Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
1
Nr 44
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 23 januari
1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars
1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;
samt
3) förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås viss omläggning av skogsbeskattningen för att undanröja
de hinder som nuvarande skatteregler visat sig innebära mot frivillig
medverkan i åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering
och för överlåtelse av dispositionsrätten till mark som erfordras för
vägar, elektriska ledningar, vattenuppdämningar in. m.
Vidare föreslås en reglering av beskattningen av s. k. ståndskogslikvider
i samband med laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.
De föreslagna reglerna är avsedda att tillämpas fr. o. m. 1959 års taxering.
t Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 44
2
Kungl. Mcij:ts proposition nr 44 år i959
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt 35 § 2 och 4 mom. kominunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkterna 4 och 5 av anvisningarna
till 22 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, att till anvisningarna till 21 § nämnda lag skall fogas en ny punkt,
betecknad 9, av nedan angiven lydelse samt att till anvisningarna till 35 §
samma lag skall fogas en ny punkt, betecknad 6, med den lydelse nedan
sägs.
(Nuvarande lydelse)
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten —
--tillhörande fördelningsledning
ar.
Har skog---tidigare medgi
vits.
Har växande skog avyttrats i samband
med avyttring av marken, må
den skattskyldige efter eget val njuta
avdrag antingen med den del av
köpeskillingen eller den eljest erhållna
valutan för skogen, som belöper
på det för ägaren gällande ingående
virkesförrådet, eller med ett belopp
motsvarande värdet av det för
skogen beräknade minsta producerande
skogskapitalet eller med
skogens för ägaren gällande ingångsvärde.
Hemmavarande barn, —--till
höra
arbetspersonalen.
Har sambruksförening — — -—
nämnda gottgörelse.
(Föreslagen lydelse )
22 §.
1 m o in. Från bruttointäkten —
--tillhörande fördelningsledning
ar.
Har skog----tidigare medgi
vits.
Har växande skog avyttrats i samband
med avyttring av marken, må
den skattskyldige efter eget val njuta
avdrag antingen med den del av
köpeskillingen eller den eljest erhållna
valutan för skogen, som belöper på
det för ägaren gällande ingående virkesförrådet,
eller med ett belopp
motsvarande värdet av det för skogen
beräknade minsta producerande
skogskapitalet eller med skogens
för ägaren gällande ingångsvärde.
Avdrag efter vad nu sagts må åtnjutas
jämväl då nyttjanderätt eller servitutsrätt
upplåtits till mark för obegränsad
tid mot engångsersättning
samt skog avverkats å marken eller
växande skog därå avyttrats i samband
med eller med anledning av
upplåtelsen.
Hemmavarande barn,---till
höra
arbetspersonalen.
Har sambruksförening — — —
nämnda gottgörelse.
1 Senaste lydelse av 22 § 1 mom. se 1958:576, av 35 § 2 mom. se 1952:377, av 35 § 4 mom.
se 1951: 761, av punkt 4 av anvisningarna till 22 § se 1957: 72 samt av punkt 5 av anvisningarna
till 22 § se 1951: 438.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
a
(Nuvarande lydelse)
35 §.
2 m o m. Till intäkt---—- tid
(realisationsvinst).
Har egendom,---jämförligt
fång.
Såsom skattepliktig-- — un
dantag,
räknas:
a) då fråga är om vinst
genom avyttring av fastighet:
-
b) då fråga är om vinst
genom avyttring av annan
egendom än fastighet:
(Föreslagen lydelse)
35 §.
2 m o m. Till intäkt----tid
(realisationsvinst).
Har egendom, ----jämförligt
fång.
Såsom skattepliktig---un
dantag,
räknas:
a) då fråga är om vinst
genom avyttring av fastighet:
-
b) då fråga är om vinst
genom avyttring av annan
egendom än fastighet:
Vad ovan----å tomträtt.
4 m o m. Vinst, som---— mot
engångsersättning.
Vad ovan----å tomträtt.
Har jordbruksfastighet eller del
därav avyttrats såsom led i åtgärder
för jordbrukets eller skogsbrukets
yttre rationalisering och har i samband
därmed inom två år annan jordbruksfastighet
eller del därav förvärvats,
skall, om den sist förvärvade
egendomen därefter avyttrats, frågan
huruvida denna förvärvats genom sådant
fång och varit i den skattskyldiges
ägo under sådan tid, att vinst vid
avyttringen utgör skattepliktig realisationsvinst,
bedömas med hänsyn till
det fång, varigenom den först avyttrade
egendomen förvärvats. Om allenast
en del av den sist avyttrade egendomen
kan anses ha ersatt den först
avyttrade, skall vad nu sagts gälla
nämnda del.
4 m o m. Vinst, som ----mot
engångsersättning.
Såsom skattepliktig realisationsvinst
skall ej heller anses vinst, vilken
uppkommit genom sådan avyttring
av fastighet eller fastighetsdel
som utgör led i åtgärder för jordbrukets
eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Anvisningar
till 21 §.
9. Likvid som avses i 14 kap. 8 §
lagen om delning av jord å landet och
som utgår vid laga skifte eller annan
förrättning enligt nämnda lag eller la
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
(Nuvarande lydelse)
till 22 §.
4. Har skog---gällande in
gångsvärde.
Med skogs — — — jämförligt
fång.
Såsom fastighetens värde är att anse
vid köp den för fastigheten erlagda
köpeskillingen och vid annat förvärv
det belopp, efter vilket stämpelplikten
med avseende å fastighetsförvärvet
beräknats, eller, därest stämpelplikt
för förvärvet icke förelegat,
det belopp, efter vilket stämpelplikt
skulle enligt eljest gällande grunder
beräknats, om stämpelplikt förelegat.
Skogens för ägaren gällande
ingångsvärde utgör det sålunda
beräknade ingångsvärdet med avdrag
för vad han må hava fått avdraga
vid tidigare taxeringar. Har efter
avverkning av skog eller upplåtelse
av avverkningsrätt den återstående
skogens värde nedgått under det
för ägaren gällande ingångsvärdet,
får avdrag ske med det belopp, varmed
värdet sålunda minskats.
(Föreslagen lydelse)
gen om fastighetsbildning i stad skall
anses såsom likvid för växande skog,
som avyttrats i samband med avyttring
av marken.
Skall likvid, som i första stycket
avses, utgöras i naturaförmåner och
överlåter den skattskyldige rätt till
förmånerna mot ersättning i penningar
eller annat, skall vad i första stycket
sägs äga motsvarande tillämpning
i fråga om sådan ersättning.
till 22 §.
4. Har skog--— gällande in
gångsvärde.
Med skogs — — — jämförligt
fång.
Såsom fastighetens värde är att anse
vid köp den för fastigheten erlagda
köpeskillingen och vid annat förvärv
det belopp, efter vilket stämpelplikten
med avseende å fastighetsförvärvet
beräknats, eller, därest stämpelplikt
för förvärvet icke förelegat,
det belopp, efter vilket stämpelplikt
skulle enligt eljest gällande grunder
beräknats, om stämpelplikt förelegat.
Skogens för ägaren gällande
ingångsvärde utgör det sålunda
beräknade ingångsvärdet med avdrag
för vad han må hava fått avdraga
vid tidigare taxeringar. Har efter
avverkning av skog eller upplåtelse
av avverkningsrätt den återstående
skogens värde nedgått under det
för ägaren gällande ingångsvärdet, får
avdrag ske med det belopp, varmed
värdet sålunda minskats. Har ägare
av fastighet vid jorddelningsförrättning
blivit ålagd att gälda likvid,
som avses i punkt 9 av anvisningarna
till 21 §, och har avverkning av
skog eller upplåtelse av avverkningsrätt
skett inom två år från det lagakraftägande
beslut om fastställelse
å förrättningen föreligger, skall, i
den mån den skattskyldige så yrkar,
skogens ingångsvärde antagas hava
nedgått med belopp motsvarande rotvärdet
av den skog som avverkningen
eller upplåtelsen omfattat. Avdrag
må därvid dock ske högst med beloppet
av nämnda likvid.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959
(Nuvarande lydelse)
Med ingående---av ingångs
värdet.
Vare sig---ursprungliga in
gångsvärdet.
Är det---samma tid.
Om avdrag---av skogen.
Om moderbolag — — —- övertagande
föreningen.
Exempel å — — — ingående
virkesförråd:
A. försäljer---erlagda köpe
skillingen.
Det för--- 10 200 kronor.
Exempel å — — — i ingångsvärde:
B.
försäljer — -—- — 10 000 kronor.
Ingångsvärdet har---det ur
sprungliga.
5. Har växande---ovan sägs.
Härvid iakttages---valutans
belopp.
Såsom värde---omloppstid
18.
Exempel:
1) A. inköper —--—- 750 kronor.
Samma skogsmark — — — 400
kronor.
2) C. ärver---skogens för
säljning.
(Föreslagen lydelse)
Med ingående---av ingångs
värdet.
Vare sig---ursprungliga in
gångsvärdet.
Är det---samma tid.
Om avdrag---av skogen.
Om moderbolag — — —- överta
gande
föreningen.
Exempel å -— — — ingående
virkesförråd:
A. försäljer--- -— erlagda köpe
skillingen.
Det för--- 10 200 kronor.
Exempel å — — — i ingångsvärde:
B.
försäljer —-- 10 000 kronor.
Ingångsvärdet har---det ur
sprungliga.
5. Har växande---ovan sägs.
Härvid iakttages---valutans
belopp.
Är skattskyldig berättigad att åtnjuta
avdrag enligt 22 § 1 mom. tredje
stycket i fall då skog avverkats i
samband med eller med anledning av
upplåtelse för obegränsad tid, skall
såsom köpeskilling eller eljest erhållen
valuta för skogen anses det belopp,
vartill intäkterna genom avverkningen
enligt 21 § skola upptagas,
med avdrag av omkostnaderna för
avverkningen och värdet av den
skattskyldiges egen arbetsinsats vid
denna.
Såsom värde — — — omloppstid
18.
Exempel:
1) A. inköper--- 750 kronor.
Samma skogsmark — — — 400
kronor.
2) C. ärver---skogens för
säljning.
till 35 §.
6. För utredning i fråga huruvida
jordbruksfastighet eller del därav avyttrats
såsom led i åtgärder för jordbrukets
eller skogsbrukets yttre rationalisering
må yttrande infordras
från vederbörande lantbruksnämnd.
Sådant yttrande må jämväl inhämtas.
när fråga uppkommer i vad mån
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
jordbruksfastighet eller del av sådan
fastighet skall anses hava förvärvats
såsom ersättning för fastighet
eller fastighetsdel, vilkens avyttring
utgjort led i åtgärder som nyss sagts.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
ujPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas
första gången vid 1959 års taxering. Äldre bestämmelser skola fortfarande
gälla i fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år samt även
eljest beträffande intäkt som åtnjutits före år 1958.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 27 mars 1954 om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
2 §•
Beträffande viss---egen rö
relse.
Uppskov må ej åtnjutas för högre
belopp än som motsvarar den beräknade
nettointäkten av den förvärvskälla,
varifrån intäkten av skogsbruk
härrör.
(Föreslagen lydelse)
2 §.
Beträffande viss ----egen rö
relse.
Har såsom intäkt upptagits likvid,
som avses i punkt 9 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen, må
uppskov jämväl erhållas för sådan
intäkt i dess helhet.
Uppskov må dock ej åtnjutas för
högre belopp än som motsvarar den
beräknade nettointäkten av den förvärvskälla,
varifrån intäkten av
skogsbruk härrör.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas första gången vid 1959 års taxering. Äldre bestämmelser
skola fortfarande gälla i fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år
samt även eljest beträffande intäkt som åtnjutits före år 1958.
Kungl. Maj.ts proposition nr hk år 1959
7
Förslag
till
förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt
av skogsbruk
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbruket?
yttre rationalisering avyttrat jordbruksfastighet eller del av sådan fastighet,
skall den skattskyldige på de villkor och i den omfattning som nedan sägs,
i den mån han så yrkar, erhålla uppskov med beskattningen av intäkt, som
erhållits genom avyttring av växande skog i samband med avyttringen av
marken.
2 §•
Uppskov må endast åtnjutas, om den fasta egendomen avyttrats i samband
med förvärv av sådan egendom av jämförlig art. Avtal om förvärvet skall
hava träffats inom två år efter avyttringen.
3 §•
Uppskov må åtnjutas för intäkt, som i 1 § sägs, minskad med avdrag
enligt 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, dock högst för ett
belopp motsvarande det värde, varmed växande skog ingått i värdet av den
förvärvade fasta egendomen.
Medgives uppskov, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet och det
för honom gällande ingående virkesförrådet för skogen på den förvärvade
egendomen anses hava nedgått i motsvarande mån.
4 §•
Fråga om uppskov handlägges av prövningsnämnden i det län, där den
avyttrade fasta egendomen är belägen.
Ansökan om uppskov ingives eller insändes till prövningsnämndens
kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången av året efter
det varunder förvärv enligt 2 § skett. Har ansökan gjorts hos annan prövningsnämnd
än i första stycket sägs, skola handlingarna omedelbart översändas
till kansliet hos den prövningsnämnd som har att pröva ansökningen.
5 §•
För utredning i fråga huruvida avyttring av fast egendom utgjort led i
åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering må yttrande
inhämtas av vederbörande lantbruksnämnd.
6 §.
Om handläggning av ansökan om uppskov enligt denna förordning, så
ock om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
skall i tillämpliga delar gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat rörande
handläggning av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd
av talan mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.
7 §•
Berör beslut om uppskov åsatt taxering, skall av beslutet betingad ändring
i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den prövningsnämnd,
som har att taga befattning med taxeringen, eller, om besvär rörande taxeringen
äro föremål för prövning i högre instans, på denna.
Underrättelse angående beslut om uppskov skall i förekommande fall tillställas
den myndighet som har att vidtaga ändringen i taxeringen.
8 §•
Därest i anledning av anförda besvär eller eljest taxeringen för det år,
då den fasta^ egendomen avyttrats, ändras efter det beslut om uppskov
meddelats, må besvär med yrkande om därav betingad ändring i uppskovsbeslutet
i särskild ordning anföras av den skattskyldige. Besvären skola vara
inkomna inom sex månader från den dag då beslutet om ändring i taxeringen
meddelades men må ej företagas till avgörande förrän laga kraftägande
beslut rörande taxeringen föreligger.
9 §•
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen utkommit
från trycket i Svensk författningssamling, men skall icke äga tilllämpning
i fråga om intäkt av skogsbruk i samband med sådan avyttring
av fastighet som verkställts före år 1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 januari 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor om beskattning
för inkomst av jordbruksfastighet och för realisationsvinst samt anför därvid
följande.
I. Inledning
Under senare år har i olika sammanhang aktualiserats skattefrågor i samband
med ändringar i fastighetsindelningen och vid vissa nyttjanderättsupplåtelser
för obegränsad tid. Fråga har därvid framför allt varit om beskattningen
av inkomst av skogsbruk men även i någon mån om realisationsvinstbeskattningen.
Den år 1943 tillkallade Norrlandskommittén anhöll sålunda i skrivelse
den 17 juni 1948 bl. a. att sådan ändring måtte vidtagas i gällande skatteförfattningar
att skattskyldig, som verkställt byte av skogbärande mark,
befrias från att i anledning av bytet åsättas taxering för inkomst genom avyttring
av skog i samband med avyttring av marken jämlikt 21 § c) kommunalskattelagen,
under förutsättning att markbytet är ägnat att åstadkomma
en lämpligare fastighetsbildning.
I skrivelse den 12 april 1951, nr 108, anhöll riksdagen under åberopande
av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande nr 25 om utredning
rörande bl. a. befrielse från skyldigheten att utgiva inkomstskatt
vid fastighetsbyten, som är önskvärda ur rationaliserings- eller arronderingssynpunkt.
Genom beslut den 27 maj 1955 överlämnades skrivelserna till skattelagssakkunniga.
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund hemställde i skrivelse den 25 januari 1954 till Kungl. Maj:t
om sådan ändring i skattelagstiftningen, att ersättningar för skog som avverkats
och avyttrats till följd av vattenuppdämning eller framdragande av led
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
ningar över eller anläggande av väg å skogsmark skulle beskattas såsom intäkt
genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken.
Skattelagssakkunniga, som tagit upp de nämnda frågorna till behandling,
har den 4 december 1957 avlämnat en promemoria angående beskattning
för inkomst av jordbruksfastighet och för realisationsvinst i samband med
1) åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, 2) vissa lantmäteriförrättningar,
3) nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad tid mot engångsersättning.
I promemorian framlägges följande författningsförslag, nämligen
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928,
nr 370,
förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars
1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto,
samt
förslag till förordning om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken.
De sakkunnigas författningsförslag torde såsom Bihang få fogas vid detta
protokoll.
Över skattelagssakkunnigas promemoria har efter remiss yttranden avgivits
av kammarrätten, riksskattenämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska vattenkraftföreningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.
Därjämte har Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges
skogsägareförbund avgivit ett gemensamt yttrande. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund instämmer till alla delar i det yttrande som avgivits
av Sveriges lantbruksförbund, varjämte Sveriges industriförbund såsom
eget yttrande åberopar vad Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas
samarbetsutskott anfört i sitt gemensamma yttrande.
Skogsstyrelsen har jämte sitt eget yttrande överlämnat yttranden som på
skogsstyrelsens begäran avgivits av skogsvårdsstyrelserna i länen.
Innan skattelagssakkunnigas förslag i det följande tages upp till behandling
torde få lämnas dels en översikt av gällande författningsbestämmelser
på det av förslaget berörda området och dels en redogörelse för de aktuella
beskattningsfrågornas tidigare behandling.
II. Gällande bestämmelser
1. Beskattning för realisationsvinst vid avyttring av fastighet
Enligt 35 § kommunalskattelagen skall till skattepliktig intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet räknas vinst å avyttring av fastighet (realisationsvinst)
under förutsättning att fråga är om icke yrkesmässig avyttring (yr
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
11
kesmässig avyttring av fastighet hänföres till rörelse), att säljaren förvärvat
fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, samt att fastigheten
varit i den skattskyldiges ägo under mindre än tio år (i fråga om
strömfall femton år).
Realisationsvinst beskattas i sin helhet endast då avyttrad fastighet innehafts
mindre än sju år. I övrigt begränsas skatteplikten till viss del av vinsten
efter en fallande skala. Såsom skattepliktig realisationsvinst räknas
nämligen vid avyttring av fastighet:
Beträffande realisationsvinst vid avyttring av strömfall gäller motsvarande
reduktion under trettonde, fjortonde och femtonde åren av innehavstiden.
Från skatteplikt är undantagen vinst, som uppkommit genom att egendom
tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller
eljest avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning måste
anses vara för handen. Dock föreligger skatteplikt enligt eljest gällande
grunder därest det skäligen kan antagas, att avyttringen skulle ha ägt rum
även om tvång ej förelegat.
Såsom avyttring betraktas i fråga om beskattning av realisationsvinst inte
blott avyttring i egentlig mening, d. v. s. överlåtelse av äganderätten till
fastighet, utan även upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet
för obegränsad tid mot engångsersättning. Engångsersättning för
upplåtelse av ifrågavarande slag är vid tillämpning av bestämmelserna om
beskattning av realisationsvinst att betrakta som köpeskilling. Den avyttring,
som skall anses ha skett genom upplåtelsen, skall beräknas ha omfattat
så stor del av fastigheten, som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens
hela värde vid tiden för upplåtelsen. Frågan om viss upplåtelse givit upphov
till skattepliktig realisationsvinst bedömes i övrigt enligt de regler, som
skall tillämpas vid prövning av huruvida överlåtelse medfört sådan vinst.
Såsom en följd av att engångsersättning av nämnt slag betraktas som köpeskilling
gäller att ersättningen inte räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet.
Beträffande avyttring av fastighet varå finnes växande skog gäller i beskattningshänseende
särskilda regler.
Om skattskyldig avyttrat jordbruksfastighet, varå funnits växande skog,
skall för bedömande av hans skattskyldighet med anledning av avyttringen
i första hand undersökas, om reglerna rörande beskattning för realisationsvinst
är tillämpliga. Är så fallet och skall hela realisationsvinsten
beskattas, skall icke någon del av vederlaget vid avyttringen beskattas såsom
intäkt av skogsbruk. Är omständigheterna vid avyttringen sådana att vinsten
om fastigheten innehafts
mindre än 7 år
100 % av vinsten
7 år men mindre än 8 år
8 » » » » 9 »
9 » » » »10 »
75 % » »
50 °/o » »
25 “4 » »
12
Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959
endast delvis är skattepliktig såsom realisationsvinst, kan avyttringen utöver
beskattning för sådan vinst föranleda taxering för intäkt av skogsbruk.
Härom gäller följande. Om intäkten av skogsbruk på grund av avyttringen
efter vederbörliga avdrag för omkostnader och värdeminskning av skog
överstiger den skattepliktiga delen av realisationsvinsten, skall det överskjutande
beloppet beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet. Vid denna
beskattning skall dock iakttagas, att vad som på grund av avyttringen beskattas
såsom intäkt av skogsbruk och såsom realisationsvinst sammanlagt
icke får upptagas till högre belopp än hela beloppet av den realisationsvinst,
som uppkommit vid avyttringen. Är bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst
över huvud taget inte tillämpliga å viss avyttring, tillämpas därå
reglerna om beskattning av inkomst av skogsbruk i vanlig ordning.
2. Beskattning för inkomst av skogsbruk
Till intäkt av skogsbruk hänföres enligt 21 § kommunalskattelagen vad
som kommer ägare av jordbruksfastighet till godo dels genom avyttring eller
eget tillgodogörande av skogsprodukter från fastigheten, dels genom upplåtelse
av avverkningsrätt och dels genom avyttring av växande skog i samband
med avyttring av marken, i sistnämnda fall dock endast därest icke vinst å
avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst av handelsrörelse
eller såsom realisationsvinst.
Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverkningsrätt,
som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade
fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse
av avverkningsrätt är däremot att hänföra till rörelse.
Från intäkt av skogsbruk äger den skattskyldige rätt till avdrag för omkostnader
av olika slag som sammanhänger med förvärvet av intäkterna. Vidare
har den skattskyldige enligt särskilda regler rätt att åtnjuta avdrag för
värdeminskning av skog. Dessa regler innebär i huvudsak följande.
Den som bedriver skogsbruk äger i princip åtnjuta avdrag för värdet av
den skog, som han förvärvat i samband med marken, om ej förr så när fastigheten
avyttras. Principiellt avser alltså beskattningen endast skogens tillväxt
under innehavet. För beräkning av den skattskyldige tillkommande avdrag
för värdeminskning av det vid förvärvet av fastigheten befintliga skogskapitalet
har gällande lagstiftning upptagit olika alternativ såväl då fråga
är om beskattning av skogsbruk under den skattskyldiges innehav av fastigheten
som beträffande sådan beskattning i samband med avyttring av marken.
I förra fallet må den skattskyldige åtnjuta avdrag antingen enligt värdemetoden
eller enligt virkesförrådsmetoden, i senare fallet omfattar hans
valrätt också den s. k. schablonmetoden. Då beskattning av skogsbruk sker
i samband med avyttring av marken, äger en slutavräkning rum av den
skattskyldige totalt tillkommande avdrag med beaktande av de avdrag, som
han må ha åtnjutit under innehavet. Virkesförrådsmetoden har härjämte
för detta fall utformats på annat sätt än motsvarande metod för beräkning
av värdeminskning av skog under innehavet av fastigheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1059
13
Värdenietoden grundar sig å skogens ingångsvärde, därvid avdraget bestämmes
till skillnaden mellan detta värde och värdet av den kvarvarande
skogen efter verkställt uttag. Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed
växande skog kan anses ha ingått i fastighetens värde vid förvärvet. Såsom
fastighetens värde anses vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen.
Vid annat förvärv än köp anses såsom fastighetens värde det belopp,
efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräknats
eller skolat beräknas, om stämpelplikt förelegat. Sistnämnda bestämmelse
torde innebära, att vid s. k. benefika fång, såsom arv och gåva m. in.,
ingångsvärdet regelmässigt bestämmes till taxerade skogsvärdet.
Då virkesförrådsmetoden tillämpas, utgår man vid avdragsberäkningen
från det ingående virkesförrådet. Avdragets storlek bestämmes med hänsyn
till skillnaden mellan detta förråd och det virkesförråd, som återstår
efter verkställt uttag av skog. Med ingående virkesförråd förstås den växande
skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten
förvärvades.
Schablonmetoden innebär, att den skog, som avyttras i samband med marken,
antas vid förvärvet ha haft minst samma värde som det för skogen beräknade
minsta producerande skogskapitalet.
I fråga om värde- och virkesförrådsmetoderna märkes, att skattskyldig,
som använt den ena av dessa metoder, är oförhindrad att i fortsättningen såväl
under innehavet som vid avyttring av fastigheten tillämpa den andra metoden.
Har avdrag åtnjutits enligt värdemetoden, skall därigenom — om virkesförrådsmetoden
sedermera tillämpas — ingående virkesförrådet anses ha
nedgått i samma proportion som ingångsvärdet.
Såsom tidigare angivits kan värdeminskningsavdrag under tiden för skattskyldigs
innehav av fastigheten beräknas antingen enligt värdemetoden eller
enligt virkesförrådsmetoden. Beträffande innebörden av avdrag enligt dessa
metoder kan följande särskilt framhållas.
Enligt virkesförrådsmetoden får avdrag ske med så stor del av ingångsvärdet,
som belöper å minskningen av det för den skattskyldige gällande ingående
virkesförrådet. Med detta förråd förstås virkesförrådet vid förvärvet
av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vilket den skattskyldige må
ha åtnjutit avdrag vid tidigare års taxeringar. Avdraget för förrådsminskningen
beräknas efter det pris per kubikmeter, som ingångsvärdet motsvarar
i förhållande till det ingående förrådet. Oavsett om minskningen omfattar
bättre eller sämre sortiment än skogen genomsnittligt innehöll vid förvärvet,
bestämmes avdraget efter sagda medelpris. Vid metodens tillämpning
tages sålunda icke någon hänsyn till värdet å det återstående virkesförrådet.
För båda metodernas tillämpning vid skogsbeskattning under innehavet
gäller den begränsningen i avdragsrätten, att det sammanlagda avdraget för
eu och samme ägare icke får överstiga det ursprungliga ingångsvärdet. Avdrag
enligt värdemetoden må ej åtnjutas med högre belopp än den för skogen
erhållna bruttointäkten, medan — därest virkesförrådsmetoden tilläm
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
pas — det underskott som uppkommer genom att avdraget överstiger bruttointäkten
utan inskränkning kan utnyttjas. Med tillämpning av värdemetoden
beskattas icke blott tillväxten utan även den värdestegring, som skogen undergått
efter förvärvet. Å andra sidan möjliggör metoden hänsynstagande till
konjunkturförlust ehuru verkningarna därav begränsas till följd av den nyss
återgivna bestämmelsen att avdraget aldrig får överstiga bruttointäkten.
Jämväl virkesförrådsmetoden medför under innehavet beskattning av konjunkturvinst.
Vad angår de avdragsmetoder, som är tillämpliga vid avyttring av växande
skog i samband med avyttring av marken, må följande särskilt framhållas.
Enligt värdemetoden må avdrag ske för vad som icke genom förut medgivna
avdrag blivit amorterat av ingångsvärdet. Härigenom kommer alltså
avdrag att erhållas för den del av skogens värde vid förvärvet vilken icke
tidigare fått avdragas.
Enligt virkesförrådsmetoden erhåller den skattskyldige avdrag för det
gällande ingående virkesförrådet beräknat efter det pris per kubikmeter,
som den å skogen belöpande delen av vederlaget motsvarar i förhållande till
det vid avyttringen förefintliga virkesförrådet. Liksom vid metodens tilllämpning
under innehavet beräknas avdraget oavsett om förrådet vid avyttringen
är bättre eller sämre sammansatt än ingående förrådet. Vad som
blir föremål för beskattning är sålunda den under innehavet sparade tillväxten,
d. v. s. det virkesförråd, som vid avyttringen finnes utöver det gällande
ingående virkesförrådet.
Gemensamt för all avdragsberäkning i samband med beskattning av skog
i anledning av avyttring av fastighet är, att avdrag ej får ske med högre
belopp än den å skogen belöpande delen av den för fastigheten erhållna valutan.
Vid tillämpning av värdemetoden beskattas förutom tillväxten den
värdestegring, som skogen undergått under innehavet, men å andra sidan
kan vid användning av denna metod hänsyn tagas till konjunkturförlust,
i det sådan förlust får avdragas från den valuta, som vid fastighetens avyttring
belöper å sparad tillväxt. Om virkesförrådsmetoden tillämpas och
virkesförrådet vid avyttringen understiger gällande ingående virkesförråd,
kan avdrag ej erhållas för skillnaden. Å andra sidan undantages med tilllämpning
av sistnämnda metod skogens värdestegring från beskattning vid
avyttring av fastighet. Avdraget beräknas ju inte i de priser som gällde vid
fastighetsförvärvet utan i det pris som erhållits vid avydtringen. Har avdrag
för värdeminskning av skog inte åtnjutits under innehavstiden, avdrages vid
avyttringen — om virkesförrådet inte ökat — hela det därvid erhållna vederlaget.
Någon nettoinkomst att beskatta erhålles inte. Men vid sådan avyttring
är det — såsom framgår av det nyss anförda — icke möjligt att beakta
konjunkturförlust i form av värdeminskning av det ingående virkesförrådet.
Såsom tidigare angivits hänföres inkomst av skogsbruk till förvärvskällan
inkomst av jordbruksfastighet. Frågan om rätt beskattningsår vid beskatt
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959
15
ning av inkomst av skogsbruk är sålunda att bedöma med hänsyn till de
principer som gäller för beräkning av inkomst i nyssnämnda förvärvskälla.
I detta hänseende tillämpas i regel den s. k. kontantprincipen. Detta innebär,
att intäkter och utgifter regelmässigt skall redovisas för det beskattningsår,
under vilket de uppburits resp. blivit bestridda. Här bortses från
de avvikelser från nämnda princip, som följer av att inkomst av jordbruksfastighet
i vissa fall kan beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I
anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen anföres ett exempel, som
utvisar huru kontantprincipen blir tillämplig å skogsbrukets område. Om
— sägs i anvisningarna — någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot
betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt
för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år influtit.
I sådant fall skall avdrag för minskning i ingående virkesförråd
in. in., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas på de särskilda åren
i förhållande till den under varje år influtna likviden.
Då fråga är om intäkt av skogsbruk i samband med avyttring av fastighet
göres emellertid avsteg från kontantprincipen. Sådan intäkt tages i sin
helhet till beskattning på en gång så snart någon del av köpeskillingen för
fastigheten erlagts.
Under senare år har härjämte tillkommit vissa bestämmelser i syfte att
lindra det av statsbeskattningens progressivitet beroende skattetrycket vid
beskattning av inkomst av skogsbruk. Särskilt i det mindre skogsbruket
äger ofta uttag av skog ej rum årligen utan skogen sparas varefter ett större
uttag göres på en gång. Härigenom samlas på ett år en inkomst, avseende
skogens avkastning under flera år, vilken inkomst på grund av statsskattens
progressivitet beskattas avsevärt hårdare än om inkomsten influtit
successivt.
Bestämmelser i nyssnämnda syfte har meddelats dels genom förordningen
den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst, dels ock genom förordningen den
27 mars 1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto. Förordningarna äger tillämpning allenast å skattskyldiga,
vilka är underkastade en progressiv statsbeskattning, d. v. s. fysiska personer,
oskifla dödsbon och familjestiftelser.
Vad angår förordningen om ackumulerad inkomst är denna för skogsbrukets
del i huvudsak tillämplig endast i fråga om intäkt av skogsbruk
som åtnjutits genom avyttring av växande skog i samband med avyttring
av marken, intäkt som uppkommit vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt mot engångsersättning samt inläkt som uppkommit genom att
fastighet tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande
eller ock avyttrats genom tvångsförsäljning. Med ackumulerad inkomst förslås
inkomst, som hänför sig till minst två beskattningsår. Under i förordningen
angivna förutsättningar skall statlig inkomstskatt å sådan inkomst
beräknas, som om inkomsten upptagits till beskattning med lika delar un
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
der taxeringsåret och så många av de närmast föregående taxeringsåren,
att inkomsten därigenom blir fördelad på det antal år, till vilka den hänför
sig. Ackumulerad inkomst må ej fördelas på mera än tio år och i brist på
utredning om det antal år, till vilka inkomsten hänför sig, skall skatteberäkningen
i allmänhet ske, som om inkomsten hänfört sig till tre år. En förutsättning
för skattelindring är vidare, att den ackumulerade inkomsten, efter
avdrag för avdragsgilla utgifter, uppgår till minst 4 000 kronor och tilllika
utgör minst en tredjedel av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst för det taxeringsår, då den ackumulerade inkomsten tages
till beskattning.
Ackumulerad inkomst blir på vanligt sätt föremål för taxering. Efter
det taxering ägt rum må framställning om särskild skatteberäkning för sådan
inkomst göras hos prövningsnämnden i länet. Dylik framställning
skall regelmässigt vara inkommen till länsstyrelsen före taxeringsårets utgång.
Förordningen om skogskonto ger skattskyldiga av ifrågavarande kategori
möjlighet att genom insättning av medel i bank å särskilt konto — skogskonto
— i viss omfattning komma i åtnjutande av uppskov med taxering
för inkomst som åtnjutes av skogsbruk. Uppskovet må avse visst högsta belopp
av uppburen köpeskilling för upplåtelse av avverkningsrätt eller för
avyttrade skogsprodukter eller av saluvärdet av virke, som uttagits för förädling
i egen rörelse. Insatt belopp må när som helst återfås efter verkställd
uppsägning; efter tio år skall medlen återbetalas av banken. Belopp,
för vilket uppskov erhållits, skall upptagas såsom bruttointäkt av skogsbruk
för det beskattningsår, då uttag från skogskonto sker. Samma verkan
som uttag medför bl. a. överlåtelse av fastighet, som utgör den väsentliga
delen av förvärvskälla, för vilken insättning å skogskonto verkställts. Ifrågavarande
bestämmelsers syfte är alltså att bereda skattskyldig lindring i
beskattningen under innehavet av den fastighet, varå skogsbruk bedrives.
3. Bestämmelserna om den statliga rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område
Gällande bestämmelser om den statliga rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område återfinnes i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående
statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.
Föreskrifter av i viss mån liknande innebörd har meddelats i kungörelsen
den 11 juni 1948 (nr 366) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten.
Enligt 4 § kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, förstås med yttre rationalisering
fastighetsregleringsåtgärder, som avser att skapa ökade möjligheter
till rationell jordbruksdrift genom förändring av brukningsenhets
storlek eller förbättring av dess ägosammansättning eller genom förbättring
i övrigt av ägoanordningen.
17
Kungi. I\Iaj:ts proposition nr H år 1959
Den statliga verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering, som bedrives
centralt av lantbruksstyrelsen och lokalt av lantbruksnämnderna i de
olika länen, skall enligt 6 § berörda kungörelse ha till uppgift att, där dylik
rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter,
underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord
eller skogsmark. Verksamheten skall även i övrigt främja yttre
rationalisering av brukningsenheter, som icke är lämpade för sitt ändamål.
För att tillgodose det angivna syftet skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
verka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas. Med
bärkraftig brukningsenhet förstås sådan brukningsenhet innehållande jordbruk,
där brukaren kan beräknas ha möjlighet att erhålla en tillfredsställande
försörjning genom arbete å brukningsenheten. Dylik brukningsenhet
är att skilja från stödjordbruket, varmed avses brukningsenhet, vilken är
avsedd att bereda brukaren allenast ett mindre bidrag till hans försörjning
vid sidan av annat förvärvsarbete. Verksamheten bör även syfta till en
förbättrad ägoanordning å brukningsenheter, som icke är större än att de
huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av
främmande arbetskraft.
Om särskilda omständigheter därtill föranleder må rationaliseringsverksamheten
omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på att nybilda eller
förbättra större brukningsenheter än sådana som förut angivits.
För dessa ändamål skall lantbruksnämnd enligt 7 § kungörelsen bl. a.
taga initiativ till och biträda vid planläggningen av yttre rationaliseringsåtgärder
samt verka för genomförandet av dylika åtgärder genom rad och
upplysningar. Lantbruksnämnd må också för rationaliseringsändamål inköpa
mark, inlösa mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen, väcka
fråga om expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk samt överlåta
av nämnden förvärvad mark.
Till förut angivna åtgärder lämnas statligt stöd i form av lånegaranti och
.statsbidrag.
Enligt kungörelsen om den statliga jordbruks,egnahemsverksamheten avser
denna verksamhet, som bedrives av lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens
ledning och tillsyn, att underlätta för mindre bemedlade
och obemedlade att bl. a. förvärva jordbruk.
För att tillgodose mindre bemedlade eller obemedlade personers efterfrågan
på jordbruk skall lantbruksnämnderna handha erforderlig jordförmedling.
Kan denna efterfrågan icke tillgodoses genom jordförmedling, skall
nämnderna för sagda ändamål även anskaffa jord genom köp. Statlig garanti
må beviljas för lån, avsett att användas för förvärv av jordbruk.
Den statliga jordförmedlingen och jordanskaffningen skall i främsta rummet
inriktas på att underlätta förvärv av bärkraftiga jordbruk och stödjordbruk.
2 Bihang titt riksdagens protokoll W5''J. 1 samt. Nr 44
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
Köp av jord, som verkställes av lantbruksnämnd, bör enligt kungörelsen
i regel avse bebyggda brukningsenheter. I undantagsfall må dock jord, som
anskaffats av lantbruksnämnd, genom nämndens försorg bebyggas och i
övrigt iordningställas.
Vid försäljning av sådant jordbruk, som av lantbruksnämnd anskaffats,
skall nämnden bestämma köpeskillingen med hänsyn till värdet vid tiden
för försäljningen. Där så prövas lämpligt, må dock köpeskillingen bestämmas
till högre belopp än nu angivits. Köparen äger i sådant fall erhålla avskrivningslån
till belopp, motsvarande skillnaden mellan köpeskillingen och
det uppskattade värdet å fastigheten.
III. De aktuella beskattningsfrågornas tidigare behandling
1. Norrlandskommitténs framställning
I skrivelse den 17 juni 1948 till Kungl. Maj :t framhöll Norrlandskommittén
angelägenheten av att arronderingsförhållandena i Norrland förbättrades.
Gällande beskattningsregler hade emellertid i vissa fall sådan effekt,
att åtgärder för förbättring av arronderingsförhållandena försvårades. Rörande
dessa svårigheter och möjligheterna att undanröja dem anförde kommittén
följande.
Den enligt gällande bestämmelser inträdande beskattningseffekten vid
byte av skogbärande markområden synes icke stå i god överensstämmelse
med skogsbeskattningens grundläggande princip. Enligt denna skall skogsägaren
erlägga inkomstskatt för skogens tillväxt först då den av honom
uttages eller avyttras. I den mån växande skog bytes mot annan sådan skog
och den sparade tillväxten således utbytes mot en tillgång, vilken i likhet
med den ursprungligen ägda skogen icke av skogsägaren kan omsättas i
penningar med mindre än att dessa skola upptagas såsom intäkt, skulle det
bäst sta i överensstämmelse med grundprincipen för skogsbeskattningens
ordnande att uppskjuta beskattningen till dess den växande skogen avyttras
mot vederlag i penningar eller eljest av annat slag än växande skog.
Desto större anledning till en sådan ändring i skattelagstiftningen synes
föreligga som den nya skogsvårdslagen i åtskilliga fall avsevärt uppskjuter
möjligheterna att uttaga ett virkesförråd av viss beskaffenhet.
Det skulle ligga nära till hands att tänka sig, att det här angivna syftet
kunde nås genom ett generellt stadgande, att vederlag, som vid avyttring av
växande skog i samband med avyttring av marken utgår i form av annan
växande skog, icke skulle hänföras till intäkt av jordbruksfastighet. Ett sådant
generellt stadgande skulle med nödvändighet behöva kompletteras med
en föreskrift, att såsom ingångsvärde å skog, som erhållits såsom dylikt vederlag,
för den nye ägaren skulle gälla ingångsvärdet på den skog han avyttrat.
Eljest skulle man kunna byta till sig högre ingångsvärden och på
detta sätt undgå beskattning vid kommande avverkningar eller på annat
sätt missbruka det åsyftade stadgandet. Emellertid skulle en föreskrift om
tillämpning av det ursprungliga ingångsvärdet på den avyttrade skogen
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
kunna medföra stora svårigheter i sådana fall, då byteskontrahenlerna vid
framtida taxeringar yrkar avdrag enligt förrådsmetoden. Härvid kan kontrahenterna
antingen — i överensstämmelse med vad som ifrågasatts beträffande
ingångsvärdet — behålla sina ursprungliga ingående virkesförråd, med
de av kontantinsatsen föranledda modifikationerna, eller också övertaga
varandras ingående virkesförråd.
På grund av det nu sagda kan det icke alltid ifrågakomma att, efter byte
av skog, låta såsom ingångsvärde vid kommande taxeringar gälla ingångsvärdet
på den tidigare ägda skog, som avyttrats genom bytet. Men därmed
blir det också, med hänsyn till vad förut anförts, över huvud taget uteslutet
att undanröja den icke önskvärda beskattningseffekten vid byte av skogbärande
fastigheter genom en generell ändring av de beskattningsbestämmelser
som för närvarande är gällande. I stället torde man få inskränka sig till att
införa en bestämmelse om att befrielse från skatt för växande skog i samband
med fastighetsbyte skall kunna särskilt beviljas från fall till fall. Såsom
förutsättning för befrielse bör gälla, att bytet är så önskvärt ur allmän
synpunkt, att detta allmänna intresse bör tillgodoses även om kontrahenterna
eller den ene av dem kunde komma i gynnsammare läge i beskattningshänseende
därigenom att han enligt gällande bestämmelser vid kommande
taxeringar skulle få tillämpa de vid bytet åsatta värdena såsom skogens ingångsvärden
samt de förråd, dessa värden representerar, såsom ingående
virkesförråd. Syftet med skattebefrielse bör emellertid i princip vara att undanröja
den belastning skatten utgör i samband med byte av skog men icke
att sätta skogsägarna i bättre ställning i beskattningshänseende än om byte
icke ägt rum. Anses konsekvenserna i beskattningshänseende vara sådana
att skattebefrielse ej bör beviljas, trots att det ur allmän synpunkt är önskvärt
att bytet kommer till stånd, bör det kunna vara möjligt att förmå kontrahenterna
att dela upp den avsedda transaktionen på två bytesavtal eller
ett bytes- och ett köpeavtal, av vilka avtal det ena gynnas genom skattebefrielse
men icke det andra.
Beslutanderätten i fråga om befrielse från skatt i här avsedda fall bör ankomma
på beskattningsmyndigheterna, men den sakliga prövningen, om ett
markbyte är ägnat att åstadkomma en lämpligare fastighetsbildning och därför
bör gynnas genom skattebefrielse, torde böra ankomma på lantbruksnämnderna.
Sådan nämnd bör, på begäran av skattskyldig, kunna hos heskattningsmyndigheten
tillstyrka att skattebefrielse beviljas i här avsett
fall. Det torde emellertid böra medgivas beskattningsmyndigheten att, om
den finner skäl härtill, inhämta lantbruksstyrelsens utlåtande i frågan. Här
avsedd form för handläggning av frågor om skattebefrielse vid byte av
skog kan anses ha en viss motsvarighet i de bestämmelser, som enligt 1947
års lag om investeringsfonder gäller i fråga om tillsyn över sådana fonder
och medgivande av rätt att laga i anspråk sådan fond (beslutanderätten i
dylika frågor har delegerats åt arbetsmarknadsstyrelsen).
Norrlandskommitténs förslag erhöll vid remissbehandlingen ett i huvudsak
gynnsamt mottagande. Sålunda tillstyrkte flertalet hörda myndigheter
20
Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1959
i princip en författningsändring i förevarande syfte. I vissa av remissyttrandena
underströks emellertid att skattebefrielsen för inkomst av skogsbruk
icke borde avse den del av vederlaget, som utgjordes av annat än växande
skog. Detta framhölls bl. a. av kammarrätten, vars ställningstagande synes
ha påverkats av den omständigheten, att inkomst av skogsbruk i samband
med fastighetsförsäljning kommit att i stor utsträckning lämnas obeskattad.
Kammarrätten hänvisade därvid till en undersökning, som i sådant
hänseende framlagts av kommunalskatteberedningen i dess betänkande del
II om inkomstbeskattning av skogsbruk (SOU 1942: 35). Förslaget avstyrktes
däremot av länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansåg att den ifrågasatta
skattebefrielsen vore en principiellt betänklig utväg. Enligt länsstyrelsens
mening medförde ett ägoutbyte, som omfattade växande skog, icke
skatteplikt utom i fråga om mellangift i form av penningar eller eventuellt
annan tillgång, varför mottagaren borde beskattas. Detta överensstämde enligt
länsstyrelsen med dittills tillämpad praxis, men skulle denna praxis
anses strida mot gällande bestämmelser borde en ändring ske som gav stöd
åt praxis.
2. 1951 års riksdag
På förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 25 i anledning av
motionerna I: 212 och II: 366 om befrielse bl. a. från skyldighet att utgiva
inkomstskatt i vissa fall hemställde 1951 års riksdag att Kungl. Maj :t ville,
med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört, låta verkställa utredning
rörande däri berörda spörsmål samt för riksdagen framlägga de förslag,
som kunde av utredningen föranledas.
I motionerna hade hemställts om utredning och förslag till bl. a. sådan
ändring i gällande bestämmelser, att befrielse från skyldighet att utgöra inkomstskatt
skulle kunna medges, då fråga är om byte av fastigheter i arronderings-
eller rationaliseringssyfte. Till stöd för sitt yrkande hänvisade motionärerna
till den långtgående ägosplittring, som alltjämt förefanns i olika
delar av landet icke minst i Norrland, vilket försvårade ett tillfredsställande
brukande av fastigheterna. Genom 1926 års jorddelningslagstiftning hade
möjligheterna att ernå bättre arronderingsförhållanden väsentligt underlättats.
Gällande regler för beskattning av intäkt av skogsbruk verkade emellertid
i helt motsatt riktning. Enligt motionärernas mening borde inkomstbeskattningen
av skogsbruk så ändras att ett generellt stadgande infördes av
innebörd att vid byte av fastigheter med växande skog i arronderings- eller
rationaliseringssyfte beskattningen beträffande den växande skogen uppskjuts,
tills denna avyttras mot vederlag i penningar eller annat än växande skog.
En sådan lösning, vilken ifrågasatts av Norrlandskommittén, syntes motionärerna
även väl överensstämma med kommunalskattelagens bestämmelse
om att egendom, som vid bodelning eller på grund av giftorätt tillfallit
make eller som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo
eller gåva, inte är att hänföra till skattepliktig inkomst.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
Bevillningsutskottets i anledning av motionerna avgivna betänkande var
i hithörande delar av följande innehåll.
Frågan om byte av fastighet och fastighetsdelar i syfte att åstadkomma
en lämpligare ägoanordning hade nnder de senare åren fått ökad aktualitet
såsom ett led i den pågående rationaliseringen inom jordbruket. Utskottet
erinrade därvid om att statsmakterna genom beslut år 1947 uppdragit riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken, innefattande bl. a. åtgärder för
den s. k. yttre rationaliseringen å jordbrukets område. Utöver den statliga
rationaliseringsverksamhet, som anförtrotts lantbruksnämnderna under lantbruksstyrelsens
ledning, hade vid utformningen av jordbrukspolitiken förutsatts,
att frivilliga åtgärder såsom omskiften, ägoutbyten och liknande åtgärder
inom fastighetslagstiftningens ram skulle komma att vidtagas för
att lösa arronderingsproblemen.
Sett mot bakgrunden av dessa strävanden på jordbruksrationaliseringens
område framstod det enligt utskottets uppfattning såsom angeläget, att beskattningsreglerna
icke försvårade ur rationaliserings- eller arronderingssynpunkt
önskvärda fastighetsbyten. Då gällande regler om inkomstbeskattning
av skog i samband med avyttring av mark syntes vara ägnade att motverka
fastighetsägarnas intresse av att verkställa byte av fastigheter för
åstadkommande av bättre arrondering, ansåg sig utskottet böra förorda att
denna fråga gjordes till föremål för utredning. Vid utredningen borde de
erfarenheter, som hittills vunnits inom lantbruksnämnderna i fråga om fastighetsbyten
såsom ett led i jordbrukets yttre rationalisering, utnyttjas. Utskottet
var emellertid för sin del icke berett att taga ståndpunkt till frågan
efter vilken linje en lösning av ifrågavarande spörsmål borde sökas. Med
hänsyn härtill borde enligt utskottets mening den förordade utredningen
vara i detta hänseende förutsättningslös.
3. Skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund
I en den 25 januari 1954 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
anfört bl. a. följande.
I samband med framdragande av kraftledningar över skogsmark, anläggande
av väg å annans mark samt vid vattenuppdämning enligt vattenlagen
har alltid svårigheter förelegat att uppnå en skälig och rättvis ersättning
till vederbörande markägare för det intrång och de förluster, som de
därigenom förorsakats. I allmänhet träffas numera uppgörelser avseende
skogsfastighet eller delar därav på något av följande sätt:
1. Frivillig försäljning.
2. Expropriation.
3. Upplåtelse av nyttjanderätt.
Oftast tillämpas upplåtelse av nyttjanderätt, varvid beträffande skogsmark
vederbörande skogsägare i allmänhet förbehåller sig rätten att själv
avverka och försälja den skog som finns å området.
Genom vattenuppdämning av och anläggande av väg å skogsmark omöjliggöres
skogsproduktion helt å ifrågavarande markområden. När elektriska
22
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959
ledningar framdragas över skogsmark upphugges i allmänhet en skogsgata,
som senare får växa igen till viss höjd. Även om icke skogsproduktionen
helt omöj liggöres i sistnämnda fall kan det ekonomiska tillgodogörandet av
den stympade produktionen inte ske efter samma grunder som för det
egentliga skogsbruket. Berörda åtgärder — åtminstone vattenuppdämning
a\ och anläggande av väg å skogsmark — kunna därför utan vidare sägas
ha exakt samma omedelbara effekt för skogsägaren ur skogsproduktionss?nPUI?.
kt S0In om han avhände sig äganderätten till såväl marken som den
därå växande skogen i ett sammanhang i stället för att han — som nu i allmänhet
sker — själv avverkar och försäljer skogen från områdena, som i
allmänhet måste kalavverkas, och upplåter nyttjanderätten. Beträffande de
områden, som beröras av framdragande av elektriska ledningar, kan samma
betraktelsesätt användas eftersom den obetydliga skogsproduktion, som så
småningom möjligen kan komma i gång, lämnar en ringa behållning först
efter mycket lang tid och oftast först efter det att fastigheten övergått i annans
ägo. Även i dessa fall skulle skogsägarna således komma i samma läge
ur skogsproduktionssynpunkt om de avyttrade berörda markområden med
den därå växande skogen i ett sammanhang i stället för att som nu vanligtvis
sker själva avverka och försälja skogen och upplåta nyttjanderätten till
markområdena i fråga.
Gemensamt för samtliga nämnda fall av intrång å skogsmark är att de inverkar
menligt på skogsproduktionen jämväl å närliggande områden; sålunda
kunna stormskador uppstå, varjämte viss för tidig avverkning’ och
försvårad avverkning för närliggande marker med flera olägenheter kunna
iorekomma. En särskilt allvarlig och på sitt sätt särpräglad olägenhet i
ovannamnda intrång i skogsmark är att fastigheterna blir stympade, så att
de icke längre utgör lika fullgoda brukningsenheter som före upplåtelsen.
Ersättning för upplåtelse av mark i samband med vattenuppdämning enligt
vattenlagen, framdragande av kraftledningar och anläggande av väg å
annans mark är delvis av skattepliktig natur samt delvis skattefri. Om "ersättningen
utgår i form av årlig eller eljest periodisk avgift för upplåtelse
av marken, utgör sådan ersättning alltid skattepliktig intäkt. Då ersättning
utgår i form av engångsersättning är denna skattepliktig, om marken upplåtits
för begränsad tid, men skattefri, om upplåtelsen avser obegränsad tid.
Ersättning för skada å egendom kan vara av såväl skattepliktig som skattefri
natur. Till skattepliktig intäkt liänföres emellertid all ersättning för
skog, som avverkas å här ifrågavarande markområden, vilken form ersättningen
än har.---
Från den erhållna bruttoersättningen äger vederbörande skogsägare —
förutom för kostnader — i princip rätt till avdrag för värdeminskning av
skog. En skillnad i beskattningsbördan mellan olika skattskyldiga skogsägare
framkommer dock i detta avseende vid beräkningen av avdraget för
värdeminskning av skog. Det högsta avdraget erhålles i regel, därest avdraget
kan få beräknas enligt bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen, vilken punkt avser avdrag, då växande skog
avyttrats i samband med aryttring av marken. Någon avyttring av marken
förekommer emellertid endast i undantagsfall i samband med vattenuppdämning
och framdragande av kraftledningar, vägar m. in. Skulle sådan
avyttring av marken ske, vilket förutsätter särskilda avstyckningar för de
berörda omradena, skulle omfattande arbetsuppgifter påläggas lantmäteriorganisationen
och för t. ex. Kungl. Vattenfallsstyrelsen skulle omöjliggöras
att inom rimlig tid genomföra planerade regleringsföretag. Formen med frivillig
upplåtelse av nyttjanderätten och ombesörjande av avverkning och
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
23
skogsförsälj ning av vederbörande skogsägare är sålunda den i praktiken enda
regelmässigt användbara. Av de ovan anförda skälen kommer emellertid
en skogsägare, som beröres av nu ifrågavarande ianspråktagande av
mark att i skatteavseende behandlas mindre gynnsamt än om marken i stället
avyttrats.
Det är vidare att märka vid bedömandet av principerna för beskattningsregler
i bär ifrågavarande avseende att det är med expropriation av området
som alternativ som vederbörande skogsägare åsamkas olägenheterna av
nuvarande skattelagstiftning vid dessa upplåtelser. Det förefaller oriktigt
och orättvist att skogsägare som avhänts avkastningen för all framtid av
skog genom här ifrågavarande upplåtelseform skall försättas i sämre läge
än den, som avhänt sig avkastningen genom skogsområdets expropriation.
Större rättvisa kan visserligen åvägabringas därigenom att möjligheter
skapas för att inlösen av här ifrågavarande markområden alltid kan påkallas.
Ett dylikt förfaringssätt medför emellertid som ovan antytts en mängd
praktiska svårigheter, som skulle komma att i hög grad fördröja och fördyra
lösandet av frågorna i samband med ianspråktagande av mark. De
nackdelar som ett inlösande medför för dem, som i praktiken arbetar med
hithörande frågor, kan säkerligen närmare exemplifieras av t. ex. Kungl.
Vattenfallsstyrelsen.
Det lämpligaste och principiellt riktigaste torde vara att beskattningsreglerna
ändras, så att alla ersättningar för skog som avverkas till följd av förenämnda
åtgärder skall beskattas såsom intäkt genom avyttrande av växande
skog i samband med avyttring av marken.
På grund av det anförda hemställde förbunden, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om sådan ändring i skattelagstiftningen, att ersättning för skog,
som avverkats och avyttrats till följd av vattenuppdämning och framdragande
av ledningar över och anläggande av väg å skogsmark, skall beskattas
såsom intäkt genom avyttring av skog i samband med avyttring av
marken.
Över riksförbundens framställning avgavs, efter remiss, yttranden av ett
flertal myndigheter samt Svenska vattenkraftföreningen. Därvid tillstyrktes
i princip lagstiftningsåtgärder i den riktning, som angivits i framställningen,
i nästan samtliga remissyttranden. En av de hörda myndigheterna —
länsstyrelsen i Västerbottens län — ifrågasatte härjämte, att det med hänsyn
till praktiska taxeringssynpunkter borde alternativt övervägas huruvida
det icke vore lämpligt att införa befrielse från skatt för här ifrågavarande
skogsintäkter.
4. Inom finansdepartementet under år 1954 verkställd utredning
Med anledning av riksförbundens nyssnämnda framställning uppdrogs
under band åt kammarrättsrådet N. G. Lindquist alt verkställa utredning
av frågan om beskattning av skogsintäkter i sist angivna fall. Den 14 oktober
1954 framlade Lindquist i en av honom upprättad promemoria (stcncilerad)
förslag till ändrade bestämmelser för beskattning av intäkt av skogsbruk
i vissa fall.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
I promemorian anförde utredningsmannen att den uppfattningen syntes
vara förhärskande, att en markägare, som upplåter nyttjanderätt till mark
för ifrågavarande ändamål, vid av upplåtelsen föranledd försäljning av skog
i beskattningshänseende borde behandlas på samma sätt som om han försålt
skogen i samband med marken. Utredningsmannen ansåg det därför kunna
övervägas att bestämmelser av angiven innebörd meddelades. Härför talade
det förhållandet, att en upplåtelse av nyttjanderätt för sådana ändamål,
om vilka här var fråga, merendels innebar en så stark begränsning av dispositionsrätten,
att äganderätten till det upplåtna området i många fall saknade
egentlig mening för upplåtaren. Då den ifrågasatta undantagsbestämmelsen
tillika endast borde avse intäkt av skog, som avverkats direkt såsom
följd av upplåtelsen, syntes de eventuella mindre förmåner, som markägaren
kunde vinna av den upplåtna marken, icke böra inge starkare betänkligheter
mot en specialregel för beskattning av skogsintäkter i nu avsedda
fall.
Enligt utredningsmannens uppfattning syntes emellertid en lagstiftning
av nyss angiven innebörd — såsom även framhållits i flera remissyttranden
över förbundens framställning — vara ägnad att avsevärt komplicera
laxeringsarbetet. Även om liknande svårigheter för närvarande förekom,
då del av fastighet överlåtes med äganderätt, kunde en utsträckning av
ifrågavarande bestämmelser till att omfatta jämväl nyttjanderättsupplåtelser
komma att föranleda tidsödande beräkningar av inkomst av skogsbruk
i sådan omfattning, att arbetet därmed blev betungande för taxeringsmyndigheterna.
Med hänsyn till det anförda fann utredningsmannen främst av praktiska
skäl att man — såsom ifrågasatts av länsstyrelsen i Västerbottens län
— i stället borde söka lösningen av ifrågavarande spörsmål genom att stadga
frihet från skatt i förevarande fall. Ur fiskalisk synpunkt syntes det i
huvudsak vara likgiltigt om den ena eller den andra utvägen valdes. Därest
problemet löstes efter sist angiven linje, borde skattefriheten omfatta all
intäkt av skog, som åtnjöts av markägaren i direkt samband med att marken
togs i anspråk för vattenuppdämning m. m., och sålunda även de fall,
då marken överläts med äganderätt eller då intäkten var att hänföra till
inkomst av annan fastighet.
En specialregel syntes enligt utredningsmannen kunna utformas efter följande
principer.
1. Intäkt, som markägare åtnjutit genom avverkning eller annat tillgodogörande
av skog till följd av att mark tagits i anspråk för vattenuppdämning,
framdragande av ledning, anläggande av väg eller annat liknande ändamål,
skall icke räknas till skattepliktig inkomst, oavsett om marken överlåtes
med äganderätt eller upplåtes med nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Härför förutsättes, att marken tagits i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande eller eljest avyttrats eller upplåtits under sådana förhållanden,
att tvångsförsäljning eller tvångsupplåtelse, som nyss sagts, måste
anses vara för handen.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr \k år 1959
2. Därest skattebefrielse i nu avsedda fall medgives, bör det ej ifrågakomma
alt bevilja värdeminskningsavdrag på grund av avyttringen eller
upplåtelsen. Skulle markägare — efter det avverkning skattefritt ägt rum
—• kunna bedriva skogsbruk på det upplåtna området, bör han ej heller
få njuta värdeminskningsavdrag från därvid uppkommen intäkt av skogsbruk.
3. Har markägare, som med nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtit
markområde, kommit i åtnjutande av skattefrihet för i samband med upplåtelsen
tillgodogjord skog, skall ingående virkesförrådet å eller ingångsvärdet
för denna mark ej medräknas vid beräkning av värdeminskningsavdrag
vid avverkning å övrig skogsmark eller vid fastighetsförsäljning.
Förefintliga uppgifter rörande skogens ingångsvärde och virkesförråd syntes
möjliggöra sådana anteckningar i den hos länsstyrelserna förda skogsliggaren,
att de framtida värdeminskningsavdrag å skog, som medgives den
ägare som vidkänts intrånget, endast kommer att avse den ursprungliga
skogsmarken minskad med den ianspråktagna.
Sammanfattningsvis anfördes i promemorian, att ettdera av de båda ovan
angivna alternativen kunde övervägas därest tillräckliga skäl ansågs föreligga
att göra ändring i ifrågavarande beskattningsregler. Utredningsmannen
tog alltså ej ståndpunkt till frågan om en lagändring borde ske eller
till utformningen av en sådan ändring, men vid promemorian hade fogats
utkast till lagtext enligt alternativet med uttrycklig skattebefrielse.
Över promemorian avgavs, efter remiss, yttranden av ett flertal myndigheter
och sammanslutningar, bland de senare förutnämnda båda riksförbund.
Remissyttrandena ger vid handen, att man icke i något fall velat ifrågasätta
behovet av att gällande regler om beskattning av inkomst av skogsbruk
blir föremål för översyn såvitt angår sådan inkomst som åtnjutits i
samband med upplåtelse av mark för här angivna ändamål. I fråga om det
sätt, varpå reglerna i förevarande hänseende bör utformas, går dock åsikterna
isär, även om flertalet remissvar utvisar en positiv inställning till
alternativet med uttrycklig skattebefrielse. Såväl i sistnämnda svar som i de
yttranden, i vilka man förordar det andra av de båda alternativen eller synes
vilja jämställa delta med skattefrihetsalternativet, har emellertid
framhållits behovet av en närmare reglering av åtskilliga frågor utöver
dem som utredningsmannen berört i promemorian. De remissyttranden, i
vilka den föreliggande utredningen ansetts icke möjliggöra ett mera definitivt
ställningstagande till de framlagda alternativen, härrör huvudsakligen
från myndigheter inom skatteväsendet.
Av de särskilda spörsmål, som framförts i remissvaren, skall här ett par
frågor som är av mera allmän räckvidd nämnas.
1. Enligt promemorian skulle under föreslagen skattefrihet inrymmas
intäkter av skogsbruk av alla förekommande slag. Skattefriheten skulle
alltså komma att oinskränkt gälla även i sådana fall, då en markägare själv
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
avverkar och avyttrar skog härrörande från det ianspråktagna området
eller därifrån tillgodogör sig virke för eget bruk. I ett flertal yttranden har
ägnats uppmärksamhet åt de speciella taxeringsspörsmål, som därigenom
skulle uppkomma. Sålunda har framhållits, att å åtnjuten intäkt belöpande
avverknings- och andra kostnader icke bör vara avdragsgilla vid taxeringen,
därest intäkten i sin helhet hänföres till icke skattepliktig inkomst. Härjämte
har beaktats sådana fall, då markägaren utför eller deltager i det
med avverkningen förenade arbetet. Värdet av dennes nedlagda arbetsinsats
skulle sålunda bli skattefritt, om intäkten utan inskränkning undantas
från skatteplikt. Med anledning av dylika konsekvenser förordas av
flera myndigheter en inskränkning i skattefriheten, så att denna endast
skulle omfatta virkets rotvärde. Därvid har även antytts möjligheten av att
— då fråga är om intäkt genom avyttring av skogsprodukter — rotvärdet
schablonmässigt fastställes till viss del av virkeslikviden.
2. Vad beträffar det av utredningsmannen föreslagna undantaget från
reglerna om avdrag för värdeminskning av skog, anses i ett remissyttrande
därvid föreslagna bestämmelser vara ägnade att leda till väl slumpartade
resultat. Då i anspråk taget område vanligen omfattar endast en del av en
fastighet, skulle detta i praktiken betyda att det ingående virkesförrådet
fördelades proportionellt på arealen av nämnda område och den återstående
marken. Frånsett därav föranledda verkningar å den föreslagna skattefriheten
skulle därigenom markägarens rätt att framdeles åtnjuta värdeminskningsavdrag
komma att bedömas utan varje som helst hänsynstagande
till storleken av virkesförrådet å sagda område före ianspråktagandet.
Till förebyggande av sådana konsekvenser föreslås i det berörda yttrandet
att markägare, som åtnjutit skattefrihet för intäkt av skogsbruk,
skall anses ha tillgodonjutit avdrag för värdeminskning av skog med så
stor del av gällande ingångsvärde som motsvarar förhållandet mellan å ena
sidan kubikmassan av det virke, som avverkats eller vartill avverkningsrätt
upplåtits i samband med ianspråktagandet, och å andra sidan gällande
ingående virkesförråd.
5. Förnyad framställning från Riksförbundet Landsbygdens folk
I en den 27 juni 1956 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har
Riksförbundet Landsbygdens folk ånyo hemställt att åtgärder måtte vidtagas
för åstadkommande av ändring i gällande lagstiftning i förevarande
hänseende. Därvid har förbundet åberopat regeringsrättens utslag den 24
maj 1956 på besvär av dels vederbörande taxeringsintendent, dels ock lantbrukaren
Bertram Bergman över ett av riksskattenämnden den 2 mars 1956
meddelat förhandsbesked efter av Bergman därom gjord ansökan. Frågan
gällde rätt till avdrag för värdeminskning av skog vid avverkning i samband
med upplåtelse av servitutsrätt för framdragande av kraftledning å
Bergman tillhörig mark.
Handlingarna i förenämnda mål, vilka i avskrift fogats vid den av förbundet
gjorda framställningen, utvisar följande.
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959
27
Bergman var ägare till Älgesta gård i Axbergs kommun. Vattenfallsstyrelsen
ämnade framdraga en kraftledning över egendomen, därvid bl. a.
ca fyra hektar skogsmark skulle komma att beröras. I samband därmed avsåg
Bergman att för all framtid upplåta kraftledningsservitut avseende den
mark, som erfordrades för kraftledningens framdragande. Enligt servitutsavtalet
skulle för ledningen hinderliga och för dess säkerhet farliga träd
och buskar borttagas.
Hos riksskattenämnden anhöll Bergman om förhandsbesked, huruvida
hans rätt till avdrag för värdeminskning av skog i samband med upplåtande
av kraftledningsservitutet påverkades av att han, i stället för att själv avverka
och försälja den av servitutsavtalet berörda skogen, med vattenfallsstyrelsen
överenskom att styrelsen skulle avverka och tillvarataga virket,
d. v. s. köpa detsamma å rot.
Riksskattenämnden meddelade följande förhandsbesked: Riksskattenämnden
finner att — om upplåtelsen sker mot engångsersättning och för
obegränsad tid samt servitutskontraktet så utformas att kontraktet jämväl
innefattar överlåtelse till vattenfallsstyrelsen av den å det upplåtna området
växande skogen — upplåtelsen skall vid inkomsttaxeringen anses innefatta
avyttring av skog i samband med avyttring av marken. På grund
härav förklarar riksskattenämnden att, därest upplåtelsen sker på sätt nu
angivits, Bergman vid inkomsttaxeringen tillkommande avdrag för värdeminskning
av skog skall beräknas enligt bestämmelserna i 22 § 1 mom.
tredje stycket kommunalskattelagen. Riksskattenämnden förklarar vidare
att — därest servitutskontraktet så utformas att Bergman har att själv
avverka och försälja skogen, i den mån han icke upplåter avverkningsrätten
till annan än vattenfallsstyrelsen — Bergman vid inkomsttaxeringen
tillkommande avdrag för värdeminskning av skog skall beräknas enligt
bestämmelserna i 22 § 1 mom. andra stycket samma lag.
I sina besvär över förhandsbeskedet hemställde taxeringsintendenten, att
Bergman i ifrågavarande fall, oavsett till vem skogen avyttrades, måtte förklaras
berättigad till avdrag för värdeminskning av skog enligt bestämmelserna
i 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen.
Bergman hemställde i de av honom anförda besvären över förhandsbeskedet,
att han måtte förklaras berättigad att åtnjuta avdrag för värdeminskning
av skog enligt bestämmelserna i 22 § 1 mom. tredje stycket
nämnda lag jämväl i det fall att han — under i övrigt oförändrade förutsättningar
— skulle på vattenfallsstyrelsens uppdrag och mot särskild ersättning
verkställa avverkningen.
Uti sitt i anledning av besvären meddelade utslag uttalade regeringsrätten,
att de i tredje stycket av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen upptagna
bestämmelserna om avdrag för värdeminskning är tillämpliga allenast då
växande skog försäljes i samband med avyttring av marken. Sådan avyttring
kom emellertid icke att ske genom den av Bergman avsedda upplåtelsen
av servitutsrätt för obegränsad tid mot engångsersättning. På grund
därav prövade regeringsrätten i anledning av taxeringsintendentens besvär
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
lagligt att, med ändring av riksskattenämndens förhandsbesked, förklara,
att avdrag för värdeminskning av skog skulle vid Bergmans inkomsttaxering
beräknas enligt bestämmelserna i andra stycket av 22 § 1 inom., oavsett
till vem skogen försåldes. Vid nämnda förhållande föranledde Bergmans
besvär icke vidare yttrande.
6. 1957 års riksdag
I de vid 1957 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 80 och II: 100
hemställdes, att riksdagen måtte besluta om ändring av 22 § kommunalskattelagen
jämte anvisningarna till nämnda paragraf. I 22 § 1 mom. borde
enligt motionerna införas ett nytt stadgande av följande lydelse: »Med
avyttring av skogsmark skall jämställas överlåtelse för all framtid av dispositionsrätten
till marken i fråga.» I anvisningarna skulle intagas följande
föreskrift: »Har försäljning av växande skog föranletts av överlåtelse för all
framtid av dispositionsrätten till vederbörande skogsmark t. ex. i samband
med vattenreglering eller framdragande av kraftledning eller väg, skall avyttringen
anses ha skett i samband med avyttring av marken. Det förhållandet
att den växande skogen må ha avyttrats till annan person än den, å
vilken dispositionsrätten till marken överlåtits, skall icke ha betydelse.»
I de likalydande motionerna I: 136 och II: 172 hemställdes bl. a., att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av skattelagstiftningen, att beskattningen
av skog som försäljes i samband med upplåtelse av dispositionsrätten
till marken måtte bringas i överensstämmelse med vad som nu gäller vid
avyttring av skog i samband med avyttring av skogsmark.
Bevillningsutskottet erinrade att i motionerna avsedda frågor behandlats
även av 1954 års bevillningsutskott, som beträffande då väckta motioner
framhållit att enligt utskottets mening konsekvenserna av motionärernas
förslag inte kunde överblickas, om inte klarläggande skedde av vilka ändringar
som blev erforderliga i fråga om bestämmelserna om avdrag för
värdeminskning av skog. Att med hänsyn till nämnda bestämmelsers förhållandevis
invecklade karaktär åtskilliga svårigheter måste uppkomma vid
bedömningen härav syntes utskottet uppenbart. Utskottet kunde inskränka
sig till att framhålla svårigheten att vid markägares eget tillgodogörande
av skogen fastställa någon motsvarighet till köpeskillingen vid skogs
försäljning i samband med marken. Utskottet ansåg förty — utan att därmed
i och för sig taga ställning till motionärernas förslag — att ett genomförande
av detsamma inte borde ifrågakomma utan eu närmare utredning
med särskilt beaktande av frågan om utformningen av reglerna rörande
avdrag för värdeminskning av skog. Med hänsyn härtill kunde utskottet
icke tillstyrka motionärernas förslag om en omedelbar lagändring i ämnet.
Beträffande de år 1957 väckta motionerna anförde bevillningsutskottet
liknande synpunkter.
Motionerna föranledde icke någon lagstiftningsåtgärd.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
29
IV. Allmänna synpunkter
A. översikt över de sakkunnigas förslag
De sakkunniga har funnit att gällande regler för beskattning av realisationsvinster
och inkomster av skog i vissa lägen kan ge till resultat en beskattning,
som drabbar hårdare än vad som i och för sig åsyftas. Så är
bl. a. fallet då fastigheter och områden säljes eller bytes för åstadkommande
av lämpligare fastighetsindelning (jordbrukets yttre rationalisering), då
lantmäteriförrättningar (laga skiften och ägoutbyten) sker för detta ändamål
och föranleder ståndskogslikvider samt då åtgärder som nu nämnts
föranleder skogsuttag av mer än normal omfattning. Ett därmed jämförligt
fall föreligger, då fastighet eller markområde upplåtes för nyttjande under
obegränsad tid för vattenkraftsändamål, framdragande av ledning eller anläggande
av väg och upplåtelsen föranleder att skog måste avverkas eller
säljas.
I promemorian framlägges förslag till ändringar i skattelagstiftningen
med syfte att undanröja eller mildra de beskattningskonsekvenser, som för
närvarande kan inträda som följd av de ovan angivna åtgärderna.
De sakkunniga lämnar följande sammanfattning av sina förslag.
1. Vinst genom sådan avyttring av fast egendom, som främjar jordbrukets
yttre rationalisering, skall icke anses som skattepliktig realisationsvinst.
Avyttring skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering, om lantbruksnämnden
i det län, där fastigheten är belägen, vitsordar att så är
fallet.
2. Har skattskyldig, såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering,
avyttrat fast egendom och i dess ställe förvärvat annan sådan egendom,
skall, om den sistnämnda egendomen sedermera avyttras, frågan om
skatteplikt för därvid uppkommen realisationsvinst beträffande fångets art
och tiden för innehavet bedömas med hänsyn till det förstnämnda förvärvet.
3. Kontant ståndskogslikvid likställes i mottagarens hand med köpeskilling
för upplåtelse av skogsavverkningsrätt men likviden får, om mottagaren
så vill, fördelas till beskattning på tre, eventuellt fem år.
4. Vid bedömande av skogs ingångsvärde skall särskilt beaktas värdet på
rot av skog, som kan avverkas omedelbart vid förvärvet.
5. Vid skogsuttag på nyköpt fastighet som förvärvats till normalt pris må,
även om utredning om skogens återstående värde inte förebringas, värdeminskningsavdrag
kunna medges med antagande att ingångsvärdet nedgått
med den uttagna skogens rotvärde, där inte särskilda omständigheter föranleder
till annat. En bestämmelse av denna art anses vara av särskild betydelse
med hänsyn till möjligheterna för fastighetsägare att genom skogsavverkning
finansiera inköp av skogsområde.
6. Den som vid laga förrättning avstått skog mot kontant ståndskogslikvid
skall, oavsett om ingångsvärdet nedgått, vara berättigad till värdeminsk
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
ningsavdrag för skog med så stor del av det gällande ingångsvärdet som
svarar mot förhållandet mellan ståndskogslikviden och skogens värde före
förrättningen.
7. Den som förpliktats utbetala kontant ståndskogslikvid skall i den mån
skog därefter uttages vara berättigad att, oavsett om ingångsvärdet nedgår,
få värdeminskningsavdrag för skog, dock högst med belopp motsvarande
skogsinkomsten och sammanlagt inte med mera än likvidbeloppet.
8. Skogsuttag på område, som upplåtits med nyttjanderätt på obegränsad
tid för vattenkraftsändamål, ledningar e. dyl. skall likställas med avyttring
av skog i samband med avyttring av marken.
9. Förordningen om skogskonto göres tillämplig på kontanta ståndskogslikvider,
därvid uppskov med taxering må avse likvid i dess helhet.
10. Genom särskild förordning beredes möjlighet för fastighetsägare, som
för främjande av jordbrukets yttre rationalisering genom försäljning eller
byte avhänt sig fastighet eller område därav och i dess ställe förvärvat liknande
fastighet eller område, att få befrielse från skattskyldighet för avyttring
av skog i samband med avyttring av marken mot det att skogens
ingångsvärde för fastighet eller område som förvärvats nedsättes i motsvarande
mån.
B. Remissyttrandena
I flera yttranden understrykes behovet av en reglering av beskattningsbestämmelserna
pa de områden som de sakkunniga berört i utredningspromemorian.
Lantmäteristyrelsen framhåller därvid bl. a. följande.
Fastighetsindelningen i skogen är i många landsdelar så dålig att det ekonomiska
utbytet starkt reduceras. På vissa håll är fastigheternas skogsmark
uppdelad på ett mycket stort antal små skogsskiften, t. ex. i Dalarna.
På andra håll är skogsmarken uppsplittrad i långa, ytterst smala skogsskiften
(s. k. skobandsindelning, t. ex. Västernorrlands län). Den väsentliga
anledningen till denna dåliga fastighetsindelning i skogen är att söka i den
fria jorddelningsprincip, som statsmakterna under en epok före 1928 tilllämpat.
Det är ur allmän synpunkt icke försvarligt att detta oefterrättliga tillstånd
i skogen får bestå, då man här har stora nationalekonomiska vinster att
hämta.
Behovet av omreglerande lantmäteriåtgärder är sålunda väsentligt och i
många fall trängande. Genom lantmäteristyrelsens försorg har till grund för
sittande utredningars arbete verkställts inventering av regleringsbehovet i
landet. Därvid har framkommit att det nu aktuella regleringsbehovet omfattar
en areal av 5,5 millioner hektar, därav ca 5 millioner hektar skogsmark,
och att av dessa belopp 3,6 millioner hektar, därav 3 millioner hektar
skogsmark, är i trängande behov av reglering. Fastighetsindelningen är inom
alla dessa områden så dalig, att, om bristerna skola avhjälpas genom ändringar
av fastighetsindelningen, det icke är möjligt att lösa problemen annat än
genom omfattande regleringsförrättningar, enligt gällande lag om delning
av jord å landet, laga skifte eller i vissa fall ägoutbyte.
Styrelsen framhåller, att de åtgärder som kan underlätta eu intensifierad
omregleringsverksamhet snarast möjligt bör vidtagas. Ett väsentligt hinder
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
31
i denna verksamhet utgör bestämmelserna om beskattning för inkomst av
skogsbruk. Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de sakkunnigas
positiva inställning till dessa frågor.
Lantbruksstyrelsen uttalar sig i samma riktning och tillägger beträffande
omarrondering av skog följande.
Vad skogen beträffar träder omarronderingen i förgrunden vad avser storskogsbruket,
men för bondejordbruket är —• vid sidan av omarronderingen
— utökning av skogsinnehaven för skogfattiga jordbruk ett viktigt led i utvecklingen.
Ehuru förstärkning av jordbruk med skog sker inom bondeskogsbrukets
egen ram — företrädesvis genom att skogsmark, som för ändamålet
anskaffats genom förvärv från avflyttande jordbrukare eller från
andra enskilda, tillföres jordbruken — råder det i praktiken ett nära samband
mellan storskogsbrukets omarronderingar och bondeskogsbrukets
strukturändringar. Industriskog och bondeskog ligger nämligen i stora delar
av vårt land så blandade, att deras problem ofta inte kan lösas fristående
eller var för sig.
Den aktuella utvecklingen i riktning mot bättre brukningsenheter är i
skogen lika väl som för jordbruket i hög grad betingad av att avflyttningen
från jordbruket och från ogynnsamt belägna trakter friställer mark, och
den kännetecknas därför av successiva förändringar, som nu sker i snabbt
tilltagande takt. Givetvis ha förändringarna i åtskilliga fall den enkla formen,
att någon granne köper till en saluledig fastighet, men det har i mycket
stor utsträckning — och alldeles särskilt beträffande skogsmarken —
visat sig behövligt att i sådana sammanhang i stora delar av våra skogsbygder
genomföra markbyten som förberedande åtgärder. Det framstår sålunda
ofta som en förstahandsuppgift att genom byten lösa upp ägoblandningen i
skogen mellan bondeskogsbruk och storskogsbruk och även mellan olika
ägare inom storskogsbruket. Därmed tjänas det dubbla syftet att förbättra
arronderingen för storskogsbruket och att frigöra lämplig mark att tillföras
bondeskogsbruket. Dylika större omplaceringar av skogsinnehaven kan
ibland avse bygder som ligger på betydande avstånd från varandra och bytena
kan sträcka sig över två eller flera kommuner.
I det yttrande som avgivits av Skogsindustriernas samarbetsutskott och
Sveriges skogsägareförbund framhålles om verkningarna av den föreslagna
lagstiftningen hl. a. följande.
Förutom av allmän skälighet gentemot de skattskyldiga betingas en ändring
i nu gällande skattebestämmelser jämväl av behovet av ett i möjligaste
mån smidigt förfarande vid såväl ianspråktagande av mark i samband med
vattenregleringar in. in. som vid genomförande av näringspolitiskt betingade
rationaliseringar i fastighetsbildningen och ägoinnehavet. Ostridigt torde
sålunda vara, att en utformning i enlighet med de sakkunnigas förslag av
ifrågavarande skattebestämmelser, vilka otvivelaktigt nu ofta stå hindrande
i vägen för en ändamålsenlig utveckling på det jordpolitiska området, måste
komma att i hög grad öka jord- och skogsägarnas benägenhet att träffa
frivilliga överenskommelser i fall, där domstolarna eljest skulle belastas av
ärenden om tvångsvisa förelägganden eller där administrativa myndigheter,
främst lantbruksnämnderna, skulle sakna möjligheter eller skulle försenas
i sina strävanden alt genomföra önskvärda rationaliseringsåtgärder.
Även om de av skattelagssakkunniga i föreliggande promemoria avgivna
förslagen i någon mån kunna tänkas komma att komplicera taxeringsförfarandet,
synes detta med hänsyn till de fördelar, som på andra områden uppstå,
icke kunna tillmätas nämnvärd betydelse.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
Betänkligheter inför den komplikation av gällande bestämmelser om beskattning
av inkomst av skogsbruk som förslaget innebär framföres dock i
några yttranden. Så t. ex. anför länsstyrelsen i Skaraborgs län följande.
Genom den ytterligare påbyggnad, som föreslås i promemorian, kan befaras,
att dessa specialregler bli så invecklade, att rätten till avdrag blir
illusorisk eller i varje fall beroende av vidlyftiga och kostnadskrävande utredningar.
Härigenom motverkas i själva verket de lättnader i beskattningen,
som äro avsedda att beredas de skattskyldiga. Vad som framkommit i
promemorian aktualiserar i hög grad behovet av förenklingar. Det fortsatta
utredningsarbetet bör i första hand inriktas härpå.
Kammarrätten berör samma fråga.
Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens speciella ändamål och de
föreslagna bestämmelsernas ofta invecklade karaktär ifrågasätter kammarrätten,
huruvida icke för vinnande av bättre överskådlighet alla bestämmelser
rörande beskatlningsfrågor i samband med åtgärder för åstadkommande
av en lämpligare fastighetsindelning borde sammanföras i en särskild
förordning. Att såsom föreslagits sätta in de olika bestämmelserna i kommunalskattelagen,
synes i hög grad försvåra för en skattskyldig att själv
bedöma verkningarna i beskattningshänseende av exempelvis avyttring av
skogbärande fastighet i samband med ändrad ägoanordning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att vid fallande penningvärde
eller stigande skogspriser på ett tidigt stadium yrkade avdrag för minskning
av skogs ingångsvärde eller virkesförråd kan vid slutavräkning åstadkomma
oväntade skattepålägg. Om dessa olägenheter måste de skattskyldiga
vid genomförande av en lagstiftning, som ger lättnad för stunden, på
lämpligt sätt uppmärksammas. Erfarenheten från länet har nämligen visat,
att en i början generös avdragspolitik med nuvarande utformning av skogsbeskattningen
ger en högre samlad skattebelastning än en från början
rigorös tillämpning av avdragsreglerna.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den uppfattningen att ett genomförande
av de föreslagna bestämmelserna för länets vidkommande kommer
att resultera i en avsevärd ökning av det redan nu jämförelsevis stora
antal fall, där frågor om skogsvärdeminskningsavdrag förekommer. De
väsentligt ökade arbetsuppgifter, som därigenom på grund av ärendenas
komplicerade natur kommer att åvila kvalificerade befattningshavare inom
länsstyrelsens taxeringssektion, kan inte, utan åsidosättande av andra angelägna
uppgifter, bemästras med nuvarande personal.
I några yttranden påpekas att en allmän översyn av bestämmelserna om
beskattning för inkomst av skogsbruk är önskvärd. Kammarrätten framhåller
sålunda att av utredningspromemorian bestyrkes att dessa bestämmelser
är synnerligen ohanterliga och föga ägnade att leda till tillfredsställande
resultat. Kammarrätten framhåller därför önskvärdheten av en snar
revision av dessa beskattningsregler. Riksskattenämnden och lantmäteristyrelsen
framhåller liknande synpunkter.
Lantmäteristyrelsen erinrar om att de sakkunniga skiljer mellan å ena
sidan åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering och å andra sidan vissa
lantmäteriförrättningar. Styrelsen anför härom bl. a. följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1959
33
Denna distinktion kan icke anses riktig och leder till en viss oklarhet
i förslagens innehåll. Dels innebära nämligen de lantmäteriförrättningar de
sakkunniga åsyfta just åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
— denna funktion har denna typ av lantmäteriförrättningar i princip
haft alltsedan 1747 — och dels genomföras även övriga yttre rationaliseringsåtgärder
i princip genom åtgärd av fastighetsbildningsmyndighet,
vanligen i form av lantmäteriförrättning. Så måste alltid ske när rationaliseringsåtgärd
leder till en ändring av fastighetsindelningen, vilket ju normalt
är fallet. Vad de sakkunniga velat avse torde i stället vara skillnaden
mellan de fall, då äganderätten till fast egendom (fastighet eller del av
fastighet) övergår till ny ägare genom avtal, och de fall, då äganderätten
överflyttas därigenom att markområde överföres från en fastighet till en
annan genom lantmäteriförrättning (i detta fall omreglerande fastighetsbildningsförrättning,
t. ex. laga skifte och ägoutbyte). Det förra fallet brukar
ofta, när avtalet avser byte, kallas avtalsbyte, men enär avtal också i
vissa fall kan träffas vid förrättning, benämnes detta fall i fortsättningen
fastighetsbyte (eller ensidig fastighetsöverlåtelse) till skillnad från det senare
fallet, som här benämnes markbyte (eller ensidig marköverföring).
I de fall, de sakkunniga behandlar, avses i stor utsträckning byte, men även
ensidiga överlåtelser förekomma. Sådana ensidiga överlåtelser kunna ske i
båda fallen. Avser avtal angående fastighetsbyte del av fastighet, blir
detta icke fullgånget förrän delen avskilts genom fastighetsbildningsåtgärd.
—----
När byte skall ske av mark mellan två fastigheter utan att all till desamma
hörande mark beröres kan detta, med samma resultat i fråga om gränserna
på marken, genomföras antingen som fastighetsbyte eller som markbyte.
Vid fastighetsbytet måste då ske överlåtelse av de områden, som skola
bytas, varefter de skola avstyckas för att sammanläggas med de nya ägarna
tillhöriga fastigheterna. Efter dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna
nya registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sammanläggningar
skola förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de
avstyckade områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske
för inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fastigheterna.
Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. Om samma
byte sker som markbyte, övergår de bytta områdena till de nya fastigheterna
utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering och utan åsätlande
av nya registerbeteckningar. De sakrätter, som förut gällt i fastigheterna,
gälla i princip fortfarande i samma fastigheter. — Markbyte är i de
fall som nu nämnts normalt betydligt enklare än fastighetsbyte och kräver
en mindre arbetsinsats från myndigheternas sida. Markbytesformen
synes därför icke böra av det allmänna motverkas till förmån för fastighetsbytesformen.
Att fastighetsbyte av fastighetsdelar trots olägenheterna därmed
kommit att tämligen allmänt utnyttjas efter 1928, då möjligheten till
avstyckning för sammanläggning införts genom JI)L:s ikraftträdande, torde
hem på vissa brister i fastighetsbildningslagstiftningen. Kommer eu ny
fastighetsbildningslag alt innehålla ett mera rationellt fastighetsregleringsinstitut
än laga skiftet och ägoutbytet, kommer emellertid faslighetsbytesformen
att förlora i betydelse vid byte av delar av fastigheter. — Också vid
hyte av hela fastigheter kan antingen fastighetsbyte eller markbyte komma
i fråga. I den mån bytet ej avser eu allmän omreglering av ett flertal fastigheter
i ett sammanhang torde härvid fastighetsbyte i allmänhet vara att
föredraga.
När skaltelagssakkunniga i sill betänkande vid grupperingen av reformförslagen
tala om åtgärder för jordbruke-.s yttre rationalisering, torde de
:s Hihaiuj till riksdagens protokoll 1 samt. År II
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959
därmed avse de fall, som i detta yttrande benämnes fastiglietsbyte, eller i
vissa fall ensidig överlåtelse. Och då de tala om vissa lantmäteriförrättningar,
torde därmed avses de fall, som här benämnes markbyte.
C. Departementschefen
Bestämmelserna om beskattning av skogsinkomster torde för de skattskyldiga
ofta framstå som svåra att överblicka och oberäkneliga till sina
verkningar. Detta beror på flera omständigheter. Särskilt må nämnas, att
värdeminskningsavdrag kan beräknas efter olika metoder, som ger skilda
resultat, och att avdragen i regel blir gynnsammare när fråga är om beskattning
av skogsinkomst i samband med markförsäljning än när det gäller
skogsinkomst under tiden för innehavet. Härtill kommer att svårigheterna
att förebringa tillräcklig utredning för avdrag ofta är betydande.
Dessa omständigheter leder lätt till att de skattskyldiga antingen inte
kan erhålla de avdrag, vartill de i och för sig är berättigade, eller till att
avdragsmöjligheterna utnyttjas vid annan tidpunkt än den som ställer sig
gynnsammast för den skattskyldige.
Genom skattelagssakkunnigas förslag skulle möjligheterna att erhålla avdrag
för värdeminskning av skog i vissa fall öka, nämligen om en fastighetsägare
erhåller en skogsinkomst i samband med att han medverkar vid vissa
åtgärder — här avses samtliga de slag av åtgärder som angivits i lantmäteristyrelsens
nyss återgivna yttrande -— som är av betydande allmänt intresse.
Fråga är alltså om införande av nya eller ändrade bestämmelser just för dessa
fall, medan beskattningsreglerna i stort lämnas oförändrade. Häremot har
vid remissbehandlingen anmärkts att reglerna om beskattning av skogsinkomster
genom dessa undantagsbestämmelser blir än mera svåröverskådliga
och att de skattskyldiga av de nya bestämmelserna kan förledas att utnyttja
avdragen för att vinna en omedelbar skattelättnad, trots att ett uppskov
med avdragsyrkandet i längden skulle visa sig fördelaktigast.
Ur dessa synpunkter kan man utan tvivel hysa vissa betänkligheter mot
att på sätt här föreslagits allenast ändra eller påbygga vissa detaljer i det
stora och invecklade regelsystem som skogsbeskattningen utgör. Mera tillfredsställande
skulle då vara att söka sig fram till en helt ny metod för
skogsbeskattningen, som, samtidigt med att den beaktar de önskemål, som
de sakkunniga velat tillgodose, även tar hänsyn till den kritik gentemot
principerna för och utformningen av den nuvarande skogsbeskattningen
som tid efter annan framkommit.
En sådan allmän översyn av skogsbeskattningen skulle dock försena avgörandet
av de frågor som behandlats av skattelagssakkunniga. Utredningspromemorian
och remissyttrandena ger vid handen att en lösning av frågorna
är både angelägen och brådskande. Ett uppskov skulle kunna medföra
allvarliga olägenheter inte bara för de skattskyldiga utan även för det
allmänna, eftersom anläggningar och åtgärder, som är av stor betydelse för
samhället, är beroende av att dessa frågor får en positiv lösning. Det sagda
35
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
gäller i lika mån den rationalisering i fråga om fastigheters ägovidder som
sker genom lantmäteriförrättningar och den allmänna rationaliseringsverksamhet
för vilken Iantbruksstyrelsen och lanthruksnämnderna är huvudmän.
Mot bakgrunden härav har jag, trots de nyss antydda betänkligheterna,
ansett mig böra förorda att dessa skattefrågor nu tages upp till prövning.
Vad som framkommit i lagstiftningsärendet pekar emellertid på att en
allmän översyn av skogsbeskattningen förr eller senare måste företagas.
Den lösning av de aktuella spörsmålen som här förordas framstår därför
i viss mån som ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reform
av skogsbeskattningen.
Om man bortser från de nyss nämnda invändningarna, vilka närmast riktar
sig mot det nuvarande systemet för skogsbeskattningen, har skattelagssakkunnigas
förslag överlag fått ett gynnsamt mottagande. För egen del finner
jag förslaget väl avvägt, och jag förordar att detsamma med några i det
följande angivna modifikationer lägges till grund för lagstiftning.
V. Beskattningsfrågor i samband med yttre rationalisering
A. De sakkunnigas förslag
1. Realisationsvinstbeskattningen
De sakkunniga erinrar om att behov av yttre rationalisering inom jordbruket
gjort sig gällande med hänsyn till att den nu rådande indelningen
av jordbruks- och skogsmarken i brukningsenheter i många fall icke är tillfredsställande.
Vissa brukningsenheter är alltför små för att kunna brukas
rationellt. I andra fall är ägosammansättningen inte tillfredsställande, emedan
brukningsenheterna saknar eller har otillräckligt med mark av visst
slag. Vidare är det inte ovanligt att en brukningsenhet bar sådan form, att
nyttjandet försvåras.
För att bättre brukningsenheter skall kunna åstadkommas är det erforderligt
att fastigheter eller områden av fastigheter i betydande omfattning
byter ägare. Sådana förändringar i äganderättsförhållandena kan genomföras
på olika sätt, framhåller de sakkunniga. I ett mindre antal tall kan
det ske genom lantmäteriförrättningar (laga skiften eller ägoutbyten), vilka
inte innefattar sådana avyttringar som kan föranleda taxering för realisationsvinst
genom avyttring av fastighet. I det stora flertalet fall står emellertid
den nämnda utvägen inte till buds. Rationaliseringsåtgärderna måste
då få formen av avtal om försäljning eller byte av fastigheter eller områden
av fastigheter. Genom sådana avtal sker avyttring av fast egendom och
avtalen kan därför föranleda att bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst
blir tillämpliga.
De sakkunniga har med ledning av upplysningar från lantbruksnämnderna
sammanfattat de väsentligaste olägenheterna på hithörande område
av nu gällande regler om realisationsvinstbeskattning sålunda.
36
Kungi. Mnj.ts proposition nr 34 år 1959
Då beskattning för realisationsvinst kan undvikas genom att avyttring
uppskjutes till dess tio år förflutit från förvärvet, är en fastighetsägare ofta
benägen att vänta med avyttringen till dess tioårsfristen utgått. Under
liden kan annan av rationaliseringsåtgärden berörd fastighet ha bytt
ägare och ny tioårsfrist ha börjat löpa för denna fastighets nye ägare
eller också kan någon av rationaliseringsåtgärden berörd fastighet
ha kommit att utnyttjas på sådant sätt att ytterligare uppskov vållas.
Rationaliseringsåtgärdens genomförande kan på detta sätt bli uppskjutet
på obestämd tid. — I många fall innebär en rationaliseringsåtgärd för en
därav berörd fastighetsägare endast att en fastighet eller visst område av
fastighet utbytes mot liknande fastighet eller område av fastighet, antingen
utbytet sker genom byte eller genom försäljning av ett område och inköp av
annat. Oaktat den tillgång, som den ursprungligen innehavda fastigheten
representerat, alltså inte alls — eller i vissa fall blott till viss del — omvandlats
i pengar, kan beskattning under vissa förutsättningar ske som
om den ursprungligen innehavda fastigheten försålts i vanlig ordning. -—
För en fastighetsägare, vilkens medverkan kräves vid ifrågasatt rationaliseringsåtgärd,
ter sig den skatt, som kan komma att påföras honom på
grund av hans medverkan, ofta såsom en direkt utgift i följd av rationaliseringsåtgärden.
Han strävar därför av naturliga skäl efter att bereda sig
kompensation för denna utgift genom att betinga sig högre köpeskilling
än som eljest kommit i fråga. Särskilt blir så fallet om fastighet behöver
inköpas för att läggas till en eller flera andra fastigheter och säljaren därvid
inte skall erhålla annan mark i den sålda fastighetens ställe. Synpunkter
av denna art kan förrycka prissättningen och driva upp fastighetspriserna.
— Om den som i samband med rationaliseringsåtgärd förvärvat fastighet
eller område av fastighet senare vill avyttra vad som förvärvats, bedömes
frågan huruvida skatteplikt för eventuell realisationsvinst därvid
uppkommer eller ej med utgångspunkt från det förvärv, som skedde genom
rationaliseringsåtgärden, även om detta ur fastighetsägarens synpunkt
endast var ett utbyte och icke något egentligt nyförvärv. Medverkan vid
genomförande av rationaliseringsåtgärd kan alltså medföra ett försämrat
läge i beskattningshänseende för framtiden. — Beräkningen av realisationsvinst
förutsätter ofta bedömanden eller uppskattningar, om vars utfall
ovisshet råder. Möjligheten att bli utsatt för opåräknade skattekrav och risken
att i anledning därav få vidkännas kostsamma utredningar gör mången
skattskyldig obenägen att medverka vid rationaliseringsåtgärder.
De sakkunniga finner att åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering
skulle i hög grad underlättas, om beskattning icke kommer i fråga med anledning
av sådana avyttringar, som ingår såsom led i sådana rationaliseringsåtgärder
eller eljest främjar rationaliseringen.
Den beskattning av realisationsvinst som för närvarande förekommer
utgör inte något undantag från principen att blott avkastningen av förvärvskälla
inkomstbeskattas. När exempelvis en fastighet säljes eller bortbytes,
utgör vederlaget, framhåller de sakkunniga, visserligen i regel inte
betalning för avkastning av fastigheten utan kapitalomsättning, som i
och för sig inte föranleder inkomstbeskattning. Men med beskattningen
för realisationsvinst vill man egentligen endast träffa den affärs- eller spekulationsvinst,
som kan uppkomma när någon förvärvar en fastighet med
syfte att därefter sälja den till högre pris och därmed göra en vinst på affären.
I enlighet med detta betraktelsesätt borde beskattning för realisations
-
Kungl. Mnj. ts proposition nr ll år 1959
37
vinst ske endast i de fall, då förvärv av egendom gjorts med avsikt att sälja
egendomen med vinst, medan vinster vid avyttring av egendom, som förvärvats
utan sådan avsikt, borde lämnas obeskattade. Emellertid är det i
praktiken ofta icke möjligt att avgöra i vilket syfte viss egendom förvärvats.
Skulle beskattningen av realisationsvinst ha gjorts beroende av syftet vid
förvärvet, hade beskattningsmyndigheterna ställts inför mycket vanskliga
avgöranden. I gällande skattelagstiftning har man därför valt den utvägen
att föreskriva att beskattning skall ske, om avyttrad egendom varit i skattskyldigs
ägo under viss kortare tid (i regel mindre än tio år för fastighet
och mindre än fem år för annan egendom). Dessa bestämmelser är avfattade
med utgångspunkt från att försäljnings- eller spekulationsavsikt kan
antas ha förelegat redan vid förvärvet, om egendomen avyttras inom de
angivna tidsfristerna. Man skall alltså i enkelhetens intresse inte ingå på
prövning av om någon sådan avsikt verkligen förelegat eller inte.
Vid vissa avyttringar sker dock inte realisationsvinstbeskattning. Har
avyttring skett genom expropriation eller tvångsförsäljning, skall nämligen
uppkommen vinst inte beskattas. Detta undantag från skatteplikten för
realisationsvinst strider inte mot de förut återgivna teoretiska utgångspunkterna
för utformningen av realisationsvinstbeskattningen. När en skattskyldig
nödgats avstå från sin egendom genom expropriation eller tvångsförsäljning,
torde han i regel inte ha förvärvat egendomen med syfte att
senare avyttra den med vinst, och skäl föreligger att göra undantag från de
eljest gällande reglerna.
Beträffande fastighetsavyttring, som sker för alt tillgodose intresset av
jordbrukets yttre rationalisering, kan man i allmänhet utgå från, påpekar
de sakkunniga, att den egentliga grunden för realisationsvinstens beskattning
— d. v. s. syftet att genom förvärv och försäljning av egendom göra
affärs- eller spekulationsvinst — saknas. Betänkligheter av teoretisk art
torde därför inte behöva hysas mot en sådan begränsning av beskattningen
att realisationsvinster vid nu åsyftade avyttringar undantages från beskattning.
De sakkunniga framhåller därefter följande.
Såsom tidigare anförts gäller redan nu undantag från bestämmelserna om
beskattning av realisationsvinst beträffande vinster vid avyttringar, som
har formen av expropriation eller annan tvångsförsäljning. När vinster av
sistnämnda art undantogs från skatteplikt (så skedde ursprungligen genom
en särskild förordning SFS 1947:210), motiverades detta i huvudsak med
den orättvisa, som kunde uppkomma genom alt en skattskyldig till följd
av expropriation eller tvångsförsäljning, ofta med hänsyn till allmänna intressen,
måste frånträdå sin egendom tidigare än han själv önskade och
alltså blev beskattad för realisationsvinst, ehuru han — om han själv fått
välja tidpunkt för avytlringen — kunde vänta därmed tills någon realisationsvinstbeskattning
inte skulle komma i fråga. Liknande synpunkter kan
anläggas beträffande avyttringar, som sker för främjande av jordbrukets
rationalisering. Även bär är det ett allmänt intresse att önskvärda äganderättsförändringar
kan genomföras utan atl den tidpunkt avvaktas, då avyttring
utan realisationsvinstbeskattning kan ske. Det kan vidare anses olik
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr -if är 1959
formigt, att den som medverkar till rationaliseringsåtgärd, då den lämpligen
kan genomföras, under vissa omständigheter beskattas medan den som
fördröjer åtgärden till dess han innehaft sin fastighet i tio år går fri från
skatt.
Vissa invändningar kan givetvis framställas mot att vinster vid avyttringar,
som tillgodoser jordbrukets rationalisering, fritages från realisationsvinstbeskattning''.
Det finnes nämligen andra fall av avyttringar, där
avsikt att göra affärs- eller spekulationsvinst saknas men där uppkomna
vinster beskattas till följd av att skatteplikten av praktiska skäl anknutits
enbart till tiden för innehavet och icke till syftet med förvärvet och avyttringen.
Vidare kan vid avyttring, som tillgodoser jordbruksrationaliseringen,
omständigheterna vara sådana, att det i och för sig framstår såsom rättvist,
att eventuell vinst beskattas likaväl som realisationsvinst i allmänhet.
Mot sådana invändningar kan emellertid anföras, att det allmännas intresse
av jordbruksralionaliseringens genomförande otvivelaktigt är mycket
starkt och att det vid en avvägning mellan detta intresse och det allmännas
beskattningsintressen kan vara skäligt att i någon mån efterge det sistnämnda.
De sakkunniga finner det emellertid svårt att i skattelagstiftningen närmare
ange de avyttringar som med hänsyn till rationaliseringsintressena bör
undantagas från bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst. Ett
förfarande, varigenom en särskild myndighet — lantbruksnämnd eller skattemyndighet
— skulle äga alt efter prövning från fall till fall medge befrielse
från skatteplikt för realisationsvinst, förmodas bli tungrott och svårt att
anordna på så sätt att skäliga krav på likformighet och rättvisa tillgodoses.
Skatteplikten eller skattefriheten torde vidare inte kunna knytas till det syfte
som en skattskyldig haft med förvärv eller avyttring av fastighet. Häremot
talar samma skäl, som föranlett att beskattningen av realisationsvinsten
inte är beroende av den skattskyldiges syften, nämligen utrednings- och bedömningssvårigheterna.
Ej heller kan skattefriheten — såsom skett beträffande
expropriation och tvångsförsäljning — anknytas till avyttringens
art. Avyttringar som verkställes för rationaliseringsändamål sker nämligen
i avsevärd omfattning genom vanliga bytes- eller köpeavtal, som i formellt
hänseende inte skiljer sig från andra sådana avtal.
Ett tillfredsställande resultat kan däremot erhållas, om skattefriheten för
eventuell realisationsvinst anknytes till den omständigheten att en avyttring
ingår såsom ett led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering eller
eljest främjar sådan rationalisering. Huruvida så är förhållandet torde i de
allra flesta fall vara uppenbart. I varje fall synes vederbörande lantbruksnämnd
utan nämnvärt besvär kunna ultala sig därom. En praktisk utväg
för att redan före en avyttring få klarhet om huruvida en avyttring kan
föranleda skattskyldighet för realisationsvinst eller inte torde vara att föreskriva,
att avyttring skall anses vara av nyss angiven beskaffenhet, om
vederbörande lantbruksnämnd förklarat att så är fallet. Därmed skulle taxeringsmyndigheterna
besparas arbetet med att undersöka och pröva en avyttrings
betydelse för rationaliseringen. Eftersom rationaliseringsåtgärderna
i allmänhet torde planläggas av lantbruksnämnderna eller i samförstånd
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
med dessa, bör lantbruksnämndernas bestyr med utfärdande av sådana förklaringar
inte medföra någon arbetsbelastning av nämnvärd betydelse.
De sakkunniga anser, att lantbruksnämnds förklaring i dessa fall skall
vara bindande för taxeringsmyndigheten och anför härom följande.
Det kan -— om den nämnda anordningen för undantagande av vissa avyttringar
från bestämmelserna om beskattning av realisationsvinst anses lämplig
_ ifrågasättas om befogenheten av en lantbruksnämnds förklaring bör
kunna omprövas i taxeringsärende eller om talan rörande undanröjande av
lantbruksnämnds förklaring i angivna hänseende bör kunna föras. Det torde
dock vara jämförelsevis sällan som frågan om en avyttrings betydelse för
rationaliseringen är av den tveksamma natur, att behov av omprövning av
lantbruksnämndens uttalande föreligger. På grund därav och av praktiska
skäl torde det därför vara mest ändamålsenligt att lantbruksnämndens förklaringar
tillerkännes vitsord.
Under åberopande härav föreslår de sakkunniga, att i 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
förklaras att vinst, som uppkommit genom sådan avyttring
av fast egendom som främjar jordbrukets yttre rationalisering skall
anses såsom icke skattepliktig realisationsvinst samt att anvisningarna till
35 § kommunalskattelagen kompletteras med en bestämmelse om lantbruksnämnds
befogenhet att utfärda förklaring, att avyttring främjar sådan rationalisering.
Frågan om och i vad mån vinst vid avyttring av fast egendom är att anse
såsom skattepliktig realisationsvinst hedömes enligt gällande bestämmelser
regelmässigt med hänsyn till dels beskaffenheten av avyttrarens fång, dels
ock den tid varunder den avyttrade fastigheten varit i avyttrarens ägo. För
att förebygga att fastighetsägare, som medverkat till rationaliseringsåtgärder
genom att avyttra fast egendom och förvärva annan i dess ställe för
tiden därefter kommer i ett ogynnsammare utgångsläge i fråga om skatteplikt
för realisationsvinst föreslås därjämte ett tillägg till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Genom detta tillägg skulle i angivna fall frågan om och
i vad mån skattepliktig realisationsvinst uppkommit bedömas med hänsyn
till det fång, varigenom säljaren förvärvat den ursprungliga fastigheten.
De sakkunniga beräknar att det skattebortfall för det allmänna, som skulle
följa av den ifrågasatta skattefriheten, blir jämförelsevis ringa. De skattskyldiga
undviker nämligen för närvarande i stor omfattning att avyttra
jordbruksfastigheter under sådana förhållanden att skattepliktig realisationsvinst
uppkommer. Den skattefrihet, som skulle erhållas genom de
ifrågasatta reglerna, kan såsom antytts redan nu uppnås genom att avyttringar
får anstå till dess tioårsfristen för beskattning av realisationsvinst
utgått.
2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet
I promemorian påpekas att, i den mån realisationsvinstbeskattning inte
sker, avyttring av fastighet kan föranleda beskattning för intäkt som erhållits
genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av mar
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
ken. Sådan beskattning kan ifrågakonima såväl då fastighet försäljes mot
likvid i pengar som då avyttringen sker genom byte, d. v. s. mot vederlag
av fastighet och ev. mellangift i pengar.
De sakkunniga har funnit, att beskattningen för skogsinkomst i samband
med avyttring av fastighet är till hinders vid jordbrukets yttre rationalisering
framför allt därigenom att beskattning sker även när avyttringen i
verkligheten inte innebär att avyttraren uttager eller realiserar någon avkastning
av skogen. De sakkunniga tillägger följande.
Detta läge föreligger när ägaren till en jordbruksfastighet med skog genom
avtal byter bort denna eller del därav mot en fastighet eller fastighetsdel av
jämförlig art (med eller utan mellangift i pengar) eller när sådan ägare säljer
sin fastighet eller del därav för att inköpa liknande fastighet eller fastighetsdel.
Orsaken till dessa förhållanden kan sägas vara, att skattekonsekvenserna
enligt gällande bestämmelser inträder så snart avyttring sker,
oberoende av syftet med och resultatet av avyttringen, samt att möjlighet
saknas att vid sådan avyttring, som endast innebär utbyte av ett skogsinnehav
mot ett annat, få beskattningen av skogsavkastningen uppskjuten till
dess denna avkastning verkligen realiseras och därmed ger fastighetsägaren
inkomst i pengar eller jämförlig valuta.
För att undanröja nämnda olägenheter hör man enligt de sakkunniga bereda
de skattskyldiga möjlighet att vid avyttringar av det slag varom nu är
fråga erhålla möjlighet att uppskjuta beskattningen till dess skogsuttag sker
eller skogsinnehavet definitivt realiseras. Den skattskyldige bör med andra
ord erhålla möjlighet att i beskattningshänseende få det senare skogsinnehavet
betraktat såsom en fortsättning av det ursprungliga.
Emot ett sådant uppskjutande torde enligt de sakkunniga ur principiell
synpunkt intet vara att erinra. Däremot avvisas tanken att meddela formlig
skattefrihet för inkomst, som enligt gällande grunder för beskattning
av inkomst av skogsbruk får anses utgöra verklig inkomst för den skattskyldige.
De sakkunniga föreslår därför att bestämmelser meddelas av följande innebörd.
Har avyttringen innefattat avyttring av växande skog och överskjuter
intäkten därav avdrag, vartill den skattskyldige är berättigad enligt
punkt 5 anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen, skall den skattskyldige
vara berättigad att på ansökan åtnjuta skattefrihet för överskottet.
Därvid anses den skattskyldige ha erhållit avdrag för minskning av ingångsvärdet
å den förvärvade fastighetens skog till motsvarande belopp.
Den tekniska utformningen av bestämmelser, som reglerar uppskjutandet
av beskattningen, innefattar vissa svårigheter med hänsyn till att önskvärda
regleringsåtgärder mera sällan torde kunna genomföras genom direkta
och rena fastighets- och markbyten. De sakkunniga anför därom följande.
Även där byte kan ske förekommer ofta mellangift i pengar (stundom
jämförlig med ståndskogslikvid vid förrättning enligt jorddelningslagen).
I andra fall kan direkta byten inte ske utan reglering måste ske genom en
serie köpeavtal, exempelvis så att A säljer ett område "till B, B säljer ett område
till C. och C säljer ett område till A. Dessa omständigheter medför, afl
Kungl. Muj. ts proposition nr ''i) är
41
man inte utan vidare kan föreskriva rätt för skattskyldig att till ett nytt
skogsinnehav överföra för honom gällande ingångsvärde resp. virkesförråd
avseende ett tidigare skogsinnehav. Varje avyttring bör såsom nu föranleda
bedömande av huruvida avyttringen givit upphov till intäkt av skogsbruk.
Genom detta bedömande regleras definitivt skattskyldigheten för inkomst
av skogsbruk i anledning av det tidigare skogsinnehavet.
De sakkunniga förordar därför alt kommunalskattelagens regler om beskattning
av inkomst av skog lämnas oförändrade och att i stället genom
en särskild författning möjlighet skapas för skattskyldig att få åtnjuta
skattefrihet för sådan inkomst mot det att ingångsvärdet för skogen på
den fastighet, som förvärvas i stället för den avyttrade, nedsätlcs i motsvarande
mån. Genom en sådan anordning blir det möjligt att på nöjaktigt
sätt klarlägga beskattningsläget för en skattskyldigs olika på varandra följande
skogsinnehav, något som eljest knappast torde vara möjligt.
Den ifrågasatta förordningen bör enligt utredningspromemorian vara tilllämplig
vid avyttring av fast egendom, om avyttringen sker för främjande
av jordbrukets yttre rationalisering. Så anses vara fallet, om det vitsordas
av vederbörande lantbruksnämnd. Vidare skall fråga vara om avyttring som
skett i samband med förvärv av fastighet av jämförlig art, där avtal om förvärvet
träffats i anslutning till avyttringen eller inom ett år därefter.
Rörande tillämpningen av den föreslagna förordningen anföres i promemorian
följande.
Ansökan handlägges av prövningsnämnden i det län, där den avyttrade
fastigheten är belägen. Är den sökta skattefriheten av betydelse för taxering
i annat län, skall prövningsnämnden därstädes underrättas om beslutet i
ärendet. Ansökan må göras så snart förutsättningar för skattefrihet föreligger,
d. v. s. så snart avyttring och förvärv skett, men skall ske senast före
utgången av kalenderåret efter det, varunder fastighet förvärvats i stället
för den avyttrade. Meddelas beslut om skattefrihet först sedan den skattskyldige
åsatts taxering för det beskattningsår, varunder avyttring skett,
skall vederbörande prövningsnämnd besluta om den ändring i taxeringen,
som föranledes av skattefriheten.
Föreligger icke vid prövning av framställning om skattefrihet utredning
till ledning för eu noggrann beräkning av belopp, för vilket skattefrihet må
åtnjutas, skall uppskattning därav ske efter vad med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt. Eu summarisk prövning torde vara försvarlig
med hänsyn till att definitiv skattefrihet inte åsyftas utan endast ett uppskjutande
av beskattningen av vissa skogsinkomster tills skogsuttag sker.
Beslut om skattefrihet bör få överklagas i samma ordning som gäller för
överklagande av taxering.
De sakkunniga framhåller, att tillämpning av den föreslagna förordningen
i många fall icke blir aktuell. I alla de fall av fastighetsavyltring, då avyttraren
är berättigad till avdrag enligt punkt 5 anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
till belopp motsvarande intäkten av skogsbruk genom avyttringen
saknas exempelvis anledning ifrågasätta åtgärd enligt förordningen.
Sä inträffar bl. a. i de fall, då virkesförrådet vid avyttringen inte överstiger
det för avytlraren gällande ingående virkesförrådet. Det årliga anta
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
let framställningar enligt förordningen torde därför bli mycket begränsat,
helst som verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering av naturliga
skäl inte kan bedrivas i alltför hastigt tempo. Arbetet med prövning av
framställningarna torde därför inte bli alltför betungande.
3. Beskattning för inkomst genom skogsnttag i samband med förvärv av
fastighet
Avverkning av skog äger ofta rum i nära anslutning till förvärv av jordbruksfastighet
med växande skog för erhållande av medel till betalning av
eller amortering å köpeskillingen för den förvärvade fastigheten. Ej minst
är detta fallet, då förvärvet sker såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre
rationalisering. Vid beräkning av avdrag för värdeminskning av skog till
följd av avverkningen beaktas, framhåller de sakkunniga, för närvarande
icke alltid i tillräcklig omfattning den betydelse som saluvärdet å den omedelbart
uttagbara skogen haft vid bestämmandet av köpeskillingen för fastigheten.
Icke heller fästes alltid erforderligt avseende vid den värdenedgång,
som äger rum då den avverkningsbara skogen helt eller till större delen
uttages från en nyförvärvad fastighet.
Fastighetsägarens möjligheter att finansiera fastiglietsförvärvet äventyras
dock om skogsinkomsten lielt eller till största delen beskattas. De sakkunniga
påpekar att skogsinkomst genom avverkning eller rotförsäljning i princip
inte beskattas, i den mån inkomsten endast är att anse som ett återbekommande
av vad den skattskyldige betalat för den fastighet, varå skogsuttaget
skett, och alltså inte såsom avkastning av fastigheten. För att så icke
skall bli fallet är fastighetsägaren berättigad till avdrag för nedgång av ingångsvärde
resp. virkesförråd. Reglerna om avdrag är emellertid så utformade,
att de inte alltid bereder en skattskyldig, som uttager skog på en
nyförvärvad fastighet, avdrag i sådan omfattning, att han slipper skatta för
den del av inkomsten genom skogsuttaget, som endast motsvarar vad han
vid förvärvet betalat för den uttagna skogen.
Om den s. k. förrådsmetoden tillämpas vid beräkning av avdraget, medför
avdragets konstruktion att det ur nyss angivna synpunkter blir otillräckligt.
De sakkunniga framhåller att denna metod förutsätter, att det ursprungliga
ingångsvärdet, d. v. s. vid köp den del av förvärvskostnaden som
belöper på den växande skogen, likformigt slås ut på hela det vid förvärvet
befintliga virkesförrådet, således även på sådan skog som inte kan eller får
avverkas. Vid skogsultag omedelbart efter förvärvet erhålles alltså avdrag
endast efter det genomsnittspris per kbm, som betalats för hela virkesförrådet,
medan den avverkade kubikmassan av naturliga skäl representerar
ett betydligt högre värde per kbm än som motsvarar genomsnittspriset.
Beträffande avdrag enligt den s. k. värdemetoden anför de sakkunniga
följande.
Avdrag enligt värdemetoden kan principiellt ställa sig fördelaktigare, eftersom
avdraget därvid skall motsvara det belopp, varmed ingångsvärdet
43
Kanyl. Maj.ts proposition nr H år 1950
efter skogsuttaget nedgått, men här uppställer sig svårigheter av praktisk
art. Det är givetvis synnerligen vanskligt att kunna bevisa värdet av den
återstående skogen, helst som denna värdering kan ske efter mycket skiftande
grunder. Även storleken av ingångsvärdet kan vara föremål för olika
uppfattningar, eftersom en fastighet i allmänhet förvärvas till ett pris, som
angives för fastigheten i dess helhet utan fördelning mellan växande skog
och fastigheten i övrigt, och den fördelning, som måste ske vid bedömande
av rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde, kan ske enligt
olika grunder.
De sakkunniga finner att olägenheterna för de skattskyldiga av nu rådande
förhållanden är väsentligen beroende dels på att vid bedömning av skogs
ursprungliga ingångsvärde icke alltid tillräckligt beaktas den betydelse som
saluvärdet på den omedelbart uttagbara skogen kan ha haft för köpeskillingen,
särskilt ur köparens synpunkt, och dels på att erforderligt avseende
ofta ej heller fästes vid den värdenedgång, som faktiskt sker då den avverkningsbara
skogen helt eller till avsevärd del uttages från nyförvärvad
fastighet. I och för sig är det intet som hindrar att dessa förhållanden redan
med nuvarande lagbestämmelser beaktas vid tillämpningen. Att genom
utförligare lagföreskrifter noggrant reglera tillämpningen torde emellertid
icke vara möjligt med hänsyn till att förhållandena i de fall, som förekommer
i praktiken, är så skiftande. De sakkunniga anser dock att åtskilligt
kan vinnas med en uttrycklig erinran om att vid bedömande av skogs ingångsvärde
tillräcklig hänsyn bör tagas till värdet på avverkningsbar skog,
vilket ingått i anskaffningskostnaden för fastighet. En sådan erinran torde
sedermera kunna kompletteras med anvisningar från riksskattenämnden
rörande tillämpningen. Vad som framför allt synes vara av betydelse är att
icke för medgivande av avdrag uppställes utredningskrav, som eu skattskyldig
av kostnadsskäl, brist på sakkunniga eller andra orsaker ej alls eller
endast med stora svårigheter kan uppfylla. I hrist på utförlig utredning
torde ofta eu skälighetsbedömning på grundval av föreliggande material
kunna göras på sätt i många andra fall måste ske vid taxering.
Slutligen anför de sakkunniga i denna fråga följande.
Det må framhållas, alt den ifrågasatta mindre restriktiva bedömningen
av rätten till värdeminskningsavdrag för skog i princip icke är avsedd att
leda till befrielse från skatt. I den mån avdrag medgives skattskyldig vid
skogsuttag, som sker kort efter förvärvet, minskar den skattskyldiges rätt
att erhålla avdrag vid skogsuttag i fortsättningen liksom vid en kommande
avyttring av fastigheten. Därigenom förskjutes alltså beskattningen från
tiden närmast eller förvärvet — då inkomster genom skogsuttag i varje fall
från de skattskyldigas synpunkt mer eller mindre framstår såsom återbekommande
av utlagd köpeskilling för växande skog — till de senare perioder,
då skogen hunnit växa till och då skogsuttag eller avyttring av skog i
samband med avyttring av marken i större eller mindre omfattning kan betraktas
såsom ett tillgodogörande av avkastning av skogen.
De sakkunnigas förslag innebär, att punkt 4 av anvisningarna till 22 g
kommunalskattelagen ändras i två hänseenden. Till anvisningspunktens andra
stycke fogas en ny mening med bestämmelse om att vid bedömande av
44
Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1959
skogs ingångsvärde särskilt skall beaktas i vad man värdet av skog, som
omedelbart kan avverkas, kan antagas ha ingått i fastighetens värde vid den
tidpunkt då ägaren förvärvade fastigheten. Tredje stycket av samma anvisningspunkt
föreslås få ett tillägg, som avser att minska utredningssvårigheterna
i sådana fall, då uttag av skog äger rum jämförelsevis kort tid efter det
fastighet mot vederlag, som kan antagas motsvara normalt värde, förvärvats.
Enligt den föreslagna bestämmelsen skall — även om utredning ej förebringas
rörande värdet av den kvarvarande skogen å fastigheten — skogens ingångsvärde
antagas ha nedgått med rotvärdet å den skog som uttagits.
B. Remissyttrandena
1. Realisationsvinstbeskattningen
De sakkunnigas förslag att genom lättnader i fråga om realisationsvinstbeskattningen
åstadkomma ökade möjligheter till yttre rationalisering inom
jordbruket tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran av riksskattenämnden,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund
ävensom i det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges
skogsägareförbund avgivna yttrandet.
Kammarrätten uttalar stor tvekan inför förslaget men förklarar sig
inte vilja bestämt avstyrka detsamma. Däremot a v styrkes det av länsstyrelserna
i Kalmar och Västernorrlands län.
I de remissyttranden där de sakkunnigas förslag i princip tillstyrkes eller
lämnas utan erinran har de skäl som de sakkunniga åberopat accepterats och
i flera fall understrukits.
Kammarrätten är dock inte övertygad om att realisationsvinstbeskattningen
är ett så betydelsefullt hinder mot jordbrukets yttre rationalisering, att
specialregler kan anses nödvändiga utan finner det naturligt att bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattningen i vissa fall kan verka fördröjande
och även prisstegrandc på åtgärder för rationalisering. Kammarrätten
förklarar sig i huvudsak kunna godtaga de sakkunnigas motivering för
förslaget men framhåller att, enligt kammarrättens mening, de mest obilliga
verkningarna av realisationsvinstbeskattningen beror på att denna beskattning
numera i realiteten är en beskattning av värdestegring på grund av
förändrat penningvärde. Kammarrätten tillägger följande.
Kammarrätten anser sig vidare böra erinra om, att det anförda resonemanget
kan föras i ett stort antal fall, då en beskattning av realisationsvinst
kan te sig ännu obilligare än i nu ifrågavarande. De sakkunniga anföra gentemot
denna invändning, att det allmännas intresse av jordbruksrationaliseringens
genomförande är mycket starkt och att vid en avvägning mellan detta
intresse och det allmännas beskattningsintressen kan vara skäligt att i nå
-
45
Kunyl. Maj.ts proposition nr 4 ''t är 1959
gon mån efterge de sistnämnda. Enligt kammarrättens mening bör emellertid
å andra sidan önskemålet att undvika komplicering av skattelagstiftningen
tagas i beaktande. Från principiell synpunkt har kammarrätten mycket allvarliga
invändningar, men eftersom kammarrätten icke kan bedöma det
praktiska behovet och det fiskalislta intresset är av underordnad betydelse,
vill kammarrätten icke bestämt avstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar till stöd för sitt avstyrkande,
att förevarande fråga bör lösas i samband med en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen,
och anför.
Länsstyrelsen är å ena sidan väl medveten om att det är ytterst vanskligt
att med utgångspunkt från den i förevarande hänseende gällande beskattningsnormen
utforma bestämmelser, varigenom allmängiltigt uppnås en objektivt
hållbar gränsdragning mellan principiellt skattepliktiga och icke skattepliktiga
kapitalvinster. Å andra sidan är det enligt länsstyrelsens mening
icke tillfredsställande att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga generell
skattefrihet för kapitalvinster beträffande en viss grupp av fastighetsavyttringar.
Länsstyrelsen vill erinra om att frågan om införande av bestämmelser,
innefattande undantagande från beskattning av kapitalvinster vid blott
vissa fastighetsavyttringar, tidigare varit föremål för utredning och överväganden,
bl. a. av 1944 års allmänna skattekommitté, som i del III av sitt betänkande
(SOU 1949:9) behandlat frågan om beskattning av realisationsvinster
vid avyttring av fastigheter av egnahemskaraktär. I betänkandet uttalar
kommittén (s. 68), att den icke anser sig kunna förorda införande av
skattefrihetsbestämmelser beträffande realisationsvinster vid dylika avyttringar,
enär genom en sådan begränsning av skattefriheten en viss grupp
skattskyldiga skulle komma att intaga en prioriterad ställning.
Länsstyrelsen anser alltså, alt frågan om skatteplikt eller skattefrihet för
realisationsvinster vid i promemorian avsedda fastighetsavyttringar bör upptagas
i ett större sammanhang, innefattande eu allmän översyn av reglerna
för realisationsvinstbeskattningen. En sådan översyn framstår alltmer såsom
påkallad. Så länge de nuvarande grundprinciperna för beskattning av
förmögenhetsvinster kvarstå oförändrade, bör enligt länsstyrelsens mening
det stöd, som bedömes erforderligt för främjande av jordbrukets yttre rationalisering,
lämnas på annat sätt än skattelagstiftningsvägen.
Länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län anser att frågan om beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av en- eller tvåfamiljsfastigheter i
detta sammanhang bör tas i beaktande.
Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker skattefrihet för realisationsvinster
som uppkommer som en följd av åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering.
Länsstyrelsen förordar i stället att uppkommen realisationsvinst
reduceras vid beskattningen. Länsstyrelsen anför.
Länsstyrelsen har i och för sig icke något emot eu uppmjukning av de nuvarande
skattereglerna, men torde man vid utformningen av de nya reglerna
böra beakta, att det icke blott är ett samhällets intresse, alt jordbruket rationaliseras
bl. a. genom sådana fastighetsavyttringar, varom här är tal,
utan ock att det ligger i den enskilde ägarens intresse alt åstadkomma eu
sådan avyttring för all komma i åtnjutande av den inkomstökning, som genom
rationaliseringen uppkommer. Under sådana förhållanden synes anledning
icke föreligga att helt medgiva skattebefrielse för den realisationsvinst,
som kan ha uppkommit vid avyttringen. Däremot torde man kunna övervä
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 är 1959
ga, huruvida icke beskattningen borde träffa endast en del av den uppkomna
realisationsvinsten, förslagsvis halva beloppet, å vilket skatt bör uttagas
enligt de nuvarande reglerna i 35 § konnnunalskattelagen.
Kammarrätten och riksskattenämnden ifrågasätter nödvändigheten av
den föreslagna bestämmelsen om beräkning av tid för innehavet av egendom,
som förvärvats i samband med alt annan egendom avyttrats såsom ett
led i jordbrukets yttre rationalisering.
Domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen påpekar att de sakkunniga berör
förhållanden i samband med jordbrukets yttre rationalisering. Styrelserna
ifrågasätter om inte även skogsbruket är i behov av samma lättnader. Lantmäteristyrelsen
anför därom följande.
Av framställningen synes framgå att man enbart liaft verksamheten inom
rationaliseringskungörelsens ram i tankarna. Om så är fallet, torde reformen
icke kunna gälla åtgärder beträffande skog, som ej är knuten till egentligt
jordbruk, om åtgärden trots detta icke skulle kunna vara till fördel för
sådant jordbruk. Några mera vägande skäl för en sådan begränsning torde
knappast föreligga. Det torde väl saknas anledning att i beskattningshänseende
ställa skogsägare i olika ställning allt efter den berörda skogens anknytning
till jordbruk eller den ifrågavarande åtgärdens betydelse för jordbruk.
Även skogsbruket som sådant torde vara i behov av samma lättnader.
Detta syfte kan nås genom att utforma det till fastighetsbyte i vissa fall
för beskattningslättnad fogade villkoret på ett klarare sätt, t. ex. så att överlåtelsen
skall vara ägnad att leda till en förbättrad fastighetsindelning eller
främja förbättring av fastighetsindelningen beträffande jordbruk och skogsbruk.
Därmed får då avses även de fall då ett komplex av sambrukade fastigheter
förbättras (jfr NJA 1936: 306).
Lantmäteristyrelsen finner emellertid att vid eu sådan utvidgning av området
för den föreslagna skattebefrielsen åtgärderna delvis torde komma
att falla utanför lantbruksnämndernas kompetensområde. Styrelsen föreslår
därför att sådan förklaring som lantbruksnämnd avses skola avge rörande
försäljningars samband med rationaliseringsåtgärder även skall kunna avges
av distriktslantmätare. Styrelsen framhåller därvid följande.
Frågan huruvida avyttring såvitt gäller fastighetsdel kan fullföljas blir
dessutom beroende av distriktslantmätarens prövning enligt JDL:s krav i
samband med fastighetsdelens avskiljande. Härtill kommer att, om förklaring
som avses i 35 § KL och 2 § den föreslagna förordningen alltid skall
avges av lantbruksnämnd, avstyckningsförrättning ofta måste avbrytas för
inhämtande av sådan förklaring. På grund av vad nu anförts torde förklaring
i fall som här avses böra avges av vederbörande distriktslantmätare
(jfr 2 § jordförvärvslagen). Eftersom en gränsdragning på sätt antytts mellan
distriktslantmätarens och lantbruksnämndens befogenheter skulle bli
besvärlig att formulera och tillämpa, får lantmäteristyrelsen föreslå att bestämmelsen
avfattas så, att förklaring som avses i 2 § nämnda förordning
och 35 § KL enligt de sakkunnigas förslag skall kunna avges av vederbörande
distriktslantmätare eller lantbruksnämnden i det län där fastigheten är
belägen.
47
Kungl. Maj. ts proposition nr ''t i år 1959
Lantbruks styrelsen instämmer i de sakkunnigas uttalande, att utfärdande
av förklaringar om avyttrings samband med rationalisering inte torde
medföra någon större arbetsbelastning för lantbruksnämnderna. Styrelsen
fogar härtill följande synpunkter på nämndernas möjligheter att fullgöra
de avsedda uppgifterna.
En stor och betydelsefull del av lantbruksnämndernas verksamhet iitgöres
av strävandena att tillföra skogbehövande jordbruk lämpligt belägen
skogsmark. Lantbruksnämnderna lämnar sin medverkan i planläggningen
för yttre rationalisering och underlättar bl. a. med långivning för de skogbehovande
att förvärva skogsmark. Dessutom kommer det stora flertalet av
överlåtelserna mellan enskilda m. fl. under nämndernas prövning enligt bestämmelserna
i jordförvärvslagen. Nämnderna inrikta vidare sina insatser
på att åstadkomma sådana skogsinarksbyten, som ovan berörts, med syfte
att i jordbruksbygder frigöra spridda innehav av industriskog för att lägga
dem till jordbruk emot att storskogsbruket i stället får förvärva skogsmark
inom dess intresseområden. Denna verksamhet i stort kombineras med eller
åtföljs av ytterligare åtgärder nämligen inom bondejordbrnket av byten och
tillskottsköp och inom storskogsbruket av lokala arronderingsbyten exempelvis
mellan bolag inbördes och mellan bolag och kronan. Erfarenheten har
visat, att den praktiska vägen för att få igång sådana markregleringar är
den som redan anträtts i avsevärd utsträckning, nämligen att lantbruksnämnderna
köper in ledigblivande fastigheter i allmänna marknaden och
går in som bytespartner när ett tillräckligt stort innehav samlats. Härtill
bör nämnas att nämnderna som beredningsinstans på länsstadiet av ansökningar
enligt bolagsförbudslagen ha att ta befattning med alla bolagsförvärv
och därvid får en ingående kännedom om dessa ärenden.
Det anförda gäller oavsett om överlåtelserna avse hela fastigheter eller
om de avse delar av fastigheter och därför föranleder avstyckning. Och vad
beträffar markbyten, som genomföras genom ägoutbyten enligt jorddelningslagen
samråder lantmätaren enligt gällande föreskrifter med lantbruksnämnden
så snart det är fråga om någon rationalisering av betydelse. Mer
omfattande omregleringar genom ägoutbyten eller skifte torde sällan bli aktuella
förrän lantbruksnämnden köpt samman en markreserv. Av det sagda
torde framgå att lantbruksnämnden äger ingående kännedom om de åtgärder
över huvud taget, som avse yttre rationalisering.--—
Vad beträffar det praktiska förfarandet i de fall där avyttring respektive
markbyte föranleder åtgärd enligt jorddelningslagen torde sakägaren finna
det naturligt att ta kontakt med lantbruksnämnden beträffande frågan om
skattefrihet redan innan han ådrager sig några kostnader genom att låta
förrättningen påbörjas.
Vid sin behandling av de ärenden rörande yttre rationalisering av skilda
slag, som här exemplifierats, har lantbruksnämnden att beakta de allmänna
verkningarna för bygden ifråga av strukturförändringarna och naturligtvis
särskilt alt bedöma, om åtgärderna medför sådan rationalisering, att de bör
tillåtas respektive främjas. Det blir alltså just densamma bedömningen som
nämnden har att grunda sig på vid avgörande i förekommande fall av frågan
om skattefrihet.
Styrelsen anser sig därför kunna vitsorda att lantbruksnämnderna inom
ramen för sina nuvarande resurser kan svara för de uppgifter som enligt
de sakkunnigas förslag skulle komma all åvila dem. Genom den föreslagna
lösningen kommer skattefrågan all bedömas av en nämndinstitution som
48
Kungl. Maj. ts proposition nr ''it år 1959
ledes av landshövdingen i länet och som har en sammansättning som vanligen
representerar allmän sakkunskap inom ungefär samma områden som
beslcattningsnämnderna. För att en enhetlig praxis i dessa speciella skattefrågor
skall utbildas är det vidare, uttalar styrelsen, uppenbarligen nödvändigt
att uppgiften Iägges på en länsmyndighet och även ur den synpunkten
är den valda lösningen lämplig.
Styrelsen övergår härefter till att beröra vissa frågor om den praktiska
tillämpningen av det föreslagna förfarandet. Nämnderna torde ha att bedöma
om avvttringen innebär en påtaglig fördel med hänsyn till den önskvärda
utvecklingen av fastigheterna i området. Styrelsen påpekar att förklaring
inte bör lämnas i alla fall där en rationalisering av brukningsförhåilandena
genom sammanköp kan påvisas.
Förklaring varom här är fråga bör sålunda exempelvis icke lämnas där ett
sammanköp av två större jordbruk väl påvisas medföra vissa fördelar ur arronderingssynpunkt
men där enheterna ifråga med hänsyn till jordbrukets
struktur i bygden in. in. anses lämpligen böra bestå som särskilda brukningsenheter.
Icke heller torde förklaring exempelvis böra lämnas vid ett
sammanköp som i och för sig innebär en viss ändring till det bättre av brukningsförhållandena
men där den avyttrade marken vore behövlig och ur allmän
synpunkt hellre borde disponeras för förstärkning av andra jordbruk.
Med de nu sagda exemplen, som kunde ökas med åtskilliga andra, har styrelsen
endast velat något belysa de bedömningssvårigheter som nämnderna
kunna ställas inför i dessa sammanhang. Bedömningarna bli emellertid som
sagt i mycket likartade med dem, vilka förekomma vid nämndernas prövning
av förvärvs-, låne- och bidragsansökningar m. in., och det finns enligt styrelsens
mening ej anledning till annat antagande än att en tillämpning av det
föreslagna förfarandet skall komma att fungera på ett ur allmän synpunkt
tillfredsställande sätt.
De sakkunnigas förslag att vitsord alltid skall tillerkännas lantbruksnämnds
förklaring huruvida avyttring skall anses främja jordbrukets yttre
rationalisering har mött vissa gensagor.
I några yttranden förklaras att skattemyndigheterna själva bör få pröva
förutsättningarna för skattefrihet.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör lantbruksnämndernas funktion
begränsas till att vara rådgivande och därvid bör även de befattningshavare
inom lantmäteriväscndet, som vid sitt arbete för en förbättrad fastighetsindelning
sysslar med hithörande frågor, kunna utnyttjas som remissorgan.
På motsvarande sätt bör, enligt länsstyrelsen, kammarrätten och
regeringsrätten kunna infordra yttranden från lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Även länsstyrelsen i Östergötlands län vill låta beskattningsmvndigheterna
avgöra frågan om uppskov med beskattningen men anser att lantbruksnämnds
förklaring dock i regel skall följas. Länsstyrelsen anför.
Även om beskattningsmyndigheterna i det övervägande antalet fall icke
komma att frångå lantbruksnämndens förklaring torde dock situationer kunna
uppkomma, då frågan om skattefrihet är tveksam. Därför anser länsstyrelsen,
att ifrågavarande bestämmelser böra givas sådan lydelse att beskatt
-
Knngl. i\Iaj:ts proposition nr 44 år 1959
49
ningsmyndigheten har att fatta beslut i överensstämmelse med lantbruksnämndens
förklaring såvida icke särskilda skäl till annat föranleda. Av denna
anledning bör i förklaringen jämväl intagas kortfattad redogörelse och
motivering för lantbruksnämndens ställningstagande. Det är givetvis angeläget
att ifrågavarande förklaringar givas en fullt uttömmande och otvetydig
formulering.
Länsstyrelsen i Jönköpings lön ifrågasätter om inte skaltefrihetsförklaringar
i stället bör meddelas av riksskattenämnden och anför bl. a. följande.
Emellertid synes det ifrågasatta förfarandet med bindande uttalanden
från lantbruksnämnd icke tillfredsställande främst ur enhetlighetssynpunkt.
T dessa nämnders verksamhet kan därjämte ligga en frestelse att få
genomföra av nämnden önskade åtgärder genom att utlova skattefrihet även
i fall, då genomförandet av rationaliseringsåtgärder icke är så aktuellt, att
sakskäl talar för skattefrihet. Det torde därför kunna ifrågasättas, om ej
skattefrihetsförklaringar bör meddelas av riksskattenämnden efter hörande
av lantbruksnämnd.
I flera yttranden anföres betänkligheter mot att låta lantbruksnämnd såsom
första och enda instans avgöra frågan om viss fastighetsförsäljning
skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering. Kammarrätten anser
att, eftersom kontroll av varje ärende inte torde vara möjlig, lantbruksnämndernas
verksamhet på hithörande område bör övervakas så att utvecklingen
i stort följes, lämpligen av lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen anför i denna fråga följande.
Det är emellertid önskvärt att en i möjligaste mån likformig praxis i dessa
ärenden utbildar sig i de olika länen och det synes därför lämpligt att
lantbruksstyrelsen och därutöver Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet får
möjlighet att verka för cn dylik samordning. Det torde få förutsättas att beslut
av lantbruksnämnd om avslag å ansökan om förklaring kan överklagas
bos styrelsen och vidare hos Kungl. Maj :t. Emellertid synes det även ur de
synpunkter som nu anförts lämpligt att nämnderna få möjlighet att i tveksamma
fall underställa styrelsens prövning beslut om bifall till dylik ansökan.
Även skogsstyrelsen och riksskattenämnden förutsätter att skattskyldig
som begärt förklaring av lantbruksnämnd äger rätt att hos lantbruksstyrelsen
överklaga ett eventuellt avslagsbeslut. Riksskattenämnden ifrågasätter
om inte behov av klagomöjlighet för det allmänna föreligger. Nämnden anför
härom följande.
Skattskyldig som begärt förklaring av lantbruksnämnden men fått avslag
å sin begäran, torde äga överklaga detta nämndens beslut hos lantbruksstyrelsen.
För det allmänna torde däremot icke finnas någon ldagorätt med
mindre uttryckliga regler därom givas. Ett eventuellt överklagande från det
allmännas sida bör, med hänsyn till att förklaringen skall vara bindande på
ett tidigt stadium, ske i nära anslutning till lantbruksnämndens beslut, ömprövning
i samband med laxeringsförfarandet kan däremot av nämnda skäl
icke komma i fråga. Eftersom förklaringens rättsverkningar uteslutande äro
av skatterättslig natur, synes det icke onaturligt att anförtro åt taxeringsintendenten
i länet alt å det allmännas vägnar föra talan mot beslutet. Någon
3 Itiluimj till riksdagens protokoll W5U. 1 samt. .Yr
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
annan befattningshavare för denna uppgift torde för övrigt ej finnas. Givetvis
skulle taxeringsintendenten i dessa fall, om så vore erforderligt, kunna
påkalla biträde av sakkunniga. Det bör enligt riksskattenämndens mening
närmare övervägas huruvida icke behov föreligger av en sådan klagomöjlighet
för det allmänna. Klagorätten kan tänkas bliva av betydelse om en viss
lantbruksnämnd tillämpar en praxis, som avviker från andra nämnders, eller
om flertalet lantbruksnämnder över huvud bedömer frågan, huruvida en avyttring
utgjort ett led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, på ett
sätt som icke förutsetts vid lagstiftningens införande.
Även länsstyrelsen i Stockholms län berör frågan om taxeringsintendents
möjligheter att påkalla yttrande från lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen anför.
Lantbruksnämndens besked kommer väl sannolikt att av jordägaren inhämtas
senast under beskattningsåret före det planerad ägofördelning sker.
Någon tidsspillan torde då i allmänhet ej behöva uppstå i taxeringsärendet,
därvid jordägaren berättigas i vanlig ordning överklaga ett negativt besked
från lantbruksnämnden till lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen skulle
härigenom beredas möjlighet att tillskapa och upprätthålla en likformig
praxis. Det synes emellertid icke nödvändigt att talan mot lantbruksstyrelsens
beslut skulle behöva föras även hos Kungl. Maj:t. Taxeringsintendenten,
som ej ex officio erhåller del av lantbruksnämndens besked, bör å sin
sida ha rätt att när som helst påkalla yttrande direkt från lantbruksstyrelsen,
om han anser sig ha anledning tro att lantbruksnämndens besked ej
skulle vara objektivt grundat. Då det får förutsättas att lantbruksstyrelsen
kommer att behandla ärenden av denna art med tillbörlig skyndsamhet, synes
ovan skisserade förfaringssätt ej hindra att taxeringsfrågorna blir avgjorda
utan nämnvärd tidsutdräkt.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför liknande synpunkter.
Kammarrätten påpekar att i förslaget till ändrad lydelse av 35 § kommunalskattelagen
uttrycket »fast egendom» användes i stället för det eljest i
kommunalskattelagen brukliga begreppet »fastighet». Med hänsyn till att begreppen
inte är synonyma får ordvalet här praktisk betydelse. Kammarrätten
anför härom.
Om exempelvis en person A. arrenderar en B. tillhörig fastighet och C.
köper såväl den B. tillhöriga marken som de A. tillhöriga åbyggnaderna i
rationaliseringssyfte, blir B. skattefri enligt förslaget, men A. blir skattskyldig.
Om den fasta egendomen är förvärvad i stället för annan i samband
med åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering kan, då C. avyttrar densamma,
skatteplikt för realisationsvinst för åbyggnaderna inträda, under
det att vinst å marken blir skattefri.
Även riksskattenämnden och Sveriges lantbriiksförbund förordar att i detta
sammanhang ordet »fastighet» användes.
1 några yttranden påyrkas en närmare precisering av det föreslagna tilllägget
till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen, innefattande särskilda bestämmelser
om realisationsvinst vid försäljning av egendom vilken förvärvats
i stället för egendom som avyttrats såsom ett led i åtgärder för jordbrukets
yttre rationalisering. Kammarrätten anför härom följande.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
I författningsrummet anges endast att det skall vara fråga om fast egendom,
som användes för jordbruk eller skogsbruk, och att den skall vara förvärvad
i stället för sådan fast egendom, som avyttrats såsom ett led i åtgärder
för jordbrukets rationalisering. Däremot framgår det ej klart, om denna
nya fasta egendom skall enbart ersätta den avyttrade eller om den får
vara hur stor eller liten som helst eller om den nya fasta egendomen skall ha
förvärvats inom viss tid räknat från avyttringen av den tidigare innehavda.
En bestämmelse angivande inom vilken tid den nya egendomen skall ha förvärvats
för att kunna anses ha trätt i den tidigares ställe synes i varje fall
vara påkallad. Det synes även böra angivas, vilken myndighet, som skall bedöma
huruvida dessa omständigheter föreligga.
Enligt kammarrättens mening synes lämpligt alt det överlämnas åt lantbruksnämnd
att avgöra jämväl denna fråga.
Lantbruksstyr elsen påpekar att om den förvärvade fastighetens värde är
större än den avyttrade fastighetens synes det principiellt icke föreligga
skäl att behandla den överskjutande delen av värdet enligt nu ifrågavarande
regel. I vad realisationsvinsten belöper på denna överskjutande del synes det
principiellt ej föreligga anledning till annat förfarande än beskattning enligt
nu gällande regler.
1 några yttranden diskuteras graden av samband mellan fastighetsförsäljningen
och rationaliseringsåtgärder från lantbruksnämnds sida. Det framhålles
i dessa yttranden att enligt det föreslagna tillägget till 35 § 2 mom.
försäljningen skall ha skett »såsom led i åtgärder» för jordbrukets yttre
rationalisering medan motsvarande bestämmelse i 35 § 4 mom. anger att
avyttringen skall »främja» sådan rationalisering.
Sveriges lantbruk sförbund förutsätter att även sådana åtgärder i rationaliseringssyfte
som vidtagits på enskilt initiativ och genomförts utan medverkan
av myndighet skall omfattas av de nya bestämmelserna.
Kammarrätten och riksskattenämnden synes anse båda uttryckssätten likvärdiga
men förordar för tydlighetens skull en enhetlig användning av uttrycket
»som led i åtgärder». I andra yttranden anses däremot att sistnämnda
formulering kräver närmare samband mellan försäljningen och rationaliseringsverksamheten
än om försäljningen blott behöver »främja» denna
verksamhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län gör gällande att såsom förutsättning
för skattefrihet bör uppställas det villkoret att försäljningen ingår
som ett led i en planenlig rationalisering. Utesluten från de nya bestämmelserna
skulle då vara försäljning som sker för en måhända ifrågasatt
men ännu inte påbörjad rationaliseringsåtgärd.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller i denna fråga följande.
Försäljning av en jordbruksfastighet kan säkerligen ofta främja jordbrukets
yttre rationalisering även om detta icke på något sätt varit säljarens
avsikt. Resultatet skulle måhända bli att i fall, då lantbruksnämnden med
anlitande av sin förvärvsrätt enligt jordförvärvslagen inträder som köpare,
avyttringen anses vara en rationaliseringsfrämjande åtgärd, eljest icke.
Länsstyrelsen är tveksam om icke bestämmelsen kan komma att bereda
lantbruksnämnderna svårigheter, då de ha att utfärda intyg som i föreliggande
förslag fordras för bedömande av skatteplikten.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
Jämför man föreslagna tillägg till 35 § K. L. med förslaget till förordning
om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring av växande skog i
samband med avyttring av marken finner man att även för denna förordnings
tillämpning förutsättes att avyttringen skall ha skett i ändamål att
främja jordbrukets rationalisering. Vid en fastighetsförsäljning, som visserligen
kan anses vara rationaliseringsfrämjande men icke skett som ett led
i pågående åtgärder, skulle sålunda enligt förslaget befrielse från eventuell
realisationsvinstbeskattning kunna förekomma. Men då den föreslagna förordningen
om befrielse från beskattning till följd av avyttring av skog i detta
fall ej blir tillämplig inträder i stället regelmässigt skatteplikt för försäljning
av skog i samband med avyttring av marken.
Länsstyrelsen ifrågasätter om det kan vara lämpligt att införa nu angivna
olika förutsättningar för de olika bestämmelserna. I vart fall kommer detta
att bli besvärande vid tillämpningen. Enligt länsstyrelsens förmenande bör
därför befrielsen från realisationsvinstbeskattning begränsas till fall då avyttringen
sker i ändamål att främja rationaliseringsåtgärder.
2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet
De sakkunnigas förslag att möjlighet skall beredas skattskyldig att uppskjuta
beskattningen av sådan intäkt genom avyttring av växande skog som
erhålles i samband med avyttring av fastighet för främjande av jordbrukets
yttre rationalisering tillstyrkes eller lämnas utan erinran i nära nog samtliga
remissyttranden. Länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs, Västernorrlands
och Västerbottens län bär dock ställt sig kritiska.
Länsstyrelsen i Västerbottens lön framhåller bl. a. att det föreslagna uppskjutandet
av beskattningen i vissa fall kan medföra att skatt undandrages
den kommun, där den avyttrade fastigheten är belägen, och tillgodoföres annan
kommun. Länsstyrelsen anser för sin del det tillräckligt med en bestämmelse,
som medger den skattskyldige att i förevarande fall uppskjuta beskattningen
av skogsintäkten genom dennas insättande, helt eller delvis, på
skogskonto. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har observerat, att den
föreslagna lösningen genombryter den kommunala avgränsningen av beskattningen
och anser, att en sådan konsekvens ej bör komma i fråga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller emot den föreslagna uppskovsmöjligheten
framför allt det förhållandet, att den skattskyldige ofta
inte kommer att vara i stånd att överblicka skattekonsekvenserna av de nya
bestämmelserna. Länsstyrelsen anför härom följande.
Vid yrkandet om »skattefrihet» kan det mången gång för den skattskyldige
framstå såsom likgiltigt, om han skall begränsa detta till att omfatta
skillnaden mellan den på grund av fastighetsavyttringen uppkomna skogsintäkten
och det skogsvärdeminskningsavdrag, vartill han är berättigad,
eller om han skall låta yrkandet omfatta högre belopp än nämnda skillnad,
innefattande avstående — helt eller delvis — från berörda avdrag. I båda
fallen kan nämligen den eljest ifrågakommande taxeringen för skogsinkomst
genom avyttringen helt undvikas, under förutsättning att skogens ingångsvärde
å den i samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten är tillräckligt
högt.
I själva verket är det emellertid ingalunda likgiltigt, vilken ståndpunkt
den skattskyldige intager till frågan om »skattefrihetsyrkandets» omfatt
-
Kungl. Maj:ls proposition nr i i ur 1959
53
ning, med andra ord i vad män han skall avstå från förutnämnda avdrag eller
ej. Den omständigheten, att den skattskyldige helt eller delvis avstått
från avdraget i fråga, kan medföra, att han vid senare avyttring av den i
samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten åsättes taxering för
realisationsvinst eller för skogsinkomst med sådant belopp, att totalt sett
beskattningsläget för honom blir åtskilligt ogynnsammare än om han helt
utnyttjat rätten till avdrag.------
Även i andra avseenden kan ett yrkande om »skattefrihet» föranleda
ogynnsamma konsekvenser i beskattningshänseende. Om sålunda den skattskyldige
begränsar sitt yrkande om skattefrihet till att omfatta endast skillnaden
mellan skogsintäkten genom avyttringen och det avdrag, vartill han
på grund av avyttringen lagligen är berättigad, kan — vid avyttring av den
i samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten — den omständigheten
att priserna å skog då äro högre än de voro vid tidpunkten för den
skattskyldiges förvärv av nämnda fastighet föranleda, att han åsättes taxering
för skogsinkomst med sådant belopp, att det ur beskattningssynpunkt
varit gynnsammare för honom att icke yrka »skattefriheten».
Svårigheterna för de skattskyldiga att rätt bedöma verkningarna för dem
i beskattningshänseende av de föreslagna bestämmelserna påpekas även i
yttranden från remissinstanser, som inte motsatt sig de sakkunnigas förslag.
Sålunda framhåller kammarrätten att den ökade möjligheten till avdrag
lätt kan medföra en mångdubbelt större beskattning vid senare försäljning
av fastigheten och att den ställer stora krav på den skattskyldiges
förmåga att rätt bedöma, huruvida han skall utnyttja de ökade avdragsmöjligheterna
eller inte.
Även riksskattenämnden, som i princip lämnat förslaget utan erinran, tar
upp samma fråga. Nämnden anför.
Den föreslagna metoden får olika konsekvenser för den skattskyldige allt
efter det sätt, på vilket den nya fastigheten sedermera går ur hans ägo. Övergår
fastigheten i annans ägo genom en onerös överlåtelse, kommer det virkesförråd,
för vilket skattefrihet beviljats vid den första fastighetsavyttringen,
att vid den senare avhändelsen tagas till beskattning genom att beräkningen
av intäkt genom avyttring av skogen skall ske med utgångspunkt
från det reducerade gällande ingående virkesförrådet. Är överlåtelsen av benefik
natur — arv, testamente eller gåva — uppkommer däremot, såsom förut
framhållits, icke fråga om beskattning av intäkt av växande skog. Återföring
till beskattning av det förråd, med vars beskattning uppskov beviljats,
sker alltså inte här utan skattebefrielsen blir definitiv. Den sparade tillväxten
å den först innehavda fastigheten har sålunda kunnat omvandlas i kontanter
utan beskattningskonsekvenser. Skulle fastigheten överlåtas till nedsatt
pris, såsom ofta sker närskylda emellan, kommer värdet av det virkesförråd,
vars beskattning uppskjutits, vidare att endast delvis återföras till
beskattning.
Det bör emellertid även uppmärksammas, att det i vissa lägen kan ställa
sig oförmånligt alt uppskjuta beskattningen enligt den föreslagna metoden.
Så är förhållandet om den nya fastigheten skulle förvärvas till ett pris, som
understiger dess verkliga värde. Eftersom reduktionen av ingångsvärdet sker
utan anseende till virkesförrådets verkliga värde, kommer i ett sådant fall
vid eu slutavräkning i samband med försäljning den extrabeskattning, som
den konstlade reduktionen av ingångsvärdet medför, att avse ett betydligt
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
större belopp än det, med vars beskattning uppskov lämnats. Det bör även
erinras om att därest en realvärdestegring av skogen inträffar under innehavet
av den nya fastigheten, den skattskyldige vid försäljningen får skatta
för ett högre belopp än det, med vars beskattning uppskov beviljats. Det kan
i ett sådant läge vara klokare att låta den sparade tillväxten bli beskattad redan
vid avyttringen av den första fastigheten. Av det sagda framgår, att den
föreslagna skattefriheten icke bör kritiklöst utnyttjas av de skattskyldiga.
Detta bör även stå klart för lantbruksnämnderna om de skola hjälpa och
råda de skattskyldiga i nu förevarande beskattningsfrågor.
En risk för rättsförluster ligger däri att den skattskyldige måhända ej
alllid förstår vikten av att rätt bevaka sina intressen vid beräkningen av den
behållna inkomsten av avyttring av skog i samband med den av rationaliseringsskäl
föranledda första fastighetsförsäljningen, eftersom beräkningen
icke omedelbart skall föranleda beskattning. Han kan därigenom gå miste
om avdrag, som han i och för sig är berättigad till, eftersom vid slutavräkningen
i samband med försäljning av den nya fastigheten någon justering
i efterhand icke kan ske i fråga om reduktionen av ingångsvärdet.
Såsom ett allmänt omdöme om de föreslagna reglerna kan uttalas att de
skärpa det inledningsvis påpekade missförhållandet i fråga om gällande
skogsbeskattningsregler, som ligger däri att beskattningsläget är helt annat
och förmånligare för den, som överlåter sin fastighet benefikt, än för den som
säljer sin fastighet.
I fråga om det framlagda förslagets detaljer har vissa erinringar framställts.
Av dessa må här redovisas följande.
I förordningen anges som förutsättning för bestämmelsernas tillämpning
att fråga är om en fastighetsavyttring som skett för främjande av jordbrukets
yttre rationalisering och att avyttringen skett i samband med förvärv
av annan fastighet. Kammarrätten och riksskattenämnden anser att även
förvärvet av den nya fastigheten bör ha samband med rationaliseringsåtgärderna.
Lantbruksstyrelsen synes dela denna uppfattning. Styrelsen anför härom
följande.
Det observeras här att bedömningen av frågan om reglernas tillämplighet
blir uppdelad på två skilda moment, dels den av lantbruksnämnden gjorda
bedömningen av avyttringen, dels ock prövningen huruvida den skattskyldige
förvärvat jämförlig fastighet etc. vilken prövning synes ankomma
på skattemyndigheterna. Denna sistnämnda prövning synes emellertid vara
av den natur att den intimt sammanhänger med lantbruksnämndens bedömning
av rationaliseringsfrågan. Styrelsen ifrågasätter därför om det icke
vore en mera praktisk och ändamålsenlig lösning att förfarandet ordnas så
att lantbruksnämndens förklaring inrymmer såväl att avyttringen främjar
en yttre rationalisering som att den förvärvade fastigheten är av jämförlig
art. Härigenom kommer den skattskyldige att på en och samma gång få
definitivt besked huruvida de särskilda bestämmelserna komina att tilllämpas
i fråga om hans skogsinkomst.
Den i förslaget angivna tidsperioden om ett år för förvärv av ny fastighet
i den avyttrades ställe har blivit föremål för diskussion. Sveriges lantbruksförbund
framhåller, att svårigheter ofta möter mot att hinna avsluta
affärer av förevarande slag inom ett år, eftersom t. ex. formella hinder kan
55
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
uppkomma som fördröjer lantmäteriförrättningar. Förbundet hemställer
därför att tiden för förvärv av ny fastighet måtte förlängas till två år. Lantbruksstyrelsen
förordar en tid av tre år. I det yttrande som avgivits av
Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund anföres
följande.
Det torde icke vara ovanligt, att avtal om förvärv av viss fastighet träffas
mellan två parter och att vederbörande lantbruksnämnd först därefter
såsom villkor för förvärvstillstånd uppställer krav på att annan förvärvaren
tillhörig mark av motsvarande beskaffenhet och omfattning överlåtes
på lantbruksnämnden eller på någon av lantbruksnämnden anvisad köpare.
Mellan vissa lantbruksnämnder och större jordägare har likaså börjat
tillämpas ett förfarande med s. k. clearing-byten, innebärande att bytesobjekten
under en längre tidsperiod avräknas mot varandra. För att icke
hindra en dylik ändamålsenlig anpassning och utformning av åtgärderna i
samband med jordbrukets rationalisering är det nödvändigt att 3 § omredigeras
på sådant sätt, att alla förvärvs-, försäljnings- och bytesavtal i rationaliseringssyfte,
oavsett tidsföljd, omfattas av den föreslagna förordningen
Den föreslagna tidsfristen — 1 år — synes i samband därmed bora
slopas och det borde i stället för en angiven tidsfrist vara tillfyllest med
lantbruksnämndens förklaring, att den aktuella transaktionen utgjort led
i en och samma rationaliseringsåtgärd.
Domänstgrelsen framför samma förslag under hänvisning bl. a. till att
såväl kronan som skogsbolagen i flertalet fall måste underställa byten och
förvärv av fastigheter Kungl. Maj :ts prövning. Därvid kan en lång tidsperiod
komma att förflyta mellan det preliminära och det slutliga avtalet.
Vissa invändningar har framkommit mot stadgandet i den föreslagna föiordningens
7 § att, om vid prövning av framställning om skattefrihet enligt
förordningen utredning till stöd för en noggrann beräkning av skattefritt
belopp inte föreligger, uppskattning av detta belopp skall ske efter skalighetsgrund.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är nödvändigt
att i författningstexten uttryckligen betona att den skattskyldige kan hänskjuta
frågan till prövningsnämnd i outrett skick. Skogsstyrelsen framhåller
att det bör åligga den skattskyldige att lämna sådana upplysningar, som visar
det sannolikt verkliga förhållandet. Riksskattenämnden understryker vikten
av att frågan om avdrag vid beräkning av den behållna inkomsten vid
avyttringen blir noggrant utredd, enär den framtida beskattningen eljest
blir oriktig. Däremot anser nämnden att noggranna beräkningar av skogens
ingångsvärde på den nya fastigheten inte är behövliga utan att det är tillräckligt
att fastställa att ingångsvärdet är större än det belopp for vilket
skattefrihet begäres. Nämnden ifrågasätter dock om inte hela paragrafen
kan utgå såsom onödig.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.
Den prövning, som de sakkunniga ansett tillräcklig i fråga om beräkning
av belopp, för vilket uppskov med beskattningen må åtnjutas, finner länsstyrelsen
dock väl summarisk. Det gäller visserligen endast ett uppskov med
taxeringen, men med hänsyn till de stora skattebelopp, som det merendels
56
Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1959
är fråga om, samt — även ur rättvise- och likformighetssynpunkt — till
behovet av ett inte alltför knapphändigt underlag vid den senare tidpunkt,
då taxering kan komma att ske, synes skäl föreligga att fordra noggrannare
utredning.
3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv av
fastighet
De sakkunnigas förslag tillstyrkes av flertalet remissinstanser, nämligen
av kammarrätten, domänstyrelsen, lantbruksslyrelsen, lantmäteri} relsen,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,
Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund
samt i det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund
avgivna yttrandet. I några av dessa tillstyrkande yttranden göres
dock vissa reservationer.
Direkt avstyrkande uttalanden har gjorts av riksskattenämnden samt
länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län.
Ur de yttranden, som tillstyrkt förslaget, må här återges följande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det föreslagna tillägget till
andra stycket i punkt 4 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ger
uttryck åt en riktig princip och att en erinran om denna princip bör intagas
i kommunalskattelagen. Tillägget till anvisningspunktens tredje stycke anses
av länsstyrelsen vara i hög grad ägnat att minska tidsödande och kostnadskrävande
utredningsarbete.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.
De synpunkter, som de sakkunniga framfört i promemorian för en mindre
restriktiv bedömning av rätten till avdrag i sådana fall, har sedan länge
förfäktats inom detta län. Länsstyrelsen har god erfarenhet av att de principer,
som kommer till uttryck i förslaget, leder till taxeringar, som tar hänsyn
faktiska förhållanden och ger ett rättvist resultat. Länsstyrelsen vill
därför förorda bifall till förslaget, enligt vilket de ändrade bestämmelserna
inte begränsats till att avse endast förvärv, som skett såsom ett led i åtgärder
för jordbrukets rationalisering utan givits generell giltighet.
Kammarrätten erinrar om, att det föreslagna systemet icke rimmar väl
med bestämmelserna om slutavräkning vid fastighetsförsäljning och de
konsekvenser i beskattningshänseende detta kan medföra för en skaltskyldig,
som icke äger förmåga att överblicka dessa.
Riksskattenämnden har såsom nyss nämnts avstyrkt förslaget. Till stöd
för sin uppfattning åberopar nämnden uttalanden i kommunalskatteberedningens
betänkande rörande inkomstbeskattningen av skogsbruk (SOU
1942: 35). Nämnden anför.
En sådan utvidgning av avdragsrätten under fastighetsinnehavet, som föreslagits,
har vittgående konsekvenser, vilka belysts i nyssnämnda betän
-
57
Kungl. Maj.ts proposition nr ■}•''/ år 1959
kande. Kommunalskatteberedningcns majoritet föreslog också en effektivisering
av denna avdragsrätt, ehuru i annan form, nämligen genom att förrådsmetoden
ändrades så att hänsyn skulle få tagas till virkets kvalitet
(genom en metod kallad virkeskapitalmetoden) och genom att skoglig sakkunskap
skulle på det allmännas bekostnad användas för utredning av avdragsrätten.
Den kritik, som av två reservanter riktades mot detta förslag
och som torde ha bidragit till att förslaget icke genomfördes, synes träffa
även det nu framlagda förslaget, som troligen ökar de skattskyldigas möjligheter
att få avdrag under fastighetsinnehavet i högre grad än kommunalskatteberedningens
förslag. Reservanternas kritik, som återfinnes i beredningens
betänkande s. 136—143 gick ut på dels att ökade avdrag under innehavet
förstorade omfattningen av den skattefrihet, som föreligger vid arv
och jämförliga fång, och dels att beskattningen vid fastighetsförsäljning till
följd av värdestegring å skogen skulle bli hårdare.
De farhågor reservanterna framförde torde icke sakna grund. I den mån
fråga endast vore om att medgiva värdeminskningsavdrag, då man är i det
närmaste viss om att den skattskyldige icke erhållit mera för virkets rotvärde
än vad han kan anses vid sitt förvärv ha erlagt därför, skulle intet vara
att erinra mot förslaget. Det finns emellertid så många irrationella faktorer
som kunna spela in, t. ex. skogens ibland ringa betydelse för köpeskillingen
å fastigheten och prisfluktuationer på virkesmarknaden, att metoden kan
giva grovt felaktiga resultat. I den mån fastigheten sedermera överlåtes benefikt
bliva dessa felaktigheter icke rättade. Metoden kan även föranleda
en skogsägare att göra större skogsuttag än som ur skogsvårdssynpunkt är
lämpligt.---
... grund av de olika nu nämnda risker och olägenheter, som få anses
förbundna med den utvidgade avdragsrätten, kan riksskattenämnden — så
länge° slutavräkningar icke förekomma, då fastigheter övergå genom arv eller
gåva, och slutavräkningarna vid försäljning eller byte icke äro effektiva
icke biträda förslaget. Det må även tilläggas att betänkligheterna mot
en avdragsrätt av föreslagen art öka ju längre tid som förflutit mellan förvarvet
av fastigheten och avyttringen av skogen. Stiger skogens realvärde
under innehavet ställer det sig, såsom redan påvisats", förmånligare att till
slutavräkningen spara det avdrag man har rätt till.
Även länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar som stöd för silt avstyrkande
det förhållandet atl, om avyttring av fastighet inte sker, densamma
kan gå i arv en eller flera gånger med ständigt växande virkesförråd
utan att beskattning inträder.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser alt förevarande fråga bör prövas i samband
med frågan om resultatutjämning mellan olika beskattningsår.
I ett pal yttranden framhålles att den föreslagna förmånligare avdragsherakmngen
bör få tillämpas blott i samband med fastighetsförvärv, som
skett såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering. I flera av de
yttranden från skogsvårdsstyrelserna i länen som skogsstyrelsen inhämtat
bär uttalats farhågor för att de föreslagna reglerna skall leda till konflikter
med skogsvårdslagen. Sålunda anser skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands
lan det tveksamt om man bör ytterligare underlätta för den som förvärvar
skog att omedelbart skattefritt uttaga eu väsentlig del av köpeskillingen ur
•len förvärvade skogen. 1 den mån det gäller slödskogsförvärv anser skogs
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959
vårdsstyrelsen en sådan utveckling särskilt olycklig. Ur skogsvårds- och
skogshushållningssynpunkt är det inte önskvärt med en utveckling i den
riktningen, att köpare av skog mer och mer kommer att anse det normalt,
att en avsevärd del av köpeskillingen skall gäldas genom omedelbar realisation
av den förvärvade skogen.
Skogsstyrelsen anför i anslutning härtill.
Åtskilliga skäl kan otvivelaktigt åberopas för att bestämmelserna erhåller
en sådan mera vittgående giltighet; bl. a. kan framhållas att rationaliseringsförvärv
i här förevarande hänseende icke företer nämnvärda principiella
olikheter mot fastighetsförvärv i allmänhet, eftersom skogsuttag i anslutning
till ett fastighetsförvärv utgör en vedertagen form för finansiering
av en del av köpeskillingen. Det tämligen långtgående avkall, som här görs
på eljest i kommunalskattelagen uppställda krav på utredning, och själva
den utformning som givits åt beskattningsreglerna ifråga, vilkas tillämpning
torde få förutsätta ett intimt samarbete redan på ett tidigt stadium mellan
lantbruksnämnderna och skogsvårdsmyndigheterna, synes emellertid närmast
tala för att bestämmelserna, i analogi med vad som i övrigt föreslagits
från de sakkunnigas sida, tillsvidare — i avvaktan på mera ingående belysning
av hithörande frågor — begränsas till att avse skogsuttag i samband
med rationaliseringsförvärv. Att sådant förvärv skall anses vara för handen
bör i så fall bestyrkas genom förklaring av lantbruksnämnd enligt samma
regler, som ovan berörts ifråga om realisationsvinstbeskattning och viss inkomstbeskattning.
En skatteregel av föreslagen innebörd torde förutsätta, att det i köpeskillingen
ingående skogsvärdet uppdelas dels på omedelbart avverkningsbar
skog (värderad till å pris) dels på övrig skog (uppskattad till förväntningsvärde).
Bestämningen av den avverkningsbara kvoten bör självfallet ske
med utgångspunkt från att skogsvårdslagens awerkningsbestämmelser beaktas.
Även om den ifrågavarande beskattningsregeln icke skulle göras allmän
utan begränsas till rationaliseringsförvärv, torde skärpt uppmärksamhet
påkallas från skogsvårdsstyrelsernas sida, att icke genom större uttag
sådana rubbningar i skogsavkastningens jämnhet uppkommer, som strider
mot 7 § skogsvårdslagen.
Även riksskattenämnden anser att, om den föreslagna anordningen behövs
för jordbrukets yttre rationalisering, såsom förutsättning för bestämmelsernas
tillämpning bör uppställas, att fastighetsförvärvet skett såsom ett led i
sådan rationalisering. Nämnden påpekar dock, att en sådan begränsning i
någon män kan snedvrida prisbildningen å skogsfastigheter, enär den kan
föranleda en säljare att begära högre pris av en köpare, som handlar enligt
lantbruksnämndens intentioner och följaktligen på grund av gynnsammare
beskattningsvillkor har möjlighet att betala bättre än av annan köpare som
ej är i denna särställning.
De sakkunnigas uttalande att de föreslagna bestämmelserna bör kompletteras
med anvisningar från riksskattenämnden har understrukits av domänstyrelsen
och skogsstyrelsen. Däremot har riksskattenämnden uttalat, att
det inte synes vara möjligt för nämnden att ge anvisningar i förevarande
avseende.
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959 59
Emot de föreslagna bestämmelsernas detaljutformning har -vissa invändningar
framförts.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att av tillägget till andra stycket av
punkt 4 i anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen på ett klarare sätt
bör framgå, vad som avses med tillägget. Även riksskattenämnden anser det
föreslagna tillägget oklart. Nämnden anför.
I sin föreslagna utformning synes stadgandet vara utan egentligt innehåll.
Vad som torde åsyftas är att värdet av den avverkningsbara skogen bör noggrant
beaktas vid bedömandet av hur stor del av för fastigheten erlagd köpeskilling,
som kan antagas belöpa å virkesförrådet. Tillägget synes emellertid,
även med en dylik utformning, överflödigt.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län framhåller att med den
föreslagna lydelsen de nya bestämmelserna skulle gälla även i de fall fastighet
förvärvats genom arv eller gåva. Länsstyrelserna anser att skäl inte
föreligger att i dessa fall ta hänsyn till den omedelbart avverkningsbara skogen
utan att ingångsvärdet här alltjämt bör vara det i taxeringsvärdet ingående
skogsvärdet.
I fråga om den schablonregel för bestämning av avdragsbeloppel som intagits
i tredje stycket av anvisningspunkten föreslås i vissa yttranden att
författningstexten bör närmare ange den tidrymd varom fråga är. Skogsstyrelsen
anser uttrycket böra ersättas med »i omedelbar anslutning till förvärvet»,
varigenom korrespondens erhålles med reglerna att vid bedömande
av skogs ingångsvärde särskilt skall beaktas viss del av skog som »omedelbart»
kan avverkas. Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Älvsborgs
och Jämtlands län anser att för bestämmelsens tillämpning skogsuttaget
skall ha skett inom ett år efter förvärvet. Länsstyrelsen i Östergötlands län
föreslår en tidsfrist av ett halvt till ett år, medan länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser en tidrymd av två eller tre år skälig.
C. Departementschefen
Betydande insatser görs från det allmännas sida för att främja åtgärder
för yttre rationalisering inom jordbruket. Mot bakgrunden härav framstår
det som ett angeläget intresse att genomförandet icke onödigtvis fördröjes
av omständigheter som ligger vid sidan om själva rationaliseringsverksamheten.
Härvid bar de nuvarande beskattningsreglerna kommit i blickpunkten.
De är nämligen så utformade, att de i vissa fall kan avhålla fastighetsägaren
från frivillig medverkan i rationaliseringsföretag eller i vart
fall föranleda denne att söka åstadkomma uppskov med åtgärderna. Detta
gäller framför allt reglerna om beskattning av inkomst av skog och av realisationsvinst
i samband med fastighetsförsäljning. Skattelagssakkunniga
har med föreliggande förslag eftersträvat en lösning, som innebär att jordbrukarens
situation i beskattningshänseende inte skall försämras på grund
av att han deltar i fastighetsbyte såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre
rationalisering.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
Behovet av ändringar i skattelagstiftningen för att uppnå det angivna
syftet har i allmänhet vitsordats under remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser
har också i princip accepterat förslaget, ehuru man på några
håll framfört viss kritik.
Såsom framhållits redan i det föregående kan vissa betänkligheter anföras
mot den föreslagna lagstiftningen. Dessa betänkligheter uppvägs emellertid
enligt min mening av det starka behovet att försöka undanröja de
binder för rationaliseringsverksamheten som de nuvarande skattereglerna
innebär. Jag har även kommit till den uppfattningen, att en lösning av de
föreliggande frågorna bör sökas i huvudsak efter de av skattelagssakkunniga
uppdragna riktlinjerna.
Innan jag går närmare in på de sakkunnigas förslag, vill jag något uppehålla
mig vid ett par frågor av gemensam natur.
Sakkunnigförslaget tar närmast sikte på sådana åtgärder för rationalisering
på jordbrukets område, som sker inom ramen för kungörelsen den It
juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering. I den mån en jordbruksfastighet omfattar såväl jordbruksjord
som skogsmark kan även skogsbruket omfattas av den inom kungörelsens
ram bedrivna verksamheten. Däremot synes omarrondering av skogsmark
mellan olika skogsfastigheter inte beröras av de sakkunnigas
förslag. Lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen har hemställt, att
de föreslagna bestämmelserna måtte utvidgas så att de kan tillämpas även
vid skogsbrukets rationalisering. De skäl som ämbetsverken anfört för sitt
förslag i angivna del synes bärande och några nämnvärda komplikationer
synes inte behöva föranledas därav. Det förhållandet att de nu avsedda oinarronderingarna
av skogsmark inte omfattas av rationaliseringskungörelsen
bör sålunda inte medföra, att de ställs utanför den föreslagna lagstiftningen.
Jag biträder därför styrelsernas förslag.
Ett gemensamt drag i den föreslagna lagstiftningen är att den åsyftade
utjämningen av beskattningen göres beroende av att en fastighetsförsäljning
har erforderligt samband med rationaliseringsåtgärder. De sakkunniga
har utgått från att utredningen i dylika frågor inte lämpligen kan införskaffas
av taxeringsmyndigheterna själva. I stället har de tänkt sig att
lantbruksnämnderna skulle erhålla befogenhet att med bindande
verkan uttala sig om huruvida den angivna förutsättningen skall anses uppfylld.
Förslaget har vunnit stöd hos flera remissinstanser. Kritik har emellertid
också framförts. Det har sålunda på vissa håll understrukits, att avgörandet
borde tillkomma taxeringsmyndigheterna. I samband därmed har
påtalats, att möjligheter skulle saknas för det allmänna att överklaga lantbruksnämndens
beslut. Ytterligare har från lantmäteristyrelsens sida påpekats,
att i vissa fall, då lantbruksnämnden inte tagit befattning med faslighetsförsäljningen,
vederbörande distriktslantmätare kan stå närmare till
att yttra sig i frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr h i år 195!)
61
Liksom de sakkunniga finner jag uppenbart, att lantbruksnämndernas
medverkan är erforderlig för prövningen av här aktuella frågor. Jag delar
emellertid de betänkligheter som vid remissbehandlingen framförts mot förslaget
att tillerkänna dessa nämnder rätt att avge bindande förklaringar.
Det slutliga avgörandet bör här liksom i andra taxeringsfrågor ankomma
på beskattningsmyndigheterna. Därigenom vinnes överensstämmelse med
vad som gäller då exempelvis domstol inhämtar yttrande från annan myndighet
med särskild sakkunskap i en föreliggande fråga. Taxeringsnämndens
beslut kan då överklagas i vanlig ordning, varvid yttrande om så anses
påkallat kan infordras från lantbruksstyrelsen. Det vid remissbehandlingen
diskuterade spörsmålet om möjlighet att överklaga lantbruksnämndens
beslut får på så sätt sin naturliga lösning. Även de av lantmäteristyrelsen
åsyftade fallen kan behandlas på ett smidigare sätt. För att främja
enhetlighet i bedömningen synes det visserligen lämpligt att lantbruksnämnden
uttalar sig också i sådana fall. Nämnden bör emellertid i förekommande
fall samråda med vederbörande lantmäterimyndighet eller skogsvårdsstyrelse.
Intet hindrar självfallet att beskattningsmyndigheten vid behov
vänder sig direkt till sådan myndighet.
Vad jag här förordat bör författningstekniskt komma till uttryck på det
sättet att beskattningsmyndigheterna tillerkännes uttrycklig rätt att infordra
yttrande från lantbruksnämnd i fråga huruvida en fastighetsförsäljning utgör
led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering.
Såsom de sakkunniga förutsatt behöver yttrande inte inhämtas i uppenbara
fall. Ett praktiskt förfaringssätt torde ofta vara, att den skattskyldige vid
deklaration eller annan handling, som lämnas till beskattningsmyndigheten,
fogar ett intyg från lantbruksnämnden. I sådant fall skall självfallet inte
någon remiss till lantbruksnämnden äga rum, förutsatt att intyget innehåller
tillräckliga upplysningar och skäl för eu bedömning av frågan. Av
den här intagna ståndpunkten att avgörandet bör ligga hos beskattningsmyndigheterna
följer nämligen att lantbruksnämnderna måste motivera
sina utlåtanden.
Eliuru det slutliga avgörandet i frågan om erforderligt samband föreligger
med åtgärder för den yttre rationaliseringen enligt vad jag här förordat
skall tillkomma beskattningsmyndigheterna, ligger det i sakens natur att
stort avseende fästes vid den mening lantbruksnämnden uttalat. Har lantbruksnämnden
funnit att sådant samband föreligger, torde man kunna räkna
med att denna uppfattning i regel följes vid taxeringen. Önskar den
skattskyldige på förhand få visshet om huruvida så kommer att bli fallet,
kan han vända sig till riksskattenämnden med ansökan om förhandsbesked.
Förslaget alt medge befrielse från skatteplikt för r e a 1 isationsvinst,
som uppkommit genom avyttring av fast egendom i samband med
åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, har, såsom framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen, tillstyrkts i flertalet yttranden. Några remissinstanser
har emellertid motsatt sig förslaget under åberopande av
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
principiella skäl. Det har sålunda framhållits att frågan bör lösas först i
samband med en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen, eftersom
realisationsvinstbeskattning kan te sig obillig även i andra fall. Vidare
bar mot förslaget anförts, att skattefrihet för realisationsvinst vid avyttring
av fastigheter av egnahemskaraktär tidigare avvisats, enär genom en
sådan skattefrihet en viss grupp skattskyldiga skulle komma att inta en
prioriterad ställning.
I anledning härav får jag framhålla följande. Jämförelsen med den tidigare
avvisade skattefriheten för realisationsvinst vid försäljning av egnahemsfastigheter
synes knappast rättvisande, eftersom den nu föreslagna befrielsen
inte generellt gäller något visst slag av fastigheter eller någon särskild
kategori fastighetsägare utan tar sikte på anledningen till försäljningen.
I detta hänseende är skattelagssakkunnigas förslag närmast jämförbart
med den redan år 1946 genomförda skattefriheten för realisationsvinst
vid expropriation m. in. I båda fallen föreligger därjämte ett betydande
allmänt intresse av att fastighetsbytet genomföres utan dröjsmål.
Fastighetsägaren åter har, om han inte uppnått tioårsgränsen för realisationsvinstbeskattningen
och är skattskyldig för sådan vinst, intresse av att
förhala ärendet.
Invändningarna mot skattelagssakkunnigas förslag synes sålunda knappast
bärande. Att ett praktiskt behov av de föreslagna bestämmelserna föreligger
har inte bestritts. Det synes mig uppenbart att en bestämmelse om
att realisationsvinst i förevarande fall skall anses skattefri i hög grad kommer
att underlätta lantbruksnämndernas arbete med den yttre rationaliseringen
av jordbruket. Några nämnvärda svårigheter vid tillämpningen torde
inte heller behöva befaras. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag
i denna del.
Den nyss behandlade regeln om frihet från realisationsvinstbeskatlning
föreslås kompletterad genom ett tillägg till 3 5 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Avsikten därmed är att undanröja de oförmånliga
verkningarna vid realisationsvinstbeskattning i samband med en framtida
försäljning av fastighet som anskaffats som ersättning för egendom vilken
avyttrats såsom ett led i rationaliseringsåtgärder. Tioårsperioden skall
enligt förslaget räknas från förvärvet av den ursprungliga fastigheten. Kammarrätten
och riksskattenämnden ifrågasätter om en bestämmelse av denna
innebörd är behövlig. Enligt min mening ligger emellertid den föreslagna
bestämmelsen helt i linje med den nu aktuella lagstiftningens allmänna syfte,
sådant det formulerats i det föregående, nämligen att jordbrukarens situation
i beskattningshänseende icke skall försämras på grund av deltagande
i fastighetsbyte, som sker såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre
rationalisering. Jag anser mig därför böra förorda en bestämmelse av den
huvudsakliga innebörd som de sakkunniga föreslagit.
Emellertid har emot förslaget invänts att bestämmelsen bör preciseras i
vissa hänseenden. Enligt kammarrättens mening bör sålunda anges viss tid
efter avyttringen av den gamla fastigheten, inom vilken den nya egendomen
63
Kungl. Maj.ts proposition nr hk år 1959
skall vara förvärvad. Det liar även understrukits, att eu viss överensstämmelse
bör föreligga mellan den avyttrade och den förvärvade egendomens
storlek. I anledning av dessa erinringar får jag framhålla följande.
Frågan huruvida en fastighet anskaffats som ersättning för viss annan
fastighet kan i vissa fall bli svår att bedöma för taxeringsmyndigheterna.
En medverkan från lantbruksnämndernas sida är därför påkallad. Denna
medverkan bör lämpligen ske i samma former som jag nyss förordat för
det fall att fråga uppkommer om en fastighetsförsäljning skall anses utgöra
ett led i rationaliseringsåtgärder.
För att erforderligt samband mellan försäljning och nyförvärv skall anses
föreligga, måste viss överensstämmelse i storlek mellan det försålda och
det nyanskaffade uppenbarligen föreligga. Om förvärvet avsett en fastighet
eller del av fastighet som är betydligt större och värdefullare än den avyttrade
egendomen, bör ersättningsanskaffning anses föreligga blott till den
del av nyförvärvet som vid proportionering finnes motsvara den ursprungliga
egendomen. Emellertid måste beaktas, att inte enbart förhållandet mellan
de faktiskt erlagda köpeskillingarna får vara avgörande härvidlag, eftersom
variationer i prisnivån förekommer och tillfälligheter lätt påverkar priset.
Ej heller behöver enligt min mening mindre betydande skiljaktigheter
mellan fastigheternas storlek föranleda att ersättningsanskaffning skall anses
föreligga endast i fråga om en del av den nyförvärvade fastigheten.
Ett visst tidssamband mellan försäljning och förvärv bör självfallet även
förefinnas för att ersättningsanskaffning skall anses vara för handen. En
lämplig avvägning synes kunna erhållas, om det föreskrives att nyförvärvet
skall ha skett inom två år efter försäljningen.
Vid avyttring av v ä x a n d e skog i samband med försäljning av marken
beskattas i princip den sparade tillväxten under tiden för innehavet.
Fråga kan alltså bli om beskattning av ett stort belopp som eljest skulle ha
influtit under loppet av flera år, låt vara att verkningarna härav kan mildras
i vissa fall genom tillämpning av reglerna om ackumulerad inkomst.
I samband med rationaliseringsåtgärder förekommer ofta byte av fastigheter
eller fastighetsdelar. Sådant byte behandlas vid taxeringen som om parterna
å ömse sidor köpt en fastighet och sålt en annan. Reglerna om beskattning
vid avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken träder
därför i tillämpning, ehuru fastighetsägaren i realiteten inte realiserat
sitt skogskapital. En sådan beskattning ter sig ofta svårförståelig för den
skattskyldige som dessutom, eftersom han i regel inte uppbär någon nämnvärd
kontant köpeskilling, saknar likvida medel för skattens erläggande.
De sakkunnigas förslag på denna punkt, som accepterats i flertalet yttranden,
innebär, att beskattningen vid byten, som föranledes av rationaliseringsåtgärder,
skall uppskjutas till dess den vid bytet förvärvade fastigheten
i sin lur realiseras. Verkningarna av ett sådant uppskov kan emellertid
i vissa fall på lång sikt bli ofördelaktiga. Om fastigheten framdeles säljes vid
en lidpunkt då virkespriserna stigit, kan skogsägaren, i den mån lian tagil
64
Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1959
sitt ingående virkesförråd i anspråk genom uppskovsförfarandet, inte utnyttja
möjligheterna att undgå beskattning av vinst genom prisstegring på
det ingående virkesförrådet.
Den föreslagna anordningen ställer därför, såsom påpekats vid remissbehandlingen,
ökade krav på skogsägarnas förmåga att bedöma de framtida
verkningarna av sina yrkanden om avdrag resp. uppskov. Detta torde vara
en ofrånkomlig konsekvens, som måste tas för att uppnå den angelägna
modifikation i beskattningen som nu åsyftas och som betingas av starka
lätlvise- och lämplighetsskäl. Denna nackdel av förslaget kan dock avsevärt
mildras om skogsägaren får sin uppmärksamhet riktad på de framtida
följderna av ett uppskovsbeslut. Så torde kunna ske inom ramen för
den upplysningsverksamhet i skattefrågorna som förutsättes komma att bedi
Ras i samband med rationaliseringsverksamheten och som närmare skall
behandlas i det följande.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län har pekat på en annan
följd av förslaget, nämligen att skatt på skogsinkomst kan komma att
undandragas den kommun där skogen ligger. Detta skulle kunna bli fallet
om fastighetsbytet avser fastigheter som ligger i olika kommuner. Med anledning
härav bör framhållas, att det icke torde bli fråga om nämnvärt skattebortfall
för någon kommun. Det kan nämligen antas att, i den mån bytet
är ömsesidigt, bortfallet i skatteunderlag hos den tidigare ägaren av fastigheten
ofta kommer att motsvaras av ett tillskott hos den nye ägaren. I stort
sett torde sålunda en utjämning kommunerna emellan komma till stånd.
I enlighet med de överväganden som här redovisats har jag ansett mig
böra, med vissa jämkningar i fråga om den författningstekniska utformningen,
tillstyrka de sakkunnigas förslag. Bestämmelserna synes i viss anslutning
till vad de sakkunniga förordat böra upptas i en särskild förordning om uppskov
i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.
Förslaget om lättnader i beskattningen för inkomst, som erhålles genom
skogsuttag i samband med förvärv av fastighet, har tillstyrkts av
flertalet remissinstanser. Betänkligheter bär dock framförts från åtskilliga
håll. Riksskattenämnden har sålunda framhållit, att de föreslagna ökade avdragsmöjligheterna
skulle förstora den olikhet i beskattningen som redan nu
föreligger mellan å ena sidan del fall att en fastighet byter ägare genom köp
eller därmed jämförligt fång och å andra sidan fall då en fastighet erhållits
i arv eller gåva. Flera skogsvårdsstyrelser har uttalat farhågor för att de ökade
avdragsmöjligheterna skulle leda till konflikter med skogsvårdssynpunkteina.
Förslag har också framkommit, att de föreslagna bestämmelsernas
giltighet skall begränsas till fall, där fastighetsköpet sker i samband med rationaliseringsåtgärder.
För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på frågan. De sakkunnigas
förslag på denna punkt torde inte i första hand ha tillkommit med
tanke på att underlätta rationaliseringsverksamheten. Det är närmast ati
se som ett ändringsförslag beträffande reglerna för skogsbeskattningen i all
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
65
mänhet. Ur rationaliseringssynpunkt synes frågan inte vara av sådan betydelse
att den bör tas upp till avgörande i detta sammanhang. Såsom jag tidigare
framhållit är en allmän översyn av reglerna för skogsbeskattningen påkallad.
Därvid torde de av skattelagssakkunniga åberopade svårigheterna
kunna finna sin lösning.
Av vad jag här anfört torde framgå, att jag i huvudsak funnit mig kunna
förorda principerna i skattelagssakkunnigas förslag till lösning av de skattefrågor
som aktualiseras av åtgärder för yttre rationalisering av jordbruksfastigheter.
Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj frågor,
som berörts av remissinstanserna.
I anslutning till vad som förordats i vissa yttranden bör en enhetlig terminologi
användas för att i författningstexten utmärka det erforderliga
sambandet med ett rationaliseringsprojekt. Förutsättningen i fråga synes
lämpligen böra angivas så, att den ifrågasatta förändringen i äganderättsförhållandena
skall utgöra led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets
yttre rationalisering.
Det har — i vad angår rätten till uppskov med beskattningen av skogsinkomst
— ifrågasatts att kräva att även förvärvet av ny fastighet skett såsom
led i rationaliseringen. Detta krav synes mig för strängt. Det förhållandet
att försäljningen sker i rationaliseringssyfte medför ju att förvärvet
blir åtminstone en indirekt följd av rationaliseringsverksamheten. Anledning
att uppställa strängare krav än i sakkunnigförslaget synes således
knappast föreligga.
Även liden för förvärvet av den nya fastigheten har diskuterats. Den av
skattelagssakkunniga föreslagna tiden — senast ett år efter avyttringen —
har av några remissinstanser ansetts för kort. Förslag om förlängning av
tiden till två eller tre år har framförts och har motiverats med att nyförvärvet
kan komma att fördröjas på grund av att Kungl. Maj :ts tillstånd
till transaktionen kan erfordras eller på grund av t. ex. formella hinder vid
lantmäteriförrättningar.
Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund åter
har föreslagit att någon tidsfrist för det nya förvärvet inte skall anges utan
att det skall vara tillfyllest om avyttringen och förvärvet utgjort led i samma
rationaliseringsåtgärd.
I anledning av dessa synpunkter vill jag framhålla följande. Ett uppskovsbeslut
kan komma att påverka en taxering som vunnit laga kraft. Detta
är oundvikligt även med den i sakkunnigförslaget angivna tidsgränsen.
För att minska de därmed förbundna olägenheterna synes det angeläget att
ansökningarna om uppskov inkommer så tidigt som möjligt.
Med hänsyn till vad som anförts vid remissbehandlingen anser jag mig
dock böra förorda, att den i betänkandet föreslagna tiden förlänges till två
år.
5 Bihang till riksdagens protokoll W59. i samt. Nr 44
66
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1959
VI. Beskattning av skogsinkomster i samband med nyttjanderättsupplåtelser
A. De sakkunnigas förslag
De sakkunniga erinrar om att enligt gällande avdragsbestämmelser den
som avyttrar växande skog i samband med avyttring av marken undgår att
skatta för den värdestegring, som den växande skogen under tiden för hans
innehav undergått på grund av prisstegring eller ändring i virkesförrådets
sammansättning. Om skog — rotstående eller avverkad — avyttras utan
samband med avyttring av marken är avyttrarens rätt til! avdrag alltid begränsad
till vad han betalat för den växande skogen. I detta fall sker beskattning
alltså inte enbart av ökningen av virkesförrådet utan även för
den värdestegring det ursprungligen befintliga virkesförrådet undergått.
Skulle avverkning eller avyttring av det totala virkesförrådet avse visst område
av fastighet utan att själva marken avyttras, bedömes vidare rätten till
värdeminskningsavdrag med hänsyn till förhållandena beträffande fastigheten
i dess helhet. På grund därav kan en fastighetsägare, som avverkar
eller avyttrar hela virkesförrådet på visst område av fastigheten utan att
avyttra själva området, komma att sakna rätt till avdrag för värdeminskning
av skog, oaktat avverkningen eller avyttringen innefattar virkesförråd
som fanns redan vid hans förvärv av fastigheten. Avyttras visst område
av fastighet, kan däremot beräkning av värdeminskningsavdrag ske enbart
för detta område.
Numera förekommer i viss omfattning att nyttjanderätt till fastighet eller
visst område av fastighet upplåtes på sådant sätt att upplåtelsen för fastighetsägarens
vidkommande helt eller så gott som helt är att likställa med
överlåtelse av fastigheten eller området. Det är i huvudsak för vattenkraftändamål,
för framdragande av elektriska ledningar och för anläggande av
vägar, som sådana nyttjanderättsupplåtelser ifrågakommer. De sakkunniga
anför om dessa upplåtelser bl. a. följande.
Nyttjanderättsupplåtelsen avser emellertid obestämd tid och är avsedd att
räcka så länge marken behövs för det ändamål, upplåtelsen avser, d. v. s. i
regel för all överskådlig framtid. Nyttj anderätten omfattar vidare i åtskilliga
fall total dispositionsrätt till marken, varför den rätt ägaren har kvar
kommer att sakna reellt innehåll. Ersättning för upplåtelsen brukar med
hänsyn till dessa villkor bestämmas under antagande att upplåtelsen avser
all framtid och därför, om dispositionsrätten är total, beräknas såsom om
marken överlåtits med äganderätt. Att ersättningen beräknas på sistnämnda
sätt är naturligt eftersom fastighetsägaren genom en sådan upplåtelse
i allmänhet kommer i samma läge som om den fastighet eller det område,
nyttj anderätten avser, överlåtits med äganderätt.
Att nyttjanderättsupplåtelse användes i stället för förvärv med äganderätt
beror i allmänhet på att nyttjanderättsupplåtelse kan ske under enklare
former. Oftast erfordras endast vissa områden av fastigheter och om
nyttjanderätt förvärvas i stället för äganderätt erfordras inte några jorddelningsförrättningar
och någon ändring i fastighetsindelningen behöver ej
ske. I den män total dispositionsrätt till fastigheter eller områden därav
inte erfordras, kan ersättningsbeloppen smidigt anpassas efter dispositionsrättens
omfattning, o. s. v.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
67
De sakkunniga anser, att upplåtelser av ifrågavarande art med hänsyn till
sina verkningar för vederbörande fastighetsägare närmast är att likställa
med överlåtelser. Så är framför allt fallet, då nyttjanderättshavaren disponerar
den upplåtna marken helt och hållet, såsom när marken tages i anspråk
för väg eller vattendränkes i samband med anläggande av regleringsdamm
för vattenkraftsändamål. Ersättning för upplåtelserna är formellt
sett att hänföra till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser. Då ersättningen
utgår för obegränsad tid i form av engångsersättning, skall den emellertid
i vad den avser själva marken och intrång i övrigt på grund av särskilda
stadganden inte betraktas såsom intäkt av jordbruksfastighet. Upplåtelsen
likställes nämligen med avyttring och engångsersättningen betraktas
som köpeskilling, i följd varav beskattning för realisationsvinst kan
ifrågakomma i den mån förutsättningar enligt 35 § kommunalskattelagen
undantagsvis föreligger. Dessa förhållanden regleras genom särskilda stadganden
som infördes år 1946 och är intagna i anvisningarna till 21, 24 och
35 §§ kommunalskattelagen.
Några särskilda bestämmelser finns däremot inte för det fall att nyttjanderättsupplåtelse
för obestämd tid avser mark varå finnes växande skog.
Härom anföres i promemorian följande.
Upplåtelsen förutsätter som regel, att all å marken växande skog skall
avverkas och att marken för framtiden inte skall få utnyttjas för skogsproduktion,
i varje fall inte vanlig sådan. Beträffande avverkningen av den
skog, som finnes vid tiden för upplåtelsen, kan därvid förfaras på två sätt:
1. Den som förvärvar nyttjanderätten kan tillträda marken i befintligt
skick och ersättningen beräknas därefter. Det blir alltså nyttjanderättshavaren
som får tillgodogöra sig skogen. Den ersättning, som markägaren får,
ntgör därvid till viss del betalning för den skog, som finnes på marken vid
överlåtelsen. Denna del av ersättningen utgör för markägaren skattepliktig
intäkt av skogsbruk och skall alltså upptagas såsom skattepliktig inkomst
vid taxering året efter det då ersättningen uppburits. Markägaren är berättigad
till avdrag för värdeminskning av skog men endast enligt de mindre
gynnsamma regler som gäller vid avyttring av växande skog utan samband
med avyttring av marken. Har upplåtelsen inte medfört minskning av det
för ägaren gällande ingångsvärdet eller virkesförrådet, beräknat för fastigheten
i dess helhet, föreligger alltså inte någon avdragsrätt.
2. Vid upplåtelsen förutsättes att markägaren själv skall tillgodogöra sig
den växande skogen genom att avverka densamma eller försälja den å rot.
Ersättningen för upplåtelsen kan därvid beräknas utan hänsyn till den
växande skogen och kommer alltså att avse endast själva marken, däri inbegripen
ersättning för utebliven eller minskad skogsproduktion i framtiden
och förlust eller intrång i övrigt. Vad markägaren erhåller genom att
avyttra den växande skogen eller själv avverka skogen och avyttra eller eljest
tillgodogöra sig den utgör för honom intäkt av skogsbruk och skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst. Markägaren är berättigad till avdrag
för värdeminskning av skog men endast under de förutsättningar och i den
omfattning, som angivits under 1. här ovan.
Emot de nu gällande bestämmelserna kan enligt de sakkunniga erinras
bl. a. följande. Det synes inte tillfredsställande alt beskattningen av skogsinkomst
skall ställa sig väsentligt olika beroende på den form, vari mark
68
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959
med växande skog tages i anspråk, då läget för markägaren i realiteten
blir detsamma. Vidare synes det oegentligt att ersättning för skog på det
upplåtna området skall beskattas enligt strängare regler än om området avyttrats,
medan engångsersättning för upplåtelse av själva marken i beskattningshänseende
är fullt jämställd med köpeskilling för marken. Därjämte
påpekas att upplåtelsen ofta sker under sådana förhållanden att tvångsupplåtelse
föreligger eller kan genomdrivas. Genom att skogens avverkning
måste ske omedelbart kan skogsägaren slutligen inte utnyttja de möjligheter
att fördela skogsuttagen på flera år och själv bestämma tiderna för
uttagen, som i vanliga fall föreligger. I sistnämnda hänseende är skogsägaren
i samma situation som om äganderätten till marken frånkänts honom
genom expropriation eller liknande förfarande.
De sakkunniga finner därför att gällande bestämmelser bör ändras därhän
att skogsuttag, som föranledes av nyttjanderättsupplåtelse på obegränsad
tid, skall ge samma rätt till avdrag för värdeminskning av skog som
sådan avyttring av växande skog, som sker i samband med avyttring av
marken. Genom en sådan regel skulle något avsteg icke göras från själva
grunderna för nu gällande beskattning av inkomst av skogsbruk, något som
skulle bli fallet om inkomst genom avverkning eller avyttring av skog i
samband med upplåtelser varom nu är fråga skulle helt eller delvis frikallas
från skatteplikt.
Ersättningen för upplåtelsen skall alltså med de sakkunnigas förslag
även i fortsättningen utgöra skattepliktig intäkt men avdragsreglerna göras
gynnsammare. Om avdraget för värdeminskning av skog beräknas enligt
den s. k. värdemetoden, måste det för ägaren gällande ingångsvärdet på skogen
å fastigheten i dess helhet fördelas mellan det upplåtna området och
fastigheten i övrigt. Den uppskattning, varpå en sådan uppdelning i allmänhet
åtminstone delvis måste grunda sig, kan ibland erbjuda vissa svårigheter
men den är icke av annan natur än den som redan enligt nu gällande
bestämmelser måste ske, då visst område av skogsfastighct avyttras.
De sakkunniga påpekar att värdemetoden dock mera sällan torde komma
att lämpa sig för avdragsberäkningen. I allmänhet ställer förrådsmetoden
sig fördelaktigare. I promemorian anföres följande rörande tillämpning av
denna metod.
Enligt denna skulle, om virkesförrådet å det upplåtna området inte ökat
under tiden för den skattskyldiges innehav av fastigheten, den skattskyldige
bli berättigad till avdrag med samma belopp som intäkterna av skogen
(om dessas beräkning se nedan) och någon beskattning alltså inte ifrågakomma
med anledning av upplåtelsen. Har virkesförrådet ökat, torde ökningen
i allmänhet kunna uppskattas efter jämförelsevis schematiska grunder,
exempelvis till viss procent av det för ägaren gällande å området belöpande
ingående virkesförrådet, varefter avdraget lätt kan beräknas. Om ökningen
t. ex. uppskattas till 10 procent av det gällande virkesförrådet är den
skattskyldige berättigad till avdrag för värdeminskning av skog med 00
procent av vederlaget för skogen. Ofta torde det vara jämförelsevis lätt för
den skattskyldige att visa, att någon ökning av virkesförrådet på det upplåtna
området inte skett och att någon beskattning alltså inte bör ske. I åtskil
-
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959
69
liga fall torde upplåtelsen ha föranlett undersökning av skogens beskaffenhet,
som kan ge ledning för bedömning av huruvida och i vad mån det
avdrag, som den skattskyldige är berättigad till, motsvarar eller understiger
intäkterna. — Även då förrådsmetoden tillämpas gäller att bedömningen
är av samma art som den som nu ifrågakommer vid försäljning
eller annan avyttring av visst område från fastighet.
De föreslagna avdragsreglerna förutsätter, erinrar de sakkunniga, en bedömning
av huru stor del av det vid tiden för upplåtelsen för ägaren gällande
virkesförrådet resp. ingångsvärdet som belöper på det med nyttjanderätt
upplåtna området. Det för ägaren gällande ingående virkesförrådet resp.
ingångsvärdet med frånräknande av berörda del kommer för framtiden att
ligga till grund för beräkning av det värdeminskningsavdrag för skog, vartill
ägaren kan bli berättigad med anledning av senare avverkning eller
avyttring av skog.
De sakkunniga anser att de gynnsammare avdragsreglerna skall tillämpas
inte bara i det fall att den växande skogen överlåtes på nyttj anderättshavaren
utan även om markägaren själv tillgodogör sig skogen på området, vilket
alltså i detta fall överlämnas till nyttjanderättshavaren i skoglöst skick. De
sakkunniga anför.
Om markägaren därvid säljer skogen på rot till annan, kan vederlaget likställas
med sådan del av vederlaget vid avyttring, som belöper på den växande
skogen. Där markägaren i stället själv avverkar skogen och säljer
virket eller använder det för husbehov, bör inte hela likviden för eller värdet
av det avverkade virket få ligga till grund för beräkning av värdeminskningsavdrag
för skog. När skog avyttras i samband med avyttring av marken
är det vederlaget för skog på rot, som skall ligga till grund för beräkning
av värdeminskningsavdrag enligt förrådsmetoden. För att avdraget vid nyttjanderättsupplåtelse,
då markägaren själv avverkat skogen, skall bli beräknat
efter samma grunder som vid avyttring av skog i samband med marken,
erfordras föreskrift att i sådant fall vid beräkning av värdeminskningsavdrag
för skog såsom köpeskilling eller valuta för skogen skall anses vad som
upptagits såsom intäkt av skogen med avdrag för kostnaderna för avverkningen.
Under åberopande av det anförda föreslår de sakkunniga följande författningsändringar.
Till 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen fogas en ny mening.
I denna stadgas, att avdrag för värdeminskning av skog i förevarande
fall skall beräknas efter samma grunder som om växande skog avyttrats i
samband med avyttring av marken. Såsom förutsättning härför skall enligt
förslaget gälla att nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet eller visst
område av fastighet upplåtits för obegränsad tid, samt att i samband med
eller i anledning av upplåtelsen på det upplåtna området antingen skog avverkats
eller växande skog avyttrats.
Vidare föreslås alt till punkten 5 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
skall fogas en bestämmelse om att, då markägaren avverkat
skog i samband med eller med anledning av upplåtelse för obegränsad lid,
70
Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959
såsom köpeskilling för skogen skall anses ett belopp som motsvarar skillnaden
mellan intäkterna genom avverkningen och omkostnaderna för densamma.
Såsom omkostnad skall därvid enligt förslaget räknas bl. a. värdet
av upplåtarens egen arbetsinsats vid avverkningen.
B. Remissyttrandena
Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att åtgärder erfordras
för att lindra beskattningen av skogsinkomster i samband med servitutsupplåtelser
samt nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad tid. I flera yttranden
understrykes angelägenheten av sådana åtgärder.
Den av skattelagssakkunniga föreslagna lösningen av hithörande problem
har även i regel accepterats av remissinstanserna.
Ur de yttranden som i princip tillstyrker de sakkunnigas förslag må här
återges följande uttalande av riksskattenämnden.
Riksskattenämnden kan i och för sig tillstyrka den föreslagna ändringen
och detta så mycket hellre som densamma i själva verket synes hava varit
avsedd redan vid 1946 års ändringar av 35 § kommunalskattelagen och
punkt 5 i anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen. (Jfr den generella
avfattningen av första meningen i anvisningspunkt 5 samt prop. 105/1946
s. 19 fjärde stycket, där föredragande departementschefen tydligen utgår
ifrån att reglerna angående värdeminskningsavdrag vid avyttring av skog
i samband med marken skola vara tillämpliga.)
I de yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt av
Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund rekommenderas
att lösningen på förevarande problem sökes efter de linjer
som uppdrogs i förut omnämnda, av kammarrättsrådet N. G. Lindquist den
11 oktober 1954 upprättade promemoria. Skogsindustriernas samarbetsutskott
och Sveriges skogsägareförbund anser att praktiska skäl talar för en
sådan lösning. Det torde nämligen mera sällan vara möjligt för den skattskyldige
att exakt ange skogens ingångsvärde eller ingående virkesförråd på
ett upplåtet markområde. De föreslagna bestämmelsernas tillämpning förutsätter
att gentemot de skattskyldiga toleranta schablonberäkningar måste
accepteras av taxeringsmyndigheterna. Det kan då ifrågasättas om inte av
praktiska skäl skattefrihet i dessa fall är att föredraga.
I övriga yttranden tillstyrkes i princip den av de sakkunniga föreslagna
metoden för att uppnå önskad skattelättnad.
Domänstgrelsen befarar att den praktiska tillämpningen av de föreslagna
bestämmelserna, särskilt uppskattningen av ingångsvärde eller ingående
virkesförråd, kommer att möta betydande svårigheter. I viss mån samma
svårigheter föreligger emellertid vid tillämpning av den i nyssnämnda promemoria
av den 11 oktober 1954 föreslagna skattefriheten för ifrågavarande
ersättningar. Styrelsen ifrågasätter därför, huruvida man icke skulle kunna
tillämpa ett liknande förfarande som det de sakkunniga genom förslaget till
en särskild förordning ansett lämpligt beträffande intäkt genom avyttring
71
Kungl. Maj.is proposition nr 44 år 1959
av växande skog i samband med sådan avyttring av mark, som främjar jordbrukets
yttre rationalisering. Vad styrelsen sålunda åsyftar är alltså, att de
sakkunnigas förslag beträffande ifrågavarande nyttjanderättsupplåtelser
skall kompletteras med en bestämmelse, som möjliggör för den skattskyldige
att, om han så önskar, erhålla skattefrihet för hela beloppet av ifrågavarande
intäkt mot att ingångsvärdet och ingående virkesförrådet för brukningsenheten
i övrigt i motsvarande utsträckning minskas.
Lantbruksstyrelsen anser även att viss möjlighet att uppskjuta beskattningen
av skogsinkomst i förevarande fall bör finnas. Styrelsen anför följande.
Emellertid synes även i detta fall böra beaktas att dylik skogsinkomst kan
utfalla vid en för den skattskyldige ogynnsam tidpunkt. Det kan därför
ifrågasättas om icke regler motsvarande dem som utredningen i detta hänseende
föreslagit rörande ståndskogslikvider böra finnas även här. Måhända
kan även den metoden övervägas att för den skattskyldige efter upplåtelsen
gällande ingångsvärde å skogen reduceras med den beskattningsbara
skogsinkomstens belopp. I de fall där en dylik regel kunde användas
d. v. s. då upplåtelsen ej avser den skattskyldiges hela skogsinnehav —
finge den skattskyldige, på samma sätt som utredningen föreslagit i fråga
om markbytena för yttre rationalisering, frihet att ifråga om det belopp
varmed nämnda reducering av ingångsvärdet skett, själv bestämma tiden
för beskattningens inträdande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län vänder sig emot de sakkunnigas uppfattning
att det ofta torde vara jämförelsevis lätt för den skattskyldige att —
vid tillämpning av den s. k. förrådsmetoden — visa att någon ökning av virkesförrådet
inte skett på det område som berörs av upplåtelsen. Länsstyrelsen
framhåller att det i regel erbjuder stora svårigheter att beräkna det ingående
virkesförrådet på en hel tastighel, som innehafts längre tid. Det är
enligt länsstyrelsens mening uppenbarligen än svårare att göra en dylik beräkning
på ett visst område av en fastighet. En sådan beräkning förutsätter
nämligen bl. a. att markägaren kan uppge hur stora avverkningar som under
innehavet skett från just detta område.
Kammarrätten berör samma fråga och anför därvid följande.
Den största svårigheten är, att gällande ingångsvärde respektive ingående
virkesförråd måste "fördelas mellan det upplåtna området och fastigheten i
övrigt. Såsom de sakkunniga framhållit, möta dock sådana svårigheter redan
enligt gällande bestämmelser då visst område av skogsfastigliet avyttras.
Det kan här i regel endast bli fråga om en uppskattningsvis gjord proportionering
av ingångsvärdet respektive ingående virkesförrådet mellan de
båda fastighetsdelarna. Det kan ifrågasättas huruvida icke detta bör komma
till uttryck i lagtexten, då eljest kan befaras, alt skattskyldig på grund av
utredningssvårigheter går miste om de fördelar i avdragshänseende, den föreslagna
lagstiftningen avsetts skola medföra.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län hyser den uppfattningen att del endast
i enstaka undantagsfall blir möjligt att beräkna förrådsändringarna uteslutande
å det upplåtna området. Detta ligger i sakens natur. Det kommer
72
Knngl. Maj.ts proposition nr hh år 1959
därför praktiskt taget alltid att bliva nödvändigt utföra den ifrågavarande avdragsberäkningen
med utgångspunkt från förrådsändringarna å fastigheten i
dess helhet.
Länsstyrelserna i Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län befarar
att svårigheter kommer att uppstå att, i de fall där markägaren själv avverkar
och avyttrar skogen på det upplåtna området, beräkna omkostnaderna
för avverkningen. Vanligen torde avverkningen utföras under medverkan av
markägaren och i jordbruket fast anställd personal. Fråga blir alltså om att
värdera den arbetsinsats som markägaren och hans ordinarie personal utfört.
Dylika beräkningar befaras bli vanskliga. Länsstyrelsen i Jämtlands län
anför i anslutning härtill följande.
De sakkunniga ha icke anvisat någon utväg att bemästra här angivna svårigheter.
Enligt länsstyrelsens mening borde vid utredningen ha prövats möjligheterna
att bestämma rotvärdet schablonmässigt till viss procent (50 å
60 %) av bruttolikviden, i de fall egen avverkning skett. Det kan icke anses
rimligt att utan närmare regler i lagtext eller anvisningar överlämna åt praxis
att lösa problem av så svårbemästrad natur som här uppkomma. Då varje
försvåring av taxeringsarbetet på allt sätt måste undvikas, anser sig länsstyrelsen
på denna punkt icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag i föreliggande
form.
Även länsstyrelsen i Västerbottens län befarar tillämpningssvårigheter såvitt
avser avverkningar och skogsförsäljningar som företagits av markägaren.
Om markägaren försäljer skog på rot eller av honom själv avverkad
skog såväl från det upplåtna området som från fastigheten i övrigt kan de
föreslagna bestämmelserna lätt komma att missbrukas. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anför följande i samma fråga.
Utan ett noggrant åtskiljande av virkespartierna vid framkörning och intumning,
är det i dylika fall icke möjligt att med någorlunda grad av säkerhet
fixera storleken av den del av bruttolikviden för skogsprodukterna, som
hänför sig till avverkningen å det upplåtna området. Även om i dylika fall
denna del av bruttolikviden, efter särskild utredning, kan fastställas, kunna
svårigheter uppstå att någorlunda exakt bestämma storleken av de till denna
del av likviden hänförliga faktiska omkostnaderna, om dessa äro gemensamma.
Länsstyrelsen i Södermanlands län önskar att såsom villkor för tillämpning
av de föreslagna bestämmelserna uppställes, att innan försäljningen av
skogen sker till annan än den, till vilken marken upplåtits, det skall föreligga
bindande avtal om denna rätt. En skogsägare skall således definitivt
hava avhänt sig nyttjanderätten i sin helhet till markområdet för att de nu
föreslagna fördelaktigare bestämmelserna skall vara tillämpliga.
Riksskattenämnden och skogsstyrelsen anser att det är önskvärt att såsom
förutsättning för bestämmelsernas tillämpning bör anges att den nyttjanderättsupplåtelse
varom fråga är inte blott sker på obegränsad tid utan
också mot engångsersättning. Genom ett sådant tillägg skulle full parallellitet
uppnås med motsvarande bestämmelse rörande realisationsvinstbeskattningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
73
Länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län ifrågasätter om inte
möjligheterna till skatteutjämning av skogslikvid i samband med nyttjanderättsupplåtelser
genom insättning på skogskonto borde ökas. Länsstyrelserna
framhåller även, att enligt de föreslagna bestämmelserna avverkning
av skog och försäljning av växande skog skall behandlas såsom avyttring
av skog i samband med avyttring av marken även i det fall att köparen
icke är den som erhåller nyttjanderätten till marken. Ej heller uppställes
krav på att köpeskillingen för skogen skall inflyta under samma beskattningsår
som ersättningen för markupplåtelsen. I dessa hänseenden blir den
som upplåter mark med nyttjanderätt bättre ställd än den som avyttrar
marken. För att försäljning av växande skog skall anses ske i samband med
avyttring av marken kräves nämligen i princip att marken och den växande
skogen avyttras till samme person. Om skogen avyttras till annan person
erhålles avdrag allenast såsom för skogsuttag utan samband med marken och
detta blott under förutsättning att skogslikviden uppbäres under samma år
som fastighetsförsäljningen sker. Uppbäres skogslikviden senare år erhålles
intet avdrag för värdeminskning av skog. Länsstyrelsen i Västerbottens län
anser att det bör tagas under övervägande om inte avdragsmöjligheterna
bör göras lika gynnsamma för fastighetsägare som säljer sin fastighet.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför liknande synpunkter.
C. Departementschefen
En omreglering av beskattningen av inkomst av skogsbruk i samband med
upplåtelse av servitut eller av nyttjanderätt för obegränsad tid har länge
varit aktuell. Skattelagssakkunnigas förslag till lösning innebär i praktiken
att skogsinkomsten görs skattefri till den del den belöper på det ingående
virkesförrådet men beskattas till övrig del, d. v. s. i vad den avser skogens
tillväxt under innehavstiden. Förslaget ansluter sig därigenom till allmänna
principer som gäller för skogsbeskattningen.
Några remissinstanser har uttalat sig för att lösningen av förevarande problem
borde sökas efter de linjer som uppdrogs i 1954 års förslag, d. v. s.
med total skattefrihet för skogsinkomster, som uppkommer i anslutning
till dessa upplåtelser. Som skäl härför har bl. a. anförts svårigheterna alt, i
de fall upplåtelsen avser blott del av fastighet, ange det ingående virkesförrådet
eller ingångsvärdet för denna del av fastigheten. Härvid synes man
emellertid icke i tillräcklig grad ha beaktat, att denna svårighet i viss utsträckning
föreligger även enligt alternativet med fullständig skattebefrielse.
Skattefriheten skulle nämligen få som konsekvens att det för ägaren gällande
återstående ingående virkesförrådet och ingångsvärdet skulle nedgå
med ingående virkesförrådet resp. ingångsvärdet på den upplåtna fastighetsdelen.
Några större praktiska fördelar torde således icke stå att vinna genom
en total skattefrihet. Tvärtom framgår av yttranden över 1954 års promemoria,
att man vid senare skogsuttag från fastigheten skulle få större svårigheter
att bestämma taxeringen än om man väljer den av skattelagssakkunniga
förordade linjen.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
Såsom nyss framhållits, medför förslaget i realiteten skattefrihet i alla
de fall där ökning av virkesförrådet under tiden för innehavet inte skett. Att
tillväxten blir beskattad torde i och för sig inte böra föranleda erinran. Denna
beskattning torde därjämte oftast kunna avsevärt mildras genom utnyttjande
av bestämmelserna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst
eller genom insättning på skogskonto.
Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka, att den föreliggande beskattningsfrågan
i huvudsak löses efter de av skattelagssakkunniga utstakade
riktlinjerna.
I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte en möjlighet till uppskov
med beskattningen, på sätt förordats i fråga om avyttring av fastighet i
rationaliseringssyfte, skulle införas även vid nyttjanderättsupplåtelserna.
I anledning härav bör erinras om att den åberopade uppskovsrätten tar sikte
på den situationen att en person i rationaliseringssyfte först säljer skogsmark
och därefter använder köpeskillingen till att inköpa ny skogsmark.
Det är alltså i princip inte fråga om avhändelse av skog utan om utbyte av
ett skogbärande område mot ett annat. Därtill kommer, att skogsägaren
ofta står utan likvida medel för erläggande av den på skogsförsäljningen
belöpande skatten. Med hänsyn till dessa omständigheter har jag ansett skäligt
att man i rationaliseringsfallen bereder skogsägaren möjlighet att uppskjuta
beskattningen till en tidpunkt, då han verkligen realiserar sitt skogskapital.
Detta skäl kan inte åberopas i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna.
Normalfallet är där det, att en del av fastigheten upplåtes med vägrätt el. dyl.
och att fastighetsägaren i samband därmed på vanligt sätt försäljer den skog
som växer på det upplåtna området.
Under remissbehandlingen har framhållits att beräkningen av ingående
virkesförråd kommer att ställa sig besvärlig, när beräkningen skall avse
blott en del av en fastighet. Samma svårighet föreligger emellertid redan
nu när en fastighetsdel försäljes. Om den föreslagna uppmjukningen av nuvarande
bestämmelser genomföres, torde f. ö. många sådana försäljningar
komma att ersättas av nyttjanderättsupplåtelser. I dessa fall kommer således
den skattemässiga beräkningen att bli densamma som hittills. Svårigheterna
torde kunna i väsentlig mån bemästras om utredningskraven inte
ställes alltför högt och schablonmässiga proportioneringar godtages. Härför
torde författningsbestämmelserna ge erforderligt stöd.
Det har påpekats, att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra att
den som upplåter servitut eller tillhandahåller mark med nyttjanderätt för
obegränsad tid i visst hänseende kommer i gynnsammare position än den
som avyttrar skogsmarken. För att en försäljning av skog skall anses ha
skett i samband med avyttring av marken uppställes nämligen krav på att
försäljningarna skall ha omedelbart samband med varandra. Fråga skall
alltså vara om växande skog och avyttringen av skogen skall ske samtidigt
med överlåtelsen av marken; i princip krävs därjämte att köparen av marken
och skogen skall vara samme person. Enligt skattelagssakkunnigas för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
75
slag skulle inte något av dessa tre krav uppställas i servituts- och nyttjanderättsfallen.
De föreslagna bestämmelserna skulle alltså kunna tillämpas även
om skogsförsäljningen sker vid annan tidpunkt än upplåtelsen eller om skogen
avyttras till annan person än servituts- eller nyttjanderättshavaren och
även om skogsägaren själv låter avverka skogen och därefter säljer virket.
Enligt förslaget skulle det vara tillräckligt att avverkningen eller skogsförsälj
ningen skett i anledning av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelsen.
Skälen till att förslaget fått denna utformning är följande. De upplåtelser
som förslaget närmast avser, d. v. s. upplåtelse av vägmark, mark för framdragande
av elektriska ledningar eller för vattenuppdämning o. s. v. sker i
regel så att rättighetsinnehavaren tillträder markområdet, sedan det blivit
kalhugget. Han har i regel intet intresse av skogen och har inte heller den
organisation som behövs för att själv avverka och taga vara på eller avyttra
virket. Det har alltså varit nödvändigt att ge avkall på det krav på omedelbart
samband mellan avståendet av marken och skogsförsälj ningen som
upprätthålles vid markförsäljning. I anslutning härtill bör framhållas, att de
fall där en nyttjanderätt helt kan ersätta äganderätt i regel icke torde vara
andra än de som man särskilt avsett med förevarande lagstiftning, nämligen
upplåtelse av vägrätt, rätt att framdraga elektriska ledningar, markupplåtelse
för vattenuppdämning o. dyl. Från lagstiftningen uteslutes nyttjanderättsupplåtelser
av annan natur, vilka enligt lag icke får avse obegränsad
tid. Anledning att befara att den påtalade olikheten i förutsättningarna
för avdrag skulle på ett inte önskvärt sätt påverka formen för transaktionen
synes därför knappast föreligga. Ej heller torde det med fog kunna
hävdas, att nyttjanderättsupplåtaren härigenom erhåller någon egentlig förmån
framför den som säljer sin fastighet eller att eljest opåkallade skattelättnader
skulle kunna erhållas.
I anslutning till vad som påpekats vid remissbehandlingen bör, för att de
gynnsammare avdragsreglerna vid skogsbeskattningen skall tillämpas, såsom
förutsättning gälla, att upplåtelsen skett mot engångsersättning. Givetvis
är det dock blott ersättningen för markupplåtelsen som måste ha karaktär
av engångsersättning. Skogslikviden eller ersättning för upplåtelse av avverkningsrätt
till skogen bör alltså kunna fördelas på flera rater.
De gynnsammare avdragsmöjligheterna bygger på principen att det ingående
virkesförrådets rotvärde vid försäljningen lämnas obeskattat. Genom
de föreslagna ändringarna kompliceras, såsom jag redan antytt, i vissa fall
beräkningen av detta värde. Om nämligen skogsägaren själv avverkar eller
låter avverka skogen och sedan avyttrar virket utgör den för virket erhållna
valutan ett brutto, som måste minskas med omkostnaderna för avverkningen
och försäljningen för att den avverkade skogens rotvärde skall kunna
erhållas. En erinran härom föreslås införd i punkt 5 av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen.
Beräkningen av omkostnaderna för en avverkning kan i vissa fall bli
vansklig, eftersom kostnaderna kanske inte direkt framgår av deklarationen.
76
Kungl. Maj.is proposition nr år 1959
Har t. ex. avverkningen skett med anlitande av fast anställd personal måste
en uppskattning ske av den del av lönekostnaden som kan anses belöpa på
avverkningen. Särskilt stora blir svårigheterna när skogsägaren själv deltagit
i arbetet. En värdering måste då ske av hans arbetsinsats vid avverkningen
och värdet därav fråndragas bruttolikviden.
Enligt min mening kan en lösning av frågan åstadkommas genom att omkostnaderna
för avverkningen beräknas schablonmässigt till viss del av likviden.
Jag vill erinra om att, såvitt gäller begränsningen av insättning av medel
å skogskonto, man tillämpar en schablon, som innebär att avverkningskostnaderna
beräknas till en tredjedel av likviden för de avyttrade skogsprodukterna.
Emellertid talar vissa skäl mot att genom en lagbestämmelse generellt föreskriva
en sådan schablon. Förhållandetalet mellan bruttolikvid och rotvärde
växlar nämligen med virkespriser, arbetslöner m. m. Det torde därför få
ankomma på riksskattenämnden att överväga anvisningar eller andra åtgärder
på förevarande område för att tillgodose kravet på enkelhet och likformighet
vid taxeringen.
VII. Beskattningsfrågor rörande ståndskogslikvider
A. De sakkunnigas förslag
1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid
De sakkunniga konstaterar, att ståndskogslikvid i penningar enligt gällande
rätt utgör skattepliktig inkomst för likvidmottagaren. Likviden anses
därvid utgöra ersättning för växande skog. Skatteplikt föreligger även om
ståndskogslikviden utgår in natura. Härom anföres i promemorian följande.
Fastighetsägare, som vid förrättning enligt jorddelningslagen berättigas
till ståndskogslikvid in natura och på den grund efter förrättningen får
disponera över växande skog på annans mark, är ur beskattningssynpunkt
att likställa med skattskyldig, som utnyttjar skogstillgång på egen fastighet
eller som disponerar över avverkningsrätt vilken förbehållits vid avyttring
av fastighet. Redan nu torde ståndskogslikvider in natura i deklarationerna
redovisas på detta sätt, i den mån likviderna utnyttjas. Det torde emellertid
vara lämpligt att denna praxis får uttryckligt stöd i författningstexten.
Även om ingen tvekan kan råda om ståndskogslikvids karaktär av skattepliktig
inkomst, är det oklart om likviden skall anses såsom intäkt genom
avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken eller utan
sådant samband. Likvidens hänförande till den ena eller andra gruppen är
av betydelse för tillämpning av reglerna om avdrag för värdeminskning av
skog. Verkningarna av de olika alternativen för de skattskyldiga anges i
promemorian på följande sätt.
Anses avståendet av skog ha skett utan samband med avyttring av marken,
föreligger rätt för likvidmottagaren till avdrag för värdeminskning av skog
77
Kungi. Maj.ts proposition nr it år 1959
endast om värdet av den ståndskog, vilken likvidmottagaren har efter förrättningens
genomförande, understiger det för honom gällande ingångsvärdet
på skogen å fastigheten, resp. om storleken av hans virkesförråd efter förrättningens
genomförande är lägre än det för honom gällande ingående virkesförrådet.
Anses däremot avståendet ha skett i samband med marken, är fastighetsägaren
berättigad till avdrag för så stor del av ståndskogslikviden, som belöper
på det för honom gällande ingående virkesförrådet. Detta innebär, att,
om det efter förrättningen befintliga virkesförrådet är lika stort som eller
mindre än det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, avdragsrätt föreligger
till belopp motsvarande hela ståndskogslikviden. Ingen del av likviden
skulle alltså bli beskattad. Är virkesförrådet efter förrättningen större
än det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, blir ägaren berättigad
till avdrag med sådant belopp, att endast den del av ståndskogslikviden, som
belöper på det överskjutande virkesförrådet, blir beskattad.
I frågan om vilket avdrag, som rätteligen skall komma i fråga, gör de sakkunniga
följande uttalande.
De förrättningar enligt jorddelningslagen, vid vilka ståndskogslikvider förekommer,
innebär att fastigheternas ägoområden omregleras. Rätt till ståndskogslikvid
tillägges en fastighetsägare på grund av att han genom omregleringen
får avstå viss mark med växande skog utan att i utbyte få mark, varå
den växande skogen uppgår till samma myckenhet eller värde, som han tidigare
innehade. Den avyttring av växande skog, som förrättningen får anses
innebära för den likvidberättigade, sker alltså bokstavligt talat i samband
med avstående av viss mark och därmed skulle formellt sett förutsättningar
föreligga för att avyttringen skall anses ha skett i samband med avyttring
av marken. Å andra sidan torde ur sakliga synpunkter ett annat betraktelsesätt
böra anläggas. Fastighetsägaren har efter förrättningen civilrättsligt sett
samma fastighet som förut, låt vara med ett på visst sätt ändrat ägoområde
på marken. Ur beskattningssynpunkt torde förrättningen vidare inte anses
innefatta sådan avyttring av fast egendom, som har betydelse för beskattning
av realisationsvinst. Om fastighetsägaren köpt fastigheten för sådant
pris, att han vid förrättningen erhåller mark eller annat vederlag till högre
värde än vad av priset belöper å mark som avståtls'', lärer beskattning för
realisationsvinst inte ifrågakomma, även om förrättningen sker inom tio år
från köpet. Ej heller torde sådan beskattning kunna ske, om fastighetsägare,
som med sin fastighet varit sakägare vid jorddelningsförrättning, säljer sin
fastighet mer än tio år efter förvärvet men inom tio år från jorddelningsförrättningen.
De sakkunniga finner, att ur sakliga synpunkter en fastighetsägare, som
i samband med en jorddelningsförrättning erhållit ståndskogslikvid i pengar,
närmast kan jämföras med en fastighetsägare, som från sin skog sålt avverkningsrätt
av sådan beskaffenhet, att skogstillgången nedgått i den omfattning
som svarar mot den till följd av förrättningen för fastighetsägaren
uppkomna minskningen av den växande skogen eller dess värde. Övervägande
skäl talar därför, anser de sakkunniga, för att hänföra avstående av växande
skog mot ståndskogslikvid i samband med jorddelningsförrättning till
sådan avyttring som sker utan samband med avyttring av marken. Uttryckliga
föreskrifter saknas i dessa hänseenden. Eftersom en tolkning efter ordalydelsen
av gällande författningsbestämmelser kan leda till eu annan utgång,
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
anser de sakkunniga, att en särskild föreskrift bör införas i lagstiftningen
om ståndskogslikvidens karaktär av intäkt genom avyttring av skog utan
samband med avyttring av marken.
Om ståndskogslikvid hänföres till avstående av skog i samband med marken
uppstår vissa tillämpningssvårigheter. De sakkunniga nämner följande.
Det kan exempelvis ifrågasättas, om beräkningen av värdemin skningsavdrag
skall ske enbart för det område, som avstås genom förrättningen (varvid
för ägaren omedelbart före förrättningen gällande virkesförråd måste
uppdelas på område, som avstås, och på fastigheten i övrigt) eller om beräkningen
skall avse fastigheten i dess helhet. Vidare måste beaktas, att den
likvidberättigade såsom vederlag för områden med därå växande skog, som
han avstår, erhåller ej blott ståndskogslikviden utan även mark jämte därå
växande skog. Det blir därför ovisst, hur fastighetsägarens framtida beskattning
för inkomst av skogsbruk skall ske. Dessa tillämpningssvårigheter får
i själva verket anses ha sin grund just i det förhållandet, att avstående av
ståndskog mot ståndskogslikvid — med hänsyn till de grunder efter vilka
beskattningen av inkomst av skogsbruk är utformad — sakligt sett närmast
är att likställa med avyttring av skog utan samband med avyttring av marken.
Jämfört med avyttring eller utnyttjande av skog vid skogsbruk i vanliga
former kan skogs avstående mot ståndskogslikvid innebära olägenheter. Dessa
hänför sig huvudsakligen därtill, framhålles det i utredningspromemorian,
att likvidmottagaren kan komma att under ett beskattningsår uppbära
inkomst, som eljest kunnat uttagas under ett eller flera senare beskattningsår.
Ett större engångsuttag kan medföra olägenheter med hänsyn till beskattningens
progressivitet samt möjligheterna att utnyttja olika avdrag. Särskilt
är att märka, att skattskyldig vid helt fri disposition av fastigheten kan ordna
så, att intäkter inflyter sådana år, då mot intäkterna kan avräknas avdrag
av mera betydande storlek såsom för mera omfattande underhåll av
byggnader, inventarieköp eller dylikt.
De angivna olägenheterna kan i viss mån undgås genom bestämmelser i
lagen om delning av jord på landet och förordningen om taxering för inkomst
av medel, som insatts på skogskonto.
Enligt 14 kap. 9 § jorddelningslagen kan ståndskogslikvid bestämmas att
utgå genom avbetalningar under viss tid, högst tio år. Skattelagssakkunniga
framhåller emellertid att ståndskogslikvider genom avbetalningar torde vara
ägnade att komplicera de förrättningar, vid vilka likviderna förekommer,
och uppdelning av likviderna torde därför i allmänhet inte anses böra ske.
Uppdelningens verkningar i skattehänseende är vidare alltför oberäkneliga
för att den skall kunna anses såsom en tillfredsställande form för att kunna
undgå de olägenheter, som ståndskogslikviderna kan medföra för de likvidberättigade.
Förordningen om skogskonto medger i viss utsträckning uppskov under
högst tio år med taxering av skogsinkomster. Härför erfordras att influtna
intäkter insättes på skogskonto. De sakkunniga anför bl. a. följande om denna
uppskovsmöjlighet.
79
Kungl. Maj:ts proposition nr ''i''i år 195!)
Förordningen nämner dock icke ståndskogslikvider biand intäkter för
vilka uppskov kan erhållas och förordningen är för övrigt icke så utformad,
att den — om sådana likvider likställdes med köpeskillingar för upplåtna
avverkningsrätter — kan anses i tillräcklig män förebygga de olägenheter
i beskattningshänseende, som ståndskogslikviderna kan medföra. Enligt
förordningen i dess nu gällande lydelse måste för att uppskov skall kunna
medges den del av skogsinkomsten, med vars taxering uppskov önskas,
insättas i bank och uppskovet får högst avse 60 procent av köpeskilling för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt samt 40 procent av
köpeskillingen för eller värdet å skogsprodukter som avyttrats, resp. uttagits
för förädling i egen rörelse.
I detta sammanhang påpekar de sakkunniga att gällande bestämmelser om
särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst inte kan tillämpas på
ståndskogslikvider i den mån de anses utgöra vederlag för skog som avyttras
ulan samband med marken. Tillämpning av denna förordning i förevarande
sammanhang förutsätter nämligen med förordningens nuvarande lydelse
att avyttringen skett i samband med avyttring av marken.
I utredningspromemorian anföres vidare att fog måste anses föreligga för
åtgärder, som undanröjer eller minskar olägenheterna i beskattningshänseende
för mottagare av ståndskogslikvider. I första hand åberopas därvid det
förhållandet att mottagaren ofta mer eller mindre befinner sig i ett tvångsläge.
De sakkunniga anför härom följande.
Även i de fall, då en markägare inte mot sin vilja kan tvingas bli sakägare
i en åtgärd, som ger honom rätt till ståndskogslikvid, kan åtgärdens vidtagande
vara så starkt påkallad i det allmännas eller i andra sakägares intresse,
att sakägaren kan anses befinna sig i visst tvångsläge. Det synes under
sådana förhållanden rimligt, att en sakägare inte genom en förrättning av
här avsedd art skall försättas i väsentligt sämre läge i beskattningshänseende
än om han fått disponera över sitt skogsinnehav på vanligt sätt. Såsom
stöd för vissa ändringar i beskattningsreglerna kan åberopas liknande skäl
som föranledde lagstiftningen om frihet från beskattning av realisationsvinst
vid expropriation och annan tvångsförsäljning. Det må emellertid framhållas,
att beträffande skogsinkomst i form av ståndskogslikvid någon befrielse
från skatt icke ifrågasättes utan endast sådana ändringar i gällande
regler, som undanröjer eller minskar den — i och för sig icke påkallade -—
skärpning av beskattningen, som en ståndskogslikvid kan medföra jämfört
med den beskattning som inträder vid normalt utnyttjande av skogen. Även
i den mån en sakägare själv har påtaglig nytta av en förrättning som ger
honom rätt till ståndskogslikvid — exempelvis genom förbättrade brukningsförhållanden
— kan anledning inte anses föreligga att låta sakägaren
vidkännas eu skärpning av beskattningen. Detta skulle innebära, att sakägaren
— i den mån hans deltagande i förrättningen är beroende av hans
eget medgivande — måste mot varandra väga å ena sidan det försämrade
läget i beskattningshänseende och å andra sidan värdet av rationaliseringsvinsten.
Resultatet kan därvid i åtskilliga lägen bli sådant att sakägaren
måste avslå från rationaliseringsåtgärder, som är påkallade ur såväl allmänna
som enskilda synpunkter. Även om vinsten av en åtgärd överväger skatteskärpningen,
kan det inte anses föreligga anledning att acceptera skatteskärpning
i samband med åtgärden. En rationaliseringsåtgärd kan nämligen
genom de förbättrade brukningsförhållandena väntas ge möjligheter till
80
Kungl. Maj:is proposition nr 44 år 1959
högre inkomst av fastigheterna och vinsten av åtgärden blir på detta sätt
automatiskt beskattad.
De sakkunniga eftersträvar i första hand åtgärder som leder till att likvidmottagaren
får avdrag för värdeminskning av skog, i den mån likviden ur
mottagarens synpunkt kan betraktas såsom återbekommande av vad mottagaren
vid sitt förvärv av fastigheten själv fått betala för växande skog. I
andra hand bör möjlighet beredas för mottagaren att få beskattningen av
ståndskogslikvid uppdelad på flera beskattningsår på ett sätt, som motsvarar
de möjligheter som står till buds vid utnyttjande av fastighet för normalt
skogsbruk.
En lösning av frågan om avdrag för värdeminskning av skog torde, enligt
utredningspromemorian, erhållas med ett stadgande om att den som avstår
skog mot ståndskogslikvid skall, i den mån han så yrkar, vara berättigad att
åtnjuta avdrag för värdeminskning av skog med så stor del av det för ägaren
gällande ingångsvärdet som svarar mot förhållandet mellan ståndskogslikviden
och värdet på växande skog, som likvidmottagaren hade före förrättningen.
Denna avdragsrätt skall gälla oavsett om den efter förrättningen
återstående skogens värde understiger det för ägaren gällande ingångsvärdet
eller ej. De sakkunniga anför därefter följande.
Den ifrågasatta bestämmelsen kan sägas innebära den uppmjukningen av
gällande bestämmelser att likvidmottagaren — oavsett om skogens återstående
värde understiger det för honom gällande ingångsvärdet och oavsett om
han förebringar utredning om skogens återstående värde — med hänsyn till
den speciella art av skogsavyttring som den legala förrättningen utgör berättigas
att åtnjuta viss del av det avdrag, som han senast vid en blivande avyttring
av fastigheten har rätt till. Vid sådan avyttring är ägaren nämligen
alltid berättigad att åtnjuta avdrag med skogens för honom gällande ingångsvärde
i dess helhet.
Om skogens återstående värde resp. virkesförrådet efter förrättningens genomförande
understiger för ägaren gällande ingångsvärde resp. ingående
virkesförråd och därav föranlett avdrag är större än avdrag enligt den föreslagna
specialregeln, står det givetvis ägaren fritt att yrka avdrag enligt de
allmänna reglerna.
För att undgå att mottagare av ståndskogslikvid drabbas av den skatteskärpning,
som en större ståndskogslikvid kan innebära i följd av beskattningens
progression eller den bortfallande möjligheten att förlägga motsvarande
skogsuttag till beskattningsår, då den skattskyldige har avdragsgilla
utgifter att yrka avdrag för, föreslås en kombination av åtgärder. I första
hand föreslås att bestämmelserna om skogskonto görs tillämpliga på ståndskogslikvider.
Någon begränsning av rätten att göra insättning med rätt till
uppskov skall enligt förslaget inte finnas. De sakkunniga anser emellertid
att möjlighet bör beredas skattskyldig att även utan insättning få fördela
ståndskogslikvid som uppgår till visst minimibelopp — förslagsvis 3 000 kronor
— till beskattning på flera år. Härom anföres i promemorian bl. a. följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959
81
I det stora flertalet fall torde det vara tillräckligt om fördelning får ske på
tre år, d. v. s. på det beskattningsår, för vilket likviden eljest skolat upptagas
såsom intäkt — och de därpå följande två åren. Det synes icke nödvändigt
föreskriva att fördelningen skall ske med lika belopp på vart och ett av
de tre åren. För att kunna hänföra intäktsbelopp till år, då avdragsgilla utgifter
förekommer, bör skattskyldig ha viss frihet vid fördelningen, exempelvis
så att minst en tiondel skall upptagas under vart och ett av de två första beskattningsåren
och återstoden under det tredje beskattningsåret. Där särskilda
omständigheter därtill föranleder, såsom då ståndskogslikvid är av betydande
storlek, bör skattskyldig efter medgivande av prövningsnämnd i
varje särskilt fall kunna få fördela beskattningen av likviden på längre tid,
dock högst fem år.
Framställning om fördelning på mer än tre år bör av prövningsnämnd behandlas
såsom särskilt ärende, därvid genom vederbörande taxeringsintendents
försorg åtgärd kan vidtagas för kontroll av att olika delar av likviden
blir taxerade de år, då så bör ske.
De sakkunniga framhåller att de föreslagna anordningarna visserligen
kommer att vålla merarbete vid taxeringen men att antalet ståndskogslikvider
varje år är av naturliga skäl mycket begränsat. Merarbetet torde därför
inte bli av större betydelse.
Under åberopande härav föreslår de sakkunniga följande författningsändringar.
Anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen erhåller en ny punkt, betecknad
9, innehållande dels en förklaring att ståndskogslikvid i kontanter utgör
intäkt av skogsbruk och likställes med intäkt genom upplåtelse av avverkningsrätt
till skog och dels bestämmelser om möjlighet att utan anlitande
av skogskonto fördela ståndskogslikvid på tre eller i undantagsfall fem år. Vidare
intages i anvisningspunkten ett stadgande om att, där ståndskogslikvid
blivit bestämd att utgå i naturaförmåner, dessa förmåner skall anses ha kommit
den skattskyldige till godo från honom tillhörig fastighet. Om den skattskyldige
överlåter sin rätt till naturaförmåner mot betalning i pengar att
erläggas på en gång, skall han äga rätt att fördela betalningen å skilda beskattningsår
i enlighet med vad som föreslås skola gälla för kontant ståndskogslikvid.
Därjämte föreslås att en ny anvisningspunkt, betecknad 4 a, fogas till 22 §
kommunalskattelagen, reglerande rätten till avdrag för värdeminskning av
skog i samband med att kontant ståndskogslikvid uppbäres. Enligt den föreslagna
bestämmelsen skall den som uppburit ståndskogslikvid — ändå alt
den återstående skogens värde icke nedgått under det för honom gällande
ingångsvärdet — äga åtnjuta avdrag som om sådan nedgång skett. Avdrag
må dock åtnjutas med högst så stor del av sagda värde, som svarar mot förhållandet
mellan ståndskogslikviden och värdet av den å fastigheten växande
skogen före förrättningen.
Slutligen föreslår de sakkunniga ett tillägg till förordningen om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Enligt tillägget får uppskov
<! Ilihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 44
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
i enlighet med förordningens villkor i övrigt medges för hela beloppet av kontant
ståndskogslikvid som upptagits som intäkt av skogsbruk. Samma uppskovsrätt
skall enligt förslaget gälla även beträffande kontant vederlag som
erhållits vid avyttring av ståndskogslikvid in natura.
2. Be skattning slåget för utgivare av ståndskogslikvid
De sakkunniga erinrar om att ståndskogslikvid, som utbetalas på grund
av beslut vid förrättning enligt jorddelningslagen inte är att anse som driftkostnad
eller annan omkostnad. Utbetalning av ståndskogslikvid medför
därför icke rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.
Däremot anses ståndskogslikvid — ehuru något uttryckligt stadgande därom
icke finnes — likställd med köpeskilling eller annan förvärvskostnad
för fastighet och hänsyn tages därför till utgiven ståndskogslikvid vid bedömande
av skogs ingångsvärde.
På grund härav ökas det för ägaren gällande ingångsvärdet, om ägaren under
tiden för sitt innehav ingår såsom sakägare vid förrättning och därvid
ålägges utge ståndskogslikvid. På samma sätt kan det ingående virkesförrådet
öka genom tillkomsten av virkesförråd, som ägaren erhåller vid förrättningen
utöver vad han hade före densamma. Fastighetsägaren kan därför
under tiden för sitt innehav av fastigheten bli berättigad till avdrag för
ståndskogslikviden men endast i den mån avyttring eller tillgodogörande
sker av avverkat virke eller växande skog och skogens värde därvid nedgår
under det för ägaren gällande ingångsvärdet resp. det återstående virkesförrådet
understiger det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. Vid avyttring
av själva fastigheten är ägaren alltid berättigad till avdrag för ingångsvärde
— och således även ståndskogslikvid — som icke tidigare fått
avdragas.
De anförda reglerna innebär, framhåller de sakkunniga, att en likvidutgivare
under tiden för sitt innehav kan komma att sakna rätt till avdrag för
ståndskogslikviden, nämligen om de skogsuttag som sker motsvaras av tillväxt
eller prisstegring på virkesförrådet. I vissa fall torde — även om genom
skogsuttagen en värdenedgång sker — svårigheter föreligga att få ett däremot
svarande avdrag med hänsyn till svårigheterna att visa ingångsvärde
och återstående värde eller storleken av ingående och kvarvarande virkesförråd.
De sakkunniga anser att beskattningsresultatet för utgivare av ståndskogslikvid
i åtskilliga fall blir hårdare än vad som i och för sig kan anses
skäligt. Härom nämnes följande i promemorian.
Den växande skogen är visserligen till viss del jämte marken att anse såsom
produktionsmedel och kan därmed betraktas såsom en anläggningstillgång
av liknande natur som marken. Till väsentlig del är emellertid den
växande skogen att betrakta såsom en lager tillgång och detta gäller framför
allt den avverkningsbara skogen. Ståndskogslikvider torde framför allt ifrågakomma
när en fastighetsägare vid förrättning erhåller avverkningsbar
skog till större myckenhet eller värde än varmed han ingått i förrättningen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
83
Om nu fastighetsägaren avverkar eller säljer den växande skog, som han erhållit
utöver tidigare innehav, ter det sig inte tillfredsställande att han skall
beskattas för värdet av detta skogsuttag, stundom utan möjlighet och i andra
fall med möjlighet att blott i ringa mån få avdrag motsvarande vad han själv
betalt för den genom förrättningen förvärvade skogen. Såsom särskilt stötande
framstår detta resultat, om skogsuttag sker just för att ståndskogslikviden
skall kunna betalas. Beskattningen av denna kan på ett mycket kännbart
sätt försvåra möjligheterna att fullgöra likviden.
De sakkunniga anser att de nämnda olägenheterna elimineras, om beskattningen
av utgivare av ståndskogslikvid ordnas på följande sätt. Om en fastighetsägare
genom förrättning enligt jorddelningslagen ålägges utge ståndskogslikvid
i pengar, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet anses öka
med belopp motsvarande likviden. Likaså skall det för ägaren gällande ingående
virkesförrådet anses öka med skillnaden mellan den kubikmassa
skog, som ägaren erhåller vid förrättningen, och den kubikmassa, varmed
ägaren ingick i förrättningen. I den mån ägaren efter förrättningen avyttrar
eller tillgodogör sig skog eller skogsprodukter, skall han — oavsett om den
återstående skogens värde understiger det för honom gällande ingångsvärdet
eller om virkesförrådet nedgått -— vara berättigad att på därom framställt
yrkande åtnjuta avdrag för värdeminskning av skog intill ett belopp motsvarande
ståndskogslikviden.
De sakkunniga föreslår att en författningsbestämmelse om denna avdragsrätt
införes såsom ett tredje stycke av nyssnämnda, av de sakkunniga föreslagna
punkten 4 a av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.
B. Remissyttrandena
1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid
Samtliga remissinstanser tillstyrker att åtgärder vidtages för att undanröja
olägenheterna av nu gällande bestämmelser om beskattning av uppburen
ståndskogslikvid. I viss mån delade meningar råder dock om vilka åtgärder
som bör komma i fråga.
De sakkunnigas förslag att genom en uttrycklig författningsbestämmelse
likställa uppburen ståndskogslikvid med vederlag
för upplåten avverkningsrätt berörs i några yttranden.
Riksskattenämnden är av den uppfattningen att praxis’ ståndpunkt gentemot
ståndskogslikvid är den att likviden i beskattningshänseende likställes
med intäkt genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av
marken. Detta framgår, anser nämnden, av de i Regeringsrättens årsbok intagna
rättsfallen 1929 ref. 34 och 1938 not. Fi 607. Emellertid finner nämnden
det tveksamt huruvida en beräkning av minskningen av det ingående
virkesförrådet å en fastighet för närvarande annat än undantagsvis kan
avse blott de ägoområden, som ingått i förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen,
men inte fastighetens övriga skogsområde. Nämnden förordar
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
därför en lagändring för att undanröja nuvarande oklarheter i fråga om
ståndskogslikvids beskattning och anför bl. a. följande.
Då det icke utan invecklade regler torde vara möjligt att göra bestämmelserna
om värdeminskning av skog, som avyttras i samband med avyttring
av marken, i alla lägen användbara vid beskattning av ståndskogslikvid, vill
riksskattenämnden tillstyrka förslaget att ståndskogslikvid skall likställas
med likvid för avverkningsrätt. Reglerna medföra den förenklingen att fråga
i fortsättningen icke uppkommer om beräkning av värdeminskningsavdrag
endast för de i förrättningen ingående ägoområdena utan att sådan beräkning
alltid måste avse fastigheten i dess helhet. I vissa lägen kan detta dock
innebära en försämring av de skattskyldigas rättsställning. Det bör även
erinras om att reglerna angående beräkningen av värdeminskningsavdrag äro
fördelaktigare för den skattskyldige vid skogsavyttring, som skett i samband
med avyttring av marken.
I det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund
avgivna yttrandet anföres bl. a. följande.
Med hänsyn till att ståndskogslikvider bland annat i många fall utgå
på grund av lantmäteriförrättningar, varigenom de skattskyldiga helt eller
delvis avstått skogsmark mot erhållande av annan mark, t. ex. inägojord,
eller äro hänförliga till ersättning som erhållits till följd av reduktion i
markinnehavet, synes det tveksamt, om den av skattelagssakkunniga här
gjorda distinktionen är fullt korrekt. Då de i anvisningarna till 22 § föreslagna
kompletteringarna utformats på sådant sätt, att för de skattskyldiga
alltför negativa konsekvenser icke förutsättas kunna komma att uppstå till
följd av den gjorda distinktionen, anse vi oss dock icke höra göra invändningar
i detta avseende.
I några yttranden framförs invändningar emot att ståndskogslikvid likställes
med ersättning för upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Kammarrätten,
domänstijrelscn, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands
län förordar sålunda att ståndskogslikvid behandlas som vederlag för
skog i samband med avyttring av marken. Kammarrätten framhåller, att
om så sker kommer den skattskyldige att befinna sig i bättre läge i fråga
om möjligheterna att erhålla värdeminskningsavdrag och kan i förekommande
fall erhålla viss skattelindring enligt förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Under sådana förhållanden
torde knappast ytterligare åtgärder av skattelindrande art vara
påkallade. Kammarrätten tillägger följande.
Såvitt av den remitterade promemorian framgår anse de sakkunniga
ståndskogslikvid böra betraktas såsom inkomst genom avyttring av skog
utan samband med marken huvudsakligast därför att nu tillämpade regler
medföra vissa komplikationer i praktiken. Det förekommer givetvis alltid
komplikationer, då en del av en skogbärande fastighet utbrytes, oavsett om
det sker genom försäljning, byte eller upplåtande av nyttjanderätt på obegränsad
tid, om sådan upplåtelse, såsom de sakkunniga föreslå, likställes
med avyttring. Vid lantmäteriförrättningar synes det dock vara naturligt
att särskilt komplicerade situationer kunna uppkomma, om ägosplittringen
är stor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 är 1959
85
Enligt kammarrättens mening synas de nu i praktiken tillämpade reglerna
böra frångås endast om mycket starka praktiska skäl tala därför.
Om såsom de sakkunniga föreslå, ståndskogslikvid i fortsättningen skall
betraktas såsom inkomst av skogsbruk genom avyttring av växande skog
utan samband med marken uppkommer för den skattskyldige framför allt
den stora olägenheten, att avdrag för minskning i skogs ingångsvärde kommer
att medgivas efter rotvärdet vid hans inköp av fastigheten i stället för
efter dagsvärdet.
Lantmäteristyrelsen påpekar, att de sakkunniga föreslagit att skogsuttag
vid servitutsupplåtelse, bl. a. vid fastighetsbildning, skall i skattehänseende
likställas med avyttring av skog i samband med avyttring av marken. Detta
innebär alltså att, om t. ex. en väg vid fastighetsbildningsförrättning skall
byggas på grundval av ett vid förrättningen bildat servitut, vid beskattning
av skogen skall anses som om en avyttring skett i samband med avyttring
av marken, men, om däremot samma väg vid förrättningen fråntages
fastigheten med äganderätt, avyttringen av skogen på vägmärken
skall anses som avyttring av skog utan samband med marken. Styrelsen
anser att den angivna konsekvensen strider emot de sakkunnigas i annat
sammanhang gjorda uttalande om att beskattningen av en skogsinkomst icke
bör ställa sig väsentligt olika beroende på den form, vari marken tages i anspråk
för visst ändamål. Även om ståndskogslikviden betraktas som vederlag
för skog som avyttrats i samband med avyttring av marken torde dock,
anser styrelsen, förslaget kunna i princip genomföras. Styrelsen anför härom
följande.
Förslaget att värdeminskningsavdrag enligt anvisningar till 22 § KL punkt
4 a alltid skall få göras av likvidmottagare med den del av gällande ingångsvärde,
som belöper på skogslikviden i förhållande till skogsvärdet på hela
fastigheten med hänsyn till tillståndet före ändringen av fastighetsindelningen,
skulle i så fall undergå den rätt obetydliga jämkningen att värdeminskningsavdrag
därvid skulle få beräknas enligt 22 § 1 mom. tredje stycket
KL. 1 de fall förrådsmetoden tillämpas skulle avdraget t. ex. kunna
uppgå till det aktuella värdet av den del av det gällande ingångsförrådet,
som belöper på likvidbeloppet i förhållande till skogsvärdet på hela fastigheten.
I detta fall kommer endast den del av det aktuella virkesförrådet som
utgör tillväxt att beskattas. — Det är önskvärt att beräkningarna av det ingående
virkesförrådet i dessa fall kunna förenklas. Detta kan anses befogat
med hänsyn till att vanligtvis en rätt obetydlig del av fastighetens hela virkesförråd
beröres. I vissa fall torde det vara möjligt alt utgå från ett normalförråd.
Ett fel i uppskattningen av ingående virkesförrådet saknar ju
på lång sikt betydelse, eftersom del endast innebär en förskjutning i tiden
av skatteplikten för rätt obetydliga belopp.
Den föreslagna ändringen i bestämmelserna om skogskonto tillstyrkes
av samtliga remissinstanser utom länsstyrelserna i Kalmar, Jämtlands
och Västerbottens län. Dessa länsstyrelser är av den uppfattningen, att bestämmelserna
om skogskonto visserligen bör vara tillämpliga på ståndskogslikvider
men all anledning inte föreligger att i detta hänseende behandla
86 Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959
ståndskogslikviderna på annat sätt än den normala inkomsten från skogsbruket.
Den av de sakkunniga föreslagna specialregeln för mottagare av ståndskogslikvid
om rätt till avdrag för värdeminskning av skog tillstyrkes
av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Riksförbundet
Landsbygdens folk samt Sveriges lantbruksförbund ävensom i det
av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund avgivna
yttrandet. Sveriges lantbruksförbund anför i denna fråga följande.
De sakkunnigas förslag, att den, som vid laga förrättning avstått skog
mot kontant ståndskogslikvid, skall — oavsett om ingångsvärdet nedgått —
vara berättigad till värdeminskningsavdrag för skog med så stor del av det
gällande ingångsvärdet, som svarar mot förhållandet mellan ståndskogslikviden
och skogens värde före förrättningen, innebär icke en fullödig lösning
av här ifrågavarande problem men dock en så avsevärd förbättring i jämförelse
med de nuvarande möjligheterna för undvikande av oskäliga skattekonsekvenser,
att Lantbruksförbundet anser sig kunna biträda även detta.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om inte beräkningen av
värdeminskningsavdraget i vissa fall kan förenklas. Länsstyrelsen anför
härom följande.
Mottagare av ståndskogslikvid föreslås få visst avdrag å för honom gällande
ingångsvärde å skog, nämligen efter förhållandet mellan ståndskogslikviden
och värdet å den skog, som fanns å hela fastigheten vid förrättningens
början. Här föreligger det förhållandet att vid ägoutbyten förrättningen
oftast torde avse allenast delar av olika fastigheter. Därvid är ståndskogen
räknad och värderad på de skiften, som omfattas av förrättningen,
medan skogen på de delar av fastigheten, som icke omfattas av förrättningen,
icke blir föremål för en sådan värdering. I de fall, då hushållningsplan
finnes för fastighetens skog, lärer en mera exakt bedömning av skogens
värde vara möjlig. Men där sådan saknas, torde man ofta sakna underlag
för en värdering av den skog som ej beröres av förrättningen. Det torde
—- med hänsyn till ändamålet med föreslagna bestämmelser — icke lämpligen
böra begäras en måhända vidlyftig utredning om den växande skogens
värde på övriga delar av fastigheten. Till undvikande av skattetvister bör
en bestämmelse finnas om hur man i dylikt fall bör göra värderingen. Därvid
skulle ligga nära till hands att utgå från det taxerade skogsvärdet. Man
måste dock komma ihåg att vid dettas bestämmande tillämpas faktorer, som
icke användas vid ståndskogslikvidens uträknande. Det kan ifrågasättas om
det icke vore möjligt att i stället låta värdeminskningsavdraget beräknas
efter förhållandet mellan det virkesförråd, som ståndskogslikviden avser,
och virkesförrådet å hela fastigheten, varvid virkesförrådet å fastigheten
torde kunna uppskattas med ledning av uppskattningen vid senaste allmänna
fastighetstaxering.
De sakkunnigas förslag om likvidmottagarens rätt till värdeminskningsavdrag
avstyrkes av kammarrätten, riksskattenämnden, domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands och Västerbottens
län.
87
Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959
Domänstyrelsen påpekar att den föreslagna regeln för beräkning av avdrag
ofta torde komma att leda till relativt obetydliga avdragsbelopp. Styrelsen
anser vidare att komplikationer lätt kan uppstå i jämförelse med de
sakkunnigas förslag om öppnande av möjligheter till uppskov med beskattningen
av inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet, då avyttringen
sker i rationaliseringssyfte. Förhållandet är nämligen det, fortsätter styrelsen,
att ett byte mellan två skogsägare av samma avgränsade områden på
marken och med samma mellangift kan genomföras antingen i form av
avtalsbyte eller genom frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagen. Valet
mellan dessa båda alternativ bör i sak träffas med hänsyn till vad som
i det aktuella fallet synes vara det mest rationella. Skattetänkandet bör i
detta fall icke få ha någon avgörande betydelse. Risk synes dock föreligga
för att så kan bli fallet vid tillämpning av de sakkunnigas förslag. Styrelsen
ifrågasätter därför, om inte även mottagare av ståndskogslikvid skulle
kunna erhålla fullständig temporär skattefrihet genom nedsättning av ingångsvärdet
på samma sätt som föreslagits beträffande inkomst av skogsbruk
vid sådan avyttring av fastighet som sker i rationaliseringssyfte.
Även lantbruks styrelsen och lantmäteristyrelsen har angivit sådan temporär
skattefrihet som ett alternativ till de sakkunnigas förslag.
Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar sig för att värdeminskningsavdrag,
där det för ägaren gällande ingående virkesförrådet minskat på grund
av laga skifte, medges enligt samma regler som föreslagits skola gälla för
skogsuttag som upplåtits med nyttjanderätt på obegränsad tid. Värdeminskningsavdrag
skulle med andra ord få åtnjutas med sa stor del av
ståndskogslikviden, som belöper på minskningen i det för likvidmottagaren
gällande ingående virkesförrådet. Skulle i något fall, fortsätter länsstyrelsen,
det ingående virkesförrådet inte ha nedgått men däremot det ingående
skogsvärdet, synes likvidmottagaren redan enligt gällande bestämmelser
kunna erhålla värdeminskningsavdrag med belopp, som svarar mot
minskningen i ingångsvärdet, dock högst likvidbeloppet. Med den av länsstyrelsen
förordade bestämmelsen skulle beskattas endast den del av standskogslikviden
som belöper på skogens tillväxt. Något behov av de sakkunnigas
specialregel torde då inte föreligga.
Riksskattenämnden framhåller det oförmånliga för en skattskyldig, som
har ett lågt ingångsvärde — och detta kan ofta gälla mottagare av ståndskogslikvid
— att låta detta reduceras, för såvitt han ej är på det klara
med att han aldrig skall sälja fastigheten. Ett förhållandevis litet avdiag
under innehavet kan medföra en mångdubbelt högre beskattning vid försäljning
av fastigheten. Endast elt fåtal skogsägare torde inse dessa risker.
Även den föreslagna möjligheten att fördela ståndskogslikvid
på tre eller i vissa fall fem år tillstyrkes av flertalet remissinstanser.
Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Skaraborgs län anser dock att fördelning
alltid bör få ske på fem år. Lantmäteristyrelsen åberopar därvid
att likvid in natura enligt 14 kap. 9 § jorddelningslagen får tagas ut under
88
Kungi. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
denna tidsperiod. Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår den jämkningen
i de sakkunnigas förslag att, eftersom likvider på 3 000 kronor inte är ovanliga
vid normalt utnyttjande av skog, minimibeloppet för den föreslagna fördelningen
bör liöjas till lägst 5 000 kronor.
Avstyrkande yttranden föreligger från kammarrätten, riksskattenämnden
samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län. Som skäl åberopas av tre
av länsstyrelserna att möjligheterna att insätta medel å skogskonto och att
erhålla avdrag för värdeminskning av skog i samband med uppbärandet
av ståndskogslikvid är tillräckliga för att uppnå det åsyftade resultatet.
Två andra länsstyrelser påpekar att, eftersom de sakkunniga uppenbarligen
åsyftat en utjämning av inkomster mellan olika beskattningsår, förevarande
fråga borde prövas i samband med den då inom 1957 års skatteutredning
pågående utredningen rörande möjligheterna att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlust- och resultatutjämning.
Riksskattenämnden anför.
Eftersom fråga är om en likvid som den skattskyldige erhållit mer eller
mindre mot sin vilja, torde det i regel icke innebära några olägenheter för
honom att avstå från att omedelbart disponera över likviden. Under förutsättning
att rätt till insättning av ståndskogslikvid å skogskonto införes
synes tillräcklig anledning sålunda icke föreligga att komplicera lagstiftningen
med sådana särskilda regler om fördelning till beskattning som skattelagssakkunniga
föreslagit.
Kammarrätten och länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig i samma
riktning.
Även länsstyrelsen i Södermanlands län berör frågan om likvidmottagaren
skall få disponera över likviden omedelbart där uppskov med beskattningen
sker. Länsstyrelsen anför härom följande.
Länsstyrelsen anser det rimligt, att om likvidmottagaren använder likviden
till förvärvande av ersättning för den avstådda förvärvsfaktorn exempelvis
genom förvärv av annat skogsområde, genom utökning av åkerjord
eller inköp av maskin, som kan antagas väsentligt rationalisera jordbruket
och bidraga till högre avkastning, ifrågavarande bestämmelse bör vara tilllämplig.
I det fall åter att likviden icke disponeras i förvärvskällan, synes
den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av förordningen om skogskonto
vara tillfyllest. Länsstyrelsen är väl medveten om att det kan bliva
svårt att avgöra, om likviden disponeras på ovan nämnt sätt. Som de sakkunniga
själva framhållit är emellertid det årliga antalet ståndskogslikvider
mycket begränsat.
Länsstyrelsen i Östergötlands län befarar att, om förslaget genomföres,
betydande svårigheter uppkommer att kontrollera att hela likviden verkligen
uppgives till beskattning under ifrågavarande tidsperiod. Det torde även
kunna antagas att åtskilliga skattskyldiga på grund av glömska underlåter
att för varje beskattningsår deklarera ifrågakomna belopp. Med hänsyn härtill
och då skattskyldiga som uppburit ståndskogslikvid enligt förslaget än
-
89
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
dock kommer att beredas betydande lättnader i skattehänseende anser länsstyrelsen
att sådan fördelning icke bör få göras.
Kammarrätten samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar
och Skaraborgs län ifrågasätter om inte önskad skattelindring kan vinnas
genom en utökning av tillämpningsområdet för förordningen angående
beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst till att omfatta
även ståndskogslikvid.
2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid
Vad de sakkunniga anfört och föreslagit på denna punkt har i regel helt
godtagits av remissinstanserna. Sålunda påpekas i flera yttranden att gällande
regler är otillfredsställande då skattskyldig avverkar eller säljer skog
för att betala ståndskogslikvider. I de yttranden som avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden och länsstyrelsen i Södermanlands län uttalas
tvekan mot förslaget utan att detta dock avstyrkes. Kammarrätten framhåller
därvid att komplikationer kan inträffa vid slutavräkning i samband med
avyttring av fastighet, eftersom det föreslagna avdraget i regel beräknas
efter virkesförrådsmetoden.
I några yttranden framföres dock anmärkningar mot de sakkunnigas förslag.
Riksskattenämnden säger sig inte ha någon säker uppfattning om huruvida
införandet av en särskild rätt till värdeminskningsavdrag för utgivare
av ståndskogslikvid är behövligt. Skulle sådant behov föreligga bör dock
övervägas, om inte i stället en omedelbar avdragsrätt kan medges för likviden
mot det att ingångsvärde och ingående virkesförråd lämnas oförändrade,
trots det skedda förvärvet. Nämnden påpekar vidare, att de sakkunniga
föreslagit ett stadgande om att uppburen ståndskogslikvid skall vara
likställd med intäkt, som uppkommit genom upplåtelse av avverkningsrätt
till skog. Genom ett sådant stadgande torde ett nytt rättsläge inträda även
i fråga om utgivarens beskattning, om inte särskilda regler ges, som bibehåller
nuvarande behandling i beskattningshänseende av utgiven likvid. Uttryckliga
regler torde därför erfordras dels om att utgiven ståndskogslikvid
inte är avdragsgill och dels om att ingångsvärdet å skogen skall ökas med
beloppet av utgiven ståndskogslikvid.
Även Sveriges lantbruksförbund, som finner en utvidgning av de nu föreliggande,
snäva möjligheterna till värdeminskningsavdrag för skog i förevarande
fall vara synnerligen angelägen, berör frågan om ståndskogslikvidens
jämställande med ersättning för upplåten avverkningsrätt. Förbundet
anför härom följande.
Det vill förefalla Lantbruksförbundet som om likviden närmast vore att
jämföra med kostnader för förvärv av en avverkningsrätt och därför avdragsgill
för utgivaren. Så har också de sakkunniga betraktat likviden för
mottagarens del. De av de sakkunniga föreslagna reglerna ger utgivaren av
ståndskogslikvid eu lindring i beskattningen ofta så långt, att han får av
-
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
drag för hela kostnaden. Lantbruksförbundet frågar sig därför med hänsyn
till nyss anförda skäl, om man icke borde ta steget helt ut — medgiva utgivaren
avdrag för ståndskogslikviden såsom förvärv av växande skog utan
samband med marken, dock utan att därför rörelse skall anses uppkomma.
Härigenom skulle man nå reciprocitet vid den skattemässiga behandlingen
av ståndskogslikvider vid mottagarens och utgivarens beskattning. För att
utgivaren skall kunna i regel utnyttja avdraget, bör man dock ge honom
rätt till fördelning av avdragen på 3 till 5 år i analogi med vad mottagaren
ansetts behöva för inkomstutjämning. I anledning härav hemställer Lantbruksförbundet
om en omarbetning av skattereglerna för dem, som förpliktas
utbetala kontant ståndskogslikvid, att denna likvid skall i utgivarens
hand anses vara avdragsgill kostnad i förvärvskällan jordbruksfastighet
med rätt för utgivaren att efter vissa regler fördela kostnaden på 3 eventuellt
5 år samt att de föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag för
skog för samme skattskyldig icke måtte föranleda någon åtgärd.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår ett annat alternativ. Länsstyrelsen
ifrågasätter nämligen om inte i stället för de sakkunnigas förslag
regler bör införas, varigenom utgivaren av ståndskogslikviden äger rätt att
fördela intäkt av skogsuttag, som gått till betalning för erhållen ståndskog,
på ett flertal beskattningsår även om den influtit under ett och samma år.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser spörsmålet om en lättnad i beskattningen
för vissa utgivare av ståndskogslikvid vara av sådan angelägenhetsgrad,
att en snar lösning bör eftersträvas. Länsstyrelsen finner dock de
sakkunnigas förslag inte oförändrat kunna läggas till grund för lagstiftning
och framför följande erinringar.
Såsom lagregeln avfattats synes den innebära en generellare skattelättnad
än vad som påkallas av behovet. Detta behov omfattar skattelättnad
endast för sådana skattskyldiga, som för att gälda ståndskogslikvid tvingas
avverka skog. En begränsning av den tidrymd, inom vilken skogsuttag måste
ske för att konstituera avdragsrätt, bör därför stadgas. Att icke avdragsbeloppet
anknutits till rotvärdet av uttaget virke är vidare ägnat att medföra
högst olikformiga verkningar för skilda skattskyldiga.
Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna rörande värdemetodens tillämpning, när avverkning av
skog sker omedelbart efter förvärv av den fastighet, från vilken avverkning
sker, kunde analogt tillämpas på fastighet, som genom laga förrättning tillförts
ståndskog.
Även länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget under hänvisning
till att de sakkunniga föreslagit en bestämmelse om att särskild hänsyn
skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag tas till värdet på rot av skog
som kan avverkas omedelbart efter inköpet.
Sveriges lantbruksförbund berör några detaljfrågor. Förbundet anser
det nödvändigt med ett klarläggande uttalande, att det uttag av skog,
varom här är fråga, får ske på utgivarens hela skogsbestånd på den nya
förvaltningsenheten. Förbundet påpekar vidare — liksom länsstyrelsen i
Västernorrlands län -— att den föreslagna författningstexten medför högre
91
Kungl. Maj. ts proposition nr 4b år 1959
lak för avdragsmöjligheten för den som avyttrat skog genom egen avverkning
än genom upplåtelse av avverkningsrätt. Förbundet anser slutligen
att det bör klarläggas att föreslagen avdragsrätt föreligger även om skattskyldig,
som förpliktats utbetala ståndskogslikvid, verkställer avverkningen
eller avyttringen av skog utan samband med avyttring av marken
ett senare beskattningsår än det, under vilket ståndskogslikviden utbetalats.
Länsstyrelsen i Västerbottens län berör en med ståndskogslikvid närbesläktad
fråga, nämligen viss ersättning vid avlösning av s. k. skogsfångsservitut.
Länsstyrelsen anför följande.
Inom länet förekommer åtskilliga s. k. skogsfångsservitut. Ofta innehaves
den tjänande fastigheten av skogsbolag samt den härskande fastigheten
av enskilda. Skogsbolagen synes sträva efter ett upphävande av servitutet
vilket sker genom s. k. utbrytning. Emellertid leder i dylikt fall ofta lantmäteriförrättningen
till att ägaren till den härskande fastigheten har att
erlägga med ståndskogslikvid närbesläktad ersättning. Dylik ersättning har
i enstaka fall uppgått till förhållandevis stort belopp. För att gälda ersättningen
nödgas fastighetsägaren som regel tillgripa ^stämpling av skog å
den förutvarande fastigheten och å det tillagda skiftet. Därvid möter i beskattningshänseende
samma problem som vid utgivandet av ståndskogslikvid.
I händelse ny lagstiftning kommer till stånd beträffande frågan om
beskattning av skog i samband med ståndskogslikvid, synes det enligt länsstyrelsens
mening lämpligt —■ därest de sakkunniga i sitt förslag icke åsyftat
likvider i samband med servitutsutbrytning — om därvid jämväl uppmärksammades
frågan om beskattning av skogsuttag i samband med utbrytning
av skogsfångsservitut.
C. Departementschefen
Allmän enighet synes råda om att nuvarande bestämmelser leder till en
alltför hård beskattning av dem som vid lantmäteriförrättningar ålägges
utge eller berättigas motta ståndskogslikvid. Härigenom motverkas den rationaliseringsverksamhet
på jordbrukets och skogsbrukets område som sker
genom sådana förrättningar. En ändring av bestämmelserna synes därför
påkallad. Den som fått ett område sig tillskiftat med bättre eller mera skog
än han lämnat från sig och därför blivit ålagd att betala ståndskogslikvid
bör sålunda kunna finansiera likviden genom att ta ut skog man att behöva
omedelbart skatta fullt ut för denna inkomst. Den åter som lämnat från sig
den bättre skogen och i anledning härav får mottaga ståndskogslikvid böi
på motsvarande sätt ha möjlighet till anstånd med beskattningen av den
inkomst likviden utgör.
För att tillgodose dessa önskemål har skattelagssakkunniga föreslagit, att
möjligheterna till avdrag för minskning av skogs ingångsvärde eller ingående
virkesförråd skall ökas. Härigenom skulle beskattningen helt eller
delvis kunna uppskjutas till en framtida försäljning av fastigheten. Vidare
har de sakkunniga förordat, alt de belopp som trots avdragsmöjligheterna
måste beskattas skall kunna uppdelas på flera år, så att olägenheterna av
den statliga inkomstskattens progressivitet lindras.
92
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959
Den föreslagna metoden att lösa ifrågavarande problem liar i princip godtagits
av flertalet remissinstanser och kan av mig förordas. I fråga om
detaljutformningen föreligger emellertid flera svårlösta frågor.
En fråga som är av väsentlig betydelse för detaljutformningen av reglerna
om avdrag vid mottagandet och utgivandet av ståndskogslikvid är sålunda
om likviden skall likställas med vederlag för upplåten avverkningsrätt
eller om den skall betraktas såsom likvid för skog som avyttrats i samband
med marken. Gällande författningsbestämmelser ger inte någon bestämd
vägledning härutinnan. Vissa avgöranden i praxis tyder emellertid
på att ståndskogslikvid i princip jämställes med likvid för skog som avyttrats
i samband med marken.
Skattelagssakkunniga har emellertid intagit den ståndpunkten att avståendet
av växande skog mot ståndskogslikvid genom en uttrycklig lagregel
bör likställas med sådan avyttring som sker utan samband med marken.
De sakkunnigas förslag har sedan utformats med utgångspunkt härifrån.
Bakom de sakkunnigas ståndpunktstagande i frågan ligger överväganden
om ståndskogslikvidernas allmänna natur men också praktiska skäl.
Utan tvivel medför nuvarande praxis att jämställa ståndskogslikvid med
likvid för skog som avyttras i samband med marken vissa svårigheter vid
beräkningen av ingångsvärde resp. ingående virkesförråd. Samma problem
föreligger emellertid vid nyttjanderättsupplåtelser för all framtid, och jag
har därvidlag, såsom framgår av det tidigare anförda, ansett mig kunna
konstatera att svårigheterna inte torde vara större än att de kan bemästras,
särskilt om schablonmässiga beräkningar i viss utsträckning godtages. Beträffande
ståndskogslikvider gäller dessutom att de befintliga virkesförråden
ofta kartlagts vid jorddelningsförrättningen och då lämpligen kan tjäna
som utgångspunkt för beräkningar av ingående förråd.
Det bör inte heller förbises, att praktiska hänsyn också talar för att
bibehålla de nu tillämpade principerna för behandling av ståndskogslikvider.
En omläggning av praxis skulle sålunda medföra en reduktion av avdragsbeloppen.
Med de sakkunnigas förslag blir nämligen — i motsats till
vad som nu gäller — även den värdestegring beskattad som det ingående
virkesförrådet undergått under tiden för innehavet. Vidare måste det, såsom
påpekats under remissbehandlingen, innebära en praktisk olägenhet om beskattningen
av ståndskogslikvid, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle bli
annorlunda utformad än beskattningen av inkomst av skog vid försäljning i
rationaliseringssyfte och vid upplåtelse av nyttjanderätt för all framtid.
På grund härav förordar jag att ståndskogslikvid skall anses likställd
med likvid för skog som avyttrats i samband med marken. För att undvika
oklarhet på denna punkt synes en uttrycklig bestämmelse härom böra införas
i anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen. Godtages detta förslag
kan, såsom framgår av det följande, bestämmelserna om ståndskogslikvider
utformas avsevärt enklare än de sakkunniga föreslagit.
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
93
Bestämmelserna om ackumulerad inkomst tillämpas beträffande
inkomst av jordbruksfastighet blott i vissa fall, bl. a. i fråga om intäkt
av skogsbruk som förvärvas genom avyttring av växande skog i samband
med avyttring av marken. Om — såsom jag föreslagit — ståndskogslikvid
förklaras jämställd med sådan intäkt, blir bestämmelserna om ackumulerad
inkomst tillämpliga även på mottagare av ståndskogslikvider. Detta
medför, att likvidmottagaren får viss möjlighet att mildra progressionen i
den statliga beskattningen beträffande den del av ståndskogslikviden, som
trots avdragsreglerna blir beskattad; likviden kan fördelas på flera år bakåt
i tiden.
Genom förordningen om skogskonto får likvidmottagaren därjämte
möjlighet att uppskjuta beskattningen av ståndskogslikviden upp till tio
år framåt i tiden. Det av remissinstanserna i regel tillstyrkta förslaget att
i fråga om sådan likvid tillåta att hela beloppet insättes på skogskonto synes
böra genomföras.
Godtages vad jag här förordat, synes tillräckliga möjligheter lia skapats
att fördela och uppskjuta beskattningen av mottagna ståndskogslikvider.
De sakkunnigas förslag, att därutöver införa en rätt till fördelning, synes
under dessa förhållanden inte erforderligt.
Ej heller synes det föreligga behov att, på sätt de sakkunniga föreslagit,
införa en särskild avdragsrätt för mottagaren.
Skattelagssakkunniga har vidare föreslagit en särskild regel varigenom
utgivare av ståndskogslikvid, som efter förrättningen avyttrar
eller tillgodogör sig skog eller skogsprodukter, tillförsäkras avdrag för
värdeminskning av skog intill ståndskogslikvidens belopp. Förslaget har
den reella innebörden att utgivaren av ståndskogslikvid i skattehänseende
tillförsäkras samma ställning som de sakkunniga föreslagit för köpare av
fastighet som gör skogsuttag. De sakkunniga föreslår sålunda att skogens
värdenedgång genom skogsuttaget utan särskild bevisning skall antas vara
lika stor som skogsuttaget. Därigenom skulle den som utger en likvid bli
berättigad till ett avdrag, som är lika stort som den intäkt han har att
redovisa. Han kan med andra ord utan omedelbar beskattning sälja skog
för att få medel till den ståndskogslikvid han är skyldig att utge.
Jag har i det föregående förklarat mig inte kunna nu förorda de sakkunnigas
förslag att generellt medgiva ökade möjligheter till värdeminskningsavdrag,
när skog avverkas i anslutning till förvärv av en fastighet.
När det gäller ståndskogslikvider föreligger emellertid speciella omständigheter,
som motiverar ett annat ståndpunktstagande. Erfarenheten har sålunda
visat, att de nuvarande reglerna på området varit till hinder för slutförandet
av betydelsefulla jorddelningsförrätlningar, bl. a. inom Kopparbergs
län.
Jag anser mig därför böra förorda de sakkunnigas förslag att utgivare av
ståndskogslikvid skall äga rätt till värdeminskningsavdrag för skog som
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 4 i år 1959
avverkas i anslutning till jorddelningsförrättningen. Ett stadgande härom
bör införas i fjärde punkten av anvisningarna till 22 § i form av ett tillägg
till tredje stycket.
Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit bör en tidrymd anges,
inom vilken skogsuttaget måste ske för att avdrag skall kunna medges.
Denna tidrymd synes lämpligen kunna bestämmas till två år från det lagakraftägande
beslut om fastställelse å förrättningen föreligger. Vidare bör
givetvis gälla den begränsningen, att avdraget inte får överstiga rotvärdet
av avyttrat virke.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande berört frågan
om den skatterättsliga behandlingen av likvider vid avlösning av s. k.
skogsfångsservitut. Sådan avlösning kan ske antingen i samband
med laga skifte eller också utan sådant samband. Vid utbrytning av servitut
i samband med laga skifte kommer ståndskogslikvid för avlösning av
servitutet givetvis att behandlas på samma sätt som annan vid skiftet utgående
ståndskogslikvid. Är det åter fråga om utbrytning av servitut utan
samband med laga skifte, d. v. s. enligt 6 kap. 12 § andra stycket lagen om
fastighetsbildning i stad eller 20 kap. 3 § lagen om delning av jord å landet,
synes övervägande skäl tala för att likviden behandlas på enahanda
sätt. Den av mig föreslagna lagtexten har utformats så att i förevarande
hänseende likställighet mellan olika slag av ståndskogslikvider kommer att
råda.
VIII. Övriga frågor
A. De sakkunnigas förslag. De sakkunniga erinrar om att i olika sammanhang
har framhållits de svårigheter, som uppkommer till följd av att
skattekonsekvenserna av planerade rationaliseringsåtgärder inte kan överblickas.
Genom de ifrågasatta författningsändringarna kommer anledningen
till farhågor för oberäknade skattekonsekvenser i åtskilliga fall att bortfalla.
I andra fall åter kan det — även där de föreslagna bestämmelserna erbjuder
möjligheter till lindring jämfört med vad nu är fallet —- vara av stor betydelse
för sakägarna att på förhand få klarhet om skattekonsekvenserna.
Dessa svårigheter torde, framhåller de sakkunniga, kunna avhjälpas om
lantbruksnämnderna vid sin medverkan till rationaliseringsåtgärder beaktar
skattefrågorna och informerar sakägarna om vad som bör iakttagas för undvikande
av icke avsedda skattekonsekvenser. Möjligen kan det vara fördelaktigt
att för detta ändamål kontinuerligt anlita skatteteknisk sakkunskap.
I promemorian berörs även möjligheten att rörande tilltänkta åtgärder erhålla
förhandsbesked av riksskattenämnden. De sakkunniga ifrågasätter om
inte förhandsbesked, för vilka normalt skall utgå avgift med lägst 100 och
högst 500 kronor, borde göras avgiftsfria, i den mån de lämnas på framställning,
som gjorts med anledning av ifrågasatt rationaliseringsåtgärd och
under medverkan av vederbörande lantbruksnämnd. Samma resultat torde
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
emellertid kunna uppnås om lantbruksnämnd beredes möjlighet att av medel,
som kan disponeras för rationaliseringsverksamheten, bekosta förhandsbesked,
som lämpligen bör begäras för denna verksamhet.
Rörande de nya bestämmelsernas ikraftträdande anför de sakkunniga följande.
De ifrågasatta författningsändringarna innebär i intet fall någon skatteskärpning.
Med hänsyn härtill och till arten i övrigt av ändringarna torde
— där så anses lämpligt — hinder icke möta mot att ändringarna får träda
i kraft omedelbart efter vederbörliga författningars utfärdande och att de
göres tillämpliga redan från och med taxeringen det år, varunder författningarna
utfärdas.
Skäl att — såsom i visst hänseende ifrågasatts — föreskriva retroaktiv
tillämpning torde icke föreligga.
B. Remissyttrandena. I ett par yttranden berörs frågan om information i
skattefrågor till sakägarna i rationaliseringsärenden.
Lantbruksstyrelsen anför härom.
Liksom utredningen tänker sig styrelsen härvidlag att lantbruksnämndernas
tjänstemän skola kunna lämna hållbara besked i enklare fall. Emellertid
torde det ofta bli så att nämnderna icke ha möjlighet att med någon säkerhet
överblicka skattekonsekvenserna. Det föreligger därför behov av en
anordning för att de skogsägare som beröras av rationaliseringsverksamheten
kunna erhålla sådana upplysningar av de lokala skatteorganen att de kunna
överblicka och känna trygghet inför skattekonsekvenserna av en rationaliseringsåtgärd.
För att i mera ovissa fall få auktoritativa förhandsbesked borde
sakägarna eller nämnden ha möjlighet att vända sig till taxeringsnämndens
ordförande. Därest denne ej funne sig kunna ge besked finge han vidarebefordra
ärendet till taxeringsintendenten, som då skulle ha att avgiva
utlåtande i saken. Styrelsen föreslår att ett dylikt förfarande överväges.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att befattningshavare vid länsstyrelse
inte bör komma i fråga för denna informationsverksamhet. Länsstyrelsen
anför följande.
Länsstyrelsen understryker vikten av att sakägare i rationaliseringsärenden
informeras om den skatterättsliga situationen. Det kan emellertid icke
påfordras, att tjänsteman hos lantbruksnämnden enligt nuvarande organisation
skall vara så insatt i skatteförfattningarna, att han skall kunna överblicka
alla möjliga skatterättsliga konsekvenser. Skatteteknisk sakkunskap
bör därför finnas tillgänglig för nämnden. Sådan sakkunskap torde emellertid
endast undantagsvis stå till förfogande inom länen. Befattningshavare
vid länsstyrelsen bör icke komma i fråga. Tänkbart vore att skattesakkunnig
inom lantbruksstyrelsen erhölle ifrågavarande uppdrag. Härigenom skulle
vederbörande vinna eu rik erfarenhet inom hithörande område. En annan
och kanske ändamålsenligare väg är måhända vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om förhandsbesked.
I fråga om kostnaden för förhandsbesked i skattefrågor rörande rationaliseringsåtgärder
framhåller riksskattenämnden, att slopandet av dessa avgifter
icke kan ha någon betydelse för jordbrukets rationalisering samt att
96
Kung!. Mcij.ts proposition nr 44 år 1959
avgift utgår även när förhandsbesked avser t. ex. skattekonsekvenserna av
expropriation och dylikt. Avgifterna har, tillfogar nämnden, stor betydelse
för att hålla nämndens arbetsbörda inom gränser, som är rimliga med hänsyn
till nämndens organisation och arbetssätt.
Riksskattenämnden, som har att handlägga många frågor av för de skattskyldiga
och det allmänna lika stor vikt som de, varom här är fråga, kan
icke finna att avgiftsfrihet bör stadgas i nu förevarande hänseende.
De sakkunnigas förslag rörande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom
länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att av taxeringstekniska skäl
lagstiftningen bör bli tillämplig tidigast vid den taxering som påbörjas efter
det författningsändringarna utfärdats.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför följande om bestämmelsernas
ikraftträdande.
Enligt förbundets erfarenhet ha, alltsedan frågan om ändringar av beskattning
av skogsinkomst i samband med nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad
tid aktualiserades, skogsägarna intagit en avvaktande hållning. Detta
har förmärkts vid de stora vattenmålen i Norrland och i samband med servitutsupplåtelser
för kraftledningar och vägar. Det måste därför anses vara
av allra största betydelse, att lagändringarna genomföras snarast möjligt för
att undvika onödiga uppskov med avverkningar, som erfordras för genomförande
av allmännyttiga företag. I detta sammanhang torde upplysningsvis
böra meddelas, att vid vissa kraftverks- och regleringsföretag under de senaste
åren försök gjorts att avstycka sådana skogsarealer, som skadas genom
vattenuppdämning. Åtgärderna ha också i vissa fall genomförts, där detta
varit möjligt enligt jorddelningslagens regler.
Med hänsyn till vad nu angivits anser förbundet, att de föreslagna lagändringarna
böra göras tillämpliga åtminstone från och med den 1 januari 1958.
C. Departementschefen. Svårigheterna för en skogsägare att överblicka
skattekonsekvenserna av skogsförsäljningar har framhållits från många
håll. Om skattefrågorna aktualiseras av transaktioner som sker under medverkan
av myndighet, t. ex. lantbruksnämnd eller distriktslantmätare, kan
vissa informationer givetvis erhållas av myndigheten. Det torde ligga i sakens
natur att myndigheten därvid i förekommande fall kan och bör samråda
med andra myndigheter, som kan tänkas vara insatta i dessa frågor, i
första hand länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.
Beträffande den av lantbruksnämnd och distriktslantmätare bedrivna upplysningsverksamheten
torde det få ankomma på lantbruksstvrelsen och lantmäteristyrelsen
att vidta vissa samordnande åtgärder. Genomföres den nu föreslagna
lagstiftningen rörande de beskattningsfrågor som uppkommer i
samband med rationaliseringsåtgärder inom jordbruket och skogsbruket eller
eljest vid lantmäteriförrättningar, bör möjlighet finnas att behandla
dessa frågor på ett relativt lättillgängligt sätt i en upplysningsbroschyr, som
lantbruksnämnd och distriktslantmätare kan utlämna till skogsägare som
beröres av planerade rationaliseringsåtgärder eller lantmäteriförrättningar.
Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
97
Utgivandet av en sådan broschyr kan lämpligen ombesörjas av lantbruksstyrelsen
i samråd med lantmäteristyrelsen och riksskattenämnden.
I vissa situationer kan emellertid beskattningsfrågorna vara av sådan
art att skogsägaren för att få klarhet i sin skattefråga måste begära
förhandsbesked av riksskattenämnden. De sakkunniga har ifrågasatt om
icke den eljest för förhandsbesked utgående avgiften kunde slopas i frågor
som sammanhänger med rationaliseringsåtgärder. Såsom riksskattenämnden
i sitt remissyttrande framhållit utgår emellertid avgift för förhandsbesked
som föranledes t. ex. av expropriation eller i därmed jämförliga fall.
Jag kan därför inte förorda att förhandsbesked i rationaliseringsfrågor i
detta hänseende erhåller någon privilegierad ställning.
De föreslagna bestämmelserna synes böra tillämpas redan vid innevarande
års taxering. Detta innebär att de nya och gynnsammare reglerna blir
tillämpliga i fråga om inkomster som åtnjutits under år 1958. Den som vill
påkalla tillämpning av de nya bestämmelserna vid årets taxering bör, om
han inte framställer yrkande därom i deklarationen, vända sig till taxeringsnämnden
med särskild ansökan. Han kan också — oberoende av vad han
yrkat hos taxeringsnämnden — i vanlig ordning anföra besvär över taxeringen
och hos prövningsnämnden begära den ändring i årets taxering som
kan föranledas av reformen.
Sådana skattskyldiga som redovisar inkomsten av jordbruksfastighet enligt
bokföringsmässiga grunder kan år 1959 bli taxerade för ett beskattningsår,
som omfattar även tid före är 1958. Av rättviseskäl synes det nödvändigt
med en särskild bestämmelse som förhindrar att dessa skattskyldiga kommer
i en gynnsammare ställning än det stora flertalet jordbrukare, som inte
har brutet räkenskapsår. På grund härav har i det framlagda författningsförslaget
intagits en bestämmelse om att äldre regler fortfarande skall tilllämpas
i fråga om intäkt som åtnjutits före år 1958.
IX. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars
1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;
samt
3) förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.
Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
7 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. .Yr 44
Kungl. Maj: is proposition nr ii år 1959
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Sanell
Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959
99
Bihang
Skattelagssakkunnigas förslag
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370
Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 22 § punkterna
4 och 5 samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives, att till anvisningarna till 21 § nämnda lag skall fogas en ny punkt,
betecknad 9, av nedan angiven lydelse, att i anvisningarna till 22 § samma
lag efter punkt 4 skall infogas en ny punkt, betecknad 4 a av nedan angiven
lydelse samt att till anvisningarna till 35 § samma lag skall fogas en ny
punkt, betecknad 6, med den lydelse nedan sägs.
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna.
Har skog--— tidigare medgivits.
Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den
skattskyldige efter eget val njuta avdrag antingen med den del av köpeskillingen
eller den eljest erhållna valutan för skogen, som belöper på det för
ägaren gällande ingående virkesförrådet, eller med ett belopp motsvarande
värdet av fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen av marken
eller med skogens för ägaren gällande ingångsvärde. Avdrag efter vad nu
sagts må åtnjutas jämväl då nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet eller
visst område av fastighet upplåtits för obegränsad tid samt skog avverkats
å upplåtet område eller växande skog därå avyttrats i samband med eller
med anledning av upplåtelsen.
Hemmavarande barn, -— --- tillhöra arbetspersonalen.
Har sambruksförening---nämnda gottgörelse.
35 §.
2 mom. Till intäkt---tid (realisationsvinst).
Har egendom---jämförligt fång.
Såsom skattepliktig---25 % » »
Vad ovan---å tomträtt.
Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering
avyttrat fast egendom, som användes för jordbruk eller skogsbruk, och i
dess ställe förvärvat annan fast egendom, som användes på nämnda sätt,
skall om sistnämnda egendom därefter avyttras frågan huruvida egendomen
förvärvats genom sådant fång och varit i den skattskyldiges ägo under sådan
tid, att vinst vid avyttringen utgör skattepliktig realisationsvinst, bedömas
med hänsyn till det fång, varigenom den skattskyldige förvärvat den förstnämnda
egendomen.
100
Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år i959
4 mom. Vinst, som--- ■—- mot engångsersättning.
Såsom skattepliktig realisationsvinst anses ej heller vinst, vilken uppkommit
genom sådan avyttring av fast egendom som främjar jordbrukets
yttre rationalisering.
Anvisningar
till 21 §.
9. Till intäkt av skogsbruk hänföres ståndskogslikvid i penningar, som
kommit skattskyldig till godo på grund av beslut vid förrättning enligt lagen
om delning av jord å landet. Dylik likvid anses likställd med intäkt, som
uppkommit genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Har sådan likvid
bestämts att betalas på en gång och uppgår likviden till minst tretusen kronor,
skall likviden, om den skattskyldige så vill, upptagas såsom intäkt med
minst en tiondel under det beskattningsår, varunder densamma influtit, och
med minst en tiondel under det därpå följande beskattningsåret samt med
återstoden under nästa beskattningsår. Där särskilda omständigheter därtill
föranleda, må prövningsnämnd på framställning av den skattskyldige medgiva,
att likviden fördelas till beskattning på det beskattningsår, varunder
densamma influtit, och de därpå följande fyra beskattningsåren.
Utgår ersättning i naturaförmåner, skall så anses som om dessa tillgodokommit
den skattskyldige av den honom tillhöriga fastigheten. Överlåter den
skattskyldige rätt till sådana naturaförmåner mot betalning i penningar att
erläggas på en gång, skola de i första stycket meddelade bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning.
till 22 §.
4. Har skog---gällande ingångsvärde.
Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan anses
hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten.
Har egendom, som skattskyldig erhållit såsom gåva av make eller
skyldeman, av givaren förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt
fång, skall i berörda hänseende sistnämnda fång vara avgörande. Motsvarande
skall gälla, om make vid bodelning i anledning av andra makens död erhållit
egendom, som förstnämnde make före äktenskapets ingående eller under
äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,
eller om make vid bodelning av annan anledning än andra makens död erhållit
egendom, som någondera maken före äktenskapets ingående eller under
äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång.
Vid bedömande av skogs ingångsvärde skall särskilt beaktas, i vad mån värdet
på rot av skog, som omedelbart kan avverkas, kan antagas hava ingått i
fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten.
Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda
köpeskillingen och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten
med avseende å fastighetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för
förvärvet icke förelegat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt eljest
gällande grunder beräknats, om stämpclplikt förelegat. Skogens för ägaren
gällande ingångsvärde utgör det sålunda beräknade ingångsvärdet med
avdrag för vad han må hava fått avdraga vid tidigare taxeringar. Har efter
avverkning av skog eller upplåtelse av avverkningsrätt den återstående skogens
värde nedgått under det för ägaren gällande ingångsvärdet, får avdrag
Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959
101
ske med det belopp, varmed värdet sålunda minskats. — Har fastigheten
förvärvats genom köp eller därmed jämförligt fång mot vederlag, som kan
antagas motsvara normalt värde å fastigheten, och sker avverkning av skog
eller upplåtelse av avverkningsrätt jämförelsevis kort tid efter förvärvet, må
även om utredning rörande den återstående skogens värde icke förebringas,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skogens ingångsvärde
antagas hava nedgått med belopp motsvarande värdet på rot av den skog,
som avverkningen eller upplåtelsen omfattat.
Med ingående — — — av ingångsvärdet.
Vare sig---ursprungliga ingångsvärdet.
Är det — — -— samma tid.
Om avdrag —■ ■— — av skogen.
Om moderbolag---för moderbolaget.
Exempel å-— --ingående virkesförråd:
A. försäljer---erlagda köpeskillingen.
Det för--- 10 200 kronor.
Exempel å---i ingångsvärde:
B. försäljer--- 10 000 kronor.
Ingångsvärdet har -—■ — — det ursprungliga.
4 a. Har vid förrättning enligt lagen om delning av jord å landet bestämts
att ståndskogslikvid skall utgå i penningar, skall utöver vad i punkt 4 sägs
gälla följande.
Skattskyldig, som vid förrättningen avstått skog mot rätt att uppbära
ståndskogslikvid, må ändå att den återstående skogens värde icke nedgått
under det för honom gällande ingångsvärdet åtnjuta avdrag såsom om sådan
nedgång skett, dock icke med större del av nämnda värde än som svarar mot
förhållandet mellan ståndskogslikviden och värdet före förrättningen av
skogen å fastigheten.
Skattskyldig, som förpliktats utbetala ståndskogslikvid och efter förrättningen
avverkar eller avyttrar skog utan samband med avyttring av marken,
må ändå att den återstående skogens värde icke nedgått under det för honom
gällande ingångsvärdet åtnjuta avdrag såsom om sådan nedgång skett. Avdrag
som nu sagts må icke för något beskattningsår överstiga den skattskyldiges
intäkter av skogsbruk å fastigheten och ej heller sammanlagt åtnjutas
med högre belopp än som svarar mot ståndskogslikviden.
5. Har växande---ovan sägs.
Härvid iakttages---valutans belopp.
Är skattskyldig berättigad att åtnjuta avdrag enligt 22 § 1 mom. tredje
stycket i fall, då skog avverkats i samband med eller med anledning av upplåtelse
för obegränsad tid, skall såsom köpeskilling eller eljest erhållen valuta
för skogen anses det belopp, vartill intäkterna genom avverkningen enligt
21 § skall upptagas, med avdrag av omkostnaderna för och värdet av
den skattskyldiges egen arbetsinsats vid avverkningen.
Exempel:
1. A. inköper — — — 840 kronor.
Samma skogsmark — -- 400 kronor.
2. C. ärver---skogens försäljning.
till 35 §.
6. Avyttring av fast egendom skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering
eller utgöra led i åtgärder för sådan rationalisering om lantbruksnämnden
i det län, där egendomen är belägen, förklarat att så är fallet.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars 1954 (nr
142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;
given etc.
Kungl. Maj :t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott
förordna, att 2 § förordningen den 27 mars 1954 om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
2 §•
Beträffande viss---egen rörelse.
Har såsom intäkt upptagits ståndskogslikvid i penningar, vilken bestämts
vid förrättning enligt lagen om delning av jord å landet, må uppskovet avse
sådan intäkt i dess helhet. Vad nu sagts skall ock gälla vederlag i penningar,
som influtit vid avyttring av ståndskogslikvid i naturaförmåner.
Uppskov må---skogsbruk härrör.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag
till
förordning om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring av
växande skog i samband med avyttring av marken; given etc.
1 §•
Har skattskyldig för främjande av jordbrukets yttre rationalisering avyttrat
fastighet, som användes för jordbruk eller skogsbruk, skall, om den
skattskyldige så yrkar, intäkt genom avyttring av växande skog i samband
med fastighetens avyttring på de villkor och i den omfattning som nedan
sägs icke räknas till skattepliktig inkomst.
2 §•
Avyttring av fastighet skall anses hava skett för främjande av jordbrukets
yttre rationalisering om lantbruksnämnden i det län, där fastigheten är belägen,
förklarat att så är fallet.
3 §•
Skattefrihet, som i 1 § sägs, må åtnjutas om avyttringen skett i samband
med förvärv av fastighet av jämförlig art och avtal om förvärvet träffats i
anslutning till avyttringen eller inom ett år därefter.
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
103
4 §•
Skattefrihet enligt 1 § må högst åtnjutas för beloppet av intäkt, som i
nämnda paragraf sägs, minskad med avdrag enligt punkt 5 anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen vartill den skattskyldige är berättigad med
anledning av avyttringen. Avdraget må dock icke överstiga ett belopp motsvarande
det värde, varmed växande skog kan anses hava ingått i värdet å
den fastighet, som förvärvats i samband med avyttringen (skogens ingångsvärde
för den förvärvade fastigheten).
Medgives skattefrihet skall den skattskyldige med avseende å den förvärvade
fastigheten anses hava åtnjutit avdrag för minskning i skogens ingångsvärde
med belopp motsvarande det, för vilket skattefrihet åtnjutits.
5 §•
Fråga om skattefrihet prövas av prövningsnämnden i det län, där den avyttrade
fastigheten är belägen. Har framställning därom gjorts hos annan
prövningsnämnd, skall framställningen överlämnas till förstnämnda prövningsnämnds
kansli för handläggning.
Framställning om skattefrihet må ske så snart förutsättningar för skattefrihet
föreligga och skall för att upptagas till prövning senast hava inkommit
till prövningsnämnds kansli före utgången av året efter det varunder
byte skett eller fastighet eljest förvärvats i samband med avyttring av fastighet.
Om handläggning av framställning enligt denna förordning samt om besvär
över beslut i anledning av sådan framställning skall i tillämpliga delar
gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat angående besvär rörande inkomsttaxering.
6 §.
Prövas framställning enligt denna förordning efter det beslut meddelats
rörande den taxering, varom fråga är, skall tillika meddelas beslut rörande
den ändring i åsatt taxering, som föranledes av beslutet rörande framställningen.
Ankommer beslut rörande ändring i åsatt taxering på annan prövningsnämnd,
skall protokollsutdrag med beslut över framställningen översändas
till sistnämnda prövningsnämnds kansli för vederbörlig åtgärd av
nämnden.
7 §•
Föreligger icke vid prövning av framställning enligt denna förordning utredning
till stöd för en noggrann beräkning av belopp, för vilket skattefrihet
må åtnjutas, skall uppskattning därav ske efter vad med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.
8 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de övriga föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna förordning.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1959
Innehålls förteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................................ 1
Författningsförslag ........................................................ 2
Statsrådsprotokoll den 23 januari 1959
I. Inledning ........................................................ g
II. Gällande bestämmelser ............................................ 10
1. Beskattning för realisationsvinst vid avyttring av fastighet ...... lo
2. Beskattning för inkomst av skogsbruk ........................ 12
3. Bestämmelserna om den statliga rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets område.......................................... 16
III. De aktuella beskattningsfrågornas tidigare behandling ................ 18
1. Norrlandskommitténs framställning .......................... 18
2. 1951 års riksdag .............................................. 20
3. Skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund ............................ 21
4. Inom finansdepartementet under år 1954 verkställd utredning . . 23
5. Förnyad framställning från Riksförbundet Landsbygdens folk . . 26
6. 1957 års riksdag ............................................ 28
IV. Allmänna synpunkter .............................................. 29
A. översikt över de sakkunnigas förslag ............................ 29
B. Remissyttrandena .............................................. 30
C. Departementschefen ............................................ 34
V. Beskattningsfrågor i samband med yttre rationalisering................ 35
A. De sakkunnigas förslag.......................................... 35
1. Realisationsvinstbeskattningen ................................ 35
2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet 39
3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv
av fastighet ................................................ 42
B. Remissyttrandena .............................................. 44
1. Realisationsvinstbeskattningen ................................ 44
2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet 52
3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv
av fastighet ............................................... 56
C. Departementschefen ............................................ 59
VI. Beskattning av skogsinkomster i samband med nyttjanderättsupplåtelser 66
A. De sakkunnigas förslag ............................................ 6g
B. Remissyttrandena .............................................. 70
C. Departementschefen ............................................ 73
Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959
105
VII. Beskattningsfrågor rörande ståndskogslikvider ...................... 76
A. De sakkunnigas förslag .......................................... 76
1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid .................. 76
2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid ............ 82
B. Remissyttrandena .............................................. 83
1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid .................. 83
2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid ............ 89
C. Departementschefen ............................................ 91
VIII. Övriga frågor ...................................................... 94
A. De sakkunnigas förslag .......................................... 94
B. Remissyttrandena .............................................. 95
C. Departementschefen ............................................ 96
IX. Departementschefens hemställan .................................... 97
Bihang. De sakkunnigas författningsförslag .................................. 99
S Bihang till riksdagens protokoll 11)59. 1 samt. Nr 41