Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

1

Nr 6

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 maj
1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning;
given Stockholms slott den 5 december
1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Mot bakgrunden av vunna erfarenheter föreslås, bl. a. med tanke på vissa
långsiktiga investeringar, några ändringar i lagstiftningen om investeringsfonder.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 6

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning

Härigenom förordnas, att 4, 5, It—13, 15, 17 och 22 §§ förordningen den
27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning1 skola''erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 9 § samma förordning
skall fogas ett nytt moment, benämnt 3 inom., av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

Inbetalning av medel å konto för
investering skall hos riksbanken hava
verkställts senast den dag företaget
jämlikt bestämmelserna i 34 § taxeringsförordningen
har att avlämna
allmän självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättning till investeringsfond
skett.

5 §.

Å konto---22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången
av det år varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget att efter
uppsägning hos riksbanken uttaga
högst trettio procent av det ursprungligen
inbetalta beloppet. Har sådant
uttag skett, åligger det riksbanken
att lämna underrättelse därom till
länsstyrelsen för att tillställas vederbörande
taxeringsmyndighet. Särskild
underrättelse skall lämnas för
varje i 3 § angivet konto från vilket
uttag skett samt innehålla uppgift
om företagets namn och adress ävensom
det uttagna beloppets storlek. 1

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Inbetalning av medel å konto för
investering skall hos riksbanken hava
verkställts under det beskattningsår,
för vilket avsättning till investeringsfond
skett, eller ock därefter men icke
senare än den dag företaget jämlikt
bestämmelserna i 34 § taxeringsförordningen
har att avlämna allmän
självdeklaration för nämnda beskattningsår.

5 §.

Å konto---22 §§ stadgas.

Sedan fem år förflutit från ingången
av det kalenderår varunder inbetalningen
verkställts, äger företaget
att efter uppsägning hos riksbanken
uttaga högst trettio procent av det
ursprungligen inbetalta beloppet eller,
i förekommande fall, av vad därav
återstår efter återbetalning enligt
18 §. Det belopp som sålunda ifrågakommer
till uttag efter uppsägning
skall minskas med vad som må hava
återbetalats med stöd av 16 och 22 §§.
Har uttag efter uppsägning skett, åligger
det riksbanken att lämna underrättelse
därom till länsstyrelsen för
att tillställas vederbörande taxeringsmyndighet.
Särskild underrättelse
skall lämnas för varje i 3 § angivet
konto från vilket nttag skett samt innehålla
uppgift om företagets namn

1 Senaste lydelse av 4, 5 och 17 §§ se 1957: 63.

Kungi. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

3

(Nuvarande lydelse)

9 §.

11 §■

Tager företag —--nedan sägs:

investeringsfond för---bygg nader;

samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning — — — i rörelsen; h)

för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under

(Föreslagen lydelse)

och adress ävensom det uttagna beloppets
storlek.

När medel utbetalas med stöd av
16 och 22 §§, skola tidigare inbetalta
medel tagas i anspråk före senare insättningar.

9 §•

3 mom. Finnes det med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden och övriga
förekommande omständigheter
vara av synnerlig vikt för det allmänna
att viss investering igångsättes,
äger Kungl. Maj.t på ansökan, med
avseende å längre tid än som kan ske
enligt 1 mom., besluta att investeringsfond
må tagas i anspråk för
sitt ändamål. Kungl. Maj.t må ock
under enahanda förutsättning meddela
preliminärt beslut att investeringsfond,
som framdeles avsättes,
må tagas i anspråk för sitt ändamål.
Har sådant preliminärt beslut meddelats
och inkommer uppgift om investeringsfonden
enligt 27 §, skall arbetsmarknadsstyrelsen
meddela slutligt
beslut i enlighet med det preliminära
beslutet.

Beslut enligt första stycket må avse
högst sjuttiofem procent av sådana
vid tid punken för beslutet kvarstående
fondmedel, beträffande vilka
beslut enligt 1 mom. icke meddelats,
och, såvitt avser framtida avsättningar,
sjuttiofem procent av dessa.
Belopp, som enligt beslutet må tagas
i anspråk, må vidare icke överstiga
sjuttiofem procent av kostnaderna
under den tid beslutet avser
för däri angivna investeringar eller
bidrag. 11

11 §•

Tager företag--— nedan sägs:

investeringsfond för---bygg nader;

samt

investeringsfond för rörelse:

a) för avskrivning---i rörel sen; b)

för avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier, som anskaffats under

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

(Nuvarande lydelse)

beskattningsåret eller, vad angår fartyg,
anskaffats eller ombyggts under
samma år, dock att beträffande ombyggnad
av fartyg avskrivning må
ske med högst ett belopp motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret
för ombyggnaden;

c) för nedskrivning -—--med givet;

samt

d) för kostnader---— liknan de

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 mom. fått tagas i anspråk
under flera på varandra följande beskattningsår
för ny-, till- eller ombyggnad
eller för underhållsarbeten å
byggnad samt ifrågavarande arbeten
pågått under flera av dessa år, må
företaget, under förutsättning att avdrag
för kostnaderna under de tidigare
åren icke redan skett, under det
sista året taga fonden i anspråk för
avskrivning å byggnaden eller för
täckande av underhållskostnaden
med högst ett belopp motsvarande de
uppkomna kostnaderna under de
ifrågavarande åren. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg Kungl.

Maj :t må, — — — riket
tillverkar.

Vid tillämpning ----under be skattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj :t må meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att
taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för
skogsbruk.

13 §.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl
därtill föreligga, medgiva att investeringsfond
för rörelse tages i anspråk
för avskrivning av kostnader

(Föreslagen lydelse)

beskattningsåret eller, vad angår fartyg,
anskaffats eller ombyggts under
samma år, dock att beträffande ombyggnad
av fartyg avskrivning må
ske med högst ett belopp motsvarande
kostnaderna under beskattningsåret
för ombyggnaden, ävensom för
kostnader för reparation av fartyg;

c) för nedskrivning — -— -— medgivet;
samt

d) för kostnader---liknan de

fyndighet.

Därest investeringsfond efter beslut
enligt 9 § 1 eller 3 mom. fått tagas i
anspråk under flera på varandra följande
beskattningsår för ny-, till- eller
ombyggnad eller för underhållsarbeten
å byggnad samt ifrågavarande
arbeten pågått under flera av dessa
år, må företaget, under förutsättning
att avdrag för kostnaderna under
de tidigare åren icke redan skett,
under det sista året taga fonden i anspråk
för avskrivning å byggnaden eller
för täckande av underhållskostnaden
med högst ett belopp motsvarande
de uppkomna kostnaderna under
de ifrågavarande åren. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg Kungl.

Maj :t må, — — — riket
tillverkar.

Vid tillämpning---under be skattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Kungl. Maj:t må meddela tillstånd
för företag, som verkställt avsättning
till investeringsfond för rörelse, att
taga fonden i anspråk för ändamål
som avses med investeringsfond för
skogsbruk, så ock eljest för investering
i annan förvärvskälla än den, i
vilken avsättning skett.

13 §.

Arbetsmarknadsstyrelsen må, om
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva
att investeringsfond för rörelse
tages i anspråk för avskrivning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

5

(Nuvarande lydelse)

för vägarbete, anordnande av vattenoch
avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde för bebyggelse
samt liknande arbeten.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond
i anspråk jämlikt bestämmelserna i
denna förordning utan att fråga är
om fall som i 10 § sägs, må vid den
för taxering till kommunal och statlig
inkomstskatt verkställda inkomstberäkningen
för beskattningsåret för
den förvärvskälla, varom fråga är,
åtnjuta ett extra avdrag (investeringsavdrag)
med belopp motsvarande
tio procent av vad sålunda tagits
i anspråk.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen -—
--vederbörande taxeringsmyndighet.

Har förordnats--- — i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer
på arbetsmarknadsstyrelsen
skall innehålla uppgift om år för
vilka investeringsfond skall tagas i
anspråk samt, därest medgivandet
avser investering för visst ändamål,
uppgift härom.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis
enligt taxering, som vunnit laga
kraft, återförts till beskattning, skall
länsstyrelsen, på framställning av
företaget, förordna om återbetalning
från vederbörligt konto för investering
av ett belopp motsvarande fyrtio
procent av den återförda fondav -

(Föreslagen lydelse)

kostnader för vägarbete, anordnande
av vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde
för bebyggelse samt liknande arbeten.
I fält som avses i 9 § 3 mom.
skall dock fråga som nu sagts prövas
av Kungl. Maj:t.

15 §.

Företag, som tagit investeringsfond
i anspråk jämlikt bestämmelserna
i denna förordning utan att
fråga är om fall som i 9 § 3 mom. eller
10 § sägs, må vid den för taxering
till kommunal och statlig inkomstskatt
verkställda inkomstberäkningen
för beskattningsåret för den förvärvskälla,
varom fråga är, åtnjuta
ett extra avdrag (investeringsavdrag)
med belopp motsvarande tio procent
av vad sålunda tagits i anspråk.

17 §.

Har arbetsmarknadsstyrelsen ■—
--vederbörande taxeringsmyndighet.

Har förordnats ■—• --i anspråk.

Underrättelse som enligt ovan ankommer
på arbetsmarknadsstyrelsen
skall innehålla uppgift om år för vilka
investeringsfond skall tagas i anspråk
samt, därest medgivandet avser
investering för visst ändamål,
uppgift härom ävensom uppgift huruvida
investeringsavdrag enligt 15 §
skall åtnjutas.

22 §.

Har investeringsfond helt eller delvis
återförts till beskattning, skall
länsstyrelsen, på framställning av företaget,
förordna om återbetalning
från vederbörligt konto för investering
av ett belopp motsvarande fyrtio
procent av den återförda fondavsättningen
i den mån medlen icke ti -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

(Nuvarande lydelse)

sättningen i den mån medlen icke tidigare
återgått till företaget.

(Föreslagen lydelse)

digare återgått till företaget. Förordnande
som nu sagts må ej utan medgivande
av vederbörande taxeringsintendent
meddelas förrän taxeringen
vunnit laga kraft.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Därvid skall iakttagas följande.

1. I stället för vad som stadgas i sista stycket av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) skall, beträffande sådan konjunkturinvesteringsfond
och investeringsfond, som bildats före ikraftträdandet
av nämnda förordning, utöver vad som framgår av sagda övergångsbestämmelser
i övrigt, gälla

att fonden må efter av Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk
för ändamål, som avses med investeringsfond för skogsbruk enligt förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256), så ock eljest för investering i annan förvärvskälla
än den i vilken avsättning skett,

att bestämmelserna i 9 § 3 mom., 11 § andra stycket, 15 § samt 17 § sista
stycket förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i deras lydelse enligt denna
förordning skola äga motsvarande tillämpning,

att fond för byggnader får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket
vid a) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) angivna ändamål,

att fond för inventarier får tagas i anspråk för samtliga i 11 § första stycket
vid b) förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna förordning
angivna ändamål samt

att befogenhet, som enligt bestämmelserna i 7 § förordningen den 2 maj
1947 (nr 174) tillkommer Kungl. Maj :t i stället skall, utom i fall som avses
i 9 § 3 mom. förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) i lydelse enligt denna
förordning, tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.

2. Denna förordning skall icke äga tillämpning i fråga om 1959 års taxering
eller i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 december 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga rörande ändring
i förordningen den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt anför därvid följande.

Under nu rådande svårigheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen
har investeringsfonder för konjunkturutjämning i betydande utsträckning
kunnat efter vederbörligt tillstånd från arbetsmarknadsstyrelsen tagas i anspråk
för sitt ändamål. I samband därmed har aktualiserats fråga om att
komplettera bestämmelserna på området i syfte att främja mera långsiktiga
investeringar. Jag anhåller att få upptaga denna fråga och att i samband
därmed få föreslå vissa andra jämkningar som föranledes av vunna erfarenheter.

Gällande bestämmelser m. m.

Genom 1955 års lagstiftning om investeringsfonder för konjunkturutjämning
har åsyftats att på beskattningsområdet ernå en anordning, som
kunde bidraga till en utjämning i produktion och sysselsättning. Bestämmelserna
innebär, att företagen skattefritt får fondera vinstmedel för framtida
investeringsändamål. Man har velat uppmuntra företagen att uppskjuta
investeringar vid högkonjunktur och att, under arbetsmarknadsstyrelsens
kontroll, i stället förlägga dem till tider, då en ökad investeringsverksamhet
från sysselsättningssynpunkt befinnes önskvärd. Redan före år 1955
fanns liknande bestämmelser. Den första lagstiftningen om investeringsfonder
tillkom år 1938 och karakteriserades därvid som en försökslagstiftning.
Lagstiftningen utbyggdes efter hand och erhöll år 1947 permanent
karaktär. 1947 års förordning upphävdes genom 1955 års lagstiftning; dock
äger förordningen fortfarande tillämpning i avseende å sådana investeringsfonder,
som bildats jämlikt samma och tidigare förordningar.

Rätt att göra avsättning enligt 1955 års förordning tillkommer, i likhet
med vad fallet var enligt 1947 års förordning, endast svenskt aktiebolag och
svensk ekonomisk förening. Avsättning får ske till investeringsfond för

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

skogsbruk med högst tio procent av den för beskattningsåret redovisade
bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond för rörelse med högst
fyrtio procent av årsvinsten före skatt. Avdrag får dock åtnjutas endast under
förutsättning att ett belopp motsvarande fyrtio procent av den gjorda
avsättningen inbetalats till ett särskilt räntelöst konto i riksbanken. Inbetalningen
skall ha verkställts senast den dag, då företaget haft att avgiva allmän
självdeklaration för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond
skett.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger besluta, att investeringsfond under visst
eller vissa beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden
påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. Beslutet
kan vara generellt, d. v. s. avse samtliga företag eller företag av viss
beskaffenhet, eller ock gälla visst eller vissa företag. Självfallet kan beslutet
endast avse fonder som redan existerar, d. v. s. avsatts under tidigare
beskattningsår, och beträffande vilka avdragsrätten prövats vid inkomsttaxeringen.
Om sådant beslut meddelats äger företaget från riksbanken
utfå fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden, som skall eller må
tagas i anspråk. Investeringsfond för skogsbruk får användas för skogsvårdande
arbeten i vidsträckt bemärkelse och investeringsfond för rörelse för
avskrivning å byggnader och maskiner, för nedskrivning av varulager och
för vissa kostnader för arbeten i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet
m. m. Fråga skall i princip vara om investeringar som verkställts
eller kostnader som uppkommit under det beskattningsår, då fonden tages
i anspråk.

För att stimulera till avsättningar har föreskrivits, att trettio procent av
fondavsättningen får utan tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen och efter
företagets eget bedömande fritt tagas i anspråk efter fem år. Sedan fem
år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen hos riksbanken
verkställts, äger företaget sålunda att efter uppsägning hos riksbanken uttaga
högst trettio procent av det ursprungligen inbetalta beloppet. Även
denna »fria sektor» av investeringsfonden skall tagas i anspråk för sådana
ändamål som tidigare angivits.

I syfte att ytterligare stimulera till avsättningar har föreskrivits, att om
investeringsfond i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens beslut tagits i
anspråk för sitt ändamål, ett extra avdrag (investeringsavdrag) medgives
vid inkomsttaxeringen. Investeringsavdraget utgör tio procent av ianspråktagna
fondmedel. -—- Sådant avdrag åtnjutes givetvis inte, när företaget utan
arbetsmarknadsstyrelsens tillstånd utnyttjar den fria sektorn.

Om investeringsfond tages i anspråk utan tillstånd och fråga inte är
om ianspråktagande av den fria sektorn, återföres fonden till beskattning.
Samma gäller om investeringsfond enligt arbetsmarknadsstyrelsens beslut
skall tagas i anspråk för sitt ändamål och så ej sker. Vid återföringen skall
till beskattning upptagas även ett extra belopp motsvarande en tiondel av
vad som av investeringsfonden återförts. Om avtal träffats om överlåtelse,
pantsättning eller annan rätt till medel, som inbetalats i riksbanken, skall

9

Kungl. Maj. ts proposition nr G år 1959

fondmedlen likaledes återföras till beskattning med tillagg av tio procent.
Har investeringsfond återförts till beskattning, återbetalas de lios riksbanken
insatta medlen först sedan taxeringen i fråga vunnit laga kraft.

Det må vidare framhållas, att Kungl. Maj :t äger meddela tillstånd för
företag, som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga
fonden i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk
samt att — om särskilda skäl föreligger — medgiva att investeringsfond
för rörelse får tagas i anspråk för vissa speciella ändamål, såsom för
avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,
iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt
liknande arbeten, d. v. s. för kostnader vilka eljest i regel inte i någon form
är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen.

Angående omfattningen av de medel som avsatts till investeringsfonder
har inhämtats följande.

T. o. in. 1958 års taxering hade följande avsättningar verkställts enligt
1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Beskattningsår

1955

1956

1957

Investeringsfond
för rörelse

142 288 586
111 512 220
208 114 no

461 914 916

Investeringsfond
för skogsbruk

24 350 200
13 887 000
6 970 000

45 207 200

Summa

fonder

166 638 786
125 399 220
215 084 110

507 122 116

Vid utgången av beskattningsåret 1957 kvarstod avsättningar till investeringsfonder
enligt 1947 och tidigare års förordningar till ett sammanlagt belopp
av 247 189 978 kronor. Om nu nämnda fonder kan i sammanhanget
tillfogas följande. Även dessa fonder står under arbetsmarknadsstyrelsens
tillsyn. Mot fonderna svarar emellertid inte några insättningar i riksbanken,
enär dylika insättningar inte krävdes i 1947 och tidigare års förordningar
om investeringsfonder. Enligt sistnämnda förordningar fick avsättning endast
ske i förvärvskällan rörelse. Redan vid avsättningen till investeringsfond
måste företagen ta ställning till för vilket ändamål fonden skulle användas.
Avsättning kunde således enligt 1947 års förordning ske till investeringsfond
för byggnader, investeringsfond för inventarier, investeringsfond
för varulager samt investeringsfond för arbeten i gruva. Nyssnämnda belopp
247 189 978 kronor fördelar sig på de olika fonderna sålunda.

Investeringsfond för byggnader...... 200 700 379

■» •» inventarier..... 31774210

» » varulager ...... 13 838 819

» » arbeten i gruva . . 876 570

Beträffande investeringsfonder, som avsatts enligt 1947 och tidigare års
förordningar, linnes inte någon fri sektor, vilken får tas i anspråk utan arbetsmarknadsstyrelsens
tillstånd. Enligt stadgande i övergångsbestämmel -

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1959

serna till 1955 års förordning medgives — i enlighet med vad som gäller
enligt sistnämnda förordning — ett särskilt investeringsavdrag med tio procent
när äldre investeringsfonder tages i anspråk för sitt ändamål i enlighet
med beslut av arbetsmarknadsstyrelsen. I övergångsbestämmelserna till 1955
års förordning stadgas därjämte, att äldre investeringsfond må efter av
Kungl. Maj :t meddelat tillstånd tagas i anspråk för ändamål, som avses med
investeringsfond för skogsbruk enligt 1955 års förordning.

Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen har styrelsen under tiden
fram till den 1 december 1958 bifallit 212 ansökningar från 173 företag om
ianspråktagande av fonder. Besluten avser både fonder enligt 1955 års förordning
och äldre fonder. Något åläggande att ta fonder i anspråk har däremot
inte utfärdats. Efter sammanräkning av angivna byggnads- och anskaffningskostnader
(eller fondavsättningar i de fall angiven kostnad överstigit
avsättningen) beräknar styrelsen att dessa individuella medgivanden
omfattar cirka 225 000 000 kronor. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen
beslutat, att t. o. m. beskattningsåret 1957 (det räkenskapsår, för vilket
taxering ägt rum 1958) verkställda avsättningar till fond för skogsbruk
må under beskattningsåren 1958 och 1959 tagas i anspråk för sitt ändamål
för under tiden 15 juli 1958—30 juni 1959 nedlagda kostnader.

Dessutom har ett mindre antal medgivanden lämnats av Kungl. Maj:t.

Departementschefen

Lagstiftningen om investeringsfonder har i rådande konjunkturläge visat
sig vara ett verksamt medel att stimulera investeringsverksamheten och därigenom
skapa ökade sysselsättningsmöjligheter. Dels innebär de ökade avskrivningar,
som får åtnjutas då investeringsfonderna tages i anspråk, en stimulans,
dels medför återbetalningen av de i riksbanken insatta medlen att
företagens möjligheter att finansiera investeringar ökar. De vunna erfarenheterna
synes ge vid handen, att lagstiftningen om investeringsfonder i
stort sett får anses ändamålsenligt utformad. Det har emellertid kunnat konstateras,
att vissa bestämmelser bör överses.

Syftet med investeringsfondslagstiftningen är som redan nämnts att stimulera
till investeringar under tider, då sysselsättningssvårigheter uppkommer.
Tillstånd att ta investeringsfonder i anspråk bör därför i princip endast
avse sådan tidrymd, för vilken konjunkturutvecklingen med någon sannolikhet
kan överblickas. De tillstånd, som arbetsmarknadsstyrelsen hittills
meddelat, har även i allmänhet begränsats till att avse det aktuella beskattningsåret
och/eller det påföljande beskattningsåret, d. v. s. högst två år.

De investeringar som kunnat igångsättas med anlitande av fonderna är i
och för sig betydande. De nyss angivna begränsningarna har emellertid lett
till att lagstiftningens stimulerande verkningar i huvudsak kommit att omfatta
projekt som kan slutföras under ett eller ett par år. Härigenom har i
praktiken en gräns satts även för investeringarnas storlek. De största pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

11

jekten kräver nämligen i regel betydligt längre tid än två år, och företagen
har då icke ansetts kunna erhålla tillstånd som avsett hela utbyggnadstiden.
Härtill kommer, att det är först efter ikraftträdandet av 1955 års lagstiftning
som fondavsättningar börjat göras mera allmänt. Under den jämförelsevis
korta tiden därefter har företagen i regel inte hunnit göra avsättningar
som motsvarar kostnaderna för dylika mycket stora investeringar.

För att upprätthålla sysselsättningen i en lågkonjunktur är det angeläget
att planerade investeringar igångsättes så snart som möjligt. Självfallet gäller
detta i hög grad de stora, svsselsättningsskapande projekt som jag har
nämnt. Att sådana investeringar igångsättes är emellertid också önskvärt
från allmänt ekonomiska synpunkter och inte minst mot bakgrund av de
västeuropeiska samarbetssträvandena på det ekonomiska området. Det framstår
som ett viktigt allmänt intresse, att våra stora, på export inriktade basindustrier
kan rusta sig att ta upp konkurrensen under de förutsättningar
som kommer att föreligga om dessa strävanden förverkligas.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att möjligheterna att ta
investeringsfonder i anspråk bör något utvidgas. Fondmedel bör under här
angivna omständigheter kunna tas i anspråk för längre tid än nu ansetts
möjligt. Det bör också kunna medgivas, att framtida fondavsättningar får
användas. Självfallet skulle detta icke få innebära något avkall på kravet att
insättningar skall göras i riksbanken i den utsträckning som förordningen
redan nu föreskriver.

Även andra utvägar att stimulera långfristiga investeringar skulle självfallet
kunna övervägas. En sådan utväg skulle vara att generellt tillåta ökade
avskrivningar. I ett flertal länder däribland Danmark medges t. ex. vissa
extra avskrivningar, i regel i form av högre initialavskrivningar. Finland
har ett system, som ger exportföretagen vissa skattelättnader och ökade avskrivningsmöjligheter,
vilka står i proportion till de i Finlands bank deponerade
utländska valutorna etc.

Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas, att de svenska
skattereglerna innebär möjligheter till avskrivningar och annan s. k. förtäckt
resultatutjämning som är större än i flertalet andra länder. En generell
utvidgning av rätten till avskrivningar skulle därför i vårt land få andra
och från skattepolitisk synpunkt mera betänkliga konsekvenser än motsvarande
åtgärder i utlandet. Den skulle också gå utanför det här aktuella
syftet, som kan sägas vara att utbygga de regler om investeringsfonder, som
stimulerar till investeringar under lågkonjunktur, så att motsvarande effekt
nås beträffande vissa från allmän synpunkt angelägna, långsiktiga investeringar,
på vilka dessa regler till följd av sin konstruktion inte kan göra avsedd
verkan.

Av det sagda följer, att en utvidgning av den nuvarande tillståndsgivningen
inte bör ifrågakomma i andra fall än nyss angivits. En sådan begränsning
torde inte kunna åstadkommas utan en ingående prövning i varje särskilt
fall. I första hand bör det tillses, att tillstånd inte medges med mindre investeringen
i fråga för den tid man kan överblicka är angelägen av sysselsätt -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

ningspolitiska skäl. Det bör vidare stå klart, att investeringen kräver den
tid som uppgives och att den längre investeringstiden icke har sin motivering
i likviditetssynpunkter eller andra i detta sammanhang ovidkommande
överväganden. Investeringen bör vidare prövas från allmänt ekonomiska
synpunkter. Självfallet måste hänsyn också tas till de skattepolitiska konsekvenserna.
Det synes naturligt att denna prövning äger rum inom ramen
för lagstiftningen om investeringsfonder. Med hänsyn till de skattepolitiska
konsekvenserna bör emellertid prövningen verkställas av Kungl. Maj :t, självfallet
efter arbetsmarknadsstyrelsens hörande.

Av här anförda skäl förordar jag, att i förordningen om investeringsfonder
vidtages sådana ändringar, att medgivande att taga fondmedel i anspråk
kan i särskild ordning lämnas även beträffande mera långsiktiga investeringar
av särskild betydelse. Som nyss nämnts kan läget vara det, att
företaget i fråga inte gjort tillräckliga avsättningar till investeringsfonder.
Kungl. Maj :t bör därför äga möjlighet besluta att även framtida avsättningar
får tagas i anspråk.

Om på detta sätt beslut meddelas för längre tid än föreliggande sysselsättningssvårigheter
kan väntas fortbestå och med ianspråktagande av
framtida avsättningar, är det givet att de speciella förmåner i investeringsfondslagstiftningen,
som tillkommit för att stimulera till avsättningar, inte
skall få åtnjutas. Jag syftar här främst på investeringsavdraget men även
på möjligheten att efter fem år taga trettio procent av fondmedlen i anspråk
utan tillstånd. Vissa andra begränsningar synes även vara påkallade. För
att inte det ursprungliga syftet med investeringsfondslagstiftningen skall
bli förfelat, synes det sålunda angeläget att beträffande dessa i särskild
ordning meddelade tillstånd inte hela avsättningen får utnyttjas. Medgivandet
att ta investeringsfonderna i anspråk synes böra begränsas till förslagsvis
sjuttiofem procent av fondavsättningarna. Inte heller bör mer än sjuttiofem
procent av kostnaderna för investeringarna få avskrivas med anlitande
av investeringsfonder. Företaget bör med andra ord åläggas att för framtida
behov hålla ett belopp motsvarande en fjärdedel av investeringskostnaden
innestående på fond.

Godtages vad jag här förordat, blir vissa ändringar och tillägg i 1955 års
förordning erforderliga. Det synes lämpligt behandla dessa ändringar och
tillägg — som i främsta rummet avser 9 § ■— i paragrafnummerordning.
I samma ordning torde få upptagas några jämkningar i vissa detaljbestämmelser
som påkallas av vunna erfarenheter.

4 §•

I denna paragraf föreskrives att inbetalningen av medel i riksbanken skall
ha verkställts senast den dag företaget haft att avlämna allmän självdeklaration
för det beskattningsår, då avsättning till investeringsfond skett. Något
stadgande om, när inbetalning tidigast får ske, har inte ansetts erforderligt.
Det ligger dock i sakens natur att inbetalningen skall ha skett efter
det aktuella beskattningsårets ingång. Fråga har emellertid uppkommit, hu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1959

13

ruvida ett företag, genom att göra förskottsinbetalningar för kommande
beskattningsår, skulle få utnyttja den »fria sektorn» vid en tidigare tidpunkt
än som eljest varit möjligt. Enligt bestämmelserna i 5 § äger nämligen
företaget uttaga trettio procent av det ursprungligen inbetalade beloppet
sedan fem år förflutit från ingången av det år, varunder inbetalningen
verkställts. I förtydligande syfte synes därför 4 § böra jämkas så att därav
framgår, att inbetalningen inte får ske före beskattningsårets ingång.

5 §.

I 1947 och tidigare års förordningar om investeringsfonder fanns stadganden
av innebörd, att tidigare till investeringsfond avsatta medel skulle
anses ha tagits i anspråk före senare avsättningar. Ett sådant stadgande var
erforderligt, enär fonderna enligt dessa äldre förordningar skulle, därest
de inte fått användas för sitt ändamål, återföras till beskattning efter visst
antal år, därvid visst räntetillägg skulle verkställas. Det var därför nödvändigt
att veta när de fonder, som fanns kvar, hade avsatts. Ett motsvarande
stadgande ansågs inte erforderligt i 1955 års förordning, enär de fonder
som avsatts enligt sistnämnda förordning inte är tidsbegränsade och något
räntetillägg icke skall göras vid återföringen.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § andra stycket om rätt för företagen
att efter fem år uttaga trettio procent av inbetalade medel har det
emellertid befunnits önskvärt att en bestämmelse finnes om i vilken ordning
dessa medel skall anses återbetalade. Därjämte synes böra regleras
när och i vilken utsträckning den fria sektorn skall anses ha tagits i anspråk
i de fall fonderna enligt erhållet tillstånd användes för sitt ändamål.
Följande exempel torde klarlägga det sagda.

Ett företag antages ha gjort följande avsättningar till investeringsfond
för rörelse och följande inbetalningar i riksbanken.

Avsättning till Inbetalning i

investeringsfond riksbanken

Beskattningsår 1............ 2 000 000 800 000

» 2............ 1000000 400 000

» 3............ 3 000000 1200000

Om arbetsmarknadsstyrelsen beslutar att av investeringsfonderna
4 000 000 kronor får tagas i anspråk för sitt ändamål, äger företaget från
riksbanken utbekomma fyrtio procent härav eller 1 G00 000 kronor. Fråga
uppkommer då vilka inbetalningar, som skall anses återbetalade. Det ligger
närmast till hands att anse att de först inbetalade medlen också först tas
i anspråk. Återbetalning har då skett av de åren 1 och 2 inbetalade beloppen,
tillsammans 1 200 000 kronor, samt 400 000 kronor av inbetalningen
för år 3. Det återstår emellertid under dessa förhållanden alt avgöra, om
återbetalningen av de år 3 inbetalade medlen i sin helhet eller till viss del
avser den s. k. fria sektorn. Frågan gäller med andra ord i vilken utsträckning
företaget har kvar rätten att sedan fem år förflutit från ingången av

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

år 3 uttaga trettio procent av det nämnda år ursprungligen inbetalade beloppet
eller (30 % av 1 200 000 =) 360 000 kronor.

För egen del finner jag, såsom nyss antytts, naturligt, att redan gällande
bestämmelser tolkas så, att de först inbetalade medlen skall anses ha först
tagits i anspråk för återbetalning. I förtydligande syfte synes emellertid ett
uttryckligt stadgande härom böra införas som ett nytt tredje stycke i 5 §.

Vad så angår frågan, när den fria sektorn skall anses ha tagits i anspråk,
vill jag framhålla följande. Stadgandet i 5 § andra stycket att trettio procent
av fondmedlen skall få tagas i anspråk efter fem år har tillkommit för
att stimulera till avsättningar. Bestämmelsen utgör en garanti för att i vart
fall en del av fondmedlen skall få användas även om sådana förhållanden
inte skulle inträda, att arbetsmarknadsstyrelsen finner skäl medgiva att
fondmedlen må tas i anspråk. Utvecklingen har emellertid blivit den, att
företagen i stor utsträckning fått taga fondmedlen i anspråk innan fem år
förflutit från insättningen. Det synes då inte böra möta några berättigade
erinringar att anse, att det i första hand är den fria sektorn, som tagits i
anspråk. Om, såsom i det tidigare anförda exemplet, det för år 3 inbetalade
beloppet endast till en del återbetalas, bör det i första hand anses vara den
fria sektorn som utbetalas. För år 3 i exemplet skulle således utbetalas
360 000 kronor av den fria sektorn och 40 000 kronor av den bundna. Därav
följer, att företaget i fråga inte skulle äga rätt att såsom fri sektor uttaga
någon del av det för år 3 inbetalade beloppet. Skulle återbetalningen i exemplet
endast ha utgjort 300 000 kronor för år 3 hade företaget, sedan fem år
förflutit från ingången av nämnda år, ägt uttaga (360 000—300 000=)
60 000 kronor. När återbetalning av medel sker på grund av bestämmelserna
i 22 §, d. v. s. då investeringsfond återförs till beskattning, bör likaledes
gälla, att det i första hand är den fria sektorn som återbetalas.

För att förebygga missförstånd synes — inte minst med tanke på de nu
aktuella utvidgningarna av företagens möjligheter att taga fonder i anspråk
— uttryckliga bestämmelser i ämnet böra upptagas i 5 § andra stycket. Härigenom
tillgodoses det tidigare nämnda önskemålet, att rätten att använda
den fria sektorn skall bortfalla, i den mån tillstånd erhålles enligt det föreslagna
nya 3 mom. av 9 §.

I detta sammanhang bör måhända framhållas, att någon speciell uppsägningstid
inte gäller då medel uttages på grund av bestämmelserna i 5 §
andra stycket.

9 §.

Såsom jag tidigare framhållit har det i vissa fall framstått som önskvärt,
att tillstånd kan ges att ta investeringsfond i anspråk för mera långsiktiga
investeringar av särskild betydelse för det allmänna samt att preliminärt
beslut kan meddelas att företaget får ta i anspråk framdeles gjorda avsättningar.
Ett viktigt syfte med tillståndsgivningen skall dock även i dessa
fall vara, att investeringen, då beslutet meddelas och så långt konjunkturläget
då kan överblickas, är från sysselsättningssynpunkt angelägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

15

De erforderliga bestämmelserna föreslås upptagna i ett nytt 3 mom. i 9 §.
Där bör även anges vissa av de begränsningar i de skattemässiga förmånerna
som enligt vad tidigare förordats bör gälla här avsedda tillstånd. Ett beslut
enligt de föreslagna nya bestämmelserna skall sålunda begränsas till att avse
högst sjuttiofem procent av förefintliga och framtida avsättningar. Vidare
får det belopp av investeringsfonden, som enligt beslutet må tagas i anspråk,
icke överstiga sjuttiofem procent av kostnaden under respektive beskattningsår
för den investering, som beslutet avser.

I övrigt skall de skattemässiga förmånerna, såsom tidigare förordats, i
främsta rummet begränsas på det sätt att investeringsavdrag enligt 15 § inte
medgives. Utöver vad som redan sagts i denna fråga vill jag erinra om att
investeringsavdraget har tillkommit för att stimulera till avsättningar i tider,
då man inte vet när fonden kan få tagas i anspråk. Ett sådant avdrag
är därför inte motiverat, när förhandsbeslut om fondens ianspråktagande
meddelats. Ett beslut att få taga fondmedlen i anspråk för långsiktiga investeringar
är så förmånligt, att det även i dylika fall är berättigat att inte
medgiva investeringsavdrag. Begränsningen i fråga bör upptagas i 15 § och
jag återkommer till densamma vid behandlingen av nämnda paragraf.

De tillstånd som meddelas enligt det föreslagna 9 § 3 mom. är helt skilda
från de tillstånd som nu meddelas enligt 9 § 1 mom. Reglerna om
sistnämnda tillstånd påverkas inte, och kombinationer av de olika slagen av
tillstånd i fråga om samma investeringar bör i princip inte ske. Företagen har
alltså i förekommande fall att välja mellan att söka ett mera begränsat tillstånd
enligt 1 mom. med fulla skattemässiga förmåner eller ett mera omfattande
medgivande enligt 3 inom. med de inskränkningar i de skattemässiga
förmånerna som här angivits.

Ett beslut enligt det föreslagna 9 § 3 mom. bör, i likhet med de beslut
som meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen, innebära, att investeringsfonderna
får tagas i anspråk med högst ett i beslutet angivet belopp. Därtill
kommer så de spärregler, som angives i andra stycket av 3 mom.

Det bör som nyss nämnts i princip inte ifrågakomma att för samma investering
meddelas dels beslut enligt 1 mom. av arbetsmarknadsstyrelsen och
dels beslut eller förhandsbeslut enligt 3 mom. av Kungl. Maj :t. Härav följer
att arbetsmarknadsstyrelsen väl äger jämlikt 1 mom. besluta, att de tjugufem
procent av fondmedlen, som inte omfattas av beslutet enligt 3 inom.,
lår tagas i anspråk för sitt ändamål, men inte för samma investering, som
avsetts med beslutet enligt 3 mom. Något formellt hinder för arbetsmarknadsstyrelsen
att med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden göra
avsteg från denna princip har jag dock icke ansett böra uppställas.

Då preliminärt beslut meddelas, torde gången i regel bli följande. Förhandsbeslutet
innebär, alt företaget — därest avsättning till investeringsfond
godkännes vid ett eller flera kommande års taxeringar — skall äga
taga ett visst belopp av dessa fondmedel i anspråk för under viss tid verkställd,
i beslutet närmare angiven investering. Det belopp, som sålunda får
tagas i anspråk, må dock icke överstiga vare sig sjuttiofem procent av de

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

sålunda avsatta fondmedlen eller sjuttiofem procent av kostnaderna under
ifrågavarande tid för de i beslutet angivna investeringarna. Sedan arbetsmarknadsstyrelsen
enligt bestämmelserna i 27 § erhållit underrättelse om
att avdrag för avsättning till investeringsfond medgivits vid inkomsttaxeringen,
skall styrelsen meddela ett slutligt beslut — även detta enligt bestämmelserna
i 3 mom. — i överensstämmelse med förhandsbeslutet. Förhandsbeslutet
skall således inte ha någon annan funktion än att ge företaget
garanti för att viss del av framtida avsättningar, som godkänts vid
inkomsttaxeringen, skall få tagas i anspråk. Det preliminära beslutet fritager
inte företaget från skyldighet att i riksbanken inbetala ett belopp motsvarande
fyrtio procent av avsättningen.

11 §•

Från arbetsmarknadsstyrelsen har under hand framförts önskemål om att
investeringsfonderna även bör få lagas i anspråk för reparation av fartyg.
Denna fråga berördes av företagsbeskattningskommittén (SOU 1954: 19 s.
252), vilken emellertid fann, att en dylik utvidgning av lagstiftningen tillsvidare
borde anstå. Då ldassningar och i samband därmed utförda reparationsarbeten
måste företagas på i huvudsak bestämda tider och oberoende av
läget på arbetsmarknaden, kunde enligt kommittén någon egentlig effekt från
konjunktursynpunkt knappast förväntas av att investeringsfonderna fick
tagas i anspråk för fartygsreparationer. För egen del anser jag mig böra fästa
avgörande vikt vid det förhållandet att en dylik åtgärd — om än effekten
från konjunktur synpunkt torde bli begränsad — bör kunna bidraga till att
sysselsättning erhålles inom den svenska varvsindustrien i tider av sysselsättningsminskning.
Jag vill därför inte motsätta mig, att en dylik utvidgning
sker av bestämmelserna i 11 §.

12 §.

I denna paragraf stadgas, att Kungl. Maj:t må meddela tillstånd för företag,
som verkställt avsättning till investeringsfond för rörelse, att taga fonden
i anspråk för ändamål som avses med investeringsfond för skogsbruk.
Företagsbeskattningskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1954: 19 s.
255), att med hänsyn till denna frågas natur tillstånd borde få lämnas endast
av Kungl. Maj :t, därvid vederbörligt beaktande borde ägnas jämväl rörelsekommunens
intressen. Bortsett från detta undantag gäller — med hänsyn
till kommunintresset — att investeringsfond, som avsatts i en förvärvskälla
inte får tagas i anspråk för investering i annan förvärvskälla. Enligt
vad arbetsmarknadsstyrelsen under hand meddelat har till styrelsen inkommit
ett flertal ansökningar, genom vilka aktualiserats frågan om möjlighet
att ianspråklaga investeringsfond i annan förvärvskälla än den, för vilken
fonden avsatts. Styrelsen finner det angeläget, att möjlighet öppnas för företagen
att även i andra fall än det, som reglerats i 12 §, få taga investeringsfond
i anspråk i annan förvärvskälla än den, vari den avsatts. Då det från
arbetsmarknadssynpunkt kan vara önskvärt att så i vissa fall får ske, an -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1959

ser jag mig kunna tillstyrka, att Kungl. Maj :ts befogenhet enligt 12 § utvidgas
i enlighet härmed. Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :t vid meddelandet
av dylika beslut måste beakta de kommunala intressena.

13 §.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf må Kungl. Maj:t, om särskilda
skäl föreligger, medgiva att investeringsfond för rörelse tages i anspråk för
avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar,
iordningställande i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt
liknande arbeten. Att befogenheten att meddela dispens i dessa fall har ansetts
böra tillkomma Kungl. Maj :t beror på, att de angivna kostnaderna
överhuvudtaget inte är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Det innebär därför
en betydande förmån för företagen att få använda investeringsfonderna
för dylika ändamål.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under hand framhållit, att företagen ofta
inte skiljer på kostnader för byggnad och för grundförbättringar m. in. De
sistnämnda arbetena är ofta eu förutsättning för egentliga byggnadsarbeten.
Erfarenheterna har enligt styrelsen visat, att det är förenat med betydande
olägenheter att ha två beslutande myndigheter för projekt, som av sökanden
betraktas som en enhet. Att grundförbättringar eljest icke är avdragsgilla
synes enligt arbetsmarknadsstyrelsens förmenande inte böra utgöra ett hinder
för att styrelsen utövar beslutanderätten även i detta hänseende.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser jag mig kunna tillstyrka,
att den i 13 § åt Kungl. Maj :t inrymda befogenheten överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag utgår härvid ifrån att styrelsen tillser att investeringsfonderna
såvitt möjligt i första hand tages i anspråk för investeringar
enligt 11 §. Såsom ett uttryck härför bör bestämmelsen i ämnet kvarstå som
en särskild paragraf och inte inarbetas i 11 §. I fall, som avses i det föreslagna
9 § 3 mom., bör dock befogenheten att meddela nu ifrågavarande
tillstånd kvarligga hos Kungl. Maj :t.

15 §.

Såsom jag framhållit i det föregående vid behandlingen av 9 §, bör investeringsavdrag
inte medgivas när fråga är om beslut enligt det föreslagna
nya 3 mom. i nämnda paragraf. Härav påkallas en jämkning i 15 §.

16, 17 och 19 §§.

Sedan Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen meddelat beslut, att
ett företag skall eller må taga investeringsfond helt eller delvis i anspråk,
kan företaget enligt bestämmelserna i 16 § göra framställning till arbetsmarknadsstyrelsen,
att styrelsen skall förordna om utbetalning från riksbanken
av ett belopp motsvarande fyrtio procent av det belopp av investeringsfonden,
som enligt beslutet skall eller må tagas i anspråk. Det kan synas
vara en onödig omgång alt arbetsmarknadsstyrelsen skall särskilt förordna
om utbetalning av medel från riksbanken. Föreskriften har emel2
Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 6

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

lertid tillkommit främst med tanke på de fall då arbetsmarknadsstyrelsen
ålägger företagare att taga fondmedel i anspråk. I normalfallet, d. v. s. då
beslutet grundar sig på överläggningar mellan företaget och arbetsmarknadsstyrelsen
och beslutet innebär bifall till en ansökan om att få ta fondmedel
i anspråk, synes det ändamålsenligt, att förordnandet om utbetalning
intages i tillståndsbeslutet. Bestämmelserna i 16 § utgör enligt min
mening icke något hinder för ett sådant förfaringssätt.

Då arbetsmarknadsstyrelsen beslutat, att fondmedel skall eller må tagas
i anspråk och företaget i följd härav utfått medel från riksbanken, skall
banken enligt föreskrift i 16 § lämna arbetsmarknadsstyrelsen underrättelse
om utbetalningen. Om beslutet inneburit att fondmedel må tagas i
anspråk, skall styrelsen enligt bestämmelserna i 17 §, sedan besked från
riksbanken erhållits, meddela taxeringsmyndigheterna att av investeringsfonden
ett belopp motsvarande två och en halv gånger utbetalningen skall
användas. Tager sedan företaget inte så stor del av investeringsfonden i anspråk
inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt, återföres den resterande
delen till beskattning enligt bestämmelserna i 19 §. Företaget måste därför
tillse, att från riksbanken inte uttages större belopp än som svarar mot den
del av investeringsfonden, som med säkerhet kommer att tagas i anspråk.
Självfallet kan det innebära vissa problem för företagen att undvika att investeringsfonder
återföres till beskattning på grund av att för stora uttag
gjorts från riksbanken. Innebörden av det sagda belyses av följande tänkta
fall.

Det antages att arbetsmarknadsstyrelsen beslutat, att ett företag må under
två år taga 1 000 000 kronor av investeringsfonden i anspråk för viss
investering. Företaget har då möjlighet att omedelbart från riksbanken
uttaga 400 000 kronor. Om företaget med säkerhet kan räkna med att under
de två åren göra sådana investeringar, som avses med beslutet, till ett
sammanlagt belopp av 1 000 000 kronor, kan företaget utan några konsekvenser
i beskattningshänseende omedelbart uttaga medlen. Är det däremot
tveksamt om företaget under de två åren hinner verkställa investeringar
för 1 000 000 kronor, är läget ett annat. Om företaget uttager 400 000
kronor från riksbanken men investeringar endast verkställes för t. ex.
800 000 kronor, kommer enligt bestämmelserna i 19 § 200 000 kronor av
fondmedlen att återföras till beskattning, varvid tillägg göres med en
tiondel därav. Företaget har enligt gällande bestämmelser inte någon möjlighet
att undgå denna konsekvens genom att återbetala medel till riksbanken.
Det synes heller inte böra ifrågakomma att komplicera lagstiftningen
genom att införa bestämmelser av sådan innebörd.

Företaget kan emellertid förfara på följande sätt. I första hand bedömes
hur stora investeringar som med säkerhet kan beräknas bli verkställda under
de två åren. Om man därvid finner, att investeringar till ett belopp
av 800 000 kronor under alla förhållanden bör kunna verkställas, bör före /

40

taget till att börja med endast uttaga X 800 000 =) 320 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

19

Skulle det visa sig att investeringar kommer att verkställas för mer än
800 000 kronor, kan resterande belopp uttagas senare. Läget kan också
vara det att man först sedan bokslutet för det andra året verkställts kan
konstatera för hur stort belopp investeringar gjorts. Visar det sig då att
t. ex. 900 000 kronor tagits i anspråk, kan företaget lyfta ytterligare 40 000
kronor hos riksbanken.

Det kan även inträffa, att företaget på goda grunder räknat med att
kunna verkställa investeringar för 1 000 000 kronor och därför uttagit
400 000 kronor från riksbanken men att investeringen på grund av förhållanden,
som inte kunnat förutses, blir mindre än beräknat. I dylika fall har
arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet att utsträcka den tid, under vilken fondmedlen
skall tagas i anspråk.

Vad jag här anfört föranleder mig inte att föreslå ändringar av bestämmelserna
i 16—19 §§. Av andra skäl bör dock ett tillägg göras i 17 §. Om,
såsom jag tidigare förordat, investeringsavdrag inte skall medgivas vid
beslut enligt det föreslagna nya 3 mom. i 9 §, bör arbetsmarknadsstyrelsen
i underrättelser, som styrelsen enligt 17 § skall lämna till företag och taxeringsmyndigheter,
även angiva om investeringsavdrag skall åtnjutas eller
ej. En uttrycklig föreskrift härom föreslås intagen i sista stycket av 17 §.

22 §.

Då investeringsfond återföres till beskattning, äger företaget återfå i riksbanken
inbetalade medel. Enligt bestämmelserna i 22 § skall emellertid
medlen återbetalas först sedan taxeringen vunnit laga kraft. Då taxeringsintendentens
besvärstid i allmänhet inte utgår förrän den 30 april året
efter taxeringsåret och ett överklagande ytterligare kan förskjuta den tidpunkt
då taxeringen vinner laga kraft, kan utbetalningen bli avsevärt fördröjd.
Detta uppskov med återbetalningen synes i vissa fall icke motiverat.
Om frågan om återlöring av fondmedlen inte är föremål för tvist, bör enligt
min mening återbetalning kunna ske redan då taxeringsnämnden avslutat
sitt arbete. Då det bör ankomma på taxeringsintendenten att bedöma,
om taxeringen kan väntas bli överklagad såvitt gäller återföringen, bör
denna tidigare återbetalning göras beroende av tillstyrkan från taxeringsintendenten.
Ett tillägg av denna innebörd föreslås i 22 §.

övergångsbestämmelserna

I det föregående har endast berörts frågor om ändringar och tillägg i
1955 års förordning om investeringsfonder för konjunkturutjämning. Emellertid
bör en del av de här föreslagna ändringarna och tilläggen få tilllämpning
även i fråga om investeringsfonder som avsatts enligt tidigare
förordningar. Sålunda bör Kungl. Maj:t äga rätt besluta, att även äldre
fonder får tagas i anspråk för mera långsiktiga investeringar. Överhuvudtaget
bör enligt min mening som allmän regel gälla att äldre fonder skall
tagas i anspråk före fonder enligt 1955 års förordning. Vidare bör inves -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1959

teringsfond för inventarier enligt äldre förordningar få tagas i anspråk för
reparationer av fartyg, och Kungl. Maj :t bör även beträffande äldre fonder
äga medgiva att de får användas i annan förvärvskälla än den, i vilken
avsättning skett. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att, om särskilda
skäl därtill föreligger, medgiva att även investeringsfond för byggnader
enligt äldre förordningar får tagas i anspråk för avskrivning av kostnader
för vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande
i övrigt av tomtområde för bebyggelse och liknande arbeten. Även
de föreslagna tilläggen i 15 och 17 §§ bör bli tillämpliga beträffande äldre
investeringsfonder. För genomförande av vad sålunda förordats erfordras
särskilda övergångsbestämmelser, vilka innebär vissa tillägg till och ändringar
i övergångsbestämmelserna till 1955 års förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas 1959 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Skoglund

581962

Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag