeringsarbetet. Därtill
kommer att många tveksamma frågor kan uppstå vid avgörandet av huruvida
viss inkomst skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning
eller ej och att det inte kan förutsättas att taxeringsnämnderna skall
kunna förvärva tillräcklig kunskap och erfarenhet på detta speciella område.
Vidare kan pensionsgrundande inkomst ofta behöva bestämmas efter
det att taxeringsnämnden avslutat sitt arbete.

Under åberopande av det anförda förordar administrationsnämnden att
den pensionsgrundande inkomsten skall bestämmas av lokal skattemyndighet.

Vad angår förhållandena i Stockholm finner administrationsnämnden
det kunna övervägas att anförtro arbetet med att fastställa
pensionsgrundande inkomst åt överståthållarämbetets skatteavdelning i
stället för åt den lokala skattemyndigheten därstädes, d. v. s. uppbördsverket
i Stockholm. Frågan härom synes emellertid enligt nämndens mening
böra ses i samband med frågan om taxeringsorganisationens utformning i
Stockholm, som nu är föremål för utredning.

Rörande det tekniska förfarandet vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst förordar administrationsnämnden, att de lokala skattemyndigheterna
i sitt arbete skall begagna sig av en särskild blankett, benämnd
inkomstkort, vartill fogas ett aviseringskort. Å det sistnämnda skall
den lokala skattemyndigheten lämna det organ, som handhar registreringen
av de försäkrades pensionsgrundande inkomster, härför erforderliga
uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Av praktiska skäl föreslås, att inkomst- och aviseringskorten förses med
samma nummer som den försäkrades debetsedel å slutlig skatt samt att
korten och slutdebetsedeln tryckes på samma blankett och på folkbokföringens
länsbyråer förses med tilltryck av identifieringsuppgifter m. m.
i samma tryckningsomgång. (Med folkbokföringens länsbyråer avses länsstyrelsernas
folkbokföringsavdelningar och de lokala skattemyndigheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.) Efter det nämnda tilltryck skett skiljes
inkomst- och aviseringskorten från debetsedlarna och tillställes vederbörande
lokala skattemyndighet. Beträffande försäkrade, för vilka pensionsgrundande
inkomst skall beräknas men som ej är mantalsskrivna här i
riket, får inkomst- och aviseringskort upprättas hos den lokala skattemyndigheten.
När självdeklarationerna successivt återkommer från taxeringsnämnderna
för längdföring hos den lokala skattemyndigheten, påbörjas
beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Då så erfordras, verkställes
kompletterande utredning. Förekommer anledning att hänföra belopp, som
enligt den försäkrades självdeklaration utgör inkomst av anställning, till
inkomst av annat förvärvsarbete eller att eljest hänföra visst belopp till
annat slag av inkomst än den försäkrade uppgivit, beredes denne tillfälle att
yttra sig, såvida inte hinder härför möter eller fråga är om misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende eller yttrande av den försäkrade uppenbarligen
ej är erforderligt för frågans bedömande.

Sedan den pensionsgrundande inkomsten bestämts, antecknas de för den
kommande registreringen erforderliga uppgifterna på aviseringskortet. Om
den i självdeklarationen eller eljest av den försäkrade gjorda fördelningen
av intäkterna på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
ej följts, göres anteckning härom på inkomstkortet, varjämte den försäkrade
underrättas om avvikelsen och skälen härför. Vidare underrättas försäkrad,
för vilken pensionsgrundande inkomst beräknats utan att han avgivit
allmän självdeklaration, om denna inkomst. Enligt nämndens förslag
bör arbetet med att beräkna pensionsgrundande inkomst vara slutfört inom
sådan tid, att nyssnämnda underrättelser kan komma vederbörande tillhanda
senast den 15 september under taxeringsåret. Därefter sorteras aviseringskorten
i folkbokföringsnummerordning för uppbördsdistrikt eller efter
annan motsvarande indelningsgrund som befinnes lämplig för det organ,
som handhar registreringen av pensionsgrundande inkomst. Korten översändes
senast den 15 oktober under taxeringsåret till nämnda organ.

På debetsedlarna å slutlig skatt antecknas bl. a. vederbörandes taxerade
och beskattningsbara inkomster. På samma sätt torde försäkrad, för vilken
sådan debetsedel skall utfärdas, böra underrättas om den pensionsgrundande
inkomst, som den lokala skattemyndigheten bestämt senast den 20 november
under taxeringsåret. Att denna dag valts såsom tidsgräns sammanhänger
med att beslut om ändrad taxering m. m., som inkommit till den loka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959 59

la skattemyndigheten senast angivna dag, skall beaktas vid debiteringen av
slutlig skatt.

Då lokal skattemyndighet ändrat tidigare beräknad pensionsgrundande
inkomst, sändes meddelande härom till det organ som handhar registreringen.
Vidare bör den försäkrade underrättas om ändringen och skälen härför.

Administrationsnämnden erinrar om att pensionsgrundande inkomst inte
skall bestämmas för alla personer, för vilka inkomst- och aviseringskort
upprättas. Från beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall sålunda
undantagas de som under inkomståret fyllt 66 år eller mer eller som under
inkomståret avlidit eller åtnjutit ålderspension enligt TPL, invalidpension
enligt 3 § 2 mom. första stycket lagen om folkpensionering eller sjukbidrag
enligt sistnämnda lag. Vidare skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
för försäkrad, som under året näst före inkomståret eller tidigare
gjort anmälan enligt 36 § TPL om undantagande från försäkringen och som
ej återkallat anmälningen, hänsyn inte tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.
Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst skall hänsyn ej heller
tagas till lön, som på grund av kollektivavtal enligt 37 § TPL inte grundar
rätt till tilläggspension. Administrationsnämndens betänkande upptar förslag
till praktiska åtgärder för att de lokala skattemyndigheterna skall bli i
stånd att uppmärksamma de fall, i vilka pensionsgrundande inkomst av de
angivna anledningarna inte skall beräknas. Här må blott nämnas, att då en
arbetstagare uppburit lön, som till följd av kollektivavtal enligt 37 § TPL ej
skall vara pensionsgrundande, arbetsgivaren föreslås skola lämna kontrolluppgift
till ledning för arbetstagarens taxering å speciell blankett, varigenom
den lokala skattemyndigheten göres uppmärksam på att lönen omfattas av
det kollektiva undantagandet. Avsikten är vidare, att jämväl det registrerande
organet skall föra noteringar rörande de fall, då pensionsgrundande
inkomst ej skall beräknas. Om därför den lokala skattemyndigheten av
förbiseende beräknar pensionsgrundande inkomst, då så ej skall ske, eller
felaktigt underlåter att beräkna sådan inkomst i tro att det föreligger omständighet,
som utesluter sådan beräkning, bör misstaget regelmässigt bli
tillrättat på initiativ av det registrerande organet.

Även om pensionsgrundande inkomst inte beräknats för den försäkrade
på grund av att det är fråga om undantagsfall av förut angivet slag eller
den försäkrades inkomster inte överstiger basbeloppet med minst 100 kr.,
skall enligt förslaget det för honom upprättade aviseringskortet likväl översändas
till det organ som har att ombesörja registreringen. Därvid bör på
kortet ha angivits anledningen till att pensionsgrundande inkomst ej beräknats.
Detta får betydelse för bl. a. kontrollen hos det registrerande organet.

Individuellt eller kollektivt utträde ur försäkringen medför minskning av
de pensionsförmåner som eljest skulle utgå på grundval av registrerad pensionspoäng.
Enligt 12 § andra stycket TPL skall sålunda ålderspensionen i

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

angivna fall utgöra endast så stor del av den eljest utgående ålderspensionen,
som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst 30, för
vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och talet 30 ökat med
1 för varje år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet inte
tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Av det
anförda följer att det för beräkningen av pensionsförmånerna skulle vid
undantagande från försäkringen räcka med att registrera, att den försäkrade
under året på grund av undantagandet inte tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en pensionspoäng. Emellertid torde enligt
nämndens mening försiktigheten bjuda att man, för den händelse framdeles
skulle beslutas andra regler för beräkning av pensionsförmånerna till följd
av utträde, utöver den beräknade inkomsten av anställning och inkomsten
av annat förvärvsarbete registrerar dels sådan inkomst som omfattas av
kollektivutträde och dels sådan inkomst av annat förvärvsarbete, för vilken
egenutträde gäller. Härför talar även statistiska skäl. Man torde nämligen
böra ha möjlighet att följa verkningarna av utträdesbestämmelserna. För
de lokala skattemyndigheterna innebär vad nu sagts, att uppgifter i samtliga
nämnda hänseenden skulle behöva antecknas på aviseringskorten.

Enligt administrationsnämndens förslag bör inkomstkorten och skriftväxling
in. in. i fråga om beräkning av pensionsgrundande inkomst med hänsyn
till det nära sambandet med inkomsttaxeringen förvaras i vederbörandes
allmänna självdeklaration och i likhet med taxeringsmaterialet förstöras
sedan 6 år förflutit efter taxeringsårets utgång.

Organ för registrering av pensionsgrundande inkomst

Angående omfattningen av den registrering som erfordras
inom tilläggspensioneringen påpekar administrationsnämnden, att rätten
till tilläggspension och storleken av densamma är beroende av det antal
år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och storleken av
dessa poäng. Pensionspoängen för varje år erhålles genom att den pensionsgrundande
inkomsten för året delas med det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Registreringen skall beträffande varje försäkrad omfatta de uppgifter,
som erfordras för att vid inträffade försäkringsfall kunna beräkna
pensionens storlek enligt de givna bestämmelserna. För denna beräkning
måste man alltså ha kännedom om antingen storleken av den pensionsgrundande
inkomst, som fastställts för en försäkrad för varje år, som föregått det
år, då försäkringsfallet inträffade, eller den pensionspoäng, som tillgodoräknats
den försäkrade för varje sådant år. Om den försäkrade omfattats av
undantagande enligt 36 eller 37 § TPL eller om han försummat att erlägga
avgift på grund av inkomst av annat förvärvsarbete, måste man därutöver
ha reda på den pensionsgrundande inkomst, som skulle ha fastställts för
den försäkrade, eller den pensionspoäng, som skulle ha tillgodoräknats honom,
därest undantagande eller avgiftsförsummelse ej förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Det enklaste är givetvis, framhåller administrationsnämnden, att registrera
enbart pensionspoängen, vilket är tillräckligt för bedömandet av
pensionsrätten och dess omfattning. Registreringen bör emellertid också
vara så utförd att den dels ger möjlighet för det registrerande organet att
lämna de försäkrade de upplysningar dessa kan vara i behov av, dels också
kan tjäna såsom underlag för erforderlig statistik. Med hänsyn till att pensionspoängen
allenast anger den sammanlagda pensionsgrundande inkomsten
synes det därför erforderligt att registrera den pensionsgrundande inkomsten
fördelad på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.
I registret bör sålunda enligt nämndens mening för varje försäkrad
införas det av de lokala skattemyndigheterna fattade beslutet rörande hans
ifrågavarande inkomst. Eftersom detta beslut skall delges honom får han
möjlighet att själv kontrollera registreringens riktighet i förevarande avseende.
Att å andra sidan årligen registrera enbart den pensionsgrundande
inkomsten och låta uträkningen av pensionspoängen anstå till dess behov
föreligger av att beräkna pensionsrätten skulle medföra ökat arbete. Sådan
beräkning kan bli påkallad inte enbart vid inträffat försäkringsfall utan
också vid förfrågningar rörande pensionsrätten. Vid omräkningen av pensionsgrundande
inkomst till pensionspoäng måste hänsyn tagas till de
olika basbelopp, som kan ha varit gällande för de aktuella åren, och arbetsuppgiften
blir därför tidsödande, om pensionspoängen för en längre tidsperiod
skall uträknas.

Administrationsnämnden föreslår, att det i registret också skall angivas,
om det för en försäkrad i åldern 16—65 år inte fastställts någon pensionsgrundande
inkomst på grund av att hans arbetsinkomst inte överstigit basbeloppet
med minst 100 kr. eller av annan anledning. Sådan registrering ger
möjlighet till kontroll av att registreringsåtgärd avseende pensionsgrundande
inkomst alltid blir vidtagen, då så skall ske. I samband med frågan om
fastställande av pensionsgrundande inkomst har tidigare berörts att sådan
inkomst i speciella fall inte skall beräknas. Då fall av angiven art föreligger
bör detta framgå av registreringen. Detsamma föreslås gälla då försäkrad
utvandrar eller överföres till boken över obefintliga, vilket som regel
medför, att någon pensionsgrundande inkomst inte skall fastställas.

De huvudsakliga registreringsuppgifterna skall enligt förslaget bli försäkrads
folkbokföringsnummer och namn och ev. civilstånd, omständighet
som föranleder att pensionsgrundande inkomst inte eller ej i full utsträckning
skall beräknas samt pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng
enligt följande: a) inkomst av anställning, b) sådan inkomst av anställning,
som omfattas av undantagande enligt 37 § TPL, c) inkomst av annat förvärvsarbete,
d) sådan inkomst av annat förvärvsarbete, som omfattas av
undantagande enligt 36 § TPL, e) tillgodoräknade pensionspoäng, f) sådana
pensionspoäng, vilka den försäkrade gått förlustig på grund av undantagande
eller avgiftsförsummelse. Därtill kommer de registreringsuppgifter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

som kan visa sig erforderliga för registreringssystemets funktion, exempelvis
nummer å uppbördsdistrikt eller sjukkasseområde.

Registrerade uppgifter rörande försäkrad måste kvarstå i registret även
om någon aktuell möjlighet inte föreligger för honom att förvärva pensionsgrundande
inkomst, vilket exempelvis är fallet med en utlänning, som
upphört att vara mantalsskriven i riket. Han kan emellertid i en framtid
ånyo bli mantalsskriven i riket och förvärva ytterligare pensionspoäng och
han eller hans efterlevande kan komma att söka pension. Även uppgifter
rörande avliden försäkrad måste bevaras så länge det inte är uteslutet, att
efterlevande kan komma att framställa krav på pensionsrätt.

Beträffande valet av registreringsorgan erinrar administrationsnämnden
om ett uttalande av allmänna pensionsberedningen i dess
betänkande angående förbättrad pensionering (SOU 1957: 7), enligt vilket
man kunde vinna stora fördelar om bokföringen av de pensionsgrundande
inkomsterna anförtroddes åt sjukkassorna, oavsett om dessa eljest engagerades
för pensioneringens räkning eller ej. Beredningen framhöll därvid, att
sjukkassorna behövde uppgifter från skattemyndigheterna för kontroll av
placeringen i sjukpenningklass, vilket behov skulle kunna tillgodoses i
samband med bokföringen av de pensionsgrundande inkomsterna. I sjukkassorna
skulle allmänheten lätt kunna ta del av de uppgifter, som ligger
till grund för tilläggspensioneringen.

Därest registreringen skall ske lokalt synes enligt administrationsnämndens
mening andra organ än de allmänna sjukkassorna icke kunna komma
i fråga. Sjukkassorna handhar redan nu registreringen av alla vuxna i riket
i deras egenskap av sjukkassemedlemmar. För denna registrering erhåller
sjukkassorna fortlöpande uppgifter från skilda håll, av vilka många blir av
betydelse även för en registrering inom tilläggspensioneringen. I allmänhet
är sjukkassorna väl rustade i fråga om personal och lokaler, varför de utan
större svårigheter och organisatoriska förändringar torde kunna påtaga sig
ifrågavarande registreringsuppgift.

Allmänna sjukkassor finnes av två slag, centralsjukkassor och lokalsjukkassor.
Centralsjukkassa har till verksamhetsområde antingen en i landsting
ej deltagande stad, i undantagsfall även annan stad (s. k. stadscentralsjukkassa),
eller ett landstingsområde, i undantagsfall två landstingsområden
(s. 1c. länscentralsjulckassa). Länscentralsjukkassas område är indelat
i lokalsjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner, med en lokalsjuklcassa
för varje sådant område. För närvarande finnes 9 stadscentralsjukkassor,
22 länscentralsjukkassor och 630 lokalsjukkassor. År 1962 torde
antalet centralsjukkassor minska till 30 (6 stadscentralsjukkassor och 24
länscentralsjukkassor).

Registreringen blir en mycket betydelsefull uppgift, som måste utföras
med största noggrannhet och under säker kontroll. Enligt administrations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

nämndens mening bör man därför undvika att sprida registreringsarbetet
på alltför många organ, vilket dessutom skulle medföra ökade kostnader
och — såsom av det följande framgår — väsentligt ökat antal omflyttningar
av registerkort i anledning av försäkrades flyttningar från en ort
till en annan. Enligt nämndens mening bör därför en lokal registrering även
inom en länscentralsjukkassas område ske genom centralsjukkassans försorg,
oaktat medlemsregistreringen inom sjukförsäkringen på grund av
denna försäkrings organisatoriska uppläggning för närvarande ombesörjes
av lokalsjukkassorna.

Administrationsnämnden har emellertid ansett sig även böra undersöka
de fördelar, som en central registrering kan medföra, framför allt genom
de större möjligheter som föreligger för ett centralt organ än för lokala organ
att utnyttja moderna kontorsmaskiner. En central registrering torde
inte lämpligen kunna förläggas till annat organ än pensionsstyrelsen, som
enligt nämndens förslag skall ombesörja utbetalningen av tilläggspensionerna.

I det följande lämnas en redogörelse i stora drag för hur administrationsnämnden
tänkt sig anordnandet av registreringsarbetet enligt de båda
nämnda alternativen samt lösningen av de i samband därmed uppkommande
problemen.

Vid alternativet med en registrering hos centralsj
ukkassorna bör enligt nämndens mening registret utgöras av vertikalkort,
kallade pensionskort. För nyuppläggningen av registret och den
fortlöpande kompletteringen med identifieringsuppgifter för nytillkommande
försäkrade föreslår nämnden ett förfaringssätt överensstämmande
med motsvarande arbete vid uppläggandet och förandet av den allmänna
sjukförsäkringens medlemsregister. För uppläggningen av registret föreslås
alltså, att folkbokföringens länsbyråer medelst de s. k. tryckande registren
tilltrycker identifieringsuppgifter å pensionskort för envar, som för år 1960
är mantalsskriven eller vid tiden för tryckningen är enbart kyrkobokförd
i riket och som under samma år fyller minst 15 men ej 65 år eller mer.
Korten överlämnas till vederbörande centralsjukkassa, som sorterar korten
i folkbokföringsnummerföljd antingen genomgående för hela centralsjukkasseområdet
eller för varje lokalsjukkasseområde. Sedan länsbyråerna avslutat
förenämnda tryckningsarbete göres motsvarande tilltryck av identifieringsuppgifter
å pensionskort dels fortlöpande för alla invandrade dels
årligen för alla som under året fyller 15 år och som sålunda under det nästkommande
året skall omfattas av tilläggspensioneringen. Pensionskort för
invandrade utlänningar och 15-åringar inplaceras i registret först då vederbörande
blivit omfattad av försäkringen, dvs. i regel vid ingången av
året efter det kassan erhållit pensionskortet. Icke mantalsskrivna försäkrade,
t. ex. svenska medborgare, som invandrat till riket eller som över -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

förts från boken över obefintliga och som sålunda är bosatta här men kan
bli mantalsskrivna först nästkommande år, föreslås bli registrerade hos den
centralsjukkassa, som de tillhör i egenskap av sjukkassemedlemmar, dvs.
centralsjukkassan för den ort där vederbörande är bosatt vid årets ingång
eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt enligt sjukförsäkringslagen
inträder.

Pensionskort för försäkrade, som utvandrat eller överförts till boken över
obefintliga, föreslås av administrationsnämnden skola bli centralt förvarade
hos riksförsäkringsanstalten i egenskap av pensionsmyndighet till dess
den försäkrade ånyo får anknytning till viss centralsjukkassa eller kortet,
med hänsyn till att uppgifterna på detsamma inte längre behövs, kan förstöras.
En försäkrad som nu sagts kan emellertid vid vistelse utom riket i
vissa fall förvärva pensionsgrundande inkomst. I sådan händelse föreslås,
att den pensionsgrundande inkomsten skall registreras hos riksförsäkringsanstalten.

Administrationsnämnden framlägger vidare vissa förslag rörande sättet
för överflyttande av pensionskort mellan olika centralsjukkassor på grund
av ändringar i de försäkrades mantalsskrivningsort samt rörande kassornas
förseende med uppgifter från folkbokföringens länsbyråer och andra för
registrets aktualisering m. m. erforderliga uppgifter, varvid i huvudsak de
nuvarande förhållandena inom sjukförsäkringen tages som förebild.

Försäkrad, som önskar att pensionsgrundande inkomst till följd av inkomst
av annat förvärvsarbete inte skall tillgodoräknas honom, har att enligt
36 § TPL göra anmälan om undantagande. Sådant undantagande kan
sedermera återkallas. Vid en lokal registrering genom centralsjukkassornas
försorg synes enligt administrationsnämndens mening sådan anmälan ävensom
återkallelse av anmälan böra göras hos den centralsjukkassa, i vilken
den försäkrade är sjukkassemedlem, dvs. i regel kassan för mantalsskrivningsorten,
och för utomlands bosatta hos riksförsäkringsanstalten. Anmälan
eller återkallelsen skall noteras å pensionskortet med angivande av
det år från och med vilket anmälan eller återkallelsen skall äga tillämpning.
Vidare skall meddelande om undantagandet eller dess upphörande lämnas
vederbörande länsbyrå för ändring av den försäkrades personplåt in. in. till
ledning för de lokala skattemyndigheterna.

Administrationsnämnden framhåller, att det huvudsakliga registreringsarbetet
kommer att utgöras av notering på pensionskorten av pensionsgrundande
inkomster och pensionspoäng. Registreringsarbetet i förevarande
hänseende kommer att bestå i att uppgiften på aviseringskort om fastställd
pensionsgrundande inkomst manuellt överföres till motsvarande pensionskort,
varvid samtidigt pensionspoängen uträknas och noteras på pensionskortet.
Pensionsgrundande inkomst anges därvid i hundratal kronor, varför
högst tre siffror eller — om denna inkomst härleder sig från såväl inkomst
av anställning som inkomst av förvärvsarbete -— högst sex siffror behöver

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

skrivas. Om inkomst, som eljest skulle varit pensionsgrundande, omfattas
av undantagande, markeras detta med ett »U» efter beloppet eller också
noteras inkomsten i särskild kolumn, om kortets utrymme så medger. Uträkningen
av pensionspoängen sker med ledning av en tabell, som väl rymmes
på en sida av en blankett i format A 4. Pensionspoäng, varom den
försäkrade gått miste till följd av undantagande, noteras i särskild kolumn.
Har å pensionskortet markerats att viss omständighet måste beaktas vid
fastställandet av den pensionsgrundande inkomsten, tillses att så skett. Utvisar
aviseringskort, att försäkrad icke tillgodoräknats någon pensionsgrundande
inkomst, noteras även detta å pensionskortet medelst streck
eller annan lämplig beteckning. Varje vidtagen registreringsåtgärd kontrolleras
av annan tjänsteman.

Sedan uppgifter från samtliga mottagna aviseringskort överförts till pensionskorten,
undersökes om något pensionskort finnes, varå notering avseende
pensionsgrundande inkomst för det aktuella inkomståret inte gjorts.
Finnes sådant kort eller finnes aviseringskort, vartill motsvarande pensionskort
saknas, verkställes utredning, i första hand genom förfrågan hos vederbörande
lokala skattemyndighet. Med hänsyn till föreliggande möjligheter
att utnyttja olika register hos sjukkassor, länsbyråer, lokala skattemyndigheter,
pastorsämbeten m. fl. vid utredningsarbetet torde detta enligt administrationsnämndens
mening praktiskt taget alltid leda till att korrekt registrering
av den pensionsgrundande inkomsten kan verkställas.

Registreringen av den pensionsgrundande inkomsten beräknas —- med
hänsyn till att möjligheter torde föreligga inom centralsjukkassorna att
temporärt frigöra viss personal från andra arbetsuppgifter och att tillfälligt
anställa erfaren kontorspersonal — kunna utföras under en tidrymd av
2 å 3 månader. Då aviseringskorten föreslagits skola överlämnas av de lokala
skattemyndigheterna successivt från slutet av september året efter inkomståret
och senast den 15 oktober, bör registreringsarbetet kunna vara
avslutat ungefärligen vid årets slut. Pensionsgrundande inkomster för ett
visst år skulle sålunda kunna vara färdigregistrerade ungefär ett år efter
inkomstårets utgång. Härtill kommer registrering av senare beslutade ändringar
av sådana inkomster.

Aviseringskorten torde sedan de föranlett registrering kunna användas
för kontroll av sjukkassemedlemmarnas klassplaceringar, varigenom den
avskrift av inkomstlängden, som nu användes för detta ändamål, torde
kunna undvaras. Länscentralsjukkassa bör sålunda översända korten till
vederbörande lokalsjukkassor. Aviseringskorten lämpar sig bättre än inkomstlängden
för nämnda kontroll eftersom de i motsats till denna längd
separat upptager inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete,
alltså samma inkomstslag som är av betydelse för klassplaceringen.
Aviseringskorten utvisar dock inte inkomstens storlek, då denna understigit
basbeloppet, och ej heller inkomster för åldringar och flertalet invalidpen5
— Bihnag till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 175

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

sionärer. För den fortlöpande kontrollen av klassplacering i dylika fall torde
dock andra möjligheter föreligga.

På registreringssystemet måste, säger administrationsnämnden, ofrånkomligen
ställas det kravet, att det ger full säkerhet för att inga för pensionsrättens
bedömande erforderliga uppgifter kan gå förlorade. Skulle sålunda
vid den ifrågasatta lokala registreringen ett pensionskort komma på avvägar
eller en kassas hela register genom brand eller annan olyckshändelse
gå förlorat, måste möjligheter till rekonstruktion föreligga. I detta hänseende
märkes, att uppgift om tidigare pensionsgrundande inkomster finnes
dels hos de lokala skattemyndigheterna på de inkomstkort, som använts
vid inkomsternas beräkning, dels hos stadscentrai- och lokalsjukkassorna,
där aviseringskorten förvaras, vilket givetvis bör ske i annan lokal än den,
där pensionsregistret finnes. Det kan övervägas, att dessutom årligen införa
uppgifter om pensionsgrundande inkomst i debiteringslängderna, vilka
aldrig får förstöras. Med ledning av sjukförsäkringens medlemskort, där
medlemmarnas kassatillhörighet för varje kalenderår finnes angiven, eller
genom folkbokföringens personakter, i vilka vederbörandes kyrkobokföringsorter
genom åren finnes noterade, kan de för rekonstruktionen erforderliga
uppgifterna återfinnas. Det är dock uppenbart, att en rekonstruktion
avseende längre tid och omfattande många försäkrade, blir mycket
tids- och arbetskrävande. Med hänsyn härtill anser nämnden, att hela pensionsregistret
bör mikrofotograferas med vissa tidsmellanrum, förslagsvis
vart femte år, varigenom den längsta tid en rekonstruktion behöver avse
blir begränsad. Om sådan mikrofotografering sker torde det enligt nämndens
mening inte vara behövligt att ange pensionsgrundande inkomster i debiteringslängden,
vilket skulle medföra behov av ytterligare kolumner i denna
redan nu mycket omfattande längd och ökat arbete för de lokala skattemyndigheterna.

Vid alternativet med en registrering hos pensionsstyrelsen
kan det enligt administrationsnämndens uppfattning inte komma
i fråga att använda ett konventionellt hålkortssystem. Ett för varje försäkrad
upplagt hålkort kan inte inrymma mer än ett eller ett par års registreringsuppgifter
och registret skulle under sådana förhållanden komma
att med tiden bestå av ett stort antal hålkort för varje person, vilket skulle
göra registret mycket svårarbetat och oöverskådligt. I jämförelse med registrering
enligt automatisk databehandlingsmetod är en registrering efter
konventionellt hålkortssystem väsentligt mera personal- och lokalkrävande.

Vid en registrering enligt automatisk databehandlingsmetod bör pensionsregistret
bestå av ett antal magnetband, i vilka samtliga försäkrade ordnas
i folkbokföringsnummerordning. Till dessa registerband överföres registreringsuppgifterna
genom hålkort. Utöver de registreringsuppgifter, för vilka
tidigare redogjorts, måste vid en central registrering av förevarande slag

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

tillkomma varje försäkrads debetsedelsnummer, vilket växlar för varje år.
Debetsedelsnumret finnes angivet på aviseringskortet från den lokala skattemyndigheten.
Endast genom registrering av debetsedelsnumret kan pensionsstyrelsen
efter avslutad registrering av pensionsgrundande inkomst få
kännedom om den lokala skattemyndighet, som fastställt denna inkomst,
eller ha möjlighet att eljest utröna en försäkrads mantalsskrivnings- eller
bosättningsort.

I registret identifieras de försäkrade genom folkbokföringsnumret och
efternamnet, varvid längre efternamn torde kunna anges med allenast de
tio första bokstäverna för att begränsa stansningsarbetet. En försäkrads
identifieringsuppgifter måste nämligen stansas i varje hålkort, som användes
för överföring av uppgifter rörande honom till registerbandet.

Omständighet av tidigare berörd art, som medför att pensionsgrundande
inkomst inte skall beräknas eller beräknas endast i begränsad omfattning,
markeras genom kodbeteckning.

Säkerheten för korrekt registrering tillgodoses, förutom genom kontrollstansning
av varje hålkort, på så sätt att maskinen vid överföring av nya
eller ändrade uppgifter reagerar genom utstansning av signalkort vid bristande
överensstämmelser, exempelvis om samma folkbokföringsnummer
efterföljes av olika efternamn eller om hålkort upptar pensionsgrundande
inkomst av annat förvärvsarbete för försäkrad, för vilken enligt registrets
uppgifter undantagande enligt 36 § TPL är gällande. Maskinen reagerar
likaså om vid överföring av pensionsgrundande inkomster någon försäkrad
blivit påförd sådan inkomst mer än en gång för samma år eller blivit
överhoppad utan att förklarlig anledning härtill, t. ex. dödsfall, tidigare
registrerats eller om pensionsgrundande inkomst påföres person, som förut
inte finnes intagen i registret.

Några särskilda åtgärder för uppläggning av registret erfordras inte. Uppläggningen
synes kunna ske i samband med den första registreringen av pensionsgrundande
inkomst, avseende år 1960. För varje år kommer pensionsstyrelsen
att tillställas aviseringskort från lokala skattemyndigheter för alla
under nämnda år här i riket mantalsskrivna personer, som under året fyller
16—65 år. Beträffande alla dessa kommer hålkort att stansas för överföring
till registret av de pensionsgrundande inkomsterna. Detsamma kommer
att gälla utomlands bosatta svenska medborgare, som förvärvat pensionsgrundande
inkomst. För sådana invandrade eller från boken över obefintliga
överförda personer, som inte upptagits i mantalslängd, kommer med
ledning av uppgifter från folkbokföringens länsbyråer afl i särskild ordning
stansas hålkort, vilkas uppgifter överföres till registret i samband med registreringen
av pensionsgrundande inkomst. Härigenom blir sålunda registret
fullständigt i personellt hänseende.

Pensionsstyrelsen blir för registrets aktualisering i behov av samma uppgifter
från folkbokföringens länsbyråer, som cenlralsjukkassorna råd lokal

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

registrering. I samtliga fall kan länsbyråernas avisering ske i form av avtryckskort.
En avisering från länsbyråerna till pensionsstyrelsen förekommer
redan nu men skulle genom en central registrering få ökad omfattning.

Anmälan om undantagande enligt 36 § TPL och återkallelse av sådan
anmälan föreslås vid central registrering skola ställas till pensionsstyrelsen,
som då också får ombesörja avisering härom till vederbörande länsbyrå
för personplåtsändring in. m.

För den årliga överföringen av pensionsgrundande inkomster till registerbanden
stansas på grundval av de från de lokala skattemyndigheterna översända
aviseringskorten ett hålkort för varje försäkrad, för vilken aviseringskort
finnes. Pensionspoäng behöver inte uträknas och stansas i hålkortet.
Poängen uträknas i databehandlingsmaskinen och införes i registerbanden
i samband med överföringen av hålkortens uppgifter till dessa band.

Uppgifterna från aviseringskorten måste sorteras innan de kan överföras
till registerbanden. Från hålkorten överföres därför uppgifterna successivt
till särskilda magnetband för maskinell sortering. Sedan uppgifterna för
alla försäkrade, för vilka hålkort stansats, ordnats efter de försäkrades folkbokföringsnunnner
i dessa band, som sålunda kommer att omfatta ett års
registreringsuppgifter avseende pensionsgrundande inkomst, överföres uppgifterna
till registerbanden. Sistnämnda band kommer sedan att utöver i
banden tidigare registrerade uppgifter innehålla uppgifter om pensionsgrundande
inkomster och pensionspoäng för ytterligare ett år.

Vid uppgifternas överföring till registerbanden anger databehandlingsmaskinen
på tidigare berört sätt genom signalkort förekommande felaktigheter
i form av utebliven registrering, dubbelregistrering m. m. Utredning
måste då verkställas, i regel genom skriftväxling med vederbörande lokala
skattemyndighet. Det är särskilt för sådana fall av vikt, att debetsedelsnumret
registrerats, eftersom registerbanden i övrigt inte innehåller någon
uPP§iU, varigenom en försäkrad kan lokaliseras.

Utsökning av uppgifter ur registerbanden kan av arbetstekniska skäl inte
ske alltför ofta, sannolikt högst tre å fyra gånger i månaden. För besvarande
av förfrågningar och även av andra anledningar föreligger emellertid
behov av att snabbt kunna få reda på registrerade uppgifter. Med hänsyn
härtill bör registerbandens uppgifter årligen i klartext överföras till förteckningar
så snart registreringen av pensionsgrundande inkomst för visst år
avslutats. Varje års förteckningar kommer sålunda att innehålla alla uppgifter
från och med försäkringens start till och med det vid förteckningarnas
tryckning senast registrerade inkomståret samt därutöver alla ändringar,
som registrerats intill tiden för denna tryckning. Förteckningarna
måste emellertid för att kunna tjäna sitt syfte i fortsättningen manuellt aktualiseras,
i vart fall i vad gäller ändringar av tidigare registrerade pensionsgrundande
inkomst.

Aviseringskorten avses som förut nämnts skola överlämnas till registre -

Kiingl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

ringsorganet senast den 15 oktober året efter inkomståret. Med hänsyn till
att stansningen av hålkort för överföring till magnetbanden av arbetstekniska
skäl anses böra fortgå under ett helt år och då tryckning av de
nämnda förteckningarna tar viss tid torde arbetet med registrering av ett
års pensionsgrundande inkomster inte vara avslutat förrän omkring två
år efter inkomstårets utgång. Om uppgifterna dessförinnan behövs för prövning
av pensionsansökan, kan de hämtas från aviseringskorten, som sorterats
av de lokala skattemyndigheterna.

Även vid central registrering finns möjlighet att tillställa de allmänna
sjukkassorna uppgifter om pensionsgrundande inkomst för kontroll av placeringar
i sjukpenningklass. Detta torde böra ske på så sätt, alt speciella
förteckningar för varje sjukkassas räkning tryckes successivt allteftersom
aviseringskortens uppgifter överförts till de särskilda magnetbanden. Något
översändande av avtryckskorten till kassorna torde vid central registrering
inte kunna komma i fråga, eftersom pensionsstyrelsen inte synes kunna
avvara aviseringskorten förrän möjligen då registreringen av de pensionsgrundande
inkomsterna avslutats.

Beträffande säkerheten för att registrerade uppgifter inte går förlorade
framhåller administrationsnämnden, att registerbanden kan framställas i
två exemplar, vilka bör förvaras i skilda brandsäkra lokaler. Att förteckningar
upptagande samtliga registrerade uppgifter årligen tryckes innebär
också en betydande trygghet.

Till ledning för sitt ställningstagande i valet mellan de två angivna registreringsmetoderna
har administrationsnämnden gjort en beräkning av
kostnaderna enligt de båda alternativen. Beräkningarna har haft till syfte
att ange storleksordningen av dessa kostnader och innefattar inte något förslag
om inrättande av de tjänster, varom antagande måste göras i kalkylen.
Kostnadsberäkningarna har gjorts med utgångspunkt från att antalet försäkrade,
för vilka årligen registrering av pensionsgrundande inkomst skall
ske, uppgår till 5 000 000. Av dessa beräknas med ledning av tillgänglig
inkomststatistik 2 750 000, motsvarande 55 procent, ha pensionsgrundande
inkomst, därav 300 000 å 400 000 med pensionsgrundande inkomst av såväl
anställning som annat förvärvsarbete (blandad inkomst). Antalet försäkrade
utan pensionsgrundande inkomst kan antagas uppgå till 2 250 000
eller 45 procent. Antalet ändringar för år av tidigare registrerade uppgifter,
däri inräknat registrering av nytillkomna försäkrade, har uppskattats till
600 000.

Vad gäller kostnaderna vid registrering hos centralsjukkassorna
har administrationsnämnden under medverkan av
statens organisationsnämnd låtit med ledning av konstruerade aviseringskort
och pensionskort utföra tidsstudier hos Stockholms läns allmänna
centralsjukkassa för beräkning av personalkostnaderna för den årliga be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

räkningen av pensionspoäng jämte registrering av pensionsgrundande inkomster
och poäng. Dessa uppgifter utgör som nämnts den huvudsakliga
delen av regis treringsarbetet.

På grundval av dessa tidsstudier har administrationsnämnden, efter vederbörlig
justering och med sedvanligt tillägg för spilltid, uppskattat den
genomsnittliga tidsåtgången för påföring och pensionspoängberäkning samt
kollationering till 0,6 minuter per försäkrad. Uppgifter rörande 100 försäkrade
medhinnes alltså av en befattningshavare på en timme. För 5 000 000
försäkrade åtgår 50 000 arbetstimmar, vilket motsvarar avrundat 29 befattningshavare.
Arbetet avses som förut nämnts skola utföras under en
tid av 2 å 3 månader med anlitande av hos kassan anställda biträden och
av tillfällig, väl kvalificerad arbetskraft. Vid beräkningen av personalkostnaderna
för arbetet har nämnden utgått från lönen till helårsanställda kontorsbiträden.

Övriga arbetsuppgifter, vilka torde fördela sig tämligen jämnt över hela
året, utgöres i huvudsak av utredningar i anledning av förekommande bristande
överensstämmelser, besvarande av förfrågningar från försäkrade,
ändringar av tidigare registrerade uppgifter samt överflyttningar av pensionskort
och aviseringskort. Beräkningen av den härför erforderliga personalen
är vansklig med hänsyn till att omfattningen av utredningar och
förfrågningar är svårbedömlig och att vissa uppgifter, bl. a. registreringsändringar
och överflyttningar av pensionskort, kommer att utföras i samma
arbetsomgång som motsvarande uppgifter inom sjukförsäkringen. Nämnden
räknar emellertid med att varje centralsjukkassas pensionsregister skall
förestås av en kontorist, som själv bör handlägga de mest kvalificerade arbetsuppgifterna,
främst utredningarna och besvarandet av förfrågningar,
och leda registreringsarbetet. Därutöver anses inom kassorna erforderligt
med kontorsbiträden för rutingöromål och maskinskrivning. Endast hos de
allra största kassorna kan dock behov antagas föreligga av heltidsanställda
kontorister för de med registreringen sammanhängande göroinålen. Sammanlagda
antalet erforderliga arbetskrafter i kontoristställning beräknas
till 18. Erforderliga antalet kontorsbiträden hos kassorna för de löpande
göroinålen uppskattas till i genomsnitt en per kassa eller tillhopa 30. Av
dessa kontorister och kontorsbiträden beräknas ungefär halva antalet för
egentliga registreringsgöromål såsom ändringar av tidigare registrerade
uppgifter och överflyttningar av kort medan återstoden beräknas för förfrågnings-
och upplysningsärenden in. in. I den mån en befattningshavare
inom en kassa inte helt kan sysselsättas med berörda göromål torde han
kunna utnyttjas för arbetsuppgifter inom sjukförsäkringen.

Den del av registreringsarbetet, som avses skola ankomma på riksförsäkringsanstalten,
dvs. förvaring av pensionskort för utvandrade och till boken
över obefintliga överförda personer samt registrering av pensionsgrun -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

dande inkomst för ett mindretal av dessa, torde till en början taga ett kanslibiträde
och ett kontorsbiträde i anspråk. Detta centrala register för berörda
kategorier torde successivt bli av ganska betydande omfång.

Lönekostnaderna för den angivna personalen har enligt 1959 års lönenivå
och ortsgrupp 4 samt näst högsta löneklassen i varje lönegrad beräknats
sålunda.

Tjänster	Årslön per tjänst, kr	Summa kr
18 kontorister (lgr A9) ............	13104	235 872
1 kanslibiträde (lgr A7)...........	11 808	11 808
60 kontorsbiträden (lgr A5)........	10 668	640 080
79		887 760

Härtill kommer kostnader för personalens sociala förmåner, vilka antages
utgöra 23 procent av lönekostnaderna. Ifrågavarande kostnader uppgår
enligt denna beräkningsgrund till 204 185 kr. Personalkostnaderna kan
sålunda uppskattas till (887 760 + 204 185 =) 1 091 945 kr., vilket belopp
avrundas till 1 100 000 kr.

Vid beräkningen av lokalkostnaderna måste hänsyn tagas till att för
pensionsregistrets förvaring erfordras förhållandevis utrymmeskrävande
skåp, vilka skall vara brandsäkra därest registret inte förvaras i brandsäkert
arkiv. I genomsnitt per kassa uppskattas det ökade lokalbehovet till
25 in2, vilket för 30 kassor gör 750 m2. Efter en hyra av i genomsnitt 80
kr. per m2 kan totalkostnaderna beräknas till 60 000 kr.

Kostnaden för mikrofotografering vart femte år har beräknats uppgå till
ca 75 000 kr. eller för år 15 000 kr. Härutöver bör beräknas ett belopp av
90 000 kr. för de kostnader i övrigt, som registreringsarbetet medför. Den
årliga kostnaden för folkbokföringens tilltryckning av identifieringsuppgifter
å ca 125 000 pensionskort, vilket kan ske i samma tryckningsomgång
som motsvarande tilltryck å sjukkassornas medlemskort, uppgår till ca
1 000 kr.

Sammanlagda årskostnaden för lokal registrering skulle alltså kunna
beräknas till (1 100 000 + 60 000 + 15 000 + 90 000 + 1 000 =) 1 266 000 kr.
Det är emellertid uppenbart, att beräkningarna — även om viss erfarenhet
föreligger från liknande arbetsuppgifter inom sjukförsäkringen — inrymmer
ett visst osäkerhetsmoment. Man torde också böra reservera sig för
oförutsedda kostnader. Nämnden anser sig med hänsyn härtill böra öka det
nyss angivna beloppet för de sammanlagda årskostnaderna med ca 20 procent
eller till avrundat 1 500 000 kr.

Engångskostnaden för registrets uppläggning har av nämnden uppskattats
till 800 000 kr.

Knngl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Beräkningen av kostnaderna vid registrering hos pensionsstyrelsen
har utförts under förutsättning, att pensionsstyrelsen
för andra ändamål än registrering, huvudsakligen utbetalningar av
folkpensioner och tilläggspensioner, till sitt förfogande har en automatisk
databehandlingsanläggning jämte fristående skrivenhet. I fråga om den
maskinella utrustningen har beräkningarna rörande maskinbehovet och
uppskattade hyreskostnader för maskinerna skett på grundval av uppgifter,
som tillhandahållits av pensionsstyrelsen, inom vilken sedan ett par år
finnes en särskild avdelning för utredning av frågor avseende ifrågasatt
övergång från konventionellt hålkortssystem till automatiskt databehandlingssystem
inom pensionsstyrelsens verksamhetsområde.

De maskinenheter inom en databehandlingsanläggning, vilka erfordras för
registreringsarbetet, beräknas medföra en årshyra av 1 340 000 kr. Dessa
maskiner avses dock skola användas i huvudsak för andra arbetsuppgifter
än registrering. Under förutsättning att maskinerna för alla de ändamål,
för vilka de avses, utnyttjas helt under 2400 timmar för år, skulle timpriset
bli 560 kr. Vissa arbeten för registreringen kan emellertid utföras samtidigt
med att anläggningen användes för andra arbetsuppgifter (s. k. spooloperation).
Timpriset har i dylika fall beräknats till 280 kr. Ärshyran för
skrivenheten beräknas till 310 000 kr. Med fullt utnyttjande av maskinen
skulle timpriset bli 130 kr.

Kostnaden för de maskinella arbetsoperationerna för registreringen har
efter angivna timpris beräknats till 10 timmar å 560 kr., 210 timmar å
280 kr. och 530 timmar å 130 kr. eller tillhopa 133 300 kr. Denna kostnad
kommer emellertid att öka allteftersom antalet registrerade uppgifter stiger.
Detta gäller särskilt tryckningen av förteckningar för pensionsstyrelsens
eget behov, där kostnaden blir ca 25 000 kr. högre för varje ny rad, som
genomsnittligt tages i anspråk per försäkrad. I förevarande kalkyl har räknats
med två rader per försäkrad, vilket motsvarar förhållandet i mitten
av 1960-talet.

Beräkningarna av den nu ifrågavarande kostnaden har som förut nämnts
utförts under den gynnsamma förutsättningen, att maskinerna helt utnyttjats
under 2 400 timmar per år för registreringen och för andra arbetsuPP§ifter
och att s. k. spooloperationer kan utföras i den beräknade omfattningen.
I den mån detta inte blir fallet ökar givetvis kostnaderna. Försiktigheten
torde bjuda, att det förut angivna beloppet 133 300 kr. höjes
med ca 25 % eller till avrundat 165 000 kr. Härtill kommer kostnaden för
en sorterare och en collator, som erfordras för behandlingen av de hålkort,
från vilka uppgifterna överföras till magnetbanden. Ärshyran för dessa
maskiner uppskattas till 135 000 kr. Maskinkostnaderna beräknas alltså till
sammanlagt (135 000 + 165 000 =) 300 000 kr.

Personalkostnaderna avser till en början den årliga stansningen, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

beräknas komma att omfatta drygt 145 milj. kolumner, vilka också skall
kontrollstansas. Med normal stansningshastighet åtgår härför 30 befattningshavare.
För angivande av kodbeteckningar å det material, som skall
stansas, beräknas 6 befattningshavare. För arbetsledning i fråga om stansningsarbetet,
systematisering av det omfattande stansningsmaterialet in. m.
torde erfordras 3 befattningshavare. Kortmaterialets försortering medelst
sorterare och collator beräknas taga 2 befattningshavare i anspråk.

Såsom framhållits i samband med kostnadsberäkningen för registrering
hos centralsjukkassorna ställer det sig synnerligen vanskligt att bedöma
omfattningen av förfrågnings- och utredningsärenden och övriga med registreringen
sammanhängande, i dessa beräkningar förut ej redovisade uppgifter.
I fråga om nämnda registrering beräknades hälften av den för löpande
arbetsuppgifter avsedda personalen, tillhopa 48 befattningshavare,
komma att tagas i anspråk för uppgifter, som ligger utanför det egentliga
registreringsarbetet. Vid central registrering anses det sannolikt att antalet
förfrågningar från allmänheten blir inte obetydligt färre med hänsyn till
att förfrågningarna som regel måste framställas skriftligen. Å andra sidan
torde förfrågningarnas besvarande genomsnittligt ta längre tid, eftersom
även svaren som regel måste lämnas skriftligen samt de för svaren erforderliga
uppgifterna inte alltid är lika lätt tillgängliga som hos kassorna.
Uppgift rörande den senast fastställda pensionsgrundande inkomsten finnes
nämligen ej i de förteckningar över registrerade uppgifter, som årligen
framställts, utan måste framletas bland inkomna aviseringskort. Vidare
måste dessa förteckningar manuellt aktualiseras. Man torde därför vid
central registrering böra beräkna samma personal för förfrågningar och
utredningar in. in. som vid lokal registrering eller 24 befattningshavare.
Med hänsyn till storleken av den personal, som kommer att tagas i anspråk
för registreringen, torde även erfordras en expeditionsvakt. Såsom
föreståndare för registreringsavdelningen torde böra finnas en förste byråsekreterare,
på vilken bör ankomma att handlägga de mest kvalificerade utrednings-
och förfrågningsärendena.

Avdelningen skulle alltså komma att uppgå till 67 befattningshavare. Den
lämpliga lönegradsplaceringen för denna personal är inte möjlig att nu
närmare bedöma med hänsyn framför allt till att en central registrering
även i personellt hänseende måste samordnas med pensionsutbetalningen.
Nämnden har vid kostnadsberäkningen utgått från den fördelning av personalen
på lönegrader, som framgår av följande uppställning, i vilken lönekostnaderna
beräknats enligt 1959 års lönenivå och ortsgrupp 5 samt näst
högsta klassen inom varje lönegrad. Till den i uppställningen angivna summan
bör läggas den på registreringen belöpande andelen av kostnaderna
för den för hela databehandlingsanläggningen erforderliga personalen.
Denna andel uppskattas av nämnden till 30 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Antal tj änster	Lönegrad	Årslön per tjänst, kr	Summa kr
1	A 21	25 776	25 776
1	A 12	16 200	16 200
6	A 9	13 884	83 304
20	A 7	12 504	250 080
39	A 5	11 292	440 388
67			815 748

Till den sålunda erhållna personalkostnaden kommer kostnaden för personalens
sociala förmåner med 23 procent eller 194 522 kr. Personalkostnaderna
beräknas sålunda till (845 748 + 194 522 =) avrundat 1 040 000 kr.

De för registreringen erforderliga lokalerna, vilka kan antagas vara förlagda
i Stockholm, torde kunna beräknas till samma ytinnehåll som vid
lokal registrering eller ca 750 m2, vilket efter ett pris å 100 kr. per m2
skulle innebära en lokalkostnad av ca 75 000 kr. för år. Årlig kostnad för
tryck av blanketter till hålkort och förteckningar uppskattas till 60 000
kr. För allmänna förvaltningskostnader har beräknats ett belopp av 90 000
kr. För ökade kostnader för folkbokföringen till följd av avisering till pensionsstyrelsen
i ökad omfattning upptages ett belopp av 7 000 kr.

Sammanlagda årskostnaden för registreringen hos pensionsstyrelsen
skulle sålunda kunna beräknas till (300 000 + 1 040 000 + 75 000 + 60 000
+ 90 000 + 7 000 =) 1 572 000 kr.

Beräkningen av kostnaderna för denna registrering måste givetvis anses
mycket osäker med hänsyn till att erfarenhet av arbetsuppgifterna i väsentlig
utsträckning saknas. Även i detta fall finner sig nämnden böra upptaga
ett »säkerhetstillägg» på ca 20 procent. Årskostnaden finner nämnden
sålunda kunna uppskattas till i runt tal 1 900 000 kr.

Kostnaderna för registrets uppläggning uppskattas av administrationsnämnden
till 210 000 kr., vartill kommer registreringens andel i kostnad
för ombyggnad av lokaler för inrymmande av databehandlingsanläggningen,
förberedelser för anläggningens utnyttjande (bland annat s. k. programmering)
m. m. Dessa kostnader har nämnden inte ansett sig kunna ens
tillnärmelsevis uppskatta.

Administrationsnämnden har vid övervägande av de skäl, som talar för
och emot de båda alternativen för registreringens anordnande, stannat för
att registreringsuppgiften bör anförtros åt de allmänna
centralsjukkassorna, i vart fall vid tilläggspensioneringens
igångsättande. Härvid har nämnden fäst mindre avseende vid att kostnadsjämförelser
utvisar en viss skillnad till förmån för registrering hos centralsjukkassorna.
Avgörande har i stället varit, att den lokala registreringen
erbjuder bättre service gentemot allmänheten och större möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

heter till samarbete mellan registreringsorganet och de lokala skattemyndigheterna
och folkbokföringens länsbyråer. Vidare framhålles, att vare
sig socialförsäkringens framtida administration blir centraliserad eller decentraliserad,
måste det finnas lokala organ, som kan mottaga och utreda
ansökningar om tilläggspension. Dessa organ behöver uppenbarligen i många
fall erhålla uppgifter ur registret, vilket kan ske snabbare och lättare om
registreringsorganen är lokala. De rent praktiska möjligheterna att genomföra
det ena eller andra registreringssystemet talar enligt administrationsnämndens
mening också för alternativet med centralsjukkassorna som
registreringsorgan. Enligt vad nämnden inhämtat kommer denna uppgift
inte att bereda centralsjukkassorna mera betydande svårigheter. Uppgiften
är av relativt begränsad storlek vid jämförelse med de övriga uppgifter,
som ankommer på dessa kassor, och den personalökning, som kräves inom
varje kassa, är obetydlig. I många kassor torde den nya arbetsuppgiften
kunna genomföras utan ökning av lokalutrymmena. Av vad nyss sagts
om arbetsuppgiftens storlek i förhållande till centralsjukkassornas andra
arbetsuppgifter torde också framgå att en eventuell övergång framdeles till
central registrering kommer att endast obetydligt påverka kassornas administration.

För pensionsstyrelsens del däremot skulle inrättandet av en stor registreringsavdelning
redan under år 1961 medföra stora svårigheter med
hänsyn till personalrekrytering och lokalanskaffning. Härtill kommer att
det är ovisst huruvida pensionsstyrelsen inom erforderlig tid skall äga tillgång
till den maskinella utrustning, som måste förutsättas vid en central
registrering.

Huruvida det framdeles — sedan en administrativ omläggning av folkbokföring
och uppbördsväsende kommit till stånd och större erfarenhet
vunnits av automatisk databehandlingsmetodik — kan visa sig lämpligt
med ett annat registreringssystem, finner administrationsnämnden inte
möjligt att nu bedöma. Emellertid framhålles, att även om registreringen
till en början sker lokalt efter angivna linjer, möjlighet finnes att senare
övergå till annat system.

Organ för debitering och uppbörd av avgifter

Vad angår arbetsgivarnas avgift er till den allmänna tilläggspensioneringen
tar administrationsnämnden upp allmänna pensionsberedningens
förslag att dessa avgifter skall debiteras och uppbäras tillsammans
med arbetsgivarnas avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
och deras bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
För sistnämnda avgifter och bidrag gäller för närvarande i huvudsak
följande regler.

Yrkesskadeförsäkringen är dels obligatorisk och dels frivillig. Den obligatoriska
försäkringen omfattar med vissa undantag alla arbetstagare i

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

allmän eller enskild tjänst. Försäkringen meddelas antingen i riksförsäkringsanstalten
eller i något av de nio ömsesidiga försäkringsbolag som
finns för ändamålet. Avgift för försäkringen skall enligt 38 § lagen om
yrkesskadeförsäkring bestämmas till belopp som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för
att täcka den risk som försäkringen avser. Vid försäkring i ömsesidigt försäkringsbolag
tillägges ett belopp motsvarande omkostnaderna för försäkringen.
Utöver försäkringsavgiften är arbetsgivaren enligt 39 § lagen om
yrkesskadeförsäkring skyldig att erlägga tilläggsavgift såsom bidrag till
bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Tilläggsavgiften utgör vid försäkring i riksförsäkringsanstalten
5 procent av försäkringsavgiften. Utom yrkesskadeförsäkringsavgiften
skall arbetsgivaren erlägga avgift (avgiftstillägg) enligt
14 § lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. För år 1959
utgör avgiftstillägget 16 procent av summan av arbetsgivarens försäkringsoch
tilläggsavgift till yrkesskadeförsäkringen.

Bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna utgår för varje år med
1,1 resp. 0,04 procent av den lön i penningar eller naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare
som är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Härvid skall hänsyn inte tas till utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven
i riket. Inte heller skall hänsyn tas till arbetstagares lön i vad
lönen överstiger 15 000 kr. för år räknat. Värdet av naturaförmåner skall
uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren skall erlägga
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, på särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl
vid beräkningen av nu avsedda arbetsgivarbidrag.

Beträffande uppbörden av avgifterna för obligatorisk yrkesskadeförsäkring
i riksförsäkringsanstalten och av bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
stadgas i förordningen den 4 juni 1954 (nr 341).
För samtliga arbetsgivare med yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
bestämmes storleken av avgifterna och bidragen av riksförsäkringsanstalten.
I uppbördshänseende skiljes emellertid mellan arbetsgivare som
har i regel minst 5 arbetstagare i sin tjänst (s. k. större arbetsgivare) och
övriga arbetsgivare (s. k. mindre arbetsgivare). De större arbetsgivarna
inbetalar sina avgifter och bidrag till riksförsäkringsanstalten, medan de
mindre arbetsgivarnas avgifter och bidrag uppbäres vid den allmänna skatteuppbörden.

Åtskillnaden mellan större och mindre arbetsgivare får även betydelse
vid beräkningen av avgifterna och bidragen. För de större arbetsgivarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

sker beräkningen med ledning av de verkliga löneutgifterna, varom uppgifter
lämnas av arbetsgivarna direkt till riksförsäkringsanstalten. De
mindre arbetsgivarnas avgifter och bidrag uträknas däremot på grundval
av uppgifter om antal dagsverken m. m. och med användande av en tariff,
som för olika sysselsättningar anger det sammanlagda avgifts- och bidragsbeloppet
för en årsarbetare och vad därav belöper på yrkesskadeförsäkringsavgiften.
Dessa belopp i tariffen uträknas efter vissa antagna medelinkomster
i olika sysselsättningar. De mindre arbetsgivarnas uppgifter lämnas
på mantalsuppgiften. Med ledning härav upprättar varje lokal skattemyndighet
en arbetsgivarförteckning över arbetsgivarna inom myndighetens
tjänstgöringsområde. Förteckningen överlämnas till riksförsäkringsanstalten.

De mindre arbetsgivarnas avgifter och bidrag antecknas i arbetsgivarförteckningarna,
som därefter återställes till de lokala skattemyndigheterna,
som påför arbetsgivarna avgifterna och bidragen i samband med debiteringen
av slutlig skatt.

Avgifter och bidrag från större arbetsgivare uppbäres som tidigare nämnts
av riksförsäkringsanstalten. I den mån riksförsäkringsanstalten ej föreskriver
annat är sådan arbetsgivare skyldig att förskottsvis under det kalenderår,
som avgiften och bidraget avser, å tid som anstalten bestämmer erlägga
högst det belopp, till vilket summan av avgiften och bidraget kan
antagas komma att uppgå. Under exempelvis år 1959 skall på grund härav
erläggas ett belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, arbetsgivarens
preliminära avgift m. m. för 1959 ökad med hans slutliga avgift
m. m. för år 1958 och, å andra sidan, hans preliminärt erlagda avgift m. m.
för sistnämnda år. Riksförsäkringsanstalten tillställer vederbörande arbetsgivare
en räkning å det belopp som denne har att erlägga. Räkningarna utsändes
successivt under året. Betalning skall erläggas senast inom 4 veckor
efter det räkningen kommer arbetsgivaren till handa.

Det förut sagda gäller inte större och mindre arbetsgivare, som tecknat
yrkesskadeförsäkringen i ett ömsesidigt försäkringsbolag. Sådana arbetsgivare
lämnar för avgiftsberäkningen m. m. erforderliga uppgifter till bolaget.
Bolaget ombesörjer påföring och uppbörd av såväl yrkesskadeförsäkringsavgiften
som arbetsgivarbidragen till sjuk- och moderskap sförsäkringarna.
Arbetsgivarbidragen redovisas av bolaget till riksförsäkringsanstalten.

Administrationsnämnden anför för sin del, att det ur skilda synpunkter
ter sig naturligast att arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen debiteras
och uppbäres i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgifterna och
arbetsgivarbidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna. En sådan anknytning
anses både för arbetsgivarna och det allmänna vara att föredraga
framför en särskild uppbörd av de nya avgifterna. Under åberopande härav

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

förordar administrationsnämnden i likhet med allmänna pensionsberedningen,
att arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen,
arbetsgivarbidrag till sjuk- och moders k apsförsäkringarna
samt arbetsgivares avgift för obligatorisk
yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
skall debiteras och uppbäras gemensamt. Därvid
förutsätter administrationsnämnden, att i fråga om avgift till tilläggspensioneringen
och berörda bidrag skall tillämpas samma förfarande, oavsett
om yrkesskadeförsäkringen tagits i riksförsäkringsanstalten eller i ömsesidigt
försäkringsbolag, som alltså bör befrias från skyldigheten att uppbära
arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Med arbetsgivares
avgift för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
avses jämväl den tilläggsavgift och det avgiftstillägg, som han är skyldig
erlägga enligt 39 § lagen om yrkesskadeförsäkring och 14 § lagen angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.

Liksom allmänna pensionsberedningen har administrationsnämnden funnit,
att den gemensamma debiteringen och uppbörden kräver åtskilliga ändringar
i nuvarande bestämmelser. Nämnden begagnar beteckningen arbetsgivaravgift
för summan av varje arbetsgivares avgifter och bidrag som enligt
vad nyss sagts bör debiteras och uppbäras tillsammans. Vidare användes
beteckningen avgiftsunderlag för det lönebelopp, varå sådan avgift eller
sådant bidrag skall beräknas för arbetsgivaren, beteckningen utgiftsår för
det kalenderår, för vilket avgiftsunderlag skall beräknas, och beteckningen
arbetsgivaruppgift för den uppgift från varje arbetsgivare, som krävs för
beräkning av hans arbetsgivaravgift. Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag
för avgift till tilläggspensioneringen avses med lön även sådan ersättning
som enligt 5 § andra stycket TPL skall anses utgöra inkomst av anställning.

Administrationsnämnden föreslår att arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet
helt omlägges. Sålunda förordas att arbetsgivaruppgift skall lämnas till vederbörande
lokala skattemyndighet senast den 31 januari året näst efter
utgiftsåret. För kontrollen av arbetsgivaruppgifterna är det avsett att i
princip varje arbetsgivare skall vara skyldig att vid sin arbetsgivaruppgift
foga ett exemplar av de kontrolluppgifter, som lämnas till inkomsttaxeringen.
Nämnda kontroll bör lämpligen ske hos de lokala skattemyndigheterna.

Med hänsyn till lokal skattemyndighets åligganden att mottaga arbetsgivaruppgifterna
och kontrollera deras riktighet ligger nära till hands att
låta de lokala skattemyndigheterna verkställa debiteringen av arbetsgivaravgifterna.
Liksom allmänna pensionsberedningen anser emellertid
administrationsnämnden en dylik decentralisering av debiteringen inte
för närvarande vara möjlig på grund av att den nuvarande beräkningen av

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

yrkesskadeförsäkringsavgifterna är så komplicerad. Någon mera betydande
förenkling av nämnda beräkning torde inte kunna åstadkommas så
länge yrkesskadeförsäkringens handhavande är uppdelat på flera med varandra
konkurrerande företag. I vart fall under en övergångstid torde det därför
bli nödvändigt att debiteringen av arbetsgivaravgifterna sker hos riksförsäkringsanstalten.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen beräknas de mindre
arbetsgivarnas avgifter för närvarande schablonmässigt med ledning av
vissa antagna medellöner i olika sysselsättningar och av arbetsgivaren
uppgivet antal anställda och utförda dagsverken. Denna scliablonmetod
kan medföra ojämna resultat. Om de verkliga löneutgifterna understiger
medellönerna i branschen, vilket kan vara fallet exempelvis beträffande
lönerna till lantbrukares hemmavarande barn, får arbetsgivaren sålunda
betala för stora avgifter, överstiger utgående löner medellönerna, blir avgifterna
för låga. Dessa ojämnheter kan accepteras vid nuvarande avgiftsnivå.
Med den avsevärda höjning av den totala avgiftsnivån, som tilläggspensioneringen
medför, blir emellertid schablonmetoden olämplig. I stället föreslår
nämnden att avgifterna för samtliga arbetsgivare beräknas på grundval
av arbetsgivarens verkliga löneutgifter.

I fråga om uppbörden uttalar administrationsnämnden, att skäl
kan anföras för att även de större arbetsgivarnas avgifter bör uppbäras i
samband med skatten. Sålunda är kostnaderna för denna uppbördsmetod
mindre än för den särskilda avgiftsuppbörden hos riksförsäkringsanstalten.
Vidare innebär den nuvarande tudelningen av avgiftsuppbörden i och för sig
en olägenhet. Emellertid utredes för närvarande inom uppbördsorganisationskommittén
bl. a. frågan om uppbördsväsendets administrativa utformning.
Att i detta läge vidtaga ändring i förevarande avseende anser
nämnden därför ej lämpligt. Det torde inte heller vara möjligt att på den
korta tid som står till buds före lagstiftningens ikraftträdande överblicka
alla konsekvenser av en sådan överflyttning av avgiftsuppbörden och vidtaga
de för densamma erforderliga förberedelserna innefattande bl. a. påföring
av preliminära avgifter i samband med debitering av preliminär B-skatt.
Vidare framhålles att vid en uppbörd av även de större arbetsgivarnas avgifter
tillsammans med skatten debiteringsarbetet hos riksförsäkringsanstalten
inte skulle kunna pågå hela året utan behöva koncentreras till
tiden februari—augusti, något som sannolikt skulle medföra betydande
svårigheter att under återstoden av året effektivt utnyttja den med debiteringen
sysselsatta personalen. Med hänsyn härtill förordar administrationsnämnden
i likhet med allmänna pensionsberedningen att nuvarande
system för avgiftsuppbörden tills vidare behålles.

Införandet av tilläggspensioneringen kommer att medföra en betydande
höjning av arbetsgivarnas sammanlagda avgifts- och bidragsbelopp för varje
arbetstagare. Vid exempelvis ett avgiftsuttag av 7 procent till tilläggspensio -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

neringen och en årslön på 12 000 kr. resp. 30 000 kr. kommer arbetsgivaravgiften
per årsarbetare i mindre farlig verksamhet att stiga från ca 150 till
ca 700 kr. resp. från ca 200 till ca 2 000 kr. Om en arbetsgivare haft fyra
sådana årsarbetare anställda och gällande gränsdragning mellan större och
mindre arbetsgivare tillämpas, skulle arbetsgivaren följaktligen såsom slutlig
skatt komma att påföras en arbetsgivaravgift å 2 800 kr. resp. 8 000 kr.
mot för närvarande 600 resp. 800 kr. En sådan väsentlig stegring av de i
slutlig skatt ingående arbetsgivaravgifterna torde enligt nämndens mening
kunna accepteras endast om skyldighet införes för även de mindre arbetsgivarna
att erlägga avgifterna preliminärt. På grund av de komplikationer,
som en sådan föreskrift skulle medföra för bl. a. de lokala skattemyndigheterna,
förordar administrationsnämnden i stället att gränsdragningen mellan
större och mindre arbetsgivare ändras, varvid bör eftersträvas att de i
slutlig skatt ingående arbetsgivaravgifterna inte blir beloppsmässigt högre
än för närvarande.

Administrationsnämnden föreslår därför, att arbetsgivaravgiftens storlek
i princip får bli avgörande för huruvida avgiften skall uppbäras av riksförsäkringsanstalten
eller vid den allmänna skatteuppbörden. Såsom lämplig
beloppsgräns förordas 1 000 kr. Denna gräns bör inte vara ovillkorlig.
För att förhindra att en arbetsgivare gång efter annan får byta uppbördssystem,
föreslås riksförsäkringsanstalten få möjlighet att låta en arbetsgivare,
som erlagt arbetsgivaravgift för visst år i samband med den
allmänna skatteuppbörden, fortsätta därmed även om arbetsgivaravgiften
för nästfoljande år skulle komma att överstiga 1 000 kr. Å andra sidan bör
arbetsgivare, vilkens arbetsgivaravgift tidigare överstigit 1 000 kr. och därför
uppburits av riksförsäkringsanstalten, kunna bibehållas vid denna uppbördsform
om avgiften ett eller annat år skulle nedgå under 1 000 kr.

Med den förordade beloppsgränsen beräknas riksförsäkringsanstalten under
år 1960 få uppbära arbetsgivaravgift från ca 60 000 arbetsgivare. Den
fortgående höjningen av uttagsprocenten beträffande avgifterna till tilläggspensioneringen
medför att antalet arbetsgivare med avgiftsuppbörd
hos riksförsäkringsanstalten successivt ökas. Vid ett avgiftsuttag å 7 procent
torde sålunda angivna antal komma att uppgå till omkring 90 000.

Vad nu sagts är inte tillämpligt på de arbetsgivarbidrag, vilka staten
såsom arbetsgivare har att erlägga. Statens bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
beräknas och redovisas för närvarande enligt föreskrifter
meddelade av Konungen. Vad staten sålunda har att utgiva beräknas
på grundval av särskild lönestatistik från de statliga myndigheterna.
Varje år bestämmer Konungen de belopp som skall tillföras ifrågavarande
försäkringar. Särskilda belopp bestämmes för å ena sidan vart och ett av
de affärsdrivande verken samt riksbanken och riksgäldskontoret, vilka har
att inbetala beloppen till riksförsäkringsanstalten, och å andra sidan statsförvaltningen
i övrigt. Beloppet för statsförvaltningen i övrigt överföres

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

från ett för ändamålet i riksstaten uppfört anslag. Motsvarande förfarande
föreslås av nämnden skola tillämpas såvitt gäller den avgift till tilläggspensioneringen,
som staten i egenskap av arbetsgivare har att erlägga.

Beträffande de försäkrades egna avgifter, vilka beräknas i
förhållande till den del av den pensionsgrundande inkomsten, som härrör
från inkomst av annat förvärvsarbete, erinrar adnrinistrationsnämnden om
att departementschefen vid framläggande av förslaget till TPL (prop.
1959: 100 s. 144) uttalade, att dessa avgifter borde debiteras och uppbäras
i samband med de allmänna skatterna. Även enligt administrationsnämndens
mening talar övervägande skäl härför. En särskild avgiftsuppbörd
måste sålunda medföra väsentligt större merarbete och kostnader samt förorsaka
olägenheter för de försäkrade såtillvida, att avgifterna sannolikt inte
skulle kunna erläggas preliminärt och att ytterligare en debetsedel skulle
tillkomma.

Nämnden föreslår, att de försäkrades egna avgifter benämnes tilläggspensionsavgifter
i anslutning till beteckningen folkpensionsavgifter, som
allmänt begagnas för pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering.
Tilläggspensionsavgifterna bör enligt förslaget uträknas av de lokala skattemyndigheterna
samtidigt med beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten
och därvid noteras å de för denna beräkning avsedda inkomstkorten.
Från inkomstkorten överföres sedan de noterade avgiftsbeloppen
till debiteringslängden över slutlig skatt och ingår i denna skatt.

Vid en avgiftsuppbörd i samband med den allmänna skatteuppbörden
föreslås preliminär tilläggspensionsavgift ingå i den preliminära B-skatten.
Avgift, som utöver i slutlig skatt ingående avgift skall påföras vid höjning
av den försäkrades inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, debiteras
och uppbäres som tillkommande skatt. Nämnden förordar alltså att
med skatt enligt 1 § uppbördsförordningen jämväl skall förstås tilläggspensionsavgift.

Besvårsförfarandet

I fråga om instansordningen vid klagan över lokal skattemyndighets
beslut beträffande pensionsgrundande inkomst
framhåller administrationsnämnden, att enligt dess förslag riksförsäkringsanstalten
skall beräkna de kollektiva arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen.
Vid beräkningen av dessa avgifter kan uppkomma frågor,
huruvida anställningsförhållande i civilrättslig mening föreligger. Avgörandena
av dessa frågor kan få betydelse även för beräkningen av pensionsgrundande
inkomst. Nämnden anser därför lämpligt, att besvär över lokal
skattemyndighets beslut beträffande pensionsgrundande inkomst får anföras
hos riksförsäkringsanstalten.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 175

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

Beträffande besvärstiden föreslås i viss överensstämmelse med vad som
gäller i fråga om besvär över taxeringsnämnds beslut, att besvär över beslut,
som avser avvikelse från inkomstfördelningen i självdeklaration eller
eljest av den försäkrade lämnade uppgifter och varom han erhållit underrättelse
senast den 15 september under taxeringsåret, skall anföras senast
den 15 oktober under nämnda år. Motsvarande föreslås gälla beträffande
besvär från försäkrad, som inte avgivit allmän självdeklaration. Har den
försäkrade ej erhållit underrättelse om avvikelsen eller om den beräknade
pensionsgrundande inkomsten eller har han erhållit underrättelsen efter
den 15 september under taxeringsåret, innebär förslaget att besvärstiden
skall utlöpa med utgången av året näst efter taxeringsåret. Även härutinnan
står nämndens förslag i nära anslutning till besvärsbestämmelserna
i fråga om taxeringsnämnds beslut. Vad slutligen angår det fall, att lokal
skattemyndighet ändrat tidigare beräknad pensionsgrundande inkomst, förordas
att besvären skall anföras inom en månad efter det klaganden erhöll
del av beslutet.

Riksförsäkringsanstalten skulle alltså i andra instans pröva frågor om
pensionsgrundande inkomst samt i första instans beräkna arbetsgivaravgifter.
När det gäller spörsmålet vart klagan över ri k sför sä k ringsanstaltens
beslut skall få ställas framhåller administration snämnden,
att det för närvarande gäller olika besvärsregler för yrkesskadeförsäkringen
och för sjuk- och moderskapsförsäkringarna. över riksförsäkringsanstaltens
beslut i ärende angående yrkesskadeförsäkring må sålunda
klagan föras genom besvär hos försäkringsrådet; försäkringsrådets beslut
får ej överklagas. I fråga om sådant ärende angående sjuk- eller moderskapsförsäkring,
som genom besvär över sjukkassas beslut förts under
riksförsäkringsanstaltens prövning, gäller däremot att klagan föres hos
Konungen i statsrådet. Besvär må dock anföras allenast såframt riksförsäkringsanstalten
lämnat tillstånd därtill. Med hänsyn till att hela frågan
om besvärsförfarandet inom tilläggspensioneringen är under omprövning
kan vad nämnden föreslår endast få provisorisk karaktär. Under
sådana förhållanden anser administrationsnämnden riktigast att låta förslagets
bestämmelser anknyta till de nu gällande. Valet står därvid mellan
att låta arbetsgivarna få anföra besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut
hos Konungen eller hos försäkringsrådet. Med hänsyn till ärendenas
karaktär torde besvären, om de skall anföras hos Konungen, böra avgöras
av regeringsrätten. Detta skulle i så fall innebära ett avsteg från vad som
gäller för besvär över ärenden avseende sjukförsäkringen, vilka avgöres
av Konungen i statsrådet. Inte heller kan det anses lämpligt att provisoriskt
överföra en arbetsuppgift å regeringsrätten. Med hänsyn härtill finner
nämnden övervägande skäl tala för att förevarande provisoriska besvärsbestämmelser
ges det innehållet att klagan över riksförsäkringsanstaltens
beslut avseende beräkning av pensionsgrundande inkomst och av arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

givaravgifter skall föras hos försäkringsrådet och att besvärsbestämmelserna
även i övrigt utformas i överensstämmelse med yrkesskadeförsäkringslagens
besvär sbestämmelser.

Beträffande lokal skattemyndighets beslut om debitering
av försäkrads egen tilläggspensionsavgift framhåller
adininistrationsnämnden att, eftersom skatt enligt 1 § uppbördsförordningen
även skall avse sådan avgift, besvärsbestämmelserna i uppbördsförordningen
kommer att bli tillämpliga i detta fall. Nämnden påpekar,
att det sagda inte gäller i fråga om beräkningen av underlaget för avgiften
eller således beräkningen av inkomst av annat förvärvsarbete. Klagan över
denna beräkning föres på sätt förut nämnts i fråga om besvär över pensionsgrundande
inkomst.

Kostnadsfrågor

Av de arbetsuppgifter som tillkommer för de lokala skattemyndigheterna
på grund av tilläggspensioneringen är arbetet med fastställandet
av de pensionsgrundande inkomsterna det ojämförligt mest tidskrävande.
Beträffande denna arbetsuppgift har administrationsnämnden
under medverkan av statens organisationsnämnd utfört tidsstudier vid
länsstyrelsen i Stockholms län. Pensionsgrundande inkomster beräknades
därvid på grundval av 1957 års självdeklarationer inom vissa taxeringsdistrikt.
På grundval av dessa tidsstudier har nämnden med vederbörliga
justeringar och tillägg för spilltid in. in. uppskattat den genomsnittliga tidsåtgången
för beräkning och kollationering av pensionsgrundande inkomst
till 4 minuter per deklaration. Antalet utredningsfall har uppskattats till
omkring 10 procent av totala antalet deklarationer. Varje utredning har
antagits komma att kräva 20 minuter utöver de 4 minuterna för beräkning
och kollationering. Detta påverkar tidsåtgången på sätt, som framgår av
följande uppställning:

90 deklarationer ä 4 minuter = 360 minuter
10 deklarationer ä 24 minuter = 240 minuter

100 deklarationer = 600 minuter

Den genomsnittliga tiden för behandling av en deklaration har med hänsyn
härtill av nämnden beräknats till 6 minuter, vilket innebär, att en befattningshavare
medhinner 10 deklarationer i timmen. Med utgångspunkt
från att arbetet i stort sett avses skola utföras under tiden den 15 april—
den 15 september, då personalens semester infaller och sommartid tilllämpas,
har administrationsnämnden kommit fram till att en befattningshavare
under nämnda period kan medhinna 6 300 deklarationer.

I fögderierna beräknas antalet deklarationer i procent av invånarantalet
utgöra 57,3. Under förutsättning att arbetet med tilläggspensioneringsgöro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

målen skulle sysselsätta den under förut angivna tidsperiod behövliga personalen
under hela året, anses personalbehovet med utgångspunkt från
nämnda procenttal och från de gjorda tidsstudierna kunna beräknas till
en befattningshavare per 11 000 invånare. Vid beräkning av det totala behovet
av mera fast anställda befattningshavare i fögderierna har sådan
befattningshavare ansetts erforderlig, då vederbörande kan beräknas bli fullt
sysselsatt minst 80 procent av arbetstid under ifrågavarande tidsperiod.
Vid lägre sysselsättningsgrad har räknats med tillfällig biträdespersonal.
Efter nu angivna beräkningsgrunder har nämnden beräknat personalbehovet
i de 156 fögderierna till 377 fasta befattningshavare och tillfällig
arbetskraft motsvarande 20 årsanställda biträden.

Inom varje fögderi anses en befattningshavare behövas för ledningen av
de ifrågavarande arbetsuppgifterna och för handläggning av främst de
mera komplicerade utredningsärendena. Denna befattningshavare bör enligt
nämndens mening vara kansliskrivare i 10 lönegraden eller kontorist
i 9 lönegraden. Nämnden har med hänsyn till de stora krav som måste
ställas på vederbörande i fråga om kunnighet, noggrannhet och omdöme
utgått från den högre lönegraden vid kostnadsberäkningarna. I fråga om
övriga befattningar har räknats med kanslibiträdestjänster. Eftersom även
den tillfälliga personalen bör vara väl kvalificerad, har ersättningen till
denna beräknats efter samma grund som för kanslibiträden.

Vid bedömningen av personalbehovet i de 32 städerna med egen uppbördsförvaltning
konstateras först, att antalet invånare i dessa städer för
närvarande uppgår till ca 2 570 000. Antalet avlämnade deklarationer därstädes
kan beräknas uppgå till närmare 65 procent av invånarantalet eller
till ca 1 650 000. Den erforderliga personalen beräknas med ledning härav
till 262 befattningshavare. Vid kostnadsberäkningarna har nämnden ltgått
från att inom varje uppbördsförvaltning minst en av denna personal skall
vara kansliskrivare. För större uppbördsförvaltningar har räknats med en
kansliskrivare på ungefär fem biträden. För de största uppbördsförvaltningarna
har dessutom räknats med en kontor sskrivare i 13 lönegraden för
i runt tal tio kansliskrivare och kanslibiträden. I enlighet härmed har den
för ifrågavarande uppbördsförvaltningar avsedda personalen vid kostnadsberäkningarna
antagits komma att uppgå till 20 kontorsskrivare, 58 kansliskrivare
och 204 kanslibiträden.

De årliga lönekostnaderna för den ifrågavarande personalen enligt 1959
års lönenivå och ortsgrupp 4 samt efter näst högsta löneklassen i varje lönegrad
har nämnden beräknat på sätt framgår av följande tabell.

Härtill kommer kostnader för sociala förmåner, vilka beräknats till 23
procent av lönekostnaderna. För den ifrågavarande personalen skulle enligt
nämnda beräkningsgrund kostnaderna för sagda förmåner uppgå till
1 151 384 kr. för år inom fögderiförvaltningen och till 813 615 kr. för år
inom städer med egen uppbördsförvaltning. Sammanlagda personalkostna -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 är 1959

Tjänster	Årslön per tjänst kr.	Summa kr.	Totalt kr.
Fögderierna 156 kansliskrivare i A 10............. 241 kanslibiträden i A7..............	13 848 11 808	2 160 288 2 845 728	5 006 016
Berörda städer 20 kontorsskrivare i A13........... 58 kansliskrivare i A 10............. 204 kanslibiträden i A 7..............	16 272 13 848 11 808	325 440 803 184 2 408 832	3 537 456
			8 543 472

derna kan alltså beräknas till (8 543 472 + 1 151 384 + 813 615 —) avrundat
10 500 000 kr.

Arbetet med beräkningen av pensionsgrundande inkomst kommer såsom
nämnts att pågå i huvudsak under tiden 15 april—15 september. Därefter
följer vissa efterarbeten, främst sortering av aviseringskorten innan
dessa senast den 15 oktober överlämnas till vederbörande centralsjukkassa
för registrering. Bland övriga hithörande uppgifter märkes ändringar av
tidigare beräknade pensionsgrundande inkomster, införande i debiteringslängd
av försäkrades tilläggspensionsavgifter och ev. av uppgifter om pensionsgrundande
inkomster samt noteringar på debetsedel å slutlig skatt
om sådana avgifter och inkomster samt medverkan vid kontroll av att
försäkrades tilläggspensionsavgifter erlagts. Till göromål som sammanhänger
med tilläggspensioneringen hör också kontroll av arbetsgivares uppgifter
för beräkning av arbetsgivaravgifter, innefattande bl. a. bokgranskning.
Det är emellertid sannolikt att de nu berörda arbetsuppgifterna inte
kan bereda den förut angivna personalen full sysselsättning under hela året.

Enligt nämndens mening bör de nytillkomna arbetsuppgifterna hos de
lokala skattemyndigheterna ingå såsom en del av dessa myndigheters arbetsuppgifter
utan att någon särskild personal avdelas uteslutande för de
nya arbetsuppgifterna. Den redan befintliga personalen kan alltså i den
mån så befinnes möjligt utnyttjas för pensionsarbetet och de nyanställda
befattningshavarna bör på motsvarande sätt kunna utnyttjas för göromål
av nu förekommande slag. Den nedsättning av de beräknade personalkostnaderna
som därför bör göras är givetvis mycket svår att närmare uppskatta.
Enligt nämndens mening synes en nedsättning med 20 procent vara
rimlig. Nämnden beräknar därför de av tilläggspensioneringen föranledda
personalkostnaderna hos de lokala skattemyndigheterna till (80 procent av
10 500 000 =) 8 400 000 kr.

Beträffande lokalkostnaderna har det inte varit möjligt för nämnden att
göra annat än en mycket grov uppskattning. Varje anställd har ansetts behöva
ett lokalutrymme om 10 m2. Hyran har antagits uppgå till genomsnittligt
70 kr. för in2 i fögderierna och till 80 kr. för in2 i städer med egen

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

uppbördsförvaltning. I fögderierna kommer att krävas lokalutrymmen för
ytterligare ca 500 personer och i berörda städer för ytterligare ca 300 personer.
Härvid bär inräknats även arbetsplatser för de tillfälliga biträden,
som blir erforderliga endast några månader om året. Lokalkostnaderna för
år räknat skulle efter dessa beräkningsgrunder öka inom fögderierna med
ca 350 000 kr. och inom städerna med 240 000 kr. eller med tillhopa 590 000
kr., vilket belopp avrundas till 600 000 kr. för år.

Övriga kostnader hos lokala skattemyndigheter anser sig nämnden med
grov uppskattning kunna beräkna till 10 procent av de på tilläggspensioneringen
belöpande kontanta löneförmånerna, vilket för fögderierna innebär
en årlig kostnad av 400 000 kr. och för städer med egen uppbördsförvaltning
av 300 000 kr. eller av tillhopa 700 000 kr.

Hos länsstyrelser in. fl. uppkommer kostnader för tryckning av
blanketter till inkomst- och aviseringskort, vilka skall utgöra en del av
blanketterna till debetsedlarna å slutlig skatt. Merkostnaden för dessa blanketter
uppskattas till 80 000 kr. för år och kostnaden för länsstyrelsernas
arbete med att tilltrycka identifieringsuppgifter på korten till 50 000 kr.
om året, eller tillhopa 130 000 kr.

På länsstyrelsernas uppbördssektioner och hos lokal skattemyndighet i
städer med egen uppbördsförvaltning uppkommer visst merarbete genom
den kontroll, som erfordras av att de försäkrades tilläggspensionsavgifter
erlagts. Arbetskraftsbehovet för införande i debiteringslängd av erlagd preliminär
B-skatt har på grundval av uppgifter från länsstyrelserna om uppskattad
tid för nuvarande arbete med införande av preliminär skatt i debiteringslängd
för hela riket uppskattats till 40 arbetsmånader för biträdespersonal.
Antalet undersökningsfall har uppskattats till 30 000 i hela landet.
Vid ett antagande, att varje utredning kräver 15 minuter skulle för detta
ändamål komma att erfordras 50 arbetsmånader. Det totala biträdesbehovet
för dessa arbetsuppgifter vid länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna
i städer med egen uppbördsförvaltning skulle sålunda uppgå till 90
biträdesmånader. Årskostnaden härför kan antagas uppgå till i runt tal
75 000 kr., varav 35 procent eller 26 000 kr. beräknas falla på städer med
egen uppbördsförvaltning.

De sammanlagda årskostnaderna hos lokala skattemyndigheter
och länsstyrelser uppgår således enligt nämndens beräkningar till
(8 400 000 + 600 000 + 700 000 + 130 000 + 75 000 =) 9 900 000 eller i runt
tal 10 milj. kr., varav 4 milj. kr. faller på städer med egen uppbördsförvaltning.
Härtill kommer vissa engångskostnader för inventarier in. in., av administrationsnämnden
beräknade till 800 000 kronor.

Enligt vad som redovisats i avsnittet om organ för registrering av pensionsgrundande
inkomst uppskattar administrationsnämnden de årliga kost -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

naderna för centralsj ukkassorna till 1 500 000 kr. och deras engångskostnader
till 800 000 kr.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens kostnader för debitering
och uppbörd av arbetsgivaravgifter in. in. upplyser administrationsnämnden
till en början, att det inom riksförsäkringsanstalten år 1958 utarbetats
förslag om övergång från nuvarande i huvudsak manuella metod till
hålkortsmetod i fråga om debitering och uppbörd av arbetsgivares avgifter
för yrkesskadeförsäkring i anstalten och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
En sådan omläggning av arbetet beräknas enligt förslaget
medföra en årlig nettobesparing på ca 400 000 kr., utgörande skillnaden
mellan det belopp, varmed personalkostnaderna väntades minska och den
ökade kostnaden för maskinella hjälpmedel in. in. Med utgångspunkt från
riksförsäkringsanstaltens beräknade kostnader för arbetet med nuvarande
arbetsgivaravgifter m. m. enligt den föreslagna nya metoden har inom anstalten
beräknats de kostnadsökningar, som skulle uppkomma därest anstalten
i enlighet med nämndens förslag tillföres uppgiften att debitera och
uppbära arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen. Kostnadsökningen
har uppskattats till 900 000 kr., varav 650 000 kr. i lönekostnader för 30
å 35 befattningshavare. Då övergången till hålkortsdebitering i fråga om
nuvarande arbetsuppgifter förväntas medföra en kostnadsminskning på omkring
400 000 kr., blir emellertid den reella kostnadsökningen för anstalten
väsentligt mindre än det angivna beloppet 900 000 kr.

För övriga arbetsuppgifter, som ankommer på riksförsäkringsanstalten
i egenskap av pensionsmyndighet beräknar nämnden en årlig kostnad av
150 000 kr. och för ökade lokalkostnader 50 000 kr. om året.

De sammanlagda årskostnaderna för riksförsäkringsanstalten uppgår således
till (900 000 + 150 000 + 50 000 =) 1 100 000 kr. Engångskostnaderna
för riksförsäkringsanstaltens del uppskattas till 500 000 kr., varav 100 000
för kostnader i samband med anskaffande av hålkortsmaskiner och 400 000
kr. för tryckning och distribution av upplysningsbroschyrer till allmänheten.

Administrationsnämnden har bland kostnaderna för tilläggspensioneringen
även upptagit ett belopp av 500 000 kr. för pensionsstyrels
e n s räkning år 1963. Detta belopp avser kostnader för pensionsutbetalningarna,
som börjar nämnda år och som lämpligen anses böra ske samtidigt
med utbetalning av folkpension och handhavas av pension sstyrelsen.

De av administrationsnämnden i det föregående uppskattade administrationskostnaderna
för tilläggspensioneringen av mera stadigvarande natur
uppgår till (10 000 000 + 1 500 000 + 1 100 000 + 500 000 =) 13 100 000 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

På längre sikt tillkommer utgifter för prövning och övrigt handhavande av
pensionsansökningar, besvärsorganisationen, utbetalningar samt den statistik,
som kan tinnas erforderlig. Likaså torde böra beräknas visst belopp såsom
ersättning till postverket för den portofrihet, som förulsättes komma
att föreligga i fråga om myndigheternas postförsändelser rörande tilläggspensioneringen.
V issa utgifter för förvaltningen av allmänna pensionsfonden
uppkommer också. Nämnden anser inte möjligt att nu uppskatta de
nämnda tillkommande kostnaderna för tilläggspensioneringen, vilka i stor
utsträckning framkommer först efter fördelning av gemensamma administrationskostnader
mellan de olika socialförsäkringarna. Emellertid synes
det nämnden vara realistiskt att räkna med att tilläggspensioneringens årliga
administrationskostnader kommer att på längre sikt utgöra ungefär en
procent av de avgifter, som framdeles kan antagas bli erforderliga för försäkringens
finansiering. I nuvarande penningvärde motsvarar detta en kostnadssumma
i storleksordningen 20 milj. kr.

Angående sättet för täckande av administrationskostnaderna
inom tilläggspensioneringen hänvisar administrationsnämnden till
att det i prop. 1959: 100 förutsattes, att samtliga kostnader, som föranledes
av tilläggspensioneringens förvaltning, skall belasta pensioneringen. Fråga
uppkommer emellertid huruvida kostnaderna skall förskjutas av staten
resp. av de städer, som har egen uppbördsförvaltning, och förSt i efterhand
regleras av pensioneringen eller huruvida tilläggspensioneringen skall successivt
tillhandahålla medel efter en mera provisorisk beräkning, varvid en
definitiv avräkning sker senare. Enligt nämndens mening bör principen vara
att staten och de berörda städerna i finansiellt avseende betungas så litet
som möjligt av tilläggspensioneringens administration. Detta blir fallet om
den sistnämnda metoden för kostnadstäckning begagnas. Nämnden anser
sålunda, att denna metod bör användas och att därvid före utgången av varje
kvartal en fjärdedel utgives av den ersättning, som enligt provisorisk beräkning
belöper på ett visst kalenderår. Då en definitiv avräkning skall ske
förutsattes denna komma till stånd snarast möjligt efter kalenderårets
utgång.

Vad angår de olika kostnader, som redovisats i det föregående, anför
nämnden, alt kostnaderna för arbetet inom de lokala skattemyndigheterna
och länsstyrelserna i första hand kommer att åvila dels staten och dels de
städer, som har egen uppbördsförvaltning. Enligt nämndens mening bör
ersättningen från tilläggspensioneringen för dessa kostnader kunna utgå
efter en schablonmässig beräkning, som anknyter antingen till hela invånarantalet
eller till antalet invånare i akliv ålder eller till antalet avgivna
deklarationer, vilka föranleder prövning för bestämmande av pensionsgrundande
inkomst, el. dyl. Emellertid anser nämnden inte lämpligt att innan
åtminstone något års erfarenheter föreligger taga mera definitiv ställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

till detta spörsmål. Intill dess föreslås, att pensioneringen skall tillhandahålla
penningmedel successivt efter mera provisoriska grunder. Med hänsyn
till de faktiska uppbördskostnaderna anses en viss differentiering böra
ske så att den provisoriska ersättningen för år och invånare räknat fastställes
till kr. 1:60 för Stockholm, kr. 1:40 för Göteborg och Malmö och
kr. 1: 25 för landet i övrigt. Nämnda beräkningsgrund skulle medföra att
pensioneringen skulle från och med år 1961, då de lokala skattemyndigheternas
arbetsuppgifter för tilläggspensioneringen begynner, ha att erlägga
inemot 10 milj. kr. för år räknat, vilket nära överensstämmer med den
kostnad för förevarande ändamål med vilken nämnden räknat i det föregående.
För kostnaderna av engångsnatur, vilka uppskattats till 0,8 milj. kr.,
kunde under år 1961 av pensioneringen erläggas kr. 0: 10 per invånare inom
resp. områden.

Kostnaderna för registreringen m. m. hos de allmänna centralsjukkassorna
har i det föregående uppskattats till omkring 1,5 milj. kr. Om ersättningen
för kassornas utgifter provisoriskt fastställes till kr. 0: 15 per år
och invånare inom resp. områden skulle till kassorna successivt, i avbidan
på en slutreglering, betalas 1,1 milj. kr. för år. Med hänsyn till den betydande
säkerhetsmarginal, som nämndens uppskattning torde inrymma, synes
en provisorisk reglering efter nu angiven grund vara godtagbar. I detta
fall föreslås, att den provisoriska ersättningen skall utgå först från och med
den 1 juli 1961. För kostnader av engångsnatur, beräknade till 0,8 milj. kr.,
bör även i detta fall kr. 0: 10 per invånare inom resp. kassaområde kunna
erläggas under år 1961.

Merkostnaderna på grund av tilläggspensioneringen för debiterings- och
uppbördsarbetet inom riksförsäkringsanstalten inställer sig redan från och
med slutet av år 1959. Med hänsyn härtill kan det bli nödvändigt att under
år 1960 utgiva ett något större belopp från tilläggspensioneringen än det
förut uppskattade beloppet 1,1 milj. kr. Härutöver bör pensioneringen
ersätta de kostnader av engångsnatur, som i det föregående berörts. För pensionsstyrelsen
torde några mera väsentliga utgifter för tilläggspensioneringen
inte uppkomma förrän sista halvåret 1962.

Beträffande redovisningen av statens utgifter för tilläggspensioneringen
och den staten tillkommande ersättningen härför uttalar nämnden, att den
kan tillgå antingen så att vederbörande anslag uppräknas med de belopp,
som för tilläggspensioneringens räkning skall bestridas från anslagen, och
att staten tillföres motsvarande belopp å särskild inkomsttitel eller så att
anslagsbeloppen fastställes under hänsynstagande till att anslagen såsom
särskilda uppbördsmedel tillgodoföres den från tilläggspensioneringen utbetalade
ersättningen för kostnader, som hänför sig till pensioneringen. Vid
valet av alternativ för kostnadsredovisningen torde böra beaktas önskvärdheten
av att tilläggspensioneringens kostnader inte redovisas i riksstaten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Denna synpunkt finner nämnden tala för det sistnämnda av de båda nu
skisserade alternativen.

Grunderna för beräkningen av de ersättningar, som enligt vad förut sagts
skall tillkomma statsmyndigheter, vissa städer och de allmänna centralsjukkassorna,
bör enligt nämndens förslag fastställas av Konungen. Det
skall sedan ankomma på riksförsäkringsanstalten att i enlighet med dessa
grunder fastställa ersättningarnas storlek samt från styrelserna för den
allmänna pensionsfonden rekvirera erforderliga medel för ersättningarnas
utbetalande.

Yttranden

Allmänt

Administrationsnämndens huvudtanke att man till dess en mera slutlig
lösning av frågorna om socialförsäkringens administration kan uppnås bör
anlita befintliga organ för de förvaltningsuppgifter rörande tilläggspensioneringen,
som blir aktuella under de närmaste åren, har vunnit allmänt
gillande i remissyttrandena. Länsstyrelsen i Östergötlands län hälsar sålunda
med tillfredsställelse, att redan befintliga organ kan utnyttjas och att
tillskapandet av nya kunnat undvikas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser,
att utspridningen på många organ visserligen försvårar överskådlighet och
skapar samordningsproblem men å andra sidan medför en smidig förvaltningsapparat
till rimlig kostnad. Länsstyrelsen har därför intet att i princip
erinra mot förslaget. Stockholms stad anser, att frågan om tilläggspensioneringens
organisation genom förslaget erhållit en i det stora hela mycket
god lösning. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms län och
Föreningen Sveriges kronokamrerare. Inte heller statens organisationsnämnd
har något att invända mot att de organisatoriska och administrativa frågorna
tills vidare löses i huvudsak enligt förslaget. Organisationsnämnden framhåller
emellertid, att den förordade administrationen av tilläggspensioneringen
i flera avseenden bör betraktas som en lösning på relativt kort sikt i
avvaktan bl. a. på resultatet av administrationsnämndens kommande utredning
av frågan om en samordning i administrativt hänseende mellan socialförsäkringens
olika grenar. Spörsmålet om användning av automatiska databehandlingsmaskiner
inom folkbokförings- och uppbördväsendet kan enligt
organisationsnämndens uppfattning även komma att påverka organisationen
och det administrativa förfarandet för tilläggspensioneringens del.
Sistnämnda synpunkt behandlas även av uppbördsorganisationskommittén,
som påpekar att det med hänsyn till pågående utredningar inte varit möjligt
för administrationsnämnden att förutse hur en samordning av tilläggspensioneringens
administration med ett eventuellt nytt folkbokförings- och uppbördssystem
skall kunna åstadkommas. Kommittén framhåller emellertid
vikten av att en sådan samordning kommer till stånd. Försäkringsinspek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

tionen betonar, att organisationen fortlöpande måste övervakas och att om
en annan uppbyggnad befinnes lämplig den provisoriska anknytningen till
olika organ inte får hindra eller försvåra en omläggning. Merkostnaden vid
en sådan omorganisation anser inspektionen böra godtagas som ett rimligt
pris för att det nya pensionssystemet skall kunna genomföras utan dröjsmål.

Organ för bestämmande av pensionsgrundande inkomst

Remissorganen tillstyrker på ett undantag när administrationsnämndens
förslag om att den pensionsgrundande inkomsten skall fastställas av d e
lokala skattemyndigheterna. Sålunda yttrar riksräkenskapsverket
att, även om denna arbetsuppgift till sin natur närmast synes vara
att jämföra med taxering, det av praktiska skäl inte bör ifrågakomma att
belasta taxeringsnämnderna med densamma. Kammarrätten finner i likhet
med administrationsnämnden, att det inte är lämpligt att ålägga taxeringsnämnderna
ett så betydande merarbete, som fastställandet av pensionsgrundande
inkomst innebär. Detta arbete skulle uppenbarligen i stor
utsträckning inkräkta på taxeringsnämndernas egentliga arbetsuppgifter
och således stå i strid med de år 1956 beslutade omläggningarna av taxeringsarbetet.
Eftersom deklarationerna nu för längdföring överlämnas till
de lokala skattemyndigheterna talar enligt kammarrättens mening övervägande
skäl för att uppdra åt dessa myndigheter att fastställa pensionsgrundande
inkomst trots att detta medför risk för visst dubbelarbete och kollisioner
med beskattningsmyndigheternas verksamhet. Särskilt med hänsyn
till de arbetsuppgifter, som de lokala skattemyndigheterna redan har på
taxeringsväsendets område, är det enligt centrala uppbördsnämndens mening
endast följdriktigt att de tas i anspråk även då det gäller beräkning
av pensionsgrundande inkomst. Även uppbördsorganisationskommittén finner
administrationsnämndens förslag välbetänkt och anser det vara det ur
administrativ synpunkt enda rimliga. Enligt kommitténs mening synes
denna lösning lämplig även med hänsyn till att de lokala skattemyndigheterna
i ett eventuellt nytt folkbokförings- och uppbördssystem kan beräknas
få vissa arbetsuppgifter beträffande tilläggspensioneringen. Sveriges häradsskrivarförening
citerar ett uttalande av dåvarande chefen för finansdepartementet
i prop. 1953: 100 med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
in. m., enligt vilket yttrande nya uppgifter inte bör åläggas de
lokala skattemyndigheterna i andra fall än då detta påkallas av önskemålet
att genomföra verkligt betydelsefulla reformer. Enligt föreningens mening
får emellertid tilläggspensioneringen anses vara en sådan reform, som för
sitt lyckliga genomförande gör anspråk på de lokala skattemyndigheternas
helhjärtade medverkan och intresse. Inte heller Föreningen Sveriges kronokamrerare
vill motsätta sig att de lokala skattemyndigheterna skall handha
fastställandet av pensionsgrundande inkomst och föreningen uttalar, att
administrationsnämnden redovisat starka skäl till stöd för sitt förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Samtliga länsstyrelser, som yttrat sig över betänkandet, tillstyrker förslaget
om att arbetet med fastställande av pensionsgrundande inkomst skall
anförtros de lokala skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Östergötlands
län yttrar sålunda, att det inte torde finnas någon tvekan om att de lokala
skattemyndigheterna är bättre skickade än andra nu befintliga organ att
handha denna uppgift. Härför talar enligt länsstyrelsens mening inte blott
att dessa myndigheter har god lokal- och personkännedom utan även den
omständigheten att det är av vikt, att den myndighet som skall bestämma
pensionsgrundande inkomst har insikt i taxeringsfrågor. Länsstyrelsen
påpekar, att riksförsäkringsanstalten i egenskap av central pensionsmyndighet
skall ha befogenhet att lämna de lokala skattemyndigheterna direktiv
i vad gäller arbetet för tilläggspensioneringens räkning. Eftersom de lokala
skattemyndigheterna är underställda länsstyrelserna, finnes möjlighet till
intressekollisioner. Då emellertid arbetsrutinen på det ifrågavarande området
redan från början blir i detalj preciserad, anser länsstyrelsen att risken
för dylika konflikter är starkt begränsad.

Sistnämnda problem behandlas även av länsstyrelsen i Värmlands län,
som anser att någon begränsning av länsstyrelsernas befogenheter inte bör
ifrågakomma. Riksförsäkringsanstaltens befogenheter bör inskränkas till
rätten att utfärda råd och anvisningar, medan befälsrätten oinskränkt bör
tillkomma länsstyrelsen. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län kommer den
omständigheten att länsstyrelserna ställts utanför den föreslagna organisationen
att menligt inverka på dess effektivitet. Länsstyrelsen anser därför,
att fördelarna med den föreslagna organisationen på längre sikt inte kan
tryggas annat än genom att länsstyrelserna anknytes till de nya arbetsuppgifterna
i lämpliga former.

Förslaget att de lokala skattemyndigheterna skall bestämma den pensionsgrundande
inkomsten har föranlett yttrande i avstyrkande riktning
endast från besvärssakkunniga, som inte finner administrationsnämndens
skäl mot att anförtro taxeringsnämnderna denna uppgift bärande. Besvärssakkunniga
anser, att den närmast till hands liggande och mest rationella
ordningen är att taxeringsnämnderna i samband med taxeringen fastställer
de grundläggande beloppen för pensionsgrundade inkomst och att de lokala
skattemyndigheterna därefter närmare uträknar densamma med avdrag av
basbelopp in. m. Enligt de sakkunnigas mening skulle vidare en bättre
instansordning erhållas genom att den bleve densamma som för taxeringsmålen.

Vad särskilt angår förhållandena i Stockholm uttalar riksskattenämnden,
att det inte finns anledning att splittra skattemyndigheternas
uppgifter och att några skäl för att lägga uppgiften att fastställa pensionsgrundande
inkomst hos överståthållarämbetets skatteavdelning i stället
för hos Stockholms uppbördsverk inte föreligger. Stockholms stad anser,

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

att goda motiv kunde anföras för att anförtro arbetet åt nämnda skatteavdelning
och yttrar.

Arbetet är till sin natur statligt och borde därför om möjligt omhänderhas
av ett statligt organ. Frågan om ersättning till staden från statsverket
skulle då icke alls få samma räckvidd som när uppbördsverket anlitas för
arbetet. Särskilt inför ett förestående förstatligande av uppbördsväsendet
borde om möjligt undvikas att lägga nya uppgifter på de kommunala uppbördsverken;
ett komplicerande av förstatligandeproceduren torde bli följden.
Det kan vidare andragas, att fastställandet av den pensionsgrundande
inkomsten står taxeringsarbetet mycket närmare än det står debiteringsarbetet.
Slutligen är det sannolikt, att skatteavdelningen bättre än uppbördsverket
kan komma till rätta med det sysselsättningsproblem, som
anmäler sig genom att viss tid av året icke erfordras den personalförstärkning,
som under övrig del av året är nödvändig.

Staden framhåller dock, att ett förläggande av arbetet till överståthållarämbetets
skatteavdelning skulle medföra svårbemästrade frågor rörande
arbetsgången och andra olägenheter av arbetsteknisk art i förhållandet mellan
skatteavdelningen och stadens uppbördsverk. Rikssystemet anses därför
vara att föredraga även för Stockholms del.

Överståthållarämbetet framhåller, att dess skatteavdelning har en annan
ställning i förhållande till Stockholms uppbördsverk än länsstyrelserna
gentemot de lokala skattemyndigheterna inom länen. Vid den senaste omorganisationen
av taxeringsväsendet uppbyggdes de lokala skattemyndigheterna
inom länen såsom kombinerade uppbörds- och taxeringsmyndigheter.
Sålunda anknöts det nya systemet med taxeringsassistenter till de lokala
myndigheterna. Dit har även deklarationsmaterialet (för fysiska personer)
förlagts och dit kan allmänheten på orten i första hand vända sig i skattefrågor
av olika slag. För Stockholms del bibehölls vid taxeringsreformen den
kommunala myndigheten vid sina tidigare mera begränsade arbetsuppgifter
med debitering, kreditering etc. Överståthållarämbetet har alltså en
härutinnan väsentligt annan funktion än länsstyrelserna, som närmast är
allmänt övervakande organ. För länens del måste det mot denna bakgrund
vara mest ändamålsenligt att förlägga pensionsberäkningen till de lokala
myndigheterna. För Stockholms del finnes enligt överståthållarämbetets
mening inte något motsvarande skäl för att pensionsberäkningen skulle
åläggas den lokala myndigheten. Ämbetet anför att, om bestyret med beräkning
av pensionsgrundande inkomst lägges på Stockholms uppbördsverk,
detta skulle innebära ett avsteg även från den allmänna principen att icke
splittra med varandra nära sammanhängande arbetsuppgifter å olika myndigheter.
Följden av en dylik splittring skulle bli att i Stockholm tillskapades
en annan och väsentligt sämre ordning än som avses skola gälla för
riket i övrigt. I stället anser överståthållarämbetet att det finns förutsättningar
att skapa ett enklare, effektivare och mindre kostnadskrävande
system, som i huvuddrag skisseras sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Det synes ligga nära till hands att för Stockholms del låta ämbetets
tjänstemän i de s. k. särskilda taxeringsnämnderna samtidigt med att de
genomgå deklarationerna ifylla pensionsinkomstkorten, vilka ligga insorterade
i deklarationerna. Envar tjänsteman behandlar genomsnittligt 10 å
15 deklarationer per dag och merarbetet ter sig ganska oväsentligt, då det
kan ske i direkt anslutning till genomgången av deklarationerna. Endast
kollationeringen skulle då behöva verkställas av annan tjänsteman, vilket
bör kunna ske omedelbart allt eftersom taxeringsarbetet fortskrider. I de
särskilda nämnderna handläggas ca 70 000 deklarationer för fysiska personer.
Försöksvis bör även ordförande och kronoombud i lokala taxeringsnämnder
anlitas att, mot någon mindre extra ersättning, utföra samma
arbete. Då siffermaterialet i deklarationen och innehållet i löneuppgifterna
ändå är aktuellt, bör ifyllandet av inkomstkortet vara relativt mycket
mindre arbetskrävande än då någon ny person skall genomgå deklarationsmaterialet.
Något väsentligt intrång i taxeringsarbetet torde det icke bli
fråga om. Framhållas må att det helt övervägande antalet taxeringsfunktionärer
i nämnderna i Stockholm utgöres av statliga och kommunala tjänstemän,
som ha god vana vid blanketter och som i övrigt måste vara fullt
kapabla att rätt ifylla pensionsinkomstkorten. Kollationeringsarbetet bör
kunna ske fortlöpande och taga sin början i mitten av mars och vara avslutat
i mitten av juli, bortsett från särskilda utredningsfall.

Vad angår det tekniska förfarandet vid fastställande av pensionsgrundande
inkomst uttalas i en del remissyttranden farhågor för att
den tid, inom vilken arbetet skall vara avslutat, tillmätts alltför knappt.
Föreningen Sveriges kronokamrerare anser det önskvärt att nämnda tid
utsträckes för åstadkommande av arbetsutjämning. Länsstyrelsen i Jämtlands
län föreslår, att tiden förlänges till den 30 september, och uttalar att
uppsorteringen av aviseringskorten likväl bör kunna medhinnas till den
15 oktober. Kronokamreraren i Hälsingborg anser det möjligt att förskjuta
sluttiden till den 20 november.

Nödvändigheten av att den pensionsgrundande inkomsten angives på
debetsedeln å slutlig skatt ifrågasättes av länsstyrelsen i Värmlands län, som
förordar, att de försäkrade i stället erhåller underrättelse om den pensionsgrundande
inkomsten genom en kopia av aviseringskortet. Föreningen Sveriges
kronokamrerare anser, att separat uppgift bör kunna utsändas därest
noteringen å debetsedeln inte medhunnits, varom i så fall anteckning å
debetsedeln bör göras.

Riksarkivet ifrågasätter om inte inkomstkorten, som enligt administrationsnämndens
förslag skall förstöras efter 6 år, bör bevaras. Härigenom
skulle enligt riksarkivets mening naturligare och säkrare möjligheter att
rekonstruera pensionskorten erhållas än genom den av nämnden föreslagna
mikrofotograferingen.

Organ för registrering av pensionsgrundande inkomst

I valet mellan central eller lokal registrering av de pensionsgrundande
inkomsterna har det stora flertalet remissorgan stannat för det senare alter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

nativet. Administrationsnämndens förslag att registreringen skall handhas
av de allmänna centralsj u k kassorna tillstyrkes av statskontoret,
som anser att en central registrering, särskilt som den skulle sammankopplas
med automatisk databehandlingsmetod, för närvarande är förenad
med sådana osäkerhetsmoment att den knappast är tillrådlig. I vart
fall måste, innan en central registrering kan ifrågakomma, klarhet först
vinnas om linjerna för det framtida folkbokförings- och uppbördsväsendet,
varom utredning pågår. Riksförsäkringsanstalten finner administrationsnämndens
skäl för att förorda centralsjukkassorna som registreringsorgan
bärande. Likaså ansluter sig Svenska sjukkasseförbundet till nämndens
förslag. Förbundet påpekar, att det för dagen endast gäller att planera för
ett övergångsskede i avvaktan på ett för hela socialförsäkringen gemensamt
system och att det därför synes riktigt att nu välja en anordning, som har
förutsättningar både att utan större kostnader och svårigheter utbytas mot
en annan vid det slutliga ställningstagandet och att infogas i en slutlig hela
socialförsäkringen omfattande organisationsplan. Förbundet framhåller vidare
att, även om ännu bättre möjligheter till service gentemot allmänheten
måhända skulle kunna ernås med registreringen förlagd till lokalsjukkassorna,
övervägande skäl, framför allt säkerhetssynpunkter, talar till förmån
för centralsjukkassorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län delar helt administrationsnämndens
uppfattning att en lokal registrering åtminstone i det inledande skedet är att
föredraga framför en central registrering. Även länsstyrelsen i Kopparbergs
län tillstyrker nämndens förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län snuddar
vid tanken på länsstyrelserna som registreringsorgan men anser att en
önskvärd samordning av socialförsäkringens olika grenar talar emot en
sådan anordning. Länsstyrelsen ansluter sig därför till nämndens förslag
och åberopar vidare, att kassorna redan nu erhåller uppgifter av betydelse
för registreringen och att det är värdefullt för allmänheten att kunna
vända sig till kassorna i frågor, som rör den med sjukförsäkringen närbesläktade
tilläggspensioneringen. Trots tvivel på att sjukkasseorganisationen
vunnit erforderlig stadga för uppgifterna med registrering av pensionsgrundande
inkomster är länsstyrelsen i Hallands län dock inte beredd att
förorda något annat alternativ.

Pcnsionsstyrelsen anser övervägande skäl tala för en central registrering
men har ingenting att erinra mot att cenlralsjukkassorna tills vidare, till
dess pensionsstyrelsen får tillgång till en databehandlingsanläggning av
erforderlig kapacitet, handhar registreringen. Även databehandlingskommittén
håller för sannolikt, att en automatisk databehandlingsmaskin vid
en något senare tidpunkt med fördel kan användas inte blott för registreringen
utan även för heräkning av pensionsgrundande inkomst, debitering
och uppbörd av avgifter samt pensionsutbetalning. Enligt kommitténs uppfattning
kan dock väsentliga fördelar av att använda automatisk databe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

handling för tilläggspensioneringens olika arbetsuppgifter vinnas först
genom integrering med ett automatiskt datamaskinsystem för skatter och
folkbokföring. Med hänsyn härtill anser kommittén, att administrationsnämndens
förslag är en godtagbar lösning under de närmaste åren. Kommittén
förutsätter därvid, att ett intensivt undersöknings- och förberedelsearbete
för övergång till automatisk databehandling samtidigt bedrives.
Landsorganisationen ansluter sig också till administrationsnämndens förslag
men anser att frågan bör hållas öppen för en framtida omprövning,
såvida en omorganisation inom andra delar av förvaltningen och utvecklingen
av databehandlingstekniken kan leda till lägre administrationskostnader.

Flera av de remissorgan, som förordar en lokal registrering, uttalar sig
till förmån för de lokala skattemyndigheterna som registreringsorgan.
Så är fallet med riksräkenskapsverket, som framhåller att arbetets
omfång skulle kunna nedbringas och att det särskilda aviseringsförfarandet
skulle bli överflödigt, om registreringen sker hos de lokala skattemyndigheterna.
Riksskattenämnden ifrågasätter, om inte de lokala skattemyndigheterna
från organisatorisk synpunkt är att föredraga som registreringsorgan.
Även säkerhets- och servicesynpunkter talar för de lokala skattemyndigheterna
anser riksskattenämnden och anför som ytterligare skäl,
att registreringen bör anförtros åt ett organ, som handlar under statligt
ansvar. Vidare framhålles, att den personal hos de lokala skattemyndigheterna,
som skall syssla med beräkning av pensionsgrundande inkomst,
skulle kunna beredas jämnare sysselsättning om registreringen anförtroddes
åt dessa myndigheter. Liknande synpunkter framföres av centrala uppbördsnämnden,
som utgår från att registreringen är en liten arbetsuppgift,
lämplig att utföra då andra göroinål inte hindrar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner att starka skäl talar för
centralsjukkassorna som registreringsorgan men anser likväl, att registrering
hos de lokala skattemyndigheterna bör övervägas. Dessa myndigheter,
som utför beräkningen av pensionsgrundande inkomst, har redan de flesta
personuppgifter, som erfordras för registreringen, och bör vara bättre skickade
än centralsjukkassorna att lämna eventuella upplysningar. Vidare
framhålles, att det arbetskrävande arbetet med aviseringskorten bortfaller
och att personalen kan beredas sysselsättning under tiden den 15 oktober—
den 31 januari, vilket eljest skulle ställa sig svårt. Argument av liknande
slag till förmån för registrering hos de lokala skattemyndigheterna åberopas
även av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Värmlands län. Även
Föreningen Sveriges kronokamrerare anför synpunkter av angivet slag och
framhåller särskilt, att de lokala skattemyndigheterna ur allmänhetens synvinkel
bör äga företräde framför centralsjukkassorna som registreringsorgan,
eftersom de är sex gånger så många till antalet och allmänheten i
stor utsträckning kan förväntas komma att vända sig till de lokala skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

myndigheterna med förfrågningar i pensionsangelägenheter på grund av
att debetsedlarna skall innehålla uppgifter om pensionsgrundande inkomst.

Uppbördsorganisationskommittén anser det kunna övervägas att låta de
lokala skattemyndigheterna ombesörja registreringen till dess denna kan
utföras centralt. Kooperativa förbundet framhåller fördelarna med en
central registrering och pekar bl. a. på att felmöjligheter vid flyttning mellan
olika registreringsområden undgås. Förbundet finner det tänkbart att
intill dess en sådan kan komma till stånd förlägga registreringen till de lokala
skattemyndigheterna i stället för centralsjukkassorna, vilkas huvuduppgifter
enligt förbundets mening står betydligt längre från pensioneringen
än skattemyndigheternas.

Till förmån för en c e n t r a 1 registrering redan från början uttalar
sig endast statistiska centralbyrån, som anser att en av centralbyrån
för leverans år 1961 beställd databehandlingsmaskin kan användas för
ändamålet. Försäkringsinspektionen anser, att en central registrering medelst
automatisk databehandlingsmetod är vida överlägsen registrering enligt
manuell metod. En decentraliserad registrering kommer enligt inspektionens
åsikt att försvåra en övergång till en avancerad teknik framdeles.
Inspektionen anser, att det hade varit av värde om administrationsnämnden
undersökt ett alternativ med central registrering enligt manuell metod
såsom en förberedelse för senare övergång till automatisk databehandling.
Även Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att de största fördelarna
är att söka i en central registrering.

Beträffande förslaget att uträkning av pensionspoäng skall
göras i samband med registreringen uttalar länsstyrelsen i Hallands län,
att en del arbete kommer att utföras i onödan om uträkningen görs årligen.
Länsstyrelsen anser därför att uträkningen bör anstå till dess fråga om
utgivande av en pensionsförmån blir aktuell. Kooperativa förbundet finner
att goda skäl föreligger för att överflytta beräkningen av pensionspoäng på
de organ, som fastställer pensionsgrundande inkomst, dvs. de lokala skattemyndigheterna.
Förbundet anser vidare, att de försäkrade alltid bör erhålla
underrättelse om pensionspoängens storlek. Svenska försäkringsbolags riksförbund
har en likartad uppfattning. Länsstyrelsen i Stockholms län finner,
att det hör övervägas om inte också den uträknade pensionspoängen
bör delgivas den försäkrade på debetsedeln å slutlig skatt, vilket kan ske om
registreringen och därmed också poänguträkningen utföres hos de lokala
skattemyndigheterna. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde en felaktig
uträkning inte kunna komma att upptäckas på annat sätt än genom den
försäkrades egen kontroll. Liknande synpunkter framföres av centrala uppbördsnämnden
och Föreningen Sveriges kronokamrerare. Föreningen uttalar,
att uträkning av pensionspoäng skulle kunna få laga kraft, om ett be7
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

svärsförfarande motsvarande det som gäller beträffande beslut om pensionsgrundande
inkomst tillskapas.

Organ för debitering och uppbörd av avgifter

Administrationsnämndens förslag i dessa delar har så gott som genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinringar i remissyttrandena. Stockholms
stad säger sig dock med viss tvekan tillstyrka systemet för uppbörd
av arbetsgivarnas avgifter. Tudelningen på riksförsäkringsanstalten
och de lokala skattemyndigheterna anses medföra olägenheter och
staden föreslår, att alternativet med riksförsäkringsanstalten som enda uppbördsmyndighet
bör prövas vid utredningen av uppbördsväsendets administration.
Kooperativa förbundet anser å andra sidan att det bör övervägas
om inte bestyret med arbetsgivaravgifterna helt bör överflyttas till de lokala
skattemyndigheterna.

Nämndens förslag att olika uppbördssystein för arbetsgivaravgifterna
skall komma till användning beroende på om avgiften överstiger 1 000 kr.
eller ej föranleder försäkringsinspektionen att ifrågasätta, om inte storleken
av avgiftsunderlaget i stället för avgiftens belopp bör vara avgörande
för skillnaden i uppbördssystem, detta för att alltför stora årliga förändringar
i detta system skall kunna undvikas. Alternativt föreslår inspektionen,
att beloppsgränsen höjes i takt med avgiftsuttagsprocentens ökning.
Socialförsäkringsbolagens förening anför, att avgiftsdebitering i samband
med skatteuppbörd är administrativt enklare, och förordar en höjning av
beloppsgränsen till förslagsvis 2 000 kr. För att debiteringssättet skall förbli
i princip oförändrat framföres tanken på att gränsen till en början sättes
lägre för att därefter successivt höjas. Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
uttalar sympatier för en höjning av beloppsgränsen, så
att avgiftsbetalningen i större utsträckning kan anknytas till skatteinbetalningen,
vilket enligt organisationens mening skulle innebära en förenkling
för mindre företag.

Svenska stadsförbundet finner det angeläget, att kommunernas avgiftsbetalning
till tilläggspensioneringen inte får till resultat att staten på kommunerna
övervältrar någon del av sina hittillsvarande pensionskostnader
för vissa kommunala befattningshavare, t. ex. inom det obligatoriska skolväsendet.

Bestyret med de försäkrades egna avgifter befaras av Föreningen
Sveriges kronokamrerare komma att innebära en inte oväsentlig
ökning av de lokala skattemyndigheternas arbete. Stockholms stad finner,
att det föreslagna systemet åtminstone för Stockholms del kommer att medföra
svårtillämpliga och arbetskrävande åtgärder för kontroll av avgiftsbetalningen
in. m. Staden anser därför, att det bör övervägas om inte en
separat uppbörd leder till mindre arbete och ett säkrare förfarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Besvärs förfarandet

De av administrationsnämnden framlagda förslagen rörande instansordningens
utformning i olika fall under tiden till dess en mera slutgiltig organisation
på detta område kan genomföras har i det stora hela inte föranlett
några invändningar i remissyttrandena. Sveriges häradsskrivarförening finner
reglerna för anförande av besvär vara enkla men fullt betryggande för
rättssäkerheten och vill särskilt uttrycka sin tillfredsställelse över förslaget
om att låta de lokala skattemyndigheterna utan omständigt besvärsförfarande
rätta uppenbara felaktigheter, som förelupit vid beräkning av pensionsunderlaget,
i synnerhet som allmänheten oftast finner en sådan ordning
vara den enda naturliga.

Önskvärdheten av en enhetlig högsta instans i socialförsäkringsärenden betonas
av försåkringsrådet, som beträffande de framlagda förslagen förordar
att riksförsäkringsanstalten skall äga rätt att genom underställning bringa
sina beslut under försäkringsrådets prövning. Svenska arbetsgivareföreningen
finner det otympligt, att en försäkrad, som själv har att erlägga avgift
för sin tilläggspensionering, skall behöva gå olika vägar vid besvär
rörande den pensionsgrundande inkomsten och besvär beträffande avgiften.
Enligt föreningens mening är det vidare önskvärt att försäkringen i besvärsmål
kan företrädas av ett allmänt ombud. Förslag av sistnämnda natur
framföres även av riksskattenämnden. En eftergranskning av beslut rörande
pensionsgrundande inkomst finner bcsvärssakkunniga påkallad i synnerhet
under försäkringens första år. Kooperativa förbundet framhåller, att
partsrepresentanter bör deltaga i besvärsprövningen, och anser, att en besvärsnämnd
skulle innebära en lämplig lösning av denna fråga.

Kammarrätten uttalar betänkligheter mot att rättsavgöranden hänskjutes
till förvaltande organ men föreslår ingen avvikelse från vad administrationsnämnden
förordar. Länsstyrelsen i Värmlands län finner att med förslagets
utformning i övrigt det enda möjliga är att besvär över beslut om
pensionsgrundande inkomst föres hos riksförsäkringsanstalten och vidare
till försåkringsrådet, ehuru det är beklagligt att en så viktig del av samhällslivet
därigenom går länsstyrelsen förbi. Häremot hävdar länsstyrelsen
i Malmöhus län, att länsstyrelserna bör inkopplas som besvärsorgan mellan
de lokala skattemyndigheterna och riksförsäkringsanstalten. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning är det naturligt att besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut angående pensionsgrundande inkomst föres hos kammarrätten
i stället för försåkringsrådet. Överståthållarämbetet påtalar olägenheten
av att en försäkrad — i olika ordning — kan överklaga såväl inkomsttaxeringen
som beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Ämbetet
anser därför, att de besvär, som behandlas av riksförsäkringsanstalten och
försåkringsrådet, bör kunna inskränkas till frågor, som berör det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet, och till tekniska spörsmål.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

; i

Kostnadsfrågor

De av administrationsnämnden gjorda beräkningarna rörande personalåtgång
och kostnader har i allmänhet inte rönt några invändningar
annat än på vissa punkter, som främst rör arbetet med fastställande
av pensionsgrundande inkomst. I denna del anför Sveriges lmradsskrivarförening,
att föreningen med tillfredsställelse ser att förstärkningen
av häradsskrivarkontorens biträdespersonal föreslås bestå av kansliskrivare
och kanslibiträden, vilket enligt föreningens mening också är nödvändigt
med hänsyn till de nya arbetsuppgifternas krävande natur. Föreningen anser
vidare, att den föreslagna kontrollen av arbetsgivarnas uppgifter till
ledning vid fastställande av deras avgifter aktualiserar kravet på landskanslister
i varje fögderi. Länsstyrelsen i Stockholms lön yttrar, att det
maktpåliggande och grannlaga arbete, som består i beräkning av pensionsgrundande
inkomst ställer stora krav i fråga om kunnighet, noggrannhet
och omdöme på den personal, som skall handha arbetet. Enligt länsstyrelsens
mening har administrationsnämnden beaktat detta i sitt förslag. Länsstyrelsen
betonar, att lägre grad än kansliskrivare inte bör ifrågakomma för
personal, som handhar den närmaste ledningen av arbetet med fastställande
av pensionsgrundande inkomst, och länsstyrelsen vill ifrågasätta om inte
denna befattningshavare i de största fögderierna bör vara kontorsskrivare
i lönegrad 13. De rekryteringssvårigheter beträffande biträdespersonal till
häradsskrivarkontoren, som gjort sig märkbara på sina håll, förmodar
länsstyrelsen kommer att minska genom ökade befordringsmöjligheter.
Även riksskattenämnden framhåller, att det är av största vikt att personalen
på häradsskrivarkontoren äger tillräckliga kvalifikationer, och anser,
att lägre löneersättning än den av administrationsnämnden föreslagna inte
bör ifrågakomma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån håller för troligt,
att uträknandet av de pensionsgrundande inkomsterna kommer att
kräva det beräknade antalet kvalificerade befattningshavare. Länsstyrelsen
befarar dock, att det kan uppstå svårigheter att få fram tillräckligt kvalificerade
biträden i erforderligt antal och att nuvarande personal i brist på
konkurrens kan komma att befordras utan att ha de önskvärda kvalifikationerna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att personalförstärkningen beräknats
i knappaste laget och att risk föreligger för att de lokala skattemyndigheterna
tvingas börja sitt arbete på tilläggspensioneringens område med
otillräcklig arbetskraft. Även länsstyrelsen i Hallands län finner det tvivelaktigt
om arbetet kan medhinnas inom avsedd tid med den föreslagna personalförstärkningen.
I stället för kansliskrivartjänster bör enligt länsstyrelsens
mening inrättas tjänster som landskanslister. Sistnämnda förslag
framföres också av länsstyrelsen i Malmöhus län, som finner att administrationsnamnden
i hög grad överskattat de lokala skattemyndigheternas möjligheter
att under ledning av biträdespersonal bedriva en effektiv arbetsgivarkontroll.
Länsstyrelsen föreslår därför inrättande av landskanslist -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

tjänster för de 93 fögderier, som nu saknar sådana tjänster, ävensom att
dessa landskanslister skall kunna inkallas till länsstyrelsen för att vid behov
insättas som förstärkning i andra fögderier eller städer med egen uppbördsförvaltning,
vilket skulle innebära en smidigare organisation än den
föreslagna. Den reduktion av personalbehovet med 20 procent, som administrationsnämnden
med hänsyn till den ojämna sysselsättningsgraden under
året ansett sig kunna utgå från vid sina beräkningar, finner länsstyrelsen
orealistisk.

Den nämnda 20-procentreduktionen godtages ej heller av Föreningen
Sveriges kronokamrerare, som inte håller för osannolikt att administrationsnämnden
beräknat antalet undersökningsfall för lågt och tillmätt tiden
för deras behandling alltför knappt. Svenska stadsförbundet anser, att personalbehovet
i städer med egen uppbördsförvaltning tilltagits i underkant
och att kostnaden för personalens sociala förmåner beräknats för lågt. Förbundet
är också tveksamt huruvida det finnes anledning att beräkna personalbehovet
med 20 procent reduktion. På liknande sätt uttalar sig Stockholms
och Göteborgs städer samt kronokamreraren i Malmö.

Socialförsäkringsbolagens förening anser det nödvändigt med kvalificerad
personal för beräkning av pensionsgrundande inkomst och ifrågasätter,
om detta beaktats tillräckligt i nämndens förslag. Försäkringsinspektionen
yttrar, att inspektionen till fullo inser värdet av sparsamhet och ekonomi
men att den samtidigt vill betona, att en underdimensionering av den för
tilläggspensioneringens genomförande avsedda förvaltningsapparaten medför
sådana risker för dålig funktionering att resultatet även från ekonomisk
synpunkt kan befaras bli otillfredsställande. Det framstår som ett oeftergivligt
villkor att personalorganisationen för tilläggspensioneringens administration
blir tillgodosedd i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende.
Organisationsformen hör fortlöpande övervakas av ett centralt organ med
tillgång till expertis av högsta kvalitet och möjlighet att snabbt ingripa om
det skulle börja gnissla i systemet. Den av administrationsnämnden uppskattade
kostnaden synes enligt inspektionens mening bygga på en väl
snålt beräknad personalorganisation, vilken bl. a. knappast upptar någon
mera kvalificerad befattning för hithörande arbetsuppgifter hos de olika
myndigheterna. Beträffande kostnadernas storlek anför inspektionen för
jämförelses skull vissa siffror rörande administrationskostnaderna inom
privat försäkring och uppger, att de årliga förvaltningskostnaderna för
SPP, avseende omkring 186 000 löntagare och pensionärer, under år 1957
uppgick till 8 milj. kr.

Tilläggspensioneringens inverkan på indrivningsväsendet beröres av länsstyrelsen
i Östergötlands län, som förutser en betydande ökning av restförda
arbetsgivaravgifter. Enligt länsstyrelsen torde en utbyggnad av indrivningsväsendet
bli ofrånkomlig, en fråga som inte berörts i administrationsnämndens
betänkande. På liknande sätt yttrar sig Stockholms stad.

Åtskilliga remissorgan framhåller svårigheterna att i nuvarande läge be -

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

döma administrationskostnaderna. Så är fallet med statskontoret, som dock
framhåller att även kontorsbiträdesgraden bör komma till användning för
personalförstärkningen hos de lokala skattemyndigheterna och att viss personal
bör avses för den ökade bokgranskning, som planeras för kontroll av
de större arbetsgivarnas avgiftsskyldighet. Statens organisations nämnd
framhåller vikten av att den förhållandevis betydande utökning av personalorganisationen,
som på olika håll inom den statliga förvaltningen krävs
för tilläggspensioneringen, sker med försiktighet och att inrättandet av ordinarie
och extra ordinarie befattningar till en början i möjligaste mån
begränsas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar, att administrationsnämnden
vid sina beräkningar inte tagit hänsyn till behovet av ökade arkiv- och
lagerutrymmen, och anser, att kostnaderna för inventarier är för lågt beräknade.

Vad angår administrationsnämndens förslag rörande sättet för täckande
av administrationskostnaderna har statskontoret om
den förordade s. k. nettometoden för redovisande av de kostnader, som staten
får ersatta av tilläggspensioneringen, anfört att nettoanslag förenat med
särskild uppbördsrubrik under anslaget tillämpas i ett flertal fall, då det
gäller smärre inkomstposter, samt i några fall beträffande viss utredningsoch
uppdragsverksamhet, som statliga organ åtar sig för enskild räkning.
Beträffande ett flertal andra anslag har emellertid systemet med bruttoanslag
kommit till användning, då statliga organ fullgör en verksamhet
som i viss utsträckning bestrides av avgifter eller bidrag från enskilt håll.
Motsvarande inkomster redovisas härvid å riksstatens inkomstsida under
rubriken Uppbörd i statens verksamhet. Bl. a. redovisas avgifterna för riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets verksamhet i anledning av yrkesskadeförsäkringen
i denna form. Statskontoret erinrar om att de statliga
administrativa uppgifterna i anledning av tilläggspensioneringen icke
kommer att skarpt avgränsas från vederbörande myndigheters verksamhet
i övrigt. Samma personal kommer att tidvis vara sysselsatt med uppgifter
som tillhör tilläggspensioneringen och tidvis med andra, helt statliga uppgifter.
Med hänsyn till det anförda anser statskontoret, att redovisningsformen
med bruttoanslag jämte inkomsttitel på riksstatens inkomstsida är att
föredraga. Samma åsikt företrädes av riksräkenskapsverket, som anför att
den av nämnden förordade redovisningsmetoden skulle innebära en uppdelning
av kostnaderna efter vissa schablonmässigt gjorda beräkningar mellan
olika huvudtitlar och utgiftsanslag, vilket försvårar anslagsberäkningen
och minskar överskådligheten av de sammanlagda bidragsbeloppen.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att anstalten skall ta del i arbetet
att närmare utforma grunderna för ersättningen av tilläggspensioneringens
administrationskostnader, och påpekar, att ersättningsfrågorna med undantag
av spörsmålet om ersättningen för anstaltens egen verksamhet inte sy -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

nes behöva lösas inom den allra närmaste tiden. Svenska stadsförbundet
ansluter sig helt till det föreslagna sättet för kostnadstäckningen men anser
en uppjustering av den provisoriska ersättningen erforderlig för anpassning
till de verkliga kostnaderna. Samma åsikt uttalas av Stockholms stad,
som påpekar att någon hänsyn till ökade kostnader för indrivningsväsendet
inte tagits i administrationsnämndens beräkningar. Göteborgs stad föreslår
en uppjustering av den provisoriska ersättningen för staden till kr. 1: 65 per
invånare och kronokamreraren i Malmö en motsvarande höjning för Malmös
vidkommande till kr. 1:75. Svenska sjukkasseförbundet ansluter sig till
nämndens förslag rörande ersättningen till sjukkassorna men föreslår en
viss differentiering av den provisoriska ersättningen efter mönster av vad
som föreslås beträffande ersättningen till de lokala skattemyndigheterna
och länsstyrelserna.

Departementschefen

Genom det beslut som fattades vid innevarande riksdags vårsession om
införande av en allmän tilläggspensionering togs det avgörande steget mot
förverkligandet av en pensionsreform i vårt land, som syftar till att bereda
alla ett betryggande ålders-, invalid- och familjeskydd. Tilläggspensioneringen
har i den antagna lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari
1960, konstruerats som en lagtekniskt fristående påbyggnad på folkpensioneringen,
en anordning som betingats av önskemålet att så snart som möjligt
kunna sätta tilläggspensioneringen i funktion. Såsom mål för pensionsreformen
har emellertid uppställts att folkpensioneringen skall sammangjutas
med tilläggspensioneringen till ett enhetligt pensionssystem, som
regleras i en och samma lagstiftning. I det reformarbete som härvid förestår
ingår även en successiv ökning av folkpensionsförmånerna, förbättringar
av familjeskyddet och en omdaning av invalidpensioneringen. Vidare
aktualiseras frågan om en materiell samordning mellan det nya pensionssystemet
och närliggande socialförsäkringsgrenar, nämligen sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Det angivna reformarbetet avser de materiella bestämmelserna men måste
helt naturligt åtföljas av en motsvarande omdaning på det administrativa
planet. Här blir målet att åstadkomma en organisatorisk samordning mellan
folk- och tilläggspensioneringarna samt mellan dem och närliggande
socialförsäkringsgrenar. Åt socialförsäkringens administrationsnämnd har
anförtrotts att utreda pensionsreformens administrativa spörsmål.

De arbetsuppgifter, vilka ligger inom det reformprogram som här i korthet
angivits, är mycket omfattande. Vid anmälan i statsrådet av frågan om
allmän tilläggspensionering uttalade jag, att ansträngningarna torde böra
inriktas på att i vart fall åstadkomma en enhetlig pensionslagstiftning senast
till år 1963, dvs. till den tidpunkt då de första tilläggspensionerna skall
utbetalas (prop. 1959: 100).

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1959

Innan den i år beslutade lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension
träder i kraft den 1 januari 1960, måste en mängd frågor rörande
pensioneringens administrativa handhavande få en lösning. Av det förut anförda
följer att någon definitiv organisation av förvaltningsapparaten för
den allmänna tilläggspensioneringen inte kan fastställas redan i detta sammanhang.
Det kan inte heller anses önskvärt att nu skapa en egen administrativ
organisation för tilläggspensioneringen, eftersom man på längre
sikt syftar till en långtgående administrativ samordning med närliggande
socialförsäkringsgrenar. För dagen gäller det att på lämpligaste sätt skapa
förutsättningar för att föreliggande förvaltningsuppgifter på tilläggspensioneringens
område skall kunna fullgöras tillfredsställande under tiden till
dess en mera slutgiltig förvaltningsapparat för de olika socialförsäkringsgrenarna
kan byggas upp.

Socialförsäkringens administrationsnämnd har i sitt betänkande framlagt
ett förslag om en sådan provisorisk organisation av tilläggspensioneringens
förvaltning, som i huvudsak bygger på att redan befintlig administration
skall utnyttjas för de aktuella arbetsuppgifternas bestridande.
Härvid har nämnden strävat efter sådana lösningar, som inte hindrar att
man vid den definitiva regleringen väljer andra anordningar än de för inledningsskedet
förordade. Kring denna förslagets grundtanke råder allmän
uppslutning bland de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över
nämndens betänkande. Enligt min uppfattning är det lyckligt att man på
detta sätt utan att binda sig för en viss organisation får möjlighet att utan
tidsutdräkt sätta tilläggspensioneringen i verket och jag ansluter mig
till de principer på vilka administrationsnämndens förslag vilar.

Även om några invändningar inte rests mot att i försäkringens inledande
skede anlita befintliga myndigheter och organ för dess administrerande
spåras dock i en del yttranden en viss oro över att så många olika slags organ
enligt administrationsnämndens förslag avses komma att erhålla uppgifter
på detta fält. Enligt förslaget skall bl. a. de lokala skattemyndigheterna
fastställa pensionsgrundande inkomst och uträkna avgifter, som den
försäkrade själv erlägger, de allmänna centralsjukkassorna registrera pensionsgrundande
inkomst och uträkna pensionspoäng, riksförsäkringsanstalten
debitera och i viss omfattning uppbära arbetsgivaravgifter samt slutligen
pensionsstyrelsen utbetala pensioner, när detta från och med år 1963 blir
aktuellt.

Det kan onekligen synas som om en alltför långt driven splittring kännetecknar
arbetsuppgifternas fördelning på olika organ. Förslaget måste dock
ses i belysning av det arbete på en enhetlig organisation av socialförsäkringens
administration i stort, som härnäst står på administrationsnämndens
program. Vid en blick på det nu föreliggande förslaget faller det i
ögonen att något uttalande om de organ, som skall pröva ansökningar om
tilläggspension, inte gjorts av administrationsnämnden. Avgörandet i denna

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

fråga, som kan anstå till 1962, är intimt förknippat med den omdaning av
invalidpensioneringen inom folkpensioneringen, som nu utredes av 1958
års socialförsäkringskommitté och som kommer att påverka även tilläggspensioneringens
regler om förtidspension. Så mycket torde kunna sägas om
den framtida invalidpensioneringen inom det enhetliga pensionssystem, som
folk- och tilläggspensioneringarna kommer att bilda, att prövningen av pensionsansökningar
kommer att kräva medverkan av ett kvalificerat organ på
det lokala eller regionala planet. Tanken faller härvid närmast på de allmänna
centralsjukkassorna, bl. a. med hänsyn till att en långtgående samordning
mellan pensioneringen och sjukförsäkringen inte kan undvaras. En
utveckling mot enhetliga socialförsäkringsorgan för länen och de landstingsfria
städerna med de nuvarande centralsjukkassorna som stomme kan
således skönjas. Den centrala ledningen av en materiellt och administrativt
samordnad socialförsäkring kan givetvis inte i längden vara uppdelad på
två ämbetsverk, utan en sammansmältning av riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen framstår härvid som en naturlig konsekvens av socialförsäkringens
förenhetligande. Om utvecklingen blir denna, vilket synes mig
sannolikt, låter sig administrationsnämndens organisationsplan för den
första tiden väl förena med en slutlig reglering enligt antydda riktlinjer,
och nämndens förslag om fördelningen av arbetsuppgifterna på olika organ
är följdriktig. Förslaget innebär samtidigt att en betydande handlingsfrihet
bevaras ännu någon tid.

Vid sidan av organ, som kan tänkas ingå i en framtida gemensam socialförsäkringsadministration,
förutsättes enligt förslaget att de lokala skattemyndigheterna,
dvs. häradsskrivare och kronokamrerare, skall medverka
vid handhavandet av den allmänna tilläggspensioneringen. De lokala skattemyndigheternas
medverkan föreslås i främsta rummet knuten till arbetet
med fastställande av pensionsgrundande inkomst för
de försäkrade. Enligt TPL skall de båda inkomstslagen inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete, som tillsammans utgör den pensionsgrundande
inkomsten, beräknas på grundval av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten. Såsom statsmakterna förutsatte vid lagens
tillkomst och som närmare skall behandlas i det följande är avsikten att
samma uppgiftsmaterial, som ligger till grund vid taxeringen, skall utnyttjas
även för den pensionsgrundande inkomstens beräkning. Uppgiftsmaterialet
kommer att i viss utsträckning behövas samtidigt såväl för arbetet
på beskattningssidan som för fastställande av den pensionsgrundande
inkomsten. Härav följer att sistnämnda arbetsuppgift knappast kan läggas
på något annat organ än ett som har med beskattningsväsendet att göra.
Riktigheten av denna uppfattning har lämnats obestridd vid remissbehandlingen,
och administrationsnämndens förslag att de lokala skattemyndigheterna
skall få hand om uppgiften har också godtagits. Endast besvärs -

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 är 1959

sakkunniga har en avvikande mening och förordar i stället taxeringsnämnderna.

I nuvarande läge synes det inte lämpligt att anförtro taxeringsnämnderna
den betydande nya uppgift, som beräkningen av pensionsgrundande
inkomst innebär. Ett sådant förfarande skulle strida mot de nyligen vidtagna
åtgärderna att så mycket som möjligt begränsa taxeringsnämndernas
verksamhet till sådant arbete, som direkt tar sikte på en effektiv och riktig
taxering. Jag förordar därför, att administrationsnämndens förslag genomföres
som en huvudregel.

Vad gäller förhållandena i Stockholm har adininistrationsnämnden
utgått från att samma system skall tillämpas där som i landet i
övrigt. Nämnden har emellertid uttalat, att det för Stockholms del kan övervägas
att anförtro arbetet med bestämmande av pensionsgrundande inkomst
inte åt den lokala skattemyndigheten dvs. Stockholms stads uppbördsverk
utan åt överståthållarämbetets skatteavdelning, men att frågan härom bör
ses i samband med spörsmålet om taxeringsorganisationens utformning i
Stockholm, som är föremål för utredning, överståthållarämbetet har i sitt
remissyttrande uttalat, att det är möjligt att redan nu låta ämbetets
skatteavdelning svara för beräkning av pensionsgrundande inkomst i Stockholm
och därvid anlita taxeringsnämndernas biträde för att med ledning av
självdeklarationerna göra en preliminär beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten på de av administrationsnämnden föreslagna inkomstkorten.
Denna beräkning skulle sedan kontrolleras och slutligt fastställas
av för ändamålet anställda tjänstemän hos skatteavdelningen. Enligt överståthållarämbetets
mening skulle detta system i Stockholm bli billigare än
det av nämnden föreslagna. Även Stockholms stads myndigheter har i stadens
remissyttrande uttalat starka sympatier för att arbetet med beräkning
av pensionsgrundande inkomst lägges hos överståthållarämbetet. Att
staden i yttrandet likväl tillstyrkt det för riket i övrigt förordade systemet
även för Stockholms vidkommande sammanhänger med vissa farhågor för
arbetstekniska svårigheter med hänsyn till att självdeklarationerna och
uPPgiftsmaterialet i övrigt kan behöva anlitas samtidigt av överståthållarämbetets
skatteavdelning och uppbördsverket i Stockholm. Vid vissa överläggningar,
som hållits inom social- och finansdepartementen med företrädare
för skatteavdelningen och uppbördsverket, har emellertid dessa svårigheter
ansetts kunna bemästras. Bl. a. har det framgått, att skatteavdelningens
arbete med fastställande av pensionsgrundande inkomst beräknas
kunna ske i anslutning till det ordinarie taxeringsarbetet i nämnderna på
sådant sätt att någon konkurrens mellan myndigheterna om deklarationsmaterialet
inte behöver uppkomma. Erinras må vidare att skatteavdelningen
och uppbördsverket från nästa årsskifte kommer att vara inrymda i
samma byggnad. Från uppbördsverkets sida är man därför numera benä -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

107

gen att understödja tanken på att ifrågavarande arbete förlägges till överståthållarämbetet
.

Enligt min mening kan en särställning för Stockholm i nu förevarande
hänseende helt naturligt diskuteras, i händelse förhållandena där på ett
avgörande sätt skiljer sig från vad som gäller i landet i övrigt. Onekligen
är, såsom överståthållarämbetet framhåller, dess skatteavdelnings ställning
i förhållande till uppbördsverket en annan än länsstyrelsernas till
de lokala skattemyndigheterna i länen. Den mera direkta medverkan i
taxeringsarbetet, som de lokala skattemyndigheterna i länen numera lämnar,
ingår inte bland de uppgifter, som ankommer på uppbördsverket i
Stockholm. I stället har överståthållarämbetets skatteavdelning här att utöva
den nyssnämnda verksamhet, som i länen ombesörjes av de lokala
skattemyndigheterna. Inom de s. k. särskilda taxeringsnämnderna i Stockholm,
där omkring 70 000 självdeklarationer för fysiska personer handlägges,
bedrives arbetet under medverkan av skatteavdelningens egna tjänstemän.
I de lokala taxeringsnämnderna, som behandlar det stora flertalet
deklarationer, förekommer visserligen inte någon sådan medverkan på
tjänstens vägnar, men i fråga om möjligheterna att personellt tillgodose
dessa nämnder är Stockholm bättre lottat än riket i övrigt. Ordförandena
och kronoombuden i de lokala nämnderna i Stockholm är i största utsträckning
till yrket statliga och kommunala tjänstemän, som torde få anses väl
lämpade att delta i arbetet med beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Några svårigheter att vid en utökning av den lokala taxeringsnämndsorganisationen
fylla behovet av kvalificerad arbetskraft föreligger enligt överståthållarämbetets
uppfattning inte. Med det av ämbetet förordade systemet
för beräkning av pensionsgrundande inkomst i Stockholm skulle arbetet
kunna vara avslutat redan i juli månad, dvs. tidigare än i länen.
Detta medför att även inkomstregistreringen och poängberäkningen kan ske
snabbare. Det vill alltså synas som om de speciella förhållandena i Stockholm
skulle göra den av överståthållarämbetet föreslagna anordningen lämpligare
än det för riket i övrigt avsedda systemet. Enligt vad som under
hand upplysts från överståthållarämbetets sida kommer den pågående omorganisationen
av ämbetets taxeringsavdelning att underlätta ett infogande
i systemet av de nya arbetsuppgifterna rörande tilläggspensioneringen. Jag
förordar att överståthållarämbetet får hand om arbetet med att fastställa
pensionsgrundande inkomst i Stockholm. Om denna organisation visar sig
mindre ändamålsenlig än vad man nu har anledning att utgå från, synes
några större svårigheter att överflytta handläggningen till uppbördsverket
inte behöva uppstå.

Av de under remissbehandlingen hörda länsstyrelserna har några uttryckt
vissa farhågor för att länsstyrelsernas ställning som chefsmyndighet över de
lokala skattemyndigheterna skulle lida intrång genom att riksförsäkrings -

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

anstalten får rätt att ge sistnämnda myndigheter direktiv i frågor, som rör
arbetet för tilläggspensioneringens räkning. Som länsstyrelsen i Östergötlands
län påpekar är emellertid dessa arbetsuppgifter noga reglerade på
förhand. Gränsdragningen kring det område, där riksförsäkringsanstalten
äger meddela föreskrifter rörande arbetets bedrivande, synes därför knappast
ägnad att framkalla kompetenskonflikter mellan anstalten och länsstyrelserna.
I administrativt hänseende är de lokala skattemyndigheterna givetvis
inte underställda riksförsäkringsanstalten. Vad gäller Stockholm bör
riksförsäkringsanstalten äga samma befogenhet att meddela överståthållarämbetet
direktiv rörande arbetet med fastställande av pensionsgrundande
inkomst som tillkommer anstalten i förhållande till de lokala skattemyndigheterna.

I fråga om det tekniska förfarandet vid fastställande av pensionsgrundande
inkomst har remissmyndigheterna i allmänhet godtagit de
av administrationsnämnden uppdragna linjerna. Nämndens förslag bör förverkligas,
dock med en modifikation på ett par punkter. Enligt förslaget
skall arbetet vara avslutat till den 15 september, varefter uppgifter om den
pensionsgrundande inkomsten efter sortering skall kunna vara registreringsorganet
tillhanda senast den 15 oktober. I anledning av från flera håll
under remissbehandlingen uttalade önskemål om förlängning av tiden för
arbetet med fastställande av pensionsgrundande inkomst vill jag uttala, att
detta arbete utan olägenhet synes kunna fortgå till den 30 september. Om
aviseringen till registreringsmyndigheten sker successivt allteftersom inkomstberäkningen
är färdig, torde någon försening av arbetet med registrering
och beräkning av pensionspoäng inte behöva uppstå.

Från ett par remissorgans sida har ifrågasatts om angivandet av den
pensionsgrundande inkomsten på debetsedeln å slutlig skatt bör vara ovillkorligt.
Separata uppgifter angående den pensionsgrundande inkomsten anses
i viss utsträckning kunna ersätta uppgiften på debetsedeln. Fördelarna
med den av administrationsnämnden föreslagna anordningen synes dock
vara så stora, att något avsteg från förslaget i denna del inte bör göras.

En avvikelse från vad administrationsnämnden föreslagit synes böra göras
i en detaljfråga. Nämnden föreslår, att inkomstkort och andra handlingar
rörande fastställande av pensionsgrundande inkomst skall förstöras efter
samma tid som de allmänna självdeklarationerna. Någon föreskrift härom
anser jag dock inte vara erforderlig i detta sammanhang, utan bestämmelser
synes kunna meddelas senare i administrativ ordning.

Förekomsten av pensionsgrundande inkomst för vissa år utgör förutsättning
för en försäkrads eller hans efterlevandes rätt till tilläggspension, och

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

pensionens storlek är beroende av de pensionsgrundande inkomsternas storlek
under ett antal år. Pensionsrätten och pensionens storlek kan också
påverkas av om undantagande från försäkringen förekommit för den försäkrades
del. Uppgifter i dessa hänseenden måste alltså linnas bokförda
för varje försäkrad för att anspråk på pension skall kunna prövas. Administrationsnämndens
bedömning av i vilken omfattning sådan bokföring,
registrering, är erforderlig har allmänt godtagits.

Rörande frågan hos vilket organ registreringen bör äga rum har administrationsnämnden
ingående prövat dels ett alternativ med registrering
hos ett centralt ämbetsverk, pensionsstyrelsen, och dels ett alternativ med
registrering hos regionala organ, de allmänna centralsjukkassorna.

Möjligheten att utföra registreringen centralt är avhängig av i vad mån
den automatiska databehandlingstekniken kan komma till användning för
ändamålet. Några härför lämpade automatiska databehandlingsmaskiner
finnes för närvarande inte att tillgå inom svensk statsförvaltning. En övergång
till den nämnda tekniken för folkbokföring och uppbörd sväsende överväges
för närvarande inom två statliga kommittéer, uppbördsorganisationskonnnittén
och databehandlingskommittén. Den sistnämnda kommittén
framhåller, att några väsentliga fördelar med att använda automatisk databehandling
för tilläggspensioneringen kan vinnas först genom samverkan
med ett automatiskt datamaskinsystem för skatter och folkbokföring. Ställningstagandet
i frågan om automatiseringen av folkbokförings- och uppbördsväsendet
kommer att dröja ytterligare en tid. Sedan beslut fattats
i denna fråga kommer det att förflyta avsevärd tid innan den maskinella
utrustningen kan vara i funktion.

Databehandlingsteknikens landvinningar bör man om möj ligt tillgodogöra
sig även för tilläggspensioneringens administration. En central registrering
med utnyttjande av denna teknik synes kunna innebära åtskilliga fördelar.
Så länge frågan om övergång till automatisk databehandling inom
folkbokföring och uppbördsväsende inte är avgjord synes det dock inte
lämpligt att för den i förhållande till dessa arbetsområden tämligen begränsade
uppgift, som registreringen inom tilläggspensioneringen innebär, bestämma
sig för en databehandlingsmetod och anskaffa maskinell utrustning,
som måhända senare inte visar sig användbar för andra ändamål. I
likhet med så gott som samtliga remissorgan, som yttrat sig på denna punkt,
finner jag därför att, intill dess frågan om användning av databehandlingsmaskiner
inom andra grenar av statsverksamheten klarnat, en manuell
registreringsmetod med arbetet fördelat på lokala organ bör anlitas.

Administrationsnämnden har förordat de allmänna centralsjukkassorna
som registreringsorgan, och detta förslag har vunnit instämmanden från ett
stort antal remissorgan, bland vilka märkes riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen. I åtskilliga remissyttranden höjes dock röster till för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

mån för att samma organ, som i regel fastställer pensionsgrundande inkomst,
d. v. s. de lokala skattemyndigheterna, även skall ombesörja registreringen
av dessa inkomster och uträkningen av pensionspoäng. Till stöd för
detta förslag anföres i huvudsak, att det synes onödigt — särskilt om det
blott är fråga om en övergångstid innan en central registrering kommer till
stånd — att dra in ytterligare en typ av organ, centralsjukkassorna, i arbetet
med tilläggspensioneringen och att arbetet skulle nedbringas vid en
registrering hos de lokala skattemyndigheterna, bl. a. genom att aviseringskorten
bleve överflödiga. Vidare framhålles, att de lokala skattemyndigheternas
utökade personal skulle medhinna registreringen under tid då arbetet
med fastställande av pensionsgrundande inkomst inte pågår samt att
allmänheten hos ett och samma organ skulle kunna erhålla upplysningar
om taxering, pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng.

Efter att ha prövat skälen för de olika ståndpunkterna förordar jag, att
centralsjukkassorna blir registreringsorgan. Jag har framför allt fäst vikt
vid följande omständigheter. Uppgifterna i registret blir avgörande för pensionsrätten
och storleken av tilläggspensionen. Registreringen är inte begränsad
till ett överförande av uppgifter till pensionskorten sedan arbetet med
fastställande av pensionsgrundande inkomst avslutats, utan den måste fortgå
kontinuerligt med införande av ändrade uppgifter och framtagande av data,
som behövs för prövningen av pensionsanspråk in. in. Det är därför tveksamt
om den för arbetet med fastställande av pensionsgrundande inkomst
avsedda personalen hos de lokala skattemyndigheterna kan medhinna registreringen
utan intrång på andra viktiga arbetsuppgifter. Förutom beräkningen
av pensionsgrundande inkomst bör här särskilt framhållas kontrollen
av arbetsgivarnas avgiftsskyldighet till försäkringen, vartill jag återkommer
i det följande. Centralsjukkassorna har redan förut erfarenhet av
arbetet med registerföring inom sjukförsäkringen. En viktig omständighet
är att centralsjukkassorna till antalet (ett 30-tal) är långt färre än de lokala
skattemyndigheterna (omkring 190) vilket gör att omflyttning av pensionskort
mellan olika registreringsorgan till följd av de försäkrades flyttningar
behöver ske i betydligt mindre omfattning, om registreringen är förlagd till
centralsjukkassorna. Härigenom minskas givetvis de felrisker, som är förbundna
med att kort tas ut ur och insältes i registren. Den fördel för kontrollen
av klassplaceringen inom sjukförsäkringen, som blir en följd av att
aviseringskorten kan användas för ändamålet, skulle bortfalla om registreringen
lägges hos annat organ än kassorna.

Centralsjukkassorna är socialförsäkringsorgan, som enligt vad jag i det
föregående anfört kan väntas få en betydelsefull ställning i en framtida enhetlig
socialförsäkringsadministration, och det synes mig sannolikt att kassorna
är mera skickade än de lokala skattemyndigheterna att meddela allmänheten
upplysningar i socialförsäkringsspörsmål. Lokalsjukkassorna

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959 111

torde i stor utsträckning kunna fungera som en förmedlande länk mellan
allmänheten och centralsjukkassorna. Därest en övergång till central registrering
inte skulle komma att ske eller skulle komma att dröja, är det lämpligt
att registren finns hos centralsjukkassorna, som kan antagas få uppgifter
i samband med handläggningen av pensionsansökningar. Om å andra
sidan den centrala registreringen förverkligas, utgör registreringsai-betet en
så förhållandevis ringa del av centralsjukkassornas uppgifter, att omställningen
torde komma att vålla dem mycket obetydliga svårigheter. Däremot
synes man inte på de lokala skattemyndigheterna böra lägga en uppgift,
som senare kan komma att fråntagas dem. Det sist sagda bör särskilt ses i
samband med möjligheterna att betydande delar av deras nuvarande arbetsuppgifter
eventuellt skall flyttas över till central, maskinell behandling.

Centralsjukkassorna bör alltså vara registreringsorgan inom den allmänna
tilläggspensioneringen. Det synes då också lämpligt att, som administrationsnämnden
föreslagit, anmälningar om individuellt undantagande från
försäkringen enligt 36 § TPL får göras hos centralsjukkassorna. Kassorna
är enligt 58 § sjukförsäkringslagen skyldiga att i den mån Konungen så
förordnar biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkringsverksamhet.
Om det uppdrages åt centralsjukkassorna att medverka i tilläggspensioneringens
administration på sätt jag nu förordat, ankommer det på
kassorna att anställa erforderlig personal och anskaffa behövlig utrustning.

Administrationsnämnden har föreslagit, att vissa registreringsuppgifter
avseende försäkrade, som är bosatta utom riket, m. fl. skall handhavas av
riksförsäkringsanstalten. Gentemot detta förslag har jag ingenting att erinra.

Enligt nämndens förslag skall uträkning av pensionspoäng
på grundval av den pensionsgrundande inkomsten för visst år ske hos
centralsjukkassorna i samband med införingen i registret. I ett antal remissyttranden
förordas, att poänguträkningen göres hos de lokala skattemyndigheterna.
Några remissorgan gör gällande att uppgift om pensionspoängen
bör inflyta i debetsedeln å slutlig skatt på samma sätt som nämnden föreslagit
i fråga om den pensionsgrundande inkomsten. En länsstyrelse anser
att poängberäkning inte behöver göras årligen utan att det räcker med att
uträkning sker då pension sökes.

Poängberäkningen kommer självfallet att göras med tillhjälp av tabeller
upprättade med utgångspunkt från det för varje år aktuella basbeloppet.
Det skulle bli alltför komplicerat att vid prövningen av en pensionsansökan
behöva göra poängberäkningen för ett stort antal år med måhända lika
många olika tabeller. Även vid en central registrering skulle motsvarande
svårigheter uppstå. En poängberäkning år för år torde alltså böra förordas,
och det synes av arbetstekniska skäl lämpligast att den göres hos centralsjukkassorna.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Onekligen skulle det vara önskvärt om pensionspoängen i likhet med den
pensionsgrundande inkomsten kunde delges de försäkrade på debetsedeln
å slutlig skatt. Detta skulle möjligen kunna genomföras med den nu föreslagna
registreringsmetoden men däremot inte med en central maskinell
registrering. Vid en sådan bör nämligen maskinen utnyttjas för poänguträkningen,
vilket gör att uppgifterna dels föreligger först långt sedan debetsedlarna
utsänts och dels är svåra att årligen framtaga för hela beståndet av
försäkrade. Olägenheterna av att de försäkrade inte underrättas om den
årliga pensionspoängens storlek bör inte överdrivas. Avgörande för den försäkrades
rätt gentemot försäkringen är de registrerade pensionsgrundande
inkomsterna, om vilka han underrättats. Om det vid uträkning av en pension
befinnes att pensionspoängen för något eller några år är felaktig, kan
rättelse utan svårighet vidtagas eftersom även den pensionsgrundande
inkomsten registrerats. Vidare bör påpekas, att det är möjligt för den försäkrade
att själv uträkna sin pensionspoäng genom att dividera den på
debetsedeln angivna pensionsgrundande inkomsten med basbeloppet för
året. Uppgift om detta belopps storlek bör lämnas på debetsedeln.

Administrationsnämnden har föreslagit, att pensionsregistren skall
mikrofotograferas vart femte år för att underlätta en rekonstruktion av
registren, i händelse en sådan skulle visa sig erforderlig till följd av atl
registren till viss del går förlorade eller skadas genom brand el. dyl. Förslaget
står i visst samband med att nämnden ansett att de hos de lokala
skattemyndigheterna förvarade inkomstkorten skall förstöras efter 6 år.
I det föregående har jag ansett att avgörandet i sistnämnda fråga bör anstå
tills vidare. Det synes då ej heller nödvändigt att nu göra något uttalande
om behovet av den föreslagna mikrofotograferingen.

Vad angår organen för debitering och uppbörd av avgifter
till försäkringen för allmän tilläggspension föreslår administrationsnämnden,
att arbetsgivarnas avgifter skall debiteras och
uppbäras i samma ordning som deras avgifter till obligatorisk yrkesskadeförsäkring
i riksförsäkringsanstalten och bidrag till sjuk- och moderskaps*
försäkringarna. I vissa avseenden bygger nämndens förslag på det nu tilllämpade
förfarandet för debitering och uppbörd av sistnämnda avgifter och
bidrag. Sålunda föreslås, att avgifterna till tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
samt bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
— gemensamt benämnda arbetsgivaravgift — för de mindre arbetsgivarna
skall uppbäras i samband med de allmänna skatterna, medan uppbörden
av de större arbetsgivarnas arbetsgivaravgifter enligt förslaget skall ske
direkt genom riksförsäkringsanstaltens försorg. Gränsen mellan mindre
och större arbetsgivare föreslås emellertid skola dragas på ett annat sätt
än för närvarande. Arbetsgivare med mindre än fem arbetstagare (årsarbetare)
betalar nu i regel avgiften i samband med skatteuppbörden och de

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

övriga erlägger den direkt till riksförsäkringsanstalten. Enligt nämndens
förslag skall avgiftsuppbörden för de arbetsgivare, vilkas årliga arbetsgivaravgift
uppgår till högst 1 000 kr., ske i anslutning till skatteuppbörden
och direktuppbörd genom riksförsäkringsanstalten tillämpas för de övriga.

I de fall arbetsgivare har sina anställda yrkesskadeförsäkrade i ett s. k.
socialförsäkringsbolag skall bolaget direkt uppbära avgiften för yrkesskadeförsäkringen,
under det att övriga nu ifrågavarande avgifter och bidrag
skall uppbäras av riksförsäkringsanstalten.

Nämndens förslag beträffande arbetsgivaravgifternas handhavande har
i stort sett godtagits under remissbehandlingen. I en del fall har dock påyrkats
ett större utrymme för avgiftsuppbörd i samband med skatteuppbörden.
Den fasta beloppsgränsen vid 1 000 kr. mellan de båda uppbördssystemen,
vilken medför att antalet arbetsgivare med avgiftsbetalning direkt
till riksförsäkringsanstalten ökar med stigande avgiftsuttag, har av administrationsnämnden
motiverats med att ett större avgiftsbelopp inte lämpligen
bör påföras utan att preliminär betalning föregått. Svårigheterna att
anordna preliminär betalning av arbetsgivaravgifter, som uppbäres i samband
med de allmänna skatterna, har gjort att nämnden stannat för att
låta uppbörden av avgifter över 1 000 kr. verkställas av riksförsäkringsanstalten.
För att en arbetsgivare inte skall behöva växla mellan olika uppbördssystem
under olika år på grund av mera tillfälliga ändringar i den
avgiftssumma, som han har att erlägga, öppnar nämndens förslag en möjlighet
för riksförsäkringsanstalten att medge en arbetsgivare, som enligt
huvudregeln skulle övergå från avgiftsbetalning i samband med skatteuppbörden
till betalning direkt till riksförsäkringsanstalten eller vice versa, att
bibehållas vid det för honom tidigare gällande uppbördssättet.

Enligt min uppfattning innebär administrationsnämndens förslag en
lycklig avvägning mellan de olika synpunkter, som påkallar uppmärksamhet
vid bedömandet av den lämpliga organisationen för uppbörden av arbetsgivaravgifterna.
Utöver vad förut anförts rörande gränsen mellan de båda
föreslagna uppbördssystemen bör uppmärksammas, att en arbetsgivare, som
passerat beloppsgränsen och därmed övergått från avgiftsuppbörd i efterhand
i samband med skatterna till direktuppbörd genom riksförsäkringsanstalten,
kommer att ett senare år få erlägga såväl preliminär avgift för detta år
som avgiften för året före övergången. Ju högre gränsbeloppet sättes desto
större blir i sådant fall den ekonomiska påfrestningen för arbetsgivaren. Både
för arbetsgivarens och försäkringens del synes det fördelaktigast att gränsen
sättes förhållandevis lågt. Jag förordar därför att nämndens förslag lägges till
grund för utformandet av bestämmelserna på detta område.

De avgifter, som staten i egenskap av arbetsgivare har att erlägga till
den allmänna tilläggspensioneringen, skall inte uppbäras i den ordning som
nyss angivits. Dessa avgifter bör som administrationsnämnden föreslagit
beräknas och redovisas enligt särskilda av Konungen fastställda grunder.
8 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 175

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Här må nämnas, att den av Svenska stadsförbundet berörda frågan om arbetsgivaravgifter
för sådana kommunala befattningshavare, för vilkas pensioner
staten nu ansvarar, lämpligen synes böra lösas i annat sammanhang.

Nämndens förslag att de försäkrades egna avgifter till tillläggspensioneringen
skall uppbäras i samband med de allmänna skatterna
har i stort sett godtagits under remissbehandlingen bortsett från att förfarandet
i ett par yttranden befaras medföra en inte obetydlig arbetsökning
för de lokala skattemyndigheterna. Det av nämnden förordade uppbördssättet
innebär emellertid stora fördelar för de försäkrade, och förslaget bör
enligt min mening följas. I det föregående har förordats, att beräkningen
av pensionsgrundande inkomst i Stockholm skall utföras av överståthållarämbetet,
vilket medför att även en uträkning av de försäkrades egenavgifter
bör göras av ämbetet. Även i detta fall bör avgiften debiteras av den lokala
skattemyndigheten, dvs. uppbördsverket.

Besvärsförfarandet i frågor rörande den allmänna tilläggspensioneringen
hör till det fält, som erhöll en tillfällig reglering i TPL. Detta
har gjort att även de fullföljdsspörsinål, som administrationsnämnden haft
att behandla i nu förevarande sammanhang, måste få en provisorisk lösning.
Fullföljdsförfarandets gestaltning hör till de ämnen, som för närvarande
i första hand utredes inom administrationsnämnden. Det är min förhoppning,
att detta arbete skall kunna slutföras i sådan tid att en mera
slutgiltig fullföljdsordning för socialförsäkringen föreligger innan besvärsbestämmelserna
i TPL och de nu av administrationsnämnden föreslagna
författningarna behövt tillämpas i någon större utsträckning. Det pågående
utredningsarbetet på detta område kommer att ta sikte på en instansordning
och ett besvärsförfarande som tillgodoser kraven på sakkunskap
och rättssäkerhet. Frågan om inrättandet av en domstol som högsta instans
i socialförsäkringsmål blir då aktuell, varvid givetvis frågan om representation
för arbetstagare och arbetsgivare in. fl. i domstolen uppkommer. Huruvida
även frågor om avgiftsberäkningen bör prövas av domstolen får bli
föremål för särskilda överväganden. Besvärsprövningen torde här ofta avse
förhållanden som blir bedömda även vid inkomsttaxeringen, t. ex. trovärdigheten
av den avgiftspliktiges bokföring. Det är givetvis angeläget, att
dubbelarbete undvikes och att bedömningar av antytt slag sker efter enhetliga
grunder. Det alternativ som bör prövas i förevarande sammanhang är
att i en eller annan form inkoppla den besvärsordning som utformats för
taxeringsmålen. Även det i vissa remissyttranden berörda spörsmålet om
möjligheten för en representant för försäkringen att överklaga avgörande i
socialförsäkringsmål kommer att prövas under utredningsarbetet.

Intill dess ett slutligt ställningstagande i fråga om besvärsordningen är
möjligt ansluter jag mig till det stora antal remissorgan, som funnit att besvärsförfarandet
lämpligen kan anordnas på sätt administrationsnämnden
föreslagit. Riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet måste med den

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

erfarenhet de har av bl. a. frågor, som sammanhänger med det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet, anses vara de f. n. mest lämpade att pröva
besvär över beslut om pensionsgrundande inkomst. Någon anledning att i
detta läge inkoppla länsstyrelserna eller kammarrätten i besvärsordningen
torde inte föreligga. Inte heller bör som försäkringsrådet ifrågasatt underställningsinstitutet
komma till användning i en fullföljdsordning, som på
detta sätt är avsedd att gälla blott under en begränsad tidrymd, när man
inte kan bedöma i vad mån ett sådant institut lämpligen bör inrymmas i
det nya förfarandet. I anledning av vad överståthållarämbetet anfört i sitt
yttrande vill jag framhålla, att taxeringsnämndens inkomstuppskattning
vid taxeringen överklagas genom taxeringsbesvär, medan den lokala skattemyndighetens
fördelning av sagda inkomst på inkomst av anställning, inkomst
av annat förvärvsarbete och inkomst, som inte grundar rätt till tillläggspension,
överklagas i den av administrationsnämnden föreslagna ordningen.
Ändring av taxeringen skall med vissa undantag, vartill jag återkommer
i ett senare avsnitt, föranleda ändring av den pensionsgrundande
inkomsten. Detta iakttages ex officio utan att den försäkrade är nödsakad
att besvära sig jämväl över beslutet om fastställande av pensionsgrundande
inkomst. Den av överståthållarämbetet förordade gränsdragningen mellan
taxeringsbesvär och besvär över fastställande av pensionsgrundande inkomst
synes då komma att bli tillämpad.

Angående kostnaderna för det av administrationsnämnden föreslagna
administrativa förfarandet har nämnden gjort tämligen utförliga
beräkningar som huvudsakligen endast i vad avser personalbehovet, kvalitativt
och kvantitativt, rönt invändningar under remissförfarandet. Det ligger
i öppen dag, som också påpekas av en del remissorgan, att någon säker
bedömning av de omständigheter som påverkar administrationskostnaderna
svårligen låter sig göra vid en tidpunkt, då någon praktisk erfarenhet av
hur arbetet gestaltar sig ännu inte föreligger. Nämndens beräkningar synes
mig dock bygga på så tillförlitliga premisser som kan begäras i nuvarande
läge. Jag finner det därför klokast att i huvudsak utgå från nämndens uppskattningar
då det gäller att ta ställning till det kvantitativa personalbehovet
och andra anslagsfrågor. Jag vill betona, att jag därmed inte tagit ställning
till frågan om lönenivå m. m. för ifrågavarande tjänster. Kostnadsfrågorna
kommer i vad de angår den statliga förvaltningen att i vederbörlig
ordning behandlas under respektive huvudtitlar i nästkommande statsverksproposition,
och jag saknar därför anledning att närmare uppehålla
mig vid detta ämne. I anledning av försäkringsinspektionens anmärkning
att den föreslagna personalorganisationen knappast upptar någon mera
kvalificerad befattning för de med tilläggspensioneringen sammanhängande
arbetsuppgifterna hos de olika myndigheterna vill jag påpeka, att från och
med den 1 oktober 1959 inom riksförsäkringsanstalten inrättats en byråchefs-,
en byrådirektörs- och en förste byråsekreterarbefattning, vilka ute -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

slutande avses för tilläggspensionsarbetet. Inom de lokala skattemyndigheterna
kommer högsta ledningen av arbetet med fastställande av pensionsgrundande
inkomst att ligga hos häradsskrivare och kronokamrerare. Vad
gäller Stockholm får motsvarande arbetsledning givetvis likaledes ankomma
på en befattningshavare i högre tjänsteställning.

Administrationsnämnden har beräknat de sammanlagda årliga administrationskostnaderna
för tilläggspensioneringen i inledningsskedet till
drygt 13 milj. kr. Härtill kommer efter några år vissa andra kostnader,
bl. a. för prövning av pensionsansökningar, pensionsutbetalningar och
besvärsförfarandet. Enligt nämndens mening är det realistiskt att på något
längre sikt räkna med årliga administrationskostnader motsvarande ungefär
en procent av de årliga avgifterna till försäkringen, vilket i nuvarande
penningvärde innebär en administrationskostnad i storleksordningen 20
milj. kr. Att denna siffra är dubbelt så hög som den, vartill administrationskostnaderna
för en författningsreglerad tilläggspensionering uppskattades
i allmänna pensionsberedningens betänkande, sammanhänger med att
kostnaden för den av statsmakterna nu beslutade försäkringen av flera
skäl måste bli högre än för motsvarande pensionering enligt förslaget i
beredningens betänkande. Särskilt må framhållas, att beredningsförslaget
ifråga om inkomstberäkningen byggde på det skatterättsliga begreppet inkomst
av tjänst, varigenom den taxerade inkomsten av tjänst i allmänhet
kunde oförändrad läggas till grund för pensioneringen, under det att TPL
bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vilket nödvändiggör en
viss bearbetning av de vid taxeringen framkomna beloppen. Vidare avsåg
beredningsförslaget endast anställda under det att TPL i princip medtar
alla slag av förvärvsarbetande, vilket medför att antalet försäkrade blir
större och att för en del försäkrade uppkommer blandade inkomster samt
att individuell debitering och uppbörd av avgifter skall ske i fråga om ett
stort antal försäkrade.

Tilläggspensioneringen har enligt vad som förutsattes vid lagstiftningens
antagande att med sina egna medel svara för sina administrationskostnader.
Staten, städerna med egen uppbördsförvaltning och centralsjukkassorna
skall alltså erhålla ersättning från tilläggspensioneringen för de kostnader,
som förorsakas dem genom arbetet för pensioneringens räkning. Administrationsnämnden
har framlagt förslag rörande sättet för täckande
av administrationskostnaderna. Detta förslag bör godtagas.
Vad särskilt angår redovisningen i statsbudgeten av de kostnader, som staten
får ersättning för av tilläggspensioneringen, har statskontoret och riksräkenskapsverket
i motsats till administrationsnämnden förordat, att bruttokostnaderna
fördelas på respektive utgiftsanslag och att ersättningen från
pensioneringen upptages som en inkomstpost på riksstatens inkomstsida.
För egen del finner jag det vara mindre tillfredsställande att tilläggspensioneringen,
som utgör en från den egentliga statsverksamheten fristående

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

försäkring med ett eget finansieringssystem, skall, låt vara endast formellt,
påverka riksstatens utgiftssida. I klarhetens intresse vill jag därför tillstyrka
administrationsnämndens förslag att vederbörande utgiftsanslag utformas
som nettoanslag, så att ersättningen från tilläggspensioneringen omedelbart
frånräknas och minskar anslaget med den del av kostnaderna, som hänför
sig till pensioneringen.

I fråga om den provisoriska ersättning, som enligt förslaget skall utgivas
i avbidan på slutlig reglering av kostnadsersättningen, har vissa erinringar
framställts av vissa städer med egen uppbördsförvaltning samt Svenska
sjukkasseförbundet. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att på förslag
av riksförsäkringsanstalten, som därvid bör taga kontakt med företrädare
för berörda parter, meddela föreskrifter i detta avseende. I det föregående
har föreslagits att överståthållarämbetet skall handha fastställandet
av pensionsgrundande inkomst i Stockholm. Frågan om ersättning till Stockholms
stad kommer då i ett annat läge.

Regler om den slutliga ersättningen från tilläggspensioneringen till statsverket,
städer med egen uppbördsförvaltning och centralsjukkassor torde
få fastställas av Kungl. Maj :t.

Avslutningsvis vill jag beträffande de nu behandlade spörsmålen om de
administrativa uppgifternas fullgörande inom tilläggspensioneringen under
inledningsskedet än en gång understryka vad administrationsnämnden och
flera remissorgan framhållit, nämligen att de här förordade lösningarna är
provisoriska och valda med hänsyn till nödvändigheten att snabbt få arbetet
i gång på ett tillfredsställande sätt. I den mån erfarenheten av de vidtagna
anordningarna och övervägandena under det fortsatta utredningsarbetet
ger anledning till ändrade dispositioner står möjligheterna öppna för en omprövning.

Författningsförslag m. m.

Beräkning av pensionsgrundande inkomst

Administrationsnämnden

Inledningsvis erinrar administrationsnämnden om att de i pensionsgrundande
inkomst ingående båda inkomstslagen inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete som regel skall beräknas på grundval av
den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt samt att man vid taxeringen
skiljer mellan inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet,
inkomst av rörelse, inkomst av tjänst, inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
och inkomst av kapital. Av dessa sex inkomstslag blir endast tre
aktuella vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst, nämligen inkomst
av jordbruksfastighet, inkomst av rörelse och inkomst av tjänst.

Det skatteråttsliga begreppet inkomst av tjänst innefattar, framhåller
nämnden, åtskilligt mera än inkomst av anställning i gängse mening. Såsom

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

inkomst av tjänst enligt 31 § kommunalskattelagen anses sålunda jämväl
ersättning för stadigvarande uppdrag, tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, tillfälligt uppdrag såsom
uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering
eller skogsräkning, annan därmed jämförlig inkomstgivande verksamhet
av tillfällig natur ävensom pension, livränta, ersättning som i annan
form än livränta utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkringen tagen
i samband med tjänst, undantagsförmåner och sådant periodiskt understöd
in. m„ för vilket givaren är berättigad till avdrag vid inkomsttaxeringen. Till
inkomst av tjänst räknas även vissa förmåner av anställning i civilrättslig
mening, som inte grundar rätt till tilläggspension, nämligen andra naturaförmåner
än kost eller bostad ävensom kostnadsersättningar anvisade vid
kommunal eller enskild tjänst. Från en och samme arbetsgivare åtnjuten
lön, som under ett år ej uppgått till 300 kr., utgör inkomst av tjänst men
grundar ej pensionsrätt som anställningsinkomst. Med lön avses därvid liksom
eljest summan av kontant lön och värdet av kost- eller bostadsförmån.
Vidare erinrar nämnden om att sådan kontant inkomst av tjänst, som försäkrad
erhållit för arbete för annans räkning utan att anställning förelegat
och som uppgått till minst 300 kr. under året, i pensionshänseende anses
som inkomst av anställning, om den försäkrade och den som utgivit ersättningen
varit ense därom.

Administrationsnämnden framhåller, att bruttoinkomsterna (intäkterna)
av tjänst i skatterättslig mening sålunda i pensionshänseende är att hänföra
dels till inkomst av anställning såvitt gäller lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, därest denna lön uppgått till minst
300 kr. under året från en och samme arbetsgivare, ävensom kontant ersättning
för uppdrag o. d., då ersättningen under året uppgått till minst 300 kr.
och den som utbetalat ersättningen skall erlägga pensionsavgift för denna,
dels till inkomst av annat förvärvsarbete såvitt gäller lön eller ersättning av
uppdrag o. d. i andra fall än nyss sagts och dels till sådan inkomst som inte
medför pensionsrätt. Sistnämnda inkomstslag omfattar andra naturaförmåner
av anställning än kost eller bostad, kostnadsersättningar utgivna vid
kommunal eller enskild tjänst ävensom ersättningar, vilka inte utgör inkomst
av förvärvsarbete, såsom tävlingsvinst, hittelön o. d., pension, livränta
m. m.

Från intäkterna av tjänst äger den skattskyldige jämlikt 33 § kommunalskattelagen
göra avdrag för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader
för fullgörande av tjänsten. I enlighet härmed får avdrag ske för bl. a.
avgifter som den skattskyldige erlagt för sådan pensionsförsäkring eller
sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, avgifter
som den skattskyldige i samband med tjänsten erlagt för egen eller efterlevandes
pensionering annorledes än genom försäkring, hyra eller annan
kostnad för tjänste- eller arbetslokal för vilken den skattskyldige haft att

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

själv vidkännas utgift, kostnad för arbetsbiträde som den skattskyldige använt
för tjänsts utförande och som han själv avlönat, förlust å medel för
vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst redovisningsskyldig,
kostnad för resor i tjänsten och kostnad för facklitteratur, instrument och
dylikt, som varit nödigt för tjänstens fullgörande. Har den skattskyldige för
sin utbildning eller eljest i och för tjänsten ådragit sig gäld, må ränta å
sådan gäld avdragas. Enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
äger skattskyldig rätt att avdraga skälig kostnad för resor till
och från arbetsplatsen, där denna varit belägen på sådant avstånd från hans
bostad, att han behövt anlita och även anlitat särskilt fortskaffningsmedel.
Enligt de regler om schablonavdrag som infördes år 1955 får skattskyldig
ett avdrag å 100 kr. utan att specificera utgifterna och även om han icke
haft några utgifter, överstiger summan av de avdragsgilla utgifterna 100 kr.,
avrundas avdraget i förekommande fall uppåt till närmaste hela hundratal
kronor.

Vad angår inkomstbegreppen inom tilläggspensioneringen
uppehåller sig adininistrationsnämnden först vid frågan om a vdrag
för pensionsavgift, som föranledes av en i samband med
anställningen ordnad pensionering vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen.
Nämnden framhåller, att departementschefen i prop. 1959:100
(s. 87) uttalade sig för att, om avdrag som nyss sagts göres å lönen, endast
den lön, som arbetstagaren får uppbära efter avdraget, borde räknas såsom
inkomst av anställning. Tillika erinrar nämnden om att det i den till särskilda
utskottets utlåtande nr 1 fogade reservation som godtogs av riksdagen
(s. 112) uttalades tveksamhet på denna punkt och hemställdes om
ytterligare överväganden innan förslag till författning i ämnet förelädes
riksdagen.

Administrationsnämnden har ansett sig böra i sitt förslag utgå från det i
propositionen gjorda uttalandet och har tillika framhållit vissa skäl, som
talar till förmån för den av departementschefen där intagna ståndpunkten.
Nämnden anför emellertid att, eftersom problemet endast i ringa mån är av
administrativ natur, nämnden saknar anledning att för egen del taga ställning
till detsamma. Därest en annan lösning än den av departementschefen
förordade skulle väljas, bör detta dock enligt nämndens mening föranleda
en sådan ändring av praxis inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna att
likformighet ernås inom hela socialförsäkringssystemet.

Utöver avdrag för pensionsavgifter enligt vad nu sagts bör enligt nämndens
förslag endast förekomma avdrag för kostnader, som
arbetstagaren haft att bestrida i anställningen. Fråga
skall alltså vara om direkta utgifter i själva arbetet. I de fall den försäkrade
erhållit kostnadsersättning från arbetsgivaren bör ersättningen självfallet
minska avdraget för de direkta utgifterna i arbetet, eftersom kostnadsersätt -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

ningen inte skall ingå i bruttoinkomsten av anställning. Kostnader för resor
till och från arbetet och för räntor å studielån bör ej inverka på pensionsrätten
och därför ej heller avdragas.

Nämnden framhåller, att beräkningen av pensionsgrundande inkomst
kommer att bli ett mycket omfattande arbete som skall utföras på kort tid.
Arbetet kompliceras avsevärt av att vad som skattemässigt utgör inkomst
av tjänst vid nämnda beräkning skall fördelas på inkomst av anställning,
inkomst av annat förvärvsarbete och inkomst som inte grundar pensionsrätt.
En betydande förenkling skulle vinnas om man vid beräkningen får
bortse från omkostnader av mindre storleksordning. Med hänsyn härtill
föreslår nämnden, att vid beräkningen av inkomst av anställning skall avdragas
endast sådana direkta utgifter i anställningen som -— i förekommande
fall minskade med erhållen kostnadsersättning — uppgår till minst
500 kr. Detta belopp har valts med tanke även på att för vartdera av de
tre inkomstslag, som ingår i inkomst av annat förvärvsarbete, motsvarande
belopp gäller som minimigräns för att inkomstslaget i fråga skall grunda
rätt till tilläggspension. Den föreslagna regeln är till de försäkrades förmån.

Den vid taxeringen till statlig inkomstskatt beräknade nettointäkten av
jordbruksfastighet eller av rörelse kommer i regel att vid beräkningen av
den försäkrades pensionsgrundande inkomst ingå i inkomsten av annat förvärvsarbete.
I ett par fall kan det dock, som nämnden påpekar, bli nödvändigt
att till inkomst av anställning överföra inkomster
som beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet eller såsom inkomst
av rörelse. Fråga är här om sådan ersättning för arbete för annans
räkning, som den försäkrade enligt praxis anses ha uppburit såsom arbetstagare
i civilrättslig mening eller som skall anses såsom inkomst av anställning
enligt överenskommelse mellan den försäkrade och den som utgivit
ersättningen. Såsom exempel på det förstnämnda fallet nämnes jordbrukares
inkomst av skogskörslor i vissa fall.

Då inkomst enligt vad nyss sagts i pensionshänseende skall hänföras till
inkomst av anställning och inte till inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst
av rörelse, kan det, anför nämnden, ibland befinnas nödvändigt med
en schablonregel för att bestämma den del av arbetsinkomsten som kan
anses utgöra ersättning för omkostnader och som sålunda inte bör grunda
rätt till tilläggspension eller ingå i underlaget för arbetsgivaravgiften till
tilläggspensioneringen. En sådan schablonregel kan exempelvis bestämmas
med ledning av vad som enligt kollektivavtal skall hänföras till ersättning
för eget arbete när det gäller beräkning av semesterlön. Föreskrift härom
har bl. a. intagits i kollektivavtal berörande skogskörslor. För Norrland och
Dalarna gäller härutinnan att 55 procent av ackordsförtjänsten för skogskörare
skall anses utgöra ersättning för eget arbete. Under åberopande av
det anförda förordar nämnden, att riksförsäkringsanstalten bemyndigas att

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

meddela särskilda föreskrifter angående beräkning av sådan inkomst av
anställning, som vid inkomsttaxeringen hänföres till intäkt av jordbruksfastighet
eller intäkt av rörelse.

För det fall att en person driver flera rörelser och för vissa redovisar
överskott och för andra underskott skall enligt administrationsnämndens
förslag vid beräkning av pensionsgrundande inkomst tagas i beaktande det
eventuellt kvarstående överskottet efter avdrag av underskotten.
Motsvarande skall gälla då den försäkrade brukat flera jordbruksfastigheter
som utgör skilda förvärvskällor. Däremot anses underskott å
rörelse inte böra avdragas från överskott å jordbruksfastighet eller underskott
å jordbruksfastighet avdragas från överskott å rörelse. Detta blir en
följd av föreskrifterna i 6 § TPL, att ettvart av de tre i inkomst av annat
förvärvsarbete ingående inkomstslagen grundar rätt till pension endast om
det överstiger 500 kr. För den händelse vid inkomsttaxeringen införes möjlighet
till förlustutjämning mellan olika beskattningsår, bör enligt nämndens
mening det föreslagna underskottsavdraget likväl avse endast underskott
för det aktuella beskattningsåret.

Eftersom inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i
regel beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt, kommer
beräkningen av de båda inkomslslagen att verkställas med ledning av samma
uppgifts material, som ligger till grund för taxeringen, dvs.
självdeklarationer och kontrolluppgifter m. in. Administrationsnämnden
anser det inte lämpligt att de försäkrade ålägges någon speciell uppgiftsskyldighet
för fastställande av pensionsgrundande inkomst utan föreslår, att
det skall åligga de lokala skattemyndigheterna att ur självdeklarationerna
sammanställa de uppgifter, som är av betydelse för den pensionsgrundande
inkomstens beräkning.

När det gäller den punkt (E) i självdeklarationsformuläret,
som är avsedd för inkomst av tjänst, har emellertid nämnden funnit
erforderligt med en viss ytterligare differentiering. Enligt formulärets nuvarande
uppställning uppdelas bruttoinkomsterna (intäkterna) i tre punkter.
Under den första (El) skall upptagas alla slags intäkter av anställning,
uppdrag och tillfällig förvärvsverksamhet och under de båda övriga punkterna
pensioner in. in. och periodiska understöd. I likhet med vad som förutsattes
av departementschefen i prop. 1959: 100 (s. 85) utgår nämnden
från att man bör göra eu sådan uppdelning av inkomsterna under E 1
att vad som i pensionshänseende är att hänföra till inkomst av anställning
lätt kan identifieras. För detta ändamål skulle det enligt nämndens uppfattning
vara mest ändamålsenligt att dessa intäkter fördelades på tre
punkter, omfattande inkomst av anställning, inkomst av annat förvärvsarbete
resp. inkomst som ej grundar rätt till tilläggspension. I det stora fler -

122

Kungi. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

talet fall torde emellertid nämnda intäkter utgöras av antingen enbart inkomst
av anställning eller av sådan inkomst och kostnadsersättning som ej
grundar rätt till tilläggspension. Intäkter som är hänförliga till inkomst av
annat förvärvsarbete, torde förekomma i förhållandevis ringa omfattning.
Med hänsyn härtill och angelägenheten av att erhålla enklast möjliga deklarationsformulär
synes de två sistnämnda punkterna lämpligen böra sammanslås.
Administrationsnämnden förordar således, att intäkterna under
punkt E 1 fördelas i två grupper, den ena avseende vad som i pension shänseende
är att hänföra till inkomst av anställning och den andra avseende
återstoden av de intäkter som för närvarande skall deklareras under punkt
E 1. Till den första gruppen skulle komma att hänföras lön (i penningar
eller naturaförmåner i form av kost eller bostad) å minst 300 kr. från en
och samme arbetsgivare ävensom kontant ersättning för uppdrag o. d., då
ersättningen uppgått till minst 300 kr. och den som utbetalat ersättningen
enligt överenskommelse skall erlägga avgift till tilläggspensioneringen för
denna.

Nettointäkten av jordbruksfastighet och nettointäkten av rörelse skall
som regel utan ändring ingå i inkomst av annat förvärvsarbete. Såsom förut
framhållits måste emellertid nämnda nettointäkter i vissa fall minskas med
inkomstbelopp, som den försäkrade enligt praxis anses ha uppburit såsom
arbetstagare i civilrättslig mening eller som skall anses såsom inkomst av
anställning enligt överenskommelse mellan den försäkrade och den som utgivit
ersättningen. Ifrågavarande inkomstbelopp skall i stället hänföras till
inkomst av anställning. För att detta skall kunna beaktas vid beräkningen
av pensionsgrundande inkomst, förordar nämnden att den försäkrade får
ange dessa inkomstbelopp på särskild plats på jordbruks- resp. rörelsebilagan
och att han under punkt E 1 i självdeklarationen på lämpligt sätt får
markera, att han såsom inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse deklarerat
inkomst som i pensionshänseende utgör inkomst av anställning.

För det fall att den försäkrade haft sådan inkomst av anställning, som på
grund av kollektivavtal enligt 37 § TPL inte blir pensionsgrundande, uttalar
nämnden, att sådan lön helst borde upptagas i den grupp under Eli
deklarationsblanketten, som avser intäkter vilka ej grundar rätt till tilläggspension
eller grundar rätt till sådan pension såsom inkomst av annat förvärvsarbete.
Detta anses emellertid avsevärt komplicera deklarationsblanketten
och dess ifyllande och förordas därför ej. För att dessa löner inte
skall bli behandlade som inkomst av anställning föreslås i stället att man
i första hand litar till vederbörande arbetsgivares kontrolluppgifter till
taxeringen, vilka uppgifter förutsättes få ett utseende som tydligt skiljer
sig från de vanliga kontrolluppgifterna. Eventuellt kan övervägas att vederbörande
löntagare på lämplig plats under punkt E 1 får angiva, att han omfattas
av sådant kollektivavtal varom här är fråga.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Vad angår de kontrolluppgifter, som arbetsgivarna enligt taxeringsförordningen
är skyldiga att lämna till ledning vid inkomsttaxeringen,
uttalar administrationsnämnden, att det för kontrollen av att de försäkrade
i sina självdeklarationer fördelat sina inkomster riktigt mellan anställningsinkomst
och annan inkomst blir nödvändigt att ålägga arbetsgivaren att i
kontrolluppgiften ange, huruvida han har att för utgivet belopp erlägga arbetsgivaravgift
till tilläggspensioneringen. Utom vid arbetsanställning kommer
sådan avgiftsplikt att föreligga när den uppgiftsskyldige och inkomsttagaren
varit ense om att den utgivna ersättningen i pensionshänseende
skall anses utgöra inkomst av anställning. Den utökade uppgiftsskyldigheten
får betydelse även för kontrollen av de uppgifter som arbetsgivarna skall
lämna för beräkningen av arbetsgivaravgiften. Nämnden föreslår även, att
det skall införas skyldighet för arbetsgivarna att tillställa arbetstagarna ett
exemplar av kontrolluppgifterna. Angående de i det föregående nämnda
kontrolluppgifterna beträffande lön, som på grund av kollektivavtal enligt
37 § TPL inte grundar rätt till tilläggspension, förordas att endast blanketter
enligt av riksskattenämnden fastställt formulär skall få användas.

För beräkning av pensionsgrundande inkomst krävs särskilda bestämmelser
i två fall, då de försäkrade inte taxeras för inkomst. Detta gäller
anställningsinkomst, för vilken erlagts sjömansskatt eller som en utomlands
bosatt försäkrad åtnjutit från arbetsgivare i Sverige för arbete utom riket.
Beträffande sjöman föreligger enligt 37 § 1 mom. åttonde punkten taxeringsförordningen
skyldighet för redaren att till inkomsttaxeringen utan anmaning
lämna kontrolluppgift beträffande sjömannens kontanta inkomst
ombord och den tid för vilken denne erlagt sjömansskatt. Administrationsnämnden
framhåller, att sjömännens pensionsgrundande inkomst, såvitt
gäller däri ingående anställningsinkomst för vilken sjömansskatt erlagts,
därför kan beräknas med ledning av ifrågavarande kontrolluppgifter utan
att uppgiftsskyldigheten behöver ändras. Vederbörande kan ha haft även
annan inkomst, som inkomsttaxerats i vanlig ordning. Vid beräkningen av
den pensionsgrundande inkomsten skall självfallet båda inkomstslagen beaktas.
Sjömansskatten beräknas enbart på den kontanta lönen och endast
denna skall som nyss nämnts angivas på redarnas kontrolluppgifter. Sjömännen
åtnjuter emellertid regelmässigt naturaförmåner i form av kost och
bostad. Värdet härav skall alltså vid beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten tilläggas den kontanta inkomsten ombord. Nämnden föreslår, att
det för hela riket tillämpas enhetliga värden för år eller månad, särskilt för
befäl och likställda och särskilt för manskap, och att dessa värden skall bestämmas
av riksförsäkringsanstalten. Detta förutsättes ske efter samråd
med riksskattenämnden och sjömansskattenämnden, i vilken representanter
från arbetsgivare och arbetstagare inom sjöfarten ingår såsom ledamöter.

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

I fråga om utomlands bosatt försäkrad, som uppbär anställningsinkomst
från arbetsgivare i Sverige, måste för arbetsgivaren införas
en ny uppgiftsskyldighet för att anställningsinkomsten skall kunna
beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade.
Uppgiften skall enligt nämndens förslag avlämnas senast den 31 januari
året näst efter det, som inkomsten avser, till den myndighet som skall bestämma
den försäkrades pensionsgrundande inkomst. Därjämte bör ett
exemplar av uppgiften inom samma tid översändas till den försäkrade. Förmån
av kost eller bostad bör värderas enligt föreskrifter av riksförsäkringsanstalten.

På grund av att taxeringen är grundläggande för beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten bör ändring av inkomstuppskattningen
vid taxeringen medföra att också den pensionsgrundande
inkomsten ändras i överensstämmelse därmed. Denna ändring bör enligt
vad föredragande departementschefen anfört i propositionen 1959: 100
(s. 93) göras ex officio av de organ, som får till uppgift att beräkna den
pensionsgrundande inkomsten och de däri ingående beståndsdelarna inkomst
av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. För att undvika
alltför många ändringar liksom ändringar lång tid efter det att den
pensionsgrundande inkomsten beräknats ansåg departementschefen emellertid
lämpligt att vissa begränsningar stadgas.

Administrationsnämnden framhåller, att ett mycket stort antal taxeringar
årligen ändras på grund av anförda besvär men att ändringarna beloppsmässigt
ofta är mindre betydande. Av administrativa skäl är det angeläget
att begränsa skyldigheten att vid taxeringsändring göra en ny beräkning
av vederbörandes pensionsgrundande inkomst. Härutinnan föreslår nämnden,
att taxeringsändring skall föranleda ändring av förut beräknad pensionsgrundande
inkomst endast om denna härigenom höjes eller
sänkes med minst 500 kr.

Fullföljes taxeringsprocessen till kammarrätten och regeringsrätten, kan
det slutliga avgörandet av processen dröja länge. Införes inte någon tidsbegränsning
beträffande skyldigheten att vid taxeringsändringar omräkna
den pensionsgrundande inkomsten, skulle därför i ett stort antal av de årligen
inträffade pensionsfallen frågan om pensionens storlek få hållas
öppen under lång tid. Nämnden anser att olägenheterna härav skulle bli
betydande och förordar, att endast sådana taxeringsändringar skall iakttagas
som beslutats s e n a s t den 30 juni året näst efter taxeringsåret
och som därjämte medför att den pensionsgrundande inkomsten
höjs eller sänks minst med belopp som nyss sagts. Avgörande blir alltså
den tidpunkt då i vanlig ordning anförda besvär till prövningsnämnden
skall vara slutbehandlade av nämnden. På så sätt kommer vid anförda besvär
inkomstuppskattningen i två instanser att som regel ligga till grund

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

för storleken av den pensionsgrundande inkomsten. Detta anser nämnden
normalt vara tillräckligt betryggande, särskilt som tilläggspensionen bestämmes
med ledning av inkomsterna under ett stort antal år.

Administrationsnäinnden föreslår emellertid en särbestämmelse för det
fall att inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av rörelse eller annan inkomst,
som i pensionshänseende ingår i inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning, skulle väsentligen nedsättas genom lagakraftvunnet beslut efter
den 30 juni året näst efter taxeringsåret. I ett sådant fall skulle det kunna
te sig oskäligt att mot den försäkrades vilja av honom utkräva hans pensionsavgift
på den tidigare för högt uppskattade inkomsten. Möjlighet bör
därför föreligga för den försäkrade att efter ansökan hos den myndighet,
som bestämt hans pensionsgrundande inkomst, få denna och pensionsavgiften
nedsatt i enlighet med taxeringsbeslutet. Såsom förutsättning härför
förordas, att inkomsten av annat förvärvsarbete nedsättes med minst en
femtedel och att ansökan göres inom två månader efter det den försäkrade
erhöll del av taxeringsbeslutet.

På grund av dubbel mantalsskrivning eller eljest kan inträffa att försäkrad
ett år påföres mer än en taxering till statlig inkomstskatt och att till
följd härav mer än en pensionsgrundande inkomst för
samma år bestämmes för den försäkrade. Om dubbeltaxeringen undanröjes
först efter den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skulle med tidigare
förordade bestämmelser någon rättelse av de dubbla besluten beträffande
den försäkrades pensionsgrundande inkomst inte kunna göras. Nämnden
finner det därför nödvändigt med en kompletterande regel av innehåll
att, om för ett år mer än en pensionsgrundande inkomst beräknats för försäkrad,
den pensionsgrundande inkomst som inte bort beräknas skall
undanröjas.

I ytterligare några fall föreslår administrationsnäinnden möjlighet för
den myndighet, som har att bestämma pensionsgrundande inkomst, att
rätta sina egna beslut. Detta gäller fall då den pensionsgrundande inkomsten
blivit oriktigt beräknad på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende. Rättelsen bör kunna ske
såväl till den försäkrades fördel som till hans nackdel. Är felaktigheten
ringa, bör dock skyldighet inte föreligga att rätta felet.

Yttranden

Ett antal remissorgan uppehåller sig vid problemen i samband med bestämmandet
av de inkomstslag, som ingår i den pensionsgrundande
inkomsten. Statens organisationsnämnd framhåller, att arbetet med beräkning
av pensionsgrundande inkomst torde bli mycket omfattande och i vissa
fall komplicerat samt att det kommer att kräva en betydande personalinsats.
På grund härav och med hänsyn till att de försäkrade själva lätt skall

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

kunna kontrollera beräkningarna ifrågasätter organisationsnämnden om
inte det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst och begreppet inkomst
av anställning i gängse mening bör bringas i närmare överensstämmelse
med varandra. Även uppbördsorganisationskommittén påpekar, att oöverensstämmelsen
mellan det skatterättsliga begreppet inkomst av tjänst och
det civilrättsliga arbetstagarbegreppet jämte de skilda avdragsreglerna i
TPL och skatteförfattningarna medför att för inkomsttaxeringen avgörande
data inte kan läggas till grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Redan med nuvarande tekniska system skapar detta svårigheter, som accentueras
vid övergång till ett tekniskt system med automatisk databehandling.
Det hade enligt kommitténs mening ur syslemsynpunkt varit fördelaktigt
om de uppgifter, som ligger till grund för taxeringen, hade kunnat
-— utan överflyttning från en förvärvskälla till en annan — läggas till
grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst. Särskilt med tanke på
övergången till ett modernt tekniskt system vore det av stort värde att
komma fram till ett, åtminstone i huvudsak, enhetligt inkomstbegrepp.
Kommittén understryker, att man under det fortsatta utredningsarbetet bör
ha uppmärksamheten riktad på detta problem.

Riksskattenämnden framhåller, att begreppsbestämningarna vid beräkningen
av den pensionsgrundande inkomsten och arbetsgivaravgiften är
komplicerade och att ett stort behov av vägledande anvisningar föreligger.
Den rådgivande verksamhet, som sålunda behövs, bör enligt riksskattenämndens
mening anförtros åt ett centralt organ, varvid närmast riksförsäkringsanstalten
kommer i fråga. Riksskattenämnden anser dock angeläget,
att arbetsmarknadens parter blir representerade vid behandlingen av
sådana ärenden. Kooperativa förbundet uttalar önskvärdheten av att det i de
administrativa författningarna och tillämpningsföreskrifterna skapas större
klarhet i avgränsningen mellan pensionsgrundande och icke pensionsgrundande
inkomst samt mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.
Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, alt det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet, som är av grundläggande betydelse för avgörande av
om en inkomst är hänförlig till inkomst av anställning i TPL:s mening, inte
är definierat i lag eller författning. Föreningen anser, att det inte kan förväntas
att de lokala skattemyndigheterna, som i uppbördshänseende har att
tillämpa ett vidsträcktare arbetstagarbegrepp, kommer att hålla de båda
begreppen i sär. För att bidraga till en enhetlig tillämpning av arbetstagarbegreppet
inom tilläggspensioneringen anser föreningen nödvändigt, att ett
för hela riket centralt organ med representanter för arbetsgivare och arbetstagare
tillskapas med uppgift att i förevarande avseende göra vägledande
uttalanden. Samma problem beröres av Socialförsäkringsbolagens
förening, som erinrar om de betydande svårigheterna att inom yrkesskadeförsäkringen
avgränsa det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Föreningen
anser, att omfattande anvisningar rörande arbetstagarbegreppets innebörd

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

127

torde bli nödvändiga. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att man
knappast kan nöja sig med en hänvisning till praxis inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
utan att det samlade materialet bör bearbetas och
kompletteras så att någorlunda entydiga regler kan fastställas. Även uppbördsorganisationskommittén
och Föreningen Sveriges kronokamrerare
framhåller behovet av anvisningar till ledning vid fastställande av pensionsgrundande
inkomst.

Vad angår den av administrationsnämnden förutsatta bestämmelsen att
det vid beräkningen av inkomst av anställning skall göras avdrag för
pensionsavgift, som föranledes av en i samband med anställningen
anordnad pensionering vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen
och som betalas genom löneavdrag, anför försäkringsinspektionen, att regeln
ej bör godtagas, enär den allvarligt skulle motverka kompletterande
pensionsanordningar och sannolikt medföra annullation eller reduktion avmånga
existerande tjänstepensionsförsäkringar. De minsta skadeverkningarna
torde enligt inspektionens mening framkomma om avgift, som den
anställde själv erlägger, inte fråndrages den pensionsgrundande inkomsten.
Pensionskostnader som betalas av arbetsgivare synes däremot inte böra
medräknas i nämnda inkomst. Alla pensionsavgifter behandlas då lika, vare
sig de erlägges genom löneavdrag eller direkt av den anställde. Man får
också jämställdhet mellan anställdas pensionsavgifter och pensionsavgifter,
som betalas av självständiga yrkesutövare. Kammarrätten finner det betänkligt
att personer med lägre pensionsålder än 67 år, som genom pensionsförsäkring
i samband med tjänst garderat sig mot inkomstminskning
under tiden mellan pensionstillfället och tilläggspensionens inträde, skulle
få sin pensionsgrundande inkomst minskad genom pensionsavgiftsavdraget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar, att det synes ogörligt att
finna en lösning, som tillgodoser alla önskemål. Den av administrationsnämnden
förordade regeln bör dock enligt förbundets mening inte godtagas.
Förbundet föreslår en lösning liknande den som försäkringsinspektionen
angivit och åberopar därvid i huvudsak samma skäl. Förbundet framhåller,
att problemet har betydelse framför allt under övergångstiden, så
länge gynnsamma intjänanderegler tillämpas och låga avgifter uttages. Det
påpekas särskilt, att man kan räkna med att en stor del av nuvarande tjänstepensionsförsäkring
kommer att behållas, i synnerhet för äldre anställda,
som icke kan påräkna full pension genom den allmänna tilläggspensioneringen.
Skulle man följa nämndens uttalande, skulle detta innebära en indirekt
fördyring av kostnaderna för kompletterande pensionsanordningar
under övergångstiden. På liknande sätt uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningen.

TCO anser, att utgångspunkten måste vara att avgifter till privat pensionering
i förevarande avseende behandlas lika, oberoende såväl av pen -

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

sionsförsäkringens anknytning till anställning eller ej som även av sättet
för avgifternas inbetalning. Övervägande skäl talar enligt organisationens
uppfattning för att alla avgifter till privat pensionering skall utgöra pensionsgrundande
inkomst. Om så ej sker kan en tendens uppkomma att anordna
erforderliga kompletterande pensionsanordningar utan anknytning
till anställningen. En sådan utveckling, som förutsätter en mot avgiften
svarande höjning av lönenivån, kan knappast anses önskvärd. Landsorganisationen
finner frågan tveksam men förordar med hänsyn till önskvärdheten
av så enkla regler som möjligt, att bestämmelsen om avdrag för
ifrågavarande slags avgifter utgår ur förslaget. Enligt SACO.s mening kan
det inte anses rimligt att frågan huruvida den privata pensioneringen har
samband med anställning eller inte blir avgörande för vad som räknas till
pensionsgrundande inkomst. Organisationen anser därför, att lönen före
avdrag för pensionsavgift bör vara pensionsgrundande.

Med tanke bl. a. på den av administrationsnämnden föreslagna regeln att
vid bestämmande av inkomst av anställning avdrag för kostnader,
som arbetstagaren haft att bestrida i anställningen,
skall göras endast om utgiften överstiger 500 kr. anför Sveriges håradsskrivarförening,
att de av nämnden förordade schablonreglerna oförbehållsamt
tillstyrkes, särskilt som de inte nämnvärt synes kunna påverka den enskildes
pensionsrätt. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det angeläget
att korrespondens eftersträvas mellan det lönebelopp som grundar avgiftsskyldighet
och det som lägges till grund för bestämmandet av den
pensionsgrundande inkomsten. Då tillämpandet av den föreslagna beloppsgränsen
sannolikt skulle motverka strävanden i denna riktning, vill förbundet
förorda att direkta utgifter i anställningen alltid avdrages vid beräkningen
av inkomst av anställning. Enligt överståthållaråmbetets mening
är den av nämnden föreslagna regeln ej helt tillfredsställande. Under ena
året kan, anför ämbetet, en särskild kostnadsersättning som den försäkrade
äger uppbära lämna överskott vid taxeringen, något som fullt riktigt ej
medför förhöjning av den pensionsgrundande inkomsten, medan under
ett påföljande år den försäkrade kan ha ådragit sig en särskilt hög utgift
så att underskott uppkommer, vilket då kan sänka hans pensionsgrundande
inkomst. Enligt ämbetets mening skulle man möjligen kunna begränsa
avdragen till de fall, då riksförsäkringsanstalten med stöd av ett av nämnden
föreslaget stadgande medgivit motsvarande nedsättning av lönen vid
beräkning av arbetsgivarens avgift till försäkringen. Även länsstyrelsen i
Hallands län anser att förevarande avdragsregel kan få egendomliga konsekvenser
i vissa fall. Riksskattenämnden finner det oklart, huruvida särskild
omkostnadsersättning i sin helhet eller endast till den del, som den
motsvarar avdragsgilla kostnader, skall redovisas som icke pensionsgrundande
inkomst.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Till förslaget att riksförsäkringsanstalten skall bemyndigas meddela särskilda
föreskrifter angående beräkningen av i n k o in s t, som öve rförts
till inkomst av anställning från de skatterättsliga inkomstslagen
inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse, uttalar
Landsorganisationen sin anslutning samt anför, att de regler, som redan
finns eller framdeles kan komma att inskrivas i olika kollektivavtal för
bestämmande av semesterersättning, bör kunna ligga till grund för dessa
föreskrifter.

I fråga om det uppgifts material, som erfordras för bestämmande
av pensionsgrundande inkomst, anser besvärssakkunniga det vara klart, att
förfarandet måste bygga på att uppgifter utan anmaning lämnas av de försäkrade
själva till ledning för inkomstens bestämmande. Det kan enligt besvärssakkunnigas
mening inte gärna komma i fråga att ålägga medborgarna
att vid sidan av den allmänna självdeklarationen avge en särskild
deklaration till ledning för beräkning av pensionsgrundande inkomst.

Ehuru den av administrationsnämnden föreslagna uppställningen av
självdeklarationsformuläret gör detta komplicerat, anser
överståthållarämbetet, att ett system med en särskild bilaga för beräkning
av pensionsgrundande inkomst inte kan tillrådas. Ämbetet anför som exempel
på olägenheterna av en dylik anordning bl. a. följande. Ifyllandet av
bilagan skulle innebära ett onödigt arbete, många blanketter skulle bli fel
ifyllda och underrättelser om avvikelser från de ifyllda uppgifterna skulle
behöva utsändas, ifyllandet av bilagorna skulle ofta bli bortglömt, ytterligare
en handling skulle granskas och jämföras med självdeklaration och taxering,
ändring vid taxeringen skulle ofta på ett oklart sätt påverka den pensionsgrundande
inkomsten, m. in. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser
den föreslagna uppdelningen av punkten E i deklarationsformuläret erforderlig
för beräkning av pensionsgrundande inkomst men finner dessutom
önskvärt med sådan ändring, att det av deklarationen framgår vilka inkomster
som uppburits från samme arbetsgivare. Länsstyrelsen i Kopparbergs
lån håller för sannolikt, att en längre genomförd uppdelning än nämnden
föreslagit skulle vålla deklaranterna bekymmer och föranleda misstag
samt därigenom öka arbetet för myndigheterna.

I motsats till de nu angivna remissorganen finner statskontoret tveksamt,
om det är möjligt att inpassa erforderliga uppgifter i deklarationsformuläret.
Enligt ämbetsverkets mening förtjänar det därför att övervägas att bereda
uppgifterna plats på en särskild blankett, i första hand på den s. k.
kapitalbilagan. Riksskattenämnden anser, att den förordade uppdelningen
av bruttointäkterna under inkomst av tjänst gör deklarationsförfarandet så
komplicerat, att förslaget inte kan tillstyrkas. I stället föreslås ett fristående
formulär som bilaga till självdeklarationen. 9

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 175

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Beträffande administrationsnämndens förslag att vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst för sjöman, som erlägger sjömansskatt, värdet
av fri kost och bostad skall läggas till den kontanta inkomsten ombord anser
Sveriges redareförening, att den pensionsgrundande inkomsten bör beräknas
endast på grundval av det för sjömansskatt uppgivna underlaget.

Av de regler, som administrationsnämnden förordat rörande den omfattning,
i vilken ändring i inkomstuppskattningen vid taxeringen
skall påverka den pensionsgrundande inkomsten, har remissorganen
i allmänhet inte haft något att invända mot förslaget om att taxeringsändring
efter besvär skall få återverka på den pensionsgrundande inkomsten
endast om denna därigenom höjes eller sänkes med minst
5 0 0 kr. Att en begränsning av ändringsfallen är påkallad av praktiska
skäl finner sålunda länsstyrelsen i Kopparbergs län vara uppenbart. Uppbördsorganisationskommittén
anmärker på att förslaget får till följd att de
lokala skattemyndigheterna i praktiskt taget samtliga fall av taxeringsändring
måste rekvirera och granska handlingarna för att kunna konstatera
huruvida ändringen påverkar beräkningen av pensionsgrundande inkomst.
För att undvika detta omfattande arbete bör enligt kommitténs mening
frågan om ändring av den beräknade pensionsgrundande inkomsten
göras beroende av om taxeringsändringen överstiger eller understiger visst
belopp. Kommittén ifrågasätter huruvida inte beloppsgränsen i så fall borde
sättas högre än 500 kronor. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att en
taxeringsändring i prövningsnämnden kan medföra sådan ändring av inkomst,
som omfattas av undantagande, att pensionsrätten påverkas. I betänkandet
är ej utsagt, huruvida sådan ändring skall föranleda justering
av den registrerade uppgiften om pensionspoäng, som den försäkrade gått
förlustig på grund av undantagande. Länsstyrelsen anser skäl tala för att så
sker. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att avgörande för huruvida
taxeringsändring skall medföra ändring av redan beräknad pensionsgrundande
inkomst bör vara i vilken grad detta påverkar den försäkrades
förvärv av pensionspoäng. Två fall är här av särskild betydelse, nämligen
dels om ändringen blir avgörande för huruvida den försäkrade överhuvudtaget
tillgodoräknas pensionspoäng för året, dels -— för försäkrad som har
inkomst undantagen från tilläggspensioneringen — om taxeringsändringen
blir avgörande för huruvida bestämmelserna i 12 § andra stycket TPL om
påföljd av undantagande skall träda i funktion. Inträffar något av dessa
fall bör enligt förbundets mening ny beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten ske även om ändringen skulle bli mindre än 500 kr.

Beträffande förslaget att i regel endast taxeringsändringar, som beslutats
senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret, skall
kunna föranleda ändring av pensionsgrundande inkomst anför försäkrings -

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

rådet, att även beslut om ändrad taxering efter nämnda tidpunkt ex officio
bör beaktas vid bestämmande av den pensionsgrundande inkomsten. I sådant
fall bör enligt försäkringsrådets mening också beaktas taxeringshöjningar,
som medför höjning av den pensionsgrundande inkomsten med
minst en femtedel. Samma ståndpunkt intar länsstyrelsen i Malmöhus lån.
Kammarrätten finner det betänkligt att, om en persons taxerade inkomst
väsentligt höjes av skattedomstolarna, vederbörande skall sakna möjlighet
att få den pensionsgrundande inkomsten höjd. Länsstyrelsen i Hallands län
ifrågasätter, om inte en efter den 30 juni året efter taxeringsåret skedd
taxeringshöjning beträffande inkomst av annat förvärvsarbete bör föranleda
omräkning av den pensionsgrundande inkomsten. Detsamma anser länsstyrelsen
böra gälla vid eftertaxering för inkomst av tjänst, som påföres
efter nämnda tidpunkt.

Vad Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört i fråga om den nyssnämnda
500-kronorsregeln har även avseende på förslaget att taxeringsändringar
efter den 30 juni året efter taxeringsåret i regel inte skall påverka
den pensionsgrundande inkomsten. Om det av administrativa skäl
skulle anses omöjligt att utforma bestämmelserna så att hänsyn tages ex
officio till taxeringsändringar efter sagda tidpunkt, anser förbundet det
under alla förhållanden vara nödvändigt, att den av nämnden föreslagna
rätten för en försäkrad att i vissa fall ansöka om ny beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten utvidgas, så att den även avser inkomst av anställning
och gäller också det fall att den taxerade inkomsten höjes.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens uppfattning bör en försäkrad,
vars taxering nedsättes, inte ha möjlighet att bibehållas vid en för hög pensionsgrundande
inkomst, även om han erlägger en däremot svarande högre
avgift. Föreningen anser, att den pensionsgrundande inkomsten bör nedsättas
ex officio, då taxeringen nedsatts, samt att under alla omständigheter
den föreslagna regeln att taxeringsändringen skall föranleda nedsättning
av inkomsten av annat förvärvsarbete med minst en femtedel för att ändring
skall kunna göras efter den 30 juni året efter taxeringsåret bör ändras
så att gränsen sättes vid en tiondel av sagda inkomst. Länsstyrelsen i Jämtlands
lån anser att det förhållandet, att ändring av inkomsten av annat
förvärvsarbete efter den 30 juni året efter taxeringsåret förutsätter ansökan
från den försäkrades sida, strider mot vedertagen uppfattning om det
allmännas skyldighet beträffande restitution av skatter och avgifter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att taxeringsändringar
efter sistnämnda tidpunkt ej bör kunna föranleda ändring av den pensionsgrundande
inkomsten om inte denna sänkes med minst 500 kr. Uppbördsorganisationskommittén
framhåller, att administrationsnämnden inte uttalat
sig om på vad sätt eftertaxering, som beslutas senast den 30 juni året
efter taxeringsåret, skall påverka den pensionsgrundande inkomsten.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959
Departementschefen

Vid utarbetandet av sina författningsförslag har administrationsnämnden
givetvis haft att rätta sig efter de förutsättningar som finnes uppdragna
i den grundläggande lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension.
Det har alltså inte ingått i nämndens uppdrag att föreslå ändringar
beträffande gränsdragningen kring de pensionsrättsliga begreppen inkomst
av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Några remissorgan —
som haft denna begränsning i nämndens rörelsefrihet klar för sig -— har
uttalat önskemål för framtiden om att det skatterättsliga begreppet inkomst
av tjänst och det i TPL förekommande begreppet inkomst av anställning
skall bringas i närmare samstämmighet med varandra. Självfallet innebär
skiljaktigheterna mellan dessa båda begrepp i en hel del fall vissa praktiska
olägenheter både för de försäkrade när de skall uppgöra sin självdeklaration
och för de myndigheter, som skall bestämma den pensionsgrundande
inkomsten. Viktiga skäl, särskilt en strävan att så långt möjligt åvägabringa
överensstämmelse mellan inkomst, som grundar rätt till pension, och
inkomst, som grundlägger avgiftsskyldighet, har dock förelegat för att det
pensionsrättsliga begreppet inkomst av anställning bestämts på sätt som
skett. Icke desto mindre anser jag det vara angeläget att man, om erfarenheterna
av den gällande ordningen ger anledning därtill, undersöker möjligheterna
att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen
närmare varandra.

Inkomst av anställning enligt TPL är lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som åtnjutes av arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst. Avgörandet av huruvida en person är att anse som arbetstagare
skall ske med tillämpning av det s. k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Detta begrepp är inte definierat i lag eller författning utan har
huvudsakligen utformats vid de allmänna domstolarnas tillämpning av semesterlagen
och vissa andra bestämmelser av social skyddslagstiftnings natur
samt vid försäkringsrådets tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagen.
Givet är att den rättspraxis som sålunda utbildats kommer att vara vägledande
vid de lokala skattemyndigheternas och överståthållarämbetets avgörande
av huruvida en inkomst skall hänföras till inkomst av anställning i
samband med fastställande av pensionsgrundande inkomst. Emellertid är
det att märka att domstolarnas och försäkringsrådets avgöranden alltid
kommer i efterhand, sedan ett visst fall inträffat, i vilket en person gör anspråk
på en viss förmån i egenskap av arbetstagare. Härvid är det möjligt
att göra en noggrann utredning av alla de omständigheter, under vilka vederbörande
utfört sitt arbete, och på grundval därav ta ställning till frågan
om ett arbetstagarförhållande föreligger eller ej. I viss mån annorlunda
ställer sig saken vid fastställande av pensionsgrundande inkomst då det
gäller att med ledning av ett oftast knapphändigt skriftligt uppgiftsmaterial
träffa avgöranden i ett stort antal fall årligen. Såsom flera remiss -

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

organ påpekat torde det inte vara möjligt för de myndigheter, som skall
beräkna pensionsgrundande inkomst, att på ett någorlunda enhetligt sätt
handha tillämpningen av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet utan att
centralt utarbetade vägledande föreskrifter är tillgängliga vid arbetet. Med
hänsyn härtill bör det ankomma på riksförsäkringsanstalten att utarbeta
sådana föreskrifter.

I den proposition, genom vilken förslaget till TPL förelädes riksdagen,
uttalade jag, att man vid bestämmande av inkomst av anställning inte
borde medräkna arbetstagares lön till den del den motsvarar avdrag
för pensionsavgift, som föranledes av en i samband med anställningen
anordnad pensionering vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen.
Administrationsnämnden har i sitt förslag intagit samma ståndpunkt.
Åtskilliga remissorgan, varibland märkes företrädare för såväl arbetsgivar-
som arbetstagarintressen, riktar dock kritik mot förslaget på
denna punkt.

Vid sin behandling av förslaget till TPL uttalade sig riksdagen för att
detta spörsmål gjordes till föremål för ytterligare överväganden i samband
med utarbetandet av förslag till författning rörande beräkning av pensionsgrundande
inkomst. Till förmån för den av mig i nyssnämnda proposition
intagna ståndpunkten talar bl. a. att all kostnad för pensionering, som i
samband med anställning anordnas vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen,
skulle komma att behandlas lika vare sig kostnaden bestrides
av arbetsgivaren utan att den nominella lönens storlek påverkas
eller kostnaden helt eller till viss del avdrages på arbetstagarens lön. I samtliga
fall blir det nettolönen med frånräknande av kostnaden för de kompletterande
pensionsanordningarna, som lägges till grund vid den pensionsgrundande
inkomstens beräkning. Å andra sidan kan det inte förnekas, att
en sålunda utformad regel skulle kunna få en ogynnsam effekt på intresset
för dylika kompletterande pensionsanordningar. I den mån arbetstagaren
själv skall medverka genom att en viss del av pensionsavgiften avdrages
på hans lön, medför detta en minskning av den pensionsgrundande inkomsten
och därmed i sinom lid minskad tilläggspension. Just den åtgärd, som
skulle leda till utfyllnad av tilläggspensionen, kommer alltså att ytterligare
öka behovet av sådan komplettering. Enligt min mening är det av vikt att
lagstiftningen inte motverkar intresset för pensionsanordningar, som kompletterar
den allmänna tilläggspensioneringen. Särskilt betydelsefullt är
detta för de årsklasser, som går i pension under de första åren av tilläggspensioneringens
tillvaro, då förmånerna från denna pensionering ännu är
förhållandevis låga. De nu anförda omständigheterna har jag vid min förnyade
prövning av frågan ansett böra bli utslagsgivande. Jag förordar därför
att, om avdrag för avgift som hänför sig till pensionering anordnad i
samband med anställningen göres på den försäkrades lön, något motsva -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

rande avdrag inte skall göras i samband med fastställande av pensionsgrundande
inkomst. Däremot skall pensionskostnad, som arbetsgivaren bestrider,
inte medräknas vid den pensionsgrundande inkomstens fastställande.

Från en arbetstagares lön skall vid beräkning av den inkomst av anställning,
som skall ingå i den pensionsgrundande inkomsten, i princip göras
avdrag för kostnader, som arbetstagaren haft att bestrida
i anställningen. Om arbetstagaren från arbetsgivaren erhållit
särskild ersättning avsedd att helt eller delvis täcka nämnda kostnader,
skall dock kostnaderna avdragas från lönen endast i den mån de överstiger
kostnadsersättningen. Denna är nämligen inte hänförlig till sådan
inkomst, som grundar pensionsrätt, och detta gäller vare sig den motsvaras
av arbetstagarens vid taxeringen avdragsgilla kostnader eller lämnar
överskott. Till undvikande av att vederbörande myndigheter vid fastställande
av pensionsgrundande inkomst skall i ett stort antal fall behöva beakta
avdragsposter, ofta till förhållandevis obetydliga belopp, har administrationsnämnden
föreslagit, att avdrag för kostnader i anställningen
skall göras endast om utgifterna överstiger 500 kr. Några remissorgan har
riktat anmärkningar mot en sådan bestämmelse och gjort gällande, att regeln
kan få nyckfulla verkningar i vissa fall.

Vid bedömandet av denna fråga bör man hålla i minnet att i det stora
flertalet självdeklarationer avdragen från redovisad inkomst av tjänst
—- både sådana avdrag som hänför sig till direkta utgifter i anställningen
och andra som ej skall beaktas i pensionssammanhang — understiger 500
kr. Genom den föreslagna bestämmelsen befrias således myndigheterna i
det långt övervägande antalet fall från att närmare granska dessa avdragsposter
i samband med fastställande av den pensionsgrundande inkomsten.
Fördelarna av en sådan regel, som dessutom är till förmån för de försäkrade
på vilka den blir tillämplig, synes mig så betydande, att eventuella
tröskelproblem, som kan uppkomma som en följd av en bestämmelse av
denna natur, väger lätt i jämförelse därmed. Jag förordar alltså adininistralionsnämndens
förslag härutinnan.

För sådana fall då det vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst
blir fråga om att till inkomst av anställning överföra inko
m s t e r, som beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst
av rörelse, har administrationsnämnden föreslagit, att riksförsäkringsanstalten
skall bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter angående
hur den överförda inkomsten skall beräknas. Sådana föreskrifter blir
nödvändiga med hänsyn bl. a. till de avdrag för inkomsternas förvärvande,
som skall göras vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten.
Administrationsnämnden har också föreslagit, att om en person driver
flera rörelser och för vissa redovisar underskott och för andra överskott,

135

Kiingl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten skall göras med utgångspunkt
från det kvarstående överskottet efter avdrag av underskotten.
Motsvarande föreslås gälla då en person brukat flera jordbruksfastigheter,
som utgör skilda förvärvskällor, medan underskott å rörelse
inte skall avdragas från överskott å jordbruksfastighet eller vice
versa. I nu angivna delar har förslaget inte föranlett någon erinran under
remissbehandlingen, och jag vill för egen del också tillstyrka detsamma i
dessa hänseenden.

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete -— de båda inkomstslag som ingår i den pensionsgrundande
inkomsten — skall enligt TPL läggas den försäkrades taxering
till statlig inkomstskatt. Enligt vad som förutsattes vid lagstiftningens tillkomst
innebär detta bl. a., att nyssnämnda beräkning enligt huvudregeln
skall verkställas på grundval av samma uppgifts material, som
ligger till grund för taxeringen, och administrationsnämnden har i sitt förslag
utgått från denna förutsättning. För att underlätta arbetet med fastställande
av pensionsgrundande inkomst har nämnden förordat en viss
ändring i uppställningen av självdeklarationsformuläret såvitt
avser punkten E. Inkomst av tjänst, innebärande att sådana inkomster,
som är hänförliga till den pensionsrättsliga kategorien inkomst av anställning,
särskiljes från övriga inkomster, som skall redovisas under nämnda
punkt i deklarationen. I remissyttrandena har administrationsnämndens
uppfattning i allmänhet godtagits. Riksskattenämnden har dock uttalat betänkligheter
mot förslaget och förordat, att deklaranterna på en särskild
bilaga till självdeklarationen skall införa de uppgifter, som behövs för fastställande
av den pensionsgrundande inkomsten.

Av olika skäl är det ett angeläget önskemål att undvika ett system med
en särskild deklarationsbilaga. Det kan befaras, att sambandet mellan taxering
och fastställande av pensionsgrundande inkomst inte skulle stå klart
för deklaranterna utan att skiljaktigheter inte sällan skulle föreligga mellan
uppgifterna i deklarationen och i bilagan. En jämförelse mellan de
båda handlingarna skulle alltid erfordras. Därjämte måste tillses, att uppgifterna
i bilagan jämkas med hänsyn till avvikelse från självdeklarationen
vid taxeringen. Därest ifyllandet av bilagan skulle underlåtas, skulle likväl
den pensionsgrundande inkomsten få fastställas med ledning av självdeklarationen,
som då inte skulle vara uppställd med tanke härpå. Jag finner
sålunda övervägande skäl tala för att den pensionsgrundande inkomsten
bestämmes med ledning av uppgifterna i självdeklarationen. Vid överläggningar
med representanter för riksskattenämnden, som har att fastställa
självdeklarationsformuläret, har man också förklarat sig beredd att med
hänsyn till den nya uppgift, som deklarationerna skall tjäna, underkasta
formuläret en omarbetning huvudsakligen efter de riktlinjer, som admi -

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

nistrationsnämnden angivit. Härvid bör självfallet riksskattenämnden samråda
med riksförsäkringsanstalten. Det bör understrykas, att den här förordade
anordningen bygger på förutsättningen att deklarationsformuläret
i nu ifrågavarande delar också för framtiden kan bibehållas i den enkla
form som administrationsnämnden föreslagit. Den nu förordade ändringen
av deklarationsformuläret kan på ett vis sägas strida mot vissa under senare
år aktuella strävanden att förenkla detsamma. Man måste dock hålla i minnet
att det något ökade arbete, som på detta sätt krävs av deklaranterna, är
föranlett av den betydelsefulla reform till deras fromma, som tilläggspensioneringen
utgör. Det bör även betonas att ändringen av deklarationsformuläret
inte torde nämnvärt inverka på taxeringsnämndernas arbete. För
taxeringen blir det således ovidkommande om tjänsteinkomsten införts under
den ena eller andra punkten. Fördelningen får endast betydelse för beräkningen
av den pensionsgrundande inkomsten.

Vad administrationsnämnden föreslagit om att arbetsgivarna i de kontrolluppgifter,
som avlämnas till ledning vid inkomsttaxeringen,
skall ange huruvida arbetsgivarna för utgivna belopp har att erlägga arbetsgivaravgift
till tilläggspensioneringen, har inte föranlett någon erinran
under remissförfarandet liksom inte heller övriga förslag angående dessa
kontrolluppgifter. Jag finner mig också kunna godtaga vad nämnden förordat.

Nämnden har föreslagit, att till grund för beräkningen av inkomst av
anställning såsom sjöman skall läggas den kontanta inkomsten ombord
med tillägg av vissa av riksförsäkringsanstalten fastställda enhetliga värden
för kost och bostad, beräknade särskilt för befäl och likställda och särskilt
för manskap. Detta har föranlett Sveriges redareförening att förorda,
att den pensionsgrundande inkomsten skall beräknas på grundval endast
av det för sjömansskatten uppgivna underlaget, dvs. den kontanta inkomsten
ombord. Härtill är endast att säga att enligt TPL inkomst av anställning
är lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.
Någon avvikelse från denna regel så att naturaförmånerna inte skulle beaktas
kan givetvis inte ifrågakomma i detta sammanhang, och nämndens
förslag bör alltså följas.

Mot förslaget om en särskild uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna beträffande
anställningsinkomst, som från arbetsgivare i Sverige uppbäres av
utomlands bosatt försäkrad, har jag ingenting att invända.

Eftersom den pensionsgrundande inkomsten skall beräknas på grundval
av taxeringen till statlig inkomstskatt, bör huvudregeln vara att ä n d -

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

ring av inkomstuppskattningen vid taxeringen återverkar
på den pensionsgrundande inkomsten. I överensstämmelse med vad som
förutsattes vid tillkomsten av TPL har emellertid administrationsnämnden
framlagt förslag om vissa begränsningar härvidlag. Av administrativa
skäl är det sålunda önskvärt att de taxeringsändringar till obetydliga belopp,
som årligen förekommer i stort antal, inte behöver föranleda omräkning
av den pensionsgrundande inkomsten. Med hänsyn härtill har nämnden
förordat, att taxeringsändring skall medföra ändring av redan beräknad
pensionsgrundande inkomst endast om denna därigenom h ö j e s
eller sänkes med minst 500 kr.

Behovet av en begränsningsregel av detta slag har inte bestritts i remissyttrandena.
Ett remissorgan påpekar dock, att även en ringa ändring av
den taxerade inkomsten vid en i överensstämmelse därmed gjord ny beräkning
av pensionsgrundande inkomst skulle kunna inverka på frågan
om pensionsgrundande inkomst och därmed pensionspoäng för året alls skall
beräknas för den försäkrade eller huruvida undantagen inkomst blir av
sådan storlek, att den får betydelse för tillämpligheten av bestämmelserna
om påföljd av undantagande. Onekligen vore det tilltalande om en ändrad
beräkning av pensionsgrundande inkomst kunde komma till stånd i dylika
fall. De praktiska svårigheterna är emellertid härvidlag mycket stora.
Det skulle sålunda ställa sig i det närmaste ogörligt för taxeringsorgan
och skattedomstolar att utskilja de fall, som av nu nämnd anledning bör
överlämnas till de lokala skattemyndigheterna och överståthållarämbetet
för ny beräkning av pensionsgrundande inkomst. En genomgång av alla
taxeringsändringar hos de sistnämnda myndigheterna skulle medföra att
de fördelar, som man vill vinna med 500-kronorsregeln, ginge förlorade.
Jag anser därför, att administrationsnämndens förslag bör genomföras,
varvid med taxeringsändringar, som göres efter besvär, bör jämställas
eftertaxering. En ifrågasatt förändring därhän, att avgörande för om den
pensionsgrundande inkomsten skall ändras eller ej bör vara taxeringsändringens
storlek och inte storleken av dess inverkan på den pensionsgrundande
inkomsten, kan jag inte förorda. Det avgörande bör vara att
ändringen av den pensionsgrundande inkomsten får en viss storlek. En
taxeringsändring med ett visst belopp kan i olika fall ge vitt skilda resultat
när det gäller därav föranledd höjning eller sänkning av den pensionsgrundande
inkomsten.

Vid successiva taxeringsändringar bör bedömningen av om ändringen
medför avvikelse från verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst
med minst 500 kr. göras med utgångspunkt från den beräkning av dylik
inkomst, som senast fastställts. Om en taxeringsändring i prövningsnämnden
föranleder höjning av den pensionsgrundande inkomsten med 400 kr.,
göres ingen ändrad beräkning av nämnda inkomst. Föranleder en taxe -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

ringsändring i kammarrätten därefter en ytterligare höjning av den pensionsgrundande
inkomsten med 200 kr., göres en ny beräkning av denna
inkomst, varigenom den höjes med 600 kr. Därest taxeringsändringen i
prövningsnämnden föranleder höjning av den pensionsgrundande inkomsten
med 600 kr., göres ny beräkning av sagda inkomst, som höjes med
600 kr. Om sedan en sänkning av den taxerade inkomsten göres i kammarrätten,
ser man efter hur stor sänkning den föranleder i den senast beräknade,
med 600 kr. höjda pensionsgrundande inkomsten. Blir denna
sänkning mindre än 500 kr., göres ingen ny beräkning av den pensionsgrundande
inkomsten.

Enligt administrationsnämndens förslag skall vidare endast sådana taxeringsändringar
iakttagas ex officio, som beslutats senast den 30
juni året näst efter taxeringsåret. Normalt skulle alltså prövningsnämndens
men däremot inte kammarrättens och regeringsrättens
beslut beaktas. För att inte försäkrade, som har att betala sin pensionsavgift
själva, skall behöva mot sin vilja få alltför hög pensionsgrundande
inkomst med däremot svarande avgiftsskyldighet föreslås dock att försäkrade,
för vilka fastställts inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
på särskild ansökan skall kunna få denna inkomst nedsatt på grund av
taxeringsändring efter nämnda tidpunkt, om inkomsten i fråga nedsättes
med minst en femtedel.

Mot förslaget i denna del har under remissbehandlingen riktats kritik i
olika avseenden. Administrationsnämndens huvudsakliga skäl för de föreslagna
bestämmelserna har varit att ändringar för långt i efterhand kan
komma att påverka redan beviljade och utgående pensioner. Det förefaller
mig emellertid som om sistnämnda omständighet tillmätts väl stor betydelse.
Antalet dylika beslut, som skulle kunna påverka den pensionsgrundande
inkomsten, torde inte vara så betydande, att de skulle förorsaka
någon större olägenhet för registreringsorganen. Med en grov uppskattning
torde det kunna sägas, att antalet beslut av ifrågavarande slag knappast
kommer att överstiga 4 000 om året. Endast i en ytterst ringa del av dessa
fall lär ändringarna kunna få betydelse för redan utgående pensioner.

Med hänsyn till det anförda har jag stannat för att principen om att
taxeringsändring skall föranleda ändring ex officio av den pensionsgrundande
inkomsten bör gälla även i fråga om taxeringsändring och eftertaxering,
som sker genom beslut efter den 30 juni året näst efter taxeringsåret.
Utöver den förut behandlade begränsningsregeln att den pensionsgrundande
inkomsten skall påverkas med minst 500 kr. synes någon begränsning
i fråga om ändringar efter nyssnämnda tidpunkt inte erforderlig.

Administrationsnämndens förslag rörande ändring av pensionsgrundande
inkomst då för en försäkrad bestämts mer än en pensionsgrundande
inkomst för samma år eller i fall av fe 1 räk -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

ning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende
har ej mött någon gensaga i remissyttrandena och bör godtagas.

Debitering och uppbörd av avgifter

Administrationsnämnden

I avsnittet om tilläggspensioneringens administrativa organ har föreslagits,
att arbetsgivarnas avgifter till denna pensionering skall debiteras och
uppbäras tillsammans med deras avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring
i riksförsäkringsanstalten och bidrag enligt sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
Summan av dessa avgifter och bidrag innefattas under benämningen
arbetsgivaravgift. Gemensamt för dem är att de skall
beräknas på löner till arbetstagare i civilrättslig mening. Arbetsgivaravgiften
till tilläggspensioneringen skall därjämte utgå för sådan kontant ersättning
till försäkrad, som under året utgivits med minst 300 kr. och som
enligt överenskommelse mellan den försäkrade och den som utgivit ersättningen
skall anses som inkomst av anställning, oaktat något anställningsförhållande
inte förelegat. Å andra sidan har från avgiftsunderlaget till
tilläggspensioneringen undantagits sådan lön, som utgivits till en och
samme arbetstagare och som under året ej uppgått till 300 kr.
Med nämnda undantag undgår man att vid många tillfälliga arbeten göra
den ofta vanskliga prövningen av om anställning föreligger eller ej och
man uppnår en administrativ förenkling.

Administrationsnämnden anför, att man går förlustig de fördelar, som
man avsett att vinna med ifrågavarande regel, om inte motsvarande regel
införes beträffande arbetsgivarbidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
och avgifterna för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten.
Nämnden förordar därför, att en motsvarande regel skall
gälla vid beräkningen av sistnämnda bidrag och avgifter. Härigenom torde
ca 180 000 av nuvarande ca 650 000 arbetsgivare komma att befrias från
avgiftsplikt. Bortfallet av yrkesskadeförsäkringsavgifter och arbetsgivarbidrag
till sjuk- och moderskapsförsäkringarna för dessa 180 000 arbetsgivare
har beräknats till ca 600 000 kr. eller till något mer än 3 kr. per arbetsgivare.
Debiterings- och uppbördskostnaderna för varje arbetsgivare anses
överstiga sistnämnda belopp. Med hänsyn till att enligt 41 § lagen om yrkesskadeförsäkring
grunderna för beräkning av försäkringsavgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten skall bestämmas av Konungen samt
till att ifrågavarande undantagsbestämmelse avses skola underställas riksdagen,
finner nämnden det inte erforderligt att i anledning av vad i förevarande
hänseende föreslagits ändring vidtages i lagen om yrkesskadeförsäkring.
Däremot föreslås ändring i avgiftsbestämmelserna i sjukförsäk -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

ringslagen och lagen om moderskapshjälp i anledning av den förordade
begränsningen av avgiftsunderlaget.

Vidare föreslår administrationsnämnden, att yrkesskadeförsäkringsavgifterna
till riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarbidragen till sjuk- och
moderskapsförsäkringarna i likhet med avgifterna till tilläggspensioneringen
skall beräknas endast på utgiven lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad. Enligt nämndens uttalande
torde det även beträffande de tre förstnämnda försäkringarna endast vara
naturaförmånerna kost och bostad som är av praktisk betydelse. Nämnden
föreslår, att värdet av naturaförmånerna skall uppskattas efter de regler,
som tillämpas vid inkomsttaxeringen. Detta synes enligt nämndens mening
inte behöva medföra den konsekvensen att ändrade regler skall gälla vid
bestämmande av ersättning vid inträffad yrkesskada. Enligt gällande bestämmelser
råder nämligen inte full överensstämmelse mellan de förmåner,
som beaktas vid avgiftsbestämningen, och de som påverkar storleken av
utgående ersättning. Den oöverensstämmelse i förevarande avseende, som
föranledes av nämndens förslag, anser nämnden vara utan nämnvärd ekonomisk
betydelse ur försäkringens synpunkt. Nämnden föreslår därför
ingen ändring i yrkesskadeförsäkringslagen. I sjukförsäkringslagen förordas
dock den ändringen att inga andra naturaförmåner än kost och bostad
skall beaktas när det gäller att bestämma ersättning enligt lagen.

Beträffande begreppet lön i penningar yttrar administrationsnämnden,
att provision och drickspengar är att hänföra dit. För beräkning
av dessa löneformer föreslås att samma grunder som vid inkomsttaxeringen
skall tillämpas. För det sannolikt fåtal fall då sådana beräkningsgrunder
inte föreligger, anses riksförsäkringsanstalten böra utfärda
särskilda anvisningar för beräkning av avgiftsunderlaget.

I överensstämmelse med sitt i nästföregående avsnitt om beräkning av
pensionsgrundande inkomst redovisade förslag att vid beräkning av inkomst
av tjänst skall göras avdrag för avgifter för pensionering
i samband med tjänsten förordar nämnden en motsvarande regel
vid beräkning av arbetsgivares avgiftsunderlag.

För kostnader som arbetstagare haft att av sin lön
bestrida i anställningen bör, anför nämnden, avdrag i princip
medgivas vid beräkning av arbetsgivarens avgiftsunderlag. Antalet fall då
sådana avdrag kan ifrågakomma torde vara relativt få, eftersom arbetstagarna
som regel brukar erhålla särskild ersättning för utgifter i anställningen,
när dessa ej betalas direkt av arbetsgivaren. Då kostnadsersättning
utgått och beräknats så att den skall täcka tjänsteutgifterna, kan arbetsgivaren
självfallet ej få avdrag för dessa vid beräkningen av avgiftsunderlaget,
eftersom kostnadsersättningen ej ingår i avgiftsunderlaget. Med hänsyn till
svårigheterna för arbetsgivarna att beräkna sina arbetstagares utgifter i
anställningen och för myndigheterna att kontrollera att för höga utgifter

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959 141

ej uppgives, kan administrationsnänmden inte förorda en generell avdragsrätt.
Nämnden föreslår i stället att avdrag får ske endast efter medgivande
av riksförsäkringsanstalten och under förutsättning att arbetstagarens utgifter
uppgår till minst en tiondel av hans lön. Sådant medgivande bör
kunna lämnas beträffande arbetstagare i viss verksamhet eller, efter framställning
av arbetsgivare, viss eller vissa arbetstagare. Medgivande beträffande
arbetstagare i viss verksamhet synes lämpligt beträffande skogskörare,
för vilka ingångna kollektivavtal kan tjäna till ledning för bestämmande
av vad som av inkomsten skall anses utgöra ersättning för deras utgifter
i tjänsten. Även beträffande exempelvis handelsresande torde sådant
medgivande bli aktuellt i vissa fall.

I fråga om arbetsgivarnas skyldighet att lämna uppgifter
till ledning för bestämmande av arbetsgivaravgift ansluter sig
administrationsnämndens förslag i stort sett till vad allmänna pensionsberedningen
föreslog. Nämnden förordar således, att arbetsgivare skall vara
skyldig att varje år utan anmaning lämna arbetsgivaruppgift till ledning för
beräkning av avgiftsunderlag för nästföregående år. Med hänsyn till att vid
avgiftsberäkningen skall bortses från arbetstagare, vars lön under året
understigit 300 kr., bör dock uppgiftsskyldighet föreligga endast om under
året utgiven lön till någon hos arbetsgivaren anställd arbetstagare uppgått
till minst 300 kr. Arbetsgivaruppgift föreslås skola avlämnas senast den 31
januari till den lokala skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde
arbetsgivaren skall taxeras till statlig inkomstskatt eller, om han inte skall
taxeras till sådan skatt, han bedrivit sin huvudsakliga verksamhet. Anstånd
med avlämnandet bör kunna medgivas av den lokala skattemyndigheten,
om arbetsgivaren visar att i följd av särskilda omständigheter hinder möter
att avlämna arbetsgivaruppgiften inom den föreskrivna tiden. Arbetsgivaruppgiften
föreslås skola avlämnas i två exemplar på särskild, av riksförsäkringsanstalten
fastställd blankett, som tillhandahålles kostnadsfritt. Det
ena exemplaret behövs för de lokala skattemyndigheternas kontroll av uppgiftsskyldighetens
fullgörande och det andra för avgiftsberäkningen i riksförsäkringsanstalten.
Nämnden föreslår, att riksförsäkringsanstalten och
lokal skattemyndighet skall kunna anmana en arbetsgivare, som försummat
att lämna arbetsgivaruppgift eller lämnat ofullständig sådan, att inkomma
med arbetsgivaruppgift eller att komplettera avlämnad arbetsgivaruppgift
och vidare att arbetsgivare och arbetstagare skall vara skyldiga att
efter anmaning meddela de upplysningar som befinnes erforderliga för
beräkning av avgiftsunderlag för arbetsgivaren. Det föreslås även att vite
skall kunna föreläggas i anmaning.

Med den föreslagna uppgiftsskyldigheten föreligger inte längre något
behov av att för avgiftsuträkningen erforderliga upplysningar om anlitad
arbetskraft lämnas på mantalsuppgiften eller att arbetsgivarförteckningar

142 Kungi. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

upprättas. Administrationsnämnden vill emellertid förorda, att vederbörande
åtminstone tills vidare under några år får på mantalsblanketten angiva,
huruvida han till någon hos honom anställd arbetstagare under året
utgivit eller beräknas komma att utgiva lön å minst 300 kr., och att det
genom lämpligt tilltryck på blanketten erinras om att den som lämnar
jakande svar har att lämna arbetsgivaruppgift senast den 31 januari påföljande
år.

Administrationsnämndens förslag rörande kontrollen av arbetsgivar
uppgifterna avser ett förfarande, som i första hand är inriktat
på en kontroll av att samma löner och ersättningar, som grundar rätt till
pension, även kommer att ingå i arbetsgivarens avgiftsunderlag. I det föregående
har föreslagits, att arbetsgivare till ledning för beräkningen av pensionsgrundande
inkomst skall i kontrolluppgifter till inkomsttaxeringen
angiva, huruvida arbetsgivaren erlägger avgift för uppgiven ersättning.
Nämnden föreslår, att arbetsgivaren skall upprätta ett särskilt exemplar av
kontrolluppgiften att bifogas arbetsgivaruppgiften. Dessa nytillkommande
kontrolluppgifter skall vara exakt lika med de för inkomsttaxeringen avsedda
och kan därför utskrivas såsom kopior av dessa. För att göra kontrollen
i möjligaste mån säker torde i ett antal fall den omgång kontrolluppgifter,
som bifogats arbetsgivaruppgiften, böra utbytas eller kontrolleras mot
den omgång kontrolluppgifter som avsetts för taxeringsarbetet. I fråga om
försäkrade, som är bosatta utomlands och där utfört arbete för en svensk
arbetsgivares räkning, bör arbetsgivaren på motsvarande sätt bifoga ett
exemplar av den särskilda uppgift, som han enligt vad i det föregående
föreslagits skall insända till vederbörande lokala skattemyndighet att tjäna
till ledning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade.
Om arbetsgivaren försummat att vid arbetsgivaruppgiften foga kontrolluppgifter
eller särskilda uppgifter som nyss sagts föreslås den lokala
skattemyndigheten äga anmana arbetsgivaren att fullgöra sin skyldighet.
Beträffande sådan anmaning bör gälla detsamma som förut föreslagits i
fråga om anmaning att inkomma med arbetsgivaruppgift. Skäl kan enligt
nämndens mening anföras för att inskränka den föreslagna skyldigheten
att vid arbetsgivaruppgiften foga nyssnämnda kontrolluppgifter och särskilda
uppgifter. Särskilt i fråga om de största arbetsgivarna anses det
sålunda lämpligare att erforderlig kontroll sker genom granskning av avlöningsbokföringen.
Med hänsyn härtill har administrationsnämnden funnit
lämpligt, att riksförsäkringsanstalten bemyndigas att medgiva befrielse från
nämnda skyldighet. Härigenom kan hänsyn tagas till förhållandena i de
enskilda fallen.

Kontrollen av arbetsgivaravgifterna med hjälp av kontrolluppgifterna
föreslås skola utföras på så vis att de lokala skattemyndigheterna efter en
viss sortering och bearbetning av uppgifterna summerar deras belopp för

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

varje arbetsgivare och jämför slutsumman med det av honom uppgivna
avgiftsunderlaget. Vid bristande överensstämmelse göres därefter en närmare
utredning. Kontroll i ett annat hänseende blir aktuell i samband med
beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Om lön som en arbetstagare
uppgivit i sin självdeklaration inte överensstämmer med arbetsgivarens i
deklarationen inlagda kontrolluppgift eller kontrolluppgift saknas för deklarerad
lön, torde anledning finnas att jämföra denna kontrolluppgift med
motsvarande uppgift, som fogats till arbetsgivaruppgiften, resp. att undersöka
huruvida kontrolluppgift för arbetstagaren finnes bilagd arbetsgivaruppgiften.
Vidare kan utredning, som verkställts i samband med beräkning
av pensionsgrundande inkomst, behöva medföra ändring av uppgivet avgiftsunderlag.
Därutöver synes de vid arbetsgivaruppgifterna fogade kontrolluppgifterna
böra i viss utsträckning jämföras med motsvarande i
självdeklarationerna förvarade kontrolluppgifter och vice versa.

Den kontroll av arbetsgivaruppgifterna, som kontrolluppgifterna till inkomsttaxeringen
sålunda erbjuder, kan kompletteras med en stickprovsvis
gjord jämförelse mellan arbetsgivaruppgifterna och arbetsgivarnas självdeklarationer
ävensom med bokgranskning. Administrationsnämnden föreslår
därför, att en skyldighet att förete bokföring och anteckningar rörande
utbetald lön m. m. införes för kontroll av att arbetsgivare riktigt och fullständigt
fullgjort sin uppgiftsskyldighet till ledning för beräkning av avgiftsunderlag.
Kontrollen föreslås ske på samma sätt som skatteuppbördskontrollen.
Bokgranskningen anses böra utföras av de lokala skattemyndigheterna
och av den revisionssektion, som finnes inom riksförsäkringsanstalten.
Nämnda sektion synes i första hand böra ägna sig åt bokgranskning
hos de största arbetsgivarna och framför allt företag, som driver verksamhet
inom olika delar av riket. På riksförsäkringsanstalten skall slutligen
enligt förslaget få ankomma att meddela de lokala skattemyndigheterna
närmare föreskrifter rörande kontrollen av att arbetsgivarna riktigt
och fullständigt fullgör sin uppgiftsskyldighet.

På grundval av arbetsgivaruppgifter och kontrolluppgifter skall riksförsäkringsanstalten
bestämma avgiftsunderlaget
för arbetsgivaravgiften. För den händelse uppgifter inte avlämnas eller är
bristfälliga föreslår administrationsnämnden efter mönster från taxeringsförordningen
att det skall bli möjligt att verkställa skönsuppskattning av
avgiftsunderlag.

Enligt administrationsnämndens förslag skall, där hinder härför ej möter,
arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig då
fråga uppkommer att bestämma avgiftsunderlag med avvikelse från arbetsgivaruppgift
eller annan av arbetsgivaren till ledning för beräkning av avgiftsunderlag
lämnad uppgift. Inhämtande av arbetsgivarens yttrande bör
dock ej vara erforderligt beträffande felräkning, misskrivning eller annat

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av arbetsgivaren uppenbarligen
inte är erforderligt för frågans bedömande. Har uppgift som nyss sagts
inte blivit följd, skall arbetsgivaren få underrättelse om i vilka hänseenden
uppgiften frångåtts och om skälen härför. Vidare skall underrättelse
om påfört avgiftsunderlag sändas till arbetsgivare, som underlåtit att
lämna uppgift till ledning för beräkning av sådant underlag.

Inbetalningen av arbetsgivaravgifterna skall enligt administrationsnämndens
förslag, som redovisats i avsnittet om de administrativa
organen, ske i samband med slutlig skatt om avgiften inte överstiger 1 000
kr. och eljest i särskild ordning till riksförsäkringsanstalten. Administrationsnämnden
föreslår, att uppgift om de mindre arbetsgivarnas
avgifter skall lämnas de lokala skattemyndigheterna av riksförsäkringsanstalten
genom särskilda förteckningar eller på annat lämpligt
sätt. För att erhålla en i möjligaste mån jämn arbetsfördelning är det för
riksförsäkringsanstalten angeläget, att avgiftsberäkningen får pågå så länge
som möjligt. Adininistrationsnämnden föreslår därför att uppgift om de
arbetsgivaravgifter, som skall påföras i samband med slutlig skatt, skall
särskilt för varje uppbördsdistrikt lämnas vederbörande lokala skattemyndighet,
i Stockholm före den 1 augusti och i övrigt före den 1 september.

Vad gäller de större arbetsgivarnas avgifter anför administrationsnämnden,
att debiteringsarbetet hos riksförsäkringsanstalten för
närvarande pågår hela året för att en jämn sysselsättning av personalen
skall kunna erhållas. Räkningarna utsändes successivt allteftersom de färdigställes.
De första räkningarna blir klara för utsändning i februari året
näst efter utgiftsåret och de sista räkningarna i januari påföljande år. I räkningen
påföres arbetsgivaren preliminär avgift för det löpande året samt
slutlig avgift för nästföregående år, varifrån avräknas den preliminära avgiften
för sistnämnda år. Avgiftsbeloppet skall erläggas till riksförsäkringsanstalten
inom fyra veckor efter det arbetsgivaren erhållit räkningen. När
särskilda skäl därtill prövas föreligga, må riksförsäkringsanstalten dock
medge anstånd helt eller delvis med inbetalning av påfört belopp.

Mot det nuvarande uppbördssystemet för större arbetsgivare kan enligt
nämndens uppfattning invändas, att arbetsgivarna inte blir behandlade lika.
De arbetsgivare, som avkräves avgiften i början av året, kan med fog göra
gällande att de blir oförmånligt behandlade i förhållande till dem, som får
sina räkningar senare på året eller kanske först i början av påföljande år
och som således får disponera avgiftsbeloppet i rörelsen avsevärt längre
tid utan att erlägga ränta. Med den väsentliga höjning av det sammanlagda
avgiftsbeloppet, som avgiften till tilläggspensioneringen medför, anser
nämnden att detta inte längre kan accepteras. Nämnden förordar därför,
att avgiftsbeloppet fördelas till betalning på sex inbetalningstillfällen i lik -

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

het med den preliminära B-skatten. För att åstadkomma enklast möjliga
administration blir det därvid nödvändigt att föreskriva vissa senaste inbetalningsdagar
som är desamma för alla arbetsgivare. Lämpligen anses dessa
dagar böra förläggas mellan skatteuppbördsterminerna, så att som senaste
inbetalningsdagar för de sex delposterna väljes viss dag i månaderna
februari, april, juni, augusti, oktober och december. Som senaste inbetalningsdag
i dessa månader anses den 18 vara att föredraga med hänsyn till
att arbetsgivare med minst två anställda skall inbetala sina anställdas källskatt
senast nämnda dag i de mellanliggande månaderna. Om det belopp som
skall utges understiger 300 kr., föreslås dock att det i sin helhet skall erläggas
senast den 18 februari.

Med den föreslagna fördelningen av avgiftsbetalningen måste man enligt
nämnden skjuta ett år på uppbörden av skillnaden mellan den slutliga och
den preliminära avgiften. Till följd härav skall exempelvis under år 1965 erläggas
preliminär avgift för år 1965 ökad med skillnaden mellan den slutliga
och den preliminära avgiften för år 1963. Med det för närvarande tillämpade
systemet skulle i stället skillnaden mellan den slutliga och den preliminära
avgiften för år 1964 ha lagts till den preliminära avgiften för år 1965. Nämnden
framhåller, att den allmänna skatteuppbörden bygger på samma metod
som den föreslagna. Preliminärskatten för år 1963 avräknas sålunda från
den slutliga skatten enligt 1964 års taxering och uppkommande kvarstående
skatt skall inbetalas under år 1965. Övergången till det nya uppbördssystemet
medför att de större arbetsgivarna under år 1960 kommer att få erlägga
endast preliminära avgifter för år 1960. Skillnaden mellan den slutliga och
den preliminära avgiften för år 1959 får sålunda erläggas först under år
1961. Under år 1960 kommer till följd härav att till riksförsäkringsanstalten
inflyta yrkesskadeförsäkringsavgifter och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
med ett lägre belopp än om nu gällande uppbördssystem
alltjämt varit tillämpligt. Minskningen av uppbörden beräknas komma att
uppgå till ca 35 miljoner kr.

Den preliminära avgiften för ett år föreslås — i överensstämmelse med
vad som gäller beträffande preliminär B-skatt — normalt skola beräknas
till samma belopp som den slutliga avgift, som debiterats under nästföregående
år och som avser året före sistnämnda år. Är den för det aktuella
året fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen
högre eller lägre än procentsatsen för det år som den slutliga avgiften avser,
bör emellertid hänsyn härtill tagas vid bestämmandet av den preliminära
avgiften. Om arbetsgivaren inte påförts sådan slutlig avgift som nyss sagts,
måste särskild beräkning ske av den preliminära avgiften. Därvid förordas,
att den preliminära avgiften skall bestämmas till belopp, vilket så nära som
möjligt beräknas komma att motsvara den slutliga avgiften för det aktuella
året. Särskild beräkning bör jämväl göras, om det kan antas att denna
slutliga avgift kommer att avvika från den under nästföregående år debite10
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 175

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

rade slutliga avgiften med minst en femtedel av sistnämnda avgift. Även i
annat fall föreslås särskild beräkning av den preliminära avgiften kunna
ske, om skillnaden mellan eljest utgående preliminär avgift och påräknelig
slutlig avgift skulle bli mer betydande eller annan särskild omständighet
föreligger. Även beträffande jämkning av preliminär avgift föreslår administrationsnämnden
regler efter förebild av vad som gäller i fråga om preliminär
B-skatt.

Enligt nämndens förslag skall riksförsäkringsanstalten äga rätt att anmana
arbetsgivare att lämna uppgifter för beräkning eller jämkning av
Preliminär avgift. Om den preliminära avgiften finnes böra utgå med
högre belopp än den under nästföregående år debiterade slutliga avgiften
eller finnes böra höjas genom jämkning, bör arbetsgivaren beredas tillfälle
att yttra sig, innan den preliminära avgiften bestämmes eller jämkning
sker. Har riksförsäkringsanstalten frångått uppgift, som arbetsgivare lämnat
för beräkning av preliminär avgift eller för jämkning av sådan avgift,
bör arbetsgivaren underrättas om avvikelsen och skälen härför.

Den som påbörjar en verksamhet och omedelbart dessförinnan inte varit
skyldig att erlägga arbetsgivaravgift, skall enligt administrationsnämndens
förslag i princip vara skyldig att anmäla detta till riksförsäkringsanstalten,
om verksamheten kan beräknas få en sådan omfattning att hans
arbetsgivaravgift skall uppbäras av anstalten. Iakttagandet av en sådan
skyldighet torde ligga även i arbetsgivarens eget intresse. Försummar han
skyldigheten, riskerar han nämligen att ett kommande år få betala ett
dubbelt så högt belopp som han eljest skulle ha behövt erlägga under det
året, eftersom någon tidigare påförd preliminär avgift inte finnes att avräkna.
Anmälningsskyldighet föreslås föreligga, om löneutgifterna för år beräknas
komma att överstiga visst belopp, förslagsvis 25 000 kr. Sådan skyldighet
anses jämväl böra föreligga för redan verksam arbetsgivare, vilkens
årliga löneutgifter tidigare understigit 25 000 kr. men beräknas komma att
överstiga detta belopp på grund av väsentligt utökad verksamhet eller vilkens
årliga löneutgifter redan överstiger 25 000 kr. och som väsentligt utökat
sin verksamhet.

Administrationsnämnden anser, att behovet av anstånd med avgiftsbetalningen
kommer att minska genom förslaget om att avgiftsbeloppen
som regel skall erläggas vid sex inbetalningstillfällen under året. Administrationsnämnden
finner pa grund härav att anstånd i fortsättningen
bör medgivas endast när synnerliga skäl därtill prövas föreligga. Sådana
skäl torde få anses vara för handen exempelvis då arbetsgivaravgift genom
debiteringsfel påförts med för högt belopp. Vidare kan anstånd vara motiverat
vid arbetsgivares sjukdom eller värnpliktstjänstgöring, då denna medfört
betalningssvårigheter på grund av att inkomsterna i rörelsen i avsevärd
grad varit beroende av arbetsgivarens egen arbetsinsats. Däremot torde
säsongmässiga variationer av rörelseinkomsterna eller brist på likvida me -

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

del i och för sig inte utgöra tillräckliga skäl för anstånd. Anståndstiden
synes böra bestämmas till längst två månader efter utgången av den månad,
varunder beloppet skolat erläggas. Beviljat anstånd får den verkan att
det av anståndet omfattade avgiftsbeloppet inte skall indrivas under tiden
för anståndet. Ej heller skall restavgift uttagas. Har anståndstiden gått till
ända utan att avgiftsbeloppet till fullo guldits, bör arbetsgivaren dock vara
skyldig erlägga restavgift å den del av beloppet som då återstod oguldet.
Är arbetsgivare som beviljats anstånd berättigad utfå för mycket erlagd
arbetsgivaravgift, torde denna böra få tagas i anspråk för gäldande av
den arbetsgivaravgift som avses med anståndet.

Räkningarna på de preliminära och slutliga avgiftsbelopp, som skall erläggas
under visst kalenderår, föreslås skola översändas senast den 18 januari
samma år eller således en månad före det första inbetalningstillfället.

Avgiftsbelopp som inte erlagts inom föreskriven tid eller, om anstånd
beviljats, före anståndstidens utgång får enligt förslaget hos vederbörande
länsstyrelse anmälas för indrivning genom överlämnande av restlängder
eller andra lämpliga indrivningshandlingar. Ogulden del av arbetsgivaravgift
skall anses omfatta pensionsavgift, yrkesskadeförsäkringsavgift och
bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna i samma proportion som
sådana avgifter och bidrag ingår i arbetsgivaravgiften.

Nämnden föreslår, att vad i uppbördsförordningen och föreskrifter angående
tillämpningen av denna förordning stadgas om restavgift, indrivning
och redovisning av skatt, avkortning och avskrivning av skatt samt upprättande
av balanslängd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om restförda
avgiftsbelopp. Vidare föreslås uppbördsförordningens bestämmelser
om efterkrav och preskription av skatt äga motsvarande tillämpning beträffande
arbetsgivaravgift. Den olikheten föreligger dock att vissa åtgärder
föreslås ankomma på riksförsäkringsanstalten i stället för på länsstyrelsen.

Såvitt gäller arbetsgivare, vilkens arbetsgivaravgift uppbäres av riksförsäkringsanstalten,
skall anstalten enligt nämndens förslag utan ansökan
från arbetsgivaren restituera för mycket erlagd arbetsgivaravgift. Om arbetsgivaren
vid restitutionstillfället har att erlägga restförd arbetsgivaravgift,
bör han av det för mycket erlagda avgiftsbeloppet utfå endast vad
som överstiger det oguldna avgiftsbeloppet jämte därå belöpande restavgift.
Återstoden bör gottskrivas honom såsom betalning av den oguldna arbetsgivaravgiften
jämte restavgiften. Administrationsnämnden föreslår, att arbetsgivare,
som äger återbekomma visst avgiftsbelopp på grund av nedsättning
av slutlig avgift, skall erhålla ränta på det belopp han äger utfå, under
förutsättning att återbetalningen sker efter utgången av det år varunder
beloppet skolat erläggas. Räntan bör utgå från och med den 1 januari
året efter sistnämnda år till och med den dag, då återbetalning sker. Liksom
räntan vid vanlig skatterestitution föreslås räntan vid avgiftsåterbetalning
utgå med 5 procent.

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

Angående det sätt, på vilket debiterade arbetsgivaravgifter
bör gottgöras de olika försäkringarna, nämligen
tilläggspensioneringen, yrkesskadeförsäkringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
framhåller administrationsnämnden, att riksförsäkringsanstalten
beträffande nu utgående sådana avgifter (avgifter till yrkesskadeförsäkringen
och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna) äger från
vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodoföra sig hela beloppet av de
avgifter för mindre arbetsgivare, som antecknas i de till de lokala skattemyndigheterna
översända arbetsgivarförteckningarna, liksom hela beloppet
av de avgifter för större arbetsgivare, som överlämnas för indrivning. Avskrivningsförlusterna
på grund av bristande betalning bäres alltså av
statsverket.

Tilläggspensioneringen bör enligt administrationsnämndens mening i
princip själv svara för avgiftsförluster till följd av arbetsgivares bristande
betalningsförmåga in. m. Anledning att för yrkesskadeförsäkringsavgifterna
och arbetsgivarbidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna tillämpa
en annan princip synes inte föreligga. Administrationsnämnden föreslår
därför sådan ändring av förevarande bestämmelser, att riksförsäkringsanstalten
vad angår de mindre arbetsgivarnas avgifter skall äga tillgodoföra
sig endast ett belopp motsvarande skillnaden mellan det i samband med
slutlig skatt totalt påförda avgiftsbeloppet för riket och vad som av dessa
avgifter erfarenhetsmässigt kan beräknas bli avskrivet på grund av bristande
betalning. Grunderna för förlustavdragets beräkning bör lämpligen
fastställas av Konungen. Nämnden upplyser, att avskrivningsprocenten för
debiterad skatt utgjorde 0,8 procent för inkomståren 1947 och 1948 samt
0,7 procent för inkomståret 1949. För inkomståret 1950 beräknas nämnda
procent bli 0,6. För senare år kan uppgift om avskrivningsprocenten inte
lämnas på grund av att skatteindrivningen ännu pågår eller, såvitt gäller
inkomståret 1951, avslutats så sent att uppgifterna om det slutliga indrivningsresultatet
ännu inte hunnit redovisas.

Beträffande de restförda arbetsgivaravgifterna för de större arbetsgivarna
finnes i uppbördsbokföringen exakta uppgifter om vad som indrivits
och redovisats till länsstyrelserna. Uppgift kan således för varje år hos
riksräkenskapsverket erhållas om totalbeloppet för hela riket av de under
året redovisade arbetsgivaravgifter, som influtit efter indrivning. Med hänsyn
härtill anser administrationsnämnden, alt riksförsäkringsanstalten
varje år skall få tillgodoföra sig ett belopp motsvarande vad som enligt till
riksräkenskapsverket inkomna redovisningar, avseende nästföregående år,
erlagts av de restförda arbetsgivaravgifterna.

De belopp, som riksförsäkringsanstalten sålunda må tillgodoföra sig,
skall enligt nämndens förslag fördelas mellan de olika avgifterna och bidragen
i samma proportion som dessa ingår i summan av de arbetsgivaravgifter
som anmälts för påföring i samband med slutlig skatt.

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1959

Som framgått av avsnittet om de administrativa organen för tilläggspensioneringen
är avsikten att de avgifter, som skall erläggas av de försäkrade
själva, tilläggspensionsavgifterna, skall uppbäras i samband
med de allmänna skatterna och ingå i preliminär B-skatt, kvarstående skatt
och tillkommande skatt. Enligt 9 § TPL skall pensionspoäng på grundval av
pensionsgrundande inkomst till den del denna härrör från inkomst av annat
förvärvsarbete beräknas endast såvida tilläggspensionsavgiften till fullo
erlagts inom föreskriven tid. Rörande den betalningsfrist, som
sålunda bör föreskrivas, föreslår administrationsnämnden, att den skall utlöpa
vid utgången av september månad året näst efter taxeringsåret. Vad
nyss sagts avser normalfallet när tilläggspensionsavgift ingår i slutlig skatt.
Tilläggspensionsavgift kan emellertid även komma att ingå i tillkommande
skatt. Så blir förhållandet när inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning
höjes efter den 20 november under taxeringsåret och ytterligare
avgift skall erläggas. Avgiftshöjning kan bli aktuell lång tid efter taxeringsårets
utgång. En speciell betalningsfrist blir därför nödvändig i fråga
om tilläggspensionsavgift som ingår i tillkommande skatt. I detta hänseende
föreslår nämnden, att avgiften skall vara erlagd inom 4 månader efter utgången
av den månad under vilken den sista av de för skatteinbetalningen
bestämda uppbördsterminerna infallit.

Efter betalningsfristens utgång skall några indrivningsåtgärder ej vidtagas
för att utfå oguldet avgiftsbelopp. Nämnden påpekar, att då avgiften
delvis erlagts, bör vidare det erlagda beloppet inte längre anses utgöra
betalning av tilläggspensionsavgift utan gottgöras den försäkrade såsom
betalning av ogulden skatt in. in., som uppbäres tillsammans med tilläggspensionsavgiften,
eller restitueras i den mån vad som erlagts överstiger
beloppet av ogulden skatt in. in. Det erlagda beloppet bör nämligen i angivna
fall inte tillfalla försäkringen, eftersom pensionspoäng normalt ej skall
beräknas för den inkomst av annat förvärvsarbete, som avgiften avser. Försummad
avgiftsbetalning kan dessutom medföra reduktion av pensionsrätten.
Om tilläggspensionsavgift inte till fullo erlagts inom föreskriven tid,
skall enligt nämndens förslag avgiftspåföringen undanröjas.
Detta föreslås tillgå så att den lokala skattemyndigheten omdebiterar den
slutliga och den tillkommande skatt, vari tilläggspensionsavgiften ingår,
med uteslutande av avgiften. Innan omdebitering verkställes, bör den försäkrade
beredas tillfälle att yttra sig i frågan. Vidare bör den försäkrade
underrättas om verkställd omdebitering, över beslutet om omdebitering får
besvär anföras i den ordning varom stadgas i 85 § 1 mom. och 86 § uppbördsförordningen.
Skulle det efter verkställd omdebitering visa sig, att tillläggspensionsavgiften
till fullo erlagts inom föreskriven tid och att omdebitering
således ej bort göras, måste avgiften ånyo uppdebiteras. Detta kan
emellertid inte ske genom att avgiften, som ju redan är betald, påföres den
försäkrade såsom tillkommande skatt. I stället får länsstyrelsen med till -

150 Kungi. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

lämpning av 70 § 2 mom. uppbördsförordningen till betalning av den försäkrade
fastställa ett skattebelopp motsvarande tilläggspensionsavgiften.

Om preliminär B-skatt, kvarstående skatt eller tillkommande skatt,
vari tilläggspensionsavgift ingår, betalas bara till en del,
måste man för tillämpning av regeln att pensionspoäng endast tillgodoräknas
om tilläggspensionsavgiften till fullo erlagts kunna avgöra i vad mån
det erlagda beloppet avser avgiften. Administrationsnämnden anför att, om
ej annat stadgas, tilläggspensionsavgift får anses ingå i det oguldna skattebeloppet
med så stor del därav som svarar mot förhållandet mellan avgiften
och det totala skattebeloppet. Härav skulle följa att pensionspoäng skulle
beräknas för den försäkrade endast om skatten för det aktuella året till
fullo erlagts före den 1 oktober två år senare. Även om endast ett obetydligt
delbelopp skulle kvarstå oguldet vid nämnda tidpunkt, skulle den försäkrade
gå förlustig hela pensionspoängen för året i fråga.

Administrationsnämnden anför, att ett krav på full skattebetalning för
tillgodoräknande av pensionspoäng skulle medföra ett omfattande bevaknings-
och rapporteringsarbete för uppbördsmyndigheterna. Vidare yttrar
nämnden, att det av materiella skäl måste anses mycket otillfredsställande
att för tillgodoräknande av pensionsgrundande inkomst kräva full betalning
även av den försäkrades skatt. En gemensam uppbörd av skatt och
tilläggspensionsavgift har valts av tekniska skäl och bör därför inte försämra
den försäkrades ställning, som i princip bör vara densamma som vid
en särskilt anordnad avgiftsuppbörd eller vid en frivilligt tecknad pensionsförsäkring.
I sistnämnda båda fall skulle den försäkrade ha frihet att
välja mellan inbetalning av pensionsavgiften och inbetalning av skatten,
om han saknade medel att betala bådadera. Säkerligen skulle han då regelmässigt
välja att erlägga pensionsavgiften. Nämnden erinrar även om att
en skattskyldig på den tid, då erlagda folkpensionsavgifter bokfördes individuellt
och påverkade folkpensionens storlek, kunde inbetala enbart den
pensionsavgift som upptagits på hans kronodebetsedel och få inbetalningen
gottskriven som erlagd avgift. Med hänsyn till det anförda förordar nämnden
en föreskrift i uppbördsförordningen om att erlagd preliminär eller
kvarstående skatt för inkomst under visst år i första hand skall anses utgöra
betalning av tilläggspensionsavgift för året samt att i fråga om erlagd tillkommande
skatt motsvarande skall gälla beträffande tilläggspensionsavgift
som ingår i den tillkommande skatten.

En metod för det tekniska förfarandet för utrönande av om erlagd skatt
till fullo täcker den debiterade tilläggspensionsavgiften har utarbetats av
administrationsnämnden, som tillika föranstaltat om viss försöksverksamhet
på grundval av det föreslagna förfarandet inom två uppbördsdistrikt i
Stockholms län, omfattande både landsbygd och tätorter. På grundval av
dessa försök anser sig nämnden kunna förutsäga, att antalet fall som skulle
medföra omdebitering av skatt torde bli mycket ringa.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

Enligt vad tidigare anförts skall för de två år som närmast föregått det
år, då försäkrad avlidit eller förtidspensionsfall inträffat, pensionspoäng
beräknas även om tilläggspensionsavgiften för dessa år inte erlagts. Avgiften
efterskänkes emellertid inte. Är avgiften ogulden vid betalningsfristens
utgång, må den enligt 50 § andra stycket TPL avdragas från utgående pension.
Bestämmelserna har utformats på sådant sätt, att möjlighet finnes alt
helt eller delvis underlåta att göra avdrag för ogulden avgift. Före betalningsfristens
utgång skall påförd tilläggspensionsavgift erläggas vid skatteuppbörden
under uppbördstermin eller i samband med indrivning. Då det
emellertid i vissa fall kan vara för hårt att utkräva avgiften, har möjlighet
ansetts böra föreligga att medge avgiftsbefrielse. Avsikten är att bestämmelser
härom skall utfärdas i särskild ordning.

Administrationsnämnden förordar, att i nu förevarande fall befrielse må
medges från erläggande hell eller delvis av tilläggspensionsavgiften, därest
ömmande omständigheter föreligger. Därvid förutsättes att framställning
om avgiftsbefrielse göres av den försäkrade eller dödsboet efter honom.
Behörig myndighet att medge avgiftsbefrielse bör vara riksförsäkringsanstalten
intill dess den centrala organisationen beträffande tilläggspensioneringen
fått sin lösning.

Nämnden föreslår, att överföringen av till äggs pensionsavgifter
till pensioneringen skall tillgå så att riksförsäkringsanstalten
i egenskap av pensionsmyndighet från vederbörlig inkomsttitel å
riksstaten varje år tillgodoför sig ett belopp motsvarande summan av de
under nästföregående år debiterade tilläggspensionsavgifterna minskad med
summan av de avgifter som under samma år avkortats eller restituerats.
Uppgift om vad riksförsäkringsanstalten sålunda må tillgodoföra sig för
pensioneringens räkning kan, sedan erforderliga bokföringsföreskrifter utfärdats,
lämnas av riksräkenskapsverket.

Utredningsmannen (redares arbetsgivaravgifter i vissa fall)

Inledningsvis anför utredningsmannen, att arbetsgivaravgift skall erläggas
för löner till i Sverige inte mantalsskrivna utlänningar, som utför arbete
i Sverige, trots att pensionsgrundande inkomst inte kan tillgodoräknas dem.
Anledningen till att dessa utlänningar inte undantagits från arbetsgivaravgiften
är att ett undantagande skulle leda till att sådan arbetskraft koinme
att ställa sig billigare än annan och dessutom skulle medföra vissa praktiska
svårigheter, som knappast skulle stå i rimlig proportion till frågans
materiella betydelse (prop. 1959: 100 s. 140).

När det gäller beräkningen av de kollektiva arbetsgivaravgifterna till försäkringen
inställer sig vissa speciella problem beträffande lön till sjömän.
I denna fråga uttalades i propositionen (s. 143) att den svenska utrikessjöfarten
bedrevs i stark konkurrens med andra länders sjöfart. På många
svenska fartyg utgjordes en stor del av besättningarna av utlänningar, som

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

inte är mantalsskrivna här. Om full pensionsavgift skulle uttagas för samtliga
anställda på sådana fartyg, skulle redarna åsamkas en betydande kostnad,
som endast delvis skulle motsvaras av pensionsrätt för svenskt sjöfolk.
Det syntes därför böra övervägas att på något sätt begränsa avgiftsuttaget
för den svenska utrikessjöfartens del. Med hänsyn härtill hade i 33 § fjärde
stycket ''IPL öppnats möjlighet att utfärda särskilda bestämmelser om beräkning
av avgift för löner till sjömän.

Uppgifter om antalet utlänningar på svenska handelsfartyg redovisas årligen
av kommerskollegiet i publikationen »Kommersiella meddelanden».
Redogörelsen avser förhållandena den 31 december och gäller endast sådana
fartyg om minst 300 bruttoregisterton som angivna dag inte var upplagda
med besättningen helt eller delvis avmönstrad. Anledningen till att fartyg
understigande 300 bruttoregisterton ej medtagits är svårigheten att få fullständiga
uppgifter för dessa fartyg.

Utredningsmannen upplyser, att av den senast utkomna redogörelsen
framgår, att den totala bemanningen den 31 december 1957 på samtliga
nämnda fartyg var 21 941, varav 7 716 eller 35,2 procent utgjordes av utlänningar.
För år 1956 var motsvarande siffror 21 453, 7 479 resp. 34,9 procent.
År 1955 utgjorde utlänningarnas procentuella andel 32,0. De ombordanställda
är i redogörelsen uppdelade på fartyg av olika storlek. I flertalet
av de olika storleksgrupperna utgjorde utlänningarna 30 procent eller mer
av den totala bemanningen. Mindre andel utlänningar förekom endast i fartygsstorlekarna
300—499, 500—999, 6 000—7 000 och över 20 000 bruttoton.
De tre förstnämnda storleksgrupperna består till stor del av fartyg i
linjefart eller annan reguljär fart mellan Sverige och utlandet. I övriga
storleksgrupper och speciellt i de större grupperna torde fartygen i övervägande
grad gå i fart mellan utländska hamnar.

Den i propositionen ifrågasatta begränsningen av avgiftsuttaget för sjöfartens
del måste få en sådan form, att det inte blir ur avgiftssynpunkt fördelaktigare
för redarna att anställa utländska sjömän än svenska sjömän.
Begränsningen av avgiftsuttaget synes därför enligt utredningsmannens mening
kunna ske endast på så sätt att en lägre utta g sprocent för
arbetsgivaravgiften tillämpas i fråga om sjömännen
än beträffande arbetstagare i allmänhet. I princip anses denna lägre
uttagsprocent böra avvägas så att det totala avgiftsuttaget för samtliga
sjömän blir detsamma som vid ett avgiftsuttag endast för de svenska sjömännen
men med tillämpning av den vanliga uttagsprocenten. Detta syfte
skulle vinnas om uttagsprocenten för sjömännen bestämdes till så stor andel
av den vanliga uttagsprocenten som svarar mot förhållandet mellan de
totala lönesummorna för å ena sidan de svenska sjömännen och å andra sidan
hela bemanningen. För närvarande saknas emellertid statistik över de
totala löneutgifterna inom sjöfarten och deras fördelning på svensk och utländsk
arbetskraft och stora svårigheter torde föreligga att få en tillförlit -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

lig sådan statistik. Utredningsmannen anser det därför nödvändigt att bestämma
uttagsprocenten för sjömännen efter förhållandet mellan antalet
svenska sjömän och det totala antalet ombordanställda, vilken metod kan
antas medföra i stort sett samma resultat. Den lägre avgiftsprocenten föreslås
skola tillämpas i fråga om arbetstagare som avses i 1 § första stycket
förordningen om sjömansskatt, dvs. beträffande dem som är anställda i
redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst 100 registerton, vilket huvudsakligen nyttjas i närfart eller fjärrfart.
Vidare förordar utredningsmannen, att endast en uttagsprocent beträffande
sjömän skall bestämmas att gälla såväl närfart som fjärrfart.

Med hänsyn till att förhållandet mellan antalet svenska sjömän och det
totala antalet ombordanställda snabbt kan ändras förordar utredningsmannen,
att den lägre uttagsprocenten beträffande sjömännen bestämmes för
ett år i taget och att beslutet fattas under året näst före det år, under
vilket procentsatsen skall tillämpas. För att undvika större variationer i uttagsprocenten
föreslås att denna skall bestämmas utifrån medeltalet för de
tre sista åren av de svenska sjömännens procentuella andel av den totala
bemanningen. Till ledning för beslutet bör enligt förslaget lämpligen ligga
kommerskollegiets statistik beträffande antalet utlänningar på svenska
handelsfartyg. Som framgår av vad förut anförts avser denna statistik förhållandena
den 31 december beträffande fartyg om minst 300 registertons
bruttodräktighet. Med hänsyn härtill föreslås, att medeltalsberäkningen
skall anknytas till förhållandena på nämnda fartyg den 31 december under
ifrågavarande tre år. Eftersom den särskilda uttagsprocenten för sjömännens
löner skall utgöra viss andel av den normala av Konung och riksdag
gemensamt bestämda uttagsprocenten och denna andel beräknas med ledning
av statistiska uppgifter, förordas att den särskilda uttagsprocenten för
sjömännens löner lämpligen bestämmes av Konungen. Uttagsprocenten anses
böra beräknas med en decimal.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att de svenska sjömännens
procentuella andel av den totala bemanningen på fartyg om minst 300 bruttoton
utgjorde 68,0 år 1955, 65,1 år 1956 och 64,8 år 1957. För år 1958 finns
ännu ej några bemanningssiffror tillgängliga. Om bemanningssiffrorna för
åren 1955—1957 skulle läggas till grund för uttagsprocenten beträffande
sjömännens löner för år 1960 och den normala uttagsprocenten för nämnda
år är 3, skulle procentsatsen beträffande sjömännen vid tillämpning i övrigt
av de föreslagna reglerna bli 66/100 av 3 eller således 2,0.

I fråga om beräkningen av avgiftsunderlaget föreslår utredningsmannen
vissa specialregler. Han framhåller, att redaren för beräkning
av basbeloppsavdraget måste lämna uppgift om det genomsnittliga antalet
sjömän som varit anställda hos honom under året. Eftersom de ombordanställda
regelmässigt åtnjuter förmån av fri kost och bostad, skulle värdet
av de av redaren utgivna naturaförmånerna i form av kost eller bostad kun -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

na erhållas på det enkla sättet att nämnda antal multipliceras med värdet för
arbetstagare och år av det fria vivret. Detta förutsätter att samma värde
tillämpas för befäl och manskap, eftersom det genomsnittliga antalet sjömän
eljest måste uppdelas på befäl och på manskap. För att i möjligaste
mån förenkla uppgiftsskyldighetens fullgörande och avgiftsunderlagets beräkning
förordas, att det fria vivret vid avgiftsberäkningen skall värderas
enligt samma grunder som skall tillämpas för värderingen av manskapets
fria vivre vid bestämmandet av pensionsgrundande inkomst för det aktuella
året. Vid avgiftsberäkningen för arbetsgivare i allmänhet skall bortses från
arbetstagare, som fyllt 66 år eller mer eller vilkens lön under året från arbetsgivaren
understigit 300 kr. Med hänsyn till att det inom sjöfarten mera
sällan torde förekomma, att de anställda är äldre än 65 år eller från en
arbetsgivare under året uppburit kontant lön och naturaförmåner till ett
värde understigande 300 kr., anser utredningsmannen att det inte är behövligt
att föreskriva motsvarande undantag vid beräkningen av arbetsgivaravgift
beträffande sjömännen. Den förhöjning av avgiftsuttaget, som härigenom
uppkommer, anses bli mycket ringa och torde uppvägas av att det fria
vivret för befälet föreslås skola vid avgiftsberäkningen värderas enligt samma
grunder som manskapets fria vivre.

Beträffande reglerna för arbetsgivarbidragen till sjuk- och
moderskapsförsäkringarna förordar utredningsmannen vissa förändringar
för att bringa dem i överensstämmelse med förslaget rörande
avgifterna till tilläggspensioneringen. De ändringar i fråga om yrkesskadeförsäkringsavgifterna
som föranledes av utredningsmannens förslag anses
ej behöva medföra ändring i yrkesskadeförsäkringslagen.

I anledning av utredningsmannens förslag har administrationsnämnden
beträffande redarnas avgifter föreslagit vissa särskilda regler, som behandlas
i specialmotiveringen.

Yttranden

Vad administrationsnämnden föreslagit om debitering och uppbörd av
arbetsgivaravgifter har i det stora hela vunnit gillande i remissyttrandena.
Förslaget att man även vid beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkring
i riksförsäkringsanstalten samt arbetsgivarnas bidrag till
sjuk- och moderskapsförsäkringarna skall bortse från lön, som utgivits till
en och samme arbetstagare och som under året ej uppgått till 300
k r., samt av naturaförmånerna endast beakta kost eller bostad godtages
av riksförsäkringsanstalten. Emellertid kan anstalten inte biträda
nämndens argument för att detta inte skulle göra en ändring i yrkesskadeförsäkringslagen
erforderlig. Av 38 § yrkesskadeförsäkringslagen torde

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

framgå, att försäkringsavgift skall uttagas med hänsyn tagen till alla de förmåner
i penningar och in natura, å vilka ersättning skall beräknas till arbetstagaren
i händelse av inträffat försäkringsfall. En ändring blott i de för
beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv gällande grunderna,
vilka enligt 41 § yrkesskadeförsäkringslagen bestämmes av Konungen, anser
anstalten inte tillfyllest. Enligt anstaltens mening bör samma avgiftsunderlag
för beräkning av försäkringsavgifter gälla inom hela yrkesskadeförsäkringen.
De föreslagna begränsningarna av avgiftsunderlaget skulle
eljest bl. a. medföra, att försäkringskostnader övervältras på andra arbetsgivare
med försäkring i anstalten. Visserligen kunde det ligga nära till hands
att antaga, att dessa försäkringskostnader vore av så ringa storlek att de inte
påtagligt inverkade på andra arbetsgivares försäkringsavgifter, men i icke
ringa omfattning förekommer att en arbetsgivare säsongmässigt sysselsätter
stora grupper av korttidsanställd arbetskraft. Skulle riksförsäkringsanstalten
i motsats till de s. k. socialförsäkringsbolagen nödgas att undantaga
här avsedda delar av avgiftsunderlaget vid beräkningen av försäkringsavgifter,
komme anstalten i särställning gentemot nämnda bolag genom
att anstalten måste ta ut kostnader för korttidsanställd arbetskraft från
andra arbetsgivare. Med hänsyn till vad nu sagts påyrkar riksförsäkringsanstalten
att bestämmelser om undantag, som här avses, införes i yrkesskadeförsäkringslagen.
Försäkringsrådet ifrågasätter om inte även bestämmelserna
om beräkningen av ersättningarna från yrkesskadeförsäkringen
bör ändras så att med naturaförmåner endast avses kost och bostad. Socialförsäkringsbolagens
förening anser emellertid, att väsentliga invändningar
inte kan göras emot nämndens förslag i vad avser naturaförmånerna, även
om i mindre omfattning en inkongruens teoretiskt skulle kunna uppstå mellan
underlaget för avgifter och beräkningen av försäkringsförmån.

Beträffande administrationsnämndens förslag att värdet av kost och bostad
skall vid avgiftsunderlagets bestämmande uppskattas efter de regler,
som tillämpas vid inkomsttaxeringen, anmärker länsstyrelsen i Stockholms
län, att jämlikt kommunalskattelagen naturaförmåner skall beräknas enligt
ortens pris. På grund härav åsättes olika värde i olika ortsgrupper, och
värdet på bostad varierar med hänsyn till bostadens storlek och beskaffenhet.
Då en exakt beräkning efter reglerna vid taxeringen skulle bli alltför
invecklad och tidskrävande, förordar länsstyrelsen i förenklingssvfte att
vid beräkningen av avgiftsunderlag skall tillämpas en viss schablon med
enhetliga värden för år och månad. På likartat sätt uttalar sig överståthållarämbetet,
centrala uppbördsnämnden och uppbördsorganisationskommittén.
Enligt riksskattenämndens åsikt bör naturaförmånerna i princip beräknas
lika vid fastställande av arbetsgivaravgift och bestämmande av pensionsgrundande
inkomst. Riksskattenämnden anser emellertid, att detta
kan vålla praktiska tillämpningssvårigheter och att det måhända blir nödvändigt
att vid avgiftsberäkningen använda de i källskattetabellerna scha -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

blonmässigt beräknade värdena. Även Svenska arbetsgivareföreningen understryker
behovet av schabloner vid den ifrågavarande beräkningen.

I fråga om förslaget att vid beräkningen av avgiftsunderlaget avdrag för
kostnader, som arbetstagare haft att av sin lön bestrida
i anställningen, endast skall få ske under särskilda förutsättningar
framhåller Handelns arbetsgivarorganisation, att fall då kostnadsavdrag
skulle kunna förekomma är betydligt vanligare än vad nämnden
synes antaga. Organisationen finner förslaget alltför restriktivt och anser,
att regeln om att kostnaderna skall uppgå till en tiondel av lönen för att
avdrag skall medgivas bör uppmjukas och kompletteras med en möjlighet
att ta hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet.

Den förordade omläggningen av arbetsgivarnas skyldighet
att lämna uppgifter till ledning för bestämmande av arbetsgivaravgift
anses av statens organisationsnämnd vara ändamålsenlig och innebära
en påtaglig förbättring i förhållande till den nu tillämpade ordningen.
Sveriges häradsskrivarförening anser, att det bör övervägas om inte arbetsgivaruppgifterna
med tillhörande kontrolluppgifter lämpligen bör avlämnas
i samband med arbetsgivarens självdeklaration. Man vinner då att
sortering och numrering av deklarationer och arbetsgivaruppgifter kan ske
i samma omgång, varjämte kontrollen av att samtliga arbetsgivaruppgifter
lämnats underlättas om en jämförelse med deklarationerna samtidigt kan
göras. Vidare kan i viss utsträckning kontrolleras, att i deklarationerna
gjorda avdrag för löner överensstämmer med arbetsgivaravgifterna. Svenska
arbetsgivareföreningen finner den tid inom vilken uppgifterna skall lämnas
alltför knappt tilltagen och anser, att tiden för avlämnande bör kunna utsträckas
beträffande kontrolluppgifterna till den 10 februari och vad angår
arbetsgivaruppgifterna till utgången av nämnda månad. Föreningen förordar
vidare, att arbetsgivare, som begagnar hålkorts- och andra datamaskiner
vid avlöningsbokföringen, bör få möjlighet att ersätta arbetsgivaruppgiften
med maskinlistor. Sveriges redareförening anser att tiden, inom vilken redare
skall avlämna arbetsgivaruppgift, med hänsyn till de speciella förhållandena
inom sjöfarten bör utsträckas till utgången av mars månad. Möjligheten
för de lokala skattemyndigheterna att meddela anstånd med avlämnande
av arbetsgivaruppgift bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening
begagnas med största restriktivitet, eftersom tiden för debitering av arbetsgivaravgifter
vid sådant anstånd blir relativt begränsad. Anstalten förutsätter
att det genom föreskrifter från anstalten skapas garantier för en restriktiv
anståndsprövning.

Förslaget om att arbetsgivaren på mantal suppgifterna skall angiva, huruvida
han till någon arbetstagare under året utgivit eller beräknas komma
att utgiva lön å minst 300 kr., avvisas av statistiska centralbyrån, som anser
att effekten av en sådan bestämmelse kan bli motsatt den åsyftade i

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

det att den som lämnat uppgift på mantalsblanketten tror sig ha fullgjort
sin skyldighet att avge arbetsgivaruppgift. Även uppbördsorganisationskommittén
och statens organisationsnämnd avstyrker förslaget liksom Sveriges
häradsskrivarförening, vilken hävdar att en tryckt upplysning på mantalsblanketten
om skyldigheten att avlämna arbetsgivaruppgift bör göra samma
nytta.

I fråga om kontrollen av arbetsgivaruppgifterna framhåller
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att man måste ha klart för
sig att åtminstone på landsbygden taxeringen i viss utsträckning sker utan
kontrolluppgifter och att avlämnade uppgifter ofta är bristfälliga eller felaktiga.
Därför ställer länsstyrelsen sig tveksam till om det av nämnden
föreslagna kontrollsystemet är bättre än den inom allmänna pensionsberedningen
förordade metoden med jämförelse mellan arbetsgivaruppgifterna
och arbetsgivarnas avdrag i självdeklarationerna för utgivna löner. Länsstyrelsen
i Hallands län ifrågasätter om kontrollen av underlaget för beräkning
av arbetsgivaravgifter kan anses tillfredsställande med hänsyn till de
jämförelsevis höga avgiftsbelopp, som i fortsättningen kommer att påföras
arbetsgivarna. Dessa torde i regel vara angelägna att lämna fullständiga
löneuppgifter till taxeringen med hänsyn till avdragsrätten för lönekostnader.
Å andra sidan kan det befaras, att de i en del fall försöker undvika
höga arbetsgivaravgifter genom att uppge för lågt avgiftsunderlag. Länsstyrelsen
anser därför värdefullt, att vid kontrollen i första hand konstateras
att de till taxeringen avlämnade löneuppgifterna verkligen överensstämmer
med de kopior av sådana uppgifter, som skall bifogas arbetsgivaruppgiften.
Detta torde emellertid förutsätta, att dessa båda slags kontrolluppgifter
avlämnas samtidigt och till en och samma myndighet, ehuru sinsemellan
åtskilda. Den här avsedda jämförande kontrollen skulle då kunna
utföras, innan taxeringsuppgifterna uppsorteras och i förekommande fall
vidarebefordras till annan myndighet, inom vars område löntagaren har sin
hemortskommun. Administrationsnämnden har inte närmare angivit, hur
denna kontroll eljest skulle kunna verkställas. Hänsyn måste tagas till att
de för taxeringen avsedda kontrolluppgifterna så snart som möjligt bör insorteras
i vederbörande deklarationer och eventuellt översändas till andra
myndigheter, varigenom kontrollen av arbetsgivaruppgifterna på detta sätt
försvåras eller omöjliggöres. Den föreslagna kontrollen genom bokgranskning
eller jämförelse med självdeklarationerna torde enligt länsstyrelsens
uppfattning med hänsyn till personalresurserna endast kunna ifrågakomma
stickprovsvis och i ganska ringa utsträckning.

Riksskattenämnden påpekar att, om kontrolluppgifterna skall kunna avstämmas
mot arbetsgivaruppgifterna, det blir erforderligt att i kontrolluppgifterna
redovisa det belopp, för vilket arbetsgivaren skall erlägga avgift.
Riksskattenämnden anmärker vidare, att kontroll genom jämförelse mellan

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

kontrolluppgifter, som bifogas arbetsgivaruppgift, och kontrolluppgifter till
inkomsttaxeringen endast kan förekomma, då samtliga kontrolluppgifter
lämnas till den myndighet, som mottagit arbetsgivaruppgiften. Detta är inte
fallet när den anställde är bosatt på annan ort än den där arbetsgivaren
skall taxeras. Sistnämnda påpekande göres också av centrala uppbördsnämnden
och länsstyrelsen i Stockholms län, vilka vidare framhåller att
administrationsnämnden inte närmare angivit hur kontrollen skall ske av
att samtliga arbetsgivaruppgifter avlämnats.

Uppbördsorganisationskommittén ifrågasätter om inte åtminstone till en
början kontrolluppgifter bör som hitintills lämnas i endast ett exemplar.
Samtliga kontrolluppgifter bör i så fall tillställas den lokala skattemyndigheten
i arbetsgivarens hemortskommun samtidigt med arbetsgivaruppgifterna.
Dessa bör vara så utformade att en kontroll, lämpligen genom stickprov,
kan göras mot kontrolluppgifterna. Det skisserade förfarandet kan
visserligen åsamka den lokala skattemyndigheten visst merarbete, bl. a. genom
utsortering och vidarebefordran av kontrolluppgifter för arbetstagare
bosatta inom annan lokal skattemyndighets verksamhetsområde. Å andra
sidan öppnas enligt kommitténs mening möjlighet för en enkel men samtidigt
effektiv kontroll, varjämte uppgiftslämnandet för arbetsgivaren underlättas.
Kommittén framhåller vidare angelägenheten av att allt arbete
som har att göra med kontroll av uppgiftslämnande in. m. nära samordnas
med den motsvarande kontroll som ankommer på annan myndighet, t. ex.
länsstyrelse såvitt avser taxeringsväsendet och lokal skattemyndighet vad
angår källskatteuppbörden. Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar sig
för ett kontrollsystem motsvarande det av uppbördsorganisationskommittén
förordade och ifrågasätter därför nödvändigheten av dubbla exemplar
av kontrolluppgifterna.

Riksräkenskapsverket anför, att försäkringskollektivets speciella konstruktion
medför att frågan huru och i vilken omfattning revision skall bedrivas
påkallar uppmärksamhet. Ämbetsverket förordar att denna fråga
göres till föremål för särskild utredning. Vidare påpekas, att en arbetsgivare
numera riskerar att få sin bokföring granskad av flera olika statliga organ,
som vartdera bevakar sitt intresse av att vederbörande fullgör sina skyldigheter
i fråga om taxering, källskatt, avgifter till riksförsäkringsanstalten
och skatter till kontrollstyrelsen m. m. Ämbetsverket anser, att det bör
eftersträvas att sådan granskning såvitt möjligt samordnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter starkt, huruvida fögderierna
har tillgång till kvalificerad personal för arbetsgivarkontrollen. Länsstyrelsen
förordar, att även länsstyrelserna insättes som kontrollorgan. Statens
organisationsnämnd framhåller vikten av att noggranna anvisningar utarbetas
för de lokala skattemyndigheternas kontroll av arbetsgivaruppgifterna
och att härvid beaktas möjligheterna att begränsa kontrollarbetet genom att
tillämpa stickprovsmetoden.

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens uppfattning är den i administrationsnämndens
betänkande lämnade redogörelsen beträffande arbetsgivaruppgifterna
och deras samordning med kontrolluppgifterna inte tillräcklig
för ett ställningstagande från föreningens sida. Föreningen förutsätter, att
möjligheten att medge befrielse från skyldighet att foga kontrolluppgifter
vid arbetsgivaruppgiften kommer att tillämpas generöst, och ifrågasätter
om inte generell dispens bör lämnas för arbetsgivare med minst 100 anställda.

Vad härefter angår inbetalningen av arbetsgivaravgifterna har rörande
förslaget att de mindre arbetsgivarnas avgifter skall
betalas i samband med de allmänna skatterna uttalats önskemål av riksförsäkringsanstalten,
att dess uppgifter om ifrågavarande avgifter skall få
avlämnas till de lokala skattemyndigheterna vid en senare tidpunkt än den
1 augusti i Stockholm och den 1 september i landet i övrigt, som nämnden
föreslagit.

I fråga om de större arbetsgivarnas avgifter anmärker
Kooperativa förbundet på att det enligt den föreslagna huvudregeln uppställes
såsom förutsättning för särskild beräkning eller jämkning av preliminär
avgift att den ifrågavarande avvikelsen från den preliminära avgiftens
belopp skall uppgå till minst en femtedel. Förbundet yttrar, att huvudregelns
väsentliga betydelse främst torde komma till synes vid mera krisartad
nedgång i sysselsättningen för företag på områden, som oförskyllt
drabbats av konjunkturkriser, t. ex. inom exportindustrierna. För alla företag
på sådana områden kan då likviditetssvårigheter väntas uppstå, och en
ändring av bestämmelsen, som ger större möjligheter att i en sådan likviditetskris
fullgöra preliminärbetalningarna, är enligt förbundets mening befogad,
t. ex. genom att ändra femtedelsregeln till en tiondelsregel och komplettera
den med ett minimibelopp av lämplig storlek. Även Svenska arbetsgivareföreningen
förordar en tiondelsregel. Föreningen håller vidare före,
att bestämmelserna om anstånd med inbetalning av avgift bör mildras. Särskilt
anses en anståndstid av två månader vara alltför kort.

Vad angår frågan hur debiterade arbetsgivaravgifter gottgöres
de olika socialförsäkringarna avstyrker riksförsäkringsanstalten
den av nämnden föreslagna nyheten att riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkring samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna
själva skall vidkännas förluster, som uppkommer genom att arbetsgivare
inte erlägger på dem ankommande avgifter och bidrag. Anstalten anser att
nämnden inte framlagt några skäl för ett frångående av det nuvarande
systemet. Vidare erinrar anstalten om att inom allmänna pensionsberedningen
förordades, att anstalten vid översändande av restlängd skulle få
tillgodoföra sig summan av de däri upptagna avgiftsbeloppen minskad med

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

ett belopp, utgörande så stor del av nämnda summa som svarar mot den
genomsnittliga avskrivningsprocenten för restförda skatter. Anstalten förordar
detta förslag framför nämndens, särskilt emedan det administrativt
sett torde bli avsevärt enklare. Riksräkenskapsverket anser, att det skulle
vara betydligt enklare om inflytande restantier avseende de större arbetsgivarnas
avgifter redovisades av länsstyrelserna direkt till riksförsäkringsanstalten.

Mot den av administrationsnämnden i fråga om tilläggspensionsavgifterna
föreslagna regeln att betalningsfristen för
erläggande av dylik avgift skall utlöpa med september månad året näst
efter taxeringsåret invänder länsstyrelsen i Hallands län, att kontrollen av
att avgift erlagts inom föreskriven tid skulle kollidera med debiteringsarbetet
och utmätningsmännens därmed sammanhängande granskning för
kvittning av överskjutande preliminär skatt mot restförda belopp. Länsstyrelsen
anser det därför önskvärt att betalningsfristen framflyttas till
den 31 augusti året näst efter taxeringsåret. Länsstyrelsen i Östergötlands
län framhåller, att sådant anstånd med inbetalning av skatt, som medgivits
utöver den tid då tilläggspensionsavgift senast skall erläggas, kommer att
sakna mening såvitt avser nämnda avgift. Bestämmelserna på denna punkt
bör enligt länsstyrelsens mening omprövas. Även Stockholms stad påpekar
betalningsfristens inverkan på beslut om anstånd med erläggande av skatt
och uttalar, att en justering av anståndsbestämmelserna måhända är påkallad.

Därest skatt vari tilläggspensionsavgift ingår betalas
endast till en del, skall enligt administrationsnämndens förslag det erlagda
beloppet i första hand anses utgöra betalning av tilläggspensionsavgift.
Detta förslag vill statskontoret inte motsätta sig. Enligt ämbetsverkets
mening skulle dock en uppdelning av erlagt belopp efter förhållandet
mellan avgiften och det totala skattebeloppet i och för sig inte vara
orimlig. Riksräkenskapsverket finner de av administrationsnämnden anförda
argumenten för att erlagd skatt i första hand skall avse betalning
av tilläggspensionsavgift inte vara hållbara och anser inte förslaget motiverat
från statsverkets synpunkt. Ämbetsverket föreslår, att egenpensionsavgifterna
skall hållas åtskilda från den övriga uppbörden genom att de
påföres debetsedeln på en särskild kupong och förfaller till betalning vid
särskilda uppbördsterminer. Försäkringsinspektionen anser, att den mest
önskvärda metoden hade varit att så stor del av pensionspoängen, som
motsvarar skattebetalningen, tillgodoräknas den försäkrade och beklagar
att TPL inte medger detta. Samma åsikt uttalas av Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

Några remissorgan påtalar att det i vissa fall kan bli erforderligt att
ändra beräkningen av pensionsgrundande inkomst

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

i anledning av beslut om avgiftsunderlag och vice
versa. Sålunda uttalar riksskattenämnden, att såväl arbetsgivaravgift
som tilläggspensionsavgift kan komma att uttagas för samma inkomst därför
att riksförsäkringsanstalten vid debitering av arbetsgivaravgift finner
att eu inkomst, som vid beräkning av pensionsgrundande inkomst ansetts
utgöra inkomst av annat förvärvsarbete, bör hänföras till inkomst av anställning.
Riksskattenämnden ifrågasätter, om inte vederbörande myndighet
bör ha möjlighet att rätta dylika fel. Även Svenska arbetsgivareföreningen
anser att bestämmelser erfordras för fall av detta slag. Länsstyrelsen
i Malmöhus län framhåller, att ändring av den pensionsgrundande inkomsten
i förekommande fall bör medföra ändring av avgiftsunderlaget
för arbetsgivaravgiften i viss omfattning men att författningsförslaget inte
innehåller några regler härom.

Den särskilde utredningsmannens förslag rörande redares arbetsgivaravgifter
i vissa fall bär inte föranlett någon invändning under
remissbehandlingen.

Departementschefen

De förslag, som administrationsnämnden framlagt rörande reglerna för
uppbörd av avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen, bygger i
sina huvuddrag på tankegångar, som kommit till uttryck redan i samband
med tillkomsten av TPL. Detta gäller bl. a. förslaget att arbetsgivarnas avgifter
för de anställdas pensionering skall debiteras och uppbäras tillsammans
med arbetsgivarnas avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i
riksförsäkringsanstalten och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
varvid samtliga dessa avgifter och bidrag gemensamt benämnes a rbetsgi
v aravgift. Arbetsgivarnas avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring,
som tagits i något av de s. k. socialförsäkringsbolagen, skall
emellertid alltjämt debiteras och uppbäras i särskild ordning.

I underlaget för arbetsgivares årliga avgift enligt TPL ingår inte arbetstagares
lön, som under året e j uppgått till 300 kr., och inte heller
sådan del av lön, som utgått in natura i annan form än kost eller
bostad. För att underlaget för avgiften för yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
och bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
så långt som möjligt skall sammanfalla med avgiftsunderlaget enligt TPL
föreslås motsvarande begränsningar i fråga om den lön, å vilken sistnämnda
avgift och bidrag skall utgå. Detta förslag har inte mött några invändningar
vid remissbehandlingen och jag vill även för egen del ansluta mig
till förslaget.

I vad mån de förordade begränsningarna av avgiftsunderlaget även bör
få återverkan på underlaget för ersättningarna från yrkesskade-, sjuk- och
11 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 175

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

moderskapsförsäkringarna har något diskuterats av administrationsnämnden,
som förutsätter att endast begränsningsregeln i fråga om naturaförmånerna
skall få slå igenom på ersättningssidan och därvid blott inom
sjuk- och moderskapsförsäkringarna men ej inom yrkesskadeförsäkringen.
Försäkringsrådet anser däremot att denna regel bör gälla på ersättningssidan
även i sistnämnda försäkring.

Såväl inom yrkesskadeförsäkringen som inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna
föreligger i princip överensstämmelse mellan sådan lön,
som beaktas vid bestämmande av försäkringsersättningarna, och sådan lön,
å vilken avgift eller arbetsgivarbidrag beräknas. Härmed är emellertid inte
sagt att full överensstämmelse i alla avseenden behöver råda. Så är heller
inte fallet för närvarande. Vad särskilt angår förslaget att avgift och bidrag
inte skall uttagas på lön, som under ett år inte uppgått till 300 kr.,
vill jag understryka, att även om någon motsvarande reduktion inte genomföres
på ersättningssidan, regeln torde bli till fördel för försäkringarna
genom att administrationskostnaderna minskas. Omkring 180 000 arbetsgivare,
vilkas löneutgifter under ett år understiger 300 kr., kommer nämligen
inte längre att debiteras avgifter och bidrag, och härigenom torde
uppbördskostnaderna komma att minskas med större belopp än dessa arbetsgivare
betalar i avgifter och bidrag. I och för sig är det därför inte
nödvändigt att i anledning av den förordade 300-kronorsregeln ändra de
bestämmelser, som rör försäkringsförmånernas beräkning, även om det
kan förekomma att också arbetsgivare, vilkas årliga löneutgifter är större
än 300 kr. men som i större omfattning har korttidsanställda med lägre
lön under året hos honom än nämnda belopp, uppnår en viss fördel i avgiftshänseende.
Enligt min mening bör man i denna fråga välja den linjen
att inte låta nu ifrågavarande, huvudsakligen av tekniska och administrativa
skäl påkallade begränsningar av avgiftsunderlaget föranleda någon
ändring i reglerna om den försäkrades rätt till ersättning från yrkesskade-,
sjuk- eller moderskapsförsäkringarna.

Bestämmelserna om den lön, varå arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
utgår, är upptagna i lagarna om sjukförsäkring och
moderskapshjälp, varför reglerna om att bidrag inte skall utgå på lön
under 300 kr. eller andra löneförmåner in natura än kost och bostad gör
en ändring i de båda nämnda lagarna nödvändig. Vad gäller yrkesskadeförsäkringslagen
är de närmare grunderna för avgiftsberäkningen för försäkring
i riksförsäkringsanstalten inte angivna i lagen, utan det överlämnas
åt Konungen att fastställa dessa grunder. Hinder synes mig därför inte
föreligga att såsom administrationsnämnden avsett utan ändring i yrkesskadeförsäkringslagen
genom av Konungen och riksdagen beslutade bestämmelser
göra de här ifrågavarande begränsningarna av avgiftsunderlaget,
såvitt gäller avgift till yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten. Det
torde härvid vara lämpligt, att en uttrycklig författningsbestämmelse till -

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

kommer inte bara om undantaget för lön under 300 kr. utan även om att
inga andra naturaförmåner än kost och bostad ingår i avgiftsunderlaget.

Värdet av kost och bostad skall enligt nämndens förslag vid bestämmande
av avgiftsunderlag uppskattas efter de regler, som tillämpas vid inkomsttaxeringen.
Detta innebär, att olika värden skulle komma att tilllämpas
beroende på orten, där förmånerna åtnjutes, m. m. Såsom i flera
remissyttranden påpekas torde en sådan ordning bli svårhanterlig. En värdering
enligt på förhand fastställda schematiska regler synes därför vara
att föredraga. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten att efter
samråd med riksskattenämnden bestämma dessa regler.

I ett tidigare avsnitt har jag förordat, att avdrag för avgifter
för pensionering i samband med tjänsten såsom komplettering
till den allmänna tilläggspensioneringen inte skall göras vid bestämmande
av pensionsgrundande inkomst. Med hänsyn härtill bör sådant avdrag
inte heller förekomma vid beräkningen av arbetsgivares avgiftsunderlag.
Detta innebär, att arbetsgivaravgift betalas på den del av arbetstagarens
lön, som avdragits från lönen såsom avgift till den kompletterande
pensioneringen.

Kostnader, som arbetstagare haft att av sin lön bestrida
i anställningen, skall enligt nämndens förslag få avdragas
vid avgiftsunderlagets beräkning endast om riksförsäkringsanstalten
lämnat medgivande därtill. Sådant medgivande, som kan vara generellt
för viss verksamhet, t. ex. arbete med skogskörning, eller avse viss eller
vissa arbetstagare, får bara göras om kostnaderna kan beräknas uppgå till
minst en tiondel av lönen. De sålunda föreslagna bestämmelserna ger enligt
min mening möjlighet att ta vederbörlig hänsyn till sådana fall, där kostnadsavdrag
är berättigade, utan att avgiftsberäkningen i en mängd fall
kompliceras av mera obetydliga avdrag. Jag tillstyrker förslaget.

Vad administrationsnämnden föreslagit rörande arbetsgivarnas
skyldighet att lämna särskilda arbetsgi v aruppgifter
till de lokala skattemyndigheterna till ledning för bestämmande av arbetsgivaravgift
torde som framhållits under remissbehandlingen innebära
en betydande förbättring i förhållande till den ordning som nu gäller
inom yrkesskade-, sjuk- och inoderskapsförsäkringarna. Jag finner mig
därför böra förorda förslaget. En i några remissyttranden ifrågasatt flyttning
av tiden för avlämnande av arbetsgivaruppgifter och tillhörande kontrolluppgifter
till senare tidpunkt än som föreslagits, dvs. den 31 januari
och, när det gäller redare som redovisar sjömansskatt, sista dagen i
februari, torde inte vara möjlig att genomföra med hänsyn till att tiden
för arbetet med avgiftsdebiteringen inom riksförsäkringsanstalten då skulle
bli alltför kort. Speciella svårigheter i enskilda fall att avlämna uppgifterna
vid föreskriven tidpunkt kan beaktas genom den möjlighet att

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

medge anstånd, som står till buds för de myndigheter till vilka uppgifterna
skall avlämnas. Riksförsäkringsanstalten bör äga möjlighet att i anvisningar
till dessa myndigheter ange riktlinjer för anståndsgivningen.

Omläggningen av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet medför att uppgifter
om anlitad arbetskraft inte längre behöver lämnas i samband med mantalsskrivningen.
Administrationsnämnden har dock föreslagit ett icke straffsanktionerat
påbud om att vederbörande i mantalsuppgiften skall ange,
huruvida han till någon hos honom anställd under året utgivit eller beräknas
komma att utge lön å minst 300 kr. I likhet med ett antal remissorgan
anser jag eu sådan föreskrift obehövlig och avstyrker därför förslaget härom.

Kontrollen av ar betsgivar uppgifterna måste med hänsyn
till de betydande belopp, vartill arbetsgivaravgifterna kommer att uppgå,
ägnas stor uppmärksamhet. Enligt det i allmänna pensionsberedningens
betänkande framlagda förslaget om författningsreglerad tilläggspension
borde kontrollen bygga på en jämförelse mellan arbetsgivaruppgiften samt
arbetsgivarens allmänna självdeklaration med de däri gjorda avdragen för
utgivna löner. Administrationsnämnden har i stället föreslagit ett kontrollsystem,
inriktat på en granskning av att de löner och ersättningar, som
enligt de för inkomsttaxeringen lämnade uppgifterna utgör inkomst av
anställning, ingår i det av arbetsgivarna uppgivna underlaget för arbetsgivarnas
avgifter. För sådant ändamål föreslås, att vid arbetsgivaruppgiften
skall fogas ett exemplar av de särskilda kontrolluppgifter, som arbetsgivaren
enligt taxeringsförordningen har att avlämna till ledning vid arbetstagarnas
inkomsttaxering. En jämförelse mellan det exemplar av kontrolluppgiften,
som bifogas arbetsgivaruppgiften, och det som lämnas för taxeringen blir
alltså av särskilt intresse och avses komma att äga rum stickprovsvis.

Den av administrationsnämnden föreslagna kontrollmetoden står i god
samklang med huvudprincipen i tilläggspensioneringen att de pensionsgrundande
lönebeloppen skall motsvaras av de avgiftsgrundande och bör
enligt min mening tillämpas. Detta utesluter inte att jämförelsen med avdragen
för löneutgifter i arbetsgivarnas självdeklarationer i viss utsträckning
utnyttjas som ett hjälpmedel vid kontrollen. Såsom i en del remissyttranden
anmärkes är den avsedda jämförelsen mellan de kontrolluppgifter
som bilägges arbetsgivaruppgiften och de som avges till ledning vid
de anställdas taxering svår att göra då arbetstagaren taxeras inom området
för annan lokal skattemyndighet än där arbetsgivaruppgiften avlämnas.
Båda exemplaren av kontrolluppgiften kommer i dylika fall inte att lämnas
till samma myndighet. Ett par remissorgan har därför ifrågasatt, om man
inte borde nöja sig med ett exemplar av kontrolluppgiften, som lämnades till
den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun (i Stockholm
till överståthållarämbetet). Efter företagen kontroll mot arbetsgivaruppgifterna
skulle kontrolluppgifterna därefter i förekommande fall vidare -

Kangl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959 165

befordras till de lokala skattemyndigheter, inom vilkas verksamhetsområden
arbetstagarna är bosatta.

Det kan inte bestridas att svårigheten att avstämma de båda kontrolluppgiftsexemplaren
mot varandra i fall, då arbetsgivaruppgiften avlämnas till
annan myndighet än kontrolluppgiften till ledning vid inkomsttaxeringen,
kan leda till minskad effektivitet hos det föreslagna kontrollsystemet. Vissa
möjligheter torde dock finnas att bemästra svårigheterna. Det torde också
böra undersökas i vad mån det längre fram kan vara möjligt att lägga om
reglerna för var kontrolluppgifterna till ledning vid taxering skall avlämnas.
Däremot torde det inte vara tillrådligt att anlita ett och samma exemplar
av kontrolluppgiften både för arbetsgivarkontrollen och arbetstagarens
taxering. Tiden för arbetsgivarkontrollen torde då bli alltför snävt tilltagen,
och en granskning sedan kontrolluppgifterna överlämnats till taxeringsorganen
skulle försvåras. De nu behandlade, för arbetsgivarkontrollens lämpliga
bedrivande betydelsefulla frågorna bör enligt min mening ägnas ingående
uppmärksamhet även i fortsättningen.

Det är självfallet av vikt, att personal i erforderlig omfattning finnes att
tillgå för det kontrollarbete, som skall utföras hos de lokala skattemyndigheterna.
Administrationsnämnden har också beräknat personalåtgången
hos dessa myndigheter med särskilt beaktande av kontrollverksamhetens
betydelse. En viktig anledning till att jag ställt mig avvisande till att andra
arbetsuppgifter för tilläggspensioneringens räkning än bestyren med beräkning
av pensionsgrundande inkomst och arbetsgivarkontrollen lägges på
de lokala skattemyndigheterna, har varit omsorgen om att tillräcklig tid
skall stå till buds för sistnämnda uppgift. Jag hyser därför goda förhoppningar
om att den mera rutinmässiga arbetsgivarkontrollen på ett tillfredsställande
sätt skall kunna utföras av de lokala skattemyndigheterna och i
Stockholm av överståthållarämbetet. De mera kvalificerade undersökningarna
för kontroll av att avgiftsskyldigheten behörigen fullgöres torde inte
kunna genomföras utan bokföringsgranskning. För detta ändamål torde en
utbyggnad av riksförsäkringsanstaltens revisionssektion böra ske. Såsom påpekats
i ett par remissyttranden löper en arbetsgivare risk att bli underkastad
revision från det allmännas sida i flera olika avseenden och från
skilda organs sida. Givetvis är det i hög grad önskvärt att, om åtgärder
av detta slag mot en och samme arbetsgivare övervägs av flera bokföringsgranskande
organ, en samordning av de olika myndigheternas handlande
äger rum. Det torde därför böra ankomma på en myndighet, som ifrågasätter
revision, att samråda med annat organ som kan antagas ha motsvarande
intresse. Vad särskilt gäller arbetsgivaravgifterna blir en samverkan med
länsstyrelsernas och de lokala skattemyndigheternas granskning i fråga om
källskatteuppbörden påkallad.

Från skyldigheten att foga kontrolluppgifter vid arbetsgivaruppgiften
skall riksförsäkringsanstalten enligt administrationsnämndens förslag kun -

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

na lämna dispens åt arbetsgivare, vars avlöningsbokföring in. m. uppfyller
sådana krav att kontrollsynpunkterna ändå blir tillgodosedda. Vid dispensgivningen
bör det eftersträvas, att kontrolluppgifter inte fordras då arbetstagarnas
antal är stort. Generell dispens vid ett visst antal arbetstagare
bör dock inte ifrågakomma. En möjlighet till prövning i de särskilda fallen
av att de nyssnämnda kraven är uppfyllda bör emellertid hållas öppen. Rörande
arbetsgivaruppgifternas utformning torde böra nämnas, att de är avsedda
att utgöra sammandrag upptagande totalsummor. Att ersätta detta
sammandrag med maskinlistor från datamaskiner som föreslagits från arbetsgivarhåll
har alltså ingen aktualitet.

Beträffande ordningen för inbetalning av arbetsgivarnas avgifter
har i det föregående föreslagits, att de mindre arbetsgivarnas avgifter
skall uppbäras i samband med de allmänna skatterna. För detta
ändamål skall enligt administrationsnämndens förslag riksförsäkringsanstalten
efter det att avgifterna uträknats lämna de lokala skattemyndigheterna
uppgift om avgifternas storlek, i Stockholm före den 1 augusti och
i landet i övrigt före den 1 september. Riksförsäkringsanstalten önskar, att
de ifrågavarande uppgifterna skall få lämnas senare än sålunda föreslagits.
Detta kan dock med hänsyn till den tid som måste stå till de lokala skattemyndigheternas
förfogande för debetsedlarnas färdigställande inte medgivas.
Administrationsnämndens förslag bör därför följas.

När det gäller de större arbetsgivarnas avgifter har i ett
par yttranden riktats kritik mot vissa av administrationsnämnden föreslagna
regler om de preliminära avgifternas storlek. Enligt dessa bestämmelser, som
utformats med motsvarande föreskrifter i uppbördsförordningen rörande
preliminär B-skatt som förebild, skall den preliminära avgiften för ett år
utgå med samma belopp som den föregående år debiterade slutliga avgiften.
Om den slutliga avgiften för det år som den preliminära avgiften avser kan
antagas komma att avvika från den på sätt nyss sagts beräknade preliminära
avgiften med minst en femtedel av dess belopp, skall dock särskild beräkning
av den preliminära avgiften göras. Jämkning av påförd preliminär avgift kan
ske, om den slutliga avgift som är att påräkna över- eller understiger den
påförda preliminära avgiften med minst en femtedel av densamma. Både
särskild beräkning och jämkning av preliminär avgift kan dessutom vidtagas,
om skillnaden mellan preliminär och slutlig avgift eljest skulle bli
mer betydande eller annan särskild omständighet föreligger.

Kritiken mot de sålunda föreslagna reglerna gör gällande, att dessa är för
stränga för arbetsgivarna, varvid föreslås att det enligt huvudregeln
skall vara tillräckligt att den slutliga avgiftens avvikelse från den preliminära
kan förväntas uppgå till en tiondel av den senare för att särskild beräkning
eller jämkning skall kunna ifrågakomma. För min del anser jag önskvärt,
att den av administrationsnämnden eftersträvade överensstämmelsen

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

med motsvarande bestämmelser i uppbördsförordningen bibehålies. Erforderlig
hänsyn till särskilda svårigheter för arbetsgivarna på grund av nedåtgående
konjunkturer eller andra sådana förhållanden synes mig kunna
tagas med tillämpning av de föreslagna reglerna, enligt vilka särskild beräkning
och jämkning kan förekomma även i andra fall än då femtedelsregeln
medger detta.

Jag tillstyrker även de föreslagna bestämmelserna om anstånd med betalning
av arbetsgivaravgift, vilka likaledes synes ge utrymme för hänsynstagande
till speciella omständigheter i de enskilda fallen.

Administrationsnämndens förslag innehåller regler för hur debiterade
arbetsgivaravgifter gottgöres de olika försäkringar,
för vilka arbetsgivaravgifterna upptages. I överensstämmelse med
avsikten vid TPL:s tillkomst föreslås, att förluster till följd av bristande
betalning skall drabba tilläggspensioneringen. Motsvarande skall enligt
förslaget även gälla avgifterna för yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
och bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna. För de
tre sistnämnda försäkringarna innebär detta en nyhet. För närvarande äger
nämligen riksförsäkringsanstalten vid debitering av de mindre arbetsgivarnas
avgifter och bidrag och vid överlämnande av indrivningshandlingar
rörande de större arbetsgivarnas oguldna avgifts- och bidragsbelopp tillgodoföra
sig de debiterade eller oguldna beloppen från vederbörligt anslag å riksstaten.
Staten svarar alltså för förluster till följd av att debiterade belopp
inte erlägges av de betalningsskyldiga. Riksförsäkringsanstalten har förordat
bibehållande av det nu tillämpade systemet. Enligt min åsikt är den
principiellt riktiga ordningen inom de avgiftsfinansierade delarna av socialförsäkringen
att avgiftsförlusterna bäres av försäkringen, och jag ansluter
mig därför till vad adminislrationsnämnden föreslagit. I fråga om
detaljerna för arbetsgivaravgifternas överförande till tilläggspensioneringen
och övriga här ifrågavarande försäkringar finner jag att nämndens förslag
bör godtagas på ett undantag när. I enlighet med vad riksräkenskapsverket
föreslagit bör sådana avgifter från större arbetsgivare, vilka inflyter efter
indrivning, av länsstyrelserna redovisas direkt till riksförsäkringsanstalten.

Såsom framgår av reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning
skall riksförsäkringsanstalten överföra de avgifter enligt TPL, som
anstalten uppbär eller äger tillgodoföra sig, till de tre styrelserna för fonden.
Närmare regler om överförandet torde få utfärdas av Konungen med stöd av
26 § reglementet.

Betalningen av tilläggspensionsavgifterna, dvs. de avgifter
som de försäkrade själva har att erlägga å den del av den pensionsgrundande
inkomsten som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning,
skall enligt TPL vara fullgjord inom föreskriven tid för att pen -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

sionspoäng skall beräknas för nämnda inkomstdel. Administrationsnämnden
har beträffande den betalningsfrist som sålunda bör bestämmas
föreslagit, att den för avgifter som ingår i slutlig skatt skall utlöpa med
utgången av september månad året näst efter taxeringsåret. Den angivna
tidpunkten, mot vilken invändning riktats endast från ett håll, synes lämpligt
vald och förslaget på denna punkt bör därför följas. Detsamma gäller
vad som föreslagits om betalningsfrist för tilläggspensionsavgift, som ingår
i tillkommande skatt, nämligen inom fyra månader efter den, varunder den
sista uppbördsterminen för skatteinbetalningen infallit. Eftersom tilläggspensionsavgifterna
skall uppbäras i samband med de allmänna skatterna,
kommer de i uppbördshänseende att räknas som skatt. Under remissförfarandet
har påpekats, att anstånd med betalning av skatt kommer alt vara
utan verkan för tid efter utgången av september månad året näst efter
taxeringsåret såvitt avser tilläggspensionsavgift. Vid meddelande av sådant
anstånd synes därför den skattskyldige böra erinras om att anståndet inte
innebär undantag från kravet på att tilläggspensionsavgift skall vara erlagd
senast vid nyssnämnda tidpunkt.

Med hänsyn till att tilläggspensionsavgifterna uppbördstekniskt räknas
till slutlig eller tillkommande skatt måste det, när skatt vari tilläggspensionsavgift
ingår betalas endast till en del, kunna avgöras
i vad mån betalningen hänför sig till avgiften. Administrationsnämnden
förordar härutinnan, att erlagt belopp i första hand skall anses utgöra
betalning av tilläggspensionsavgiften. Visar sig tilläggspensionsavgiften
även med tillämpning härav inte vara till fullo betald när betalningsfristen
utgår, skall skatten omdebiteras med uteslutande av tilläggspensionsavgiften.
Detta sammanhänger med att enligt TPL avgiften måste vara till fullo erlagd
för att pensionspoäng skall tillgodoräknas på grundval av inkomst av
annat förvärvsarbete. Någon uppdelning av poängtalet med hänsyn till
den omfattning, i vilken avgiften blivit gulden, är alltså inte medgiven. Med
hänsyn härtill synes vad administrationsnämnden föreslagit utgöra en lämplig
lösning av den föreliggande frågan. Även rättviseskäl talar för nämndens
förslag, som ansluter sig till vad som en gång gällt för folkpensionsavgifternas
vidkommande. Om en person står i valet mellan att betala premien
för en privat försäkring eller sina skatter, är det ingenting som hindrar att
han väljer det förra alternativet och därigenom skyddar sin rätt enligt försäkringen.
Den omständigheten att avgiftsbetalningen för tilläggspensioneringen
tekniskt sammankopplats med skatteuppbörden bör inte medföra
någon ändring i den möjlighet att i första hand låta tillgängliga resurser
användas till försäkringsskyddets bibehållande, som nyss skildrats.

Såsom i några remissyttranden framhålles bör möjligheter föreligga att
ändra beräkningen av pensionsgrundande inkomst i

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

anledning av beslut om avgiftsunderlag och vice versa.
Om en försäkrad vid beräkning av pensionsgrundande inkomst ansetts
vara anställd hos en arbetsgivare och inkomsten från denne följaktligen
hänförts till inkomst av anställningen men därefter vid fastställande av
arbetsgivarens avgiftsunderlag anställning inte ansetts föreligga och samma
inkomst alltså inte föranleder avgiftsskyldighet för arbetsgivaren, bör
ändring göras i beräkningen av den försäkrades pensionsgrundande inkomst,
så att det ifrågavarande beloppet överföres från inkomst av anställning
till inkomst av annat förvärvsarbete. Detta medför skyldighet för
den försäkrade att erlägga tilläggspensionsavgift i samma mån som den från
inkomst av annat förvärvsarbete härrörande delen av den pensionsgrundande
inkomsten ökas. På motsvarande sätt bör ändring av den pensionsgrundande
inkomsten vidtagas, om inkomst som ansetts hänförlig till inkomst
av annat förvärvsarbete befinnes skola ingå i arbetsgivarens avgiftsunderlag.
I sådant fall kommer givetvis den försäkrades skyldighet att betala
tilläggspensionsavgift att minskas i motsvarande mån.

I TPL förutsättes att särskilda regler skall gälla för redares arbetsgivaravgifter
i vissa fall. Avsikten har varit att göra en reduktion i
redarnas avgiftsbörda med hänsyn till att en stor del av den svenska handelsflottans
bemanning utgöres av utlänningar, som inte får rätt till tilläggspension.
Samtidigt vill man undvika sådana regler att det med beaktande
av pensionskostnaderna skulle ställa sig billigare för redarna att anlita
utländsk arbetskraft än svensk. Den utredningsman, som haft att pröva
frågan, har löst problemet på så sätt, att han föreslår en reduktion av procenttalet
för avgiftsuttaget å löner till sjömän på fartyg i annan fart än inre
fart efter förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela bemanningen
på fartyg med en bruttodräktighet av minst 300 registerton. Vad utredningsmannen
sålunda och i övrigt föreslagit har godtagits under remissförfarandet,
och jag vill också tillstyrka förslaget, till vars detaljer jag återkommer
i det följande.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående,
har inom socialdepartementet upprättats förslag till förordning angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, förordning angående uppbörd av avgifter enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. in., förordning angående
redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. in., förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), förordning om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469), lag angående ändrad lydelse av 38 g lagen den

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring och lag angående ändrad
lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

Vidare har på grundval av förslag, som utarbetats av adininistrationsnämnden
och som inte närmare berörts i det föregående, inom socialdepartementet
uppgjorts förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken, lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt och förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 22 maj 1953 (nr 269) angående
byggnadsforskningsavgift.

Utöver vad som tidigare anförts torde följande böra nämnas rörande
förslagen.

Förslaget till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension

1 §•

I administrationsnämndens förslag är reglerna om beräkning av pensionsgrundande
inkomst och om de försäkrades egna avgifter till tilläggspensioneringen
sammanförda i en författning, medan bestämmelserna om arbetsgivarnas
avgifter är upptagna i en särskild författning. Vid departementsförslagens
utarbetande har det ansetts lämpligare att låta bestämmelserna om
beräkning av pensionsgrundande inkomst bilda en förordning för sig samt
att i en annan förordning behandla samtliga regler angående avgifter till
försäkringen för allmän tilläggspension.

Förevarande paragraf upptar reglerna om vilka myndigheter som skall
bestämma den pensionsgrundande inkomsten. I överensstämmelse med vad
som förordats i den allmänna motiveringen skall detta för här i riket bosatta
försäkrade göras av den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde
vederbörande taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle ha taxerats
till sådan skatt om han inte haft att erlägga sjömansskatt, dock att i
Stockholm överståthållarämbetet träder i den lokala skattemyndighetens
ställe. Härvid torde såsom bosatt här i riket få anses varje försäkrad, som
under hela eller någon del av det år, vilket beräkningen av pensionsgrundande
inkomst avser, varit bosatt härstädes. För andra försäkrade än som
nu sagts skall den pensionsgrundande inkomsten beräknas i Stockholm,
dvs. av överståthållarämbetet. Det sistnämnda gäller även svenska sjömän,
som är bosatta i Danmark och Finland och som enligt gällande bestämmelser
skall erlägga sjömansskatt som här i riket bosatta sjömän.

Överståthållarämbetet och Sveriges redareförening har under remissbehandlingen
ifrågasatt, att sjömansskattekontoret skulle få till uppgift att
beräkna pensionsgrundande inkomst för sjömän. Då det inte torde vara

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

önskvärt att ytterligare en myndighet dragés in i arbetet med fastställande

pensionsgrundande inkomst, kan en dylik anordning inte förordas.

2 §•

För denna paragraf, som behandlar förhållandet mellan inkomsttaxering
och pensionsgrundande inkomst, har i huvudsak redogjorts i den allmänna
motiveringen. Det i paragrafens andra punkt förekommande uttrycket
»verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst» har valts med tanke
på att omfatta dels det fall att pensionsgrundande inkomst verkligen fast*
ställts och dels den situationen att beräkningen inte lett till sådant fastställande
på grund av att basbeloppet inte överskridits med minst 100 kr.
eller av annan anledning.

Om exempelvis av den försäkrades taxering framgår att den inkomst, som
skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för honom, uppgår
till 3 800 kr., fastställes ingen pensionsgrundande inkomst vid ett basbelopp
av 4 000 kr. Föranleder en taxeringsändring höjning av beloppet
3 800 kr. med 400 kr., blir heller ingen pensionsgrundande inkomst fastställd,
men är den av taxeringsändringen föranledda höjningen 500 kr.,
fastställes pensionsgrundande inkomst med (4 300 —- 4 000 =) 300 kr. Skulle
å andra sidan en pensionsgrundande inkomst av sistnämnda storlek ha
fastställts på grundval av den ursprungliga taxeringen och föranleder en
taxeringsändring sänkning med 400 kr., står den beräknade pensionsgrundande
inkomsten kvar. Blir sänkningen 500 kr., undanröjes däremot den
pensionsgrundande inkomsten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt remissyttrande ställt frågan, hur
de lokala skattemyndigheterna skall få kännedom om de fall, då taxeringsändring
skall föranleda ändrad beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Härtill må anmärkas, att tills vidare handlingarna i alla fall av taxeringsändringar
synes få överlämnas till vederbörande lokala skattemyndighet, som
omgående granskar desamma och i förekommande fall ändrar beräkningen
av pensionsgrundande inkomst, varefter handlingarna återställes till länsstyrelsen,
kammarrätten eller regeringsrätten. 3

3 §•

Denna paragraf upptar föreskrifterna om en särskild uppgiftsskyldighet
för arbetsgivare rörande lön och annan ersättning, för vilken utomlands
bosatt försäkrad inte är skattskyldig i Sverige och beträffande vilken alltså
taxeringen inte kan tjäna som ledning vid fastställande av den pensionsgrundande
inkomsten.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om att Kungl. Maj :t enligt 44 §
taxeringsförordningen kan föreskriva skyldighet för svensk arbetsgivare att
lämna kontrolluppgift för beskattning utom riket av belopp eller förmån,
som gottgjorts person i utlandet. Föreningen anser, att i den mån sådan

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

skyldighet föreskrivits, uppgift enligt förevarande paragraf inte tillika bör
avfordras arbetsgivaren.

Föreskrift enligt 44 § taxeringsförordningen har hittills inte meddelats.
Även om så skulle ske, torde det av praktiska skäl inte böra ifrågakomma
att låta kontrolluppgift enligt nämnda författningsrum ersätta den särskilda
uppgift, som enligt förevarande paragraf skall ligga till grund för bestämmande
av pensionsgrundande inkomst.

4 §■

De huvudsakliga bestämmelserna i förevarande paragraf har behandlats
i den allmänna motiveringen.

Beträffande den i andra stycket upptagna bestämmelsen om beräkning av
värdet av naturaförmåner, som åtnjutits av sjömän eller under bosättning
utomlands, har kammarrätten ansett att föreskrifter om beräkningen bör
meddelas av sjömansskattenämnden respektive riksskattenämnden. Skäl
torde dock ej föreligga att frångå administrationsnämndens förslag att föreskrifterna
i detta liksom i andra fall då kompletterande anvisningar erfordras
skall utfärdas av riksförsäkringsanstalten. Härvid bör samråd ske med
de av kammarrätten omförmälda organen.

I anledning av viss under remissförfarandet uttalad tveksamhet må angående
tredje stycket påpekas, att kravet på att försäkrads kostnader i innehavd
anställning skall uppgå till minst 500 kr. för att medföra avdrag vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst inte avser varje särskild anställning
för sig utan gäller inkomstslaget inkomst av anställning som helhet
betraktat.

5 §•

Enligt denna paragraf åligger det en försäkrad och hans arbetsgivare att
för beräknande av den försäkrades pensionsgrundande inkomst på anmaning
meddela erforderliga upplysningar till de myndigheter, som har att ta
befattning med detta arbete. Till de myndigheter, som äger att utfärda anmaning
enligt denna paragraf, hör också försäkringsrådet, som tills vidare
är högsta instans i mål om pensionsgrundande inkomst.

6 §•

Denna paragraf har utformats efter mönster av 65 § taxeringsförordningen.
Något skäl att som Svenska arbetsgivareföreningen föreslagit bereda
den försäkrade tillfälle att yttra sig även då självdeklaration ej avlämnats
torde icke föreligga. Om beräknad pensionsgrundande inkomst erhåller den
försäkrade i dylikt fall underrättelse jämlikt 8 § andra stycket. 7

7 §•

Första punkten i första stycket av denna paragraf har i viss mån en förebild
i 91 § taxeringsförordningen. Enligt denna punkt föreligger möjlighel

173

Kungl. Maj:is proposition nr Ilo år 1959

att ex officio ändra verkställd beräkning av pensionsgrundande inkomst,
som blivit felaktig till följd av uppenbart förbiseende eller på grund av att
förhållande, som påverkar beräkningen, inte var känt då den pensionsgrundande
inkomsten fastställdes. Andra punkten innehåller en i den allmänna
motiveringen förordad bestämmelse om ändring av pensionsgrundande inkomst
till följd av beslut avseende avgiftsunderlag för arbetsgivares avgift
till tilläggspensioneringen m. fl. socialförsäkringar. En korresponderande
bestämmelse återfinnes i 13 § förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. Ändring av
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt förevarande stycke ankommer
på den myndighet, som utfört den tidigare beräkningen. Ändring synes
inte böra verkställas sedan sex år förflutit efter utgången av det år, som
den pensionsgrundande inkomsten avser. En bestämmelse härom återfinnes
i första styckets tredje punkt.

Andra stycket torde inte tarva närmare kommentar.

8 §■

Förebilder till bestämmelserna i denna paragraf finns, beträffande första
och andra styckena i 69 § 1 mom. taxeringsförordningen och såvitt angår
femte stycket i 4 mom. första stycket i sistnämnda paragraf. Enligt första
stycket i förevarande paragraf erhåller den försäkrade underrättelse i alla
fall då avvikelse göres från de uppgifter till ledning vid fastställande av
pensionsgrundande inkomst, som den försäkrade lämnat i sin allmänna
självdeklaration.

9 §•

Reglerna i denna paragraf har viss motsvarighet i 69 § 4 mom. taxeringsförordningen.
Föreskriften att vissa underrättelser skall översändas i rekommenderat
brev med mottagningsbevis eller delgivas sammanhänger med
att besvärstiden i dylika fall enligt It § räknas från delfåendet.

De underrättelser som avses i 8 § andra stycket bör lämpligen översändas
i vanligt brev med hänsyn till att ett stort antal av dessa underrättelser
kommer att avse sjömän och utlandssvenskar, som inte är skyldiga att avge
självdeklaration.

10 §.

I paragrafen återfinnes föreskrifter om rätt för personer med tjänstemannaansvar
att ta del av inkomstkort och andra handlingar i ärende angående
bestämmande av pensionsgrundande inkomst. Dessa bestämmelser har
utformats efter visst mönster av 73 § uppbördsförordningen och 50 § 1 mom.
taxeringsförordningen. Sekretessbestämmelser i förevarande avseende föreslås,
i den mån de riktar sig mot enskilda, bli införda i 17 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959

11 §•

Angående denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om fullföljd
av talan i ärende enligt denna förordning, torde i huvudsak få hänvisas till
den allmänna motiveringen. I anledning av att tiden för beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt vad som föreslagits i det föregående utsträckts
till den 30 september under taxeringsåret har i första styckets första
punkt stadgats att besvärstiden i fall då den försäkrade erhållit underrättelse
om beräkningen före nämnda tidpunkt utgår med oktober månad under
sagda år. Andra punkten i första stycket har förebild i 99 § taxeringsförordningen.

Besvärssakkunniga anser, att besvärstiderna i andra och fjärde styckena
bör sättas till tre veckor i överensstämmelse med 1954 års lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut eller möjligen till två månader
som i taxeringsmål. Med hänsyn till att enligt yrkesskade- och sjukforsäkringslagarna
enmånadstiden gäller för de mål, som besvärsvägen kommer
under riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets prövning, synes det
dock lämpligast att tills vidare tillämpa samma besvärstid i fråga om beslut,
som avses i denna förordning. Bestämmelserna i andra—femte styckena har
därför utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 101 § sjukförsäkringslagen
och 44 § yrkesskadeförsäkringslagen.

Föreskriften att myndighet, som meddelat beslut angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst, skall översända handlingarna i överklagat mål
till riksförsäkringsanstalten innebär inte, att den försäkrades självdeklaration
i original skall insändas. Eftersom riksförsäkringsanstalten dock bör
äga tillgång till uppgifterna i deklarationen, synes det lämpligt att en kopia
av densamma bilägges de till anstalten insända handlingarna.

12 §.

Närmare föreskrifter för tillämpning av förordningen kan meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.
Möjligheten att på detta sätt delegera rätten att utfärda tillämpningsföreskrifter
synes av praktiska skäl nödvändig.

Förslaget till förordning angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän till—

läggspension, m. m.

1 §•

Förordningen innehåller i 1—38 §§ bestämmelser om arbetsgivarnas avgifter,
i 39—42 §§ regler om de försäkrades egna avgifter och i 43—45 §§
vissa gemensamma bestämmelser. Vad angår föreskrifterna om arbetsgivarnas
avgifter har adininistrationsnämnden i sitt förslag eftersträvat
likhet med taxerings- och uppbördsförfarandet för de allmänna skatterna,
medan besvärssakkunniga i sitt remissyttrande förordat en närmare an -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

passning till bestämmelserna i förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Arbetsgivaravgifternas anknytning
till den indirekta beskattningen synes dock inte så stark, att bestämmelserna
om förfarandet vid sådan beskattning kan anses lämpligare som
förebild för reglerna om arbetsgivaravgifternas debitering och uppbörd än
taxerings- och uppbördsförordningarnas bestämmelser. Administrationsnämndens
förslag har därför i huvudsak följts vid departementsförslagets
utarbetande.

Förordningens 1 §, som motsvarar 1 § i förordningen den 4 juni 1954
(nr 341) om uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring m. in., anger att uppbörden är gemensam för arbetsgivarnas
avgifter enligt TPL, bidrag enligt lagarna om sjukförsäkring och moderskapshjälp
samt avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstalten
jämte vissa i anslutning därtill utgående tilläggsavgifter.
1 motsats till administrationsnämndens förslag nämner departementsförslaget
inte särskilt avgifter och bidrag, som avses i den särskilda förordningen
angående redares avgift enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m. Dessa avgifter och bidrag är nämligen till sin natur
avgifter enligt TPL och bidrag jämlikt lagarna om sjukförsäkring och
moder sk ap sh j älp.

2 §•

Denna paragraf innehåller vissa definitioner. Termen utgiftsår anser
riksförsäkringsanstalten kunna föra tanken till det år då avgiften erlägges
och anstalten föreslår därför i stället benämningen avgiftsår för det år för
vilket avgiftsunderlaget beräknas. Den av ämbetsverket gjorda anmärkningen
synes med samma rätt kunna riktas mot uttrycket avgiftsår. 1 departementsförslaget
har termen utgiftsår bibehållits.

3 §.

Bestämmelsen i första stycket om att avgiftsunderlag skall angivas i hela
hundratal kronor har en motsvarighet i 50 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Andra styckets regel om avgiftsunderlag för år, då arbetsgivare avlider, har
som förebild 53 § 3 mom. nämnda lag.

4 §.

Avgiftsunderlag skall bestämmas med ledning av TPL, lagarna om sjukförsäkring,
moderskapshjälp och yrkesskadeförsäkring, förordningen angående
redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m. samt bestämmelserna i andra—fjärde styckena i denna
paragraf. Avgiftsunderlaget blir således inte detsamma vid beräkningen
av samtliga i arbetsgivaravgift ingående avgifter och bidrag. Bl. a. skall vid

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

beräkning av underlag för avgift enligt TPL hänsyn tagas till ersättning,
som på grund av överenskommelse enligt 5 § andra stycket TPL skall jämställas
med inkomst av anställning, men däremot inte till lön eller annan
ersättning till arbetstagare, som året före utgiftsåret eller tidigare fyllt 65 år.
För varje hel årsarbetare skall göras avdrag motsvarande ett basbelopp.
Dessa regler gäller inte i fråga om underlag för bidrag enligt lagarna om
sjukförsäkring och moderskapshjälp eller avgift enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
Beträffande dylikt avgiftsunderlag skall i stället bortses från
arbetstagares lön i vad den överstiger 15 000 kr. medan motsvarande gräns
enligt TPL är sju och en halv gånger basbeloppet. Särskilda regler gäller
vidare för redares avgifter och bidrag avseende lön till vissa sjömän.

Andra stycket innehåller den i det föregående behandlade regeln om
att även vid bestämmande av underlag för avgift enligt yrkesskadeförsäkringslagen
skall bortses från arbetstagares lön, som under året inte uppgått
till 300 kr., ävensom från annan löneförmån in natura än kost och bostad.
Motsvarande undantag i fråga om avgift enligt TPL och bidrag enligt lagarna
om sjukförsäkring och moderskapshjälp framgår av dessa lagar. Såsom
utredningsmannen föreslagit i sin promemoria angående redares avgifter
skall 300-kronorsregeln inte tillämpas i fråga om sjömän, som har att erlägga
sjömansskatt.

Enligt tredje stycket skall värdet av naturaförmån i form av kost eller
bostad vid avgiftsunderlagets fastställande uppskattas enligt av riksförsäkringsanstalten
fastställda normer. Som framgått av den allmänna motiveringen
avses att dessa skola angiva vissa enhetliga schablonbelopp. När det
gäller värdet av ifrågavarande naturaförmåner åt sjömän, som erlägger sjömansskatt,
upptar andra stycket en specialregel, som föreslagits av den
särskilde utredningsmannen.

Angående fjärde stycket torde få hänvisas till den allmänna motiveringen. 5 6

5 §•

Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna om arbetsgivarnas
skyldighet att lämna uppgifter till ledning vid beräkning av avgiftsunderlag.
Bestämmelserna har kommenterats i den allmänna motiveringen.
I anledning av ett av riksförsäkringsanstalten framfört förslag om att anstalten
skall få möjlighet att till lokal skattemyndighet delegera rätten att
lämna dispens från skyldigheten att foga kontrolluppgifter vid arbetsgivaruppgiften
har stadgats, att delegation får ske efter Konungens bemyndigande.
Med hänsyn till önskvärdheten av en enhetlig praxis får det dock
anses lämpligast att riksförsäkringsanstalten själv åtminstone till en början
handlägger dessa frågor.

6 §•

Såsom framgått av den allmänna motiveringen skall arbetsgivaruppgifterna
med tillhörande kontrolluppgifter avlämnas till samma myndigheter,

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

som har att beräkna pensionsgrundande inkomst, dvs. i Stockholm överståthållarämbetet
och i landet i övrigt de lokala skattemyndigheterna. Föreskrifter
härom upptages i första stycket av denna paragraf.

Enligt andra stycket gäller en särskild regel för redare, som har att redovisa
sjömansskatt. Sjömansskatten skall redovisas till sjömansskattekontoret
med särskilda förteckningar. Dessa skall för varje sjöman innehålla
uppgift bl. a. om hans kontanta lön och innehållet skattebelopp. För kontroll
av sjömansskatten kommer bokföringsgranskning att ske genom kontorets
försorg. Med hänsyn härtill och den nära kontakt med redarna, som sjömansskattekontoret
har, torde arbetsgivaruppgifterna för de redare som
har att redovisa sjömansskatt böra inlämnas till och kontrolleras på kontoret.
På grund av det lägre avgiftsuttaget för sjömän, som erlagt sjömansskatt,
blir det nödvändigt att avgiftsunderlag fastställes särskilt för dessa
sjömän och särskilt för övriga anställda. Sannolikt erfordras därför att
redarna får lämna en arbetsgivaruppgift för nämnda sjömän och en annan
arbetsuppgivaruppgift för övrig personal. Båda dessa uppgifter bör inlämnas
till sjömansskattekontoret och granskas på kontoret.

Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena har behandlats i den allmänna
motiveringen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt
att redares arbetsgivaruppgifter skall lämnas separat för varje fartyg.
Detta torde dock vålla sådana svårigheter, att någon skyldighet av detta slag
inte bör åläggas redarna.

7 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare
att efter anmaning lämna de upplysningar, som erfordras för beräkning
av avgiftsunderlag, torde inte fordra närmare kommentar.

Reglerna i tredje stycket handlar om bokföringsgranskning och hänvisar
till 78 § 1 mom. uppbördsförordningen. Enligt detta författningsrum åligger
det arbetsgivare, som är skyldig att föra handelsböcker, ävensom annan
arbetsgivare, vilken har att verkställa skatteavdrag å arbetstagares lön och
för vilken den utbetalade lönen utgör omkostnad i förvärvskälla, att tillhandahålla
sin bokföring och vissa anteckningar rörande skatteavdrag för
kontroll å verkställandet av sådant avdrag. Kontrollen skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid, att den inte förorsakar hinder i verksamheten
för den som är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär
och detta lämpligen kan ske, skall kontrollen verkställas hos honom. Har
handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för kontroll, skall de
återställas så snart ske kan. Meddelande om resultatet av kontrollen skall
snarast lämnas arbetsgivaren. Motsvarande skall alltså gälla beträffande
kontroll av uppgiftsskyldighet enligt förevarande förordning.

Reglerna om bokföringsgranskning i 40 § yrkesskadeförsäkringslagen
synes böra kvarstå med hänsyn till försäkringarna i de s. k. socialförsäkringsbolagen.

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 175

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959
8—9 §§.

Dessa paragrafer torde inte kräva någon förklaring utöver vad som framgår
av den allmänna motiveringen.

10 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelse om skönsuppskattning av
avgiftsunderlag, varvid reglerna om skönstaxering i 21 § taxeringsförordningen
fått tjäna som förebild.

11—12 §§.

Dessa paragrafer har utformats efter mönster av 65 § och 69 § 1 mom.
taxeringsförordningen.

13 §.

Första punkten i första stycket motsvarar 91 § taxeringsförordningen.
I andra punkten har upptagits en med regeln i 7 § första stycket andra
punkten förordningen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension korresponderande
bestämmelse om ändring av avgiftsunderlag till följd av ändrad beräkning
av pensionsgrundande inkomst.

Till andra stycket i förevarande paragraf har 115 § taxeringsförordningen
stått modell.

14 §.

För avgiftsunderlagets vidkommande har i denna paragraf skapats motsvarighet
till reglerna om eftertaxering i 114 och 115 §§ taxeringsförordningen.

15 §.

Viss förebild till denna paragraf har hämtats från 92 § taxeringsförordningen.

16—19 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

20—21 §§.

Dessa paragrafer, för vilka 13 § respektive 45 § 1 mom. uppbördslorordningen
stått modell, har kommenterats i den allmänna motiveringen.

22—24 §§.

Stadgandena i förevarande paragrafer torde inte tarva någon kommentar.

25 §.

Första stycket i denna paragraf, som innehåller regler om betalning av
arbetsgivaravgift till riksförsäkringsanstalten å särskilda uppbördsterminer,
har behandlats i det föregående.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

Om det avgiftsbelopp, som skall betalas under visst år, ändras under
samma år genom beslut om jämkning av däri ingående preliminär avgift
eller om nedsättning av däri ingående slutlig avgift, bör det belopp, som
återstår att betala efter beslutet, erläggas i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten
bestämmer med iakttagande av att såsom senaste inbetalningsdag
eller senaste inbetalningsdagar föreskrives den 18 i inbetalningsmånad
eller på varandra följande inbetalningsmånader, som angives i första stycket
och som infaller under återstoden av året. Det sagda bör även gälla i fråga
om preliminär avgift som debiteras under utgiftsåret. Regler av detta innehåll
återfinnes i andra stycket.

Utöver redan debiterad slutlig avgift kan arbetsgivare komma att bli påförd
tillkommande avgift, exempelvis på grund av att avgiftsunderlaget
höjts. Tillkommande avgift bör uppbäras av riksförsäkringsanstalten även
om fråga är om mindre arbetsgivare. Avgiften bör enligt riksförsäkringsanstaltens
bestämmande erläggas senast den 18 i inbetalningsmånad eller
på varandra följande inbetalningsmånader, som förut angivits, dock att
avgiften inte bör fördelas till betalning vid flera än sex inbetalningstillfällen.
Härom stadgas i paragrafens tredje stycke.

Infaller den 18 å söndag eller därmed jämställd dag, kan betalning ske å
nästa vardag enligt lagen om beräkning av lagstadgad tid.

26 §.

Denna paragraf handlar om anstånd med erläggande av avgift, som uppbäres
av riksförsäkringsanstalten. För reglerna i första stycket har redogjorts
i samband med den allmänna motiveringen. Föreskrifterna i andra
—fjärde styckena har 51 § uppbördsförordningen som förebild.

I detta sammanhang må framhållas, att anstånd med erläggande av arbetsgivaravgift,
som uppbäres i samband med de allmänna skatterna, kommer
att följa uppbördsförordningens regler om anstånd med inbetalning av skatt.
Centrala uppbördsnämnden och Föreningen Sveriges kronokamrerare har
anmärkt, att dessa regler inte är tillämpliga på anstånd i det fall att arbetsgivaren
sökt rättelse i eller anfört besvär över avgiftspåföringen. Nämnden
föreslår därför en särskild regel för dylika fall. Då något praktiskt behov
av en sådan bestämmelse knappast torde föreligga, har den inte upptagits i
departement sförslaget.

27—28 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer torde inte behöva förklaras närmare.

29 §.

Denna paragrafs första stycke motsvarar de bestämmelser, som nu finns
i 5 § 2 mom. andra stycket förordningen om uppbörd av vissa försäkrings -

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

avgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring m. m. Med anledning av ett
av riksförsäkringsanstalten uttalat önskemål att indrivningshandlingar
skall få upprättas särskilt för varje stad, köping och landskommun, har den
nuvarande föreskriften om att dessa handlingar skall upprättas särskilt för
varje utmätningsmansdistrikt fått utgå.

I andra stycket av förevarande paragraf har intagits en bestämmelse av
innebörd att avgifter och bidrag till de olika socialförsäkringar, för vilka
arbetsgivaravgift uppbäres, skall anses ingå i de oguldna avgiftsbelopp, som
skall indrivas, i samma proportion som i hela arbetsgivaravgiften.

30 §.

Förevarande paragraf har för närvarande en motsvarighet i 5 § 2 mom.
tredje stycket i den under 29 § omförmälda förordningen om uppbörd av
vissa avgifter och bidrag. Från Stockholms stads sida har anmärkts, att bestämmelserna
om preskription i 71 § uppbördsförordningen, till vilka hänvisning
här är gjord, synes lämpa sig mindre väl för arbetsgivaravgifterna
med hänsyn till att preskriptionstiden är anknuten till utgången av uppbördsförordningens
uppbördsår, som omfattar tiden fr. o. in. mars t. o. in.
februari. Härtill må anföras, att föreskriften om att 71 § skall äga motsvarande
tillämpning torde få tolkas så att med uppbördsår för arbetsgivaravgifter,
som uppbäres av riksförsäkringsanstalten, förstås kalenderår, varunder
avgift skolat erläggas.

31 §.

I denna paragraf återfinnes bestämmelser om restitution av för mycket
erlagd arbetsgivaravgift, som uppburits av riksförsäkringsanstalten. Bestämmelserna
i andra stycket har en motsvarighet i 68 § 4 mom. uppbördsförordningen.

Räntereglerna i tredje och fjärde styckena har berörts i det föregående.
I överensstämmelse med vad som gäller vid skatterestitution har i tredje
stycket föreskrivits, att räntebelopp jämkas till närmast högre hela krontal
och att räntebelopp under 5 kr. ej utbetalas. Bestämmelserna i fjärde stycket
om förfarandet vid restitution till en del av avgift, som erlagts i flera poster,
har en bestämmelse i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen som förebild.

32 §.

Beträffande de avgifter, som staten har att erlägga i egenskap av arbetsgivare,
skall denna förordning inte äga tillämpning. Det får ankomma på
Konungen att utfärda föreskrifter om hur dessa avgifter skall beräknas och
redovisas.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959
33 §.

Denna paragraf upptar bestämmelser om straff för den som i handling
till ledning för beräkning av avgiftsunderlag uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från arbetsgivaravgift
eller för låg sådan. Bestämmelserna är uppbyggda efter mönster av
skattestrafflagens regler. Dock har även för uppsåtligt brott maximum för
frihetsstraffet satts till fängelse 6 månader.

Besvärssakkunniga anser, att denna paragraf bör utgå eller möjligen
ersättas av en hänvisning till skattestrafflagen. Enligt de sakkunnigas åsikt
är nämligen skattestrafflagen tillämplig på arbetsgivaravgifterna, eftersom
dessa utgör sådan allmän avgift, som i sagda lag likställes med skatt.
Svenska arbetsgivareföreningen avvisar bestämt systemet med normerade
böter. Vidare anser föreningen, att endast uppsåtligt brott bör föranleda
frihetsstraff och att oaktsamhet bör bestraffas med dagsböter. För undvikande
av missförstånd bör enligt föreningens uppfattning i propositionen
uttalas, att vid tillämpning av skattestrafflagen avgift enligt TPL icke skall
medräknas för bestämmande av böter, enär denna avgift inte är allmän avgift.

Det synes vara tvivel underkastat om arbetsgivaravgifterna verkligen som
besvärssakkunniga anser är att hänföra till allmän avgift i skattestrafflagens
mening. I varje fall torde avgifterna till yrkesskadeförsäkringen och
bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna hittills knappast ha ansetts
vara av denna karaktär. Även bortsett från vad nu sagts synes det
önskvärt att lämnande av oriktiga uppgifter, ägnade att leda till frihet från
arbetsgivaravgift eller för låg sådan avgift, bestraffas enligt bestämmelser
i förevarande förordning. Straffskalan i denna paragraf, som överensstämmer
med administrationsnämndens förslag, torde därvid vara lämplig. Då
arbetsgivaravgifterna i många fall torde komma att för en arbetsgivare
uppgå till större belopp än skatterna, synes normerade böter böra ingå i
straffskalan. Givetvis skall inte avgift enligt TPL beaktas vid bestämmande
av böter eller straffskatt enligt skattestrafflagen.

Bestämmelserna i denna paragraf bör självfallet även avse avgiftsunderlag
för beräkning av yrkesskadeförsäkringsavgift, som ingår i arbetsgivaravgift.
Stadgandet i 57 § andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen skall alltså inte
tillämpas samtidigt med förevarande paragraf. Detta torde stå klart utan
att, som administrationsnämnden föreslagit, ändring behöver vidtagas i
det nämnda lagrummet i yrkesskadeförsäkringslagen.

34 §.

Förevarande paragraf har utformats huvudsakligen efter mönster av
120 och 122 §§ taxeringsförordningen. Anmälan till åtal för förseelse som
här avses synes böra göras av riksförsäkringsanstalten.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

35 §.

Reglerna i denna paragraf om storleken av vitesbelopp överensstämmer
med motsvarande i 123 § taxeringsförordningen. I enlighet med vad som
föreslagits av riksskattenämnden och Svenska arbetsgivareföreningen har
stadgats att ett förelagt vite skall utdömas av allmän domstol. Av allmänna
rättsregler följer att domstolen härvid äger bedöma, huruvida och till vilket
belopp vitet bort föreläggas.

36 §.

Bestämmelserna om möjlighet att söka rättelse i avgiftspåföring har sin
motsvarighet i 6 § förordningen om uppbörd av vissa försäkringsavgifter
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och av bidrag från arbetsgivare jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring m. m. Är det fråga om storleken av avgiftsunderlag
och har arbetsgivaren fått särskild underrättelse enligt någon
av 12—14 §§, äger han inte söka rättelse enligt förevarande stadgande. Arbetsgivaren
har då haft möjlighet att genom besvär enligt 38 § överklaga
beslutet om avgiftsunderlagets beräkning.

37 §.

Beslut om föreläggande av vite och beslut i fråga om anstånd med avlämnande
av arbetsgivaruppgift kan inte överklagas. Däremot har i överensstämmelse
med önskemål, som uttalats under remissbehandlingen, talan
mot beslut i ärende om anstånd med erläggande av arbetsgivaravgift ansetts
böra få fullföljas.

38 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 11 § fjärde—sjätte styckena
i förordningen angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, torde få hänvisas till vad
som anförts vid sistnämnda paragraf. Bestämmelsen att riksförsäkringsanstaltens
beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan torde inte
innebära att försäkringsrådet saknar möjlighet att i avbidan på besvärens
provning förordna om anstånd med åtgärder för verkställighet av riksförsäkringsanstaltens
beslut.

39—42 §§.

Stadgandena i dessa paragrafer, som avser de försäkrades egna avgifter
enligt TPL, kallade tilläggspensionsavgifter, har behandlats i den allmänna
motiveringen. Hänvisningen till uppbördsförordningen i 39 § innebär bl. a.,
att klagan över lokal skattemyndighets beslut om debitering av tilläggspensionsavgift
skall föras i samma ordning som besvär över beslut om debitering
av skatt. Talan föres alltså hos länsstyrelsen och därifrån vidare till
kammarrätten och regeringsrätten. Detsamma gäller enligt 42 § besvär
över beslut angående omdebitering i anledning av att tilläggspensionsavgift
inte erlägges inom den i 40 § angivna betalningsfristen. Vid besvär över
debitering av tilläggspensionsavgift kan storleken av det belopp, varå den -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

samma skall beräknas, d. v. s. den del av den pensionsgrundande inkomsten
som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, inte
komma under bedömande. Denna fråga kan endast prövas vid besvär över
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt förordningen angående
sådan beräkning.

43 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § förordningen angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

44 §.

Angående denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

45 §.

Om förevarande paragraf gäller vad som anförts vid 12 § förordningen
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension.

övergångsbestämmelser

Denna förordning skall äga tillämpning å avgifter avseende 1960 och
senare år. Härför erfordras vissa regler av övergångsnatur.

Beträffande bestämmelserna under punkten 3 må anföras, att eftersom
den preliminära avgiften enligt huvudregeln i 20 § skall påföras med belopp
motsvarande den slutliga avgiften för året två år före det, under vilket den
preliminära avgiften skall betalas, de preliminära avgifterna för åren 1960
och 1961 skulle få beräknas till samma belopp som de slutliga avgifterna
för år 1958 respektive år 1959. I dessa slutliga avgifter ingår emellertid ej
någon avgift till tilläggspensioneringen. På grund härav föreslår administrationsnämnden
följande regler om beräkningen av de preliminära avgifterna
för åren 1960 och 1961. För år 1960 skulle den preliminära pensionsavgiften
kunna beräknas på grundval av underlaget för det slutliga bidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringarna för år 1958. Vid en sådan beräkning
kan det för år 1960 gällande 3-procentiga pensionsavgiftsuttaget inte
tillämpas, eftersom hänsyn måste tagas till basbeloppsavdraget. I propositionen
1959: 100 s. 69 har avgiftsuttaget, om man räknar på hela lönesumman
vid oförändrad lönenivå, beräknats till 1,9 procent. Nämnda procentsats
synes kunna begagnas även i detta sammanhang. Bidraget till sjukoch
moderskapsförsäkringarna motsvarar 1,14 procent av lönerna upp till
15 000 kr. Till tilläggspensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna
skulle därför under år 1960 preliminärt kunna erläggas 1,9 + 1,14
= 3,04 procent av underlaget för det slutliga bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
för år 1958. Eftersom storleken av sistnämnda slutliga
bidrag redan är känd när den preliminära arbetsgivaravgiften för år 1960

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

skall beräknas, kan denna avgift uträknas på det enklare sättet att det slutliga
bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringarna för 1958 multipliceras
med 2,7. På motsvarande sätt kan den preliminära avgiften för 1961 enligt
förevarande förordning beräknas med utgångspunkt från det slutliga bidraget
till sjuk- och moderskapsförsäkringarna för år 1959 med iakttagande
av att pensionsavgiften skall utgå efter 4 i stället för 3 procent. Förstnämnda
siffra antages i propositionen 1959: 100 motsvara 2,6 procent av
hela lönesumman. Preliminärbeloppet för år 1961 kan då angivas som produkten
av 3,3 och det slutliga bidraget för år 1959.

Nämndens förslag har lämnats utan erinran i remissyttrandena och jag
tillstyrker detsamma. Skulle den föreslagna schablonmetoden medföra
att den preliminära avgiften för åren 1960 och 1961 blir för hög, har arbetsgivaren
möjlighet att få den preliminära avgiften särskilt beräknad eller
jämkad enligt de i denna förordning föreslagna reglerna. De förordade övergångsbestämmelserna
skall gälla även redares preliminära arbetsgivaravgifter
för 1960 och 1961, som inte påverkas av den särskilda förordningen
om redares arbetsgivaravgifter i vissa fall. Något uttryckligt stadgande härom,
vilket Sveriges redareförening uttalat sig för, synes inte nödvändigt.

Reglerna i det närmast efter punkten 6 följande stycket är föranledda av
att kollektivavtal om undantagande från försäkringen för allmän tilläggspension
med verkan från och med den 1 januari 1960 kan träffas intill utgången
av juni 1961, då arbetsgivaruppgift för 1960 redan skall vara avlämnad
och avgiftsunderlag kan ha fastställts med beaktande av lön, som enligt
avtalet inte skall grunda rätt till allmän tilläggspension.

Förslaget till förordning angående redares avgift i vissa fall enligt lagen o in försäkring för all män

tilläggspension, m. m.

i §•

Eftersom denna författning inte stadgar någon ny avgiftsskyldighet utan
avser beräkningen i vissa fall av avgifter enligt TPL och bidrag enligt lagarna
om sjukförsäkring och moderskapshjälp har benämningen förordning
ansetts riktigare än titeln lag, som föreslogs av utredningsmannen.
Hänvisningen till 1 § första stycket sjömansskatteförordningen innebär som
framgått av den i det föregående lämnade redogörelsen för utredningsmannens
förslag, att förordningen är tillämplig på avgift för lön till ombordanställda
på svenska handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100
registerton, vilka huvudsakligen nyttjas i närfart eller fjärrfart. Med närfart
förstås fart mellan svenska hamnar utanför öppen kust eller utomskärs
vid kusterna samt fart mellan svensk och utländsk hamn eller mellan
utländska hamnar, dock ej fart bortom linjen Hanstholm—Lindesnäs eller
bortom Cuxhaven. Till fjärrfart hänföres fart helt eller delvis bortom
angivna linje eller bortom Cuxhaven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959 185

2 §.

Denna paragraf innehåller reglerna om bestämmande av den särskilda
lägre procentsatsen för uttaget av de ifrågavarande avgifterna och bidragen
avseende lön till arbetstagare som i 1 § sägs. Vad gäller avgiftsuttaget till
tilläggspensioneringen har dessa bestämmelser behandlats i den allmänna
motiveringen. Samma regler skall tillämpas beträffande bidragen till sjukoch
moderskapsförsäkringarna, varvid den procentsats, som skall nedsättas
enligt bestämmelserna i förevarande paragraf, utgör summan av de i 38 §
sjukförsäkringslagen och 12 § lagen om moderskapshjälp angivna procenttalen
eller 1,14. Procentsatserna för redarnas avgifter och bidrag synes böra
beräknas med två decimaler.

3 §•

Förevarande paragraf innehåller stadgandena om underlaget för avgift
till tilläggspensioneringen och motsvarar första stycket i 33 § TPL. Bestämmelserna
i tredje stycket i sistnämnda lagrum har ingen motsvarighet i
fråga om avgiftsunderlag enligt denna förordning. Beträffande de undantag
från huvudregeln i TPL som sålunda gäller hänvisas till den allmänna
motiveringen.

4 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om underlaget för bidraget till kostnaderna
för sjukförsäkringen och moderskapshjälpen överensstämmer med
den lydelse, som i det följande kommer att föreslås för 38 § första stycket
lagen om allmän sjukförsäkring, bortsett från att enligt förevarande paragraf
även lön under 300 kr. ingår i det belopp å vilket bidraget beräknas.
Detta undantag från huvudregeln har en motsvarighet i 3 § beträffande
underlaget för avgifterna till tilläggspensioneringen.

5—6 §§.

Dessa stadganden torde inte tarva särskild kommentar.

Förslaget till förordning om ändring i taxeringsförordningen

25 §.

Med hänsyn till att de allmänna självdeklarationerna skall ligga till
grund för bestämmande av pensionsgrundande inkomst enligt TPL har
andra stycket i denna paragraf undergått en omformulering.

37 §.

I förevarande paragraf, som stadgar skyldighet att utan anmaning avlämna
kontrolluppgifter till ledning vid inkomsttaxeringen, har som ett
nytt femte stycke i 2 mom. upptagits den i den allmänna motiveringen
omförmälda föreskriften att arbetsgivare i kontrolluppgiften skall ange,
huruvida han har att för utgivna belopp erlägga arbetsgivaravgift enligt

186

Kungi. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

TPL. Denna skyldighet gäller givetvis även staten, ehuru dess avgifter beräknas
och redovisas enligt andra regler än övriga arbetsgivares. I anledning av
en av riksskattenämnden uttalad tveksamhet kan nämnas, att kontrolluppgiften
bör innehålla upplysning om det kontanta lönebelopp, för vilket
arbetsgivaren har att erlägga avgift. Värdet av kost och bostad behöver inte
anges i uppgifterna.

Till sista stycket i 2 mom. har fogats en bestämmelse om att kontrolluppgift
som arbetsgivare, vilken är bunden av kollektivavtal om undantagande
från försäkringen för allmän tilläggspension, avlämnar beträffande
arbetstagare, på vilken avtalet är tillämpligt, skall vara märkt på särskilt
sätt. Föreskrifter härom torde få meddelas av riksskattenämnden.

I ett nytt 5 mom. i paragrafen har föreskrivits skyldighet för den som
har att avlämna kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller sjunde
punkten att till inkomsttagaren översända ett exemplar av uppgiften före utgången
av januari månad under taxeringsåret. Vidare upptar 5 mom. en
erinran om skyldigheten att foga kontrolluppgift vid arbetsgivaruppgift
enligt förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.

39 §.

Reglerna i denna paragraf, som handlar om kontrolluppgifter vilka skall
avgivas efter anmaning, har i 1 m o m. kompletterats på sätt som motsvarar
det nya femte stycket i 37 § 2 mom.

Enligt 71 § andra stycket taxeringsförordningen skall, där länsstyrelsen
ej annorlunda föreskriver, deklarationer och andra handlingar, som inkommit
till taxeringsnämnd, överlämnas till länsstyrelsen senast den 15 juli
under taxeringsåret. Uppbördsorganisationskommittén anser, att detta stadgande
bör ändras med hänsyn till att de lokala skattemyndigheterna måste
ha tillgång till taxeringsmaterialet ända till september.

Någon ändring av ifrågavarande bestämmelse synes inte erforderlig.
Önskar länsstyrelse, att deklarationerna på ett tidigt stadium överlämnas
till länsstyrelsen, torde successiva leveranser från de lokala skattemyndigheterna
kunna göras. Givetvis måste emellertid länsstyrelserna begagna
sin möjlighet att medge insändande senare än den 15 juli på sådant sätt, att
de lokala skattemyndigheterna i vart fall har möjlighet att bedriva arbetet
med fastställande av pensionsgrundande inkomst till utgången av september.

Förslaget till förordning om ändring i uppbördsförordningeu

1 §•

Ändringarna i uppbördsförordningen är föranledda av de i det föregående
framlagda förslagen om att de försäkrades egna avgifter till tilläggspensio -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

neringen och de mindre arbetsgivarnas arbetsgivaravgifter skall uppbäras i
samband med de allmänna skatterna. Enligt ändringen i denna paragraf
skall alltså de nämnda avgifterna i uppbördshänseende räknas som skatt. I
överensstämmelse med terminologin i förordningen angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.
benämnes försäkrads egen avgift tilläggspensionsavgift. För avgift till folkpensioneringen
har införts termen folkpensionsavgift.

2 §•

I 3 m o m. av denna paragraf har som ett nytt andra stycke införts den i
den allmänna motiveringen behandlade regeln att erlagd skatt, vari tilläggspensionsavgift
ingår, i första hand skall anses utgöra betalning av tilläggspensionsavgiften.

3, 4, 25 och 27 §§.

De i förevarande paragrafer vidtagna ändringarna torde inte kräva någon
förklaring.

Förslaget till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen

Dessa ändringar är föranledda av att uppgifter om anlitad arbetskraft
m. m. inte längre skall lämnas i samband med mantalsskrivningen.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 38 § lagen onTallmän sjukförsäkring och lag
angående ändrad lydelse av 12 § lagen om moderskapshjälp

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att arbetsgivarbidragen till
sjuk- och moderskapsförsäkringarna inte skall utgå på alla utgivna naturaförmåner
utan endast på naturaförmåner i form av kost eller bostad ävensom
att vid beräkning av bidragen skall bortses från arbetstagare, vars lön
under året ej uppgått till 300 kr. Dessa förslag medför vissa ändringar av
38 § lagen om sjukförsäkring och av 12 § lagen om moderskapshjälp.

Enligt 38 § sjukförsäkringslagen skall, om arbetsgivarens yrkesskadeförsäkringsavgift
grundas på särskild beräkning av arbetstagares lön, den
sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen av arbetsgivarbidrag
till sjukförsäkringen. Härmed åsyftas att den schablonmetod,
som för närvarande användes för beräkning av de mindre arbetsgivarnas
yrkesskadeförsäkringsavgifter, även skall begagnas vid beräkningen av
samma arbetsgivares bidrag till sjukförsäkringen. I det föregående har förordats,
att schablonmetoden ej längre skall användas utan att i stället de
verkliga löneutgifterna skall ligga till grund för beräkningen även av de
mindre arbetsgivarnas avgifter och bidrag. På grund härav bör ifrågavarande
bestämmelse upphävas.

Vidare stadgas i 38 § sjukförsäkringslagen, att för beräkning av natura -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

förmåner skall gälla vad i 8 § samma lag sägs. Av hänvisningen följer att
naturaförmånerna vid beräkningen av arbetsgivarbidragen skall uppskattas
efter de regler som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.
Även detta stadgande bör upphävas. En föreskrift om beräkning av värdet
av kost och bostad återfinnes i 4 § förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Vid beräkning av underlaget för bidrag av här ifrågavarande slag skall
enligt 38 § sjukförsäkringslagen hänsyn inte tagas bl. a. till arbetstagare,
som är utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven i riket. I det föregående
har föreslagits en särskild förordning angående redares avgift i vissa
fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, in. m. Denna förordning
innehåller vissa särskilda bestämmelser, avseende bl. a. arbetsgivarbidragen
enligt lagarna om sjukförsäkring och moderskapshjälp. Bestämmelserna
tar hänsyn till det förhållandet att utländska, här i riket inte
mantalsskrivna sjömän utgör en stor del av bemanningen på svenska handelsfartyg.
Den nämnda regeln i 38 § sjukförsäkringslagen bör därför utgå.
I stället bör i paragrafen liksom i 12 § lagen om moderskapshjälp införas
en erinran om att särskilda regler gäller för beräkning av arbetsgivares bidrag
avseende lön till vissa sjömän.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om förmånsrätt för skatter
samt avgifter och bidrag av vissa slag. Denna förmånsrätt gäller efter
övriga förmånsrätter. De avgifter och bidrag, för vilka förmånsrätt åtnjutes
enligt 12 § första stycket, är folkpensionsavgift, sjukförsäkringsavgift för
den obligatoriska försäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring, arbetsgivarbidrag
till sjuk- och moderskapsförsäkringarna, av statsverket
förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
samt avgiftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. in.

Förmånsrätten åtnjutes endast om skatterna, avgifterna eller bidragen
enligt verkställd debitering förfallit till betalning innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före
konkursansökningens ingivande. Förmånsrätten må inte åtnjutas för utskylder
eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest
skolat förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätten enligt
vad nyss sagts åtnjutes.

Samma förmånsrätt tillkommer enligt 12 § andra stycket kronan för
fordran å belopp, som innehållits genom skatteavdrag för utskylder, avgifter
eller bidrag, vilka avses i första stycket, eller på grund av införsel för
utskylder och allmänna avgifter, dock endast i den mån innehållandet skett
innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej
tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175 år 1959 189

Enligt administrationsnämndens förslag bör såväl de försäkrades egna avgifter
som arbetsgivaravgifterna till tilläggspensioneringen i förmånsrättshänseende
jämställas med de skatter, avgifter och bidrag som åtnjuter förmånsrätt
enligt 12 § första stycket.

Mot förslaget att avgifterna till tilläggspensioneringen skall bli förmånsberättigade
har inte rests någon invändning i remissyttrandena. Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller dock, att spörsmålet om förtursrätten
mellan skatt och arbetsgivaravgifter inte löses genom den föreslagna
ändringen i 17 kap. 12 § handelsbalken, som föreskriver lika förmånsrätt.
Länsstyrelsen anser, att frågan är av ej ringa ekonomisk räckvidd och förtjänar
särskild uppmärksamhet, då den har stor betydelse för skatteindrivningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att det i ett nytt
stycke i 2 § 3 mom. uppbördsförordningen föreslås, att för visst år erlagd
preliminär eller kvarstående skatt i första hand skall anses utgöra betalning
av tilläggspensionsavgift för året och att i fråga om erlagd tillkommande
skatt motsvarande skall gälla beträffande tilläggspensionsavgift, som
ingår i den tillkommande skatten. Den sålunda förordade principen har
däremot icke kommit till uttryck i förslaget till ändring av 17 kap. 12 §
handelsbalken, vilket lagrum tvärtom stadgar lika rätt sinsemellan för
däri angivna skatter och avgifter. Hovrätten ifrågasätter därför om inte,
för att såvitt möjligt tillgodose den enskildes intresse av att få tillgodoräkna
pensionspoäng, tilläggspensionsavgift för konkursgäldenärer bör erhålla
förmånsrätt framför de övriga, i lagrummet angivna skatter och avgifter
som är att hänföra till skatt i uppbördsförordningens mening.

I överensstämmelse med vad administrationsnämnden föreslagit torde
såväl de försäkrades egna som arbetsgivarnas avgifter till tilläggspensioneringen
böra erhålla förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Bestämmelserna
i 12 § första stycket kommer givetvis även att avse de avgifter till
tilläggspensioneringen och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
å vilka den i det föregående föreslagna förordningen angående redares avgift
i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, in. m.
är tillämplig.

Det synes i detta sammanhang inte böra komma i fråga att ändra på
regeln om lika förmånsrätt sinsemellan för de skatter, avgifter och bidrag,
som angives i paragrafen. Vad särskilt gäller det av hovrätten över Skåne
och Blekinge berörda spörsmålet bör anmärkas, att ingenting torde hindra
att belopp, som med tillämpning av förevarande lagrum inflyter för skatter
och avgifter, vilka tillsammans ingår i preliminär, kvarstående eller tillkommande
skatt, av uppbördsmyndigheten anses i första hand utgöra betalning
av tilläggspensionsavgift på sätt sägs i det föreslagna andra stycket
i 2 § 3 mom. uppbördsförordningen. Ett dylikt förfarande synes böra iakttagas.

Enligt 14 § i förslaget till förordning angående uppbörd av avgifter enligt

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. må avgiftsunderlag,
varå arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen, arbetsgivarbidrag till sjukoch
moderskapsförsäkringarna samt yrkesskadeförsäkringsavgift till riksförsäkringsanstalten
skall beräknas, under vissa förutsättningar bestämmas
i efterhand. Sådant bestämmande av avgiftsunderlag i efterhand har
samma karaktär som eftertaxering. Gällande inskränkning av förmånsrätten
för utskylder och avgifter, som påförts på grund av eftertaxering,
torde därför böra avse även avgifter eller bidrag vilka påförts för avgiftsunderlag
som nyss sagts.

I det föregående har föreslagits, att statsverket ej längre skall förskjuta
försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och avgiftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Bestämmelserna
i 12 § första stycket torde därför av formella skäl böra ändras så att
den nu stadgade förmånsrätten för av statsverket förskjutna sådana avgifter
m. m. i stället kommer att avse avgift för obligatorisk försäkring i
riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring jämte nyssnämnda
tilläggsavgift och avgiftstillägg.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar

Arbetsgivaruppgifterna och övriga uppgifter som avlämnats till ledning
för beräknande av arbetsgivaravgift enligt förordningen angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.
torde böra erhålla samma sekretesskydd som de allmänna självdeklarationerna
och andra uppgifter för inkomsttaxeringen. Enahanda sekretessskydd
bör beredas handling, som upprättats vid kontroll av arbetsgivaruppgift.
I viss mån tveksamt torde vara, huruvida de inkomstkort, som upprättas
vid beräkning av pensionsgrundande inkomst, jämte skriftväxling i samband
med sagda beräkning bör få sekretesskydd. I det stora flertalet fall
torde dessa kort inte komma att innehålla inkomstuppgifter av annan karaktär
än de som finns i exempelvis inkomstlängderna vilka är offentliga
handlingar. Med hänsyn till de anteckningar, som lokal skattemyndighet
skall göra på inkomstkortet vid avvikelse från den försäkrades inkomstfördelning
i självdeklarationen m. in., har emellertid övervägande skäl ansetts
tala för att nu ifrågavarande handlingar erhåller samma sekretesskydd som
självdeklarationerna och andra uppgifter för inkomsttaxeringen. Förevarande
lagrum har underkastats ändring i enlighet med vad nu sagts. Det bör
påpekas, att registren över pensionsgrundande inkomst, pensionspoäng
m. m. givetvis inte kommer att vara sekretessbelagda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

191

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen

35 §.

Ändringen i förevarande paragrafs 5 in o m. beror på den ändring, som i
det följande föreslås i 46 § 2 mom.

46 §.

I likhet med t. ex. yrkesskadeförsäkringsavgifterna och arbetsgivarbidragen
till sjuk- och moderskapsförsäkringarna utgör arbetsgivaravgifterna till
tilläggspensioneringen avdragsgilla utgifter i den eller de förvärvskällor, vari
arbetstagarna varit sysselsatta. För avdragsrätten kräves inte någon ändring
av skatteförfattningarna. Avser avgifterna personliga tjänare eller är
de eljest inte hänförliga till någon viss förvärvskälla, får de ej avdragas vid
inkomsttaxeringen.

Försäkrads egen avgift till tilläggspensioneringen, tilläggspensionsavgift,
bör liksom andra pensionsavgifter få avdragas vid inkomsttaxeringen. På
grund av att tilläggspensionsavgiften och folkpensionsavgiften uppbäres på
samma sätt, nämligen vid den allmänna skatteuppbörden, torde avdragsrätten
för tilläggspensionsavgift böra utformas på samma sätt som avdragsrätten
för folkpensionsavgift. I anledning härav föreslås sådan ändring av
2 mom. första stycket i denna paragraf att skattskyldig, som varit bosatt
här i riket under hela beskattningsåret, får under allmänna avdrag åtnjuta
avdrag för sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående tilläggspensionsavgift,
som under beskattningsåret påförts den skattskyldige.

53 §.

I denna paragrafs 1 m o in. har, förutom att en av ändringarna i 46 §
2 mom. och 35 § 5 mom. betingad förändring vidtagits, införts bestämmelse
om skattefrihet för den i 31 § TPL omförmälda allmänna pensionsfonden
såvitt angår annan inkomst än inkomst av fastighet. Av reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning framgår, att fonden endast undantagsvis
kan förvärva fast egendom.

Anvisningarna till 31 §

Pension utgör enligt gällande bestämmelser i sin helhet skattepliktig inkomst
för mottagaren och hänföres till inkomst av tjänst. Med pension förstås
enligt första punkten av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
dels belopp, som annorledes än i följd av försäkring utgår på grund av föregående
tjänsteförhållande, dels belopp som utgår enligt lagen om folkpensionering,
dels ock belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring vare
sig denna tagits i samband med tjänst eller annorledes. Liksom annan pension
bör pension enligt TPL i sin helhet beskattas hos mottagaren. Begreppet
försäkring i nämnda lags mening är emellertid inte liktydigt med mot -

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 175 år 1959

svarande begrepp i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse.
Tilläggspensionen kan sålunda inte anses utgå på grund av pensionsförsäkring.
Ej heller i övrigt kan tilläggspensionen inrymmas under kommunalskattelagens
definition av pension. Förevarande anvisningar har därför ändrats
så att med pension skall förstås jämväl belopp som utgår enligt TPL.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen om

statlig inkomstskatt

4 §•

Paragrafens 1 m o in. har i andra stycket undergått en ändring motsvarande
den som vidtagits i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Den sålunda föreslagna avdragsrätten för tilläggspensionsavgift kommer,
såsom även är fallet beträffande avdragsrätten för folkpensionsavgift, inte
att gälla den som är bosatt utomlands. Beträffande folkpensionsavgiften
saknar detta betydelse, eftersom sådan avgift ej påföres den som inte är
mantalsskriven här i riket för året näst före taxeringsåret. Tilläggspensionsavgift
skall däremot erläggas av en utomlands bosatt försäkrad för sådan
inkomst av annat förvärvsarbete, för vilken han är skattskyldig i Sverige.

I princip torde avdragsrätt för tilläggspensionsavgift böra tillkomma även
utomlands bosatta försäkrade. Avdragsrätten är för deras del mest angelägen
såvitt gäller taxeringen till statlig inkomstskatt. I fråga om taxeringen
till kommunal inkomstskatt torde avdragsrätten vara av mindre ekonomisk
betydelse. Vidare skulle en avdragsrätt i sistnämnda hänseende
medföra vissa komplikationer, t. ex. beträffande överförande av ej utnyttjade
avdrag mellan olika kommuner. Med hänsyn till det anförda har avdragsrätt
för de utomlands bosatta ansetts böra införas beträffande den
statliga inkomstskatten. En ändring i överensstämmelse härmed har vidtagits
i första stycket av 1 mom.

7 §•

I denna paragraf har införts en bestämmelse om skattefrihet för allmänna
pensionsfonden.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen angående byggnads forskningsavgift Byggnadsforskningsavgifterna,

som erlägges av arbetsgivare vilka yrkesmässigt
bedriver byggnadsverksamhet, påföres för närvarande av riksförsäkringsanstalten,
oavsett om arbetsgivaren tecknat yrkesskadeförsäkring
i riksförsäkringsanstalten eller i något av de s. k. socialförsäkringsbolagen.
Uppbörden verkställes av riksförsäkringsanstalten eller, då fråga är om
mindre arbetsgivare, i samband med den allmänna skatteuppbörden. För
arbetsgivare med yrkesskadeförsäkring i socialförsäkringsbolag uppbäres

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

byggnadsforskningsavgiften dock alltid av riksförsäkringsanstalten, medan
yrkesskadeförsäkringsavgiften och bidragen till sjuk- och moderskapsförsäkringarna
erlägges till bolaget.

Även med det i det föregående föreslagna uppbördsförfarandet i fråga
om arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen, yrkesskadeförsäkringsavgifter
och arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna bör
byggnadsforskningsavgifterna påföras av riksförsäkringsanstalten. Vidare
bör byggnadsforskningsavgifterna uppbäras gemensamt med nämnda avgifter
och bidrag eller, såvitt gäller arbetsgivare med yrkesskadeförsäkring
i något av socialförsäkringsbolagen, gemensamt med vederbörandes arbetsgivaravgift
till tilläggspensioneringen och arbetsgivarbidrag till sjuk- och
moderskapsförsäkringarna. Byggnadsforskningsavgiften bör sålunda i princip
uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden, om arbetsgivarens sammanlagda
avgifts- och bidragsbelopp inklusive byggnadsforskningsavgiften
uppgår till högst 1 000 kr., samt eljest av riksförsäkringsanstalten. I förevarande
paragraf har med hänsyn till det anförda införts en hänvisning till
förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension, in. m.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
är förslagen till lag angående ändrad lydelse av 38 § lagen om allmän
sjukförsäkring, lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen om moderskapshjälp
och lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken av den natur
att lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 38 § lagen den 3 januari 19i7 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad Igdelse av 12 § lagen den 21 maj 195’r (nr 266)
om moderskapshjålp, och

3) lag om ändrad Igdelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Bengt Lundin

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 175

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 är 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 november
1959.

Närvarande:

Justiticråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

Regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 9 november 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 29 oktober 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 38 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändiad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266)
om moderskapshjälp, och

3) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Bengt Hamdahl.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 är 1959

195

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet i
Stockholm den 13 november 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 12 november
1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 29 oktober 1959 remitterade
förslagen till lag angående ändrad hjdelse av 38 § lagen den 3
januari 19b7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, lag angående ändrad hjdelse
av 12 § lagen den 21 maj 195b (nr 266) om moderskapslxjälp och lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Föredragande departementschefen upplyser, att lagrådet lämnat förslagen
utan erinran, samt hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändrad hjdelse av 38 § lagen den 3 januari 19b7 (nr 1)
om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad hjdelse av 12 § lagen den 21 maj 195b (nr 266)
om moderskapshjålp och

3) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

2) förordning angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,

3) förordning angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.,

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623),

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272),

6) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 19b6
(nr b69),

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

7) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 24-9)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

8) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

9) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt och

10) förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 22 maj 1953
(nr 269) angående byggnadsforskningsavgift,

dels ock bifalla de av departementschefen vid anmälan av ärendet i statsrådet
den 29 oktober 1959 i övrigt framlagda förslagen rörande tilläggspensioneringens
administration in. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1959

197

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension 4

Förslag till förordning angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m........................... 9

Förslag till förordning angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension, m. m. ........................ 23

Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) ............................................... 25

Förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni

1953 (nr 272) .................................................... 28

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 (nr 469) ................................................ 33

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 38 § lagen den 3 januari 1947

(nr 1) om allmän sjukförsäkring .................................. 35

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 21 maj 1954

(nr 266) om moderskapshjälp .................................... 37

Förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken 38

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 40
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) ................................................._ 42

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 g
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt 45

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 22 maj

1953 (nr 269) angående byggnadsforskningsavgift 48

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 oktober 1959 49

Inledning ............................................................ 49

Översikt av vissa tilläggspensionsbestämmelser 51

Administrativa organ och deras uppgifter m. m.............. 56

Administrationsnämndens förslag .................................... 56

Organ för bestämmande av pensionsgrundande inkomst 56

Organ för registrering av pensionsgrundande inkomst 60

Organ för debitering och uppbörd av avgifter 75

Besvärsförfarandet ................................................ 81

Kostnadsfrågor .................................................. 83

Yttranden .......................................................... 90

Allmänt .......................................................... 90

Organ för bestämmande av pensionsgrundande inkomst 91

Organ för registrering av pensionsgrundande inkomst 94

198

Kungl. Mnj.ts proposition nr 175 år 1959

Sid.

Organ för debitering och uppbörd av avgifter ...................... 98

Besvärsförfarandet ................................................ gg

Kostnadsfrågor .......................................... jqq

Departementschefen ........................................... jgg

Författningsförslag m. m............................................... 447

Beräkning av pensionsgrundande inkomst ............................ 447

Administrationsnämnden .......................................... H7

Yttranden .......................................... 125

Departementschefen .............................................. 132

Debitering och uppbörd av avgifter .................................. 139

Administrationsnämnden ......................................... 13g

Utredningsmannen ........................................... 151

Yttranden ....................................................... 154

Departementschefen ............................................ Igl

Specialmotivering ........................................ jgg

Förslaget till förordning angående beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension ........ 170

Förslaget till förordning angående uppbörd av avgifter enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension, m. in....................... 174

Förslaget till förordning angående redares avgift i vissa fall enligt lagen

om försäkring för allmän tilläggspension, m. m..................... 184

Förslaget till förordning om ändring i taxeringsförordningen ........ 185

Förslaget till förordning om ändring i uppbördsförordningen ........ 186

Förslaget till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen . 187

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 38 § lagen om allmän

sjukförsäkring och lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen om mo derskapshjälp

............................................. 437

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken ____ 188

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar................ 190

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen.................. 191

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 7 §

förordningen om statlig inkomstskatt.............................. 192

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen angående
by ggnadsforskningsa vgift .................................. 492

Departementschefens hemställan........................................ 493

Lagrådets utlåtande .................................................. 4g4

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 november 1959 .................... 195

(DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 5»
008224