Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

1

Nr 78

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1958 vid dess
fyrtioförsta sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen)
fattade beslut; given Stockholms slott den 27
februari 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1958 vid dess fyrtioförsta sammanträde
(sjunde sjöfartskonferensen) fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av
Internationella arbetsorganisationens sjunde sjöf artskonferens år 1958 antagna
konvention och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 108)
angående nationella identitetshandlingar för sjömän, rekommendationen
(nr 105) angående innehållet i skeppsapotek, rekommendationen (nr
106) angående medicinsk rådgivning per radio till fartyg till sjöss, rekommendationen
(nr 107) angående sjömäns anställning å fartyg registrerade
i främmande land och rekommendationen (nr 108) angående sjömäns sociala
villkor och säkerhet i förhållande till fartygs registrering. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll lUHi). 1 samt. Nr 78

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
cheferna för social-, inrikes-, kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, vissa av
Internationella arbetsorganisationens konferens år 1958 vid dess fgrtioförsta
sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen) fattade beslut samt anför
följande.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i
Geneve.

Arbetsorganisationens beslutande församling —- Internationella arbctskonferensen
— har vid olika tillfällen behandlat frågor rörande sjöfolkets
arbetsförhållanden. Sålunda har tidigare hållits sex sammanträden, vid
vilka uteslutande dylika frågor övervägts, s. k. sjöfartskonferenser, nämligen
dels i Genua år 1920, dels i Geneve åren 1926 och 1929 samt — två
gånger — år 1936, dels ock i Seattle år 1946 (prop. nr 321/1946). Därjämte
behandlades vissa sjöfartsfrågor vid arbetskonferensens allmänna sammanträde
i Geneve år 1949 (prop. nr 207/1950).

För närmare kännedom dels om de skilda formerna för en arbetskonferens
beslut, nämligen konvention, rekommendation och resolution, dels
ock om de olika förpliktelser, som åligger medlem av organisationen, däribland
skyldigheten att underställa å konferenssammanträde antagna konventioner
och rekommendationer vederbörlig myndighet (i Sverige riksdagen)
för vidtagande av lagstiftnings- och andra åtgärder m. m., torde
få hänvisas till propositionen nr 23/1959.

Internationella arbetskonferensens fyrtioförsta sammanträde (sjunde sjöf
art skonferensen) hölls i Geneve under tiden den 29 april—den 14 maj
1958.1 Konferensen hade föregåtts av en i London hösten 1956 avhållen
förberedande teknisk konferens mellan regerings-, redare- och sjöfolksre 1

Under år 1958 höll Internationella arbetskonferensen två sammanträden, det 41 :a och
det 42 :a. I propositionen nr 23/1959 redogöres för besluten vid det 42 :a sammanträdet.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

presentanter från vissa sjöfartsidkande länder, däribland Sverige samt Danmark,
Finland och Norge. Vid sistnämnda konferens utarbetades vissa
preliminära texter, avsedda att tjäna såsom underlag för arbetet vid sjöfartskonferensen
i Geneve. I denna konferens deltog representanter för 46 av
organisationens 80 medlemsstater. Av de deltagande medlemsstaterna hade
det stora flertalet sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsembud
samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidan. Sverige
deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.1 Jämväl Danmark,
Finland och Norge deltog på motsvarande sätt.

Dagordningen för konferenssammanträdet — för vars förhandlingar och
beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie »Internationella
arbetsorganisationen» -— omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån rapport.

II. Allmän revision av konventionen (nr 93) angående löner, arbetstid
och bemanning å fartyg (reviderad 1949).

III. Anställning av sjömän genom fast inrättade arbetsförmedlingar.

IV. Flaggskifte i förhållande till sociala villkor och säkerhet.

V. Innehållet i skeppsapotek och medicinsk rådgivning per radio till
fartyg till sjöss.

VI. Jurisdiktion vid upphävande av fartygsbefäls behörighetsbevis.

VII. ömsesidigt eller internationellt erkännande av sjömäns nationella
identitetshandlingar.

Behandlingen av de på dagordningen uppförda frågorna ledde till antagande
av bl. a. två konventioner och fem rekommendationer, nämligen

1. Konvention (nr 108) angående nationella identitetshandlingar för sjömän,

2. Konvention (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å fartyg
(reviderad 1958),

3. Rekommendation (nr 109) angående löner, arbetstid och bemanning å
fartyg,

4. Rekommendation (nr 105) angående innehållet i skeppsapotek,

5. Rekommendation (nr 106) angående medicinsk rådgivning per radio
till fartyg till sjöss,

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 mars 1958 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts

för Sveriges regering: såsom ombud generaldirektören och chefen för sjöfartsstyrelsen
G. Widell och kanslirådet i handelsdepartementet Å. Hartvig samt såsom experter sjöfartsrådet
G. I-indencrona och regeringsrättssekreteraren i socialdepartementet S. Wernstedt; för

redarna: såsom omhud verkställande direktören i Sveriges redareförening H. F.
Rcuterskiöld samt såsom experter direktören i samma förening D. Forssblad och direktören
i Broströms linjeagentur H. Granberg;

för sjöfolket: såsom ombud ordföranden i Svenska sjöfolksförbundet .1. S. Thore samt
såsom experter direktören i Sveriges fartygsbefälsförening N.-H. Åkesson och dåvarande
ordföranden i Svenska maskinbefälsförbundet H. I.ycke.

4

Kungl. Hlaj:ts proposition nr 78 år 1959

6. Rekommendation (nr 107) angående sjömäns anställning å fartyg registrerade
i främmande land,

7. Rekommendation (nr 108) angående sjömäns sociala villkor och säkerhet
i förhållande till fartygs registrering.

Ifrågavarande beslut, vilka hänför sig till punkterna VII, II, V, III respektive
IV på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel 19 i
Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen.

Konventionen nr 109 och rekommendationen nr 109 avses icke att i sak
behandlas i detta sammanhang utan kommer att senare ånyo anmälas vid
framläggande av förslag till ny sjöarbetstidslag.

Texterna till konventionen nr 108 och rekommendationerna nr 105—108
torde i översättning såsom bilagor (Bilaga A—E) få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Utöver de på dagordningen upptagna överläggningsämnena hade konferensen
att taga ställning till ett antal förslag om resolutioner i vissa frågor.

I särskild bilaga (Bilaga F) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen
antagna resolutioner.

över konventionen nr 108 och rekommendationerna nr 105—108 har yttranden
avgivits av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
sjöfartsstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och
Sveriges redareförening.

Dessutom har yttranden avgivits över konventionen nr 108 av arbetsmarknadsstyrelsen,
statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, statens
utlänningskommission, generaltullstyrelsen, överståthållarämbetet ävensom
länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, över rekommendationen
nr 105 av medicinalstyrelsen, över rekommendationen nr 106
av medicinalstyrelsen och telestyrelsen, över rekommendationen nr 107 av
arbetsmarknadsstyrelsen samt över rekommendationen nr 108 av arbetsmarknadsstyrelsen
och socialstyrelsen.

Stockholms rederiförening och Rederiföreningen för mindre fartyg, som
beretts tillfälle yttra sig över såväl konventionen nr 108 som rekommendationerna
nr 105—108, har icke låtit sig avhöra.

Redan i detta sammanhang må anmälas, att delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet beträffande rekommendationerna nr 105—
108 begränsat sig till ett uttalande av innehåll, att — därest det vid en jämförelse
av de olika rekommendationerna med gällande svensk lagstiftning
visar sig att de anvisningar, som desamma innehåller, i stort sett redan iakttages
i svensk lagstiftning — instrumenten icke behöver föranleda någon åtgärd.
Skulle å andra sidan så icke vara fallet, torde det enligt delegationen
böra förordas, att rekommendationernas anvisningar, i den omfattning så
befinnes möjligt och lämpligt, beaktas vid utformningen av framtida lagstiftning
eller administrativa föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

5

Konvention (nr 108) angående nationella identitetshandlingar

för sjömän

Konventionen

Konventionen äger tillämpning på varje sjöman, som är anställd ombord
å annat fartyg än krigsfartyg. Fartyget skall vara registrerat i stat, som ratificerat
konventionen, och skall regelmässigt nyttjas i sjöfart. Därest tvekan
uppstår, huruvida vissa kategorier av personer ombord skall anses såsom
sjömän, skall frågan avgöras av vederbörande myndighet i varje land
efter hörande av berörda redar- och sjöfolksorganisationer (art. 1). Konventionen
föreskriver, att varje medlemsstat, som ratificerat konventionen,
skall på begäran av sjöman, vilken är medborgare i staten, för honom utfärda
antingen på visst sätt utformad identitetshandling eller i undantagsfall
pass utvisande att innehavaren är sjöman. Sådant pass skall äga samma
giltighet som nämnda identitetshandling. Identitetshandling må på begäran
utfärdas jämväl för varje annan sjöman, som antingen är anställd å ett i
staten registrerat fartyg eller är inskriven vid arbetsförmedling inom staten
(art. 2). Identitetshandling skall alltid vara i sjömannens besittning (art. 3).
Handlingen skall innehålla uppgift om den utfärdande myndighetens namn,
tid och plats för utfärdandet samt innehavarens fullständiga namn (i förekommande
fall såväl för- som efternamn), födelsedag och -ort, nationalitet
och signalement samt vara försedd med fotografi, namnteckning eller eventuellt
tumavtryck. För utländsk sjöman må uppgift om nationalitet utelämnas,
och skall sådan uppgift icke anses ensamt utgöra något avgörande bevis
om dennes nationalitet (art. 4). Sjöman, som innehar giltig identitetshandling,
skall äga rätt att återvända till den stat, som utfärdat handlingen.
Denna rätt består under minst ett år efter utgången av i handlingen eventuellt
angiven giltighetstid (art. 5). Vidare stadgas, att medlemsstat skall tillåta sjöman,
som innehar giltig identitetshandling, att inresa till dess territorium, när
inresa begäres för tillfälligt besök i land i samband med fartygs hamnuppehåll
(art. 6 punkt 1). Därest utrymme finnes i identitetshandlingen för vederbörliga
anteckningar därom, skall medlemsstat jämväl tillåta sjöman, som
innehar giltig identitetshandling, att inresa till dess territorium, när inresa
begärs a) för sjömannens inställelse ombord å hans fartyg eller för sjömannens
ommönstring till annat fartyg, b) för genomresa för sjömannens inställelse
ombord å hans fartyg i annat land eller i samband med sjömannens
hemsändande eller c) för annat ändamål, som godkänts av medlemslandets
myndigheter (art. 6 punkt 2). Medlemsstat må, innan sjömannen medgives
inresa för sådant ändamål som nyss sagts, av denne, redaren eller vederbörande
farlygsagent eller konsul infordra utredning angående sjömannens
avsikt med inresan och hans förmåga att förverkliga denna avsikt. Medlemsstat
må tillika begränsa sjömannens vistelse till att avse en för ändamålet i
fråga skälig tidsrymd (art. 0 punkt 3). Bestämmelserna i artikel fi, punk -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

terna 1—3, skall dock icke inskränka ett medlemslands rätt alt neka en sjöman
att inresa till eller att vistas inom statens territorium (art. 6 punkt 4).

Beträffande innehållet i artiklarna 7—14 i konventionen torde få hänvisas
till konventionstexten.

Konventionen antogs av konferensen med 137 röster mot 6 och 8 nedlagda.
Samtliga svenska ombud röstade för antagandet av konventionen.

Svenska bestämmelser

Svenska bestämmelser, som beröres av konventionen, återfinnes i kungörelsen
den 9 juni 1939 angående sjömanshusen i riket samt sjömäns påoch
avmönstring, kungörelsen den 7 november 1941 om skyldighet för
svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass, passkungörelsen
den 31 maj 1940, utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni
1940, utlänningslagen den 30 april 1954, utlänningskungörelsen den 4 juni
1954 samt kungörelsen den 21 mars 1958 angående tillämpning av en mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge träffad överenskommelse om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska gränserna.

För svensk sjöman, som är inskriven vid sjömanshus och som
icke innehaft befattning av befälsgrad å fartyg, kan enligt passkungörelsen

- i stället för vanligt pass — utfärdas en särskild legitimationshandling,
sjömanspass. Sjömanspass kan enligt utrikesförvaltningens passkungörelse
utfärdas även utomlands av beskickningar och konsulat för svensk sjöman
som ej tillhör fartygsbefälet.

Ytterligare en för svenska sjömän avsedd legitimationshandling, sjöfartsbok,
finns föreskriven i kungörelsen angående sjömanshusen i riket samt
sjömäns på- och avmönstring. Sjöfartsbok utfärdas i samband med inskrivning
vid sjömanshus. Varje svensk medborgare, som idkar sjöfart såsom
yrke å svenskt handelsfartyg, bör enligt kungörelsen inneha sjöfartsbok.

Svenska sjömän i utrikes fart torde ofta vara utrustade både med sjöfartsbok
och med vanligt pass eller sjömanspass. Den rätt att gå i land i
främmande länder, som på grund av dessa handlingar eller eljest tillkommer
svenskt sjöfolk, är givetvis beroende på de föreskrifter som gäller i vederbörande
land. Innehavare av pass och sjömanspass måste vara försedd
med visering för inresa i länder som fordrar visering. Svensk sjöfartsbok
berättigar vanligen innehavaren att gå i land i samband med fartygets
hamnuppehåll. I vissa länder (Amerikas förenta stater och de östeuropeiska
länderna) tillåtes dock sjöman icke att gå i land, om han ej innehar annan
legitimationshandling än sjöfartsbok.

Utländsk sjöman, som ankommit till riket såsom besättningsman
å fartyg, äger enligt 17 § utlänningskungörelsen tillfälligt vistas å den ort
där fartyget ligger, såvida icke vederbörande polismyndighet finner skäl
löreskriva annat. Sådan utlänning må jämväl, om synnerliga skäl föreligger,
av polismyndigheten medgivas rätt att under kortare tid tillfälligt besöka
annan ort inom riket. Nu nämnda tillstånd benämnes landgångstilt -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

stånd. Vid landgångstillstånd godtages enligt 9 § utlänningskungörelsen
sjöfartsbok såsom pass.

Utländsk sjöman, som innehar endast sjöfartsbok, kan efter avmönstring
tillåtas inresa i riket. Härvid kräves dock alltid visering, s. k. sjömansvisering.
Jämlikt 23 § utlänningskungörelsen må sjömansvisering gällande
för högst fjorton dagar meddelas av polismyndigheten på orten. Utländsk
sjöman, som innehar gällande hemlandspass, må utan visering inresa och
vistas i riket under tre månader, därest han tillhör stat, vars medborgare
åtnjuter viseringsfrihet i Sverige. För medborgare i övriga stater och statslösa
erfordras visering, vilken likaledes kan meddelas av polismyndigheten
på inreseorten.

Utländska sjömän, som önskar inresa i riket för att härstädes påmönstra
fartyg, måste liksom övriga utlänningar inneha pass och i förekommande
fall visering.

Yttranden

Sjöfartsstgrelsen erinrar om att i de flesta stater torde gälla mer eller
mindre komplicerade bestämmelser, genom vilka en utlännings rätt till inresa
regleras. Sådana bestämmelser är praktiskt besvärande för särskilt
sjömän, vars möjligheter att utverka erforderliga tillstånd i regel är begränsade
på grund av att i många fall de fartyg, på vilka de är påmönstrade,
sällan och oregelbundet anlöper det egna landet. Sjöfolkets särskilda
ställning i fråga om inresa såsom tillfälliga besökare torde emellertid enligt
styrelsen i praktiken ha beaktats i de flesta länder. Men särställningen
och behovet av en särbehandling har, anför styrelsen, i allmänhet icke
kommit till formellt uttryck. Detta innebär enligt styrelsen, att sjömännen
för sina möjligheter till landpermission i annat lands hamnar ofta är beroende
av praxis eller inställningen hos de myndigheter, med vilka de kommer
i kontakt. Styrelsen framhåller, att denna osäkerhet icke är tillfredsställande
och att det hos sjöfolk av många nationaliteter sedan länge förelegat
önskemål om en klarare och enklare reglering på området och att
syftet med konventionen är att skapa enkla och enhetliga regler i detta avseende.
Vidare betonar styrelsen starkt det sociala intresse, som bildar bakgrunden
till konventionen.

Styrelsen anser, att de skyldigheter en stat påtar sig genom ratifikation
av konventionen är relativt begränsade. I huvudsak innebär skyldigheterna
enligt styrelsen ett åläggande för den ratificerande staten att utfärda identitetshandling
för sådana landets egna medborgare, som är bona fide sjömän.
Vad gäller utländska sjömän skulle däremot endast föreligga rätt men
ej skyldighet utfärda sådan handling. Styrelsen framhåller, att skyldigheten
att återtaga en utlänning, för vilken utfärdats identitetshandling, ansetts
vara en förutsättning för att annan stat skall kunna utan risk att framdeles
få försörja utlänningen lämna honom inresetillstånd. Under erinran
om alt skyldigheten att medgiva utländska innehavare av identitetshand -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

ling tillträde till landet begränsats till inresa för tillfälligt besök i land i
samband med fartygs hamnuppehåll ävensom till in- och genomresa i samband
med på- och avmönstring i fartyg, framhåller styrelsen, att bestämmelser
av i huvudsak denna innebörd redan utfärdats i Sverige och att därför
— vid en svensk anslutning till konventionen — ifrågavarande skyldighet
knappast torde innebära någon väsentlig ändring i Sveriges behandling
av utländskt sjöfolk. Styrelsen understryker emellertid, att för Sveriges del
det väsentliga skälet för en ratifikation torde vara att genom medverkan till
en såvitt möjligt allmän anslutning till konventionen eller i vart fall accepterande
av dess principer underlätta för svenskt sjöfolk att i andra länder
erhålla dessa förmåner.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker styrelsen, att konventionen
ratificeras.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför, att
— därest en av vederbörande fackmyndigheter verkställd prövning ger vid
handen, att svensk lagstiftning i ämnet överensstämmer med konventionen
och att förutsättningar för en svensk ratificering sålunda föreligger — delegationen
icke har något att erinra mot att konventionen ratificeras från
svensk sida.

Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker Sveriges anslutning till konventionen.
Styrelsen föreslår i anslutning därtill, att den föreslagna identitetshandlingen
för Sveriges del i huvudsak utformas såsom den nuvarande sjöfartsboken
med de ändringar, som kan komma att visa sig nödvändiga ur
internationell synpunkt.

Generaltullstyrelsen har ur de synpunkter styrelsen har att företräda icke
något att erinra mot att Sverige biträder konventionen.

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen samt Sveriges
fartygsbefälsförening tillstyrker, att Sverige ratificerar konventionen.

Svenska maskinbefälsförbundet anför.

Tillkomsten av en internationellt giltig identitetshandling torde bidraga
till minskad irritation mellan sjöfolket och myndigheterna. Det är emellertid
av vikt, att garantier skapas för att denna identitetshandling endast utfärdas
till sjömän. Artikel 2 punkt 2 har fått en sådan utformning, att det
kan befaras att även icke sjömän har möjlighet att erhålla sådan handling.
Genom att registrerad vid arbetsförmedling kan erhålla sjömanslegitimation,
kan det befaras att legitimation kommer att utfärdas till sökande,
som aldrig kommer att erhålla tjänst till sjöss. Varje år inskrives vid sjömansförmedlingarna
ett mycket stort antal sökande med tidigare sjöpraktik
och nybörjare, som av olika skäl aldrig erhåller anställning till sjöss.
Enligt konventionens utformning synes det vara möjligt för dessa att erhålla
identitetshandling, som sjöman enbart genom sin registrering vid sjömansförmedling.
Förbundet finner det angeläget att identitetskort utfärdas
först sedan första anställningen erhållits till sjöss eller vid återanställning.

Sveriges redareförening framhåller, att konventionen torde ha föga värde
med hänsyn till de bestämmelser, som redan finnes utfärdade i Sverige vad
gäller sjömans identitetshandlingar. Införandet av en internationellt erkänd

Kungl. Maj.is proposition nr 78 år 1959

9

identitetshandling för sjömän synes emellertid enligt föreningen vara att
hälsa med tillfredsställelse, enär ett icke ringa antal utländska sjömän är
anställda i den svenska handelsflottan och i åtskilliga fall svårigheter uppstått
för rederinäringen genom att dessa sjömän saknar identitetshandling
eller innehar sådan, som icke godtagits i land, där avmönstring måst äga
rum. Föreningen tillstyrker därför ratifikation av konventionen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig i princip icke ha någon erinran
mot innehållet i konventionen. Länsstyrelsen framhåller dock, att —
därest den föreslagna identitetshandlingen skall gälla utan visering — en
ändring i utlänningskungörelsens bestämmelser i ifrågavarande avseende
torde bli erforderlig, men ifrågasätter lämpligheten av en sådan åtgärd. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör konventionstexten ändras så, att därav
klart framgår, att de rättigheter, som i artikel 5 tillförsäkras utländsk innehavare
av identitetshandling, icke skall kunna åberopas, därest denne
dömts till förvisning eller beträffande honom meddelats beslut om utvisning
eller sådan förpassning, som kombinerats med förbud att återvända till
riket. En sådan ändring torde enligt länsstyrelsen lämpligast ske genom införande
av en för artiklarna 5 och 6 gemensam föreskrift av samma innebörd,
som den nu i artikel 6 punkt 4 intagna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det lämpligt och önskvärt,
att frågan om en uniform identitetshandling för sjöfolk löses genom en internationell
konvention.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm framhåller, att — enär de flesta
svenska sjömän vid sidan av sjöfartsbok har pass eller sjömanspass eller
utan svårighet kan anskaffa sådana legitimationshandlingar — införandet
av den föreslagna identitetshandlingen, vilken icke medför några väsentliga
fördelar utöver nämnda handlingar, torde vara överflödigt beträffande
sjömän med svenskt medborgarskap. Kriminalpolisintendenten framhåller
vidare, att del ur strikt säkerhetssynpunkt kanske skulle synas lämpligast
att identitetshandling endast utfärdas för svenska medborgare. Emellertid
torde Sverige böra utfärda nationell identitetshandling även för sådana sjömän,
som utan att vara svenska medborgare likväl har en viss, icke alltför
lös anknytning till vårt land. Kriminalpolisintendenten förklarar sig därför
icke ha något alt erinra mot att dylik handling utfärdas för sjömän, försedda
med svenskt främlingspass med visering för in- och utresor. Eftersom
sjömän med svenskt främlingspass icke kan erhålla svensk sjöfartsbok,
skulle för dem en nationell identitetshandling av nu ifrågavarande slag innebära
betydande fördelar. Identitetshandlingen bör dock enligt kriminalpolisintendenten
icke givas längre giltighetstid än främlingspasset, och den
bör utställas av eller efter hörande av statens ullänningskommission. Övriga
å svenska fartyg verksamma eller vid svenska arbetsförmedlingar anmälda
utländska sjömän torde enligt kriminalpolisintendentens uppfattning
icke ha sådan anknytning till vårt land att de annat än när i övrigt särskilda
skäl föreligger bör förses med svensk nationell identitetshandling. Kriminalpolisintendenten
framhåller vidare önskvärdheten av att, därest sa kan

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

finnas vara genomförbart med hänsyn till konventionens innehåll, möjlighet
bör skapas att där särskilda skäl föreligger återkalla utfärdad legitimationshandling.

Överståthållnrämbetet förklarar, att vad gäller sjömän med svenskt medborgarskap
ämbetet icke har kännedom om att behov föreligger av legitimationshandling
utöver de som redan finnes. I övrigt hänvisar ämbetet till vad
kriminalpolisintendenten i Stockholm anfört.

Statens kriminaltekniska anstalt anser, att det nuvarande svenska sjömanspasset
beträffande sin utformning och sitt innehåll synes kunna ändras
i överensstämmelse med de krav, som ställes i artikel 4 i konventionen. Det
framstår dock för anstalten såsom mycket tveksamt, huruvida samma slags
identitetshandling bör utfärdas för sjöman, som ej är svensk medborgare.
För sådan sjöman, tillhörande stat för vilken konventionen gäller, eller för
sjöman, som är anställd på svenskt fartyg eller inskriven vid svensk arbetsförmedling,
synes enligt anstalten en till det yttre likartad men beträffande
innehållet på annat sätt utformad handling möjligen kunna utfärdas. Denna
handling hör ha sådant innehåll, att av densamma framgår att sjömannens
identitet icke kan garanteras. Anstalten finner det lämpligt, att •— innan konventionen
ratificeras av Sverige — närmare utredning verkställes i ämnet,
avseende bl. a. spörsmålet vad innehavare av identitetshandling har att iakttaga
vid förlust av densamma.

Statspolisintendenten hänvisar till att han i anledning av ett i 1946 års
sjömanskommittés betänkande den 25 juni 1957 rörande sjömanshusen
framfört förslag, att svensk sjöfartsbok i vissa fall skulle kunna utfärdas
för utländsk sjöman, bestämt avstyrkt detta förslag. Statspolisintendenten
framhåller, att de synpunkter, som motiverade detta ställningstagande, synes
vara tillämpliga jämväl i vad avser ifrågavarande identitetshandling.
Statspolisintendenten uttalar, att starka skäl talar för att en identitetshandling
bör ges begränsad giltighetstid.

Statens utlänningskommission anför i anslutning till konventionens artikel
2, att det ur de synpunkter kommissionen har att företräda icke finnes
något att erinra mot att svensk identitetshandling utfärdas till svensk sjöman.

Kommissionen framhåller vidare, att ett utställande av svensk identitetshandling
till utländsk sjöman måste med hänsyn till de rättsverkningar, som
är förbundna därmed, i varje särskilt fall föregås av en ingående prövning
ej endast ur yrkessynpunkt utan även ur utlänningskontrollsynpunkt. Kommissionen
anför därvid.

Bland utländska sjömän på svenska fartyg finnas åtskilliga goda yrkesmän,
som genom långvarig tjänstgöring vunnit stark anknytning till Sverige
och där några skäl att förvägra dem rätt att återvända hit icke föreligga.
Sådana yrkessjömän, som förutsättes vara i besittning av såväl pass
som uppehållstillstånd, torde utan olägenheter ur utlänningskontrollsynpunkt
kunna tilldelas identitetshandling. Det förekommer emellertid bland
utländska sjömän, som påmönstra svenskt fartyg utomlands, även sådana

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

personer som, vid en immigralionsprövning i vanlig ordning, skulle förvägras
inresetillstånd, därest de ansökte om dylikt. Dessa personer skulle genom
erhållandet av här ifrågavarande identitetshandling tillförsäkras rätt
att inresa i Sverige.

Kommissionen finner med hänsyn till nu anförda omständigheter, att kommissionen,
därest den icke själv skulle utfärda ifrågavarande identitetshandlingar,
ofrånkomligen bör genom obligatoriskt remissförfarande ges avgörande
inflytande på dessa ärenden.

Beträffande utländsk sjöman, som utrustats med svensk identitetshandling,
framhåller kommissionen, att sådana omständigheter självfallet sedermera
kunde inträffa att det generella återresetillstånd, som innefattas i
identitetshandlingen, komme att stå i strid med beslut, som meddelades vederbörande
utlänning enligt utlänningslagen. På grund härav bleve det nödvändigt
tillskapa bestämmelser, som under vissa förutsättningar, exempelvis
i samband med utvisning, förvisning och förpassning möjliggjorde handlingens
indragande. Det skulle vidare bli nödvändigt att handlingens giltighetstid
för en i Sverige för utländsk medborgare utfärdad identitetshandling
alltid tidsbegränsas, så att icke Sverige tvingas att garantera vederbörandes
återtagande under hela hans livstid.

Vad angår konventionens artikel 4 om identitetshandlingens form och
innehåll förklarar kommissionen, att den föreslagna handlingen uppenbarligen
icke uppfyller utlänningskungörelsens föreskrifter och att den därför
icke kan godtagas såsom pass.

I fråga om konventionens artikel 6 punkt 1 erinrar kommissionen om bestämmelserna
i 9, 17 och 23 §§ utlänningskungörelsen samt konstaterar, att
i nu berörda avseenden konventionen icke skulle innebära några nyheter i
fråga om behandlingen av utländsk sjöman i Sverige.

Vad avser konventionens artikel 6 punkt 2 finner kommissionen den förutsättning,
som där uppställts, nämligen att de i punkten angivna rättsverkningarna
skall vara beroende av identitetshandlingens utformning, synnerligen
anmärkningsvärd. Kommissionen anför vidare.

Frånsett detta skulle en tillämpning av bestämmelserna onekligen kunna
innebära vissa lättnader för yrkessjömännen. Kommissionen bär i olika sammanhang
övervägt att godtaga utländsk sjöfartsbok såsom pass i fall som
motsvara de under punkt 2 i artikel 6 angivna. Särskilt har detta gällt sjöfartsbok
utställd i Förbundsrepubliken Tyskland. Då emellertid de flesta
sjöfartsböcker utställas även till andra sjömän än sådana, som äro medborgare
i den egna staten och icke innehålla uppgift om innehavarens nationalitet
samt heller icke i och för sig berättiga innehavaren att återvända till
den stat, som utfärdat sjöfartsboken, har kommissionen icke ansett sig i allmänhet
kunna godtaga sjöfartsbok såsom pass för här förevarande ändamål.
Kommissionen bär emellertid gjort ett undantag för italiensk sjöfartsbok,
vilken endast utfärdas för italiensk medborgare.

Kommissionen framhåller, att betänkligheterna mot att godtaga identitetshandlingen
såsom pass icke är lika stora som vad fallet är beträffande sjöfartsboken.
Styrelsen finner emellertid, att då skyldigheten att återtaga sjö -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

man, vilken icke är medborgare i den stat, som utfärdat identitetshandlingen,
är förknippad med dennes innehav av identitetshandlingen, svårigheter
kan uppstå, om vederbörande under vistelse i riket skulle förlora sin handling.
Därest det överhuvudtaget ginge att klarlägga vilken stat, som utfärdat
handlingen, funnes likväl enligt kommissionen icke någon garanti för att
vederbörande skulle kunna återsändas till denna stat. Kommissionen erinrar
därvid om att någon skyldighet att utfärda ny identitetshandling icke föreskrives
i konventionen, samt framhåller, att utlänningen också kan underlåta
begära ny sådan handling.

Kommissionen förutser, att — enär identitetshandling skall kunna utfärdas
även för andra än den egna statens medborgare — en tillämpning av artikel
6 punkt 2 kommer att medföra så stora olägenheter ur utlänningskontrollsynpunkt,
att kommissionen av denna anledning avstyrker att Sverige
biträder konventionen.

Slutligen framhåller kommissionen, att — därest en anslutning till konventionen
från svensk sida ändock anses böra ske — spörsmålet om införande
av här ifrågavarande identitetshandling för sjömän är av sådan betydelse
för utövandet av den för de nordiska staterna gemensamma kontrollen
över till Norden inresande utlänningar, att frågan måste lösas i samråd
med övriga nordiska stater.

Sedan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer beretts
tillfälle att yttra sig i anledning av vad utlänningskommissionen anfört,
har dessa framfört sina synpunkter och därvid gjort vissa erinringar
mot kommissionens ståndpunkt. Från samtliga organisationers sida understrykes
önskvärdheten av att Sverige ratificerar konventionen.

Det i artikel 13 av överenskommelsen mellan Sverige, Danmark, Finland och
Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna omförmälda
samarbetsutskottet — Nordiska utlänningsutskottet — har därefter
enligt protokoll vid sammanträde i Stockholm i februari 1959 förklarat,
att utskottet med hänsyn till de olägenheter, som ur utlänningskontrollsynpunkt
skulle uppstå vid en tillämpning av konventionen, icke ansåge sig
kunna rekommendera en anslutning från de nordiska staternas sida till konventionen
i dess nuvarande utformning.

Rekommendation (nr 105) angående innehållet i skeppsapotek
Rekommendationen

Enligt rekommendationen bör varje fartyg, som nyttjas i sjöfart, vara försett
med ett skeppsapotek. Dess innehåll bör bestämmas av vederbörande
nationella myndighet med beaktande av bl. a. antalet personer ombord samt
resans beskaffenhet och varaktighet. Särskilda bestämmelser bör utfärdas
om att sådana läkemedel, vars användning är särskilt reglerad, skall förvaras
hos befälhavaren eller annat ansvarigt befäl ombord. Till rekommendationen
är såsom bilaga fogad en av medicinsk expertis uppgjord förteck -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

ning över ett skeppsapoteks minimiinnehåll. När vederbörande myndighet
fastställer eller ändrar bestämmelser om innehållet i skeppsapotek bör förteckningen
beaktas. Bestämmelser om innehållet bör med regelbundna mellanrum
bli föremål för översyn under hänsynstagande till nya medicinska
upptäckter och förbättrade behandlingsmetoder enligt förslag, varom överenskommelse
må träffas mellan Internationella arbetsorganisationen och
Världshälsovårdsorganisationen. I alla skeppsapotek bör även förvaras en av
vederbörande myndighet fastställd medicinsk handbok, av vilken klart skall
framgå hur apotekets innehåll skall användas. Det bör även fastställas föreskrifter
om nödigt underhåll och vård av skeppsapoteken m. in.

Rekommendationen antogs enhälligt av konferensen med 149 röster.

Svenska bestämmelser

Med stöd av 55 § förordningen den 20 maj 1927 angående fartygs byggnad
och utrustning har medicinalstyrelsen den 19 december 1951 utfärdat kungörelse
angående skeppsapotek m. m. Tillägg till kungörelsen har utfärdats
den 17 november 1953.

Yttranden

Medicinalstyrelsen anför, att frågan om att i möjligaste mån utforma bestämmelser
rörande innehållet i fartygs medicinförråd efter internationella
erfarenheter sedan länge varit föremål för svenska strävanden. Detta har
bl. a. kommit till uttryck i det arbete, som legat till grund för Nordiska
rådets rekommendation nr 32/1958 angående gemensam hälsotjänst för sjöfolk.
Styrelsen förklarar sig ur dessa synpunkter livligt vilja ansluta sig till
rekommendationen angående skeppsapotek. I fråga om sistnämnda rekommendations
olika detaljer fäster medicinalstyrelsen uppmärksamheten på
att angiven minimiutrustning närmast motsvarar svenska bestämmelser angående
oceangående fartyg. I rekommendationen föreslagna bestämmelser
bör enligt styrelsens mening endast avse fartyg i nordsjö- och vidsträcktare
fart, medan övriga fartyg bör utrustas med skeppsapotek av mindre omfattning.
Rekomendationen bör enligt styrelsen även tjäna till ledning vid utformande
av bestämmelser för fiskefartyg.

Sjöfartsstijrelsen anser, att av medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser
och i övrigt vidtagna åtgärder i väsentliga delar till sin innebörd överensstämmer
med de föreskrifter, som angives i rekommendationen. Styrelsen tillstyrker
svensk medverkan för genomförandet av rekommendationens bestämmelser.

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbcfälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Sveriges redareförening
gör likaså uttalanden om en sådan medverkan.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

Rekommendation (nr 106) angående medicinsk rådgivning per radio

till fartyg till sjöss

Rekommendationen

Enligt rekommendationen anmodas medlemsstaterna, att genom ett utbyggt
system tillse att medicinsk rådgivning per radio till fartyg till sjöss
kostnadsfritt göres tillgänglig hela dygnet. I fall då så befinnes nödvändigt
och praktiskt lämpligt bör därvid även medicinska specialister kunna anlitas.
För att rätt kunna utnyttja rådgivningen bör viss undervisning av den
ombordanställda personalen ske, varjämte för ändamålet lämpliga medicinska
handböcker bör utgivas. Varje radioutrustat fartyg bör vara försett
med en aktuell och fullständig förteckning över radiostationer, från vilka
rådgivning kan erhållas.

Rekommendationen antogs enhälligt av konferensen med 152 röster.

Svenska bestämmelser

Genom beslut den 23 februari 1923 medgav Kungl. Maj:t, att befordran
av radiotelegram över Göteborgs kuststation i samband med medicinsk rådgivning
till fartyg till sjöss fick ske utan avgift. Verksamheten utsträcktes
genom beslut av Kungl. Maj:t, dels den 28 februari 1930 att omfatta samtliga
kuststationer för telegrafi, dels ock den 30 maj 1952 att avse även radiotelefonsamtal.

Nu gällande bestämmelser angående medicinsk rådfrågning från fartyg
till sjöss är intagna i telestyrelsens instruktioner för rörliga radiostationer
och rörliga radiotelefonstationer av ringa effekt (televerkets författningssamling
Serie B: 21 respektive B: 54 av år 1958).

Yttranden

Telestyrelsen framhåller, att styrelsen, alltsedan systemet med medicinsk
rådgivning till fartyg infördes, under hand träffat avtal om kostnadsfri rådgivning
med sådana större sjukhus, som lämpligen kunde ifrågakomma. Av
de åtta svenska kuststationer, över vilka medicinsk rådgivning för närvarande
kan erhållas såväl per telegrafi som per telefoni, är Göteborgs, Karlskrona,
Stavsnäs’, Härnösands och Bodens kuststationer öppna hela dygnet.
Fartyg i svenska farvatten har därför i normala fall ständigt möjlighet att
erhålla kostnadsfri rådgivning från sjukhus. Fartyg med kortvågsutrustning
kan, var de än befinner sig, erhålla sådan vid kontakt med Göteborgs kuststation.
Samtliga svenska fartygsradiostationer är försedda med förteckningar,
vilka bl. a. innehåller anvisningar och bestämmelser rörande medicinsk rådgivning
till fartyg över kuststationer i olika länder. Styrelsen upplyser, att
frågan om bästa sättet att underlätta kontakten mellan fartyg och läkare vid
sjukdomsfall ombord på fartyg för närvarande utredes. I utredningsarbetet

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

ingår att få till stånd ett standardiserat förfaringssätt vid utväxlandet av radiotelegram
och radiotelefonsamtal mellan det hjälpsökande fartyget och
vederbörande läkare.

Medicinalstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttrande från poliklinikläkare
vid hälsocentralen för sjöfolk i Göteborg, tillstyrker svensk anslutning till rekommendationen.
Styrelsen framhåller, att det för närvarande sker en omfattande
rådgivning till svenska fartyg på jordens alla hav genom svenska
radiostationer. Denna rådgivning torde enligt styrelsens uppfattning nu vara
realiserad i tillräcklig omfattning. Styrelsen anser, att frågan om en närmare
organisation av den av läkare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg bedrivna
servicen, vilken torde omfatta cirka 30 konsultationer per månad, är värd att
övervägas.

Sjöfartsstyrelsen framhåller, att vidtagna svenska åtgärder väl täcker
samtliga i rekommendationen berörda förhållanden.

Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer ansluter
sig samtliga till rekommendationens syftemål.

Rekommendation (nr 107) angående sjömäns anställning å fartyg
registrerade i främmande land

Rekommendationen

I rekommendationen uttrycker sjöfartskonferensen — med tanke i främsta
rummet på de under s. k. bekvämlighetsflagg registrerade fartygen — sin
allvarliga oro över den av medborgare i vissa sjöfartsländer visade benägenheten
att taga anställning å andra länders fartyg utan att genom i behörig
ordning slutna kollektivavtal tillförsäkra sig det skydd och de arbetsvillkor,
som tillämpas å fartyg i deras egna länder. Enligt rekommendationen bör
därför varje medlemsstat göra allt som står i dess makt för att avhålla sjömän
inom sitt territorium från att taga anställning eller avtala om anställning
ombord å fartyg registrerade i främmande land, såframt icke anställningsvillkoren
i stort sett är likvärdiga med de villkor, som föreskrives genom
kollektivavtal och sociala normer godtagna av redares och sjömäns
bona fide organisationer i sådana sjöfartsländer, där dylika avtal och normer
traditionellt följes. Det bör därvid fästas särskilt avseende vid att betryggande
bestämmelser finnes gällande för sjöman, anställd å fartyg registrerat
i främmande land, i två avseenden, nämligen för de fall då han
landsatts i främmande hamn antingen på grund av omständigheter, varöver
han icke råder, eller på grund av sjukdom eller skada, som inträffat under
tjänst på fartyget och ej uppsåtligen vållats av honom själv. Bestämmelserna
bör därvid avse, i förstnämnda fallet, att sjömannen skall återsändas
till anställningshamnen, hamn i hemlandet eller i det land, vilket han tillhör,
eller annan hamn, som anges i särskild ordning, och i det senare fallet,
att han skall erhålla medicinsk vård och underhåll.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 7959

Rekommendationen antogs vid konferensen med 138 röster mot 0 och 11
nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för antagandet av rekommendationen.

Svenska bestämmelser

Enligt 38 § kungörelsen den 9 juni 1939 angående sjömanshusen i riket
samt sjömäns på- och avmönstring m. m. skall påmönstring av svensk sjöman
ske, därest han anställes eller finnes anställd å utländskt handelsfartyg,
som avgår från svensk hamn. Därvid skall mönstringsförrättare iakttaga
bl. a., att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas anställningskontrakt.
Om fartyget ej tillhör främmande stat, mellan vilken och
Sverige överenskommelse är gällande angående ömsesidigt understödjande
i vissa fall av sjömän från den andra staten, skall i anställningskontraktet,
vilket utskrives på fastställt formulär, inrymmas bestämmelse därom att,
därest sjömannen till följd av antingen sjukdom eller skada, som han icke
ådragit sig genom grovt vållande eller vid tjänstens antagande förtegat, eller
annan utan hans förvållande förekommen anledning kvarlämnas på ort
utom Sverige, gottgörelse skall utgivas av befälhavaren för hans sjukvård
under tolv veckor efter anställningens upphörande och för hemresan till
närmaste svenska hamn.

Yttranden

Sjöfartsstyrelsen framhåller, att ett i enlighet med 38 § i förut angivna
kungörelse upprättat anställningskontrakt i allt väsentligt täcker de villkor,
som angives i rekommendationen. Någon motsvarande kontroll utövas emellertid
icke då utländska sjömän i Sverige anställes å utländskt fartyg. Genom
samverkan mellan berörda statliga myndigheter bör dock enligt styrelsens
mening möjligheter finnas att granska även utländska sjömäns anställning
å ifrågavarande fartyg. Sjöfartsstyrelsen förklarar sig med hänsyn härtill
vilja tillstyrka att Sverige medverkar till genomförande av de i rekommendationen
angivna bestämmelserna.

Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att Internationella
arbetsorganisationen tagit initiativ till rekommendationen och tillstyrker
att Sverige medverkar till genomförande av dess bestämmelser. Styrelsen
förklarar, att arbetsmarknadsverket för sin del är berett att taga akliv
del i arbetet att avhålla sjömän bosatta i Sverige från att taga anställning
eller avtala om anställning ombord å fartyg registrerade i främmande
länder, såframt icke anställningsvillkoren i stort sett är likvärdiga med de
villkor som föreskrives genom kollektivavtal och sociala normer godtagna
av de svenska avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden.

Sveriges redareförening framhåller, att risken för att sjömän tager anställning
å fartyg under s. k. bekvämlighetsflagg på villkor, som icke kan anses
normerande för s. k. bona fide-sjöfartsländer, under de senaste åren torde
ha varit minimal, enär löner och övriga villkor å dessa fartyg väl kunnat

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

hävda sig vid jämförelse med andra nationers. Skulle det emellertid visa sig,
att exempelvis den nu rådande åtstramningen inom den internationella sjöfartsnäringen
komme att medföra en förändring härutinnan, torde det enligt
föreningens mening måhända vara berättigat, att myndigheterna i bona
fide-sjöfartsländerna har sin uppmärksamhet riktad på frågan. Föreningen
har därför icke någon erinran mot en svensk anslutning till rekommendationen.

Svenska sjöfolksförbundct anför, att förbundet under en följd av år tillsammans
med Internationella transportarbetarefederationen framfört den
uppfattning, som kommit till uttryck i rekommendationen.

Även Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening och
Svenska maskinbefälsförbundet uttalar sig för en svensk anslutning till rekommendationen.

Rekommendation (nr 108) angående sjömäns sociala villkor och säkerhet
i förhållande till fartygs registrering

Rekommendationen

Jämväl denna rekommendation anknyter till de sociala förhållanden, som
har samband med registreringen av fartyg under s. k. bekvämlighetsflagg.
I rekommendationen framhålles att arbetsförhållandena har en väsentlig
inverkan på säkerheten för människoliv till sjöss och att de därmed sammanhängande
problemen erhållit en synnerligen framskjuten ställning genom
den stora mängd tonnage, som registrerats i länder, vilka hittills icke
räknats till de traditionella sjöfartsländerna. Därvid hänvisas till att en
vid Förenta Nationernas s. k. havsrättskonferens i Geneve i april 1958 antagen
konvention om det öppna havet innehåller stadgande om att varje
stat har rätt att låta fartyg segla under dess flagg, att det beträffande ett
fartygs nationalitet måste föreligga ett verkligt samband mellan flaggstaten
och fartyget, varvid staten särskilt måste i administrativa, tekniska och sociala
hänseenden utöva effektiv jurisdiktion och kontroll över de fartyg,
som för dess flagg, samt att varje stat har skyldighet att i fråga om fartyg,
som seglar under dess flagg, med beaktande av tillämpliga internationella
överenskommelser rörande arbetsförhållanden vidtaga för betryggande av
säkerheten till sjöss nödvändiga åtgärder i vad avser bland annat fartygs bemanning
och arbetsförhållandena ombord. Under åberopande vidare av den
förut behandlade rekommendationen (nr 107) angående sjömäns anställning
å fartyg registrerade i främmande land och konventionen (nr 70) angående
social trygghet för sjömän, antagen vid Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1940, hemställes till medlemsstaterna,
alt dessa måtte tillämpa eu bestämmelse av innehåll, att det land, vari ett
fartyg registreras, bör erkänna alla de förpliktelser, som en fartygsregislrering
innebär, samt utöva effektiv jurisdiktion och kontroll till gagn för
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. t saml. Nr 78

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

sjömännens säkerhet och välfärd ombord å registreringslandets sjögående
handelsfartyg. Rekommendationen uppräknar därvid ett antal åtgärder,
som registreringslandet särskilt bör vidtaga. För kännedom härutinnan torde
få hänvisas till rekommendationstexten.

Rekommendationen antogs av konferensen med 144 röster mot 0 och 3
nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade för antagandet av rekommendationen.

Svenska bestämmelser

Rekommendationen omspänner vad svenska förhållanden beträffar en
mängd lagar och författningar samt bestämmelser i kollektivavtal. Här må
endast erinras om bestämmelserna angående sjövärdighet i 5 a § sjölagen
och om vissa med föranledande av nämnda lagrum utfärdade författningar,
nämligen dels förordningen den 20 maj 1927 angående fartygs byggnad och
utrustning, dels ock förordningen den 9 december 1932 angående vissa säkerhetsåtgärder
vid nyttjande av fartyg. Vidare må erinras om att lagen den
16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg stadgar, att inom riket fartygsinspektionen
och utom riket konsulerna skall utöva sådan tillsyn för att utröna huruvida
bestämmelserna i 5 a § sjölagen och de med stöd därav utfärdade
föreskrifterna är iakttagna. Lagen gäller — med vissa undantag — för
svenskt fartyg och utländskt fartyg, som finnes här i riket. Slutligen må
erinras om att bestämmelser avseende de förhållanden, som i övrigt åsyftas
i rekommendationen, återfinnes i bl. a. kungörelsen den 9 juni 1939 angående
sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. in., sjömanslagen
den 30 juni 1952, befälsförordningen den 12 juni 1936 samt lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt.

Det må nämnas, att konventionen (nr 70) angående social trygghet för
sjömän, vilken endast ratificerats av tre stater och icke trätt i kraft, innehåller
vissa detaljföreskrifter som hindrar en svensk ratificering (jfr prop. nr
321/1946). Konventionen om det öppna havet har — liksom övriga av havsrättskonferensen
antagna konventioner — ansetts f. n. icke böra ratificeras
av Sverige.

Yttranden

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de i rekommendationen angivna
bestämmelserna för vårt lands vidkommande sedan länge varit i kraft genom
lagstiftning eller kollektivavtal. Ett genomförande av rekommendationen
skulle medföra en förbättring av de allmänna anställningsvillkoren för
sjöfolket i de länder, som icke genom lagstiftning eller kollektivavtal hunnit
lika långt som de traditionella sjöfartsnationerna. Styrelsen förklarar,
att styrelsen vill lämna rekommendationen sin allmänna tillstyrkan, enär
även vårt land och vårt sjöfolk i olika avseenden beröres av de förhållanden,
som råder i åsyftade länders fartyg.

Sjöfartsstyrelsen anför.

Knngl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

19

Den alltmer omfattande registreringen av fartyg under s. k. bekvämlighetsflagg
har under senare år blivit ett av den internationella sjöfartens
dominerande problem. I olika sammanhang har diskuterats skilda förslag
alt komma till rätta med de olägenheter icke minst ur social synpunkt, som
iöranledes av sådan registrering. Någon tillfredsställande lösning har dock
ännu icke kunnat vinnas.

I yttrande över slutprotokollet från Förenta Nationernas s. k. havsrättskonferens
i Geneve mars—april 1958 avstyrkte sjöfartsstyrelsen ratifikation
av konventionen beträffande det öppna havet, under hänvisning till bl. a.
den otillfredsställande urvattning av ifrågasatta bestämmelser rörande bekvämlighetsflagg,
vartill konferensen kommit fram.

I den nu förevarande rekommendationen har man utgått från nämnda
bestämmelser i havsrättskonventionen men sökt att giva en precisering av
innebörden av de skyldigheter, som en stat bör anses ikläda sig genom registrering
av ett fartyg i sitt nationella fartygsregister.

Även om rekommendationen icke innebär eller ens avser att innebära en
lösning av frågan om bekvämlighetsflagg, har den dock positiv betydelse.
Enligt sjöfartsstyrelsens mening bör rekommendationen uppfattas som en
klar deklaration av ansvarskännande sjöfartsnationer av den grundläggande
principen att registrering av ett fartyg och därmed rätt för fartyget att
föra ett lands flagg medför ansvar och skyldigheter i skilda avseenden för
den registrerande staten. Sedd som en sådan deklaration har rekommendationen
stor principiell betydelse. Det synes icke uteslutet att den även kan
få praktisk betydelse som underlag för fortsatta internationella förhandlingar
om åtgärder, som leder till alt preciseringen av en registrerande stats
ansvar och skyldigheter beträffande registrerade fartyg icke blott blir en
deklaration utan en praktisk realitet och att därigenom registreringen av
fartyg under bekvämlighetsflagg kan bringas att upphöra.

Under åberopande av det anförda finner sjöfartsstyrelsen det synnerligen
angeläget, att Sverige genom en anslutning till rekommendationen ger uttryck
för sin vilja och avsikt att verka för eu tillfredsställande lösning av
frågan om förhindrande av registrering av fartyg under bekvämlighetsflagg Socialstyrelsen

förklarar, att starka skäl synes tala för att de uppfattningar,
varåt ges uttryck i rekommendationen, stödes från svensk sida. Enligt
styrelsen är på grund av den allt mer ökade omfattningen, vari fartyg
registreras under så kallad bekvämlighetsflagg, en kraftig reaktion mot
detta förfarande påkallad.

Svenska sjöfolksförbundet finner det angeläget framhålla, att rekommendationens
innehåll är av sådan art, att den såsom helhet har en väsentlig
inverkan i fråga om förhållanden som har avseende på säkerheten för människoliv
till sjöss. Förbundet yttrar vidare följande.

Sedan slutet av andra världskriget har man inom sjöfartskretsar i sjö1''artsländer
med oro följt den utveckling, som lett till att en allt större volym
av handelstonnage registrerats under s. k. bekvämlighetsflagg. Redarna
för dessa fartyg är icke medborgare i och har inget samband med regislrcringslandet
och besättningsmännen i dessa fartyg är icke medborgare i registreringslandet.
Del förekommer inga kollektivavtal beträffande minimilöner
och arbetsvillkor i dessa länder. Inga sjöfolksorganisationcr av betydelse
finnes och nästan fullständig avsaknad av sociallagstiftning för sjö -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

folk råder. Några statliga organ, som erbjuder skydd för de ombordanställda,
existerar icke. Det är i själva verket så, att det saknas nästan allt som
värderas högst i de traditionella sjöfarlsländerna, varför det är av största
vikt att möjlighet gives att försäkra sig om att sjömännens tjänsteförhållanden
är i överensstämmelse med de normer, som är allmänt vedertagna
hos de traditionella sjöfartsnationerna.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker förbundet anslutning till rekommendationen.

Också Svenska maskinbefäls förbundet betonar, att rekommendationen berör
ett av de allvarligaste internationella sjöfartsprobleinen. Förbundet finner
det högst nödvändigt, att möjligheten för de s. k. bekvämlighetsflaggorna
att ohämmat dra till sig främmande tonnage förhindras på ett så effektivt
sätt som möjligt. Denna utveckling, säger förbundet, utgör en stor
tara för sjöfolket i de länder, där man tillkämpat sig en viss social trygghet.

I likhet med maskinbefälsförbundet anser Sveriges fartygsbefälsförening
och Svenska stewardsföreningen, att Sverige bör medverka till förverkligandet
av rekommendationens syfte.

Departementschefen

Konventionen (nr 108) angående nationella identitetshandlingar för sjömän
behandlar ett problem, som är av betydande vikt för den internationella
sjöfarten. För sjömännen, som tillbringar så stor del av sin fritid ombord
på fartygen, är det ett berättigat intresse att ha möjlighet att gå i land under
fartygens hamnbesök. Det är också av betydelse både för dem, som är
anställda på fartyg i internationell fart, och för redare för sådana fartyg, att
eu sjöman, som avmönstrat ett fartyg i främmande land eller skall tillträda
anställning på fartyg i sådant land, skall ha rätt att resa genom landet på
väg till eller från fartyget. Svårigheter för sjömän att få tillträde till främmande
länder i sådana syften har emellertid uppkommit till följd av att
någon internationell överenskommelse om särskild för sjömän avsedd identitetshandling
icke finnes. De nu förekommande identitetshandlingarna är av
de mest skiftande slag, och de olika länderna tillämpar en oenhetlig praxis
i fråga om utländska sjömäns tillträde till sina territorier. Bland sjöfolket
har det länge varit ett önskemål att dessa svårigheter skall undanröjas, så
att man skall komma från den osäkerhet och de övriga olägenheter som följer
av de rådande förhållandena.

Konventionens syfte är att få till stånd en likalydande och likvärdig internationell
identitetshandling och att skapa en enkel och likformig praxis
på området. Såsom sjöfartsstyrelsen uttalat skulle ett genomförande i vårt
land av de principer som innefattas i konventionen knappast innebära någon
väsentlig ändring i behandlingen i Sverige av utländskt sjöfolk. Det väsentliga
skälet för en svensk ratifikation ligger därför huvudsakligen i vikten av
att bidraga till en mera allmän anslutning till konventionen eller i vart fall
ett internationellt accepterande av dess principer, vilket skulle underlätta

Kungi. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

21

för svenskt sjöfolk att i länder utanför Norden erhålla en behandling, som
motsvarar den som kommer utländskt sjöfolk till del i Sverige. Förhållandet
torde vara detsamma i de övriga nordiska länderna. Jag kan ge min fulla
anslutning till konventionens syfte.

Med hänsyn till överenskommelsen mellan Sverige, Danmark, Finland och
Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna är
emellertid frågan om ratificering av konventionen av de nordiska länderna
en gemensam nordisk angelägenhet, som måste lösas enhetligt. Utlänningsmyndigheterna
i såväl Sverige som Danmark, Finland och Norge har — såsom
framgår av yttrandet från Nordiska utlänningsutskottet — rest erinringar
mot en ratificering av konventionen med hänsyn till de olägenheter,
som ur utlänningskontrollsynpunkt skulle uppstå vid dess tillämpning.

Dessa spörsmål hair nyligen varit föremål för diskussion mellan representanter
för sjöfartsmyndigheterna i de nordiska länderna i sytte att söka
tillgodose såväl sjöfartens intresse som intresset av en effektiv gemensam
utlänningskontroll. Dessa överläggningar har ännu icke kunnat slutföras,
men de har lett till att vissa undersökningar påbörjats. När dessa utförts avses
frågan ånyo bli föremål för gemensamma nordiska överväganden. I avbidan
därpå är jag ej beredd att nu förorda en ratificering av konventionen
från svensk sida.

Vad angår rekommendationen (nr 105) angående innehållet i skeppsapotek,
rekommendationen (nr 106) angående medicinsk rådgivning per radio
till fartyg till sjöss samt rekommendationen (nr 108) angående sjömäns sociala
villkor och säkerhet i förhållande till fartygs registrering har de anvisningar,
som innefattas i dessa rekommendationer, iakttagits i svensk lagstiftning
och praxis. Dessa rekommendationer påkallar därför ej någon åtgärd
från svensk sida.

I fråga om rekommendationen (nr 107) angående sjömäns anställning å
fartyg i främmande land bör framhållas, att svensk lagstiftning och praxis
icke täcker rekommendationens anvisningar vad angår de fall, då utländsk
sjöman i Sverige tager anställning å utländskt fartyg. Enligt sjöfartsstyrelsens
mening bör dock genom samverkan mellan berörda statliga myndigheter
vissa möjligheter finnas att granska även sådana anställningar. Arbetsmarknadsstyrelsen
har förklarat sig beredd att taga aktiv del i arbetet
att avhålla sjömän bosatta i Sverige från att taga anställning eller avtala
om anställning å utländskt fartyg, såframt icke anställningsvillkoren uppfyller
de krav, som anges i rekommendationen. Med hänsyn till angelägenheten
av att stödja det syfte att motverka uppkomsten av skadliga verkningar
på det sociala området i anledning av registreringarna under s. k. bekvämlighelsflagg,
som innefattas i denna rekommendation liksom i rekommendationen
nr 108, förordar jag, att anvisningarna i rekommendationen
nr 107 i görlig mån beaktas i praxis. Därmed torde rekommendationens anvisningar
i det väsentligaste vara uppfyllda.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition

22

Kiingl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens år 1958 vid dess
fyrtioförsta sammanträde (sjunde sjöfartskonferensen) antagna
konvention och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Pierre Vinde

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

23

Översättning

Bilaga A

Konvention (nr 108) angående nationella identitetshandlingar

för sjömän

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 2i9 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående ömsesidigt eller internationellt
erkännande av nationella identitetshandlingar för sjömän, vilken fråga
utgör den sjunde punkten på dagordningen för sammanträdet, samt
beslutat att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna den trettonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande
konvention, som må benämnas »konventionen angående identitetshandlingar
för sjömän, 1958 /Seafarers’ Indentity Documents Convention, 1958/:

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning på varje sjöman, vilken i vad egenskap
det vara må är anställd ombord å fartyg, annat än krigsfartyg, som är
registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention gäller, och vilket
regelmässigt nyttjas i sjöfart.

2. Därest tvekan uppstår, huruvida vissa kategorier av personer skola anses
såsom sjömän i och för tillämpningen av denna konvention, skall frågan
avgöras av vederbörande myndighet i varje land efter hörande av berörda
redar- och sjöfolksorganisationer.

Artikel 2

1. Medlemsstat, för vilken denna konvention gäller, skall på begäran av
sjöman, som är medborgare i staten, för honom utfärda identitetshandling
avfattad i enlighet med stadgandena i artikel 4 här nedan. Därest det är
omöjligt att utfärda dylik handling för vissa kategorier av sjömän, må medlemsstaten
dock i stället utfärda pass utvisande att innehavaren är sjöman;
sådant pass skall i och för tillämpningen av denna konvention äga samma
giltighet som förenämnda identitetshandling.

2. Medlemsstat, för vilken denna konvention gäller, må på begäran utfärda
identitetshandling jämväl för varje annan sjöman, som antingen är anställd
å fartyg, registrerat inom statens territorium, eller är inskriven vid
arbetsförmedling inom statens territorium.

Artikel 3

Identitetshandling skall alltid vara i sjömannens besittning.

Artikel 4

1. Identitetshandling skall vara av enkelt utförande; den skall vara av
hållbart material och så beskaffad att varje ändring i densamma lätt kan
upptäckas.

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 78 år 1959

~. Identitetshandling skall innehålla uppgift om den utfärdande myndighetens
namn och om dag och plats för utfärdandet samt en förklaring att
handlingen ar en med denna konvention avsedd identitetshandling.

«3. Identitetshandling skall innehålla följande uppgifter angående innenavareni -

a)

b)

c)

d)

e)

f)

fullständigt namn (i förekommande fall såväl för- som efternamn) •
todelsedag och-ort;
nationalitet;
signalement;
fotografi;

namnteckning eller, där innehavaren icke är skrivkunnig, tumavtrvck
f. Därest medlemsstat utfärdar identitetshandling för utländsk sjöman
ma uppgift om sjömannens nationalitet utelämnas; sådan uppgift utgör icke

ensamt bevis om sjömannens nationalitet.

5. I identitetshandling skall all begränsning i dess giltighetstid vara tvd ligt

angiven. o o

6. Med tillämpning av stadgandena i de föregående momenten skall medlemsstat
efter horande av berörda redar- och sjöfolksorganisationer bestämma
identitetshandlingens slutliga form och innehåll.

7. Den nationella lagstiftningen må föreskriva, att ytterligare uppgifter

skola intagas i identitetshandlingen. ‘ 1

Artikel 5

1. Sjöman, som innehar giltig identitetshandling utfärdad av vederböran.
?.,niyj1<?1,ghef. 1 territorium, för vilket denna konvention gäller, skall äga

ratt att atervanda till sagda territorium.

2. Sjöman skall därjämte äga rätt att återvända till i föregående moment
nämnt territorium under en tid av minst ett år efter utgången av i identitetshandlingen
eventuellt angiven giltighetstid.

Artikel 6

1. Medlemsstat skall tillåta sjöman, som innehar giltig identitetshandling,
att inresa till territorium, för vilket denna konvention gäller när
--a begäres för tillfälligt besök i land i samband med fartygs hamnuppe -

2. Därest i identitetshandlingen finnes utrymme för vederbörliga anteckmngar
därom skall medlemsstat jämväl tillåta sjöman, som innehar giltig
identitetshandling, att inresa till territorium, för vilket denna konvention
galler, nar inresa begäres för

a) sjömannens inställelse ombord å hans fartyg eller sjömannens förflyttning
till annat fartyg; i

i ^2 genomresa för sjömannens inställelse ombord å hans fartyg i annat
land eller för sjömannens hemsändande;

heter annat andamal> som godkänts av vederbörande medlemsstats myndig -

**; Medlemsstat må, innan inresa till dess territorium medgives för något
av i toregaende moment angivna ändamål, av sjömannen, redaren eller vederbörande
iartygsagent eller vederbörande konsul, infordra tillfredsställande
utredning, inbegripet skriftliga uppgifter, angående sjömannens avsikt
ni„ t.Jaresan och hans förmåga att förverkliga denna avsikt. Medlemsstat
ma tnhhä begransa sjömannens vistelse till att avse en för ändamålet ifråga
skälig tidsrymd. °

4. Intet i denna artikel skall anses innebära inskränkning i en medlemsstats
rätt att förhindra viss persons inresa till eller vistelse inom statens territorium.

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 78 år 1959

Artikel 7

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 8

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter den tidpunkt, då två medlemsstaters
ratifikationer registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat tolv
månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 9

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio
år förflutit från den tidpunkt då konventionen först träder i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns
generaldirektör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom
ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden
gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara
bunden för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de
i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången
av varje följande tioårsperiod.

Artikel 10

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla
ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens
medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen som delgivits honom, har han att
fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen träder i
kraft.

Artikel 11

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om alla ratifikationer och uppsägningar,
som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 12

Vid de tillfällen Internationella arbetsbyråns styrelse anser det nödvändigt,
skall den förelägga allmänna konferensen en redogörelse för konventionens
tillämpning och taga under övervägande, huruvida anledning föreligger
att på konferensens dagordning uppföra frågan om revidering, helt
eller delvis, av konventionen.

Artikel 13

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat, skall

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, utan hinder av vad i artikel 9 här ovan stadgas;

b) från den dag, då den nya reviderade konventionen träder i kraft, förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande
form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemmar, som ratificerat
densamma och icke ratificerat den nya reviderade konventionen.

Artikel 14

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

27

Översättning

Bilaga B

Rekommendation (nr 105) angående innehållet i skeppsapotek

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående innehållet i skeppsapotek, vilken
fråga inneslutes i femte punkten på dagordningen för sammanträdet,
samt

beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna den trettonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande
rekommendation, vilken må benämnas »rekommendationen angående
skeppsapotek, 1958» /Ship’s Medicine Chests Recommendation, 1958/:

Konferensen hemställer, att organisationens medlemmar tillämpa följande
stadganden:

1. (1) Varje fartyg, som nyttjas i sjöfart, bör vara försett med ett skeppsapotek,
vars innehåll bör bestämmas av vederbörande myndighet med beaktande
av sådana omständigheter som antalet personer ombord samt resans
beskaffenhet och varaktighet. Särskilda föreskrifter om förvaring hos
befälhavaren eller annat ansvarigt befäl ombord av sådana läkemedel, vilkas
användning är särskilt reglerad, böra utfärdas.

(2) Bestämmelserna om minimiinnehållet i skeppsapotek böra tillämpas
vare sig fartygsläkare finnes ombord eller ej.

2. (1) Vid fastställande eller översyn av bestämmelser om innehållet i
de olika typerna av skeppsapotek bör vederbörande myndighet beakta den
till denna rekommendation fogade förteckningen1 över skeppsapoteks minimiinnehåll.

(2) Bestämmelser om innehållet böra med regelbundna mellanrum bliva
föremål för översyn under hänsynstagande till nya medicinska upptäckter
och framsteg samt förbättrade behandlingsmetoder i enlighet med de förslag,
varom överenskommelse må träffas mellan Internationella arbetsorganisationen
och Världshälsovårdsorganisationen.

.i. Alla skeppsapotek böra innehålla en av vederbörande myndighet fastställd
medicinsk handbok, varav klart framgår hur apotekets innehåll skall
användas. Handboken bör vara tillräckligt detaljerad för att sätta andra än
en fartygsläkare i stånd att, med eller utan bistånd av medicinsk rådgivning
per radio, vårda sjuka eller skadade ombord.

4. Det bör jämväl fastställas föreskrifter om nödigt underhåll och vård
av skeppsapoteken och deras innehåll samt om regelbunden besiktning
minst var tolfte månad av personer, som av vederbörande myndighet bemyndigats
därtill.

1 Förteckningen här utesluten.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

Översättning

Bilaga C

Rekommendation (nr 106) angående medicinsk rådgivning per radio

till fartyg till sjöss

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag angående medicinsk rådgivning per radio
till fartyg till sjöss, vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen
för sammanträdet, samt

beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna den trettonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande
rekommendation, vilken må benämnas »rekommendationen angående
medicinsk rådgivning till sjöss, 1958» /Medicial Advice åt Sea Recommendation,
1958/:

Konferensen hemställer till organisationens medlemmar att tillämpa följande
stadganden:

Medlemsstat bör genom ett i förväg ordnat system tillse

a) att medicinsk rådgivning per radio till fartyg till sjöss kostnadsfritt är
tillgänglig vid varje tidpunkt på dygnet;

b) att denna medicinska rådgivning även innefattar råd av specialister,
där så är nödvändigt och praktiskt möjligt;

c) att den tillgängliga rådgivningen per radio utnyttjas på riktigt sätt bl. a.
genom undervisning av personalen ombord och genom medicinska handböcker,
vilka klart och tydligt angiva det slag av upplysningar, som kan vara
läkaren till hjälp vid rådgivningen, så att den person ombord som söker
råd förstår, vilka upplysningar den rådgivande läkaren behöver;

d) att en aktuell och fullständig förteckning över de radiostationer, från
vilka medicinsk rådgivning kan erhållas, medföres ombord å varje radioutrustat
fartyg och förvaras av radiobefälet eller, i fråga om mindre fartyg,
av den person som ansvarar för radioanläggningen ombord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1959

29

Översättning

Bilaga D

Rekommendation (nr 107) angående sjömäns anställning å fartyg
registrerade i främmande land

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallad till Geneve
och där samlad den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde,

uttrycker sin allvarliga oro över den av medborgare i vissa sjöfartsländer
visade benägenheten att taga anställning å andra länders fartyg
utan att genom i behörig ordning slutna kollektivavtal tillförsäkra sig
det skydd och de arbetsvillkor, som tillämpas å fartyg i deras egna länder,
och vilken konferens

beslutat antaga vissa förslag angående sjömäns anställning, vilken
fråga utgör tredje punkten på dagordningen för sammanträdet, samt
beslutat att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna den trettonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande
rekommendation, vilken må benämnas »rekommendationen angående sjömäns
anställning å utländska fartyg, 1958» /Seafarers’ Engagement (Foreign
Vessels) Recommendation, 1958/:

1. Varje medlemsstat bör göra allt som står i dess makt för att avhålla
sjömän inom sitt territorium från att taga anställning eller avtala om anställning
ombord å fartyg registrerade i främmande land, såframt icke anställningsvillkoren
i stort sett äro likvärdiga med de villkor, som föreskrivas
genom kollektivavtal och sociala normer godtagna av redares och sjömäns
bona fide organisationer i sådana sjöfartsländer, där dylika avtal och
normer traditionellt följas.

2. Varje medlemsstat bör särskilt fästa avseende vid huruvida betryggande
bestämmelser finnas om att sjöman anställd å fartyg registrerat i främmande
land,

a) då han landsatts i främmande hamn på grund av omständigheter, varöver
han icke råder, återsändes till

1) anställningshamnen; eller

2) hamn i hemlandet eller i det land, vilket han tillhör; eller

3) annan hamn efter därom mellan vederbörande sjöman och befälhavaren
eller redaren med godkännande av vederbörande myndighet
eller under annat betryggande skydd träffad överenskommelse;

b) då han landsatts i främmande hamn på grund av sjukdom eller skada,
som inträffat under tjänst å fartyget och ej vållats uppsåtligen av honom
själv, erhåller medicinsk vård och underhåll.

30

Kiingl. Maj.ts proposition nr 78 år 1959

Översättning

Bilaga E

Rekommendation (nr 108) angående sjömäns sociala villkor och säkerhet
i förhållande till fartygs registrering

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 29 april 1958 till sitt fyrtioförsta sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag rörande flaggskifle i förhållande till sociala
villkor och säkerhet, vilken fråga utgör den fjärde punkten på
dagordningen för sammanträdet, samt
bestämt att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna den fjortonde dagen i maj år nittonhundrafemtioåtta följande
rekommendation, vilken må benämnas »rekommendationen angående
sociala villkor och säkerhet för sjöfolk, 1958» /Social Conditions and Safety
(Seafarers) Recommendation, 1958/:

Konferensen, som

finner att arbetsförhållandena ha en väsentlig inverkan på säkerheten för
människoliv till sjöss,

finner att de därmed sammanhängande problemen ha erhållit en synnerligen
framskjuten ställning genom den stora mängd tonnage, som registrerats
i länder, vilka hittills icke räknats bland de traditionella sjöfartsnationerna,

finner att konventionen om det öppna havet, vilken antagits av Förenta
Nationernas konferens för kodifiering av de folkrättsliga reglerna om havet
och är tillgänglig för undertecknande sedan den 29 april 1958, innehåller
stadganden rörande

1) varje stats rätt att låta fartyg segla under dess flagg;

2) det villkor beträffande fartygs nationalitet, enligt vilket »det måste
föreligga ett verkligt samband (a genuine Iink) mellan flaggstaten och
fartyget; särskilt måste staten i administrativa, tekniska och sociala hänseenden
utöva effektiv jurisdiktion och kontroll över de fartyg som föra
dess flagg»;

3) varje stats skyldighet att i fråga om fartyg under dess flagg vidtaga
för tryggande av säkerheten till sjöss nödvändiga åtgärder i vad
avser bland annat fartygs bemanning och besättningens arbetsförhållanden,
därvid tillämpliga internationella överenskommelser om arbetsförhållanden
skola beaktas,

ävensom övervägt bestämmelserna i

rekommendationen angående sjömäns anställning ombord å utländska
fartyg, 1958, och

konventionen angående social trygghet för sjömän, 1946,
hemställer att följande bestämmelser tillämpas:

Registreringslandet bör erkänna alla de förpliktelser, som registreringen
innebär, samt utöva effektiv jurisdiktion och kontroll till gagn för sjömännens
säkerhet och välfärd ombord å registreringslandets sjögående handelsfartyg.
Registreringslandet bör särskilt:

Kungl. Alaj:ts proposition nr 78 år 1959

31

a) utarbeta och antaga bestämmelser, som skola ha till syfte säkerställa
att alla i dess register upptagna fartyg följa internationellt erkända säkerhetsnormer; b)

vidtaga åtgärder för en lämplig fartygsinspektion, som svarar mot behovet
hos det inregistrerade tonnaget, samt säkerställa regelbunden inspektion
av alla i registret upptagna fartyg för att därigenom trygga efterlevnaden
av de bestämmelser som utfärdats jämlikt a) härovan;

c) såväl inom sitt territorium som utomlands upprätta nödvändiga statskontrollerade
organ för övervakning av sjömäns på- och avmönstring;

d) försäkra sig om att sjömännens tjänsteförhållanden äro i överensstämmelse
med de normer, som äro allmänt vedertagna hos de traditionella sjöfartsnationerna; e)

i de fall, där sjömännen ombord å dess fartyg icke redan äga rätt att
organisera sig, genom lagstiftning eller administrativa bestämmelser tillförsäkra
dem sådan rätt;

f) genom lagstiftning eller administrativa bestämmelser tillförsäkra sjömännen
ombord å dess fartyg rätt att på lämpligt sätt bliva hemsända i
enlighet med praxis hos de traditionella sjöfartsnationerna;

g) tillse att lämpliga och tillfredsställande åtgärder vidtagas för prövning
av personer, som ansöka om behörighetsbevis, och för utfärdandet av sådana
bevis.

32

Kungi. Maj.ls proposition nr 78 år 1959

Bilaga F

Resolutioner

Resolution angående behörig jurisdiktion vid upphävande eller indragning
av fartygsbefäls behörighetsbevis.

Resolution angående tillämpning av principen om 40 timmars arbetsvecka
ombord å fartyg.

Resolution angående sjömän, som äro flyktingar.

Resolution angående välfärdsanordningar i hamn.

Resolution angående hälsovård och hygien ombord å fartyg.

Resolution angående besättningens bostäder å fartyg.

Resolution angående bemanningen av fartyg.

Resolution angående sammankallande av Joint Maritime Commission.
Resolution angående atomkraft och sjöfart.

Resolution angående fiskarnas problem.

Resolution angående säkerheten för människoliv till sjöss.

Resolution angående begränsning av redareansvaret.

581648

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag