Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

1

Nr U

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; given Stockholms
slott den 13 februari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vin Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 4-9)
om hyresreglering m. in., så ock om fortsatt giltighet av samma lag,

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr
568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr o67)
med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås, att lagstiftningen om hyresreglering och vad
därmed sammanhänger förlänges till och med utgången av år 1961. Vidare
föreslås att i 4 § hyresregleringslagen införes ett tillägg som möjliggoi a
‘ orter! där avgifterna för vatten och avlopp stigit särskilt mycket efter
den 1 juli 1955, avtal må träffas om ersättning utöver grundhyran för sådana
ökade avgifter i likhet med vad som redan gäller beträffande ersättning
för värme och varmvatten. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att
bestämma i vilka orter avtal må träffas om sådan särskild ersättning.

Slutligen föreslås beträffande hyresavtal som slutits för en tid av minst
fem år, s. k. långtidsavtal, en uppmjukning av föreskrifterna i 2 § lagen
den 7 december 1956 med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan
hyresregleringen upphört.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1U5V. 1 samt. År it

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1959

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. in., så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
in. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
samma lag, vilken enligt lag den 6 juni 1957 (nr 233) gäller till och med den
30 september 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december

1961.

4

(Gällande lydelse)

Utöver grundhyran må hyresvärden
träffa avtal om skälig ersättning
för lägenhetens uppvärmning och
förseende med varmvatten eller, om
gottgörelse därför ingår i grundhyran,
för den ökade kostnad, som för
sådant ändamål åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger---dylik

ersättning.

Konungen eller----— stycket

sägs.

§•

(Föreslagen lydelse)

Utöver grundhyran må hyresvärden
träffa avtal om skälig ersättning
för lägenhetens uppvärmning och
förseende med varmvatten eller, om
gottgörelse därför ingår i grundhyran,
för den ökade kostnad, som för
sådant ändamål åsamkas hyresvärden.
Vad nu sagts skall ock, i ort
som Konungen bestämmer, gälla beträffande
sådan ökning av avgifter
för vatten och avlopp, som inträtt efter
den 1 juli 1955.

Hyresnämnden äger---— dylik

ersättning.

Konungen eller---stycket

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före den 1 juli 1959
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1959, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den 14 juli 1959 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juli 1959 lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1959, må framställning enligt samma paragraf göras senast den 14 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

3

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. in., vilken enligt lag den 6 juni 1957
(nr 234) gäller till och med den 30 september 1959, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1961.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall
för hyresgäst till nytt hyresavtal, vilken gäller till och med den 30 september
1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1961.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med vissa
bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 7 december 1956 med vissa bestämmelser,
som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §•

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har hyresregleringslagen---Har hyresregleringslagen--■ —

av beslutet. av beslutet.

Är hyresavtal slutet för en tid av
minst fem år, skall vad i första stycket
stadgas gälla allenast för tiden
intill den fardag som infaller näst
efter ett år från det hyresregleringen
upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959. Nya lydelsen av 2 § äger dock
ej tillämpning på hyresavtal som slutits före ikraftträdandet.

Kungl. Maj ds proposition nr 71 år 1959

5

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1959.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlängning av
hyresregleringen m. m. samt anför därvid följande.

Statens hyresråd har i skrivelse den 25 september 1958 hemställt, att lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. m. (hyresregleringslagen),
lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 7 juni 1956
(nr 305) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m., vilka lagar gäller till och med den 30 september 1959, måtte erhålla
fortsatt giltighet till och med den 31 december 1961.

Vidare har inkommit förslag till vissa ändringar i hyresregleringslagen.
Sålunda har föreslagits ändring i 3 § av hyresgästernas riksförbund i skrivelse
den 22 oktober 1958, i 4 § av hyresrådet i skrivelse den 5 november
1958 och i 5 § av Sveriges fastighetsägareförbund i skrivelse den 8 november
1958. Fastighetsägareförbundet har härjämte i skrivelse den 10 januari
1958 hemställt om ändring av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med
vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Jag anhåller alt nu få upptaga dessa frågor till behandling.

Gällande bestämmelser

Genom hyresregleringslagen har stadgats begränsning av hyrans storlek
för flertalet lägenheter, möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och
reglering av vissa andra hyresförhållanden. Lagen äger tillämpning i vaij^
stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst
2 000 invånare, om icke Kungl. Maj:t förordnar annorlunda. Den äi tillämplig
också i annan tättbebyggd ort, som Kungl. Maj:t bestämmer. Kungl.
Maj :t äger vidare, efter eu lagändring den 6 juni 1957 (nr 233), bestämma
att lagen i ort där den gäller skall äga tillämpning endast i fråga om visst
eller vissa slag av lägenheter.

Såsom ett komplement till hyresregleringslagen har genom bostadsrättskontrollagen
införts reglering av lägenhetsförvärv, som grundats på bostads -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

rätt och andra former av bostadskooperation; lagen äger tillämpning i ort
där hyresregleringslagen gäller. Till hyresregleringslagen ansluter sig även
1956 års lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m. Denna lag reglerar vid hemskillnad, äktenskapsskillnad och
återgång av äktenskap förhållandet mellan makarna och vid makes död
förhållandet mellan efterlevande make och andra dödsbodelägare, allt såvitt
angår bostadslägenhet som makarna eller en av dem förhyrt.

För att möjliggöra en avveckling av hyresregleringen gäller från den 1
januari 1957 dels lagen den 7 december 1956 (nr 567) med vissa bestämmelser
som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, i det följande
kallad övergångslagen, och dels en provisorisk lagstiftning om besittningsskydd
för hyresgäst. Bestämmelserna om besittningsskydd återfinnes i lagen
den 7 december 1956 (nr 568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal, i fortsättningen kallad besittningsskyddslagen. Denna lag, som
är tidsbegränsad och i likhet med hyresregleringslagstiftningen gäller till
och med den 30 september 1959, skall med vissa undantag tillämpas på de
orter där hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd icke
gäller. Undantagna från lagens tillämpning är fall då lägenhet upplåtits till
bostad i en- eller tvåfamilj shus eller till bostad i möblerat skick eller då
fråga är om upplåtelse från hyresgästs sida av del i förhyrd bostad.

De i det föregående nämnda framställningarna om ändringar i 3, 4 och
j §§ hjresregleringslagen avser stadganden om hyresbeloppets bestämmande.
Hithörande stadganden innebär i korthet följande. För lägenhet som är
avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyres i möblerat
skick skall enligt 2 § hyran regleras enligt bestämmelserna i 3—5 §§,
och detsamma gäller beträffande lägenhet som icke är avsedd att helt
eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej hyran den 1 januari
1942 ^ar fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider. I fråga
om annan lägenhet gäller enligt 6 § att, om lägenheten är uthyrd mot en
hyra som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleder, hyresnämnden äger nedsätta hyran efter vad som
finnes skäligt; nämnden äger därvid föreskriva att lägenheten skall vara
underkastad bestämmelserna i 3—5 §§. Enligt 3 § första stycket må hyres\arden

svarar den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av
''ad som särskilt stadgas i lagen. För lägenhet som färdigställts före den
1 januari 1942 och som var uthyrd vid denna tidpunkt anses såsom grundhyra
det hyresbelopp som lägenheten då betingade. Var lägenheten ej uthyrd
vid denna tid, fastställes grundhyran efter hyresläget vid samma tid. Enligt
3 § andra stycket äger hyresnämnd under vissa förutsättningar höja eller
sanka grundhyran för en lägenhet. Var hyran den 1 januari 1942 avsevärt
lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt
ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst
la.ll
på framställning av hyresvärden höja grundhyran till det belopp som föran -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

ledes därav. Sänkning av grundhyra kan förekomma, om lägenheten den
1 januari 1942 betingade en hyra som i avsevärd mån översteg hyran för
jämförliga lägenheter eller om lägenhetens skick avsevärt försämrats eller
hyresgäst tillkommande förmåner påtagligt inskränkts. Utöver grundhyran
må hyresvärden enligt 4 § avtala om skälig ersättning för lägenhetens uppvärmning
och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse därför ingår
i grundhyran, för den ökade kostnad som för sådant ändamål asamkas hyresvärden.
I 5 § ges bestämmelser som reglerar Kungl. Maj :ts rätt att tillåta
generell hyreshöjning. Förutsättningen är att detta finnes påkallat till följd
av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun. Kungl. Maj:t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, hyresrådet äger då medge, att
avtal må för tid som anges i beslutet träffas om hyreshöjning utöver grundhyran.

Hyresregleringslagens bestämmelser om reglering av hyran äger, efter en
ändring som den 7 december 1956 (nr 565) vidtogs i lagens 26 §, icke tilllämpning
på upplåtelse av lägenhet i hyresvärden tillhörigt hus, för vilket
utgått sådant statligt lån som är förenat med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter den 31 december 1956 samt
icke uppsagts till betalning. Efter ytterligare ändring den 6 juni 1957 (nr
233) i 26 § är bestämmelserna från ingången av 1958 icke heller tillämpliga
på upplåtelse i första hand av lägenhet i sådant av kommun eller av kommunalt
eller därmed jämställt bostadsföretag förvaltat hus, som Kungl.
Maj :t bestämmer. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t i kungörelse
den 27 juni 1957 (nr 475) förordnat, att från lagens reglering av
hyran skall undantagas upplåtelse i första hand av lägenhet i hus, som förvaltas
av landstingskommun, kommun, municipalsamhälle eller helkommunalt
bostadsföretag eller av företag som enligt vissa angivna kungörelser om
bostadslån m. in. erkänts såsom allmännyttigt eller jämställts med kommun.

I övergångslagen upptages, såsom redan antytts, bestämmelser för lösande
av de övergångsproblem som kan uppkomma vid en avveckling av hyresregleringen.
övergångsbestämmelserna har utformats så, att de kan gripa
in, om statsmakterna beslutar ytterligare undantag från hyresregleringen
utöver vad som skedde vid övergångslagens tillkomst. Lagen gäller i tillämpliga
delar även vid den partiella avveckling av hyresregleringen som följer
av 26 § hyresregleringslagen, och bestämmelserna skall kunna tillämpas
också i den situation som inträder, när hyresregleringen upphör till följd av
att lagstiftningens giltighetstid icke förlänges.

De centrala övergångsproblemen hänför sig till frågan om vilka hyresvillkor
som skall gälla för tiden från avvecklingen fram till dess nytt hyresavtal
blir tillämpligt mellan parterna. Lagens 2 § innehåller härom i första
punkten, alt om hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal, som
även omfattar tid efter det hyresregleringen upphört, avtalet, ändå att däri
annorlunda stadgats, för nämnda tid skall anses upptaga den hyra som
skolat utgå då hyresregleringen upphörde. I andra punkten av paragrafen
sägs, alt om annat hyresvillkor bestämts genom hyresnämnds beslut, avla -

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

let i denna del skall anses ha det innehåll som framgår av beslutet. Enligt
3 § skall, om hyresnämnd förklarat uppsägning ogiltig eller förlängt hyresförhållande
eller ock bifallit ansökan om övertagande av lägenhet jämlikt
8 a § hyresregleringslagen, beslutet lända till efterrättelse även efter det
hyresregleringslagen upphört att gälla.

Vid tillkomsten av övergångslagen uppmärksammades att den kunde
medföra vissa olägenheter när det gäller långtidsavtal. Särskilt diskuterades
de problem som uppkommer, då ändrade grunder för generell hyreshöjning
beslutas för tid efter hyresregleringens avveckling; ett sådant beslut
skall icke beaktas i hyresförhållanden som icke längre är underkastade
hyresregleringen. Någon särskild bestämmelse för långtidsavtalen infördes
icke. I tredje lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 28/1957
s. 69) framhölls, att alltför orimliga följder borde kunna undgås genom
tillämpning av 43 § hyreslagen, som stadgar rätt till jämkning av hyresvillkor,
där villkoret är uppenbarligen stridande mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest otillbörligt. Beträffande de olägenheter, som kunde uppkomma
av förbudet att i hyresavtal som träder i tillämpning under hyresregleringens
giltighetstid överenskomma om hyresvillkor som skall gälla
först efter avvecklingen, uttalade utskottet, att en ytterligare möjlighet vore
att parterna i avtalet intoge en bestämmelse om alt detta upphörde att gälla
för den händelse hyresregleringen avvecklades och samtidigt för tiden efter
det att det tidigare avtalet upphört träffade ett annat avtal innehållande
andra villkor, exempelvis om högre hyra.

Förlängning av hyresregleringen

Beträffande läget på bostadsmarknaden har från bostadsstyrelsen inhämtats
följande.

Under år 1957 blev lägenhetstillskottet exceptionellt stort, i det att 64 500
lägenheter eller ca 7 500 flera än 1956 färdigställdes. Såvitt framgår av bostadsstyrelsens
senaste undersökning av bostadsmarknadsläget, avseende
början av år 1958 och begränsad till kommuner med kommunal bostadsförmedling
eller annan kommunal registrering av bostadssökande, synes denna
ökning av tillgången på lägenheter ha medfört en stagnation i den under
de senaste åren konstaterade ökningen av antalet bostadssökande. I den
mån uppgifterna om dessa kan betraktas som symptom på det föreliggande
lägenhetsunderskottet måste detta alltfort ha en betydande omfattning,
framför allt i de större städerna. Lägenhetstillskottet under 1958 beräknas
bli något mindre än under 1957. Detta kommer att innebära ett underskott
under åren 1956—58 med omkring 10 000 lägenheter i förhållande till det
av styrelsen till 1955 års långtidsutredning redovisade behovet av 65 000
lägenheter i årligt genomsnitt under tioårsperioden 1956—65. Styrelsen
tvekar icke att alltjämt bedöma bostadsmarknadsläget, framför allt i de
större städerna, som i hög grad otillfredsställande. Återställandet av en någorlunda
tillfredsställande balans mellan tillgång och efterfrågan på lägen -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

heter torde därför komma att kräva avsevärd tid, även om produktionsnivån
kommer att ytterligare kunna höjas under de närmaste åren.

I sin förut nämnda framställning om hyresregleringens förlängning har
statens lujresråd föreslagit, att lagstiftningen gives förlängd giltighet till och
med den 31 december 1961. Från hyresrådets förslag — som innefattade
ordförandens, f. d. landshövdingen Karl Levinsons samt ledamöterna AIcxandersons,
Nyquists, Järtelius’ och Svenssons mening — var ledamöterna
Wibom och Breitholz såtillvida skiljaktiga, att de fann att en förlängning av
lagstiftningens giltighet icke borde utsträckas längre än till och med den
31 december 1960.

Till utveckling av förslaget om förlängning av hyresregleringslagstiftningen
erinrar hyresrådet till eu början om att Kungl. Maj:t nuineia ägei
befogenhet att förordna om hyresregleringens avveckling inom viss ort eller
del av ort samt beträffande visst eller vissa slag av lägenheter samt att
Kungl. Maj :t uppdragit åt hyresrådet att efter utredning rörande hyresläget
till Kungl. Maj :t avgiva de förslag till hyresregleringens avveckling, vartill
utredningen kunde ge anledning. Hyresrådet anför vidare:

I anledning av nämnda uppdrag har hyresrådet hos fullmäktige i samtliga
hyresreglerade orter med invånarantal understigande 20 000 (444 orter)
anhållit om biträde med införskaffande av viss utredning till belysning av
frågan om behovet av fortsatt tillämpning av hyresregleringslagstiftningen i
orten varjämte hyresrådet hemställt om fullmäktiges yttrande rörande
nämnda fråga. Fullmäktige i 440 av dessa orter ha nu avgivit begärt yttrande,
därvid förslag avgivits om regional avveckling beträffande 60 orter
och om kategorimässig avveckling ifråga om 106 orter. Fullmäktige i övriga
274 orter ha förklarat sig icke kunna tillstyrka regleringens avveckling.
Hyresrådet avser att under den närmaste tiden till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag till avveckling, vartill nämnda utredning kan giva anledning.

Beträffande" läget på bostadsmarknaden må vidare nämnas, att — såvitt
framgår av en utav bostadsstyrelsen år 1958 redovisad undersökning — lägenhetsunderskottet
alltjämt är av betydande omfattning framförallt i de
större städerna.

Med hänsyn till det sagda och då ett återställande av en någorlunda tillfredsställande
balans mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter i vart
fall i de större städerna icke torde kunna uppnås under de närmaste åren,
synes det ofrånkomligt, alt hyresregleringslagstiftningen gives förlängd giltighet
efter den 30 september 1959. Tillsvidare bör sålunda, där förutsättningar
för regleringens avveckling föreligga, denna äga rum med stöd av
1 § hyresregleringslagen.

Vad angår tiden för en förlängning av hyresregleringslagstiftnmgens giltighet
vill hyresrådet framhålla, att, då praktiska skäl tala för att generell
hyreshöjning i fortsättningen bestämmes för kalenderår, hyresregleringslagens
giltighetstid bör avpassas med hänsyn härtill.

över hyresrådets framställning har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
bostadsstyrelsen, liyreslagskommittén, Sveriges fastighetsägareförbund
och hyresgästernas riksförbund.

Socialstyrelsen och bostadsstyrelsen tillstyrker, med hänvisning till läget
på bostadsmarknaden, att hyresregleringslagstiftningen förlänges i enlig -

10

Kangl. Maj.ts proposition nr It år 1959

het med hyresrådets förslag. Även hyresgästernas riksförbund tillstyrker
förlängningen. Fastighetsägareförbundet förklarar sig icke ha något att erinra
mot den föreslagna förlängningen under förutsättning att en regional
avveckling av regleringen kommer till stånd under perioden och att arbetet
med dessa frågor bedrives med all den snabbhet som omständigheterna
medger. Hyreslagskommittén anför att kommittén saknar anledning att
yttra sig angående förutsättningarna för regleringens avskaffande. I den
mån tillkomsten av en permanent lagstiftning om hyresgästs besittningsskydd
bedömes som en betydelsefull faktor för hyresregleringens totala avveckling,
vill kommittén framhålla, att kommitténs arbete knappast kan
beräknas vara avslutat så tidigt, att något förslag till definitiva bestämmelser
om hyresgästs besittningsskydd skulle kunna föreläggas 1960 års riksdag.
Ur den synpunkt, till vilken kommittén sålunda begränsat sin bedömning
av hyresrådets framställning, finnes alltså icke anledning till erinran
mot densamma.

Hyreslagskommittén och hyresgästernas riksförbund framhåller härutöver
i sina yttranden att besittningsskyddslagen bör i likhet med hyresregleringslagstiftningen
erhålla förlängd giltighet till och med utgången av
1961.

Departementschefen. En avveckling av hyresregleringslagstiftningen har
sedan åtskillig tid framstått såsom önskvärd. Med hänsyn till läget på bostadsmarknaden
har det emellertid icke befunnits möjligt att i ett sammanhang
genomföra en sådan avveckling. Man bär i stället valt att söka avveckla
lagstiftningen i etapper. Sålunda har genom 1956 och 1957 års ändringar
i hyresregleringslagen från lagens bestämmelser om hyreskontroll
undantagits dels upplåtelse av lägenhet i hyresvärden tillhörigt hus, för vilket
utgått sådant statligt lån som är förenat med villkor om begränsning
av rätten att uttaga hyra och slutligt beviljats efter den 31 december 1956
samt icke uppsagts till betalning dels ock upplåtelse i första hand av lägenhet
i sådant av kommun eller av kommunalt eller därmed jämställt bostadsföretag
förvaltat hus, som Kungl. Maj:t bestämmer. Genom dessa lagändringar
har alltså inletts en kategorimässig avveckling av hyresregleringen.
Efter ändringar i 1 § hyresregleringslagen har vidare Kungl. Maj:t fått
rätt att helt eller beträffande visst eller vissa slag av lägenheter bringa hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen att upphöra i ort där läget
på bostadsmarknaden icke kräver fortsatt hyresreglering. Möjlighet har således
öppnats för en regional eller en samordnad regional och kategorimässig
avveckling av hyresregleringen.

Såsom beredningsorgan för ärenden rörande den regionala avvecklingen
fungerar statens hyresråd. Med anledning av att Kungl. Maj:t uppdragit åt
hyresrådet att efter utredning rörande hyresläget avge förslag om avveckling
har hyresrådet, såsom framgår av rådets framställning om förlängning
av hyresregleringslagstiftningen, numera införskaffat sådan utredning från
ett stort antal orter i landet. Hyresrådet avser att under den närmaste ti -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

den till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till avveckling vartill utredningen
kan ge anledning. Av de uppgifter som hyresrådet lämnat rörande
den verkställda utredningen om hyresläget synes framgå att förutsättningar
föreligger för en regional eller en samordnad regional och kategorimässig
avveckling inom en nära framlid i ett icke ringa antal orter. I åtskilliga orter
från vilka hyresrådet införskaffat uppgifter — tillhopa 274 orter av 440
med invånarantal understigande 20 000 — har emellertid de kommunala
myndigheterna icke ansett sig kunna för närvarande föreslå någon avveckling
av regleringen. Bostadsstyrelsens i det föregående refererade undersökning
rörande läget på bostadsmarknaden ger också vid handen att lägenhetsunderskottet
alltjämt på många håll är betydande, särskilt i de större
städerna. Återställandet av en någorlunda tillfredsställande balans mellan
tillgång och efterfrågan på lägenheter torde enligt bostadsstyrelsens uppfattning
komma att kräva avsevärd tid, även om produktionsnivån kommer
att ytterligare kunna höjas under de närmaste åren. Med hänsyn till
nu angivna förhållanden har hyresrådet för sin del funnit det ofrånkomligt,
att giltighetstiden för hyresregleringslagstiftningen förlänges; avvecklingen
av lagstiftningen bör sålunda enligt hyresrådets mening tills vidare
äga rum regionalt genom beslut av Kungl. Maj :t.

Hyresrådets förslag om förlängning av lagstiftningen har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden och jag anser mig för
egen del böra biträda förslaget. Såsom hyresrådet föreslagit torde giltighetstiden
böra förlängas till och med den 31 december 1961. Liksom vid
föregående förlängningstillfällen torde till den lag, som innefattar bestämmelse
om förlängningen, böra fogas övergångsbestämmelser av innebörd att
ansökan om förlängning av hyresförhållande eller övertagande av hyresrätt,
som avser tid efter lagens hittillsvarande giltighetstid, må göras inom
viss kortare tid efter det förlängningslagen blivit utfärdad.

I likhet med hyresregleringslagstiftningen bör besittningsskyddslagen få
förlängd giltighet till och med utgången av år 1961. Vad angår 1956 års lag
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. m.
har jag i annat sammanhang denna dag föreslagit att nämnda lag från den
1 juli 1959 ersättes av en lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad, avsedd att gälla till och med den 31 december 1961. Någon
förlängning av 1956 års lag kommer därför icke i fråga.

Ändring i hyresregleringslagen

Hyresgästernas riksförbunds förslag om ändring av 3 § hyresregleringslagen
innebär upphävande av de bestämmelser i lagrummet, som möjliggör
höjning eller nedsättning av grundhyra på grund av att grundhyran den 1
januari 1942 avsevärt understeg respektive översteg hyran för jämförliga
lägenheter.

Till utveckling av förslaget anför riksförbundet, att man med nämnda
bestämmelser avsett alt sådana större avvikelser från det allmänna hyres -

12

Kungl. Mcij. ts proposition nr 71 år 1959

läget, som av särskild anledning kunde föreligga, skulle kunna korrigeras.
Det var däremot icke lagens mening att utjämna den så att säga naturliga
ojämnheten i hyressättningen. Riksförbundet anför vidare:

Denna möjlighet att rätta till större avvikelser i förhållande till hyrorna
för jämförliga lägenheter den 1 januari 1942 har nu funnits i mer än 16 år
och det måste därför kunna antagas, att något behov av korrigering icke
föreligger om möjligheten därtill icke begagnats under denna långa tid. Ett
ytterligare skäl för att icke längre fortsätta med dylika »anpassningar» är
den för varje år allt större svårigheten att hålla 1942 års hvresläge aktuell!.
Häri ligger förklaringen till att grundhyreshöjningar med åberopande av
ovannämnda bestämmelse alltjämt förekommer i relativt stor omfattning.
Vad som sedan länge pågår är egentligen en successiv lyftning av 1942 års
hyresnivå genom individuella höjningar och icke en sådan korrigering av
betydande avvikelser som lagstiftaren tänkt sig.

Ett borttagande av förenämnda stadganden skulle medföra en icke oväsentlig
lättnad i hyresnämndernas och hyresrådets arbetsbörda. En sådan
avlastning är så mycket värdefullare som hyresnämnderna kan förväntas
bli pålagda vissa nya arbetsuppgifter i samband med ändrade riktlinjer för
räntekompensationen åt fastighetsägarna.

Över hyresgästernas riksförbunds förslag har yttranden inhämtats från
hyresrådet och fastighetsägareförbundet. Båda avstyrker förslaget.

Hyresrådet framhåller att det är uppenbart att i det stora flertalet av de
fall då grundhyran den 1 januari 1942 var avsevärt högre eller lägre än hyran
för jämförliga lägenheter rättelse numera skett. Även under de senaste
åren har dock hyresrådet i åtskilliga fall funnit i stadgandena angivna skäl
för höjning och sänkning av grundhyra föreligga. Då det icke kan uteslutas
att ett visst behov av rätt till jämkning av grundhyra alltjämt kan föreligga,
torde bestämmelserna icke böra upphävas utan att hyresvärdar och hyresgäster
under en övergångsperiod beretts tillfälle att bringa frågor om höjning
och nedsättning av grundhyra jämlikt dessa bestämmelser under hyresreglerande
myndighets prövning. Det kan befaras att måltillströmningen under
en dylik övergångsperiod blir betydande och orsakar eu svårbemästrad
ökning av hyresnämndernas arbetsbelastning.

Hyresrådet anför vidare:

Syftet med den remitterade framställningen synes främst vara att förhindra
att en glidning av hyresnivån tillätes ske med stöd av ifrågavarande
stadganden. För att förebygga en dylik oriktig tillämpning av stadgandena
avser hyresrådet att ge hyresnämnderna anvisningar om att stadgandena i
enlighet med av hyresrådet sedan länge antagen praxis böra givas en starkt
restriktiv tillämpning. Det är hyresrådets uppfattning att det ovannämnda
syftet med förbundets framställning härigenom bör kunna i väsentlig mån
tillgodoses utan att lagändring, med de olägenheter som äro förknippade
därmed, skall behöva tillgripas.

Enligt fastighetsägareförbundets mening måste en lagstiftning av sådan
art som hyresregleringen med nödvändighet innehålla en bestämmelse som
kan förhindra uppenbart oskäliga verkningar. Antagandet att något behov
av korrigering av grundhyran icke föreligger om möjligheten därtill icke
begagnats under den långa tid som nu förflutit är enligt förbundets åsikt

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 ur 1959

oriktigt. Att en hyra den 1 januari 1942 inte låg i nivå med hyran för jämförliga
lägenheter kan hero på en mängd olika omständigheter, såsom släktskap,
vänskap, affärsförbindelse, tjänsteförhållande och lång hyrestid. I den
mån det i praxis förekommit obefogade mindre justeringar, som kan anses
hänförliga till en av hyresgästernas riksförbund påtalad utjämning av den
»naturliga ojämnheten i hyressättningen», måste dessa endast anses vara
uttryck för en oriktig praxis, som liyresregleringsmyndigheterna torde ha
möjligheter att rätta till utan att någon lagändring därför behöver företagas.

Hyresrådets framställning om ändring av 4 § hyresregleringslagen avser
sådan ändring av lagen, att fastighetsägarna i orter där mera betydande ökningar
av avgifterna för vatten och avlopp inträtt efter den 1 juli 1955 kan

erhålla kompensation för dessa ökningar.

I framställningen erinrar hyresrådet om att kommunernas möjligheter att
genom avgifter från fastighetsägarna bereda sig täckning for kostnaderna
för vatten- och avloppsanläggningar avsevärt utvidgats genom lagen den 3
juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken trätt i kraft
den 1 juli 1955. Hyresrådet erinrar vidare om att förevarande fråga i anledning
av väckta motioner behandlats av 1958 års A-riksdag. Tredje lagutskottet,
som på anförda skäl icke kunde biträda motionärernas förslag om ändring
av hyresregleringslagen, anförde i utlåtande över motionerna (nr 17/
1958 s. 14) att utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t vid sitt övervägande av
tillstånd till generell hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen kommer
att utnyttja alla möjligheter till differentiering av tilläggen för att tacka
ifrågavarande meravgifter. Utskottet hemställde att riksdagen i anledning
av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört. Vad utskottet sålunda anfört godkände riks dagen Härefter

erinrar hyresrådet om att rådet i skrivelse den 29 oktober 1958
till Kungl. Maj :t med förslag till generell hyreshöjning för år 1959 — med
tillkännagivande att hyresrådet i anslutning till 1958 års fastighetsomkostnadsundersökning
företagit en särskild undersökning avseende inverkan på
fastighetsekonomien av ändrade vatten- och avloppstaxor i vissa orter
anfört följande:

Denna undersökning har visat hl. a., att taxorna i 2o orter okat med 50
procent eller mer sedan den 1 juli 1955, da lagen om alll.n^na vatten-oc
avloppsanläggningar trädde i kraft, medan ökningarna i återstoden av de
hyresreglerade orterna, drygt 500 stycken, i allmänhet icke varit av tillnaimelsevis
samma storleksordning. Inom de nämnda 25 orterna ha taxorna
ökats i mycket olika grad samt utformats efter vaxlande system. Vid hittills
avgivna förslag om generell hyreshöjning har hyresrådet sammanvagt taxeökningar
i alla hyresreglerade orter till ett för hela landet gemensamt procenttal
Eftersom de orter, varest exceptionella taxeokmngar förekommit,
endast utgöra ett fåtal i förhållande till samtliga hyresreglerade orter, skulle
emellertid höjningarna av taxorna i förstnämnda orter endast mycket obe
tydligt inverka påsett för alla orter gemensamt procenttal ny^^et 1mser
därför att det hittills tillämpade systemet icke längre leder till rimliga re -

14

Knngl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

sultat för orter där ovanligt stora taxehöjningar förekommit. För att erhålla
underlag för beräkning av en särskild generell hyreshöjning avseende kompensation
för ökade vatten- och avloppstaxor i sådana orter ha från hyresnämnderna
inhämtats uppgifter om hyresnivån för olika slag av lägenheter.
Detta utredningsmaterial, som väsentligen grundas på hyresnämndernas
kännedom om hyresläget i orten, får anses visa, att hyresnivån orterna emellan
varierar betydligt för likartade lägenheter samt att inom varje ort beaktansvärda
variationer förekomma i hyresnivån för lägenheter av både
samma och olika årgång med i stort sett jämförlig modernitetsgrad vad gäller
vatten och avlopp. Dessa förhållanden liksom taxornas olika utformning
medföra, att, därest ifrågavarande avgiftsökningar skulle kompenseras med
generell hyreshöjning, ett system behövde konstrueras, som borde erbjuda
variationsmöjligheter icke blott de olika orterna emellan utan även
mellan ett flertal lägenhetskategorier inom samma ort. Ett sådant system
synes icke lämpligen kunna förenas med det hittills tillämpade systemet
för generell hyreshöjning, vilket av andra orsaker redan blivit i'' hög
grad differentierat. Den kompensation som på längre sikt bör tillkomma fastighetsägarna
i orter där mera betydande ökningar av utgifterna för vatten
och avlopp förekommit synes på grund av det sagda böra givas annan form
än generell hyreshöjning. Vid övervägande av de utvägar som härvidlag
kunna stå till buds har hyresrådet funnit det lämpligast, att kompensationsfrågan
i dylika orter löses enligt samma grunder som nu jämlikt 4 § hyresregleringslagen
gälla för ökade kostnader för lägenhets uppvärmning och
förseende med varmvatten. Beträffande övriga orter däremot böra nämnda
utgiftsökningar alltjämt behandlas enligt 5 § hyresregleringslagen.

Eftersom en dylik lagändring i allmänhet icke skulle kunna få inverkan
på bestående hyresavtal förrän i slutet av år 1959 fann hyresrådet i skrivelsen
den 29 oktober 1958 erforderligt att orter, varest taxan för vatten och
avlopp stigit särskilt mycket, särbehandlades vid bestämmande av generell
hyreshöjning för år 1959. Hyresrådet föreslog i enlighet härmed särskild
hyreshöjning under år 1959 för ökade kostnader för vatten och avlopp inom
14 hyresreglerade orter, dock för varje ort endast med ett procenttal för
lägenheter färdigställda före 1942 och ett för lägenheter färdigställda 1942
eller senare.

I nu förevarande framställning anför hyresrådet slutligen att rådet alltjämt
anser att ökade avgifter för vatten och avlopp såsom regel bör kompenseras
med generellt beslutad hyreshöjning. I orter där ökningen blivit exceptionellt
stor är det emellertid enligt vad hyresrådet numera funnit icke praktiskt
genomförbart att tillgodose rättvisekravet på detta sätt. Beträffande
dylika orter synes därför möjlighet böra beredas Kungl. Maj:t att i fråga
om de ökade vatten- och avloppsavgifterna förordna om tillämpning av de
regler som enligt 4 § hyresregleringslagen gälla beträffande ökade kostnader
för lägenhets uppvärmning och förseende med varmvatten.

Hyresrådets förslag har tillstyrkts av fastighetsägareförbundet och hyresgästernas
riksförbund.

Fastighetsägareförbundets hemställan om ändring av 5 § hyresregleringslagen
avser sådan ändring av lagrummet, att vid bestämmande av generell
hyreshöjning hänsyn kan tagas även till penningvärdeförsämringen

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

och icke endast till ökade omkostnader för fastighetsförvaltningen. Förbundet
erinrar om att denna fråga i anledning av väckta motioner behandlats
vid 1957 års riksdag samt att riksdagens tredje lagutskott i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 20/1957 uttalat, att frågan är förtjänt att övervägas
närmare.

över fastighetsägareförbundets framställning har yttranden inhämtats
från hyresrådet och hyresgästernas riksförbund.

Hyresrådet framhåller att frågan, såsom tredje lagutskottet anfört i nyss
berörda utlåtande, är av djupgående samhällsekonomisk betydelse samt att
den inrymmer problem av komplicerad natur bl. a. vad gäller sättet för beräknande
av nettoavkastningens realvärde och metoden för bestämmandet
av en eventuell kompensation för minskning av nämnda värde. Enligt hyresrådets
mening bör fastighetsägareförbundets förslag om ändring av 5 g
hyresregleringslagen icke göras till föremål för något Kungl. Maj :ts ställningstagande,
förrän med förslaget sammanhängande frågor närmare utretts.

Hyresgästernas riksförbund avstyrker förslaget. Enligt riksförbundets
mening måste förslaget avvisas redan på den principiella grunden, att det
icke kan komma i fråga att staten skulle ställa sig som garant för att en
viss näringsgren i händelse av fallande penningvärde skall erhålla oförändrad
realavkastning på sitt riskkapital. En sådan garanti skulle ofelbart utlösa
motsvarande krav från andra företagaregruppers sida, vilket skulle
ställa samhället inför mycket svårbemästrade ekonomiska problem. Även
med bortseende från denna principiella allmänekonomiska synpunkt finner
riksförbundet att starka skäl talar för att framställningen avslås. Riksförbundet
yttrar härom:

Det kan till en början ifrågasättas, huruvida icke fastighetsägarna — i
motsats till vissa andra medborgargrupper — redan erhållit täckning för
den hittillsvarande penningvärdeförsämringen och alltså såsom innehavare
av realkapital kunnat helt undgå inflationsförluster. Ehuru bristen på statistiskt
tillförlitligt material omöjliggör en säker bedömning, kan man dock
ur de utredningar, som gjorts under 1940-talet, och ur hyresrådets fastighetsomkostnadsundersökningar
utläsa, att för fastigheter byggda före 1942
nettoavkastningen på eget kapital, definierat som skillnaden mellan taxeringsvärde
och inteckningslån, icke undergått någon egentlig minskning
under den tid hyresregleringen varit gällande. Däremot har, bl. a. till följd
av markvärdestegringen, taxeringsvärdena höjts rätt avsevärt sedan 1942,
vilket betyder att fastighetsägarna tillförts betydande nytt eget kapital. De
har härigenom erhållit kompensation för det försämrade penningvärdet i form
av starkt stegrade försäljningsvärden å sina fastigheter och en oförändrad
procentuell avkastning på det egna kapitalet skulle innebära att de dessutom
finge en höjd nettoavkastning.

I sammanhanget hör man inte heller bortse från att fastighetsägarna regelmässigt
haft möjlighet alt genom amortering av inteckningslånen tillgodogöra
sig skillnaden mellan gällande in- och utlåningsränta.

Riksförbundet framhåller ytterligare att ett tillmötesgående av det krav,
som ligger bakom fastighetsägareförbundets framställning, i praktiken

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1950

skulle stöta på stora svårigheter. Enligt riksförbundets mening är det omöjligt
att på ett tillfredsställande sätt utreda fastighetsbeståndets nettoavkastning
vid tidpunkten för hyresregleringens införande. Och även om det skulle
vara möjligt att utröna denna avkastning, skulle man icke därmed ha undanröjt
svårigheterna, eftersom det icke utan vidare kan förutsättas alt
denna realavkastning ur allmänna, ekonomiska och sociala synpunkter var
riktigt avvägd.

Departementschefen. Vad först angår framställningen från hyresgästernas
riksförbund om viss ändring i 3 § hyresregleringslagen — innebärande
upphävande av bestämmelserna om höjning och nedsättning av grundhyra
med hänsyn till att denna den 1 januari 1942 avsevärt understeg respektive
översteg hyran för jämförliga lägenheter — må nämnas att hyresrådet
i enlighet med vad som förutskickats i rådets förut refererade remissyttrande
utfärdat cirkulär (den 16 december 1958, nr 99) till hyresnämnderna
med vissa anvisningar rörande tillämpningen i vissa fall av förevarande
stadgande i hyresregleringslagen. I cirkuläret understrykes att stadgandet
bör, i enlighet med av hyresrådet sedan länge antagen praxis, givas en starkt
restriktiv tillämpning. Därvid bör beaktas alt jämförelsen skall avse förhållandena
den 1 januari 1942 och att stadgandets mening är att man skall
kunna rätta till de stora avvikelserna från genomsnittet men icke att man
skall upphäva den normala variationen i hyressättningen, som förelåg vid
nämnda tidpunkt. Man torde därför, framhålles vidare i cirkuläret, med hänsyn
till svårigheterna att erhålla utredning om förhållandena den 1 januari
1942, bl. a. om lägenhetens skick vid nämnda tid, icke böra företaga jämkning
av den gällande grundhyran annat än om det med säkerhet kan fastställas
att avvikelsen från hyresläget för jämförliga lägenheter vid den aktuella
tiden verkligen var avsevärt stor.

Genom de sålunda utfärdade anvisningarna torde, såsom hyresrådet
framhållit i sitt yttrande över riksförbundets framställning, syftet med
framställningen i väsentlig mån ha tillgodosetts. På grund härav och med
hänsyn till de invändningar i övrigt som framförts mot riksförbundets förslag
finner jag icke skäl att nu föreslå upphävande av ifrågavarande bestämmelser
i 3 § hyresregleringslagen. I

I & § hyresregleringslagen stadgas att hyresvärd äger, utan hinder av förbudet
i 3 § att överskrida grundhyran, träffa avtal med hyresgästen om skälig
ersättning för värme och varmvatten. Enligt hyresrådets förslag till ändring
i 4 § skall motsvarande regel i de orter som Kungl. Maj:t bestämmer
gälla beträffande sådana avgifter för vatten och avlopp som ökats efter tillkomsten
av 1955 års lagstiftning om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Nämnda lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli 1955, har medfört
att avsevärt ökade vatten- och avloppsavgifter påförts fastighetsägarna i
vissa orter. Avgifterna är i och för sig av sådan natur, att höjningarna där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959 17

av i princip skall slutligen bäras av hyresgästerna och icke av fastighetsägarna.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen var frågan om det sätt på
vilket fastighetsägarna skulle erhålla ersättning för ifrågavarande meravgifter
under övervägande vid 1958 års A-riksdag i anledning av väckta motioner
om ändring i 4 § hyresregleringslagen. Riksdagen ansåg därvid att
fastighetsägarnas kompensation för meravgifterna borde liksom hittills ske
inom ramen för generell hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen samt
sade sig därvid förutsätta att Kungl. Maj:t vid sitt övervägande av frågan
om tillstånd till sådan hyreshöjning skulle utnyttja alla möjligheter till
differentiering av tilläggen för att täcka meravgifterna. I enlighet härmed
har Kungl. Maj:t, som genom beslut den 28 november 1958 utfärdat bestämmelser
om generell hyreshöjning för år 1959, meddelat särskilda föreskrifter
beträffande vatten- och avloppsavgifter i vissa orter, där dessa avgifter stigit
särskilt mycket. I överensstämmelse med hyresrådets i det föregående omnämnda
förslag har Kungl. Maj:t sålunda medgivit, att i fråga om lägenheter
som är anslutna till allmän vatten- och avloppsanläggning i fjorton
särskilt angivna orter, avtal må träffas om hyreshöjning utöver den generella
hyreshöjningen intill vissa angivna procent av grundhyran.

Enligt hyresrådets mening bör ökade avgifter för vatten och avlopp såsom
regel även i fortsättningen kompenseras med generellt beslutad hyreshöjning
jämlikt 5 § hyresregleringslagen. Denna metod anses emellertid icke
lämplig beträffande vissa orter, där ökningen blivit exceptionellt stor. I
fråga om dylika orter anser hyresrådet därför att möjlighet bör beredas
Kungl. Maj :t att i fråga om de ökade avgifterna medge att särskilt avtal
må träffas om ersättning i likhet med vad som enligt 4 § hyresregleringslagen
gäller beträffande ersättning för värme och varmvatten.

Mot hyresrådets förslag, som tillstyrkts av fastighetsägareförbundet och
hyresgästernas riksförbund, har jag för egen del intet att erinra, och jag
förordar alltså att i 4 § hyresregleringslagen införes ett tillägg av angiven
innebörd.

Vad slutligen angår fastighetsägareförbundets framställning om sådan
ändring av 5 § hyresregleringslagen, att vid bestämmande av generell hyreshöjning
hänsyn kan tagas icke endast till ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
utan även till penningvärdeförsämringen, inrymmer denna fråga,
såsom framgår av vad i det föregående anförts, åtskilliga komplicerade
samhällsekonomiska problem. Mot framställningen kan anföras vägande skäl
av skilda slag. Jag är icke beredd att föreslå lagändring i den angivna riktningen.

Ändring i övergångslagen

I fastighetsägareförbundets i det föregående omnämnda skrivelse den
10 januari 1958 med hemställan om ändring av 2 § i övergångslagen anför
förbundet bl. a. följande:

2 Iiihang till riksdagens protokoll VJM). 1 samt. Nr 71

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

Behov av långtidsavtal föreligger i åtskilliga fall, särskilt när det gäller
affärslokaler och större hyresobjekt, då hyresvärden ofta disponerar utrymmena
på ett visst av hyresgästen önskat sätt och hyresgästen nedlägger
avsevärda belopp på en speciell inredning. Det är exempelvis mycket
vanligt att vid nybyggnad lägenheternas utformning bestämmes med hänsyn
till de tillämnade hyresgästernas särskilda önskemål. Båda parterna
önska i sådana fall en lång hyrestid. Det ojämförligt vanligaste sättet att
gardera sig för de prisstegringar som kunna komma att inträda efter hyresregleringens
avveckling har varit att parterna överenskommit om en indexklausul,
som skulle träda i kraft när regleringen upphörde och därmed
ytterligare generell hyreshöjning icke utginge. Avtalsvillkoret har alltså
varit avsett att utgöra ett inflationsskydd i någon mån motsvarigt till 5 g
hyresregleringslagen. Motiv för att i lag förbjuda tillämpningen av dylika
avtal saknas, och som torde framgå av lagutskottets utlåtande har det ej
heller varit avsikten att såvitt avser långtidskontrakt införa sådant förbud,
vilket endast kan leda till att hyresvärdarna icke våga inlåta sig på långtidsavtal
och specialutformning av lägenheter — till hinder för näringslivets
ändamålsenliga utveckling.

De vägar som anvisats av tredje lagutskottet i dess i det föregående berörda
utlåtande nr 28/1957 innebär enligt förbundets mening icke någon
lösning av problemet. 43 § hyreslagen har sålunda en tämligen begränsad
räckvidd. Bestämmelserna i paragrafen måste anses alltför snäva för att
stadgandet skall kunna utgöra någon säkerhetsventil för obilliga verkningar
av övergångsbestämmelsernas 2 §. Beträffande den av utskottet anvisade
utvägen, att upprätta särskilt avtal som träder i kraft när hyresregleringen
upphört, anför förbundet följande:

För parterna på hyresmarknaden innebär en metod, sådan som den av
lagutskottet anvisade, i och för sig inte någon olägenhet, bortsett från besväret
att upprätta två kontrakt i stället för ett. Det torde emellertid vara
högst tvivelaktigt om allmän domstol skulle godkänna avtalsfrågans lösning
på detta sätt och alltså vid sin prövning komma till olika resultat beroende
på om en avtalsbestämmelse var uppdelad i två avtal eller innefattades
i endast ett. Sannolikheten talar för att domstolen om två avtal upprättats
skulle betrakta båda avtalen som ett och förklara bestämmelsen om
hur hyran skulle utgå efter regleringens upphörande vara utan verkan i
den mån den stod i strid med 2 §.

Förbundet föreslår, att efter paragrafens nu gällande text tillfogas: »Vad
sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning på hyresavtal som slutits
för en tid av minst fem år, i vilket fall de avtalade villkoren skola vara gällande.
»

över fastighetsägareförbundets framställning har yttranden inhämtats
från statens hyresråd, hyreslagskommittén, Sveriges advokatsamfund och
hyresgästernas riksförbund.

I samtliga yttranden tillstyrkes en ändring av 2 § i lagen. Hyresrådet
förklarar sig dela fastighetsägareförbundets uppfattning, att det i första
punkten av paragrafen upptagna stadgandet är olämpligt i fråga om hyresavtal
som skall gälla längre tid efter det hyresregleringslagstiftningen upp -

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1959

hävts, och finner i huvudsak på de skäl som åberopats i framställningen en
ändring av nämnda stadgande påkallad. Behov av lagändring synes emellertid
hyresrådet föreligga endast för det fall, att den tid som återstår av
den avtalade hyrestiden vid den tidpunkt då hyresregleringslagen upphör
att gälla är längre än som eljest är vanligt. Var tidsgränsen här skall dragas
kan enligt hyresrådet vara föremål för olika meningar. Hyresrådet finner
för sin del, att undantag från tillämpningen av 2 § i vart fall icke bör
ske annat än beträffande den del av den avtalade hyrestiden som överstiger
ett år från det hyresregleringslagstiftningen upphört att gälla. Hyresrådet
förordar i enlighet härmed, att beträffande avtal som slutits för en tid
av minst fem år vad som stadgats i 2 § första punkten icke skall gälla
längre än till den laga fardag som inträffar näst efter det ett år förflutit
sedan 2—6 §§ hyresregleringslagen upphört att äga tillämpning å avtalet.

Hijreslagskommittén uttalar, att det framstår som en viktig samhällsuppgift
att söka främja en lugn och successiv övergång från reglerad till fri
hyresmarknad. Å andra sidan bör tillses, att tillkomsten av hyresavtal, som
fyller ett legitimt, samhälleligt behov, icke onödigtvis försvåras. Till sådana
avtal hör otvivelaktigt flertalet långtidskontrakt. Kommittén framhåller alt
lagstiftaren utgått från att det intresse, varom nu är fråga, skulle kunna i
erforderlig utsträckning tillgodoses utan hinder av 2 § i lagen. Kommittén
anför härefter:

Emellertid bär den remitterade framställningen vittnesbörd om att en
viss osäkerhet råder på hyresmarknaden rörande möjligheterna att etablera
långvariga hyresförhållanden med särskilda hyresvillkor för tiden efter
hyresregleringens avveckling. De olägenheter, som äro förbundna härmed,
synas motivera, att osäkerheten undanröjes genom lagstiftning. Detta kan
ske genom att 2 § övergångslagen kompletteras med en särskild regel rörande
långtidskontrakt, varmed i detta sammanhang bör förstås hyresavtal
på minst fem år. En lämplig avvägning mellan de intressen, som bär
kräva beaktande, torde ernås, om reglerna i 2 § övergångslagen för långtidsavtalens
vidkommande begränsas till att avse tiden från hyresregleringens
avveckling till den fardag, som infaller näst efter två år från avvecklingen,
och de avtalade villkoren få träda i tillämpning från och med
denna fardag, såvida hyresförhållandet då fortfarande äger bestånd. En
sådan jämkning av 2 §‘torde vara tillräcklig för att möjliggöra, att långtidsavtal
kommer till stånd i önskvärd omfattning. Med den föreslagna anordningen
vinnes en mjukare övergång från reglerad till fri hyresmarknad
än som torde vara att förvänta, om avtalets bestämmelser finge gälla redan
från dagen för hyresregleringens hävande. Samtidigt erhåller hyresgäst, som
är bunden av långtidskontrakt med särskilda villkor för tiden efter regleringens
upphörande, nödig tid att bereda sig på de ekonomiska förändringar,
''som regleringens avskaffande kommer att medföra för lians del. Det
skydd mot mera betungande villkor, som en hyresgäst med sådant kontrakt
härutöver må vara i behov av, torde kunna beredas honom med tillämpning
av 43 § hyreslagcn.

Advokatsamfundet delar de betänkligheter varåt fastighetsägareförbundet
givit uttryck i avseende å lämpligheten att använda någon av de av
tredje lagutskottet anvisade utvägarna för att undgå de orättvisor som kan

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

uppkomma genom tillämpning av 2 § i lagen. Då långtidskontrakten förekommer
i icke ringa omfattning, har frågan stor praktisk betydelse och en
ändamålsenlig lösning är i hög grad påkallad. Advokatsamfundet ifrågasätter
emellertid om man icke bör gå ett steg längre än fastighetsägareförbundet
gjort med den av förbundet föreslagna tilläggsbestämmelsen. Ur rättvisesynpunkt
förefaller det riktigast att en hyresvärd vid långtidskontrakt
icke skall komma i sämre läge än vid hyreskontrakt med kortare giltighetstid.
De flesta hyreskontrakt gälla för en tid av ett år i sänder med högst
sex månaders uppsägningstid. Ifrågavarande övergångsbestämmelse i dess
nuvarande lydelse kan alltså beträffande flertalet hyresavtal icke hindra
hyreshöjning längre än knappt ett och ett halvt år. Med hänsyn härtill borde
enligt advokatsamfundet även beträffande långtidskontrakt den nu gällande
övergångsbestämmelsen inskränkas till att avse samma tid som den,
under vilken bestämmelsen maximalt kan ha verkan i fråga om ettårskontrakt.
Advokatsamfundet föreslår därför, att vad som stadgas i första punkten
av 2 § icke skall äga tillämpning för längre tid än aderton månader från
hyresregleringens upphörande.

Hyresgästernas riksförbund yttrar, att man genom det ifrågavarande
lagstadgandet velat skapa garantier för en så långt möjligt lugn och smidig
avveckling av hyresregleringen samt velat begränsa verkningarna av sådana
långfristiga avtal, där uthyraren velat på tiden efter hyresregleringen
överskjuta den överhyra som man under regleringens bestånd icke kunnat
betinga sig eller uttaga. Ur dessa synpunkter är bestämmelsen fullt försvarlig,
men det kan inte bortses från att den skulle komma att verka hämmande
på benägenheten hos fastighetsägarna att överhuvud ingå långtidsavtal.
Riksförbundet fortsätter:

Då det ofta är ett mycket starkt intresse för exempelvis en af färshyresgäst
att kunna erhålla säkerhet för gjorda investeringar i form av ett bindande
hyresavtal för relativt lång tid och då de utvägar för avsteg från den
i 2 § angivna huvudregeln som anvisas av förarbetena äro både problematiska
och mindre tilltalande, vill förbundet icke motsätta sig en uppmjukning
av bestämmelsen i syfte att åstadkomma en ordning som tillgodoser
såväl lagens strävan efter en lugn övergång till fri hyresmarknad som önskemålet
att stimulera till eller i varje fall icke avskräcka från långtidskontrakt.
Då det samtidigt måste beaktas att hyresgästparten i dylika avtal,
som regelmässigt avse större hyresobjekt, bör ha en rimlig tid för anpassning
till nya hyresvillkor, synes det förbundet innebära eu lämplig avvägning
om 2 § i fråga om hyresavtal på minst fem år begränsas till att gälla
till den laga fardag, som infaller näst efter två år från det bestämmelserna
i 2—6 §§ hyresregleringslagen upphört att gälla.

Departementschefen. Frågan hur man vid en avveckling av hyresregleringen
skall ställa sig till avtal, som träder i tillämpning under hyresregleringens
giltighetstid men vilka upptager hyresvillkor som skall gälla först
efter avvecklingen, var föremål för uppmärksamhet vid övergångslagens
tillkomst år 1956. Jag vill erinra om att riksdagen hade att behandla ett motionsledes
framfört yrkande, att det skulle stå parterna fritt att träffa så -

Kangl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

21

dant avtal. Motionen vann icke riksdagens bifall. Den principståndpunkt
statsmakterna tagit till denna fråga finns det enligt min mening ingen anledning
att nu frångå.

Den utformning som lagstiftningen fått synes emellertid ha kommit att
inverka avhållande på benägenheten att sluta hyresavtal för längre tid. Vad
som framkommit genom fastighetsägareförbundets skrivelse och remissbehandlingen
av denna ger vid handen att hyresavtal på längre tid har en
ganska stor praktisk betydelse. Långtidsavtal kan i vissa fall vara fördelaktiga
från både hyresvärdens och hyresgästens synpunkt. Lagens syfte har
icke varit att motverka tillkomsten av sådana avtal. Det synes vara anledning
att ändra lagen, så att dylika ofördelaktiga konsekvenser av lagstiftningen
undgås.

Undantag från nuvarande regler torde, såsom fastighetsägareförbundet
och de flesta remissorganen ansett, lämpligen böra göras beträffande avtal
som slutits för en tid av minst fem år.

Vad angår den närmare utformningen av den bestämmelse som erfordras
torde lämpligen i ett nytt stycke, som fogas till 2 §, böra meddelas en
bestämmelse om undantag från de i paragrafen nu givna reglerna. Det
synes emellertid icke vara tillrådligt att beträffande långtidsavtal låta avtalets
bestämmelser gälla redan från dagen för hyresregleringens hävande.
Undantagsregeln synes böra begränsas till sådana fall, då den tid som återstår
av den avtalade hyrestiden vid den tidpunkt då hyresregleringen upphör
är längre än vad som normalt är fallet. Paragrafens huvudregel om hyran
bör därför även för långtidsavtalen gälla för den del av hyrestiden som
infaller före den fardag som inträffar näst efter det ett år förflutit sedan
hyresregleringen upphört. Först därefter bör hyresavtalets bestämmelser
tillämpas. En sådan regel torde i tillräcklig mån tillgodose intresset att
möjliggöra en lugn avveckling av hyresregleringen.

Den risk för att en hyresgäst genom den föreslagna undantagsregeln
skulle kunna komma i underläge gentemot fastighetsägaren och pressas till
oskäliga villkor torde i erforderlig grad motverkas genom den jämkningsregel
som finnes i 43 § hyreslagen.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1959 och avse hyresavtal
som ingås efter nämnda dag. I

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med
vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Torsten Johansson 1

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 februari
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 7 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 23 januari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567) med
vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen S. Rudholm.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kung,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 12 februari
1959 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 januari 1959 remitterade
förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1952 (nr 529)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1952 (nr 530) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1956 (nr
568) om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; samt

4) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1956 (nr 567)
med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590118