Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

Nr 81

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående anslagsbehovet
för budgetåret 1959/60 till sjöbefälsskolorna, m. m.;
given Stockholms slott den 6 mars 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny studieordning vid sjöbefälsskolorna
i huvudsaklig överensstämmelse med sjöbefälsutredningens nyligen
avlämnade betänkande om sjöbefälsutbildningens organisation m. m. (SOU
1958:33). Förslaget kännetecknas framför allt av att nuvarande splittring
på ett flertal olika examina och behörighetsformer häves: vid sjöbefälsskolorna
kommer i fortsättningen — frånsett viss lägre nautisk utbildning,
som icke behandlas i detta sammanhang — att utbildas endast två kategorier
av befäl, styrmän och maskintekniker respektive sjökaptener och sjöingenjörer.
Studietiden föreslås bli ett år för den lägre kategorien och ytterligare
två år för den högre. Den nya studiegången avses vara helt genomförd
år 1961.

Nuvarande fem sjöbefälsskolor föreslås bibehållna liksom skolornas yttre
organisation i övrigt.

Anslag begäres, utom till sjöbefälsskolornas avlöningar —- därvid bl. a.
föreslås inrättande av ett antal nya lärartjänster och förstärkning av biträdespersonalen
på rektorsexpeditionerna — till omkostnader, till upprustning
av demonstrations- och laboratoriematerielen, till fortbildningskurser
för sjöbefäl samt till ersättning åt författare av läroböcker m. in.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 81

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga angående sjöbefälsutbildningens
organisation m. m. och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, (X ht p. 64) har Kungl. Maj:t på hemställan
av chefen för handelsdepartementet föreslagit riksdagen att i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1959/60 beräkna

a) till Sjöbefälsskolorna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 832 000 kronor,

b) till Sjöbefälsskolorna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 140 000 kronor,

c) till Sjöbefälsskolorna: Utrustning
ett reservationsanslag av 250 000 kronor,

d) till Sjöbefälsskolorna: Fortbildningskurser
ett reservationsanslag av 10 000 kronor samt

e) till Sjöbefälsskolorna: Ersättning åt författare av läroböcker m. m.
ett reservationsanslag av 10 000 kronor.

Hithörande frågor torde nu få upptagas till fortsatt behandling.

I. Inledning

För att utreda vissa spörsmål rörande sjöbefälsutbildningens organisation
och därmed sammanhängande frågor tillkallade chefen för handelsdepartementet
den 1 juni 1956, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
samma dag, särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen G. A. Widell,
tillika ordförande, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, numera
framlidne landshövdingen E. G. Andersson, sjöfartsrådet G. Lindencrona,
undervisningsrådet J. A. Orring och rektorn vid sjöbefälsskolan i
Stockholm A. E. Strömberg. De sakkunniga, som antog benämningen sjöbefälsutredningen,
överlämnade den 2 september 1958 betänkandet Sjöbefälsutbildningens
organisation m. m. (SOU 1958:33). Betänkandet var enhälligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

Genom särskilt beslut har de sakkunniga erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag
att granska även frågan om hur undervisningen i navigation för fiskare
lämpligen bör ordnas. Utredningen har förklarat sig ämna senare framlägga
särskilt förslag härom liksom förslag beträffande viss annan lägre nautisk
utbildning.

Över betänkandet bär, efter remiss, yttranden avgivits av chefen för marinen,
arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, sjöfartsstyrelsen — efter
hörande av samtliga direktioner för sjöbefälsskolorna — Sveriges redareförening,
Sveriges varvsindustriförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Rydbergska stiftelsen, Sjöassuradörernas förening,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Statstjänstemännens riksförbund, sjöbefälsskolornas lärarförbund,
Svenska officersförbundet, försvarets civilmilitära ingenjörers förbund,
Svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund,
Stockholms stadsfullmäktige samt stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Kalmar
och Härnösand. Genom sjöfartsstyrelsens försorg har även Hermods
korrespondensinstitut, NKI-skolan, Stockholms handelskammare, Handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare beretts tillfälle att yttra
sig i ärendet. Skånes handelskammare har i sin tur inhämtat yttranden från
Malmö och Hälsingborgs sjöfartsföreningar samt Malmö nautiska förening.
Stadsfullmäktige i Malmö har hört högre tekniska läroverket i Malmö och
Malmö stads skolstyrelse.

Historik

Undervisning i vårt land av sjömän påbörjades redan vid mitten av
1600-talet. Det var emellertid först långt senare som undervisningen fick
fastare former, framför allt genom beslut av statsmakterna år 1841 om
inrättande av navigationsskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle och
Kalmar. Senare inrättades skolor även i Härnösand, Västervik, Visby, Karlshamn
och Strömstad. Den nuvarande ordningen, att sjöbefälsskolor skall
finnas endast i Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand och Kalmar, fastställdes
av 1911 års riksdag.

Såsom tillsynsmyndighet över navigationsskolorna har under olika perioder
fungerat förvaltningen av sjöärendena (sedermera marinförvaltningen)
och kommerskollegium. Sedan den 1 januari 1956 är sjöfartsstyrelsen överstyrelse
för skolorna.

Den år 1841 fastställda undervisningsordningen har tid efter annan förnyats.
För närvarande gäller Kungl. Maj:ts stadga för sjöbefälskolorna i
riket av den 23 juli 1953.

Utbildningen av befäl för handelsflottan har under årens lopp varit föremål
för ett flertal utredningar, senast av 1943 urs sjöbefälssakkunniga,
som i betänkande den 30 april 1947 (SOU 1947:31) föreslog genomgripande
förändringar i den existerande utbildningsorganisationen. Sålunda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

ordades, att den högre nautiska utbildningen förlädes till en enda läroanstalt,
navigationsskolan i Göteborg, under ledning av den dåvarande överstyrelsen
för sjöbefälsutbildningen, kommerskollegium. Samtidigt föreslogs
att den högre maskintekniska undervisningen överfördes till de tekniska
läroverken, där för ändamålet nya fackavdelningar, benämnda sjömaskinfackskolor,
skulle inrättas, i första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Utbildningen skulle sortera under samma överstyrelse som de högre tekniska
läroverken, d. v. s. överstyrelsen för yrkesutbildning. Den lägre sjöbefälsutbildningen
ansåg de sakkunniga borde förläggas till yrkesskolorna.
Härutöver innefattade betänkandet bl. a. förslag om förberedande kurser
för vissa elevkategorier och om ändrade praktiktider.

I särskilda reservationer till utredningsförslaget förordades bibehållande
av antingen fem eller fyra navigationsskolor med nautiska och maskintekniska
linjer samt överförande av den centrala ledningen för navigationsskolorna
även i vad angår den högre nautiska utbildningen från kommerskollegium
till överstyrelsen för yrkesutbildning.

Då vid remissbehandlingen av 1943 års sjöbefälssakkunnigas betänkande
de däri framlagda organisationsförslagen mötte rätt stark kritik — bl. a.
från kommerskollegium och Sveriges redareförening — ansågs betänkandet
icke böra läggas till grund för proposition i ämnet.

Under åren 1950—1953 genomfördes likväl en hel del partiella reformer
inom sjöbefälsutbildningen. Som exempel härå kan nämnas inrättandet av
en befattning som maskinteknisk överinspektör, införandet av vissa förberedande
kurser och av de s. k. A-linjeklasserna samt förlängning av lästiden
i navigationsskolorna, vilka från och med år 1951 benämnas sjöbefälsskolor.
Vid olika tillfällen har vidare ändringar i kurs- och timplanerna
fastställts. Efter 1953 har organisationen av undervisningen vid sjöbefälsskolorna
i stort sett varit oförändrad.

Nu gällande organisation m. m.

Överstyrelsen för sj Öb ef åls skolor na

Sjöfartsstyrelsen är överstyrelse för sjöbefälsskolorna och utövar i denna
egenskap den omedelbara tillsynen över sjöbefälsskolornas verksamhet.
Den har även att meddela behörighetsbevis för fartygs- resp. maskinbefäl
enligt gällande bestämmelser angående befäl å svenska handelsfartyg.

Utbildningsgången för sjöbefäl

Vid samtliga sjöbefälsskolor finns en nautisk och en maskinteknisk linje.
Inom båda linjerna finns såväl högre utbildning, syftande till sjökaptens-
och styrmansexainina respektive sjöingenjörs- och maskinteknikerexamina,
som lägre utbildning, vilken leder till östersjö- och nordsjöskepparexamina
respektive maskinistexamen. Den maskintekniska linjen vid skolan
i Kalmar omfattar endast maskinistklass.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

Varje klass inom de högre utbildningsformerna pågår två terminer, eller
ett läsår, medan östersjöskepparklassen varar 10 veckor, nordsjöskepparklassen
12 veckor och maskinistklassen 16 veckor. Dessutom finns för såväl
den nautiska som för den maskintekniska linjen en icke obligatorisk förberedande
klass om 17 veckor, avsedd för inträdessökande, vilka icke har
de erforderliga teoretiska kunskaperna för att börja i styrmans- respektive
maskinteknikerklass. Vissa klasser pågår från januari till december, den
s. k. A-linjen, medan andra klasser börjar i augusti och slutar i juni, den
s. k. B-linjen.

Inträdes fordringar

Bestämmelser om inträdesfordringar finns i sjöbefälsskolestadgan samt i
kommerskollegiets kungörelse den 27 oktober 1936 med vissa föreskrifter i
anledning av befälsförordningen. Endast den som är svensk medborgare
må enligt stadgan vinna inträde som elev vid sjöbefälsskola. Även vissa fysiska
krav ställes på den sökande.

I övrigt varierar inträdeskraven för de olika utbildningsformerna. För tillträde
till styrmansklass fordras fullgjord sjöpraktik om i princip 42 månader
samt viss teoretisk utbildning, motsvarande den förberedande kursen.
I sjökaptensklass vinner endast den inträde, som avlagt styrmansexamen
med godkänt betyg i samtliga ämnen. Kravet på sjöpraktik för den lägre
nautiska utbildningen utgör i princip 36 månader. Härjämte måste vissa
teoretiska färdigheter kunna redovisas. För tillträde till nordsjöskepparklass
fordras avlagd östersjöskepparexamen med godkänt betyg i samtliga
ämnen.

Den högre maskintekniska utbildningen förutsätter praktikanttjänst om
i princip 36 månader, fullgjord både till sjöss och på mekanisk verkstad.
Dessutom fordras vissa teoretiska kunskaper, motsvarande den förberedande
kursen. Avlagd maskinteknikerexamen med godkänt betyg i samtliga
ämnen är en förutsättning för påbörjande av sjöingenjörsklass. För den lägre
maskintekniska utbildningen uppgår praktikkravet till 15 månader, fullgjorda
dels till sjöss dels på mekanisk verkstad, varjämte vissa teoretiska
kunskaper krävs.

överstyrelsen äger meddela dispens från angivna praktik- och kunskapskrav.
För sökande med högre teoretisk utbildning (real- eller studentexamen)
är särskilda bestämmelser utfärdade.

Undervisnings planer

För sjöbefälsskolorna nu gällande undervisningsplaner fastställdes år 1953.
Antalet lektionstimmar bar däri angivits till i regel 39 för vecka. Fördelningen
på läroämnen framgår av de särskilda timplanerna. Under senare år
bar en viss utvidgning av kursomfånget skett genom tillägg av bl. a. undervisning
i radartjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Examensförfarande

Samtliga examina omfattar enligt sjöbefälsskolestadgan skriftliga, muntliga
och praktiska prov. För rätt att deltaga i muntlig prövning fordras att
elev vid skriftliga prov erhållit minst vitsordet godkänd i vissa för de olika
examina angivna särskilda ämnen.

Elev från enskild undervisning (privatist) kan avlägga östersjöskepparoch
maskinistexamina. För att få avlägga övriga examina som privatist
fordras att elev förut genomgått vederbörande lärokurs vid sjöbefälsskola
men av någon anledning icke avlagt godkänd examen.

Antalet utexaminerade elever i de nautiska klasserna respektive de maskintekniska
klasserna under den senaste tioårsperioden framgår av följande
uppställningar.

Läsår	Sjökaptens- examina	Styrmans- examina	Nordsjö-skepp ar-examina	Östersjöskeppar-examina (skeppar-examina av l:a klass)
1948/49 ..................	76	79		98
1949/50 ..................	67	128		in
1950/51 ..................	107	63		69
1951/52 ..................	82	135	45	97
1952/53 ..................	104	151	37	103
1953/54 ..................	129	160	41	74
1954/55 ..................	146	131	39	79
1955/56 ..................	119	133	37	72
1956/57 ..................	133	129	29	75
1957/58 ..................	122	113	31	56

Läsår	Sjöingenjörs-examina (övermask inist-examina)	Maskintekniker- examina (maskinistexamina av 2:a klass)	Maskinistaxamina (maskinistexa-mina av 3:e klass)
1948/49 ..................	63	102	159
1949/50 ..................	64	112	197
1950/51 ..................	78	124	106
1951/52 ..................	86	62	92
1952/53 ..................	9	101	105
1953/54 ..................	63	97	117
1954/55 ..................	56	83	119
1955/56 ..................	73	60	107
1956/57 ..................	76	64	in
1957/68 ..................	59	66	115

Behörighetsvillkor utöver examen

För erhållande av behörighetshandlingar för högre fartygs- och maskinbefäl
uppställer 1936 års befälsförordning särskilda fordringar utöver examen.
Sålunda gäller bl. a. att styrmansbrev erhålles först sedan före eller
efter avlagd styrmansexamen viss tids sjötjänstgöring fullgjorts. För att erhålla
sjökaptensbrev krävs sjökaptensexamen, innehav av styrmansbrev samt
att efter sistnämnda brevs utfärdande ha fullgjort viss sjötjänst. För erhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

lande av maskinteknikerbrev och sjöingenjörsbrev stadgas liknande villkor.
Även vissa åldersstipulationer ingår i bestämmelserna, liksom föreskrifter
om minimidräktighet hos fartyg, å vilka sjötjänsten skall fullgöras.

En närmare redogörelse för villkoren utöver examen för erhållande av de
skilda behörighetsgraderna återfinns i betänkandet å s. 33—36, vartill här
torde få hänvisas.

Studielån och stipendier

Den statliga studiehjälpen åt studerande vid sjöbefälsskolorna regleras av
allmänna studiehjälpsreglementet. Enligt detta utgår statlig studiehjälp i
form av allmänt studiebidrag, särskilt studiebidrag, stipendier och studielån.

Studielån beviljas i regel till belopp av högst 2 500 kronor för varje gång.
Stipendier kan utgå med månadsvis högst 75 kronor till yngre och högst
100 kronor till äldre elev. Dock är eleverna i skeppar- och maskinistklasserna
undantagna från sistnämnda studiehjälpsform. I fråga om särskilt
studiebidrag — som avser bidrag till inackordering på skolorten eller dagliga
resor och måltider — gäller till skillnad mot vad som stadgas för studerande
vid vissa andra läroanstalter, att elev vid sjöbefälsskola icke kan
erhålla dylik studiehjälp. Ej heller erhålles fria skolmåltider vid sjöbefälsskolorna.

Vid sidan om den statliga studiehjälpen kan studielån med låg ränta
erhållas ur Sveriges redareförenings studielånefond. Lån kan också beviljas
ur vissa jubileumsfonder.

Efterutbildning m. m.

Vid sidan av de nu nämnda undervisningsformerna må nämnas den sedan
1931 årligen anordnade kompletteringskursen för elever från de tekniska
läroverken. Kursen har till ändamål att meddela den särskilda undervisning,
som erfordras för att avgångsexamen vid tekniskt läroverk må bli
likvärdig med sjöingenjörsexamen vid sjöbefälsskola. Den är förlagd till
tekniska läroverket i Göteborg. I genomsnitt utexamineras 15 elever årligen.

Under 1957 och 1958 har genom enskilt initiativ och med anlitande av
statsmedel anordnats ett flertal radarkurser för aktivt befäl. Kurserna har
tidigare varit förlagda till marinens skolor på Berga, men anordnas nu vid
sjöbefälsskolan i Göteborg. Varje kurs omfattar högst 35 undervisningstimmar
jämte det antal timmar, som behövs för genomgång av särskild radartentamen.
Antalet utexaminerade var drygt 220 under år 1957 och ej mindre
än 330 under våren 1958.

Särskilda bestämmelser finns om tillgodoräkning -— för vinnande av behörighet
att utöva befäl å handelsfartyg — av nautisk och maskinteknisk
utbildning vid marinen för stam- och reservpersonal liksom om tjänstgöringsförhållandena
vid marinen för handelsflottans personal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

Enskild utbildning

Vid sidan av utbildningen vid sjöbefälsskolorna har praktisk undervisning
av sjöbefäl sedan länge ägt rum hos enskilda rederier ombord på skolfartyg
av skilda slag. Denna utbildning skedde tidigare på segelfartyg —
först år 1936 upphävdes en bestämmelse om skyldighet för fartygsbefäl att
ha fullgjort sjötjänst å segelfartyg — och sådan utbildning förekommer i
viss utsträckning alltjämt, men efter den allmänna övergången till maskindrivna
fartyg kom utbildningen huvudsakligen att ske i den formen, att på
dylika fartyg påmönstrades en eller flera befälselever, vilka av det aktiva befälet
fick viss vägledning i det praktiska arbetet ombord. Systemet visade sig
emellertid icke fungera i alla avseenden väl, och flera rederier har numera
övergått till att i fastare former meddela förberedande utbildning ombord på
särskilt utrustade maskindrivna handelsfartyg genom anställda lärare och
instruktörer. En utbildningsverksamhet som syftar än längre, nämligen till
full kompetens för avläggande av styrmans- och maskinteknikersexamina,
bedrives sedan något år tillbaka på de maskindrivna skolfartygen »G. D.
Kennedy» och »Sarek». Den av de enskilda rederierna bedrivna utbildningsverksamheten
premieras av sjöfartsstyrelsen genom att tjänstgöringstiden
får — med viss maximering —- tillgodoräknas dubbelt som praktik vid inträde
i sjöbefälsskola. I några fall har elev å skolfartyg medgivits rätt att
som privatist avlägga styrmans- och maskinteknikerexamina vid sjöbefälsskola.

S jömansskolorna

Undervisningen vid sjömansskolorna omfattar tre utbildningslinjer, nämligen
för däckspersonal, för maskinpersonal och för kökspersonal. Därjämte
förekommer viss utbildning av fartygselektriker. Skolorna står under ledning
av överstyrelsen för yrkesutbildning och är belägna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Kalmar, Hälsingborg, Visby och Härnösand. Dock meddelas
icke utbildning i alla grenar vid samtliga dessa skolor. Undervisningstiden
varierar mellan 20 och 42 veckor. Under år 1957 utexaminerades sammanlagt
359 elever.

S jövärnskåren

Sjövärnskåren, som är organiserad på 17 sjövärnsflottiljer, ingår i marinen
och har till uppgift att befrämja rekrytering och utbildning av värnpliktig
och krigsfrivillig personal vid flottan. Aspiranter, 14—17 år gamla,
antages till däckslinje eller teknisk linje. Utbildningen är såväl teoretisk
som praktisk och bedrives under tre sommar- och två vinterkurser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

II. Studiegången m. m.

Allmänna synpunkter

Utredningen erinrar inledningsvis om den utveckling mot större och snabbare
fartyg, som ägt rum under senare år. Såväl fartyg som last har ökat i
värde. Kraven på snabba och säkra transporter har stimulerat utrustandet
av fartygen med en mångsidig och tekniskt högtstående nautisk instrumentering.
Även den maskintekniska utrustningen har utvecklats; fartygen har
inte bara erhållit starkare och mera snabbgående framdrivningsmaskinerier
utan också hjälpmaskinerna har ökat i antal och styrka. Nya elektrotekniska,
teletekniska och hydrauliska hjälpmedel har vidare tagits i anspråk i
ökad omfattning.

Ett effektivt utnyttjande av de nya fartygen förutsätter att deras komplicerade
hjälpmedel handhaves på ett riktigt sätt framför allt av befälet. Ökningen
av fartygens storlek har medfört större besättningar, vilket ställer
vidgade krav på befälets arbetsledande förmåga. Särskilt för det nautiska
befälet framträder behovet av administrativt och kameralt kunnande med
större styrka. Den svenska handelsflottans struktur med tyngdpunkten lagd
på ocean- och medelhavsfart ställer även krav på förbättrade kunskaper i
främmande språk m. m.

Utredningen framhåller att den nuvarande utbildningen icke har kunnat
hålla jämna steg med sjöfartens och fartygens utveckling. Vid besök på sjöbefälsskolorna
har utredningen också kunnat konstatera, att möjligheterna
för en effektiv utbildning varit långt ifrån tillfredsställande. Framför allt
har utbildningsmaterielen i allt för många hänseenden befunnits bristfällig.

Olika omständigheter har medfört, att det för närvarande råder brist på
sjöbefäl. I en särskild undersökning, verkställd inom sjöfartsstyrelsen, har
den frågan behandlats. Vid jämförelse år 1957 mellan behovet enligt gällande
befälsförordning av befäl av skilda kategorier inom den svenska handelsflottan
och den faktiska befälsbemanningen kunde konstateras, att av
2 610 befattningar, för vilka krävdes sjökaptens- eller styrmansbehörighet,
endast 68,6 procent upprätthölls av behörigt fartygsbefäl och att av 1 687
befattningar, för vilka krävdes behörighet som sjöingenjör eller maskintekniker,
endast 50,7 procent innehades av behörigt maskinbefäl. Viss brist förelåg
även inom kategorien lägre maskinbefäl.

Utredningen anser att en mera modern och attraktiv utbildning kan stimulera
rekryteringen till sjöbefälsyrket och motverka avgången från detta
genom den större trivsel som en riktig utbildning ger. Utredningen framhåller
också den svenska sjöfartens ekonomiska betydelse för landet. Handelsflottans
konkurrenskraft är i mycket beroende på dess kvalitet. Härvid spelar
sjöbefälet och den utbildning detta erhåller en mycket stor roll. De statliga
insatserna på området bör ses mot bakgrunden härav.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Förslag till utbildningsgång för sjöbefäl

Befälskategorier

För att rationalisera och effektivisera utbildningen har utredningen funnit
det angeläget att minska det betydande antalet befälskategorier. Nuvarande
utbildningsgång vid sjöbefälsskolorna, där flera utbildningsformer
var för sig utgör ett avslutat helt, försvårar en följdriktig och kontinuerlig
kursuppläggning. Kraven på avläggande av flera examina medför tidsförlust
genom avbrott i studierna och genom omläsning i högre klasser av en
del i lägre klasser genomgånget kunskapsstoff.

Utredningen föreslår därför att nuvarande styrmans- och nordsjöskepparexamina
resp. maskintekniker- och maskinistexamina avskaffas och ersättes
med blott en kategori av befäl, avsedd för vakttjänsten och därmed
sammanhängande göromål, vaktbefäl. Man skulle då för var och en av de
båda utbildningslinjerna få endast två befälskategorier: högre befäl (sjökapten
och sjöingenjör) samt vaktbefäl (vaktstyrman och vaktmaskinist).

Vaktbefälet föreslås få en på sjuårig folkskola grundad utbildning, som
för fram till kunskaper, vilka är högre än dem som kräves i nuvarande
nordsjöskeppar- resp. maskinistexamen men lägre än som fordras i nuvarande
styrmans- resp. maskinteknikerexamen. övergången från lägre till
högre studier bör underlättas och utbildningen läggas upp med sikte på
fortlöpande studier till den högre examen med underlag av en i princip obligatorisk
vaklbefälsklass.

Utbildningstidens längd

I direktiven för utredningen har i fråga om undervisningsplanernas innehåll
och utbildningstidens längd antagits, att ytterligare något eller några
ämnen bör införas på undervisningsschemat och att undervisningen i vissa
redan förekommande ämnen behöver utökas och moderniseras. Därjämte
heter det att möjligheterna till praktiska övningar under utbildningstiden
bör ägnas uppmärksamhet. Den erforderliga utökningen av undervisningen
borde helst ske utan att utbildningstiden förlängdes, exempelvis genom slopande
av inaktuellt lärostoff.

För att inom en oförändrad studietid kunna bereda utrymme för nya läroämnen,
som ansetts med nödvändighet böra upptagas på schemat, har utredningen
noggrant inventerat alla möjligheter till tidsbesparingar inom den
nuvarande studiegången och på grundval därav föreslagit dels utmönstring
av en hel del föråldrat lärostoff, dels avskaffande av examensskrivningar
och examensförfarande, dels beaktat den effektivisering av undervisningen,
som kan erhållas genom utnyttjande av modern undervisningsmateriel. Utredningen
nödgas likväl konstatera att den därvid erhållna tidsvinsten visat
sig icke vara tillräcklig för att ge utrymme för de ifrågasatta nya läroämnena
och för en nödvändig utökning av redan upptagna ämnen. Utredningen
anser därför en viss förlängning av studietiden ofrånkomlig och föreslår,
att utbildningen till vaktbefäl skall omfatta ett läsår och följas av en tvåårig

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

högre kurs till sjökapten resp. sjöingenjör. Den nuvarande förberedande
kursen skulle slopas och motsvarande grundläggande utbildning lämnas i
vaktbefälsklassen. Då flertalet av eleverna på den maskintekniska linjen
för närvarande genomgår både förberedande kurs och maskinistklass, beräknas
utökningen av studietiden för denna kategori bli så relativt ringa som
cirka en månad. För den nautiska linjen kommer förlängningen i vissa fall
att uppgå till en termin.

Den nuvarande uppdelningen i A- och B-klasser föreslås av organisatoriska
skäl upphöra och intagning av elever ske endast en gång årligen.

Inträdeskrav m. m.

Utredningen räknar med alt undervisningen i vaktbefälsklass i teoretiskt
avseende skall vara likvärdig åtminstone med den, som ges i realskolan, där
det för inträde fordras medelbetyget Ba i folkskolans avgångsämnen. Men
då sjöbefälsulbildningen utformats så att vaktbefälskompetens skall kunna
beredas alla med intresse och påtaglig lämplighet för yrket, varvid en betydande
praktisk erfarenhet bör kunna få uppväga brister i teoretisk utbildning,
har utredningen stannat för att inträdeskravet till vaktbefälsklass bör
vara avgångsbetyg från sjuårig folkskola med minst betyget godkänd i samtliga
läroämnen. Elev, som har högre teoretiska kunskaper än motsvarande
sjuårig folkskola, föreslås — åtminstone under en övergångstid — få tillträde
till undervisningen under utbildningstidens gång efter rektors bedömande.
Särskilda antagningsföreskrifter förutsättes även för elev, som erhållit
utbildning vid enskilt rederi.

Vaktbefälsklassen bör enligt utredningsförslaget vara examenslös och avslutas
med en betygskonferens, då vitsord meddelas på grundval av under
läsåret ådagalagda kunskaper. Den, som icke önskar gå vidare till den
högre utbildningen äger utfå vaktbefälsbrev, även om han inte har godkända
betyg i samtliga ämnen.

Rätt till tillträde till den högre utbildningen föreslås tillkomma

1) den, som med godkända betyg genomgått vaktbefälsklass resp. kompletterat
underbetyg till godkända betyg samt i båda fallen därefter söker
inträde i den högre klassen senast höstterminen näst efter det tre år förflutit,
sedan vaktbefälsklassen genomgåtts;

2) den, som vid särskilt anordnade prov visat sig ha i annan ordning förvärvat
motsvarande kunskaper som den, vilken med godkända betyg genomgått
vaktbefälsklass samt därefter sökt inträde å tid som sägs i
punkt 1);

3) den, som efter avlagda kunskapsprov enligt punkterna 1) och 2) icke
inom föreskriven tid söker inträde till den högre utbildningen men som vid
särskild prövning styrkt sig äga erforderliga kunskaper i de för undervisningen
väsentliga ämnena.

Den högre undervisningen, som omfattar två läsår, föreslås utgöra en
sammanhängande utbildning. För att få fortsätta efter det första läsåret

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

bör dock fordras godkända betyg i samtliga ämnen, med rätt dock att före
det andra läsårets början komplettera eventuellt underkända betyg.

För den högre utbildningen anser de sakkunniga, att någon form av examen
bör bibehållas, ehuru den bör betydligt förenklas. Särskilda examensskrivningar
bör icke förekomma, utan betyg sättas på grundval av företrädesvis
under det senaste läsåret ådagalagda kunskaper.

Privatistexamen och särskild prövning

Enligt nu gällande stadgar för sjöbefälsskolorna är privatistexamen generellt
tillåten endast i fråga om östersjöskepparexamen resp. maskinistexamen.
I fråga om övriga examina medges privatistexamen med vissa undantag
endast för elev, som tidigare har genomgått hel lärokurs utan att likväl
ha blivit godkänd vid det ordinarie examenstillfället. Utredningen anser,
bl. a. med tanke på den av vissa rederier bedrivna utbildningsverksamheten
med skolfartyg och på den utveckling korrespondensundervisningen undergått,
tiden nu vara inne för en uppmjukning av bestämmelserna om möjlighet
att avlägga privatistexamen. Utredningen föreslår dessutom att för såväl
maskintekniska som nautiska linjen möjlighet till särskild prövning i
enstaka ämnen införes samt att generellt tillstånd lämnas att som privatist
förvärva fullständig vaktbefäls- eller högre befälskompetens.

Betänkandet innehåller jämväl utförliga förslag om de förutsättningar,
som bör gälla för särskild prövning i enstaka ämnen resp. avläggande av
privatistexamen. För närmare kännedom härom torde få hänvisas till betänkandet
(s. 63—65).

Praktisk tjänstgöring och behörighet

Frågan om praktiktidens längd diskuteras av utredningen ur olika synpunkter.
Å ena sidan finnes det ostridigt, att en lång praktik till sjöss är
av väsentlig betydelse för befälets förmåga att på ett kompetent sätt fullgöra
sin tjänst. Å andra sidan bör studierna vid sjöbefälsskolorna icke komma
så lång tid efter den allmänna skolgången, att studievanan och tidigare
förvärvade kunskaper delvis gått förlorade. Därtill kommer att de psykologiska
och ekonomiska skälen mot fortsatta studier blir starkare, ju längre
vederbörande varit ute i praktiskt förvärvsarbete, medan en kort praktiktid
motsättningsvis kan verka stimulerande i avseende på rekryteringen till
studiebanan.

Utredningen understryker det stora värdet ur praktiksynpunkt av den
utbildning, som meddelas vid sjömansskolorna, och anser det därför i och
för sig önskvärt, att praktiken till sjöss som regel föregås av utbildning vid
sjömansskola. Något krav härpå anser sig de sakkunniga dock ej böra uppställa,
bl. a. därför att platsantalet vid sjömansskolorna för närvarande är
otillräckligt. Genomgången sjömansskola bör dock självfallet räknas vederbörande
till godo vid beräkning av praktiktidens längd. Även genomgången
fullständig utbildning vid sjövärnskåren bör beaktas.

Utredningen anför, att den praktik till sjöss, vilken sker under särskild
ledning, uppenbarligen har ett större värde än den, som sker under oregle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

rade förhållanden. Utbildningen av elever hos enskilda rederier har dock
för närvarande så mångskiftande karaktär, att utredningen vill överlåta
på vederbörande överstyrelse att för olika slag av normerad praktik medge
den tidspremiering, densamma kan ge anledning till. Utredningen understryker
det stora värdet av elevfartygsutbildningen och anser att densamma
hör uppmuntras, men betonar samtidigt önskvärdheten av att vissa standardformer
för denna utbildningsform tillkommer.

Utredningen förordar att kravet på sjötjänstgöring för tillträde till vaktstyrmansklassen
inom den nautiska utbildningen bestämmes till 30 månader,
med möjlighet till förkortning därav i särskilda fall. Med en föregående
praktik av den omfattningen anses vaktstynnansklassen ge tillräckliga
kunskaper för tjänstgöring som vaktstyrman å fartyg av alla storlekar
samt som befälhavare å fartyg av sådan storlek, att kompetens som nordsjöskeppare
för närvarande är tillräcklig. Sedan vaktstyrmansbrev kompletterats
med sjötjänstgöring under 36 månader som vaktbefäl i nordsjö- eller
vidstäcktare fart bör vederbörande kunna ges behörighet att vara befälhavare
på fartyg, där det enligt nu gällande bestämmelser krävs styrmansbrev.
Det förutsättes dock att frågan härom blir föremål för närmare
överväganden i samband med översyn av befälsförordningen.

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om ej vaktbefälsstudierna
borde efterföljas av någon tids tjänstgöring som aspirant, innan behörighetsbevis
utfärdas. En dylik aspiranttjänst om exempelvis sex månader
anses vara ur flera synpunkter värdefull. Utredningen har likväl stannat
för att icke framlägga förslag härom. I den nuvarande situationen med
brist på befäl i alla grader är det nämligen att räkna med att vederbörande
i stället skulle komma att mönstras som tredje styrman. Utredningen förutsätter
emellertid att den första tjänstgöringstiden efter avslutad vaktbefälsutbildning
sker under erfaret befäls överinseende.

För erhållande av behörighetsbevis som sjökapten föreslår de sakkunniga,
att vederbörande efter utfående av behörighetsbevis som vaktstyrman skall
ha fullgjort minst 36 månaders tjänstgöring i ansvarig ställning i nordsjöeller
vidsträcktare fart enligt de närmare bestämmelser, som kan bli fastställda
vid översyn av befälsförordningen.

Vad härefter gäller den maskintekniska utbildningen förordar utredningen,
att för tillträde till vaktmaskinistklassen bör krävas dels tolv månaders
praktik till sjöss i fartygs maskinanläggning dels viss verkstadspraktik.
Rörande tiden för och den närmare utformningen av verkstadspraktiken
bar utredningen övervägt olika alternativ, och därvid bl. a. understrukit
det stora värdet av den rent praktiskt inriktade utbildning som ges vid våra
sjömansskolor och å enskilda rederiers elevfartyg. Sjömansskolorna bar
emellertid icke nått den utbredning, att obligatoriskt krav på genomgång
av sådan skola kan uppställas. Frågan om inrättande av särskilda verkstadsskolekurser
bar diskuterats inom utredningen men av bl. a. kostnadsskäl
måst förkastas. Utredningen stannar vid att för tillträde till vaktinaskinistklass
bör fordras, förutom sjöpraktik, dels praktik å mekanisk verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

stad under minst nio månader — varav minst sex månader i inom branschen
förekommande yrkesarbete såsom bänkarbete, borrning, svarvning,
smidning, härdning, svetsning, lödning etc., och minst tre månader i arbete
med tillverkning, reparation eller montering av fartygs framdrivningsmaskineri
— dels praktik under minst tre månader i elverkstad eller därmed
jämförlig utbildning.

Utredningen anför att vaktmaskinistklassen får ett sådant kursomfång,
att den synes ge tillräckliga kunskaper för tjänstgöring som vaktmaskinist
på fartyg av alla storlekar samt som maskinchef på fartyg i östersjö- eller
nordsjöfart. I sistnämnda fall anses dock maskinstyrkan böra vara maximerad
till 1 500 hästkrafter. Behörighet som maskinchef å fartyg med mer än
350 hästkrafter föreslås vidare icke böra meddelas, förrän 36 månaders
tjänst som vaktmaskinist fullgjorts efter erhållet vaktmaskinistbrev. På
samma sätt som frågan om vaktstyrmans behörighet förutsättes emellertid
frågan om behörighet för vaktmaskinist komma att närmare prövas vid den
ifrågasatta översynen av befälsförordningen.

Ej heller för vaktmaskinisterna bör uppställas krav på fullgörande av
viss aspiranttjänstgöring, innan behörighetsbevis utfärdas.

Av den, som skall fortsätta utbildningen och bli sjöingenjör, bör enligt
de sakkunniga krävas ytterligare verkstadspraktik, före eller efter genomgång
av vaktmaskinistklassen. Denna praktik skulle omfatta förslagsvis
nio månader och vara förlagd till civilt eller militärt varv. Därest svårigheter
visar sig föreligga att bereda samtliga praktiksökande plats vid varv,
bör även annan praktik kunna godtagas, t. ex. hos av vederbörlig överstyrelse
särskilt godkänd tillverkare av större fartygsmaskiner eller hos annat
företag, som bedriver rörelse av i utbildningshänseende lämplig art och
omfattning och där motsvarande kunskaper kan inhämtas.

För erhållande av sjöingenjör sbrev räknar de sakkunniga med 36 månaders
vaktmaskinisttjänst å fartyg med en maskinstyrka om minst 1 000 hästkrafter,
varav minst tolv månader å fartyg med en maskinstyrka om lägst
2 000 hästkrafter. Här liksom tidigare förutsättes emellertid, att behörighetskraven
närmare prövas vid översyn av befälsförordningen.

En jämförelse mellan nuvarande utbildningsgång och de sakkunnigas förslag
redovisas i följande sammanställning.

Tim- och kursplaner

Läsåret föreslås omfatta oförändrat 39 veckor, vilket är samma tid som
inom det allmänna skolväsendet.

Till betänkandet är fogade utkast till nya kurs- och timplaner, omfattande
36 veckotimmar för de olika klasserna inom den högre utbildningen
och 38 veckotimmar för vaktbefälsklasserna. Införandet i utbildningen av
flera nya ämnen motiverar i och för sig att läroplanen inrymmer ett jämförelsevis
stort antal veckotimmar. Å andra sidan talar starka skäl för att
antalet veckotimmar väsentligt reduceras jämfört med för närvarande. Det
kan bl. a. hävdas, att sjöbefälsskolorna icke bör ställas utanför den allmän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

Sjöbefälets utbildningsgång

Nu Förslag

Nautiska linjen

Östersjöskeppare 1
Sjöpraktik 36 mån.

Östersjöskepparklass 21/» *

Praktik för erhållande

av östersjöskepparbrev	6	>	44l/j mån.
Nordsjöskeppare
Nordsj öskepparklass	3 mån.		V aktstyrman
Praktik för erhållande av nordsjöskepparbrev	6	»	9 mån.	30 mån. 9 »
Sjöpraktik Vaktstyrmansklass
			53‘/i mån.

Styrman
Sjöpraktik	42	mån.
Förberedande klass	4	»
Styrmanskurs Praktik för erhållande	9	»
av styrmansbrev	6	*	61 mån.
Sjökapten				Sjökapten	18 mån.
Sjökaptenskurs	9 mån.		Sjökaptenskurs
Praktik för erhållande				Praktik för erhållande
av sjökaptensbrev	24	»	33 mån.	av sjökaptensbrev	36 »
			94 mån.
			Maskintekniska linjen
Maskinist
Sjö- och verkstads-
praktik	15 mån.
Maskinistklass Praktik för erhållande	4	»		Vaktmaskinisl
av maskinistbrev	15	»	34 mån.	12 mån.
	Verkstadspraktik
Maskintekniker				Sjöpraktik	12 »
Sjöpraktik Verkstadspraktik	21	mån.		Vaktmaskinistklass	9 *
15	»
Förberedande klass	4	»
Maskinteknikerklass Praktik för erhållande	9	*
av maskinteknikerbrev 12	*	61 mån.
Sjöingenjör				Sjöingenjör	9 mån.
S j öingenj örskurs	9 mån.		Varvspraktik (motsv.)
Praktik för erhållande				Sjöingenjörskurs	18 »
av sjöingenjörsbrev	24	«	33 mån.	Praktik för erhållande	36 »
		«	94 mån.	av sjöingenjörsbrev

39 mån.

54 mån.
93 mån.

33 mån.

63 mån.
96 mån.

1 Frågan om utbildning av lägre nautiskt befäl är för närvarande föremål för särskild utredning.

na tendensen mot en successiv övergång till fem dagars skolvecka. Även
önskemålet att undervisningen allt mer skall kunna läggas så, att den
befrämjar elevernas egen studieverksamhet — vilket utredningen funnit
vara av särskilt värde för den skoltyp, sjöbcfälsskolorna representerar —
förutsätter eu begränsning av antalet veckotimmar. Med hänsyn härtill bör
senast då den nioåriga skolan genomförts en omprövning av timplanerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

företagas, varvid önskemålet om en sänkning av antalet veckotimmar till
eller mot 33 får vägas mot nödvändigheten av att på undervisningsplanen
införa nya ämnen.

Varukännedom, arbetsledarkunskap, samhällslära, bokföring och maskinskrivning
samt fysisk fostran är nya ämnen i de föreslagna timplanerna.
Samtidigt föreslås vissa ämnen få ökat utrymme. Vidare är enligt de sakkunnigas
uppfattning tiden nu mogen att införa två främmande språk som
obligatoriska på läroschemat. Ett av dessa bör vara engelska. Utredningen
har stannat för att på nautiska linjen som andra språk föreslå tyska eller
spanska valfritt. På den maskintekniska linjen bör däremot tyska språket
vara obligatoriskt som andra främmande språk, med hänsyn till behovet för
eleverna av att kunna läsa på detta språk förekommande teknisk litteratur
m. in.

Ämnet matematik föreslås i den maskintekniska utbildningen beredas
samma utrymme som för närvarande, medan en mindre utökning av timantalet
för detta ämne förutses på den nautiska linjen. För att icke från vaktbefälsyrket
utestänga praktiskt inriktade elever, för vilka ett för stort mått
av teoretiska studier kan tänkas medföra svårigheter, föreslås att godkänt
betyg i matematik icke skall krävas för vaktbefälskompetens.

Innan de av utredningen framlagda förslagen till kurs- och timplaner
fastställes, förutsättes de skola tillämpas på prov under en treårsperiod.

Studiehjälp och elevavgifter

För att underlätta utbildningsmöjligheterna för elever vid sjöbefälsskolorna
och därigenom bl. a. stimulera rekryteringen dit bör enligt de sakkunniga
skapas bättre ekonomiska förutsättningar för den enskilde eleven under
studietiden. I första hand bör eftersträvas samma ekonomiska förmåner,
som vid andra motsvarande utbildningsanstalter. Av redogörelsen i det tidigare
framgår (s. 7), att elev vid sjöbefälsskola icke må uppbära bidrag
till inackordering på skolorten eller till dagliga resor och måltider (särskilt
studiebidrag). Uredningen anser detta felaktigt och menar att dylik ekonomisk
hjälp är särskilt starkt motiverad för just sjöbefäl sskolornas elever,
vilka i regel icke är bosatta på skolorten. Utredningen föreslår därför att
även sjöbefälsskoleeleverna berättigas att uppbära särskilt studiebidrag. På
samma sätt bör enligt de sakkunnigas mening stipendier och studielån —
varifrån elever i skeppar- och maskinistklasser för närvarande är undantagna
— kunna tilldelas eleverna i de föreslagna vaktbefälsklasserna.

Utredningen har varit inne även på spörsmålet om anordande av fria skolmåltider
vid sjöbefälsskolorna. Då emellertid frågan ligger inom ramen för
den översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område som utföres av
därför särskilt tillkallade sakkunniga, har ärendet överlämnats dit. För sin
del uttalar sjöbefälsutredningen önskvärdheten av att eleverna vid sjöbefälsskola
kommer i åtnjutande av fria skolmåltider såsom elever vid andra motsvarande
skolformer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

För närvarande erlägger sjöbefälsskoleeleverna vissa intagnings- och kursavgifter,
vilka tas till uppbörd å sjöbefälsskolornas omkostnadsstat. Avgifterna
beräknas för budgetåret 1958/59 uppgå till 40 600 kronor. Med erinran
bl. a. om att elevavgifterna numera avskaffats vid såväl de allmänna
läroverken som vid de tekniska läroverken föreslår de sakkunniga, att systemet
med särskilda intagnings- och kursavgifter för elever vid sjöbefälsskolorna
upphör med utgången av läsåret 1958/59.

Särskilda utbildningsfrågor m. m.

Sjöbefälets ef t er utbildning

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen (s. 7) anordnas för närvarande
viss efterutbildning i radarkunskap vid sjöbefälsskolan i Göteborg.
Sjöfartsstyrelsen har även godkänt en för självstudier i ämnet lämpad lärobok.

Utredningen konstaterar, att den fortskridande tekniska utvecklingen över
huvud taget gör det nödvändigt för det utbildade sjöbefälet att kontinuerligt
tillgodogöra sig nya erfarenheter på såväl det nautiska som det maskintekniska
området. De sakkunniga föreslår därför anordnande vid företrädesvis
sjöbefälsskolan i Göteborg av kortare fortbildningskurser inom skilda
områden av fartygstekniken. De årliga kostnaderna härför uppskattas till
30 000 kronor.

Lärarutbildningen

Navigationslärarkurs anordnas vid behov. För deltagande kräves enligt
kungörelserna den 13 maj 1932 (nr 148) och den 31 januari 1941 (nr 46)
angående dylik kurs bl. a. att ha avlagt antingen sjöofficersexamen eller sjökaptensexamen
jämte studentexamen. Kursen omfattar i regel en vår- och
en hösttermin och avslutas med navigationslärarexamen. Navigationslärarkurs
var anordnad under år 1958, och tillgången på navigationslärare beräknas
enligt utredningen vara säkerställd för de närmaste åren. Några förändringar
i fråga om navigationslärarkursen föreslås icke.

Föreskrifter om praktisk lärarkurs är meddelade genom Kungl. Maj :ts brev
den 19 juni 1931 och den 13 maj 1932. Fn sådan kurs pågår under innevarande
vårtermin. Medel för arvoden åt deltagarna har i 1958 års statsverksproposition
(X ht, s. 139) beräknats efter samma grunder som vid den
praktiska kursen under budgetåret 1953/54, och till ändamålet har anvisats
sammanlagt 13 500 kronor. Sjöf artsstyrelsen har tidigare hemställt att arvoden
åt deltagarna skall utgå enligt bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev
den 8 maj 1953 angående avlöningsförmåner in. in. för deltagare i praktisk
lärarkurs vid allmänt läroverk, varigenom arvodeskostnaderna skulle komma
alt stiga till i runt tal 40 000 kronor. Sjöbefälsutredningen ansluter sig
härtill och föreslår alltså att deltagare i praktisk lärarkurs vid sjöbefälsskola
skall äga uppbära ersättning, motsvarande vad som utgår enligt gällande
bestämmelser om praktisk kurs vid allmänt läroverk.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 81

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

Utbildning av fartygselektriker

Bestämmelser om krav på viss kompetens hos fartygselektriker och föreskrifter
om behörighetsbevis finns för närvarande icke. Särskild utbildning
av fartygselektriker har tills helt nyligen ej heller förekommit, utan
underhåll och skötsel av fartygens elektriska anläggningar har oftast kommit
att åvila motormän och maskinister, vilka visserligen inmönstrats som
elektriker men saknat därför lämpad teoretisk och praktisk skolning.

Från och med höstterminen 1956 har emellertid Göteborgs stads yrkesskolor
vid sjömansskolan i Göteborg anordnat grundläggande kurser om
20—22 veckor för fartygselektriker. Några praktiska förkunskaper har ej
uppställts som krav för tillträde till denna utbildning. För rätt att deltaga
i en vid sjömansskolan anordnad fortbildningskurs för elektriker fordras
däremot sex månaders praktisk sjötjänstgöring.

Utredningen har kunnat konstatera, att behov föreligger att utbilda fartygselektriker,
och föreslår att verksamheten — som närmast är att betrakta
som en specialiserad yrkesundervisning utom ramen för sjöbefälsskolornas
huvuduppgift — förlägges till de statsunderstödda yrkesskolorna.
Den vid sjömansskolan i Göteborg på området inledda utbildningsverksamheten
anges vara i huvudsak ändamålsenligt upplagd.

Utbildning av kylmaskinister

Antalet fartyg med kylanläggningar har ökat kraftigt under senare år, och
transporterna av lättförstörbara varor har tilltagit. Någon särskild utbildning
av kylmaskinister förekommer emellertid icke i vårt land. De sakkunniga
föreslår nu anordnande i mån av behov av påbyggnadskurser för blivande
kylmaskinister om mellan sex och åtta veckor. Utbildningen skulle
bygga på avlagd vaktmaskinistexamen och kunna koncentreras till en skola,
förslagsvis sjöbefälsskolan i Göteborg. Även särskild utbildning i kyllasthantering
anser utredningen kunna ifrågakomma.

Utbildningen vid marinen

I betänkandet konstateras att de kunskapskrav, som av utredningen uppställes
för vaktstyrmansklass, väl motsvarar vad som fordras för stamstyrmansexamen
vid flottan eller för sjökadettexamen med godkända betyg i
sjökrigsskolans lägre kurs eller för reservofficersexamen på sjökrigsskolans
reservofficerslinje B. Den som inom marinen avlagt någon av de nu nämnda
examina bör alltså, enligt utredningens mening, anses ha erhållit samma
teoretiska utbildning som den, vilken genomgått vaktstyrmansklass vid sjöbefälsskola.

\ idare uttalas att underbefäl vid flottans däcksavdelning med viss kompletterande
utbildning (»underbefälsutbildning 3») får anses likvärdig, i vad
avser de teoretiska kunskaperna, med vaktstyrman.

Ytterligare förutsätter de sakkunniga att sjöofficersexamen på stamlinjen
bibehåller sin likvärdighet med sjökaptensexamen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

När det gäller den maskintekniska linjen anser utredningen att likvärdighet
i teoretisk utbildning mellan å ena sidan vaktmaskinist och å andra
sidan underbefäl vid flottan, tillhörande yrkesgrenarna eldare, motorman
och ubåtsmotorman, bör kunna uppnås genom viss kompletterande utbildning
för underbefäl inom de nämnda yrkesgrenarna, i likhet med vad soin
nyss sagts beträffande underbefäl vid däcksavdelningen.

De sakkunniga framhåller att en jämförelse mellan nuvarande kursplaner
för marinens maskinistutbildning och föreslagna kursplaner för sjöingenjörer
ger vid handen, att den marina utbildningen icke innehåller undervisning
i tyska språket samt att något ökad utbildning i ämnena mekanik
med hållfasthetslära, fysik och kemi blir erforderlig. För att utbildningsgångarna
skall bli likvärdiga bör timantalet i de tre sistnämnda ämnena
ökas. Kunskaper i tyska språket bör dock inte fordras för likställighet.

Övergångsbestämmelser

Utredningen föreslår att den nya studieordningen börjar tillämpas med
intagning av nybörjare höstterminen 1959, då de nuvarande förberedande
klasserna, nordsjöskeppar- och maskinistklasserna samt styrmans- och maskinteknikerklassernas
A-linjer ersättes med vaktbefälsklasser. Den nya utbildningen
kommer då att vara helt genomförd höstterminen 1961.

Den som avlagt styrmans- eller maskinteknikerexamen enligt nuvarande
bestämmelser och önskar fortsätta studierna, bör ulan prövning få tillträde
till den högre undervisningen. För elev som påbörjat utbildning ombord på
elevfartyg, med syfte att avlägga styrmans- eller maskinteknikerexamen
som privatist, bör beredas möjlighet att fullfölja utbildningen enligt den nu
gällande studieordningen. Även när det gäller kraven på praktik för tillträde
till den maskintekniska utbildningen förutsättes särskilda bestämmelser
under de första åren. Bl. a. bör förutom överstyrelsen även rektorerna
kunna i viss omfattning dispensera från eljest gällande praktikkrav.

Yttrandena

Remissyttrandena präglas allmänt av en positiv inställning till sjöbefälsutredningens
förslag, som i sina huvuddrag tillstyrkes eller lämnas ulan
erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer. Bl. a. uttalar
sjöfarts styrelsen att betänkandet är väl avvägt och ägnat att läggas till grund
för ställningstaganden i fråga om sjöbefälsutbildningens organisation och
innehåll. Sveriges redareförening hälsar med tillfredsställelse, att ett förslag
till omläggning av utbildningen av sjöbefäl nu framlagts, vilket synes
medföra icke endast eu vidgad rekrytering till sjöbefälsbanan ulan även eu
bättre utbildning av det blivande befälet. Liknande uttalanden till förmån
för ett genomförande av betänkandet har gjorts av skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges fartygsbc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

fälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och sjöbefälsskolornas lärarförbund.
I flera yttranden understrykes besvärligheterna och även riskerna
med den nuvarande svåra befälsbristen och framhålles angelägenheten av
att den nya studieordningen snabbt föres ut i praktiken.

Förslaget att nuvarande examina ersättes med blott två, vaktbefäl och
liögre befäl, anses genomgående väl motiverat. Sålunda hälsar Sveriges redareförening
med tillfredsställelse att man nu skapar dels en stor grupp relativt
väl utbildat befäl för vakttjänsten och därmed sammanhängande göroromål,
dels en grupp befäl, som kvalificerat sig för de högsta posterna ombord,
och direktionen för sjöbefälsskolan i Göteborg uttalar, att den anser
förslaget till helt ny uppdelning av sjöbefälet i vaktbefäl och högre befäl
rationellt. Även sjöbefälsskolornas lärarförbund bedömer utredningens förslag
vara i väsentliga delar välgrundade och ändamålsenliga. Sveriges fartijgsbcfälsförening
beklagar dock, att en i och för sig önskvärd förbättring
av undervisningen för det högre befälet måst ske delvis på bekostnad av den
lägre utbildningen. Genom nedskärningen av såväl den praktiska som teoretiska
styrmansutbildningen skapas en kategori av befäl, säger föreningen,
vars teoretiska kunskaper och praktiska insikter blir mindre än vad som
nu ordinärt fordras på de lägre styrmansposterna. Att låta en dylik utbildning
utgöra grunden för erhållande av styrmanskompetens med det betydande
ansvar för sjösäkerheten, som följer därmed, vill föreningen bestämt
avråda ifrån.

Vad utredningen föreslagit rörande utbildningstidens längd
vinner anslutning av flera remissinstanser, bl. a. sjöfartsstgrelsen, sjöbefälsskolorna,
Skånes handelskammare, Svenska maskinbefälsförbundet och
Sjöassuradörernas förening.

Sveriges redareförening däremot är kritisk mot att den obligatoriska studietiden
vid sjöbefälsskolorna ansetts böra utökas. Föreningen säger sig vara
medveten om att förlängningen totalt sett är relativt måttlig, men har ej
velat underlåta att framhålla, att den ökade undervisningen kan komma att
menligt inverka på rekryteringen.

Förslaget om slopande av den nuvarande uppdelningen i A- och B -klasser biträdes icke av Sveriges redareförening, som anser att systemet
med saxning av läsåret var en av de stora vinster, som framkom vid
överarbetningen av 1943 års sjöbefälssakkunnigas betänkande, och bör bibehållas.
Direktionen för sjöbefälsskolan i Kalmar däremot hälsar förslaget
om en återgång till traditionellt läsår med tillfredsställelse. Anordningen
med ett »fasförskjutet läsår» är en onaturlighet inom skolväsendet, heter
det, och de avsevärda svårigheter, som A-linjen redan nu vållar, skulle vid
övergång till den nya utbildningen bli än kännbarare.

Frågan om inträdesf ordringarna har behandlats av åtskilliga
instanser, av vilka flertalet intar en negativ hållning till utredningsförslaget,
att kravet på tillträde till vaktbefälsklassen skall vara avgångsbetyg från
sjuårig folkskola med minst betyget godkänd i samtliga ämnen. Sålunda
erinrar arbetsmarknadsstyrelsen om att antalet inträdessökande med högre

Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1959

skolundcrbyggnad än sjuårig folkskola redan inom en nära framtid med
största sannolikhet kommer att öka kraftigt. Bland de inträdessökande kommer
då att finnas ett relativt stort antal ungdomar med högre skolunderbyggnad
än sjuårig folkskola. Styrelsen anser att utredningen ej tillräckligt
har beaktat de utbildningsmässiga olägenheter, som följer med att man i en
och samma kurs har elevkategorier med olika förutbildning. Även riksräkenskapsverket
anser en höjning av inträdeskraven motiverad och yttrar
härom i huvudsak följande.

Undervisningen i vaktbefälsklassen bör uppläggas på sådant sätt, att i
första hand utbildningen i de egentliga fackämnena tillgodoses. Detta förutsätter,
att samtliga elever redan vid intagningen besitter relativt goda teoretiska
kunskaper. Verket förordar därför, att intagning i vaktbefalsklassen
i princip skall grunda sig på realexamen eller godkända betyg från enhetsskola
i de ämnen, som är av särskild betydelse för utbildningen till vaktbefäl.
Innan enhetsskolan blivit mera allmänt genomförd bör emellertid
möjligheter finnas att antaga även sådana aspiranter, som har en lägre
skolunderbyggnad, men som under en längre tids praktisk tjänstgöring visat
påtaglig lämplighet för yrket. För sådana sökande bör därför enligt verkets
mening möjlighet beredas att genomgå bibehållen förberedande klass
vid sjöbefälsskola och därvid bibringas sådana kunskaper, som i huvudsak
motsvarar del i enhetsskolan inhämtade kunskapsmåttet i de för studierna
viktigaste ämnena.

Styrelsen för högre tekniska läroverket i Malmö går än längre i fråga
om kompetenskraven för tillträde till sjöbefälsskolorna och anser att hela
grunden för vaktbefälsutbildningen måste omprövas, om icke förslaget skall
hänga i luften. Enligt styrelsens åsikt måste ett inträdesprov till vaktbefälsklasserna
läggas in, ungefär motsvarande inträdesfordringarna till de
tekniska läroverkens maskinfackskolor — åtminstone i ämnena matematik,
fysik och svenska — eller kanske svarande mot realkunskaper i dessa ämnen.
Särskilt utarbetade korrespondenskurser bör dessutom sättas i händerna
på praktikanterna i god tid före skolstudiernas början. — Samma
uppfattning i huvudsak har Skånes handelskammare, som betvivlar, att
ett elevmaterial med av utredningen angivna förkunskaper kommer att kunna
tillgodogöra sig undervisningen. En elev med endast B i genomsnittsbetyg
i folkskolan torde över huvud taget vara mindre väl ägnad för teoretiska
studier. Enligt handelskammarens mening ligger i de låga inträdesfordringarna
en verklig svaghet i utredningens eljest förtjänstfulla förslag.
Handelskammaren anser att såväl inträdesprövningarna, åtminstone i ämnena
modersmål, matematik och möjligen även engelska, som — i varje fall
till dess alt enhetsskolan blivit genomförd —- den förberedande kursen, möjligen
förkortad till förslagsvis tre månader, bör bibehållas. För elever med
högre relativ kunskapsnivå torde kravet på genomgång av den förberedande
kursen kunna slopas.

För ett bibehållande av inträdesprövningarna uttalar sig även sjöbefälsskolornas
lärarförbund och sjöbefälsskolan i Malmö, vilken alternativt föreslår
anordnandet av eu preparandkurs för sådana elever, som genomgått
sjuårig folkskola. Rederiföreningen för mindre fartyg och Rgdbergska stiftelsen
vill bibehålla den förberedande klassen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

Motsatt uppfattning uttalas av skolöverstyrelsen och sjöbefälsskolnn i
Härnösand. Lärarkollegiet vid nämnda sjöbefälsskola ansluter sig sålunda
lielt till utredningens förslag och säger sig hysa förståelse för att de sakkunniga
ej velat sätta kraven på inträde alltför högt. Skolöverstyrelsen finner,
att den avvägning, som utredningen gjort mellan vad som i och för sig
vore önskvärt och vad som i den konkreta situationen är genomförbart,
framstår som väl motiverad.

Förslaget om avskaffande av det nuvarande examensförfarandet och införande
av b etygskonfe renser inom vaktbefälsklassen tillstyrkes
av överstyrelsen för yrkesutbildning, som tillägger att motsvarande system
f. n. tillämpas vid de tekniska läroverken och där visat sig fungera väl.
Malmö sjöfartsförening ställer sig emellertid kritisk till utredningsförslaget
på denna punkt och uttalar — med hänvisning till de enligt föreningens
mening alltför låga inträdeskraven till vaktbefälsklassen — farhågor för en
så småningom inträdande standardsänkning i det verkliga kunskapsmått,
varmed vaktbefälet utrustas. Föreningen rekommenderar därför införande
av en enklare typ av examen med censorer, som bör ges befogenhet att inverka
på betygsättningen. Sjöfartsstyrelsen är delvis inne på samma linje
och föreslår att vid utformande av ny sjöbefälsskolestadga bestämmelser
införes om att överstyrelsen skall äga föreskriva för alla skolor gemensamma
skrivningar vid slutet av varje läsår, varigenom likvärdiga kunskaper
vid olika skolor kan garanteras.

De av utredningen föreslagna benämningarna vaktstyrman och
vaktmaskinist har mött åtskillig kritik. Några av de hörda instanserna önskar
bibehålla benämningarna styrman och maskinist. För den icke initierade
kan, enligt direktionen för sjöbefälsskolan i Stockholm, i förstavelsen
»vakt» ligga en nedvärdering av vederbörandes kompetens, och Sveriges redareförening
anför, att när nu kraven på den lägre utbildningen ställts så
höga, att de överstiger vad som för närvarande fordras av nordsjöskeppare
resp. maskinist, så kommer det lägre befälet att bli lämpat även för andra
uppgifter än vakttjänstens fullgörande på däck och i maskinrum. På samma
sätt anser Svenska maskinbefälsförbundet att benämningen vaktmaskinist
icke anger samhörigheten med sjöfarten och föreslår att titeln bestämmes
til! sjötekniker. Ej heller Sveriges farlygsbefälsförening och arbetsmarknadsstyrelsen
anser att de föreslagna benämningarna täcker de befälsuppgifter,
som kan komma ifråga. Högre tekniska läroverket i Malmö önskar författningsmässigt
reservera tjänstetitlarna sjökapten och sjöingenjör för sådant
befäl, som genomgått den högre utbildningen.

De sakkunnigas förslag om vidgad rätt till privatistexamen och
särskild prövning i enskilda ämnen vinner allmänt gillande. Bl. a.
erinrar skolöverstyrelsen om att förslaget — med vissa inlagda modifikationer,
som styrelsen accepterar — väl ansluter till vad som gäller beträffande
real- och studentexamen. Vid utarbetande av prövningsformerna bör,
enligt arbetsmarknadsstyrelsen, särskild uppmärksamhet ägnas möjligheterna
att stödja och uppmuntra de ombordanställdas fritidsstudier, t. ex.
genom korrespondensstudier i nautiska och maskintekniska ämnen. Sjö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

assuradörernas förening ansluter sig till denna åsikt och förordar även utgivande
av lämpliga läroböcker för självstudier och uppställande av riktlinjer
för studiecirklar.

Hermods korrespondensinstitut, som genom sjöfartsstyrelsens försorg beretts
tillfälle yttra sig rörande förslagen om privatistexamen och särskild
prövning, ifrågasätter om inte sjöfartsstyrelsen skulle kunna organisera laborationskurser
vid lämpliga skolor, förslagsvis två gånger om året, av
typ motsvarande dem, som överstyrelsen för yrkesutbildning fr. o. m. i år
ordnar för tentander i statlig privatistexamen för ingenjörer. Det vore enligt
institutets uppfattning skäligt, att sådana laborationskurser bekostades av
statsmedel och gjordes kostnadsfria för eleverna. Detta förslag vinner stöd
av sjöfartsstyrelsen, som i det sammanhanget tar upp även den av vissa rederier
sedan i början av år 1958 bedrivna skolfartygsutbildningen, vilken omfattar
ej blott praktisk utan även teoretisk utbildning av samma art och
innehåll som den nuvaranade styrmans- och maskinteknikerutbildningen
vid sjöbefäl sskolorna. Styrelsen säger sig vid besök på skolfartygen ha funnit
denna utbildningsform lämplig och menar, att den med fördel kan anpassas
efter den föreslagna utbildningsgången för vaktbefäl. För sådana skolfartyg,
där den teoretiska undervisningen bedrivs i samma omfattning som
vid sjöbefälsskola, ifrågasätter styrelsen om icke — sedan ytterligare erfarenheter
av verksamheten vunnits — lärarnas vitsord bör kunna godtagas i
samma ordning som föreslagits beträffande vitsord av lärare vid sjöbefälsskola,
i vilka fall särskild privatistexamen skulle kunna undvaras.

Frågan om längden och utformningen av den praktiska utbildningen
uppmärksammas av nästan samtliga hörda myndigheter och organisationer.
I allmänhet understrykes — i likhet med vad som skett från utredningens
sida — värdet av den praktik, som kan fullgöras under särskild
ledning såsom vid våra sjömansskolor, vid sjövärnskåren, på rederiernas
elevfartyg etc., och det förutsättes att vid den kommande översynen av befälsförordningen
även frågan om premieringen av dylik kvalificerad praktisk
tjänstgöring ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Rörande längden av den för tillträde till vaktstyrmansklassen erforderliga
sjöpraktiken — som av utredningen föreslagits till 30 månader — har
framförts olika meningar: sjöfartsstyrelsen, sjöbefälsskolan i Malmö, Skånes
handelskammare, Malmö nautiska förening, Rydbergska stiftelsen och
Rederiföreningen för mindre fartyg vill ha förlängning av den föreslagna
praktiktiden, medan sjöbefälsskolornas lärarförbund och Sjöassuradörernas
förening önskar att den förkortas. Övriga remissinstanser tillstyrker utredningsförslaget
på denna punkt eller lämnar det utan erinran.

Frågan om längden och utformningen av den praktiska utbildningen för
maskintekniker bär föranlett motstridiga uttalanden. Sjöfartsstyrelsen har
visserligen icke någon erinran mot det föreslagna kravet på verkstadspraklik
om 12 månader för de blivande vaktmaskinisterna men uttalar tveksamhet
beträffande möjligheterna för eleverna alt — i synnerhet i tider med
sysselsättningssvårigheter — erhålla eu så differentierad praktik, som utredningen
förordar. För att inte de nya reglerna skall verka som en spärr på

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

rekryteringen, torde det enligt styrelsen bli nödvändigt att på något sätt underlätta
anskaffandet av praktikplatser. Styrelsen ifrågasätter därvid, om
ej de i Göteborg i yrkesskolornas regi nyligen påbörjade verkstadsskolekurserna
för sjöfolk kan vara en lämplig väg. — I en till sjöfartsstyrelsens yttrande
fogad reservation (sjöfartsrådet Borg och överinspektören Nylinder)
hävdas dels att den av utredningen föreslagna differentierade praktiken ej
ens under högkonjunktur för varvs- och verkstadsindustrien kan anskaffas,
dels att den ofta ej har det värde, som är avsett. Efter att ha erinrat om att
1. n. endast ett fåtal vaktmaskinister har den behörighet, befälsförordningen
föreskriver, framhåller reservanterna allmänt, att utbildningen enligt deras
mening bör ges en mindre teoretisk och mera praktisk inriktning än vad
utredningen och sjöfartsstyrelsen anser erforderligt. Flertalet av de senare
årens maskinhaverier och olyckshändelser till sjöss har, hävdar reservanterna,
berott på brister i den praktiska utbildningen hos maskinbefälet. Med
hänsyn bl. a. härtill föreslår reservanterna, att på bekostnad av den teoretiska
utbildningen den praktiska undervisningen ges totalt sett en avsevärt
större omfattning än utredningen stannat för, men all samtidigt en del av
den svåranskaffade praktiken före inträde i skolan avkortas. Förslaget ställer
emellertid avsevärt ökade krav på medelstilldelning för upprustning av sjöbefälsskolorna.
— Även sjöbefälsskolan i Göteborg ifrågasätter möjligheterna
för de affärsdrivande verkstäderna att erbjuda praktikanttjänstgöring i
tillräcklig omfattning. Sveriges varvsindustriförening har emellertid icke funnit
anledning till erinran mot de i betänkandet framförda förslagen, och från
sjöbefälsskolan i Härnösand erinras om att de på varje större ort befintliga
verkstadsskolorna kan på ett betryggande sätt meddela i vart fall den grundläggande
verkstadsutbildningen för blivande sjöbefälsskoleelever.

Frågan om avvägningen mellan teori och praktik inom den maskintekniska
undervisningen har tagits upp även av Sveriges redareförening i sammanhang
med kritik av förslaget om olika längd av utbildningsgången för
sjökaptener och sjöingenjörer. Det heter härom i föreningens yttrande bl. a.
följande.

Föreningen delar helt den kritik, som framförts mot förslaget om olika
längd på utbildningsgången beträffande sjökaptener jämfört med sjöingenjörer.
Det måste anses föga välbetänkt att göra utbildningsgången för en
sjöingenjör tre månader längre än för en sjökapten. För närvarande är tiden
lika och bör alltjämt vara så. En avkortning av praktiktiden för sjöingenjör
vid viss tidpunkt i hans utbildningsgång blir erforderlig och torde
icke bliva till men för utbildningen. Sådan avkortning torde kunna ske beträffande
den föreslagna speciella varvspraktiken, vilken utan olägenhet
torde kunna minskas från nio till sex månader.

Det har med skärpa framhållits, att planläggningen av utbildningen för
det blivande maskinbefälet syftar till alltför teoretiskt utbildat befäl. Målsättningen
för vaktmaskinistutbildningen bör vara att få fram praktiskt inriktade
personer med en viss teoretisk påbyggnad. När det gäller sjöingenjörsutbildningen
måste denna leda till att få fram praktiskt kunnigt högre
maskinbefäl med tillräckliga teoretiska kunskaper för att leda och ansvara
för maskintjänsten i våra större fartyg. All sådan utbildning, som mera för
fram till konstruktionsverksamhet, bör slopas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 är 1959

Sett ur dessa synvinklar bör vaktmaskinistutbildningens tyngdpunkt läggas
på praktisk maskinteknik med beskrivning av de viktigaste maskinerna
och maskindetaljerna.

Liknande synpunkter kan läggas på sjöingenjörsutbildningen. Det är viktigt,
att den teoretiska utbildningen nära ansluter sig till och är överförbar
på tjänsten ombord.

Direktionen för sjöbefälsskolan i Malmö ställer kraven i fråga om praktisk
utbildning inom den maskintekniska utbildningen än högre. Sålunda
föreslås för den lägre undervisningen ökning av verkstadspraktiken med tre
och av sjöpraktiken med sex månader. För den högre utbildningen skulle
varvspraktiken — som enligt direktionens mening bör i sin helhet förläggas
till efter genomgång av sjöingenjörskursen — utökas med tre månader.
Samtidigt kunde emellertid den föreslagna sjöpraktiken minskas till 33 månader.
Den totala utbildningen för sjöingenjörer skulle enligt direktionens
förslag komma att uppgå till 105 månader, vilket är en ökning med nio
månader jämfört med utredningsförslaget. Även Skånes handelskammare
gör uttalanden till förmån för en vidgad praktisk tjänstgöring inom den
maskintekniska utbildningsgången. — Däremot anser Svenska maskinbefälsförbundet
att de sakkunnigas förslag beträffande fördelning av praktiktiden,
samt dess längd och inplacering i undervisningen är väl avvägt.

Utredningens yttrande, att det i och för sig skulle vara värdefullt om
tiden vid sjöbefälsskolan kunde följas av t. ex. sex månaders aspiran ttjänstgöring,
innan behörighetsbevis som vaktbefäl utfärdades, men
att utredningen i nuvarande bristsituation icke ansett sig böra framlägga
förslag härom, ger Sveriges fartygsbefälsförening anledning uttala, att den
aktuella bristen på befäl i allt för hög grad torde ha påverkat utredningsmännens
förslag i bl. a. aspirantfrågan. Föreningen anser icke att den nuvarande
särskilda konjunkturen bör få vara avgörande i fråga om utbildningens
organisation. Enligt föreningens mening ställer den generellt förkortare
utbildningstiden krav på en obligatorisk aspiranttjänst av viss tid.
En sådan skulle bereda eleverna möjlighet att under erfaret befäls ledning
sätta sig in i arbetsuppgifterna och på ett instruktivt sätt få teori och praktiskt
kunnande sammansmält. Därest utredningens förslag beträffande vaktbefälsutbildningen
genomföres, bör alltså denna kompletteras med en föreskrift
om aspiranttjänst om förslagsvis 12 månader före utfående av vaktbefälsbrev.
Även sjöfartsstyrelsen förordar, att spörsmålet om särskild
aspiranttjänst tas under förnyat övervägande. Obligatorisk aspiranttjänstgöring
föreslås av Malmö sjöfartsförening, sjöbefälsskolan i Härnösand och
sjöbefälsskolornas lärarförbund.

Utredningen har vid framläggandet av sina förslag utgått från att behörighetsformern
a, d. v. s. bestämmelserna om kompetens att utöva
befäl å fartyg av olika storlek, skall överarbetas efter av utredningen antydda
riktlinjer. Sjöfartsstyrelsen ansluter sig härtill och menar att de av
utredningen förordade principerna i sitt slutliga skick bör inarbetas i befälsförordningen.
En översyn av densamma bör därför snarast igångsättas,

Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

och det förefaller styrelsen lämpligt att sjöbefälsutredningen ges i uppdrag
att utföra detta arbete. Även Sveriges redareförening understryker vikten av
att arbetet med en revidering av befälsförordningen snarast påbörjas.

Utredningens förslag till tim- och kursplaner — som förutsättes
skola överarbetas, sedan närmare erfarenhet vunnits av desamma — föranleder
i remissen just inga andra erinringar än i fråga om detaljerna. Härutinnan
torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

Att sedvanliga lån och stipendier utan begränsning skall kunna
utgå till elever i vaktbefälsklasserna tillstyrkes eller lämnas utan erinran.
Även vad utredningen föreslagit beträffande möjlighet för sjöbefälsskoleelev
att komma i åtnjutande av särskilt studiebidrag vinner anslutning
i flera yttranden. Bl. a. understryker sjöfartsstyrelsen angelägenheten
av att särskilt de elever, som har sina hem på annan plats än utbildningsorten,
bereds möjlighet att komma i åtnjutande av denna form av
studiehjälp. Statskontoret anser emellertid, att en sådan utvidgning av den
statliga studiehjälpen med hänsyn till ifrågavarande elevers ålder och utkomstmöjligheter
skulle stå i mindre god överensstämmelse med de av statsmakterna
antagna grunderna för studiehjälpverksamheten och avstyrker
alltså för sin del. Samma ståndpunkt intager riksräkenskapsverket, som
erinrar om att särskilt studiebidrag för närvarande icke utgår till elever vid
fackutbildningsanstalter, till vilka ju sjöbefälsskolorna är att hänföra. Enligt
ämbetsverkets mening finns därför icke anledning att för sjöbefälsskolornas
del medgiva studiehjälp i denna form. Med framhållande av att den
nu tillgängliga studiehjälpen ofta är otillräcklig, ifrågasätter arbetsmarknadsstyrelsen
om ej sjöbefälsskoleeleverna borde beredas möjligheter att
erhålla ökad ekonomisk hjälp, exempelvis genom höjda lånebelopp eller tillläggslån,
eventuellt med statlig kreditgaranti.

Det av utredningen framförda förslaget om avskaffande av nuvarande
kurs- och elevavgifter vid sjöbefälsskolorna lämnas över lag utan
erinran.

I frågan om fria skolmåltider vid sjöbefälsskolorna erinrar riksräkenskapsverket,
att i ett den 28 augusti 1958 avgivet betänkande (SOU
1958: 37) de särskilda sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets
område avstyrkt eu hemställan från sjöfartsstyrelsen att Kungl.
Maj:t måtte förordna, att de städer, som önskar anordna skolmåltider vid
sjöbefälsskola, i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni
1946, skall erhålla statsbidrag till kostnaderna härför. Riksräkenskapsverket
ansluter sig till de sakkunnigas avstyrkan. Häremot framhåller sjöfartsstyrelsen,
som vidhåller sin uppfattning i frågan, att enligt den nya utbildningsplanen
omfattar den teoretiska delen av sjökaptens- och sjöingenjörsutbildningen
tre år, att utredningens förslag innebär åtgärder för sänkning av
elevernas inträdesålder till cirka 18—20 år samt att ekonomiska svårigheter
hittills visat sig vara ett väsentligt hinder för dem som vill söka inträde i
sjöbefälsskola. Det är med hänsyn till dessa förhållanden samt till att en
stor del av sjöbefälsskolornas elever har sina hem på andra orter än studie -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

orten, som styrelsen anser det vara av väsentlig betydelse, att frågan om fria
skolmåltider vid sjöbefälsskolorna snarast erhåller en tillfredsställande lösning.
— Även från andra remissinstanser göres uttalanden till förmån för
fria skolmåltider vid sjöbefälsskolorna.

Vad utredningen anfört under rubriken Särskilda utbildningsfrågor
m. m. behandlas i remissen rätt knapphändigt och lämnas därvid
i allmänhet utan erinran. Av de yttranden som gjorts må här återges följande.

I fråga om sjöbefälets efter utbildning vitsordar sjöfartsshjrelsen,
att under senare år ett starkt behov av särskilda fortbildningskurser framkommit
och anser att det av utredningen till ändamålet upptagna anslagsbeloppet,
30 000 kronor, är för lågt. Särskilt för alt möjliggöra anordnandet
av ett ökat antal radarkurser bör anslaget bestämmas till 50 000 kronor.
Även Svenska maskinbefälsförbundet understryker att fortbildningskurser
inom skilda tekniska områden är välbehövliga men uttalar samtidigt tvivel
på möjligheterna att vinna önskad anslutning. Förbundet tror mera på fortbildning
genom kursmaterial, som utsändes till sjöbefälet. Statskontoret
menar att även i fortsättningen fondmedel bör tagas i anspråk för efterutbildningskurser
av olika slag.

Malmö stads skolstyrelse efterlyser en utredning om behovet av fartygsele
k tri k er samt förslag till lokalisering av yrkeskurser för denna
kategori.

Rörande utbildningen vid marinen och dess likvärdighet
med den av de sakkunniga föreslagna utbildningsgången vid sjöbefälsskolorna
har synpunkter framförts av arbetsmarknadsstyrelsen, chefen för marinen,
Svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underofficersförbnnd,
försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund och Svenska maskinbefälsförbundet.
I stort sett lämnas i dessa yttranden — beträffande vilkas
närmare innehåll torde få hänvisas till akten i ärendet — de av utredningen
redovisade slutsatserna utan erinran.

Departementschefen

Den svenska handelsflottan har under de senaste femton åren genomgått
eu utveckling, som tidigare knappast kunde förutses. Vid det andra världskrigets
slut fanns i Sverige 2 07(5 fartyg om sammanlagt 1,6 milj. bruttoton.
År 1958 bestod flottan av cirka 1 500 fartyg med ett sammanlagt tonnagetal
av 3,2 milj. Antalet fartyg över 2 000 bruttoton hade under denna tid —
Irots minskningen av det totala antalet fartyg inom handelsflottan — ökat
från 196 till cirka 430. Jämsides med ökningen i tonnage har sålunda en
övergång ägl rum mot större och värdefullare enheter, sammanhängande
med att varuutbytet över haven icke blott vidgats utan även förskjutits mot
avlägsnare marknader, llnder 1920-talet hade nordsjöfarten den största andelen
av vår sjöfart — i dag representerar det oceangående tonnaget ej
mindre än ‘JO procent av hela vår sjögående handelsflotta. Utvecklingen har

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

också gått mot allt snabbare fartyg med tekniskt allt mera komplicerad utrustning.
Både de teoretiska och de praktiska kraven på sjöbefälet, som har
att ansvara för fartygen, har härigenom ökat.

På det hela taget har denna utveckling varit gynnsam för folkhushållningen.
De totala sjöfartsintäkterna uppgår för närvarande till mer än 2 000
milj. kronor för år, och handelsflottans betydelse i valutahänsende visas av
att under år 1957 dess nettoinkomster av frakter i utrikes fart motsvarade
tretton procent av hela den svenska varuexportens värde. Sjöfarten är därmed
en av vårt lands viktigaste näringsgrenar.

En för sjöfarten besvärande omständighet utgör emellertid den rådande
bristen på befäl med utbildning motsvarande behoven för skilda befattningar.
Vid jämförelse år 1957 mellan behovet enligt gällande befälsförordning
av befäl av skilda kategorier inom den svenska handelsflottan och den faktiska
befälsbemanningen kunde konstateras, att av 2 610 befattningar, för
vilka krävdes sjökaptens- eller styrmansbehörighet, endast 68,6 procent
upprätthölls av behörigt fartygsbefäl och att av 1 687 befattningar, för vilka
krävdes behörighet som sjöingenjör eller maskintekniker, endast 50,7 procent
innehades av behörigt maskinbefäl.

Bristen på kompetent befäl är givetvis till nackdel för sjöfartssäkerheten.
Jag tänker ej blott på den direkta fara som ligger däri, att vakttjänst i stor
utsträckning måste utföras av personal, som saknar erforderlig utbildning
eller erfarenhet för sin uppgift. Måhända ligger en än större fara därutinnan,
att det behöriga befälet på grund av sin fåtalighet utsättes för stark belastning
i form av långa arbetsdygn och avsevärt ökat ansvar. Under tiden
1953—1957 förlorade vårt land i genomsnitt årligen närmare 23 000 bruttoton
genom totalförlisningar. Satt i relation till det totala tonnaget ger denna
siffra ett jämförelsetal, som är bland de högsta i världen. — En annan ogynnsam
faktor av befälsbristen sammanhänger med våra möjligheter att möta
den ständigt ökade konkurrensen från andra länders handelsflottor. Kvaliteten
hos sjöbefälet och den utbildning, som detta erhåller, torde här spela
en ej oväsentlig roll.

Utbildningen av sjöbefäl i vårt land har icke moderniserats i takt med
den tekniska utvecklingen. Visserligen har 1943 års sjöbefälssakkunnigas
utredningsarbete resulterat i vissa partiella reformer på sjöbefälsutbildningens
område, men i huvudsak grundar sig den nuvarande utbildningsgången
på beslut av statsmakterna i början av 1930-talet. Vad som framför allt kan
invändas mot den gällande studieordningen är förekomsten av ett stort antal
behörighelsformer, vilka i hög grad försvårar en följdriktig och kontinuerlig
kursuppläggning. Ordningen med förberedande kurser och upprepade
examina och inträdesprov jämte kravet på att maskinist- och maskinteknikerklasserna,
liksom nordsjöskeppar- och styrmansklasserna, var för
sig skall utgöra ett avslutat helt minskar den effektiva undervisningstiden,
bl. a. genom att i de olika klasserna omläsning i stor utsträckning måste ske
av tidigare inhämtat kunskapsstoff.

Det är särskilt ur dessa synpunkter, som jag har ansett att en omprövning

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

av frågan om sjöbefälsutbildningens organisation och innehåll bör äga rum.
De härför tillkallade sakkunniga, som kallar sig sjöbefälsutredningen, har
i september 1958 avlämnat betänkande med förslag till ny studieordning vid
sjöbefälsskolorna. Enligt denna skall i fortsättningen — frånsett viss lägre
nautisk utbildning, som nu ej behandlas — utbildas endast två kategorier
av befäl: vaktbefäl (vaktstyrman och vaktmaskinist) samt högre befäl (sjökapten
och sjöingenjör). Vaktbefälsutbildningen förutsättes leda fram till
kunskaper, vilka är högre än dem som nu kräves i nordsjöskeppar- och
maskinistexamina men lägre än som fordras i nuvarande styrmans- och
maskinteknikerexamina. Undervisningsplanerna har lagts upp med sikte
på fortlöpande studier till den högre examen, byggande på vaktbefälsklassen
som i princip obligatorisk. I huvudsak har utredningen hållit sig inom
den nuvarande sammanlagda utbildningstiden men förordat en ändrad fördelning
mellan lägre och högre utbildning. Sålunda föreslås vaktbefälsutbildningen
avsevärt reducerad jämfört med nuvarande styrmans- och maskinteknikerexamina,
särskilt när det gäller praktiktidens längd. Samtidigt
ökar emellertid sjökaptens- och sjöingenjör skur serna från ett till två år, och
även den praktik som krävs för den högre utbildningen föreslås förlängd.
En annan nyhet är att den praktiska tjänstgöringen i vaktbefälsklassen helt
förlägges till tiden före den ettåriga kursen vid sjöbefälsskolan. Den nuvarande
förberedande kursen slutligen har inarbetats i vaktbefälsklassen.

Den föreslagna nya studiegången har av de hörda myndigheterna och
organisationerna genomgående hälsats med tillfredsställelse. Man uttalar
bl. a. att reformen är välbetänkt och innefattar en rationalisering av sjöbefälsutbildningen
till gagn för sjöfartsnäringen. I stort kan jag ansluta mig
härtill; jag anser att förslaget innebär en väsentlig och behövlig förbättring
av sjöbefälsutbildningen som ett led i våra strävanden att skapa ökad säkerhet
till sjöss och över huvud taget gynnsammare betingelser för svensk sjöfart.
Det är också min förhoppning, att den nya utbildningen redan genom
sin modernare utformning kan medverka till en ökad rekrytering till sjöbefälsyrket
och även till en minskad avgång genom den större trivsel i yrket,
som en riktig utbildning ger. Framför allt finner jag det tillfredsställande
att den nuvarande splittringen på flera olika examina häves, eftersom den
fördröjer studierna och försvårar en enhetlig uppläggning av dem.

I fråga om detaljerna inom den nya studiegången har vid remissbehandlingen
självfallet olika uppfattningar kommit till uttryck. Innan jag går in
närmare härpå, torde dock få erinras om att utbildningsgången vid sjöbefälsskolorna
kommer att slutligt utformas först i samband med Kungl.
Maj :ts prövning av ny stadga för sjöbefälsskolorna och av ny befälsförordning.
Innan jag anmäler dessa författningar, kommer de erinringar, som nu
gjorts på olika punkter, att göras till föremål för utredning och överväganden.
I några frågor vill jag emellertid redan på detta stadium tillkännage
min principiella inställning.

Sjöbefälsutredningens förslag i fråga om de teoretiska inträdeskraven för
vaktbefälsklassen möter kritik i många av remissyttrandena, och det häv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

das bestämt, att utredningen har satt kraven på teoretiska insikter — avgångsbetyg
från sjuårig folkskola med minst betyget godkänd i samtliga
ämnen — för lågt. För egen del har jag visserligen samma uppfattning som
utredningen, att vaktbefälsklassen i princip bör stå öppen för alla med intresse
och lämplighet för yrket och att därvid en betydande praktisk erfarenhet
bör kunna uppväga vissa brister i det teoretiska kunskapsunderlaget.
Det kan dock ej förbises, att en olämplig avvägning mellan inträdesfordringar
och examensfordringar har många olägenheter i släptåg: större
kuggningsprocent, ökad avgång under studietiden och, kanske framför allt,
utbildningsmässiga hinder av olika slag, som alltid följer med att i en och
samma kurs ha elevkategorier med olika förutbildning. Erinras må också om
att vaktbefälsklassen skall ligga till grund för krävande högre studier. Enligt
min mening måste garantier skapas för att sjöbefälsskoleeleverna redan från
början besitter sådana teoretiska kunskaper, att de på ett tillfredställande
sätt kan tillgodogöra sig undervisningen. Detta synes icke komma att bli fallet
med utredningens förslag. Jag förordar därför att intagning i vaktbefälsklassen
i princip skall grunda sig på genomgången enhetsskola eller motsvarande
utbildning med godkända betyg i de ämnen, som är av särskild betydelse
för utbildningen till vaktbefäl, d. v. s. matematik, fysik, engelska och
modersmål. Under tiden intill dess enhetsskolan blivit allmänt genomförd
måste även annan kompetens godtagas. Sålunda bör givetvis godkända betyg
i nämnda ämnen i realexamen berättiga till inträde, men även den som
genom korrespondensstudier eller på annat sätt inhämtat kunskaper i dessa
ämnen motsvarande godkända betyg vid avgång från enhetsskola eller i
realexamen bör få tillträde till vaktstyrmansklassen. För den som inte på
annat sätt kan styrka, att han innehar de erforderliga kunskapsmåtten, bör
särskilda inträdesprov anordnas vid sjöbefälsskolorna. Jag förutsätter att
vid den stundande överarbetningen av sjöbefälsskolornas tim- och kursplaner
dessa kommer att, såvitt gäller vaktbefälsundervisningen, anpassas
efter vad jag nu föreslagit beträffande fordringarna för tillträde till undervisningen.

Vaktbefälskoinpetens bör tillkomma var och en som genomgått vaktbefälsklassen,
även om han blivit underkänd i högst två ämnen, dock icke i
något av ämnena navigation, sjömanskap och signalering respektive maskinteknik
och elektroteknik. För tillträde till den högre utbildningen bör
emellertid krävas, såvitt nu är i fråga, godkända betyg i samtliga i vaktbefälsklassen
ingående ämnen vari betyg meddelas. Till den av några remissmyndigheter
aktualiserade frågan om krav på viss tids aspiranttjänstgöring,
innan behörighetsbevis som vaktbefäl utfärdas, återkommer jag i det följande.

I fråga om benämningarna på det nya lägre befälet föreslår jag bibehållande
av nu närmast motsvarande titlar, styrman och maskintekniker.

Omfattningen av praktisk tjänstgöring respektive teoretiska studier inom
utbildningsgången är en avvägningsfråga, där självfallet olika meningar kan
hävdas. För egen del anser jag i likhet med bl. a. Svenska maskinbefälsför -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

bundet, att de sakkunnigas förslag till lösning i huvudsak innebär en rimlig
avvägning, ägnad att ligga till grund för den kommande detaljplaneringen
av utbildningsplanerna. I anledning av vad Sveriges redareförening uttalar
rörande den inom sjöingenjörsklassen ifrågasatta praktiktiden, förordar
jag emellertid, att densamma förkortas från nio till sex månader. Härigenom
kommer också den sammanlagda utbildningstiden för sjökaptener
och sjöingenjörer att bli lika. Valfrihet bör gälla mellan att förlägga praktiken
till varv eller till annan i utbildningshänseende lämplig industrirörelse.

Några av de hörda instanserna, däribland sjöfartsstyrelsen och Sveriges
fartygsbefälsförening, har gjort uttalanden till förmån för en obligatorisk
aspiranttjänstgöring, innan behörighetsbevis som styrman eller maskintekniker
utfärdas. Det är riktigt att eu dylik tjänstgöring under erfaret befäls
ledning skulle i utbildningshänseende vara ett värdefullt komplement till
de teoretiska studierna och gagna säkerheten till sjöss. Såsom utredningen
anfört är det emellertid ovisst om föreskriven aspiranttjänstgöring under
nuvarande förhållanden skulle i praktiken få en sådan uppläggning, att den
verkligen tjänade sitt syfte. Dessutom fordrar arrangemanget en aktiv medverkan
från redarnas sida, som måhända icke kan påräknas för närvarande
— i vart fall har icke Sveriges redareförening i sitt yttrande gjort något uttalande
till förmån för en obligatorisk aspiranttjänstgöring. Jag nödgas däriör
här intaga samma ståndpunkt som utredningen, d. v. s. att krav på obligatorisk
aspiranttjänstgöring, med därav följande förlängning av utbildningstiden,
ej bör uppställas i nuvarande läge med redovisad stor befälsbrist.

Yrkandet att sedvanliga lån och stipendier utan begränsning skall kunna
utgå till eleverna i styrmans- och maskinteknikerklasserna föranleder icke
någon erinran från min sida. Merkostnaderna uppskattas till drygt 300 000
kronor och belastar vederbörligt förslagsanslag å åttonde huvudtiteln. Såsom
statskontoret och riksräkenskapsverket har uttalat synes däremot — med
hänsyn till den principiella uppläggningen av den statliga studiehjälpen,
beslutad av 1952 års riksdag — särskilt studiebidrag ej böra ifrågakomma
vid sjöbefälsskolorna. Sådan studiehjälp förekommer icke vid närmast jämförbara
läroanstalter — fackutbildningsanstalter i allmänhet samt lärarutbildningsanstalter.
Ej heller fria skolmåltider förekommer vid jämförbara
läroanstalter och jag avstyrker därför införande härav vid sjöbefälsskolorna.
Utbyggnad av skolmåltidsverksamheten har också avstyrkts av de särskilda
sakkunniga för statsbidragsfrågor på skolväsendets område.

Vid såväl de allmänna som de tekniska läroverken har efter beslut av
statsmakterna under de senaste åren förekommande intagnings- och kursavgifter
slopats, och jag tillstyrker alt motsvarande avgifter vid sjöbefälsskolorna
upphör från och med budgetåret 1959/60. Avgifterna uppgår
sammanlagt till 40 600 kronor för år. Då medlen för närvarande tas till uppbörd
å omkostnadsanslaget, ökar anslagsbehovet därunder med motsvarande
belopp.

I likhet med utredningen vitsordar jag behovet av efterutbildningskurser
inom skilda områden av fartygsteknikcn. Hittills har sådana kurser — del

Kungl. Maj ds proposition nr 81 år 1959

har fram för allt gällt utbildning i radartjänst — kunnat anordnas i endast
begränsad utsträckning och då med anlitande av fondmedel eller av anslag,
som de enskilda rederierna har ställt till förfogande. Jag tillstyrker nu att
från och med budgetåret 1959/60 medel till ändamålet anvisas å riksstaten
under ett särskilt reservationsanslag till Fortbildningskurser m. m. Utgiftsbehovet
under nästa läsår uppskattas till 10 000 kronor. Anslaget bör
även få användas för inköp och distribution till sjöbefälet av kursmaterial.

I anledning av sjöbefälsutredningens förslag om förbättrade arvodesförmåner
åt deltagare i praktisk lärarkurs vid sjöbefälsskola må erinras om
att Kungl. Maj:t redan genom beslut den 23 januari 1959 har föreskrivit,
att deltagare i dylik kurs skall äga uppbära arvode enligt samma grunder,
som gäller för deltagare i praktisk lärarkurs vid allmänt läroverk.

Vad utredningen eljest föreslagit under avsnittet Särskilda utbildningsfrågor
m. m. föranleder icke för närvarande annat uttalande från min sida,
än att jag knappast anser det befogat att förlägga särskild utbildning av
kylmaskinister till sjöbefälsskolorna.

Beträffande ikraftträdandet slutligen av den nya studieordningen föreslår
jag, i likhet med de sakkunniga, att densamma börjar tillämpas med
intagning av nybörjare höstterminen 1959, då de nuvarande förberedande
klasserna, nordsjöskeppar- och maskinistklasserna samt styrmans- och maskinteknikerklassernas
A-linjer bör ersättas med de nya styrmans- och maskinteknikerklasserna.
Vissa övergångsbestämmelser erfordras. Den nya utbildningen
kommer att vara helt genomförd höstterminen 1961.

III. Organisation m. m.

Sjöbefälsskolorna

Examinering sbehovet

Handelsflottans omfattning och fördelning vid ingången av år 1958 framgår
av efterföljande tabell. De ombordanställdas antal uppgick vid samma
tidpunkt till omkring 26 000.

För en bedömning av examineringsbehovet vid sjöbefälsskolorna har utredningen
undersökt möjligheterna att göra en prognos för den sannolika
framtida utvecklingen av den svenska handelsflottans storlek och därmed
av behovet av befäl i olika grader. Det har emellertid visat sig att skilda
osäkra faktorer försvårar en dylik uppläggning. De sakkunniga har därför i
sitt arbete utgått från det handelstonnage, som fanns den 1 januari 1958,
varjämte räknats med att tendensen vid utbyggnad under de senaste åren
— minskning i antalet enheter men ökning i fråga om tonnaget — kommer
att fortsätta. De ha vidare såsom utgångspunkt antagit vissa genomsnittliga
relationer mellan lägre och högre befäl å fartyg av olika storlek samt uppskattat
den genomsnittliga tjänstetiden till sjöss till 17 år för fartygsbefäl
och 15 år för maskinbefäl. På grundval härav har utredningen framräknat

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Storleksgrupper Bruttoton	Ångfartyg	Motorfartyg
Antal	Bruttoton	Antal	Bruttoton
	intill	300 ........	166	20 378	507	55 751
300	»	500 ........	15	5 247	135	59 258
500	»	1000 ........	19	15 329	18	14 963
1000	»	1 500 ........	47	62 078	27	35 019
1500	»	2 000 ........	41	69 345	50	88 253
2 000	»	3 000 ........	32	76 627	52	126 539
3 000	»	4 000 ........	8	27 979	59	209 091
4 000	»	5 000 ........	7	30 711	49	221 431
5 000	»	6 000 ........	3	16 455	38	208 141
6 000	»	8 000 ........	5	34 044	54	380 328
8 000	»	10 000 ........	—	—	35	304 099
10 000	»	15 000 ........	—	—	70	808 184
15 000	och däröver ........	4	74 714	13	226 194
		Summa	347	432 907	1107	2 737 251

det årliga ersättningsbehovet av befäl till 110 vaktstyrmän och 90 sjökaptener
samt 160 vaktmaskinister och 95 sjöingenjörer.

Vid uppskattning av det erforderliga antalet elevplatser inom den lägre utbildningen
måste emellertid hänsyn även tas till att färdigutbildade vaktstyrmän
och vaktmaskinister är rekryteringsbas för den högre fartygs- och
maskinbefälsutbildningen. Utredningen räknar för detta ändamål med ytterligare
100 vaktstyrmän och 105 vaktmaskinister. Med beaktande av en
normal avgång under studietiden skulle därvid, för att säkerställa tillgången
på befäl, det totala antalet elevplatser vid sjöbefälsskolorna enligt utredningen
behöva uppgå till avrundat 930, varav 520 inom den lägre utbildningen
och 410 inom den högre.

Elevantalet förutsättes bli högst 24 per klassavdelning inom vaktbefälsutbildningen
och högst 20 inom den högre utbildningen. Utredningen tilllägger
att det i och för sig hade varit önskvärt med mindre klassavdelningar
men att utredningen av kostnadsskäl ansett sig böra avstå från att framlägga
förslag härom.

I enlighet med de nu redovisade kalkylerna — som i betänkandet fått en
utförlig siffermässig belysning, bl. a. i form av tabeller och sammanställningar,
till vilka här torde få hänvisas (betänkandet s. 90—93) — skulle
vid ett genomförande av den föreslagna nya studiegången behövas följande
antal klassavdelningar vid sjöbefälsskolorna.

Nautiska linjen Maskintekniska linjen

Vaktstyrmansklass.............. 10 Vaktmaskinistklass.............. 12

Sjökaptenskurs (5+5) ....... 10 Sjöingenjörskurs (5+5) ....... 10

Summa 20 Summa 22

Därest det framtida behovet av sjöbefäl kommer att gestalta sig enligt
utredningens antaganden, och tillströmningen till sjöbefälsskolorna blir så
stor, att alla tillgängliga elcvplatser tas i anspråk, kommer det nuvarande
underskottet på befäl att vara hävt efter omkring 15 år. Utredningen anför

it Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr SI

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

alt en så lång övergångstid självfallet icke är tillfredsställande och rekommenderar
därför vidtagande framöver av särskilda åtgärder i syfte att snabbare
häva befälsbristen. I det sammanhanget pekar utredningen på den utbildning,
som bedrives hos enskilda redare, liksom på möjligheten att vid
sjöbefäl sskolorna övergångsvis inrätta extra klasser.

Skolornas organisation

1 de tör sjöbefälsutredningen lämnade direktiven erinras om att 1943 års
sjöbefälssakkunniga förordade, att den högre maskinbefälsutbildningen
skulle skiljas från sjöbefälsskolorna och överföras till de tekniska läroverken.

Sjöbefälssakkunnigas motivering för en sådan omorganisation var bl. a.,
alt för de tekniska läroverken hade tillkommit eller vore under planering
flera och modernare skolor, att de anspråk, som numera ställdes på demonstrations-
och laboratorieutrustningen, vore så stora, att de inte kunde
tänkas bli tillgodosedda vid läroanstalter med så få elever som sjöbefälsskolorna,
att dessa skolors isolerade ställning inom skolväsendet medförde svårigheter
att få kvalificerade lärare på den maskintekniska linjen, att det
tunnes ett tydligt samband ur teknisk undervisningssynpunkt mellan den
maskintekniska utbildningen och undervisningen vid de tekniska läroverkens
maskintekniska avdelningar samt att en förbättring i rekryteringen
skulle ske, om den maskintekniska utbildningen vid sjöbefälsskolorna flyttades
till de tekniska läroverken.

Såsom förutsattes i direktiven har sjöbefälsutredningen närmare övervägt
denna fråga. Därvid har utredningen för sin del kommit fram till att
några egentliga fördelar icke står att vinna med en överflyttning av den
högre maskintekniska utbildningen från sjöbefälsskolorna till de tekniska
läroverken. Såsom motivering erinrar utredningen om att den verksamhet,
som bedrivs vid de tekniska läroverken, i huvudsak syftar till att utbilda i
produktionen sysselsatta tekniker, och att utbildningen sålunda har sin
tyngdpunkt i bl. a. sådana ämnen, som fordras för blivande konstruktörer.
Den till sjöss verksamme maskinteknikern eller sjöingenjören däremot har
sin sysselsättning nästan helt förlagd till driften av de olika maskin- och
andra anläggningar, som finns på fartygen. Redan samhörigheten mellan utbildningsformerna
är alltså enligt utredningens mening allt för ringa, för att
i undervisningshänseende något egentligt skulle stå att vinna med ett sammanförande.

Till ytterligare bemötande av de av 1943 års sjöbefälssakkunniga anförda,
nyss refererade argumenten för överflyttning av sjöbefälsskolornas maskintekniska
utbildning till de tekniska läroverken anför sjöbefälsutredningen
bl. a. följande.

De tekniska läroverken utvecklas visserligen i snabb takt. Det är emellertid
ur rekryteringssynpunkt lämpligt, att de sprides så mycket som möjligt,
och de bör följaktligen icke göras för stora. Tekniska läroverket i
Stockholm synes vidare icke böra ytterligare utökas för att icke bli för

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 ur 1959

svårt att sammanhålla. I Göteborg har det tekniska läroverket icke något
eget maskintekniskt laboratorium utan utnyttjar Chalmers tekniska högskolas
äldre laboratorium. I Malmö finnes vid högre tekniska läroverket
icke någon fullständig maskinell utrustning för undervisning, avseende
verksamheten till sjöss. Omfattande nyanskaffningar skulle sålunda bli erforderliga
även för de maskintekniska laboratorierna vid de tekniska läroverken.

De sjöbefälssakkunniga har som skäl för förläggning av den maskintekniska
utbildningen till de tekniska läroverken anfört, att rekryteringen
skulle förbättras. Några skäl för ett dylikt påstående har emellertid icke
redovisats. Med hänsyn till den olika inriktning av undervisningen, varom
ovan talats, har sjöbefälsutredningen för sin del närmast motsatt uppfattning.

De högre tekniska läroverken befinner sig för närvarande under utbyggnad.
Arbetet härmed ger full sysselsättning åt såväl den centrala som den
lokala administrationen. Att ytterligare komplicera detta arbete genom att
införa en ny undervisningsgren, artskild från den övriga undervisningen,
synes icke böra ske utan vägande skäl. Svårigheter synes även kunna uppkomma,
när det gäller att ge denna relativt lilla grupp tillräckliga hänsyn
vid anordnandet av utbildningen i dess helhet vid skolan.

Sjöbefälsutredningen anser sålunda, afl den högre maskintekniska utbildningen
icke bör överflyttas till de tekniska läroverken utan bibehållas vid
sjobefälsskolorna. Av samma skäl och av rekryteringsskäl — som kommer
att utvecklas närmare i nästa avsnitt — har utredningen avstått från att
föreslå centralisering av den högre maskintekniska utbildningen till en enda
skola.

Antal skolor

Även frågan om skolornas antal har tagits upp i direktiven. Det säges där
bl. a., att utredningen bör sikta till att häva eller minska den nuvarande
splittringen av undervisningen på fem olika skolenheter, och samtidigt bör
undersökas vilka fördelar i form av effektivisering av undervisningen m. in.,
som kan vinnas genom att utbildningen antingen centraliseras eller överföres
till skolformer, där det förekommer undervisning, som är likartad med
sjöbefälsundervisningen.

Frågan om antalet sjöbefälsskolor måste enligt utredningens mening bedömas
mot bakgrunden främst av den inverkan på rekryteringen till skolorna,
som olika i och för sig tänkbara lösningar kan ha. Särskilt i nuvarande
läge bör varje åtgärd, som kan få rekryteringshämmande följder,
undvikas.

Utredningen har efter noggranna bedömanden kommit till den uppfattningen
att centralisering av undervisningen till någon eller några orter komme
alt verka hindrande på tillströmningen till sjobefälsskolorna. Till stöd
härför åberopas bl. a. en nyligen verkställd granskning av de vid skolorna
inskrivna elevernas hemorter, vilken visar att varje skola i stort sett får
sina elever från det egna och de närbelägna länen. Även sjiilva skolstäderna
visar sig ha stor betydelse: drygt 42 procent av samtliga elever under läsåret
1954/55 kom från de fem skolstäderna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

Över huvud taget går, menar utredningen, tendensen på undervisningens
område i riktning mot decentralisering. I första hand betingas denna av
behovet att genom bättre tillgång på utbildningsmöjligheter i eller nära
hemorten ge ett större antal ungdomar möjlighet till studier. Bristen på
utbildad arbetskraft inom många områden gör det angeläget att helt enkelt
söka upp den reserv av för studier lämpade personer, som kan finnas, och
den bästa vägen härför är en spridning av studieanstalterna. Under senare
år har exempelvis tandläkarutbildningen och även den medicinska utbildningen
decentraliserats, och nya högre tekniska läroverk har av bl. a.
rekryteringsskäl tillkommit. Ur dessa synpunkter borde enligt utredningens
mening egentligen ytterligare en sjöbefälsskola upprättas, nämligen i Norrland.
Utredningen har dock icke ansett sig böra nu föreslå att antalet skolor
ökas.

För en allsidig belysning av frågan om sjöbefälsskolornas antal har utredningen
inhämtat yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen över olika alternativ
i fråga om skolornas organisation och deras lokalisering. Efter ett
uttalande av innebörd, att den nuvarande organisationen med fem skolor
är från allmän lokaliseringspunkt att föredra framför en centralisering,
kommer arbetsmarknadsstyrelsen i sitt svar — som är återgivet i betänkandet
(s. 99 o. 100) — in på den betydelse, som sjöbefälsutbildningens organisation
har från rekryteringssynpunkt. Styrelsen uttalar därvid att förekomsten
av en yrkesskola i närheten av hemorten erfarenhetsmässigt stimulerar
intresset för yrket, och att man således icke kan bortse från att
indragning av uIbildningsanstalter försämrar rekryteringsmöjligheterna.
Särskilt allvarligt synes det styrelsen vara om Norrland skulle gå miste om
den sjöbefälsskola, som nu finns där. Även från rekryteringssynpunkt förordar
alltså arbetsmarknadsstyrelsen starkt att nuvarande skolor bibehålies.

Utredningen har givetvis granskat skolorganisationen enligt olika alternativ
även ur kostnadssynpunkt och därvid valt att jämföra tre i och för
sig tänkbara lösningar, nämligen två centralskolor, en nautisk och en maskinteknisk
(alt. I), tre skolor med vardera fullständig nautisk och maskinteknisk
utbildning (alt. II) samt fem skolor, varav fyra med fullständig
nautisk och maskinteknisk utbildning och en med fullständig nautisk
men, på den maskintekniska sidan, med blott vaktmaskinistutbildning (alt.
III). Sistnämnda alternativ är lika med den nu gällande organisationen.

Det visar sig i fråga om storleken av de årliga löpande utgifterna till löner
etc., att skillnaden mellan de olika alternativen är relativt måttlig:
nämnda utgifter uppskattas i avrundade tal till respektive 2,3, 2,2 och 2,4
milj. kronor.

När det gäller erforderligt anslagsbelopp för en upprustning av materielen
konstaterar utredningen, att alt. I givetvis ställer sig billigast: medelsbehovet
uppskattas till 1,5 milj. kronor mot respektive 2,2 och 2,6 milj.
kronor för alt. II och III. Utredningen tillägger emellertid, att alternativet
med en centralskola av vardera slaget förutsätter så stora byggnadskostna -

Kungi. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

der — vilka för närvarande åvilar vederbörande kommun — att det måhända
inte rimligen kan förväntas att kommunen skall helt svara för desamma;
staten skulle antagligen få påtaga sig en stor del av kostnaderna
för såväl tomtanskaffning som nybyggnader. Utgifterna för uppförande av
byggnader till två centralskolor har av utredningen uppskattats till 12 milj.
kronor. Även alt. II förutsätter nybyggnader eller i vart fall stora om- och
tillbyggnader i de städer, som kunde tänkas bli berörda, närmast Stockholm,
Göteborg och Malmö.

Utredningen föreslår på grund härav att nuvarande sjöbefälsskolor bibehålies.

Skolornas lokalbehov

Även utredningsförslaget om ett bibehållande av nuvarande sjöbefälsskolor
ställer krav på ökade utrymmen till klassrum, demonstrationssalar etc.
Som nämnts svarar vederbörande kommun för att sjöbefälsskolornas lokalbehov
blir tillgodosedda. I såväl Malmö som Kalmar finns också utarbetade
förslag till nybyggnader, vilka kommer att genomföras vid övergång till den
nya studieordningen, och stadsfullmäktige i Härnösand har förklarat att staden
är villig att vidtaga sådana åtgärder, att det av utredningen förutsatta
utrymmesbehovet vid sjöbefälsskolan blir tillgodosett. I Stockholm har frågan
rörande om- och tillbyggnad av sjöbefälsskolan ännu inte blivit föremål
för beslut av stadsfullmäktige. Från skoldirektionen uppges att utredningens
förslag kommer att läggas till grund för förhandlingar mellan staten och
staden, vilka förutsattes skola äga rum, innan staden gör några nya åtaganden.
Stadskollegiet i Göteborg slutligen har meddelat att staden är beredd
att förutsättningslöst förhandla med staten om konkreta och skäliga
förslag til 1 förbättring och utvidgning av sjöbefälsskolans lokaler.

Rektorer, lärare och annan personal

Rektorerna vid sjöbefälsskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Härnösand
är inplacerade i lönegrad Bp 1, rektorn vid sjöbefälsskolan i Kalmar
i ABp 26. Utredningen hemställer att samtliga rektorer vid sjöbefälsskolorna
upptages å chefslöneplanen. Skolans storlek bör nämligen enligt utredningens
mening i det hänseendet icke vara avgörande. Samtidigt anser dock
utredningen rimligt, att arbetsbördan vid skolor av olika storlek beaktas.
Därför föreslås att rektorerna utöver lön enligt Bp 1 skall äga uppbära ett
årligt lönetillägg om 2 400 kronor för rektorn i Göteborg och 1 200 kronor
för var och en av rektorerna i Stockholm, Malmö, Kalmar och Härnösand.

Utredningen erinrar i delta sammanhang om att sjöbefälsskolornas rektorer
för närvarande har en undervisningsskyldigliet om 16—20 veckotimmar,
räknat i medeltal för 40 veckor. Vederbörande överstyrelse äger visserligen
besluta om minskning av antalet veckotimmar till 12, men utredningen anser
detta otillräckligt och föreslår att — i likhet med vad som gäller vid de högre
tekniska läroverken — rektorernas undervisningsskyldigliet allmänt minskas
till 10 14 veckotimmar, med rätt för överstyrelsen all i särskilda fall

besluta om sänkning därav till åtta veckotimmar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

För närvarande finns vid sjöbefälsskolorna anställda ordinarie lärare till
ett antal av 30, därav 10 lektorer och 20 adjunkter. En avsevärd del av undervisningen
— nära hälften — meddelas genom extra lärare, i huvudsak
timlärare, som anställes i mån av behov. Utredningen finner detta system
otillfredsställande och räknar med upptagande å sjöbefälsskolornas stat
successivt under de närmaste åren av åtskilliga fasta lektors- och adjuktstjänster,
bl. a. i elektroteknik och språk. För budgetåret 1959/60 föreslår utredningen
inrättande av 10 adjunktstjänster i lönegrad Ao 23 för språkundervisningen.
Det framhålles att överstyrelsen sedan länge har arbetat på att
till sjöbefälsskolorna knyta fast anställda språklärare och som motivering
åberopas — i likhet med utredningen -— den speciella utformningen av
språkundervisningen vid sjöbefälsskolorna. Över huvud taget skapar, framhåller
utredningen, det nuvarande stora antalet timlärare bristande fasthet i
undervisningen, då lärarna har sin huvudsakliga sysselsättning på annat
håll, främst de allmänna läroverken. Det föreslås även att samtliga
adjunktstjänster — alltså även nu befintliga, av vilka några är placerade i
Aö 21 — placeras i Ao 23.

Sjöbefälsskolorna föreslås i det följande komma att erhålla en relativt
omfattande laboratorie- och ämnesrumsutrustning i form av maskiner, instrument
etc. Det är viktigt att denna materiel blir föremål för kontinuerlig
tillsyn och vård. För ett effektivt utnyttjande av materielen i undervisningen
är det även av betydelse att erforderliga förberedelser till lektionerna kan
utföras. Då sjöbefälsskolorna saknar för dessa uppgifter lämpad personal,
föreslår utredningen att från och med nästa budgetår vid varje skola inrättas
en tjänst som institutionsvaktmästare i lönegrad Ae 9.

Rektorerna bär nu inte någon fast anställd kontorspersonal för biträde
med sådana sysslor som löneuträkning, bokföring, intygsskrivning etc. utan
disponerar endast ett visst årligt anslag för anställande av extra arbetskraft.
Anslagsbeloppen varierar mellan 3 900 och 9 000 kronor och bedömes otillräckliga.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen att från och med nästa
budgetår vid envar av sjöbefälsskolorna inrättas en befattning som kontorist
i Ae 9 för utförande av allehanda rutingöromål, som nu i stor omfattning
betungar rektor till förfång för verksamheten som skolledare och pedagog.
Vid skolan i Göteborg, som är den största, bör anställas även ett kontorsbiträde
i reglerad befordringsgång med halvtidstjänst.

Undervisningsmatcrielen m. m.

Utredningen konstaterar att sjöbefälsskolornas undervisningsmateriel är
bristfällig och i behov av modernisering och upprustning. Anspråken på materielanskaffning
är störst beträffande den maskintekniska utbildningen,
där materielen även ställer sig mest kostsam, men även den nautiska utbildningen
kräver tillgång till nya typer av instrument. De ordinarie anslagen
har emellanåt förstärkts med fondmedel men har likväl visat sig otillräckliga,
och det är endast genom att dyrare maskinmateriel, såsom ångpannor,
dieselmotorer in. in., deponerats vid sjöbefälsskolorna eller över -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

lämnats dit i form av gåvor från enskilda firmor, som sjöbefälsskolorna kunnat
hålla demonstrations- och laboratorieutrustningen något så när i nivå
med den tekniska och pedagogiska utvecklingens krav. Detta gäller såväl
den maskintekniska som den nautiska utrustningen. En dylik materielanskaffning
måste emellertid med nödvändighet bli sporadisk och även slumpmässig,
och utredningen anser det icke rimligt att i framtiden grunda en
effektiv och modern undervisning på så osäkra förutsättningar.

En ordentlig upprustning av undervisningsmaterielen är sålunda erforderlig
och utgör t. o. m., enligt de sakkunnigas mening, en nödvändig förutsättning
för övergång till den föreslagna nya studieordningen. Erforderliga materielinköp
har av utredningen beräknats draga en kostnad av sammanlagt
nära 2,6 milj. kronor. Det föreslås emellertid, att anskaffningen sker successivt,
förslagsvis under en treårsperiod, främst med tanke på att de kommunala
myndigheterna måste få viss tid för genomförande av tilltänkta nyoch
ombyggnader. För att säkerställa att anskaffningarna kan ske planmässigt
och beställningar läggas ut i tid, föreslås bemyndigande för överstyrelsen
att — utöver å budgeten omedelbart tillgängliga medel men inom den
totala ramen för nyanskaffning — vidtaga åtgärder för inköp av behövlig
materiel. För materielanskaffningen förordas anvisande av ett särskilt reservationsanslag,
som för budgetåret 1959/60 bör upptagas med 864 000 kronor.

Från reservationsanslaget till Materiel, böcker m. m., vilket för innevarande
budgetår är uppfört med 60 000 kronor, skulle därvid tills vidare endast
behöva bestridas kostnaderna för underhåll och reparation av anskaffad
utrustning samt för bokinköp o. d. Medelsbehovet till dessa ändamål
beräknas av utredningen till respektive 10 000 och 5 000 kronor.

I detta sammanhang erinrar de sakkunniga om att sjöbefälsutbildningen
lider brist på lämplig undervisningslitteratur, bl. a. därför att upplagorna
icke kan beräknas bli tillräckligt stora för att täcka nedlagda kostnader. Det
är också svårt att få lämpliga lärare att utarbeta läroböcker och kompendier
utan att kunna ersätta exempelvis förlorade löneinkomster under tjänstledighet.
Därest samarbete med övriga nordiska länder i läroboksfrågan kommer
till stånd, kan det även bli fråga om att ersätta utnyttjande av författarrätt
etc. Utredningen föreslår nu att medel till ändamålet anvisas under
ett särskilt anslag, avseende arvoden för utarbetande av läroböcker m. m.
För budgetåret 1959/60 beräknas anslagsbehovet till 10 000 kronor.

Härutöver har utredningen föreslagit mindre ändringar under skilda poster
i sjöbefälsskolornas avlönings- och omkostnadsstater. Redogörelse härför
kommer att lämnas vid behandlingen i det följande av respektive anslag
för budgetåret 1959/60.

Sjöbefälsutbildningens centrala ledning

Utredningen erinrar om att Kungl. Maj:t den 30 september 1955 tillkallat
särskilda sakkunniga för att verkställa en förutsättningslös utredning av
frågan om den centrala ledningen för hela yrkesutbildningen och av där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

med sammanhängande spörsmål. Då denna fråga alltså redan är föremål
för särskild granskning, har sjöbefälsutredningen — efter samråd med
nämnda sakkunniga -— ej ansett sig böra ingå på densamma.

Utredningen tar dock i detta sammanhang upp en fråga, som gäller den
centrala ledningen för sjöbefälsskolorna, nämligen anordningen med två
överinspektörer inom sjöfartsstyrelsen för den omedelbara tillsynen över
skolorna. Enligt utredningens mening försvårar detta system en enhetlig
ledning av den samlade utbildningsverksamheten, och skäl talar för att låta
den direkta ledningen över skolorna utövas av endast en befattningshavare.

Yttrandena

I anledning av utredningens beräkningar av det årliga examineringsbehovet
vid sjöbefälsskolorna erinrar arbetsmarknadsstyrelsen
om att handelsflottan under 1950-talet genomgått en stark strukturförändring:
antalet fartyg mellan 300 och 500 bruttoregisterton har ökat, medan
fartygen i storleksklasserna däröver minskat i antal men samtidigt ökat
i medelstorlek. Denna utveckling har samtidigt inneburit i fråga om befälsbehovet
en ökning för det mindre tonnaget men en minskning för det
större. Skulle tendensernas inbördes styrkeförhållande förskjutas, blir utredningens
beräkningar mer eller mindre missvisande. Som grund för en
uppskattning av befälsbehovet torde det därför vara nödvändigt med en
närmare analys av handelsflottans utveckling. Såsom utredningen anfört
kommer den föreslagna elevintagningen att först efter 15—17 år täcka den
rådande bristen på sjöbefäl. Åtgärder för att snabbare häva befälsbristen
är därför nödvändiga. Även sjöfartsstyrelsen understryker osäkerheten i de
sakkunnigas beräkningar om erforderligt elevplatsantal. Speciellt för sjökaptensutbildningen
bör räknas med större marginaler, och styrelsen ifrågasätter,
om det ej vore lämpligt att tills vidare utgå från åtminstone 6 sjökaptenskurser
per år. Slutlig ställning härtill behöver dock ej tas förr än
vid beräkningen av anslagen för budgetåret 1960/61. Direktionen för sjöbefälsskolan
i Göteborg hyser samma uppfattning. Direktionen finner det
sålunda vara allvarligt, att i Göteborg i fortsättningen kommer att utexamineras
endast 20 sjökaptener årligen mot nu 48 och förordar en viss utökning
av antalet sjökaptensklasser där. Även Malmö sjöfartsförening menar,
att antalet klasser bör ökas, åtminstone vid sjöbefälsskolan i Malmö.
Sveriges fartygsbefälsförening slutligen vill öka antalet klassavdelningar
för vaktstyrmän och för sjökaptener från föreslagna 10 till 12 för vardera
kategorien.

I fråga om skolornas organisation delar flertalet remissinstanser
utredningens åsikt att maskinbefälsutbildningen liksom hittills bör
vara förlagd till sjöbefälsskolorna. Svenska maskinbefälsförbundet anser
dock att de av 1943 års sjöbefälssakkunniga anförda skälen för en överflyttning
av utbildningen till de tekniska läroverken är lika vägande i dag

Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1959

som tidigare. Då därbakom ligger strävandena att uppnå en bättre utbildning,
vidhåller förbundet sitt tidigare framförda önskemål om en överflyttning.

Spörsmålet om antalet skolor har behandlats i nästan samtliga
yttranden. I ett ljugotal av dessa utvecklas motiv till förmån för ett bibehållande
enligt utredningsförslaget av nuvarande fem sjöbefälsskolor. I
några fall anses dessutom frågan om ytterligare en sjöbefälsskola i Norrland
böra övervägas. Eljest är det egentligen bara statskontoret och stadsfullmäktige
i Göteborg som redovisar en från majoriteten av remissintanserna
klart avvikande mening.

Statskontoret hänvisar till att icke obetydliga kostnadsbesparingar kan
ernås genom en centralisering av den nuvarande organisationen. För en
förändring i den riktningen talar, enligt statskontorets mening, även de
ojämna beläggningsförhållandena med i några fall relativt små skolenheter.
Ett bibehållande av nuvarande skolor bör enligt statskontorets mening
ifrågakomma endast om de av utredningen angivna rekryteringsskälen anses
böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Under alla förhållanden bör ett
beslut om bibehållande av samtliga skolor icke utesluta, att sedermera en
eller flera skolor nedlägges, därest beläggningsförhållandena ger anledning
därtill. Liknande tankegångar utvecklas av stadsfullmäktige i Göteborg,
som både med hänsyn till kostnaderna och undervisningens rationella bedrivande
anser det vara betänkligt med så små skolenheter som exempelvis
sex klassavdelningar. En viss koncentration till färre och större enheter
säges vara riktigare.

Förslaget om höjd lönegradsplacering m. in. för rektorerna avstyrkes
av statskontoret, som erinrar om 1958 års B-riksdags beslut om bättre
löneförmåner för sjöbefälsskolerektorerna. Det synes ej motiverat att redan
nu besluta om ytterligare höjning.

I fråga om behovet av flera fast anställda lärare anser statskontoret
att tills vidare bör anstå med tillskapande av nya lektorstjänster i elektroteknik.
Däremot vill ämbetsverket icke motsätta sig inrättande av en adjunktstjänst
i språk vid var och en av sjöbefälsskolorna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Då det emellertid saknas anledning att frångå hittills tilllämpade
normer beträffande lönegradsplaceringen, bör två av tjänsterna
placeras i Ae 23 och en i Ae 21. I lönegradsfrågan har skolöverstyrelsen uttalat
samma mening — styrelsen kan icke tillstyrka att alla adjunktstjänster
vid sjöbefälsskolorna placeras i Ae 23. Statstjänstemannens riksförbund
och sjöbefälsskolornas lärarförbund å andra sidan anser alt alla
ordinarie lärartjänster vid sjöbefälsskola bör vara lektorstjänster.

Ej heller förslaget om inrättande av tjänster som institutionsvaktmästare
anser statskontoret för närvarande hör tillstyrkas i vidare
mån än för sjöbefälsskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Löneställningen
får prövas i särskild ordning. Riksräkenskapsvcrket ifrågasätter
om det över huvud taget är motiverat att inrätta tjänster som institutionsvaktmästare
vid sjöbefälsskolorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

I anledning av förslaget om förstärkt biträdes hjälp åt rektorerna
tillstyrker statskontoret inrättande av kanslibiträdestjänster med
tjänstgöring, på heltid vid sjöbefälsskolan i Göteborg och på deltid vid övriga
skolor. — För att ytterligare avlasta rektor från rent administrativa
arbetsuppgifter föreslår sjöbefälsskolan i Göteborg inrättande av — i vart
fall för göteborgsskolans del — två arvodesbefattningar som avdelningsföreståndare.

Behovet av en ordentlig materielupprustning vid sjöbefälsskolorna
vitsordas av remissinstanserna, som i allmänhet också godtar utredningens
avvägning i anslagsfrågan. Sveriges redareförening och sjöbefälsskolornas
lärarförbund anser dock att medelsbehovet till utrustning har
beräknats för lågt — föreningen påyrkar t. o. in. att hela frågan omprövas.
Statskontoret å andra sidan ifrågasätter om ej den planerade materielanskaffningen
kan utsträckas över en längre tid, än utredningen förutsatt.
Riksräkenskapsverket avstyrker förslaget om bemyndigande för överstyrelsen
att i viss utsträckning lägga ut beställningar å utrustning till större
belopp, än som svarar mot å budgeten omedelbart tillgängliga medel.

Utredningens förslag om uppförande av ett särskilt anslag till arvoden
tör utarbetande av läroböcker in. m. tillstvrkes av statskontoret
för budgetåret 1959/60, därvid förutsättes att det skall ankomma på
Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall meddela beslut om storleken av utgående
ersättningsbelopp.

I avvaktan på resultatet av pågående utredning av frågan om den centrala
ledningen för hela yrkesutbildningen avstår sjöfartsstyrelsen
från att framlägga förslag till omorganisation av styrelsens sjöbefälsskoleavdelning.
Styrelsen framhåller emellertid att omläggningen av studieordningen
föranleder behov under budgetåret 1959/60 av extra arbetskraft för
löpande administrativa arbetsuppgifter, för utarbetande av metodiska anvisningar
etc. Medelsbehovet uppskattas till 42 000 kronor, som bör tillföras
anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal å styrelsens avlöningsanslag.
— I anslutning härtill föreslår styrelsen, att som en provisorisk åtgärd
överinspektörerna på sjöbefälsskoleavdelningen från och med den 1 juli
1959 tillerkännes en avlöningsförstärkning med 1 500 kronor om året för
att bibehalla relationen i lönehänsende till sjöbefälsskolornas rektorer, vilka,
med undantag för rektorn i Kalmar, under år 1958 har uppflyttats till
lönegraden Bp 1. För ändamålet skulle för budgetåret 1959/60 anslagsposten
Arvoden och särskilda ersättningar å sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag
behöva förstärkas med 3 000 kronor.

Departementschefen

Utredningen har grundat sitt förslag om sjöbefälsskolornas organisation
på en uppskattning av examineringsbehovet. Därvid har räknats med att
den svenska handelsflottan kommer att under det närmaste decenniet tillväxa
i ungefär samma takt som för närvarande och att tendensen till minsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

ning i antalet enheter men ökning i fråga om tonnaget skall fortsätta. På
grundval härav beräknar utredningen det erforderliga antalet elevplatser
vid sjöbefälsskolorna till 930, därav 520 inom den lägre utbildningen och
410 inom den högre. Till jämförelse med detta förslag må nämnas, att för
närvarande kan undervisas vid skolornas samtliga utbildningslinjer, utom
östersjöskeppar- och förberedande kurser, under höstterminen 865 elever och
under vårterminen 815. Eleverna skall enligt förslaget fördelas på 10 nauiiska
och 12 maskintekniska vaktbefälsklasser samt 5 sjökaptens- och 5 sjöingenjörsklasser
i första och lika många i andra årskursen. Vårterminen
1959 finns 2 nordsjöskcpparklasser, 8 styrmansklasser, 3 maskinistklasser,
5 maskinteknikerklasser samt 7 sjökaptens- och 5 sjöingenjörsklasser.

Utredningen anför att därest elevrekryteringen blir så god, att alla tillgängliga
elevplatser fortlöpande tas i anspråk, kommer det nuvarande underskottet
på befäl att vara hävt efter omkring 15 år. — Från några håll,
däribland sjöfartsstyrelsen och Sveriges fartygsbefälsförening, understrykes
osäkerheten i de sakkunnigas uppskattning om erforderligt elevplatsantal,
och det framhålles att utredningen borde ha räknat med större marginaler,
särskilt för sjökaptensutbildningen men även för utbildningen av vaktstyrmän.

Skilda osäkra faktorer, såsom utvecklingen på exportmarknaden, fördelningen
mellan land-, sjö- och flygtransporter, de nybyggda fartygens storlek
etc., försvårar varje bedömning på sikt av den svenska handelsflottans
befälsbehov. Jag anser mig emellertid kunna i huvudsak godtaga utredningens
beräkningar av examineringsbehovet vid sjöbefälsskolorna och tillstyrker
alltså, att elevplatsantalet bestäms till omkring 930 med den fördelning
på olika linjer och klassavdelningar, som utredningen angivit. Detta
innebär en icke obetydlig ökning av det totala antalet elevplatser. Det är
emellertid icke uteslutet att antalet sjökaptensklasser har beräknats för
lågt. Frågan härom behöver dock icke prövas omedelbart, eftersom de första
sjökaptensklasserna enligt den nya ordningen icke inrättas förrän höstterminen
1960. Slutlig ställning till spörsmålet synes böra tas först om
några år, då man säkrare kan bedöma i vilken utsträckning de utexaminerade
styrmännen kommer att fortsätta sin utbildning vid sjöbefälsskolorna
och man har vunnit erfarenheter av den nya studieordningens tillämpning i
praktiken. Jag finner det givetvis olyckligt om befälsbristens hävande skulle
behöva ta så lång tid som 15 år. Möjligheterna med hänsyn till elevtillströmningen
och i övrigt att övergångsvis anordna extra klasser bör därför övervägas.

De två huvud spörsmålen för utredningen, när det gäller sjöbefälsskolornas
yttre organisation, har varit frågan om överflyttning av den högre maskintekniska
utbildningen vid dessa skolor till de högre tekniska läroverken —
alternativt sammanförande av nämnda utbildning till eu enda skola — och
frågan om eu begränsning av det nuvarande antalet sjöbefälsskolor i landet.
Båda spörsmålen har varit föremål för tidigare utredningar, första gången
av 1930 års navigationssakkunniga och sedermera, som nämnts, av 1943 års

Kungl. Maj-.ts proposition nr 81 år 1959

sjöbefälsakkunniga. Sjöbefälsutredningen har nu vid sin granskning avskolorganisationen
stannat för att densamma bör bibehållas oförändrad, både
i fråga om den högre maskintekniska utbildningens förläggning och i fråga
om skolornas antal. Rörande den maskintekniska undervisningens förläggning
gör utredningen gällande, att denna utbildning och utbildningen vid de
tekniska läroverken är så artskilda, att av den anledningen icke något sammanförande
bör äga rum. Utredningen anför också kostnadsskäl. När det
gäller skolornas antal åberopas främst att indragning av en eller flera skolor
skulle minska utbildningsmöjligheterna och därmed även rekryteringen
till sjöbefälsyrket. I båda frågorna delar flertalet remissinstanser utredningens
förslag.

Till stöd för bibehållande av den högre maskintekniska utbildningen vid
sjöbefälsskolorna åberopar utredningen, att undervisningen vid de tekniska
läroverken har sin tyngdpunkt i sådana ämnen, som fordras för blivande
konstruktörer, medan utbildningen av maskintekniker vid sjöbefälsskolorna
är mera inriktad på drift av bestående anläggningar. Redan samhörigheten
mellan utbildningsformerna skulle alltså enligt utredningen vara så ringa,
att i undervisningshänseende något egentligt icke står att vinna med ett
sammanförande. Jag ifrågasätter det berättigade i detta argument. I vart
fall tillmäter jag det inte utslagsgivande betydelse. Då jag likväl har stannat
för att biträda utredningens förslag om den högre maskintekniska undervisningens
kvarblivande vid sjöbefälsskolorna har skälen härtill varit
huvudsakligen av ekonomisk art. En överflyttning av nämnda undervisning
till exempelvis tre högre tekniska läroverk, närmast Stockholm, Göteborg
och Malmö, kräver omfattande materielanskaffningar och byggnadsarbeten.
Tekniska läroverket i Stockholm anses redan vara så stort, att ytterligare
undervisningsgrenar knappast bör föras dit. Tekniska läroverket \ Göteborg
saknar eget maskintekniskt laboratorium och disponerar Chalmers
tekniska högskolas äldre laboratorium. Dessa lokaler är emellertid hårt utnyttjade.
Detsamma gäller vid de tekniska läroverken i Stockholm och Malmö.
En omläggning av ifrågasatt innebörd skulle alltså medföra betydande
utgifter för statsverket.

Av nu anförda skäl och av rekryteringsskäl — vartill jag återkommer
mera i det följande — har jag även avstått från att ta upp tanken på ett
sammanförande av den högre maskintekniska utbildningen vid sjöbefälsskolorna
till en enda skola.

Utredningens förslag att bibehålla nuvarande fem sjöbefälsskolor vinner
stöd hos nästan samtliga remissinstanser. Förslaget motiveras främst med
den negativa inverkan på rekryteringen till sjöbefälsskolorna, som en centralisering
av organisationen till någon eller några orter skulle ha. Utredningen
visar på att varje skola i stort sett får sina elever från det egna eller
närbelägna länen och att särskilt skolstäderna därvidlag har stor betydelse.

Vad utredningen anfört om riskerna av en försämrad rekrytering till sjöbefälsskolorna,
därest undervisningen skulle sammanföras till någon eller
några orter, har nästan enstämmigt vitsordats av remissinstanserna, och för

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

min del känner jag mig övertygad om riktigheten härav. Dessutom visar det
sig beträffande olika av utredningen granskade alternativ — nuvarande
organisation, centralisering till tre skolor och centralisering till en skola för
vardera utbildningslinjen — att skillnaderna i löpande utgifter för löner
och omkostnader in. in. mellan de tre varianterna är relativt måttlig. När
det gäller engångskostnader för anskaffande av utrustning synes visserligen
alternativet med en skola för vardera utbildningslinjen innebära besparingar
för staten å drygt en milj. kronor, men jag har i likhet med utredningen
ej kunnat bortse från att byggnadskostnaderna enligt detta alternativ
skulle bli så väsentliga — de uppskattas till 12 milj. kronor —- att staten
antagligen skulle få påtaga sig en del av dessa kostnader. Även en mindre
långt driven centralisering av skolorganisationen skulle föra med sig rätt
betydande byggnadskostnader. Jag anser mig av nu anförda skäl böra förorda,
att de fem nuvarande skolorna bibehålies.

Frågorna om storleken av sjöbefälsskolerektorernas löneförmåner och om
längden av deras undervisningsskyldighet torde icke böra prövas i detta
sammanhang. Jag vill erinra om att så sent som vid 1958 års B-riksdag beslut
fattades om höjd lönegradsplacering för rektorerna vid sjöbefälsskolorna.

Jag är ense med utredningen om olägenheterna av det nuvarande systemet
vid sjöbefälsskolorna med ett mycket stort antal extra lärare, huvudsakligen
timlärare, och är beredd medverka till en förbättring därvidlag. Utredningen
har för budgetåret 1959/60 föreslagit anställande av 10 adjunkter
i Ao 23 för språkundervisningen. För egen del anser jag visserligen icke behovet
av fast anställda språklärare vara lika angeläget som en förstärkning
av lärarkrafterna för den tekniska undervisningen. Frågan om ytterligare
lärartjänster i sådana ämnen som navigation och maskinteknik blir
emellertid aktuell först när den nya studieordningen börjar tillämpas i den
högre undervisningen, d. v. s. läsåren 1960/61 och 1961/62, och torde alltså
av sjöfartsstyrelsen få upptagas i petitaskrivelserna för motsvarande budgetår.
Jag nöjer mig därför nu med att i anledning av utredningsförslaget —
som på denna punkt i allmänhet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
.iv de hörda instanserna —- förorda inrättande från och med nästa budgetår
av 5 adjunktstjänster för språkundervisningen. Av dessa hör två placeras i
lönegraden Ao 21 och tre i lönegraden Ao 23. Härav framgår att jag icke anser
mig kunna tillstyrka förslaget att samtliga adjunktstjänster vid sjöbefälsskolorna
skall placeras i den högre adjunktslönegraden.

Jag kommer i det följande alt föreslå ökade medel till anskaffande vid
sjöbefälsskolorna av laboratorie- och annan undervisningsmateriel. Måhända
är del i och för sig önskvärt all skolorna därvid får särskild personal
till sitt förfogande för skötsel och tillsyn av utrustningen. För nästa budgetår
begränsar jag mig emellertid till att föreslå inrättande för ändamålet
av en tjänst att placeras vid göteborgsskolan, där behovet av sådan arbetskraft
är störst. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera, efter
förslag av sjöfartsstyrelsen, besluta om inplacering i lönegrad av nämnda
tjänst.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

Rektorsexpeditionerna vid sjöbefälsskolorna torde kräva en förhållandevis
större insats av kontorspersonal än vid eljest jämförbara utbildningsanstalter.
Bland annat går mycken tid och arbetskraft åt för de omfattande sammanställningarna
över elevernas praktiktider ete. liksom för intygsskrivning.
Med hänsyn härtill och på de skäl som utredningen i övrigt anfört tillstyrker
jag inrättande från och med nästa budgetår av en tjänst som kanslibiträde
i Ae 7 vid envar av de fem sjöbefälsskolorna.

Utredningen bar ingående uppehållit sig vid frågan om förbättring av
sjöbefälsskolornas undervisningsmateriel. Den anges vara bristfällig och i
behov av modernisering, särskilt med hänsyn till de krav, som den nya studiegången
kommer att ställa på en fullgod laboratorie- och maskinutrustning.
Medelsbehovet uppskattas till sammanlagt nära 2,6 milj. kronor, som emellertid
föreslås fördelade på tre år.

För närvarande står endast omkring 50 000 kronor för år till sjöfartsstyrelsens
förfogande för anskaffande av utrustning till sjöbefälsskolorna.
Jag är ense med utredningen om att anspråken på materielanskaffning inom
såväl den nautiska som den maskintekniska utbildningen har ökat under
särskilt de senaste åren i takt med den snabba utvecklingen inom fartygstekniken.
Ökade medel för utrustningsändamål bör därför nu ställas till
sjöbefälsskolornas förfogande. Del är likväl icke möjligt för mig alt helt
biträda utredningens förslag, bl. a. med hänsyn till nödvändigheten att i nuvarande
läge begränsa utgifterna över den statliga budgeten. Jag föreslår
därför till materielanskaffning vid sjöbefälsskolorna anvisande å riksstaten
för budgetåret 1959/60 av 250 000 kronor, att upptagas under ett särskilt reservationsanslag
till Utrustning. Då jag emellertid är medveten om alt utlustningsbehovet
i samband med övergången till den nya studieordningen
överstiger nämnda belopp, synes ytterligare medel böra ställas till sjöbefälsskolornas
förfogande för anskaffande av utrustning. Jag är beredd tillstyrka
att för ändamålet i runt tal 450 000 kronor anvisas från fonden för
beredande av fyllnadsarvoden och tilläggsersätlningar åt skeppsinätare. Denna
fond utgöres av överskottsmedel från den före år 1955 gällande skeppsmätningsorganisationen.
I en framställning år 1952, i sammanhang med utredning
om ny organisation för skeppsmätningsväsendet, föreslog kommerskollegium,
att fonden, som helt utgöres av medel, vilka influtit från sjöfarten,
borde — sedan samtliga med den nya skeppsmätningsorganisationen
förbundna övergångskostnader bestritts — användas för ändamål, som är
1 ill gagn för den svenska sjöfartsnäringen. I proposition nr 119 till 1953 års
riksdag uttalade departementschefen i anledning härav, att ställning till frågan
om användningen av fondens återstående behållning bör tas i ett senare
sammanhang, då hl. a. storleken av behållningen kan med större säkerhet beräknas.

Innestående medel å skeppsmätningsfonden utgör för närvarande omkring
490 000 kronor. Viss del därav, kanske 50 000 kronor, bör reserveras för
skeppsmätningsändamål. Fondens behållning i övrigt torde, därest riksdagen
icke reser någon invändning häremot, få efter Kungl. Maj :ts prövning användas
till anskaffande av utrustning vid sjöbefälsskolorna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

I likhet med riksräkenskapsverket avstyrker jag bemyndigande för sjöfartsstyrelsen
att lägga ut beställningar å utrustning till större belopp än
som svarar mot omedelbart tillgängliga medel.

Jag förutsätter att det skall bli möjligt för sjöfartsstyrelsen att inom ramen
för det av mig förordade reservationsanslaget till Utrustning även bestrida
uppkommande kostnader för underhåll och reparation av undervisningsmaterielen.
Dylika kostnader, vilka av utredningen uppskattas till 10 000 kronor
för år, betalas för närvarande ur det särskilda reservationsanslaget till
Materiel, böcker in. m. Då jag i det följande kommer att föreslå att löpande
utgifter till bokinköp fortsättningsvis belastar sjöbefälsskolornas omkostnadsanslag,
behöver från och med budgetåret 1959/60 sistnämnda reservationsanslag
ej längre uppföras å riksstaten. Därunder vid utgången av innevarande
budgetår eventuellt förefintlig reservation bör överföras till det
nya anslaget till Utrustning.

Vidkommande förslaget om särskild medelsanvisning till ersättning åt
författare av läroböcker in. in. må erinras om att Kungl. Maj :t i några tidigare
fall, med anlitande av särskilda medel, beslutat om dylika ersättningar.
Jag tillstyrker att medel till ändamålet nu anvisas å riksstaten och beräknar
för budgetåret 1959/60 under ett särskilt reservationsanslag till Ersättning
åt författare av läroböcker in. in. det av utredningen föreslagna beloppet
10 000 kronor. Såsom statskontoret förordat bör det ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma storleken av utgående ersättningsbelopp.

Prövning av frågan om den centrala ledningen för sjöbefälsskolorna bör,
såsom utredningen föreslagit, anstå till dess pågående utredning slutförts
angående en gemensam överstyrelse för hela yrksutbildningen. Ej heller
sjöfartsstyrelsens förslag om tillfällig utökning av sjöbefälsskoleavdelningen
och om löneförstärkning åt de båda översinspektörerna bör upptas i förevarande
sammanhang.

Vid behandlingen av de anslag för budgetåret 1959/60, vilka beröres av
den av mig förordade omorganisationen av sjöbefälsundervisningen, utgår
jag från utredningens förslag till medelsanvisning och -— i den mån motsvarande
frågor icke har tagits upp av utredningen — från sjöfartsstyrelsens
i petitaskrivelse den 30 augusti 1958 framförda äskanden.

Sjöbefälsskolorna: Avlöningar

IV. Anslagsberäkningar

1957/58

Anslag
1 578 300

Net toutgift
1 616 300

1958/59 (statsliggaren s. 955) .... 1 773 400

1959/60 (förslag)

1 844 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Yrkanden

Utredningen

1. Nya tjänster

a) 10 adjunkter Ao 23 i språk; samtidigt in-l -f- 236 5C0
dragning av vissa timlärartjänster ......|—275 600

b) 5 institutionsvaktmästare Ae 9..........

c) 5 kontorister Ae 9, 1 skrivbiträde rb påj
halvtid; samtidigt indragning av medel till
extra skrivhjälp på rektorsexpeditionernaj

2. Lönegradsuppflyttningar m. m.

a) Redan beslutad lönegradsförändring för

55 000

59 3C0
27 100

skolsköterskor..........................

f) Flyttning av en lektorstjänst från Göteborg

till Malmö ............................

g) Flyttning av en adjunktstjänst från Malmö

till Göteborg .......................... —

3. Löneklassförändringar .................... —

4. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter —

5. Rörligt tillägg............................ + 59 400

+ 438 100 —302 700
+ 135^400

Sjöfartsstyrelsen

rektorerna .........................	... +	9 500	—
b) 1 rektor ABp 26—Bp 1.............	... +	2 400	—
c) Avlöningsförstärkning åt rektorerna ...		7 200	—
d) 4 adjunkter Ao 21—Ao 23........... e) Redan beslutad höjning av arvodena	till	8 800	''

+ 1400

— — 576

+ 636

— 4 400
+ 11400

+ 13 500 —5 000
+ 8 5ÖÖ

+ 143 900

Motiv

1 a—c. Utredningens motiveringar för dessa yrkanden bär redan återgivits
(s. 38).

2 a. Utredningen hänvisar till statsmakternas under sommaren 1958 fattade
beslut om uppflyttning i lönegrad av sjöbefälsskolerektorerna.

2 b och c. Utredningens motiv för en ytterligare förbättring av rektorernas
löneförmåner har förut återgivits (s. 37).

2 d. Utredningen anser att samtliga adjunktstjänster vid sjöbefälsskolorna
bör vara placerade i Ao 23 (s. 38).

2 e. Sjöfartsstyrelsen hänvisar till av Kungl. Maj :t den 28 mars 1958 meddelat
beslut om höjning av skolsköterskornas arvoden.

2 f och g. Sjöfartsstyrelsen erinrar om att enligt beslut av Kungl. Maj:t
den 20 september 1957 en nautisk lektorstjänst Ao 24 vid sjöbefälsskolan i
Göteborg (ortsgrupp 4) vakantsatts, medan en dylik tjänst i Malmö (ortsgrupp
3) tillsatts. Härigenom minskar anslagsbehovet med 672 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Emellertid har samtidigt en extra adjunktstjänst Ag 21 flyttats från Malmö
till Göteborg, innebärande en merkostnad å 732 kronor.

Departementschefen. I anledning av sjöbefälsutredningens förslag om inrättande
av nya lärar- och andra tjänster vid sjöbefälsskolorna har jag förut
(s. 45 och 46) tillstyrkt inrättande från och med budgetåret 1959/60 av 3
tjänster som adjunkt i Ao 23, 2 tjänster som adjunkt i Ao 21, 1 tjänst för
skötsel och tillsyn av utrustningen vid sjöbefälsskolan i Göteborg samt
5 kanslibiträdestjänster i Ae 7. Det härigenom under ordinarie och ickeordinarieposterna
erforderliga medelstillskottet uppskattas till sammanlagt
173 800 kronor. Å andra sidan minskar anslagsbehovet till timlärare och
till extra skrivhjälp på rektorsexpeditionerna med 164 900 kronor. Yrkandet
om uppflyttning i lönegrad av 4 adjunktstjänster från Ao 21 till Ao 23
kan jag, som nämnts tidigare (s. 45), icke tillstyrka.

I anledning av redan beslutad höjning av utgående löner till sjöbefälsskolerektorerna
torde anslaget uppräknas med 9 500 kronor. Frågan om ytterligare
förbättring av rektorernas löneförmåner bör icke prövas i detta
sammanhang. Däremot tillstyrker jag yrkandena under p. 2 e, f och g angående
höjning av skolsköterskornas arvoden resp. omplacering av vissa
lärartjänster och beräknar till löneklassförändringar minskning med 4 400
kronor, till kompensation för höjda folkpensionsavgifter 11 400 kronor och
till rörligt tillägg ökning med 27 800 kronor. Vid bifall slutligen till förslag
i det följande (s. 51) om ändrad redovisning av inflytande hyresintäkter,
ökar medelsbehovet under förevarande anslag med 16 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för sjöbefälsskolorna, som föranledes
av vad jag i det föregående anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat för sjöbefälsskolorna
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1959/60:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
....................................... 989 700

2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis
...................................... 12 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 652 800

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 178 100

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................ 11 400

Summa kronor 1 844 000

c) till Sjöbefälsskolorna: Avlöningar för budgetåret 1959/
60 anvisa ett förslagsanslag av 1 844 000 kronor.

4 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr SI

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Sjöbefälsskolorna: Omkostnader

	Anslag	Nettoutgift
1957/58 .......................	... 54 100	89 624
1958/59 (statsliggaren s. 957).....	... 73 100
1959/60 (förslag) ...............	... 127 200

Yrkanden

Utred- Sjöfarts ningeti

styrelsen

1. Sjukvård............................................ + 1500 —

2. Reseersättningar .................................... + 4 000 —

3. Expenser:

a) Bränsle, lyse och vatten .......................... — +6000

b) Övriga expenser.................................. +13 800 —

4. Bibliotek............................................ + 5 000 —

5. Bortfall av elevavgifter m. m......................... + 40 600 —

+ 64 900 + 6 000

+ 70 900

Motiv

1. Utredningen åberopar det ökade antalet fast anställda lärare och ökningen
i övrigt av personalen.

2. Utredningen erinrar att enligt befälsförordningen eleverna bör beredas
tillfälle till praktiska rön å fartyg, skeppsvarv samt maskin- och elektriska
anläggningar i land. Vid sådana studiebesök medföljer vederbörande
lärare som ledare. Han bör därvid få åtnjuta rese- och traktamentsersättning.
Likaså bör elevernas färdkostnader bekostas av statsmedel. Nuvarande
belopp, 1 000 kronor, har utnyttjats endast för navigeringsövningar med
elever på nautiska linjen. Med hänsyn till vad nu anförts och även med hänsyn
till uppkommande kostnader för rektorskonferenser bör posten till
Reseersättningar ökas till 5 000 kronor.

3 a. Sjöfartsstyrelsen åberopar belastningen å delposten under budgetåret
1957/58.

3 b. Utredningen anför allmänt, att delposten till Övriga expenser, som för
närvarande är upptagen med 47 200 kronor, visat sig för ringa och bör uppräknas
med 13 800 kronor. Sjöfartsstyrelsen föreslår i sitt yttrande över
utredningsbetänkandet höjning med 14 500 kronor, därav 5 500 kronor avser
städningen vid skolorna, vilken icke anses tillfredsställande, och återstoden,
9 000 kronor, viss inventarieanskaffning vid sjöbefälsskolan i Göteborg.

4. Som tidigare nämnts (s. 39) räknar utredningen med att till bokinköp
vid sjöbefälsskolorna under budgetåret 1959/60 erfordras 5 000 kronor, vilket
är i huvudsak oförändrat jämfört med nu. För närvarande betalas
kostnaderna för bokinköp ur det särskilda reservationsanslaget till Materiel,
böcker m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959 61

5. Rörande utredningens motivering hänvisas till den tidigare redogörelsen
(s. 17).

Departementschefen. Under förevarande anslag tillstyrker jag på av utredningen
anförda skäl uppräkning av posten till Reseersättningar med
4 000 kronor. Likaså biträder jag yrkandet om ökad medelsanvisning till
bränsle, lyse och vatten. I fråga om delposten till Övriga expenser ansluter
jag mig till sjöfartsstyrelsens förslag och förordar alltså höjning med 14 500
kronor. Däremot torde till sjukvårdsersättningar beräknas oförändrat 1 500
kronor.

Kostnaderna för anskaffande av böcker vid sjöbefälsskolorna bör från och
med nästa budgetår betalas från förevarande anslag, och jag upptager till
ändamålet enligt utredningens förslag 5 000 kronor.

I det föregående (s. 31) har jag med godkännande av utredningens motivering
tillstyrkt, att elev- och kursavgifter ej längre skall utgå vid sjöbefälsskolorna.
Det härav betingade ökade medelsbehovet under förevarande
anslag beräknas för nästa budgetår till 40 600 kronor. Å andra sidan torde
vissa inflytande hyresersättningar, vilka för närvarande redovisas under avlöningsanslaget,
från och med nästa budgetår i stället tas till uppbörd under
omkostnadsanslaget. Nämnda hyresinkomster uppskattas för budgetåret
1959/60 till 16 000 kronor.

I enlighet med det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att till Sjöbefälsskolorna: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av 127 200 kronor.

Sjöbefälsskolorna: Utrustning

Kostnaderna för anskaffande av utrustning m. m. till sjöbefälsskolorna
bestrides för närvarande ur det särskilda reservationsanslaget till Materiel,
böcker m. in., vilket för budgetåret 1958/59 är uppfört med 60 000 kronor.

Under åberopande av vad jag förut uttalat (s. 46) om anvisande under
ny rubrik å riksstaten för budgetåret 1959/60 av medel till upprustning av
undervisningsmaterielen vid sjöbefälsskolorna hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Sjöbefälsskolorna: Utrustning för budgetåret 1959/
60 anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kronor.

Sjöbefälsskolorna: Fortbildningskurser m. m.

Särskilt anslag å riksstaten till bekostande av fortbildningskurser m. m.
för sjöbefäl finns icke för närvarande.

Under åberopande av vad jag tidigare uttalat (s. 32) om anvisande å riksstaten
för budgetåret 1959/60 av medel till delta ändamål hemställer jag,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Sjöbefälsskolorna: Fortbildningskurser m. m. för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag av 10 000
kronor.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1959

Sjöbefälsskolorna: Ersättning åt författare av läroböcker m. m.

Särskilt anslag å riksstaten till ersättning åt författare av läroböcker och
för rätt till dylika verk finns icke för närvarande.

Under åberopande av vad jag uttalat i det föregående (s. 47) om anvisande
å riksstaten för budgetåret 1959/60 av medel till detta ändamål hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till Sjöbefälsskolorna: Ersättning åt författare av läroböcker
m. m. för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Björn Bergman

Kungl. Maj. ts proposition nr 81 år 1959

Innehållsförteckning

I. Inledning

Historik........................................................ 3

Nu gällande organisation m. m................................... 4

II. Studiegången m. m.

Allmänna synpunkter............................................ 9

Förslag till utbildningsgång för sjöbefäl............................ 10

Studiehjälp och elevavgifter...................................... 16

Särskilda utbildningsfrågor m. m................................. 17

Övergångsbestämmelser .......................................... 19

Yttrandena .................................................... 19

Departementschefen.............................................. 27

III. Organisation m. m.

Sjöbefälsskolorna................................................ 32

Sjöbefälsutbildningens centrala ledning ............................ 39

Yttrandena .................................................... 40

Departementschefen.............................................. 42

IV. Anslagsberäkningar................................................ 47

590338

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag