Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1959
1
Nr 8
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående skattebefrielse
för bidrag från s. k. länsstiftelser m. in.; given Stockholms
slott den 12 december 1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
Bemyndigande begäres att, i den män det arbetsmarknadspolitiska läget
det påkallar, meddela skattebefrielse för bidrag till skogsbruket från vissa
stiftelser m. m. som bildats i enlighet med de under tidigare år träffade överenskommelserna
om konjunkturutjämningsavgifter och liknande avgifter
från företag inom skogsindustrien.
1 Bihang till riksdagens protokoll W5''J. 1 samt. Nr 8
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1959
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 december
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om
skattefrihet för vissa bidrag från s. k. länsstiftelser m. m. samt anför därvid
följande.
Inledning. Under åren 1947— 1952 träffades mellan staten å ena sidan samt
branschföreningar och företag inom skogsindustrien å andra sidan överenskommelser
att vid export av vissa skogsindustriprodukter avgifter skulle
inbetalas till av skogsindustrierna bildade stiftelser (fonder) för att framdeles
utbetalas till industrierna och till vissa för sociala, skogsvårdande och
tekniskt-vetenskapliga ändamål bildade stiftelser. Åtgärderna syftade till att
bidraga till en prisstabilisering på hemmamarknaden.
Beskattningsfrågorna i samband med inbetalning och återbetalning av avgifterna
reglerades genom särskilda författningar åren 1947, 1948, 1950, 1951
och 1952. I fråga om 1947—1950 års avtal reglerades beskattningen i princip
så, att exportföretagen erhöll avdrag vid inkomsttaxeringen för avgifterna
men att företagen skulle beskattas för medel som återbetalades till företagen
eller eljest kom dem tillgodo.
Enligt 1948 och 1950 års avtal skulle viss del av avgifterna tillfalla dels
s. k. länsstiftelser för det enskilda skogsbruket för att användas för åtgärder
som gagnar det enskilda skogsbruket, och dels vissa andra stiftelser. I
skrivelse som inkommit till finansdepartementet den 6 augusti 1958 har
Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen riktat vissa anmärkningar
mot bestämmelserna om beskattning av sådana bidrag från
länsstiftelse som kommer exportföretag tillgodo. Föreningarna hemställer att
bestämmelserna — bl. a. i belysning av sysselsättningsproblemen i skogsbygderna
— måtte i vissa närmare angivna hänseenden omarbetas.
Därefter har Svenska trävaruexportföreningen och Svenska pappersbruksföreningen
i särskilda skrivelser som inkommit till finansdepartementet den
9 och den 16 augusti 1958 uttalat sin anslutning till den av cellulosaföreningen
och trämassef öreningen gjorda framställningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1959
3
Över skrivelserna har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, skogsstyrelsen samt länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län.
Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1947 och 1949 års avtal (se SFS 1947:
339 och 1950:25) skulle konjunkturutjämningsavgifter inbetalas till vissa
stiftelser för att disponeras — förutom för förvaltningsändamål — för forsknings-
och andra ändamål, som var av samfällt intresse för den av avgifterna
berörda industrien. Belopp som inte disponerats på angivet sätt skulle
återbetalas senast under januari 1953. Vid inkomsttaxeringen medgavs avdrag
vid beräkning av nettointäkt av rörelse för belopp som tillgodoförts
stiftelserna. Å andra sidan stadgades, att medel som utbetalades från stiftelserna
till skattskyldig, som ägde njuta avdrag för till stiftelserna inbetalade
belopp, skulle beskattas hos mottagaren såsom intäkt av rörelse för det beskattningsår
då medlen kommit honom tillgodo.
Även enligt 1948 och 1950 års avtal skulle konjunkturutjämningsavgifter
inbetalas till vissa stiftelser för att sedermera delvis återbetalas direkt, till
industrierna. Betydande delar av avgifterna skulle dock disponeras på annat
sätt. Avtalen förutsatte bildandet av s. k. länsstiftelser för det enskilda
skogsbruket och skogsindustrien (i fortsättningen kallade länsstiftelser),
stiftelsen centralfonden för anställda inom skogsbruket (i fortsättningen kallad
centralstiftelsen), särskilda företagsstiftelser för social verksamhet (fortsättningsvis
kallade företagsstiftelser) samt stiftelsen pappersbrukens forskningsinstitut.
Delar av avgifterna skulle överföras till sistnämnda stiftelser
för att användas för speciella ändamål.
Till länsstiftelserna skulle sålunda enligt 1948 års avtal överföras 20 procent
av de för kemisk och mekanisk massa utgående avgifterna. Enligt 1950
års avtal skulle till länsstiftelserna överföras i regel 10 procent men i vissa
fall 7 procent av konjunkturutjämningsavgifterna.
Nämnda länsstiftelser skulle bildas en för varje län, där företag som erlagt
avgifter normalt brukade uttaga massaved. Stiftelsernas medel skulle
användas till anslag för åtgärder till gagn för det enskilda skogsbruket i länet
(bolagsskogar och övriga enskilda skogar). Bland de åtgärder, som kan
komma i fråga till anslag från länsstiftelserna, nämnes i avtalen särskilt
vägbyggnader, skogsodling, skogsförädling och dikning.
Enligt 1950 års avtal skall länsstiftelserna tillkommande medel under
åren 1958—1962 överföras till stiftelserna med en femtedel årligen i januari.
Det är dock Kungl. Maj:t obetaget att vid vikande konjunkturer med sysselsättnings-
och avsättningssvårigheter inom förevarande industrier medgiva
tidigare utbetalning.
Avtalen innehåller även närmare bestämmelser om länsstiftelses organisation.
Enligt dessa skall stiftelsens angelägenheter bandbas av eu styrelse,
som består av fem ledamöter, av vilka två utses av de cellulosa- och trävaruförctag,
som bidragit till medlens tillkomst, eu utses av skogsägareförening
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1959
aiT in°™.!änCt °ch en utscs »v länets skogsvårdsstyrelse; den femte ledamoten,
tillika ordförande, skall vara landshövdingen i länet eller, om han
C.J .f“ataf Slg uPPdraget, landssekreteraren eller eu av länsstyrelsen särskilt
forordnad person.
™ 1Cn-l!,ralSlittClSen SkllIlc överföras enli8''t 1948 års avtal G procent och
enig|1,f)1J arS avtal 10 Procent av vissa av konjunkturutjämningsavgiftermi.
Stiftelsens medel skulle disponeras för sociala ändamål till fromma
tor de anstallda inom skogsbruket och skogsindustrien, t. ex. understöd åt
sjuka och behovande, yrkesutbildning, studiestipendier, anskaffande av semesterhem,
beredande av semestervistelse, uppförande av lokaler för förenings-
och ungdomsverksamhet vid industriföretag eller i skogsbygden samt
oi undeistöd till förbättrande av levnads- och bostadsförhållanden, särskilt
mom mera avlägsna skogsbygder.
Centralstiftelsens styrelse skall bestå av elva ledamöter, av vilka fyra utses
av cellulosai oreningen, eu utses av envar av trämasseföreningen, industritjanstemannaforbundet,
arbetsledareförbundet, pappersindustriarbetareorbundet,
skogs- och flottnmgsarbetareförbundet och sågverksindustriarbetareforbundet
samt eu, tillika ordförande, utses av Kungl. Mai-t efter
samrad med cellulosaföreningen och trämasseföreningen. Beslut om utbea
ning av bidrag från stiftelsen skall, om styrelsen inte är enig, underställas
Kungl. Majrt för godkännande.
Förelagsstiftelserna skulle i regel enligt 1948 års avtal erhålla 24 procent
"ifterna i™»’ ‘"|V in°0 ^ aVtal UtgJOrde företagsstiftelsernas andel i av^
ftema allmanhet 10 procent men i vissa fall 20 procent av avgifterna
centrsdstifb!]sen.VandaS ^ ^ art S“ beträffande
Företagsstiftelses styrelse består i regel av sju ledamöter, av vilka tre
lms föTetm et X,1’a t aV ^nstemännen och arbetsledarna
skoes oÄt VT na Vid företagets fabriker, en utses av de
.it H 0ttTnSSarhelare’ som berörs av företagets verksamhet, samt eu
eninoen Bestut" ’ ? ^ M“j:t efter Samråd med cellulosaför
las
K nd M H r u’- ^ T'' biträdeS aV ordföranden, skall understäl
ro,
or f'' n'';,'' g0dkannande- Beshlt 0,11 anslag å belopp över 100 00O
kronor skall godkannas av styrelsen för centralstiftelsen.
^hftelsen pappersbrukens forskningsinstitut skulle erhålla 3 procent av
Med ef som tillTön^.Ti Utgick för exPorterat papper och papp.
Medel som tillföll stiftelsen användes för att tillgodose forskning inom nar.
perstekmken vid vissa svenska institutioner. ° ™ Pap''
eifteTnaT^dSeHS°m,re.glerar beskattningsfrågorna i samband med av
ningm
näm VV T ateibetalning intagna i särskilda författ
taxerinT
fTTink to™?n''n8a™ den 30 i»ni 1948 (nr 497) om rätt att vid
taxering foi inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, in. m och
Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1959
5
den 30 mars 1951 (nr 148) om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser, in. in. Bestämmelserna innebär i huvudsak
följande.
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse vid inkomsttaxeringen (1 §) medgavs
avdrag för erlagda konjnnktnrutjämningsavgifter. De stiftelser och
fonder till vilka avgifterna inbetalades eller överfördes är befriade från skyldighet
att erlägga skatt för inkomst och förmögenhet.
Beträffande återbetalning av medel från centralstiftelse, länsstiftelse, löretagsstiftelse
eller pappersbrukens forskningsinstitut stadgas följande (3 §).
Skattskyldig, för vilken rätt till avdrag för erlagda avgifter förelegat, skall
såsom intäkt av rörelse upptaga sådana medel som utbetalats till den skattskyldige
eller eljest kommit honom tillgodo. Beskattning sker för det beskattningsår,
då medlen kommit den skattskyldige tillgodo. Föredragande
departementschefen anförde i proposition 68/1951 på tal härom bl. a. följande.
Å andra sidan böra till vederbörande företag utbetalade medel — vare sig
de utbetalas direkt från någon av fonderna eller såsom bidrag från någon
av de övriga stiftelserna — beskattas hos företaget såsom intäkt av rörelse
för det beskattningsår, då medlen kommit företaget till godo. Det nu sagda
bör gälla även i fråga om räntemedel, som utbetalas till företaget. Skulle
bidrag från länsstiftelse, centralstiftelsen eller företagsstiftelse formellt icke
utbetalas till vederbörande företag men likväl komma företaget till godo —
bidrag utbetalas t. ex. till annan än företaget för utförande av vägbyggnad
å företagets egendom — bör även dylikt bidrag upptagas som intäkt av rörelse
för det beskattningsår, då bidraget kommit företaget till godo. Huruvida
företaget vid taxering må njuta avdrag med belopp, motsvarande sådant bidrag
eller del därav, får avgöras enligt vanliga regler.---
Anmärkas må att de föreslagna bestämmelserna icke avse att reglera frågan
om skattskyldighet för medel, som från stiftelserna kunna komma att
utbetalas till annan än de ifrågavarande företagen. Denna fråga får alltså
bedömas enligt eljest gällande regler.
Reglerna om avgifterna enligt 1951 och 1952 års avtal är något annorlunda
utformade. Avgifterna — som var avdragsgilla vid inkomsttaxeringen — inbetalades
till riksgäldskontoret. Av avgifterna skulle 26 procent omedelbart
inlevereras till statsverket såsom staten tillkommande skatt. Till företagen
skall 40 procent av avgifterna återbetalas med 1/5 varje år med första utbetalning
under januari 1959, därest inte Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar
medger tidigare utbetalning. Vid återbetalningen till företagen av
denna del av avgifterna utgör beloppet vid taxering till statlig inkomstskatt
inte skattepliktig inkomst. Däremot skall vid taxering till kommunal inkomstskatt
såsom intäkt av rörelse i samband med återbetalningen upptagas
inte blott det belopp som återbetalats utan även det skattebelopp om 26 procent
av avgifterna, som tillfallit statsverket.
Återstoden av avgifterna fördelas efter i avtalen närmare angivna grunder
på företagsstiftelser och vissa institut eller stiftelser för forskning samt på
vissa inom riksgäldskontoret bildade fonder, dels för åtgärder till fromma för
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1959
skogsvården (skogsvårdsfond) och dels för arbetsanskaffning inom skogsindustrierna
vid lågkonjunktur eller liknande ändamål (lågkonjunkturfond).
Utbetalning till företagsstiftelse eller för forskning sker med 1/5 varje år
med första utbetalning under januari 1959, såvida inte Kungl. Maj:t medger
tidigare utbetalning.
Skogsvårds- och lågkonjunktur fonderna skall användas, när detta ur
konjunktursynpunkt finnes lämpligt. Kungl. Maj :t bestämmer tidpunkten
för användningen och den omfattning i vilken medlen vid olika tidpunkter
får tas i anspråk. Beträffande skogsvårdsfonden gäller att beslut om utbetalning
inte får fattas senare än att utbetalning kan påbörjas med ingången
av år 1962. — Om lågkonjunkturfond inte till fullo tagits i anspråk
före den 1 januari 1967, kan de därefter även disponeras för skogsvårdens
främjande, vägbyggnader och dylikt samt för skoglig och teknisk forskning
och utbildning. Skulle fondernas medel inte vara förbrukade den 1 januari
1972 äger företagen då erhålla vad som återstår i proportion till erlagda
avgifter.
I fråga om beskattningen av medel, som utbetalas från stiftelserna eller
fonderna till skattskyldig, för vilken rätt till avdrag för erlagda avgifter förelegat,
gäller att det återbetalda beloppet eller vad som eljest av stiftelsernas
eller fondernas medel kommer honom tillgodo skall upptagas såsom intäkt
av rörelse vid taxering enligt kommunalskattelagen och förordningen om
statlig inkomstskatt. Bestämmelser härom finns intagna i 4 § förordningen
den 25 april 1952 (nr 185) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för vissa exportavgifter avseende år 1952, m. m.
I samband med införandet av bestämmelser om 1952 års exportavgifter
vidtogs även vissa ändringar i fråga om de exportavgifter, som enligt 1950
års avtal skulle utgå under år 1951. Ändringarna, som grundar sig på tillläggsavtal
mellan parterna för 1950 års avtal, innebär i huvudsak att beskattningen
av den del av exportavgifterna för sista kvartalet 1951 som
skulle återbetalas till företagen ordnades efter samma linjer som överenskommits
beträffande 1952 års avgifter. Ändringarna berör inte fördelningen
av avgifterna på de olika stiftelserna och ej heller beskattningen av medel
som utbetalas eller eljest kommer företagen tillgodo från stiftelserna.
De bestämmelser som rör beskattningsfrågorna beträffande exportavgifterna
för sista kvartalet 1951 finns, såvitt nu är i fråga, intagna i förordningen
den 25 april 1952 (nr 187) om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för vissa exportavgifter avseende fjärde kvartalet 1951, m. in.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas att genom tilläggsavtal den 18
november 1955 överenskommits att 10 miljoner kronor, som enligt tidigare
avtal skulle tillföras länsstiftelserna, och ett lika stort belopp, som skulle
tillföras skogsvårdsfonden, i stället skulle användas för central skoglig
Kungl. ilIaj.ts proposition nr 8 år 1959
7
forskning. Hälften av det sammanlagda beloppet skulle ställas till förfogande
för styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut,
5 miljoner kronor tillföras en fond för skoglig forskning och 5 miljoner
kronor ställas till förfogande för en nämnd för arbets- och maskinteknisk
forsknings- och försöksverksamhet i skogsbruket.
Genom förordningar den 6 april 1956, nr 100—102, har utbetalningar till
exportföretagen från sagda fond och nämnd jämställts med utbetalningar
från övriga stiftelser och fonder, som berörs av avtalen.
Svenska cellulosaföreningens och svenska trämasseföreningens skrivelse.
Föreningarna framhåller inledningsvis att de medel, som på grund av 1948
års avtal tillföll länsstiftelserna inte var av den storleksordning att bidrag
med fördel ansetts kunna lämnas till enskilda skogsägare. Dessa medel
torde helt ha förbrukats för gemensamma forskningsuppgifter och liknande.
På grund av 1950 års avtal tillföres däremot länsstiftelserna omkring 52
miljoner kronor. Dessa medel användes nu successivt under åren 1958—1962
med en femtedel årligen av länsstiftelserna för bidrag till det enskilda
skogsbruket. I samband härmed har fråga uppstått om hur bidrag från
länsstiftelserna skattemässigt skall behandlas hos mottagarna.
Föreningarna anser att av allmänna rättsregler skulle följa att bidragen
vid taxering avdrages från mottagarens bruttokostnad för de åtgärder, till
vilka bidragen utgått, och att nettokostnaden därefter är att betrakta såsom
omedelbart eller genom värdeminskningsavdrag avdragsgill respektive icke
avdragsgill kostnad, allt efter åtgärdernas natur. Detta betraktelsesätt torde
gälla sådana bidragsmottagare som inte själva inbetalat konjunkturutjämningsavgifter
enligt 1950 års avtal. I fråga om skogsägare som erlagt sådana
avgifter gäller däremot på grund av de särskilda bestämmelserna i
förordningen den 30 mars 1951, nr 148, att bidrag från länsstiftelse beskattas
såsom intäkt i rörelsen.
Innebörden av de angivna beskattningsreglerna belyses i skrivelserna av
följande exempel.
Om bidrag till anläggningskostnader lämnas av,en länsstiftelse till en
tör ett flertal skogsfastigheter gemensam vägsamfällighet, bildad enligt lagen
om enskilda vägar, kommer flertalet delägare för sina andelar i "kostnaderna
för vägen att belastas med nettokostnaden, således byggnadskostnaden
efter avdrag för de å deras fastigheter belöpande andelarna av bidraget,
medan den skogsägare, som tidigare erlagt konjunkturutjämningsavgift
därutöver belastas med den på bidragsbeloppet för hans del belöpande
skatten, skattebelastningen under beskattningsåret utgör härvid, om
skogsägaren är ett bolag, f. n. genomsnittligt 60—65 % av bidragsbeloppet.
— °m vägsamfälligheten senare får ett bidrag till underhållskostnaderna
minskar detta för flertalet delägare deras avdragsgilla omkostnader i förvärvskällan
»inkomst av jordbruksfastighet». För delägare, som erlagt konjunkturutjämningsavgift,
minskas nettointäkten i förvärvskällan »inkomst
av jordbruksfastighet» med hela kostnadsbeloppet medan bidraget gottgöres
förvärvskällan »rörelse». Sistnämnda förhållande gäller jämväl om bidrag
utgått för skogsvårdsåtgärder eller andra avdragsgilla kostnader. Bort
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr S år 1959
sett från den olikhet i skatteintäkterna från de båda kategorierna skogsägare
som i det sist anförda exemplet uppstår i skogskommunerna, i de
fall då nettointäkterna av förvärvskällan överstiger procentavdraget, kan
den skogsägare som erlagt konjunktur utjämningsavgifter genom minskade
möjligheter att utnyttja procentavdraget åsamkas mer skatt på grund av
bestämmelsen om att av honom uppburna bidrag från länsstiftelserna skola
tillgodoräknas rörelsen i stället för skogsbruket. Detta skulle med nuvarande
virkespriser och med den sysselsättningspolitik som i övrigt tillämpas
av skogsindustriföretagen i dag bliva fallet inom stora delar av Norrlands
inland och nordligare trakter.
Föreningarna utgår från att den skattemässiga behandlingen av bidragen
från länsstiftelserna inte varit föremål för speciell uppmärksamhet vid utformningen
av 1950 eller tidigare års avtal. Ej heller har, säger föreningarna,
skattefrågorna enligt 1951 års förordning eller dess föregångare varit föremål
för uppmärksamhet vare sig från de avtalsslutande branschorganisationernas
eller företagens sida i vidare mån, än att man funnit det riktigt och självr
klart, att sådana från tidigare skattemässigt avdragna konjunktur utjämningsavgifter
härflytande medel, som utan förbehåll för användningssättet
återbetalas till företagen, skall bli föremål för beskattning vid återbetalningen
enligt de regler, som gäller vid återbetalningstillfället. Däremot anser föreningarna
oet vara en uppenbar oformlighet att bidrag i en förvärvskälla
för vissa skattskyldiga skall anses utgöra intäkt i en annan och att bidragen
jämväl i övrigt behandlas olika i olika mottagares hand, oavsett att bidragen
lämnats för enahanda ändamål i enahanda verksamhet, bedriven
under enahanda betingelser. Föreningarna förutsätter att de nyss redovisade
konsekvenserna av beskattningsreglerna sådana de utformats i 1951
års förordning inte kan ha varit avsedda av någon av de avtalande parterna.
I skrivelsen erinras om att det av chefen för handelsdepartementet i skrivelse
den 9 juni 1958 ifrågasatts, att länsstiftelserna skulle ge bidragsgivningen
en sysselsättningsskapande inriktning. I anslutning härtill framhåller
föreningarna att de ogynnsamma skattekonsekvenserna för företag, som
erlagt konjunkturutjämningsavgift, medför att det för företagen framstår
som tveksamt huruvida bidrag från länsstiftelserna i svaga konjunkturlägen
blir så förmånliga att den sysselsättningsbefrämjande effekten uppnås.
Särskilt i fråga om byggnads- och anläggningsarbeten blir likviditetsbelastningen
för företagen mycket betungande, eftersom det omedelbart effektiva
värdet av bidragen för denna skogsägargrupp blir endast 35—40 procent
av bidragsbeloppen. Först i den mån en ändring härutinnan kommer till
stånd, torde man kunna påräkna att de skogsindustriföretag som deltagit
i avtalen om konjunkturutjämningsavgifter skall vara benägna att för sin
del utnyttja bidragsmöjligheterna just vid de tidpunkter och för just de ändamål
som ur sysselsättningssynpunkt framstår som önskvärda.
Under åberopande härav hemställer föreningarna, att bidrag från länsstiftelserna
skulle, utan hinder av de särskilda bestämmelserna i 3 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om rätt att vid taxering för inkomst
Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1959
9
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, in. m. även i fråga om skattskyldig,
för vilken avdragsrätt enligt 1 § förordningen förelegat, behandlas
enligt eljest gällande regler.
Remissyttrandena. Riksskattenämnden, skogsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Västernorrlands och Jämtlands län tillstyrker att sådana åtgärder
vidtages att bidrag från länsstiftelse i skattehänseende behandlas lika
hos mottagaren vare sig denne erlagt konjunkturutjämningsavgift eller ej.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller därvid, att det av framställningen
framgår att tillämpningen av 3 § förordningen den 30 mars 1951
(nr 148) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgift till
vissa stiftelser m. m. medför komplikationer, som inte kan förenas med
kravet på en jämn och likformig beskattning. Länsstyrelsen anför bl. a.
följande.
Ur allmänna rättvisesynpunkter kan det icke vara riktigt att betrakta de
avlänsstiftelserna beviljade anslagen till skogsfrämjande åtgärder såsom återbetalning
av inlevererade avgifter. Anslagen kunna närmast likställas med
bidrag från det allmänna, avsedda att i första hand tillgodose samhällsekonomiska
intressen, och äro oberoende av, huruvida anslagsmottagaren verkställt
inbetalning av stiftelsemedlen eller ej. De avgiftsbetalande företagen
torde allenast i ringa mån kunna påverka anslagens användning. Med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden torde, för den händelse stiftelsemedel
icke stode till disposition, vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder få insättas
från det allmännas sida. Enligt länsstyrelsens mening kan det sålunda
anses vara en tolkningsfråga, huruvida medel, som anslås av länsstiftelserna,
skola anses i främsta rummet komma skogsägarna eller det allmänna till
godo. Härtill kommer, såsom föreningarna framhållit, att det framstår som
en oformlighet att anslagen skola behandlas olika i olika mottagares hand.
Riksskattenämnden och länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att i
första hand ändring bör ske i bestämmelsen om att bidrag från länsstiftelse
alltid beskattas såsom intäkt av rörelse. Riksskattenämnden föreslår att
valrätt medgives den skattskyldige mellan att upptaga återbetalda medel
såsom intäkt av rörelse eller av jordbruksfastighet.
Riksskattenämnden framhåller därutöver, att praxis i fråga om beskattningen
av bidrag till anläggningsarbeten inte är så klar som i föreningarnas
skrivelse antages. Den skattefrihet för vissa bidrag som förutsättes i
skrivelsen har, såvitt nämnden har sig bekant, inte varit föremål för regeringsrättens
prövning. Det kan därför inte uteslutas, att även bidrag för
dylika ändamål behandlas som skattepliktiga. Nämnden anser att hithörande
frågor bör göras till föremål för ytterligare utredning.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län berör denna fråga och påpekar
att den rätlstolkning åt vilken föreningarna givit uttryck inte är tillämplig
för alla tänkbara fall. Anslag till årliga driftkostnader anses exempelvis
regelmässigt utgöra skattepliktig inkomst.
Kammarrätten och länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker i prin
2
Iiihang till riksdagens protokoll 1 samt. År S
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 8 år 1959
cip åtgärder i framställningens syfte. Myndigheterna anser, att syftet med
rätten till avdrag för konjunkturutjämningsavgifter varit att medge ett
temporärt uppskov med beskattningen av viss rörelseinkomst intill dess det
visat sig i vad mån och när de innehållna intäkterna återbetalas till de skattskyldiga
eller eljest kommer dem tillgodo. Kammarrätten tillägger, att föreningarna
med skrivelsen åsyftar att skatteskulden å den genom avgifter
innehållna delen av intäkt i rörelsen, som genom utbetalning direkt eller
indirekt återbetalats genom länsstiftelserna, över huvud inte infrias. Infriandet
av den skatteskuld, som vidlåder sådana av länsstiftelserna utbetalade
medel, minskar uppenbarligen det belopp, som blir tillgängligt för med
utbetalningarna avsedda ändamål. Kammarrätten anser sig inte kunna bedöma
i vad mån behov föreligger av åtgärder till befrämjande av tillgången
till arbetstillfällen och om de skattskyldiga för vidtagandet av sådana
åtgärder är i behov av skattelättnader. En generell eftergift av skatteskuld
på sätt föreningarna föreslagit lärer dock, förklarar kammarrätten, inte
kunna innebära ett efter behovet i det särskilda fallet riktigt utmätt understöd.
Även om kammarrätten och länsstyrelsen i Gävleborgs län sålunda inte
funnit sig kunna tillstyrka framställningen har myndigheterna dock funnit
sig kunna biträda en mindre jämkning i de nu gällande bestämmelserna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter sålunda om inte möjlighet borde
tillskapas att i speciella undantagsfall medge dispens från regeln att det
återbekomna bidraget skall anses som rörelseintäkt och i stället föreskriva,
att bidraget skall upptagas såsom intäkt av annan förvärvskälla. Dispensprövningen
anses av länsstyrelsen böra ske hos Kungl. Maj :t.
Kammarrätten åter erinrar om att syftet med rätten till avdrag för erlagd
konjunkturutjämningsavgift var att den skattskyldige därigenom skulle erhålla
ett temporärt uppskov med beskattningen av viss rörelseinkomst. Det
synes då följdriktigt, att den skattskyldige inte beskattas i den i 3 § av
förordningen angivna ordningen för mottagna avgiftsmedel till högre belopp
än det, varmed han varit berättigad till avdrag för inbetalda avgifter.
Överskjutande belopp bör i beskattningshänseende behandlas på samma
sätt som utbetalning till skattskyldig, som inte varit berättigad till avdrag
för konjunkturutjämningsavgift.
I ett par yttranden framhålles att de skatteproblem som aktualiserats av
föreningarna möjligen även kan uppkomma i samband med utbetalningar
genom vissa av de övriga genom 1950 års överenskommelser bildade stiftelserna,
liksom även i samband med utbetalning av exportavgifter enligt
1951 och 1952 års avtal.
Departementschefen. Den beskattningsfråga som aktualiserats av framställningen
avser blott sådana belopp av konjunkturutjämnings- och exportavgifter
som inte återbetalas direkt till företagen utan indirekt kommer före
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 8 år 1959
11
tagen tillgodo såsom ett bidrag för ett särskilt angivet ändamål. Karakteristiskt
för sådana bidrag blir det förhållandet att företaget inte har bestämmanderätt
beträffande bidragets användning.
Med utgångspunkt härifrån har organisationerna hävdat, att den ovillkorliga
beskattningen av bidrag från länsstiftelse till företag som haft att
erlägga konjunkturutjämningsavgift inte varit avsedd vid bestämmelsernas
tillkomst. Emot denna uppfattning står dock det tidigare redovisade uttalandet
av vederbörande departementschef om att beskattning bör ske även
om medlen utbetalas från någon av ifrågavarande stiftelser och även om
bidrag från länsstiftelse in. in. inte utbetalas direkt till företaget men likväl
kommer företaget tillgodo, t. ex. när bidrag utbetalas till annan för utförande
av vägbyggnad å företagets egendom.
Denna ovillkorliga beskattning av medel som tidigare avdragits vid beräkning
av företagets inkomst av rörelse men som nu återbetalas — direkt
eller indirekt — synes i och för sig inte kunna göras till föremål för berättigade
invändningar. Såsom framhållits av bl. a. kammarrätten är det här
icke fråga om annat än att beskattningen av viss rörelseinkomst uppskjutits
intill dess det visat sig om och i vad mån inkomsten verkligen kommer företaget
tillgodo.
Mot bakgrunden härav framstår det inte heller som i och för sig oriktigt
att bidrag från länsstiftelse kan komma att behandlas olika hos å ena sidan
företag som erlagt konjunkturutjämningsavgift och å andra sidan annan skogsägare.
Från skattemässiga utgångspunkter kan det sålunda knappast anföras
bärande skäl för en ändring av ifrågavarande bestämmelser. Emellertid
måste det beaktas, att företagens läge kan vara sådant att de inte anser sig
kunna av egna medel lämna det bidrag till här avsedda investeringar som
skattereglerna förutsätter. Företag som erlagt konjunkturutjämningsavgift
kan sålunda anse sig böra avböja bidrag för arbeten, som ur sysselsättningssynpunkt
ter sig angelägna i nuvarande arbetsmarknadsläge men vilkas
reella nytta för företaget inte motiverar den skatteutgift bidraget skulle medföra.
Ur sysselsättningssynpunkt synes det olägligt att bestämmelserna får
sådana konsekvenser. Det är tvärtom i nu rådande läge ett starkt önskemål
att län sstiftelserna kan ge bidragsgivningen en sysselsättningsskapande inriktning.
Under dessa omständigheter synes det påkallat att medge ett temporärt
undantag från skatteplikten.
.lag anser mig därför böra förorda, att särskilda bestämmelser utfärdas,
som i erforderlig mån medger skattefrihet för ifrågavarande bidrag. För vilken
tid skattefrihet bör åtnjutas, bör göras beroende av konjunkturläget.
Del torde därför vara lämpligt, att Kungl. Maj:t får bemyndigande att vid
behov medge sådan skattefrihet. Om bemyndigandet erhållcs, är det min avsikt
föreslå Kungl. Maj:t alt skattefrihet medges i första hand för sådana
med ansökningen avsedda bidrag som uppbäres under räkenskapsår, för
vilket beskattning sker i första instans under åren 1959, 1900 eller 1901.
Självfallet bör samtidigt stadgas, alt avdrag inte får åtnjutas, vare sig di
-
12
Kiingl. Maj:ts proposition nr 8 år 1959
rekt såsom omkostnad eller indirekt genom värdeminsknings avdrag, för utgifter,
som täckts av bidragen.
Frågan om ytterligare medgivanden torde få upptagas senare, i den mån
det finnes påkallat med hänsyn till konjunkturläget.
I anledning av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå 1959 års riksdag att
bemyndiga Kungl. Maj :t att, i den mån det arbetsmarknadspolitiska
läget det påkallar, förordna att konjunkturutjämnings-
och exportavgiftsmedel som utbetalas av stiftelse
eller fond i form av anslag till visst ändamål, icke skall
utgöra skattepliktig inkomst vid taxering enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Alice Magnusson
581895 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag