Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

1

Nr 98

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående anslag till vattendomstolarna
för budgetåret 1959/60; given Stockholms
slott den 13 mars 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny vattendomstol skall inrättas för övre
Norrland med Luleå såsom kansliort. Vidare föreslås med hänsyn härtill
ändringar beträffande de anslag för vattendomstolarna, som upptagits i årets
statsverksproposition.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 9S

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsurenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, följande.

Vid anmälan till årets statsverksproposition av domstolarnas anslagsbehov
(II ht s. 15) anförde jag, bland annat, att numera justitierådet Olof
Riben tillkallats för att, såsom 1958 års riksdag begärt (riksd. skr. 1958: 2),
utreda frågan om inrättande av en ny vattendomstol för Norrbottens län. Jag
anmälde vidare att betänkande i ämnet avgivits den 31 december 1958 och
att ärendet skulle anmälas efter remissbehandling av betänkandet.

Med utgångspunkt från den dittillsvarande vattendomstolsorganisationen
upptogs anslagen till avlöningar och omkostnader för vattendomstolarna till
2 949 900 kronor respektive 481 600 kronor, varvid gjorda framställningar
om höjningar av anslagen i viss utsträckning beaktats.

Sedan det nyssnämnda betänkandet, vari utredningsmannen föreslagit delning
av Norrbygdens vattendomstol, varit föremål för remissbehandling, anhåller
jag nu att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor.

Vattendomstolarnas nuvarande organisation in. in.

Vattendomstolarna i riket är till antalet fem, nämligen Norrbygdens, Mellanbygdens,
Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar.
Bestämmelser rörande vattendomstolarnas domsområden m. in. har meddelats
i kungörelse den 10 juni 1949, nr 326.

Vattendomstol består i sin reguljära sammansättning av en vattenrättsdomare
såsom ordförande samt två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.
Av ingenjörerna skall den ene ha sakkunskap särskilt i
fråga om byggande i vatten (vattenbyggnadsteknisk ingenjör) och den andre
särskilt beträffande torrläggning av mark (agrikulturteknisk ingenjör).

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

3

Härtill kommer erforderlig kanslipersonal. Till följd av stor arbetsbelastning
bar vattendomstolarna sedan lång tid tillbaka måst arbeta med utökad
personal.

Enligt 11 kap. 9 § vattenlagen skall gränserna för de till varje vattendomstol
hörande områdena följa vattendelare mellan olika vattensystem
på sätt Kungl. Maj :t närmare förordnar. Domsoinrådet för Norrbygdens
vattendomstol skall enligt nyssnämnda kungörelse omfatta Norrbottens
län samt de delar av Västerbottens och Västernorrlands län som ligger
norr och öster om vattendelaren mellan Umeälvs m. fl. vattendrags vattenområden,
å ena, samt Ångermanälvens vattenområde, å andra sidan. Genom
kungörelsen har vidare förordnats, att domstolens kansli tillsvidare skall
vara förlagt till Umeå.

Enligt en av vattenöverdomstolen fastställd arbetsordning skall Norrbygdens
vattendomstol för målens behandling vara uppdelad på tre avdelningar.
Målen skall i princip fördelas så mellan avdelningarna, att målen
från Luleälvs nederbördsområde handlägges på första avdelningen, målen
från Skellefteälvs nederbördsområde på andra avdelningen och målen från
Umeälvs nederbördsområde på tredje avdelningen, varjämte mål som ej är
att hänföra till något av angivna nederbördsområden handlägges på första
avdelningen.

Vid domstolen tjänstgör för närvarande tre vattenrättsdomare, två e. o.
vattenrättsdomare, en särskild vattenrättsdomare, fem vattenrättsingenjörer,
tre e. o. vattenrättsingenjörer, en vattenrättssekreterare, en e. vattenrättssekreterare,
fem bitr. vattenrättssekreterare, en vattenrättsamanuens
(protokollssekreterare), en e. kanslist, en kansliskrivare, ett e. kanslibiträde
och åtta kontorsbiträden. Av dessa har till tjänstgöring på domstolens första
avdelning indelats en vattenrättsdomare (Löwing), en e. o. vattenrättsdomare
(Ejerdal), en vattenrättsingenjör, två e. o. vattenrättsingenjörer, vattenrättssekreteraren,
en bitr. vattenrättssekreterare, vattenrättsamanuensen,
kanslisten, kansliskrivaren, kanslibiträdet samt tre kontorsbiträden. Vattenrältsdomaren
Löwing och vattenrättssekreteraren handlägger — förutom
mål på första avdelningen — även administrativa ärenden rörande alla avdelningarna.
Kanslisten och kansliskrivaren tilldelas arbetsuppgifter med
anknytning till domstolen i dess helhet.

Utredningsmannens förslag

Beträffande utbyggnaden av övre Norrlands vattenkraft
betonar utredningsmannen den successiva förskjutning av utbyggnadsverksamheten
mot landets nordliga delar som ägt rum under senare
år. Av den totala vattenkraftproduktionen inom landet svarade sålunda
älvarna inom Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolars domsområden
åren 1939, 1949 och 1958 för resp. 33, 55 och 70 procent. År 1970
beräknas procenttalet ha stigit till 74 för att i slutstadiet uppgå till 78.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

Samtidigt framträder en förskjutning av produktionens tyngdpunkt från
Mellanbygdens till Norrbygdens vattendomstols domsområde. Medan älvarna
inom sistnämnda område åren 1939 och 1949 endast svarade för 10 å 15
procent av landets vattenkraftproduktion och år 1958 för cirka 25 procent,
kommer andelen år 1970 att uppgå till nära 40 procent och i slutstadiet till
cirka 50 procent. Ännu tydligare framstår den pågående förskjutningen mot
övre Norrland av vattenkrafttillgångarnas utbyggande, om man jämför
produktionens årliga ökning inom olika domsområden. Medan nybyggnaderna
inom Mellanbygdens vattendomstols område under 1940- och 1950-talen sålunda omfattade i genomsnitt 500 resp. 800 miljoner kilowattimmar
(MkWh) per år och under 1960-talet beräknas omfatta i medeltal 650
MkWh om året, är motsvarande siffror för Norrbygdens vattendomstol 50,
700 och 1 350 MkWh per år. Utredningsmannen jämför även den nuvarande
och för framtiden beräknade kraftproduktionens geografiska fördelning
inom Norrbygdens vattendomstols område. I anslutning därtill framhålles,
att av landets utbyggnadsvärda vattenkraft (85 000 MkWh) finnes mer än
en fjärdedel inom Piteälvs och norr därom belägna vattendrags nederbördsområden.
Jämförelsen visar även att utbyggnadsverksamheten hittills
varit något mera omfattande inom den södra delen av domsområdet än
inom den norra men att förhållandet redan under 1960-talet kommer att bli
det motsatta samt att verksamheten efter 1970 — om våra vattenkrafttillgångar
skall utnyttjas i den utsträckning man för närvarande räknar
med -—i än högre grad måste inriktas på den norra delen av domsområdet.

Utredningsmannen anser det uppenbart, att den nuvarande personalen
på första avdelningen vid Norrbygdens vattendomstol, vid vilken avdelning
alla mål från den norra delen av domsområdet nu handlägges, är otillräcklig
för de rättskipningsuppgifter som den planerade utbyggnaden av
vattenkraften i de nordligaste älvarna kommer att föra med sig. Möjligheten
att överföra arbetskrafter från de båda övriga avdelningarna måste anses
utesluten. En utökning av personalorganisationen
anses alltså ofrånkomlig. Enligt utredningsmannens uppfattning kräves
för behandling av målen rörande Luleälv -— de nu anliängiga och de som
kommer att anhängiggöras inom den närmaste tiden — samt mål från den
norra delen av domsområdet i övrigt en omedelbar förstärkning av arbetskrafterna
på första avdelningen med två vattenrättsdomare samt ett motsvarande
tillskott av ingenjörs- och sekreterarkrafler jämte kanslipersonal.
En sådan personalstyrka kommer enligt utredningsmannens uppfattning
utan tvekan att beredas full sysselsättning inom den norra delen
av domsområdet åtminstone till 1970-talets slut. Under huvuddelen av den
aktuella 20-årsperioden kommer personalbehovet sannolikt att vara väsentligt
större. Utredningsmannen framhåller i anslutning därtill, att det
enligt hans mening för de närmaste två decennierna knappast finns någon
anledning antaga, att användningen av atomkraft skall förorsaka några

Kungl. Maj:ts proposition nr DS år 1959 5

mera betydande inskränkningar i programmet för vattenkraftens utbyggnad.

Utredningsmannen berör i detta sammanhang motsättningen mellan vattenkraft-
och naturskyddsintressena, varom utredningsmannen — under
erinran bl. a. om den förteckning över skyddsvärda objekt, som den s. k.
naturvårdsdelegationen låtit upprätta — anför följande:

På föranstaltande av naturvårdsdelegationen — vilken numera innesluter
representanter såväl för naturskyddsföreningen och andra ideella organisationer
med närliggande syften som för vattenkraftindustrien och för vilken
Kungl. Maj:t utsett eu opartisk ordförande — håller emellertid en ny förteckning
på att utarbetas som skall innefatta en gradering av de objekt för
vilka särskilt skydd i en eller annan form anses önskvärt. Resultatet är avsett
att framläggas under den allra närmaste tiden, varefter man har att
vänta en ingående debatt i frågan. Det är givetvis i nuvarande läge omöjligt
att bedöma, i vilken utsträckning naturskyddets målsmän på denna
väg kan få sina önskemål tillgodosedda. Sannolikt kan det emellertid icke
bli tal om att från utbyggnad helt undantaga mer än en förhållandevis liten
del av landets återstående utbyggnadsvärda vattenkraft. Naturskyddets praktiskt
viktigaste uppgift i detta sammanhang kommer i stället att ligga i bevakningen
av att kraftverks- och regleringsföretagen utformas under skäligt
hänsynstagande till landskapets skönhetsvärden och till vattendragens betydelse
för växt- och djurliv m. m. Den aktuella situationen i naturskyddsfrågan
kan därför enligt utredningens mening icke motivera någon nedprutning
av den i det föregående framlagda mycket försiktiga bedömningen av
den erforderliga domstolsorganisationens storlek.

Enligt utredningsmannens uppfattning är det även orealistiskt att räkna
med att från fiskeintressets sida framförda förslag om undantagande från
kraftexploatering av vissa vattendrag, främst sådana som är av särskild betydelse
för laxreproduktionen, skall leda till inskränkningar i kraftutbyggnadsprogrammet
av den omfattning att de kan inverka på behovet av arbetskrafter
för vattenrättskipningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utredningsmannen utan
tvekan kunna uttala, att ett domsområde, i huvudsak sammanfallande med
Norrbottens län, kan beräknas för längre tid framåt ge full sysselsättning åt
eu självständig vattendomstol av lämplig storlek.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan, huruvida inrättandet
av en ny självständig domstol med förläggning inom
domsområdet är den lämpligaste formen för förstärkning av domstolsorganisationen
eller om eu utökning av den till Umeå förlagda domstolen är att
föredraga.

Till förmån för inrättande av en ny domstol i Norrbotten talar enligt utredningsmannens
mening främst förkortningen av resvägarna från kansliorten
till förrättningsplatserna. Om domstolen förlägges till Luleå eller Boden,
vilka orter anses vara de enda praktiskt tänkbara alternativen, minskas
sålunda landsvägsavståndet mellan kansliorten å ena sidan samt orter i
Lule, Kalix och Torne älvdalar å andra sidan med i runt tal .''10 mil. 1 den

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

män järnvägsförbindelser finnes, blir skillnaden vid tågresor ungefär densamma.
Minskningen i resväg och därmed i restid måste innebära en betydande
vinst både i effektiv arbetstid och i bekvämlighet för domstolsledamöterna,
för vilka resorna i denna del av landet under alla omständigheter
är förenade med åtskilligt besvär. Utredningsmannen anmärker därjämte,
att reseprogrammet för en ny domstol med lokal förläggning säkerligen
kommer att utformas något annorlunda — med flera och kortare resor •—
än om den nuvarande domstolen blir kvar odelad i Umeå. Detta är givetvis i
sin mån ägnat att reducera vinsten i arbetstid. Det framhålles emellertid,
att det i och för sig är en stor fördel med en förläggning som gör det lättare
för domstolen eller ledamot av denna att med kort varsel och oberoende av
uppgjorda resplaner i övrigt hålla sammanträde eller undersökning i ett
visst mål, när sådant av någon anledning finnes angeläget.

Vilken betydelse inrättandet av en ny domstol med förläggning till Luleå
eller Boden kan få för resekostnaderna anser utredningsmannen svårt att
bedöma. En övergång från tåg- till bilresor, varmed man enligt utredningsmannens
uppfattning måste räkna oavsett om en ny domstol inrättas eller
icke, är i detta hänseende ägnad att öka betydelsen av resvägarnas förkortning.
Att den ökade uppspaltning av resorna som inrättandet av en ny
domstol sannolikt skulle draga med sig skulle verka höjande på resekostnaderna
är å andra sidan obestridligt. Emellertid anser utredningsmannen
resekostnaderna spela en relativt underordnad roll när det gäller att taga
ställning till frågan på vilket sätt den förstärkning av vattendomstolsorganisationen
skall genomföras, som erfordras för den ekonomiskt så oerhört
betydelsefulla utbyggnaden av översta Norrlands vattenkraft.

Såsom ett skäl för inrättande av en särskild vattendomstol för Norrbottens
län har i olika sammanhang anförts värdet av närmare kontakt mellan
den domstol som handlägger vattenmål i länet, speciellt de stora kraftverksoch
regleringsmålen, och länsmyndigheterna i Luleå. Utredningsmannen
ansluter sig till denna uppfattning och anser sålunda att möjligheten till
direkt kontakt mellan domstolen och länsmyndigheterna skulle innebära en
påtaglig fördel. Detta gäller enligt utredningsmannens mening även förhållandet
mellan domstolen och de flottningsföreningar för ett flertal Norrbottensälvar,
som har gemensamt kontor i Luleå. Även enskilda sakägare
i vattenmålen kan givetvis ha anledning att besöka vattendomstolens kansli.
Betydelsen härav bör visserligen icke överdrivas, men med tanke på de
omfattande, i befolkningens levnadsvillkor djupt ingripande utbyggnader
i Norrbottensälvarna, som nu pågår eller är under förberedelse, anser utredningsmannen
det vara ett befogat önskemål, att även de av dessa företag
berörda sakägarna utan alltför stora uppoffringar i form av tidsspillan
och kostnader skall kunna söka kontakt med vattendomstolens befattningshavare
på kansliorten. En förläggning av en ny vattendomstol till Luleå eller
Boden skulle otvivelaktigt få stor betydelse i detta hänseende, icke blott genom
att kansliorten bleve mindre avlägsen än för närvarande utan även där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1959

7

för att nämnda platser är centra inom Norrbottens län, vilka befolkningen
ofta har anledning att besöka i andra ärenden.

Betänkligheter mot inrättande av en ny domstol kan enligt utredningsmannens
mening anföras huvudsakligen från två synpunkter, nämligen dels
med hänsyn till rekryteringsfrågan och vad därmed sammanhänger och
dels med hänsyn till vissa praktiska svårigheter med avseende å den fortsatta
handläggningen av vissa mål rörande Suorvasjöarnas reglering m. m.

Betydelsen av att domar- och ingenjörstjänster vid vattendomstolarna
besättes med förstklassiga krafter understrykes med skärpa av utredningsmannen,
som även framhåller vikten för ett gott arbetsresultat av kontinuiteten
i domstolsverksamheten; täta personombyten inverkar sålunda
oundvikligen menligt på både effektiviteten och kvaliteten i arbetet.

Under utredningen har från vissa håll uttalats farhågor för rekryteringssvårigheter.
Utredningsmannen vill emellertid hålla före, att dessa farhågor
är överdrivna, i varje fall om den nya domstolen förlägges till Luleå. Härom
anföres följande:

Det är visserligen sant, att rekryteringssvårigheter i övre Norrland föreligger
på många förvaltningsområden. Det kan ej heller förnekas att, i valet
mellan Umeå och Luleå som förläggningsort, de flesta »sörlänningar»
torde finna Luleå mindre lockande redan på grund av det geografiska läget
och vad därmed sammanhänger. På sista tiden har dessutom tillkomsten
av högskolor in. in. i Umeå skapat förbättrade utbildningsmöjligheter
för studerande ungdom, vilket säkerligen har en viss betydelse från rekryteringssynpunkt.
Å andra sidan håller hela övre Norrland på att komma närmare
Stockholm och Mellansverige genom kommunikationernas förbättring.
Flygförbindelsen Stockholm—Luleå—Kiruna har starkt bidragit härtill. Vidare
är näringslivet i Norrbotten statt i snabb utveckling, vilket icke minst
kommer till synes i Luleå. Jämsides med det ekonomiska framåtskridandet
äger en kulturell utveckling rum, som betyder mycket för trevnaden i
det dagliga livet. Det finnes all anledning tro, att denna utveckling på olika
områden kommer att tränga »transportmentaliteten» tillbaka. Vad särskilt
en ny vattendomstol beträffar är det enligt utredningsmannens mening berättigat
att antaga, att de utomordentligt betydelsefulla och intressanta arbetsuppgifterna
skall verka i samma riktning.

Utredningsmannen betonar emellertid samtidigt, att befattningshavarna
vid den nya domstolen efter en längre tids tjänstgöring i många fall lär komma
att önska förflyttning söderut. För en tillfredsställande rekrytering är
det av stor vikt, alt vederbörande kan räkna med en sådan möjlighet. Åt
innehavare av ordinarie domar- och ingenjörstjänster vid den nya domstolen
bör därför lämnas en auktoritativ försäkran att de skall vara berättigade
söka transport till häradshövdingeämbete, annan vattenrättsdomarbefattning
eller tingsdomartjänst resp. till annan vattenrättsingenjörstjänst.
Beträffande såväl ordinarie som extra ordinarie domartjänster
vid den nya domstolen är det därjämte önskvärt alt sökande, som ej fullgjort
sedvanlig revisionssekreteraretjänstgöring, kan räkna med att denna
omständighet ej skall försämra hans möjligheter alt sedermera söka och
erhålla annan tjänst. Tjänstgöringen som vatlcnrättsdomarc vid den nya

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1959

domstolen bör slutligen vid ansökan till annan tjänst få tillgodoräknas som
merit efter samma grunder som enligt praxis gäller för tjänstgöring vid
hovrätten för övre Norrland.

Målen angående Suorvaregleringarna handlägges av vattenrättsdomaren
Löwing, vilken tillika handlägger vissa andra mål och ärenden avseende Stora
Luleälv ovanför dess sammanflöde med Lilla Luleälv.1 Anhängiga mål
angående företag i Lilla Luleälv och i Stora Luleälv nedanför sammanflödet
handlägges för närvarande av den e. o. vattenrättsdomare, som är indelad
till tjänstgöring på första avdelningen (Ejerdal). Det är avsett att denne,
i varje fall till en början, även skall taga hand om de nya mål rörande
företag i Lilla Luleälv, som väntas inkomma inom den närmaste framtiden.
Då de olika kraftverks- och vattenregleringsföretagen i Luleälvs vattensystem
— utförda, påbörjade och planerade —- i stor utsträckning har samband
med varandra, skulle det i princip vara önskvärt, att alla målen kunde
handläggas av samma domare. Liksom beträffande andra älvar, där omfattande
utbyggnader äger rum, är emellertid ett sådant arrangemang praktiskt
ogenomförbart. Att Löwing bör fortfara med handläggningen av Suorvamålen
anser utredningsmannen uppenbart. Arbetsuppgifterna i övrigt i Luleälv
torde icke för någon längre tid kunna hållas samlade på en hand utan
kräva åtminstone två domare. Frågan har i och för sig intet direkt samband
med frågan om inrättandet av en ny domstol; även om Norrbygdens
vattendomstol bibehålies odelad i Umeå, blir det nödvändigt att söka uppdraga
rationella riktlinjer för gränsdragningen mellan målen, d. v. s. för
vad som skall behandlas i det ena och det andra målet. Att utredningsmannen
likväl uppmärksammat spörsmålet beror på att man icke torde kunna
räkna med att Löwing, om den nuvarande första avdelningen utbrytes till
en självständig domstol med placering i Luleå eller Boden, kommer att
medfölja till den nya förläggningsorten. Det är uppenbart, att samordningen
av de olika domarnas arbete kan avsevärt försvåras av att de är bosatta
på olika orter. Utredningsmannen anser dock icke svårigheterna större
än att de kan bemästras. Utredningsmannen framhåller tillika, att liknande
svårigheter naturligtvis kan uppstå genom att olika vattenrättsingenjörer
tjänstgör i målen men att icke heller dessa svårigheter torde vara olösliga.

Efter att sålunda ha övervägt skälen för och emot inrättandet av en ny
vattendomstol har utredningsmannen stannat för den meningen, att en
sådan domstol bör inrättas. Det är enligt utredningsmannens mening angeläget,
att den nya domstolen inrättas snarast möjligt.

Beträffande dom so in rådet för den nya vattendomstolen uttalar
utredningsmannen, att områdets södra gräns, i likhet med gränserna mellan
vattendomstolarnas domsområden i övrigt, bör följa en naturlig vattendelare
mellan olika vattendrag. Det torde vara klart, att området bör sträcka
sig åtminstone t. o. m. Piteälv men däremot icke omfatta Skellefteälv, ehuru
av dennas nederbördsområde en icke obetydlig del faller inom Norrbot 1

Då i fortsättningen talas om »Suorvamålen» avses därmed alla dessa mål och ärenden.

9

Kanyl. Maj:ts proposition nr t)8 år 1959

tens län. Huruvida de mellan nämnda båda älvar belägna vattendragen,
av vilka de största är Åby och Byske älvar, skall hänföras till den nya
domstolens område torde ur arbetssynpunkt vara av relativt liten betydelse.
Från andra synpunkter anser emellertid utredningsmannen det vara lämpligast
att draga gränsen omedelbart söder om Piteälvs nederbördsområde.

Såsom förläggningsort för den nya vattendomstolen anser utredningsmannen
som förut antytts Luleå och Boden utgöra de enda praktiskt
tänkbara alternativen. Till förmån för Boden talar huvudsakligen stadens
gynnsammare belägenhet i kommunikationshänseende. För en förläggning
av domstolen till Luleå anföres den omständigheten, att alla länsmyndigheter
för Norrbottens län och flera flottningsföreningar har säte i
denna stad. Ännu viktigare —- och enligt utredningsmannens mening utslagsgivande
— är rekryteringsfrågan. Utredningsmannen har funnit anledning
tro, att man i Luleå skall kunna få en tillfredsställande rekrytering.
Skillnaden mellan Luleå och Boden i detta hänseende torde vara avsevärd.
Detta utredningsmannens uttalande gör icke anspråk på att vara grundat på
någon objektiv gradering av de båda städernas företräden utan uppgives
endast innebära ett konstaterande av hur en bosättning i resp. städer allmänt
torde betraktas inom de tjänstemannakategorier om vilka här är
fråga. Bodens försteg i kommunikationshänseende kan enligt utredningsmannens
bestämda mening icke motivera att man skall taga risken för en
avsevärt försämrad rekrytering. Utredningsmannen anser således att den
nya domstolen bör förläggas till Luleå.

Representanter för Luleå stad har för utredningsmannen uppgivit, att det
icke erbjuder några svårigheter att i staden skaffa lämpliga lokaler för
den nya domstolen. Jämväl frågan om bostäder för domstolspersonalen
kommer enligt förmälan av stadens myndigheter att kunna lösas på
ett tillfredsställande sätt.

Utredningsmannen behandlar härefter personalorganisationen
vid den nya vattendomstolen.

Vad först beträffar antalet vattenrättsdomare har förut antytts att enligt
utredningsmannens mening fyra domare erfordras redan från början. Förutom
de två domare, som för närvarande finnes vid Umeådomstolens första
avdelning — vars huvudsakliga arbetsuppgifter kommer att övertagas av
den nya vattendomstolen — behöves sålunda ytterligare två domare. Med
hänsyn till att vattenrättsdomaren Löwing, vilken under flera år framåt
kommer att vara upptagen av handläggningen av de s. k. Suorvamålen, får
antagas komma att bo kvar i Umeå, uppstår frågan om Löwings tjänsteställning.
En fullt tillfredsställande lösning av denna fråga anser utredningsmannen
svår att finna. Det lämpligaste synes vara, att Löwing kvarstår såsom
den till tjänsteställningen främste vattenrättsdomaren (»chefsdomare»)
i Umeå inen förordnas att tillsvidare handlägga Suorvamålen vid den nya

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år i959

domstolen. I enlighet med del anförda föreslår utredningsmannen, att tre
domartjänster inrättas vid den nya domstolen och att i samband därmed den
vid nuvarande första avdelningen befintliga tjänsten som extra ordinarie
vattenrättsdomare avföres från Umeådomstolens stat. Av de tre domartjänsterna
bör enligt utredningsmannens åsikt två genast göras ordinarie
och den återstående tillsvidare extra ordinarie. Av de ordinarie tjänsterna
bör den ena vara chefstjänst med samma avlöningsförstärkning som utgår
till »chefsdomarna» i Umeå och Östersund.

Vid den nya vattendomstolen bör vidare enligt förslaget inrättas sex vattenrättsingenjörstjänster,
därav fyra agrikulturtekniska och två vattenbyggnadstekniska,
i samband varmed de tre ingenjörstjänsterna vid den nuvarande
första avdelningen bör avföras från Umeådomstolens stat. Två agrikulturtekniska
tjänster och en vattenbyggnadsteknisk synes genast böra
ordinariesättas, under det att övriga tjänster tillsvidare inrättas såsom extra
ordinarie.

Vad angår vattenrättssekreterartjänsterna och biträdespersonalen vid första
avdelningen bör tjänsten som biträdande vattenrättssekreterare ävensom
de tre kontorsbiträdestjänsterna överflyttas till den nya domstolen. Övriga
befattningar torde böra bibehållas vid Umeådomstolen.

Förutom den tjänst som biträdande vattenrättssekreterare, vilken enligt
det sagda bör överflyttas till den nya domstolen, torde där erfordras en befattning
som vattenrättssekreterare och en som extra vattenrättssekreterare.
Någon vattenrättsamanuens (protokollssekreterare) bör enligt förslaget ej
anställas vid den nya domstolen. I stället för amanuensen bör i princip —
såsom skett vid Mellanbygdens vattendomstol — ett kvalificerat icke rältsbildat
biträde anställas. Innan en sådan åtgärd vidtages, torde man dock
enligt utredningsmannens mening lämpligen kunna avvakta någon tids utveckling.
De biträdesbefattningar vid den nuvarande första avdelningen i
Umeå, som icke överflyttas till den nya domstolen, bör där få sin motsvarighet
i nyinrättade tjänster. Den kvalificerade biträdespersonalen bör alltså
enligt förslaget tillsvidare bestå av en extra kanslist, en ordinarie kansliskrivare
och ett extra kanslibiträde. Utöver de tre kontorsbiträden, vilkas
tjänster överföres från första avdelningen, synes därjämte ytterligare ett
dylikt biträde böra anställas. Slutligen erfordras en expeditionsvakt.

Såsom namn för den nya vattendomstolen föreslår utredningsmannen
Övre Norrbygdens vattendomstol. För den domstol som kvarblir
i Umeå föreslås benämningen Nedre Norrbygdens vattendomstol.

Inrättandet av den nya domstolen medför ökade kostnader. Den ökade
årliga lönekostnad som uppkommer bar av utredningsmannen på grundval
av 1958 års löner beräknats till sammanlagt 343 644 kronor. Härjämte
kan förutses en ökning av åtminstone vissa poster i vattendomstolarnas
omkostnadsstat. Hyreskostnaden för domstolslokaler i Luleå kan beräknas
belöpa sig till 70 kronor per kvadratmeter. Utgiften härför torde en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

11

dast till en mindre del komma att uppvägas av en minskning av hyresutgifterna
i Umeå. Slutligen framhålles, att flyttningen till Luleå samt inredningen
av de nya lokalerna och anskaffning av juridisk och teknisk litteratur
kommer att draga vissa engångskostnader.

Yttranden

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
vars utlåtande åtföljes av ett utav vattenrättsdomaren Löwing för
Norrbygdens vattendomstols räkning efter samråd med övriga vattenrättsdomare
samt vattenrättsingenjörerna vid domstolen avgivet yttrande, kammarkollegiet,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsslyrelsen, lantbruksstyrelsen,
sjöfartsslyrelsen, fiskeristyrelsen, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statskontoret
samt länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län.

Yttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens län åtföljes av yttranden från
Norrbottens läns hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län, länets lappfogdar, över jägmästarna i Övre och Nedre Norrbottens distrikt,
Lule älvs flottningsförening samt länsorganet för bevakande av kommunala
intressen m. in. i samband med vattenregleringar och kraftverksbyggen.

Yttranden har vidare efter remiss avgivits av Luleå stad, Bodens stad,
svenska vattenkraftföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
Sveriges juristförbund, svenska flottledsförbundet, civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund och svenska naturskyddsföreningen.

I likhet med utredningsmannen anser remissorganen allmänt, att en u tökning
av personalorganisationen för vattenrättskipningen
i övre Norrland är påkallad.

Kammarkollegiet erinrar om, att två av rikets vattendomstolar för närvarande
är organiserade med vardera endast två vattenrättsdomare. Med
hänsyn härtill synes en vattendomstol för Norrbottens län kunna inrättas
även om man skulle anse att arbetsmängd och övriga omständigheter motiverade
en något mindre organisation än den föreslagna. Vad angår den beräkneliga
arbetsmängden tilltror kammarkollegiet sig ej att kunna bedöma
för så lång tid framåt som 20 år verkan på vattenkraftens utbyggnad av
nyare former av kraftproduktion. Kollegiet finner det dock slå utom tvivel,
att arbetsuppgifterna inom området för den tilltänkta domstolen kommer
—- även om man undantar Suorvamålen — alt under åtskilliga år fullt sysselsätta
två vattenrättsdomare och häremot svarande övrig personal.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att utbyggnadsverksamheten inom
länet redan har en omfattning som saknar motsvarighet i andra delar av landet.
Ytterligare planer har tillkännagivits rörande utbyggnaden av vatten -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

kraften i länet. Redan de nu pågående vattenmålen fordrar en mycket tidsoch
arbetskrävande domstolsbehandling. Det torde därför enligt länsstyrelsens
mening icke råda tvivel om att vattenrättskipningen inom vattendomstolens
nuvarande domsområde för en tid av minst 20 år framåt kommer
att ge full sysselsättning åt två fullständigt organiserade vattendomstolar.

Frågan om erforderligbeten av en förstärkning diskuteras ganska utförligt
av vattenöverdomstolen, som därvid uttalar vissa sympatier för ett uppskov
med bedömningen av behovet av en utökad personalorganisation. Det
torde enligt vattenöverdomstolens mening vara osäkert, om Norrbottensälvarna
verkligen kommer att utbyggas enligt det tidsschema och i den omfattning,
som kraftindustriens talesmän förutsätter. Vattenöverdomstolen är
emellertid benägen att biträda utredningsmannens uppfattning, att användningen
av atomkraft sannolikt icke kommer att under de närmaste två decennierna
förorsaka mera betydande inskränkningar i utbyggnadsprogrammet.
Vidare är att beakta den av utredningsmannen berörda motsättningen
mellan vattenkraftintresset och naturskyddsintresset. Vattenöverdomstolen
finner det emellertid tveksamt i vad mån en anordning till skydd för vissa
ideella intressen kan påverka bedömningen av vattendomstolarnas organisation.
Därest Lilla Luleälv skulle helt eller till stor del undantagas från
utbyggnad, skulle måhända en omedelbar, mera omfattande förstärkning av
domstolsorganisationen icke vara erforderlig, helst som planerna beträffande
Pite, Kalix och Torne älvar ännu icke tagit fastare form. Med hänsyn
härtill anser vattenöverdomstolen, att det skulle vara en avgjord fördel, om
bedömningen av behovet av en utökad organisation kunde anstå, till dess
naturvårdsdelegationen framlagt resultatet av sitt nu pågående arbete och
statsmakterna blivit i tillfälle att taga ställning till förslagen. Emellertid
föreligger det ett starkt krav på skyndsam förstärkning av domstolsorganisationen.
All sannolikhet talar också för att — även med bortseende från
Lilla Luleälv — övre Norrlands återstående utbyggnadsvärda vattenkraft till
övervägande delen kommer att tagas i anspråk inom en icke alltför avlägsen
framtid. Vattenöverdomstolen anser sig därför kunna biträda utredningsmannens
uppfattning, att den aktuella situationen i naturskyddsfrågan
icke motiverar en ned prutning av den i promemorian gjorda bedömningen
av den erforderliga domstolsorganisationens storlek.

Utredningsmannens förslag om inrättande av en ny självständig
vattendomstol godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Både länsstyrelsen i Norrbottens län och Luleå stad betonar, alt farhågorna
för rekryteringssvårigheter är överdrivna. Enligt stadens mening
är rekryteringsfrågan ett spörsmål »på andra planet», såvida icke svårigheterna
kan befaras bli så stora, att de äventyrar domstolens förmåga att
fungera.

Även vattenöverdomstolen anser sig kunna tillstyrka utredningsmannens

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

13

förslag i denna del, men betonar samtidigt, att vissa betänkligheter kan anföras
mot inrättandet av en ny domstol. Vattenöverdomstolen förklarar sig
sålunda vara fullt medveten om att rekryteringssvårigheterna kan bli mycket
stora, särskilt som kravet att domar- och ingenjörstjänsterna besättes
med förstklassiga krafter icke bör eftergivas. Även om det nu är omöjligt
att med önskvärd säkerhet bedöma rekryteringssvårigheterna, anser
sig vattenöverdomstolen likväl böra räkna med att tillräckligt kvalificerade
krafter kommer att stå till förfogande för att besätta de föreslagna tjänsterna.
Givetvis måste man utgå från att befattningarna främst kommer att
locka yngre domar- och ingenjörskrafter, men hittills vunna erfarenheter av
rekryteringen till de norrländska vattendomstolarna har enligt vattenöverdomstolen
givit vid handen, att den yngre arbetskraften är synnerligen
lämplig för det fysiskt och psykiskt krävande arbetet vid dessa domstolar.
Vattenöverdomstolen anför vidare, att en sådan anordning, varigenom
mål från samma älvsystem kommer att handläggas av olika domare, tillhörande
skilda domstolar, uppenbarligen är mycket oläglig, särskilt med
hänsyn till att verkningarna av vattenregleringarna vid Suorva gör sig gällande
inom vidsträckta delar av älvsystemet. Efter att ha erinrat om nackdelarna
av tidigare sammanblandning i Indalsälven av skilda domares arbetsuppgifter,
framhåller emellertid vattenöverdomstolen, att svårigheterna
torde kunna reduceras, därest Luleälven indelas i sektioner och samtliga, av
olika företag orsakade skador inom varje sektion behandlas i ett visst bestämt
mål.

Förslaget avstyrkes av Norrbygdens vattendomstol, statskontoret, Sveriges
jnristförbund och svenska naturskyddsföreningen.

Norrbygdens vattendomstol anser, att den erforderliga förstärkningen av
domstolsorganisationen bör ske genom en utökning av den nuvarande domstolen
i Umeå och icke genom inrättande av ännu en vattendomstol.1 Det
vitsordas att, om vattendomstol kommer att få behandla huvuddelen av
de planerade utbyggnadsprojekten, arbetsuppgifterna enbart inom Norrbottens
län kommer att vara fullt tillräckliga som underlag för en ny självständig
domstol. Skulle Lilla Luleälv undantagas från utbyggnad, torde behovet
av en ny domstol minska avsevärt. Det synes därför vattendomstolen
lämpligast, att statsmakterna fattar ståndpunkt i denna fråga, innan man
avgör frågan om delning av den nuvarande domstolen. Den förkortning av
avståndet från vattendomstolens kansli till platserna för olika vattenbyggnadsprojekt,
som vinnes om domstolen delas och den nybildade domstolen
får kansli exempelvis i Luleå, måste anses vara i och för sig gynnsam.
De förkortade resvägarna kan utan tvivel möjliggöra tidsvinster, som stundom
kan uppskattas till dagar. I detta sammanhang framhålles emellertid, att
de förluster i arbetsinsats, som torde bli en följd av att befattningarna vid
den nya domstolen kommer att bli passagetjänster och av att rekryteringen
säkerställes icke genom löneökningar utan genom att ung personal med
ringa erfarenhet på området erbjuds bögre tjänster, kan beräknas motsvara

1 Vattcnrättsingenjören G. Aspegren tillstyrker för sill del att en ny domstol inrättas i Luleå.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1959

förluster i arbetstid som måhända kan räknas i år. Mot lämpligheten att
inrätta en ny vattendomstol i Norrbotten talar även den omständigheten,
att möjligheterna för de nya ledamöterna vid den föreslagna domstolen
att hålla kontakt med mera erfarna ledamöter vid andra vattendomstolar
blir dåliga. Vattendomstolen finner det vidare uppenbart, att rekryteringssvårigheterna,
som utredningsmannen tillmätt sådan betydelse vid valet av
förläggningsort för den nya vattendomstolen, har minst lika stor betydelse
vid valet mellan inrättandet av en ny domstol och utökningen av den redan
befintliga i Umeå.

Mot bakgrunden av att vissa till det norra området hänförliga mål och
ärenden även i fortsättningen avses komma alt handläggas från Umeå och
med beaktande av de skäl som i promemorian anförts mot en delning av
vattendomstolen finner statskontoret frågan om inrättande av en ny vattendomstol
i Luleå icke nu böra upptagas till avgörande.

Vad avser den nya vattendomstolens domsområde förordar vattenöverdomstolen,
Norrbygdens vattendomstol och Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut, att dit bör hänföras Lill-Piteälvs, Rokåns och Jävreåns
nederbördsområden. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens läns
hushållningssällskap och länsorganet i Norrbottens län för bevakande av
kommunala intressen m. m. i samband med vattenregleringar och kraft-,
verksbyggen ifrågasätter, om icke även Åby och Byske älvars vattenområden
bör föras till den nordliga vattendomstolen.

Utredningsmannens förslag att Luleå skall väljas som förlägg ning so
r t för den nya vattendomstolen tillstyrkes av alla remissinstanser utom
Bodens stad, som anser Boden vara den lämpligaste förläggningsorten. Till
stöd härför åberopar staden bl. a. kommunikationssynpunkter, stadens struktur
av renodlat tjänstemannasamhälle och väntad utbyggnad av Bodenforsarna.

En lösning av lokalfrågan för en till Luleå förlagd vattendomstol
synes enligt vad byggnadsstyrelsen anfört kunna erhållas, om beslut i ärendet
meddelas i tid. Statskontoret understryker däremot angelägenheten av
att, därest inrättandet av eu Luleådomstol skulle aktualiseras, beslut i ärendet
icke fattas, förrän bl. a. lokalfrågan och därmed sammanhängande ekonomiska
spörsmål noggrant utretts.

Vad utredningsmannen föreslagit angående personalorganisationen
för den nya vattendomstolen har i stort lämnats utan erinran av
remissorganen.

Vattenöverdomstolen, som framhåller att antalet befattningshavare vid
domstolen icke bör understiga vad utredningsmannen funnit erforderligt,
förordar, att den befattning för ett kvalificerat icke rättsbildat biträde, som
enligt utredningsmannens förslag skall inrättas i stället för en vattenrätts -

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1959

15

amanuensbefattning, tillsättes redan från början. Därigenom skulle svårigheter
med det i förhållande till domartjänsterna ringa antalet vattenrättssekreterare
i viss mån avhjälpas.

Norrbygdens vattendomstol framhåller, att behovet av arbetskraft inom det
efter en delning för Umeådomstolen återstående domsområdet måste beräknas
med beaktande av att den nuvarande första avdelningen har att svara
för vattendomstolens hela domsområde utom Skellefteälvs, Rickleåns och
Umeälvs nederbördsområden. Även efter en uppdelning av det nuvarande
domsområdet synes Umeådomstolen i fortsättningen komma att behöva personal,
som till sin omfattning och sammansättning i huvudsak motsvarar
minst den nuvarande. Jämväl vattenfallsstyrelsen, som anser att den blivande
Luleådomstolens personalbehov blir väl tillgodosett om utredningsmannens
förslag därutinnan genomföres, understryker att behov föreligger
av förstärkning av personalen även vid Umeådomstolen efter en delning.
Liknande synpunkter framföres av svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund finner utredningsmannens
förslag i vad avser den icke rättsbildade personalen i stort sett tillfredsställande
men förutsätter, att personalorganisationen omprövas i samband
med att den pågående utredningen angående vattendomstolarnas organisation
framlägger sina förslag.

Departementschefen

Den omfattande utbyggnad av vårt lands vattenkrafttillgångar som pågått
under senare år har utsatt vattendoinstolsorganisationen för mycket
kännbara påfrestningar. Arbetsökningen började bli märkbar redan under
förra hälften av 1940-talet, och belastningen på organisationen har
sedermera oavlåtligt stegrats. Med anledning härav har det blivit nödvändigt
att successivt förstärka organisationen, särskilt i Norrland, där huvudparten
av vattenkrafttillgångarna finns. Till en början hade förstärkningarna
tillfällig karaktär, men det visade sig så småningom erforderligt
att mera stadigvarande utöka arbetskrafterna. År 1949 fattades beslut om
inrättande av en ny vattendomstol — Mellanbygdens — genom uppdelningav
Norrbygdens vattendomstol. Genom den fortsatta kraftiga expansionen
av vattenkraftutbyggnaden har frågan om inrättande av ytterligare en vattendomstol
i Norrland nu blivit aktuell.

Domsområdet för Norrbygdens vattendomstol, vars kansli är förlagt till
Umeå, omfattar för närvarande övre Norrland norr och öster om Ängermanälvens
flodsystem. Domstolen arbetar på tre avdelningar, av vilka en,
den första, handlägger främst målen från domsområdets nordliga delar,
däribland målen från Luleälvs nederbördsområde. Första avdelningen omfattar,
förutom sekreterar- och biträdespersonal, två vattenrättsdomare och
Ire vattenrättsingenjörer. Vid den utredning, som på riksdagens initiativ

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1959

utförts angående eventuell delning av Norrbygdens vattendomstol, har konstaterats,
att utbyggnaden av vattenkrafttillgångarna successivt förskjutes
mot övre Norrland, främst Norrbottens län, och att mot denna bakgrund
första avdelningens nuvarande personal är otillräcklig för de rättskipningsuppgifter
som i fortsättningen kommer att åvila avdelningen. Detta har
även bestyrkts vid remissbehandlingen, bortsett från att på ett håll anmälts
viss tvekan med hänsyn till att man ej med säkerhet vet i vilken omfattning
beaktande av bl. a. naturskyddsintresset kan leda till att sjöar och
strömfall lämnas orörda. Med hänsyn till att av landets återstående utbyggnadsvärda
vattenkraft omkring två tredjedelar är belägna i övre Norrland
— bortåt hälften inom området för den föreslagna nya domstolen — måste
man emellertid räkna med en betydande utbyggnad i dessa delar av landet
under 1960- och 70-talen, även om — såsom i hög grad är önskvärt — ur
naturskyddssynpunkt värdefulla objekt skonas. Avdelningen behöver därför
snarast förstärkas, och då de övriga avdelningarna kan antagas bli fullt
sysselsatta inom sina områden även i fortsättningen, måste förstärkningen
ske genom nytillskott av arbetskraft. Det bör i detta sammanhang understrykas,
att de förseningar av utbyggnaden, som blir en följd av att vattendomstolsorganisationen
är otillräcklig, medför ekonomiska förluster som
uppgår till mycket avsevärda belopp i jämförelse med kostnaderna för upprustning
av organisationen. Det är också tydligt att tillräcklig kapacitet hos
vattendomstolsorganisationen är ägnad att motverka det understundom praktiserade,
mindre lämpliga förfarandet att byggnadsarbeten på land påbörjas
innan tillståndsfrågan prövats av vattendomstolen.

Såsom utredningsmannen framhållit kan förstärkningen åstadkommas
antingen genom inrättandet av en ny självständig vattendomstol för nordligaste
Norrland med kansliet förlagt inom domsområdet eller såsom en
utökning av den till Umeå förlagda domstolen. Att inrättandet av en särskild
domstol medför fördelar i ett flertal hänseenden är ovedersägligt. Sålunda
vinnes därigenom främst förkortning av resvägarna från kansliorten
till förrättningsplatserna samt goda förutsättningar för direkt kontakt melian
å ena sidan domstolen samt å andra sidan myndigheter och befolkning
i de av kraftutbyggnadsföretagen berörda bygderna. Mot en delning av
Umeådomstolen har särskilt åberopats rekryteringssvårigheter och vissa
med delningen sammanhängande praktiska problem betingade därav, att
ett antal mål från Luleälvs nederbördsområde i fortsättningen måste tills
vidare handläggas av personal, som är och torde förbli knuten till Umeådomstolen.
Dessa synpunkter förtjänar visst beaktande men synes icke böra föranleda
att man avstår från de fördelar som en förläggning av domstolen
närmare de berörda områdena medför. Vad särskilt rekryteringsfrågan beträffar
har valtenöverdomstolen i sitt remissvar framhållit, att tillräckligt
kvalificerade krafter torde komma att stå till förfogande för att besätta
erforderliga tjänster vid den nya domstolen. De senaste årens erfarenheter
från de norrländska vattendomstolarna bestyrker också, att rekryterings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

17

frågan icke kan väntas vålla några större svårigheter efter den betydande
löneförbättring som skett för vattendomstolarnas personal.

Jag anser mig sålunda böra förorda att — såsom utredningsmannen föreslagit
och flertalet remissinstanser tillstyrkt — den nuvarande första avdelningen
vid Norrbygdens vattendomstol utbrytes till en ny, självständig domstol.
Lämplig benämning på den nya domstolen synes vara övre Norrbygdens
vattendomstol. Den domstol som kvarstannar i Umeå bör kallas Nedre
Norrbygdens vattendomstol.

Domsområdet för övre Norrbygdens vattendomstol bör sträcka sig t. o. m.
Piteälv men ej omfatta Skellefteälv. Frågan till vilken domstol de däremellan
belägna mindre vattendragen bör hänföras kräver vissa detalj bedömningar,
som torde få överlämnas till Kungl. Maj:t.

Jag ansluter mig till utredningsmannens av så gott som samtliga remissorgan
tillstyrkta förslag, att den nya domstolen skall förläggas till residensstaden
Luleå. Enligt vad som upplysts finns goda möjligheter att i staden
ordna lokaler för domstolen och bostäder för personalen.

Med hänsyn till vad tidigare anförts om angelägenheten av en snar förstärkning
av domstolsorganisationen vill jag föreslå, att domstolen inrättas
redan fr. o. m. den 1 juli 1959. Intill dess lokalfrågan och andra praktiska
detaljer ordnats torde dock kansliet böra förläggas till Umeå. Det bör få ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkt för domstolens flyttning till
Luleå.

Rörande personalorganisationen vid de båda domstolarna kan jag i huvudsak
ansluta mig till utredningsmannens förslag. Med hänsyn till pågående
utredning angående vattendomstolarnas organisation och därmed sammanhängande
frågor kan jag dock ej tillstyrka inrättandet av den föreslagna
kanslisttjänsten, varjämte samtliga de nya tjänster, som föreslås för icke
rättsbildad personal, bör placeras å extra stat. Mitt ställningstagande till
personalorganisationen vid de båda domstolarna skulle innebära följande.

Vid den nya domstolen bör vara anställda tre vattenrättsdomare, varav
en chefsdomare, sex vattenrättsingenjörer (två vattenbyggnadstekniska och
fyra agrikulturtekniska), en vattenrättssekreterare, en extra vattenrättssekreterare,
en biträdande vattenrättssekreterare, en kansliskrivare, ett kanslU
biträde, fem biträden för skriv- och kontorsgöromål samt en expeditionsvakt.

Till domstolen överflyttas från Umeådomstolens första avdelning följande
tjänster, nämligen en som extra ordinarie vattenrättsdomare i Be 3, en som
ordinarie vattenrättsingenjör i Bo 3, två som extra ordinarie vattenrättsingenjörer
i Be 3, en som biträdande vattenrättssekreterare i Ag 21 samt tre biträdestjänster
för skriv- och kontorsgöromål. Såsom utredningsmannen framhållit
kommer innehavaren av den nuvarande tjänsten som chefsdomare vid
den odelade domstolen vattenrättsdomaren Lövving under flera år framåt att
vara upptagen av handläggningen av de s. k. Suorvamålen. Av denna anled2
Bihang till riksdagens protokoll 195!). 1 samt. Nr 98

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1959

ning anser jag liksom utredningsmannen, att dessa mål bör tills vidare, efter
särskilt förordnande, handläggas av Löwing vid den nya domstolen.

Följande tjänster bör nyinrättas, nämligen två vattenrättsdomare, tre
vattenrättsingenjörer, en vattenrättssekreterare, en extra vattenrättssekreterare,
en kansliskrivare, ett kanslibiträde, två biträden för skriv- och kontorsgöromål
samt en expeditionsvakt.

Av de nyinrättade tjänsterna torde som ordinarie i Bo 3 uppföras de båda
domartjänsterna med avlöningsförstärkning av respektive 5 640 kronor och
4 200 kronor samt två av ingenjörstjänsterna. Fn ingenjörstjänst torde inrättas
som extra ordinarie i Be 3. De nytillkommande befattningarna som
vattenrättssekreterare, extra vattenrättssekreterare, kansliskrivare, expeditionsvakt,
kanslibiträde och biträde för skriv- och kontorsgöromål bör placeras
i respektive Ag 23, Ag 23, Ag 10, Ag 7, Ag 7 och Ag 1—5.

Ehuru det bl. a. av rekryteringsskäl är ovisst, om samtliga nya tjänster
kan besättas redan från den 1 juli 1959, torde medel för avlöningar böra beräknas
för hela budgetåret.

Vid Nedre Norrbygdens vattendomstol kommer, om man inbegriper den
förstärkning av tredje avdelningen som förordats i årets statsverksproposition,
att från den 1 juli 1959 kvarstå följande befattningshavare, nämligen
fem vattenrättsdomare — av vilka en chefsdomare — fem vattenrättsingenjörer,
en vattenrättssekreterare, en extra vattenrättssekreterare, fyra biträdande
vattenrättssekreterare, en vattenrättsamanuens, en kanslist, en kansliskrivare,
ett kanslibiträde och sex biträden för skriv- och kontorsgöromål.

Kostnaderna för den nu föreslagna förstärkningen av vattendomstolarnas
organisation kan, såvitt angår vattendomstolarnas avlöningsanslag, beräknas
till 351 100 kronor. Härav hänför sig 90 400 kronor till domare, 129 000
kronor till ingenjörer, 53 200 kronor till sekreterare samt 59 000 kronor
till biträden och expeditionsvakt. I kostnaderna ingår även 2 000 kronor till
kompensation för höjda folkpensionsavgifter.

I årets statsverksproposition har föreslagits en höjning av vattendomstolarnas
avlöningsanslag med 179 100 kronor (jfr II ht s. 51). Den sammanlagda
anslagsökningen skulle sålunda uppgå till (179 100 -j- 351 100)
530 200 kronor.

Anslaget beräknas sålunda:

avlöningar till ordinarie tjänstemän 1 224 300 (+ 154 100) kronor;
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 60 000 ( +

10 000) kronor;

avlöningar till icke-ordinarie personal 1 592 700 (+ 300 600) kronor;
rörligt tillägg 404 000 (-f- 45 500) kronor;

kompensation för höjda folkpensionsavgifter 20 000 (+ 20 000) kronor.

Anslaget uppföres alltså med 3 301 000 (+ 530 200) kronor.

I personalförteckningen bör erforderliga ändringar vidtagas.

Den föreslagna omorganisationen bör vidare medföra en uppräkning av
vattendomstolarnas omkostnadsanslag. Det är svårt att med säkerhet be -

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1959

döma storleken av den ökning som kan uppkomma på de olika posterna —
sjukvård m. m., reseersättningar m. m. och expenser — men på grundval av
gjorda beräkningar vill jag föreslå att omkostnadsanslaget uppräknas med
96 500 kronor utöver det belopp, 481 600 kronor, som äskats för detta ändamål
i årets statsverksproposition (II ht s. 53). Det nämnda beloppet 96 500
kronor har framräknats genom att posterna sjukvård m. m., reseersättningar
m. m., bränsle, lyse och vatten samt övriga expenser höjts med respektive
500, 45 000, 1 000 och 50 000 kronor. Av sistnämnda summa, 50 000
kronor, är 40 000 kronor avsedda att täcka engångskostnader för utrustning
av domstolen med möbler, maskiner, instrument, litteratur, telefon m. m.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t måtte -— med ändring av vad i innevarande
års statsverksproposition föreslagits beträffande anslagen till vattendomstolarna,
varom riksdagen ännu icke fattat beslut — föreslå riksdagen
att

a) medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för inrättande från och med den 1 juli 1959 av en vattendomstol
i Norrbottens län;

b) godkänna följande personalförteckning för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret 1959/60:

Personalförteckning

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat:

12 vattenrättsdomare............................ Bo 3

18 vattenrättsingenjörer......................... Bo 3

5 kansliskrivare ............................... Ao 10

1 kanslibiträde ................................ Ao 7

6 kontorsbiträden.............................. Ao 5

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad
än Ae 19:

3 vattenrättsdomare............................ Be 3

6 vattenrättsingenjörer ......................... Be 3

3 biträdande vattenrättsdomare.................. Be 1

c) fastställa följande avlöningsstat för vattendomstolarna
att tillämpas under budgetåret 1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
....................................... 1 224 300

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis

60 000

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1959

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal ...... 1 592 700

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 404 000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................ 20 000

Summa kronor 3 301 000

d) till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av 3 301 000 kronor;

e) till Vattendomstolarna: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av 578 100 kronor.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt
behagar Hans Maj :t Konungen bifalla samt förordnar,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

590506 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag