Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
1
Nr 97
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december
19i5 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.; given Stockholms
slott den 13 mars 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt;
2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning; samt
3) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I avbidan på en slutlig prövning av 1957 års filmstödutrednings förslag
förordas vissa provisoriska åtgärder i fråga om filmstödet och biografnöjesskatten.
Förslag framlägges sålunda om förlängning på ett år av nu
utgående producentbidrag till den svenska filmindustrin samt om höjning
av bidragsprocenterna från 20 till 30 för svartvit film och från 35 till 45
beträffande färgfilm. Biograf nöjesskatten föreslås sänkt med fyra procentenheter
till 34 procent.
Vidare föreslås, att revyer skall undantas från skatteplikt enligt nöjesskatteförordningen.
Förslagen beräknas medföra en sänkning av statens nöjesskatteintäkter
med omkring 5,5 milj. kronor. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 97
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1959
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla samt att 3, 7 och 9 §§ samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §. 3 §.
Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen
a) revy-, kabaret- och varietéföreställning;
b)
biografföreställning;
c) uppvisning eller -— -— — under
a)—g).
Nöjesskatt utgår--— andra
föremål.
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å bruttopriset för varje biljett, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med
38 procent å nämnda pris. 9
9 §•
Såsom biljettpris anses det för biljetten
erlagda priset, däri inräknat
förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
eller annan dylik avgift ävensom sådan
program-, garderobs- eller därmed
jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde till tillställningen.
Nöjesskatt utgår för följande slag
av nöjestillställningar, nämligen
a) revy föreställning, som gives i
samband med utskänkning, så ock
kabaret- och varietéföreställning;
b) biograf föreställning;
c) uppvisning eller — -— — under
a)—g).
Nöjesskatt utgår — — — andra
föremål.
7 §•
Nöjesskatten utgår med 15 procent
å summan av erlagda inträdesavgifter,
inberäknat skatten; dock att för
biografföreställning nöjesskatten utgår
med 34 procent av nämnda summa.
9 §.
Vid beräkning enligt 7 § av summan
av erlagda inträdesavgifter skall
såsom inträdesavgift anses det för
biljett erlagda priset, däri inräknat
förköpsavgift, särskild sittplatsavgift
eller annan dylik avgift ävensom sådan
program-, garderobs- eller därmed
jämförlig avgift, vars erläggande
utgör villkor för tillträde till tillställningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan
tagit sin början. 1
1 Senaste lydelse av 3 och 7 §§ se 1957:125 samt av 9 § se 1950: 250.
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1959
3
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951
(nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning
Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 8 juni 1951 om särskilt
bidrag till producent av svensk film1, vilken enligt förordning den 6
maj 1955 (nr 169) gäller intill utgången av juni månad 1959, skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att förordningen i sålunda
ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1960.
(Nuvarande lydelse)
5 §•
Bidraget utgår beträffande film,
som framställts helt i färg, med trettiofem
procent och beträffande annan
film med tjugo procent av statens
andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till
högst femton procent ingå utländska
filmer. Annonsfilm anses icke utgöra
del av föreställningen.
(Föreslagen lydelse)
5 §■
Bidraget utgår beträffande film,
som framställts helt i färg, med fyrtiofem
procent och beträffande annan
film med trettio procent av statens
andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande
film visas och i vilken till
högst femton procent ingå utländska
filmer. Annonsfilm anses icke utgöra
del av föreställningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.
Förslag
till
förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt
Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1951 om tillägg till
förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, vilken förstnämnda
förordning gäller intill utgången av juni månad år 1959-, skall äga
fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1960. 1 2
1 Senaste lydelse av 5 § se 1955: 169.
2 Se 1955:170.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1959.
1 ''
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar
i nöjesbeskattningen samt anför därvid följande.
Filmstöd och biografhöjesskatt
Inledning. Vid 1948 års riksdag genomfördes skärpningar av nöjesskatten
på biografföreställningar. Denna skatt bestämdes då till 30 procent av den
del av priset som inte översteg en krona (förut 15 procent) och till 45 procent
av återstoden (förut 30 procent). Av skatten skulle tre fjärdedelar
tillfalla staten och en fjärdedel kommunen.
I anlédning av försämrade ekonomiska villkor för den svenska filmproduktionen
antog 1951 års riksdag på fyra år bestämmelser (SFS 1951: 457)
av innebörd att de svenska filmproducenterna skulle erhålla bidrag av
statsmedel för av dem producerade långfilmer. Bidraget skulle utgå med
tjugu procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning vid
vilken sådan film visats. Det skulle betalas av biografägaren direkt till filmproducenten,
varefter biografägaren fick göra ett häremot svarande avdrag
i sin nöjesskattedeklaralion.
Bestämmelserna om stöd åt den svenska filmproduktionen förlängdes
vid 1955 års riksdag på ytterligare fyra år eller t. o. m. den 30 juni 1959
(SFS 1955: 169). Därvid höjdes bidragsprocenten till trettiofem i fråga om
färgfilm.
I propositionen nr 66 till 1957 års riksdag anmäldes ett av 1956 års nöjesskatteutredning
avgivet betänkande. På grundval av propositionen beslöts
vissa ändringar i reglerna för biograf nöj esskatten (SFS 1957: 125). Den
progressiva skatteskalan ersattes med en proportionell skattesats av 38 procent,
vilket innebar en mindre sänkning. Samtidigt infördes en särskild
skattelindring för mindre biografer med högst 75 kronor i veckan. Vidare
föreskrevs, att goda barnfilmer som visas på barnmatinéer eller av barnfilmklubbar
skulle vara skattefria. Nöjesskatteutredningen hade även föreslagit
en omläggning och höjning av stödet till de svenska filmproducen
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
terna. Förslaget innebar, att tio öre för varje försåld biobiljett — detta
belopp skulle vara skattefritt — skulle redovisas till ett gemensamt organ
för fördelning mellan de svenska filmproducenterna. Härvid skulle en fjärdedel
av det influtna beloppet användas till premiering av kvalitetsfilm
m. m. Detta förslag föranledde inte något beslut från statsmakternas sida.
Det förutsattes emellertid i propositionen, att utredningens förslag i nämnda
del skulle upptas på nytt vid utgången av den period för vilken det nuvarande
stödet beslutats. Från riksdagens sida (bevillningsutskottets betänkande
nr 34) framhölls, att det är ett allmänt önskemål att stödåtgärderna
till förmån för den svenska filmproduktionen framför allt kan inriktas
på att främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående filmer.
På hemställan av bevillningsutskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående fortsatt stöd åt svensk filmproduktion.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 jnni 1957 tillkallades
f. d. överdirektören H. Älmcbij såsom utredningsman med uppdrag att
verkställa utredning rörande fortsatt stöd åt svensk filmproduktion. Utredningen
har antagit namnet 1957 års filmstödutredning. Under utredningsarbetets
gång har samråd ägt rum med särskilt tillkallade experter, bl. a. från
filmbranschen. Den 16 januari 1959 har utredningen avgivit betänkande
angående filmstöd och biografnöjesskatt (SOU 1959:2). I betänkandet föreslås
höjning av det nuvarande filmstödet samt en teknisk omläggning
som bl. a. är avsedd att möjliggöra premiering av kvalitetsfilmer. Därjämte
förordas en sänkning av biografnöjesskatten i den formen att det 1957 beslutade
bottenavdraget å 75 kronor i veckan skall höjas till 100 kronor
samt att rätten till sådant bottenavdrag skall tillkomma samtliga biografer.
Över utredningens förslag har efter remiss yttranden inkommit från
statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, statens biografbyrå,
statens pris- och kartellnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges akademikers centralorganisation
(Saco), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Folketshusföreningarnas
riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund, Föreningen
Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges
biografägareförbund, Svenska filmsamfundet, Svenska film- och biografföreningen,
Svenska landsbygdens småbiografägares förbund, Barnfilmkommittén,
Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa
förbundet, Audio-visuella sällskapet, Svenska musikerförbundet,
Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet samt Sveriges radio
aktiebolag. Därjämte bar yttranden och skrifter avgivits av Svenska teaterförbundet,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund och två företag inom filmbranschen.
Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtanden från stadSkol -
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
legiet i Stockholm samt kulturdelegationen, uppbördsdirektionen, kammarkontoret
och drätselnämnden i staden.
Remissbehandlingen utvisar, att starkt delade meningar föreligger i fråga
om såväl formerna för filmstödet och sänkningen av biografnöjesskatten
som beträffande omfattningen av de åtgärder på området som nu är påkallade.
För ett slutligt ställningstagande till utredningens förslag behövs därför
längre förberedelsetid än som står till buds, därest proposition i ämnet
skall framläggas vid vårsessionen av 1959 års riksdag. Ett beslut i frågan
erfordras emellertid med tanke på att giltighetstiden för de nuvarande bestämmelserna
om filmstödet utgår den 30 juni 1959. Jag har också kommit
till den uppfattningen att vissa stödåtgärder är omedelbart påkallade. Det
beslut som i anledning härav är påkallat måste få provisorisk karaktär. Då
jag nu anmäler frågan, kommer jag med tanke härpå att endast i stora
drag redogöra för innehållet i betänkandet och de däröver avgivna yttrandena.
Filmstödutredningen. I betänkandet erinras om att vårt land haft en inhemsk
filmproduktion sedan ungefär 50 år tillbaka. Långfilmsproduktionens
storlek har varierat. Under 1930-talets första hälft omfattade den i genomsnitt
22 filmer per år. Under perioden 1937/38—1941/42 producerades årligen
i medeltal 31 filmer, medan produktionen under perioden 1942/43—
1947/48 steg till 40 å 41 filmer per år. I början av 1950-talet genomgick filmproduktionen
en ekonomisk kris, varefter antalet filmer spelåren 1952/53—
1957/58 varierat från 30 till 38 per år. I relation till folkmängden hade Sverige
under första hälften av 1950-talet näst Finland den största långfilmsproduktionen
i världen
Det framhålles vidare, att i förhållande till folkmängden torde Sverige även
ha det största antalet biografer i världen, vilket får ses mot bakgrunden av
den låga befolkningstätheten i stora delar av vårt land. Detta angives också
vara förklaringen till att omkring två tredjedelar av landets biografer utgöres
av småbiografer med mindre än fyra föreställningar per vecka. Samtidigt
har Sverige — enligt internationell statistik — näst Finland det lägsta antalet
biografbesök per år och invånare. Ca 90 % av biografernas omsättning
ligger på de ca 900 biograferna i klasserna I—III, d. v. s. biografer med mer
än tre föreställningar per vecka. Omkring 30 % av dessa biografer — motsvarande
ca 43 % av omsättningen — är anslutna till filmproducenter.
Av det totala antalet premiärsatta långfilmer på de svenska biograferna utgör,
påpekar utredningen, endast 9 å 10 % svensk film. Det relativt ringa
antalet svenska långfilmer har emellertid en betydligt större andel i publikfrekvensen.
De svenska filmerna svarar således för mer än en fjärdedel av
biografernas totala besökarantal.
För att erhålla underlag för överväganden rörande producentstödet
har utredningen verkställt undersökningar beträffande den svenska
filmproduktionens lönsamhet. Dessa undersökningar visar, att den svenska
filmproduktionen under den gångna delen av 1950-talet — med undantag för
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
7
spelåret 1951/52 — redovisat betydande förluster. De totalt redovisade förlusterna
för filmer som ingår i undersökningarna har — före skatteåterbäring
och produktionsbidrag från biograferna — för spelåren 1952/53—1956/
57 uppgått till 3,6, 4,8, 7,1, 6,4 respektive 4,6 milj. kronor. Genomsnittligt per
film har de redovisade förlusterna respektive år uppgått till 136 000, 180 000,
230 000, 196 000 och 170 000 kronor. I dessa siffror ingår icke — på grund av
filmernas speciella karaktär — sådana filmer, som är helt skattebefriade enligt
14 § nöjesskatteförordningen. Resultaten för dessa filmer torde ha varit
avsevärt bättre.
Inom utredningen har en särskild bearbetning verkställts av undersökningsmaterialet
med fördelning på integrerade företag — varmed förstås producentföretag
med egna biografkedjor — och fristående filmproducenter.
Något mer än två tredjedelar av antalet filmer kommer på de integrerade
företagen och något mindre än en tredjedel på de fristående producenterna.
Bearbetningen visar, att filmproduktionen genomgående under åren gett
sämre resultat för de integrerade företagen än för de fristående producenterna.
Således redovisar — sedan nöjesskatteåterbäring och produktionsbidrag
från biografägarna avräknats — de integrerade företagen för spelåren 1950/51
—1956/57 en förlust av sammanlagt 15,3 milj. kronor, medan de fristående
producenterna för samma tid redovisar ett netto av 422 000 kronor. Detta
beror enligt utredningen dels på högre intäkter och dels på lägre produktionskostnader
för filmer, som framställts av de senare.
Utredningen finner inte möjligt att avgöra, om filmhyrorna är marknadsmässigt
riktiga, d. v. s. motsvarar vad de skulle uppgå till om filmproduktionen
i de integrerade företagen inte drevs tillsammans med biografrörelse.
Skillnaden i resultat mellan de båda företagargrupperna torde emellertid,
framhåller utredningen, i första hand bero på andra omständigheter. De fristående
producenterna, som gör enstaka filmer per år eller med ett par års
mellanrum och ej har stöd av egna biografkedjor, måste givetvis vara ytterst
försiktiga såväl vid valet av inspelningsobjekt som i fråga om därtill knutna
kostnader. De integrerade företagen, som i anslutning till innehav av ateljéer
och biografkedjor bedriver filmproduktion, har en tryggare ställning. Denna
beror även på innehavet av andra inkomstkällor, varjämte den kontinuerliga
produktionen av ett flertal filmer årligen ger en ytterligare möjlighet till
riskutjämning och därmed också förutsättningar för att ta större risker på
konstnärliga experiment än de fristående producenterna kan göra.
Enligt vad utredningen vidare framhåller uppgick nuvarande skatteåterbäring
under budgetåret 1957/58 till 2,7 milj. kronor och har för de två närmast
föregående budgetåren uppgått till genomsnittligt ca 3 milj. kronor.
Genom ökningen av antalet färgfilmer kan stödet för budgetåret 1958/59
ånyo beräknas uppgå till ca 3 milj. kronor.
Utredningen utgår från att eu svensk långfilmsproduktion av ett 30-tal
filmer per år ungefär svarar mot de förutsättningar som finns vid bibehållen
andel för den svenska filmen i den totala besöksfrekvensen. Av de båda huvudalternativ
som kommit i fråga för producentstödet, nämligen fortsatt di
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
rekt stöd åt produktionen eller en generell sänkning av nöjesskatten, finner
utredningen sig ej kunna förorda det senare. De huvudsakliga skälen härför
är, att en större nöjesskattesänkning i första hand skulle tillgodose den utländska
filmen, på vilken kominer ca tre fjärdedelar av skatteintäkterna,
samt att den skulle medföra en försämrad ställning för de fristående producenterna,
medan de integrerade företagen skulle få en gynnad ställning.
Utredningen föreslår ett stöd i nya former, vari ingår särskilt kvalitetsstöd
åt långfilmsproduktionen, stöd åt produktionen av barnfilm och kortfilm
samt medel för forskning och exportfrämjande åtgärder. Stödmedlen — som
skall utgöra 11 % av den till länsstyrelserna redovisade statliga biografnöjesskatten,
vilken i utgångsläget beräknas uppgå till 43,5 milj. kronor per
år — föreslås direkt överförda från länsstyrelserna till ett särskilt organ,
som skall förvalta och fördela medlen. Den summa som ställes till förfogande
beräknas för budgetåret 1959/60 ■— vid en mot genomsnittet under åren
1950—1956 beräknad nedgång i besöksfrekvensen av 15 % — uppgå till sammanlagt
ca 4,8 milj. kronor. Genom att stödmedlen bestämmes i viss relation
till den statliga biografnöjesskatten -—- och därmed även i relation till biljettintäkterna
-— uppnås värdebeständighet och förenkling av administrationen.
Särskilda överenskommelser med organisationer och enskilda företag
behövs ej för stödets genomförande.
Utredningen föreslår, att stödet i första hand skall uppdelas så, att huvuddelen
eller tre fjärdedelar användes för generellt stöd åt långfilmsproduktionen.
Den återstående fjärdedelen skall användas på följande sätt. Först avsättes
medel med upp till 100 000 kronor för forskningsändamål m. m. och
100 000 kronor för exportfrämjande åtgärder. Av resterande medel skall 10 %
användas för stöd åt produktion av kortfilm och 20 % för stöd åt framställning
av speciell barnfilm, i första hand film som är lämpad för barn under
11 år. Återstoden skall användas för premiering av en från allmänna synpunkter
önskvärd långfilmsproduktion.
Härutöver föreslås, att bestämmelserna om skattebefrielse för barnfilm •—
som nu gäller för barnmatinöer och av barnfilmklubbar anordnade föreställningar
— skall utvidgas att gälla även vid kvällsföreställningar med svenskproducerade
barnfilmer, som härför godkänts av den till barnfilmkommittén
anslutna barnfilmjuryn. Sådan skattebefrielse skall dock endast gälla för filmer,
som har en längd av minst 1 000 in i bredfilm eller 400 m i smalfilm,
eller för program sammansatta av flera sådana svenskproducerade barnfilmer,
som tillsammans har denna längd, under förutsättning att visningen
sker på entimmesföreställningar.
I fråga om det generella stödet åt långfilmsproduktionen anser utredningen,
att den fördelning enbart efter spelintäkterna som f. n. sker bör ersättas
av en fördelning dels i förhållande till produktionskostnaderna och dels i
förhållande till spelintäkterna. Dessa bidrags storlek får med hänsyn till produktionens
omfattning och tillgängliga medel bestämmas årligen men bör
vara maximerade till högst 20 % av kostnaderna och högst 30 % av spelin
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
takterna. Kostnadsbidraget bör dock — för att det skall få någon betydelse
— vara minst 10 %.
Utredningen föreslår en omprövning av den skattebefrielse som f. n. under
vissa förutsättningar kan erhållas för såväl svensk som utländsk film. Skattebefrielsen
— som tillkom då biografnöjesskatten var väsentligt lägre än
nu — ger, framhåller utredningen, ett stöd som för svartvit film är ca sju
gånger och för färgfilm nära fyra gånger större än den nuvarande skatteåterbäringen
för svensk långfilm.
I stället för denna skattebefrielse föreslår utredningen, att för sådana
filmer som är ägnade att tjäna »vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte» och som samtidigt är av »allmänt
värde för samhället» skall införas möjlighet till skattenedsättning med 40 %.
Samtidigt föreslår utredningen, att svenska filmer, som erhåller sådan nedsättning,
likväl skall vara berättigade till generellt stöd efter samma grunder
som övriga svenska långfilmer. De bör därjämte även kunna komma i
fråga för stöd efter kvalitetsbedömning.
Genom att stödmedlen utgör viss del av den totala biografnöjesskatten,
får de ingen direkt anknytning till den svenska filmproduktionens storlek
och kostnaderna härför samt spelintäkterna därav. Det är därför inte möjligt
att på förhand ange storleken av de medel, som de olika filmerna kan
berättiga till. Det organ, som skall ha hand om medlen, bör därför arbeta
med en årlig budget och ha möjlighet att fondera medel. Ur fonden bör
medel kunna tagas då budgeten överskrides, liksom fonden bör tillföras
budgetmedel som icke åtgår.
För administration och fördelning av stödmedlen föreslås, att ett särskilt
bolag bildas. Kungl. Maj :t skall godkänna bolagsordning och ändringar
i denna. Ordföranden i bolagets styrelse och suppleant för denne bör
utses av Kungl. Maj :t. Särskilt kontrakt mellan staten och bolaget bör finnas,
innehållande föreskrifter om förvaltningen in. in.
För fördelning av premierna till förtjänta producenter av svenska lång:
filmer respektive kortfilmer föreslås tillsättande av en särskild jury, som
utses av Kungl. Maj :t för högst tre år. Ledamöterna bör avgå växelvis. De
medel, som anslås för stödjande av svensk barnfihnsproduktion, bör fördelas
av barnfilm juryn.
Utredningen har även framlagt förslag om att medgiva samtliga biografer
ett bottenavdrag om 100 kronor per vecka och på så sätt åstadkomma
en sänkning av biografnöjesskatten. Till grund för detta förslag
ligger undersökningar rörande besöksfrekvensen på biograferna och biografbranschens
lönsamhet.
Besöksfrekvensens utveckling har undersökts i 10 av de största städerna,
som tillsammans svarar för över 40 % av biografernas totala besökarantal.
Då siffrorna för år 1957 påverkades av den stora influensaepidemien under
hösten nämnda år, har det inte ansetts möjligt att med någon större grad
av säkerhet bedöma, huruvida och i vilken omfattning televisionen med
-
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1959
verkade till en nedgång i besöksfrekvensen detta år. I jämförelse med genomsnittet
för åren 1950—1956 hade åtta av städerna en ökning, medan
Stockholm och ytterligare en stad visade minskning av besöksfrekvensen.
Med hänsyn till de sålunda konstaterade svårigheterna att göra en bedömning
på grundval av 1957 års siffror har utredningen sökt få uppgifter så
långt fram i tiden som möjligt för att få en säkrare uppfattning om televisionens
återverkningar i de områden, som haft sändarestationer under
hela eller större delen av år 1958. Sådant siffermaterial har sammanställts
för Stockholm, Göteborg och Malmö.
Nedgången i besöksfrekvensen för Stockholm under år 1958 i jämförelse
med genomsnittet för åren 1950—1956 utgjorde 15 %. För Göteborg och
Malmö visar beräkningarna en nedgång mot nämnda genomsnitt med 7
respektive 2 %. I Stockholm var nedgången ganska jämnt fördelad under
året med 14,5 % på första och 16 % på andra halvåret. Göteborg hade en
minskning under första halvåret med 6 % och andra halvåret med 8 %,
medan däremot Malmö visade en ökning i besöksfrekvensen under första
halvåret med 1,5 % och en minskning andra halvåret med 6 %. I Göteborg
och Malmö blev televisionsförbindelserna reguljära först i maj 1958.
Jämte England synes Sverige vara det enda land i Europa, som redan nu
har en relativt hög televisionstäthet. Antalet licenser i Sverige uppgick den
30 november 1958 till 212 000 eller en på 35 invånare. I England hade man
vid utgången av år 1957 en televisionsapparat på var sjätte invånare. I
Stockholm motsvarade licenstätheten vid utgången av november månad
1958 en apparat på var elfte invånare.
Utredningen anser sig inte kunna bedöma, hur televisionen på längre
sikt kommer att återverka på biografnäringen. Den mycket hastiga ökningen
av antalet licenser i stockholmsområdet ger dock förutsättningar för att
med viss reservation bedöma effekten under televisionens utbyggnadsperiod
vid en relativt hög licenstäthet. Återverkningarna på längre sikt kan, framhåller
utredningen, möjligen bli större, men det kan också tänkas, att anskaffningskostnaden
för apparaterna och nyhetsintresset under televisionens
utbyggnadsperiod i högre grad påverkar frekvensen av andra nöjen
än vad senare blir fallet.
Då endast England f. n. har en högre licenstäthet än Sverige, anser utredningen
det svårt att göra jämförelser med utvecklingen i andra europeiska
länder. Bestämda slutsatser om televisionens återverkningar på biografrörelsen
i England kan enligt utredningen inte dras med anledning av
den högkonjunktur, som den engelska biografrörelsen liade under de första
efterkrigsåren, synbarligen sammanhängande med den starka varubristen
som gav stora förutsättningar för en stark ökning av biografbesöken.
Även om man inte klart kan förutse återverkningarna av konkurrensen
från televisionen på längre sikt, finner utredningen det dock rimligt, att
en viss jämkning i nöjesskatten företas på grund av de erfarenheter som
nu kan redovisas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
11
Utredningen har verkställt en undersökning av förändringarna i biografbranschens
lönsamhet under senare år. Denna utvisar en avsevärd förbättring.
Hänsyn härtill bör enligt utredningens mening tagas vid förändringar
i nöjesskatten. Därjämte bör också beaktas de jämkningar i skatten
till biografernas förmån, som genomfördes den 1 juli 1957, vartill även bör
förutsättas att en viss kostnadsanpassning skall kunna genomföras.
För en kompensation av biografernas inkomstminskning kan man, framhåller
utredningen, välja två vägar. Den ena är en direkt sänkning av nöjesskatten
med ett visst antal procentenheter. Den andra är att medge s. k.
bottenavdrag för samtliga biografer. Vid valet mellan alternativen anser
utredningen, att hänsyn bör tas till hur de skatteändringar som genomfördes
år 1957 verkat för olika företag och hur en större frekvensminskning
påverkar visningsställena individuellt. Därvid konstaterar utredningen, att
övergången från progressiv till proportionell skatt medförde inkomstökning
för biografer med högre biljettprislägen än ca två kronor fem öre samt att
en minskning i besöksfrekvensen i mindre grad går ut över de centralt belägna
biograferna med de högsta biljettprislägena, men i ökad utsträckning
drabbar de mindre lägesbetonade biograferna. Härtill kommer, att
möjligheterna för kostnadsanpassning är mer begränsade för de mindre
och medelstora enheterna.
Utredningen föreslår, att en nedsättning av nöjesskatten för biograferna
genomföres på så sätt, att s. k. boltenavdrag skall erhållas för samtliga visningsställen
med ett belopp av 100 kronor per visningsställe och vecka.
Härigenom erhåller de mindre och medelstora enheterna, som i första hand
behöver kompensation, denna genom en proportionellt större nedsättning
samtidigt som skattelättnaden också proportionellt sett ger större nedsättning
vid sjunkande frekvens och därmed följande ökade svårigheter för
kostnadsanpassning. För de ambulerande företagen, som inte har fasta
visningsställen, skall enligt förslaget medges en nedsättning av den direkta
skatten med tre procentenheter.
Utredningen förutsätter, att filmhyra inte skall uttagas på bottenavdraget
och utgår därvid från att en nedsättning av skatten, som icke förutsätter
en biljettprissänkning och som närmast är att betrakta som en skatteåterbäring
till biograferna i förhållande till en sjunkande individuell lönsamhet,
inte skall minskas genom att filmuthyrarna kräver att få någon
andel därav. Då filmuthyrarna emellertid framställt krav härom, föreslår
utredningen alternativt, att biografägarna i stället erhåller direkt skatteåterbäring
med högst 100 kronor per visningsställe och vecka.
Slutligen föreslår utredningen en omläggning av skatteredovisningen och
genomförande av en förbättrad statistisk redovisning av nöjesskattemedlen.
De ekonomiska verkningarna av utredningens förslag i ingångsskedet
framgår av följande uppställning, vilken även utvisar skatteminskningen
i anledning av de ändringar i biografbeskattningen, som genomfördes år
1957.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
1957 års |
Utred- ningens förslag |
Summa |
|
Milj. kronor |
|||
4,8 |
4,8 |
||
Skattebefrielse för barnfilm: |
1,7 2,0 |
1,7 |
|
b kvällsföreställningar med svensk barnfilm ........ |
0,4 4,0 |
0,4 6,0 |
|
Övergång från progressiv till proportionell beskattning.. Avgår: |
1,9 5,6 |
9,2 3,0 0,9 |
1,9 14,8 3,0 |
Ändring av 14 § nöjesskatteförordningen (skattenedsält-ning med 40 % i stället för nu gällande skatte- |
0,9 |
||
5,6 |
5,3 |
10,9 |
Det nuvarande stödet åt filmproduktionen uppgår till ca 3 milj. kronor
årligen. Den summa om 4,8 milj. kronor, som enligt utredningens förslag
beräknas bli tillgänglig för det direkta producentstödet under budgetåret
1959/60, har framräknats med utgångspunkt från en beräknad frekvensminskning
på biograferna av 15 % i jämförelse med åren 1950—1956 i de
områden av landet — med ca 4,4 milj. invånare — som beräknas vara täckta
av televisionssändningar från den 1 juli 1959. Om en lika stor frekvensminskning
vid senare tidpunkt inträder för hela landet, beräknas beloppet
sjunka till 4,5 milj. kronor.
Remissyttrandena. Det av utredningen framlagda siffermaterialet och de
slutsatser utredningen dragit därav har ingående behandlats i vissa yttranden,
särskilt i dem som avgivits av remissinstanser som företräder filmbranschen.
I samband härmed lämnar Sveriges biografägareförbund bl. a.
den upplysningen att besöksfrekvensen i Stockholm under januari 1959 enligt
preliminära siffror nedgått med 11,9 procent i jämförelse med januari
1958.
I praktiskt taget samtliga yttranden förordas, att filmbranschen erhåller
lättnader i form av ökat stöd åt den svenska filmproduktionen och genom
sänkning av biografnöjesskatten. Statskontoret och länsstyrelsen i Östergötlands
län avstyrker emellertid vad utredningen föreslagit i nu angivna båda
hänseenden. Överståthållarämbetet motsätter sig förslaget att sänka biografnöjesskatten
och uttalar sig för att lättnaderna för filmbranschen helt får
formen av producentstöd. Svenska stadsförbundet avråder likaledes från en
skattesänkning och understryker, att en sänkning av biograf nöjesskatten i
vart fall inte bör gå ut över kommunernas andel av denna. Svenska landskommunernas
förbund uttalar sig för en mera begränsad skattesänkning än
utredningen föreslagit. — Ett fåtal remissinstanser, däribland riksräken
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
13
skapsverket och länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att frågan om sänkning
av biografnöjesskatten bör anstå till dess säkrare underlag för frågans
bedömning kan erhållas. — Å andra sidan betonas, särskilt i yttranden
från filmbranschens sida, att snara åtgärder är nödvändiga. Härvid hänvisar
man framför allt till televisionens starka utveckling och en fortgående
nedgång av publikfrekvensen på biograferna. Det understrykes vidare på
ett flertal håll, att utvecklingen på hithörande områden går snabbt och att
det beslut som statsmakterna nu kan fatta endast kan få temporär giltighet.
Såsom delvis framgår av det nyss anförda har praktiskt taget samtliga
remissinstanser som ingått på frågan tillstyrkt, att det nuvarande f i 1 mstödet
höjes. Man har därvid i regel uttalat sig för en höjning utöver den
nivå utredningen räknat med. Sålunda förordar statens biografbyrå att stödet
ges sådan omfattning att den svenska filmproduktionens förluster blir
helt täckta. Landsorganisationen föreslår, att filmstödet blir 50 procent högre
än enligt utredningens förslag.
Däremot går meningarna starkt isär om de lämpliga formerna för filmstödet.
Utredningens förslag i denna del har i princip biträtts av länsstyrelserna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs samt
Västerbottens län, Landsorganisationen, Saco, Arbetarnas bildningsförbund
och Kooperativa förbundet. Såsom en särskild fördel med förslaget betecknas
därvid på flera håll att det innebär möjlighet att ge särskilt stöd åt kvalitativt
högtstående filmer. I några yttranden, bl. a. Landsorganisationens, föreslås,
att stödet åt kvalitetsfilm erhåller större utrymme än i utredningens
förslag. — Ett flertal remissinstanser anser emellertid, att man bör bygga
på nuvarande stödform. Detta gäller bl. a. statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens biografbyrå, statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands och Jämtlands län, Riksförbundet Landsbygdens
folk samt praktiskt taget samtliga instanser som företräder filmbranschen
och dess anställda. Därvid vänder sig särskilt de sistnämnda instanserna
mot att förslaget enligt deras uppfattning ger det allmänna möjlighet
att ingripa dirigerande i branschen. Från bl. a. riksräkenskapsverkets
sida uttalas, att det synes nästan ogörligt att finna ett system, som tillgodoser
nödvändiga krav på objektivitet vid fördelning av medel som skall gå till
kvalitetsstöd. — Å andra sidan anses i några yttranden, att den nuvarande
stödformen kan kombineras med ett stöd åt kvalitetsfilm, eventuellt via
anslag över budgeten.
I de yttranden, där en sänkning av nöjesskatten förordas, betonar
man på flera håll sambandet mellan eu sådan åtgärd och en höjning av filmstödet.
I regel synes man förorda en kraftigare sänkning än den av utredningen
föreslagna. Längst går härvid representanterna för filmbranschen,
vilka i allmänhet hemställer, att biografnöjesskatten jämställes med nöjesskatten
på andra tillställningar, d. v. s. sänkes till 15 procent. Härvid påpekas,
att om detta förslag genomföres, filmstödet kan bortfalla. Ett förslag av
likartad innebörd framföres av Kooperativa förbundet. Enligt förbundets
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
mening bör skatten sänkas till 20 procent, varvid en fjärdedel av intäkterna
bör användas till premiering av kvalitetsfilm. — Den av utredningen föreslagna
nivån för skattesänkningen tillstyrkes emellertid av länsstyrelserna
i Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands län, Landsorganisationen, Bygdegårdarnas
riksförbund samt Sveriges lantbruksförbund.
Förslaget att verkställa skattesänkningen genom att medge samtliga biografer
ett bottenavdrag har tillstyrkts av fem länsstyrelser, Landsorganisationen,
Folketshusföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund,
Svenska landsbygdens småbiografägareförbund och Sveriges lantbruksförbund.
— Uttalanden till förmån för en sänkning av procentsatsen
för biografnöjesskatten göres däremot av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i Stockholms och Kronobergs län, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Saco samt flertalet av de remissinstanser, som företräder filmbranschen och
dess anställda. Därvid har, särskilt från Sveriges filmuthgrareförening, anförts
kritik mot den juridiska konstruktionen av bottenavdraget i vad denna
innebär att filmuthyraren inte skall få betinga sig filmhyra på den mot avdraget
svarande delen av biografägarens intäkter. Motsvarande kritik riktas
mot konstruktionen av det bottenavdrag som enligt 1957 års beslut tillkommer
småbiografer, och föreningen har i sitt yttrande tillkännagivit som
sin avsikt att, sedan filmstödutredningens förslag prövats av statsmakterna,
i fortsättningen uttaga häremot svarande filmhyra.
Slutligen torde få nämnas, att utredningens förslag att ersätta nu gällande
skattefrihet för undervisning sfilm in. in. med en 40-procentig
skattenedsättning jämte möjlighet för svenska producenter att erhålla del
i det föreslagna filmslödet har väckt gensagor i praktiskt taget samtliga
yttranden.
Departementschefen. Filmstödutredningen har efter ingående undersökningar
av den svenska filmproduktionens och biografbranschens ekonomiska
förhållanden framlagt förslag till omläggning och höjning av nu utgående
stöd till svensk filmproduktion samt om en sänkning av biografnöjesskatten.
Beträffande stödet åt filmproduktionen har utredningen, delvis på
grundval av ett tidigare utredningsförslag, utformat ett system, som skall
göra det möjligt att tillgodose de önskemål om särskilt stöd åt kvalitetsfilm
som uttalats bl. a. från riksdagens sida. Tillsammantagna innebär utredningens
förslag att det allmänna — i huvudsak staten — på olika vägar tillför
filmbranschen del av nöjesskatten till ett belopp av drygt 5 milj. kronor.
Remissbehandlingen visar, att man på de flesta håll anser nödvändigt att
medge filmbranschen lättnader, och man har därvid i regel velat gå ännu
något längre än utredningen. Meningarna går emellertid starkt isär om de
lämpliga formerna för det stöd som kan ifrågakomma. Från branschens sida
har man i denna del i huvudsak ställt sig avvisande till utredningens förslag.
Mot bakgrunden härav är det tydligt, att ingående överväganden erfordras,
innan en mera slutgiltig ståndpunkt kan tas till förslaget. För ett uppskov
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
talar även att förhållandena på området kan ändras ganska snabbt. Den
av biografägareförbundet lämnade uppgiften om publikfrekvensen på biograferna
i Stockholm kan sålunda tyda på att biografbesöken kan minska
ännu mera än utredningen på grundval av för den tillgängligt material ansett
sig böra räkna med. I detta sammanhang kan erinras om att antalet televisionslicenser
ökat mycket snabbt under innevarande år. Detta belyses av
följande uppgifter om antalet licenser i hela landet vid olika tidpunkter.
1/1 |
1957 ................ |
|
1/1 1/7 |
1958 ................ |
|
1958 ................ |
||
1/1 |
1959 ................ |
|
4/3 |
1959 ................ |
Vad bär anförts synes emellertid också med tydlighet ge vid handen, att
man i den föreliggande situationen inte kan inskränka sig till att förlänga
det nuvarande filmstödet och i övrigt uppskjuta frågan till nästa års riksdag.
I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser har
jag kommit till den uppfattningen att branschen under den närmaste framtiden
inte kan bära en skattebelastning av nuvarande storlek. Trots de allvarliga
betänkligheter som måste hysas mot att avstå från statsinkomster i
dagens läge anser jag sålunda ofrånkomligt att redan nu föreslå vissa lättnader.
Beslutet härom måste emellertid, såsom antytts redan i inledningen,
få provisorisk karaktär.
Med denna utgångspunkt synes endast kunna övervägas åtgärder inom
den nu gällande lagstiftningens ram, d. v. s. att höja det nuvarande filmstödet
och att jämka procentsatsen för biografnöjesskatten nedåt. Vad
särskilt angår det av utredningen anvisade alternativet för en skattesänkning,
d. v. s. ett bottenavdrag som uteslutande skulle tillkomma biografägaren,
får jag erinra om den kritik som från branschhåll framförts mot avdragets
konstruktion. En närmare prövning av denna fråga är uppenbarligen
nödvändig, innan det kan övervägas att härutinnan följa utredningens
iorslag. .lag förutsätter emellertid, att någon ändring från branschens sida
inte göres i fråga om hittills medgivet bottenavdrag för småbiograferna. Den
ståndpunkt som härvidlag kommer att intas från branschens sida anser jag
böra tillmätas väsentlig betydelse vid den kommande prövningen av filmfrågan.
Beträffande storleken av de lättnader som nu kan ifrågakomma synes
utredningens förslag innebära en godtagbar utgångspunkt. Den av utredningen
förordade avvägningen mellan vad som bör utgå i ökat producentstöd
och vad som bör användas till sänkning av biografnöjesskatten synes
likaledes i huvudsak lämplig. Jag anser mig dock böra förorda en något
längre gående sänkning av biografnöjesskatten än som motsvarar utredningens
förslag. I enlighet härmed förordar jag, att biografnöjesskatten
fr. o. in. den 1 juli 1959 sänkes med fyra procentenheter eller från .''18 till 34
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
och att samtidigt procentsatsen för stöd åt svenskproducerad svartvit film
ökas från 20 till 30 och motsvarande procentsats för färgfilm från 35 till 45.
Vid bestämmandet av procentsatserna för filmstödet har beaktats, att detta
stöd torde få baseras på något lägre nöjesskatteintäkter än utredningen
förutsatt. Genomföres vad jag sålunda förordat, torde statens intäkter av
nöjesskatten komma att nedgå med omkring 5,5 milj. kronor. För filmbranschen
i dess helhet motsvarar sänkningen av biograf nöjesskatten och
höjningen av filmstödet tillsammans en lättnad i beskattningen med ca 13
procent.
Jag vill understryka, att vad jag här förordat innebär ett provisorium och
att statsmakterna vid en slutlig prövning av filmstödutredningens förslag
bör vara oförhindrade att välja andra lösningar.
Utredningens förslag att ersätta nu medgiven skattefrihet för s. k. dokumentärfilm
m. m. med skattenedsättning jämte stöd åt svenskproducerad sådan
film har, som den föregående redogörelsen utvisar, mött starkt motstånd
vid remissbehandlingen. Med hänsyn härtill vill jag redan i detta
sammanhang uttala att förslaget, ehuru förenat med vissa fördelar, inte
synes böra genomföras.
Jag vill emellertid förorda, att en av utredningen föreslagen och i remissyttrandena
allmänt tillstyrkt förenkling i fråga om redovisningen av nöjesskatten
— innebärande att skatten uträknas på grund av de totala intäkterna
och inte på varje biljett — kommer till stånd.
Skatteplikt för revyer
Inledning. Före 1957 års ändringar i nöjesskatteförordningen var i princip
alla sceniska och musikaliska framträdanden belagda med nöjesskatt. Skatteplikt
förelåg sålunda för teaterföreställning, musikunderhållning, litterär
underhållning, uppvisning i konstnärlig dans samt revy-, kabaret- och varietéföreställning.
Undantag gällde endast för operans och dramatiska teaterns
föreställningar i deras ordinarie lokaler i Stockholm.
I enlighet med förslag av 1956 års nöjesskatteutredning beslöts vid 1957
års riksdag att undanta teater, musikunderhållning, litterär underhållning
och uppvisning i konstnärlig dans från skatteplikt. Denna åtgärd motiverades
främst med det kulturella värde som i allmänhet ligger i teater- och konsertverksamhet.
Däremot bibehölls den tidigare regeln att skatt skulle erläggas
för revyer, kabareter och varietéer.
Vid de nya reglernas tillkomst förutsågs både från Kungl. Maj:ts och riksdagens
sida (propositionen nr 66 s. 49 f och bevillningsutskottets betänkande
nr 34 s. 20 f), att vissa gränsdragningssvårigheter skulle uppkomma. Det
ansågs därför nödvändigt att uppställa schablonmässiga regler och att godtaga
de därmed följande konsekvenserna, exempelvis att en från konstnärlig
synpunkt tämligen likgiltig operett fritas från nöjesskatt, medan en högtstående
revy drabbas därav. Ytterligare framhölls, att gränsdragningssvårighe
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959
ter skulle föreligga även om skatteplikten på området skulle omfatta endast
kabareter och varietéer.
Vid innevarande riksdag har väckts en motion, vari bl. a. yrkats att revyer
måtte fritagas från nöjesskatt. Motionen har behandlats av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 12, därvid utskottet, under hänvisning till pågående
överväganden i frågan inom finansdepartementet, hemställt, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet framhåller
i betänkandet, att enligt vad utskottet erfarit de tolkningssvårigheter som
befarades vid de nya bestämmelsernas tillkomst har besannats samt att bestämmelserna,
såsom de är utformade, ger utrymme för subjektiva bedömanden,
vilket är ägnat att försvåra en likformig rättstillämpning.
Departementschefen. För revyer har sedan länge uttagits nöjesskatt. 1957
års beslut innebar sålunda inte någon förändring i fråga om skatten på revyer.
Vad som föranlett de under senare år framställda kraven på skattefrihet
för denna underhållningsform är, att teaterföreställningar, konserter,
uppläsningar och uppvisningar i konstnärlig dans år 1957, med hänsyn
till det värde sådana föreställningar i regel har från kulturell synpunkt,
ansågs böra undantas från det skattepliktiga området. Till stöd för önskemålen
om skattefrihet jämväl för revyer har främst åberopats svårigheterna att
med nu gällande regler avgränsa det skattefria området. Man har emellertid
också framhållit, att vissa revyer är konstnärligt mera högtstående än åtskilliga
teaterföreställningar.
Det förutsågs, att vissa svårigheter skulle uppkomma i tillämpningen, när
det gällde att dra en gräns mellan skattefri teater och skattepliktig revy.
Man ansåg sig emellertid kunna räkna med, att svårigheterna skulle kunna
bemästras.
Erfarenheterna från den tid, under vilken 1957 års regler tillämpats, synes
ge vid handen, att gränsdragningssvårigheterna blivit större än man räknat
med. Dessa svårigheter har inte minst samband med uppkomsten även
ny form av lättare underhållning som formellt framträder såsom teaterpjäs
men från andra synpunkter skulle kunna betecknas som revy.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes en ändring av bestämmelserna
böra övervägas. En möjlighet härvidlag skulle självfallet vara att
på nytt införa de regler som gällde före den 1 juli 1957. Onekligen framstår
detta som den mest rationella lösningen. Mot bakgrund av att helt skattefrihet
f. n. gäller för teater och konserter in. in. finge skatteprocenten därvid
modereras. Jag är emellertid inte beredd att nu förorda en sådan åtgärd.
Under dessa omständigheter synes endast återstå att tillmötesgå önskemålen
om skattefrihet för revyer. Inte heller denna åtgärd går fri från invändningar,
och jag får härvidlag erinra om de skäl som anfördes, när frågan
behandlades vid 1957 års riksdag. Revyföreställningarna är visserligen
i många fall konstnärligt högtstående, men de kan lika ofta bjuda på underhållning
av enbart nöjesbetonad karaktär. Undantas revyerna från skatteplikt,
innebär detta, såsom påpekades år 1957, alt man låter gränsdragnings
2
Bihamj till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Xr 97
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959
svårigheter föranleda ett ganska betydande avsteg från vad som från
principiell synpunkt framstår som motiverat. Det bör nämligen framhållas,
att revyföreställningar — liksom kabareter och varietéer — i det allmänna
medvetandet framstår som typiska nöjestillställningar. Ytterligare bör, liksom
skedde år 1957, understrykas, att vissa gränsdragningssvårigheter kommer
att kvarstå, även om revyerna fritas från skatt.
Trots de anförda betänkligheterna har jag emellertid, med hänsyn till erfarenheterna
från tillämpningen, inte velat motsätta mig, att revyerna i princip
undantas från skatteplikt. För att motverka riskerna för att på restaurangerna
uppstår nya av nöjesskattebestämmelserna betingade underhållningsformer
inom gränsområdet till kabaret och varieté vill jag emellertid föreslå,
att skatteplikten kvarstår för revyer, som ges i samband med utskänknång,
d. v. s. i lokal där utskänkning av rusdrycker, Öl eller alkoholfria drycker
äger rum eller i omedelbart angränsande lokal med öppen förbindelse
till utskänkningslokalen.
I enlighet med det förut anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;
2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni
1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om
fortsatt giltighet av samma förordning; samt
3) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951
(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Jag hemställer, att förslagen måtte genom proposition framläggas för riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alice Magnusson
590487 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag