Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.; given
Stockholms slott den 6 februari 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas först en redogörelse för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola samt
den pedagogiska försöksverksamheten vid högre skolor.

I ett andra avsnitt av propositionen behandlas frågor rörande skolväsendet
i glesbygder. Såsom ett led i strävandena att för kommuner av glesbygdskaraktär
skapa gynnsamma betingelser för försöksverksamhet med
enhetsskola förordas vissa undantagsbestämmelser beträffande bygdeskolornas
elevantal och klasstyp, närmast i syfte att förbereda och underlätta
fortsatta försök med lämpliga former av högstadier inom denna del av
skolväsendet.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 62

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 62 år 1959

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 februari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, vissa frågor rörande
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. samt anför därvid
följande.

I. Den allmänna försöksverksamheten

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse
med 1950 års riksdagsbeslut dels försök med en enhetsskoleorganisation
i anslutning till de riktlinjer, som uppdrogs i propositionen
1950: 70, dels också försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen
bär att inkomma med årliga redogörelser för försöksverksamheten.

Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i
lämpligt sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens
gång (prop. 1951: 136 s. 3; 1952: 149 s. 93; 1953: 126 s. 2; 1954: 137 s. 2;
1955: 120 s. 3; 1956: 80 s. 2; 1957: 106 s. 3; 1958: 109 s. 2).

1. Redogörelse för försöksverksamhet med enhetsskola

Skolöverstyrelsen har med skrivelse den 11 december 1958 inkommit med
redogörelse för försöksåret 1957/58. Redogörelsen är i sin helhet publicerad
i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1959 nr 4. Av redogörelsen torde här
få redovisas följande.

Under verksamhetsåret 1956/57 bedrevs försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola i 71 skoldistrikt. Från och med redovisningsåret 1957/58 tillkom
ytterligare 25 distrikt, nämligen Alnö, Dingtuna, Enhörna, Gamleby,
Hedesunda, Karlsborg, Kroppa, Kungsåra, Lund, Mölltorp, Nödinge, Själevad,
Skövde, Storfors, Tibro, Tillberga, Tranemo, Ullvättern, Valbo, Vittinge,
Västerlövsta, Västerås, Växjö, Österfärnebo och Överum.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 62 år 1959

Tabell 1. Antal lärar avdelning ar och elever i distrikt med enhetsskoleförsök

läsåret 1957/58

Skoldistrikt	Försöks- verksam- het fr. o. m.	I försöksverksamheten deltagande	Försöksverk-samheten har under året omfattat klasserna
Antal läraravd.	Därav på högstadiet	Antal elever	Därav på högstadiet
1. Alnö ..............	1957	7	_	135	_	1-2
2. Bergsjö ...........	1953	25	7	520	181	1-9
3. Bollnäs lk .........	1949	65	18	1 422	474	1—9
4. Bollnäs stad .......	1949	41	13	1019	314	1-9
5. Boo ..............	1954	26	—	661	—	1-6
6. Botkyrka ..........	1955	48	8	1211	234	1-8
7. Braås .............	1956	12	—	249	—	1-2, 5-6
8. Burlöv ............	1949	30	8	709	198	1-9
9. Degeberga .........	1954	29	5	545	in	1-8
10. Dingtuna..........	1957	8	—	68	—	1,5
11. Edefors ...........	1956	15	—	277	—	1-2,5-6
12. Ekeberga ..........	1955	7	—	142	—	1—3,5-6
13. Enhörna ..........	1957	4	—	40	—	1,5
14. Fagerhult..........	1956	4	—	65	—	1-6
15. Falun .............	1954	74	12	1 871	342	1-8
16. Finnskoga-Dalby ...	1956	31	—	633	—	1-6
17. Fjärdhundra .......	1956	13	—	257	—	1-2,5-6
18. Gamleby ..........	1957	9	—	165	—	1,5
19. Gustavsberg .......	1952	30	9	731	214	1-9
20. Göteborg ..........	1953	624	no	18 097	3 369	1-9
21. Hallstahammar ....	1955	50	7	1 164	179	1-3, 5-7
22. Hassela ...........	1953	14	4	292	81	1-9
23. Hedesunda ........	1957	10	—	no	—	1,5
24. Hietaniemi ........	1949	32	8	577	172	1-9
25. Holmsund .........	1955	25	4	560	120	1-3, 5—7
26. Huddinge .........	1955	99	11	2 331	298	1-3, 5—7
27. Huskvarna ........	1951	69	16	1 855	437	1-9
28. Hälsingborg .......	1951	112	19	3 127	595	1-9
29. Hömefors .........	1955	22	3	413	76	1-3, 5-7
30. Jokkmokk .........	1956	48	—	888	—	1-2,5—6
31. Järna .............	1955	26	3	517	68	1-3, 5-7
32. Jönköping .........	1953	82	16	2 144	457	1-9
33. Karlsborg .........	1957	7	—	184	—	1,5
34. Kolbäck ..........	1954	33	5	661	130	1-8
35. Kolsva ............	1955	18	2	440	58	1—3, 5—7
36. Kroppa ...........	1957	10	—	203	—	1-4
37. Kungsåra .........	1957	8	—	103	—	1,5
38. Laxå ..............	1950	35	10	747	210	1-9
39. Lenhovda .........	1956	ii	—	214	—	1-2, 5-6
40. Lerum ............	1949	49	13	1104	324	1-9
41. Lessebo ...........	1955	12	3	299	71	1-3, 5-7
42. Lillhärdal .........	1949	12	3	231	74	1-9
43. Linköping .........	1950	258	42	7 001	1 198	1-9
44. Ljusterö ..........	1956	5	—	92	—	1—7
45. Lomma ...........	1951	27	9	613	195	1-9
46. Lund .............	1957	93	—	2 247	—	1—5
47. Malmö ............	1954	97	17	2 719	523	1-8
48. Mölltorp ..........	1957	10	—	133	—	1,5
49. Mörbylånga .......	1950	32	10	673	234	1-9
50. Nacka ............	1954	98	18	2 408	491	1-8
51. Nederkalix ........	1951	135	41	2 771	965	1-9
52. Njurunda .........	1952	75	21	1 754	569	1—9
53. Nottebäck .........	1956	9	1 —	215	—	1-2 5-6

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Skoldistrikt	Försöks- verksam- het fr. o. m.	I försöksverksamheten deltagande	Försöksverk-samheten har under året omfattat klasserna
Antal lärara vd.	Därav på högstadiet	Antal elever	Därav på högstadiet
54. Nätra .............	1956	28		606		1—2,5-6
55. Nödinge...........	1957	7	—	156	—	1,5
56. Oland .............	1949	47	14	956	290	1—9
57. Perstorp ..........	1952	38	9	812	196	1-9
58. Ramnäs ...........	1953	31	8	638	157	1-9
59. Råda .............	1955	18	3	442	84	1-3, 5-7
60. Råneå ............	1950	72	22	1 460	498	1-9
61. Rämmen ..........	1953	25	6	534	148	1-9
62. Själevad ..........	1957	37	—	769	—	1,5
63. Skellefteå..........	1949	132	36	3 311	933	1—9
64. Skinnskatteberg ....	1954	39	7	868	181	1-8
65. Skultuna ..........	1955	24	2	521	60	1-3, 5-7
66. Skurup............	1955	24	4	515	115	1—3,5-7
67. Skön ..............	1950	76	21	1 925	590	1-9
68. Skövde ............	1957	30	—	824	—	1,5
69. Staffanstorp .......	1953	32	9	712	189	1-9
70. Stockholm .........	1949	1 183	57	31 061	1 517	1-9
71. Storfors ...........	1957	12	—	297	—	1-4
72. Sundbyberg........	1951	127	20	3 567	686	1-9
73. Sundsvall..........	1954	121	26	3 539	824	1-8
74. Sura ..............	1949	36	10	909	261	1—9
75. Svedala ...........	1950	33	11	709	222	1-9
76. Söderala ..........	1955	60	6	1 336	196	1-3, 5-7
77. Södertälje .........	1952	146	36	4 224	1049	1—9
78. Tibro .............	1957	11	—	294	—	1,5
79. Tillberga ..........	1957	8	—	136	—	1,5
80. Timrå ............	1949	68	21	1 722	579	1-9
81. Tranemo ..........	1957	12	—	179	—	1,5
82. Töre ..............	1952	41	14	869	308	1-9
83. Ullvättern .........	1957	8	—	215	—	1—4
84. Valbo .............	1957	29	—	445	—	1,5
85. Vifolka............	1949	28	9	553	180	1-9
86. Vittinge ...........	1957	4	—	89	—	1,5
87. Västerlövsta .......	1957	13	—	237	—	1,5
88. Västerås ..........	1957	242	—	6 328	—	1-5
89. Växjö .............	1957	32	—	764	—	1,5
90. Åhus..............	1949	31	9	582	177	1-9
91. Åseda köping ......	1956	8	—	190	—	1-2, 5-6
92. Åseda Ik ..........	1956	5	—	93	—	1-2, 5-6
93. Älghult ...........	1954	24	6	539	148	1-8
94. Österfärnebo .......	1957	7	—	86	—	1,5
95. Österåker..........	1949	33	9	770	238	1-9
96. Överum ...........	1957	8	—	106	—	1,5
	Summa	5 715	850	142 495	22 788

I sin helhet har försöksverksamheten sålunda under året omfattat 96 skoldistrikt,
vilka redovisas i tabell 1. Av denna framgår, att sammanlagda antalet
lärara vdelningar och elever, som under läsåret 1957/58 deltagit i försöksverksamheten
uppgick till 5 715 respektive 142 495, därav på högstadiet
850 respektive 22 788. Jämfört med närmast föregående läsår har försöksverksamheten
ökat med 1 322 läraravdelningar och 33 391 elever.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Skolöverstyrelsens jörsöksavdelning har under verksamhetsåret varit
uppdelad på tre rotlar. Avdelningschef, tillika chef för första roteln, har
varit under tiden den 1 juli till och med den 30 september undervisningsrådet
Jonas Orring samt från och med den 1 oktober undervisningsrådet
Åke Fältheim. Andra roteln har föreståtts av t. f. undervisningsrådet Maj
Bosson-Nordbö. Tredje roteln har under tiden den 1 juli till och med den
31 mars föreståtts av folkskolinspektören Britta Stenholm samt därefter
av ordinarie rotelchefen, undervisningsrådet Börje Beskow.

Såsom skolpsykologer har tjänstgjort docenterna Märta Björsjö och Ragnar
Hörnfeldt, av vilka den förra varit tjänstledig för enskilda angelägenheter
under tiden 1 juli till och med den 28 oktober med fil. lic. Sven-Eric
Henricson såsom vikarie.

På avdelningen har vidare under året tjänstgjort fem konsulenter med
huvudsakligen pedagogiskt-administrativa arbetsuppgifter, en byrådirektör,
en förste byråsekreterare, fyra amanuenser, en kontorist, två kanslibiträden
och sex* kontorsbiträden. Vid behov har även annan personal tillfälligt
knutits till avdelningen.

Till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m. anvisade riksdagen for
budgetåret 1957/58 ett reservationsanslag av 1 250 000 kronor.

Vissa tillkallade sakkunniga har under redovisningsåret 1957/58 slutfört
sina uppdrag. Sålunda har till skolöverstyrelsen överlämnats:

förslag till organisationsplan, tjänstefördelning för lärare m. m. för ett
försöksskolans högstadium,

förslag till försök med undervisning ledande till särskild normalskole kompetens,

...... ...

utredning rörande den regionala konsulentorganisationen inom torsoks skolan,

. , . . ... ,

förslag till tim- och kursplaner jämte metodiska anvisningar tor undervisningen
i engelska,

förslag till orienteringskurser i biologi med hälsolära och kemi,
utredning av frågor rörande elteknik inom den allmän-praktiska grenen

av klass 9 y, .

resultat av granskning av lösningar till provräknmgar som utsändes vårterminen
1957 till försöksdistrikten gällande alternativkurs 1 och 2 i åttonde
och nionde klassen,

arbetsinstruktioner för den allmänpraktiska grenen av klass 9 y.
Särskilda sakkunniga har under året tillkallats för följande ändamål:
utarbetande av översikt över behovet av nya läroböcker för försöksskolans
högstadium,

utformande av instruktionsblad (för elever) för den forberedande yrkesutbildningen
i snickeri i försöksskolans klass 9 y (grenarna 4 a och 7 b),
undersökning i sjätte klassen syftande till en jämförelse rörande anpassning
och attityder till arbetet mellan elever tillhörande 1947 års skoltyp
och elever tillhörande för söksdistrikt.

Dessutom har under verksamhetsåret ett antal experter, som redan tidigare
tillkallats, fortsatt sitt utredningsarbete.

Försöksverksamhetens lekmannanämnd inrättades genom beslut av
Kungl. Maj:t den 2(i februari 1954. I denna ingår förutom försöksavdelningens
chef, tillika ordförande, sju ledamöter, varav tre föräldrarepresentanter.
Nämnden, vars uppgift iir att såsom rådgivande organ medverka
vid planläggningen av försöksverksamheten, utformningen av kursplaner

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

m. m., har under redovisningsåret haft ett sammanträde, vid vilket bland
annat lämnades en redogörelse för skolberedningens arbete och för glesbygdsutredningens
betänkande.

Konferenser, fortbildningskurser och konsulentverksamhet har under
redovisningsåret anordnats både centralt och regionalt. Sålunda har centralt
ordnats en 6-dagarskurs för statens folkskolinspektörer samt 3-dagarskonferenser
för skolledare i försöksdistrikt. Kurser har av försöksavdelningen
vidare ordnats dels för handledare i praktiskt yrkesarbete och för blivande
yrkesvalslärare, dels för lärare i kvinnlig slöjd, gassvetsning och maskinskrivning.
. Försöksavdelningen har även under redovisningsåret 1957/58
lämnat bidrag till vissa kurser, anordnade av andra avdelningar inom
överstyrelsen, organisationer m. m.

Skolöverstyrelsens heltidsanställda konsulenter har under året besökt
försöksdistrikt under sammanlagt 61,5 dagar. För regional sådan verksamhet
i dessa distrikt har anlitats 97 deltidsanställda konsulenter, som i denna
egenskap tjänstgjort sammanlagt 391,5 dagar. För att ordna konsulentverksamhet
av sistnämnda slag, korta pedagogiska kurser och auskultationer
har tretton regionala samarbetskommittéer varit i verksamhet enligt
de riktlinjer, som fastställts av överstyrelsen och som redovisades i redogörelsen
för läsåret 1953/54 (Aktuellt 1955: 1, s. 2).

För söksavdelning ens publikation — »På försök» — har under verksamhetsåret
utkommit med två dubbelnummer och ett enkelnummer. Det ena
dubbelnumret behandlade yrkesvägledningen inom enhetsskolan och det
andra ägnades åt försöksverksamheten vid högre skolor. Enkelnumret omfattade
handelsundervisningen inom enhetsskolan och anknytande skolformer.
Upplagans storlek har ökats från 9 500 under föregående verksamhetsår
till 12 000 exemplar. Tidningen har liksom tidigare tillställts skolledare
och lärare i försöksdistrikten och dessutom utsänts till samtliga
folkskolexpeditioner, lärarutbildningsanstalter, statens folkskolinspektörer,
rektorer för sådana läroverk och realskolor, som medverkar i försöksverksamheten
vid högre skolor, landets ungdomsförmedlingar samt ett antal
prenumeranter såväl inom landet som i grannländerna.

Aven för redovisningsåret 1957/58 har särskilda rapporter infordrats
från skolledarna i försöksdistrikten. Därvid har uppgifter begärts om lärarnas
utbildnings- och anställningsförhållanden, elevernas ämnes- och linjeval,
organisationen av klasserna på högstadiet, yrkesvägledningen och den
förberedande yrkesutbildningen m. in. Den närmast följande redogörelsen
för dessa förhållanden grundar sig huvudsakligen på de sålunda inhämtade
uppgifterna.

Lärarnas formella kompetens

Undervisningen i engelska på mellanstadiet i klasserna 5 och 6 ombesörjdes
under läsåret av lärare, av vilka endast inemot 5 procent hade akademiskt
betyg i ämnet. Närmast föregående läsår hade inemot 6 procent av
dessa lärare sådant betyg.

I skolor av A-form hade i klasserna 5 och 6 inte mindre än 96 procent
respektive 94 procent av lärarna förvärvat skolöverstyrelsens behörighet
att undervisa i ämnet engelska. Aret dessförinnan hade 91 procent av lä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 2. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen

på högstadiet.

Läsår	Siffror- nas innebörd			Undervisande	lärare			Samtliga lärare
F. M. el. F. K. m. praktisk lärarkurs	Ämnes -lär. i lönegrad 19 (21)	Folkskol-lärare i lönegrad Ao 17	Folkskol- lärare	F. M., F. K. el. T. K.utan praktisk lärarkurs	Fil. stud., ingenjörer, ekon. stud.	Övriga
1954/55 ..	Antal	41	10	31	130	57	21	290
	%	14,1	3,5	10,7	44,8	19,7		7,2	100
1955/56 ..	Antal	61	14	94	150	77	14	10	420
	%	14,5	3,3	22,4	35,8	18,3	3,3	2,4	100
1956/57 ..	Antal	76	21	176	190	102	16	15	596
	%	12,8	3,5	29,5	31,9	17,1	2,7	2,5	100
1957/58 ..	Antal	124	19	193	319	130	25	22	832
	%	14,9	2,3	23,2	38,4	15,6	3,0	2,6	100

Anm. 1. Bland de akademiskt utbildade finns ett mindre antal med högre examina.

Anm. 2. Före 1957/58 motsvaras lönegraderna 19(21) och Ao 17 av lönegraderna 25(27) och 23.

rarna i dessa båda klasser överstyrelsens behörighet att meddela sådan
undervisning.

B-skolornas tillgång på för denna undervisning behöriga lärare är däremot
fortfarande betydligt knappare, särskilt i de svagaste av dessa skolformer.
Andelen för undervisning i engelska på mellanstadiet behöriga lärare
var således 63 procent i B 1-, 44 procent i B 2- och 20 procent i B 3-skolor.

Av de lärare, som saknade behörighet att undervisa i engelska, begagnade
88 procent radioundervisningen såsom stöd.

Undervisningen i läroämnen på högstadiet har under läsaren 1954/58
meddelats av lärare, vilkas formella kompetens framgår av tabell 2.1 denna
har emellertid ej medtagits de med enhetsskola kombinerade realskolorna
i Huskvarna och Sundbyberg, ej heller lärare med mindre än halv tjänstgöring.
Av det i denna kategori ingående relativt stora antalet timlärare
har under perioden genomsnittligt drygt hälften utgjorts av folkskollärare
och inemot en tredjedel av akademiker med eller utan praktisk lärarkurs.

Av tabell 2 framgår, att den grupp, som saknar egentlig lärarutbildning,
under perioden 1954/58 minskat med 5,7 procent. Denna grupp utgör dock
fortfarande drygt en femtedel av de lärare, som undervisar i läroämnen på
högstadiet. I fråga om den grupp, som har lärarutbildning, har under perioden
ingen annan nämnvärd förbättring inträtt än att kategorien folkskollärare
i lönegrad Ao 17 ökat från 10,7 till 23,2 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 3. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 7 läsåren 1951 /59.

Elevgrupper	År	Gossar	Flickor	Samtliga
Antal	%	Antal	%	Antal	%
2 främmande språk .........	1951/52	147	43,6	207	62,0	354	52,8
	1952/53	337	42,0	390	54,7	727	48,0
	1953/54	521	37,1	670	48,1	1 191	42,6
	1954/55	731	36,5	958	47,5	1 689	42,0
	1955/56	929	36,5	1080	45,0	2 009	40,6
	1956/57	1399	36,5	1 649	45,3	3 048	40,8
	1957/58	2 122	37,7	2 293	45,5	4415	41,4
	1958/59	2 680	42,3	3 070	52,4	5 750	47,1
1 främmande språk ........	1951/52	190	56,4	127	38,0	317	47,2
	1952/53	4G6	58,0	323	45,3	789	52,0
	1953/54	882	62,9	722	51,9	1 604	57,4
	1954/55	1 270	63,5	1058	52,5	2 328	58,0
	1955/56	1619	63,5	1 322	55,0	2 941	59,4
	1956/57	2 434	63,5	1990	54,7	4 424	59,2
	1957/58	3 363	59,7	2 676	53,0	6 039	56,6
	1958/59	3 553	56,0	2 752	47,0	6 305	51,7
Elever som ej deltar i engelska ......	1957/58	144	2,6	76	1,5	220	2,0
	1958/59	no	1,7	38	0,6	148	1,2

Undervisningen i övningsämnen på högstadiet meddelades under läsåret
1957/58 i fråga om ämnena teckning, musik och gymnastik av lärare, av
vilka obetydligt mer än hälften (54 procent) var fackutbildade. Cirka 30
procent av lärarna i dessa ämnen var folkskollärare. I ämnena manlig och
kvinnlig slöjd samt hemkunskap-hushållsgöromål var däremot cirka 80
procent av lärarna fack- och seminarieutbildade.

I övningsämnen tjänstgjorde dessutom ett antal lärare, som hade olika
slags fackutbildning och därjämte genomgått vissa pedagogiska kurser.

Ämnes- och linjeva let på hög stadiet

Elevernas tillval och bortval av främmande språk i klasserna 7 och 8
läsåren 1951/59 framgår av tabellerna 3 och 4, som möjliggör en jämförelse
mellan pojkar och flickor.

Enligt tabell 3 visade sig den vid försöksperiodens början starka tendensen
hos eleverna att i klass 7 välja två främmande språk under följande år
gå tillbaka från drygt hälften (53 procent) till något över 40 procent.
Efter att nagra ar ha varit stabiliserad kring sistnämnda procenttal har
andelen elever med två främmande språk under det senast redovisade året
ökat från 41 till 47 procent. Denna ökning gäller för både pojkar och flickor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1959 9

Tabell 4. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 8 läsåren 1952/59.

Elevgrupper	År	Gossar	Flickor	Samtliga
Antal	%	Antal	%	Antal	%
2 främmande språk .................	1952/53	108	33,3	175	51,9	283	42,8
	1953/54	267	35,4	335	47,9	602	41,4
	1954/55	438	32,7	586	43,2	1024	38,0
	1955/56	552	29,8	779	41,9	1331	35,8
	1956/57	817	32,8	978	41,6	1 795	37,0
	1957/58	1 158	30,9	1 473	40,6	2 631	35,7
	1958/59	1925	34,6	2111	41,5	4 036	37,9
1 främmande språk .................	1952/53	81	25,0	70	20,8	151	22,9
	1953/54	193	25,6	237	33,9	430	29,6
	1954/55	426	31,8	499	36,7	925	34,3
	1955/56	485	26,2	691	37,1	1 176	31,7
	1956/57	754	30,2	896	38,1	1650	34,1
	1957/58	1198	32,0	1 472	40,6	2 670	36,2
	1958/59	1848	33,3	1984	39,0	3 832	36,0
Utan främmande språk..............	1952/53	135	41,7	92	27,3	227	34,3
	1953/54	294	39,0	127	18,2	421	29,0
	1954/55	474	35,5	273	20,1	747	27,7
	1955/56	816	44,0	391	21,0	1207	32,5
	1956/57	923	37,0	479	20,3	1 402	28,9
	1957/58	1 387	37,1	682	18,8	2 069	28,1
	1958/59	1 784	32,1	988	19,5	2 772	26,1

För läsåren 1957/59 redovisas vidare 1 ä 2 procent elever, som efter särskilt
medgivande av försöksavdelningen valt bort engelska redan från och
med klass 7 och i stället fått utökad undervisning i modersmålet eller praktiskt
ämne.

Av tabell 4 framgår motsvarande tillvals- och bortvalsförhållanden beträffande
främmande språk i klass 8. I denna klass står det eleverna fritt
att välja även ämneskombination utan främmande språk. Enligt uppgifterna
för läsåret 1958/59 begagnar sig inemot en tredjedel (32 procent) av pojkarna
men knappt en femtedel (19,5 procent) av flickorna av denna rätt.

I fråga om möjligheten att i klass 8 välja antingen ett eller två främmande
språk visar det sig, att under läsåret 1958/59 av pojkarna 33 procent
respektive 35 procent och av flickorna 39 procent respektive 41,5 procent
valt dessa alternativ.

Vid en jämförelse mellan tabellerna 3 och 4 finner man, att såväl i klass
7 som i klass 8 genomgående en något större andel av flickorna väljer två
främmande språk. Därigenom kvalificerar sig också något flera flickor än
pojkar för tillträde till den gymnasieförberedande linjen i klass 9, som
förutsätter ämneskombinationen med två främmande språk.

10 Kmigl. May.ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 5. Elevernas linjeval i klass 9 läsåren 1953/59.

Elevgrupper	År	9	y	9a	9g	Samtliga
Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
Gossar................	1953/54	196	65,1	64	21,3	41	13,6	301	47,8
	1954/55	400	69,9	155	23,2	113	16,9	668	50,7
	1955/56	717	64,3	255	22,9	143	12,8	1115	48,5
	1956/57	993	61,4	336	20,8	289	17,8	1 618	48,4
	1957/58	1319	59,8	533	24,1	355	16,1	2 207	50,4
	1958/59	1933	57,2	858	25,4	588	17,4	3 379	49,2
Flickor ...............	1953/54	162	49,3	104	31,6	63	19,1	329	52,2
	1954/55	282	43,5	228	35,1	139	21,4	649	49,3
	1955/56	589	49,8	389	32,5	204	17,3	1 182	51,5
	1956/57	834	48,5	519	30,1	369	21,4	1 722	51,6
	1957/58	1 037	47,7	632	29,1	503	23,2	2172	49,6
	1958/59	1587	45,5	1083	31,0	820	23,5	3 490	50,8
Samtliga ..............	1953/54	358	56,8	168	26,7	104	16,5	630	100,0
	1954/55	682	51,8	383	29,1	252	19,1	1 317	100,0
	1955/56	1 306	56,9	644	28,0	347	15,1	2 297	100,0
	1956/57	1827	54,7	855	25,6	658	19,7	3 340	100,0
	1957/58	2 356	53,9	1 165	26,6	858	19,5	4 379	100,0
	1958/59	3 520	51,2	1941	28,3	1408	20,5	6 869	100,0

Elevernas fördelning på olika linjer i klass 9 framgår av tabell 5. Ej heller
i denna har de med enhetsskola kombinerade realskolorna i Huskvarna och
Sundbyberg medtagits.

Den totalbild, som tabell 5 ger av elevernas fördelning på olika linjer i
klass 9, visar endast smärre förskjutningar från år till år. Genomsnittligt
har eleverna under senare år fördelat sig med drygt hälften på den yrkesförberedande
linjen (9y), drygt en fjärdedel på den allmänna linjen (9a)
och omkring en femtedel på den gymnasieförberedande linjen (9g).

Elevernas fritt valda skolarbete på högstadiet

Enligt gällande timplaner har flertalet av högstadiets elever möjlighet att
ägna viss del av den schemabundna tiden i skolan åt s. k. fritt valt arbete.
I klass 7 får detta omfatta två veckotimmar, i klass 8 en veckotimme, i klass
9a två veckotimmar och i klass 9y två eller tre veckotimmar.

De ämnen, som såväl pojkar som flickor läsåret 1957/58 i klasserna 7 och
8 föredrog såsom fritt valt arbete, var slöjd, maskinskrivning och matematik.
Samma ämnen kom främst också i klass 9a, där dock både pojkar och
flickor företrädesvis valde maskinskrivning. Den för fritt valt arbete anslagna
tiden i klass 9y använde eleverna i första hand till att förkovra sig
i läroämnen — pojkarna i matematik och flickorna i engelska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959
Organisationen av klasserna på högstadiet

Klasserna 7 och 8 var under läsåret 1957/58 uppdelade på sammanlagt
605 klassavdelningar. Av dessa var emellertid endast 16 (3 procent) odifferentierade
i den meningen att i var och en av dem sammanförts elever, som
representerade alla tre språkalternativen, d.v. s. som läste tva, ett eller
intet främmande språk. I 103 klassavdelningar (17 procent) hade endast
två av dessa elevkategorier med avseende på språken förts samman. Däremot
var 486 (80 procent) av avdelningarna så sammansatta, att alla eleverna
i klassen läste samma antal främmande språk, d. v. s. två, ett eller intet.

De 605 avdelningarna i klasserna 7 och 8 var också differentierade med
hänsyn till om eleverna valt en mindre eller mera krävande kurs alternativ
1 respektive 2. Sådana alternativa kurser finns i ämnena engelska,
tyska, fysik, kemi och matematik. I 518 klassavdelningar (86 procent)
läste samtliga elever i klassen ettdera av dessa kursalternativ. Endast i
87 (14 procent) klassavdelningar tillämpades differentiering inom klassens
ram på så sätt att somliga elever läste alternativkurs 1, under det att andra
elever i samma avdelning läste alternativkurs 2.

Differentieringen av klass 9 har i fyra försöksdistrikt under läsåret 1957/
58 varit ofullständig såtillvida att särskild gymnasieförberedande avdelning
(9g) saknats. Detta gäller Huskvarna, Hälsingborg och Sundbyberg,
inom vilka distrikt elever med denna inriktning övergått till realskola eller
gymnasium samt Lillhärdal, där det saknats underlag för 9g-avdelning.

Av de sammanlagt 92 avdelningar, som under läsåret 1957/58 fanns på
allmän och gymnasieförberedande linje, var 80 stycken (87 procent) organiserade
såsom skilda 9a- respektive 9g-avdelningar. I 9 avdelningar (10 procent)
har eleverna på dessa båda linjer bildat gemensamma 9ag-klasser.
Dessa klasser har dock i enlighet med 12 § 7 mom. Allmänna försöksskolebestämmelser
varit uppdelade på skilda grupper i ämnena modersmålet,
tyska, engelska, franska och matematik. I återstående 3 avdelningar (3
procent) har 9a- och 9g-eleverna varit så fåtaliga, att de i alla ämnen måst
undervisas tillsammans. Detta gällde dock endast inemot 2 procent av
samtliga 9a- och 9g-elever.

Specialklasser har under läsåret 1957/58 i försöksdistrikten varit organiserade
till ett antal av sammanlagt 66, i vilka elever tillhörande högstadiet
undervisats.

Elevernas o in sättning i enh et s sk ol an

Avgången av elever från enhetsskolans mellanstadium till andra skolformer
framgår av tabell 6. Man finner av denna, att avgangen från klasserna
4 och 5 läsåret 1957/58 praktiskt taget upphört. Detta sammanhänger
självfallet med omorganisationen av realskolan. I antalet från klass
6 avgångna ingår eleverna i realskolorna i Huskvarna och Sundbyberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 6. Elevernas övergång till andra skolor från mellanstadiet vid slutet

av vårterminen 1958

Mottagande skolor	Antal elever avgångna efter
klass 4	klass 5	klass 6
Samrealskola, kommunal realskola ................	1	1	531
Högre allmänt läroverk:
klass l5 ...............................	11	3	13
. I4 ..........................	3	5	249
» l3 .................................	—	—	146
» 25 ...............................	—	i	—
Flickskola ...........................	2	4	379
Praktisk realskola.........................	—	—	323
Andra skolor...........................	6	1	18
Summa	23	15	1 659
Avgångna elever i procent av totala elevantalet i re-
spektive klasser vid början av höstterminen 1957/58	0,1	0,1	12,7

Avgången av elever från enhetsskolans högstadium till yrkesskolor eller
skolor av gymnasial karaktär framgår av tabell 7.

Tabell 7. Elevernas övergång till andra skolor från högstadiet vid slutet

av vårterminen 1958

Mottagande skolor	Antal elever avgångna från
klass 7	klass 8	klass 9
Högre allmänt läroverk, samrealskola, kommunal real-
skola, flickskola........................	68	22	55
Allmänt gymnasium:
RI‘ ...............................	—	6	15
RF ..........................	—	—	41
L I4 ...............................	—	14	49
L I3 ................................	—	—	16
AI4 ...........................	—	1	16
A I3 ......................	—	_	18
Försöksgymnasium:
R I3 ....................................	—	—	no
L I3 ..............................	—	—	32
AI3 ...........................	—	—	74
Tekniskt gymnasium ....................	—	—	11
Handelsgymnasium ..............	—	—	7
Yrkesskolor ......................	1	381	234
Summa	69	424	678
Till ovanstående skolor avgångna elever i procent av totala elevantalet i resp. klasser vid början av höst-
terminen 1957/58 .................	0,6	5,8	15,4

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 8. Elevernas avgång från högstadiet vid slutet av vårterminen 1958
enligt 4 § 2b och 2 c. Allmänna försöksskolebestämmelserna

Anledningen till avgången	Antal elever avgångna från
klass 7	klass 8	klass 9
	13	225	6
Afb 4 § 2 c ....................................	4	98	3
Summa	17	323	9
Avgångna elever i procent av totala elevantalet i resp. klasser vid början av höstterminen 1957/58	0,2	4,4	0,2

Jämfört med läsåret 1956/57 (Aktuellt 1958: 3) har elevernas avgång
från klass 8 till yrkesskolor minskat obetydligt, nämligen från 5,4 till 5,2
procent, under det att motsvarande avgång från klass 9 ökat från 2,9 till
5,3 procent (allt räknat i förhållande till respektive klassers totala elevantal)
.

Fortfarande jämfört med läsåret 1956/57 har elevernas avgång från klass
9 till försöksgymnasier ökat från 3,1 till 4,9 procent, under det att motsvarande
avgång till gymnasier av traditionell typ minskat från 4,0 till 3,5
procent. Avgången från samma klass till tekniskt gymnasium och handelsgymnasium
har ökat från endast 0,2 till 0,4 procent.

Avgång av elever från högstadiet enligt 4 § 2 b och 2 c mom. Allmänna
försöksskolebestämmelser framgår av tabell 8. (I moment 2 b sägs att elev
vid utgången av det läsår, som utlöper det kalenderår, då han fyller 16 år,
må äga rätt att avgå från skolan, även om han icke inhämtat för erhållande
av avgångsbetyg erforderliga kunskaper; moment 2 c innehåller förutom
en kompletterande övergångsbestämmelse det stadgandet, att, om särskilda
skäl föreligger, elev kan medges rätt att avgå från skolan efter utgången
av det läsår, som utlöper det kalenderår, då eleven fyller 15 år, om han då
genomgått klass 8.)

Vid en jämförelse med läsåret 1956/57 lägger man märke till att avgången
på grnnd av här nämnda orsaker minskat från 12,3 till 4,8 procent.

Yrkesvägledning

I den sedan flera år tillbaka bedrivna yrkesvägledningen har ingått dels
studie- och yrkesorienterande undervisning inom ramen för ämnet samhällskunskap,
dels praktisk yrkesorientering ute i näringslivet, dels också
enskild studie- och yrkesvägledning.

Den yrkesorienterande undervisningen omfattar i klass 7 cirka 10 timmar,
i klass 8 cirka 30 timmar och i klass 9 cirka 10 timmar. Denna undervisning
ombesörjes i regel av yrkesvalslärare, och i flertalet distrikt har

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 9. Praktikplatser i klass S läsåret 1957/58 fördelade på olika

huvudgrupper av yrken

Pojkar	Antal	Flickor	Antal
			i • i
Yrkesområde	platser	Yrkesområde	platser
Industri och hantverk ........	6 260	Handel......................	2 536
Handel..............	1 170	Hälso- och sjukvård, hygien ...	2 222
Förvaltning och fria yrken ....	829	Förvaltning och fria yrken ....	1574
Samfärdsel ..............	701	Industri och hantverk ........	577
Jordbruk och skogsbruk.......	760	Husligt arbete................	553
Hälso- och sjukvård, hygien ...	78	Jordbruk och skogsbruk ......	106
Husligt arbete ..........	4	Samfärdsel...................	91
Summa	9 802	Summa	7 659

man endast en sådan. Denne svarar antingen enbart för den yrkesorienterande
undervisningen eller för hela ämnet samhällskunskap.

Under läsåret 1957/58 har läraren i samhällskunskap även haft hand om
den yrkesorienterande undervisningen i klass 7 i två tredjedelar av hela
antalet distrikt med denna arskurs, i klass 8 i en fjärdedel och i klass 9 i
nära hälften av de distrikt, som under året haft ett högstadium med dessa
årskurser.

Föräldrainformation rörande elevernas studie- och yrkesval har i klasserna
6 9 regelbundet lämnats. I flertalet försöksdistrikt har det dessutom

varit möjligt att i sadana frågor rådgöra enskilt med yrkesvalsläraren på
dennes mottagningstid i skolan.

Den praktiska yrkesorienteringen i klass 8 har liksom tidigare omfattats
med stort intresse från elevernas sida. Av dessa hade omkring två tredjedelar
eller i det närmaste alla, som enligt gällande timplaner i klass 8
hade möjlighet att välja praktisk yrkesorientering, gjort detta. Oftast tillbringade
eleverna fyra veckor ute i näringslivet, i regel fördelade på två
2-veckorsperioder. Vanligen omfattade den praktiska yrkesorienteringen
för varje elev minst tva olika yrken. Enligt statistiska uppgifter, som sammanställts
av arbetsmarknadsstyrelsen, anskaffades under året 17 461 praktikplatser
åt elever i klass 8. För pojkar och flickor fördelade sig dessa
platser på de olika huvudgrupper av yrken, som framgår av tabell 9.

Liksom tidigare visat sig vara förhållandet praktiserade pojkarna företrädesvis
inom industri- och hantverksyrken, medan flickorna mest höll
sig till kontor, hälso- och sjukvård. Av rapporterna från distrikten framgår
vidare, att flera pojkar än flickor deltar i den praktiska yrkesorienteringen.
Detta sammanhänger bland annat med att pojkarna i klass 8 i större utsträckning
än flickorna väljer ämneskombinationer med endast ett eller
intet främmande språk, varigenom mera tid för denna yrkespraktik frigöres.
I detta sammanhang påpekas från några distrikt, att praktisk yrkesorien -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 62 år 1959

tering också borde anordnas för teoretiskt inriktade elever. Särskilt gäller
detta de elever, som i klass 9 väljer den allmänna linjen och för vilka den
fortsatta yrkesvägledningen och utplaceringen på arbetsmarknaden anses
erbjuda större svårigheter än för elever från klass 9 y.

Vidare framhåller yrkesvalslärarna, att anskaffandet av lämpliga praktikplatser,
både för praktisk yrkesorientering i klass 8 och för yrkesutbildning
av förberedande slag i klass 9, varit en av deras mest krävande uppgifter.

Den enskilda studie- och yrkesvägledningen är ett viktigt komplement
till den teoretiska och praktiska yrkesorienteringen. Även denna uppgift
ställer stora krav på yrkesvalslärarna. I detta sammanhang framhålles i
rapporterna behovet av hjälpmedel för att utröna elevernas intressen och
vissa andra yrkesförutsättningar.

Relevanta data för den enskilda yrkesvägledningen får yrkesvalslärarna
emellertid genom sitt kontaktarbete med föräldrar, lärare, skolläkare, skolsköterska,
skolpsykolog och personer, som iakttagit eleverna under deras
arbete utanför skolan, t. ex. handledare eller förmän ute på arbetsplatserna.
I en del fall användes skriftliga utlåtanden rörande sådana iakttagelser.
Sammanställningen av de personliga uppgifterna om var och en av eleverna
underlättas genom det särskilda elevkort för yrkesvägledningen, som
fr. o.m. läsåret 1958/59 användes på enhetsskolans högstadium.

När det gäller för eleverna att också inom skolan vidga sina arbetserfarenheter,
utgör den s. k. allmänpraktiska verkstaden ett värdefullt inslag.
Denna torde i någon mån kunna minska belastningen på näringslivet i fråga
om praktikplatser. Inom skolan ger den direkta kontakten mellan yrkesvalsläraren
och läraren i den allmänpraktiska verkstaden vissa möjligheter
att bedöma elevernas fallenhet för de olika slags arbete, som där kan ordnas.
Under läsåret 1957/58 hade emellertid endast nio distrikt anordnat undervisning
i allmänpraktisk verkstad. Där man haft sådan verksamhet anser
man, att eleverna kommit mera till klarhet om sina förutsättningar för
olika slags arbete.

Utbildningen av yrkesvalslärare har i samarbete mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen under läsåret 1957/58 anordnats i form av
en befordringskurs i yrkesvägledning för 20 folkskollärare. I denna kurs deltog
dessutom 6 lärare, som redan hade förvärvat behörighet att undervisa
i läroämnen eller yrkesämnen på enhetsskolans högstadium.

Förberedande yrkesutbildning

Under läsåret 1957/58 erhöll 2 356 elever förberedande yrkesutbildning
i nionde klassen. Av dessa elever var 1 319 pojkar och 1 037 flickor. Denna
del av utbildningen genomfördes i samarbete mellan enhetsskola, näringsliv
och yrkesskolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Tabell 10. Branschinriktningen läsåret 1957/58 hos 9y-elever med
undervisningen i yrkesämnen förlagd till yrkes- och industriskolor

Bransch	Pojkar	Flickor	Summa
Antal	%	Antal	%
A. Jordbruk .........................	16	3,8			16
B. Husligt arbete ....................	16	3,8	59	29,1	75
C. Metallyrken ......................	269	63,1	—	—	269
D. Handel och kontor ................	18	4,2	109	53,7	127
E. Andra yrken (bl. a. hantverk) ......	107	25,1	35	17,2	142
Summa	426	100,0	203	100,0	629

De i tabell 101 redovisade, som utgör drygt en fjärdedel (27 procent) av
eleverna i klass 9y, har fått denna sin förberedande utbildning i yrkes- och
industriskolor. Under de båda närmast föregående åren var dessa skolors
andel i utbildningsprogrammet 19 procent respektive 24 procent. Tabell 10
visar branschinriktningen hos de elever, som läsåret 1957/58 undervisats i
yrkesämnen i skolor av detta slag.

Man lägger märke till att inte mindre än inemot två tredjedelar (63 procent)
av pojkarna i yrkes- och industriskolor förberedde sig för metallyrken.
Av flickorna därstädes var drygt hälften inriktade på handel och kontor.

Av de nära tre fjärdedelar elever, som haft sin undervisning i yrkesämnen
förlagd till enhetsskolan, hade åtminstone pojkarna — såsom framgår av
tabell ll1 — en något mera varierad branschinriktning. Inemot en tredjedel
(32 procent) av dessa förberedde sig för hantverk och blandade yrken men

Tabell 11. Branschinriktningen läsåret 1957/58 hos 9y-elever med
undervisningen i yrkesämnen huvudsakligen förlagd till enhetsskolan

Bransch	Pojkar	Flickor	Summa
Antal	%	Antal	%
1. Jord- och skogsbruk................	63	7,1			63
2. Husligt arbete.....................	20	2,2	412	49,4	432
3. Metallyrken .......................	209	23,4	3	0,4	212
4. Snickeri ..........................	16	1,8	—	—	16
5. Lokalt betingade yrken ............	40	4,5	17	2,0	57
6. Handel och kontor.................	143	16,0	333	39,9	476
7 a. Hantverk och blandade yrken .....	285	31,9	69	8,3	354
7 b. Allmänpraktisk kurs .............	117	13,1	—	—	117
Summa	893	100,0	834	100,0	1 727

1 Tabellerna 10 och 11 är sammanfattningar av det mera detaljerade material, som överstyrelsen
lämnat i sin redogörelse. (Se härom Aktuellt 1959: 4.)

Kungl. May.ts proposition nr 62 år 1959

knappt en fjärdedel (23 procent) för metallyrken. Av flickorna däremot fördelade
sig åtminstone åtta av tio på antingen grenen husligt arbete eller
grenen handel och kontor.

Näringslivets medverkan vid den yrkesförberedande utbildningen har
skett i olika former. Vanligen har detta samarbete organiserats så, att eleverna
helt eller delvis haft sin yrkespraktik förlagd till olika företag, varvid
det förstnämnda varit det vanligaste. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik
har 2 141 praktikplatser under läsåret 1957/58 anskaffats för 9yelever.
Den vid den förberedande yrkesutbildningen nödvändiga samverkan
mellan enhetsskolan å ena sidan samt yrkesskolor och näringsliv å den andra
har liksom under föregående år måst få olika utformning alltefter olika lokala
förutsättningar, vilket närmare framgår av det detaljmaterial, som
överstyrelsen publicerat i den fullständiga redogörelsen för försöksverksamheten
med enhetsskola läsåret 1957/58 (Aktuellt 1959:4).

2. Redogörelse för försöksverksamhet vid högre skolor

Skolöverstyrelsen har med förutnämnda skrivelse den 11 december 1958
inkommit med redogörelse även för den pedagogiska försöksverksamheten
vid högre skolor under läsåret 1957/58. Redogörelsen, som är grundad på de
rapporter, vilka ingivits av rektorerna eller andra försöksledare, är i sin
helhet publicerad i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» (1959: 5). I det följande
lämnas endast ett sammandrag.

Antalet försök av detta slag var läsåret 1957/58 sammanlagt 378, fördelade
på 127 skolor. Närmast föregående år var motsvarande antal 342
respektive 117.

I fortsättningen kommer försöksverksamheten vid högre skolor enligt
plan, som redovisades i 1958 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln
(s. 430 ff.), att bedrivas enligt andra principer än tidigare. Den
viktigaste ändringen är den, att en del av de mest angelägna reformprojekten,
rubricerade såsom »särskild» försöksverksamhet, koncentreras till bestämda
skolor. Där söker man bland annat genom att något minska vissa
lärares undervisningsskyldighet underlätta och effektivera planläggningen,
genomförandet och utvärderingen av dessa försök, som i regel behöver påga
under en följd av år.

Rea Iskolesta diet

Försök med s. k. särskild normalskolekompetens har under läsåret 1957/58
pågått vid 5 skolor, varav 4 kommunala flickskolor och 1 privatläroverk.
Detta försök går ut på att för en grupp elever med stora svårigheter i matematik
och främmande språk anordna enklare kurser i dessa ämnen samt
även ge dessa elever möjlighet att i stället välja t. ex. maskinskrivning.
Sådan särskild kurs har under läsåret 1957/58 valts av endast 27 elever

1 engelska, 12 i tyska, 14 i matematik och 25 i maskinskrivning. Enligt rap 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 62

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

porterna har detta försök ännu ej vare sig funnit någon lämplig form eller
lett till några avgjort positiva resultat.

Försöksverksamheten med korrespondensskolor har nu nått därhän, att
dessa i fortsättningen bör inordnas bland övergångstidens övriga skolformer.
Resultaten visar, att även elever med ordinär studiebegåvning kan föras
fram till realexamen genom korrespondensundervisning av det slag, som
bedrivits i dessa skolor. Tabell 12 redovisar det antal elever, som på detta
sätt läsåret 1957/58 fullföljt sin examen samt deras därvid uppnådda genomsnittsresultat.

Tabell 12. Antalet elever i korrespondensrealskolor, som läsåret 1957/58
avlagt realexamen samt deras bety g sresultat

Kommun	Antal elever som	Medelbetyg i
genomgått preparandkurs	avlagt realexamen	läroämnen	teckning
Amnehärad .......................	12	10	1,6	0,6
Björkvik .........................	17	13	1.6	1,4
Finnskoga-Dalby ..................	10	6	1,5	1,3
Norra Ny ........................	4	4	1,6	1,6
Oviken...........................	7	7	1,5	0,9

Ovikens kommun har medgivits rätt att från och med den 1 juli 1958
inrätta kommunal realskola. Därmed kommer korrespondensrealskolan att
successivt avvecklas. Detsamma kommer att ske i Finnskoga-Dalby, när
den därstädes nu påbörjade försöksverksamheten med enhetsskola från och
med läsåret 1960/61 når högstadiet.

Försök med uppskjuten delning av klass i främmande språk har
under läsåret 1957/58 fortsatt vid 16 skolor. Ehuru uppfattningen om försöket
fortfarande varierar, synes man övervägande anse, att möjligheten
att genom delning av klass i främmande språk samtidigt undervisa ett begränsat
antal elever kommer dessa bäst tillgodo på ett stadium, som ligger
ovanför nybörjarnas. Såsom skäl anför man exempelvis, att individuell
undervisning är lättare att genomföra med mera mogna elever.

En omfördelning av ämnet samhällslära på realskolans olika årskurser
prövades läsåret 1957/58 i 16 skolor. Vid en del av dessa har man föredragit
att fördela samhällsläran endast på de två högsta årskurserna i stället för
på samtliga. Men erfarenheterna av detta nya arrangemang är — enligt
rapporterna — ännu ej tillräckliga för några säkra slutsatser.

Prövningen av avkortade kurser i matematik har under läsåret 1957/58
inte vunnit någon större anslutning. I rapporterna framhålles att de elever,
som läser avkortade kurser i ämnet, i regel är i sådant behov av hjälp, att
de knappast kan få tillräcklig sådan enbart genom »differentiering inom
klassens ram.»

Särskild undervisning i bok- och bibliotekskunskap har av kostnadsskäl
under läsåret 1957/58 varit begränsad till 5 skolor. Erfarenheterna av försöket
anses övervägande positiva. Meningen är emellertid, att detta i fort -

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1959

sättningen skall ingå såsom ett led i den särskilda försöksverksamheten.
Skolöverstyrelsen har för avsikt att med ledning av de ytterligare erfarenheter,
som man därvid får, efter hand låta utarbeta en handledning i bokoch
bibliotekskunskap.

Kurser i hushållsgöromål och slöjd i realskolans näst högsta klass anordnades
under läsåret 1957/58 inom ramen för nuvarande timplan. Dessa försöksvis
ordnade kurser avsåg för pojkarna hushållsgöromål och för flickorna
träslöjd. Enligt de rapporter, som från 3 skolor insänts härom, var intresset
stort.

Försök med fritt konstnärligt arbete i slöjd i flickskolan anställdes under
året vid 5 sådana skolor. Även detta försök, som omfattat bland annat
mönsterkomposition, färgval och konstsömnad, har rönt intresse. Dock har
det framhållits, att fostran till god smak och gott omdöme i fråga om
mönster, material och sömnadsmetoder självfallet redan ingår såsom ett led
i flickskolans ordinarie undervisningsuppgifter i slöjd.

Gymnasiet

Försök med särskilda studiebeting för vissa elever har under läsåret
1957/58 med goda resultat bedrivits vid 10 läroverk. Vanligen har försöket
ordnats så, att härför särskilt lämpade elever befriats från den ordinarie
undervisningen för att i stället få arbeta självständigt med vissa kursavsnitt,
som sedan redovisats för läraren. Möjligheten att ge hela klassen
handledning under viss del av undervisningstiden och låta eleverna studera
på egen hand under resterande lektioner har enligt rapporterna däremot
inte utnyttjats av någon enda skola. Dock har vid en skola några elever
lämnats handledning för studiebeting i form av ferieläsning.

Möjligheten till särskild prövning i studentexamen för läroverkets egna
elever, som önskar att i förväg avlägga examen i visst eller vissa ämnen, har
under läsåret 1957/58 utnyttjats av 104 elever, fördelade på 16 skolor. Närmast
föregående år var det 141 elever vid 33 skolor, som begagnade sig av
denna möjlighet, vilken numera är stadgeenligt medgiven (118 § 2 mom.
läroverksstadgan).

Förläggande av vissa skriftliga prov i studentexamen tidigare än till vårterminen
i högsta ringen har under läsåret 1957/58 prövats vid 22 skolor.
Vid 4 av dessa förlädes proven i engelska till vårterminen i näst högsta
ringen och vid 18 till höstterminen i högsta ringen. En skola prövade sistnämnda
arrangemang både i engelska och i latin.

Ehuru omdömena om försöket att låta eleverna i förväg fullgöra vissa av
de skriftliga proven är övervägande positiva, saknas inte påpekanden av
svagheter i anordningen. Särskilt ifrågasätter man, om den kan vara lämplig
för den allmänna linjen, som genomsnittligt ännu rekryteras av något
svagare utrustade elever.

Muntlig framställning har under läsåret 1957/58 varit föremål för försöksverksamhet
vid ett 40-tal skolor. Dessutom har man vid 5 skolor anordnat
övningar i dramatisk framställning, i några fall på främmande språk.

Av rapporterna framgår, att dessa inslag i undervisningen blivit uppskattade
av eleverna i allmänhet. För en del blyga elever har dock timmarna
i muntlig framställning kunnat bli besvärliga.

1 rapporterna återkommer gång efter annan frågan, hur man skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

få tillräcklig tid till övningar i muntlig framställning. På en del håll anser
man det vara risk för att just detta moment alltför mycket inkräktar på
andra viktiga undervisningsgrenar, t. ex. läsning och skrivning. Man framhåller
också, att en viss kategori talföra elever i stället skulle behöva övning
i koncentration och att detta säkrare sker genom träning i skriftlig framställning.

SamhäUslärans ställning har även på gymnasiet varit föremål för fortsatt
försöksverksamhet. Under läsåret 1957/58 har man emellertid endast vid 3
skolor prövat att låta samhällsläran utgöra ett helt självständigt ämne, ett
arrangemang, vars möjligheter självfallet i mycket hög grad beror på vederbörande
lärares egen inställning och utbildning.

Under året har man vid 5 gymnasier också prövat en annan fördelning av
samhällsläran inom historieämnets ram än i nuvarande kursplan. Vid ett
par av dessa har samhällsläran fördelats på alla ringarna, i övriga fall däremot
har den koncentrerats till de båda sista ringarna. Där man slagit in på
den förra vägen, har man vid denna undervisning strävat efter att — med
utnyttjande av grupparbete i största möjliga utsträckning — anknyta dels
till årets regelbundet återkommande tilldragelser på det kommunal- och
rikspolitiska planet, dels till lokala institutioner och företag.

Såsom en fördel med samhällslärans utspridning på flera årskurser framhålles
ofta, att man därvid genom att i undervisningen föra in aktuellt jämförelsematerial
kan bidra till att levandegöra äldre tiders händelser för eleverna.
Men omvänt kan man lika väl tänka sig, att svårsmälta avsnitt av
samhällsläran blir konkreta och lättare begripliga, om läraren låter dem
växa fram organiskt ur det historiska händelseförloppet.

Försök med frivillig textilslöjd har liksom föregående år ordnats under
två veckotimmar i vardera ring I3 och II4 vid 8 läroverk. Åtskilliga av
eleverna har emellertid efter en tid slutat kursen, därtill pressade av det
ordinarie skolarbetet eller lockade av andra möjligheter att använda sin
fritid.

Frivillig stenograf i har även under läsåret 1957/58 försöksvis förekommit
vid 5 gymnasier i form av en tvåårig kurs med två veckotimmars undervisning
utanför schemat. Det var emellertid endast ett fåtal (32), som anmälde
sig till den andra årskursen, och ännu färre fullföljde denna. Bland
skälen för avbrott nämndes främst bristfälliga förkunskaper, kursens förläggning
till tid utanför schemat samt det krävande ordinarie skolarbetet.
De elever, som fullföljde även andra årskursen, uppnådde dock i vissa
fall mycket goda resultat.

Fritidskurs i hushållsgöromål anordnades på försök under läsåret 1957/58
i ringarna U och II4 vid 2 läroverk. Även vid dessa kurser drog sig en del av
eleverna efter en tid tillbaka med hänvisning till att deras arbetsbörda blivit
alltför stor.

Nya verksamhetsformer inom skolan

Försök med handledning i studieteknik har under läsåret 1957/58 bedrivits
vid 12 skolor. Varje klass, som deltagit, har disponerat sammanlagt 7
timmar för ändamålet. Detta försök, som pågått sedan läsåret 1956/57, har
haft något olika utformning vid olika skolor.

På en del håll har en enda lärare disponerat alla de timmar, som tilldelats
klass för handledning i studieteknik, på andra håll har denna instruktions -

Kungl. May.ts proposition nr 62 år 1959

uppgift fördelats på flera lärare. I senare fallet har vanligen en psykologiskt
utbildad lärare orienterat eleverna om själva inlärningsprocessen, under
det att en annan lärare — ofta bibliotekarien — i anslutning därtill tagit
hand om den praktiska inövningen av lämpliga studiesätt. Även vissa facklärare
har medverkat vid tillämpningen av den för varje ämne speciella
studietekniken. ....

I rapporterna omvittnas, att det är just de praktiska övningarna som
väcker särskilt intresse hos eleverna. Elever, som först genom detta försök
i gymnasiet fått handledning och systematisk träning i studieteknik, har
framhållit, att de redan tidigare borde ha fått denna hjälp. En rektor sammanfattar
sin åsikt härom på följande sätt: »Försöksverksamheten ger vid
handen, att det är svårt att utrota dåliga vanor. Upplysning i studieteknik
måste ges tidigt.» .... .. „

Försök att göra skolbiblioteket mera tillgängligt för eleverna nar pagatt
under ett par år. För läsåret 1957/58 rapporteras sadana försök från 6 skolor.
Vid en del av dessa har man hållit biblioteket öppet ända till klockan 21.
Intresset från elevernas sida har dock inte varit stort, utom beträffande de
inackorderade, som på en del håll verkligen i något större omfattning än
de på skolorten hemmahörande begagnat sig av denna möjlighet att få studera
i lugn och ro på skolbiblioteket.

Systematisk användning av audio-visuella hjälpmedel i undervisningen
har under läsåret 1957/58 under försöksmässiga former prövats vid 5
skolor. Vid en av dessa skolor sökte man vid kristendomsundervisningen i
näst högsta ringen att jämföra elevernas behållning av auditiva och visuella
hjälpmedel. Försöksledaren lät två parallellavdelningar studera samma
kursavsnitt på olika sätt. I den ena baserades undervisningen på bandspelade
radioprogram, i den andra på diapositivbilder i färg. Resultatet beskrevs
på följande sätt:

»Såväl av svaren på testfrågorna som av elevernas direkt meddelade intryck
framgick klart de visuella hjälpmedlens överlägsenhet över de auditiva,
i varje fall inom det område som försöket omfattade. Detta kunde även
iakttagas vid användning av hjälpmedlen. Då ljudbanden spelades, föreföll
eleverna stundom ha svårt att koncentrera sig på åhörandet. De är från
andra sammanhang vana vid okoncentrerat åhörande av radioprogram.
Bilden däremot engagerar på ett helt annat sätt, bland annat helt enkelt
därför att det mörklagda rummet framtvingar koncentration på ljusbilden.
Eleverna omvittnade även på förfrågan, att de ansåg synintryck bli bestående
i minnet på ett mycket intensivare sätt än hörselintryck. Naturligtvis
vore en kombination av syn- och hörselintryck det bästa, så att vissa
bilder åtföljdes av mer autentisk ljudillustration än lärarens kommentar.
Detta fordrar dock så mycket av förberedelse, att det blir svårt att åstadkomma
i ordinär undervisning.»

I skolöverstyrelsens redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet vid
högre .skolor 1957/58 rapporteras ytterligare några försök. Beträffande
dessa, som främst gäller »Klassens timme», »Skolans timme» och »Fritt
valt arbete», torde få hänvisas till den i fullständigt skick publicerade redogörelsen
(Aktuellt från skolöverstyrelsen 1959:5).

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

3. Departementschefen

I enlighet med uttalande av riksdagen har skolöverstyrelsens försöksavdelning
att i samarbete med lärarhögskolans pedagogiska institution i år
avge en sammanfattande rapport om den sedan läsåret 1949/50 bedrivna
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Därför har den här refererade
rapporten naturligt nog av överstyrelsen begränsats till en huvudsakligen
beskrivande redogörelse för förhållandena på detta område under läsåret
1957/58.

Redan i anslutning till den av överstyrelsen avgivna rapporten rörande
försöksverksamheten under läsåret 1956/57 framhöll jag, att försöksverksamheten
var eller skulle bli föremål för omfattande undersökningar vid
sidan av den verksamhet, som kontinuerligt bedrives av överstyrelsen. Resultatet
av dessa undersökningar kommer att framläggas av 1957 års skolberedning.
Min granskning av nu föreliggande rapport föranleder mig med
hänsyn till sålunda pågående särskilda undersökningar att endast på vissa
speciella punkter särskilt kommentera rapporten.

Försöksverksamheten med enhetsskola har vunnit starkt ökad anslutning,
särskilt under de båda senaste åren. Det antal försöksdistrikt, som tillkom
under åren 1951—54, var för respektive år 5, 5, 7 och 9. Under perioden
1955—58 har antalet årligen nytillkommande försöksdistrikt varit 13, 12,
25 och 47. Hela antalet sådana distrikt uppgick läsåret 1957/58 till 96
(18 städer och 78 landskommuner) med sammanlagt drygt 5 700 lärare och
inemot 142 500 elever. Innevarande läsår pågår försöksverksamhet med nioårig
enhetsskola i 143 kommuner med sammanlagt cirka 196 000 elever.
Det totala invånarantalet i nuvarande försöksområden uppgår till omkring
1 685 000, d. v. s. inemot en fjärdedel (23 procent) av rikets folkmängd.

Vid flera tillfällen har riksdagen framhållit, att försöksverksamheten med
enhetsskola, borde syfta till — förutom att utpröva denna skolas organisation
och funktion — att tillgodose de särskilt på grund av de stora årskullarna
starkt ökade utbildningsbehoven. Senast vid 1957 års riksdag uttalade
statsutskottet (1957: 127, s. 8), att det vore rimligt att man — i den
mån lokal- och lärartillgången så tillät — vid försöksverksamhetens utvidgning
sökte beakta även sådana synpunkter. Jag vill här endast framhålla,
att dessa synpunkter självfallet blir särskilt aktuella i en tid av skärpt läge
på arbetsmarknaden med uppenbara tendenser till ökad ungdomsarbetslöshet.
Otvivelaktigt måste därvid möjligheterna att inom skolväsendet
bereda ytterligare utrymme för de växande ungdomskullarna tillmätas
den största betydelse. En mycket aktiv verksamhet i detta syfte bedrives
därför nu av skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna i samarbete med
kommunerna.

Vad gäller lärarsituationen inom enhetsskolan vill jag erinra om den i
enlighet med beslut av 1958 års riksdag nu pågående vidareutbildningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

folkskollärare för undervisning på enhetsskolans högstadium. Denna vidareutbildning,
för vilken jag redogjort i årets statsverksproposition och som
enligt där framlagt förslag skall anordnas i oförändrad omfattning även
under nästa budgetår, kommer från och med läsåret 1959/60 att avsevärt
öka tillgången på för högstadieundervisning behöriga lärare i läroämnen.
Av de lärare, som under läsåret 1957/58 undervisat i sådana ämnen på
enhetsskolans högstadium, hade mindre än hälften (40,4 procent) genomgått
både erforderlig ämneslärarutbildning och praktisk lärarutbildning.
Såväl denna som högstadiets övriga lärarutbildningsfrågor påkallar alltjämt
uppmärksamhet och effektiva åtgärder.

Beträffande rekrytering och utbildning av lärare i yrkesämnen inom industri,
hantverk och handel, bland annat för enhetsskolans behov, torde
1955 års sakkunniga för utredning angående yrkesutbildningens centrala
ledning och viss lärarutbildning komma att framlägga förslag inom kort.

I fråga om elevernas tillval av ämnen och linjer på enhetsskolans högstadium
(tabellerna 4 och 5) lägger man märke till att det alltjämt är en
större andel av flickorna än av pojkarna, som väljer ämneskombination med
två främmande språk. Till följd härav är flickorna också på den gymnasieförberedande
linjen i klass 9 fortfarande något överrepresenterade i jämförelse
med pojkarna. Denna genomgående tendens synes ha med högstadiets
konstruktion att göra och förhållandet torde, såsom i olika sammanhang
framhållits, komma att närmare skärskådas av skol beredningen.

Den av överstyrelsen redovisade branschinriktningen hos eleverna på den
vrkesförberedande linjen i klass 9 (tabellerna 10 och 11) synes, särskilt för
flickornas del, ganska ensidig; grenarna handel och kontor samt husligt
arbete har en dominerande ställning. Det är av vikt att ägna stor uppmärksamhet
åt detta förhållande och sträva efter att flickornas utbildningsmöjligheter
i klass 9 y blir mindre traditionsbundna.

Branschinriktningen hos de pojkar, vilkas undervisning i yrkesämnen
förlagts till enhetsskolan, är mera varierad. Dock är det i viss mån förvånande,
att man ej för stort mer än en tiondel (13 procent) av dessa elever
ordnat s.k. allmänpraktisk kurs. Enligt vad överstyrelsen framhåller, har
nämligen undervisningen i allmänpraktisk verkstad på de håll, där den förekommit,
verksamt bidragit till att öka elevernas klarhet om sin yrkesinriktning
och samtidigt betytt en välkommen lättnad i fråga om de flerstädes
mycket stora svårigheterna att skaffa eleverna från utbildningssynpunkt
lämpliga praktikplatser utanför skolan. Därtill kommer att den allmänpraktiska
undervisningen såsom sådan givit eleverna en mer mångsidig
orientering. Denna i sin tur torde komma att öka deras anställningsmöjligheter
och yrkesrörlighet, vilket självfallet iir av stor betydelse i en tid, då
man har att räkna med genomgripande förändringar inom arbetslivet.

Med tillfredsställelse kan konstateras att antalet elever, som läsåret
1957/58 medgivits rätt alt lämna högstadiet utan att ha inhämtat veder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

börliga kurser eller utan att ha uppnått den för avgång normala åldern (tabell
8), är förhållandevis litet. Antalet sådana har avsevärt minskat i jämförelse
med föregående år.

Beträffande övergången efter avslutad enhetsskola till högre skolor (tabell
7) lägger man märke till att fortfarande en mycket obetydlig andel av den
ifrågavarande elevgruppen fortsätter i specialgymnasier. Detta förhållande
torde delvis bero på högstadiets nuvarande konstruktion. Även ur denna
synvinkel aktualiseras alltså frågan om hur högstadiet bör utformas för att
erbjuda tillräckligt attraktiva och effektiva studiealternativ. Givetvis är
detta spörsmål ett av huvudproblemen för skolberedningen. Vissa modifikationer
i syfte att underlätta fortsatta studier vid exempelvis tekniskt gymnasium
synes mig emellertid böra övervägas från skolöverstyrelsens sida
redan inom ramen för den nu pågående försöksverksamheten.

Vad slutligen beträffar försöksverksamheten vid högre skolor, är överstyrelsens
redogörelse härom för läsåret 1957/58 likaledes övervägande av
beskrivande art. Inom denna sektor av försöksverksamheten pågår emellertid
en omläggning, som närmare beskrivits i 1958 års statsverksproposition
(s. 430 ff.) i syfte att i första hand samla det egentliga försöksarbetet till
bestämda skolor. Därför torde redan nästa års redogörelse komma att bära
spår av den koncentration av denna verksamhet, som är nödvändig.

II. Vissa speciella problem rörande enhetsskolorganisationen

i glesbygder

1. Tidigare ställningstaganden

1 1950 års skolproposition nr 70 (s. 239) framhöll departementschefen, att
en specialutredning i sinom tid kunde befinnas påkallad rörande skolväsendets
ordnande i vissa glesbygder, eftersom det där vid enhetsskolans
genomförande kunde bli nödvändigt med inackordering i skolhem i större
utsträckning. Departementschefen, som ansåg, att det inte kunde tillförlitligt
bedömas, i vad mån undantagsformer där vore behövliga, förrän
enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprövats, tilläde emellertid
följande: »Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskolorganisationen
torde därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden
på 1960-talet.»

I sitt utlåtande (SOU 1949:35, s. 26 f.) över 1940 års skolutrednings
betänkanden och 1946 års skolkommissions principbetänkande hade skolöverstyrelsen
erinrat om att ett av huvudmotiven för den förestående skolreformen
var att skapa större likställighet mellan stad och land i fråga om
ungdomens möjligheter till fortsatt utbildning. Den fortsatta centralisering
av skolväsendet, som vore en av grundförutsättningarna härför, ansåg över -

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

styrelsen borde genomföras varsamt. 13ade utredningarna, remissinstanserna
och överstyrelsen var ense om att centralisering borde förekomma endast
undantagsvis på lågstadiet och generellt blott på högstadiet. Skolkommissionen
hade dock gått längre och ansett, att en centralisering även av mellanstadieklasserna
5 och 6 ofta vore önskvärd för engelskundervisningens skull.
De skolor, som kommissionen ville bibehålla såsom »bygdeskolor», skulle
alltså i allmänhet vara 4-åriga och i en del fall 6-åriga. Överstyrelsen och
flertalet inspektörer ansåg det emellertid vara olämpligt att låta 4-klassiga
skolor bli den vanligaste formen av bygdeskolor.

Vidare menade överstyrelsen, att systemet med skolhem och inackordering
i möjligaste mån borde begränsas till enhetsskolans högstadium och ej
heller där förekomma annat än i de fall, där avstånden är så stora, att man
lämpligen ej kan anordna skolskjutsar.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag (uti. nr 1, s. 125) framhöll, att
bygdeskolorna normalt och så långt det är genomförbart borde omfatta
klasserna 1—6. Därigenom skulle en rationell lösning av enhetsskolans organisationsproblem
underlättas, och utskottet ansåg, att det redan av detta
skäl endast undantagsvis borde förekomma bygdeskolor, som omfattade
blott klasserna 1—4. »I synnerhet måste de pedagogiskt svagaste formerna
av dessa skolor med endast en lärare och vartannatårsintagning betraktas
som rena nödfallsutvägar» — tilläde utskottet.

I skolöverstyrelsens plan för enhetsskolorganisationens genomjörande,
framlagd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1956, erinrades om den
specialutredning angående glesbygdernas skolfrågor, vilken enligt 1950 års
skolproposition kunde komma att erfordras på 1960-talet. Efter att ha
påvisat, att det för en allsidig bedömning av enhetsskolans arbetsmöjligheter
under skilda förhållanden är nödvändigt att komplettera den pågående
försöksverksamheten med ett antal landsbygdsdistrikt, särskilt glesbygdsdistrikt,
hemställde överstyrelsen om att den utlovade utredningen
måtte komma till utförande tidigare än som från början avsetts. Om glesbygdsdistrikten
anförde överstyrelsen bland annat följande:

Dessa distrikt medför speciella problem, bland annat beträffande skolskjutsar
och inackordering för högstadieundervisning, och ytterligare erfarenheter
på detta område måste vinnas. I vissa sammanhang torde en
lösning av glesbygdsdistriktens utbildningsproblem främst på högstadiet
kunna erhållas med hjälp av korrespondensundervisning i liknande former
som vid korrespondensrealskolorna. Möjligheten av ett sådan arbetssätt pa
enhetsskolans högstadium bör närmare prövas i försöksverksamheten.

Beträffande den utredning om glesbygdernas skolfrågor, vilken överstyrelsen
ansåg vara angelägen, rekommenderades i skrivelsen, alt man borde
undersöka förutsättningarna för att — såsom sker i glesbygder i vissa
andra länder — grunda skolarbetet på en intensivare medverkan av skolradio
än som nu förekommer här i landet. Överstyrelsen ansag, alt det
därigenom skulle bli möjligt »att i stor utsträckning undvika internatverksamhet».

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Genom beslut den 28 september 1956 bemyndigade Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen
att verkställa utredning om glesbygdernas skolfrågor samt att
inkomma till Kungl. Maj:t med utredningen och med de förslag i ämnet,
vartill överstyrelsen funne anledning.

Som särskilda sakkunniga för utredning angående glesbygdernas skolfrågor
tillkallade överstyrelsen genom beslut den 29 september 1956 dåvarande
folkskolinspektören i Norrbottens läns östra inspektionsområde A. W.
Snell, dåvarande rektorn vid Västerbottens läns landstings centrala verkstadsskola
i Skellefteå E. O. Stålnacke samt rektorn vid högre allmänna
läroverket för gossar å Norrmalm i Stockholm A. T. D. Sävborg, ordförande.

Enligt skolöverstyrelsens direktiv för utredningen skulle de sakkunniga
för glesbygdsskolornas del undersöka möjligheterna:

1) att anlita både radio- och korrespondensundervisning;

2) att ordna tjänster för ambulerande lärare;

3) att koncentrera elevernas undervisning i de mest lärar- och lokalkrävande
ämnena till viss del av året, då de skulle behöva inackorderas på
främmande ort.

Vid utredningen borde man eftersträva sådana anordningar, att även
ungdom från glesbygder kunde beredas tillgång till en såväl åt teoretiskt
som åt praktiskt håll tillräckligt varierad och i möjligaste mån fullständig
högstadieutbildning. De sakkunniga borde överväga de undantagsformer,
som kunde vara motiverade inom enhetsskolorganisationen i glesbygder.
Därvid borde även statsbidragsfrågorna beaktas och så långt möjligt preciseras.

Betänkandet »Glesbygdernas skolfrågor» (stencilerat) avlämnades av de
sakkunniga den 4 september 1957 till skolöverstyrelsen, som med skrivelse
den 20 januari 1958 till Kungl. Maj:t överlämnat den verkställda utredningen
och däröver inhämtade yttranden samt på grundval därav framlagt
vissa förslag till omedelbara åtgärder i samband med försöksverksamhet
i glesbygder. Över detta överstyrelsens förslag har statskontoret den
29 mars 1958 avgivit utlåtande.

Glesbygdsutredningens uppdrag är emellertid ännu ej slutfört. Skolöverstyrelsen
har nämligen den 14 maj 1957 uppdragit åt samma sakkunniga
att fortsättningsvis utreda möjligheterna att bereda vissa glesbygders ungdom
tillgång till även gymnasieutbildning i hemorten eller i dess närhet.

I följande avsnitt redovisas i korthet utredningens hittills framlagda förslag
och remissyttrandena däröver, varvid huvudvikten lägges på de punkter,
som har samband med skolöverstyrelsens förslag till omedelbara åtgärder.
Detta överstyrelsens förslag jämte statskontorets utlåtande redovisas
för sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1959 27

2. Glesbygdsutredningen

A 11män na synpunkter

Såsom redan nämnts var utredningens huvuduppgift att föreslå sådana
anordningar, att även ungdom från glesbygder kan beredas tillgång till en
såväl åt teoretiskt som åt praktiskt håll tillräckligt varierad och i möjligaste
mån fullständig utbildning på enhetsskolans högstadium. De sakkunniga
erinrar i sitt betänkande inledningsvis om att en av de starkaste motiveringarna
för införandet av enhetsskola har varit önskemålet att därigenom
kunna förbättra utbildningsmöjligheterna för landsbygdens ungdom. Visserligen
säger det sig självt, anser de sakkunniga, att det aldrig kan bli möjligt
att i fråga om exempelvis förberedande yrkesutbildning erbjuda glesbygdsungdomen
lika varierade utbildningsalternativ, som dem tätorterna med sitt
nyanserade näringsliv kan ge sina uppväxande. »Men principen om lika
utbildningsmöjligheter för alla måste upprätthållas så långt det är möjligt.»
I fråga om sin allmänna inställning till uppgiften anför de sakkunniga
bland annat följande.

Många skolfrågor i glesbygden skulle lätt kunna lösas, om man blott
kunde föra samman barn i önskat antal och inackordera dem pa närmaste
tätort, där fullt differentierat högstadium kan organiseras. Flera av dessa
frågor är emellertid lika mycket befolkningsprobkm som skolproblem.

De anordningar, som de sakkunniga vill föreslå, måste kunna tillgodose
kravet på en god, meningsfylld skolgång, utan att alltför stora sociala
olägenheter uppstår för barnen, för föräldrarna och därmed kanske för hela
bygden. För både barnens och föräldrarnas skull borde därför enligt de
sakkunnigas mening inackordering så långt möjligt undvikas. — För hela
bygdens skull är det angeläget, att dess ungdom inte tvingas att under
flera år av skoltiden leva i en miljö, som avsevärt skiljer sig från hembygdens.
Därmed sättes lätt exporten av ungdom från glesbygd till tätort i
system.

Emot dessa allmänna synpunkter har remissmyndigheterna inte haft
något att invända.

Begreppet glesbygd har de sakkunniga sökt definiera enbart från skolorganisatorisk
synpunkt. De framhåller, att det alltså är fråga om »skolglesbygd».
Såsom glesbygdskommun i denna bemärkelse räknas »sådan
kommun, som inte har förutsättningar att bygga upp ett eget vanligt högstadium,
dit kommunens alla barn kan hänvisas». Begreppet preciseras av
de sakkunniga närmare på följande sätt: »I en glesbygdskommun föreligger
inte möjligheter till samarbete med en grannkommun, och befolkningsunderlaget
är inte så stort, att det finns betryggande förutsättningar för att
organisera ett högstadium med minst två parallellklasser. Folkmängden
understiger alltså 4 ()()() invånare. Avstånden är också sa stora, att man inte
ens med de bästa skjutsanordningar kan forsla barnen till ett vanligt högstadium
varje dag.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

De sakkunniga har emellertid ännu mera avgränsat begreppet skolglesbvgd.
Såsom sådan betraktar de endast kommuner (respektive kommundelar),
som har så stort barnantal, att det utgör ett rimligt underlag för
speciella högstadieanordningar. Detta skulle enligt de sakkunniga förutsätta
årskullar på minst 20 elever. Där befolkningsunderlaget är ännu mindre,
blir inackordering enda utvägen, och problemen för sådana kommuner berörs
inte av utredningen. Slutligen framhåller de sakkunniga, att de delar av
vårt land, som från skolans synpunkt kan betraktas såsom glesbygd, »nästan
undantagslöst är trakter, där befolkningens flertal får sin bärgning nr
skogen».

Exempel på kommuner, som från utredningens skolorganisatoriska synpunkter
betraktas såsom glesbygdskommuner, angavs i en förteckning, som
enligt de sakkunniga dock ej var att anse som definitiv. I denna förteckning
återfinns följande kommuner, ordnade inspektionsområdesvis från söder till
norr: Björkvik, Styrsö, Sörbvgden, Norra Ny, Säfsnäs, Lima, Transtrand,
Venjan, Los, Ramsjö, Häverö, Anundsjö, Ivälarne, Stugun, Rätan, Högdal,
Övre Ljungdalen, Sveg landskommun, Tännäs, Hede, Ström, Frostviken,
Åre, Fredrika, Dorotea, Vilhelmina, Tärna, Arjeplog, xA.rvidsjaur, Pite landskommun,
Jokkmokk, Gällivare, Överkalix, Junosuando, Tärendö, Pajala och
Övertorneå.

Varken den i utredningen gjorda bestämningen av begreppet glesbygd eller
den i anslutning därtill uppgjorda förteckningen över glesbygder har gått
fri från invändningar i remissyttrandena.

Från inspektörshåll har framhållits, att de sakkunnigas definition är
orimligt snäv. Svenska seminarielärarföreningen anser, att definitionen tar
mera hänsyn till högstadiets grad av differentiering än till glesbygdsbefolkningens
intressen. Föreningen anser vidare, att de sakkunniga därvid förbisett
det nära och naturliga sambandet mellan mellanstadiet och möjligheterna
att bygga vidare på vad som redan finns.

Även skolöverstyrelsen finner det olämpligt med en definition, som
endast tar sikte på högstadiet och som ej är tillämplig på låg- och mellanstadiet.
Vidare anser överstyrelsen det mindre lämpligt att, som de sakkunniga
gjort, fixera elevantalet per årskull till 20 såsom villkor för att ett
särskilt för glesbygd avpassat högstadium skall få inrättas. Ifall elevantalet
är något lägre än 20, bör enligt överstyrelsens mening upprättande av ett
högstadium ändå kunna övervägas, så vida barnantalet ej är statt i sjunkande
och om särskilda skäl talar för specialanordningar härvidlag.

Likaså har de sakkunnigas uppfattning, att glesbygdskommuner nästan
undantagslöst är skogskommuner, betvivlats i en del yttranden. Bland
annat har framhållits, att även vissa ökommuner, som saknar skogsbruk i
egentlig mening, är att betrakta såsom glesbygder. I sådana kommuner
måste därför exempelvis den förberedande yrkesutbildningen få en delvis
annan uppläggning än den de sakkunniga tänkt sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

Bygdeskolorna i enhetsskolorganiscitionen

De sakkunniga föreslår, att de båda enligt deras mening svagaste formerna
av bygdeskolor — 13 3- och D-skolorna — avskaffas i samband med
enhetsskolreformen. Skillnaden mellan dessa skolformer år främst den olika
lärarkompetensen, vilken för D-skolorna är smaskollärarexamen och föi
B 3-skolorna folkskollärarexamen. Vid båda dessa skoltyper sker emellertid
intagning av elever blott vartannat år. Därigenom skulle en del elever i
dessa skolor ej hinna att inom den nioåriga skolplikt såldern gå igenom
enhetsskolans alla årskurser. »Detta gör det nödvändigt, att de nuvarande
skolorna av B 3- och D-form avvecklas allteftersom den nioåriga skolan
genomföres», framhålles det i utredningen.

Lika bestämt hävdar emellertid de sakkunniga, att skolor för de lägre årskursernas
elever bör få bibehållas i glesbygder, så att man för dessa elevei
i möjligaste mån kan undvika inackordering och skolskjutsar på längre håll
än förslagsvis 15 km (d. v. s. högst en halv timmes körtid). För den skull
föreslås bestämmelser om att småskolor med klasserna 1—3 (bv-form) eller
klasserna 1—4 (bv Il-form) må kunna bibehållas i verkliga glesbygder. I
dessa skolor skulle intagning av nybörjare ske varje år, och antalet elever
borde fastställas till förslagsvis lägst 8 och högst 17. Om antalet elever i
sådan flerklassig småskola vid början av ett läsår ej uppginge till 8 men till
minst 5, borde enligt de sakkunniga vederbörande statens inspektör äga
medge, att skolan det oaktat finge bibehållas under ytterligare ett läsår.

Skulle antalet elever vid dylik småskola av bv- eller bv Il-formen komma
att överstiga förslagsvis 17, borde skolan enligt de sakkunniga knnna omorganiseras
antingen till en vanlig småskola av b-form med klasserna 1 2

och med ett barnantal av högst 8 (6 under något år) eller till en skola av
B 2-form, eventuellt med klasserna 1—3 i småskolavdelningen och klasserna

4_g i folkskolavdelningen. Skola av denna B2v-form borde få inrättas och

bibehållas, om elevantalet i klasserna 1—6 mer varaktigt överstiger 17.
Dock skulle detta enligt de sakkunniga endast få ske »i de egentliga glesbygderna,
framför allt i skogsarbetarbyarna».

Remissinstanserna delar allmänt de sakkunnigas uppfattning om nödvändigheten
av att avveckla D-skolorna. Däremot är man mte lika ense om
att detsamma bör ske med B 3-skolorna. För dessas bibehållande uttalar sig
ett 10-tal instanser, däribland 3 inspektörer och 3 skolstyrelser. Aven iolkskollärarlorbunden
ställer sig tveksamma inför förslaget om att avveckla
dessa skolor. Det enligt förbundens mening bästa alternativet till B3-skolor
är bygdeskolor av B2-form, och man menar, att denna skolform tor glesbygdernas
del skulle få förekomma, sa snart elevantalet överstiger 12.

'' I närmare femtio remissyttranden har man ställt sig övervägande positiv
till förslaget om att i glesbygderna bibehålla småskolor av bv- eller by 11-formen. Dessa skolor betecknas emellertid av ett 10-tal inspektörer såsom
pedagogiskt sett otillfredsställande. Småskollärarforbundet vill visserligen
ej motsätta sig förslaget men anser, att bv Il-formen bör tillåtas endast i

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

nödfall. För ingendera av dessa skolformer bör enligt förbundets mening
den övre gränsen för elevantalet sättas högre än 12. Folkskollärarförbunden,
som ger uttryck åt den bestämda uppfattningen, att centralisering med
inackordering endast i undantagsfall bör tillåtas för klasserna 1—6, finner
ingendera av de för glesbygderna föreslagna småskoleformerna acceptabla.

Skolöverstyrelsen anser, att skolor av B3-form med begränsat elevantal
bör kunna ingå såsom ett led i enhetsskolorganisationen i glesbygder. Överstyrelsen
erinrar om att man tagit hänsyn även till denna skolform vid utarbetande
av de »Timplaner och huvudmoment», som gäller för försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola.

De av de sakkunniga föreslagna 4-klassiga bygdeskolorna av bv II-formen
är emellertid enligt överstyrelsens mening pedagogiskt sett underlägsna
B3-skolor omfattande klasserna 1—6. Överstyrelsen anser därför, att skolor
av den förstnämnda typen även för glesbygder skall betraktas såsom en
undantagsform, som får förekomma endast i enstaka fall, där alldeles speciella
skäl motiverar en sådan organisationsform.

Däremot är överstyrelsen ense med de sakkunniga om att 3-klassiga småskolor
av bv-formen kan ha en uppgift att fylla i glesbygder. Det gäller
exempelvis i sådana fall, där barnantalet är för litet för en vanlig småskola
av b-form och där eleverna på mellanstadiet kan hänvisas till en skola av
högre form än B3 utan att skjutstiden enkel resa nämnvärt behöver överstiga
en halv timme. Överstyrelsen framhåller dock, att det endast är med
begränsat barnantal, som sådana skolor, där alla tre klasserna för det mesta
måste undervisas tillsammans, kan fungera tillfredsställande. Därför bör
detta antal enligt överstyrelsens mening i regel ej överstiga 12.

Beträffande de sakkunnigas förslag att skolor av B2v-form skulle få
upprättas och bibehållas i vissa glesbygder, om det i klasserna 1—6 mera
varaktigt är mer än 17 elever, anser överstyrelsen, att detta antal är väl
litet för en sådan skolform. Denna bör enligt överstyrelsens mening få finnas
i kommun, som bedriver försöksverksamhet med enhetsskola, såvida
barnantalet mera varaktigt överstiger 20.

I försöksdistrikt av glesbygdskaraktär bör således den normala övre gränsen
för elevantalet i skolor av bv- och B3-form vara 12 respektive 20 och
den normala undre gränsen i klasserna 1—6 i skolor av B2-form såsom
nämnts likaledes 20. Överstyrelsen anser det emellertid önskvärt, att dessa
normaltal försöksvis får tillämpas även i en del andra glesbygdsdistrikt än
sådana som utprövar enhetsskola.

Korrespondens- och radioundervisning

De sakkunniga betonar, att varken korrespondens- eller radioundervisning
eller en kombination av dessa båda hjälpmedel kan ersätta direktundervisning,
meddelad av fackutbildad lärare.

Kungl. May.ts proposition nr 62 år 1959

Korrespondensundervisningen ger även i de fall, där kompetent lärare
finns att tillgå, en värdefull komplettering till dennes undervisning och vissa
möjligheter att differentiera denna inom klassens ram med hänsyn till
elevernas val av mer eller mindre avancerade kurser i respektive ämnen.
Vid t.ex. undervisning i yrkesteori ger korrespondensmetoden också möjligheter
till differentiering efter olika yrkens behov. Även i sadana fall bör
metoden emellertid enligt de sakkunniga stödjas av radio och bandspelare.
Televisionens betydelse härvidlag nämner de sakkunniga endast i förbigående.

De sakkunniga föreslår fortsatt försöksverksamhet för utprövning av såväl
korrespondensmetodens som de audio-visuella hjälpmedlens möjligheter
att stödja undervisningen särskilt på enhetsskolans högstadium.

Remissinstanserna har i allmänhet intet att invända mot utredningens
förslag till försöksverksamhet med korrespondensundervisning, kompletterad
med audio-visuella hjälpmedel. Dock anser man på flera håll, att de
sakkunniga behandlat dessa frågor alltför knapphändigt.

Skolöverstyrelsen anser likaledes, att såväl korrespondensmetoden som
de audio-visuella hjälpmedlen bör vidare utprövas såsom stöd för högstadieundervisningen
i glesbygder. Då emellertid en del av dessa bygder har
mindre goda mottagningsförhållanden för radio, rekommenderar även överstyrelsen,
att en del program spelas in på magnetofonband, som i tillräckligt
antal kopior tillhandahålles skolorna. Möjligheterna att samordna dessa
hjälpmedel med korrespondenskurserna bör enligt överstyrelsens mening
också beaktas.

Olika typer av högstadier för glesbygderna

Vid sin bedömning av frågan om möjligheterna att organisera en högstadieutbildning
även för de uppväxande i glesbygder har de sakkunnigas
huvudsynpunkt varit den, att ungdomarna i dessa bygder, utan att vara
inackorderade på annan ort under hela läsåret, bör få en utbildning, som
är så långt möjligt kvalitativt likvärdig med den som en normal centralskola
ger. Det första och största problemet därvidlag är självfallet svårigheten
att för rimliga kostnader kunna organisera en tillräckligt differentierad
högstadieutbildning.

Partiella högstadier, ordnade på så sätt, att endast den nionde klassen
centraliseras, anser sig de sakkunniga ej kunna rekommendera. Vid en sådan
anordning skulle glesbygdernas elever stanna kvar på hemorten och där i
sjunde och måhända åttonde klass undervisas av folkskollärare, eventuellt
med stöd av radio- och korrespondensmetod. Ej heller med den modifikationen,
att endast de elever, som syftar till gymnasieutbildning, från dessa
klasser överföres till centralskola, anser sig de sakkunniga kunna godkänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 år 1959

ett sådant system, bland annat därför att det »skulle vara helt emot en av
de bärande idéerna i enhetsskolan».

Även med full förståelse för de små kommunernas önskan att få upprätta
var sitt eget högstadium anser sig de sakkunniga ej kunna rekommendera
detta, om högstadiefrågan för dessa i stället kan ordnas genom samarbete
med angränsande kommuner, utan att eleverna behöver inackorderas. Alltför
små högstadier skulle nämligen knappast utan kostsamma specialanordningar
få resurser att meddela en så kvalificerad undervisning som de uppväxande
har rätt till. Vidare anför de sakkunniga följande:

Samhällslivets olika områden kräver en så stor mängd intellektuell arbetskraft,
att man knappast kan räkna med att skolan inom överskådlig framtid
skall kunna få lägga beslag på en så stor del av denna, som en kraftig
minskning av klassernas storlek skulle nödvändiggöra. Lärararbetskraften
måste helt säkert även i framtiden rationellt utnyttjas.

Enkla högstadier är den specialanordning, som de sakkunniga rekommenderar
för glesbygderna. Denna anordning innebär, att högstadier med endast
en avdelning av varje årskurs får upprättas i fall, där elevantalet ej räcker
till för fler avdelningar och där barnen på grund av stora avstånd ej dagligen
kan skjutsas till en vanlig centralskola. I utredningen skisseras följande
tre typer av arrangemang med enkla högstadier.

Typ 1 innebär, att eleverna under två tredjedelar av varje termin undervisas
i hemortens skola. Där skulle enligt de sakkunniga finnas två adjunktskompetenta
lärare, vilka med hjälp av mellanstadielärare och korrespondensmetod
skulle ombesörja undervisningen. Dessa lärare borde vidare
enligt de sakkunnigas förslag genom särskild fortbildningskurs införsättas i
uppgiften att även handleda eleverna vid den kompletterande korrespondensundervisningen,
vilken både till omfattning och uppläggning i viss mån
måste avvika från vanlig sådan undervisning.

Under återstående tredjedel av varje termin skulle eleverna inackorderas
vid en fullt utbyggd centralskola, för att där i första hand få sin undervisning
i laborations- och övningsämnen, som ju fordrar specialsalar med
specialutrustning.

Typ 2 förutsätter, att det i hemortens skola finns sådana speciallokaler
med erforderlig utrustning, att eleverna kan få hela sin undervisning där.
Denna skulle dock delvis i form av fyllnadstjänstgöring ombesörjas av
lärare från centralskolan, vilka under ett par dagar i veckan besöker bygdeskolan.
Förutom villighet från lärarnas sida förutsätter ett sådant arrangemang
rese- och traktamentsersättning åt dessa.

Typ 3 innebär, att eleverna ett par dagar i veckan skjutsas till centralskolan,
där de då får den mest lärar- och lokalkrävande delen av undervisningen.
Eftersom skolskjutsar enligt detta arrangemang skulle förekomma
bara två dagar i veckan, torde dessa skjutsar kunna ordnas mellan orter,
belägna på 60 och ända till 90 minuters reseavstånd, menar de sakkunniga,
som anser att fördelarna av att få bo i hemmet ändå skulle komma att
överväga nackdelarna för elevernas del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

I utredningen räknar man med att det för ett enkelt högstadium fordras
ett elevantal av minst 20 per årskull. Med hänsyn till det stöd, som korrespondensundervisningen
skulle komma att ge, anser de sakkunniga, att
maximiantalet elever bör kunna sättas till 40 elever per årskull.

Dubbla högstadier, d. v. s. sådana med endast två parallellavdelningar, är
likaledes en avvikelse från den treparallelliga högstadieform, som de sakkunniga
främst med tanke på differentieringen betraktar som den normala.
Vid högstadier med endast två paralleller blir det visserligen ej möjligt att
genomföra en fullständig linjedifferentiering i den utsträckning, som vore
önskvärt. De sakkunniga anser emellertid, att man kan mildra olägenheterna
härav genom att låta klasserna bli något mindre än normalt och genom
att tillämpa undervisningsmetoder, som möjliggör viss differentiering
inom klassens ram.

En del kommuner med långa avstånd till närmaste tätbygd bör enligt de
sakkunnigas mening få rätt att anordna dubbla högstadier, även i de fall där
elevantalet per årskull inte är större än 40—50. Viktigt anses nämligen vara,
att eleverna får behålla kontakten med sin hembygd, då det eljest inte är
sannolikt, att de kommer att stanna kvar där. Troligt är visserligen, att
dessa dubbla högstadier kommer att bli relativt dyrbara, men enligt de
sakkunniga är det ändå motiverat, att de bör få upprättas. I de vidsträckta
glesbygdsområdena, framför allt i Norrland, kan det vara lämpligt, att
någon kommun med förutsättningar härför får upprätta dubbelt högstadium,
och att elever från enkla högstadier i grannskapet får sin koncentrationsundervisning
förlagd dit. På så sätt kan dessa enkla högstadier förstärka
en eljest tämligen svag centralskola genom att ge möjligheter att där
anställa flera lärare och att anskaffa en mera fullständig specialutrustning.
I en del andra fall åter kan man därigenom vid skolan med det dubbla högstadiet
anställa lärare, som kan fullgöra viss fyllnadstjänstgöring vid de
samverkande skolorna med enkla högstadier.

Remissinstanserna har i flertalet fall (73) i huvudsak anslutit sig till utredningens
förslag om enkla högstadier. Av de instanser, som ställt sig
avvisande (26), har en del i stället rekommenderat partiella högstadier.
Folkskollärarförbunden, som anser att utredningen inte förebragt bärande
skäl mot partiella högstadier, anför följande: »I vissa fall kan det förmodligen
visa sig lämpligast att förlägga klasserna 7 och 8 till bygdens skola,
medan man — för att kunna klara av den rikare differentiering med bland
annat praktisk yrkesutbildning, som krävs under nionde skolåret — centraliserar
klass 9.» Även Sveriges skolledarförbund har anfört liknande synpunkter.

De sakkunnigas förslag, att de enkla högstadiernas elever skulle tillbringa
en tredjedel av läsåret vid centralskola, kritiseras av drygt ett 20-tal
instanser. Folkskollärarförbunden, som betvivlar den för en sådan partiell
centralisering anförda motiveringen att det skulle bli för dyrt att utrusta
det enkla högstadiet med specialanordningar för vissa laborativa ämnen,
tillägger: »Enligt förbundens mening måste det emellertid bli billigare att

3 — Iiih(ing till riksdagens protokoll 1059. 1 sand. AV (VI

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

förse bygdeskolans högstadium med laborationsrum och skolkök än att
bygga skolhem vid centralskolan och bekosta inackordering för eleverna
under en tredjedel av läsåret. Förutom de ekonomiska och sociala skäl, som
kan anföras mot den föreslagna inackorderingen, kan också förebäras tungt
vägande pedagogiska invändningar. Centralisering medför alltid betydande
anpassningssvårigheter för eleverna.» Även enligt arbetsmarknadsstyrelsen
»torde det icke bli dyrare att förse bygdeskolorna med behövlig utrustning
för denna undervisning än att ordna med inackorderingsmöjligheter vid
centralskolan». Arbetsmarknadsstyrelsen tillägger, att man inte heller alltid
kan räkna med att genom en sådan centralisering få tillgång till adjunktskompetenta
lärare, eftersom »undervisningen på enhetsskolans högstadium
även vid centralskolorna, liksom på många mera välbelägna orter,
i stor utsträckning tills vidare kommer att handhas av andra lärare».

Läroverkslärarnas riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation
framhåller, att de stora variationer i elevernas begåvning och intressen,
som på ett enkelt högstadium måste finnas i en och samma klass »kräver
små avdelningar, förslagsvis högst 24». Sistnämnda båda organisationer
avvisar för övrigt de sakkunnigas förslag i vad det avser att låta såväl vissa
lärare som eleverna på högstadiet ambulera mellan centralskola och bvgdeskola
enligt de av de sakkunniga tilltänkta arrangemangen (typ 2 och 3).

Skolöverstyrelsen förklarar sig vara ense med de sakkunniga om att även
i glesbygder endast fullständiga högstadier bör få komma till stånd. Detta
bör dock ej hindra, att undervisningen för vissa elever i klass 9 helt förlägges
till annan skola.

Enligt överstyrelsens mening bör försöksverksamhet med enkla högstadier
av samtliga de tre typer, som de sakkunniga tänkt sig, med vissa modifikationer
få bedrivas i glesbygdskommuner. Överstyrelsen delar de sakkunnigas
uppfattning, att man först efter några års försöksverksamhet kan
avgöra, om enkla högstadier bör bli normala företeelser i glesbygdsområden.

D en förberedande yrkesutbildningen

De sakkunniga betonar inledningsvis den förberedande yrkesutbildningens
viktiga roll. Men de anser sig också böra konstatera, »att glesbygdskommunerna
har mycket små förutsättningar att ge en allsidig praktisk
yrkesorientering och tillfredsställa skiftande önskemål i fråga om förberedande
yrkesutbildning». Utredningen utgår ifrån att man knappast kan
räkna med att förlägga mer än två yrkesgrenar till hemorten. »De grenar
det kan bli fråga om är undantagslöst skogsbruk (eller skogs- och jordbruk
kombinerat) för pojkarna och huslig utbildning för flickorna» framhåller de
sakkunniga.

För de »preliminärt branschbestämda» eleverna föreslås emellertid därjämte
en allmänpraktisk metallteknisk gren, som förlägges till centralskola
och inrymmes i skolverkstad därstädes. De yrkesgrenar, som det därnäst
enligt utredningen är angeläget att genom centralisering tillgodose för glesbygderna
är »detaljhandel och kontor» samt »hantverk och blandade yrken».

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

För att genom samarbete mellan kommuner kunna inom enhetsskolans ram
ordna även för dessa yrkesgrenar krävs enligt utredningen ett befolkningsunderlag
på sammanlagt 8 000 invånare.

De »klart yrkesbestämda» eleverna däremot kan enligt de sakkunniga ej
passas in i den snäva ram för förberedande yrkesutbildning, som enhetsskolan
själv skulle kunna ge. Härvidlag måste existerande anstalter för
yrkesutbildning anlitas på så sätt, att dessa elever får fullgöra nionde skolåret
såsom första året i en målbestämd yrkesutbildning, helst förlagd till
central yrkesskola i landstings eller kommuns regi. Enligt de sakkunniga bör
man härvid tillse, att de yrkesmogna eleverna, även glesbygdernas, får förtursrätt
till yrkesskolorna.

För en del av de »yrkesobestämda» eleverna räknar man i utredningen
med att det kan vara »lämpligare att under det sista skolåret få mångsidig
slöjdundervisning, som säkerligen kan ordnas i befintliga slöjdsalar».

Från sina utgångspunkter har utredningen ägnat speciell uppmärksamhet
åt den skogliga utbildningen. De sakkunniga anser, att huvuddelen av denna
— såväl den teoretiska som den praktiska — bör kunna förläggas till hemortens
skola. Eftersom den fortskridande mekaniseringen av skogsbruket av
utövaren fordrar kunskaper i maskin- och verktygsvård, bör sådan undervisning
anordnas i verkstad vid centralskola.

Även om man för det egentliga skogsarbetet inte i någon större utsträckning
kan påräkna kvinnlig arbetskraft, anser de sakkunniga det dock vara
av värde att kunna skapa vissa arbetstillfällen även för flickor inom skogsarbetet.
Redan nu anses kvinnlig personal där oumbärlig, t. ex. såsom
kockor vid större skogsförläggningar. Men det torde finnas även andra uppgifter,
som skulle kunna passa för kvinnlig arbetskraft, t. ex. vissa skogsvårdsarbeten,
hålkortsstansning och arbeten i samband med aptering och
tumning, liksom också tjänstgöring såsom förare av personaltransportvagnar.

Remissinstanserna, däribland ett 20-tal inspektörer, har i huvudsak
ställt sig positiva till utredningens förslag i nu förevarande avseende. Riksförbundet
landsbygdens folk anser emellertid förslaget alltför snävt, därför
att det ensidigt anknyter till de på orten dominerande yrkena. Tjänstemännens
centralorganisation, folkskollärarförbunden och facklärarförbundet anser
förslaget alltför skissartat.

De sakkunnigas förslag att förlägga skogslmjen (eller den kombinerade
skogs- och jordbrukslinjen) till skola i hemorten finner skogsstyrelsen befogat.
Domänstyrelsen föreslår överläggningar snarast möjligt mellan skolöverstyrelsen
och företrädare för skogsbrukets yrkesutbildning för utarbetande
av mera generella riktlinjer för skogsundervisningen i enhetsskolan.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen jör yrkesutbildning är ense om att
anknytningen mellan enhetsskolans 9 y-linje och yrkesskolan bör underlättas
även för glesbygdernas ungdom. Likaledes är de båda verken ense om

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

att de sakkunnigas förslag om en viss förtursrätt för glesbygdselever, som
anmäler sig såsom inträdessökande vid yrkesskola, är ett spörsmål, vilket
synes böra lösas från fall till fall av landstingen och kommunerna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller särskilt, att flickornas utbildning
bör ägnas större uppmärksamhet än som skett. Även om den
husliga utbildningen fortfarande är och kommer att bli den för flickor dominerande,
synes i utredningens förslag utbildningsvägar för kvinnlig ungdom
ha blivit alltför traditionellt utformade framhåller överstyrelsen för
yrkesutbildning.

Vissa statsbidragsjrågor

De sakkunniga föreslår, att uppförande av ett skolhem inom en kommun,
avsett för elever från en annan kommun, helt skall bekostas med statsmedel.
Vidare föreslår de sakkunniga, att det bör ankomma på den kommun,
där elevhem är beläget, att ansvara för underhåll och drift men att
kostnaderna enligt länsskolnämndens bestämmande bör fördelas mellan
»värdkommunen» och de kommuner, som för sina elever nyttjar elevhemmet.

Beträffande inackordering av högstadieelever påpekar de sakkunniga, att
kostnaderna för denna torde komma att bli större än för folkskolebarn,
eftersom av de äldre eleverna lämpligen endast två placeras i varje rum.
De sakkunniga föreslår, att statsbidrag till inackordering av högstadieelever
skall utgå med ett fixerat belopp. Detta bör uppgå till 80 procent av de
genomsnittliga verkliga kostnaderna för samtliga inackorderingsfall, varvid
beräkningarna göres med utgångspunkt från vad som gäller ifråga om
skolhem för elever vid högre skolor. Under förutsättning att statsbidraget
till inackordering av högstadieelever höjes till ett belopp, som motsvarar de
särskilda krav, som därvidlag måste ställas, säger sig de sakkunniga ej ha
funnit skäl att påyrka några särbestämmelser beträffande statsbidrag till
skolskjutsar i distrikt av glesbygdskaraktär.

Remissinstanserna har endast i ett fåtal fall berört frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, men i samtliga dessa fall biträdes de
sakkunnigas förslag. Även i de yttranden, som gäller uppförande av skolhem,
tillstyrkes utredningens förslag att detta bör ske helt med statsmedel.

Skolöverstyrelsen erinrar om att Kungl. Maj:t den 29 mars 1957 uppdragit
åt överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen att utreda
frågan om statsbidrag till elevhemsbyggnader m. in. Så länge detta uppdrag
ej är slutfört, anser sig överstyrelsen ej böra göra något uttalande. Även
för att kunna ta ställning till de sakkunnigas förslag beträffande statsbidrag
för inackordering erfordras kompletterande utredning, anser skolöverstyrelsen.

Kungl. May.ts proposition nr 62 år 1959

3. Skolöverstyrelsens förslag

Överstyrelsens förslag i den tidigare nämnda skrivelsen av den 20 januari
1958 gäller speciell försöksverksamhet i glesbygder, oavsett om man där
prövar ett system med enhetsskola eller icke.

Sju glesbygdskommuner prövar för närvarande nioårig enhetsskola. Läsåret
1959/60 kan ett 10-tal sådana kommuner beräknas deltaga i denna
verksamhet. I dylika kommuner skulle de av överstyrelsen tilltänkta specialanordningarna
kunna gälla såväl låg- och mellanstadiet (klasserna 1—6)
som högstadiet (klasserna 7—9).

Utöver vissa skolor i dessa kommuner skulle enligt överstyrelsens beräkning
ytterligare ett 30-tal skolor i andra kommuner, som ej deltager i försöksverksamheten
med enhetsskola, kunna komma i fråga för prövning av
de föreslagna glesbygdsanordningarna på småskole- och folkskolestadierna
(klasserna 1—6).

Vissa utgångspunkter för kostnadsberäkningar har överstyrelsen lämnat
i särskild P.M. den 2 oktober 1958. I denna framhålles emellertid, att det
icke är möjligt att redan nu, innan man vet vilken omfattning de speciella
glesbygdsanordningarna kommer att få, i detalj kostnadsberäkna dessa.
Detta gäller särskilt glesbygdsanordningarna på högstadiet, vilka självfallet
ej med ens kan fixeras utan måste anpassas efter de lokala förhållandena
och efter de erfarenheter man vinner. Brevskoleutredningen, som har att
utreda användningen av korrespondensmetoden inom skolväsendet, kan
väntas ge säkrare utgångspunkter för beräkning av de med denna metod
förenade kostnaderna. Vissa andra frågor, t. ex. handledares avlöning och
tjänstgöringsskyldighet samt rese- och traktamentsersättning åt ambulerande
lärare, måste bli föremål för förhandlingar.

Efter det att i det följande de av överstyrelsen nu föreslagna specialanordningarna
sammanfattningsvis preciserats, kommer genom exempel att
belysas storleksordningen av de kostnader, som dessa anordningar väntas
medföra. För närvarande är dock endast ett överslag möjligt beträffande
låg- och mellanstadierna. Det är på dessa stadier, som specialanordningarna
i första hand skulle komma i fråga, främst för att förstärka vissa av de
svagaste bygdeskolorna, så att undervisningen i dessa bättre än nu kan
läggas till grund för undervisningen på ett högstadium. Avsikten är vidare
att i dessa bygdeskolor i görligaste mån söka undvika systemet med vartannatårsintagning
av elever, en anordning vars bibehållande vid övergång
till nioårig skola skulle medföra stora olägenheter. Enligt överstyrelsens förslag
skulle kostnaderna för de i det följande nämnda specialanordningarna
utgå ur förslagsanslaget Folkskolor in. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid
folkskolor.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 62 år 1959
Låg- och mellanstadierna

Innebörden av förslaget är att ej endast i glesbygdskommuner, som prövar
enhetsskola, utan också i ett antal andra sådana kommuner skolor av
B2-typ — efter prövning från fall till fall — skulle få bibehållas vid denna
typ, även om elevantalet på låg- och mellanstadiet tillsammans icke utgör
mer än 20. Enligt 103 § gällande folkskolestadga bör B2-skola med högst 24
elever omorganiseras till B3-typ med intagning av nybörjare blott vartannat
år.

Vidare innebär förslaget, att man i vissa fall skulle få upprätta bygdeskolor
av bv-typ, omfattande klasserna 1—3, och med intagning av nybörjare
varje år. I dessa skolor skulle barnantalet normalt ej överstiga 12.

Merkostnaderna för dylika undantag från eljest gällande regler framgår
av ett praktiskt exempel, hämtat från en av de nuvarande försökskommunerna
av glesbygdskaraktär. Denna kommun har redan begärt, att en av
dess B3-skolor, trots att barnantalet ej överstiger 24, måtte få omorganiseras
till B2-typ, d. v. s. förutom en folkskollärare ha också en småskollärare.
Den årliga merkostnaden för statsverket för en småskollärare (högsta löneklassen,
ortsgrupp 4 och hyresgrupp 3) är 12 592 kronor. I samma försökskommun
ämnar man också indraga B3-skolor i de fall, där det är möjligt att
medelst skolskjuts överföra barnen till närmaste skolor av högre typ. På
några håll inom kommunen skulle man därvid ha behov av att i stället för
den indragna B3-skolan upprätta bv-skola för klasserna 1—3. Den årliga
merkostnaden för statsverket för den småskollärartjänst (med 3 extra timlärartimmar),
som i så fall blir behövlig, uppgår till 13 948 kronor.

Om man utgår ifrån att i försöksdistrikten en dylik förstärkning med två
småskollärare — en för b-typ och en för bv-typ — läsåret 1959/60 kommer
i fråga i sammanlagt 10 fall, skulle den totala årliga merkostnaden för statsverket
belöpa sig till omkring 133 000 kronor. Eventuella inbesparingar i
lärarlöner genom centralisering medelst skolskjuts kan givetvis ej beräknas,
förrän konkreta organisationsplaner föreligger.

Högstadiet

Beträffande högstadiet har överstyrelsen föreslagit:

1. att resekostnadsersättning och traktamente må utgå till lärare med
tjänstgöring förlagd till två eller flera högstadier i glesbygder; samt

2. att de i 12 § 7 mom. allmänna försöksskolebestämmelser (numera 113 §,
punkt f) folkskolestadgan) angivna talen må underskridas, där särskilda
skäl föreligger.

I fråga om resekostnadsersättning och traktamente åt s. k. ambulerande
lärare på högstadiet utgår överstyrelsen från att denna fråga — såsom redan
nämnts — blir föremål för förhandling, varför några kostnadsberäkningar

Kuncjl. Maj:ts ''proposition nr 62 år 1959

nu knappast kan göras. Ej heller kan ännu bedömas, i vilken utsträckning
det finns förutsättningar för ett sådant arrangemang.

Vad slutligen angår den i punkt 2 föreslagna undantagsbestämmelsen,
som gäller möjligheten att i klass 9 låta eleverna på den gymnasieförberedande
och den allmänna linjen utgöra skilda undervisningsgrupper i vissa
ämnen, även om samläsning i övrigt måste förekomma, synes redan nu i
vissa försöksdistrikt föreligga behov av en sådan modifikation som den
föreslagna.

Enligt gällande bestämmelser må, om 9 a och 9 g utgör en klass med
lägst 18 elever, varav lägst 5 i 9 g, eleverna i 9 g bilda särskild grupp i
modersmålet, engelska, tyska, franska och matematik. Såsom överstyrelsen
påpekar, understiger det sammanlagda antalet elever i 9 a och 9 g vid en
del av de mindre högstadieskolorna 18. Det är för att inom rimliga gränser
bevara detta pedagogiskt sett fördelaktiga arrangemang, som överstyrelsen
föreslår, att den efter prövning från fall till fall må kunna, om särskilda skäl
föreligger, medge vissa undantag från gällande bestämmelser. Merkostnaderna
för statsverket, om man för läsåret 1959/60 i 4 ä 5 fall skulle medge
sådant undantag, har av överstyrelsen beräknats till omkring 70 000 kronor.
Vid varje högstadium, där man för 9 g-eleverna anordnar särskild
undervisning i de nämnda fem ämnena, ökar antalet lärartimmar per vecka
med 19.

Statskontoret erinrar i sitt utlåtande den 29 mars 1958 om vad dåvarande
departementschefen uttalade vid anmälan av proposition 106 till 1957 års
riksdag angående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.,
nämligen att verksamheten måste utvidgas och främst borde inriktas på
att söka åstadkomma ytterligare försöksregioner av olika struktur, framför
allt på landsbygden. »Mot bakgrund av detta uttalande synas invändningar
icke böra resas mot att jämväl för glesbygdernas vidkommande särskilda
åtgärder vidtagas för att förbereda enhetsskolans genomförande i dessa områden.
Statskontoret har för sin del icke funnit anledning till erinran mot
de förslag skolöverstyrelsen nu framlagt rörande påbörjande av försöksverksamhet
med för glesbygderna särskilt avpassade arbetsformer.»

Då överstyrelsen avsåge att senare framlägga preciserade förslag och
kostnadsberäkningar, hade statskontoret dock icke tagit ställning till frågan
huruvida reglerna för läraravdelningarnas storlek skulle få tillämpas även i
glesbygdsdistrikt, där särskild försöksverksamhet ej bedrives.

4. Departementschefen

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag tiden nu vara inne att vidga och
intensifiera försöksverksamheten med en även för glesbygderna lämplig
enhetsskolorganisation. Att det i glesbygderna finns intresse för och behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

av ökade utbildningsmöjligheter för ungdomen är uppenbart. Frågan om
möjligheterna att infoga glesbygderna i enhetsskolorganisationen har också
varit aktuell alltsedan enhetsskolan i vårt land började planeras. Hittills har
sju kommuner av glesbygdskaraktär på egen begäran anslutit sig till den
pågående försöksverksamheten med enhetsskola. Några av dessa har tidigare
prövat partiella lösningar i form av korrespondensrealskolor men funnit
en sådan organisation alltför ofullständig. Dessa kommuner har därför
föredragit att efter en tid övergå till reguljär försöksverksamhet med enhetsskola
för att öppna möjligheter till fortsatt utbildning för all ungdom.

Antalet glesbygdskommuner, som hittills påbörjat försöksverksamhet
med fullständig enhetsskola, är emellertid alltför ringa för att kunna ge ett
tillräckligt erfarenhetsunderlag till vägledning för det fortsatta arbetet
beträffande utvecklingen av glesbygdernas skolväsen. Såsom anförts i direktiven
för skolberedningen, skulle denna hos skolöverstyrelsen göra sig underrättad
om gången och resultatet av den utredning om glesbygdernas skolfrågor,
som Kungl. Maj:t år 1956 uppdrog åt skolöverstyrelsen att låta utföra.
De sakkunniga, som överstyrelsen för detta ändamål tillkallade, skulle
närmare bestämt undersöka möjligheterna att på olika sätt begränsa den
internatverksamhet, som i många fall vore nödvändig i glesbygderna. Bland
annat borde närmare utredas möjligheterna att i detta syfte använda ambulerande
lärare och koncentrationsläsning i vissa ämnen samt radio- och
korrespondensundervisning.

De sakkunniga avlämnade hösten 1957 utredning angående »Glesbygdernas
skolfrågor». Sedan remissbehandlingen avslutats, har skolöverstyrelsen
inkommit till Kungl. Maj:t med utredningen och eget förslag i ämnet.
Därvid har överstyrelsen framhållit, att den på grundval av utredningen
och remissyttrandena ej kunde framlägga något slutgiltigt förslag till lösning
av de många och svåra problem; som enhetsskolans utformning i glesbygderna
erbjuder. Dessa problem, särskilt de som gäller högstadiet, kan
och får självfallet inte lösas på ett alltför schematiskt sätt. Liksom överstyrelsen
anser jag därför, att man måste överväga olika tillvägagångssätt
och från mera konkreta utgångspunkter än dem, som man nu har, utpröva
lämpliga åtgärder med hänsyn såväl till olika bygders behov och förutsättningar
— inte minst möjligheterna att anskaffa lärare och lokaler — som
till kostnaderna för stat och kommun.

En av de starkaste motiveringarna för en enhetsskolereform har varit
önskemålet att ge alla elever — även elever på landsbygden och i andra
glest bebyggda områden — en i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende
tillräckligt varierad och i möjligaste mån fullständig högstadieutbildning.
hör att detta syfte skall nas har det befunnits angeläget att skapa gynnsammare
betingelser än dem som för närvarande erbjudes för en förbättrad
undervisning på låg- och mellanstadierna inom dessa områden. Enhetsskolan
torde knappast kunna på avsett sätt genomföras i glesbygdsområ -

Kungl. May.ts proposition nr 62 år 1959

dena, om icke en förstärkning kommer till stånd av den grund, på vilken
högstadieundervisningen skall bygga. En förutsättning är sålunda att — om
en bygdeskolorganisation överhuvud skall bibehållas — sådana specialanordningar
beträffande låg- och mellanstadierna kommer till stånd, som
bättre svarar mot de krav, som högstadieundervisningen inom enhetsskolans
ram ställer. Därvid kan man inte heller bortse från den roll bygdeskolan
från ekonomiska, kulturella och andra dylika synpunkter spelar i bygdens
liv, och en avvägning med hänsyn till dylika intressen måste därför också
ske.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget räknar — såvitt avser bygdeskolorna
— i princip med en avveckling av skolor av B3- och D-form. Dessa
skolformer, vilka endast möjliggör vartannatårsintagning, utgör våra svagaste
organisationsformer. I glesbygdernas mindre skolområden är dylika
skolor vanliga. Skolor av D-form — s. k. mindre folkskolor — får dock enligt
1955 års undervisningsplan för rikets folkskolor förekomma endast där skolområde
har så avskilt läge och så lågt barnantal, att särskild folkskola ej
skäligen kan upprättas. I många fall har D-skolorna omändrats till skolor
av B3-form, men i ännu fler fall har de blivit helt nedlagda på grund av
minskat barnantal och förbättrade möjligheter till centraliseringar.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till tanken på en avveckling av ifrågavarande
skolformer men förordar dock, att skolor av B3-form i viss utsträckning
skall kunna ingå som ett led i enhetsskolorganisationen i glesbygder.
En omedelbar förstärkning av låg- och mellanstadierna måste dock enligt
överstyrelsen komma till stånd genom att vissa undantag från eljest
gällande bestämmelser för elevantal och förändring av skoltyp medgives.
Förslaget innebär sålunda medgivande att vissa skolor av B2-typ —
efter länsskolnämndens prövning från fall till fall — skall få bibehållas
vid denna typ, även om elevantalet på låg- och mellanstadiet understiger
det normalt förutsatta. Enligt 103 § folkskolestadgan bör B2-skola med
högst 24 elever omorganiseras till B3-tvp med intagning av elever vartannat
år. Vidare innebär förslaget att småskola av bv-typ, omfattande årskurserna
1—3, och med intagning av nybörjare varje år, skall få inrättas.

Jag finner det av flera skäl rimligt, att särskilt de lägre årskursernas elever
så långt detta är möjligt bibehålies i hembygdens skola, så att man för
dessa elever undviker inackorderingar och skolskjutsar i mera betydande
utsträckning. Med denna utgångspunkt anser jag det angeläget att särskilda
specialanordningar nu genomföres inom försöksverksamhetens glesbygdsområden
för att därigenom i första hand stärka den grund, som en förbättrad
högstadieundervisning förutsätter. Jag biträder därför vad överstyrelsen
föreslagit i detta hänseende och förordar — i anslutning till skolöverstyrelsens
förslag — beträffande försökskommuner av glesbygdskaraktiir, att
elevantalet i småskolor av bv-form (årskurserna 1—3) i regel ej skall överstiga
12. att det elevantal, vid vilket B2b-skola bör omorganiseras till B3-

4 — Hihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 62

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 62 år 1959

form bestämmes till högst 19 samt att det elevantal, vid vilket B3-skola bör
omorganiseras till B2b-form bestämmes till lägst 21. Detta innebär — såvitt
gäller bv-formen — att dylika skolor må anordnas med årlig nybörjarintagning.
Småskolor av denna typ torde exempelvis kunna ifrågakomma, där
barnantalet är för ringa för en vanlig småskola av b-form och där eleverna
på mellanstadiet kan hänvisas till en högre skolform än B3.

Med hänsyn till syftet med här förordade specialanordningar anser jag
mig ej böra biträda överstyrelsens förslag att dessa nu skulle få tillämpas
även i kommuner, där försöksverksamhet icke bedrives.

Merkostnaderna för statsverket för specialanordningar av här förordat
slag kan givetvis icke med större säkerhet beräknas men torde för de närmaste
redovisningsåren kunna uppskattas till omkring 150 000 kronor årligen,
såvitt gäller avlöningsbidrag. Härifrån bör dock avräknas besparingar
för eljest erforderliga skolskjutsar och inackorderingar.

Möjligheterna att anordna högstadieundervisning i tillfredsställande
former utgör ett huvudproblem, när det gäller glesbygdernas skolförhållanden.
Riktpunkten bör vara att även ungdomen i dessa bygder
får möjlighet till en utbildning, som är kvalitativt likvärdig med den som
en vanlig centralskola ger, men utan att eleverna fördenskull behöver vara
inackorderade på främmande ort under hela läsåret. Det största problemet
är svårigheterna att för rimliga kostnader kunna organisera en tillräckligt
differentierad högstadieutbildning.

Skolöverstyrelsen rekommenderar — i anslutning till de sakkunnigas
förslag — en form av s. k. enkla högstadier för glesbygderna. Denna anordning
innebär, att högstadier med endast en avdelning av varje årskurs upprättas
i fall, där elevantalet ej räcker till för fler avdelningar och där barnen
på grund av stora avstånd ej dagligen kan skjutsas till en vanlig centralskola.
Tre olika typer av arrangemang med enkla högstadier skisseras. Tanken
på s. k. partiella högstadier — ordnade på så sätt, att endast nionde
årskursen centraliseras — avvisas dock.

Jag är ense med skolöverstyrelsen om att särskilda specialanordningar
erfordras för högstadierna i glest befolkade trakter. Även med full förståelse
för de små kommunernas önskan att få upprätta ett eget högstadium torde
det av kostnadsskäl vara uteslutet att så skall kunna ske, om högstadiefrågan
i stället kan ordnas genom samarbete med angränsande kommuner
utan att eleverna behöver i större utsträckning inackorderas. Självfallet är
det ej möjligt att för närvarande närmare precisera på vad sätt högstadiet i
glesbygderna lämpligen bör organiseras eller överhuvud lämna närmare
direktiv beträffande denna organisation. Jag räknar därför med att överstyrelsen
fullföljer sin avsikt att planera regelrätta försök med specialanordningar
för högstadierna i glesbygderna. Vid sin fortsatta prövning
av ansökningar från kommunerna om rätt att under den närmaste
tiden påbörja försöksverksamhet med enhetsskola, har överstyrelsen möj -

Kungl. May.ts ''proposition nr 62 år 1959

lighet att i lämplig omfattning föreslå sådana kommuner med glesbygd,
där utprövning av vissa av de föreslagna högstadieanordningarna renodlat
eller i kombination med varandra bäst kan ske.

I fråga om enhetsskolans högstadium föreslår skolöverstyrelsen särskilt,
att i försöksdistrikt, där avgångsklassens storlek är så liten att samläsning
mellan den allmänna och den gymnasieförberedande linjen måste ske i alla
ämnen, gruppundervisning i vissa ämnen det oaktat må kunna medges, om
särskilda skäl föreligger. Med hänsyn till att glesbygdernas avgångsklasser
så långt möjligt bör komma i åtnjutande av denna förmån, förordar jag, att
överstyrelsen efter hörande av vederbörande länsskolnämnd ma kunna
lämna sådant medgivande beträffande glesbygdsdistrikt. Jag räknar med
att merkostnaden härför under de närmaste redovisningsåren kommer att
uppgå till omkring 70 000 kronor årligen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat, hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

godkänna vad jag i det föregående förordat angående
vissa specialanordningar inom skolväsendet i glesbygdskommuner,
där försöksverksamhet med nioårig obligatorisk
enhetsskola bedrives, samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda de bestämmelser, som därav föranledes.

Vad departementschefen sålunda under II hemställt,
däri statsrådets övriga ledamöter instämmer, bifaller
Hans Maj :t Konungen samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sanfrid Feng er

Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Den allmänna försöksverksamheten................................ 2

1. Redogörelse för försöksverksamhet med enhetsskola ............. 2

2. Redogörelse för försöksverksamhet vid högre skolor............. 17

3. Departementschefen .......................................... 22

II. Vissa speciella problem rörande enhetsskolorganisationen i glesbygder .. 24

1. Tidigare ställningstaganden .................................... 24

2. Glesbygdsutredningen ......................................... 27

3. Skolöverstyrelsens förslag...................................... 37

4. Departementschefen .......................................... 39

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

590242