Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

1

Nr 67

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar, m. m.; given Stockholms
slott den 6 februari 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar,

2) förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr
40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg; samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Avdrag för avsättning enligt 1951 års förordning om s. k. eldsvådefonder
och 1954 års förordning om fartygsfonder får göras sista gången vid 19o9
års taxering. I propositionen föreslås, att bestämmelserna i fråga skall få
permanent karaktär. I samband därmed förordas vissa ändringar, bl. a. i
fråga om den tid inom vilken fonderna skall tagas i anspråk. Möjligheten
att göra avsättning till eldsvådefonder skall enligt förslaget stå öppen även
för *jordbrukare med bokföringsmässig redovisning. Slutligen föreslås, att
vissa specialregler i kommunalskattelagen om fartygslikvider och försäkringsersättningar
för fartyg skall upphävas.

t llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 67

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Förslag

till

förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier och

lagertillgångar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt må avdrag åtnjutas i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning för belopp, som avsatts till särskild investeringsfond
för förlorade inventarier och till särskild investeringsfond för
förlorade lagertillgångar. Den som enligt lag är bokföringsskyldig skall
därvid hava gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning
av nettointäkt av jordbruksfastighet, om inkomsten av fastigheten vid
taxeringen beräknas enligt bokföringsmässiga grunder och avsättning verkställts
i räkenskaperna för beskattningsåret.

2 §.

Avdrag enligt 1 § för avsättning till särskild investeringsfond för förlorade
inventarier må icke överstiga beloppet av sådan i den skattepliktiga
intäkten av förvärvskällan för beskattningsåret ingående ersättning för maskiner
eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som den
skattskyldige åtnjutit på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed
jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning. Har den
skattskyldige på grund av ersättningen erhållit högre avdrag för avskrivning
å inventarier än som eljest skulle hava ifrågakommit, skall dock iakttagas
att avdraget för avsättning till investeringsfond skall i motsvarande
mån jämkas.

Avdrag enligt 1 § för avsättning till särskild investeringsfond för förlorade
lagertillgångar må icke överstiga beloppet av sådan i den skattepliktiga
intäkten av förvärvskällan för beskattningsåret ingående ersättning för tillgångar,
avsedda för omsättning eller förbrukning i verksamheten, som den
skattskyldige åtnjutit av anledning som i första stycket sägs. Avdraget må
icke heller överstiga ett belopp, motsvarande minskningen av dold reserv i
varulagret under beskattningsåret. Vid beräkning av dold reserv i lager i
rörelse må, om prisstegring å lagret ägt rum under beskattningsåret, lagret
vid beskattningsårets ingång upptagas till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets
utgång. Vid beräkning av dold reserv i lager å jordbruksfastighet
skall lagret såväl vid beskattningsårets ingång som vid dess utgång
upptagas till återanskaffningsvärdet vid årets utgång. Till lager å jordbruksfastighet
skall vid tillämpning av denna förordning hänföras jämväl
djur å fastigheten.

3 §•

Investeringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk under visst
beskattningsår för ändamål, varom här nedan sägs:

Kanyl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

3

särskild investeringsfond för förlorade inventarier: för avskrivning å maskiner
och andra för stadigvarande bruk i verksamheten avsedda inventarier,
som anskaffats under beskattningsåret; samt

särskild investeringsfond för förlorade lagertillgångar: för nedskrivning
å råvaror samt hel- och halvfabrikat ävensom djur å jordbruksfastighet med
högst ett belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar, i den mån tillverkningen eller
anskaffningen innefattar lagerökning under året, dock att lägre värdesättning
å lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång därvid icke må
godtagas än som enligt kommunalskattelagen är medgivet.

Har under beskattningsår, då inventarier förlorats, annan dylik tillgång
anskaffats, äger den skattskyldige taga medel, som enligt bestämmelserna
i denna förordning kunnat avsättas till investeringsfond för förlorade inventarier,
i anspråk för avskrivning å sådan tillgång. Därvid skall så anses
som om avsättning till investeringsfond verkställts, varefter medlen omedelbart
tagits i anspråk för sitt ändamål.

4 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 3 §
avsedd avskrivning å inventarier eller nedskrivning å varulager med belopp
svarande mot fondens minskning ej ske, men skall så anses, som om den
ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits
med det i anspråk tagna beloppet.

5 §.

Hava till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk senast under
det beskattningsår, för vilket taxering sker under tredje taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skola medlen upptagas såsom
skattepliktig intäkt av förvärvskällan för nämnda beskattningsår. Visar
skattskyldig, att svårigheter föreligga att taga medlen i anspråk inom tid
som nu sagts, må riksskattenämnden förlänga denna tid, dock längst till och
med det beskattningsår för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum. Till avsatta medel, som återföras
till beskattning, skall läggas ränta, beräknad efter tre procent om året
för det antal taxeringsår som förflutit efter det då avdraget för avsättningen
skett, till och med det då beloppet taxeras.

Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den
förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda
fondavsättningen jämte ränta.

Mot riksskattenämndens beslut i ärende som avses i första stycket må
talan ej föras.

« §.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk i annan ordning än i 3 §
sägs, eller bär skattskyldig trätt i likvidation eller skattskyldigt dödsbo
skiftats, skola till fonden avsatta medel återföras till beskattning för det
beskattningsår, varunder fonden tagits i anspråk eller beslutet om likvidationen
fattats eller skiftet ägt rum. Till beloppet skall därvid läggas ränta
enligt i 5 § angivna grunder, dock att i fall av likvidation eller skifte räntan
skall beräknas efter endast två procent.

Har aktiebolag eller förening genom fusion uppgått i annat företag, skall
investeringsfond hos det förra företaget, därest den icke enligt tredje styc -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

ket övertagits av det senare företaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats. Till beloppet
skall därvid läggas ränta efter två procent om året enligt i 5 § angivna
grunder.

Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. första eller andra stycket kommunalskattelagen
avses, må moderbolaget eller den övertagande föreningen i
beskattningsavseende övertaga investeringsfond. Därvid skall så anses som
om fonden avsatts hos moderbolaget eller den övertagande föreningen under
det beskattningsår, då avsättningen skett hos dotterbolaget eller den överlåtande
föreningen.

Vid återföring av medel till beskattning enligt denna paragraf skall vad
i 5 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

\ §•

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond
avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.

8 §•

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 5 eller 6 §, skola till annan
taxeringsnämnd lämnas de underrättelser, som för tillämpningen av denna
förordning kunna i det särskilda fallet erfordras för taxeringen inom sist
angivna nämnd.

Inom taxeringsdistrikt skall upprättas förteckning över dem som där skola
taxeras till statlig inkomstskatt och som under beskattningsåret avsatt medel
till eller övertagit investeringsfond eller tagit sådan fond i anspråk. Förteckningen
skall, sedan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, insändas till
länsstyrelsen.

9 §:

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som jämlikt 6 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig
att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller
övertagandet ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill
dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt fastställt formulär
rörande avsättning av medel till fonden samt fondens användning och
avveckling.

Länsstyrelsen skall upprätta förteckning över investeringsfonder enligt
denna förordning, därvid för kontrollen erforderliga uppgifter, såsom rörande
medgivna fondavsättningar, ianspråktagna eller till beskattning återförda
fondmedel, skola antecknas.

10 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att förordningens bestämmelser icke skola gälla i fråga om 1959 års
taxering eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vad i
8 och 9 §§ denna förordning stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga om investeringsfonder som avsatts enligt förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar.

Kungl. Maj.is proposition nr 67 år 1959 5

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg

Härigenom förordnas, dels att rubriken till förordningen den 19 februari
1954 med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg skall lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 2,
6 och 12 §§ nämnda förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

Förordning med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av
avyttrat fartyg

1 §■

Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt
för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes av
beskattningsnämnd i första instans
åren 195b—1959, må avdrag åtnjutas
i enlighet med bestämmelserna i
denna förordning för belopp, som avsatts
till särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg.
Den, som enligt lag är bokföringsskyldig,
skall därvid av årsvinsten
ha gjort en motsvarande avsättning i
räkenskaperna för beskattningsåret.

2 §•

Avdrag enligt---mån jämkas.

Såsom förutsättning---statlig

inkomstskatt.

Det åligger--— förordning

verkställts.

Garantiförbindelse skall gälla till
utgången av sjunde taxeringsåret efter
det, då avdrag för avsättning som
i 1 § sägs ägt rum. Förbindelsen skall
vara utfärdad enligt formulär, som
det ankommer på riksskattenämnden
att fastställa.

6 §•

Ha till----- beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta

1 Senaste lyde se av 1, 2 och 12 §§ so 1956:

(Föreslagen lydelse)

Förordning om särskild investe
ringsfond för avyttrat fartyg

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt
må avdrag åtnjutas i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning
för belopp, som avsatts till särskild
investeringsfond för avyttrat
fartyg. Den, som enligt lag är bokföringsskyldig,
skall därvid ha gjort
en motsvarande avsättning i räkenskaperna
för beskattningsåret.

2 §.

Avdrag enligt--- — mån jämkas.

Såsom förutsättning--- — statlig

inkomstskatt.

Det åligger — —- — förordning
verkställts.

Garantiförbindelse skall gälla till
utgången av andra taxeringsåret efter
det beskattningsår, då avsatta medel
senast skola ha tagits i anspråk
för sitt ändamål. Förbindelsen skall
vara utfärdad enligt formulär, som
det ankommer på riksskattenämnden
att fastställa.

6 §•

Ha till---beloppet taxeras.

Ha till investeringsfond avsatta

89.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola å investeringsfonden
kvarstående medel upptagas
såsom skattepliktig intäkt av rörelse
för nämnda beskattningsår. Till
beloppet skall därvid läggas ränta,
beräknad enligt i föregående stycke
angivna grunder.

12 §.

Länsstyrelsen skall----skola

antecknas.

Ha till----därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt
om byggande av fartyg, vilket enligt
kontraktet skall levereras inom tid,
som angives i 6 § andra stycket, och
styrker den skattskyldige att han efter
den tidpunkt, då försäljning som
föranlett fondavsättningen ägt rum,
fullgjort förskotts- eller dellikvid i
enlighet med kontraktet, äger länsstyrelsen
medgiva, att beloppet enligt
avlämnad garantiförbindelse
nedsättes med högst hälften av den
sålunda fullgjorda likviden. Sådant
medgivande må icke lämnas med
mindre det med hänsyn till den
skattskyldiges förhållanden och övriga
föreliggande omständigheter
skäligen kan antagas, att fonden
kommer alt tagas i anspråk för sitt
ändamål. I samband med medgivande
som nu sagts skall länsstyrelsen
lämna underrättelse härom till den
bank, som utfärdat garantiförbindel -

medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under tredje taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola å investeringsfonden
kvarstående medel upptagas
såsom skattepliktig intäkt av rörelse
för nämnda beskattningsår. Visar
skattskyldig, att svårigheter föreligga
alt taga medlen i anspråk inom
tid som nu sagts, må riksskattenämnden
förlänga denna tid, dock
längst till och med det beskattningsår
för vilket taxering sker under
sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag
för avsättningen ägt rum. Till
avsatta medel, som återföras till beskattning,
skall läggas ränta, beräknad
enligt i föregående stycke angivna
grunder.

Mot riksskattenämndens beslut i
ärende som avses i andra stycket må
talan ej föras.

12 §.

Länsstyrelsen skall---skola

antecknas.

Ha till-----därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt
om byggande av fartyg, vilket enligt
kontraktet skall levereras inom tid,
som gäller enligt 6 § andra stycket,
och styrker den skattskyldige att han
efter den tidpunkt, då försäljning
som föranlett fondavsättningen ägt
rum, fullgjort förskotts- eller dellikvid
i enlighet med kontraktet, äger
länsstyrelsen medgiva, att beloppet
enligt avlämnad garantiförbindelse
nedsättes med högst hälften av den
sålunda fullgjorda likviden. Sådant
medgivande må icke lämnas med
mindre det med hänsyn till den
skattskyldiges förhållanden och övriga
föreliggande omständigheter
skäligen kan antagas, att fonden
kommer att tagas i anspråk för sitt
ändamål. I samband med medgivande
som nu sagts skall länsstyrelsen
lämna underrättelse härom till den
bank, som utfärdat garantiförbindel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

7

(Nuvarande lydelse)

sen, med uppgift tillika å det garantibelopp,
som därefter erfordras.

Ha till----å fartyget.

Det åligger —• — —- densamma
återställas.

(Föreslagen lydelse)

sen, med uppgift tillika å det garantibelopp,
som därefter erfordras.

Ha till---å fartyget.

Det åligger — — — densamma
återställas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att förordningen icke skall gälla i fråga om 1959 års taxering
eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. I samband med
ikraftträdandet av förordningen skall iakttagas, att bestämmelserna i 2, 6 och
12 §§ i deras äldre lydelse fortfarande skola äga tillämpning i fråga om sådan
avsättning, för vilken avdrag åtnjutits vid 1959 eller tidigare års taxering.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 ävensom punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d av
anvisningarna till 29 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

2 mom. Ersättning på — — —
nämnda förvärvskälla.

Avser ersättningen försäkring för
förlust av fartyg, står det den skattskyldige
fritt att upptaga densamma,
i den män den överstiger värdet av
det förlorade fartyget sådant detta
värde befanns efter vederbörliga avskrivningar,
såsom intäkt under det
beskattningsår, då den influtit, eller
något av de två följande åren, eller
fördelad på dessa tre år; dock må
ersättningen, i den mån den använts
för anskaffande av annat eller andra
fartyg, icke upptagas såsom intäkt
för senare beskattningsår än det varunder
den sålunda använts.

> Senaste lydelse av 28 § 2 mom. se 1950: 308 samt av punkt 1 av anvisningarna till 28 §
och punkt 3 d av anvisningarna till 29 § se 1955: 255.

28 §.

2 mom. Ersättning på — — —
nämnda förvärvskälla.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Anvisningar
till 28 §.

1. Till intäkt — — — stadgade
grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse. För annan skattskyldig
än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank skall dock beträffande
intäkt vid avyttring av fartyg
följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig
vid något tillfälle tillgodonjutit
räkenskapsenlig avskrivning
vid inkomstberäkningen för förvärvskällan
i fråga, skall intäkten
hänföras till intäkt av rörelse; i annat
fall skall intäkt, varom nu är fråga,
upptagas såsom intäkt av rörelse
endast i den mån sådant följer av
punkt 3 d andra stycket av anvisningarna
till 29 § men i övrigt såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån enligt 35 § förutsättningarna
för skattepliktig realisationsvinst
föreligga.

Vid avyttring---realisations vinst

föreligga.

I enlighet — — — realisationsvinst
föreligga.

Då skattskyldig----för över låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall — därest annat icke
föranledes av vad i nästföljande
stycke sägs — å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av tillgången,
i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1 andra
stycket av anvisningarna till 28 g).

Har annan skattskyldig än aktie -

(Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 28 §.

1. Till intäkt — — — stadgade
grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av
anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse.

Vid avyttring---realisations vinst

föreligga.

I enlighet — — — realisationsvinst
föreligga.

Då skattskyldig---för över låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av
tillgången, i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
28 §). Med avyttring likställes det
fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse, som

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank
avyttrat eller utrangerat fartyg och
har den skattskyldige icke vid något
tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig
avskrivning vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan i fråga, må
avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av
anskaffningsvärdet, i den män detta
belopp överstiger vad som influtit
vid avyttring av fartyget, men skall å
andra sidan såsom intäkt av rörelse
upptagas endast vad som vid dylik
avyttring må hava återbekommits av
belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende
åtnjutits.

Med avyttring likställes det fall,
att tillgång uttages ur rörelsen för
att tillföras annan rörelse, som utgör
särskild förvärvskälla, eller för att
nyttjas för annat ändamål.

utgör särskild förvärvskälla, eller
för att nyttjas för annat ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall gälla i fråga om 1959 års taxering eller i fråga om eftertaxenng
för år 1959 eller tidigare år. I samband med ikraftträdandet av denna lag
skall iakttagas, att bestämmelserna i 28 § 2 mom. i deras äldre lydelse fortfarande
skola gälla i fråga om beskattningen av sådan ersättning for förlust
av fartyg, som influtit under beskattningsår, för vilket taxering skett år
1959 eller tidigare år, samt att punkt 1 av anvisningarna till 28 § och punkt
3 d av anvisningarna till 29 § i deras äldre lydelse alltjämt skola äga tilllämpning
i fråga om avyttring av fartyg som förvärvats före den 1 januari
1951.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari
1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om särskilda
investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier, m. m. och
anför därvid följande.

I. Inledning

Om inventarier eller lagertillgångar i en rörelse går förlorade genom
brand etc. och försäkringsersättning erhålles, utgör försäkringsersättningen
i princip skattepliktig intäkt för rörelseidkaren. Skulle beloppet omedelbart
upptas till beskattning, skulle emellertid återanskaffningen av de förlorade
tillgangai na kunna försvåras, enär en del av försäkringsersättningen skulle
åtgå till att betala skatt. I syfte att undvika sådana konsekvenser har i skattelagstiftningen
införts bestämmelser, som ger rörelseidkaren möjlighet att
uppskjuta beskattningen av dylika intäkter till dess nya tillgångar anskaffats.
På så sätt kan intäkterna i fråga vid beskattningen uppvägas av motsvarande
avdrag för avskrivning å de nya tillgångarna. De här åsyftade bestämmelserna
avser alltsa sadana fall, da rörelseidkaren uppbär ersättning
på grund av att tillgång gått förlorad genom statligt förfogande, eldsvåda
eller därmed jämförlig, av hans egna åtgöranden oberoende anledning.

När åter en tillgång försäljes, har rörelseidkaren — i motsats till vad fallet
är vid förlust av tillgång — möjlighet att taga hänsyn till skattekonsekvenserna.
Det har därför, när fråga är om försäljning av tillgång, inte ansetts
erforderligt med speciella bestämmelser. I ett fall har emellertid även vid
försäljning behov ansetts föreligga av ett uppskov, nämligen då fråga är om
avyttring av ett fartyg.

Vissa av de här åsyftade reglerna återfinnes i kommunalskattelagen. Dessa
bestämmelser har dock i huvudsak mistat sin betydelse, därigenom att
längre gående lättnader medgivits enligt förordningen den It maj 1951 (nr
230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar, s. k. eldsvådefonder,
samt förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg. Nämn -

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

11

da förordningar liar, såsom rubrikerna anger, provisorisk karaktär och gäller
efter förlängning t. o. in. 1959 års taxering. När frågan om förordningarnas
giltighetstid senast behandlades vid 1956 års riksdag (propositionen nr 42),
förutsattes att en utredning skulle verkställas angående behovet av permanenta
regler på området samt om de ändringar i förordningarnas bestämmelser
som kunde erfordras för att anpassa dessa till 1955 års lagstiftning
om företagsbeskattningen.

Genom beslut den 6 juni 1958 förordnades byråchefen S. V. Lundell att
verkställa översyn av gällande provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar
samt av avyttrat fartyg ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål.
I en den 30 september 1958 avlämnad promemoria har utredningsmannen
föreslagit, att bestämmelserna på området efter vissa jämkningar skall erhålla
permanent karaktär samt att nyssnämnda bestämmelser i kommunalskattelagen
i samband därmed skall utgå. Vid promemorian fogade författningsförslag
torde som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet för denna
dag.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, sjöfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen (med överlämnande
av yttrande från Sveriges fiskares riksförbund), överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, Sveriges industriförbund,
Svenska bankföreningen, Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare
har åberopat ett av delegerade för nämnda organ in. fl. upprättat
yttrande. Detta åberopas jämväl av Sveriges grossistförbund. Yttrandet
betecknas i fortsättningen såsom avgivet av näringslivets skaltedelegation.

I yttrandena tillstyrkes allmänt, att den provisoriska lagstiftningen om
eldsvådefonder och fartygsfonder blir permanent. Även i övrigt har utredningsmannens
förslag, bortsett från vissa detaljfrågor, ganska allmänt godtagits
vid remissbehandlingen.

Jag avser nu att uppta de genom utredningen aktualiserade frågorna till
behandling. Därvid torde först få lämnas en översiktlig redogörelse för den
nuvarande lagstiftningen.

II. Gällande bestämmelser m. m.

Till eu början torde få erinras om den inledningsvis nämnda huvudprincipen,
alt köpeskilling eller försäkringsersättning, som en rörclseidkare
uppbär för inventarier eller lagertillgångar, utgör skattepliktig intäkt i rörelsen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

I 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen stadgas, att
— om skattskyldig erhållit ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg — det står den skattskyldige fritt att upptaga den skattemässiga vinsten,
d. v. s. skillnaden mellan uppburen ersättning och vad som återstår oavskrivet
av fartyget i beskattningshänseende, såsom intäkt under det beskattningsår,
då ersättningen influtit, eller något av de två följande åren,
eller fördelad på dessa tre år. Vinsten skall dock beskattas senast det år
ersättningen användes för anskaffande av nytt fartyg. Denna bestämmelse
infördes år 1938 i samband med att inkomstbegreppet vid försäljning och
förlust av maskiner och andra inventarier i rörelse ändrades. I propositionen
nr 1938: 258 framhölls bl. a., att sjöfartsnäringen onekligen företedde vissa
säregna drag, som ej gjorde det orimligt med en speciell behandling i beskattningshänseende.
Detta sammanhängde främst dels med att näringen i
tråga arbetade med ett fåtal jämförelsevis mycket dyrbara inventarier, vilka
ofta var underkastade starka värdefluktuationer, dels med att konjunkturerna
för denna näring företedde särskilt starka växlingar. För flertalet fall ansågs
visserligen avskrivningsreglerna vid inkomsttaxeringen vara tillfyllest
för att giva rederinäringen en rätt betydande rörelsefrihet beträffande avskrivningar.
Det var emellertid tämligen vanligt med rederiföretag, som ägde
endast ett fartyg. Om ett sådant bolag tillhörigt fartyg förliste och ett högt
försäkringsbelopp utföll, blev detta bolags formella — men visserligen ej
reella — årsvinst mycket stor, såvida ej bolaget hade tillfälle utnyttja vinsten
till en mera betydande avskrivning. Hade ej nytt fartyg hunnit anskaffas,
saknades denna möjlighet. När ett nytt fartyg eventuellt ett senare år
förvärvades, saknades å andra sidan i regel inkomst, som då kunde möjliggöra
en större avskrivning. I sådant fall syntes det vara sakligt berättigat,
att intäkten togs till beskattning det år då det nya fartyget anskaffades.

Utöver nu återgivna regler i 28 § 2 mom. upptar kommunalskattelagen i
anvisningarna till 28 och 29 §§ vissa andra bestämmelser om fartygsförsäljning.
Då dessa bestämmelser är av speciell natur — de avser huvudsakligen
fiskefartyg — torde de lämpligen behandlas för sig i slutet av denna redogörelse.

Beskattningen av vinst, som framkommer då inventarier eller lagertillgångar
i rörelse går förlorade genom eldsvåda etc. och försäkringsersättning
erhålles, kan uppskjutas genom alt vinsten avsättes till investeringsfond,
s. k. eldsvådefond. Nu gällande förordning på detta område, förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar,
innebär följande.

Enligt förordningen äger skattskyldig fysisk eller juridisk person vid beräkning
av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten
av sättes till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier
och till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Förlusten skall ha uppstått på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning.

Beträffande avdragets storlek har meddelats vissa spärregler. Avdraget
får sålunda för visst beskattningsår inte överstiga beloppet av den i den
skattepliktiga inkomsten för beskattningsåret ingående ersättning för inventarier
eller lagertillgångar, vilken den skattskyldige åtnjutit på grund
av det statliga förfogandet, eldsvådan etc.

Ytterligare en spärr finnes såvitt angår lagertillgångar, i det att avdraget
inte må överstiga ett belopp, motsvarande minskningen av dold reserv i
varulagret under beskattningsåret. Vid beräkning av den dolda reserven
må, om prisstegring å lagret ägt rum under beskattningsåret, lagret vid
beskattningsårets ingång upptagas till återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets
utgång.

Om den skattskyldige tillämpat s. k. nettometod och därigenom erhållit
högre avdrag för avskrivning å inventarier än som eljest skulle ha ifrågakommit,
skall avdraget för avsättning till investeringsfond jämkas nedåt i
motsvarande mån. Med nettometod förstås, att inventarier avskrives med belopp
motsvarande under samma år redovisad vinst på grund av försäljning
av inventarier eller på grund av att försäkringsersättning uppburits. Härvid
gäller inte de begränsningar i rätten till avskrivningar som eljest är föreskrivna.
Nettometoden kan användas av rörelseidkare som tillämpar räkenskapsenlig
avskrivning.

Särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier må
tagas i anspråk för avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier, som anskaffats under beskattningsåret. Särskild
investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar får tagas i anspråk
för nedskrivning å råvaror samt hel- och halvfabrikat med högst ett
belopp motsvarande kostnaderna under beskattningsåret för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar, i den mån tillverkningen eller anskaffningen
innefattar lagerökning under året. Något särskilt medgivande
av myndighet e. d. erfordras inte för att fonderna skall få tagas i ansprak.

Till eldsvådefond avsatta medel skall återföras till beskattning, dels om
den skattskyldige tagit fonden i anspråk för annat ändamål än som avsetts
vid avsättningen, dels om den skattskyldige trätt i likvidation eller
upplösts genom fusion och dels om de avsatta medlen inte tagits i anspråk
senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum. Vid återföring till
beskattning göres vissa räntetillägg.

1951 års förordning om investeringsfonder har, som tidigare nämnts,
provisorisk karaktär.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna fick avsättning endast ske vid
1951—1953 års taxeringar. Genom förordning den 20 februari 1953 (nr 50)
utsträcktes den tid, inom vilken avsättning fick, ske t. o. m. 1956 års taxering.
Genom förordning den 16 mars 1956 (nr 90) vidlogs vissa ändringar

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

i 1951 års förordning, varjämte den tid, inom vilken avsättning kunde verkställas,
utsträcktes ytterligare t. o. m. 1959 års taxering.

De särskilda bestämmelserna om rätt att uppskjuta beskattningen av
vinster vid försäljning av fartyg återfinnes i förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg. Beträffande innebörden av förordningens
bestämmelser kan följande nämnas.

Ehuru lagstiftningen tillkommit närmast med hänsyn till de för rederinäringen
föreliggande speciella förhållandena, har den utformats så att
beskattningsanståndet kan utnyttjas av varje rörelseidkare, som avyttrat
till rörelsen hörande fartyg, sålunda även t. ex. av fiskare.

För att förhindra att bestämmelserna utnyttjas i skatteundandragande
syfte eller eljest åsamkar det allmänna skatteförluster kräves för avdragsrätt,
att den skattskyldige ställt bankgaranti för det skattebelopp, som debiteras,
om någon ersättningsanskaffning inte kommer till stånd under anståndstiden.
Detta skattebelopp har, beräknat efter schablonmässiga grunder,
ansetts motsvara halva det avsatta beloppet. Bankgarantin skall följaktligen
uppgå till ett belopp som motsvarar halva fondavsättningen.

Beträffande avdragsrättens storlek har vissa begränsningsregler uppställts.
Avdraget får sålunda för visst beskattningsår inte överstiga det
belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg, som utgjort tillgång för
stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen
för beskattningsåret. I motsats till vad som gäller enligt förordningen
om eldsvådefonder får avsättning ej ske för vad som av ersättningen kan
vara att hänföra till realisationsvinst. Vidare gäller som nyss nämnts att
avdrag för fondavsättning inte får överstiga dubbla det belopp, för vilket
ställts bankgaranti.

Om den skattskyldige på grund av ersättningen erhållit högre avdrag för
avskrivning å inventarier genom tillämpning av s. k. nettometod än som
eljest skulle ha ifrågakommit, skall avdraget för avsättning till in%-esteringsfond
jämkas nedåt i motsvarande mån.

Investeringsfond för fartyg må tagas i anspråk för avskrivning av fartyg
som anskaffats under beskattningsåret. Då ersättningsanskaffningen sker,
anses det nya fartyget i beskattningsavseende avskrivet med belopp motsvarande
de ianspråktagna fondmedlen.

Till fartygsfond avsatta medel skall återföras till beskattning, dels om
den skattskyldige kunnat taga investeringsfond i anspråk för avskrivning
av fartyg, som anskaffats under det beskattningsår då avsättning skett
eller under senare beskattningsår, men underlåtit detta, dels om de avsatta
medlen inte tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, dels om den skattskyldige tagit investeringsfond i anspråk
för annat ändamål än som avses med avsättningen, dels om den
skattskyldige trätt i likvidation eller upplösts genom fusion, dels ock om

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

15

oskiftat dödsbo som har fondavsättning skiftats. Vid återföring till beskattning
göres vissa räntetillägg.

Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, att
tillse att densamma i förekommande fall utnyttjas för sitt ändamål samt
att förbindelsen återställes, när den inte längre erfordras.

Även 1954 års förordning om fartygsfonder bär som tidigare nämnts
provisorisk karaktär, och avdrag för avsättning enligt denna förordning
kan — i likhet med vad som är fallet med avsättning enligt 1951 års förordning
om eldsvådefonder — åtnjutas sista gången vid 1959 års taxering.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna fick avsättning ske endast vid
1954—1956 års taxeringar. Genom förordning den 16 mars 1956 (nr 89)
vidtogs vissa ändringar i 1954 års förordning, varjämte den tid inom vilken
avsättning kunde verkställas utsträcktes t. o. m. 1959 års taxering.

Såsom tidigare antytts, innehåller kommunalskattelagen vissa
specialregler om fartygsförsäljning, vilka närmast har avseende på försäljning
av fiskefartyg. Dessa regler återfinnes i punkt 1 andra stycket av
anvisningarna till 28 § och i punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen. I dessa lagrum stadgas, att om annan skattskyldig
än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank avyttrar fartyg skall — om den skattskyldige tillämpat
planenlig avskrivning — endast återvunna värdeminskningsavdrag beskattas
som intäkt av rörelse, medan köpeskillingen i övrigt skall upptagas
som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt 35 § kommunalskattelagen
förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligger.
Det må framhållas, att bestämmelserna i nämnda anvisningspunkter
enligt ordalydelsen endast avser fall av avyttring av fartyg. De har också
tillkommit enbart för att reglera beskattningen i fall av avyttring. Det
oaktat får bestämmelserna betydelse även för beskattning av försäkringsersättning
vid förlust av fartyg, enär enligt bestämmelserna i 28 § 2 mom.
första stycket kommunalskattelagen ersättning på grund av skadeförsäkring
skall anses såsom intäkt av rörelse endast i den mån köpeskilling, som
skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att
hänföra till intäkt av rörelse. Beträffande tillkomsten av dessa bestämmelser
i anvisningarna till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen må följande
framhållas.

Vid 1951 års riksdag antogs ett i proposition nr 170 framlagt förslag till
sådan ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen, att allt vad som
inflöt vid försäljning av maskiner och andra inventarier, som stadigvarande
brukades i rörelse, skulle betraktas såsom intäkt av rörelse oavsett i
vilken form rörelsen bedrevs. De berörda ändringarna skulle tillämpas
första gången vid 1953 års taxering.

I de Iikalydande motionerna I: 469 och II: 614 till 1952 års riksdag framställdes
yrkande om eu utvidgning av tillämplighetsområdet för den s. k.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

nettometoden till att avse jämväl försäljning och anskaffning av fartyg,
som nyttjades i rörelse bedriven av annan skattskyldig än aktiebolag och
ekonomiska föreningar. Därmed avsågs skattskyldiga som inte ägde tilllämpa
s. k. fri avskrivning, den avskrivningsform som nu motsvaras av räkcnskapsenlig
avskrivning.

Med nettometod förstås härvid som förut antytts, att nyanskaffade inventarier
avskrives med belopp motsvarande under samma år redovisad vinst
på grund av försäljning av inventarier eller på grund av att försäkringsersättning
uppburits. Bevillningsutskottet (bet. nr 52) anförde i anledning av
dessa motioner bl. a. följande.

Utskottet får i anledning av motionerna erinra om de speciella förhållanden,
som råda i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom det yrkesmässiga
fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar bedrivas i andra
företagsformer än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda drivas de
flesta mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet fiskebåtar
innehaves av fysiska personer. I avseende å de nu berörda fartygen
åtnjutes icke rätt till fri avskrivning vid inkomsttaxeringen, och förutsättningar
torde icke heller föreligga för en mera allmän övergång inom dessa
näringsgrenar till sådana företagsformer, vilka äga nyss angivna rätt. Motionärernas
yrkande får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden och de
svårigheter, som föreligga för en förnyelse av fartygsbeståndet därigenom
att hela köpeskillingen för ett avyttrat fartyg skall upptagas såsom intäkt
av rörelse under det att avdrag för värdeminskning å ett samtidigt
nyinköpt fartyg allenast medgives enligt reglerna för bunden avskrivning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att beskattningsreglerna på
förevarande område icke äro tillfredsställande. Å andra sidan är utskottet
icke berett att förorda den i motionerna anvisade lösningen av spörsmålet.
Utskottet vill emellertid för sin del föreslå, att de förenämnda nya bestämmelserna
om beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse, vilka
bestämmelser skola tillämpas första gången vid 1953 års taxering, icke
skola äga tillämpning då fråga är om fartyg. Syftet med motionärernas yrkande
i denna del skulle vid ett antagande av utskottets förslag kunna
anses tillgodosett. Utskottets förslag föranleder ändringar i anvisningarna
till 28 och 29 §§ kommunalskattelagen.

Riksdagen beslöt i enlighet med bevillningsutskottets förslag.

Genom beslut av 1955 års riksdag medgavs såväl fysiska som juridiska
personer rätt att beträffande inventarier tillämpa räkenskapsenlig avskrivning.
Denna avskrivningsmetod innefattar som tidigare nämnts även nettometod.
Då inventarier försäljes eller förloras, får sålunda kvarvarande och
nyanskaffade inventarier avskrivas med belopp motsvarande den uppburna
ersättningen för de försålda eller förlorade tillgångarna. Emellertid bibehölls
de speciella bestämmelserna i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till
28 § och i punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
för sådana fysiska personer, som tillämpade planenlig avskrivning.
I propositionen 1955: 100 anfördes härom följande.

En given förutsättning (för att medgiva fysiska personer rätt att tillämpa
räkenskapsenlig avskrivning) är att vad som inflyter vid inventarieförsälj -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

ning skall utgöra skattepliktig inkomst, precis som nu är fallet för aktiebolag''och
ekonomiska föreningar. En sådan utvidgning av inkomstbegreppet
skedde för de fysiska personernas vidkommande redan för några år sedan,
dock att denna utvidgning inte har avseende å intäkt av fartygsförsäljning.
Sistnämnda inskränkning sammanhänger med att avskrivning enligt nettoinetoden
ej lagfästs beträffande fysiska personer. När denna metod nu blir
automatiskt tillämplig för den som övergår till avskrivning enligt 30-regeln,
bör hinder ej möta att genomgående utvidga inkomstbegreppet på antytt
sätt för nu ifrågavarande skattskyldiga och följaktligen medge även delägare
i partrederier, fiskare och liknande skattskyldiga den snabbare avskrivningsrätten
enligt 30-regeln. Ä andra sidan måste fortfarande gälla att
skattskyldig som så önskar får kvarstå på planenlig avskrivning. För sådant
fall bör beskattning av inkomst vid försäljning o. likn. av inventarier ske i
enligt med vad nu gäller. Det får givetvis förutsättas att fysisk person, innan
han övergår till avskrivning enligt 30-regeln, gör klart för sig de härmed
förenade konsekvenserna.

Det kan framhållas att — då fråga är om försäljning av fartyg — 1954
års förordning om fartygsfonder ger även den som tillämpar planenlig avskrivning
möjlighet att tillämpa nettometod. I 4 § sistnämnda förordning
stadgas nämligen, att -—- om under beskattningsår, då försäljning av fartyg
skett, annat fartyg anskaffats — medel som kunnat avsättas till investeringsfond
i första hand må tagas i anspråk för avskrivning å sådant fartyg. Därvid
skall så anses som om avsättning till investeringsfond verkställts och
medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt ändamål. Någon garantiförbindelse
behöver inte avlämnas i dylikt fall.

III. Promemorian

1 promemorian behandlas först frågan om de bestämmelser, för vilka redogörelse
lämnats i det föregående, kan antagas fylla ett behov, sedan de
nya företagsbeskattningsreglerna börjat tillämpas.

Utredningsmannen konstaterar därvid, att bestämmelserna i -8 § 2 mom.
andra stycket kommunalskattelagen kan sägas i fråga om fartyg till viss
del motsvara bestämmelserna i 1951 års förordning om eldsvådefonder. Enligt
nämnda stadgande i kommunalskattelagen kan beskattningen av försäkringsersättning
vid förlust av fartyg uppskjutas i två år; enligt förordningen
om eldsvådefonder kan beskattningen av samma ersättning uppskjutas i
sex år. Att bestämmelsen i kommunalskattelagen fått kvarstå även efter
tillkomsten av 1951 års förordning torde enligt utredningsmannen ha sin
grund i att sistnämnda förordning endast haft provisorisk karaktär och att
man med hänsyn härtill inte velat ändra det permanenta stadgandet i kommunalskattelagen.

1951 års förordning om eldsvådefonder omfattar, konstaterar utredningsmannen,
dels investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier
dels investeringsfond för ersättande av förlorat varulager.

Beträffande inventarier gäller, att de nya reglerna vid inkomsllaxering 2

Ifihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 07

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

en om s. k. räkenskapsenlig avskrivning får tillämpas av alla rörelseidkare,
såväl fysiska som juridiska personer. Såsom förutsättning gäller dock bl. a.,
att den skattskyldige haft ordnad bokföring, som avslutas medelst vinstoch
förlustkonto. Den rörelseidkare, som tillämpar räkenskapsenlig avskrivning
och som erhåller ersättning på grund av försäljning eller förlust av inventarier,
äger avskriva kvarvarande inventarier — anskaffade före eller under
det aktuella beskattningsåret — med ett belopp, som motsvarar den erhållna
ersättningen, d. v. s. han får tillämpa s. k. nettometod. Om rörelseidkaren
har tillräckligt avskrivningsunderlag och tillämpar nettometoden,
uppväges således beskattningen av ersättningen för förlorade tillgångar av ett
motsvarande avdrag för avskrivning av kvarvarande inventarier. Något behov
av att ]få avsätta till investeringsfond skulle då, framhålles i promemorian,
inte föreligga. Om däremot det kvarvarande avskrivningsunderlaget är
mindre än vinsten på de förlorade inventarierna, blir vinsten helt eller delvis
beskattad, därest möjligheten att avsätta till investeringsfond skulle försvinna.
Här bortses tillsvidare från bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra
stycket kommunalskattelagen, som endast avser fartyg. Eventuellt skulle,
framhåller utredningsmannen, förordningens bestämmelser kunna utformas
så, att avsättning till investeringsfond får ske högst med belopp, varmed
ersättningen överstiger kvarvarande avskrivningsunderlag. Det skulle då bli
rörelseidkarens sak att avgöra, om han vill undgå den omedelbara beskattningen
av den del av ersättningen, som motsvarar kvarvarande avskrivningsunderlag,
genom att tillämpa nettometoden. Det torde emellertid enligt promemorian
förhålla sig så, att nettometoden inte kan anses helt ersätta möjligheten
att avsätta till investeringsfond ens i de fall, då tillräckligt avskrivningsunderlag
finnes. Det kan dröja flera år innan ersättningsanskaffningen
kan göras och under de mellanliggande åren blir rörelseidkaren beskattad
för högre vinster, på grund av att avskrivningarna dessa år blir lägre
än de skulle ha varit, om inte nettometoden hade tillämpats. Försäkringsersättningen
kan på så sätt trots nettometoden bli beskattad, innan ersättningsanskaffning
kunnat ske. Detta är, framhåller utredningsmannen, ett
förhållande, som man synes böra ta hänsyn till när fråga är om ersättningar
på grund av förluster, som inte kunnat förutses av den skattskyldige. Därtill
kommer, att för den rörelseidkare, som tillämpar s. k. bunden avskrivning,
möjlighet i regel inte finnes att använda nettometoden. Övervägande skäl synes
därför enligt utredningsmannens mening tala för att en möjlighet allt
framgent bör finnas att vid sådana katastroffall, som avses i 1951 års förordning,
uppskjuta beskattningen av ersättningen för förlorade inventarier
och detta oberoende av om kvarvarande avskrivningsunderlag finnes eller ej.

Beträffande investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar
framhålles i promemorian, att betydelsen av dessa bestämmelser har minskat
genom de nya reglerna för lagervärdering vid inkomstbeskattningen,
vilka regler vid fall av lagerminskning medger möjlighet att avsätta till lagerregleringskonto.
I anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen punkt 1

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

sjätte stycket stadgas, att om värdet å lagret vid utgången av ett visst beskattningsår
nedgått i förhållande till medeltalet av värdena å lagren vid
utgången av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren)
lagret vid beskattningsårets utgång får nedskrivas med sextio procent av
sagda medeltalsvärde. Skulle sextio procent av medeltalsvärdet överstiga värdet
av lagret vid beskattningsårets utgång, får den skattskyldige åtnjuta avdrag
även för överskjutande belopp, om han i räkenskaperna gör avsättning
till ett lagerregleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits,
skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår,
därvid frågan om förnyad avsättning på nytt får prövas. För att klarlägga
om de nya lagervärderingsreglerna kan anses göra bestämmelserna om investeringsfond
för ersättande av lagertillgångar överflödiga, kan det, framhåller
utredningsmannen, vara lämpligt att undersöka vilka möjligheter de olika
reglerna ger i ett tänkt fall. I promemorian anföres följande exempel.

I följande exempel förutsattes

att prisnivån är densamma under de fem åren,

att med lagrets värde förstås det lägsta av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde
efter avdrag för inkurans,

att den skattskyldige år 3 förlorat hela sitt lager genom brand och i brandskadeersättning
erhållit 100 000 kronor,

att nytt lager anskaffats vid utgången av år 3 för 10 000 kronor samt att
lagret år 4 nått samma storlek som tidigare,

samt att lagervärderingsreglerna i kommunalskattelagen helt trätt i kraft
d. v. s. nedvärdering får enligt huvudregeln ske med 60 procent.

Om den skattskyldige helt utnyttjar möjligheterna enligt kommunalskattelagen
att nedvärdera lagret blir resultatet följande

Lagrets värde ..................

Bokfört värde...................

År 1

. . . . 100 000
____ 40 000

År 2

100 000
40 000

År 3

10 000

0

År 4

100 000
40 000

60 000

60 000

10 000

60 000

Avsättning till lagerregi.konto . . . .

50 000

Reserv i varulager ..............

____ 60 000

60 000

60 000

60 000

Om lagret kunnat återanskaffas år 4 är den skattskyldige i detta exempel
helt tillgodosedd genom lagervärderingsreglerna. Förlusten av lagret år
3 har inte medfört att någon del av den dolda reserven behövt framtagas till
beskattning. Visserligen skulle så bli fallet om värdet av lagret år 1 vant
lägre än 100 000 eller om år 1 inte funnits d. v. s. om rörelsen börjat först
år 2; i sistnämnda fall kan medeltalsregeln inte tillämpas. Det synes dock
knappast finnas anledning, att enbart för dessa specialfall bibehålla bestämmelserna
om investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar.
Vill man tillgodose dessa fall, bör det ske genom att lagervärderingsreglerna
ändras så, att som jämförelselager alternativt godtages lagret vid närmast föregående
beskattningsårs utgång.

Har emellertid lagret inte kunnat i sin helhet återanskaffas ar 4, kan lagervärderingsreglerna
inte förhindra att lagerreserven helt eller delvis måste
framtagas till beskattning. Om ett industriföretag drabbas av eldsvåda och

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

får sin maskinpark skadad samt lagret av råmaterial, hel- och halvfabrikat
förstört, kan det tänkas att det tar flera år innan lagret ånyo nått sin tidigare
storlek. Lagerutvecklingen kan exempelvis vara följande. I övrigt gäller
samma förutsättningar som i exemplet ovan.

År 1 År 2 År 3 År 4 År 5 År 6

Lagrets värde ........ 100 000 100 000 — 30 000 60 000 100 000

Bokfört värde ........ 40 000 40 000 0 24 000 40 000

60 000 60 000 30 000 36 000 60 000

Avsättning till

lagerregi.konto ...... 60 000

Reserv i varulager .... 60 000 60 000 60 000 30 000 36 000 60 000

Även med helt utnyttjande av lagervärderingsreglerna måste i detta exempel
30 000 av lagerreserven framtagas till beskattning år 4. Om i stället möjligheten
att avsätta till investeringsfond för ersättande av lagertillgångar utnyttjats
kunde avsättning till dylik fond ha skett år 3 med 60 000, under
förutsättning att någon avsättning till lagerregleringskonto inte verkställts.
( Avsättning till investeringsfond får inte ske med större belopp än som motsvarar
minskningen av dold reserv i varulager. I lagerreserv skall därvid givetvis
även inräknas avsättning till lagerregleringskonto.) Väljer den skattskyldige
i detta exempel att år 3 avsätta 60 000 till investeringsfond för ersättande
av förlorade lagertillgångar, blir beskattningseffekten år 3 densamma
som om avsättning i stället skett till lagerregleringskonto. Reserven å
60 000 kan i båda fallen bibehållas. Har emellertid avsättning till investeringsfond
skett, kan den skattskyldige under år 4 och följande år utnyttja
denna fond för nedskrivning av lagerökning med så stort belopp att dold
reserv i lagret tillsammans med kvarvarande investeringsfond uppgår till
60 000 d. v. s. reserven bibehålies oförändrad.

Det kan således, framhålles i promemorian, konstateras, att bestämmelserna
om investeringsfond för ersättande av förlorade lagertillgångar allt
framgent bör fylla ett behov i de fall, då återanskaffningen av lagret tar
flera år.

1954 års förordning om fartygsfonder har, framhåller utredningsmannen,
tillkommit med hänsyn till då föreliggande speciella förhållanden
på rederinäringens område. Dels förelåg ett trängande behov av en förnyelse
av framför allt det mindre eller medelstora tonnaget, dels var leveranstiderna
för nybeställda fartyg exceptionellt långa, dels förelåg speciella möjligheter
att försälja äldre tonnage till utlandet, vilka möjligheter icke skulle
kunna utnyttjas om vinsterna beskattades innan ersättningstonnage hunnit
anskaffas, dels var priserna för nytt tonnage mycket höga. Även om en successiv
förnyelse av tonnaget liksom av all maskinutrustning är en nödvändig
förutsättning för rörelsens bedrivande, anser utredningsmannen inte
sannolikt, att samtliga de här angivna omständigheterna kommer att föreligga
också i framtiden. Frågan är därför, framhåller utredningsmannen, om
förhållandena inom rederinäringen ändock är så speciella, att beskattningen
av vinster vid försäljning av fartyg allt framgent bör ske enligt särskilda
regler. I promemorian erinras härutinnan om att det inom rederinä -

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

ringen i regel rör sig om större och dyrbarare enheter än vad som är fallet
beträffande maskiner och inventarier inom andra näringsgrenar. Därtill
kommer, att priserna på secondhandtonnage är helt andra än de som kan erhållas
vid försäljning av begagnade maskiner inom t. ex. industrien, vilket
medför att stora beskattningsbara vinster ofta framkommer vid försäljning
av fartyg. Även om leveranstiderna hos varven kan väntas nedgå avsevärt,
kommer de dock beträffande större fartyg i regel att överstiga ett år. Om
ett förmånligt tillfälle att försälja ett gammalt fartyg uppkommer, kan det
därför, enligt vad utredningsmannen påpekar, uppkomma svårigheter att
samma år erhålla ersätlningstonnage. Detta skulle, om avskrivningsunderlag
saknas, kunna medföra, att försäljningen och därmed förnyelsen av tonnaget
inte kommer till stånd på grund av beskattningskonsekvenserna. Vissa
skäl talar därför enligt promemorian för en särbehandling av rederinäringen
även under mera normala förhållanden.

Utredningsmannen övergår därefter till att behandla de författning stekniska
frågor som uppkommer om bestämmelserna i 1951 och
1954 års förordningar skall ges permanent karaktär. Först diskuteras möjligheterna
att inarbeta dessa bestämmelser i kommunalskattelagen. I promemorian
anföres härom.

Mot detta talar emellertid det förhållandet, att det inte torde kunna undvikas,
att bestämmelserna blir relativt omfattande. Bestämmelserna måste
utformas så, att de inte kan utnyttjas enbart i syfte att nå skattelättnader.
Kontrollen av att fondmedlen antingen användes för sitt ändamål eller — om
så inte sker — återföres till beskattning bör vara effektiv. Det torde med
hänsyn härtill inte vara möjligt att utforma bestämmelserna så enkelt som
skett i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen och framför allt inte,
om uppskovet med beskattningen skall avse längre tid än två år. Då bestämmelserna
vidare skall avse vinster vid förlust av såväl inventarier som
varulager skulle ändringar och tillägg bli nödvändigt i flera olika paragrafer
i kommunalskattelagen, övervägande skäl synes därför tala för att specialbestämmelser
av detta slag liksom hittills upptages i särskilda författningar.

I fråga om förutsättningarna för alt sammanarbeta bestämmelserna i 1951
och 1954 års förordningar till en enda författning framhåller utredningsmannen,
att bestämmelserna i de båda förordningarna i princip har samma syfte
och att många av bestämmelserna är ensartade eller i stort sett överensstämmande.
Emellertid avser 1951 års förordning fall av förlust och 1954 års
förordning fall av försäljning av tillgångar. Vidare omfattar 1951 års förordning
alla slag av inventarier och därjämte varulager, medan 1954 års
förordning endast avser fartyg. Därtill kommer den olikhet i fråga om utformningen
av bestämmelserna som består i att för avdragsrätt enligt 1954
års förordning kräves att bankgaranti lämnas å ett belopp motsvarande
halva avsättningen; dylik bankgaranti kräves inte enligt 1951 års förordning.
Anses denna olikhet — som mer än något annat skulle försvåra eu
samordning av bestämmelserna —■ böra kvarstå, synes enligt utredningsmannen
övervägande skäl tala för att liksom hittills ha två olika förordningar.
Utredningsmannen bar därför redan i detta sammanhang ansett sig

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

böra undersöka, huruvida kravet på bankgaranti enligt 1954 års förordning
kan släppas eller om bankgaranti eventuellt bör krävas även vid avsättning
enligt 1951 års förordning. I promemorian anföres härom följande.

Kravet på bankgaranti försvårar och kan i vissa lägen t. o. in. omöjliggöra
för de skattskyldiga att göra avsättning enligt 1954 års förordning. Föreskrifterna
om bankgaranti komplicerar bestämmelserna och medför visst
merarbete för beskattningsmyndigheter och för länsstyrelser. Det oaktat
synes knappast kunna förordas, att bestämmelserna om bankgaranti slopas.
Det torde vara tillräckligt att här hänvisa till vad företagsbeskattningskommittén
anförde i denna fråga vid framläggande av sitt förslag till nu
ifrågavarande förordning. Kommittén anförde: »En förutsättning för de ifrågasatta
reglerna bör vara, att det allmänna erhåller garantier mot skattelörluster
i sådana fall, då de medel, som genom skatteuppskovet ställdes till
företagens förfogande, icke användes för avsett ändamål. Det synes in. a. o.
icke godtagbart med regler, som låter sig utnvttjas på sådant sätt att beskattningen
endast skjutes framåt i tiden och till en tidpunkt, då medel till
skattens erläggande saknas.» Det torde vara svårt att på ett smidigare sätt
än genom bankgaranti skapa säkerhet mot dylika skatteförluster. Den
skattskyldige får, då han överväger att sälja ett fartyg, även taga hänsyn
till skyldigheten att ställa bankgaranti, om han vill avsätta till investeringsfond.

I promemorian konstateras, att i och för sig skulle samma krav på garantier
mot skatteförluster även kunna uppställas när det gäller avsättning
enligt 1951 års förordning. Här är det emellertid, framhåller utredningsmannen,
fråga om förlust av tillgångar på grund av omständigheter, på
vilka den skattskyldige inte kunnat inverka. Det kan enligt utredningsmannen
finnas anledning att i dylika katastrof fall inte försvåra möjligheterna
att avsätta till investeringsfond genom att kräva bankgaranti. Godtager man
denna olikhet i utformningen av de båda förordningarna, bör emellertid enligt
utredningsmannens mening dessa även i fortsättningen bibehållas som
skilda författningar.

Beträffande bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket k o m in u n a 1-skattelagen erinras i promemorian ånyo om att dessa i fråga om fartyg
delvis kan anses motsvara bestämmelserna i 1951 års förordning om investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier. Om bestämmelserna
i 1951 års förordning ges permanent karaktär, synes därför enligt utredningsmannen
stadgandet i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
böra utgå. Det förutsättes därvid, att i 1951 års förordning vidtages sådana
författningsändringar, att borttagandet av bestämmelserna i 28 § 2 mom.
andra stycket kommunalskattelagen i princip inte medför minskade möjligheter
till uppskov med beskattningen.

Vidare framhalles i promemorian, att om 1951 och 1954 års förordningar
ges permanent karaktär, även specialreglerna i punkt 1 andra stycket av
anvisningarna till 28 § och punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen om beskattning av vinst i vissa fall vid avyttring
av fartyg synes kunna utgå. Det förutsättes därvid att i 1951 års förordning

Kungl. Maj.ts proposition nr G7 år 1959

23

göres sådan ändring att — på sätt redan skett i 1954 års förordning vid
försäljning av fartyg — lagstadgad rätt att vid förlust av fartyg tillämpa
s. k. nettomelod införes.

I promemorian behandlas därefter de ändringar i 1951 och 1954 års förordningar
som enligt utredningsmannen blir erforderliga.

Beträffande 19 5 1 års förordning diskuteras till en början i samband
med 1 §, om möjlighet bör beredas även jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning att göra avsättning till eldsvådefond. Härom anför utredningsmannen
följande.

År 1951 infördes bestämmelser av innebörd, att jordbrukare under vissa
förutsättningar äger rätt att i likhet med vad som gäller beträffande rörelseidkare,
bliva taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Om inkomst av
jordbruksfastighet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, gäller i fråga
om såväl avskrivning å döda inventarier i jordbruket som beskattning
av vinster vid försäljning eller förlust av dylika tillgångar samma regler
som när fråga är om tillgångar i rörelse. Beträffande lagret (andra tillgångar
än djur å fastigheten) gäller (anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
punkt 1 elfte stycket), att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
skall godtagas, försåvitt densamma inte uppenbarligen innebär
en lägre värdesättning än som kan godkännas för lager i rörelse. Det kan
ifrågasättas, om inte möjligheten att avsätta till investeringsfond enligt
denna förordning bör stå öppen även för jordbrukare, därest inkomsten
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Emellertid torde återanskaftning
av förlorade tillgångar i jordbruk i regel ske relativt omgående och
redan gällande avskrivnings- och värderingsregler bör därför i stort sett
vara tillfyllest för att förhindra att reglerna om beskattning av vinsterna
försvårar ersättningsanskaffningen. Förhållandet är ofta ett annat, när
fråga är om tillgångar i rörelse, enär det i många fall kan taga flera år innan
ett fartyg eller specialmaskiner för industrien kan ersättas eller ett
lager av hel- och halvfabrikat kan byggas upp. Bestämmelser av det slag,
varom här är fråga, vilka innebär avsteg från gällande beskattningsregler,
bör i princip begränsas till att avse enbart sådana fall, där de kan anses
nödvändiga. Det finnes därför skäl att även i fortsättningen bibehålla begränsningen
till inkomstslaget rörelse och någon ändring i detta avseende
föreslås inte.

I anslutning till 1 § i 1951 års förordning erinrar utredningsmannen vidare
om att där föreskrives skyldighet att göra en mot avdraget svarande
avsättning i räkenskaperna. Denna skyldighet bör enligt utredningsmannen
— liksom fallet är enligt 1954 års förordning — begränsas till den,
som enligt lag är bokföringsskyldig. För en icke bokföringsskyldig rörelseidkare
t. ex. en fiskare bör det räcka med att han redovisar avsättningen
på deklarationsformuläret för investeringsfonder. Det framhålles även, att
ändringen blir nödvändig, om bestämmelsen i 28 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen utgår. För uppskov med beskattningen enligt sistnämnda
stadgande kräves nämligen inte någon bokföringsåtgärd.

I anslutning till 2 § påpekar utredningsmannen, att om den skattskyldige
åtnjutit räkenskapsenlig avskrivning, äger han till eldsvådefond avsätta

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

hela den ersättning han uppburit för den förlorade tillgången. Ersättningen
utgör nämligen, under sagda förutsättning, i princip helt skattepliktig inkomst.
Det belopp som slutligen framkommer till beskattning blir emellertid
lägre, eftersom den skattskyldige äger göra avdrag för det oavskrivna
värdet av den förlorade tillgången. Avsättningen till investeringsfond kan
alltså bli väsentligt större än den vinst som verkligen kan beskattas. Utredningsmannen
har övervägt att — i anslutning till vad som gäller enligt
de tidigare nämnda reglerna i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen — begränsa
avsättningsrätten så att den motsvarar nämnda vinst. Taxeringsmyndigheterna
äger emellertid inte kännedom om exakta storleken av
denna vinst, eftersom den räkenskapsenliga avskrivningen beräknas på inventariebeståndet
i sin helhet. Utredningsmannen anser därför, att nuvarande
regler om storleken av tillåten fondavsättning bör bibehållas.

Utredningsmannen har beträffande 3 § påpekat, att reglerna i nämnda
paragraf stundom medger längre skatteuppskov än som i och för sig är erforderligt,
d. v. s. längre än till dess ersättningsanskaffning skett. Med
tanke på de praktiska svårigheterna och under erinran om att förordningen
endast är tillämplig på katastroffall har emellertid utredningsmannen avstått
från att föreslå ändrade bestämmelser på denna punkt.

Däremot föreslås, att 3 § ändras i ett annat hänseende.

Utredningsmannen erinrar om att -—- därest ersättningsanskaffning verkställes
samma år som förlusten sker — den som tillämpar räkenskapsenlig
avskrivning kan uppväga beskattningen av ersättningen för den förlorade
tillgången genom att tillämpa nettometoden. För den som tillämpar bunden
avskrivning, vilket torde vara fallet med bl. a. flertalet fiskare, står
inte denna möjlighet öppen. Därefter anföres i promemorian.

Det synes lämpligt att genom en bestämmelse i 1951 års förordning skapa
möjlighet att vid förlust av tillgång tillämpa nettometoden vid bunden avskrivning
på samma sätt som skett i 1954 års förordning vid försäljning av
fartyg. Bestämmelsen har i författningsförslaget intagits som ett andra
stycke i 3 §. Ett stadgande av denna innebörd torde vara nödvändigt, om
de speciella regler, som enligt anvisningarna till 28 § punkt 1 andra stycket
och anvisningarna till 29 § punkt 3 d andra stycket reglerar beskattningen
av vinsten vid försäljning in. in. av fartyg i vissa fall, skulle utgå.

Utredningsmannen behandlar sedan reglerna i 5 § om den tid inom vilken
eldsvådefonder senast skall tagas i anspråk. Därvid erinras om att bestämmelserna
i nämnda paragraf innebär, att — om avsättning till investeringsfond
göres under år 1958 d. v. s. avdrag medgives vid 1959 års taxering
och den skattskyldige har räkenskapsår sammanfallande med kalenderår
— de avsatta medlen måste användas för sitt ändamål senast under
år 1964 d. v. s. vid 1965 års taxering. Vid omläggning av räkenskapsår kan
ianspråktagandet uppskjutas till år 1965 d. v. s. till 1966 års taxering. Utredningsmannen
yttrar.

I det helt övervägande antalet fall, då avsättning skett, har ersättningsanskaffningen
säkerligen gjorts eller kunnat göras på kortare tid än sex
år och i flertalet fall troligen redan året efter det, då tillgången gått för -

25

Kanyl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

lorad. Endast då fråga är om vissa större fartyg och eventuellt stora specialmaskiner
är en tidrymd av sex år erforderlig. Då fonderna inte behöver
tagas i anspråk förrän efter sex år kan bestämmelserna — såsom tidigare
framhållits — utnyttjas för att nå ett längre skatteuppskov än som varit
nödvändigt och avsett. Frågan är då om den tid, inom vilken fonderna skall
tagas i anspråk, kan förkortas. I vissa tall är sannolikt en tid av sex år
ertorderlig. Det synes därför knappast kunna förordas att tiden förkortas
för samtliga fall. Å andra sidan torde det vara omöjligt att ange olika tidpunkter
för olika slag av inventarier och för skilda skattskyldiga. Att införa
någon form av prövning från fall till fall — ett dispensförfarande
synes inte böra ifrågakomma.

Eventuellt kunde bestämmelserna utformas så, att uppskov med beskattningen
enligt nu gällande bestämmelser endast fick ske i två år
d. v. s. samma uppskov som enligt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra
stycket kommunalskattelagen. Om fonden inte användes för sitt ändamål
under andra beskattningsåret efter det, då förlusten skedde, skulle för
detta och följande beskattningsår, under vilka fondmedlen kvarstod outnyttjade,
tillägg göras för ett belopp motsvarande viss procent av fondavsättningen.
Dessa tillägg skulle avräknas från räntetillägget om fondmedlen
återfördes till beskattning. Då nu ifrågavarande förordning endast avser
att reglera beskattningen i vissa katastroffall, synes det emellertid inte
erforderligt att komplicera bestämmelserna genom dylika föreskrifter.

Om investeringsfond återföres till beskattning, skall enligt gällande bestämmelser
tillägg göras för ränta beräknad efter tre procent. En höjning
av detta räntetillägg bör enligt utredningsmannens mening i viss mån motverka,
att bestämmelserna utnyttjas för att nå ett inte avsett skatteuppskov.
I promemorian föreslås, att procentsatsen liöjes till fem procent.
Därefter anföres.

Enligt bestämmelserna i 5 £ andra stycket får den beskattningsbara inkomsten,
då återföring till beskattning sker, inte upptagas lägre än den till
beskattning återförda fondavsättningen jämte ränta. Fondavsättningen kan
således inte utnyttjas för utjämning av förluster. Bestämmelsen bör kvarstå
så länge möjlighet till öppen förlustutjämning inte finnes. Bestämmelserna
i 2S § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen kan utnyttjas för förlustutjämning,
enär sistnämnda lagrum inte innehåller nagot stadgande motsvarande
det i 5 § andra stycket i 1951 års förordning. Avsikten med stadgandet
i kommunal skattelagen har emellertid inte varit att öppna möjlighet
till förlustutjämning.

I anslutning till förslaget, att räntetillägget vid återföring till beskattning
jämlikt bestämmelserna i 5 § skall beräknas efter fem procent, förordas,
beträffande 6 §, att räntetillägget vid återföring på grund av likvidation eller
fusion skall beräknas efter tre procent. Vidare föreslår utredningsmannen,
att i 6 § skall införas en uttrycklig bestämmelse om att fond, som tillhör
dödsbo, skall återföras till beskattning senast del år då boet skiftas.

Vad härefter angår 1 9 5 4 års f ö r o rdning genomgås till en början
reglerna om garantiförbindelser i 2 §. Något förslag till ändring föreslås
inte. Härvid erinras bl. a. om att bestämmelserna rörande garantiförbindelser
översetts så sent som 1956. — Av samma skäl som redovisats beträffande

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

1951 års förordning förordas inte heller någon inskränkning i fråga om
storleken av tillåten fondavsättning.

Härefter behandlas reglerna i 3— 7 §§ om den tid inom vilken fartygsfond
skall användas.

Utredningsmannen erinrar om att sådan fond skall tagas i anspråk så
fort nytt fartyg anskaffats, oavsett om det nya fartyget utgör ersättning för
det försålda eller ej. Om avsättning till fartygsfond skett, kan enligt bestämmelserna
i 3 § avdrag för nedskrivning å kontrakt för leverans av fartyg
erhållas endast om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning enligt
kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp överstigande
fondavsättningen. Dessa föreskrifter är, framhålles i promemorian,
i flertalet fall tillfyllest för att förhindra, att förordningens bestämmelser
utnyttjas för att nå ett icke avsett skatteuppskov. Inom koncerner har det
emellertid hänt, påpekar utredningsmannen, att man vidtagit åtgärder i syfte
att få ett längre uppskov med beskattningen av köpeskilling för fartyg än
som eljest skulle ha ifrågakommit. Om ett fartyg tillhörande ett bolag, som
kontinuerligt anskaffar nya fartyg, skall säljas, överföres fartyget före försäljningen
till ett sådant bolag inom koncernen, som inte avser att anskaffa
nytt fartyg förrän kanske om sex år. Utredningsmannen erinrar i sammanhanget
om följande uttalande av företagsbeskattningskommittén.

De större rederierna har genom friare avskrivningsregler och successiv
anskaffning av nya fartyg inte samma behov av en lattnad i beskattningen
som partrederier och fysiska personer. Då samma principiella beskattningsår
obl em i samband med fartygsförsäljningar föreligger för nämnda rederier
som för övriga utövare av sjöfartsnäringen, synes det likväl inte sakligt
motiverat att utesluta de större rederierna från rätten till fondavsättning-
Det torde vara förenat med stora praktiska svårigheter att begränsa
avsättningsrätten ävensom rätten att använda fondmedlen till viss typ av
tonnage eller till viss tonnagestorlek. Kommittén förordar sålunda att den
nya lagstiftningen ges en generell avfattning.

I anslutning härtill yttrar utredningsmannen.

Det synes inte tillfredsställande, att skattskyldiga, som kanske haft
minst behov av förordningens bestämmelser, genom åtgärder som nyss skildrats
skall kunna nå ett inte avsett skatteuppskov. Det bör erinras om, att
skatteuppskovet kan — som tidigare framhållits — avse ett belopp, som är
betydligt större än den vinst (skillnaden mellan köpeskillingen och återstående
restvärde), som framkommer vid försäljningen. Svårigheten är emellertid
att utforma bestämmelser, som skulle kunna förhindra alt ianspråktagandet
av fondmedlen uppskjutes på detta sätt. En bestämmelse av innebörd,
att avdrag för avsättning skall vägras, om åtgärd vidtagits för att nå
ett ej avsett skatteuppskov, bör av praktiska skäl inte ifrågakomma. Det är
mången gång svårt för beskattningsmyndigheterna att upptäcka att dylik
åtgärd vidtagits och framför allt att bevisa syftet med densamma. Eventuellt
skulle kunna föreskrivas, att avdrag för avsättning vägras, om fartyget inom
förslagsvis två år före försäljningen förvärvats från någon, med vilken den
skattskyldige är i intressegemenskap. Men även en dylik bestämmelse är
svårpraktikabel.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Utredningsmannen framhåller, att man kan minska riskerna för missbruk
av förordningens bestämmelser genom att begränsa den tidsperiod, inom vilken
fondmedlen skall tagas i anspråk. Bestämmelserna bar främst tillkommit
för att underlätta en förnyelse av det mindre och medelstora tonnaget,
och dylika fartyg torde i regel kunna återanskaffas inom väsentligt kortare
tid än sex år. I vissa fall anser utredningsmannen dock, att en tidsfrist av
sex år är befogad, och han finner det därför inte lämpligt att förkorta tidsperioden
för samtliga fall.

Utredningsmannen erinrar därefter om att — vid behandlingen av bestämmelserna
i 5 § i 1951 års förordning — antytts en annan möjlighet att motverka,
att ianspråktagandet av fondmedlen onödigtvis uppskjutes. Om fondmedlen
inte tages i anspråk inom viss tid, skulle ett på särskilt sätt beräknat
tillägg göras vid taxeringen för de följande år, som fondmedlen kvarstår.
Förslagsvis kunde enligt promemorian föreskrivas, att tillägg sker först om
fondmedlen inte tagits i anspråk senast under det tredje beskattningsåret
efter det, då avsättningen gjordes. Tillägget anses böra beräknas till viss
procent av kvarstående fondmedel och procentsatsen finnes lämpligen böra
motsvara den, som tillämpas vid beräkning av räntetillägget vid återföring
av fondmedlen till beskattning (6 §). Sistnämnda procentsats har beträffande
1951 års förordning — såsom tidigare nämnts — föreslagits höjd
till fem procent. Tillägget enligt 1954 års förordning bör enligt utredningsmannen
beräknas efter lägst tre procent.

IY. Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att bestämmelserna i 1951 och 1954 års förordningar
om investeringsfonder skall ges permanent karaktär
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i alla yttranden. Samtliga remissinstanser,
utom överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus
län samt allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
tillstyrker vidare eller lämnar utan erinran utredningsmannens förslag att
förordningarna skall bibehållas som två skilda författningar. Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län framhåller, att
olikheterna i förordningarna inte bör anses utgöra avgörande hinder mot
utformande av en gemensam, i möjligaste mån enhetlig förordning om
investeringsfonder.

Allmänna ombudet bos mellankommunala prövningsnämnden anför, att
de nuvarande specialbestämmelserna om uppskov med beskattning av vinster
vid reglering av försäkringsersättningar och försäljning av vissa slag av
inventarier in. m. är så tillkrånglade, att de skattskyldiga ibland inte förmått
överblicka de olika alternativen. De bar därför inte alltid förstått att
utnyttja sina rättigheter. Även för beskaltningsmyndigheterna bar den invecklade
lagstiftningen vållat olägenheter. Utredningsmannens förslag inne -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

bär enligt detta yttrande en viss förenkling i förhållande till nuvarande bestämmelser,
men då bestämmelserna nu föreslås bli permanenta, är det,
framhålles det vidare, angeläget att lagstiftningen blir avsevärt mycket enklare
än vad utredningsmannen föreslagit. Den väsentligaste förenklingen
skulle vinnas därigenom, att bestämmelserna i de föreslagna två förordningarna
om investeringsfonder sammanfördes i en enda förordning.

Förslaget att avsättning till eldsvådefonder för lagertillgångar
skall kunna ske även inom ramen för en permanent lagstiftning har berörts
i några remissyttranden. Sålunda framhåller allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden följande.

Utredningsmannen har föreslagit att de s. k. eldsvådefonderna skulle omfatta
även varulager, trots att de nya bestämmelserna i kommunalskattelagen
möjliggör visst bibehållande av dold varulagerreserv vid exceptionell lagerminskning.
De skäl som anförts härför är icke övertygande. Exceptionellt
långa leveranstider för maskiner torde i framtiden inte ifrågakomma annat
än i rena undantagsfall, och industrianläggningar kunna därför nästan alltid
återuppföras inom tämligen kort tid efter en katastrofbrand. Företagen
ha själva nästan alltid intresse av alt påskynda återställandet av en nedbrunnen
industrianläggning för att minska stilleståndskostnaderna. De större
företagen ha som regel sina varulager spridda på skilda ställen, varför
även en katastrofbrand brukar omfatta endast en mindre del av varulagret.
Såvitt jag kan erinra mig, har intet mellankommunal t företag med aktiekapital
överstigande två miljoner kronor hittills begagnat sig av möjligheterna
att avsätta belopp till investeringsfond för förlorat varulager. Om ett mindre
företag skulle drabbas av en katastrof och om, såsom utredningsmannen
förutsatt i ett exempel, lagret till följd av eldsvådans efterverkningar först
efter många år skulle nå sin tidigare storlek, skulle förmodligen eu avsevärd
del av varulagerreserven behöva framtagas för att täckande förluster
som normalt framkomma under den tiden då rörelsen måste drivas i starkt
reducerad omfattning.

Av det anförda framgår, att något verkligt behov av särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade lagertillgångar icke föreligger.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Stockholms län, som
även uttalar, att det inte skulle vara otänkbart att ändra lagervärderingsreglerna
i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen så, att beskattningen av
lagerreserven i fall av lagerminskning kan uppskjutas längre tid än nuvarande
regler medger.

Även Kooperativa förbundet ifrågasätter, om särskild lagstiftning av detta
slag numera är erforderlig för lagertillgångar, sedan de nya lagervärderingsreglerna
trätt i kraft. Då den skattskyldige i de katastrofsituationer det här
rör sig om bör kunna göra anspråk på att vara skyddad i alla tänkbara lägen,
tillstyrker dock förbundet utredningsmannens förslag.

Näringslivets skattedelegation framhåller däremot, att bestämmelserna
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade lagertillgångar
alltjämt äf av behovet påkallade. I yttrandet anföres.

Vad särskilt angår behovet av de föreslagna bestämmelserna om investeringsfond
för ersättande av förlorade lagertillgångar får väl de nya reglerna
i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen rörande avsättning till lager -

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

regleringskonto antagas föranleda att antalet fall, då behov av avsättning
till investeringsfond blir aktuellt, i viss mån nedbringas. Men behovet därav
kvarstår med oförminskad styrka, icke blott i de fall då lagerhållningen
under de två åren närmast före det då lagret förlorats omöjliggör ett effektivt
utnyttjande av reglerna rörande lagerregleringskonto, utan framför allt
i de fall, då lagret icke hinner återanskaffas före utgången av året närmast
efter det, då lagret t. ex. genom eldsvåda gått förlorat. Klara belägg finnes
för att dylika fall är en realitet varmed man måste räkna. Då ett industriföretag
härjas av brand, bänder det ofta att icke blott lagertillgångar jämte
lagerbyggnader utan också andra till industrianläggningen hörande byggnader
ävensom maskinparken i större eller mindre utsträckning förloras eller
skadas. Lagret bör givetvis icke återanskaffas förrän driften kan återupptagas.
Härför erfordras ofta byggnadsarbeten och maskinanskaffningar, som
kräver lång tid.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund, som uttalar,
att beträffande exempelvis lanthandeln, där lagren ofta är stora, det
kan vara svårt eller rentav omöjligt att inom erforderlig tid efter en eldsvåda
skaffa fram tillräckliga och lämpliga lokaler, i vilka lagret kan härbärgeras.

Frågan om lagstiftningen om eldsvådefonder bör omfatta jämväl jordbruksfastigheter
har endast berörts i ett par yttranden. Riksskattenämnden
anför i denna fråga.

Principiellt kan det ifrågasättas om icke rätten att göra avsättning till s. k.
eldsvådefond bör utsträckas till att avse även vissa jordbrukare, nämligen
sådana som deklarera enligt bokföringsmässiga grunder. Med hänsyn bl. a.
till möjligheten att inom jordbruket relativt snabbt ersätta förlorade tillgångar
torde dock — åtminstone såvitt erfarenheterna hittills utvisa behovet
av en dylik utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde få anses
vara ganska ringa. Antalet jordbrukare, som tillämpa bokföringsmassig
redovisning, är för övrigt tämligen litet. Därtill kommer att reglerna om
avsättning till investeringsfond skulle i fråga om jordbruk få relativt ringa
betydelse med hänsyn till de särskilda bestämmelserna i anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen om värderingen av djur å jordbruksfastighet.
Det kan därjämte erinras om att 1957 års skatteutredning i sitt nyligen
framlagda betänkande om förlust- och resultatutjämning föreslagit införandet
av sådana bestämmelser att jordbrukare, som erhållit merinkomst på
grund av försäkringsersättning, skulle beredas möjlighet att få den statliga
Inkomstskatten beräknad med hänsyn till medeltalet av två års inkomster.
Riksskattenämnden anser på grund av det anförda, alt tillräcklig anledning
icke föreligger att på denna punkt avvika från utredningsmannens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, alt möjligheten att avsätta till investeringsfond
borde vara öppen även för jordbrukare under vissa forhållanden,
t. ex. då katastroffall inträder omedelbart före räkenskapsårets utgång.
Dylika fall torde emellertid vara sällan förekommande. Förslaget att
låta förordningen avse enbart rörelseidkare synes därför enligt länsstyrelsens
mening kunna godtagas.

Sveriges lantbruks förbund framhåller, alt det enligt förbundets uppfattning
icke finns anledning undantaga jordbrukare med bokföringsmässig redovisning
från rätten att göra avsättningar till särskilda investciingstonder

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar. Förbundet anför
följande.

För att konkretisera sin uppfattning vill förbundet som exempel nämna
en jordbrukare med bokföringsmässiga grunder, som genom brand förlorar
större delen av sina tillgångar i form av inventarier, lager och djurbesättning.
Om branden inträffar mot slutet av ett räkenskapsår lär jordbrukaren icke
kunna återanskaffa de förlorade tillgångarna under samma räkenskapsår.
Han torde då i många fall komma att beskattas för en betydande del av
försäkringsersättningarna, även om gällande regler för avskrivning å inventarier
och för värdering av lagertillgångar utnyttjas till det yttersta. Ersättningsanskaffningen
kan därvid äventyras. I de fall, då tillgångarna förloras
under ett tidigare skede av räkenskapsåret, kan även motsvarande svårigheter
uppkomma, eftersom en åleranskaffning svårligen kan göras förrän byggnadsbeståndet
återställts.

För lager av djur i jordbruk gäller vid inkomsttaxeringen särskilda värderingsregler,
som begränsar möjligheten att tillskapa dolda reserver. Då
en djurbesättning ofta representerar stora värden, kan den dolda reserven
likväl komma att uppgå till stora belopp i kronor räknat. En djurbesättning,
som förloras genom brand, kan — i synnerhet när det gäller avelsdjur
— icke återanskaffas i sin helhet förrän efter ett flertal år. Jordbrukaren
blir således, därest icke avsättning till investeringsfond kan göras, beskattad
för hela den dolda reserven i djurbesättningen.'' Detta är icke tillfredsställande.

Frågan om garantiförbindelser bör krävas även vid avsättning
till eldsvådefond upptas i några remissyttranden. Sålunda framhåller överståthållarämbetet,
att det inte synes övertygande visat att vid dylika avsättningar
inte bör krävas garantier av något slag för den å de skattepliktiga
avsättningarna belöpande skatten. Ämbetet anför bl. a.

Det må understrykas, att spärreglerna icke böra så utformas, att de lägga
hinder i vägen för verksamhetens normala utövande och den skattskyldiges
möjlighet att ersätta den förlorade tillgången; spärreglernas syfte bör endast
vara att stävja missbruk. Därest sådana spärregler få den utformningen att
dispens från ställande av garanti för skatten efter ansökan hos överståthållarämbetet
eller länsstyrelserna kan erhållas, så snart den skattskyldige visar,
att bestämda åtgärder vidtagits för ersättande av den förlorade tillgången
— exempelvis genom uppvisande av ingångna avtal om ersättningsanskaffning,
entreprenadkontrakt för uppförande av ny fabriksbyggnad som
ersättning för nedbrunnen sådan med däri befintliga maskiner och lagertillgångar,
eventuellt endast genom företeende av anbudshandlingar, korrespondens
m. m., som bedömes utgöra godtagbar sannolikhetsbevisning för
en så snabb återanskaffning som möjligt — och dispensansökan därvid prövas
efter relativt generösa grunder, synes den skattskyldige icke komma att
åsamkas besvärande ingrepp i sin verksamhet. Det svnes härvid lämpligt att
dispens endast medgives för ett, eventuellt två år åt gången men att möjlighet
till längre respittid skall finnas i det särskilda fallet. Härigenom erhålles
viss kontroll över fondmedlens disposition, vilket torde vara av vikt
med hänsyn till att anståndet avses skola gälla 0 år eller eventuellt längre
tid på grund av omläggning av räkenskapsår. I den mån åtgärder för ersättningsanskaffning
icke vidtagas, bör efter de grunder, som gälla för fartygsfonderna,
garanti lämnas för den å avsättningen belöpande skatten. Genom
bestämmelser av sådan innebörd synes den skattskyldige icke komma att lida

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

31

avbräck i sin verksamhet, eftersom spärrade medel efter ansökan få disponeras
igen, så snart den skattskyldige visar, att åtgärder av förut nämnt
slag vidtagits och ett friställande av medlen är nödvändigt för finansieringen
av ersättningsanskaffningen.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att garantiförbindelse bör krävas
vid avsättning enligt 1951 års förordning. Länsstyrelsen påpekar, att
i regel friställes medel, bundna genom bankgaranti, i samma takt som ersättningsanskaffning
likvideras. Avsättning till investeringsfonder i kataslroffall
torde av denna anledning ej i alltför hög grad försvåras genom
krav på bankgaranti. Länsstyrelsen framhåller, att kravet på bankgaranti i
viss mån kan tänkas medverka till att investeringsfonder ej utnyttjas för
att nå längre skatteuppskov än nödvändigt. Därigenom kan en lösning åvägabringas
av problemet om eventuellt tillägg till investeringsfond i den händelse
fonden ej utnyttjas inom viss tidrymd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att de skäl som talar för
att bankgaranti kräves för fartygsfonderna kan åberopas även för eldsvådefonderna.
Beträffande dessa senare är det, påpekar länsstyrelsen, ofta
lättare för den skattskyldige att prestera garanti, eftersom ersättningarna i
katastroffallen merendels blir tillgängliga i kontanta medel — detta till
skillnad från fartygsfonderna, vilka stundom måste redovisas i form av fordran
på ogulden köpeskilling för sålt fartyg. Av praktiska skäl torde man
dock enligt länsstyrelsen böra frånträda kravet på bankgaranti för eldsvådefonderna.

I några yttranden ifrågasättes, om bankgarantier bör fordras ens beträffande
fartygsfonder.

Sålunda ställer sjöfartsstyrelsen frågan om de gångna årens erfarenheter
av den provisoriska lagstiftningen motiverar ett bibehållande av kravet på
bankgaranti, som särskilt kommer att tynga de mindre företagen och dessas
redan vanskliga ställning. Från styrelsens utgångspunkt vore det önskvärt,
att bestämmelserna om bankgaranti slopades i den permanenta lagstiftningen.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening.

Kooperativa förbundet framhåller, att den garantiavgift till banken, som
nu måste erläggas, framstår som en i hög grad onödig kostnad, i synnerhet
i de fall där den skattskyldige utan olägenhet i stället skulle kunna ställa
säkerhet genom deposition av inteckningar, obligationer el. dyl. Förbundet
anför därefter.

Vid behandlingen av ifrågavarande lagstiftning år 1954 väcktes också förslag,
att bankgaranti ej skulle behöva lämnas, där säkerhet på annat sätt
ställdes av den skattskyldige. Förslaget avvisades emellertid med hänsyn till
de administrativa svårigheter, som skulle uppstå. Invändningen torde vara
riktig, men ej heller det nuvarande systemet går fritt från kritik i detta avseende.
Styrelsen vill föreslå, att bestämmelserna om skyldighet att ställa
bankgaranli utgår. Den risk för förlust, genom utebliven skattebetalning i
de fall investeringsfonderna ej disponeras på avsett sätt, torde vara så obetydlig
all den ej motiverar de kostnader, som åsamkas den skattskyldige,
och det besvär, som bestämmelserna vållar myndigheter och skattskyldiga.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller,
att behov av bankgaranti torde på sin höjd föreligga i sådana fall då aktieägare
eller personer som avses i 101 § 4 mom. aktiebolagslagen erhållit lån
från aktiebolag eller då delägare i partrederi erhållit lån från partrederiet.
I övriga fall synes det allmännas -förlustrisk, under förutsättning att tiden
för uppskovet med beskattningen begränsas till två år, vara så obetydlig,
att kravet på bankgaranti inte behöver upprätthållas. Allmänna ombudet anför
vidare.

Det kan anmärkas, att den risk för skatteförlust för det allmänna, som
tidigare förelegat, då ett rederi som erhållit uppskov med beskattning av
vissa vinster redovisar förluster under en följd av år, kommer att försvinna,
om rätt till öppen resultatutjämning införes. Bankgarantiavgiften lär uppgå
till 1 % av garanterat belopp för år räknat, varför ett efterskänkande i normalfallet
av kravet på bankgaranti skulle innebära en icke oväsentlig lättnad
för rederinäringen, vilket med hänsyn till näringens ekonomiska svårigheter
vore önskvärt. Såsom utredningsmannen framhållit, medför bestämmelserna
om bankgaranti visst merarbete för beskattningsmyndigheterna och
för länsstyrelserna, varför en begränsning av bankgarantier även av denna
anledning skulle innebära en fördel.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län framhåller,
att det administrativa bestyret med garantiförbindelsernas emottagande
m. m. kräver sin tid men att tillämpningen av 1954 års förordning hittills
inte berett några egentliga svårigheter.

Sveriges fiskares riksförbund anser sig kunna instämma i utredningsmannens
uttalande, att man bör avvakta ytterligare erfarenheter, innan de ganska
omfattande och komplicerade bestämmelser, som gäller garantiförbindelserna,
på nytt omprövas.

Utredningsmannens förslag att den t i d r y m d, varunder till investeringsfond
avsatta medel får tagas i anspråk, skall bibehållas vid sex år har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. Några remissinstanser
har dock anfört erinringar mot förslaget.

Sålunda uttalar riksskattenämnden, att det endast undantagsvis torde dröja
mer än tre år innan förlorad tillgång kan återanskaffas. Då dessutom i
många fall den avsättning som får göras till investeringsfond för förlorade
inventarier är avsevärt större än skillnaden mellan ersättningen för tillgången
och dennas oavskrivna värde, är det enligt nämnden angeläget att
den tid för vilken uppskov med taxering erhålles genom avsättning till investeringsfond
i möjligaste mån begränsas. Nämnden anför ytterligare.

Om en dylik begränsning sker, reduceras jämväl betydelsen av den utav
utredningsmannen särskilt observerade frågan om storleken av det räntetillägg,
som skall ske vid återföring till beskattning. På grund härav föreslår
riksskattenämnden att till investeringsfond avsatta medel regelmässigt
skola återföras till beskattning, därest desamma icke tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket taxering sker under tredje taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum.

Å andra sidan lärer det vara obestridligt att fall kunna förekomma, då

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

en längre återanskaffning än tre år kan vara erforderlig. Det synes darfor
önskvärt att en eventuell treårsregel kompletteras med en bestämmelse om
möilighet att i dylika fall dispensvägen erhålla utsträckning av ateranskallningstiden
till sex år. Godtages detta förslag, torde det få anses naturligt
att dispensgivningen anförtros åt riksskattenämnden. Nämnden foi utsätter
att dylika dispensansökningar icke böra bedömas allltör restriktivt.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämndcn fi alu haller,
att det långa uppskovet med beskattningen motiverats med att leveranstiderna
för större fartyg och vissa specialmaskiner skulle uppgå till
sex år. Denna förutsättning är enligt allmänna ombudet inte längre realistisk.
Ombudet fortsätter.

Världens varvsindustri anses vara överdimensionerad och man raknar
med att en varvskris kommer att uppstå inom de närmaste åren. Leveranstiderna
för fartyg äro redan mycket korta vid vissa varv och detta torde
inom de närmaste åren bliva fallet vid flertalet varv. Utvecklingen av
skeppsbyggnadstekniken har medfört, att byggnadstiden förkortats; de
svenska storvarven bygga således numera ofta stora tankbåtar pa kortare
tid än ett halvår. De onormalt långa leveranstiderna för vissa specialmaskiner,
som förekommit under den exceptionella efterkrigskonjunkturen,
torde likaså höra till det förflutna. Uppskovet med beskattning bor dartor
begränsas till en tid av två år efter det beskattningsår under vilket försäljnings-
eller försäkringsvinsten redovisats med möjlighet tor riksskattenämnden
att medgiva längre uppskov. ...... ....

Om uppskovet med beskattningen begränsas pa nu foreskuvet satt, synas
de skattskyldiga i enkelhetens intresse böra medgivas full valfrihet att
disponera investeringsfonden för nedskrivningar inom uppskovspenoden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig dela utiedningsmannens
uppfattning att tidrymden för den slutliga avvecklingen av eldsvådefonder
inte bör vara kortare än sex år, men ifrågasätter om inte tidsfristen
beträffande fartygsfonder bör förkortas i syfte att göra det mindre
lockande att utnyttja förordningen för icke avsedda skatteuppskov.

Vad i promemorian föreslås angående de procentsatser som skall
tillämpas vid beräkning av ränletillägg vid återföring till beskattning har
föranlett erinringar i flera remissyttranden. Riksskattenämnden anför

härutinnan följande.

Den sakkunnige föreslår att vid återföring till beskattning av medel^ avsatta
till eldsvådefond räntetillägget vid fusion och likvidation höjes från 2
till 3 %, samt i andra fall från 3 till 5 %, varjämte vid fall av skit te av
dödsbo räntetillägg föreslås böra ske med 5 %.---

En höjning av det nuvarande 3 %-tillägget kan visserligen anses motiverat
med hänsyn till det ändrade allmänna ränteläget, men tillägget torde
likväl, bland annat på grund av det angivna förhållandet att del ej ar avdragsgillt,
kunna begränsas till 4 %. För fusions- och likyidationstallen
synes eu höjning av nuvarande 2 %-lillägget knappast vara tillräckligt motiverad.
Beträffande dödsbo torde det vara tilltyllest med ett tillagg av
2 %. I detta sammanhang vill riksskattenämnden framhålla den nyss antydda
synpunkten alt det krav på kompensation till det allmänna lör lamnad
skattekredit, som del procentuella tillägget är ämnat att tillgodose, blir

15 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. År <17

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

mindre framträdande om den allmänna tidsfristen för återförande till beskattning
av avsatta medel i enlighet med nämndens förslag reduceras från
6 till 3 år.

Beträffande räntetillägg till fartygsfond tillfogar nämnden.

Del s. k. räntetillägget bör bestämmas till samma procentsatser som
riksskattenämnden ovan föreslagit beträffande 1951 års förordning, d. v. s.
2 % vid fusion eller likvidation och beträffande dödsbo samt 4 % i övriga
fall.---

Näringslivets skattedelegation framhåller, att räntepåföringen vid fondernas
återförande till beskattning grundas på det förhållandet att den skattskyldige
genom uppskovet med beskattningen skulle ha åtnjutit en »skattekredit»,
för vilken han anses böra lämna gottgörelse i form av en på
räntetillägget debiterad merskatt. Delegationen anför vidare.

Det bör emellertid bemärkas, att avkastningen på de medel, den skattskvldige
på grund av skatteuppskovet fått behålla, varit föremål för inkomstbeskattning
och att dessa medel därför icke vuxit med mer än vad
som efter skattebetalningen återstår av denna avkastning. Med hänsyn
härtill är det motiverat att i förevarande sammanhang räkna med väsentligt
lägre räntesats än den, till vilken fondmedlen kan antagas kunna ha
blivit förräntade. Vi hänvisar i denna del till betänkandet med förslag till
förordning om vissa investeringsfonder m. in. (S. O. U. 1945: 49 s. 54 samt
därvid fogad Bilaga A). Därav framgår, att en avkastning å de fonderade
medlen av 3 % efter erläggande av den då gällande lägre bolagsskatten reducerades
till 1,836 %. Om man räknar med en avkastning av 5 %, en
fondavsättning på 100 000 kr. och en marginalskatt på 50 % blir det allmännas
årliga ränteförlust på »skattekrediten» 2 500 kr. och om exemplet
kompliceras med beräkning av »ränta på ränta» endast oväsentligt högre.

I stället erhåller emellertid det allmänna en ökad inkomstskatt med 1 250
kr. om året. För att full täckning för förlusten skall vinnas erfordras således
ej mer än ett ytterligare skatteuttag för varje fonderingsår av 1 250
kr., vilket motsvarar ett årligt räntetillägg av 2 500 kr. eller 2,5 % av fondavsättningen.
Sättes marginalskatten till" 60 %, erhåller — under i övrigt
lika förutsättningar — det allmänna full kompensation redan ■säd ett tilllägg
per år av 2 000 kr., d. v. s. 2 % av fondavsättningen. Det bör vidare
beaktas, att någon mot räntetillägget svarande vinst icke framkommer i
företagets räkenskaper, varför detta tillägg ur företagsekonomiska och redovisningstekniska
synpunkter framstår som tämligen oformligt. Det torde
ha varit dylika överväganden som lett till att man vid räntetilläggets bestämmande
stannat vid en räntesats av 3 %. Dessa skäl äger alltjämt giltighet.
Enligt vår mening saknas därför även med nuvarande ränteläge anledning
att höja denna procentsats.

Vi motsätter oss sålunda denna höjning och jämväl den såsom en följd
därav förordade uppjusteringen av den i vissa fall föreskrivna läffre räntesatsen
å 2 %. Vad särskilt angår det fall, att fondmedlen skall återföras till
beskattning hos dödsboet efter en eldsvåda eller liknande katastrof drabbad
rörelseidkare, synes oss starka skäl tala för att något räntetillägg icke
verkställes, eller om sådant likväl anses böra ske, att under alla förhållanden
den lägre procentsatsen därvid tillämpas.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges redareförening, Sveriges
köpmannaförbund och Skånes handelskammare.

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

Vad i promemorian föreslås angående särskilt räntetillägg, därest investeringsfond
enligl 1954 års förordning inte tages i anspråk inom tre år, bär
föranlett erinringar i flera remissyttranden. Sålunda framhåller riksskattenämnden,
att de komplicerade bestämmelserna om särskilt räntelillägg kan
slopas, därest i enlighet med nämndens förslag den tid, varunder till fonden
avsatta medel må tagas i anspråk, bestämmes till tre år, med möjlighet till
förlängning i särskilda fall genom dispens. Nämnden anför.

I anslutning till det nyss anförda må framhållas att, därest det av riksskattenämnden
föreslagna alternativet med dispensförfarande väljes, man
därigenom vinner ett effektivt medel mot sådana åtgärder inom en koncern,
som syfta till att erhålla icke befogade skatteuppskov. Det är ju nämligen
klart att nämnden, innan en dispensansökan avgjordes, skulle avkräva sökanden
alla erforderliga uppgifter rörande sådana förvärv och överlåtelser
av fartyg, som kunde tänkas hava samband med fondavsättningen.

Skulle vad riksskattenämnden nu föreslagit icke godtagas, vill nämnden
beträffande utredningsmannens förslag ytterligare anmärka följande. Förslaget
innebär, att vid taxeringen för tredje taxeringsåret efter det,^ då avdrag
för avsättningen ägt rum, ävensom vid taxeringen för följande år skall
såsom skattepliktig intäkt upptagas ett belopp motsvarande tre procent av
fonden. Vidare innebär förslaget, alt räntetillägget vid sexårsperiodens slut
skall reduceras med belopp, som under de tidigare åren upptagits till beskattning.
Konsekvensen av dessa bestämmelser blir att i fall, där vederbörande
gjort avsättning till investeringsfond i syfte att förskaffa sig en skattekredit
och där sålunda återföring till beskattning sker efter sexårsperiodens
slut, den slutliga effekten av bestämmelserna blir ganska ringa. I sådana fall
åter, där dröjsmålet med ersättningsanskaffningen beror på att det nya fartyget
_ t. ex. med hänsyn till dess storlek — överhuvud icke kunnat an skaffas

förrän mot sexårsperiodens slut, medföra bestämmelserna en betydligt
hårdare effekt, vilken för den därav drabbade måste te sig opåkallad och
orättvis. Skulle den av utredningsmannen föreslagna anordningen i princip
godtagas, bör den sålunda i vart fall bli föremål för översyn i fråga om detaljerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den föreslagna bestämmelsen
om särskilt räntelillägg säkerligen har sitt berättigande. Emellertid
måste den föreslagna bestämmelsen i praktiken bli ganska svårtillämpad.
En omläggning av förslaget synes därför enligt länsstyrelsen önskvärd,
antingen så att tidsfristen — sex år — generellt förkortas eller ock så att
avvecklingen och räntebeskattningen visserligen må uppskjutas i högst sex
år men med en avsevärt förhöjd räntepåföring i samband med slutregleringen
såvitt angår de sista åren.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att på grund av varvens konjunkturkänslighet
variationerna i leveranstider är mycket stora. Tidsfristen för
rederierna bör därför inte göras för snäv i en författning, som är avsedd att
vara permanent. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna
ränteberäkningen efter tre år, som kommer alt verka försvårande på förordningens
tillämpning. Av ekonomiska skäl torde rederiföretagen, uttalar
länsstyrelsen, ej onödigtvis fördröja slutreglerandet av investeringsfond.

Sveriges redareförening ställer sig bestämt avvisande mot den föreslagna

36

Kiingl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

ränteberäkningen, som innebär att lojala skattskyldiga bestraffas på samma
sätt som de, vilka genom egna åtgöranden skaffar sig ett med ifrågavarande
föreskrifter inte avsett skatteuppskov. Föreningen anför.

Vill man förhindra obefogade uppskov med ianspråktagandel av avsatta
fondmedel, bör andra metoder tillgripas än de ovan berörda. Utredningsmannen
har själv varit inne på tankegången och ifrågasatt införande av en
bestämmelse av innebörd, att avdrag för avsättning till investeringsfond
skulle av beskattningsmyndigheterna kunna vägras, om åtgärder vidtagits
för att nå ett icke avsett skatteuppskov. Med hänsyn till svårigheterna för
beskattningsmyndigheterna att upptäcka dylika åtgärder och bevisa syftet
med desamma, har utredningsmannen avstått från att framlägga förslag i
ovan angiven riktning. Det kan icke anses vara rimligt att införa för de
skattskyldiga i allmänhet betungande föreskrifter därför att beskattningsmyndigheterna
har svårigheter att komma tillrätta med de undantagsfall, då
en författningsbestämmelse missbrukas av en mindre noggrann skattskyldig.
Lagstiftningsåtgärder av sådan natur stå i strid mot ett sunt rättsmedvetande
och föreningen kan därför ej tillstyrka några sådana åtgärder.

Liknande synpunkter framföres av Skånes handelskammare.

Vissa detaljbestämmelser i förordningarna diskuteras i remissyttrandena.

Beträffande det föreslagna tillägget till 1 § i 1951 års förordning
av innebörd att bokföringsskyldig skall ha gjort mot fondavsättningen svarande
avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret framhåller riksskattenämnden,
att det är önskvärt att genom uttalande i motiven klargöres att
en i efterhand gjord rättelse i räkenskaperna i förevarande hänseende bör
kunna godtagas vid taxeringen, när så prövas skäligt.

Kammarrätten påpekar, att i 1951 års förordning enligt förslaget skall
upptagas den enligt 1954 års förordning gällande begränsningen att avsättning
skall ha gjorts av »årsvinsten». Kammarrätten anför.

Detta begrepp är icke fixerat i författningstexten, men utgår kammarrätten
från att för den som har ordnad bokföring därmed förstås resultatet enligt
bokföringen. Det synes kammarrätten som om nämnda begränsning i
praktiken saknar värde, då ju en skattskyldig som vill göra avsättning till
investeringsfond med hela försäljningssumman för ett avyttrat fartyg utan
olägenhet kan bestämma sin årsvinst till belopp som motsvarar eller överstiger
hela försäljningssumman.

1 fråga om 2 § i 1951 års förordning framhåller riksskattenämnden, att enligt
nämnda författningsrum avsättning ej må ske med större belopp än som
motsvarar i den skattepliktiga inkomsten ingående ersättning för de förlorade
tillgångarna, under det alt motsvarande begränsning i 1954 års förordning
avser den i den skattepliktiga intäkten av rörelsen ingående ersättningen.
Det torde enligt nämndens mening vara lämpligt att 1951 års författning
bringas att i detta avseende överensstämma med 1954 års författning.
Vidare synes det nämnden lämpligt, att i 2 § andra stycket i förtydligande
sylte angives, att i dold reserv i förekommande fall inräknas vad som enligt
punkt 1 sjätte stycket av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen avsatts
till lagerregleringskonto.

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

37

Det föreslagna tilläggsstadgandet i 3 § i 1951 års förordning för att lagfästa
den s. k. netlometoden vid förlust av fartyg har berörts i yttrandena
av kammarrätten, riksskattenämnden, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa
förbundet och näringslivets skattedelegation. I dessa yttranden uttalas,
att tilläggsbestämmelsen bör ändras så att den avser alla för stadigvarande
bruk avsedda inventarier.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör i författningen utsägas,
att vid eldsvådefonds ianspråktagande lagrets skattemässiga värde icke får
nedskrivas till lägre belopp än det som kan godtagas enligt anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen. Föreskriften torde kunna utformas efter
mönster av stadgandet i 11 § c) i 1955 års förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Riksskattenämnden ifrågasätter om inte i 1951 års förordning borde införas
bestämmelser motsvarande 3 § i 1954 års förordning och anför.

Bestämmelsen skulle i så fall innehålla att, om avdrag medgivits för avsättning
till investeringsfond enligt 1951 års förordning, avdrag för nedskrivning
å värdet av rättighet till leveranser av inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må åtnjutas allenast om och i den mån avdrag för sådan
nedskrivning enligt kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas
med belopp överstigande beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets
utgång. En dylik bestämmelse ter sig naturlig särskilt med avseende
å de fall, då fonden avser återanskaffning av förlorat fartyg.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att det synes lämpligt att
1951 års förordning kompletteras med bestämmelser liknande dem som finnes
meddelade i 10 och 12 §§ i 1954 års förordning och som avser att säkra
en effektiv registrering och övervakning.

Beträffande 1 9 5 4 års förordning gäller, framhåller länsstyrelsen
i Malmöhus lön, att investeringsfond endast får tagas i anspråk för avskrivning
av fartyg, som anskaffats under beskattningsåret. Länsstyrelsen anför.

Erfarenheten har visat, att denna regel vållar vissa svårigheter då rederier
utnyttjar möjligheten att genom dellikvider å fartygskontrakt återfå
garantiförbindelse, önskvärt är att investeringsfonden får utnyttjas till avskrivning
å fartygskontrakt i samma mån som garantiförbindelse reduceras
genom dellikvid. En avskrivning av denna rent bokföringsmässiga art bör ej
påverka rederiets enligt praxis gällande möjligheter till avskrivning å kontrakt.
Genom ett medgivande av denna innebörd skulle vissa fördelar vinnas.
Investeringsfonden kommer alltid att uppgå till ett belopp, motsvarande
dubbla värdet av det hos länsstyrelsen förvarade garantibeviset, vilket skulle
underlätta kontrollen.

Näringslivets skattedelegation erinrar om att enligt promemorian i båda
förordningarna skall bibehållas bestämmelser om att den beskattningsbara
inkomsten, då återföring till beskattning sker, inte får upptagas lägre än
den till beskattning återförda fondavsättningen jämte ränta. Delegationen
uttalar i anslutning härtill följande.

I 1957 års skatteutrednings betänkande (SOU 1958: 35), som jämväl
remitterats till näringsorganisalionerna för yttrande, föreslås två särskilda

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

förordningar, enligt vilka samma bestämmelser uppliäves. Med hänsyn till
det läge, vari frågan om tillgodoseende av det sedan lång tid tillbaka framförda
välgrundade kravet på möjlighet till öppen förlustutjämning för närvarande
befinner sig och då ifrågavarande bestämmelser icke är ägnade
att bidraga till utan snarare att förhindra en rättvis avvägning av skattebördan,
bör enligt vår mening dessa bestämmelser redan från början utgå
i de blivande förordningarna om särskilda investeringsfonder och en onödig
ytterligare ansvällning av författningsfloran därigenom undvikas.

Riksskattenämnden anför i samma fråga.

Föreskriften i 5 § andra stycket att, då återföring till beskattning sker,
varken nettointäkten eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten
av den förvärvskälla, varom fråga är, må upptagas lägre än den
återförda avsättningen jämte ränta, kan i visst fall leda till eif för den
skattskyldige materiellt otillfredsställande resultat. Riksskattenämnden
åsyftar den situationen att underskott föreligger i förvärvskällan även sedan
återföringen gjorts. Detta underskott får nämligen såsom förevarande
stadgande utformats ej avdragas från överskott å andra förvärvskällor.
Emellertid torde detta fall endast mycket sällan förekomma i praktiken.
Då vidare 1957 års skatteutredning i sitt betänkande om förlust- och resultatutjämning
föreslagit att bestämmelsen i 5 § andra stycket skall utgå
och då därjämte eventuell ändring i 1951 års förordning i denna del även
bör föranleda ändring av motsvarande bestämmelser i förordningen om
investeringsfonder för konjunkturutjämning, torde det icke finnas tillräcklig
anledning att i nu förevarande sammanhang vidtaga ändring av föreskrifterna
i 5 § andra stycket.

Utredningsmannens förslag att — därest 1951 och 1954 års förordningar
om investeringsfonder ges permanent karaktär — bestämmelserna i 28 § 2
mom. andra stycket kommunalskattelagen skall utgå har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även förslaget
att specialbestämmelserna om beskattning i vissa fall av vinst vid
försäljning av fartyg under angiven förutsättning skall utgå — punkt 1 av
anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden.
Förslaget i denna del har emellertid avstyrkts av Sveriges
fiskares riksförbund, som anför följande.

Man måste taga hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka fisket
drives. Det svenska havsfisket utgör ju icke en rederirörelse med kontinuerlig
anskaffning av fartyg, utan fiskarna slå sig samman i fiskelag, som
anskaffa det för näringens bedrivande nödvändiga fiskefartyget jämte utrustning.
Förhållandet kan närmast jämföras med när en jordbrukare inköper
en gård jämte inventarier. Visserligen räknas fiskaren rent skattetekniskt
som rörelseidkare, men i verkligheten har hans verksamhet mycket
mer gemensamt med jordbruket än med rörelseidkare i övrigt. Såväl
inom fisket som jordbruket rör det sig om småföretagare, som driva sin
näring med hjälp av en jordbruksfastighet, resp. en fiskebåt.

Det är att märka, att det nämnda stadgandet i anvisningarna till kommunalskattelagen
icke avser aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank, varför stadgandet som regel icke har betydelse
för rederier eller storföretag över huvud taget.

De skäl, som på sin tid kunde anföras för detta stadgande, kvarstår fort -

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

farande. I de fall eif fiskelag vid försäljning av sin båt efter mer än fem
år erhåller ett högre pris än vad båten kostade i inköp, återspeglas bär
endast den penningförsämring, som under tiden har ägt rum. En motsvarande
prishöjning har ju samtidigt ägt rum beträffande det nya fartyg,
vilket som regel anskaffas i stället för det försålda.

Även sociala skäl kunna anföras för ett bibehållande av nuvarande bestämmelser.
När fiskaren på grund av ålder eller sjukdom måste lämna
yrket, representerar ett överpris vid båtens försäljning icke någon reell
vinst utan endast ett av penningförsämringen nominellt höjt värde på det
kapital han haft i båten. En beskattning av detta övervärde skulle medföra
en reell minskning av det sparande, som fiskaren räknat med att ha som
stöd vid sjukdom eller då åldern hindrar fortsatt deltagande i fisket. Även
dödsbon skulle den föreslagna ändringen av skattelagarna drabba mycket
orättvist.

Det har förut framhållits, att jordbruket och fisket äro två näringar, som
ha stora likheter beträffande den ekonomiska strukturen. Som ett ytterligare
argument mot den föreslagna ändringen av kommunalskattelagen
kan anföras, att för jordbruksfastighet icke tillämpas någon beskattning
av överpris. Beskattning sker här endast i de fall intäkten kan betecknas
som realisationsvinst — alltså vid försäljning inom vissa år efter förvärvet.

Det svenska fisket arbetar under hårda konkurrensförhållanden såväl
på den svenska marknaden som vid export. Det vore olyckligt, om nuvarande
skattelagar ändrades så, att de hindrade den pågående rationaliseringen
och förnyelsen av fiskeflottan. Även sociala skäl tala för att skattelagarna
icke ändras så, att de drabba äldre och sjukliga fiskare liksom
dödsbon.---

Redan den beskattning av återbekomna värdeminskningsavdrag, som
äger rum för fiskets vidkommande, innebär till viss del en reell minskning
av det investerade kapitalet. Skulle också överpris beskattas, drabbar detta
via minskning av avskrivningsunderlaget i nyanskaffad båt i sista hand
fiskarena, när de på grund av ålder eller sjukdom sluta yrket eller vid dödsfall
deras efterlevande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att den fortgående
penningvärdeförsämringen medfört att framför allt fiskefartyg, som säljes
i andra hand, under vissa förhållanden kan betinga priser, vilka rätt avsevärt
överstiger de ursprungliga anskaffningskostnaderna. Beskattningen
av försäljningsvinsten blir särskilt aktuell, om fartygsägaren avyttrar sitt
fartyg utan att vilja eller kunna skaffa ett annat i stället. Länsstyrelsen
anför.

Visserligen kan sägas att en fullständig vinstbeskattning utan hänsyn
till inflationsmomentet redan blivit genomförd för annan inventarieavyttring
i rörelse. Självfallet måste dock frågan om beskattningens rättvisa utformning
framträda med synnerlig skärpa för fartygsägarna, eftersom del
bär rör sig om i regel mycket dyrbara objekt.

Emellertid måste understrykas, att hela det överpris, som enligt nuvarande
regler undantages från rörelsevinstbeskattning, icke utan vidare får
bedömas såsom eu av inflationen möjliggjord, fiktiv vinst. Vinsten kan
delvis bero på konjunktursvängningar av annat slag. Att gamla fiskebåtar
finna köpare till relativt goda priser bör sålunda även ses mot bakgrunden
av alt fisket i dag arbetar under i stort sett gynnsammare ekonomiska
betingelser än före kriget. Men det bör vidare ihågkommas, att de avdrag,

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

som återvinnas, i dag hava annat realvärde, än då de utnyttjades. Omräknas
de vid tidigare taxeringar utnyttjade värdeniinskningsavdragen med
hänsyn till penningvärdeförändringen, skulle delta kunna motivera att
man nu värdesatte de återvunna värdeminskningsavdragen efter dagens
penningvärde, d. v. s. till ett högre belopp än summan av vad som nominellt
blivit utnyttjat. Genom en sådan omräkning skulle den så att säga
fiktiva delen av vinsten komma att krympa eller helt försvinna.---

De gällande bestämmelserna, enligt vilka regelmässigt allenast de återvunna
värdeminskningsavdragen beskattas, kunna emellertid i vissa fall
giva opåkallade skattelättnader. En redare, vars fartyg genom planenligt
avskrivningsförfarande blivit nedskrivet till ett lågt värde, kan, sedan fartygets
saluvärde avsevärt stigit, överlåta detsamma för dagspris till ett närstående
aktiebolag utan att själv behöva skatta för mer än de återvunna
värdeminskningsavdragen. I det köpande företagets hand godtages hela
anskaffningsvärdet såsom avskrivningsunderlag, ehuru en del därav »koncernmässigt
sett» icke representerar någon anskaffningskostnad. Beträffande
denna fråga må hänvisas till regeringsrättens utslag den 5 juni 1957 i
fråga om Thorden Lines Aktiebolags inkomsttaxering år 1953 (R. 1957 not.
1358). Om en fiskare bortgiver ett genom planmässigt avskrivningsförfarande
starkt nedskrivet fartyg till sin son, som i likhet med fadern driver
fiske med fartyget, torde, enligt anvisningspunkten 3 b fjärde stycket till
29 § kommunalskattelagen, sonen såsom avskrivningsunderlag endast kunna
räkna faderns taxeringsmässiga restvärde. Huruvida sonen-gåvotagaren
i sin tur kan överlåta fartyget utan att skatta för mer än de återvunna
värdeminskningsavdrag, som han för egen räkning åtnjutit och återvunnit,
kan vara föremål för delade meningar.---

Under 1950-talet har man kunnat märka en benägenhet hos vissa skattskyldiga
med stora inkomster att begagna fartyg eller fartygslotter som
objekt för kapitalplacering. De goda avskrivningsvillkoren i förening med
möjligheterna alt erhålla delvis skattefria vinster vid framtida avyttring
hava helt säkert stimulerat till dessa placeringar. Det torde saknas anledning
att nu särskilt premiera skapandet av reserver med anlitande av
inkomster, som kunde härflyta från andra förvärvskällor än rederirörelse.

När det gäller att finna en lösning, som å ena sidan undanröjer de olägenheter,
vilka äro förenade med den nu gällande regeln, och å andra sidan
icke medföra en stötande beskattning av fiktiva vinster, kunna olika alternativ
diskuteras. Länsstyrelsen har funnit sig böra stanna vid att i princip
förorda utredningsmannens förslag med den modifikationen, att undantag
göres för fartyg, vilka varit i vederbörandes ägo under en icke alltför kort
tid före lagens ikraftträdande. Lämpligt synes vara, att fartyg, som den
skattskyldige förvärvat före den 1 januari 1951, icke dragés in under den
utvidgade beskattningen. Härigenom skulle de personer, vilka förvärvat
fartyg före koreakonjunkturen, kunna fritagas från att beskattas för vinst,
som beror på den allmänna prisdrivningen till följd av denna konjunktur.

Länsstyrelsen förordar sålunda, att lagen sättes i kraft vid 1960 års
taxering, därvid emellertid bör gälla, att avyttring av fartyg, som förvärvats
före den 1 januari 1951, skall behandlas enligt nu gällande lag.

Riksskattenämnden framhåller, att enligt de allmänna principer som ligger
till grund för den nuvarande fartygsbeskattningen är det inte motiverat
att bibehålla de speciella reglerna i punkt 1 andra stycket av anvisningarna
till 28 § och i punkt 3 d andra stycket av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen. Nämnden anför därefter.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Riksskattenämnden bär sålunda ur dylik synpunkt ingen erinran mot
utredningsmannens förslag att slopa bestämmelserna. Emellertid hava dessa
specialregler tillkommit bl. a. med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som ansetts råda för det yrkesmässiga fisket. Riksskattenämnden anser sig
icke kunna bedöma huruvida av dylik anledning bestämmelserna böra bibehållas
även efter det lagstiftningen om investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg blivit permanent.

V. Departementschefen

Den provisoriska lagstiftningen om eldsvadefonder och fartygsfonder har
till syfte att ge möjlighet till uppskov med beskattningen, när större belopp
erhålles i form av försäkringsersättning för inventarier eller lager eller
såsom köpeskilling för fartyg. Uppskovet skall utnyttjas för att skaffa nya
tillgångar, som kan användas för avskrivning respektive nedskrivning motsvarande
intäkten i fråga. Lagstiftningen har tillkommit före 1955 års reform
av företagsbeskattningen. Huvudsyftet med den nu verkställda utredningen
har varit att undersöka i vad mån behov alltjämt föreligger av möjligheter
att avsätta till eldsvådefonder och fartygsfonder. En annan uppgift
har varit att överväga vilka ändringar som kan erfordras, om lagstiftningen
rörande dessa fonder skall infogas såsom ett permanent led i det
komplex av bestämmelser som reglerar företagsbeskattningen.

Utredningsmannen har kommit till den uppfattningen att de nuvarande
förordningarna i ämnet bör, med vissa mindre jämkningar, bibehållas och
ges permanent karaktär. Av redogörelsen för remissyttrandena framgar, att
samtliga hörda myndigheter och näringsorganisationer tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningsmannens förslag att bestämmelserna i fråga
skall bli permanenta. Jag biträder detta förslag.

Vad härefter angår den författningstekniska utformningen av bestämmelserna
har olika alternativ redovisats i promemorian. Det har icke i något
yttrande ifrågasatts, att förordningarnas bestämmelser skulle inarbetas i
kommunalskattelagen. Däremot har på några håll förordats, att de båda förordningarna
skulle sammanarbetas till en författning. I likhet med dessa
remissinstanser finner jag, att det i och för sig är önskvärt att antalet författningar
på skattelagstiftningens område nedbringas. Jag är dock inte
övertygad om alt det skulle innebära någon förenkling för beskattningsmyndigheter
och skattskyldiga att i eu förordning sammanföra bestämmelser
som dels i viss utsträckning avser skilda slag av rörelseidkare, dels ytterst
sällan blir tillämpliga samtidigt vid taxering av en och samma skattskyldig.
Om förordningarna skulle arbetas ihop, förutsätter detta därjämte en längre
gående uniformering av bestämmelserna än som torde vara lämplig. Jag
finner sålunda övervägande skäl tala för att, i enlighet med utredningsmannens
förslag, bibehålla två skilda författningar på området.

Av de nuvarande författningarna är 1954 års förordning om fartygsfon -

42

Kungl. Mctj. ts proposition nr 67 år 1959

der jämförelsevis modern, och de sakliga ändringar som nu påkallas torde
inte behöva bil av mera genomgripande karaktär. Denna förordning synes
därför böra bibehållas. Förordningen om eldsvådefonder är äldre; den är
tillkommen 1951 och bygger på tidigare förordningar av liknande innehåll.
De ändringar som nu aktualiseras berör flertalet av förordningens paragrafer.
Under sådana förhållanden torde det vara lämpligt att den ersättes
av en ny förordning. Denna synes dock i redaktionellt hänseende böra
bygga på den nuvarande. En tämligen fast praxis har uppbyggts kring
denna. Härtill kommer, att åtskilliga bestämmelser i densamma överensstämmer
med motsvarande stadganden i förordningen om fartygsfonder, eu
ordning som knappast skulle kunna bibehållas, om bestämmelserna rörande
eldsvådefonder skulle omarbetas från grunden. Vissa smärre förenklingar
torde emellertid vara möjliga.

I anslutning till den i promemorian redovisade utredningen har vid remissbehandlingen
föreslagits vissa ändringar i fråga om användningsområdet
för eldsvådefonderna. Sålunda har i ett par remissyttranden förordats,
att avsättning till sådana fonder inte längre skulle tillåtas med avseende på
förlorade lagertillgångar. Å andra sidan har ifrågasatts, om inte bestämmelserna
om eldsvådefonder borde omfatta jämväl jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning.

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på frågan. Möjligheten
att avsätta till eldsvådefond har, såsom redan nämnts, tillkommit för att
den skattskyldige inte skall bli nödsakad att, utan motsvarande avskrivningsmöjligheter,
till beskattning redovisa formella vinster i form av brandskadeersättningar
o. likn. Behovet av att kunna avsätta till sådan fond är
helt naturligt störst beträffande fartyg och andra inventarier och maskiner
i rörelse. Vad som anförts från vederbörande näringsorganisationers sida har
emellertid övertygat mig om att ett i det individuella fallet lika starkt behov
kan, om än mera sällan, förekomma i fråga om lagertillgångar och för jordbrukare
med bokföringsmässig redovisning. Några bärande skäl för att vägra
fondavsättning i dylika fall har enligt min mening inte anförts. Jag ansluter
mig därför till utredningsmannens ståndpunkt att avsättning till eldsvådefond
även i fortsättningen skall kunna ske vid förlust av lagertillgångar.
Vidare förordar jag, att avsättning till sådan fond också skall kunna göras
i jordbruk med bokföringsmässig inkomstredovisning.

En viktig olikhet mellan förordningen om fartygsfonder och förordningen
om eldsvådeionder är, att den förstnämnda kräver bankgaranti för ett
på den avdragsgilla avsättningen beräknat skattebelopp, medan förordningen
om eldsvådefonder inte uppställer sådant krav. I promemorian och yttrandena
har ingående diskuterats, om denna olikhet bör kvarstå. Vissa remissinstanser
har förordat att kravet på bankgaranti skall slopas i fråga
om fartygsfonderna. På andra håll åter har man uttalat sig för att sådan
garanti skall krävas beträffande båda slagen av fonder.

Enligt min mening kan kravet på bankgaranti inte frånfallas när det gäller
avsättning till fartygsfonder. Bestämmelserna om dessa fonder innebär,

43

Knngl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

att man för rederinäringen och fisket medgivit särskilda förmåner vid beskattningen
av likvider för sålda inventarier. Det synes skäligt, att det allmänna
garderar sig mot risken att förlora de betydande skattebelopp varom
här kan vara fråga. Såsom utredningsmannen framhållit, torde det vara
svårt att på ett smidigare sätt än genom bankgaranti skapa säkerhet mot
dylika skatteförluster. Skyldigheten att lämna bankgaranti motverkar också
att avsättningen blir större än som är erforderligt och att ersättningsanskaffningen
oskäligt fördröjes. Det må vidare erinras om att bestämmelserna
rörande skyldigheten att lämna garantiförbindelse omarbetades så sent
som år 1956 med sikte på att denna skyldighet inte skulle onödigtvis betunga
de skattskyldiga.

Vad åter angår eldsvådefonderna står rätten till avdragsgilla avsättningar
alla rörelseidkare till buds, och jag har nyss förordat att denna rätt
även skall tillkomma jordbrukare med bokföringsmässig redovisning. Vidare
bör beaktas, att avsättning till eldsvådefond endast kan ske i anledning
av brand eller andra utom den skattskyldiges rådigliet liggande händelser.
Den skattskyldige har alltså inte — såsom fallet är vid en försäljning — haft
möjlighet att vid framtagningen av vinsten ta hänsyn till beskattningsreglerna.
Möjligheterna att göra fondavsättning har en naturlig begränsning.
Avsättningen får inte överskrida värdet av de brandskador o. likn. som
under året drabbat verksamheten. Därigenom sättes även en gräns för det
allmännas förlustrisker. Jag har därför liksom utredningsmannen kommit
till den uppfattningen, att bankgaranti eller annan särskild säkerhet i vart
fail tills vidare inte bör fordras vid avsättning till eldsvådefond.

Enligt nuvarande bestämmelser skall eldsvådefonder och fartygsfonder tagas
i anspråk inom sex år. Utredningsmannen har konstaterat, att denna tid
i regel är längre än som erfordras för att förvärva nya tillgångar. De skattskyldiga
får härigenom i många fall möjlighet att skaffa sig långvarigare
uppskov med beskattningen än som är påkallat. Med tanke på de särskilda
fall då ersättningsanskaffningen kräver avsevärd tid har emellertid utredningsmannen
inte ansett sig böra framlägga förslag om att förkorta sexårsfristen.
För att motverka de antydda olägenheterna förordas i stället en
skärpning av reglerna om räntetillägg.

Vid remissbehandlingen har viss kritik framförts mot utredningsmannens
förslag. Därvid har bl. a. från riksskattenämndens sida framförts tanken
att för normalfallen begränsa den tid inom vilken fonderna skall tas i anspråk
till tre år. Om den skattskyldige visar att ersättningsanskaffningen
kräver längre tid, skulle nämnden äga på ansökan medge erforderlig förlängning.
Under sådana förhållanden skulle de i promemorian föreslagna
skärpningarna av bestämmelserna om räntetillägg inte behöva genomföras.

Den av riksskattenämnden anlydda lösningen synes vara förenad med betydande
fördelar och bör därför förordas. I likhet med nämnden förutsätter
jag, att dispensansökningarna inte skall behöva bedömas restriktivt. Fn
nödvändig förutsättning bör dock vara, att den skattskyldige gör sannolikt
alt ersättningsanskaffning inte kan ske under treårsperioden men att till -

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

gångarna i fråga kan förvärvas under den tid dispensen skall avse. Vidare
måste den skattskyldige, såvitt fråga är om fartygsfond, lämna garantiförbindelse,
som gäller till utgången av andra taxeringsåret efter det beskattningsår
då avsatta medel enligt dispensmedgivandet senast skall ha tagits i
anspråk för sitt ändamål. I förekommande fall får redan lämnad garantiförbindelse
med kortare giltighetstid utbytas mot sådan som gäller för längre
tid. Dispens skall givetvis inte medges om det kan antagas att bestämmelserna
kommer att utnyttjas för att nå ett opåkallat skatteuppskov.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till en ny förordning om särskilda investeringsfonder för
förlorade inventarier och lagertillgångar samt till erforderliga ändringar i
1954 års förordning om fartygsfonder och i kommunalskattelagen. Rörande
vissa detaljbestämmelser i förslagen får jag ytterligare anföra följande.

Förordningen om eldsvådefonder
1 §•

Med hänsyn till vad kammarrätten anfört synes bestämmelsen om att avsättningen
i räkenskaperna skall ha gjorts »av årsvinsten» böra utgå. — Riksskattenämnden
har i sitt yttrande upptagit frågan om en i efterhand gjord
rättelse i räkenskaperna bör kunna godtagas såsom fondavsättning. I anledning
härav kan framhållas, att avsättningen i princip skall ha verkställts
i den utgående balansräkningen för beskattningsåret i fråga. Om avsättning
ursprungligen inte gjorts i räkenskaperna men det senare av olika skäl belinnes
önskvärt för företaget att erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för
dylik avsättning, synes emellertid en ändring av bokslutet i regel kunna
godtagas.

2 §•

Om möjlighet öppnas för jordbrukare med bokföringsmässig redovisning
att göra avsättning till eldsvådefond, erfordras särskild föreskrift om hur
dold reserv i lager å jordbruksfastighet skall beräknas. Reserven synes av
praktiska skäl böra beräknas såsom skillnaden mellan, å ena sidan, vad
jordbrukaren skulle ha fått betala för lagret om han inköpt detsamma å balansdagen
och, å andra sidan, det i beskattningshänseende gällande värdet å
lagret. Mot ett sådant beräkningssätt skulle måhända kunna invändas, att
reserven blir för högt beräknad, enär återanskaffningsvärdet för större delen
av lagret motsvarar jordbrukarens försäljningspris; den dolda reserven
skulle alltså inbegripa vinsten å lagret. Det här förordade beräkningssättet
har emellertid vissa praktiska fördelar, och genom en dylik föreskrift torde
tvister i fråga om beräkningen kunna undvikas. Det synes lämpligt att
för såväl in- som utgående lager räkna med återanskaffningsvärdet vid beskattningsårets
utgång. Till lagret bör hänföras jämväl djurbesättningen å
fastigheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

45

Såsom framhållits redan i 1956 års proposition torde det utan särskilt
stadgande vara klart, att eventuell avsättning till lagerregleringskonto skall
inräknas i den dolda reserven.

3 §•

Utredningsmannens förslag att inom förordningens tillämpningsområde
lagfästa användningen av nettometod vid planenlig avskrivning å fartyg bör,
i enlighet med vad som förordats i flera yttranden, utvidgas till att avse alla
slag av maskiner och inventarier.

Då investeringsfond för lagertillgångar tages i anspråk för nedskrivning
av lagerökning, bör, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit,
lägre värdesättning å lagret i dess helhet inte godkännas än som kommunalskattelagens
regler tillåter. Därav bör även följa, att djurbesättning å
jordbruksfastighet inte får upptagas till lägre värde än som eljest kunnat
ifrågakomma.

Riksskattenämnden har ifrågasatt, om det inte såsom i förordningen om
fartygsfonder borde föreskrivas, att avdrag för nedskrivning av värdet av
rättighet till leveranser av inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må
åtnjutas allenast, om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning enligt
kommunalskattelagens bestämmelser kunnat medgivas med belopp överstigande
beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets utgång. Vissa skäl
kan utan tvivel anföras för detta förslag. Med tanke på förordningens begränsade
syfte att reglera vissa katastroffall, anser jag dock att en bestämmelse
av den angivna innebörden knappast är nödvändig.

5 och 6 §§.

Ändringarna i förhållande till 1951 års förordning har redan angivits.

I ett remissyttrande har förordats, att bestämmelserna i andra stycket av
5 § —-de avser att innefatta en garanti för en effektiv beskattning av återförda
fondmedel — skall utgå. För egen del kan jag icke finna, att skäl
föreligger att nu upphäva dessa bestämmelser.

8 och 9 §§.

Såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit synes skyldighet
böra föreskrivas att upprätta förteckningar över avsättningar till eldsvådefond.

Förordningen om fartygsfonder

De ändringar som erfordras i förordningen har behandlats redan tidigare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett önskvärt, att fartygsfonder får
utnyttjas för avskrivning å fartygskontrakt i samma mån som garantiförbindelse
reduceras genom dellikvid. Detta förslag anser jag mig icke kunna
tillstyrka. Investeringsfond bör endast få användas för avskrivning å levere -

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 67 år 1959

rat fartyg. Om kontraktet inte fullföljes och något fartyg således inte förvärvas,
bör fonden återföras till beskattning med de räntetillägg som förordningen
föreskriver.

Kommunalskattelagen

Om lagstiftningen rörande eldsvådefonder och fartygsfonder ges permanent
karaktär, synes bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen
kunna utgå.

Utredningsmannen har även föreslagit, att specialbestämmelserna rörande
försäljning av fartyg i punkt 1 av anvisningarna till 28 § samt punkt 3 d
av anvisningarna till 29 § samma lag skall upphävas. Mot detta förslag
har vissa erinringar anförts av Sveriges fiskares centralförbund. Därvid
har förbundet gjort gällande, att möjligheterna till återanskaffning av
fiskefartyg skulle försämras och att en från sociala synpunkter stötande
beskattning skulle drabba den som på ålderns dagar drar sig tillbaka från
fisket och säljer sin båt.

Vad förbundet anfört i förstnämnda hänseende torde icke vara bärande.
I och med att reglerna om fartygsfond och eldsvådefond samt den genom
dessa regler lagfästa nettometoden kommer att stå till förfogande, erhålles
alla de skattemässiga lättnader vid återanskaffning av fartyg som rimligen
kan påfordras.

Vad härefter angår utredningsmannens förslag att borttaga nu föreliggande
möjligheter att — utan beskattning av värdestegringsvinst — sälja ett
fartyg som inte skall ersättas av ett annat vill jag framhålla följande. De
ifrågavarande bestämmelserna har tillkommit före lagstiftningen om fartygsfonder
och har enligt sin motivering uteslutande till syfte att underlätta
återanskaffning av fartyg. Man har på så sätt velat ge stöd åt fiskerinäringen.
Detta syfte blir, såsom nyss påpekats, i erforderlig utsträckning tillgodosett
genom reglerna om fartygsfonder och eldsvådefonder och om tilllämpning
av nettometoden. Däremot har, såvitt av motiveringen kan utläsas,
syftet inte varit att medge fiskarena särskilda skattemässiga förmåner då
de säljer fartyg för att dra sig tillbaka från fisket. Att sådana förmåner nu
åtnjutes torde sålunda innebära en konsekvens av lagstiftningen, som icke
var avsedd vid dess tillkomst. Enligt min mening kan bärande skäl svårligen
åberopas för att en fiskare i den avsedda situationen skall vara förmånligare
ställd än andra rörelseidkare. Vad angår den i centralförbundets
yttrande gjorda jämförelsen med kontantredovisande jordbrukare får jag
erinra om att dessa inte åtnjuter de förmåner i avskrivningshänseende som
tillkommer fiskets utövare. Såsom också framhållits av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län kan de ifrågavarande bestämmelserna i vissa fall medföra
opåkallade skattelättnader. I sammanhanget kan erinras om att överlåtelsen
av fartyget i många fall torde få anses innebära en överlåtelse av
den rörelse fiskaren bedrivit och att denne därför torde kunna komma i åtnjutande
av särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

47

Jag anser mig därför böra biträda utredningsmannens förslag även i nu
angivna del. Emellertid tillstyrker jag nyssnämnda länsstyrelses förslag att
tillämpa de nuvarande bestämmelserna på fartyg som förvärvats före år
1951, d. v. s. före den i samband med koreakrisen uppkomna prisstegringen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om särskilda investeringsfonder för förlorade inventarier
och lagertillgångar,

2) förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 195b (nr
bO) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg samt

3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingrid Qvarnström

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Bihang

Utredningsmannens förslag
till

förordning angående ändring i förordningen den 11 maj 1951 (nr 230)
med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar

Härigenom förordnas dels att rubriken till förordningen den It maj 1951
(nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar skall lyda som

nedan sägs, dels ock att 1, 3, 5 och 6
följande ändrade lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

Kungl. Maj :ts förordning med provisoriska
bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättnade av
förlorade inventarier och lagertillgångar 1

§•

Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt
under de beskattningsår, för
vilka taxering verkställes åren 1951
—1959, äger skattskgldig njuta avdrag
i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning för belopp, som
av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade
inventarier och till särskild
investeringsfond för ersättande av
förlorade lagertillgångar.

3 §•

Investeringsfond må---un der

året.

§§ nämnda förordning skola erhålla

(Föreslagen Igdelse)

Kungl. Maj:ts förordning om särskilda
investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt
må avdrag åtnjutas i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning
för belopp, som avsatts till särskild
investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier och till särskild
investeringsfond för ersättande
av förlorade lagertillgångar. Den,
som enligt lag är bokföringsskgldig,
skall därvid av årsvinsten ha gjort
en motsvarande avsättning i räkenskaperna
för beskattningsåret.

3 §.

Investeringsfond må---un der

året.

Har under beskattningsår, då förlust
av fartyg skett, annat fartyg anskaffats,
äger den skattskyldige taga
medel, som enligt bestämmelserna i
denna förordning kunnat avsättas
till investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier, i anspråk

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

49

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

för avskrivning å sådant fartyg. Därvid
skall så anses som om avsättning
till investeringsfond verkställts, varefter
medlen omedelbart tagits i anspråk
för sitt ändamål.

5 §•

Hava till investeringsfond avsatta
medel icke tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola medlen upptagas
såsom skattepliktig intäkt av
rörelse för nämnda beskattningsår.
Till beloppet skall därvid läggas ränta,
beräknad efter tre procent om
året för det antal taxeringsår som
förflutit efter det, då avdraget för
avsättningen skett, till och med det
då beloppet taxeras.

Vid den — ---jämte ränta.

5 §■

Hava till investeringsfond avsatta
medel icke tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola medlen upptagas
såsom skattepliktig intäkt av rörelse
för nämnda beskattningsår.
Till beloppet skall därvid läggas ränta,
beräknad efter fem procent om
året för det antal taxeringsår som
förflutit efter det, då avdraget för avsättningen
skett, till och med det då
beloppet taxeras.

Vid den —- — — jämte ränta.

6 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond
i anspråk i annan ordning än
i 3 § sägs, eller har skattskyldig trätt
i likvidation, skola till fonden avsatta
medel återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder fonden
tagits i anspråk eller beslutet om
likvidationen fattats. Till beloppet
skall därvid läggas ränta enligt i 5 §
angivna grunder, dock att i fall av
likvidation räntan skall beräknas efter
endast två procent.

Vid åtcrföring av medel till beskattning
enligt första stycket skall
vad i 5 § andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

Har aktiebolag eller förening genom
fusion uppgått i annat företag
skall investeringsfond hos det förra
företaget, därest den icke enligt fjärde
stycket övertagits av det senare
företaget, återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder
rättens tillstånd till fusionen registrerats.
Till beloppet skall där -

6 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond
i anspråk i annan ordning
än i 3 § sägs, eller har skattskyldig
trätt i likvidation, skola till fonden
avsatta medel återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder
fonden tagits i anspråk eller beslutet
om likvidationen fattats. Till
beloppet skall därvid läggas ränta
enligt i 5 § angivna grunder, dock
att i fall av likvidation räntan skall
beräknas efter endast tre procent.

Har oskiftat dödsbo fondavsättning
enligt denna förordning, skola fondmedlen
återföras till beskattning senast
det beskattningsår, under vilket
dödsboet skiftas. Till beloppet skall
därvid läggas ränta enligt i 5 § angivna
grunder.

Har aktiebolag eller förening genom
fusion uppgått i annat företag
skall investeringsfond hos det förra
företaget, därest den icke enligt
fjärde stycket övertagits av det senare
företaget, återföras till beskattning
för det beskattningsår, varunder
rättens tillstånd till fusionen registrerats.
Till beloppet skall därvid

4 Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 67

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

vid läggas ränta efter två procent om
året enligt i 5 § angivna grunder.

Vid sådan — — — överlåtande
föreningen.

(Föreslagen lydelse)

läggas ränta efter tre procent om året
enligt i 5 § angivna grunder.

Vid sådan---överlåtande för eningen.

Vid återföring av medel till beskattning
enligt bestämmelserna i
denna paragraf skall vad i 5 § andra
stycket sägs äga motsvarande tilllämpning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959
års taxering och i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vid
ikraftträdandet av denna förordning skall vidare iakttagas, att bestämmelserna
i 5 § och i 6 § andra och tredje styckena i deras äldre lydelse
fortfarande skola äga tillämpning vid beräkning av tillägg för ränta i anledning
av att fondavsättning, för vilken avdrag medgivits vid 1959 eller
tidigare års taxeringar, återföres till beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

51

Utredningsmannens förslag
till

förordning angående ändring i förordningen den 19 februari 1954 (nr 40)
med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
lör ersättande av avyttrat fartyg

Härigenom förordnas dels att rubriken till förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg skall lyda som nedan sägs, dels ock att
1, 6 och 12 §§ nämnda förordning skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Kungl. Maj:ts förordning med provisoriska
bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av
rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt
för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes av
beskattningsnämnd i första instans
åren 195b—1959, må avdrag åtnjutas
i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning för belopp, som
avsatts till särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg.
Den, som enligt lag är bokföringsskyldig,
skall därvid av årsvinsten ha
gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna
för beskattningsåret.

6 §■

Ha till investeringsfond avsatta
medel kunnat, helt eller delvis, tagas
i anspråk för avskrivning av fartyg,
som anskaffats under det beskattningsår
då avsättning skett eller under
senare beskattningsår, men har
så ej skett, skola till fonden avsatta
medel till den del de kunnat utnyttjas
för avskrivning å nyanskaffat
fartyg återföras till beskattning. Till
beloppet skall därvid läggas ränta,
beräknad efter två procent om året
för del antal taxeringsår som förflutit
efter det, då avdraget för avsättningen
skett, till och med det, då beloppet
taxeras.

(Föreslagen Igdelse)

Kungl. Maj:ts förordning om särskild
investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse
enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt
må avdrag åtnjutas i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning
för belopp, som avsatts till särskild
investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg. Den, som enligt
lag är bokföringsskyldig, skall därvid
av årsvinsten ha gjort en motsvarande
avsättning i räkenskaperna
för beskattningsåret.

6 §.

Ha till investeringsfond avsatta
medel kunnat, helt eller delvis, lagas
i anspråk för avskrivning av fartyg,
som anskaffats under det beskattningsår
då avsättning skett eller under
senare beskattningsår, men har
så ej skett, skola till fonden avsatta
medel till den del de kunnat utnyttjas
för avskrivning å nyanskaffat
fartyg återföras till beskattning. Till
beloppet skall därvid läggas ränta,
beräknad efter tre procent om året
för det antal taxeringsår som förflutit
efter det, då avdraget för avsättningen
skett, tdl och med det, då beloppet
taxeras.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959
(Nuvarande lydelse)

Ha till investeringsfond avsatta
medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola å investeringsfonden
kvarstående medel upptagas
såsom skattepliktig intäkt av rörelse
för nämnda beskattningsår. Till beloppet
skall därvid läggas ränta, beräknad
enligt i föregående stycke angivna
grunder.

12 §.

Länsstyrelsen skall---— skola

antecknas.

Ha till---därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt
om byggande av fartyg, vilket enligt
kontraktet skall levereras inom tid,
som angives i 6 § andra stycket, och
styrker den skattskyldige att han efter
den tidpunkt, då försäljning som
föranlett fondavsättningen ägt rum,
fullgjort förskotts- eller dellikvid i
enlighet med kontraktet, äger länsstyrelsen
medgiva, att beloppet enligt
avlämnad garantiförbindelse ned sättes
med högst hälften av den sålunda
fullgjorda likviden. Sådant medgivande
må icke lämnas med mindre
det med hänsyn till den skattskyldiges
förhållanden och övriga förelig -

(Föreslagen lydelse)

Ha till investeringsfond avsatta
medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under tredje taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skall vid taxeringen
för sistnämnda beskattningsår ävensom
vid taxeringen för följande år
såsom skattepliktig intäkt av rörelse
upptagas ett belopp motsvarande tre
procent av vid beskattningsårets utgång
kvarstående fondmedel.

Ha till investeringsfond avsatta
medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast
under det beskattningsår, för vilket
taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det, då avdrag för avsättningen
ägt rum, skola å investeringsfonden
kvarstående medel upptagas
såsom skattepliktig intäkt av rörelse
för nämnda beskattningsår. Till beloppet
skall därvid läggas ränta, beräknad
enligt i första stycket angivna
grunder; dock att tillägg icke
skall göras med högre belopp än det,
varmed räntan överstiger summan
av de belopp, som må hava upptagits
till beskattning enligt bestämmelserna
i andra stycket.

12 §.

Länsstyrelsen skall---skola

antecknas.

Ha till---därefter erfordras.

Har skattskyldig tecknat kontrakt
om byggande av fartyg, vilket enligt
kontraktet skall levereras inom tid,
som angives i 6 § tredje stycket, och
styrker den skattskyldige att han efter
den tidpunkt, då försäljning som
föranlett fondavsättningen ägt rum,
fullgjort förskotts- eller dellikvid i
enlighet med kontraktet, äger länsstyrelsen
medgiva, att beloppet enligt
avlämnad garantiförbindelse nedsättes
med högst hälften av den sålunda
fullgjorda likviden. Sådant medgivande
må icke lämnas med mindre
det med hänsyn till den skattskyldiges
förhållanden och övriga förelig -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse)

gande omständigheter skäligen kan
antagas, att fonden kommer att tagas
i anspråk för sitt ändamål. I
samband med medgivande som nu
sagts skall länsstyrelsen lämna underrättelse
härom till den bank, som
utfärdat garantiförbindelsen, med
uppgift tillika å det garantibelopp,
som därefter erfordras.

Ha till---å fartyget.

Det åligger---densamma

återställas.

(Föreslagen lydelse)

gande omständigheter skäligen kan
antagas, att fonden kommer att tagas
i anspråk för sitt ändamål. I samband
med medgivande som nu sagts
skall länsstyrelsen lämna underrättelse
härom, till den bank, som utfärdat
garantiförbindelsen, med uppgift
tillika å det garantibelopp, som därefter
erfordras.

Ha till — ---å fartyget.

Det åligger---densamma

återställas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959
års taxering och i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vid
ikraftträdandet av denna förordning skall vidare iakttagas, att bestämmelserna
i 6 och 12 §§ i deras äldre lydelse fortfarande skola äga tillämpning
i fråga om sådan avsättning, för vilken avdrag åtnjutits vid taxering år
1959 eller tidigare år.

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

Utredningsmannens förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom., punkt 1 av anvisningarna till
28 § samt punkt 3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

28 §.

2 mom. Ersättning på grund av
skadeförsäkring skall anses såsom
intäkt av rörelse, i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit
därest försäkrad egendom istället
försålts, varit att hänföra till intäkt
av rörelse eller i den mån ersättningen
eljest motsvarar sådan skattepliktig
intäkt eller motsvarar sådan
avdragsgill omkostnad, vilken är att
hänföra till nämnda förvärvskälla.

Avser ersättningen försäkring för
förlust av fartyg, står det den skattskyldige
fritt att upptaga densamma,
i den mån den överstiger värdet av
det förlorade fartyget sådant detta
värde befanns efter vederbörliga avskrivningar,
såsom intäkt under det
beskattningsår, då den influtit, eller
något av de två följande åren, eller
fördelad på dessa tre år; dock må ersättningen,
i den mån den använts
för anskaffande av annat eller andra
fartyg, icke upptagas såsom intäkt
för senare beskattningsår än det varunder
den sålunda använts.

Anvisningar
till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av

(Föreslagen lydelse)

28 §.

2 mom. Ersättning på grund av
skadeförsäkring skall anses såsom
intäkt av rörelse, i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit
därest försäkrad egendom i stället
försålts, ^arit att hänföra till intäkt
av rörelse eller i den mån ersättningen
eljest motsvarar sådan skattepliktig
intäkt eller motsvarar sådan
avdragsgill omkostnad, vilken är att
hänföra till nämnda förvärvskälla.

Anvisningar
till 28 §.

1. Till intäkt---stadgade

grunder.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande
bruk avsedda maskiner och
andra inventarier, vilka icke vid beräkning
av värdeminskningsavdrag
hänföras till byggnad (se punkt 7 av

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 67 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse. För annan skattskyldig
än aktiebolag, ekonomisk
förening, ömsesidigt försäkringsbolag
eller sparbank skall dock beträffande
intäkt vid avgttring av fartyg
följande gälla. Har nu avsedd skattskyldig
vid något tillfälle tillgodonjutit
räkenskapsenlig avskrivning vid
inkomstberäkningen för förvärvskällan
i fråga, skall intäkten hänföras
till intäkt av rörelse; i annat fall skall
intäkt, varom nu är fråga, upptagas
såsom intäkt av rörelse endast i den
mån sådant följer av punkt 3 d andra
stycket av anvisningarna till 29 §
men i övrigt såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet, i den mån enligt
35 § förutsättningarna för skattepliktig
realisationsvinst föreligga.

Vid avyttring---realisations vinst

föreligga.

I enlighet---realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig---för över låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall — därest annat
icke föranledes av vad i nästfoljande
stycke sägs — å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av tillgången,
i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1 andra
stycket av anvisningarna till 28 §).

Har annan skattskyldig än aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt
försäkringsbolag eller sparbank
avyttrat eller utrangerat fartyg och
har den skattskyldige icke vid något
tillfälle tillgodonjutit räkenskapsenlig
avskrivning vid inkomstberäkningen
för förvärvskällan i fråga, må
avdrag ske för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av
anskaffningsvärdet, i den mån detta
belopp överstiger vad som influtit vid

anvisningarna till 29 §), hänföres till
intäkt av rörelse.

Vid avyttring---realisations vinst

föreligga.

I enlighet----realisationsvinst

föreligga.

Då skattskyldig---för över låtaren.

till 29 §.

3 d. Då tillgång, varom här är fråga,
avyttras eller såsom för rörelsen
obrukbar utrangeras, får avdrag ske
för vad som i beskattningsavseende
återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
men skall å andra sidan belopp,
som erhålles vid avyttring av
tillgången, i sin helhet upptagas såsom
intäkt av rörelse (se punkt 1
andra stycket av anvisningarna till
28 §). Med avyttring likställes det
fall, att tillgång uttages ur rörelsen
för att tillföras annan rörelse, som
utgör särskild förvärvskälla, eller för
att nyttjas för annat ändamål.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 67 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avyttring av fartyget, men skall å
andra sidan såsom intäkt av rörelse
upptagas endast vad som vid dylik
avyttring må hava återbekommits av
belopp, för vilket avdrag i beskattningsavseende
åtn jutits.

Med avyttring likställes det fall, att
tillgång uttages ur rörelsen för att
tillföras annan rörelse, som utgör
särskild förvärvskälla, eller för att
nyttjas för annat ändamål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att
äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år. Vid ikraftträdandet
av denna lag skall vidare iakttagas, att bestämmelserna i 28 § 2 mom.
i dess äldre lydelse fortfarande skola gälla i fråga om beskattningen av
sadan ersättning för förlust av fartyg, som influtit under beskattningsår,
för vilket taxering skett år 1959 eller tidigare år.

590253 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag