Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

1

Nr 77

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad hjdelse av 2 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.; given
Stockholms slott den 27 februari 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om viss utvidgning av möjligheterna
till skattebefrielse för invalidernas fordon.

Sålunda föreslås slopande av det nuvarande kravet på att fordonet skall
vara utrustat med s. k. invalidaggregat. Vidare skall förutom personbilar
även bilar av skåpvagnstyp kunna bli skattefria.

Skattebefrielsen avser i första hand fordonsskatten enligt 1922 års förordning
om automobilskatt. Liksom hittills skall enligt förslaget befrielse från
fordonsskatt i förekommande fall medföra att skatt icke heller skall utgå
enligt 1956 års förordning angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 77

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §• 2 §.

Från skatteplikt —--civilför svarslagen

den 15 juli 1944 (nr 536).

Länsstyrelsen må, i annat fall än
som avses i första stycket, medgiva
befrielse från skatteplikt för

1. personautomobil, vars tjänstevikt
ej överstiger 1 800 kilogram,

2. sådan med skåp-, stationsvagnseller
personbilskarosseri utrustad
lastbil, vars tjänstevikt ej överstiger
1 800 kilogram, samt

3. motorcykel,

dårest fordonet äges av höggradigt
vanför person, som innehar körkort
för förande av fordonet och som för
sin huvudsakliga förvärvsverksamhet
eller för sin utbildning år varaktigt
beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel.

De närmare föreskrifter, som erfordras
för tillämpning av vad i andra
stycket stadgas, meddelas av myndighet
som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som
erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Har ägare av personautomobil erhållit befrielse från skatteplikt för fordonet
med stöd av nu gällande bestämmelser i 2 § andra stycket, skall, där
ägaren det begär, nämnda bestämmelser äga tillämpning även efter ingången
av år 1960 vid prövning av fråga om fortsatt skattebefrielse för samma fordon.

Från skatteplikt — — •— civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Länsstyrelsen må medgiva befrielse
från skatteplikt för personautomobil,
som är inrättad såsom invalidfordon
och som äges av invalid. Vid prövning
av ärende om befrielse skall hänsyn
tagas till invaliditetens art och grad
samt behovet av bil för förvärvsverksamhet
eller utbildning.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 23 november 1956 angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla följande ändrade
1} delse.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1954: 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

3

(Nuvarande lydelse)

6 §.

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt
utgått, i samband med fordonets
upptagande första gången i bilregister
funnits vara skattefritt jämlikt
2 § första stycket a), b) eller c)
förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,
efter ansökan, förordna
om återbäring av erlagd omsättningsskatt.
Vad nu sagts skall ock gälla
personbil, som är inrättad såsom invalidfordon
och som äges av invalid,
därest fordonet, när det första gången
upptagits i bilregister, befriats från
skatteplikt jämlikt 2 § andra stycket
nämnda förordning.

(Föreslagen lydelse)

6 §.

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt
utgått, i samband med fordonets
upptagande första gången i
bilregister funnits vara skattefritt
jämlikt 2 § första stycket a), b) eller
c) förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,
efter ansökan, förordna
om återbäring av erlagd omsättningsskatt.
Vad nu sagts skall ock gälla
motorfordon som, när det första gången
upptagits i bilregister, befriats
från skatteplikt jämlikt 2 § andra
stycket nämnda förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari
1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om utvidgning av
skattefriheten för invalidfordon samt anför därvid följande.

I. Inledning

I skrivelse den 18 juni 1955 till finansdepartementet hemställde De vanföras
riksförbund, att skattefriheten för invalidfordon skulle anknytas • —
icke, såsom för närvarande är fallet, i huvudsak till fordonets tekniska utrustning
— utan i stället till arten och graden av invalidens förflyttningshandikapp
samt till det förhållandet, huruvida bidrag av allmänna medel
beviljats för fordonets anskaffande. Med anledning av skrivelsen uppdrog
jag den 17 januari 1956 åt kanslirådet Björn Dillén att verkställa en översyn
av bestämmelserna om invalidfordon i 2 § förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt. Till utredningen, som benämnts invalidfordonsutredningen,
överlämnades —- förutom skrivelsen från De vanföras riksförbund — efter
hand även vissa andra till Kungl. Maj :t ställda skrivelser rörande beskattningen
av invalidfordon, nämligen från länsstyrelsen i Kopparbergs län,
Svenska vanförevårdens centralkommitté och docenten Bo Bjerner i Göteborg.

Invalidfordonsutredningen har den 17 januari 1958 avgivit ett betänkande
(stencilerat) med förslag till ändrade bestämmelser om beskattningen av
invalidfordon. Förslaget innebär, att det nuvarande kravet på att fordonet
skall vara utrustat med s. k. invalidaggregat i huvudsak slopas. Länsstyrelsen
skall sålunda kunna medge skattefrihet för motorfordon — personbil,
lastbil eller motorcykel — som äges och framlöres av vanför person. Har fordonet
anskaffats med bidrag av statliga medel, fordras icke att den vanföre
även framför fordonet. Vid prövning av ärende om skattebefrielse skall
enligt utredningens förslag hänsyn vidare tagas till vanförhetens art och
grad samt behovet av motorfordonet för utkomst eller utbildning. Enligt nuvarande
bestämmelser kan länsstyrelsen medge skattebefrielse endast be -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

träffande personbil, därvid som förutsättning bl. a. gäller att bilen är försedd
med invalidaggregat.

Nu gällande automatiska skattefrihet för s. k. invalidmotorcyklar avses
bibehållen även enligt utredningens förslag.

Skattebefrielsen avser i första hand fordonsskatten enligt 1922 års förordning
om automobilskatt. Liksom hittills skall enligt förslaget befrielse
från fordonsskatt i princip medföra att skatt icke heller skall utgå enligt
1956 års förordning angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.
De vid betänkandet fogade författningsförslagen torde såsom Bihang få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Utredningen har i avvaktan på resultatet av den allmänna översyn av vägtrafikens
beskattning som pågår inom 1953 års trafikutredning icke ansett
sig böra framlägga förslag till slutgiltig lösning av beskattningen av invalidernas
motorfordon utan endast avsett att åstadkomma en anordning, som
tills vidare på ett mera enhetligt sätt än hittillsvarande beskattningsbestämmelser
reglerar de frågor som aktualiserats i de till utredningen överlämnade
skrivelserna.

Under utredningsarbetet har samråd fortlöpande ägt rum med De vanföras
riksförbund och Svenska vanf örevård ens centralkommitté, varjämte
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens synpunkter inhämtats rörande av utredningsuppdraget
omfattade trafiktekniska frågor. Samråd har i övrigt ägt
rum med bl. a. pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet
och bilinspektionen. Såsom medicinsk expert har leg. läkaren Karl-Axel Hasselrot,
Stockholm, tillhandagått utredningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen, kontrollstyrelsen, 1953 års trafikutredning, samtliga länsstyrelser
(av vilka flertalet inhämtat yttrande över betänkandet från förste
provinsialläkaren i länet och från vederbörande förste bilinspektör), De
vanföras riksförbund, Svenska vanförevårdens centralkommitté, Svenska
ortopedföreningen, Kungl. automobil klubben, Motormännens riksförbund,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Folkrörelsernas motorförbund och
Svenska vägföreningen. Därjämte har De lungsjukas riksförbund i särskild
skrivelse framfört vissa synpunkter med anledning av betänkandet. Vid remissbehandlingen
har de av utredningen framlagda förslagen i huvudsak
godtagits.

Jag anhåller nu att få taga upp detta ärende och skall till en början lämna
en redogörelse för gällande bestämmelser och deras tillkomst.

II. Gällande bestämmelser m. m.

Genom förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt sker en
årlig beskattning av innehavet av motorfordon. Från denna skatt — i det
följande benämnd fordonsskatten — kan befrielse i vissa fall åtnju -

6

Kungl. Mnj. ts proposition nr 77 år 1959

las för bl. a. invalidernas fordon. Sålunda föreligger automatisk skattefrihet
för motorcykel, som är inrättad sasom invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger 30 kilometer i timmen (s. k. invalidmotorcykel). Vidare
äger vederbörande länsstyrelse medge befrielse från skatteplikt för personbil
men ej andra motorfordon — om personbilen är inrättad såsom invalidfordon
och äges av invalid. Vid länsstyrelsens prövning skall hänsyn tagas
till invaliditetens art och grad samt behovet av bil för förvärvsverksamhet
eller utbildning. Det förutsättes därjämte att invaliden innehar körkort, som
berättigar till framförande av det skattebefriade motorfordonet.

Enligt förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall skall omsättningsskatt erläggas
för motorfordon, som tillverkas inom riket eller hit införes. Sådan skatt
skall dock icke utgå för invalidmotorcyklarna och ej heller för de invalidbilar
som befriats från fordonsskatt; har omsättningsskatt i angivna fall
erlagts, restitueras den.

Automobilskatteförordningen av ar 1922 innehöll från början icke några
bestämmelser om skattefrihet för invalidfordon. Skattefriheten för invalidmotorcyklarna
infördes nämligen först år 1933 och befrielsen för personbilarna
tillkom så sent som år 1954. Båda dessa ändringar i förordningen
föranleddes av riksdagsmotioner. Vid 1933 års riksdag väcktes sålunda en
motion, vari föreslogs skattefrihet för sådan motorcykel som var hänförlig
till invalidmotorvagn. Bevillningsutskottet tillstyrkte (bet. 1933:39) motionen
och förklarade, att det funnit humanitära skäl tala för förslaget. Utskottet
föreslog emellertid att maximihastigheten för fordonet icke skulle
få överstiga 30 kilometer i timmen till förhindrande av att skattefriheten
ledde till missbruk. Riksdagen godkände bevillningsutskottets förslag. Författningsändringen
skedde genom förordning den 9 juni 1933 (nr 281). Invalidmotorcykeln
blev därmed den första och hittills enda motorcykeltyp,
för vilken befrielse från fordonsskatt kan erhållas.

Vid 1954 års riksdag framlades proposition (nr 112) med förslag till höjd
beskattning av motorfordonstrafiken. I anslutning härtill yrkades i vissa
motioner att invalidbilar skulle undantagas från fordonsskatten. Till stöd
härför anfördes bl. a., att den ökning av skattebördan för motorfordonstrafiken,
som föreslogs i propositionen, skulle komma att leda till uppenbara
svårigheter i synnerhet för den grupp bilförare som de vanföra tillhörde, och
att ur social synpunkt en skattebefrielse för invalidbilar vore lika berättigad
som invalidmotorcyklarnas befrielse från skatt. Det framhölls vidare, att
skattefrihet även för invalidbilar skulle ge invaliderna större möjlighet
att lösa sina förflyttningsproblem och därigenom förbättra sina inkomster.

Bevillningsutskottet ställde sig (bet. 1954: 45) positivt till motionerna och
ansåg sig i princip böra tillstyrka att möjlighet öppnades för befrielse från
fordonsskatt för invalidbilar. Utskottet föreslog emellertid att vissa förutsättningar
för skattebefrielse skulle uppställas. Sålunda borde krävas att bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

7

len innehades av invalid och var erforderlig för resor i arbetet eller för vinnande
av yrkesutbildning. Vidare borde hänsyn tagas till invaliditetens art
och grad. Däremot borde skattebefrielse medgivas oberoende av invalidens
ekonomiska förhållanden. Undantag från skatteplikt borde endast kiunna
avse personbil, som särskilt inrättats såsom invalidfordon. Ärenden angående
skattebefrielse för invalidbilar borde prövas av vederbörande länsstyrelse.

I tveksamma fall borde länsstyrelsen inhämta yttrande från pensionsstyrelsen,
virken myndighet förvärvat erfarenhet rörande invalidernas behov av
motorfordon genom den bidragsverksamhet (till partiellt arbetsföra) som
ägde rum i styrelsens regi.

Riksdagen godkände utskottets förslag. Författningsändringen skedde genom
förordning den 21 maj 1954 (nr 255), som trädde i kraft den 1 januari
1955.

Som tidigare nämnts utgår icke omsättningsskatt för sådana invalidfordon,
som befriats från fordonsskatt. Samma var förhållandet i fråga om den
särskilda investeringsavgiften å motorfordon, som uttogs under åren 1955
och 1956.

Beträffande den särskilda skatt vid tillverkning och import av personbilar
och motorcyklar, som utgick under åren 1951—1953, undantogs redan från
början invalidmotorcyklarna från skatteplikt. Härjämte ägde enligt skatteförordningen
Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämde, en
allmän rätt att, då synnerliga skäl förelåg, medge befrielse från eller återbäring
av skatt. Med stöd av denna bestämmelse kunde Kungl. Maj :t sålunda
efter ansökan befria även invalidbilar från tillverkningsskatten. Genom
kungörelse den 22 maj 1953 (nr 260) bemyndigade Kungl. Maj :t kontrollstyrelsen
att pröva sistnämnda ärenden. Vid prövningen skulle hänsyn
tagas till invaliditetens art och grad samt behovet av fordon för förvärvsverksamhet
eller utbildning. Det krävdes sålunda ej att bilen skulle vara
inrättad såsom invalidfordon.

Bestämmelserna om befrielse från tillverkningsskatt för invalidbilar tjänade
i viss mån som förebild vid författningsändringen år 1954, då möjlighet
infördes för länsstyrelse att medge undantag från fordonsbeskattningen
för sådana bilar. Beträffande befrielse från fordonsskatt uppställdes dock,
som tidigare nämnts, kravet att bilen skulle vara inrättad såsom invalidfordon.

Antalet skattebef riade invalidmotorfordon uppgick
vid en av länsstyrelserna i slutet av år 1956 gjord sammanräkning till 1 748,
varav 1 158 personbilar och 590 motorcyklar. Invalidfordonsutredningen uppskattade
vid framläggandet av sitt betänkande i januari 1958 antalet skattebefriade
fordon till ca 2 100.

Förutom möjligheterna till skattebefrielse för invalidfordon föreligger även
vissa bidrag s- o c h rabatt in öjligheter för invalider vid anskaffande
och brukande av motorfordon. Härom må nämnas följande.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

Av pensionsstyrelsen lämnade bidrag för inköp av motorfordon. Partiellt
arbetsföra kan erhålla statligt bidrag genom pensionsstyrelsen till anskaffande
av motorfordon. Bidrag kan utgå för motorfordon, som behövs till
igångsättande av självständig företagsverksamhet (t. ex. droskrörelse eller
expressbyråverksamhet), och vidare för motorfordon av vilket den partiellt
arbetsföre är beroende som fortskaffningsmedel för sin utkomst eller yrkesutbildning.

De flesta bidragen gäller det senare fallet. Vid prövningen av sådana ärenden
tar pensionsstyrelsen hänsyn till arten och graden av nedsättningen i
sökandens arbetsförmåga, hans eventuella möjligheter att anlita andra
kommunikationsmedel, avståndet mellan hemmet och arbetsplatsen samt
hans anställningsförhållanden m. m. Vidare sker en ekonomisk behovsprövning.
Kan det antagas att sökanden själv disponerar erforderliga medel eller
att dylika kan anskaffas från annat håll, utgår inget bidrag.

Bidragsgivningen omfattar personer, behäftade med vanförhet eller lyte
eller lidande av kronisk sjukdom, vilka under kalenderåret fyller minst
22 år.

Det medicinska kravet för bidrag då det gäller vanföra, som är beroende
av motorfordon för sin utkomst eller yrkesutbildning, är att sökanden skall
vara höggradigt vanför och ha behov av fordonet för sin förflyttning.

Vidare fordras regelmässigt att sökanden innehar körkort. Sökanden avses
sålunda själv skola köra fordonet. Endast i rena undantagsfall (t. ex.
då hustrun kör förvärvsarbetande invalidiserad man) beviljas bidrag, om
den sökande ej själv är i stånd att köra fordonet.

För erhållande av bidrag krävs icke att fordonet är inrättat som invalidfordon.

Bidraget skall i princip endast gälla e 11 av vederbörande innehaft motorfordon.

Inkomster upp till omkring 12 000 kronor för ensamstående person och
18 000 kronor för makar brukar i och för sig ej utesluta från rätt till bidrag.
Vid högre inkomstlägen blir frågan om bidrag beroende av andra faktorer,
såsom underhållsskyldighet, den ekonomiska ställningen i övrigt och liknande.

Pensionsstyrelsens bidrag utgör högst tre fjärdedelar av anskaffningskostnaden
och är dessutom begränsat till för närvarande högst 3 500 kronor.
Det förutsättes att återstoden av inköpskostnaden kan täckas genom medel
från annat håll, t. ex. bidrag från kommun eller landsting.

För budgetåret 1958/59 disponerar pensionsstyrelsen anslagsmedel om
en miljon kronor för lämnande av näringshjälp i invaliditetsförebyggande
verksamhet. Av medlen utgår emellertid bidrag även till annat än motorfordonsanskaffning.
Under budgetåren 1951/52—1957/58 har bidrag till anskaffande
av motorfordon lämnats i omkring 1 400 fall, varav cirka 1 200
gällt bilar. De sista tre budgetåren uppgick antalet bidragsfall genomsnittligt
till ca 275 om året, varav ca 260 avsåg bilar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

9

I årets statsverksproposition har under femte huvudtiteln föreslagits viss
provisorisk ändring i fråga om administrationen av bidragen till näringshjälp.
Arbetsmarknadsstyrelsen avses sålunda få befogenhet att besluta om
näringshjälp i de ärenden, vari utredning verkställts av länsarbetsnämnderna
och där sökanden icke uppbär folkpension och ej heller gjort ansökan
om sådan pensionsförmån. För ändamålet skall arbetsmarknadsstyrelsen
äga disponera viss del av de för näringshjälp avsedda anslagsmedlen,
för budgetåret 1959/60 oförändrat föreslagna till en miljon kronor. Det
skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra hur medlen skall
fördelas mellan pensionsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Ur allmänna arvsfonden lämnade bidrag för inköp av motorfordon. Efter
beslut av Kungl. Maj :t i socialdepartementet lämnas bidrag ur allmänna
arvsfonden åt yngre invalidiserade personer för inköp av motorfordon. Bidrag
utgår i de flesta fallen till personer som lider av sviter av polio, muskelförlamningar
och amputationer och som fyllt högst 21 år. Vidare skall
fordonet vara behövligt för att sökanden skall kunna genomgå skol- eller
yrkesutbildning eller färdas till och från arbetsplats. Inkomstprövning äger
rum.

Vederbörande skall i princip själv kunna framföra fordonet, som för det
mesta brukar vara inrättat som invalidfordon.

Bidrag utgår i det enskilda fallet med högst 4 000 kronor, vanligen 3 000
kronor. Bidragsgivningen började i januari 1949 och har fram till i början
av 1958 omfattat cirka 140 motorfordon, huvudsakligast bilar.

Annan bidragsverksamhet. Bidrag för anskaffande av motorfordon åt invalid
lämnas även av landsting, kommuner, De vanföras riksförbund och
vissa humanitära hjälporganisationer, bl. a. Riksföreningen mot polio.

Sveriges automobilimportörförbund och en del bilfabrikanter lämnar inköpsrabatt
vid invalids förvärv av bil. En del motorcykelimportörer medger
även rabatt vid invalids inköp av motorcykel, närmast s. k. scooter.

Företag inom gummibranschen lämnar även rabatter vid bilringsköp av
invalid.

Försäkringsbolagen slutligen beviljar viss rabatt å grundpremien för trafik-
eller helförsäkring, som avser skattebefriat invalidmotorfordon.

III. Invalidfordonsutredningens betänkande

Syftet med skattebefrielsen

Utredningen diskuterar till en början de olika grunder som kan motivera
befrielse från fordonsskatt för invalid. Som tänkbara grunder anges a) kompenserande
av i fysiskt eller psykiskt hänseende handikappade samhällsmedlemmar
för deras handikapp, b) beredande av näringshjälp och c) beredande
av förflyttningshjälp.

Beträffande den först angivna grunden — kompenserande av han -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

dikappade personer — erinrar utredningen till en början om att gällande
lolkpensioneringslag i fråga om invalidpensioneringen bygger på principen,
att den som på grund av sjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte
är varaktigt ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter, skall erhålla en statlig invalidpension, som
för honom möjliggör en dräglig försörjning. Skulle en skattebefrielse för
av invalider brukade motorfordon anses ha sin grund i en samhällets förpliktelse
att kompensera en fysiskt eller psykiskt höggradigt handikappad
person för hans handikapp, saknas enligt utredningen anledning att begränsa
skattefriheten till allenast vanföra personer som brukar motorfordon. Varje
invalidpensionerad eller på grund av ålder i fysiskt eller psykiskt hänseende
allvarligt handikappad person borde, om en dylik förpliktelse antages skola
läggas till grund för bestämmelser om befrielse från fordonsskatt, kunna
med skäl göra anspråk på denna förmån. Under sådana omständigheter
skulle, framhåller utredningen, antalet kompensationsberättigade bli mycket
stort. (Antalet personer med invalidpension eller sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen
uppgick i mitten av år 1957 till omkring 131 000. Antalet
ålderspensionärer, av vilka ett stort antal givetvis till följd av ålder lider av
förflyttningssvårigheter, uppgick vid samma tid till omkring 700 000.) Tillräckliga
skäl för att anknyta en dylik kompensation just till fordonsskatten
torde enligt utredningen ej kunna förebringas.

I fråga om den andra grunden för skattefrihet anför utredningen att, om
man betraktar invalidens befrielse från fordonsskatt såsom en näringsh
j ä 1 p, skattebefrielsen blir en form av socialhjälp och den invalides ekonomiska
förhållanden då också kommer in i bilden. Ett dylikt betraktelsesätt
ger, framhåller utredningen, till dels en snävare ram för befrielsen än de nu
gällande bestämmelserna om skattefrihet för invalidfordon, vilka icke förutsätter
inkomst- och förmögenhetsprövning. Å andra sidan bör en skattebefrielse
av näringshjälpens natur omfatta alla förtidsinvalider med behov av ekonomisk
hjälp, sålunda icke blott vanföra utan även andra, till följd av kroppseller
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annat lyte än vanförhet partiellt arbetsföra.
Den enda invalidgrupp, som ej kommer i betraktande, synes alltså
bli de åldersinvalider, vilka faller utanför de förvärvsarbetande åldrarna.
Med detta betraktelsesätt skulle, påpekar utredningen, en skattefrihet för
beredande av näringshjälp komma att omfatta ett stort antal personer.

Den uppfattning som de i utredningens arbete deltagande vanföreorganisationerna
närmast företrätt har vilat på den tredje av de tidigare angivna
grunderna, nämligen att skattebefrielsen i princip helst bör ses och utformas
såsom en hjälp till erhållande av förflyttningshjälp för sådana
vanföra, vilka för förflyttning utomhus är beroende av motorfordon.
Skattebefrielsen skulle i detta fall lämnas oberoende av invalidens ekonomiska
förhållanden. Utredningen fortsätter.

En skattebefrielse anordnad såsom förflyttningshjälp för extremitetsdefekta
personer exkluderar omfattande invalidgrupper från skattefriheten.
Syn- och hörselskadade, psykiskt defekta och åtskilliga av kroppssjukdomar

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

lidande personer ha icke behov av förflyttningshjälp i här avsedd mening.
Däremot komma alla extremitetsdefekta fall in under frihetsbestämmelserna,
sålunda även vanföra med förvärvsarbete i hemmet och icke förvärvsarbetande
vanföra (t. ex. i det egna hushållet arbetande hustrur). Formellt skulle
även åldersinvalida, vilka lida av förflyttningssvårigheter, i åtskilliga fall
falla in under nämnda bestämmelser. Sistnämnda konsekvens har dock icke
avsetts av vanföreorganisationerna, vilka funnit den åldersinvalida gruppen
icke lämpligen böra inbegripas. Då emellertid förflyttningshjälpen avser att
bereda icke blott möjlighet till förvärvsarbete utan också, och i vissa fall enbart,
till rekreation och social anpassning, förefaller det som om det vid ett
konsekvent genomförande av skattebefrielsen såsom enbart förflyttningshjälp
knappast går att exkludera åldringar med förflyttningssvårigheter.

Utredningen finner sig icke kunna bygga på någon av de nu redovisade
skattefrihetsgrunderna separat. Envar av dessa grunder skulle sålunda, tilllämpad
för sig, ge till resultat att kretsen av de till befrielse berättigade i
hög grad vidgades. Utredningen anför i övrigt bl. a. följande.

I praktiken påverkar befrielsen, så länge den har samma blygsamma omfattning
som hittills, skatteuttaget från övriga motorfordon i sådan ringa
utsträckning, att någon ändring i den allmänna fordonsskattenivån av denna
grund icke ifrågakommer. (Totalt torde skattebefrielsen för år 1956 ha uppgått
till ca 200 000 kronor, medan den sammanlagda fordonsskatten för budgetåret
1956/57 inflöt med 308 915 000 kronor.)

Skulle däremot skattebefrielsen för av invalider brukade motorfordon i
mera väsentlig grad utsträckas och bli av mera betydande ekonomisk omfattning,
torde det med större fog än nu kunna sägas, att den övriga motorismen
får skattevägen svara för ifrågavarande subvention. En dylik kostnadstäckning
för en subvention, som skäligen bör finansieras med allmänna budgetmedel,
synes för sådant fall icke lämplig.

Härtill kommer att skattebefrielse såsom subventionsform innebär en avvikelse
från de principer, som ligga till grund för gällande skattelagstiftning.
Riksdagen har vid flerfaldiga tillfällen" (senast, se bevillningsutskottets betänkande
nr 34/1956 s. 4 och nr 36/1957 s. 8) uttalat, att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål icke bör ske i form av lättnader
vid beskattningen utan i förekommande fall genom direkta bidrag från
statens sida. Den nuvarande skattebefrielsen för vissa invalidfordon innebär
ett avsteg från denna princip, vilket dock med hänsyn till dess blygsamma
omfattning icke får på principen genombrytande verkan. En vidsträckt befrielse
av invaliders fordon från skatt låter sig däremot icke väl förlika med
den allmänna utformningen av skattelagstiftningen. En mera omfattande
subvention av invalider med motorfordon synes därför, om den anses böra
komma till stånd, böra övervägas i formen av ett direkt statsbidrag för ändamålet,
utan samband med särregler i beskattningsbestämmelserna för
motorfordonstrafiken.

Med utgångspunkt från det tidigare sagda har utredningen — för afl nå
de ur social och humanitär synpunkt mest angelägna fallen och samtidigt
begränsa kretsen av befrielseberättigade till vad som kan anses alltjämt förenligt
med en subvention inom fordonsbeskattningens ram — funnit det
lämpligast all söka utforma etl skattefrihetssystem, som i princip syftar till
alt bereda k o in b i n e r a d n ä r i n g s - o c h förflyttni n g s h j ä 1 p
för höggradigt vanföra, under bibehållande dock av friheten från inkomst -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

prövning i fall av den art, där sådan frihet föreligger redan i den gällande
skattelagstiftningen på området.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att en allmän översyn axvägtrafikens
beskattning pågår inom 1953 års trafikutredning. En mera genomgripande
ändring av bestämmelserna om beskattningen av invalidernas
motorfordon bör därför enligt utredningen icke övervägas annat än i samband
med denna allmänna översyn. Utredningens arbete har tagit sikte på
att åstadkomma en anordning, som tills vidare — i avvaktan på den allmänna
översynens resultat — på ett mera enhetligt sätt än hittillsvarande
beskattningsbestämmelser reglerar de frågor som aktualiserats i de till utredningen
överlämnade skrivelserna.

Invaliditetens art och grad

Inledningsvis erinrar utredningen om att med invalid rent språkligt
hrukar förstås en person, som till följd av sjukdom (närmast kroppssjukdom),
skada eller hög ålder är mer eller mindre oförmögen till arbete. 1
automobilskatteförordningen har invalidbegreppet emellertid givits en annan
innebörd. Med invalidfordon har nämligen vid förordningens tillämpning
förståtts ett motorfordon, vars manöverorgan ändrats på det sättet, att
viss manövrering överförts från fot till hand eller omvänt eller att något
eller några av manöverorganen försetts med hjälpanordning, som minskar
den eljest erforderliga kraftinsatsen, s. k. servoanordning. Ett invalidfordon
är sålunda avsett att framföras av invalid, vars invaliditet är av sådant
slag att den vid körning påfordrar dylika anordningar. Med denna tolkning
blir —- fortsätter utredningen — den invaliditet, som avses i automobilskatteförordningen,
närmast att beteckna såsom vanförhet.

En mera bestämd avgränsning av den grupp invalider, som skall omfattas
av skattebefrielsen, blir enligt utredningen nödvändig om kravet på att ifrågavarande
fordon skall vara inrättat som invalidfordon slopas. Härvid förskjutes
definitionssvårigheterna från en enklare teknisk företeelse (invalidtordon)
till en komplicerad socialmedicinsk (invalid). Vanföreorganisationerna
hade vid försök att definiera arten och den lägsta graden av den
invaliditet, som bestämmelserna om skattebefrielse borde tillgodose, funnit
stora svårigheter möta. Enighet hade nåtts om att endast rörelseinvalida
fall borde tagas i beaktande och att invaliditeten borde vara höggradig. De
åldersinvalida fallen borde icke medräknas — en princip som överensstämde
med utredningens ståndpunkt att skattebefrielsen borde vara en kombinerad
närings- och förflyttningshjälp.

Utredningen redovisar sitt närmare ställningstagande i förevarande avseende
sålunda.

På grundval av de diskussioner, som förts under utredningsarbetet med
vanföreorganisationerna och av dessa rådfrågade medicinska och sociala experter,
har invalidfordonsutredningen kommit till det resultat, att de från
organisationerna framförda önskemålen bäst kunna inom ramen för det
syftemål, som skattebefrielsen vill befrämja, nås därigenom att såsom första

13

Kangl. Maj.is proposition nr 77 år 1959

och främsta förutsättning för skattefrihet uppställes, att densamma skall
avse fordon, som äges av vanför person, därvid med vanförhet förstås de1''ormitet,
funktionsrubbning eller annan defekt i hållnings- eller rörelseorganen.
Defekterna bli härigenom lokaliserade till extremiteterna och ryggraden.

Beträffande graden av vanförhet synes böra fordras att densamma skall
vara höggradig, d. v. s. vanförheten skall medföra sådan nedsättning i hållnings-
eller rörelseorganens funktioner, att den vanföre till följd därav har
varaktigt behov av motorcykel eller personbil (lätt lastbil vars konstruktion
ej nämnvärt avviker från personbil) för sin förflyttning utomhus.

Fråga kan uppstå, huruvida arminvalidiserade personer kunna anses höggradigt
vanföra i den bemärkelse som här avses. Härvid är att märka, att
vissa arminvalidiserade redan med stöd av gällande bestämmelser befriats
från fordonsskatt för personbil, som varit inrättad som invalidfordon. Det
torde också stå klart, att åtskilliga arminvalidiserade kunna ha svårigheter
att färdas med kollektiva transportmedel. En enkel huvudregel, vilken torde
någorlunda svara mot befrielsebehovet, har invalidfordonsutredningen funnit
vara att för skattebefrielse förutsätta, att vanförheten hos en arminvalidiserad
person skall vara minst så grav, att bruket av en arm från parti
ovanför armbågsleden och distalt helt saknas (ifrågavarande del av armén
amputerad, totalt förlamad eller genom deformitet obrukbar) eller att bruket
av båda händerna jämte handleder helt saknas.

Då det gäller att avgöra huruvida ben- eller rggginvalidiserade personer
till följd av sin vanförhet ha behov av individuellt transportmedel för sin
förflyttning, har utredningen ansett att ett indicium härför är, att den vanföre
för att kunna köra motorfordon måste ha detsamma utrustat med invalidaggregat,
i detta fall sådan särskild anordning — utöver eventuell automatisk
växel- och/eller kopplingsanordning — vilken genom överflyttning
av broms- eller kopplingsorgan från fot- till handmanövrering ersätter
bruket av minst ett ben. Skulle aggregatet vara annorlunda beskaffat eller
skulle den vanföre kunna framföra motorfordon utan aggregat, torde för
skattebefrielse böra fordras att vanförheten likväl skall vara så grav, att han
ej alls eller ej utan allvarlig olägenhet för honom själv eller medresande
kan (har förmåga att) förflytta sig med kollektivt transportmedel. Det synes
nödvändigt att prövningen av sistnämnda förhållande sker restriktivt, då
eljest ett mycket stort antal personer med lindrig ben- eller ryggdefekt
skulle kunna komma alt omfattas av skattebefrielsen. Fall, där den vanföre
måste använda sig av rullstol eller gångbockar synas självfallet böra
medtagas, medan exempelvis fall av intermittent hälta (claudicatio intermittens)
i regel ej böra inbegripas. (Beträffande sistnämnda sjukdom torde
även med hänsyn till symtomens oftast subjektiva karaktär och den därmed
förenade risken för simulation eller överdrivande en synnerligen restriktiv
prövning vara motiverad.) Det bör vid prövningen även uppmärksammas,
att moped i åtskilliga fall kan vara tillräcklig hjälp för förflyttningen.

Vid prövningen, huruvida förflyttning med kollektivt transportmedel kan
äga rum, avses närmast att avgöra graden av invaliditet, däremot ej att fastställa,
huruvida för sökanden närmast tillgängliga kollektiva transportmedel
lämpligen kan användas av denne för exempelvis färder mellan hemmet
och arbetsplatsen. Vid prövningen bör därför bortses från de lokala trafikförhållandena.
Prövningen skuile i motsatt fall kunna leda till att varje, än
så lindrigt vanför person skulle bli berättigad till skattebefrielse, därest
lämplig buss- eller tåglägenhet till och från arbetsplatsen saknades. Det må
i sammanhanget framhållas, att de lokala trafikförhållandena fortlöpande
förändras dels genom bostadsbyten, dels genom ändringar i trafikrörelsen

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

(linjesträckningar och tidtabeller). Kontrollen av att de vid prövningstillfället
i varje särskilt fall föreliggande trafikförhållandena fortsättningsvis hestå,
skulle bli mycket tids- och arbetskraftskrävande.

Såsom en självfallen förutsättning för skattebefrielse finner utredningen
böra uppställas, att vanförheten skall vara v a r a k t i g. Härmed bör enligt
utredningens uppfattning förstås, att vanförheten kan i sin höggradiga
form antagas bli bestående under en längre tid, icke understigande tre år.

Utredningen betonar avslutningsvis nödvändigheten av att enhetlighet i
största möjliga utsträckning åstadkommes i den medicinska bedömningen,
då prövningens tyngdpunkt förskjutes från en teknisk företeelse (invalidfordonet)
till en socialmedicinsk (den vanföre). Övergången till nya skattefrihetsbestämmelser
förutsätter därför enligt utredningen att anvisningar i ämnet,
inkluderande särskilt formulär för intyg rörande vanförhetens art och
grad, lämnas samtliga läkare i riket av medicinalstyrelsen.

Ägare och förare av skattebefriat motorfordon

Utredningen lörordar, att skattebefrielse, liksom för närvarande, endast
lämnas för motorfordon, som äges av vanför person. Enligt utredningen är
det även angeläget att i princip bibehålla nuvarande krav på att den vanföre
skall inneha körkort; detta med hänsyn till att den erforderliga avgränsningen
till de av närings- och förflyttningshjälpen åsyftade grupperna
skall ernås och kringgångsförfaranden förhindras. Utredningen erinrar emellertid
om att ett ovillkorligt krav på körkort skulle komma att utesluta även
sådana fall, där tillgången till personbil, förd av annan person, måste anses
utgöra en klar närings- och förflyttningshjälp. Härom anför utredningen.

Ett undantag från körkortskravet synes för dylika fall berättigat med hänsyn
till det av invalidfordonsutredningen avsedda syftet med skattefrihetsbestämmelserna.
Faran för missbruk — närmast genom registrering av bil,
som brukas av icke vanför person, på sådan vanför anhörig, som formellt fyller
det uppställda vanförhetskravet — gör emellertid, att stor restriktivitet
torde böra iakttagas vid utformandet av skattefrihetsbestämmelser för icke
körkortsinnehavande vanföra.

Vid de diskussioner, som förts inom invalidfordonsutredningen med de
däri deltagande vanföreorganisationerna, har enighet nåtts därom, att av de
körkortslösa fallen böra till skattebefrielse ifrågakomma endast sådana, där
bilen anskaffats med bidrag av statliga medel (lämnat av Pensionsstyrelsen
eller Allmänna arvsfonden) för den vanföres utkomst eller utbildning. I
sammanhanget har från Pensionsstyrelsen upplysts, att bidrag till körkoYtslös
invalid av styrelsen endast lämnats i sådana, enstaka undantagsfall, där
det varit avsett att invalidens make skulle köra honom till och från arbetsplatsen.

Med hänsyn till att bidrag av statliga medel — bl. a. till följd av att begränsade
belopp stå till förfogande för ändamålet — endast lämnas i klart
kvalificerade behovsfall, synes enligt invalidfordonsutredningens uppfattning
skattebefrielse böra medgivas i samtliga de fall, där motorfordonet anskaffats
med bidrag av statliga medel såsom fortskaffningsmedel i och för den
vanföres utkomst eller utbildning, oberoende av huruvida han innehar körkort
eller ej. I övriga befrielsefall synes krav på körkortsinnehav böra uppställas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

15

Behov av motorfordon för utkomst eller utbildning

En skattebefrielse, som syftar till att bereda invalida personer kombinerad
närings- och förflyttningshjälp, bör enligt invalidfordonsutredningens uppfattning
lämnas under förutsättning, att invaliden har behov av fordonet för
sin utkomst eller utbildning. Utredningen tar i detta sammanhang upp spörsmålet
om hemmaarbetande vanföra och vanföra hemmahustrur vilka under
nämnda förutsättning icke skulle komma att åtnjuta skattefrihet. Utredningen
anser, att denna konsekvens möjligen kan te sig onödigt hård i fråga om
de hemmaarbetande vanföra och yttrar.

Ehuru personer i denna invalidgrupp i regel ej ha behov av motorfordon
såsom näringshjälp, synes det som om den omständigheten, att den vanföre
kunnat ordna så, att hans arbete utföres i den egna bostaden, ej utgör tillräckliga
skäl för att han skall ställas i ett sämre läge än om han förlagt sitt
arbete till annan plats än hemmet. Den omständigheten, att vid prövningen
av ben- och rygginvalidiserades behov av individuellt transportmedel bör
bortses från de lokala trafikförhållandena, talar jämväl för att åtskillnad
mellan hemma- och bortaarbetare icke bör göras.----

Det synes invalidfordonsutredningen, att en avvikelse från målsättningen
för skattefrihetsbestämmelsernas sakinnehåll skulle kunna göras på denna
punkt utan risk för en mera väsentlig utvidgning av de skattebefriades krets.
Avvikelsen skulle innebära, att i fråga om vanför, som har sitt arbete för
egen utkomst förlagt till hemmet, behovet av motorfordon bedömes såsom
om han arbetat på plats utom hemmet. Därjämte torde för skattefrihet böra
fordras, att i sådant fall hans behov av fordonet skulle ha varit så kvalificerat,
att han — om hänsyn endast tages till detta behov — bort enligt av Pensionsstyrelsen
tillämpad praxis kunna erhålla bidrag av statliga medel för
fordonets anskaffning. Styrelsens yttrande blir i varje särskilt fall erforderligt.

Invalidfordonsutredningen vill under hänvisning till det anförda förorda
nu angiven tillämpning vid prövning av fordonsbehovet för utkomst. Däremot
har utredningen ej kunnat förorda en utvidgning av skattefriheten till
vanföra hemmahustrur med hänsyn till den principiella ståndpunkt den intagit
till syftet med skattefriheten och med hänsyn till att bördan av bilanskaffningen
i detta fall såsom regel bäres av den förvärvsarbetande, ej vanföre
mannen.

Vad därefter angår begreppet utkomst jämfört med den i gällande
författningstext använda termen förvärvsverksamhet vill utredningen
för sin del i förstnämnda begrepp inlägga endast sådan förvärvsverksamhet
av vilken den arbetande är för sin försörjning beroende, medan begreppet
»förvärvsverksamhet» synes utredningen innefatta all av den arbetande
bedriven verksamhet, som ger honom även sådana inkomster som ej
är erforderliga för hans försörjning. Utredningen yttrar härom.

Vid sin tillämpning av de gällande skattefrihetsbestämmelscrna i fråga
om invalidbilar torde länsstyrelserna i regel ha givit begreppet »förvärvsverksamhet»
den innebörd, som utredningen bär vill ge åt begreppet »utkomst».
En dylik tolkning överensstämmer med den karaktär av näringshjälp,
som utredningen för sin del vill inlägga i skattebefrielsen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Utredningen föreslår därför att de nuvarande bestämmelsernas formulering
ändras så, att vid prövningen av ärende om befrielse hänsyn alltid skall
tagas till behovet av motorfordonet (det i ärendet avsedda fordonet) för
utkomst eller utbildning. Med hänsyn till att den gällande skattefriheten
medgives oberoende av invalidens ekonomiska förhållanden, föreslås att någon
ekonomisk behovsprövning ej heller fortsättningsvis bör ifrågakomma,
med undantag för de fall, där fordonet anskaffats med bidrag av statliga medel.
(I sistnämnda fall har ju bidraget lämnats efter ekonomisk behovsprövning.
)

Då det gäller des. k. invalidmotorcyklarna anser utredningen
likväl undantag från vad nu sagts böra göras. Sådan motorcykel är för närvarande
frikallad från skatteplikt, oberoende av all behovsprövning, och
denna frikallelse bör enligt utredningen bibehållas i oförändrat skick.

Utredningen framhåller vidare, att kravet på behov av motorfordon för
utkomst eller utbildning får anses innebära, att skattebefrielse endast kan
meddelas för ett av den vanföre innehaft fordon. Skulle han inneha två
skattepliktiga fordon samtidigt, torde nämligen endast det ena få anses
oundgängligen behövligt för hans förflyttning.

Beträffande motorfordon som anskaffats med bidrag av statliga medel
vill utredningen särskilt framhålla att den förutsätter som princip, att befrielse
från skatteplikt skall erhållas endast när bidragsmyndigheten förklarat
att motorfordonet ansetts erforderligt såsom fortskaffningsmedel i
och för den vanföres utkomst eller utbildning. Har däremot en droskbil eller
en lastbil anskaffats med bidrag från pensionsstyrelsen för att användas i
affärsrörelse, skulle — anför utredningen — skattebefrielsen komma att
medföra en icke önskvärd snedvridning av konkurrensbetingelserna i förhållande
till övriga företagare inom branschen. Utredningen framhåller
dock att i praktiken torde ett fordon, anskaffat för mer eller mindre självständig
företagsverksamhet, t. ex. en handelsresandebil, i regel få anses
vara anskaffat såsom fortskaffningsmedel i och för utkomst.

Till skattebefrielse ifrågakommande motorfordon

Den ändringsanordning, som vidtages på ett motorfordon för att omställa
det till ett invalidfordon, brukar benämnas invalidaggregat.
Svårigheterna att avgöra vad som är invalidaggregat eller ej har enligt utredningen
varit stora och utredningen finner detta förhållande tala för att
prövningens tyngdpunkt, såsom föreslagits, flyttas från invalidfordonsbegreppet
till invalidbegreppet. Utredningen framhåller i anslutning härtili,
att frågan om beskaffenheten och utrustningen av ett motorfordon, som
skall brukas av vanför person, även är ett trafiksäkerhetsspörsmål. Utredningen
har från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat dess synpunkter
på denna fråga och därjämte också på frågan om nödvändigheten att begränsa
den konstruktiva hastigheten hos dessa fordon. Styrelsen har därvid
bl. a. anfört följande (här återgivet i sammandrag).

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

Att hastigheten beträffande invalidmotorcyklar år 1933 begränsades till
30 kilometer i timmen, torde bero på att man till en början hyste vissa betänkligheter
mot invalidernas förmåga att framföra motorfordon med högre
hastighet. Efter hand har emellertid uppfattningen om invalidernas förmåga
att trafiksäkert framföra motorfordon ändrats. Numera tinnes ett stort anlal
även svårt invalidiserade personer som med hjälp av manöveraggregat
av olika slag framför såväl motorcyklar som bilar även vid höga hastigheter
med stor skicklighet. Ett uttryck för denna ändrade uppfattning är den omständigheten,
att personbil, som är inrättad som invalidbil, under vissa förutsättningar
numera är befriad från automobilskatt.

Många invalider är emellertid för sin förvärvsverksamhet bättre betjänade
av en mindre lastbil än en personbil. Med hänsyn härtill synes lämpligt
att utsträcka skattebefrielsen till lätta lastbilar, vilka till konstruktion
och utseende ej nämnvärt avviker från personbil. En lämplig gräns synes
vara en totalvikt av 2 500 kg.

Numera finnes vidare trehjuliga motorcyklar med täckt karosseri, vilka
är lämpliga som invalidmotorfordon. Dessa är emellertid ej befriade från
fordonsskatt enär deras maximihastighet överstiger 30 kilometer i timmen.
Denna hastighetsgräns synes därför böra slopas. Ur fordonsteknisk synpunkt
torde detta kunna ske utan men för trafiksäkerheten, eftersom fordonen
skall godkännas vid besiktning av bilinspektör.

Styrelsen konstaterar slutligen att besiktningsmän och länsstyrelser ofta
ställes inför besvärliga avgöranden inför begreppet invalidfordon och att det
förekommit, att bil ombyggts till invalidfordon för erhållande av skattebefrielse,
oaktat ägarens invaliditet icke varit sådan att ombyggnaden varit
nödvändig för att ägaren skulle kunna framföra fordonet.

Invalidfordonsutredningen erinrar för sin del i trafiksäkerhetsfrågan om
att länsstyrelsen vid utfärdande av körkort för vanför person regelmässigt
fastställer de särskilda villkor beträffande framfört motorfordons utrustning,
som kan anses nödvändiga ur trafiksäkerhetssynpunkt med hänsyn
till förarens vanförhet. Särskilda krav i skatteförfattningen på fordonets utrustning
torde därför ur säkerhetssynpunkt icke vara motiverade. Utredningen
framhåller vidare.

Vad vanföreorganisationerna samt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört
har gett invalidfordonsutredningen den uppfattningen, att kravet på
fordonets inrättande såsom invalidfordon ej längre bör utgöra ett ofrånkomligt
villkor för skattebefrielse.

Utredningen har — såsom tidigare nämnts — funnit den gällande frikallelsen
av fnrtbegränsade invalidmotorcyklar höra oförändrad bibehållas.

I fråga om motorfordon, vilka anskaffats med bidrag av statliga medel i
och för vanför persons utkomst eller utbildning, har utredningen icke funnit
invalidaggregat böra vara en obligatorisk fordran. Ej heller synes sådan
fordran böra uppställas i fråga om övriga av invalider förda motorcyklar,
personbilar med tjänstevikt ej överstigande 1 800 kg samt lastbilar med
totalvikt ej överstigande 2 500 kg. Utrustning av fordonet med invalidaggregat
kan emellertid vara ett indicium vid bedömandet av vanförhetens grad.

Anledningen till att storleken av de till skattebefrielse ifrågakommandc
personbilarna ansetls böra begränsas till fordon med högst 1 800 kg tjänstevikt,
är att skattefriheten bör avse ett fordon, som är anpassat till invalidens
eget behov av förflyttningshjälp, men lämpligen ej bör omfatta mycket dyrbara,
större personbilar med höga fordons- och omsätlningsskattebclopp.
2 Ililuuuj till riksdagens protokoll 1.959. 1 samt. AV 77

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

Tjänsteviktsgränsen synes dock böra sättas så pass högt att fritt val bland
marknadens mindre och mellanstora bilar, d. v. s. alla bilar som kunna vara
lämpade för invalider, erbjudes.

Beträffande lastbilarna har utredningen funnit den av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna totalviktsgränsen vara lämplig.

För ben- eller rygginvalidiserade personer har utredningen ansett, att
någon ingående prövning av förmågan till förflyttning med kollektivt transportmedel
ej är erforderlig, därest den vanföre helt saknar bruket av minst
ett ben och har sitt motorfordon utrustat med invalidaggregat, i detta fall
sådan särskild anordning — utöver eventuellt förefintlig automatisk växeloch/eller
kopplingsanordning — som genom överflyttning av broms- eller
kopplingsorgan från fot- till handmanövrering ersätter bruket av benet.
Konstaterad nödtvungenhet att vid körning använda motorfordon, som genom
andra väsentliga ändringar av manöverorgan inrättats till invalidfordon,
ger givetvis också i övriga vanförhetsfall material för bedömningen av
vanförhetens grad.

Utredningen rekommenderar, att yttrande över ansökan om skattebefrielse
i varje tveksamt fall inhämtas från sakkunnig central myndighet, lämpligen
pensionsstyrelsen, som i sin tur vid behov av särskild medicinsk expertis
torde böra i ärendet höra medicinalstyrelsen.

Skattebefrielsens omfattning ur fiskalisk synpunkt

Såsom tidigare nämnts uppgick antalet skattebefriade invalidmotorfordon
i slutet av år 1956 till 1 748, varav 1 158 personbilar och 590 motorcyklar.

Utredningen framlägger vissa beräkningar rörande konsekvenserna från
skattesynpunkt av utredningens förslag. Om man antager att antalet skattebefrielsefall
år 1961 stigit till 6 000, fördelade med 4 500 på person, och lastbilar
samt 1 500 på motorcyklar, kan det genom befrielsen uppkommande
fordonsskattebortfallet för året beräknas uppgå till bortåt 1 miljon kronor
vid nuvarande skattesatser. Vad gäller omsättningsskatten å motorfordon
skulle en årlig nyinsättning av ca 700 skattebefriade motorfordon, fördelade
med 500 på personbilar och 200 på motorcyklar, uppskattningsvis medföra
ett årligt bortfall av omsättningsskatt med ca 500 000 kronor. Utredningen
tror emellertid icke att skattebortfallet under de allra närmaste åren blir
av den storleksordning som nu antytts.

Någon ändring av det nuvarande systemet med befrielse i förekommande
fail från omsättningsskatt för invalidfordon har utredningen icke ansett
böra ifrågakomma vid den föreslagna utvidgade fordonsskattebefrielsen. Angående
risken för eventuellt missbruk av befrielsen från omsättningsskatt i
samband med den utsträckta skattefriheten framhåller utredningen.

Det skulle kunna tänkas, att till skattebefrielse berättigad invalid köper
och säljer fabriksnya motorfordon i rask följd. Då fordonet köpes blir det
till följd av fordonsskattebefrielsen också befriat från omsättningsskatt
(återbäring). När det därefter säljes, utgår ej omsättningsskatt, eftersom
fordonet då är begagnat. Genom ett flertal dylika transaktioner skulle invaliden
kunna skaffa sig vinning. — Det kan för att förhindra ett förfaringssätt
av här angivet slag övervägas, att i omsättningsskatteförordningen införa
bestämmelse av innehåll, att därest motorfordon, som efter invaliditets -

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

prövning befriats från fordonsskatt och därmed också från omsättningsskatt,
inom tre år från första intagandet i bilregistret övergår till ny ägare som ej
erhåller fordonsskattebefrielse, skall omsättningsskatt erläggas av den nye
ägaren. En dylik anordning har emellertid den olägenheten, att omsättningsskatt
då kommer att utgå även i fall, där överlåtelse av fordonet skett inom
tre-årsperioden av fullt legitim anledning (invaliden kan ha tillfrisknat eller
avlidit, fordonet kan ha visat sig olämpligt för invaliden etc.). En annan lösning,
som bättre tar hänsyn till de legitima transaktionerna, är att länsstyrelserna
vid tillämpning av bestämmelserna om frihet från fordonsskatt icke
medgiva ny befrielse för fabriksnytt fordon, om ett av invaliden tidigare såsom
fabriksnytt förvärvat och skattebefriat fordon försålts av invaliden
inom tre år från första registreringsdagen, såvida icke synnerliga skäl föranleda
till ny befrielse. Länsstyrelserna skulle in. a. o. anse att behov av återinsättning
av fabriksnytt fordon i dylikt fall icke föreligger. Invaliden har
ju alltid möjlighet att skaffa sig ett begagnat fordon och erhålla skattebefrielse
för detta.

Utredningen förordar för sin del det senare av de angivna båda alternativen.

Avslutningsvis framhåller utredningen, att den utsträckning i vilken befrielsemöjligheterna
under de allra närmaste åren kommer att utnyttjas,
det fiskaliska utfallet härav samt övriga erfarenheter av skattefrihetssystemets
funktion i praktiken torde kunna tjäna 1953 års trafikutredning till
ledning vid dess utformande av definitiva beskattningsregler på detta särskilda
område i samband med den allmänna översynen av vägtrafikbeskattningen.

Handläggningen av ärenden om skattebefrielse

Ärenden angående befrielse från fordonsskatt för invalidfordon handlägges
för närvarande av länsstyrelserna, vilka i tveksamma fall inhämtar
yttranden från pensionsstyrelsen. Utredningen anser det naturligt att länsstyrelserna,
som enligt automobilskatteförordningen handhar debitering och
uppbörd av fordonsskatten, även i fortsättningen blir den instans som meddelar
beslut i ärenden om skattebefrielse.

Vidare finner utredningen det nödvändigt, att ett centralt rådgivande organ
står till länsstyrelsernas förfogande och föreslår därför att pensionsstyrelsen,
hos vilken länsstyrelserna som nämnts redan nu inhämtar yttranden
i tveksamma fall, tills vidare bör fungera som sådant organ. Utredningen anför
härom följande.

Styrelsen besitter genom sin bidragsverksamhet i fråga om motorfordon
för invalider en ingående kännedom om och erfarenhet i därmed sammanhängande
frågor. De vanföra, som erhållit bidrag från styrelsen till inköp av
motorfordon i och för utkomst eller utbildning, kunna också enligt utredningens
förslag erhålla skattebefrielse. Ett sammanförande av befrielse- och
bidragsfrågor till en och samma centralmyndighet synes därför lämpligt.

Utredningen förutsätter sålunda, att länsstyrelserna i tveksamma fall
inhämta yttrande från Pensionsstyrelsen. Ehuru remisser i fullt klara fall
"ivetvis böra undvikas, är det för vinnande av enhetlighet och utbildande av
en fast praxis angeläget, att typfall och särfall underställas styrelsen för

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

yttrande, i synnerhet under det första året av de föreslagna skattefrihetsbestämmelsernas
tillämpning. I den mån styrelsen finner sig för sitt ståndpunkttagande
behöva tillgång till medicinskt expertutlåtande, torde den i sin
lur böra inhämta dylikt från Medicinalstyrelsen.

Utredningen framhåller i övrigt följande beträffande handläggningen av
ärenden om skattebefrielse.

Ansökan om skattebefrielse bör vara åtföljd av — förutom övriga för
prövningen erforderliga handlingar — läkarintyg enligt av Medicinalstyrelsen
i samråd med Pensionsstyrelsen fastställt formulär.

Beslut om skattebefrielse bör meddelas för ett år i sänder eller också tillsvidare
för en tid av högst tre år, därvid i det senare fallet dock såsom villkor
för beslutets giltighet bör föreskrivas, att den vanföre varje år i december
under giltighetstiden skall till beskattningsmyndigheten avlämna förklaring
på tro och heder, att ändring icke inträtt i något av de förhållanden som angivits
i ansökningen med därtill hörande handlingar — givetvis under förutsättning
att så är fallet. Har skattefrihet beviljats för allenast ett år, bör
också vid förnyad ansökan för de nästkommande två åren den vanföre endast
behöva bifoga dylik förklaring. För undvikande av missbruk torde under
alla förhållanden vart tredje år helt ny ansökan med läkarintyg och övriga
hithörande handlingar böra fordras.

I befrielseresolution torde böra föreskrivas att densamma skall i original
medföras i stället för skattekvitto under färd med fordonet för att uppvisas
på tillsägelse av polisman.

IV. Remissyttrandena

Utredningens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen. De invändningar, som förekommit, avser
sålunda endast detaljer och icke huvudlinjerna i förslaget.

Från flera håll uttalas, att förslaget är väl avvägt och i huvudsak tillgodoser
de önskemål, som i skilda sammanhang framförts om utsträckning
av skattefriheten för invalidernas motorfordon. Det erinras emellertid samtidigt
om att utredningens arbete endast tagit sikte på att åstadkomma en
provisorisk lösning av denna fråga i avvaktan på den allmänna översynen
av vägtrafikens beskattning inom 1953 års trafikutredning. Trafikutredningen
själv framhåller i sitt remissyttrande, att de av invalidfordonsutredningen
föreslagna beskattningsreglerna icke behöver befaras föregripa den pågående
översynen ulan fastmer kan ge erfarenheter av värde för nämnda
översyn.

Syftet med skattebefrielsen

Utredningens ställningstagande i fråga om de allmänna förutsättningarna
för fordonsskattebefrielse för invalid — beredandet av kombinerad näringsoch
förflyttningshjälp för höggradigt vanföra — godtages allmänt.

I några yttranden uttalas emellertid att systemet med befrielse från fordonsskatt
såsom subventionsform innebär avvikelse från principen att bidrag
från statens sida för olika ändamål bör ges icke som skattebefrielse

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

utan i form av direkta bidrag. Man vill dock, av skäl som utredningen anfört,
i allmänhet icke motsätta sig att nuvarande ordning med befrielse
från fordonsskatt fortfarande tillämpas i avvaktan på resultatet av 1953 års
trafikutredning. Länsstyrelsen i Kristianstads län finner det likväl tveksamt
om avsteg från nyssnämnda princip bör ske ens i den begränsade omfattning
som utredningen föreslagit. Den begränsning av befrielsefallen som utredningen
med hänsyn till denna princip funnit nödig, synes vidare enligt länsstyrelsen
ha medfört svårigheter att redovisa enkla och från rättvisesynpunkt
fullt övertygande grunder för befrielsereglernas uppbyggande.

Invaliditetens art och grad

Flertalet remissinstanser — däribland medicinalstyrelsen — har icke något
att invända mot utredningens avgränsning av de invalider som skall
kunna erhålla skattebefrielse. Också i övriga yttranden godtages i stort seti
kommitténs förslag, men vissa speciella frågor tas dock upp till närmare
diskussion.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län framhåller sålunda beträffande
de arminvalidiserade, att det icke synes riktigt att knyta skattebefrielse
för Invalid till att del av arm skall saknas eller vara funktionsoduglig
från en punkt ovanför armbågsleden, och fortsätter vidare.

Det föreligger samma invaliditet därest en individ förlorat sin arm några
centimeter ovanför armbågsleden eller i själva leden. Invaliditetskravet synes
här böra knytas till huruvida funktionsduglig armbågsled med möjlighet
till protes föreligger eller icke. Samtliga invalider som saknar funktionsduglig
armbågsled med möjlighet till protes böra anses höggradigt vanföra i
den bemärkelse, som här avses.

Det ifrågasättes vidare om ej kravet på att bruket av båda händerna jämte
handleder skall helt saknas är alltför restriktivt. En individ som helt saknar
funktionsförmåga i den ena handen samt har starkt nedsatt brukbarhel
av den andra handen bör anses höggradigt vanför i den bemärkelse som här
avses.

Däremot anser förste provinsialläkaren i Norrbottens län, att utredningens
krav på invaliditetsgraden hos arminvalidiserade personer är synnerligen
moderat. En person, som saknar en arm eller har en arm totalt obrukbar,
torde utan vidare kunna förflytta sig med kollektivt transportmedel. Skattebefrielsen
torde därför icke böra gälla arminvalidiserades fordon, som användes
för resor till och från arbetsplatsen.

Förste bilinspektören i Stockholms distrikt anser att utredningens definition
på ett invalidaggregat som indicium för erhållande av skattefrihet
bör utvidgas. Till dylikt aggregat bör hänföras icke blott sådan anordning,
som helt ersätter bruket av minst ett ben, utan även anordning som delvis
ersätter bruket av minst ett ben. Såsom motivering anföres.

Invalidaggregat kunna vara av många varierande slag och utföranden. Invalid
som t. ex. har defekt höger ben kan skaffa sig bil med automatisk
koppling och/eller växling samt utan kopplingspedal. Han kan överflytta

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17 år 1959

gas- och bromspedaler från höger till vänster fot och behöver då icke bygga
upp något organ till handmanövrering. När det gäller höger ben, är ej ovanligt,
att högra foten kan användas för skötsel av gaspedalen men icke för
bromspedalen. Endast denna behöver då bliva överflyttad till vänster fot
eller till handmanövrering. Fall finnas där den vanföre kan i viss utsträckning
använda ett eller båda benen, men blir uttröttad i benet eller benen vid
mera ihållande körning. Han kan då, med bibehållande av fotorganen, bygga
upp ett eller flera av dessa till jämväl handmanövrering såsom en reservanordning.

Förste bilinspektören i Gävle distrikt anför liknande synpunkter och föreslår
— med instämmande av länsstyrelserna i Gävleborgs och Kopparbergs
län — alt begreppet invalidaggregat skall avse icke enbart sådan anordning,
där handmanövrering helt ersätter bruket av minst ett ben, utan även sådan
anordning där höger bens funktioner helt eller delvis övertagits avvänster
ben.

Vidare förordar länsstyrelsen i Uppsala län och De vanföras riksförbund i
sina yttranden, att en ben- eller rygginvalidiserad person skall få sin skattebefrielserätt
prövad trots att vederbörande ej helt saknar bruket av ett ben.

Förste bilinspektören i Malmö distrikt föreslår att mera koncisa bestämmelser
införes beträffande vilken form och grad av vanförhet, som skall
vara för handen för att skattefrihet skall kunna beviljas av länsstyrelse. I
lagtexten bör vidare som ett ovillkorligt krav för befrielse från fordonsskatt
uppställas, att den invalidiserade lider av förflyttningssvårigheter.

Utredningens förslag, att skattebefrielse endast skall kunna medgivas sådana
höggradigt vanföra vilkas invaliditet är lokaliserad till extremiteterna
eller ryggraden, behandlas bl. a. av länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen
framhåller, att fall kan tänkas, där rörelseinvaliditeten icke är beroende
på dylik vanförhet utan förorsakas av sjukdom, vilken dock icke är
sådan att den förhindrar förvärv av körkort. Då kretsen av dylika fall icke
torde vara särskilt stor, finner länsstyrelsen billighetsskäl tala för att möjligheten
av skattebefrielse även här bör stå öppen. Även De lungsjukas riksförbund
berör samma fråga. Förbundet vill sålunda fästa uppmärksamheten
på att det bland de partiellt arbetsföra finns personer med höggradig invaliditet,
vilka kan ha lika stort behov av motorfordon som sådana med synbar
vanförhet. Såsom exempel anföres lungsjuka med andningssvårigheter
och höggradigt astmasjuka.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, under åberopande av vad
förste provinsialläkaren i länet anfört rörande de arminvalidiserade, att
begreppet vanför person erbjuder sådana definitionssvårigheter att någon
verklig egen prövning icke därutinnan kan — med hänsyn till behovet av enhetlig
rättstillämpning — företagas av den för tillämpningen likväl ansvariga
myndigheten, länsstyrelsen. Länsstyrelsens beroende i detta fall av det föreslagna
centrala rådgivande organet borde komma till uttryck i författningstexten.
Remissinstansen hänvisar i sammanhanget till bestämmelserna i
67 § vägtrafikkungörelsen, enligt vilka tillstyrkan från bl. a. medicinalstyrelsen
skall vara förutsättning för utfärdande av körkort i vissa fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

23

Ägare och förare av skattebefriat motorfordon

Utredningens förslag att den vanföre skall vara ägare till det motorfordon,
som omfattas av skattebefrielsen, godtages allmänt. Förslaget att den
vanföre i princip själv skall framföra motorfordonet — d. v. s. inneha körkort
men alt undantag härifrån i vissa fall skall kunna göras, då motorfordonet
anskaffats med bidrag av statliga medel — kommenteras däremot
i några yttranden.

Från vissa håll ifrågasättes sålunda, om ej möjlighet bör finnas att ge
avkall beträffande kravet på körkort även i sådana fall, då statsbidrag icke
utgått. Pensionsstyrelsen anser det böra övervägas om inte — för vinnande
av större likställighet — körkortskravet kunde slopas i dessa fall, när synnerliga
skäl därtill föreligger. De vanföras riksförbund framhåller att härigenom
skulle även den principen upprätthållas, att befrielsen från skatteplikten
för dylika fordon icke skall vara underställd en ekonomisk behovsprövning.
Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser att vederbörande
länsstyrelse i särskilda fall bör kunna medge skattefrihet, även om invaliden
icke kan betros med körkort. Som exempel nämnes det fall, där en vanför
person genom arv, gåva eller på annat sätt (t. ex. lotterivinst) blivit ägare
till motorfordon och där förutsättningarna eljest förelegat för erhållande
av statsbidrag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser bestämmelsen att fordonet skall
framföras av den vanföre vara alltför obestämd och innebära risk för missbruk
av skattebefrielsen. Länsstyrelsen förordar därför, att krav uppställes
på att fordonet huvudsakligen skall framföras av den vanföre.

Behov av motorfordon för utkomst eller utbildning

Utredningens överväganden i denna del har i allmänhet vunnit gillande
vid remissbehandlingen.

I några yttranden behandlas närmare frågan om fordonsskattebefrielse
för hemmaarbetande vanföra. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser
att den av utredningen förordade tillämpningen beträffande nämnda
vanföra, nämligen att behovet av motorfordonet skall bedömas som om vederbörande
arbetat på plats utom hemmet, saknar täckning i den föreslagna
författningstexten. Det låter sig ej göra, framhåller länsstyrelsen, att förutsätta
sådan tillämpning enbart på grund av uttalanden i förarbetena. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hyser viss tvekan om vad utredningen
här yttrat står i överensstämmelse med det framlagda författningsförslaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller för sin del, att den icke
är helt övertygad om att de skäl, som utredningen åberopat till förmån för de
hemmaarbetande vanföra, är tillräckligt bärande för att motivera ett avsteg
från utredningens principiella ståndpunkt, att skattefrihetssystemet
skall syfta till att bereda kombinerad närings- och förflyttningshjälp. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför om ej avgörandet av detta spörsmål bör anstå
i avbidan på resultatet av 1953 års trafikutrednings översyn av vägtrafik -

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

beskattningen. Däremot tillstyrker länsstyrelsen i Uppsala län utredningens
förslag med understrykande av att det icke kan anses tillfredsställande att
arbetsplatsens belägenhet skall vara utslagsgivande för erhållande av skattebefrielse.

Medicinalstyrelsen, som anser den av utredningen förordade skattebefrielsen
för hemmaarbetande vanför kunna diskuteras när denne icke har behov
av motorfordonet för sin utkomst, ifrågasätter om man icke vid ett accepterande
av utredningens förslag bör göra samma avsteg för de vanföra hemmahustrurna.
Statskontoret framhåller att utredningens förslag om behovsprövning
synes innebära, att förvärvsarbetande hustru, som är vanför, i allmänhet
icke skulle kunna beviljas skattefrihet för motorfordon. Enligt statskontorets
mening finnes emellertid skäl för att tillerkänna även denna kategori
av invalider sådan förmån oavsett vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det icke räcka enbart med att den
vanföre har behov av motorfordon för sin utkomst eller utbildning utan
behov av regelbunden användning av motorfordonet, t. ex. för färd varje dag
till arbetsplats eller undervisningsanstalt, bör styrkas. Länsstyrelsen i Stockholms
län uttalar i anledning av utredningens principuttalande, att endast
fordon som anskaffats såsom fortskaffningsmedel i och för utkomst eller
utbildning skall befrias från skatteplikt, att föreskrift härom lämpligen
synes böra intagas i författningstexten.

Utredningens förslag till tolkning av begreppet utkomst finner länsstyrelsen
i Kronobergs län kunna ge anledning till viss tveksamhet och anför.

Det skulle sålunda kunna tänkas, att en invalid med en årsränta, som
skänker honom och hans familj nödtorftig bärgning, vill och kan genom något
arbete skaffa sig en något förhöjd standard men att han därvid kommer
i det läge att han icke kan få skattebefrielse för den bil, som han för
arbetets utförande är i ofrånkomligt behov av, enär hans inkomst av arbetet
anses icke vara erforderlig för hans försörjning. Samma negativa tolkning
skulle även kunna tänkas i det fall invaliden visserligen har en arbetsinkomst,
vars förvärvande icke kräver, att han har motorfordon, och som
med hänsyn till hans bristfälliga arbetskapacitet är låg men dock kan anses
till nöds förslå till hans försörjning, samt att han till förbättrande av sin
ställning vill åtaga sig ett fritidsarbete, som emellertid med hänsyn till
hans lyte kräver insättande av ett motorfordon. Länsstyrelsen finner det
därför vara önskvärt, att beträffande begreppet utkomst göres ett sådant förtydligande,
att tolkningen därav icke blir alltför snäv.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig också tveksam till
innebörden och konsekvenserna av det av utredningen föreslagna utbytet av
begreppet »förvärvsverksamhet» mot begreppet »utkomst» och anser det
bl. a. ej fullt klart, huruvida denna förändring står i överensstämmelse med
utredningens uttalande att någon ekonomisk behovsprövning ej bör ifrågakomma.

25

Kungi. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

Till skattebefrielse ifrågakommande motorfordon

Utredningens förslag att fordonets inrättande såsom invalidfordon ej längre
bör utgöra ett ofrånkomligt villkor för skattebefrielse hälsas allmänt med
tillfredsställelse. Även den föreslagna utvidgningen i fråga om de motorfordon,
som skall kunna erhålla skattebefrielse, mottages i huvudsak positivt.

De vanföras riksförbund föreslår att den automatiska skattefriheten för
invalidmotorcyklarna skall utsträckas till att gälla även de s. k. minibilarna.
Förbundet framhåller, att invalidmotorcykeln — som i allmänhet konstrueras
med tre hjul och en motor om 125 ce, vilken utvecklar ca 2 hkr —
var det förhärskande för de vanföra fram till år 1948 men att den därefter
ersatts främst av bilen men även i viss utsträckning av s. k. minibilar och
liknande vagnar. Förbundet anför vidare bl. a. följande.

Minibilarna finns i konstruktion dels med två hjul, vilken registreras som
motorcykel, dels med fyra hjul, vilken registreras som bil. Dess tjänstevikt
överstiger icke 550 kg.

Tillverkningen av den specialkonstruerade hastighetsbegränsade invalidmotorvagnen
har numera nästan upphört.----Den tekniska utveckling en

visar, att den konventionella och enligt automobilskatteförordningen
skattefria typen av motorcykel i stor utsträckning ersatts av andra typer av
trehjuliga vagnar, försedda med motorer om 0,8 hkr, vilka sorterar under
mopedförordningen, samt de s. k. minibilarna, t. ex. Messerschinitt, Heinkel
Kabine etc.

Enär förbundet anser det synnerligen eftersträvansvärt att hålla en enkel
typ av fordon tillgänglig för den grupp vanföra, som av någon anledning
icke i nämnvärd utsträckning kan yrkesarbeta och därigenom försörja sig,
föreslås att från skatteplikt obligatoriskt befrias motorfordon med en tjänstevikt
av högst 550 kilogram och inrättade såsom invalidfordon. Vid prövning
av sådant ärende skall hänsyn tagas till vanförhetens art och grad. Den kontroll
som erfordras vid en övergång från den specialkonstruerade, hastighetsbegränsade
motorcykeln till ett motorfordon av standardtyp torde enligt förbundet
kunna etableras på samma grunder, som utredningen föreslår genomförda
för den hemmaarbetande gruppen vanföra. Pensionsstyrelsen föreslås
bli den instans som prövar sökandens art och grad av vanförhet samt det
därav betingade behovet av motorfordon.

Svenska ortopedföreningen vill slopa bestämmelserna beträffande den
fartbegränsade invalidmotorcykeln och anför.

Dessa bestämmelser synes ha tillkommit för att kontrollera att enbart
invalidiserade skall komma i åtnjutande av skattefrihet. Att denna kontrollmöjlighet
kan vara eu chimär inses utan vidare. Det är knappast troligt
att någon som ej är invalid överhuvudtaget kommer att skaffa sig ett fordon
av här åsyftat slag.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter — med hänsyn till
den utformning skattebefrielsen fått enligt utredningens förslag samt till den
utveckling som ägt rum på invalidfordonens område — huruvida anledning
finnes alt bibehålla särbestämmelsen om obligatorisk skattebefrielse för inval
idinolorcykel med en maximihastighet av 30 km i timmen. Som tidigare

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

berörts har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett till utredningen avgivet
yttrande föreslagit att nämnda maximihastighet måtte slopas.

Medicinalstyrelsen går i sitt yttrande även in på frågan om storleken av
personbil, för vilken skattebefrielse skall kunna medgivas. Under erinran
om att utredningen föreslagit en högsta tjänstevikt av 1 800 kilogram, yttrar
medicinalstyrelsen.

Utredningen har anfört, att skattebefrielsen borde avse ett fordon, som
vore avpassat till invalidens eget behov av förflyttningshjälp, men lämpligen
ej borde omfatta mycket dyrbara, större personbilar med högre fordons-
och omsättningsskattebelopp. En gräns vid 1 800 kilos tjänstevikt ligger
emellertid så högt, att endast ett förhållandevis litet antal mycket stora
biltyper falla utanför densamma. Det synes uppenbart, att även en betydligt
lägre gräns skulle medföra tillfredsställande möjligheter till för invalid lämpligt
val bland marknadens mindre och medelstora bilar.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om tjänsteviktsgränsen beträffande
personbilar bör sättas så högt som till 1 800 kilogram.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län föreslår att vanför ej skall kunna
erhålla skattebefrielse för tvåhjuligt motorfordon. En person med den höggradiga
vanförhet, som förutsättes för skattefrihet, bör ej föra ett så vingligt
och riskabelt fordon som en tvåhjulig motorcykel. Å andra sidan framhåller
förste provinsialläkaren att höggradigt vanför knappast torde kunna
beviljas körkort för sådan motorcykel.

Skattebefrielsens omfattning ur fiskalisk synpunkt

Några väsentliga erinringar ur fiskalisk synpunkt till utredningens förslag
förekommer ej i remissyttrandena.

Statskontoret påpekar visserligen att i rådande statsfinansiella läge största
restriktivitet måste iakttagas vid genomförande av reformer som är ägnade
att minska statens inkomster. Enligt statskontorets mening kan emellertid
särskilda skäl andragas för att låta en större krets av invalider komma
i åtnjutande av skattebefrielse för motorfordon, och statskontoret vill
därför icke göra någon erinran mot utredningens härom framlagda förslag.
Ämbetsverket framhåller dock i sammanhanget vikten av att frågan om beskattningen
av invalidernas motorfordon tages under omprövning i samband
med den allmänna översynen av vägtrafikens beskattning inom 1953 års
trafikutredning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att i sak är befrielsen
från automobilskatt för vissa typer av invalidmotorfordon ett bidrag
trån det allmänna till invaliden, bekostat av bilskattemedlen. Styrelsen instämmer
i utredningens åsikt att en sådan form av bidrag kan tolereras så
länge bidragen är så blygsamma som hittills varit fallet vid jämförelse med
hela den inflytande fordonsskatten.

Frågan om bestämmelser till förhindrande av att befrielsen från omsättningsskatt
missbrukas, behandlas i några yttranden. Kontrollstyrelsen föreslår
att särskilda tillämpningsföreskrifter utfärdas, innehållande de rikt -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

linjer utredningen förordat för länsstyrelsens prövning, nämligen att befrielse
från automobilskatt och i anslutning därtill återbäring av omsättningsskatt
i princip icke bör förekomma för fabriksnytt motorfordon, förrän tre
år förflutit efter tidigare medgiven dylik befrielse för samme sökande. Enligt
styrelsens mening torde det vara mest rationellt, att prövningen av inkommande
ansökningar även i detta hänseende anförtros åt länsstyrelserna
i enlighet med vad utredningen förordat. Härigenom kan tillbörlig hänsyn
tagas till undantagsvis förekommande, fullt legitima fordonsbyten inom en
treårsperiod. Statskontoret förklarar att det ej vill motsätta sig att frågan löses
i enlighet med utredningens förslag men att ämbetsverket förutsätter, att
1953 års trafikutredning kommer att ägna sin uppmärksamhet jämväl åt
denna fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter för sin del om ej
spörsmålet lämpligen bör närmare regleras lagstiftningsvägen.

Handläggningen av ärenden om skattebefrielse

Utredningens överväganden i denna del kommenteras i ett stort antal yttranden
men föranleder endast detaljerinringar.

Beträffande förslaget att pensionsstyrelsen tills vidare skall fungera som
rådgivande organ till länsstyrelserna vill statskontoret och medicinalstyrelsen
fästa uppmärksamheten på att riksdagens revisorer i den år
1957 avgivna berättelsen (del I, § 16) föreslagit, att samtliga ärenden rörande
näringshjälp skulle överflyttas från pensionsstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen.
Medicinalstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att styrelsen
av Kungl. Maj :t erhållit i uppdrag att utreda frågor som sammanhänger
med bidragsrätten till ortopediska hjälpmedel. Styrelsen anför vidare.

I detta sammanhang har frågor om sådana hjälpmedel som transportmedel,
även motordrivna sådana, upptagits till prövning. För närvarande anskaffas
invalidfordon i stor utsträckning med bidrag från pensionsstyrelsen
i form av näringshjälp. Denna näringshjälp förutsättes framdeles i regel
kunna ingå som ett led i de arbetsvårdande åtgärder åt partiellt arbetsföra,
som numera i växande omfång handhaves av arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsorgan.
Medicinalstyrelsen överväger att i sin utredning föreslå, att
anskaffning med bidrag av statsmedel av sådana för invaliden nödvändiga
arbetsvårdande hjälpmedel av ortopediskt slag skall administreras av arbetsmarknadsstyrelsens
arbetsvårdsbyrå.

Pensionsstyrelsen har för sin del icke något att erinra mot förslaget att
styrelsen skall fungera som rådgivande organ till länsstyrelserna.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län anser, att det knappast torde
finnas anledning i det stora flertalet fall av invaliditet att inhämta central
myndighets utlåtande med därav följande fördröjning av ärendets behandling.
Förste provinsialläkaren utgör i första hand länsstyrelsens medicinska
konsult i fråga om beviljande av körkort och är tillika allsidigt socialmedicinskt
utbildad och kunnig. Efter av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar
bör därför, framhålles det, de flesta ärendena kunna handläggas å
länsplanet.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Beträffande det läkarintyg, som enligt utredningens förslag bör
medfölja ansökan om skattebefrielse, anför medicinalstyrelsen följande.

Utredningen förutsätter, att intyg om vanförhetens art och grad skall
kunna utfärdas av varje läkare. Upprätthållandet av en enhetlig praxis skulle
emellertid underlättas genom en begränsning, så att dylika intyg skulle utfärdas
endast av en viss eller vissa kategorier av läkare. För närvarande företinnas
sådana begränsande bestämmelser vad gäller utfärdande av intyg
för statsbidrag till ortopediska hjälpmedel, och det kan ifrågasättas, om icke
en anknytning till dessa bestämmelser bör ske i fråga om läkarintyg för
medgivande av skattebefrielse. Medicinalstyrelsen, som avser att upptaga
frågan härom i sin ovanberörda utredning, är icke för närvarande beredd att
taga ställning i detta hänseende.

Svenska ortopedföreningen anser att intyg beträffande invaliditet bör
utfärdas av läkare vid ortopedisk lasarettsavdelning, vanföreanstalt och kustsanatorium.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län framhåller att bedömningen
på länsstyrelseplanet kräver utförligt läkarintyg som, enär det
praktiskt taget alltid gäller extremitets- eller rygginvalida, bör vara utfärdat
av läkare med kirurgisk eller ortopedisk specialitet.

Vad angår giltighetstiden för beslutet om skattebefrielse råder
flera olika meningar. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter huruvida
beslut om skattebefrielse över huvud taget skall tidsbegränsas och föreslår
att, om så likväl anses böra vara fallet, kortare giltighetstid än tre år icke
bör ifrågakomma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att
liden inom vilken ny ansökan skall göras ej bör sättas för kort — förslagsvis
ej kortare än fem år -— med hänsyn till det besvär en förnyad ansökan
skulle förorsaka den vanföre och det merarbete förnyade ansökningar skulle
föranleda för länsstyrelserna. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser,
att giltighetstiden för ett beslut om skattebefrielse bör kunna sättas längre
än till tre år, och ifrågasätter om ej i vissa fall av kronisk invaliditet befrielse
borde kunna få medgivas tills vidare. Länsstyrelsen i Örebro län förordar
att beslutet om skattebefrielse skall gälla tills vidare för en tid av
högst tre år. Däremot anser länsstyrelsen i Västernorrlands län att beslut
om skattebefrielse bör meddelas för endast ett år i sänder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller i sammanhanget, att den av utredningen
föreslagna utformningen av 2 § automobilskatteförordningen kan
ge anledning till tveksamhet, och anför.

Länsstyrelsen åsyftar sådana fall, där vanför person utan bidrag av statliga
medel förvärvar fordon, försett med efter hans vanförhet avpassade särskilda
anordningar, för alt bliva i tillfälle att företaga övningskörning. Beslut
om skattebefrielse synes enligt förslaget kunna meddelas först sedan vederbörande
erhållit körkort och torde bli gällande för tiden från och med nästföljande
månad. Enligt länsstyrelsens mening bör i sådant fall skattebefrielse
kunna medgivas från tiden för förvärvet. Därest den nu föreslagna utformningen
av 2 § automobilskatteförordningen icke kan anses ge utrymme
för en tolkning, som möjliggör skattebefrielse för angiven tid, anser länsstyrelsen
det önskvärt att förfaltningsrummet ändras med hänsyn till påtalat
förhållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

29

Länsstyrelsen fortsätter.

Vidare synes i detta sammanhang böra övervägas, om icke 5 § kungörelsen
den 12 december 1924 angående uppbörd av automobilskatt m. m. bör
ändras så, att anstånd med inbetalande av bilskatt kan medgivas, till dess
en i samband med registreringsansökan ingiven ansökan om skattebefrielse
prövats. För en sådan författningsändring talar den omständigheten, att
flertalet invalider befinna sig i små ekonomiska omständigheter.

1 anslutning till sistnämnda yttrande må nämnas att länsstyrelserna i Södermanlands
och Kopparbergs län ifrågasätter om ej den vanföre skulle
kunna erhålla förhandsbesked i fråga om skattebefrielse.

I övrigt anser länsstyrelsen i Kristianstads län i likhet med förste provinsialläkaren
i länet att utredningens förslag om att beslut om skattebefrielse
skall tidsbegränsas och att vanför, som erhållit skattebefrielse, årligen
skall avge en försäkran om oförändrad status, icke bör genomföras. Befrielseärendenas
störande inverkan på arbetet med bilbeskattningen skulle
nämligen genom sådana inskränkningsbestämmelser onödigt förstoras. Länsstyrelsen
i Stockholms län finner däremot kontrollsystemet med försäkran
riktigt och även länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län förordar uttryckligen
detta förslag.

V. Departementschefen

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen är invalidernas motorfordon
i viss utsträckning fritagna från fordonsskatt enligt 1922 års automobilskatteförordning.
Länsstyrelse äger sålunda medge skattebefrielse för personbil,
som är inrättad såsom invalidfordon och som äges av invalid. Vid prövning
av ärende om befrielse skall hänsyn tagas till invaliditetens art och grad
samt behovet av bil för förvärvsverksamhet eller utbildning. Det förutsättes
vidare att invaliden innehar körkort, som berättigar till framförande av det
skattebefriade motorfordonet. Härjämte gäller automatisk skattefrihet för
motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet
icke överstiger 30 kilometer i timmen. Befrielse från fordonsskatt för personbil
och motorcykel, som nu nämnts, medför även frihet i förekommande
fall från omsättningsskatten å motorfordon enligt 1956 års härom gällande
förordning.

Skattebefrielsen för invalidernas motorfordon är sålunda anknuten till villkoret
att fordonet skall vara inrättat såsom invalidfordon. Härmed avses att
fordonet skall vara försett med s. k. invalidaggregat, d. v. s. speciella manöveranordningar
som möjliggör att fordonet kan framföras av invaliden. Vidare
gäller skattebefrielsen endast personbilar och hastighetsbegränsade motorcyklar
men icke andra motorfordon, såsom lastbilar.

I olika sammanhang bar aktualiserats frågan om utvidgade möjligheter
till skattefrihet. Huvudspörsmålet bar därvid varit om kravet på invalidaggregat
bör bibehållas. Vidare bar ifrågasatts utsträckande av skattebefri -

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

elsen till alla slags motorfordon samt slopande i viss utsträckning av fordran
på körkort för sådan befrielse.

Det nu föreliggande, av invalidfordonsutredningen — efter samråd med
de vanföras organisationer — framlagda förslaget innebär i huvudsak ett
tillgodoseende av de sålunda framförda synpunkterna. Enligt förslaget skall
nämligen möjlighet till skattebefrielse för motorfordon, som äges av invalid,
förefinnas oberoende av om fordonet är utrustat med invalidaggregat.
Skattefrihet skall i princip kunna erhållas icke blott för personbilar utan
även för lastbilar och vanliga motorcyklar. Fordran på körkort för skattebefrielse
skall icke gälla i fråga om motorfordon som anskaffats med bidrag
av statliga medel. Härjämte föreslås den nuvarande automatiska skattebefrielsen
för de speciella invalidmotorcyklarna bibehållen.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i allt väsentligt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

I sammanhanget må erinras om att riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken,
däri inbegripet frågan om vägtrafikens beskattning, är föremål för
översyn inom 1953 års trafikutredning. Invalidfordonsutredningen har därför
icke ansett sig böra taga sikte på en slutgiltig lösning av det föreliggande
beskattningsspörsmålet utan endast åsyftat att åstadkomma en anordning
som tills vidare — i avbidan på den allmänna översynens resultat — på elt
mera enhetligt sätt än nuvarande bestämmelser reglerar hithörande frågor.
Att utredningens förslag är att se mot bakgrunden av denna begränsade
målsättning har också understrukits vid remissbehandlingen.

Gällande bestämmelser om skattebefrielse för invalidernas motorfordon
ingår såsom ett led i de åtgärder från samhällets sida som syftar till all
möjliggöra eller befordra den sociala rehabiliteringen och anpassningen av
denna kategori medborgare. Skattebefrielsen avser sålunda att underlätta
anskaffandet och bibehållandet av motorfordon för invalid, som i och för sin
förvärvsverksamhet eller utbildning är i behov av sådant fordon såsom fortskaffningsmedel.
För närvarande pågår också utredning om lättnader för
invalider i fråga om bensinbeskattningen.

I likhet med invalidfordonsutredningen anser jag att de nuvarande bestämmelserna
innefattar en alltför snäv begränsning av möjligheterna till
skattebefrielse för motorfordon, som innehas av invalid. Från synpunkten
av att bättre tillgodose de syften, skattefriheten vill tjäna, synes därför eu
utvidgning av bestämmelsernas tillämplighet böra ske. Jag delar också invalidfordonsutredningens
uppfattning att åtgärder härvidlag bör genomföras
utan att man avvaktar resultatet av den mera genomgripande översyn
av fordonsbeskattningen, som pågår inom 1953 års trafikutredning. Å andra
sidan finner jag det med hänsyn till den pågående översynen motiverat att
underlättandet av invalidernas fordonsinnehav alltjämt sker enligt skattebefrielsens
princip.

Av det tidigare anförda framgår att möjligheterna till skattebefrielse för
invalidernas motorfordon begränsas främst i två avseenden, nämligen dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

31

genom att endast vissa fordon kan ifrågakomma till skattefrihet och dels
genom kravet på alt fordonet skall vara utrustat med invalidaggregat. Invalidfordonsutredningens
förslag innebär att dessa begränsningar i princip
skall avskaffas. Såsom jag i det följande kommer att närmare utveckla anser
jag mig i huvudsak böra biträda detta förslag. Även i övrigt har jag i stort
sett kunnat ansluta mig till den utformning av skattebefrielsen som förordats
av utredningen. Som utgångspunkt för mitt ställningstagande i förevarande
lagstiftningsfråga har därvid gällt att syftet med skattebefrielsen bör
vara att bereda kombinerad närings- och förflyttningshjälp åt höggradigt
vanföra; en uppfattning, som även utredningen kommit till och som allmänt
godtagits vid remissbehandlingen. Utöver vad som framgår av det följande
har jag icke heller eljest funnit anledning frångå utredningens förslag.

Enligt nuvarande bestämmelser är frågan om skattebefrielse för invalidfordon
i regel beroende på prövning av vederbörande länsstyrelse. I ett avseende
föreligger emellertid automatisk skattefrihet, nämligen
beträffande de för invalider särskilt inrättade hastighetsbegränsade motorcyklarna.
Utredningen har föreslagit att denna skattefrihet skall i oförändrad
form gälla även fortsättningsvis.

Det kan ifrågasättas huruvida anledning föreligger att bibehålla den nuvarande
särbestämmelsen för de speciella invalidmotorcyklarna även efter
övergången till ett system, enligt vilket invalidaggregat icke längre skall utgöra
villkor för skattefrihet. Uttalanden om att särbestämmelsen bör slopas
har också förekommit vid remissbehandlingen. Användningen av dylika motorcyklar
torde vidare ha betydligt minskat under senare år och tillverkningen
lär numera nästan ha upphört.

Ett avskaffande av särbestämmelsen skulle emellertid innebära att frågan
om skattefrihet för invalidmotorcyklarna skulle — i likhet med vad jag
i det följande föreslår beträffande övriga motorfordon — prövas av länsstyrelsen.
Med hänsyn till dessa motorcyklars speciella konstruktion och
begränsade användningsområde torde de praktiskt taget undantagslöst innehas
av sådan invalid, som uppfyller förutsättningarna för skattebefrielse.
Tillräckliga skäl saknas därför enligt min mening att här införa ett prövningsförfarande
i stället för den nuvarande automatiska skattefriheten.
Jag förordar därför all nu gällande utformning av skattefriheten för invalidmotorcyklarna
bibehålies.

I ett remissyttrande har föreslagits att automatisk skattefrihet skulle
kunna erhållas för alla med invalidaggregat utrustade motorfordon, vilkas
tjänstevikt utgör högst 550 kilogram. Som motivering har angivits att man
bör hålla en enkel typ av fordon tillgänglig för den grupp av invalider,
som av någon anledning icke i nämnvärd utsträckning kan yrkesarbeta och
därigenom försörja sig.

Som tidigare nämnts bör syftet med skattebefrielsen vara att bereda kombinerad
närings- och förflyttningshjälp. I den mån denna och övriga förutsättningar
för skattebefrielse föreligger i Iråga om sådant mindre fordon

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

som nyss nämnts (exempelvis s. k. minibil), har länsstyrelsen att vid sin
prövning medge skattebefrielse i vanlig ordning. En automatisk skattefrihet
för de mindre motorfordonen som; sådana skulle — även om de är försedda
med invalidaggregat — innebära att man gick betydligt utöver syftet med
skattebefrielsen. Sådana företrädesvis praktiska skäl som gjort att jag ansett
mig böra föreslå automatisk skattefrihet för invalidmotorcyklar föreligger
uppenbarligen icke i fråga om minibilar och liknande. Jag finner därför
icke anledning föreslå automatisk skattefrihet för sistnämnda motorfordon.

När det härefter gäller skattebefrielse efter särskild prövning
har som tidigare nämnts utredningen föreslagit att icke blott personbilar
ulan även lastbilar och motorcyklar skall kunna ifrågakomma till
sådan skattebefrielse. Utredningen har dock föreslagit att skattebefrielsen
skall begränsas till sådana personbilar, vars tjänstevikt icke överstiger 1 800
kilogram, och till lastbilar med en totalvikt av högst 2 500 kilogram.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i förevarande avseende
i stort sett lämnats utan erinran. Från några håll har emellertid ifrågasatts
om icke viktgränsen för personbilar bör kunna sättas lägre än 1 800 kilogram,
varjämte i ett yttrande förordats att tvåhjuliga motorcyklar bör undantagas
från möjligheten till skattebefrielse. I sistnämnda hänseende har
åberopats att invalid med den höggradiga vanförhet, som enligt utredningens
förslag skall fordras för erhållande av skattebefrielse, icke bör föra tvåhjuligt
fordon.

I likhet med utredningen anser jag, som jag tidigare antytt, att i princip
alla slags motorfordon bör kunna ifrågakomma till skattebefrielse. Jag delar
också utredningens uppfattning, att vissa maximivikter bör gälla beträffande
personbilar och lastbilar. Vad angår personbilarna bör, såsom
utredningen framhållit, skattefriheten ej omfatta större personbilar med
höga skattebelopp. Gränsen bör dock sättas så pass högt att fritt val mellan
marknadens mindre och medelstora bilar, d. v. s. alla bilar som kan vara
lämpade för invalider, erbjuder sig. Även om detta syfte kan i huvudsak
tillgodoses med en något lägre maximigräns än den av utredningen föreslagna,
kan det dock i speciella fall — t. ex. vid förvärv av begagnad bil —
vara av värde att utrymme finns för skattebefrielse i den omfattning utredningen
förordat. Härmed uppnås också överensstämmelse med den maximivikt
i fråga om lastbilar som jag föreslår i det följande. Erinras må vidare
om att det under alla omständigheter ankommer på länsstyrelsen att pröva
huruvida behov föreligger för invaliden av det fordon för vilket skattebefrielse
begäres. Jag tillstyrker därför utredningens förslag på denna punkt.

Beträffande lastbilarna finner jag mig däremot icke kunna till alla
delar biträda utredningens förslag. Invalids behov av lastbil såsom näringsoch
förflyttningshjälp synes i huvudsak inskränka sig till sådana bilar av
skåpvagnstyp. Väg- och vattenbyggnadssh relsen har också uttalat sig för
att skattebefrielse bör avse sådana lätta lastbilar, vilka till konstruktion och
utseende ej nämnvärt avviker från personbilar. En lämplig anordning sy -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

nes enligt min mening vara att skattebefrielsen får omfatta de lastbilar som
avses i 1956 års omsättningsskatteförordning, d. v. s. sådana med skåp-,
stationsvagns- eller personbilskarosseri utrustade lastbilar vilkas tjänstevikt
ej överstiger 1 800 kilogram.

Vad slutligen angår motorcyklarna finner jag ej anledning
frångå utredningens förslag. Jag anser sålunda skäl ej föreligga att generellt
undantaga tvåhjuliga fordon från möjligheten till skattebefrielse. Även
härvidlag blir det i sista hand beroende på länsstyrelsens prövning huruvida
skattebefrielse skall medgivas. Såsom även framhållits i det yttrande, vari
skattebefrielse för tvåhjuliga fordon avstyrkts, torde den vars invaliditet
är så höggradig att han ej kan på betryggande sätt föra sådant fordon icke
erhålla körkort härför, varför skattebefrielse i sådant fall redan på denna
grund är utesluten.

I likhet med utredningen anser jag vidare att några särskilda krav på utrustningen
av det motorfordon, för vilket skattebefrielse skall kunna erhållas,
icke behöver uppställas. Såsom utredningen påpekat fastställer länsstyrelsen,
vid utfärdande av körkort för vanför person, regelmässigt de särskilda
villkor beträffande framfört motorfordons utrustning, som kan anses
nödvändiga från trafiksäkerhetssynpunkt med hänsyn till förarens vanförhet.

Som jag tidigare angivit har jag funnit mig böra biträda utredningens
vid remissbehandlingen allmänt godtagna förslag atl utrustning med i nvalidaggregat
icke längre skall utgöra villkor för erhållande av skattebefrielse
för fordonet. Detta villkor tillkom ursprungligen för att man
skulle undvika de mycket svårbedömbara gränsfall, som eljest kunde komma
att underställas länsstyrelserna. Såsom framgått av utredningen och vid
remissbehandlingen har kravet på invalidaggregat i stället medfört att besiktningsmän
och länsstyrelser icke sällan ställts inför besvärliga avgöranden
i fråga om vilka ändringsanordningar på motorfordonet, som skall anses
tillräckliga för skattefrihet. Det har även visat sig, att också en del
svårt vanföra personer kan framföra normalutrustade fordon. Numera
finns för övrigt bilar med automatisk koppling och växellåda, som onödiggör
särskilda ändringsanordningar för rörelseinvalida förare.

Avskaffandet av kravet på invalidaggregat som villkor för skattefrihet
innebär givetvis icke att förekomsten av sådant aggregat blir utan betydelse
för frågan om skattebefrielse. Såsom utredningen framhållit utgör ett fordons
utrustning med invalidaggregat i vissa fall ett indicium på den vanföres
behov av motorfordonet som transportmedel för sin förflyttning. Erinras
må även om att länsstyrelse, som nyss nämnts, kan såsom villkor för
utfärdande av körkort åt vanför uppställa att vederbörande fordon är utrustat
så att den vanföre kan på betryggande sätt framföra detsamma.

Med slopandet av kravet på invalidaggregat följer, såsom utredningen
också anfört, att bedömningen förskjutes från en enklare teknisk företett
Ilihang till riksdagens protokoll 1999. 1 samt. Nr 77

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

else (fordonet) till en komplicerad social-medicinsk (invaliden). Givet är
att vissa svårigheter föreligger att bestämma arten och graden av
den invaliditet, som skattebefrielsen bör tillgodose. Det ställningstagande
härvidlag, till vilket utredningen efter samråd med vanföreorganisationerna
kommit, innefattar enligt min mening en i stort sett ändamålsenlig
avvägning i förevarande avseende. Därvid har jag särskilt beaktat att
pensionsstyrelsen och medicinalstyrelsen icke haft något att erinra mot utredningens
förslag.

I likhet med utredningen anser jag sålunda att endast rörelseinvalida,
d. v. s. vanföra, skall kunna erhålla skattebefrielse samt att vanförheten
skall vara höggradig. Av sakens natur följer vidare att vanförheten skal!
vara varaktig. Någon bestämd tidsgräns bör icke utsättas i författningen.

Även till de närmare riktlinjer, som utredningen uppdragit för tillämpningen
av vanförhetsbegreppet, kan jag i princip ansluta mig. Självfallet
kan vissa svårbedömbara gränsfall uppkomma. Tillämpningen bör därför
ej vara alltför formell utan ske med tillbörligt beaklande av omständigheterna
i det enskilda fallet. De synpunkter som framförts i vissa remissyttranden
kan härvidlag förtjäna beaktande. Å andra sidan bör avsteg icke ske
från de grundläggande principerna att fråga skall vara om höggradig vanförhet
av varaktig natur.

Såsom utredningen föreslagit bör som villkor för skattefrihet i princip
gälla, att motorfordonet äges och framföres av den vanföre. Kravet på att
den vanföre skall framföra fordonet får anses uppfyllt, därest vederbörande
innehar körkort för förande av det fordon varom fråga är. Utredningen
har föreslagit att fordran på körkort icke skall upprätthållas, därest motorfordonet
av den vanföre anskaffats med bidrag av statliga medel. Jag är
emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang tillstyrka något avsteg
från körkortskravet såsom förutsättning för skattebefrielse.

Enligt nu gällande bestämmelser skall vid prövning av ärende om skattebefrielse
hänsyn tagas till behovet av fordonet för förvärvsverksamhet
eller utbildning. Utredningen har föreslagit att begreppet förvärvsverksamhet
utbytes mot termen utkomst. Till stöd härför anför utredningen,
att under förvärvsverksamhet ingår även sådana inkomster som ej är erforderliga
för vederbörandes försörjning. Vid tillämpningen torde vidare,
enligt utredningen, länsstyrelserna ha givit begreppet förvärvsverksamhet
en innebörd som närmast motsvarar termen utkomst. Utredningen anser
dock att frågan om skattefrihet liksom hittills skall medgivas oberoende av
invalidens ekonomiska förhållanden.

Det till grund för skattebefrielsen liggande syftet att bereda närings- och
törflyttningshjälp bör enligt min mening icke ges en sådan författningsteknisk
utformning att tillämpningen därav blir alltför snäv. Skattebefrielsen
bör därför icke begränsas till sådana fall, där behov av motorfordon förefinnes
endast för sådan verksamhet varav invaliden är i oundgängligt behov
för sitt och sin familjs uppehälle. Med hänsyn härtill och då någon egentlig

Ktmgl. Maj. ts proposition nr 77 år 1959

35

ekonomisk behovsprövning icke bör ske, synes mig den av utredningen föreslagna
termen utkomst mindre ändamålsenlig. Å andra sidan bör icke behov
av motorfordon för allehanda slag av fritidsarbete eller annan liknande verksamhet
berättiga till skattebefrielse. En lämplig avgränsning torde kunna
ske genom att behovet av motorfordon anknytes till vederbörandes huvudsakliga
förvärvsverksamhet.

I sammanhanget må framhållas att den förflyttningshjälp, som skattebefrielsen
syftar att åstadkomma, givetvis avser invalidens egen förflyttning.
Skattebefrielse bör sålunda icke ifrågakomma för fordon som användes i
yrkesmässig trafik.

Utredningen har vidare föreslagit att i fråga om hemmaarbetande vanföra
— dock icke vanföra hemmahustrur — behovet av fordon skall kunna bedömas
som om vederbörande haft sitt arbete förlagt till plats utom hemmet.
Detta förslag har blivit föremål för vissa invändningar vid remissbehandlingen.
Även om vissa skäl otvivelaktigt talar för att helt jämställa de hemmaarbetande
vanföra, liksom vanföra hemmahustrur, med andra vanföra,
är jag dock icke för närvarande beredd att tillstyrka en sådan utvidgning
av möjligheterna till skattebefrielse.

I anledning av vad utredningen i övrigt anfört om när behov skall anses
föreligga av motorfordon vill jag uttala att de lokala kommunikationsförhållandena
icke i och för sig bör vara avgörande för frågan om behov av motorfordon
för förflyttning föreligger. Å andra sidan bör vid prövning av behovet
liksom andra förutsättningar för skattebefrielse samtliga föreliggande
omständigheter tagas i beaktande. Som jag i annat sammanhang framhållit
bör tillämpningen ej vara alltför formell.

Såsom utredningen uttalat innebär kravet på behov av motorfordon för
förflyttning att skattebefrielse kan meddelas för endast ett av den vanföre
innehaft fordon.

Beträffande handläggningen av ärenden angående
skattebefrielse kan jag i huvudsak ansluta mig till utredningens
förslag. Jag förordar således —■ såsom redan framgått av det föregående —
att länsstyrelserna liksom nu är fallet skall pröva och avgöra dessa ärenden.
I likhet med vad hittills skett synes länsstyrelserna i tveksamma fall böra
inhämta yttrande från pensionsstyrelsen. Även arbetsmarknadsstyrelsens
liksom medicinalstyrelsens yttrande kan i vissa fall behöva inhämtas.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna
om skattebefrielse synes lämpligen böra meddelas av pensionsstyrelsen
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen. I
denna ordning bör alltså fastställas bl. a. formulär till läkarintyg och andra
liknande handlingar som bör åtfölja ansökan om skattebefrielse. Anvisningar
bör vidare utfärdas exempelvis rörande i vilken utsträckning läkarintyg
bör förnyas.

Vad däremot angår själva giltighetstiden för beslut om skattebefrielse
synes närmare bestämmelser liksom hittills ej vara erforderliga. Beslutet

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1959

bör således alltefter omständigheterna i det enskilda fallet kunna meddelas
för viss tid eller tills vidare. I beslutet bör angivas de villkor, som skall gälla
för beslutets fortbestånd. Bl. a. bör utsättas att den vanföre skall vara skyldig
att underrätta länsstyrelsen om ändring inträder i förhållande som föranlett
skattebefrielse. I beslutet kan vidare lämpligen, såsom nu sker på
sina håll, intagas föreskrift om att den skriftliga resolutionen skall medföras
i fordonet och på tillsägelse uppvisas för besiktningsman eller polisman.
Självfallet är att beslutet skall avse visst av den vanföre innehaft fordon
och ej anknytas enbart till den vanföres person.

Som tidigare nämnts medför enligt gällande bestämmelser befrielse från
fordonsskatt även frihet i förekommande fall från den särskilda omsättningsskatten
på motorfordon. Den nu föreslagna utvidgningen av bestämmelserna
om befrielse från fordonsskatt bör — såsom utredningen även
förordat — medföra motsvarande utvidgning beträffande reglerna om frihet
från omsättningsskatt.

Genom avskaffandet av kravet på invalidaggregat kan emellertid — såsom
utredningen påpekat - — risk uppkomma för missbruk av omsättningsskattefriheten.
Det skulle sålunda enligt utredningen kunna tänkas att till skattefrihet
berättigad invalid köper och säljer fabriksnya fordon i rask följd. När
invaliden säljer fordonet utgår nämligen icke omsättningsskatt, enär fordonet
då är begagnat. Å andra sidan kan stundom fullt legitimt behov föreligga
av att kort tid efter förvärvet avyttra skattefritt inköpt fordon. Till
förhindrande av missbruk har utredningen anvisat en lösning av det föreliggande
problemet, vilken även tar hänsyn till de legitima transaktionerna.
Enligt utredningens förslag bör nämligen länsstyrelserna endast då synnerliga
skäl föreligga medgiva befrielse från fordonsskatt för fabriksnytt fordon,
om ett av invaliden tidigare såsom fabriksnytt förvärvat och skattebefriat
fordon försålts av invaliden inom tre år från första registreringsdagen.

Givet är att vid länsstyrelsens prövning av huruvida invaliden har behov
av motorfordon, tiden för tidigare innehav av sådant fordon får betydelse.
Utan att genom uttrycklig författningsbestämmelse binda länsstyrelserna vid
viss tidsgräns härvidlag, bör likväl framhållas att kortare tids innehav av
ett och samma fordon i regel tyder på att behovet är mindre utpräglat. Skattebefrielse
synes därför icke utan särskild prövning i förevarande hänseende
böra ifrågakomma, därest tidigare skattebefriat fordon försålts inom jämförelsevis
kort tid efter förvärvet. Den av utredningen förordade tidsperioden,
tre år, kan anses utgöra en lämplig riktpunkt för avgränsningen av de
fall, där den särskilda prövningen bör sätta in.

De nya beskattningsreglerna bör — med hänsyn bl. a. till att eu omläggning
under löpande beskattningsår skulle medföra ett omständligt restitutionsförfarande
samt till att viss tid för förberedande av omläggningen åtgår
— lämpligen träda i kraft den 1 januari 1960.

I enstaka fall kan tänkas att skattebefrielse beviljats med stöd av nuvarande
bestämmelser men att enligt de nya bestämmelserna befrielse ej kan

Kungi. Maj:ts proposition nr 77 år 1959 37

ifrågakonnna. Så blir exempelvis fallet, därest befrielse medgivits för personbil
med en tjänstevikt överstigande 1 800 kilogram. Till förhindrande av att tidigare
åtnjuten skattebefrielse upphör och för att över huvud taget åstadkomma
en smidig övergång till de nya reglerna för de fordon, i fråga om
vilka hittillsvarande stadganden tillämpats, bör särskild övergångsbestämmelse
meddelas. Syftet därmed bör vara att den, som redan nu åtnjuter skattebefrielse
för visst fordon, icke skall komma i sämre läge än om nuvarande
bestämmelser alltjämt ägt tillämpning.

Utredningen har beräknat att ett genomförande av dess förslag skall —
sedan det nya systemet om några år fått full verkan — med oförändrade
skattesatser medföra ett skattebortfall per år av bortåt 1 000 000
kronor i fordonsskatt och ca 500 000 kronor i omsättningsskatt. De av mig
förordade modifikationerna av utredningens förslag torde icke nämnvärt
påverka skattebortfallet.

VI. Departementschefens hemställan

På grundval av vad här anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november
1956 (nr 5''r5) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda författnings
förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karl-Henrik Ekberg

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

Bihang

Invalidfordonsutredningens förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

2

Från skatteplikt---(nr 536).

Länsstyrelsen må medgiva befrielse
från skatteplikt för personautomobil,
som är inrättad såsom invalidfordon
och som äges av invalid. Vid prövning
av ärende om befrielse skall hänsyn
tagas till invaliditetens art och grad
samt behovet av bil för förvärvsverksamhet
eller utbildning.

Föreslagen lydelse

§•

Från skatteplikt--- — (nr 536).

Vederbörande länsstyrelse må, då
fråga icke är om fordon som är skattefritt
jämlikt första stycket c), medgiva
befrielse från skatteplikt för motorfordon,
som äges av vanför person
och av denne anskaffats med bidrag
av statliga medel, så ock eljest
för sådan personautomobil vars tjänstevikt
ej överstiger 1800 kilogram,
sådan lastautomobil vars totalvikt ej
överstiger 2 500 kilogram eller sådan
motorcykel, som äges och framföres
av vanför person. Vid prövning av
ärende om befrielse skall hänsyn tagas
till vanförhetens art och grad samt
behovet av motorfordonet för utkomst
eller utbildning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1959

39

Invalidfordonsutredningens förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 23 november 1956 angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

6

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt
utgått, i samband med
fordonets upptagande första gången i
bilregister, funnits vara skattefritt
jämlikt 2 § första stycket a), b) eller
c) förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,
efter ansökan, förordna
om återbäring av erlagd omsättningsskatt.
Vad nu sagts skall ock
gälla personbil, som är inrättad såsom
invalidfordon och som äges av
invalid, därest fordonet, när det första
gången upptagits i bilregister, befriats
från skatteplikt jämlikt 2 §
andra stycket nämnda förordning.

§•

Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt
utgått, i samband med
fordonets upptagande första gången
i bilregister, funnits vara skattefritt
jämlikt 2 § första stycket a), b) eller
c) förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, skall kontrollstyrelsen,
efter ansökan, förordna
om återbäring av erlagd omsättningsskatt.
Vad nu sagts skall ock
gälla sådant jämlikt 2 § andra stycket
nämnda förordning från skatteplikt
befriat motorfordon, som när
det första gången upptagits i bilregister,
sålunda befriats.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1959.

59039Ö Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag