Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge m. m.; given Stockholms slott den 20 februari
1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;
samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om utlämning för brott till de
övriga nordiska länderna. Förslaget, som utgör resultatet av ett nära nordiskt
lagsamarbete, innebär att det nuvarande konventionssystemet skall
slopas och att utlämning, inom den ram som lagen anger, skall ske efter
fri prövning; dock förutsättes, att en lagligen grundad utlämningsframställning
som regel skall efterkommas. Såväl beträffande förutsättningarna för
utlämning som i fråga om förfarandet innebär förslaget uppmjukningar
i förhållande till den allmänna utlämningslagen. Därvid har eftersträvats
att med största möjliga enkelhet förena rättssäkerhetskravet. Det förutsättes,
att lagar av i huvudsak samma innehåll genomföres i de övriga nordiska
länderna.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år tl)59

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Den som i Danmark, Finland, Island eller Norge är misstänkt, tilltalad
eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket må
efter framställning utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för hrottet
sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat till vilken utlämning begäres
eller den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå
enligt svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år; om gärningen i
sin helhet begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med mindre gärningen
innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning
sker jämväl för gärning, som förövats utom riket.

3 §.

Utlämning må ej ske, om i den främmande staten allenast böter kan ådömas
för gärningen, såvida ej utlämning tillika äger rum för brott, på vilket
strängare straff än böter kan följa.

Har den som begäres utlämnad i den främmande staten dömts för gärningen,
må han utlämnas, allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller
annat omhändertagande på anstalt. Oaktat påföljden icke är sådan som
nyss sagts må han ock utlämnas, om framställningen om utlämning tillika
avser annat brott, för vilket utlämning enligt denna lag må ske.

4 §.

Utlämning för politiskt brott må ske, allenast om gärningen eller gärning
av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff och den som
begäres utlämnad ej är svensk medborgare.

5 §.

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående det
uppgivna brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

6 §.

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff
i två år eller därutöver, eller som enligt dom mot honom skall undergå frihetsstraff
eller eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret
består. Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nyss
nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för rättegång
om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på
villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.

7 §•

Vid utlämning skall såsom villkor gälla, att den som utlämnas icke må i
den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före
utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats enligt 18 §;

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom en månad
efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som må hava
ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum; eller

han återvänt dit sedan han lämnat landet.

Därjämte skall gälla, att den som utlämnas allenast må i fall som avses i
8 § eller efter medgivande enligt 18 § utlämnas till tredje stat för brott, som
han förövat före utlämningen.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor,
som prövas erforderliga.

8 §.

Om två eller flera av de i 1 § omnämnda staterna eller en eller flera av
dessa stater jämte annan stat begära utlämning av samma person, skall,
med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen
därför, framställningarnas tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga
omständigheter, prövas till vilken stat utlämning bör ske.

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas
till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på
villkor som bestämts enligt 7 g.

Förfarandet

9 §•

Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyndighet i den
stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåklagarämbetet eller,
om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller
distriktsåklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker till
utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen
grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen
inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat
meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga
till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet.
Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott är det tillfyllest
att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast
något av brotten.

Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av domen
eller beslutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist,
brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten
tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

10 §.

Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad om
förundersökning i brottmål är stadgat.

Samtycke, som avses i 9 § andra stycket, avgives i åklagarens närvaro inför
allmän underrätt. Rätten är därvid domför, häradsrätt utan nämnd och
rådhusrätt med en lagfaren domare.

11 §.

Högsta domstolen prövar på begäran av den som avses med framställningen,
huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt denna lag. Om det
finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej vägras, med
mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller saken
finnes uppenbar.

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt denna lag,
må framställningen icke bifallas.

12 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren,
om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande
beskaffenhet är i svensk lag belagd med straff, använda och hos rätten
påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är föreskrivet
för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning,
utöver vad av framställningen om utlämning framgår, förebragts till stöd för
att den som avses med framställningen begått det uppgivna brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill
dess ärendet avgjorts eller högsta domstolen i fall som avses i It § funnit
hinder mot utlämning möta. Talan mot rättens beslut föres genom besvär
till högsta domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det beslut senast meddelats.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 72 år 1959

13 §.

Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas inom
stängda dörrar, om det begäres av den om vars utlämnande är fråga eller
det eljest finnes påkallat av hänsyn till främmande stat.

14 §.

Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet
skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas
av den som begäres utlämnad.

15 §.

Har den som avses med framställningen inför rätten samtyckt till utlämning
och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren,
om han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller
att utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket
sägs, skola handlingarna i ärendet, sedan utredningen avslutats, skyndsamt
översändas till justitiedepartementet, varefter Konungen skall giva sitt beslut
över framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som tagits i beslag
skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de
förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas
påkallade.

16 §.

Beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Vid beviljande av
utlämning må förordnas att den, som enligt beslutet skall utlämnas, i avbidan
på verkställigheten skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Övriga bestämmelser
17 §.

Den som är efterlyst för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt på gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag kan följa frihetsstraff, i avvaktan på begäran om
utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet
enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må
ock i sådant fall äga rum.

Beslut om användning av tvångsmedel enligt denna paragraf skall på begäran
av den som beslutet avser prövas av rätten, som i ärendet skyndsamt
skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är stadgat. Mot rättens beslut
må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall ofördröjligen
underrättas, då beslut fattats om användning av tvångsmedel enligt denna
paragraf. Har icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor
från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart hävas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på
framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för
annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett,
eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan
framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående
framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om,
såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Framgår av inkomna handlingar, att framställningen icke kan lagligen
bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke villfara framställningen,
skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta
domstolen, dock endast om det begäres av den som avses med framställningen.
Finner högsta domstolen att hinder möter, må framställningen icke
bifallas.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda
staterna skola bestämmelserna i 24 § lagen om utlämning för brott äga tilllämpning.

19 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan
i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom
riket.

20 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i
förhållande till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om
utlämning för brott

Härigenom förordnas, att i lagen den 6 december 195/ om utlämning för
brott skall såsom 26 § införas en ny paragraf av nedan angiven lydelse.

26 §.

Vad i denna lag är stadgat gäller ej i förhållande till Danmark, Island,
Finland och Norge såvitt särskild lag äger tillämpning i sådant avseende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Inledning

År 1951 framlade 1949 års utlänningskommitté förslag till ny utlänningslagstiftning,
innefattande dels en ny utlänningslag dels viss omarbetning av
1913 års lag angående utlämning av förbrytare (SOU 1951: 42). På grundval
av kommitténs förslag antogs vid 1954 års riksdag en ny utlänningslag,
vilken trädde i kraft den 1 juli 1954. Vad beträffar frågan om revision av
lagstiftningen om utlämning för brott befanns det vid beredningen inom
justitiedepartementet av denna fråga önskvärt att utlämningslagstiftningen
underkastades en mera genomgripande omarbetning än vad utlänningskommittén
föreslagit, och med anledning därav utarbetades förslag till en
helt ny lag i ämnet, redovisat i en den 20 september 1954 dagtecknad promemoria.
På grundval av nyssnämnda förslag antogs vid 1957 års riksdag
en lag om utlämning för brott, vilken trädde i kraft den 1 januari 1958
(prop. 1957:156, första lagutskottets uti. 1954:37).

Vid utarbetandet av den nya lagstiftningen om utlämning för brott förutsattes
att särskilda bestämmelser skulle gälla beträffande utlämning till
Danmark, Finland, Island och Norge. Vid det nordiska justitieministermöte,
som hölls i Stockholm den 11 och 12 december 1953, hade beslutats
att till gemensam nordisk utredning upptaga frågan om ett förenklat förfarande
i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna. För
ändamålet tillsattes en kommitté, bestående av delegerade från Danmark,
Finland, Norge och Sverige.

Vid överläggningarna inom kommittén uppnåddes enighet om att man,
såvitt anginge utlämning mellan de nordiska länderna, skulle föreslå slopande
av det nuvarande konventionssystemet. Varje land skulle antaga en
lag om utlämning för brott till övriga nordiska länder med reglering dels
av förutsättningarna för utlämning dels av förfarandet i utlämningsären -

Kangl. Maj:ts proposition nr 72 år 105!)

den. I båda hänseendena skulle eftersträvas att med största möjliga enkelhet
förena kravet på betryggande rättssäkerhet. Den beslutande myndigheten
i utlämningsärende skulle äga pröva ärendet med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall; det skulle således ej vara obligatoriskt
att efterkomma varje framställning, som föll inom ramen för bestämmelserna
om utlämning. Det förutsattes dock, att en lagligen grundad ullämningsframställning
som regel borde efterkommas, om ej särskilda skäl talade
däremot.

Arbetet vid överläggningarna inriktades på att enligt de angivna riktlinjerna
åstadkomma såvitt möjligt likformiga lagtexter för alla de nordiska
länderna. Vid möte i Helsingfors den 21—23 oktober 1955 fördes diskussionerna
i ämnet på grundval av detaljerade lagutkast, upprättade av de
olika delegationerna. I stort sett uppnåddes därvid enighet om lagtextens
innehåll.

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades i promemoria
den 15 december 1955 (stencilerad) ett förberedande utkast till lag
för Sveriges del. Utkastet har såsom bilaga fogats till detta protokoll (Bilaga
B). Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län, polismästarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, statens kriminaltekniska anstalt, 1951 års rättegångskommitté,
Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfiskaler samt föreningen Sveriges landsfiskaler.
Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden
från poliskammaren i Hälsingborg samt från polisintendenten därstädes
ävensom yttranden från föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har vid sitt yttrande fogat yttrande
från landsfogden i länet. Länsstyrelsen i Värmlands län har överlämnat
yttranden från landsfogden i länet samt från Värmlands läns avdelning av
föreningen Sveriges landsfiskaler. Polismästarna i Stockholm och Göteborg
har bifogat yttranden från kriminalpolisinlendenterna i respektive städer.

De svenska delegerade har sedermera, på grundval av fortsatta överläggningar
inom kommittén, framlagt ytterligare en promemoria i ämnet, dagtecknad
den 20 oktober 1956 samt innefattande ett i förhållande till det
förberedande utkastet jämkat förslag till lag om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge. Förslaget anslöt sig — med erforderlig
anpassning till svenska förhållanden — till de riktlinjer, varom flertalet
inom kommittén enat sig. Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitieministermöte,
som hölls i Oslo den 3 och 4 februari 1958. Förhandlingar
i ämnet fördes vid detta tillfälle även mellan justitieministrarna och Nordiska
rådets juridiska niomannakommitté. överläggningar har slutligen ägt
rum i Helsingfors den 3 och 4 juni 1958 med representanter för respektive

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

departement i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid dessa överläggningar
uppnåddes i huvudsak enighet om den sakliga lydelsen av texterna.
Kvarstående avvikelser hänförde sig väsentligen till detaljer, där det råder
skiljaktighet mellan de olika ländernas rättegångssystem.

I det följande skall till en början lämnas en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i promemorian av den 15 december 1955 samt remissyttrandena
däröver. Därefter följer en summarisk redogörelse för innehållet i
1956 års promemoria samt för frågans behandling i Nordiska rådet.

1955 års promemoria samt yttrandena däröver

Såsom förut anförts innehåller promemorian bestämmelser dels
om villkoren för utlämning till annat nordiskt land dels om förfarandet.
Beträffande villkoren för utlämning har man med hänsyn till den nära
rättsgemenskap som råder mellan de nordiska länderna ansett det möjligt
att borttaga flera av de hinder för utlämning, som är angivna i den gällande
utlämningslagstiftningen. Att man har ansett sig kunna gå ganska långt
i detta avseende sammanhänger också med den allmänna utgångspunkten,
att en utlämningsframställning skall prövas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. I promemorian föreslås, att förbudet mot utlämning
av det egna landets medborgare uppmjukas. Sålunda skall svensk
medborgare kunna utlämnas till annat nordiskt land, om han sedan minst
två år haft hemvist utom riket. Vidare skall utlämningsförfarandet kunna
tillämpas å svensk medborgare, om han icke själv åberopar sitt medborgarskap
såsom hinder mot utlämning utan samtycker till denna. Utlämning
skall i princip kunna ske för alla slags brott. En särskild regel upptages
dock beträffande politiska brott. Utlämning må medgivas för sådant brott,
om det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska
länderna finnes påkallat, att gärningsmannen lagföres för brottet i det land
som önskar utlämningen. Det är icke nödvändigt att den gärning för vilken
utlämning begäres är belagd med ansvar enligt svensk lag utan det räcker
med att den är straffbar enligt lagen i det land som begär utlämning.

Vad angår förfarandet är det avsett att myndigheterna skall kunna träda
i direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diplomatiska vägen.
Framställning om utlämning skall sålunda i Sverige kunna göras till riksåklagaren
eller, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt
till stats- eller distriktsåklagare. För tryggande av rättssäkerheten kräves
att domstol alltid är inkopplad i ärendet. Framställning om utlämning skall
i enlighet härmed grundas antingen på en av domstol i den begärande staten
meddelad fällande dom eller också på annat av domstol i nämnda stat
meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl till
misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet. Sedan
framställningen inkommit ankommer det på åklagaren att verkställa
utredning i ärendet, i huvudsak enligt de principer som gäller för förundersökning
i brottmål. Efter det utredningen avslutats, skall handlingarna
i ärendet översändas till justitiedepartementet och beslut över framställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 195!)

ningen meddelas av Kungl. Maj :t. EU enklare förfarande skall dock kunna
tillämpas i de fall då gärningsmannen förklarar sig ej ha något att invända
mot utlämning. Då erfordras ej beslut av Kungl. Maj:t utan beslut kan
meddelas av åklagaren. Ej heller kräves i detta fall något domstolsbeslut
i den stat, varifrån utlämning begäres. Samtycke skall dock, för att få dessa
verkningar, avgivas inför domstol här i landet. Bestämmelser meddelas
även om provisoriskt anhållande, i avbidan på utlämningsframställning, av
den som är efterlyst för brott i annat nordiskt land.

Hur förfarandet kan gestalta sig framgår av följande ur promemorian
hämlade exempel. En person, som är efterlyst för brott i Norge, anträffas
och anhålles av polisen i Sverige. De norska myndigheterna underrättas
omedelbart om anhållandet, varefter de begär hans utlämnande. Om den
anhållne icke bestrider att han är skyldig till brottet, torde han ej ha anledning
att fördröja proceduren, och sedan han inför rätten bekräftat att
lian ej har något att erinra mot utlämningen, kan beslut om utlämning
fattas av åklagaren utan att till stöd för utlämningsframställningen behöver
föreligga något häktningsbeslut eller annat beslut av domstol i Norge.
I sådana fall då den misstänkte bestrider att lian begått brottet eller eljest
icke frivilligt går med på utlämning, blir förfarandet ej fullt så enkelt. Till
stöd för utlämningsframställningen måste förebringas ett domstolsbeslut i
det begärande landet, och den åklagare som handlägger ärendet skall efter
verkställd förundersökning — förhör med den misstänkte och eventuellt
annan utredning — översända handlingarna till justitiedepartementet, varpå
beslut över framställningen meddelas av Kungl. Maj :t.

Förslaget om en uppmjukning av villkoren för utlämning från Sverige till
annat nordiskt land samt om en förenkling av förfarandet vid sådan utlämning
har i remissyttrandena i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Sålunda finner jusiitiekanslersämbetet
och riksåklagarämbetet förslaget ägnat att läggas till grund för
lagstiftning. Brott som begåtts inom Norden bör, enligt utlänningskommissionen,
principiellt bestraffas i det land där brottet blivit begånget. Bestämmelserna
om utlämning bör därför utformas så att de medger utlämning i
så stor utsträckning som är möjligt utan att rättssäkerheten eftersättes. I
detta avseende tillstyrker kommissionen därför förslaget. Utlänningsnämnden
uttalar alt förslaget är tydligt och enkelt samt synes utgöra en god
grund för lagstiftning i ämnet. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i
Malmöhus lån. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner förslaget ligga
helt i linje med de strävanden, som på det straffrättsliga området gör
sig gällande inom det nordiska samarbetet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför:

På en utlämningslagstiftning ställes anspråket att den, samtidigt som den
underlättar bekämpandet av den internationella brottsligheten, tillgodoser
rimliga krav på den enskildes rättssäkerhet. Den enskilde bör skyddas mot
utlämning, som kan medföra politisk förföljelse, och även mot att utlämnas
i ill stat med straffrättskipning och straffverkställighet, som allt för myc -

Kungi. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

ket avviker från de för svensk rätt gällande normerna. En utlämningslagstiftning,
som skall gälla i förhållande till alla främmande länder, måste
därför innehålla åtskilliga förbud mot utlämning. Föreningen delar den i
den remitterade promemorian uttalade åsikten att dessa förbud kunna i
väsentlig utsträckning uppmjukas i den utlämningslagstiftning, som skall
gälla allenast i förhållandet mellan de nordiska länderna, och att förfarandet
vid utlämning i detta fall kan förenklas. Hur långt man bör sträcka sig
i eftergifter är en lämplighetsfråga, vilken, såsom också är avsett, bör lösas
i samförstånd mellan de nordiska länderna.

Utöver vad i promemorian anföres om de förhållanden, som motiverar en
mindre restriktiv utlämningslagstiftning såvitt avser utlämning till de övriga
nordiska länderna, framhålles i några yttranden behovet av en förenklad
lagstiftning i ämnet särskilt med hänsyn till verkningarna av den för
några år sedan genomförda nordiska passfriheten. Statens kriminaltekniska
anstalt anser att förslaget i detta hänseende icke fyller de anspråk som från
effektivitetssynpunkt bör ställas:

Brottslingar söka ofta omöjliggöra eller förhindra utredning angående
brott eller undgå ådömt straff genom att fly ur landet. En sådan trafik har
naturligtvis alltid förekommit mellan de skandinaviska länderna. Efter införandet
av passfrihet mellan dessa länder har trafiken emellertid tilltagit
på ett oroväckande sätt. Praktiskt taget dagligen föreligger behov av att
återföra för brott efterspanade personer från ett skandinaviskt land till ett
annat. Ofta är saken mycket brådskande — en medbrottsling kan t. ex. vara
gripen och måste höras emot den till annat land förrymde eller den förrymde
behöver kanske konfronteras med vittnen eller av annan anledning
skyndsamt återföras — och det gäller därför att snabbt återföra vederbörande
till det land där brottet ägt rum, oftast hemlandet.

Hittills har — förutom formell utlämning — avvisningsförfarandet ibland
kunnat iillämpas men ofta har vederbörande överlämnats formlöst till
grannlandets polismyndighet. Då nu genom passfriheten praktiskt taget
varje brottsling inom Skandinavien har möjlighet att utan formella eller
praktiska hinder passera över gränsen från ett skandinaviskt land till ett
annat, synes det också rimligt, att polisen i förekommande allvarliga fall
får befogenhet att återföra den eftersökte utan alltför mycket formaliteter
och stor tidsutdräkt. Önskvärt är, att ett återförande kunde ske på samma
enkla sätt såsom nu i allmänhet är fallet inom vart och ett av de skandinaviska
länderna ifråga om transport av gripen, anhållen eller häktad person
från ett polisdistrikt till ett annat.

Liknande synpunkter framföres av statsåklagarna i Göteborg och Malmö.

Ett i viss mån motsatt bedömande kommer till synes i det yttrande, som
avgivits av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Emot de principer
på vilka förslaget vilar har styrelsen icke något att erinra. Det synes
dock styrelsen som om kravet på största möjliga enkelhet i viss utsträckning
tillgodosetts på bekostnad av rättssäkerheten. Särskilt under oroliga
förhållanden kan detta komma att visa sig ödesdigert. Men även för lugna
tider förefaller reglerna i vissa hänseenden vara utformade så, att risk föreligger
för att utlämning kan komma att ske i fall som är stötande för
rättskänslan. Liknande tankegångar framföres av 1951 års rättegångskommitté.
Kommittén yttrar:

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Den samhörighet och rättsgemenskap som råder mellan de nordiska länderna
kan väl ge anledning till att i frågor om utlämning för brott se på
gränserna mellan länderna på annat sätt än när det gäller utlämning till
andra länder. För normala tider kan en uppmjukning av eljest gällande
villkor och förenkling av förfarandet vara motiverad. Det synes emellertid
nödvändigt att anpassa en lagstiftning på detta område även efter situationer
som kunna uppstå under politiskt oroliga förhållanden. Under oroliga
tider måste det vara värdefullt med eu utlämningslagstiftning, som innehåller
otvetydiga regler — grundade på hänsyn till den enskildes rättssäkerhet
— om i vilka fall utlämning ej må ske samt om de villkor som skola
uppställas vid beviljande av utlämning. Det förtjänar uppmärksammas att
säkra garantier ej kunna skapas mot att under politiskt oroliga förhållanden
en utlämnad person i strid mot utlämningsvillkoren vidarebefordras till
tredje stat.

1 fråga om förutsättningarna för utlämning är det framför allt spörsmålet
om möjligheterna att utlämna svenska medborgare som ägnats uppmärksamhet
vid remissbehandlingen. Även förslaget att införa möjlighet till
utlämning för politiska brott har tilldragit sig stort intresse.

Vad angår spörsmålet om utlämning av svenska medborgare
framhåller riksåklagarämbetet, att erfarenheten visat, att det under
vissa förhållanden kan vara av praktiska hänsyn påkallat att utlämna även
svenska medborgare. På grund härav och då de garantier ur rättssäkerhetssynpunkt,
varmed förslaget i detta hänseende är förbundet, synes ämbetet
godtagbara, har ämbetet i och för sig intet att erinra däremot. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm vars yttrande åberopas av polismästaren därstädes
betonar att möjligheten till utlämning av svensk medborgare innebär
ett avsteg från hittills gällande principer. Med hänsyn till den nära överensstämmelsen
i rättsuppfattning och rättskipning mellan de nordiska länderna
torde detta emellertid icke medföra någon väsentlig skillnad i den
rättsliga behandlingen av den svenske medborgaren.

Utlänningsnämnden understryker det stora förtroendet från svensk sida
för rättskipningen i de övriga nordiska länderna och framhåller att detta
förtroende medför att man beträffande dessa kan gå långt i eftergifter i
fråga om de eljest vid utlämning sedvanliga villkoren. I betraktande härav
finner nämnden utformningen av den föreslagna lagstiftningen väl restriktiv
i fråga om utlämning av svensk medborgare. Den stämmer visserligen i
detta hänseende med den traditionella uppfattningen men sakliga skäl härför
synes knappast kunna anföras. Nämnden anför som exempel det fall att
en svensk och en norrman tillsammans begår brott i Danmark och sedan
flyr till Sverige, där de blir gripna; i en sådan situation synes det nämnden
otillfredsställande att norrmannen skulle utlämnas men — bortsett från
vissa undantagsfall — icke svensken. Visserligen kan lagföring ske av
svensken i Sverige men praktiska skäl talar för att lagföringen sker i det
land där brottet blivit begånget, och tillsammans med övriga i brottet medverkande.
Av nu anförda skäl är nämnden beredd att förorda att — om
likformighet i denna del uppnås mellan vederbörande länder — likställighet
åvägabringas mellan medborgare i eget land och utlänning vid utläm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ning de nordiska länderna emellan. Liknande uppfattning tillkännages av
statens utlänningskommission.

En mera återhållsam inställning till förslaget om möjlighet till utlämning
av svenska medborgare präglar det yttrande, som avgivits av statsåklagaren
i Stockholm. Denne finner det tveksamt om någon uppmjukning bör
ske av den svenska medborgare tillkommande rätten till skydd mot utlämning
till främmande stat. Anses emellertid betänkligheterna i sådant hänseende
böra vika, förklaras i yttrandet ingen erinran vara att göra mot en
utformning av lagstiftningen i enlighet med förslaget, vilket säges på ett
betryggande sätt garantera den enskilde medborgaren en handläggning av
förekommande utlämningsärenden under tillbörligt beaktande av rättssäkerhetens
krav. Också styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner vissa
principiella betänkligheter kunna anföras mot uppgivande av det eljest gällande
absoluta förbudet mot utlämning av svensk medborgare. Styrelsen tillstyrker
likväl förslaget att svensk medborgare må utlämnas med sitt samtycke.
Styrelsen säger sig härvid lägga särskild vikt vid den rättssäkerhetsgaranti,
som ligger i att samtycket skall lämnas inför domstol. Däremot
avstyrker styrelsen att svensk medborgare i något fall utlämnas utan sitt
samtycke. Det synes nämligen styrelsen angeläget att alla svenska medborgare
— oavsett tidigare vistelse utom riket — inom landet äger samma
skydd i förhållande till annan stat. Även 1951 års rättegångskommitté
hävdar, att tillräckliga skäl saknas att i annat fall än då samtycke lämnats
efterge principen att svensk medborgare ej må utlämnas. I vart fall synes
utlämning utan samtycke icke böra få ske till annat nordiskt land än sådant
vari den svenske medborgaren tagit sitt hemvist, och därvid torde böra
krävas att tiden för vistelsen utgör åtminstone fem år. Samma mening
framföres av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Polismästaren
i Malmö framhåller, att om skyddet för svensk medborgare mot utlämning
skall hävas på basis av viss tids vistelse utomlands, vistelsen bör hänföra
sig huvudsakligen till det land, vartill utlämning ifrågasättes samt icke ha
varat allenast så kort tid som två år.

Bestämt avvisande till förslaget om möjlighet till utlämning av svensk
medborgare ställer sig en reservant i föreningen Sveriges häradshövdingar,
häradshövdingen Folkard von Scherling, vilken anför:

I förslagets 2 § meddelas föreskrifter om utlämning av svenska medborgare.
Enligt gällande rätt får sådan utlämning ej ske, vilken regel, åtminstone
enligt Hagströmer (Sv. straffrätt I, s. 85), har legal sanktion i 16 §
regeringsformen. Oavsett huru härmed må förhålla sig, måste man starkt
ifrågasätta lämpligheten av en lagändring på denna punkt. Den enskilde
torde visserligen för närvarande i samtliga nordiska länder åtnjuta i huvudsak
likvärdigt skydd för sin rättssäkerhet. I nuvarande osäkra tider
föreligger dock icke någon som helst garanti för att så kommer att förbliva.
Vad som skedde under senaste världskriget kan inträffa ånyo, och det lärer
väl vara otvivelaktigt, att om utlämning av svenska medborgare då lagligen
kunnat ske, en t. ex. år 1943 från norskt eller finskt håll därom gjord
framställning skulle hava framkallat starka betänkligheter. Härvidlag utgör
den omständigheten, att enligt förslaget en framställning om utlämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

icke nödvändigtvis måste bifallas, icke något korrektiv. Den politiska situationen
kan, liksom den ibland var under senaste världskriget, även i framliden
bliva sådan, att den svenska regeringen i själva verket icke har erforderlig
handlingsfrihet. Den föreslagna lagändringen skulle alltså kunna
medföra, att regeringen försattes i en ytterst pinsam tvångssituation. Det
är illa nog, att regeringen i själva verket kunde bliva tvungen att utlämna
utländska medborgare. Svenska medborgare, även om de tilläventyrs äro
brottslingar, borde dock städse vara tillförsäkrade rätten ej blott att vistas
här i riket utan även att icke härifrån bliva utlämnade.

En avvisande hållning till förslaget i denna del intages också av statsåklagaren
i Malmö, vilken yttrar:

Utlämning av eget lands medborgare synes icke böra medgivas, oavsett
om medgivande därtill lämnas av den misstänkte eller icke. Dels synas historiska
skäl tala emot utlämning av det egna landets medborgare dels föreligga
mellan åtminstone vissa av de nordiska ländernas medborgare så stora
skiljaktigheter särskilt i fråga om språk, att det ej synes tillfredsställande
att utan synnerligen tungt vägande skäl anförtro den misstänktes öde och
välfärd åt polis, åklagare, försvarare och domstolar, som kanske endast
genom tolk kunna meddela sig med honom. Dessutom synas det egna landets
medborgare icke onödigtvis böra utsättas för intagande å annat lands
fångvårds- eller andra anstalter. Samma skäl kunna ju anföras mot utlämning
av annat lands medborgare, men dessa synas dock ej så tungt vägande.

Förslaget om införande av möjlighet till utlämning för politiska
brott ger enligt föreningen Sveriges häradshövdingar anledning
till tveksamhet. De betänkligheter, som inställer sig i detta hänseende, ökas
enligt föreningens mening av att svensk medborgare förutses kunna komma
att utlämnas mot sin vilja. Föreningen framhåller emellertid, att den
enskilde torde i alla de nordiska länderna åtnjuta i huvudsak likvärdigt
skydd för sin rättssäkerhet samt att det med fog kan förväntas, att förhållandena
i dessa hänseenden icke skall förändras till det sämre, i varje fall
icke om de nordiska länderna får behålla sin politiska handlingsfrihet. De
antydda betänkligheterna förlorar härigenom i betydelse. Föreningen har
i detta sammanhang också fäst sig vid att en framställning om utlämning
icke nödvändigtvis måste bifallas utan att hänsyn skall kunna tagas till
omständigheterna i varje särskilt fall.

Också riksåklagarämbetet anknyter i detta sammanhang till möjligheten
att utlämna svensk medborgare. Ämbetet finner det därvid kunna ifrågasättas
om utlämning i dylikt fall bör kunna ske för politiskt brott. Härom
anföres i yttrandet:

Utlämning i dylika fall torde enligt sakens natur oftast bliva aktuell i
samband med krigstillstånd eller liknande politiska orostillstånd i världen.
Den utrikespolitiska situationen inom de nordiska staterna kan därvid ej
sällan vara sådan, alt såväl det land, som begär utlämning, som vårt eget
land kan utsättas för påtryckningar från främmande — ej nordisk •— makts
sida. Att utlämna en svensk medborgare i ett dylikt läge, synes vara ägnat
att väcka betänkligheter. Visserligen kan ju, då den som begärts utlämnad
icke samtycker därtill, utlämning ej ske, därest han icke vid tiden för framställningen
sedan minst två år hatt hemvist utom riket. Förutsättningar för

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1959

tillämpning av denna undantagsregel torde emellertid under de orostillstånd,
varom här är fråga, ej sällan vara för handen. Så kan t. ex. vara
fallet i fråga om svenskar, som under längre tid varit bosatta i ett krigförande
land och därunder måhända engagerat sig i politiskt hänseende"för
dettas intresse, eller i fråga om svenska frivilliga, som deltagit i kriget på
främmande makts sida. Det är visserligen sant, att utlämning i dylika fall
alltid i sista hand kan vägras med hänvisning till den oinskränkta diskretionära
prövningsrätt, som enligt förslaget tillerkänts den beslutande myndigheten.
Det politiska läget för vårt lands vidkommande torde emellertid
i dylika situationer ej sällan vara sådant, att det för myndigheten kan innebära
en fördel att vid avslag å en framställning om utlämning kunna hänvisa
till ett kategoriskt förbud mot utlämning i gällande lag i stället för
ett på skönsmässiga grunder träffat avgörande.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler säger sig förutsätta att
befogenheten att förordna om utlämning för politiskt brott handhaves med
den yttersta försiktighet. Utlänningsnämnden förklarar sig visserligen dela
uppfattningen alt det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan
de nordiska länderna understundom kan te sig stötande att utlämning ej
finge beviljas för politiskt brott. Vidare anföres i yttrandet:

Nämnden menar emellertid, att det i andra fall skulle te sig lika stötande
om utlämning för politiskt brott medgåves. Någon klar gräns mellan
de fall, som höra till den ena eller andra gruppen, ger icke den i den föreslagna
lagtexten upptagna hänvisningen till den särskilda samhörigheten
mellan de nordiska länderna. Att ge den beslutande myndigheten helt fria
händer att pröva om utlämning för politiskt brott bör ske eller ej, synes
nämnden, särskilt med hänsyn till att avgörandet av en sådan fråga i viss
män kan få politisk karaktär, icke lämpligt. Det ställer sig å andra sidan
svårt för nämnden att ge en direkt anvisning på hur frågan bör lösas i lagtexten.
Nämnden är närmast benägen att vilja förorda — i viss anslutning
till vad som föreslogs av 1949 års utlänningskommitté i dess 1951 avgivna
betänkande — att utlämning för politiskt brott må medgivas, om brottet är
av särskilt grov beskaffenhet. Kommittén föreslog, att det skulle vara fråga
om mord, dråp, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage,
men fullt så snävt anser nämnden icke att gränsen behöver dragas, när det
gäller utlämning mellan de nordiska länderna.

Statens utlänningskommission anser i princip, att utlämning för politiskt
brott ej bör ifrågakomma. Varje möjlighet till utlämning för sådant
brott bör likväl icke uteslutas. Fall kan nämligen tänkas uppkomma, där
en vägran att utlämna skulle verka direkt utmanande på den allmänna opinionen.
I dylika fall finner kommissionen utlämning givetvis böra kunna
ske till nordisk stat.

överståthållarämbetet avråder från att principen om förbud mot utlämning
för politiskt brott genombrytes på sätt förslaget förutser. Ämbetet yttrar: Under

nu föreliggande politiska förhållanden behöva några betänkligheter
visserligen icke resas mot det föreslagna undantaget; å andra sidan kan
ifrågasättas om man under angivna förhållanden behöver räkna med utlämningsfall
av angivna art. Däremot kan tillämpning av bestämmelsen lätt
bli aktuell i händelse en omvälvande händelse av utrikespolitisk natur skul -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

le övergå ett nordiskt land. Det torde utan att saken behöver belysas med
något tänkt exempel vara tydligt, att den svenska regeringen i ett utrikespolitiskt
ömtåligt läge kan vara obenägen att skärpa detta genom att på en
begäran om utlämning meddela ett avslag, som indirekt ger vid handen att
samhörighet icke längre föreligger med det andra landet.

Liknande synpunkter förfäktas av Sveriges advokatsamfund, som framhåller
att utlämning för politiskt brott ej under några förhållanden bör få
ske. Härutöver anför styrelsen:

Enligt styrelsens mening bör denna grundsats upprätthållas även i förhållande
till de övriga nordiska länderna. I promemorian anföres att det
med hänsyn till samhörigheten mellan dessa länder understundom kan te
sig »stötande» att utlämning ej får beviljas för politiskt brott. Styrelsen
anser detta vara ett alltför svagt skäl för avvikelse från en viktig rättsgrundsats.
Med samma fog kan nämligen sägas att det understundom vore
stötande, om utlämning beviljades för politiskt brott. I de olika nordiska
länderna kunna vitt skilda politiska åsikter komma att göra sig gällande.
Att under sådana förhållanden överlämna åt den på politiska grunder tillsatta
regeringen att avgöra om det »med hänsyn till den särskilda samhörigheten
mellan de nordiska länderna finnes påkallat» att medgiva utlämning
för lagförande av politisk förbrytare, synes styrelsen alltför vanskligt,
icke blott ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet utan även med
hänsyn till svårigheten att undvika meningsskiljaktigheter, vilka skulle
kunna verka störande på samarbetet i övrigt.

Av liknande skäl avstyrker 1951 års rättegångskommitté, att beträffande
politiska brott införes andra regler om utlämning till de nordiska länderna
än som gäller inom utlämningslagstiftningen i övrigt. Med politiska brott
bör enligt kommittén i detta hänseende jämställas brott av krigsman och
tryckfrihetsbrott, vilka står de politiska brotten nära.

I ytterligare ett par yttranden upptages i detta sammanhang spörsmålet
om utlämning för tryckfrihetsbrott och militära brott. Utlänningsnämnden
framhåller, att sistnämnda fråga, som genom den föreslagna lagtextens avfattning
besvarats jakande men som icke berörts i motiveringen, kan vara
föremål för delade meningar. Frågan bör därför ägnas uppmärksamhet vid
det fortsatta lagstiftningsarbetet. Föreningen Sveriges häradshövdingar finner
det visserligen kunna ifrågasättas om utlämning bör kunna ske för
brott av nu nämnd beskaffenhet. Under åberopande av samma synpunkter
som beträffande utlämning för politiskt brott finner föreningen emellertid
betänkligheterna mot utlämning i dylika fall förlora i betydelse.

Förslaget alt utlämning skall kunna ske för gärning
som ej är straffbar enligt svensk lag har i flera yttranden
mött kritik från principiella utgångspunkter. Sålunda förklarar sig jnstilickanslersämbetet
icke kunna undgå att hysa någon betänklighet mot förslagets
ståndpunkt i denna del. Det synes ämbetet kunna ifrågasättas, om den
i förslaget åberopade nära rättsgemenskapen mellan de nordiska länderna
utgör tillräcklig grund för ett avsteg från den hävdvunna grundsatsen att
utlämning ej må ske för annan gärning än sådan som är straffbelagd i den
•i Itihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 72

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

utlämnande staten. Visserligen ligger det i Kungl. Maj :ts hand att avslå en
framställning om utlämning. Ämbetet påpekar emellertid, att det är förutsett
att sådan framställning regelmässigt skall bifallas.

Statens utlänningskommission påpekar, att promemorian icke innehåller
någon motivering för den i förevarande fråga intagna ståndpunkten. Även
om grunderna för strafflagstiftningen i de olika nordiska länderna är eller
kan göras i stort sett likartade, kan det icke anses uteslutet, att särskilda
förhållanden ger anledning till divergenser som motiverar en bestämmelse
av innehåll att den gärning, för vilken utlämning begäres, skall vara straffbelagd
i Sverige. Kommissionen vill därför förorda införandet av eu sådan
bestämmelse. Att i ett fall då utlämning begäres för en gärning, som — om
den varit begången i Sverige — icke skulle kunna leda till någon straffpåföljd,
här igångsätta ett utlämningsförfarande eventuellt med anhållande
och häktning, skulle enligt utlänningsnämnden kunna te sig stötande för
rättskänslan. Också nämnden förordar därför, att för utlämning uppställes
den förutsättningen att den gärning, för vilken utlämning begäres, är straffbar
enligt svensk lag, därest det antages, att gärningen vore begången i Sverige
under förhållanden motsvarande de i det aktuella fallet föreliggande.
Samma ståndpunkt intages av 1951 års rättcgångskommitté och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund. Rättegångskommittén framhåller, att utlämning
ej heller bör vara tillåten för gärning, som visserligen är straffbar här,
men för vilken straffet enligt svensk lag skulle vara att anse som förfallet.
Sistnämnda synpunkt framhålles även av justitiekanslersämbetet och föreningen
Sveriges häradshövdingar.

I flera yttranden göres i detta sammanhang gällande, att utlämning ej
bör få äga rum för brott av obetydlig svårhetsgrad. Utlänningsnämnden
anför i denna del:

Vid utformningen av en nordisk utlämningslagstiftning är det enligt
nämndens uppfattning självfallet, att åtskilliga av de i den nuvarande lagen
uppställda begränsningarna i fråga om brottets beskaffenhet kunna
falla bort. Det synes dock kunna ifrågasättas, om man icke gått för långt,
då man som i det remitterade förslaget tagit bort alla begränsningar. Det
måste uppmärksammas, att utlämning för den som blir föremål för en sådan
åtgärd i allmänhet utgör ett kännbart ingrepp i den personliga friheten.
Med hänsyn härtill anser nämnden, att utlämning icke skall ske för
rena bagatellförseelser och att detta bör angivas i lagen. Hur gränsen mellan
utlämningsbara och icke utlämningsbara brott bör dragas i en blivande
lagtext synes böra bliva föremål för närmare överväganden. Det är enligt
nämndens mening icke tillräckligt att hänvisa till, att lagförslaget utformats
på sådant sätt, att den beslutande myndigheten har att i varje utlämningsärende
pröva huruvida utlämning bör äga rum.

Även om utlämningsreglerna med hänsyn till att de skall tillämpas endast
de nordiska länderna emellan, bör göras så litet hindrande som möjligt,
bör de, enligt statens utlänningskommission, icke möjliggöra utlämning
för rena bagatellförseelser. Detta bör enligt kommissionens mening på
något sätt komma till uttryck i lagtexten, trots att denna icke anses skola
stadga skyldighet att utlämna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

1951 års rättegångskommitté anser det icke vara riktigt att tillåta utlämning
för hur obetydliga brott som helst; en gränsdragning torde böra
ske med utgångspunkt i det straff, som enligt svensk lag kan följa å brottet.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser utlämning ej böra få
komma i fråga för annan gärning än sådan som i svensk lag är belagd med
svårare straff än böter. Också länsstyrelsen i Malmöhus lön framhåller,
att det icke är lämpligt att s. k. förseelser kan grunda utlämning. Innehållet
i 4 § i förslaget föranleder länsstyrelsen till antagande att utlämning skall
ske endast i de fall, då frihetsstraff kan följa å brottet. Detta bör enligt
länsstyrelsen utsägas direkt i lagen. Liknande synpunkt tillkännages av
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

Vad angår förfarandet vid utlämning anser statens utlänningskommission
det nödvändigt att bestämmelserna utformas så att de
möjliggör snabb handläggning. Särskilt betydelsefullt blir detta om all passkontroll
mellan de nordiska länderna i en framtid slopas och utlänningar
av alla nationaliteter därigenom får möjlighet att fritt röra sig inom Norden.
Ur dessa synpunkter finner kommissionen — med reservation för sådana
fall då fråga är om utlämning för politiskt brott — de föreslagna bestämmelserna
angående förfarandet tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner i och för sig intet vara
att erinra mot det föreslagna förfarandet. Länsstyrelsen vill emellertid fästa
uppmärksamheten vid vad poliskammaren i Göteborg anfört om det tillvägagångssätt
som för närvarande tillämpas i praxis och som synes vara
en av orsakerna till att framställning om utlämning sällan förekommer.
Poliskammaren har i denna del anslutit sig till ett yttrande av kriminalpolisintendenten
i Göteborg, vari till en början framhålles, att den ringa
frekvensen av utlämningsfall sammanhänger med att utlämningslagstiftningen
fyller en stor funktion genom sin blotta existens utan att behöva
tillämpas annat än i undantagsfall. I anslutning härtill anföres i yttrandet
vidare:

Om nämligen exempelvis polisen — — — griper en utlänning som är
efterspanad för brott från sitt hemland, begär i kanske 99 fall av 100 den
gripne innan någon utlämningsbegäran hinner framställas att han skall
få resa hem och klara upp saken. Han vet nämligen eller tager reda på att
om han icke reser frivilligt riskerar han en begäran hemifrån om utlämning
med påföljd att han under procedurens förlopp förlorar flera veckor,
kanske månader, till ingen nytta. En sådan begäran att få resa hem har
polisen här ingen anledning att motsätta sig. Det vore knappast riktigt att
tvinga honom kvarstanna för att se hur utlämningsärendet gestaltar sig.
Å andra sidan kan man, om det gäller ett grövre brott, i regel icke låta
honom resa ensam utan man låter en polisman följa honom till gränsen.
Ångrar utlänningen sig på vägen får naturligtvis icke polismannen tvångsvis
genomföra resan utan får laga mannen med sig tillbaka, varefter utlämningsmaskineriet
får sättas i gång.

— — Av den föreslagna föreskriften om domstolsbehandling av sam tycke

till utlämningen förefaller det som om en sådan praxis skulle betraktas
som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. År detta fallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

och kommer eu sådan praxis att förklaras som felaktig, kan man vara övertygad
om att utlämningsfallen komma att öka i mycket hög grad, måhända
i sådan grad att det föreslagna systemets genomförande, i varje fall vad
det gäller högsta domstolens engagerande, kommer att äventyras.

Slutligen erinras i yttrandet om att person som motsätter sig utlämning
i åtskilliga fall kan tvångsvis föras ur landet enligt reglerna i utlänningslagen.
I praktiken torde det förhålla sig så att utlämningsinstitutet kommit
till användning endast i de fall, då andra möjligheter att lösa problemet
icke stått till buds. Ämnar man nu i rättssäkerhetens intresse göra utlämningsförfarande
exklusivt i de fall då utlämning kan förekomma, torde
en överarbetning av förslaget vara av nöden.

Frågan om på vilken myndighet det bör ankomma att pröva frågor om
utlämning beröres ur principiell synpunkt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
som i denna del påpekar, att ärenden rörande utlämning till
de nordiska länderna icke -— såsom när fråga är om utlämning till annan
stat — regelmässigt skall göras till föremål för prövning av svensk domstol.
Vidare anför styrelsen:

Såvitt styrelsen rätt uppfattat förslaget skulle dess genomförande betyda
att svensk domstol icke kommer att tag''a befattning med ifrågavarande
utlämningsärenden i vidare mån än som följer av 11 § i förslaget (jämförd
med bestämmelser i rättegångsbalken) ävensom 12—13 §§, 14 § första
stycket och 16 § andra stycket i förslaget. Intet av dessa stadganden innebär
emellertid att rätten skall pröva frågan huruvida utlämning lagligen
må ske. Om — såsom styrelsen förordat — ytterligare förutsättningar för
utlämning uppställas (straffbarhet enligt svensk lag, viss svårhetsgrad, ej
politiskt brott), lärer emellertid en domstolsprövning alltid böra äga rum,
om ock densamma måhända icke nödvändigtvis måste förläggas till högsta
domstolen. Men även om förutsättningarna för utlämning bestämmas i full
överensstämmelse med förslaget, synas skäl kunna anföras för att avgörandet
av utlämningsärendena icke bör göras till en uteslutande administrativ

_och politisk — angelägenhet. Styrelsen hemställer att denna fråga göres

till föremål för ytterligare utredning och att därvid jämväl överväges huruvida
icke en föreskrift om obligatorisk förhandling vid domstol ur rättssäkerhetssynpunkt
vore motiverad.

En annan uppfattning framföres av statens kriminaltekniska anstalt. Det
föreslagna förfarandet synes anstalten böra förenklas avsevärt. Härom anför
anstalten:

Utlämningsbeslut bör förtroendefullt grundas på dom eller prövning av
häktnings- eller anhållningsmyndighet i det land som begär utlämningen.
Vidare synes svensk åklagar- eller polismyndighet böra — med vissa undan ta«

_ kunna anförtros att pröva och besluta om utlämning även i fall då

den misstänkte icke lämnar sitt samtycke därtill. Härigenom skulle domstolsförfarandet
för samtycke till utlämning bortfalla och likaså Kungl.
Maj :ts prövning av utlämningsfrågan. Då säkerligen domstolsförfarandc för
samtycke skulle komma ifråga synnerligen ofta, så skulle det här skisserade
enklare förfarandet innebära avsevärd tidsvinst.

De undantagsfall, där prövning borde ske på det i föreliggande utkast
till förslag angivna sättet, skulle vara:

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

1) Då fråga är om politiska brott.

2) Då fråga är om utlämning av svensk medborgare, som ej lämnat sitt
samtycke därtill.

3) Då polis- eller åklagarmyndighet av särskild anledning finner saken
tveksam, t. ex. då begäran om utlämning inkommer från flera länder.

1956 års promemoria

I det reviderade utkast till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge, som innefattas i den förut omnämnda promemorian
av den 20 oktober 1956, har förslaget om utlämning av egna medborgare
något modifierats. Det föreslås i promemorian, att utlämning av svensk
medborgare skall få ske vid samtycke eller om den, som begäres utlämnad,
vid tiden för brottet sedan minst två år haft hemvist i den begärande staten.
Om brottet i sin helhet begåtts inom uppehållslandet skall emellertid
utlämning av svensk medborgare få ske endast om den brottsliga gärningen
innefattar medverkan till ett utom uppehållslandet begånget brott eller om
framställningen om utlämning även avser brott som begåtts utom riket (jfr
3 § 1955 års utkast). Utlämning för politiskt brott skall jämväl enligt 1956
års utkast få ske. På denna punkt har de delegerade inom den internordiska
kommittén för utredning av frågan om förenklat förfarande vid utlämning
för brott mellan de nordiska länderna dock ej varit enhälliga. De danska
delegerade, kontorchefen K. Kj0gx och professorn Knud Vaaben, har ansett,
att utlämning för brott bör få ske, endast om gärningen tillika och i övervägande
grad är ett icke politiskt brott. Den danske delegaten professorn
Stephan Hurwitz samt den finska delegationen å andra sidan har förklarat
sig föredraga en bestämmelse av innehåll att utlämning av egen medborgare
för politiskt brott ej kan äga rum; eljest skulle utlämning för politiskt brott
få ske efter fri prövning. Den svenska delegationen har anslutit sig till en av
majoriteten uttalad ståndpunkt som innebär att utlämning för politiskt
brott må ske, endast om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet
är i svensk lag beskriven såsom brott och den som begäres utlämnad ej
är svensk medborgare. Liksom i 1955 års promemoria är det i andra fall
ej nödvändigt att den gärning för vilken utlämning begäres är belagd med
ansvar enligt svensk lag utan det räcker med att den är straffbar enligt
lagen i det land som begär utlämning.

De i 1955 års promemoria upptagna bestämmelserna om förfarandet i
utlämningsärenden har i huvudsak oförändrade överförts till 1956 års förslag.
En viktig nyhet är emellertid bestämmelsen alt högsta domstolen skall,
om det begäres av den som avses med utlämningsframställningen, pröva huruvida
hinder möter mot utlämningen. Det är avsett, att domstolen skall
pröva endast huruvida ett i lagen uppställt hinder mot utlämning föreligger;
det skall däremot icke ankomma på domstolen alt pröva huruvida utlämning
bör vägras med utnyttjande av den fria prövningsrätt, som hela
lagstiftningen bygger på.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1959
Frågans behandling i Nordiska rådet

Såsom tidigare nämnts har frågan om en gemensam nordisk utlämningslagstiftning
varit föremål för uppmärksamhet även inom Nordiska rådet.
Redan vid rådets fjärde session i Köpenhamn 1956 dryftades spörsmålet
inom rådets juridiska utskott, som emellertid — då frågan ännu icke ansågs
fullt utredd — ej fann anledning att då upptaga densamma till sakbehandling.
På förslag av utskottet beslöt rådet att uppdraga åt rådets juridiska
niomannakommitté att förbereda frågan till nästkommande session.
Ej heller vid denna — den femte — vilken ägde rum i Helsingfors 1957,
upptogs ärendet till någon mera ingående behandling utan frågan uppsköts
då att ånyo förekomma vid rådets sjätte session i Oslo den 9—15 november
1958. Då denna session vidtog, hade frågan behandlats i den juridiska niomannakommittén,
som i utlåtande den 25 september 1958 givit sin mening
om det då föreliggande lagförslaget till känna.

I nyssnämnda utlåtande erinrade kommittén bl. a., att reglerna i den gällande
lagstiftningen i huvudsak tillkommit vid en tidpunkt, då resandetrafiken
mellan de nordiska länderna ännu var relativt begränsad. I och med
att den nordiska passfriheten införts och till följd av den allmänna välståndsutvecklingen
hade läget helt förändrats. Miljontals människor överskred
nu årligen de internordiska gränserna.

Kommittén framhöll vidare, att kriminella element fått möjlighet att fritt
röra sig inom det nordiska området. I viss utsträckning torde brottsligheten
lokalt ha inriktats på särskilda områden eller orter, som av olika skäl utövade
en lockelse på brottslingar även från grannländerna. Olika faktorer
— såsom risken för upptäckt, straffens hårdhetsgrad, brottsförebyggande
åtgärder — varierade från ett land till ett annat och även mellan olika orter
inom samma land. Brottslighetens lokalisering påverkades i någon mån
härav. Bortsett härifrån gav passfriheten den som begått ett brott i ett land
möjlighet att fara över till ett grannland i syfte att undandraga sig lagföring
och straff. — Polismyndigheterna hade ställts inför avsevärda praktiska
problem, då det gällt att möta de svårigheter som härigenom uppkommit.
Medan de kriminella elementen kunnat röra sig relativt fritt, var polisen
i princip förhindrad att i sin verksamhet överskrida de nationella
gränserna. Otvivelaktigt hade de kriminella elementen vetat draga nytta
härav.

Enligt vad kommittén vidare anförde hade de nordiska polismyndigheterna
för att övervinna svårigheterna etablerat ett nära samarbete. Vad angick
den föreliggande frågan om återföring av misstänkta till gärningslandet hade
spörsmålet i praktiken lösts på ett annat sätt än lagstiftningen angav.
Enligt gällande rätt borde utlämningsförfarande tillgripas, så snart en misstänkt
person skulle sändas åter till ett annat nordiskt land på grund av en
där begången brottslig handling. För Sveriges del t. ex. skulle en strikt tillliimpning
av bestämmelserna leda bl. a. till att Kungl. Maj :t och högsta

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

domstolen behövde laga befattning med varje särskilt fall, då en misstänkt
skulle sändas från Sverige. I praktiken skulle en sådan ordning motverka en
effektiv brottsbekämpning. Den hade inte heller kunnat upprätthållas.

Kommittén anförde i fortsättningen bl. a. följande:

Utlämningsförfarandet bär i själva verket under senare år så gott som
helt upphört att tillämpas de nordiska länderna emellan. Under de två senaste
åren 1956—1957 inträffade sammanlagt endast 6 fall av utlämning
mellan de nordiska länderna, nämligen två från Norge till Sverige (av en
dansk och en svensk, båda år 1956) och fyra från Sverige, därav ett till
Danmark, ett till Finland och två till Norge. Från Danmark och Finland
har under ifrågavarande tvåårsperiod utlämning till annat nordiskt land
icke ägt rum i något enda fall.

Av det sagda får icke slutas, att personer efterlysta i ett land för brott
icke översänts till detta. I själva verket förekomma transporter av detta
slag i stor omfattning. Endast från Köpenhamn beräknas årligen ett 25-tal
personer sändas över Öresund. I något enstaka fall kan utlänningslagstiftningens
regler om avvisning, förvisning in. fl. liknande administrativa institut
antagas ha kommit till användning. I det stora flertalet fall kunna
emellertid dessa institut icke vinna tillämpning. I stället har vid sidan om
lagen utvecklat sig ett helt formlöst förfarande bestående i att polismyndighet
i vistelselandet på begäran av polismyndighet i grannlandet sänder hem
den misstänkte till grannlandet utan större formaliteter. Allmänt känt är
exempelvis att mellan polismyndigheterna i Skåne och Danmark ett mycket
intimt samarbete försiggår, varvid misstänkta och tilltalade personer utväxlas
över Öresund utan att någon egentlig rättslig grund finns för åtgärderna,
i vart fall för Sveriges del. Liknande relationer torde upprätthallas
l. cx. mellan polismyndigheterna i Oslo och Göteborg och mellan stockholmspolisen
och polismyndigheterna i Finland.

Läget är helt enkelt det att utlämningsförfarandet praktiskt taget upphört
att tillämpas och att i stället ett formlöst polisiärt hemsandmngsforfarande
kommit i bruk.

Under hänvisning bl. a. till nu angivna omständigheter ansåg kommittén
det böra övervägas huruvida icke det formella utlämningsförfarandet de
nordiska länderna emellan lämpligen borde ersättas av mera smidiga möjligheter
att återsända dem som överskridit de internordiska gränserna.
Kommittén föreslog i samband därmed att frågan om det polisiära samarbetet
i Norden skulle upptagas till legislativ behandling. Beträffande den
tillämnade utlämningslagstiftningen förordade kommittén dess antagande
såsom ett provisorium. Vad beträffar frågan om utlämning för politiska
brott framförde kommittén vissa synpunkter och ifrågasatte, huruvida denna
brottskategori behövde underkastas någon särbehandling. Särbestämmelsen
om politiska brott skulle sålunda utgå och frågan om utlämning för
sådana brott bedömas från fall till fall, därvid de möjligheter lagens
konstruktion gav det land, som fick mottaga eu begäran om utlämning, att
— när det så önskade — avslå dylika framställningar, skulle utnyttjas.

I rådets juridiska utskott, som i stort sett delade niomannakommitténs
allmänna uppfattning i lagstiftningsfrågan, upplystes av de i utskottsarbetet
deltagande justitieministrarna, att tiden ännu ej syntes mogen för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

övergå till en sådan hemsändningsordning, soin rekommenderats av niomannakommittén
i dess utlåtande. Under sådana omständigheter fann utskottet
icke någon annan praktisk framkomlig väg föreligga i nuvarande
läge än att godtaga den linje, som följts i det nu avslutade utredningsarbetet
på området. Utskottet anförde att den föreslagna lagstiftningen innebar
ett avsevärt steg framåt i förhållande till den rätt, som gällde i de länder,
där det fanns en skriven utlämningslagstiftning. Denna lagstiftning var
nämligen utformad främst med hänsyn till förbindelserna med sådana länder,
vilkas rättssystem icke stod de nordiska så nära. Som niomannakommittén
framhållit tillämpades emellertid dessa regler icke heller i nämnvärd
utsträckning i praktiken utan i stället ett förenklat polisiärt förfarande,
vilket icke i alla länder hade fullt rättsligt stöd. Ett antagande av den
föreslagna lagstiftningen skulle sålunda komma att medföra den fördelen
att det nuvarande ur rättslig synpunkt otillfredsställande tillståndet upphörde.
Ett visst försvårande av det nuvarande polisiära samarbetet blev
emellertid en följd, som icke kunde undvikas.

Utskottet tillstyrkte följaktligen att en lagstiftning av det slag, varom
här vore fråga, antoges men framhöll samtidigt önskvärdheten av att regeringarna
närmare övervägde olika samarbetsåtgärder, som kunde vara
ägnade att underlätta samverkan mellan de nationella myndigheter, vilka
hade att syssla med förundersökningen i brottmål. Utskottet hade därvid i
tankarna sådana åtgärder som åtagande av myndigheterna i ett land alt
förmedla delgivning av stämningar i brottmål, som utfärdats av ett annat
nordiskt lands domstolar, hjälp med utredningsåtgärder av olika slag etc.
En utveckling i denna riktning skulle i längden komma att leda till ett
minskat behov av utlämningsinstitutet. I den mån som utredning i fråga
om den person, beträffande vilken utlämning egentligen skulle begäras,
kunde utföras i det land, där han vistades, kunde man undvika att genom
frihetsberövande utlämningsåtgärder tvångsvis skicka honom över till annat
land.

Beträffande frågan om utlämning för politiska brott yttrade utskottet
att därest den av niomannakommittén föreslagna vägen valdes en regel i
ämnet dock borde kompletteras med ett stadgande av innebörd att egna
medborgare ej skulle kunna utlämnas för sådana brott. Utskottet framhöll
önskvärdheten av att vad kommittén i denna del anfört blev föremål för regeringarnas
närmare övervägande.

Nordiska rådet antog på förslag av utskottet en rekommendation, i vilken
de nordiska ländernas regeringar uppmanades att antaga en utlämningslagstiftning
i huvuddrag överensstämmande med det för rådet framlagda lagförslaget
samt att överväga olika åtgärder för att effektivisera samarbetet
mellan ländernas polis- och åklagarmyndigheter i brottmål (nr 25).

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår förutsattes vid utarbetandet
av den nya utlämningslag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1958,

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

att utlämningsväsendet mellan de nordiska länderna — vilket f. n. baserar sig
på traktater, som träffats mellan dessa länder — skulle regleras i särskild
ordning. Vid de förhandlingar i ämnet, som redan för flera år sedan upptogs
mellan representanter för de olika länderna, uppnåddes på ett tidigt stadium
enighet om att man skulle föreslå slopande av det nuvarande konventionssystemet.
Varje land skulle i stället antaga lagstiftning — i möjligaste mån
likformig — om utlämning för brott till övriga nordiska länder med reglering
dels av förutsättningarna för utlämning dels av förfarandet i utlämningsärenden.

Som resultat av de förda förhandlingarna framlades sedermera detaljerade
lagutkast, för Sveriges del i promemoria den 15 december 1955. Vid remissbehandling
fick förslaget ett i stort sett gynnsamt mottagande och det lades
därefter till grund för ytterligare överläggningar mellan de nordiska länderna.
Dessa överläggningar har lett till att i huvudsak likalydande texter kunnat
framläggas för de olika ländernas regeringar.

Den sålunda föreslagna lagstiftningen, vilken bygger på konstruktionen att
den i utlämningsärenden beslutande myndigheten skall äga pröva ärendena
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, innebär i fråga om
villkoren för utlämning vissa väsentliga uppmjukningar i förhållande till vad
som gäller inom den allmänna utlämningslagstiftningen. Bl. a. skall det i
viss utsträckning bli möjligt att utlämna även egna medborgare. Svensk medborgare
skall sålunda kunna utlämnas till annat nordiskt land under förutsättning
att han vid tiden för brottets begående sedan minst två år haft
hemvist i den stat till vilken utlämning begäres eller gärningen är av viss svårhetsgrad.
Även beträffande utlämning för politiska brott förordas avsteg från
den restriktiva ordning som eljest tillämpas. Vad angår förfarandet är det
avsett att myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med varandra
utan att behöva gå den diplomatiska vägen. För tryggande av rättssäkerheten
kräves att domstol alltid är inkopplad i ärendet. Framställning om utlämning
skall i enlighet därmed grundas antingen på en av domstol i den
begärande staten meddelad fällande dom eller också på annat av domstol
i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika
skäl till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet.
Sedan framställningen inkommit ankommer det på åklagaren att verkställa
utredning i ärendet, i huvudsak enligt de principer som gäller för förundersökning
i brottmål. Fn ur rättsskyddssynpunkt betydelsefull bestämmelse utgöres
av ett stadgande att högsta domstolen skall, om det begäres av den som
avses med utlämningsframställningen, pröva huruvida hinder möter mot utlämningen.
Efter det utredningen i utlämningsärendet avslutats, skall handlingarna
i ärendet översändas till justitiedepartementet och beslut över framställningen
meddelas av Kungl. Maj:t. För de fall, då gärningsmannen förklarar
sig ej ha något att invända mot utlämning, har emellertid ett enklare
förfarande utformats. Då erfordras ej beslut av Kungl. Maj :t utan beslut kan
meddelas av åklagaren. Ej heller krävs något domstolsbeslut i den stat, varifrån
utlämning begäres. Samtycke skall dock, för att få dessa verkningar, avgivas
inför domstol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

På grundval av de avgivna förslagen har överläggningar mellan de nordiska
justitieministrarna ägt rum, varvid förslagen funnits i huvudsak ägnade
att läggas till grund för en reglering av det nordiska utlämningsväsendet.
Även Nordiska rådet har flera gånger under senare år haft frågan om en gemensam
nordisk utlämningslagstiftning på dagordningen. Inom rådet har
funnits opinion för att utlämningsväsendet i Norden borde förenklas ännu
mera än som förutsatts i de för regeringarna framlagda förslagen. Såsom tidigare
nämnts antog emellertid rådet vid 1958 års session — på förslag av
rådets juridiska utskott — en rekommendation, i vilken de nordiska ländernas
regeringar uppmanades att antaga en utlämningslagstiftning, i huvuddrag
överensstämmande med dessa förslag. Rekommendationen innehöll
vidare — med tanke på en utveckling i riktning mot den önskade ytterligare
förenklingen av systemet — en uppmaning till regeringarna att överväga
olika åtgärder för att effektivisera samarbetet mellan ländernas polis- och
åklagarmyndigheter i brottmål.

Tanken att göra utlämningsväsendet inom Norden till föremål för en särskild
reglering ligger enligt min mening helt i linje med de strävanden till
större likformighet på lagstiftningens område, som sedan länge gjort sig gällande
i de nordiska länderna. Jag hälsar därför med tillfredsställelse, att
lagstiftningsarbetet i förevarande ämne numera hunnit så långt, att tanken
står inför sitt förverkligande. Den nära samhörighet, som icke minst i rättsligt
avseende råder mellan Sverige och dess grannländer, gör det otvivelaktigt
möjligt att för utlämning inom Norden uppställa andra regler än dem,
som gäller för utlämningsväsendet i övrigt. Sålunda torde reglerna om förutsättningarna
för utlämning kunna göras mindre stränga än motsvarande
regler i den allmänna utlämningslagstiftningen. Vidare torde förfarandet
kunna förenklas, då det gäller utlämning inom Norden. Det bör därvid naturligtvis
iakttagas, att en sådan förenkling ej vinnes på bekostnad av den enskildes
rättssäkerhet.

Det har vid remissbehandlingen av 1955 års förslag från vissa håll framförts
betänkligheter i sistnämnda hänseende. Det har sålunda gjorts gällande,
att för normala tider en uppmjukning av eljest gällande villkor och en förenkling
av förfarandet visserligen kan vara motiverad men att detta för tider,
kännetecknade av politisk oro, icke vore försvarligt. Det har vidare framhållits,
att det under oroliga tider måste vara värdefullt med en utlämningslagstiftning,
som innehåller otvetydiga regler, grundade på hänsyn till den
enskildes rättssäkerhet, om i vilka fall utlämning icke må ske samt de villkor,
som skall uppställas vid beviljande av utlämning. För egen del hyser jag
full förståelse för dessa synpunkter. Tanken är emellertid — vilket jag särskilt
vill understryka — att särlagstiftningen endast skall gälla för någorlunda
normala förhållanden. Skulle denna förutsättning brista, bör enligt
min mening lagen sättas ur tillämpning. Utlämningsväsendet mellan de nordiska
länderna kommer i så fall att i stället regleras av den allmänna utlämningslagstiftningen.

Om man har den nu antydda förutsättningen för lagstiftningens tillämplighet
klart i sikte, kan det å andra sidan diskuteras om det ej finns möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ligheter att vid brottsbekämpandet etablera ett samarbete över gränserna
av mera formlös karaktär än som avses i föreliggande förslag. Med den livliga,
numera passfria trafik som upprätthålles och den rättslikhet som råder
mellan de nordiska länderna vore det i och för sig tänkbart att myndigheterna
i dessa avseenden finge agera ungefär som om inga gränser alls existerade.
För egen del har jag också full förståelse för de önskemål i riktning
mot en sådan friare ordning som enligt vad förut nämnts framkommit inom
Nordiska rådet. Det har emellertid ej visat sig möjligt att nu uppnå enighet
om införande av en sådan ordning. Vid angivna förhållande torde man
nu böra stanna vid att genomföra en lagstiftning på grundval av de förut
redovisade förslag, som framkommit såsom resultat av de departementala
överläggningarna. Jag vill understryka att dessa förslag medger ett snabbt
och enkelt utlämningsförfarande i de okomplicerade fall — säkerligen det
övervägande flertalet — då vederbörande ej har anledning att själv motsätta
sig utlämning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att för svensk del
antages en lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge i huvudsaklig överensstämmelse med det härom framlagda förslaget.
Lagen bör ersätta de konventioner, som nu reglerar utlämningsväsendet
inom Norden. Det förutsättes, att lagar av i huvudsak samma innehåll samtidigt
genomföres i de övriga nordiska länderna. I enlighet med Nordiska
rådets önskemål är jag även beredd att främja ytterligare åtgärder för att
effektivisera samarbetet mellan ländernas polis- och åklagarmyndigheter
och därigenom skapa förutsättningar att — med beaktande av de erfarenheter
som vinnes av den nu föreslagna lagstiftningen — ytterligare förenkla
utlämningsväsendet.

Den föreslagna lagstiftningen vilar på förutsättningen att, även om enligt
lagen möjlighet föreligger till utlämning, den i utlämningsärendet beslutande
myndigheten likväl skall äga pröva ärendet med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Denna ståndpunkt innebär, att myndigheten
kan vägra efterkomma en utlämningsframställning, oaktat lagen ej
lägger hinder i vägen för utlämning. Jag anser det mycket betydelsefullt att
lagen uppbyggts på detta sätt. Det torde nämligen kunna inträffa, att det i
vissa fall kan te sig stötande att utlämna någon, t. ex. i det fall att den gärning
för vilken utlämning begäres icke är straffbar i Sverige och det ej heller
framstår såsom särskilt angeläget att gärningen beivras i det andra landet.
Även andra situationer kan tänkas motivera avslag på en utlämningsframställning,
som i och för sig faller inom ramen för lagens bestämmelser. Del
bör emellertid framhållas, att den diskretionära prövningsrätt, som sålunda
tillkommer den beslutande myndigheten, bör handhas med den största urskillning.
Dess uppgift får närmast anses vara att fungera som en regulator i
sådana fall, som visserligen faller under lagen men som lagstiftningsvägen
svårligen låter sig reglera. I allmänhet bör en lagligen grundad utlämningsframställning
efterkommas.

Beträffande villkoren f ö r uti ä in ning är det särskilt frågorna

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

om utlämning av egna inedborgare och utlämning för politiska brott som
träder i förgrunden.

Vad den förstnämnda frågan angår må till en början erinras att den allmänna
utlämningslagstiftningen upptar ett kategoriskt förbud mot utlämning
av egna medborgare (2 §). Att detta förbud nu ansetts kunna uppmjukas,
då fråga är om utlämning till annat nordiskt land, bottnar naturligtvis
i det förhållandet att medborgarna i de nordiska länderna åtnjuter ett i huvudsak
likvärdigt rättsskydd. Förslaget att svenska medborgare i särskilda
fall skall kunna utlämnas har emellertid icke undgått att vid remissbehandlingen
mötas av viss kritik. Å andra sidan har förslaget i ett par yttranden betecknats
som väl restriktivt i ifrågavarande hänseende; man har i dessa yttranden
förordat att full likställighet åvägabringas mellan medborgare i eget
land och utlänning vid utlämning de nordiska länderna emellan. För egen del
anser jag mig kunna biträda den mellanståndpunkt, varom enighet uppnåtts
vid de nordiska överläggningarna. Har den person, vilken begäres utlämnad,
någon längre tid bott i det land, till vilket utlämning begäres, har
han otvivelaktigt uppnått en sådan grad av samhörighet med detta land, att
det knappast bör möta några betänkligheter att utlämna honom dit. Två års
stadigvarande vistelse i det främmande landet torde utgöra tillräcklig tidrymd
för att konstituera sådan samhörighet. Utlämning av svensk medborgare
bör alltså få ske, såframt vederbörande vid tiden för utlämningsframställningen
sedan minst två år haft hemvist i det land, vartill utlämning
ifrågasättes. Det kan naturligtvis tänkas förekomma fall, då det framstår såsom
stötande att utlämna någon, oaktat denne haft sitt hemvist i det andra
landet under nämnda tid. I dylika fall har dock utlämningsmyndigheten
möjlighet att med utnyttjande av sin diskretionära prövningsrätt vägra utlämning.
Att utlämning av egen medborgare bör, såsom föreslagits, kunna ske
också då den gärning, för vilken utlämning begäres, är av viss svårhetsgrad
finner jag naturligt, särskilt med tanke på angelägenheten av att framför
allt de mycket svåra brotten beivras i det land, där gärningen blivit begången.
Vid överläggningarna mellan de nordiska länderna har förutsatts att varje
land självt får bestämma vid vilken svårhetsgrad utlämning av egen medborgare
må äga rum. För svensk del torde böra uppställas att straffarbete i
mera än fyra år kan följa å brottet. För utlämning fordras således att vederbörande
åtminstone gjort sig skyldig till så pass svåra brott som grov
stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring etc., såvida icke utlämning må ske
på den grund att vederbörande haft hemvist i det land som begär utlämningen.

Frågan om utlämning till annat nordiskt land för brott av politisk beskaffenhet
har föranlett livligt meningsutbyte såväl vid den i Sverige skedda remissbehandlingen
som vid de i lagstiftningsärendet hållna internordiska
överläggningarna. I åtskilliga remissyttranden har betänkligheter uttalats
mot en uppmjukning av det i den allmänna utlämningslagstiftningen gällande
förbudet mot utlämning för politiskt brott. Å andra sidan har Nordiska
rådets juridiska niomannakommitté ifrågasatt, om icke kategorien politiska
brott skulle kunna helt utgå ur lagen. De numera vanligaste brotten tillhö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

rande denna grupp torde vara spioneribrotten. Det har icke synts kommittén
motiverat, att utlämning måste vägras beträffande sådana brott. Det finns
enligt kommitténs mening ej anledning att den, som i vinningssyfte bedrivit
spioneri i de nordiska länderna, skulle kunna undandraga sig konsekvenserna
därav genom att flytta över till ett grannland. Kommittén har menat,
att om sådana fall av politiska brott skulle uppkomma, i vilka utlämning ansåges
icke böra ske, det stode det land som mottagit utlämningsframställningen
fritt — med den konstruktion lagen erhållit — att vägra utlämning
under hänvisning t. ex. till asylrättens principer. En differentiering på detta
sätt från fall till fall gåve enligt kommitténs mening i praktiken ett bättre
utslag och möjliggjorde avgöranden, som stod i bättre överensstämmelse med
allmänna rättsmedvetandet än om ett förbnd mot utlämning för politiska brott
skulle inskrivas i lagstiftningen. Rådets juridiska utskott har för sin del
hävdat att därest den av niomannakommittén föreslagna vägen valdes en
regel i ämnet dock borde kompletteras med ett stadgande att egna medborgare
ej skulle kunna utlämnas för sådana brott.

Den av det juridiska utskottet förordade lösningen — vilken godkänts av
Nordiska rådet — överensstämmer med det förslag, som innefattas i 1956
års promemoria, för vars huvudsakliga innehåll jag i det föregående redogjort.
Enligt nämnda förslag skulle utlämning för politiska brott kunna
ske, om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet var i svensk
lag beskriven såsom brott och den som begärdes utlämnad icke var svensk
medborgare. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår uppnåddes
vid de överläggningar, som hölls mellan representanter för de nordiska länderna
i anslutning till tillkomsten av nyssnämnda promemoria, ej full enighet
om en regel av angivna innehåll. Vid det ytterligare samråd som ägt rum
har förslaget emellertid allmänt accepterats. Även för egen del vill jag godtaga
detta resultat och är alltså beredd tillstyrka att i den svenska lagen
upptages en bestämmelse med det innehåll, som nyss angivits. .lag vill
här ytterligare understryka att lagens konstruktion är sådan att man ej
behöver befara någon allvarlig olägenhet av den föreslagna regeln, alldenstund
utlämning alltid kan vägras under hänvisning till asylrättens principer.

Vad beträffar brott av icke politisk beskaffenhet synes någon undantagsregel
icke vara påkallad, låt vara att det vid vissa typer av brott, t. ex.
tryckfrihetsbrott, kan finnas anledning att vägra utlämning under åberopande
av den fria prövningsrätt, varpå hela lagstiftningen bygger.

I åtskilliga av de över 1955 års promemoria avgivna remissyttrandena
har riktats kritik mot att utlämning skulle kunna ske även för gärning som
ej är straffbar enligt svensk lag. .lag anser mig emellertid kunna biträda
detta förslag. De skiljaktigheter mellan de olika ländernas straffrättsliga
system som föreligger är ej av sådan art att det synes vara anledning att i lagen
uppställa ett absolut hinder i detta avseende. Ett korrektiv mot stötande
resultat av den föreslagna ordningen utgör — såsom förut framhållits
_ möjligheten för det beslutande organet att med utnyttjande av sin

30 Kungl. Mcij. ts proposition nr 72 år 1959

fria prövningsrätt vägra bevilja utlämning, då gärningen icke är straffbar
enligt svensk lag.

Vad slutligen beträffar förfarandet vid utlämning är jag som
framgår av det föregående beredd att tillstyrka den förenklade men dock
ej helt formlösa ordning varom huvudsaklig enighet uppnåtts vid de internordiska
överläggningarna. Denna ordning representerar, som jag förut
understrukit, en rätt långt driven förenkling i förhållande till vad enligt
lagen nu gäller. I det alldeles övervägande flertalet fall torde personer, som
här i landet grips för brott, begångna i hemlandet, ej ha anledning att motsätta
sig en utlämningsbegäran. I sådana fall skall beslut om utlämning kunna
meddelas direkt av åklagaren under förutsättning dock att gärningsmannen
inför domstol lämnat sitt samtycke till utlämningen. Vid lämnande
av samtycke bör domstolen vara domför med allenast en ledamot, och detta
torde medföra att det vanligen skall gå tämligen snabbt — måhända redan
inom loppet av en dag — att få domstolsproceduren avklarad.

I de fall, då det enklare förfarandet ej kan tillämpas, blir det Kungl. Maj :t,
som efter viss förberedande utredning har att besluta om utlämning. Även
detta mera omständliga förfarande innebär dock en förenkling jämfört med
förfarandet enligt den allmänna utlämningslagstiftningen. I motsats till denna
avses att vid utlämning inom Norden — oavsett vilket förfarande som
tillämpas — myndigheterna skall kunna träda i direkt kontakt med varandra
utan att behöva gå den diplomatiska vägen.

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Förslag har också
upprättats till lag om tillägg till lagen den 6 december 1957 om utlämning för
brott. Detta förslag torde ej kräva någon närmare motivering. Den i det följande
lämnade specialmotiveringen hänför sig alltså uteslutande till lagen om
utlämning för brott till de övriga nordiska länderna.

Lagens rubrik och uppställning

Såväl rubriken på lagen som dess uppställning följer det mönster, som
den allmänna lagen om utlämning i dessa och andra hänseenden av naturliga
skäl utgör. Sålunda har lagförslaget försetts med samma underrubriker
som den allmänna lagen. Frågan om villkoren för utlämning behandlas i
1—8 §§, medan förfarandet i utlämningsärenden regleras i 9—16 §§. Vissa
övriga bestämmelser har meddelats i 17—20 §§.

Villkor för utlämning
1 §•

Första stycket av denna paragraf motsvarar 1 § allmänna utläinningslagen
och 1 § i det förslag som framlagts i 1955 års promemoria. Andra stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959 31

saknar däremot motsvarighet i utlämningslagen och i promemorians förslag.

I 1 § allmänna utlämningslagen stadgas att den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller
sig här i riket må efter beslut av Konungen utlämnas till den staten enlig!
vad i lagen sägs.

Enligt vad i 1955 års promemoria1 föreslagits må den som i Danmark, Finland,
Island eller Norge är misstänkt, tilltalad eller dömd1 för brott och uppehåller
sig här i riket efter framställning utlämnas enligt vad i lagförslaget
stadgas. Det uttalas i promemorian, att det — med den formulering paragrafen
sålunda erhållit — kräves att gärningen skall vara straffbelagd i den
begärande staten. Däremot är det icke erforderligt att brottet är belagt med
ansvar i Sverige. Förslaget innehåller ej någon särskild bestämmelse, vari
uttryckligen angives att utlämningsärendet skall prövas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Denna grundsats kommer emellertid till
uttryck genom att enligt denna paragraf utlämning »må» äga rum under de
förutsättningar som angives i lagen. Såsom förut nämnts har vid de internordiska
överläggningarna förutsatts, att en lagligen grundad utlämningsframställning
som regel bör efterkommas, om ej särskilda skäl talar däremot.

Yttrande. Polismästaren i Malmö finner det böra närmare klargöras vad
som i paragrafen menas med brott. Under hänvisning till den i promemorian
uttalade förutsättningen att en lagligen grundad framställning om utlämning
som regel bör efterkommas ifrågasättes vidare, om icke en dylik anvisning
beträffande utlämningsärendenas behandling bör komma till klarare uttryck
i lagtexten.

Departementschefen. Beträffande grundsatsen att ullämningsärende skall
prövas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet torde få hänvisas
till den allmänna motiveringen. Denna grundsats kommer enligt min
mening med erforderlig klarhet till uttryck genom stadgandet att vederbörande
under angivna förutsättningar må utlämnas. Såsom redan i den allmänna
motiveringen anförts anser jag, med utgångspunkt från nämnda
grundsats, att utlämning bör kunna ske även om den gärning för vilken utlämning
begäres ej är belagd med straff enligt svensk lag. Jag förordar således
att i förevarande paragraf — såsom första stycke — upptages ett
stadgande av i huvudsak enahanda lydelse som 1 § i promemorians förslag.

I ett andra stycke torde böra upptagas stadgande att utlämning ej må ske
om i den främmande staten allenast böter kan ådömas för gärningen. Det
torde emellertid böra tilläggas, alt om utlämning tillika äger rum för brott,
på vilket strängare straff än böter kan följa, utlämning dock bör kunna
ske även för den nyssnämnda gärningen. Den svenska allmänna utlämningslagen
innehåller ej något motsvarande tilläggsstadgande. De skäl som

1 1955 års promemoria benämns i det följande endast promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

anförts mot upptagande i nämnda lag av en dylik regel (se prop. 1957:
156 s. 45, 119 och 128) torde ej ha den betydelse i avseende å utlämning
inom Norden, att det finns anledning att utesluta regeln i nu ifrågavarande
lagstiftning.

2 §•

Paragrafen motsvarar 2 § i den allmänna utlämningslagen och i promemorians
förslag (jfr även 3 § i nämnda förslag).

I 2 § utlämningslagen stadgas, såsom tidigare nämnts, förbud mot utlämning
av svensk medborgare.

Den sedan gammalt gällande grundsatsen att svensk medborgare åtnjuter
skydd mot utlämning har i promemorian bibehållits men ansetts kunna i
förhållande till de nordiska länderna uppmjukas på så sätt, att något absolut
skydd icke skall gälla för den som sedan minst två år haft hemvist utom
riket. Vidare har i förslaget upptagits den förut omnämnda regeln att svensk
medborgare må utlämnas, om han inför rätten förklarat sig samtycka till
utlämning. Det har i promemorian framhållits att det i många fall torde
vara lämpligt att en svensk, som begått brott i annat nordiskt land och blir
gripen i Sverige, lagföres i det land, där brottet begåtts. Det finns då ej anledning
att uppställa ett absolut hinder mot att gärningsmannen utlämnas,
om han själv medgiver det.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter huruvida det
icke må anses en aning optimistiskt att räkna med att misstänkta personer
kommer att medge utlämning. De erfarenheter, som föreningens ledamöter
vunnit under sin praktiska tjänstgöring, talar snarare för att de misstänkta
under alla förhållanden kommer att påkalla Kungl. Maj :ts beslut för att
därigenom vinna åtminstone en viss tidsfrist. I den mån medgivande skulle
lämnas, innebär förslaget emellertid en betydande förenkling.

Beträffande möjligheten att utlämna svensk medborgare utan hans samtycke
finner justitiekansler sämbetet det icke vara klart, att en förhållandevis
så kort bortovaro från Sverige som två år bör föranleda, att vederbörande
sättes i den i paragrafen angivna särställningen. Förslagets ståndpunkt i berörda
avseende — samt i fråga om möjligheten till utlämning för brott som
ej är straffbelagt i Sverige — synes ämbetet särskilt kunna diskuteras, om
fråga uppkommer att utlämna svensk medborgare, som de senaste två åren
vistats i annat land än de nordiska, för en gärning som är straffbelagd i den
utlämningsbegärande staten men ej i Sverige (där straffbarheten kanske nyligen
upphävts). Emellertid är det naturligen möjligt, framhåller ämbetet,
att utlämning i ett sådant fall utan olägenhet kan vägras av Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner innebörden av ordet »hemvist»
i förevarande sammanhang icke vara fullt klar. Föreningen utgår från
att ordet här har samma betydelse som i 10 kap. 1 § rättegångsbalken och,
att således den som varit mantalsskriven inom riket skall anses ha haft sitt

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

hemvist där, även om han faktiskt varit stadigvarande bosatt utom riket.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker på begreppet »hemvist» och
finner det böra närmare förklaras i lagtexten. Länsstyrelsen ifrågasätter
samtidigt om icke tiden för vederbörandes hemvist utom riket borde vara
längre än två år.

Statens utlänningskommission ifrågasätter om den i paragrafen angivna
förutsättningen av viss tids hemvist utom riket för utlämning av svensk
medborgare utan hans samtycke kan anses helt lämplig. För att en person
skall anses ha sitt hemvist i riket torde man, enligt kommissionen, i allmänhet
uppställa krav på att han skall vara kyrkobokförd här. Vederbörande
skulle alltså genom att efter brottet men före framställningen om hans utlämnande
låta kyrkobokföra sig i Sverige kunna förhindra utlämning. Detta
finner kommissionen icke vara rimligt.

Departementschefen. I denna paragraf har upptagits det i den allmänna
motiveringen behandlade stadgandet om utlämning av landets egna medborgare.
I enlighet med vad där anförts stadgas till en början att svensk med*
borgare må utlämnas om han vid tiden för brottet sedan minst två år haft
hemvist i den stat till vilken utlämning begäres. Kravet på hemvist får anses
uppfyllt om vederbörande mera stadigvarande varit bosatt i det andra landet.
Den omständigheten att han någon kortare tid, t. ex. för semester, vistats
utom landet, bör ej leda till att han skall anses ha förlorat sitt hemvist
därstädes. I paragrafen har vidare upptagits att svensk medborgare må
utlämnas om den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott,
varå enligt svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år.

Till stadgandet om förutsättningarna för utlämning av svenska medborgare
torde emellertid — såsom förordats i 1956 års promemoria — böra
fogas ett tillägg av innehåll att om den gärning för vilken utlämning begäres
i sin helhet begåtts inom riket utlämning dock ej må ske såvida ej
gärningen innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning
sker jämväl för gärning, som förövats utom riket. Då fråga är om
likartade eller sammanhängande brott — t. ex. en stöldturné på båda sidor
om gränsen — är det naturligtvis ofta lämpligt att alla brotten handlägges
vid samma domstol.

3 §•

Denna paragraf har viss motsvarighet i 4 § i den allmänna utlämningslagen
och överensstämmer i sak med 4 § i promemorians förslag.

I 4 § utlämningslagen uppställes såsom förutsättning för utlämning av
den som i den främmande staten dömts för gärningen att påföljden skall
utgöra minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på
anstalt under motsvarande tid.

I promemorian anföres att i de fall då utlämning begäres för verkställighet
av redan ådömd brottspåföljd utlämning bör få ske endast om påföljden
utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Det bör enligt
promemorian krävas att frihetsberövande! verkligen utgör påföljd för
.''! llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 72

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

brottet. Däremot kan det icke anses nödvändigt, att frihetsberövandet direkt
beslutats av domstol. Om norsk domstol dömt till »adgang till sikkerhedsforvaring»
bör utlämning kunna ske, sedan vederbörande administrativa
myndighet med stöd av domen beslutat att gärningsmannen skall omhändertagas
för sådan förvaring.

Yttrandena. Polismästaren i Malmö finner uttrycket »anstalt» vara i viss
mån obestämt; det torde vara oklart om exempelvis sinnessjukhus omfattas
därav. Statens kriminaltekniska anstalt ifrågasätter om det icke bör särskilt
anges att förvandlingsstraff för böter utgör utlämningsgrundande påföljd.

Departementschefen. Såsom i promemorian framhållits bör, för att utlämning
skall kunna ske, ej krävas att frihetsberövandet beslutats av domstol.
Under alla förhållanden måste dock föreligga ett beslut att gärningsmannen
skall omhändertagas på anstalt. Om villkorlig dom å frihetsstraff meddelats
kan utlämning ske först sedan den villkorliga domen förklarats förverkad.
Villkorligt frigiven bör kunna utlämnas, sedan beslut meddelats
om hans omhändertagande. Oaktat påföljden ej utgör frihetsstraff eller
annat omhändertagande på anstalt bör utlämning kunna ske också i det
fall att utlämningsframställningen tillika avser annat brott, för vilket utlämning
enligt lagen kan äga rum. En person som i den främmande staten
dömts till böter eller erhållit villkorlig dom skall sålunda under angiven
förutsättning kunna utlämnas dit. Stadgandet torde främst få betydelse, då
vederbörande i den främmande staten dömts villkorligt i det att domen då
kan förklaras förverkad i anslutning till att den utlämnade dömes för det
andra brottet. — Vad beträffar förvandlingsstraff en må nämnas att i detta
hänseende det nordiska lagsamarbetet är inriktat på att sådana straff skall
få verkställas i det land, där vederbörande uppehåller sig. Det torde ej bli
aktuellt att i större utsträckning utlämna för verkställighet av sådana straff.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i den allmänna utlämningslagen och 5 § i
promemorians förslag.

I 6 § första stycket utlämningslagen stadgas att utlämning ej må beviljas
för politiskt brott. Innefattar gärningen tillika brott av icke politisk beskaffenhet
må enligt andra stycket utlämning beviljas för det brottet, såframt
gärningen i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären av ett
icke politiskt brott. Det må i detta sammanhang nämnas att enligt 7 § utlämningslagen
utlämning ej må ske av den, som på grund av sin härstamning,
tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning
eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande
staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet
eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock där ej åtnjuter trygghet
mot att bliva sänd till stat, i vilken han löper sådan risk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 7959

Beträffande promemorians förslag och remissyttrandena torde få hänvisas
till den förut lämnade framställningen.

Departementschefen. I förevarande paragraf har upptagits det i den allmänna
motiveringen berörda stadgandet om utlämning för politiska brott.
Stadgandet överensstämmer såtillvida i sak med vad som gäller enligt den
allmänna utlämningslagen (2 och 6 §§) att utlämning av svensk medborgare
ej heller till de övriga nordiska länderna skall kunna ske för sådana
brott. Liksom i den allmänna utlämningslagen (4 §) gäller vidare att gärningen
eller gärning av motsvarande beskaffenhet skall vara i svensk lag
beskriven såsom brott, låt vara att utlämningslagen härvidlag går något
längre då däri kräves att den gärning för vilken utlämning begäres skall
motsvara brott, varå enligt svensk lag kan följa straffarbete.

Frågan om innebörden av begreppet politiskt brott har icke närmare dryftats
vid de internordiska överläggningarna, utan det har överlämnats åt
lagstiftningen och rättstillämpningen i respektive länder att avgränsa denna
kategori. För Sveriges del torde de grundsatser som tillämpas inom den
allmänna utlämningslagstiftningen få vara vägledande (se prop. 1957:156
s. 46 ff, 117 och 128).

Någon motsvarighet till det i 7 § utlämningslagen upptagna stadgandet
om förbud mot utlämning då risk för politisk förföljelse föreligger har ej
ansetts erforderligt i förhållande till de nordiska länderna. Skulle det mot
förmodan i något fall inträffa att sådan risk föreligger, är det självklart, alt
utlämning — med utnyttjande av den fria prövningsrätt, som lagen inrymmer
— skall vägras.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 10 § första stycket i den allmänna utlämningslagen,
vari stadgas att utlämning ej må ske om den som avses med utlämningsframställningen
här i riket är åtalad för det uppgivna brottet, eller
det här i riket meddelats dom eller beslut om eftergift av åtal beträffande
samma brott. Stadgandet avviker såtillvida från motsvarande bestämmelse
i utlämningslagen att åtal icke upptagits såsom hinder mot utlämning. Vad
angår det fall att dom meddelats angående brottet har valts en sådan avfattning
att det klart framgår att stadgandet åsyftar både fällande och friande
dom. Med dom torde böra likställas strafföreläggande, som godkänts av
den misstänkte.

Om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag (jfr 10 §
andra stycket utlämningslagen), möter enligt lagen ej i och för sig hinder
mot utlämning.

6 §•

Denna pararaf, vilken motsvarar 7 § i promemorians förslag, skiljer sig
från 11 § i den allmänna utlämningslagen endast såtillvida att, då fråga
är om utlämning av någon som här i riket är åtalad för annat brott, utläm -

Kungi. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

ning ej må ske om å brottet kan följa frihetsstraff i två år eller därutöver.
Enligt utlämningslagen är det tillfyllest att allenast frihetsstraff kan följa
för att utlämning ej må beviljas. Denna avvikelse har vidtagits för att vinna
större enhetlighet i de olika ländernas lagtexter. Häktning och reseförbud,
som enligt promemorians förslag skulle utgöra hinder mot utlämning, har
ej heller i förevarande lag ansetts behöva särskilt beaktas.

7 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 12 § i den allmänna utlämningslagen
och 8 § i promemorians förslag.

Enligt förstnämnda stadgande skall vid beviljande av utlämning såsom
villkor uppställas att den som utlämnas icke må, utan särskilt medgivande,
i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts
före utlämningen eller, utom i visst fall, utlämnas till annan stat med mindre
han underlåtit att, oaktat hinder ej mött, lämna landet inom fyrtiofem
dagar efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som
må ha ådömts honom för brott, varför utlämning ägt rum, eller återvänt
dit sedan han lämnat landet. Vidare skall kunna uppställas att han icke
under nämnda tid av fyrtiofem dagar må på något sätt hindras att lämna
landet, såframt han ej gör sig skyldig till nytt brott, eller att han icke för
brottet åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden
erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet,
eller att han ej för brottet straffas med döden. I övrigt uppställer Konungen
de villkor som prövas erforderliga.

I promemorians förslag har eftersträvats att göra de villkor, som skall
uppställas vid utlämning mellan de nordiska länderna så enkla som möjligt.
De obligatoriska villkoren har därför begränsats till två, det ena avseende
ansvar för annat brott än det för vilket utlämning skett och det andra
avseende utlämning till tredje stat. I enlighet därmed har i förslaget stadgats
att vid utlämning skall såsom villkor uppställas att den utlämnade ej
må utan eget samtycke ställas till ansvar för annat före utlämningen begånget
brott än det för vilket han utlämnats, med mindre särskilt medgivande
därtill lämnats, samt att den utlämnade allenast efter medgivande
må utlämnas till tredje stat. Liksom enligt den allmänna utlämningslagen
skall i det särskilda fallet kunna uppställas de ytterligare villkor, som anses
erforderliga.

Yttrandena. 1951 års rättegångskommitté framhåller, att det även i fråga
om utlämning till de nordiska länderna torde böra i lagen uttryckligen anges,
att vid utlämning alltid skall uppställas som villkor att den utlämnade
icke må för det brott utlämningen avser ställas under tilltal inför domstol,
vilken endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden förlänats
befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet, samt att den utlämnade
ej må för brottet straffas med döden. Att det sistnämnda villkoret bör
uppställas, och bestämmelse härom upptagas i paragrafen hävdas jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

av Sveriges advokatsamfund. Justitiekanslersämbetet erinrar med avseende
å sådant samtycke av den utlämnade, varom i den föreslagna paragrafen
stadgas, att 1913 års utlämningslag för motsvarande fall stadgade att samtycket
skulle göras antingen »inför domstol eller eljest fritt och offentligen».
Ämbetet ifrågasätter om icke en liknande föreskrift bör meddelas i
förevarande lag.

Departementschefen. Såsom i promemorian förordats anser jag att i fråga
om utlämning till de nordiska länderna ej andra villkor bör vara obligatoriska
än att den utlämnade ej annat än under vissa speciella betingelser
skall få åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott än
det för vilket han utlämnats och att han ej heller skall få utlämnas till
tredje stat. Med hans samtycke eller efter särskilt medgivande enligt 18 §
bör han emellertid få åtalas eller straffas för annat brott, som han begått
före utlämningen. Samma bör kunna ske om han underlåtit — oaktat hinder
ej mött — att lämna landet inom en månad efter rättegång och undergående
av straff eller annan påföljd, som kan ha ådömts honom för brott,
för vilket han utlämnats, eller han återvänt dit sedan han lämnat landet.
Det samtycke, som avses skola krävas för åtal eller bestraffning för annat
brott, bör -— såsom i ett remissyttrande framhållits — avgivas inför domstol
för att få giltig verkan. Det i promemorian föreslagna stadgandet har
jämkats i enlighet med vad nu anförts.

I sista stycket har upptagits att i samband med beviljande av utlämning
må uppställas de ytterligare villkor, som prövas erforderliga. Det torde i
allmänhet böra ankomma på Kungl. Maj:t att uppställa sådana villkor men
möjlighet torde böra finnas att, om erfarenheterna av lagens tillämpning
skulle ge anledning därtill, anförtro uppgiften åt åklagare, som beslutar om
utlämning. Frågan torde få regleras i administrativ ordning.

I förhållandet mellan de nordiska länderna torde man ej behöva räkna
med att någon som utlämnas skall straffas med döden. Skulle i något fall
risk föreligga att så kan ske, bör naturligtvis, med den möjlighet stadgandet
i sista stycket erbjuder, ställas villkor som förhindrar en sådan konsekvens
av utlämningen.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 13 § i den allmänna utlämningslagen och 9 §
i promemorians förslag. I förstnämnda paragraf stadgas att, om två eller
flera stater begär utlämning av samma person, skall, med hänsyn till beskaffenheten
av brottet eller brotten, tiden och platsen därför, framställningarnas
tidsföljd, hans nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter,
prövas till vilken stat utlämning bör ske. När framställningarna avser
olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas till en stat skall från
den staten vidare utlämnas till annan stat på villkor som bestämts enligt
12 §. Enahanda bestämmelser har — med erforderlig anpassning till lagens
bestämmelser i övrigt — upptagits i förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

Förfarandet
9 §•

Förevarande paragraf motsvarar 14 § i den allmänna utlämningslagen och
10 § i promemorians förslag.

I 14 § utlämningslagen stadgas att framställning om utlämning skall göras
på diplomatisk väg. Vid framställningen skall enligt stadgandet fogas
avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas och, om det ej framgår
av beslutet eller domen, uppgift om personens nationalitet och hemvist,
brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten
tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

Enligt vad i promemorian framhållits är avsikten att vid förfarandet genomgående
upprätthålla direkt kontakt mellan myndigheterna. Stadgande
härom har upptagits i promemorians förslag. Stadgandet ger vidare uttryck
åt grundsatsen, att utlämningsframställning skall grundas på ett
beslut av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit. Från
denna regel göres dock undantag för det fall, att den person om vars utlämning
är fråga samtyckt till utlämningen. I sådant fall är det enligt förslaget
tillfyllest, att framställningen innehåller uppgifter till ledning för
bestämmande av hans identitet samt upplysning om brottets beskaffenhet
jämte tiden och orten för brottet.

Yttrandena. Statsåklagaren i Göteborg anser en ytterligare förenkling av
förfarandet böra eftersträvas i de avseenden som avhandlas i förevarande
paragraf. I yttrandet anföres.

Enligt förslaget skall domstol alltid vara inkopplad i utlämningsärende.
Ett sådant förfarande skulle komma att motverka en strävan, som redan
nu kan skönjas hos de nordiska polismyndigheterna, att åstadkomma enkelhet
i samarbetet dem emellan. När gärningsmannen har invändningar att
göra mot utlämning erfordras enligt förslaget antingen en av domstolen i
den begärande staten meddelad dom eller också av sådan domstol meddelat
beslut, varav framgår, att domstol funnit sannolika skäl till misstanke,
att den, som begäres utlämnad, begått det uppgivna brottet. Ur rättssäkerhetssynpunkt
torde det icke vara påkallat att på ett så tidigt stadium av förundersökningen
engagera domstol för att slå fast sannolika skäl till misstanke
om brott. En sådan föreskrift kommer tvärtom att stundom motverka
förundersökningen. När domstol i den begärande staten förutsatts vara
inkopplad i ärendet, har såsom utlämningsvillkor uppställts, att en häktningsförutsättning
skall föreligga. Kravet på misstanken om brott bör i
detta fall icke ställas högre än vad som gäller vid utlämning efter samtycke.
Där räcker det enligt förslaget, att vederbörande är misstänkt —
i allt fall att vederbörande är skäligen misstänkt och kan anhållas i
avbidan på ytterligare utredning. På det tidigare stadiet av förundersökningen,
då utländsk domstol skall vara inkopplad, kan det möta svårigheter
att slå fast häktningsförutsättningen beträffande misstanken. Detta låter
sig mången gång göra först genom förhör med den misstänkte. Det torde
vara tillfyllest, om framställning om utlämning göres av åklagarmyndigheten
i den stat, som önskar utlämningen. Den framställningen måste givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

innehålla så detaljerade upplysningar om den misstänkte och gärningen, att
därav kan utläsas, i vilken grad vederbörande är misstänkt för brottet.
Rättssäkerheten torde icke behöva åsidosättas genom att domstols dom eller
beslut på det stadiet icke finnes, enär det tillkommer den beslutande myndigheten
att pröva omständigheterna i varje särskilt fall och vägra utlämning,
om det brister i förutsättningarna. Föreskrifterna om domstols dom
eller beslut behöver åtminstone icke givas karaktären av tvingande regel.

Det ifrågasättes i yttrandet huruvida icke åklagare borde vara behörig
alt besluta om utlämning även om samtycke icke föreligger från den vars
utlämnande begärts, med rätt möjligen för denne att överklaga hos statsåklagare
eller domstol.

Departementschefen. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits är
tanken att vid utlämning mellan de nordiska länderna myndigheterna skall
kunna träda i direkt kontakt med varandra utan att behöva gå den diplomatiska
vägen. Framställning om utlämning bör grundas på en av domstol i den
stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller
också annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår att
domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres
utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att
lagforas för flera brott torde det vara tillfyllest att till grund för framställningen
föreligger domstolsbeslut endast beträffande nagot av brotten. Kravet
på domstolsbeslut i den stat, som begärt utlämning, kan emellertid frånfallas
i de fall, då den som begäres utlämnad samtycker till utlämning. Såsom
i den allmänna motiveringen anförts lärer man få räkna med att detta
kommer att ske i flertalet fall. Ej heller torde i de fall, då vederbörande erkänner
den gärning för vilken utlämning begäres — eller, om han begäres
utlämnad för flera gärningar, någon av dessa — böra fordras att utlämningsframställningen
skall grundas på domstolsbeslut. Bestämmelser i enlighet
med vad sålunda anförts har upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

Tredje stycket innehåller föreskrifter om vilka uppgifter som skall fogas
till framställning om utlämning, i stort sett överensstämmande med motsvarande
föreskrifter i den allmänna utlämningslagen.

10 §.

Denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med It § i promemorians
förslag, har viss motsvarighet i 16 § i den allmänna utlämningslagen,
vari bl. a. stadgas att om utlämningsframställningen icke omedelbart avslås,
ärendet skall överlämnas till riksåklagarämbetet, som verkställer erforderlig
utredning enligt vad om förundersökning i brottmål är stadgat.
På liknande sätt har i förevarande paragraf föreskrivits att åklagaren skyndsamt
skall verkställa erforderlig utredning i ärendet.

I anslutning till föreskriften alt utredningen skall verkställas enligt vad
om förundersökning i brottmål är stadgat må erinras att detta innebär möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

lighet för den som begäres utlämnad att påkalla förhör inför rätten (jfr
23 kap. 18 och 19 §§ rättegångsbalken).

11 §•

I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i promemorians förslag,
har upptagits det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet att högsta
domstolen skall, om det begäres av den som avses med utlämningsframställningen,
pröva huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt lagens bestämmelser.
Det avses däremot icke skola ankomma på domstolen att pröva
huruvida utlämning bör vägras med utnyttjande av den fria prövningsrätt
som lagstiftningen bygger på.

I paragrafen har vidare stadgats — i nära överensstämmelse med vad som
gäller enligt 18 § andra stycket utlämningslagen — att förhandling skall
hållas om det finnes erforderligt samt att sådan förhandling ej må vägras,
med mindre tidigare förhör under utredningen måste anses tillfyllest eller
saken finnes uppenbar. Slutligen har i paragrafen föreskrivits -— på motsvarande
sätt som i utlämningslagen (jfr 20 §) — att framställningen ej
må bifallas, om högsta domstolen funnit hinder möta mot utlämning.

I de tillämpningsföreskrifter, som avses skola komplettera lagstiftningen
(jfr 20 §), torde böra upptagas en bestämmelse att den som begäres utlämnad
skall underrättas om möjligheten att påkalla sådan prövning inför
högsta domstolen som med förevarande paragraf åsyftas.

12 §.

Paragrafen, vars första stycke saknar direkt motsvarighet i den allmänna
utlämningslagen, innehåller regler om användningen av tvångsmedel i utlämningsärenden.
I överensstämmelse med 12 § i promemorians förslag stadgas
sålunda att till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning,
åklagaren må använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel
enligt vad i allmänhet är föreskrivet för brottmål. En förutsättning
är dock — till skillnad mot vad som upptagits i promemorians förslag — att
den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande beskaffenhet
är i svensk lag beskriven såsom brott. Det föreskrives vidare —
såsom i promemorian föreslagits — att tvångsmedel må användas utan att
särskild utredning, utöver vad framställningen enligt 9 § skall innehålla,
förebragts till stöd för att den som avses med framställningen begått det
uppgivna brottet.

I nära anslutning till vad i 16 § utlämningslagen stadgas har i andra stycket
upptagits att rättens beslut om användande av tvångsmedel gäller tills
vidare intill dess ärendet avgjorts. Talan mot rättens beslut skall enligt
stadgandet föras genom besvär till högsta domstolen utan inskränkning till
viss tid. I tredje stycket har upptagits den i 16 § tredje stycket utlämningslagen
införda bestämmelsen, att den som häktats äger påfordra, att ny förhandling
skall äga rum inom tre veckor från det beslut senast meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

13 §.

Förevarande paragraf, som ej har motsvarighet i promemorians förslag,
innehåller en specialregel om förhandling inom stängda dörrar, likalydande
med 19 § i den allmänna utlämningslagen.

Då i paragrafen talas om förhandling avses förhandling såväl i högsta
domstolen som i annan domstolsinstans, där förhandling i utlämningsärende
kan äga rum.

14 §.

Den i förevarande paragraf upptagna regeln, att ersättning åt offentlig försvarare,
vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna å statsverket, om
ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som begäres utlämnad,
har direkt motsvarighet i 18 § tredje stycket utlämningslagen och överensstämmer
i sak med 13 § i promemorians förslag.

Det har icke ansetts erforderligt att såsom en obligatorisk regel föreskriva
att den som begäres utlämnad skall biträdas av försvarare. I detta avseende
skall i stället — på grund av hänvisningen i 10 § — de allmänna reglerna
i 21 kap. rättegångsbalken gälla.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i promemorians förslag. Bortsett från tredje
stycket, som i det närmaste är likalydande med 21 § i den allmänna ublämningslagen,
har paragrafen ej någon direkt motsvarighet i nyssnämnda
lag (jfr dock 20 §).

Enligt vad i promemorian föreslagits äger åklagaren, om den som avses
med framställningen samtyckt till utlämning och fall som avses i 7 eller 9 §
promemorians förslag ej är för handen, meddela beslut om utlämning, såvida
han ej finner att hinder mot utlämning föreligger enligt lagen eller att
utlämning eljest bör vägras (första stycket). Om åklagaren ej meddelar beslut
om utlämning, skall han, sedan utredningen avslutats, skyndsamt översända
handlingarna i ärendet till justitiedepartementet, varefter Konungen
skall giva sitt beslut över framställningen (andra stycket). Vid beviljande
av utlämning må enligt förslaget förordnas, att föremål som under ärendets
handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den myndighet som begärt
utlämningen; därvid må göras det förbehåll till tryggande av tredje mans
rätt, som kan anses påkallat (tredje stycket).

I anslutning till vad sålunda upptagits har i promemorian anförts att
samtycket givetvis icke innebär att åklagaren kan underlåta att granska huruvida
förutsättningarna för utlämning enligt lagen föreligger. Om åklagaren
finner, att lagen uppställer hinder mot utlämning eller att utlämning
av annan särskild anledning ej bör ske, skall frågan avgöras av Kungl.
Maj :t.

Yttrandena. I några yttranden diskuteras närmare de förhållanden, som
sammanhänger med avgivande av sådant samtycke till utlämning som i paragrafens
första stycke sägs. Riksåklagarämbetet finner, att stadgandet ej på

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

ett tillräckligt klarläggande sätt reglerar angivna förhållanden. Härom anför
ämbetet:

Även om stadgandet i 11 § skall anses vara tillämpligt på 14 §:s fall ■— en
fråga vilken icke synes vara fullt klar — synas dock alltjämt vissa spörsmål,
som uppkomma i samband med tillämpningen av 14 §, ovissa, exempelvis
frågan, om samtycket skall avgivas personligen av den som begäres utlämnad
eller eventuellt kan lämnas genom ombud för denne, om förhandling skall
hållas inför domstolen samt om stämningsförfarande eller ansökningsförfarande
skall tillämpas. Paragrafen synes böra kompletteras med anvisningar
i angivna hänseenden.

Även kriminalpolisintendenten i Göteborg framhåller, med instämmande
av polismästaren därstädes, att paragrafen icke innehåller något om den ordning
i vilken samtycket inför rätten skall upptagas. Vidare påpekas i yttrandet,
att det icke framgår av bestämmelsen hur det skall förfaras, om den
vars utlämnande begärts återtager sitt en gång lämnade samtycke och vill
överklaga åklagarens beslut.

Att samtycke för att godtagas skall behöva avges inför domstol anses i
några yttranden onödigt. Statsåklagaren i Göteborg anför sålunda, att samtycke
torde kunna avkrävas den misstänkte och avges under enklare former,
vilka likväl är fullt betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt. I första hand
skulle skriftligt samtycke kunna vara tillfyllest. I andra hand skulle samtycke
kunna godtagas om det i försvarares närvaro avgivits inför åklagaren.
Under förundersökningen i utlämningsärenden borde domstol inkopplas
blott enligt de grunder som gäller i vanliga brottmål. I anslutning till det
sålunda anförda yttrar riksåklagarämbetet:

Även om ur rättssäkerhetssynpunkt måhända vissa skäl kunna anföras
för att låta samtycket upptagas inför domstol, torde dessa skäl dock ej kunna
anses ha en sådan styrka, att ett dylikt förfarande framstår såsom en
nödvändighet. På grund härav och då det av statsåklagaren föreslagna förfarandet
ofta —- särskilt i sådana fall, då det redan från början är uppenbart
att samtycke kommer att lämnas, eller då den ort, där domstolen sammanträder,
är belägen på långt avstånd från den plats, där den som begäres utlämnad
uppehåller sig — synes vara att föredraga ur praktiska synpunkter,
finner ämbetet statsåklagare^ förslag vara förtjänt av att upptagas till övervägande.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Malmö ifrågasätter
nödvändigheten av den föreslagna proceduren med samtyckes upptagande
vid domstol. Enligt länsstyrelsens mening bör samtycke kunna avges inför
vederbörande åklagare, varvid dock bör meddelas bestämmelser till säkerställande
av att samtycket lämnas fritt och utan påtryckningar.

Beträffande spörsmålet om vilken åklagare som bör fullgöra uppgiften att
besluta om utlämning anser justitickanslersämbetet det kunna ifrågasättas
om nämnda uppgift bör anförtros vilken distriktsåklagare som helst. Det
förefaller ämbetet lämpligt att tilldela uppgiften stadsfiskaler i sådana städer,
där statsåklagarkompetens är föreskriven för stadsfiskalstjänsten. Föreningen
Sveriges stadsfiskaler förordar, att utlämningsfrågor — i den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

de skall avgöras av åklagare -— prövas av statsåklagare. Samma uppfattning
tillkännages av 1951 års rättegångskommitté samt föreningen Sveriges
stadsdomare med avseende å avgörande enligt 14 § första stycket. Om åklagare
i vissa fall skall tilläggas befogenhet att meddela beslut om utlämning
synes det Sveriges advokatsamfund lämpligt att för vinnande av enhetlighet
i bedömningen beslutanderätten förbehålles riksåklagaren.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har upptagits
det i den allmänna motiveringen berörda stadgandet om ett enklare
förfarande i de utlämningsfall, där vederbörande samtyckt till utlämningen.
Det enklare förfarandet torde dock ej böra komma till användning, då fråga
är om politiskt brott eller i fall som avses i 6 eller 8 §. Såsom jag tidigare
framhållit bör samtycket avgivas inför domstol. Beträffande formen för avgivande
av samtycke torde bestämmelser i ämnet få meddelas i tillämpningsföreskrifterna
till lagen. Dessa torde böra innehålla att samtycke skall avgivas
av vederbörande personligen vid förhandling inför domstolen. Vid
förhandlingen bör åklagaren närvara liksom även försvararen, om sådan
finnes. Om domstolens sammansättning vid lämnande av samtycke bör gälla
att domstolen därvid är behörig med allenast en lagfaren ledamot. För att
främja en snabb behandling torde ärendet böra anhängiggöras vid domstolen
genom skriftlig eller muntlig ansökan. Domstolens kallelse till förhandlingen
torde i samma intresse kunna få ske muntligen.

Återtages ett inför domstol lämnat samtycke bör åklagaren rimligen vara
förhindrad att besluta om utlämning.

Såsom stadgandet är utformat är åklagaren betagen möjligheten att avslå
en utlämningsframställning, detta även i fall att han omedelbart kan konstatera
att framställningen icke lagligen kan bifallas. I så fall bör han icke
ägna saken någon mera vidlyftig utredning utan snarast översända ärendet
till justitiedepartementet, varefter Konungen meddelar beslut däri.

Då det i paragrafen stadgats att åklagaren äger meddela beslut om utlämning,
om han finner att »utlämning eljest icke bör vägras», innebär detta
att åklagaren tillerkänts en viss diskretionär prövningsrätt vid bedömande av
förutsättningen för utlämning. Åklagaren har således möjlighet att, oaktat
samtycke lämnats, underlåta meddela beslut om utlämning, om han av
särskild anledning finner att utlämning ej bör ske. I sådant fall skall avgörandet
överlämnas åt Kungl. Maj:t.

För egen del hyser jag ej några betänkligheter mot att låta även distriktsåklagare
handha uppgiften att i fall, då samtycke lämnats besluta om utlämning.
En sådan decentralisering är naturligtvis starkt ägnad att befordra
en snabb handläggning.

I andra stycket har införts stadgande om att Konungen skall meddela utlämningsbeslut
i de fall då åklagaren ej enligt vad i första stycket sägs beslutat
därom.

I 21 § utlämningslagen har stadgats att vid beviljande av utlämning
Konungen må förordna, att föremål som tagits i beslag skall överlämnas
till den främmande staten och att därvid må stadgas de förbehåll som av

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finns påkallade. En motsvarande
bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

16 §.

Förevarande paragraf motsvaras i den allmänna utlämningslagen av 20 §
andra och tredje styckena samt i promemorians förslag av 15 §.

I promemorians förslag har ej upptagits några närmare regler angående
det praktiska förfarandet vid verkställigheten av utlämning. Det anföres i
promemorian att principen torde böra vara, att överlämnande skall ske vid
gränsen, dock med de modifikationer som betingas av praktiska skäl (om
exempelvis vederbörande skall transporteras med tåg från Stockholm till
Oslo, kan det måhända vara lämpligast att överlämnandet sker i Oslo). Frågan
torde tämligen lätt lösas efter överenskommelse mellan de berörda myndigheterna,
generellt eller i varje särskilt fall.

Kostnaderna för utlämning bör enligt promemorian bäras av varje särskilt
land för sig i den mån de avser åtgärder inom dess område. Även denna
princip bör dock kunna modifieras av praktiska skäl. Överlämnandet
till det andra landets myndigheter bör enligt förslaget ske snarast möjligt.
I lagtexten har använts uttrycket »så snart ske kan». Härmed har man
reserverat sig för uppskov i sådana fall, då hinder mot verkställighet uppkommit,
t. ex. på grund av att den person som skall utlämnas blivit svårt
sjuk. — Den som meddelar utlämningsbeslutet bör enligt promemorian ha
möjlighet att förordna, att vederbörande i avbidan på verkställighet skall
tagas i förvar eller ställas under uppsikt. I detta fall kan det icke anses
erforderligt att inkoppla domstol. Det är här ej fråga om anhållande eller
häktning i vanlig mening, utan åtgärden ingår endast som ett led i verkställigheten
av utlämningsbeslutet.

Ittrandena. Länsstgrelsen i Malmöhus län anser stadgandet böra kompletteras
med en föreskrift om längsta tid för hållande i förvar. I varje fall
ifrågasätter länsstyrelsen om icke efter förebild i utlänningslagen frågan
om fortsatt förvaring bör ånyo prövas efter exempelvis en månad. Också polisintendenten
i Hälsingborg anser en bestämmelse böra införas om maximering
av tiden för sådant frihetsberövande som i paragrafen avses.

Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter om icke den som enligt förevarande
paragraf tagits i förvar eller ställts under uppsikt borde tillförsäkras rätt att
påkalla domstols prövning av beslut därom.

Departementschefen. Det är enligt min mening ej erforderligt att i lagen
upptages några närmare regler angående det praktiska förfarandet vid verkställigheten
av utlämning. Det torde vara tillfyllest att i lagen allenast angives
att beslut om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Mot vad i
promemorian uttalats om tillvägagångssättet vid utlämning och kostnaderna
därför har jag ej funnit anledning till erinran. Det torde emellertid böra
påpekas, att verkställigheten icke nödvändigtvis behöver ske genom ett
direkt överlämnande av den person utlämningsbeslutet avser; det torde så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

lunda i vissa fall vara möjligt att t. ex. låta vederbörande få resa på egen
hand till det andra landet.

I överensstämmelse med vad i den allmänna utlämningslagen stadgas har
i paragrafen vidare upptagits att vid beviljande av utlämning förordnande
må meddelas att den som skall utlämnas skall i avbidan på verkställigheten
tagas i förvar eller ställas under uppsikt. Att föreskriva en viss längsta tid
för hållande i förvar, såsom i ett par remissyttranden ifrågasatts, anser jag
ej erforderligt, särskilt som i paragrafen uttryckligen stadgats att beslut
om utlämning skall verkställas så snart ske kan. Ej heller torde det vara
nödvändigt med en domstolsprövning av beslut att någon skall hållas i förvar
eller ställas under uppsikt. Som i promemorian framhållits är det här ej
fråga om anhållande eller häktning i vanlig mening utan åtgärden ingår
endast som ett led i verkställigheten av utlämningsbeslutet.

Övriga bestämmelser

17 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i promemorians förslag och 23 § i den allmänna
utlämningslagen. I nära överensstämmelse med stadgandet i utlämningslagen
har i första stycket av förevarande paragraf upptagits att den
som i annan nordisk stat är efterlyst för brott, vilket enligt lagen kan föranleda
utlämning, må i avvaktan på begäran därom omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet
gäller om brottmål. Beslag må enligt paragrafen också äga rum.
Såsom förutsättning för användande av angivna tvångsmedel har emellertid
uppställts att frihetsstraff enligt svensk lag kan följa å gärningen eller
gärning av motsvarande beskaffenhet (jfr 12 §).

Enligt bestämmelserna i den allmänna utlämningslagen skall beslut om
användning av tvångsmedel utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt
efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden
samt, om anhållande eller reseförbud skall bestå, genast underrättar chefen
för justitiedepartementet därom. Finner denne, att hinder mot utlämning
föreligger eller att utlämning eljest ej bör ske, har han att utverka
Konungens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall skall den
främmande staten genom utrikesdepartementets försorg underrättas om åtgärden.
Därvid skall angivas viss av chefen för justitiedepartementet bestämd
tid, inom vilken framställning om utlämning skall göras. Mot rättens
beslut må talan ej föras. Den som anhållits eller underkastats reseförbud
äger dock för prövning, om åtgärden skall bestå, påfordra ny förhandling
inom tre veckor från det beslut senast meddelats (23 § andra och tredje
styckena).

Motsvarande bestämmelser i förevarande paragraf innefattar en något
mindre vidlyftig reglering. Det har ansetts tillfyllest att i paragrafen föreskrives
att beslut om användning av tvångsmedel — mot vilket beslut talan
ej må föras — skall på begäran av den som beslutet avser prövas av rätten,
som i ärendet skyndsamt skall hålla förhandling enligt vad om brottmål är

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

stadgat. Polis- eller åklagarmyndighet i den främmande staten skall enligt
vad vidare stadgats ofördröj ligen underrättas, då beslut fattats om användning
av tvångsmedel. Om ej framställning om utlämning mottagits
inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall beslutet omedelbart
hävas. Bestämmelserna har upptagits i andra och tredje styckena av förevarande
paragraf.

Vad beträffar rättens prövning av beslut om anhållande må betonas att
rätten därvid icke avses skola pröva huruvida skäl till häktning föreligger
utan dess prövning gäller frågan huruvida anhållandet må bestå. Det torde
ofta icke vara möjligt att förebringa den utredning som erfordras för att
visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger utan den misstänkte
skall kunna kvarhållas på de svagare grunder som gäller för anhållande
(jfr prop. 1957: 156 s. 96 f).

18 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i promemorians förslag.

I 24 § utlämningslagen stadgas att utan hinder av villkor som uppställts
för utlämning Konungen äger på framställning av den främmande staten
medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för annan före utjämningen
förövad gärning än den, för vilken utlämning skett, eller utlämnas
till annan stat. I fråga om sådan framställning skall — enligt vad vidare
stadgas — i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående framställning
om utlämning (första stycket). Medgivande må lämnas allenast
om, såvitt handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga
rum (andra stycket). Framgår av inkomna handlingar att framställningen
icke kan lagligen bifallas, eller finner Konungen eljest anledning att icke
villfara framställningen, skall den omedelbart avslås. I annat fall prövas
frågan av högsta domstolen. Finner högsta domstolen alt hinder möter, må
framställning icke bifallas (tredje stycket).

I stort sett enahanda bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf.
En skillnad råder dock såtillvida att högsta domstolens prövning gjorts beroende
av -— såsom enligt 11 § — att den begärts av den som avses med
framställningen. I tillämpningsföreskrifterna torde böra upptagas stadgande
om att vederbörande skall erhålla underrättelse om att han har möjlighet
att draga frågan inför högsta domstolen.

I paragrafen har slutligen stadgats att beträffande tillstånd till utlämning
till annan stat än dem som omfattas av lagen bestämmelserna i 24 § utlämningslagen
äger tillämpning.

19 §.

Enligt 25 § i den allmänna lagen om utlämning äger chefen för justitiedepartementet
medgiva, att den som av främmande stat utlämnas till annan
stat må föras genom riket, såframt denne icke är svensk medborgare och ej
heller eljest synnerliga skäl äro däremot. Framställning härom skall enligt
vad vidare stadgas göras på diplomatisk väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

I förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i promemorians förslag, har
upptagits en bestämmelse i samma ämne. Det har dock ansetts onödigt att
kräva särskilt tillstånd för genomtransport, då fråga är om utlämning
mellan de nordiska länderna. Ej heller har uppställts något hinder för transitering
av svensk medborgare.

20 §.

I första stycket har upptagits, att det ankommer på Konungen att förordna
om lagens tillämpning i förhållande till stat som omförmäles i 1 §•
Då det är tänkbart, att lagens bestämmelser icke kan sättas i tillämpning
beträffande alla de övriga nordiska staterna på en gång, kan Kungl. Maj :t,
såsom stadgandet är utformat, förordna om lagens tillämpning allenast i
förhållande till någon eller några av dessa stater. Stadgandet innebär också,
att Kungl. Maj :t kan sätta lagen ur tillämpning på grund av ändrade förhållanden.
Jag vill härutinnan hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen
uttalat om förutsättningarna för lagstiftningens tillämpning.

I vissa avseenden behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter.
Andra stycket innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda dylika.

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1959. Några särskilda övergångsbestämmelser
torde ej vara erforderliga.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;
samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A),1 måtte för det i 87 §
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Det under 2) anmärkta förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade
förslaget 1 samma ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Utlämning må ej ske, om i den främmande staten allenast böter kan ådömas
för gärningen, såvida ej utlämning tillika äger rum för brott, på vilket
strängare straff än böter kan följa.

2 §•

Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres eller
den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå enligt
svensk lag kan följa straffarbete i mera än fyra år; om gärningen i sin helhet
begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med mindre gärningen
innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller utlämning sker
jämväl för gärning, som förövats utom riket.

3 §.

Har den som begäres utlämnad i den främmande staten dömts för gärningen,
må han utlämnas allenast om påföljden utgör frihetsstraff eller
annat omhändertagande på anstalt. Oaktat påföljden icke är sådan som
nyss sagts må han ock utlämnas om framställningen om utlämning tillika
avser annat brott, för vilket utlämning enligt denna lag må ske.

4 §•

Utlämning för politiskt brott må ske, allenast om gärningen eller gärning
av motsvarande beskaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott och den
som begäres utlämnad ej är svensk medborgare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

5 §•

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående det
uppgivna brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

6 §.

Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihetsstraff
i två år eller därutöver, eller som enligt dom mot honom skall undergå
frihetsstraff eller eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så
länge hindret består. Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott
som nyss nämnts.

7 §•

Vid utlämning skall såsom villkor gälla, att den som utlämnas icke må i
den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före
utlämningen med mindre

särskilt medgivande lämnats enligt 18 §;

han själv inför domstol samtyckt därtill;

han återvänt dit sedan han lämnat landet.

Därjämte skall gälla, att den som utlämnas allenast må i fall som avses i
8 § eller efter medgivande enligt 18 § utlämnas till tredje stat för brott, som
han förövat före utlämningen.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare villkor,
som prövas erforderliga.

8 §•

När framställningarna avse olika brott, må föreskrivas, att den som utlämnas
till en stat skall från den staten vidare utlämnas till annan stat på
villkor som bestämts enligt 7 §.

Förfarandet

9 §•

Framställning om utlämning skall av polis- eller åklagarmyndighet i den
stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåklagarämbetet eller,
4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 72

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller
distriktsåklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 15 § sägs samtycker till
utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller,
om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen
grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen
inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat
meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga
till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet.
Begäres någon utlämnad för att lagforas för flera brott är det tillfyllest
att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast
något av brotten.

10 §.

Åklagaren skall skyndsamt verkställa erforderlig utredning enligt vad om
förundersökning i brottmål är stadgat.

11 §•

Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning möta enligt denna lag,
må framställningen icke bifallas.

12 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren,
om den gärning för vilken utlämning begäres eller gärning av motsvarande
beskaffenhet är i svensk lag beskriven såsom brott, använda och
hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt vad i allmänhet är
föreskrivet för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild utredning,
utöver vad framställningen enligt 9 § skall innehålla, förebragts
till stöd för att den som avses med framställningen begått det uppgivna
brottet.

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel gäller tills vidare intill
dess ärendet avgjorts. Talan mot rättens beslut föres genom besvär till högsta
domstolen utan inskränkning till viss tid.

Den som häktats äger påfordra, att ny förhandling skall äga rum inom
tre veckor från det beslut senast meddelats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 72 år 1959

13 §.

14 §.

Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet
skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas
av den som begäres utlämnad.

15 §.

Har den som avses med framställningen inför rätten samtyckt till utlämning
och är ej fall som avses i 4, 6 eller 8 § för handen, äger åklagaren, om
han finner att hinder mot utlämning ej föreligger enligt denna lag eller att
utlämning eljest icke bör vägras, meddela beslut om utlämning.

16 §.

Övriga bestämmelser
17 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

18 §.

Utan hinder av villkor som uppställts för utlämning äger Konungen på
framställning medgiva, att den som utlämnats må ställas till ansvar för
annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett,
eller utlämnas till annan av de i 1 § omförmälda staterna. I fråga om sådan
framställning skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat angående
framställning om utlämning. Medgivande må lämnas allenast om, såvitt
handlingarna visa, utlämning för gärningen kunnat lagligen äga rum.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda staterna
skola bestämmelserna i 24 § lagen om utlämning för brott äga tillämpning.

19 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan
i samma, paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom
riket.

20 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i
förhållande till stat, som omförmäles i 1 §.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

Bilaga B

Vid promemorian den 15 december 1955 fogat förslag till

Lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas som följer.

Villkor för utlämning

1 §•

Är någon i Danmark, Finland, Island eller Norge misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, och uppehåller han sig här i riket, må han efter framställning
utlämnas enligt vad i denna lag sägs.

2 §.

Svensk medborgare må utlämnas allenast om han inför rätten förklarat
sig samtycka därtill; dock må han utan samtycke utlämnas, såframt han vid!
tiden för framställningen sedan minst två år haft hemvist utom riket.

3 §•

Utlämning må ske allenast för brott som helt eller delvis förövats utom
Sverige eller för sådan inom riket begången gärning, som innefattar medverkan
till dylikt brott.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning ske för gärning,
som begåtts inom riket, såframt framställningen om utlämning jämväl avser
utom riket förövat brott och åtal för brotten prövas lämpligen böra handläggas
i en rättegång.

4 §•

Har gärningsmannen i den stat, från vilken framställningen inkommit,
dömts för brottet, må utlämning ej ske, med mindre påföljden utgör frihetsstraff
eller annat omhändertagande på anstalt.

5 §•

Vad i 5 och 6 §§ lagen om utlämning för brott är stadgat om hinder mot utlämning
för politiskt brott och mot utlämning som medför risk för politisk
förföljelse skall äga tillämpning jämväl i fråga om utlämning till de i 1 §
denna lag avsedda staterna; dock må utlämning medgivas för politiskt
brott, om det med hänsyn till den särskilda samhörigheten mellan de nordiska
länderna finnes påkallat, att gärningsmannen för brottet lagföres i
det land som önskar utlämningen.

6 §•

Utlämning må ej äga rum, om här i riket meddelats dom angående det
uppgivna brottet eller beslut om eftergift av åtal för brottet.

7 §•

Om den, som begäres utlämnad, här i riket dömts att undergå frihetsstraff
för annat brott än det som avses med framställningen, må han ej utlämnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

förrän han frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Utlämning må
cj heller ske, om han här i riket står under åtal för annat brott, å vilket kan
följa straffarbete, eller om han eljest för annat brott hålles häktad eller
är underkastad reseförbud.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga rum för lagföring,
på villkor att den utlämnade efter lagföringen utan dröjsmål över*
lämnas till svensk myndighet.

8 §•

Vid utlämning skola uppställas följande villkor:

1. den utlämnade må icke utan eget samtycke ställas till ansvar för annat
före utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats, med mindre
medgivande därtill lämnats i den ordning som i 17 § sägs;

2. den utlämnade må allenast efter medgivande enligt 8 eller 17 § för
brott, som han före utlämningen begått, utlämnas till "tredje stat.

I samband med beviljande av utlämning må uppställas de ytterligare
villkor, som prövas erforderliga.

9 §•

Där flera av de i 1 § omnämnda staterna framställa begäran om någons
utlämnande eller sådan framställning inkommer från en eller flera av dessa
stater jämte annan stat, skola framställningarna prövas enligt de grunder
som angivas i 11 § lagen om utlämning för brott; och må därvid, enligt vad
i nämnda paragraf är stadgat, såsom villkor för utlämning föreskrivas, att
den utlämnade skall efter att liava lagförts och avtjänat straff i den ena
staten utlämnas till den andra.

Förfarandet

10 §.

Framställning om utlämning skall göras av polis- eller åklagarmyndighet
i den stat som önskar utlämningen. Framställningen skall ingivas till riksåklagarämbetet;
om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, må den
dock riktas direkt till stats- eller distriktsåklagare.

Framställningen skall grundas antingen på en av domstol i den stat, från
vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock på annat
av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen
funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres utlämnad
begått det uppgivna brottet. Avskrift av domen eller beslutet skall fogas
vid framställningen; och skall, i den mån domen eller beslutet ej innehåller
uppgifter därom, upplysning lämnas angående gärningsmannens medborgarskap,
hans uppehållsort i riket, om denna är känd,'' brottets beskaffenhet
samt tiden och orten för brottet. Signalement skall om möjligt företes.
Framställningen skall vidare vara åtföljd av uppgift om de straffbestämmelser,
som anses tillämpliga å brottet.

I fall då den om vars utlämning är fråga samtycker till utlämning enligt
yad i 14 § sägs, må beslut om utlämning meddelas på grundval av framställning,
som innehåller uppgifter till ledning för bestämmande av hans
identitet samt upplysning om brottets beskaffenhet jämte tiden och orten
för brottet.

11 §‘

Åklagaren skall verkställa skyndsam utredning i ärendet. Därvid skall,
med iakttagande av vad nedan sägs, i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad om förundersökning och eljest om rättegång i brottmål är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

12 §.

Till främjande av utredningen och för att säkerställa utlämning må åklagaren
använda och hos rätten påkalla användandet av tvångsmedel enligt
vad i allmänhet gäller för brottmål. Tvångsmedel må användas utan att särskild
utredning, utöver vad framställningen med därvid fogade handlingar
enligt 10 § skall innehålla, förebragts till stöd för att den som avses med
framställningen begått det uppgivna brottet.

Rättens beslut om användande av tvångsmedel skall, där ej rätten annorledes
förordnar, gälla i avbidan på beslutet över framställningen och verkställigheten
därav. Beslut om häktning skall dock gälla högst tre veckor, såframt
ej rätten med hänsyn till utredningens omfattning eller eljest av särskild
anledning förordnar om förlängning av denna tid. Sådant förordnande
må meddelas endast efter ny förhandling och för högst två veckor i sänder.

13 §.

Ersättning åt offentlig försvarare samt åt vittne eller annan som hörts
vid rätten skall slutligen gäldas av statsverket, om ej rätten av särskilda
skäl förordnar, alt ersättningen skall erläggas av den som begäres utlämnad.

14 §•

Har den som avses med framställningen inför rätten samtyckt till utlämning
och är ej fall som avses i 7 eller 9 § för handen, äger åklagaren, om
han ej finner att hinder mot utlämning föreligger enligt denna lag eller att
utlämning eljest bör vägras, meddela beslut om utlämning.

Om åklagaren ej meddelar beslut om utlämning enligt vad i första stycket
sägs, skall han, sedan utredningen avslutats, skyndsamt översända handlingarna
i ärendet till justitiedepartementet, varefter Konungen skall giva
sitt beslut över framställningen.

Vid beviljande av utlämning må förordnas, att föremål som under ärendets
handläggning tagits i beslag skall överlämnas till den myndighet som
begärt utlämningen; och må därvid göras det förbehåll till tryggande av
tredje mans rätt, som kan anses påkallat.

15 §.

Har beslut om utlämning meddelats, skall den som avses med beslutet så
snart ske kan överlämnas till myndighet i det land, till vilket utlämning
skall äga rum. Är han icke anhållen eller häktad, äger den som meddelar
utlämningsbeslutet förordna, att han i avbidan på verkställigheten skall tagas
i förvar eller ställas under uppsikt.

16 §•

Den som är efterlyst för brott, som enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må anhållas utan alt framställning om utlämning för brottet föreligger.

Den anhållne äger hos rätten påkalla prövning av anhållandet. Ratten
skall i sådant ärende hålla förhandling. Mot rättens beslut må talan ej föras.

Polis- eller åklagarmyndighet i den stat där efterlysningen utfärdats skall
ofördröjligen underrättas, då någon anhållits enligt denna paragraf. Har
icke framställning om utlämning mottagits inom två veckor från det underrättelsen
avsändes, skall den anhållne försättas på fri fot.

17 §.

Konungen äger på framställning meddela tillstånd, att den som enligt
denna lag utlämnats må för annat före utlämningen förövat brott än det för
vilket utlämning skett ställas till ansvar eller utlämnas till annan av de i

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

1 § omförmälda staterna. Framställningen skall innehålla upplysning om
brottets beskaffenhet samt tiden och orten för brottet.

Tillstånd må lämnas allenast såvitt Konungen finner, att hinder mot utlämning
för brottet icke skulle hava mött.

Beträffande tillstånd till utlämning till annan än de i 1 § omförmälda
staterna skola bestämmelserna i 22 § lagen om utlämning för brott äga
tillämpning.

18 §.

Den som utlämnas från någon av de i 1 § omnämnda staterna till annan
i samma paragraf omförmäld stat må utan särskilt tillstånd föras genom
svenskt territorium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 6 februari
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 2 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 16 januari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;
samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om utlämning för brott till Danmark, Finland,

Island och Norge.

1 §•

I den föreslagna lagen uppställas endast i ringa utsträckning särskilda
villkor för utlämning till annat nordiskt land. I motsats till den allmänna
utlämningslagen medger förslaget utlämning t. o. in. när gärningen överhuvud
ej är straffbar enligt svensk lag. I motiveringen hänvisas i detta liksom
i många andra sammanhang till att utlämning kan vägras under åberopande
av den fria prövningsrätt, varpå hela lagstiftningen bygger. Med hänsyn
till den nära rättsgemenskapen de nordiska länderna emellan har lagrådet
intet att invända mot borttagande av vissa av de hinder för utlämning,
som äro angivna i den allmänna utlämningslagen. Skulle det undantagsvis inträffa
att utlämning begäres för en gärning som ej är straffbar enligt svensk
lag torde, när 11 § tillämpas, förhållandet kunna påpekas av högsta domstolen.
Lagrådet återkommer härtill vid nämnda paragraf.

För att i formellt hänseende uppnå överensstämmelse med 4 § allmänna
utlämningslagen kan enligt lagrådets mening 1 § andra stycket i förslaget
lämpligen flyttas till 3 § såsom ett första stycke.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

2 §•

Förslaget att svensk medborgare må utlämnas till annat nordiskt land
synes rimligt med hänsyn till att Norden genom gemensam lagstiftning, införande
av passfrihet m. m. i viss mån kommit att framstå såsom en enhet.
Utlämning av svenska medborgare är visserligen nu generellt förbjuden
men synes — i detta särskilda fall och under förutsättning att den diskretionära
prövningsrätten leder till en restriktiv tillämpning då det gäller
svenska medborgare — ej möta några avgörande betänkligheter.

I bestämmelsen att svensk medborgare må utlämnas, om han under viss
tid haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres, åsyftas enligt motiveringen
med ordet hemvist den faktiska vistelseorten. För att göra detta
tydligare kunna orden »haft hemvist» lämpligen ändras till »stadigvarande
vistats».

3 §•

Iakttages lagrådets hemställan om överförande hit av 1 § andra stycket,
böra de i förslagets 3 § upptagna båda punkterna bilda ett andra stycke.

4 §•

Lagrådet hemställer, att det ovanliga uttrycket »beskriven såsom brott»
utbytes mot det eljest gängse »belagd med straff».

5 §.

Förslaget avviker såtillvida från 10 § allmänna utlämningslagen, att såsom
hinder mot utlämning icke upptagits att den som avses med utlämningsframställningen
är här i riket åtalad för det uppgivna brottet eller att
straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Det måste ifrågasättas,
om tillräckliga skäl föreligga för att i dessa hänseenden giva de båda
lagrummen olika lydelse. För att utlämning skall kunna ske, oaktat åtal för
brottet väckts här i riket, förutsättes tydligen att åtalet härstädes nedlägges.
Att så sker skulle emellertid i vissa fall vara uppenbart olämpligt, t. ex.
om huvudförhandling redan påbörjats eller kostnad och avsevärt arbete
nedlagts på målets beredande till huvudförhandling. Att åklagare för nu
ifrågavarande ändamål skulle äga att på eget initiativ nedlägga åtal måste
också te sig stötande för sådant fall, då Konungen enligt 1 kap. strafflagen
förordnat att åtal skall ske här i riket. Därest åtal utföres av målsägande,
är vidare att räkna med att denne ej skall vara villig att nedlägga åtalet.
Den diskretionära prövningsrätten lämnar visserligen möjlighet att beakta
hinder som ur nu antydda och liknande synpunkter kunna möta mot utlämning.
Men tillräcklig säkerhet för att så sker synes icke föreligga. Enligt
lagrådets åsikt vore att föredraga, om även enligt nu förevarande lag åtal
här i riket finge gälla som hinder för utlämning. Rörande frågan huruvida
åklagare likväl äger nedlägga åtalet för att därigenom möjliggöra utlämning
hänvisas till bl. a. 20 kap. 6 och 9 §§ rättegångsbalken (jfr ock 1 kap. 3 §
strafflagen) samt till uttalanden av lagrådet och föredragande departe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

mentschefen i prop. 1957: 156 s. 119 och 130. Vad härefter angår frågan,
huruvida utlämning bör kunna ske, oaktat straff för brottet skulle vara förfallet
enligt svensk lag, föreligger knappast anledning antaga, att intresset
för utlämning i sådana fall skulle vara så stort att det motiverade en annan
lösning än enligt allmänna utlämningslagen. På nu anförda skäl hemställer
därför lagrådet, att förevarande paragraf ändras till överensstämmelse med
motsvarande stadgande i nyssnämnda lag.

9 och 10 §§.

Med hänsyn till den betydelse som tillagts samtycke till utlämningen och
då samtycke kan komma att lämnas i ett tidigt skede av förfarandet med
verkan att detta i övrigt väsentligt förenklas, synes ett stadgande i ämnet
böra intagas i början av det avsnitt som behandlar förfarandet. Om ett sådant
stadgande upptoges såsom ett nytt andra stycke i 10 §, borde hänvisningen
i 9 § avse 10 § i stället för 15 § och det nya stycket i 10 § givas det
innehåll, att samtycke som avses i 9 § andra stycket avgives i åklagarens
närvaro inför allmän underrätt samt att rätten är domför, häradsrätt
utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Det må framhållas, att
här föreslagna ändringar icke torde behöva inverka på avfattningen av 15 §
i förslaget.

11 §•

Enligt denna paragraf skall högsta domstolen, om det begärcs av den som
avses med utlämningsframställningen, pröva huruvida utlämning lagligen
kan beviljas enligt denna lag. Det avses däremot enligt motiveringen icke
skola ankomma på domstolen att pröva huruvida utlämning bör vägras med
utnyttjande av den fria prövningsrätt som lagstiftningen bygger på. Såsom
vid 1 § antytts utgår emellertid lagrådet från att högsta domstolen är oförhindrad
att i sin motivering påpeka ett sådant skäl mot utlämning som att
den gärning för vilken utlämning begäres icke motsvarar något brott enligt
svensk lag.

12 §.

Lagrådet hemställer, att det i första stycket använda uttrycket »beskriven
såsom brott» liksom i 4 § ändras till »belagd med straff».

Beslut av rätten om användande av tvångsmedel skall enligt andra stycket
gälla tills vidare intill dess ärendet avgjorts. Enligt 16 § allmänna utlämningslagen
skola dylika beslut gälla intill dess högsta domstolen prövat
ärendet och, om utlämning enligt dess beslut kan lagligen beviljas, Konungen
avgjort ärendet. Olikheten i lydelse beror på att prövning av högsta domstolen
enligt förslaget endast skall äga rum i vissa fall, angivna i 11 §.
Äger sådan prövning rum och finner högsta domstolen utlämning icke lagligen
kunna beviljas, bör emellertid beslutet om tvångsmedel upphöra att

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1959

gälla utan att Konungens beslut i utlämningsärendet avvaktas. Lagrådet
hemställer, att detta klargöres genom att till andra styckets första punkt
fogas orden »eller högsta domstolen i fall som avses i 11 § funnit hinder
mot utlämning möta».

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957
(nr 668) om utlämning för brott.

Förslaget föranleder ingen erinran från lagrådets sida.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 6 februari
1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 januari 1959 remitterade
förslagen till

1) lag om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge;
samt

2) lag angående tillägg till lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har hemställt, att 5 § i det remitterade förslaget skall ändras till
överensstämmelse med 10 § i den allmänna utlämningslagen, vari uppställts
hinder mot utlämning i de fall då den person, som avses med utlämningsframställningen,
här i riket åtalats för det uppgivna brottet eller straff för
brottet enligt svensk lag skulle vara förfallet. Vad lagrådet anfört till stöd
för ändringsförslaget synes beaktansvärt. De danska, finska och norska lagförslagen
uppställer emellertid ej heller något hinder mot utlämning i de
angivna fallen och den svenska lagen bör ej utan starka skäl i dessa hänseenden
intaga en avvikande ståndpunkt. Såsom även lagrådet påpekat föreligger
alltid möjlighet att under hänvisning till den fria prövningsrätt, varpå
lagstiftningen bygger, vägra utlämning om det skulle framstå såsom stötande
eller eljest olämpligt att villfara en begäran om utlämning av någon
som här i landet redan är ställd under åtal för det uppgivna brottet. Att
uttryckligt förbud mot utlämning ej uppställes i fall då straff för brottet
skulle vara förfallet enligt svensk lag ligger i viss mån i linje med ståndpunkten
att utlämning till annat nordiskt land över huvud taget ej förutsätter
att gärningen är straffbar enligt svensk lag. Även härvidlag finnes
självfallet utrymme för den fria prövningsrätten. Jag anser mig därför böra
vidhålla det remitterade förslaget på förevarande punkt.

Vad lagrådet i övrigt föreslagit synes böra iakttagas. Utöver de ändringar,
som föranledes härav, torde böra vidtagas vissa jämkningar av redaktionell
natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1959

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, det under 1) anmärkta efter
jämkning i enlighet med vad i det föregående anförts, måtte jämlikt 87 §
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5S2090