Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 12 december
1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att inkomst av fastighet, som tillhör allmännyttigt
bostadsföretag, skall beräknas enligt samma schablonmetod, som tillämpas
beträffande fastighet, som äges av bostadsförening eller bostadsaktiebolag.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 9

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1959

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 24 § 4 mom. och 25 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola upphöra att gälla, samt att 24 § 3 mom.,
46 § 1 mom. och punkt 1 av anvisningarna till 36 § samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 §.

3 in o m. Har fastighet — — -—
före taxeringsåret.

Att inkomst •— •— -— till 38 §.

46 §.

1 mom. Därest vid---sam ma

kommun.

Befinnes vid beräkning jämlikt 24 §
4 mom. av intäkt av annan fastighet
att det lånade, i fastigheten nedlagda
kapitalet uppgår till högre belopp än
taxeringsvärdet eller det värde å fastigheten,
som då taxeringsvärde icke
åsatts skall gälla i stället för taxeringsvärde,
skall vad som motsvarar
tre procent av det sålunda översk jutande
beloppet, i förekommande fall
med tillägg av i 25 § 4 mom. omförmäld
avgäld, anses såsom underskott
i förvärvskälla, varom i första stycket
förmäles.

Avdrag är — — — av sjömansskatt.
1

24 §.

3 m om. Har fastighet •— -— —
före taxeringsåret.

Vad i föregående stycke sågs skall
äga motsvarande tillämpning i fråga
om fastighet, vilken tillhört bolag,
förening eller stiftelse, som bildats
efter den 30 juni 1945 och av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå)
eller länsbostadsnämnd erkänts såsom
allmännyttigt bostadsföretag.

Att inkomst — ---till 38 §.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

1 m o m. Därest vid---sam ma

kommun.

Avdrag är —---av sjömans skatt.

1 Senaste lydelse av 24 § 3 mom. se 1957: 57, av 46 § 1 mom. se 1958: 296 samt av punkt
1 av anvisningarna till 36 § se 1954: 263.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 är 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst
upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen,
således för erlagd köpeskilling, för vad
som nedlagts på förbättring av egendomen,
för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader in. m.
Hit räknas jämväl kostnad, som under
tid, då intäkt av avyttrad annan
fastighet eller i förekommande fall
del därav beräknats enligt 24 § 2, 3
eller 4 mom. nedlagts på reparation
och underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen,
i den mån den avyttrade
egendomen på grund därav vid avyttringen
befunnit sig i bättre skick än
vid förvärvet. Har den skattskyldige
tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning
av den avyttrade egendomen
eller dyl., skall å andra sidan,
i den mån ej vad som vid avyttringen
återbekommits av de avskrivna beloppen
inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta
avdrag. Vidare får vid vinstberäkningen
den skattskyldige åtnjuta avdrag
för under beskattningsåret utbetalda
förvaltningskostnader och
räntor, därest dessa ej böra hänföras
till annan förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst
upptages såsom intäkt vad som
erhållits för den avyttrade egendomen.
Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen,
således för erlagd köpeskilling, för vad
som nedlagts på förbättring av egendomen,
för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader in. in.
Hit räknas jämväl kostnad, som under
tid, då intäkt av avyttrad annan
fastighet eller i förekommande fall
del därav beräknats enligt 24 § 2 eller
3 mom. nedlagts på reparation och
underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen,
i den mån den avyttrade
egendomen på grund därav vid avyttringen
befunnit sig i bättre skick än
vid förvärvet. Har den skattskyldige
tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning
av den avyttrade egendomen
eller dyl., skall å andra sidan,
i den mån ej vad som vid avyttringen
återbekommits av de avskrivna beloppen
inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta
avdrag. Vidare får vid vinstberäkningen
den skattskyldige åtnjuta avdrag
för under beskattningsåret utbetalda
förvaltningskostnader och räntor,
därest dessa ej böra hänföras till
annan förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall äga tillämpning vid 1959 års taxering eller vid eftertaxering för
år 1959 eller tidigare år.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 december 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet, vissa frågor rörande
beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag samt anför därvid följande.

Inledning

Genom beslut av 1954 års riksdag infördes en schablonmetod vid inkomsttaxeringen
för beräkning av inkomst av fastighet som tillhör allmännyttigt
bostadsföretag, som bildats den 1 juli 1945 eller senare.

Med en den 28 februari 1958 dagtecknad skrivelse har utredningen om
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretags förvaltning m. m. avlämnat
en promemoria med synpunkter och förslag beträffande beskattningen av
allmännyttiga bostadsföretag jämte författningsförslag.

Över nämnda promemoria och författningsförslag har, efter remiss, yttranden
avgivits av kammarrätten, statskontoret, bostadsstyrelsen, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, 1957 års skatteutredning,
Hyresgästernas riksförbund, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförb.und, Svenska landskommunernas förbund, Svenska riksbyggen,
Svenska stadsförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende och skall till en början lämna
en översikt av gällande bestämmelser om inkomstberäkning för olika
slag av annan fastighet än jordbruksfastighet och bakgrunden till dessa
bestämmelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1959

5

Gällande bestämmelser m. m.

De allmänna stadgandena om beskattning av inkomst av annan fastighet
än jordbruksfastighet är intagna i 24—26 §§ kommunalskattelagen.

Enligt huvudregeln skall såsom bruttointäkt av fastighet upptagas uppburna
hyror och andra inkomster, däribland hyresvärdet av lägenhet som
fastighetsägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares
räkning. Avdrag medges för egentliga omkostnader, därunder inbegripet
enligt vanliga regler beräknad värdeminskning av fastighetens byggnader.
Inkomstberäkningen sker regelmässigt enligt den s. k. kontantprincipen.
Avdrag för reserveringar som är avsedda att täcka framtida kostnader tilllåts
inte.

Tillämpningen av dessa bestämmelser mötte vissa svårigheter, särskilt
beträffande egnahemsfastigheter. Svårigheterna hänförde sig till uppskattningen
av värdet av ägarens eget nyttjande av fastigheten men även till
vissa avdragsposter. Så t. ex. gav gränsdragningen mellan avdragsgill reparationskostnad
och icke avdragsgill kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
upphov till svårlösta tvister.

Under åberopande bl. a. härav framlade 1950 års skattelagssakkunniga
under år 1951 förslag till förenklade bestämmelser på förevarande område.
Förslaget syftade till att, i stället för att beskatta det uppskattade värdet av
bostadsförmånen i cn- och tvåfamilj sfastigheter, beskattningen skulle träffa
beräknad avkastning av det i fastigheten nedlagda egna kapitalet. Två alternativ
kunde, enligt de sakkunniga, därvid ifrågakomma.

Enligt det ena alternativet skulle den beräknade, till beskattning upptagna
inkomsten hänföras direkt till det egna kapitalet. Beräkningen kunde
då ske på det sättet att det egna kapitalet upptogs till skillnaden mellan
fastighetens värde och i fastigheten nedlagt upplånat kapital; nettointäkten
av fastigheten skulle då i princip motsvara viss fastställd procent av det
egna kapitalet.

Det andra alternativet skulle innebära, att man på inkomstsidan beräknade
ränta å fastighetens värde i dess helhet men medgav avdrag för erlagd
ränta å gäld som hänförde sig till fastigheten.

De sakkunniga förordade det andra alternativet, med hänsyn till bl. a.
att det första alternativet skulle innebära en orättvisa gentemot dem som
är hänvisade till upplåning av större delen av kostnaden för fastighetsförvärvet
och därvid nödgas betala jämförelsevis hög ränta å den högst liggande
delen av gälden. Vidare framhölls att svårigheter skulle uppkomma att
särskilja den på fastigheten belöpande och därför icke avdragsgilla gäldräntan
från den skattskyldiges övriga ränteutgifter, beträffande vilka avdragsrätt
alltid förelåg.

Genom beslut av 1953 års riksdag infördes bestämmelser om schablonmässig
beräkning av inkomst av eu- och tvåfamilj sfastigheter vid inkomsttaxeringen.
Beslutet, som i sina huvuddrag följde skattelagssakkunnigas

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

förslag, innebar i princip följande. Bruttoinkomsten av fastigheten skulle
beräknas till ett belopp motsvarande 3 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Från denna intäkt skulle avdrag inte medges för andra omkostnader
än för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt för tomti ättsavgäld
eller liknande avgäld. — Vid 1957 års riksdag ändrades dessa bestämmelser
såtillvida, att procenttalet för inkomstberäkningen bestämdes till 2,5 och att
ett extra avdrag om 200 kronor tillkom för egnahemsägare, som själv bebor
sin fastighet.

Bestämmelserna om beskattning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter
och vissa därmed jämställda fastigheter (sommarstugor o. dyl.) finns
intagna i 24 § 2 inom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen jämte tillhörande
anvisningar.

Beträffande bostadsföreningar och bostadsaktiebolag gällde tidigare den
förut angivna huvudregeln för beräkning av inkomst av fastighet. Huvudregeln
kompletterades emellertid med särskilda bestämmelser som innebar
att beskattningen av inkomsten av föreningens (bolagets) fastighet uppdelades
så att medlemmarna (delägarna) skattade för inkomsten av bostad
eller annan förmån som tillkommit dem, medan föreningen (bolaget) skattade
för återstoden av fastighetsinkomsten.

Genom beslut av 1954 års riksdag ändrades dessa bestämmelser så att inkomst
av fastighet, som äges av bostadsförening eller bostadsaktiebolag,
kom att beräknas enligt samma förenklade schablonmetod som gällde för
en- och tvåfamilj sfastigheter. Hela fastighetsinkomsten skulle nu beskattas
hos föreningen (bolaget); medlemmen (delägaren) inkomstbeskattas enligt
de nya reglerna blott om han hyr ut sin lägenhet.

Skattelagssakkunniga hade i den utredningspromemoria, som låg till grund
för lagstiftningen, beträffande bostadsföreningars och bostadsaktiebolags
fastigheter föreslagit att inkomsten skulle beräknas enligt det första alternativet
som de sakkunniga diskuterat beträffande en- och tvåfamilj sfastigheter.
I propositionen nr 37/1954 förordades dock att man även beträffande
bostadsföreningars och bostadsaktiebolags fastigheter skulle tillämpa den
schablonmetod som år 1953 beslutades för egnahemsfastigheter. I propositionen
framhölls att därigenom en bättre anpassning till den verkliga skatteförmågan
skulle vinnas, eftersom vid inkomstberäkningen hänsyn kom att
tas till den högre eller lägre ränta, som utgår på det lånade kapitalet.

Bestämmelserna om bostadsföreningars och bostadsaktiebolags beskattning
för inkomst av fastigheten är intagna i 24 § 3 mom. och 25 § 3 mom. kommunalskattelagen.
De år 1957 beslutade ändringarna i fråga om beräkning
av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter berör inte bostadsföreningar och
bostadsaktiebolag. Bruttointäkten av dessas fastigheter beräknas alltså fortfarande
efter 3 procent av taxeringsvärdet.

Vid 1954 års riksdag tillkom även bestämmelser om schablonmässig inkomstberäkning
för fastighet som tillhör vissa allmänngttiga bostadsföretag

Kanyl. Maj.ts proposition nr 9 år 1959 7

(24 § 4 inom., 25 § 4 mom. och 46 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen).

Inkomstberäkningen tillgår enligt dessa bestämmelser i princip på följande
sätt. Såsom intäkt upptages ett belopp motsvarande för helt år räknat 3
procent av det belopp, varmed fastighetens taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret överstiger företagets lånade, i fastigheten nedlagda kapital.
Avdrag medges inte för andra omkostnader än tomträttsavgäld eller liknande
avgäld.

I fråga om denna kategori fastigheter valdes alltså den direkta metod för
beräkning av det egna kapitalet, som av tekniska skäl ansågs inte böra ifrågakomma
beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter samt bostadsföreningars
och bostadsaktiebolags fastigheter. Anledningen härtill torde främst ha varit
följande. Den ränta, som dessa allmännyttiga bostadsföretag i allmänhet
hade att erlägga på vissa lån utgjorde

på primärlån ............................ 3 %

på sekundärlån .......................... 3,5 %

på tertiärlån ............................ 3 %

medelränta 3,05 %

Med hänsyn till den ringa differensen i räntesatserna förelåg inte någon anledning
att frångå det av skattelagssakkunniga framlagda förslaget, som innebar
att inkomstberäkningen skulle hänföra sig direkt till det egna kapitalet.

Schablonmetoden för inkomstberäkningen tillämpas dock blott i fråga om
sådana allmännyttiga bostadsföretag som bildats efter den 30 juni 1945. För
övriga allmännyttiga bostadsföretag beräknas inkomsten av fastighet enligt
huvudregeln. Bakgrunden till denna uppdelning är följande.

Såsom allmännyttigt bostadsföretag erkänns bolag, förening eller
stiftelse, som uppfyller i särskilda författningar angivna villkor. Dessa villkor
har i vissa hänseenden växlat, men genomgående har krävts, att företagen
arbetar utan enskilt vinstsyfte samt att företagen står under kommunal
eller statlig kontroll och tillsyn. I själva verket är kommunerna i övervägande
antalet fall och beträffande samtliga enligt 1946 års och senare författningar
rörande tertiärlån tillkomna företag de verkliga huvudmännen
för företagen, och vederbörande bolag, förening eller stiftelse är närmast
att anse såsom en form för kommunal verksamhet i bostadsfrämjande syfte.
Att en sådan form valts beror på att man därigenom kunnat ordua förvaltningen
i ändamålsenligare former än om motsvarande verksamhet bedrivits
i kommunens direkta regi. Villkoret om frånvaro av enskilt vinstsyfte
har icke ansetts utesluta, att skälig ränta gottgöres å insatt kapital i förelaget.

Hyrorna i de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter är så bestämda,
att de skall täcka en låneamortering, som är större än de vid beräkning

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

av inkomst av fastighet enligt huvudregeln medgivna värdeminskningsavdragen
för byggnader, samt att i hyrorna inräknas ersättning för underhållskostnader,
trots att dessa kostnader fördelar sig ojämnt i tiden. Härav följer
att beskattning sker vissa år av en vinst som, sedd på längre sikt, inte finns
och att andra år underskott uppkommer, som — då företagen regelmässigt
inte har annan inkomst mot vilken underskotten kan avräknas — ej kan
skattemässigt utnyttjas.

I och för sig föreligger inle hinder för kommun att direkt äga ifrågavarande
fastigheter. För sådant fall uppkommer överhuvud inte något beskattningsproblem,
eftersom kommun är frikallad från skyldighet att erlägga
statlig inkomstskatt. Skattefrihet gäller visserligen inte i fråga om kommunal
inkomstskatt, men med hänsyn till det s. k. procentavdraget uppkommer
i regel ingen inkomst att beskatta kommunalt. Skatt erlägges i sådana
fall endast för garantibelopp för fastigheten.

I propositionen nr 165/1954 framhölls, under hänvisning till nu nämnda
förhållanden, att dessa talade för ett utsträckande av schablonmetoden jämväl
till de allmännyttiga bostadsföretagen om och i den mån detta med hänsyn
till övriga omständigheter framstod som önskvärt. Eljest gällande beskattningsregler
medförde för de allmännyttiga bostadsföretagen speciella
besvärligheter främst under de första åren. Reparationsbehoven är då
regelmässigt relativt obetydliga samtidigt som amorteringen av skulder är
störst. Längre fram ökas reparationsbehoven samtidigt som amorteringsbeloppen
minskar. Det ansågs knappast vara acceptabelt att företag som vid
tiden för de nya reglernas ikraftträdande innehaft sina fastigheter så lång
tid att de redan drabbats av tidigare gällande reglers nackdelar, skulle tvingas
övergå från de regler, som i detta läge var för dem gynnsammast, till bestämmelser
som medför en hårdare beskattning.

Skattelagssakkunniga hade velat lösa detta problem genom en valrätt för
företagen att övergå till de nya reglerna antingen beträffande företagets
samtliga fastigheter eller beträffande viss eller vissa fastigheter. Om de
nya reglerna tillämpats ett år för eu fastighet, skulle de emellertid enligt
sakkunnigförslaget tillämpas även framgent för denna fastighet.

Häremot riktades åtskilliga invändningar under remissbehandlingen av
sakkunnigförslaget. Flera myndigheter påtalade det mindre lämpliga i den
föreslagna valrätten. Denna ansågs inte stå i överensstämmelse med förenklingssträvandena
utan skulle ur taxeringssynpunkt vara oläglig. I propositionen
förordades med anledning av kritiken eu annan lösning av förevarande
fråga. Därvid anfördes hl. a. följande.

Då, som jag nyss framhöll, det icke gärna kan ifrågakomma att påtvinga
schablonmetoden företag, som är mera betjänta av att få bibehållas vid nuvarande
beskattningsregler, måste lösningen sökas efter en annan linje än
den de sakkunniga förordat. Schablonmetoden bör göras obligatorisk men endast
för de allmännyttiga bostadsföretag, beträffande vilka det kan förutses
att metoden icke i dagens läge innebär en skatteskärpning. Och för dessa företag
bör schablonmetoden gälla för samtliga fastigheter och under hela tiden
för fastighetsinnehavet. De företag, beträffande vilka schablonmetoden bör

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år i959

gälla, kan antagas vara de om vilka man vet att de uteslutande eller så gott
som uteslutande har ett yngre bostadsbestånd. En relativt tillfredsställande
reglering torde uppnås, om man anknyter till företag, som bildats den 1 juli
1945 eller senare och som erkänts såsom allmännyttiga bostadsföretag.
— — — Anknytningen till tidpunkten den 1 juli 1945 framstår som motiverad
med hänsyn till att 1946 års nyssnämnda kungörelse trädde i kraft
den 1 juli 1946 och att åtskilliga företag bildades under tiden dessförinnan
just i syfte att erhålla lån enligt denna kungörelse. Med denna gränsdragning
synes även bli beaktat, att de nya bestämmelserna icke blir tillämpliga
på företag med sådant äldre fastighetsbestånd att eu fortsatt tillämpning
av nu gällande regler vore för dessa företag mera önskvärd och riktig.

Det konstaterades att en lagstiftning enligt dessa linjer skulle medtöra,
att utanför de nya bestämmelsernas tillämpningsområde skulle falla även
sådana äldre företag som bar ett obetydligt bestånd av äldre fastigheter
men ett betydande antal yngre fastigheter. Även dessa företag skulle vara
betjänta av schablonmetoden och skulle följaktligen med visst tog kunna
kräva en tillämpning av denna metod. Det ansågs dock inte kunna ifrågakomma
att tillgodose ett sådant önskemål. Härför skulle nämligen fordras
en föreskrift, varigenom de nya reglerna gjordes tillämpliga på företag, vars
fastigheter till huvudsaklig del uppförts efter viss tidpunkt.

Emot eu sådan »huvudsaklighetslinje» kan det, framhölls det vidare, riktas
åtskilliga invändningar. Bl. a. påpekades det att den skulle kunna medföra
att ett företag genom ytterligare fastighetsförvärv skulle, mot sitt eget
intresse, beträffande samtliga fastigheter tvingas in under de nya reglerna.

I propositionen framhölls slutligen, att den föreslagna lagstiftningen i
viss mån borde betraktas som ett provisorium. Det kunde nämligen inte
anses rationellt och ur samhällets synpunkt önskvärt att vissa allmännyttiga
bostadsföretag alltjämt skulle beskattas för eu vinst, som i själva verket
inte finns. Lösningen, sedd på längre sikt, borde dock sökas efter eu
helt annan linje. Härom anföres i propositionen följande.

Anledningen till att förevarande beskattningsproblem överhuvud uppkommit
är mindre att tillskriva brister i skattelagstiftningen och mer det förhållandet
att reglerna för statliga lån och bidrag till bostadsbyggandet erhållit
den utformning som skett. För att komma i åtnjutande av sådana lån och
bidrag har kommunerna fått tillskapa särskilda bolag, föreningar eller stiftelser
av samma typ och därigenom med samma ställning i beskattningshänseende
som enskilda företag, vilkas fastighetsförvaltande verksamhet drives
i vinstsyfte och för vilkas vidkommande nu gällande skatteregler föreskrivits.
De allmännyttiga bostadsföretagen har försatts i sin nuvarande belägenhet
utan att konsekvenser av nu antytt slag beaktats. Det synes mig
därför påkallat att taga under övervägande hela den rättsliga konstruktionen
av dessa företag. Skulle man på denna väg komma fram till en ny ordning,
tillskapas även helt andra förutsättningar för en tillfredsställande lösning
av beskattningsfrågan. Det spörsmål, som jag nu senast berört, kräver
självfallet en närmare utredning och faller för övrigt i första hand icke inom
finansdepartementets ämnesområde.

Bevillningsutskottet (betänkande nr 56) fann sig böra godta den i propositionen
gjorda gränsdragningen mellan företag, beträffande vilka schablon -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

metoden skulle tillämpas, och övriga allmännyttiga bostadsföretag. Detta
innebär, framhålles det i betänkandet, att utskottet inte ansett sig böra
ifrågasätta någon form av valrätt för de berörda företagen med avseende å
vilka bestämmelser, som de önskar följa. Utskottet kunde inte heller tillstyrka
motionsvis framförda förslag att företag som inte faller under de
nya bestämmelserna skulle på därom gjord framställning erhålla rätt att
använda schablonmetoden. Utskottet fann dock, att Kungl. Maj :t borde ompröva
huruvida cj på detta sätt en lösning skulle kunna åvägabringas.

U trednings promemorian

I promemorian diskuteras olika alternativa möjligheter att åstadkomma
skattebefrielse för allmännyttiga bostadsföretag.

Det framhålles att några tekniska hinder att genom ändringar i skattelagstiftningen
åstadkomma skattefrihet för sådana företag inte föreligger.
De invändningar som framförts mot skattefriheten har gått ut på att denna
skulle innebära ett omotiverat privilegium för de kommunägda bostadsföretagen
jämfört med övriga samt att dessa företag — lika väl som kommuners
för andra ändamål bildade särskilda rättssubjekt — borde vara underkastade
vanliga beskattningsregler. Med hänsyn till att bostadsförsörjningen
numera i hög grad betraktas som en det allmännas angelägenhet kunde man
överväga att genom tillägg till 7 § första stycket f) förordningen om statlig
inkomstskatt ange som grund för skattefrihet även »främjande av bostadsförsörjningen».
Om innebörden i detta ändamål inte kan preciseras närmare
torde dock, påpekar utredningen, skattefriheten kunna föranleda allvarliga
missbruk.

Till grund för beslut om skattebefrielse borde, uttalas i utredningspromemorian,
läggas en bedömning av den bostadsförvaltande verksamhetens
sociala angelägenihetsgrad. Denna bedömning skulle dock sannolikt ställa
skattemyndigheterna inför vissa awägningsproblem. Utredningen fann det
därför tvivelaktigt om denna väg att ernå skattebefrielse för allmännyttiga
bostadsföretag är framkomlig.

Därest man önskar skapa en ny rättslig form för allmännyttiga bostadsföretag
ligger det, enligt utredningen, närmast till hands att anknyta till stiftelseformen.
Härom anföres följande.

Allmännyttiga bostadsföretag bör helt ägna sig åt förvaltning av bostäder
jämte vissa därtill hörande kollektiva komplement, och deras inkomster bör
inte få komma några andra ändamål tillgodo. Givetvis måste de i egenskap
av byggherrar låta producera bostäder, men i princip bör de inte bedriva rörelse.
För dem bör sålunda gälla vad som är utmärkande för stiftelseformen,
nämligen att deras tillgångar stadigvarande skall tjäna ett visst från början
angivet ändamål. Genom att till de regler som generellt gäller för stiftelser
foga särskilda föreskrifter om exempelvis bokföring, revision och kontroll i
andra former skulle man kunna åstadkomma en för allmännyttiga bostadsföretag
väl lämpad rättslig konstruktion.

Kuiujl. Maj.ts proposition nr !) år 1!)59

11

Utredningen finner emellertid, att problemet att skapa en lielt ny företagsform
för kommunal bostadsförvaltning, oavsett om stiftelseformen tages till
utgångspunkt, kan aktualisera ändringar i ett synnerligen omfattande komplex
av lagar och föreskrifter — inte endast på skattelagstiftningens område.
Det aktualiserar även frågan huruvida det inte också på andra områden än
bostadsförsörjningens kunde vara ändamålsenligt att skapa nya rättsliga former
för kommunernas ekonomiska verksamhet. Om det anses önskvärt att
för allmännyttiga bostadsföretag skapa ett nytt rättssubjekt, bör denna fråga
utredas i ett vidare sammanhang.

I avvaktan härpå föreslår utredningen, för att skapa en någorlunda rimlig
lösning av dessa företags beskattningsproblem, några smärre justeringar i
de nuvarande reglerna om schablonbeskattning. Det konstateras visserligen
att schablonmetoden för inkomstbeskattningen inte på längre sikt innebär
någon i alla avseenden rationell lösning men att den med vissa modifikationer
kan kvarstå såsom ett förlängt provisorium.

Utredningen erinrar om att skilda schablonmetoder kommit till användning
för å ena sidan egnahemsfastigheter samt bostadsföreningars och bostadsaktiebolags
fastigheter samt å andra sidan för de allmännyttiga bostadsföretagens
fastigheter. När valet mellan de båda schablonmetoderna träffades
för de allmännyttiga bostadsföretagens del åberopades som motiv bl. a. att
medelräntan för de lån som belastar statligt belånade allmännyttiga företag
endast obetydligt översteg 3 procent.

Sedan dess har, framhålles det i utredningspromemorian, den garanterade
räntan för primärlån höjts till minst 3,5 procent för hus färdigställda efter
1950 och tertiärlåneräntan för nya hus höjts till 4 procent. För den
särskilda schablonmetoden för de allmännyttiga bostadsföretagen kan därför
inte längre anföras den nyssnämnda motiveringen.

Under åberopande härav föreslår utredningen att den skattepliktiga inkomsten
av allmännyttiga bostadsföretags fastigheter beräknas enligt samma
regler som gäller för bostadsförenings inkomst av fastighet.

Schablonmetoden innebär, understrykes det i promemorian, en lösning av
beskattningsproblemet endast för sådana allmännyttiga företag som bildats
efter den 30 juni 1945. Enligt en av utredningen företagen undersökning
uppgår det antal allmännyttiga företag som nu faller utanför schablonregelns
tillämpningsområde till 30 å 40. Häribiand ingår flera stora företag.
Mindre än ed tiotal av de ifrågavarande företagen har uppfört huvuddelen
av sitl lägenhetsbestånd före år 1946. Det antal företag, för vilka det på kort
sikt skulle innebära någon olägenhet att övergå lill schablonregeln, bedömes
därför av utredningen vara ringa.

Eftersom antalet allmännyttiga bostadsföretag, som inte omfattas av
schablonregeln, är tämligen litet, bör det, enligt utredningen, inte bereda
skattemyndigheterna några nämnvärda administrativa problem att efter
ansökan bevilja dessa företag rätt att övergå till schablonmetoden vid be -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

räkning av skattepliktig inkomst. Utredningen föreslår därför, att sådan
rätt skall beredas företagen. Enligt förslaget skall framställning om tillämpning
av schablonmetoden göras i samband med avlämnande av självdeklaration
år 1960. I promemorian tillägges, att företag som en gång valt schablonmetoden
självfallet inte bör få rätt att därefter återgå till tidigare metod
för inkomstberäkningen.

Remissyttrandena

Vad utredningen föreslagit har i regel rönt instämmande eller lämnats
utan erinran från remissinstanserna. Några avstyrkanden förekommer dock.

Frågan huruvida formlig skattefrihet bör beredas de allmännyttiga
bostadsföretagen har berörts i några yttranden.

Hyresgästernas riksförbund anser det vara starkt motiverat, att de allmännyttiga
bostadsföretagen inte alls blir föremål för beskattning. Ehuru
schablonmetoden på längre sikt inte innebär en rationell lösning av dessa
företags beskattningsproblem, tillstyrker förbundet det framlagda förslaget.
Detta innebär ett förlängt provisorium i avvaktan på en slutlig lösning
av problemet om resultatutjämning.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag uttalar sig i samma riktning.

1957 års skatteutredning framhåller att dess vid tiden för yttrandet ännu
inte framlagda betänkande angående förlust- och resultatutjämning kunde
förmodas innefatta möjlighet att inom vissa gränser utjämna förluster. Det
kunde därför vara ägnat att i någon mån minska behovet av specialregler
för de allmännyttiga bostadsföretagen. Å andra sidan torde företagens läge
i stort inte påverkas av skatteutredningens blivande förslag, vare sig de beskattas
enligt konventionell metod eller schablonmetod. — Skatteutredningen
framhåller, att det i utredningspromemorian framlagda förslaget inte reder
upp läget för de allmännyttiga bostadsföretagen, och förordar såsom
alternativ förnyad utredning. Efter en erinran om de uttalanden som i 1954
års proposition gjordes i frågan om skattefrihet för de allmännyttiga bostadsföretagen
anföres bl. a. följande.

I propositionen hade tanken avvisats att ur gruppen av aktiebolag och
ekonomiska föreningar utrycka vissa, de allmännyttiga bostadsföretagen,
och med bibehållen egenskap av aktiebolag eller ekonomisk förening hänföra
dem till den högkvalificerade grupp, som tillerkänts principiell skattefrihet.
Något sådant ansågs nämligen strida mot tillämpade grunder för
skattelagstiftningen. Däremot ansågs möjligt att pröva en annan ordning,
nämligen den att avföra de allmännyttiga bostadsföretagen ur gruppen aktiebolag
och ekonomiska föreningar, där de enligt sin natur inte hör hemma,
samt ge dem ställning antingen som ett rent kommunalt organ eller
ock som en specifik juridisk person, som skattemässigt kunde ställas i nivå
med kommunen såsom sådan.

Om något dylikt åstadkommes, funnes —- enligt propositionen — möjligheter
alt med en enkel skattefrihetsföreskrift rationellt lösa hela spörsmålet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1959

13

I promemorian har denna väg inte beträtts ntan i stället kortfattat avvisats
med hänvisning till det »komplex av lagar och föreskrifter» som då
skulle behöva ändras. Vidare har anförts att, om det ansåges önskvärt att
för allmännyttiga bostadsföretag skapa nya rättsliga former, denna fråga
borde prövas i ett vidare sammanhang, närmast i anslutning till en allmännare
översyn av formerna för kommunernas ekonomiska verksamhet.

1957 års skatteutredning kan inte underlåta att uttala sitt beklagande över
att det i propositionen och i utredningsdirektiven lämnade uppslaget ej närmare
undersökts. Detta torde nämligen innefatta, såvitt synes, den enda
framkomliga vägen för en tillfredsställande ordning på området. Utredningen
vill därför för egen del förorda att problemkomplexet hänskjutes till förnyad
utredning. Till denna uppfattning medverkar utredningens i vissa hänseenden
kritiska inställning till det i promemorian framlagda förslaget.

Förslaget att för de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter tillämpa
samma schablonmetod som f. n. användes i fråga om fastighet som
tillhör bostadsförening eller bostadsaktiebolag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i nära nog samtliga yttranden. Blott två remissinstanser, Sveriges
industriförbund och Sveriges fastighetsägareförbund, avstyrker denna del
av utredningsförslaget.

Sveriges fastighetsägareförbund anser att anledning saknas att tillämpa
skilda beskattningsregler för olika företagsformer när det gäller inkomst av
annan fastighet. Förbundet framhåller vidare följande synpunkter.

Förbundet vill slutligen i detta sammanhang erinra om att de s. k. allmännyttiga
företagen fr. o. m. den 1 januari 1958 helt befriats från den reglering
av hyrorna, vilken alltjämt kvarstår för de enskilda fastighetsägarna.
Orättvisan i nuvarande beskattningssystem ter sig bl. a. med hänsyn härtill
hårdare för den privata företagsformen än för den s. k. allmännyttiga.
Att under sådana förhållanden utvidga och förbättra beskattningsreglerna
för företag, som redan intaga en förmånsställning, kan icke av förbundet
uppfattas som någonting annat än en obehörig diskriminering.

Kammarrätten förklarar att, enligt kammarrättens mening, bärande skäl
för en särlagstiftning på beskattningsområdet för de allmännyttiga bostadsföretagen
visserligen inte föreligger men att del synes naturligt, att samma
beräkningsmetod som gäller för bostadsföreningar och bostadsaktiebolag
och som tar hänsyn till förändringar i ränteläget kommer till användning.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner förslaget huvudsakligen innebära
ett återställande av likformigheten i beskattningen av de fastigheter för vilka
schablonmetoderna tillskapats. Såsom sådant bör det enligt länsstyrelsens
mening kunna accepteras.

Även länsstyrelserna i Malmälms och Västmanlands län understryker att
förslaget medför ökad likformighet på detta område.

Förslaget alt äldre allmännyttiga bostadsföretag, d. v. s. sådana företag
som bildats före den 1 juli 1945, skulle erhålla rätt att övergå till
schablonmetoden bar i regel accepterats av remissinstanserna.

Kammarrätten finner sålunda inte anledning alt motsätta sig förslaget.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 är 1959

Riksskattenämnden anser att det ur principiella synpunker är ägnat väcka
betänkligheter, att tillämpningen av schablonen beträffande de äldre företagen
göres beroende av en valrätt från den skattskyldiges sida. Då det nuvarande
provisoriet i vissa avseenden synes otillfredsställande finner nämnden
sig emellertid inte böra avstyrka förslaget.

Bostadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Det torde ha framstått som en orättvisa för de företag av allmännyttig
karaktär, som har bildats före den 1 juli 1945 och som har ett stort bestånd
av yngre fastigheter, att icke få nyttja schablonmetoden. 1950 års skattelagssakkunniga
ville i sitt förslag angående beräkning av inkomst av fastigheter,
tillhöriga allmännyttiga företag, ge sådana företag rätt att själva avgöra
om schablonmetod skulle tillämpas i det särskilda fallet. Valrätten
skulle även innebära rätt att övergå till schablonmetoden allenast beträffande
viss eller vissa fastigheter. Mot detta förslag riktades bland annat den
kritiken att det icke vore lämpligt att de skattskyldiga finge välja mellan
olika beskattningsalternativ samt att förslaget icke vore förenligt med bestämmelserna
att ett företags fastigheter merendels är hänförliga till en
och samma förvärvskälla. Den utformning av valrätten som nu har föreslagits,
synes emellertid kunna godtagas.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, även om de invändningar
mot valfrihet som framförts tidigare i och för sig har samma giltighet nu,
länsstyrelsen likväl med hänsyn till det praktiska behovet inte anser sig
böra rikta några invändningar mot förslaget.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser det så väsentligt, att samtliga
allmännyttiga bostadsföretag får möjlighet till skattefria avsättningar till
underhållsfonder alt organisationen inte finner sig ha något att erinra
emot att schablonregeln utsträckes i enlighet med utredningsförslaget.

Förslaget om valrätt avstyrkes av 1957 års skatteutredning, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges industriförbund, medan länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anmäler stor tvekan.

1957 års skatteutredning anför följande i denna fråga.

Invändningarna mot det föreliggande förslaget är — förutom att en lagstiftning
i enlighet med detta inte reder upp läget för de allmännyttiga bostadsföretag,
varå schablonreglerna redan nu är tillämpliga och vilka företag
förr eller senare kan komma att finna den nya taxeringsmetoden oförmånlig
— främst följande.

Förslaget innebär en utvidgning av den krets företag, som — efter en företagets
viljeförklaring — kommer att taxeras enligt schablonmetoden.
Bland de företag, som äger göra dylik viljeförklaring, måste antagas finnas
åtskilliga med ett icke genomgående nytt bostadsbestånd. Det är likväl
inte otänkbart, att dessa företag för någon tid framöver vinner skattelättnad
vid en övergång till schablontaxering och därför begär sådan övergång.
Men risken för att de snart nog finner sig ha gjort ett dåligt byte finns, och
krav lärer då komma att framställas på ytterligare författningsändringar,
ev. en valfri återgång till den konventionella taxeringsmetoden. En utveckling
åt sådant håll är föga tillfredsställande.

Såsom skatteutredningen ser saken är emellertid den allvarligaste invändningen
av principiell natur. Man har inte tidigare i lagstiftningssainmanhang''
givit regler enligt vilka den skattskyldige skall räkna ut hur han

Kungl. Maj:ts proposition nr !) är li)59

15

skall bli förmånligast beskattad, d. v. s. betala lägst skatt, och sedan ange
för taxeringsmyndigheterna efter vilken metod taxeringen skall i detta
syfte göras. Även med bortseende från att den skattskyldige mången gång
inte kan förutsättas kunna på längre sikt rätt bedöma sitt läge — särskilt
svårt blir detta självfallet för företag med större fastighetsbestånd och med
fastigheter av olika ålder — är själva anordningen såsom sådan principiellt
otillfredsställande och ägnad att belysa hur föga rationellt de allmännyttiga
bostadsföretagens skatteproblem lösts. Det erinras, att i 1954 års proposition
avvisades — såsom förut framhållits — just en dylik anordning.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att det inte kan
vara tillfredsställande, att en skattskyldig på detta sätt själv skall kunna
välja mellan två beskattningsalternativ. Det är icke säkert att det val, som
träffas, på lång sikt blir förmånligt för vederbörande företag. Betänkligt är,
att ett företag, som har fördel av att komma in under schablonen, kanske
underlåter att begagna denna möjlighet på grund av okunnighet. Å andra
sidan kan det, uttalar länsstyrelsen, ligga viss följdriktighet i att alla företag,
som av statlig myndighet godtagits såsom allmännyttiga, må kunna
taxeras enligt likformiga grunder.

Departementschefen

De olika schablonmetoder som införts för å ena sidan allmännyttiga bostadsföretag
och å andra sidan bostadsföreningar innebär båda i princip, alt
en beräknad avkastning av eget, i fastigheten nedlagt kapital skall beskattas.
Med denna utgångspunkt kunde den för de allmännyttiga företagen
valda metoden synas ligga närmast till hands; företaget taxeras för en ränteinkomst
av tre procent på ett belopp, motsvarande taxeringsvärdet efter
avdrag för lånat kapital. I fråga om bostadsföreningar ansågs emellertid
regler av denna innebörd inte lämpliga med tanke på olikheter i räntesatserna
för inteekningslånen, och det föreskrevs därför, att tre procent av taxeringsvärdet
skulle upptas såsom intäkt, varefter avdrag skulle ske med de
faktiska räntekostnaderna. Motsvarande hinder förelåg inte beträffande de
allmännyttiga företagen, för vilka gällde en enhetlig, låg räntenivå. Avsikten
var självfallet icke att dessa förelag, som vanligen drives av vederbörande
kommun, skulle komma i sämre ställning än bostadsföreningarna.

Genom ränteutvecklingen har ett nytt läge inträtt. De allmännyttiga bostadsföretagen
framstår numera såsom missgynnade i beskattningshänseende
i förhållande till bostadsföreningar och bostadsaktiebolag. Om den andra
schablonmetoden valls, skulle nämligen de ökade ränteutgifterna, som nu
inte alls påverkar taxeringen, i många fall ha kunnat utnyttjas och föranleda
eu lägre taxering.

Utredningen föreslår i anledning härav, att den schablonmetod som användes
för bostadsföreningars och bostadsaktiebolags fastigheter skall t i 11 -lämpas även beträffande fastigheter som tillhör allmännyttiga bostadsföretag.
Förslaget syftar till att på så sii 11 återställa den avvägning av de olika
företagens relativa beskattning som gjordes år 1954.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1959

Förslaget har i regel tillstyrkts av remissinstanserna och kan, i vart fall
som ett fortsatt provisorium, även förordas av mig. Till de erforderliga ändringarna
i kommunalskattelagen — vilka medför en förenkling — har förslag
utarbetats inom finansdepartementet.

Utredningens förslag avser vidare att allmännyttigt bostadsföretag, som
bildats före den 1 juli 1945, skulle tillerkännas viss valrätt mellan schablonmetoden
och den konventionella metoden för inkomstberäkningen. Om företaget
nämligen senast i samband med 1960 års deklaration gör framställning
därom, skulle schablonmetoden för framtiden tillämpas beträffande företaget.

Jag vill erinra om att en liknande valrätt föreslogs i samband med 1954
års lagstiftning, men då avvisades. Skälen härför var, som den föregående
redogörelsen utvisar, både av principiell och praktisk natur.

Det stod klart redan år 1954, att utanför schablonmetodens tillämpningsområde
skulle falla företag som skulle ha varit betjänta av schablonreglerna
och som följaktligen med visst fog skulle kunna kräva en tillämpning av
dessa. Det ansågs dock inte kunna ifrågakomma att då tillgodose sådana
önskemål. Den uppdelning som gjordes mellan äldre och nyare bostadsföretag
betraktades som den då enda möjliga lösningen och i viss mån som ett
provisorium. Min företrädare i ämbetet framhöll att lösningen, sedd på längre
sikt, av de allmänna bostadsföretagens beskattningsfråga borde sökas efter
andra linjer. Man borde först taga under övervägande hela den rättsliga
konstruktionen av företagen. Förutsättningar för en tillfredsställande lösning
av beskattningsfrågan torde först därefter föreligga. Jag vill ansluta
mig till denna uppfattning och finner mig sålunda inte kunna i detta sammanhang
framlägga förslag till åtgärder som syftar till en ändring av reglerna
för beskattning av allmännyttiga bostadsföretag, som bildats före den
1 juli 1945.

Föredragande departementschefen hemställer under hänvisning till det
anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå 1959 års riksdag
att antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alice Magnusson

581929 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag