Kangl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
1
Nr 43
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
rörande bekämpandet av växtsjukdomar m. m.; given
Stockholms slott den 30 januari 1959.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed
dels föreslå riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att anlita det å riksstalen
under nionde huvudtiteln upptagna anslaget till Bekämpande av
växtsjukdomar för utbetalande av ersättningar för skador i vissa fall,
dels anhålla om riksdagens yttrande över ett i statsrådsprotokollet angivet
förslag att uttaga avgifter för att täcka kostnader för den yttre växtinspektionen
och därmed sammanhängande verksamhet hos statens växtskyddsanstalt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
1 Bihang till riksdagens protokoll 1D5''J. t samt. A r 4i
9
Kungl. Maj:ts proposition nr i3 år 1959
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 januari 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kung,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m. och anför därom följande.
Inledning
Sverige har den 9 maj 1952 ratificerat internationella växtskyddskonven:
tionen av den 6 december 1951. I enlighet med vad som framgår av propositionen
1953: 70 och riksdagens skrivelse 1953: 149 har vårt land vidare
anslutit sig till Europeiska växtskyddsorganisationen (EPPO).
Härigenom har vi åtagit oss att vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder samt
sådana tekniska och administrativa åtgärder, som angives i konventionen och
eventuella tilläggsöverenskommelser till denna. Åtagandena avser bl. a. inspektion
av försändelser av växter, växtprodukter och vissa andra varor
samt av lagrings- och transportmedel för växter och växtdelar, desinfektion
mot skadedjur och växtsjukdomar samt utfärdande av sundhetscertifikat.
Vidare har vid nordiska överläggningar i Stockholm i december 1957 vissa
riktlinjer uppdragits för den kontroll, som vid införsel av växter och växtdelar
m. in. borde ske ur växtskyddssynpunkt.
I motionen I: 37 till 1955 års riksdag har hemställts, att åt statens växtskyddsanstalt
skulle uppdragas att företaga utredning och inkomma med
förslag till bestämmelser om krav på frihet från skadegörare i importerade
vegetabiliska produkter och om inspektion vid import av sådana varor. Vid
utskottsbehandlingen framkom, att lantbruksstyrelsen i samråd med statens
växtskyddsanstalt påbörjat en utredning i ämnet. Med åberopande härav
hemställde jordbruksutskottet i sitt utlåtande 1955: 40, att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Detta blev också riksdagens
beslut.
Nyssnämnda utredning har under hösten 1958 slutförts. I anledning härav
har växtskyddsanstalten i sin anslagsskrivelse för budgetåret 1959/60
hemställt om en förstärkning av anstaltens personal och övriga resurser för
att möjliggöra en förbättring ur växtskyddssynpunkt av kontrollen av till
Knngl. Moj:ts proposition nr 43 år 1959
3
landet införda växter och växtprodukter. I skrivelser den 21 och 30 oktober
1958 har anstalten gjort ytterligare framställningar i ämnet samt framlagt
förslag till kungörelse angående införsel av växter in. m., till taxa för anmälningsavgift
samt till förordning angående inspektionsavgift vid införsel
av vissa växter in. in.
Över nämnda skrivelser har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens sakrevision, kommerskollegium, gcneralpos
t styrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen, lan tbruksst yrelsen,
styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens
jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, statens lönenämnd, Sveriges lnntbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Hushållningssällskapens förbund,
Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska importföreningen för färsk frukt u. p. a., Sveriges speditörförbund,
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Svenska plantskolornas
riksförbund, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Sveriges redareförening,
Svenska hamnförbundet, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren
i Gävle samt Skånes handelskammare.
Med hänsyn till behovet av ett förbättrat skydd mot utifrån kommande
växtsjukdomar och växtparasiter har i årets statsverksproposition (IX ht p.
41) föreslagits, att växtskyddsanstaltens yttre inspektion förstärkes med 4
inspektörsassistentcr i lönegrad Ae 12, 4 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång
samt deltidsanställda inspektörer på platser, som är belägna på
större avstånd från de heltidsanställda växtinspektörernas stationsorter.
Kostnaderna för inspektörsassistentema och kontorsbiträdena beräknas till
83 800 kr. och för deltidsinspektörerna till 25 000 kr. Därjämte har förordats,
att en tjänst som assistent i reglerad befordringsgång vid huvudanstaltens
inspektionsavdelning ändras till en tjänst som förste assistent i lönegrad
Ae 21 och att en tjänst som kontorsbiträde i lönegrad Ae 5 vid samma
avdelning ändras till en tjänst som kanslibiträde i lönegrad Ae 7. Den totala
ökningen av växtskyddsanstaltens avlöningsanslag till följd av nämnda personalförstärkningar
och tjänsteförändringar har beräknats till 112200 kr.
I anslutning till den föreslagna personalförstärkningen har i statsverkspropositionen
(IX ht p. 42) växtskyddsanstaltens omkostnadsanslag föreslagits
skola höjas med sammanlagt 75 000 kr. för täckande av beräknade löpande
omkostnader samt för anskaffning av utrustning och bilar för den
yttre växtskyddsinspektionen.
I samband med framläggandet av förslagen till nyssnämnda personalförstärkningar
har jag anmält min avsikt alt föreslå Kungl. Maj :t att i särskild
proposition förelägga 1959 års riksdag förslag i anledning av växtskyddsanstaltens
framställningar i fråga om kungörelse angående införsel av växter
m. in. samt inspektions- och anmälningsavgifter vid införsel av vissa
växter in. in. I anslutning härtill har i statsverkspropositionen å riksstatens
inkomstsida beräknats ett belopp av 800 000 kr. under titeln Uppbörd i statens
verksamhet: Inkomster vid statens växtskyddsanstalt.
.lag torde nu få upptaga växtskyddsanstaltens framställningar i vad de
-1
Kungl. Maj.ts proposition nr ''iS år 1959
avser förslag att i vissa fall ersättning av allmänna medel skall kunna utgå
i anledning av förluster, som uppstår vid ingrepp i växtskyddssyfte. De föreslagna
avgifterna är avsedda att endast täcka de kostnader för växtskyddsanstaltens
verksamhet som sammanhänger med den i växtskyddssyfte bedrivna
importkontrollen. Frågan härom torde därför vara av beskaffenhet
att kunna avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande. Då avgifter för
detta ändamål emellertid icke tidigare upptagits, synes det lämpligt att frågan
anmäles för riksdagen. Jag torde därför redan nu böra lämna en redogörelse
för växtskyddsanstaltens förslag i denna del samt remissinstansernas
och min egen ståndpunkt. Växtskyddsanstaltens framställningar avser i övrigt
förslag till bestämmelser, som på grund av internationella åtaganden
eller eljest kan anses erforderliga för att förebygga att till riket införes växtsjukdomar
och växtskadedjur, som kan vålla allvarliga skador på inhemska
odlingar eller på inom landet lagrade växtprodukter. Då utformningen av
dessa bestämmelser, vilken bör ankomma på Kungl. Maj :t, delvis är beroende
av de resurser, som ställes till växtskyddsanstaltens förfogande, torde riksdagens
ställningstagande till de i årets statsverksproposition föreslagna förstärkningarna
av växtskyddsanstaltens personal in. in. böra avvaktas, innan
frågan anmäles för Kungl. Maj:t. Emellertid torde jag redan nu få som en
bakgrund till de ekonomiska frågorna lämna en redogörelse för huvuddragen
av växtskyddsanstaltens förslag även i denna del.
Internationella överenskommelser m. m.
Efter det senaste världskriget intensifierades det internationella samarbetet
på växtskyddets område. Det understöddes därvid av Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). Denna organisation
rekommenderade bildandet av regionala sammanslutningar av länder för
det internationella växtskyddssamarbetet. En av dessa sammanslutningar
är den år 1950 bildade Europeiska växtskyddsorganisationen (European
Plant Protection Organization eller förkortat EPPO). Denna har framsprungit
ur en europeisk kommitté för bekämpandet av koloradoskalbaggen,
som under kriget utbredde sig över nästan hela Västeuropa frånsett
Storbritannien och Skandinavien. EPPO ändrade för några år sedan sitt
namn till European and Mediterranean Plant Protection Organization, dock
med bibehållande av EPPO som förkortning. Till EPPO är numera 24 länder
i Europa och i Medelhavsområdet anslutna, däribland Sovjetunionen
och Polen. Sverige har tillhört EPPO sedan år 1954.
FAO har även medverkat till att den senaste internationella växtskyddskonventionen
kommit till stånd. Denna är daterad i Rom den 6 december
1951 och undertecknad av representanter för 40 länder, däribland Sverige.
Konventionen innehåller bl. a. bestämmelser av följande innehåll.
I syfte att trygga gemensamma och effektiva åtgärder för att förebygga
införande och spridande av skadedjur och sjukdomar hos växter och växtprodukter
samt för att främja åtgärder för deras bekämpande förbinder sig
Kuntjl. Maj.ts proposition nr i 3 år 1959
r>
de avtalsslutande regeringarna att vidtaga sådana lagstiftningsåtgärder
samt sådana tekniska och administrativa åtgärder, som angives i konventionen
och i eventuella tilläggsöverenskommelser (artikel I, punkt 1). I
artikel III meddelas bestämmelser om tilläggsöverenskommelser. Sådana kan
föreslås av FAO på rekommendation av avtalsslutande regering eller på
denna organisations eget initiativ för att lösa särskilda växtskyddsfrågor,
som kräver synnerlig uppmärksamhet eller särskilda åtgärder. Tilläggsöverenskommelse
träder för varje avtalsslutande regering i kraft, sedan den
godkänts enligt FAO:s stadgar och procedurregler.
I punkt 1 av artikel IV lämnas närmare föreskrifter om de åtaganden,
vilka regeringarna förbinder sig till enligt konventionen. Härom stadgas
följande.
1. Varje avtalsslutande regering skall snarast och efter bästa förmåga
vidtaga åtgärder för
(a) att upprätta en officiell växtskyddsorganisation med följande huvudsakliga
funktioner:
(i) inspektion av växande plantor, av områden under kultur samt av
växter och växtprodukter under lagring eller transport, särskilt i syfte att
rapportera förekomst, utbrott eller spridning av växtsjukdomar och skadedjur,
samt att bekämpa desamma;
(ii) inspektion av försändelser av växter och växtprodukter i internationell
trafik och, så långt möjligt, inspektion av försändelser av andra artiklar
eller varor i internationell trafik under sådana förhållanden att dessa tillfälligtvis
kan uppträda som bärare av skadedjur och sjukdomar hos växter
och växtprodukter ävensom inspektion och övervakning av för internationell
trafik avsedda lagrings- och transportmedel av alla slag för växter och
växtprodukter eller av andra varor, särskilt i syfte att förebygga spridning
av skadedjur och sjukdomar hos växter och växtprodukter över nationsgränser;
(iii)
desinfektion mot skadedjur och sjukdomar av försändelser av växter
och växtprodukter i internationell trafik och av behållare, lagringsplatser
eller transportmedel av alla ifrågakommande slag;
(iv) utfärdande av certifikat rörande i försändelser förekommande växters
och växtprodukters sundhetstillstånd och ursprung;
(b) spridande av upplysning inom landet rörande skadedjur och sjukdomar
hos växter och växtprodukter samt i fråga om medlen för dessas
förebyggande och bekämpande;
(c) främjande av forskning och undersökningar inom växtskyddets område.
Enligt punkt 1 av artikel V skall varje avtalsslutande regering vidtaga
åtgärder i syfte att inom dess territorier utfärdade sundhetscertifikat
bringas i överensstämmelse med andra avtalsslutande regeringars växtskyddsbestämmelser.
Till garanti för att certifikaten blir tillförlitliga lämnas
vidare vissa föreskrifter. Inspektion skall sålunda utföras och certifikat
utfärdas allenast av tekniskt kvalificerade och vederbörligen auktori
-
0 Kungl. Maj.ts proposition nr ''iö ur 1959
serade tjänstemän eller av dessa därtill bemyndigade personer samt under
sådana förhållanden och med sådan sakkunskap och sådana informationer
hos dessa tjänstemän, att myndigheterna i importländerna med förtroende
kan godkänna sådana certifikat som tillförlitliga handlingar. I vissa fall
skall certifikaten utfärdas enligt fastställt formulär.
I artikel VI punkt 1 lämnas följande importföreskrifter.
I syfte att förebygga införsel av skadedjur och sjukdomar hos växter till
sina territorier skall de avtalsslutande regeringarna äga full befogenhet att
reglera införseln av växter och växtprodukter och må i detta syfte:
(a) föreskriva restriktioner eller uppställa fordringar rörande importen
av växter och växtprodukter;
(b) förbjuda import av vissa växter eller växtprodukter eller av vissa
försändelser av växter eller växtprodukter;
(c) inspektera eller kvarhålla vissa försändelser av växter eller växtprodukter;
(d)
behandla, förstöra eller avvisa vissa försändelser av växter eller växtprodukter,
eller fordra att sådana försändelser underkastas särskild behandling
eller förstöras.
I punkt 2 av samma artikel lämnas vissa föreskrifter i avsikt att förhindra
att större ingrepp än nödvändigt göres i den internationella handeln.
Därvid stadgas bl. a. under (d), att avtalsslutande regering, som fordrar
att försändelser av vissa växter och växtprodukter skall införas endast över
särskilda införselorter, skall välja dessa orter så, att den internationella
handeln icke därigenom onödigtvis hindras. Sådana begränsningar beträffande
införselorter får icke göras med mindre det erfordras att berörda
växter och växtprodukter åtföljes av sundhetscertifikat eller kommer att
inspekteras eller underkastas särskild behandling. Enligt (f) i samma punkt
skall de avtalsslutande regeringarna, dock utan att därigenom äventyra sin
egen växtproduktion, träffa nödiga anstalter för att till ett minimum nedbringa
antalet fall, i vilka sundhetscertifikat erfordras för växter och växtprodukter,
som ej är avsedda för plantering, såsom sädesslag, frukter, grönsaker
och avskurna blommor. Vid konventionen har såsom bilaga fogats
formulär för sundhetscertifikat.
I samband med bedömandet av avgiftsfrågan torde även vissa bestämmelser
i det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) böra uppmärksammas.
Enligt artikel III i detta avtal skall produkter från en avtalsslutande
parts område, som införts till en annan avtal sslutande parts område, icke,
vare sig direkt eller indirekt, vara underkastade något slag av inre skatter
eller andra inre avgifter utöver dem, som direkt eller indirekt tillämpas
på samma slags produkter av inhemskt ursprung. Enligt avtalet, artikel
VIII p. 1. a), skall alla avgifter, andra än tullar och de i artikel III
berörda, som av parterna uttages å eller i samband med import, till sitt
belopp begränsas till den ungefärliga kostnaden för lämnade tjänster och
icke innebära ett indirekt skydd för inhemska produkter eller en beskattning
av importvaror i statsfinansiellt syfte. Bestämmelserna i artikel VIII
Kungl. Maj:ts proposition nr 43 år 1959
7
äger tillämpning bl. a. på avgifter, som avser analys, inspektion, karantän,
hälsovård och desinfektion (p. 4. g) och li)). Vidare uttalas i p. 1. b), att
parterna erkänner behovet av att minska antalet och variationen av de avgifter
som åsyftas under a).
I detta sammanhang må påpekas, att samtliga åtgärder, som ett land
vidtager för att förebygga att växtsjukdomar eller växtskadedjur inkommer
till landet, enligt internationellt språkbruk sammanfattas under benämningen
»växtkarantän».
Bestämmelser om växtskyddskontroll vid införsel
Huvuddragen av växtskyddsanstaltens förslag
Beträffande de nu gällande bestämmelserna om vad som ur
växtskyddssynpunkt skall iakttagas vid införsel av växter och växtprodukter
till riket anför växtskyddsanstalten, att dessa huvudsakligen återfinnes
i följande författningar, nämligen kungörelsen den 29 september 1876 (nr
36) angående förbud tills vidare mot införsel av potatis, kommande från
Amerika ävensom från vissa länder inom Europa, kungörelsen den 11 januari
1927 (nr 3) angående bestämmelser att iakttagas vid införsel av potatis,
kungörelsen den 6 mars 1936 (nr 50) angående införsel av levande
växter och växtdelar in. in., kungörelsen den 12 januari 1951 (nr 8) med
förbud mot införsel av levande almväxter, almbark och almvirke, kungörelsen
den 5 maj 1952 (nr 222) om förbud mot införsel, försäljning och
plantering av berberisbuskar samt kungörelsen den 16 augusti 1955 (nr
510) med förbud mot införsel i vissa fall av frukter och växter in. m. Som
bihang till vissa av nyssnämnda kungörelser hade lantbruksstyrelsen efter
förslag av växtskyddsanstalten upprättat förteckningar över de olika skadedjur
och sjukdomar på växter, som ansetts skola importförbjudas. Den senaste
revisionen av dessa förteckningar skedde år 1955 på grund av den
väsentligt förändrade utbredningen av växtskadegörare i Europa sedan år
1936, då den föregående förteckningen utfärdades. Växtskyddsanstalten
framhåller, att i skadegörarförteckningen av år 1936 endast de skadegörare
var medtagna, som kunde upptäckas vid okulär besiktning. Följaktligen
saknades såväl potatiskräfta som potatisål. Om man bortsåg från kungörelsen
1955: 510 och den nyssnämnda revisionen av skadegörarförteckningen,
vilka båda tillkom som provisorier i avvaktan på revision av de allmänna
införselbestämmelserna, hade ca 20 år förflutit utan att större ändringar
skett i införselbestämmelserna.
Beträffande omfattningen av den kontrollerade varuinförseln
anför anstalten att en väsentlig ökning skett under senare år.
År 1936 infördes av de varukategorier, som genom kungörelsen 1936: 50
belädes med krav på sundhetscertifikat vid införsel, ca 15 000 ton. Denna
årskvantitet var tämligen oförändrad fram till det senaste världskriget för
att under krigets gång fram till år 1944 efter band sjunka till endast ca
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
4 000 ton per år. Efter kriget steg införseln åter och ett utmärkande drag
under de första efterkrigsåren var de stora mängder fruktträd och grundstammar,
som infördes för att ersätta den nedgång i fruktträdsantalet, vilket
blivit följden av de svåra köldskadorna under de kalla vintrarna 1940—
1942. Sedan dess minskade emellertid denna del av införseln betydligt
och den årligen införda mängden av plantskolealster höll sig på ungefär
samma nivå genom åren. Detsamma var förhållandet med blomsterlöksimporten.
Däremot steg införseln av konsumtionsvarorna bland de varugrupper
det här är fråga om oavbrutet under senare år. Särskilt gällde detta
grönsakerna. Potatisimporten varierade ganska mycket beroende på skördeutfallet
i Sverige men även denna införsel ökade i genomsnitt starkt.
Under år 1954 infördes sålunda endast ca 9 000 ton, under 1955 däremot
ca 130 000 ton, under 1956 ca 80 000 ton, under 1957 ca 11 000 ton och under
första halvåret 1958 ca 56 000 ton. Den sammanlagda införseln av
certifikatbelagda varor var under år 1947 ca 12 000 ton, under år 1952 eu
48 0001 ton och år 1956 ca 102 000 ton. Till det sista talet borde läggas
de ca 200 000 ton färska frukter, bär och grönsaker, vilka genom kungörelsen
1955:510 lagts under växtskyddsanstaltens införselkontroll.
Växtskvddsanstalten lämnar härefter en redogörelse för svagheterna
i och olägenheterna med de nuvarande införselbestämmelser
n a. I fråga om potatisimporten anför anstalten, att denna
regleras av kungörelsen 1876: 36, som förbjuder införsel av potatis från
Amerika, och kungörelsen 1927:3, som avser att ge säkerhet mot införsel
av kräftsmittad potatis samt behandlar skyddet mot koloradoskalbagge, potatismal
och potatisål. Dessutom gäller kungl. brevet 1932:517, vilket ger
växtskyddsanstalten rätt att medgiva undantag från bestämmelserna i de båda
kungörelserna. Anstalten framhåller, att det är allenast på grund av förefintligheten
av denna dispensmöjlighet som de senaste årens potatisinförsel
varit möjlig från något land. I synnerhet är det koloradoskalbaggens nuvarande
utbredning samt bestämmelsen att exportlandet skall ha införselförbud
för potatis från kräftsmittat land, som omöjliggör import enligt de ursprungliga,
ännu gällande bestämmelserna. Tidigare utfärdades med stöd
av nyssnämnda kungl. brev 1932: 517 varje importsäsong dispenser för de
olika importörerna. Sedan år 1954 har i stället säsongmässiga dispensvillkor
utarbetats och delgivits importörerna, exportländernas växtskyddsmyndigheter
och EPPO. Det måste emellertid enligt anstaltens mening anses otillfredsställande
att på detta vis införseln av potatis helt och hållet försiggår
enligt dispens och att de gällande bestämmelserna i praktiken satts ur kraft.
Införseln av växter och växtdelar, vartill utom blomsterlökar, växthusväxter
och plantskolealster även rotsaker, grönsaker med underjordiska delar
och matlök räknas, regleras genom kungörelsen 1936: 50. Olägenheterna är
här, anför växtskyddsanstalten, av flera slag. Enligt kungörelsen skall certifikaten
för att kunna godkännas innehålla ett antal uppgifter beträffande
sändningarnas och odlingsplatsernas frihet från koloradoskalbagge, potatisål,
potatiskräfta samt sådana skadegörare, som nämnes i lantbruksstyrel
-
9
Knngl. Maj:ts proposition nr 13 år WHO
sens förut berörda förteckning över för svenska odlingar farliga parasiter
och sjukdomar. Denna förteckning har visserligen, som förut nämnts, tämligen
nyligen blivit reviderad men stora möjligheter finnes för brister i de
uppgifter, som skall tillfogas certifikatet, om detta är av Internationella växtskyddskonventionens
modell (om certifikatet är av äldre modell återfinnes
uppgifterna vanligen i den tryckta texten). Sådana brister måste då rättas
till genom kompletterande uppgifter från exportlandets växtskyddsmyndigheter,
telegramledes eller genom brev, innan sändningarna får frisläppas
för införsel, även om dessa annars skulle vara tadelfria. Det är nämligen
omöjligt att avgöra, om de utelämnade uppgifterna saknas på grund av förbiseende
vid utskrivandet eller på grund av att sändningarna icke fyller gällande
fordringar för införsel.
Vidare erinrar växtskyddsanstalten om att ett krav i kungörelsen 1936: 56
på 20 km avstånd mellan växternas odlingsplats och närmaste fyndort lör
koloradoskalbagge efter kriget blev omöjligt att uppfylla för 2 av våra viktigaste
leverantörländer, Nederländerna och Belgien. Detta ledde till att den
s. k. Köpenhamns-överenskommelsen ingicks i december 1946 mellan å ena
sidan växtskyddsmyndigheterna i Nederländerna och Belgien och å andra
sidan motsvarande myndigheter i Danmark, Norge, Sverige och Finland. Det
beslöts — för Sveriges del med stöd av 8 § kungörelsen 1936: 50 — att man
på vissa villkor skulle bortse från kravet på visst avstånd mellan odlingsplats
och fyndort för koloradoskalbagge. Denna överenskommelse gällde dock endast
blomsterlökar, blomsterknölar, växthusväxter samt plantskolealster och
ej konsumtionsvaror såsom grönsaker med rot och matlök. Dessa senare blev
därför realiter avstängda från införsel till Sverige fram till år 1955, då man
här ansåg, att de borde kunna få införas på villkor motsvarande dem, som
växtskyddsanstalten medgivit beträffande potatisinförsel. När Västtyskland
efter hand började exportera växter efter senaste världskriget kom Köpenhamns-överenskommelsen
att tillämpas även vid införsel från detta land,
dock med vissa undantag beträffande plantskoleväxter.
Utbredningen av San José-sköldlusen har efter kriget blivit betydligt mera
vidsträckt än förut och några av våra leverantörländer, bl. a. Frankrike och
Västtyskland, har blivit smittade. I våra nuvarande införselbestämmelser
är detta skadedjur upptaget bland de införselförbjudna skadegörarna men,
framhåller växtskyddsanstalten, något särskilt försiktighetsmått mot ifrågavarande
djur är icke nämnt. Det internationellt använda desinfektions- och
bekämpningsmedlet mot detta djur är emellertid cyanväte. Anstalten upplyser,
att detta användes i vissa länder både vid inre karantänsgränser och
i internationell handel, om minsta misstanke om förekomst av San Josésköldlus
föreligger. Okulär besiktning är nämligen alldeles otillräcklig för
att fastställa att ett parti är fritt från detta djur. Vid införsel av vissa vedartade
plantskoleväxter från länder med konstaterad förekomst av sköldlus
har anstalten därför ansett sig böra fordra, alt sändningarnas frihet
från detta skadedjur skall vara säkerställd genom att växterna begasats med
cyanväte före avsändandet.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr i 3 år 1959
Växtskyddsanstälten anför sammanfattningsvis, att — liksom fallet är beträffande
potatisimporten — undantagsbestämmelserna kommit att spela
stor roll även vid införseln av växter och växtdelar och att importvillkoren
blivit alltför svåröverskådliga.
I fråga om införseln av de varuslag, som genom kungörelsen 1955:510
lagts under växtskyddsanstaltens kontroll, är förhållandet något annorlunda.
Eftersom anstalten endast medgivits inspektionsrätt och certifikat
ännu icke fordras vid införsel av dessa varor — färsk frukt, snittblommor,
snittgrönt och grönsaker utan rot — har växtskyddsanstalten svårigheter
att få kännedom om hur och när dessa sändningar anländer till riket. Anstalten
framhåller, att om det endast skulle vara fråga om små kvantiteter,
skulle inspektionen av dessa kunna ske jämsides med den ordinarie inspektionen.
Det gäller emellertid att kontrollera en årlig kvantitet av ca 250 000
ton utöver de ca 40 000—80 000 ton varor, som är certifikatbelagda, och dessa
250 000 ton utgöres helt av mycket lättförstörbara varor, för vilka dröjsmål
vid införseln och förtullningen kan leda till stora värdeförsämringar.
Man kan därför ej uppehålla varorna i samband med inspektionen utöver
i extrema fall några timmar. En av orsakerna till att dröjsmål för dessa
varor kan leda till värdeförsämringar är, att de ofta försäljes först efter
ankomsten till mottagningsorten. De måste, för att ej förlora i värde, snabbt
bli tillgängliga för kunderna. Detta är mindre ofta fallet med de hittills
certifikatbelagda varorna.
Inspektionsrätten beträffande färsk frukt m. m. tillkom genom att San
José-sköldlusen påträffats i inkommande sändningar år 1955. Växtskyddsanstalten
erinrar om att under sommaren 1955 10 vagnslaster med plommon
behäftade med sköldlus avvisades. Under de 3 importsäsonger, som färsk
frukt sedan dess blivit inspekterad, har inalles 72 vagnslaster blivit avvisade,
representerande ett värde av inemot 1 miljon kr. Detta visar enligt anstalten
tillfyllest, att denna inspektion är långt ifrån oviktig. Frågan om hur
sådana kostsamma avvisningar skall kunna undgås, har varit föremål för
talrika överläggningar. Bl. a. besökte anstaltens chef år 1957 Sydeuropa för
att undersöka exportförhållandena. Det enklaste sättet att undgå avvisningar
skulle vara, att endast oklanderlig vara exporterades. Detta förutsätter
emellertid noggrann inspektion före avsändandet och en sådan inspektion
sker i allmänhet endast om införsellandet fordrar sundhetscertifikat vid införseln.
Om sådant krav uppställdes för införsel till Sverige även beträffande
färsk frukt skulle enligt anstalten vinnas även, att anstaltens kontroll
blev fastare och att inspektionen i motsats till vad nu var fallet blev
mindre slumpartad. Det sistnämnda hörde f. n. till de vanligaste klagomålen
på den nuvarande inspektionen av frukt. Även ett annat skäl talar enligt
anstalten för införande av certifikattvång för dessa varor. Om så ej sker,
är det nämligen, framhåller anstalten, fara för att Sverige, liksom andra
länder utan certifikattvång, vid införseln får de sämre kvaliteterna och att
de bättre förbehålles länder med strängare införselkrav. Vanlig kvalitets
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959 11
kontroll räknades ej här, lika litet som i andra länder, liöra till växtskyddets
arbetsområde.
Med hänsyn till det nu anförda framlägger växtskyddsanstalten ett förslag
till ny kungörelse angående införsel av växter in. in.
Förslaget bygger på de nu gällande bestämmelserna jämte de allmänna
dispensvillkor, som under senare år tillämpats, samt de riktlinjer, som
uppdrogs vid nordiska överläggningar i december 1957. EPPO:s och FAO:s
rekommendationer beträffande certifiering av växter har även hållits i
minne. Det har dessutom ansetts vara av vikt att få de förut omtalade olägenheterna
i de nuvarande bestämmelserna ur världen. De principiella
skiljaktigheterna i förslaget gentemot hittills gällande bestämmelser anger
anstalten i korthet sålunda.
Växtskyddsanstalten föreslås bli, förutom verkställande, även utfärdande
myndighet. Internationella växtskyddskonventionens certifikatmodell utan
detaljerad tilläggsdeklaration antages. Certifikattvånget utsträckes till färska
frukter och bär, grönsaker utan rot och snittnejlikor. Införselförbud införes
för värdväxter till San José-sköldlus från länder, där detta skadedjur
påvisats. Viss inskränkning av införselorter föreskrives.
Utöver denna allmänna redogörelse torde som bakgrund för frågan om
finansieringen av växtinspektionen blott vissa bestämmelser i anstaltens
författningsförslag behöva omnämnas. Enligt 3 § skall växtinspektörer
finnas fast stationerade endast i Göteborg, Hälsingborg, Malmö och Stockholm,
men anstalten skall äga förordna, att växtinspektionspersonal skall
tinnas även å andra orter. Vidare stadgas i 5 §, att införsel av de varor, för
vilka sundhetscertifikat skall fordras (potatis, levande växter och växtdelar,
som kan användas till plantering och förökning, rotsaker, matlök,
grönsaker utan rot, färska frukter, bär samt snittnejlikor), endast får äga
rum över Göteborg, Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Trelleborg eller
Stockholm eller över annan ort, där växtinspektion vid införseltillfället
finnes anordnad. I 4 § första stycket angives i vilken utsträckning det skall
råda förbud mot införsel av växter och växtdelar, som är angripna av skadegörare
eller tillhör vissa arter, eller av levande insekter och spindeldjur
in. in. I förteckning, vilken såsom bilaga fogats till kungörelsen, har gjorts
en uppräkning av de skadegörare, som skall anses farliga och medföra, att
därav angripna växter ej får införas. Enligt andra stycket äger anstalten
emellertid, om vid införsel befinnes att växt eller växtdel är angripen av
skadegörare, som icke finnes upptagen i förteckningen men som enligt
anstaltens bedömande får anses vara i lika hög grad farlig för växtodlingen,
som där angivna skadegörare, förbjuda införsel av den angripna varan. I
sådant fall skall emellertid varuhavaren, därest ekonomisk förlust uppkommer
för honom, enligt 24 § kunna erhålla ersättning av allmänna medel
med belopp, som anstaltens styrelse bestämmer. I 18—22 §§ föreslås bestämmelser
om inspektion av växter och växtdelar m. in., som inkommit
till riket. Enligt 21 och 22 §§ äger anstalten, om därvid befinnes att växt
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 43 år 1959
eller växtdel är angripen av farlig skadegörare eller alt skadegörare finnes i
inkommet transportmedel, meddela de föreskrifter till förekommande av
skadegörarens vidare spridning, som anstalten finner påkallade. Det föreslås
i 24 § att, om ingripandet skett med stöd av 4 § andra stycket, ersättning
av statsmedel även i sådant fall skall kunna utgå till varuhavaren eller
transportmedlets ägare eller brukare för den skada han lidit.
Remissyttrandena
I fråga om remissyttrandena torde här endast böra lämnas en kort redogörelse
för remissinstansernas allmänna inställning till förslaget och för
dessas ståndpunkt i fråga om införselorterna och ersättningsbestämmelserna.
Vad först beträffar remissinstansernas principiella inställning till k u ngörelseförslaget
ansluter sig lantbruksstvrelsen, skogsstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lanlbruksförsök,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk.
Hushållningssällskapens förbund, Skånes handelskammare, Svenska plantskolornas
riksförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund samt Sveriges
agronom- och lantbrukslärareförbund till växtskyddsanstaltens uppfattning,
att en utbyggnad av gränsskyddet i fråga om växter och vegetabiliska
produkter är nödvändig. De nämnda remissinstanserna — med undantag
av jordbruksnämnden — tillstyrker i stort sett även förslaget till införselkungörelse.
I några utlåtanden ifrågasättes nödvändigheten av skärpta
bestämmelser på hithörande område. Sveriges redareförening finner, att
behovet av kontrollåtgärder i importländerna snarast borde ha minskat till
följd av det internationella samarbetet. I gemensamt yttrande av Sveriges
grossistförbund, Stockholms handelskammare och Svenska importföreningen
för färsk frukt u. p. a., anföres att den nuvarande ordningen
fungerar tillfredsställande. De nämnda organisationerna — liksom handelskammaren
i Göteborg — betvivlar, att de praktiska riskerna för skador
motiverar den förordade utvidgningen av kontrollen. Mot den av växtskyddsanstalten
föreslagna utsträckningen och utformningen av skyddsbestämmelserna
göres principiella invändningar av jordbruksnämnden och
kommerskollegium samt av flertalet organisationer på handelns och transportväsendets
områden. Därvid understrykes främst, att växtskyddssynpunkterna
tillåtits alltför mycket dominera vid utformningen av kungörelsen
och att näringslivets behov liksom de praktiska svårigheterna ej i tillräcklig
grad beaktats. Den intensifierade kontrollen befaras komma att
medföra fördyrande dröjsmål när det gäller färska frukter och bär samt
andra varuslag, som fordrar snabb gränspassage.
De utvidgade certifik a tsbestä in melserna samt förslaget,
att införsel av vissa varor skall få ske endast över orter där
växtinspektion är anordnad, har kritiserats i några remissyttranden.
Kungl. Maj.ts proposition nr b3 år 1939
13
Kommerskollegium anför, att det med hänsyn till sjöfartsnäringens och
distributionens berättigade intressen är betänkligt, om rätten att till riket
införa t. ex. färsk frukt skall begränsas till vissa hamnar, där växtinspektion
finnes anordnad. Vad växtskyddsanstalten härvidlag egentligen avsett
synes kollegium tveksamt. Strängt tillämpad medgiver den föreslagna kungörelsen
import allenast över 6 hamnar — därav endast 1 på den långsträckta
ostkusten — där fast inspektion skall finnas. Å andra sidan har
anstalten tydligen tänkt sig att tillfällig inspektion skall kunna anordnas i
andra hamnar. I vilken omfattning och under vilka förutsättningar detta
skall ske förmäles icke. Huvudprincipen bör enligt kommerskollegii mening
liksom hittills vara att införsel får äga rum i varje hamn. De nuvarande
fartygsstorlekarna torde hindra att dessa kan bli för många. För fullständighetens
skull erinrar kollegium om att under senare år förhållandevis stora
mängder frukt, bär och grönsaker införes till vårt land med flyg. Växtskyddsanstaltens
framställning ger icke någon ledning för huru anstalten
tänkt sig titt erforderliga inspektioner i detta fall skall ordnas. Detsamma
gäller varor som anländer till landet i plomberade kylvagnar, vilka icke utan
olägenhet kan öppnas före ankomsten till bestämmelseorten.
Statens jordbruksnämnd ifrågasätter med hänsyn till gränsskyddets inverkan
på de prispolitiska åtgärderna på jordbrukets område samt intresset
av fri omsättning och låga kostnader lämpligheten av de föreslagna utvidgningarna
av växtskyddsanstaltens befogenheter. Det förefaller jordbruksnämnden
tveksamt, huruvida effekten av dessa kommer att stå i rimligt
förhållande till det ökade intrång och de ökade kostnader desamma kommer
-att medföra. Som exempel åberopar nämnden det föreslagna certifikattvånget
och inskränkningen av införselorterna. Bl. a. med hänsyn till de
mycket stora — och ständigt ökande — varukvantiteter det här gäller framstår
det för nämnden som sannolikt, att de föreslagna bestämmelserna kommer
att medföra ökat besvär och ökade kostnader utan att i praktiken den
avsedda totala skyddseffekten kan ernås. Det till stöd för certifikattvånget
åberopade skälet att Sverige eljest riskerar att vid införseln erhålla de sämre
kvaliteterna anser jordbruksnämnden sakna betydelse i sammanhanget.
Vanlig kvalitetskontroll bör ej räknas höra till växtskyddets arbetsområde.
På förevarande varuområden torde goda förutsättningar finnas för handel
och konsumenter att i vanlig ordning hävda kvalitetsintresset.
Ledamöterna av jordbruksnämnden Bengtsson och Håkansson har anmält
skiljaktig mening och i en gemensam reservation uttalat, att de icke
kan ansluta sig till nämndens negativa bedömning av förslaget till införselbestämmelser.
Det är självfallet, framhåller reservanterna, att här som
överallt annars kostnaderna för skyddet — de direkta såväl som eventuella
följdkostnader — måste avvägas mot värdet av det, som skall skyddas, i
detta fall den svenska växtodlingen. Beträffande jordbruksnämndens påstående,
att det föreslagna växtskydd^ kan komma att inverka på nämndens
prispolitiska åtgärder, erinrar reservanterna, att redan i dag tillämpas
ett på växtskyddsbestämmelser grundat förbud att från ett antal länder in
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
föra exempelvis potatis utan att detta förbud på något sätt förtagit verkan
av de prispolitiska åtgärder nämnden f. n. beslutat om. Exemplet kan mångfaldigas.
I själva verket torde det vara så, att man i prispolitiken, som ju är
föremål för översyn med jämna mellanrum, bedömer behovet av prismässigt
gränsskydd på basis av gällande importpriser på frisk vara.
Reservanterna kan ej heller acceptera jordbruksnämndens invändning, att
förslaget i dess nuvarande utformning skulle innebära ett ökat intrång i
handelns arbete och en inskränkning i dess möjligheter till fri omsättning,
som icke skulle stå i rimligt förhållande till skyddseffekten. De erinrar om
att vårt land tack vare det geografiska läget fortfarande är i stort sett fritt
från de flesta av de sjukdomar och parasiter, som det föreslagna skyddet
riktar sig mot. Växtskyddsanstaltens utredning lämnar en högst oroande
skildring av dagsläget i grannländerna. Varje ytterligare år som det lyckas
växtskyddsanstalten att hålla landet fritt från nya skadedjur eller växtsjukdomar
betyder i själva verket, att ekonomiska värden, mångdubbelt överstigande
samtliga slag av kostnader för växtskyddet, kan räddas åt landet.
Under sådana förhållanden finner reservanterna det knappast orimligt, att
handeln får finna sig i sådana inskränkningar i den fria omsättningen, som
ligger däri, att man endast får importera varor, som vid kontroll visat sig
vara fria från vissa skadedjur och sjukdomar. Vad gäller förslaget om sundhetscertifikat
för vissa varor torde några särskilda kostnader härför knappast
behöva uppkomma. Detta omdöme grundar reservanterna på det förhållandet,
att redan i dag finnes ett sådant certifikattvång på ett stort antal
varor utan att någon form av kostnadsfördyring inträtt. För övrigt existerar
certifikattvång redan i ett flertal länder och det hör närmast till undantagen,
att exportlandet icke avkräves sundhetscertifikat för de varuslag det
här gäller. För importören och importlandets myndigheter torde ett sundhetscertifikat
underlätta en snabb kontroll.
Järnvägsstyrelsen anser, att växtskyddsanstalten bör bemyndigas att
meddela lättnader i fråga om bl. a. de föreslagna bestämmelserna om införselorter.
Kooperativa förbundet uttalar, att förbudet att importera varor över andra
än vissa angivna hamnar kommer att vålla importhandeln onödiga kostnader
och förseningar, och framhåller särskilt, att snittnejlikor oftast importeras
med flyg och bör vidaretransporteras inom några timmar efter ankomsten
till landet. Vidare påpekas, att avsevärd import av t. ex. färsk
frukt sker över ett flertal andra hamnar och gränsorter än de, där växtinspektörer
fast skall vara stationerade.
Sveriges grossistförbund, Svenska importföreningen för färsk frukt
u. p. a. och Stockholms handelskammare efterlyser i ett gemensamt yttrande,
vilket även biträtts av handelskammaren i Gävle, en realistisk avvägning
av å ena sidan de praktiska risker ur växtskyddssynpunkt, som importen
innebär, och å andra sidan kostnaderna för deras effektiva eliminerande.
I sammanhanget erinras om att Sverige i likhet med andra länder,
som ratificerat den internationella växtskyddskonventionen, enligt artikel
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
15
VI (f) förpliktat sig »att till ett minimum nedbringa antalet fall i vilka
sundhetscertifikat erfordras för växter och växtprodukter, som ej är avsedda
för plantering, såsom sädesslag, frukter, grönsaker och avskurna
blommor».
Organisationerna avvisar utvidgningen av certifikatbeläggningen och införande
av anmälningsskyldighet även beträffande frukt, blommor och
grönsaker utan rot bl. a. på den grund, att det icke torde vara praktiskt
möjligt att tillämpa ett sådant system med den snabba gränspassage, som
erfordras med hänsyn till varornas lättförstörbarhet och, i vissa fall, nödvändigheten
att få varorna ut i detaljhandeln i rätt tid. I varje fall lär detta
icke låta sig göra utan en utbyggnad av den personella inspektionsapparaten
till en omfattning, som icke förutsetts i förslaget och som dessutom i och
för sig måste anses orimlig. Vidare framhålles, att kylvagnar destinerade
till platser inom landet icke utan risk för skador å varorna kan brytas för
kontroll. Denna kontroll måste äga rum vid varornas framkomst och slutliga
utexpediering. Ej heller vanliga vagnar innehållande här diskuterade
varor bör under transporten öppnas vid starkare kyla. Det lär därför icke
vara möjligt att begränsa inspektionen till de ifrågasatta hamnarna.
Svenska hamnförbundet anför, att förbundet bestämt måste avstyrka att
importen begränsas till vissa städer. Enligt nu gällande näringsfrihetsregler
får import och export ske över alla hamnorter i Sverige utan undantag.
Det är av väsentlig principiell och praktisk betydelse, att denna generella
frihet ej rubbas. Transporter bör enligt förbundets mening få gå över den
hamn, som varuägaren finner vara för sig fördelaktigast, varigenom den
svenska allmänheten torde komma att kunna köpa varorna till lägsta pris.
Förbundet anser icke, att en inspektör skall finnas i varje hamn utan att
de inspektörer, som finnes på vissa platser, skall ha skyldighet att på begäran
efter fastställd taxa utföra inspektion även i varje annan hamn, när så
av varuägare påkallas.
Även handelskammaren i Göteborg ställer sig avvisande till förslaget om
att begränsa importen till vissa hamnar.
De föreslagna bestämmelserna om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skador, som enskilda tillfogats genom ingrepp i
växtskyddssyfte, har i allmänhet ej föranlett yttranden av remissinstanserna.
Några har emellertid uttalat sig i denna del.
Riksräkenskapsverket, som förutsätter att ersättning av allmänna medel
endast i undantagsfall skall behöva ifrågakomma, förordar att frågor härom
underställes Kungl. Maj:t.
Skånes handelskammare anser, att ersättningsfrågorna bör prövas av
lantbruksstyrelsen i stället för växtskyddsanstalten.
I det gemensamma yttrandet från Sveriges grossist förbund m. fl. ifrågasättcs
om icke vid en mera allmän tillämpning av ett system med certifikattvång
och därutöver inspektion i importlandet importören borde äga erhålla
ersättning på samma sätt som vid de i förslagets 24 § angivna fallen,
IG
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
därest myndigheten såg sig nödsakad avvisa ett parti trots förefintligheten
av ett giltigt certifikat. Även frågan om certifikatens bevisvärde och
relevans i olika hänseenden samt konsekvenserna av olika inspektionsresultat
i export- och importlandet motiverade enligt organisationernas mening
en fortsatt utredning av hela problemkomplexet. Härutöver framhålles,
att det icke är principiellt tillfredsställande, att skadeståndsfrågan skall
prövas i administrativ väg. Denna borde i stället avgöras av domstol eller
också genom lämpligt skiljemannaförfarande.
Svenska hamnförbundet framhåller, att även hamnförvaltningar kan
åsamkas skada, t. ex. genom att ett varuparti tillhörigt en utländsk exportör
blir kvarliggande i en hamn utan att hamnmyndigheten har möjlighet
att av honom få ersättning för sina avgifter och kostnader. Förbundet föreslår
därför, att i 24 § införes rätt till ersättning för ekonomisk förlust jämväl
för hamn.
Departementschefen
Vaxtskvddsanstaltens förslag till införselbestämmelser innebär till stor del,
att gällande föreskrifter bearbetats och sammanförts till en författning. Vidare
har viss utvidgning av kontrollen föreslagits. Det väsentligaste är härvid,
att certifikattvång föreslås även beträffande färska frukter och bär,
grönsaker utan rot och snittnejlikor. De föreslagna bestämmelserna synes
helt stå i överensstämmelse med EPPO-konventionen och utgör ett fullföljande
av de åtaganden vi gjort genom att ansluta oss till denna konvention.
Dock kan på en punkt tvekan råda. Som jag tidigare nämnt skall enligt konventionen
de avtalsslutande länderna, utan att därigenom äventyra sin
egen växtproduktion, träffa nödiga anstalter för att till ett minimum nedbringa
antalet fall, i vilka sundhetscertifikat erfordras för växter och växtprodukter,
som ej är avsedda för plantering, såsom sädesslag, frukter, grönsaker
och avskurna blommor. I anledning härav torde böra övervägas huruvida
den föreslagna utvidgningen av eertifikattvånget kan inskränkas utan
att kontrollen därigenom i nämnvärd grad försvåras. Härvid bör beaktas,
att certifikattvång i hög grad torde minska faran för att växtsjukdomar
och skadegörare införes i landet och att i anledning härav inspektionen bör
kunna inskränkas i förhållande till vad eljest skulle vara nödvändigt. Vidare
medför eertifikattvånget, att växtinspektionen i förväg får reda på,
när sändningar väntas inkomma och därigenom bättre kan planera inspektionsarbetet.
Av remissyttrandena framgår vidare, att ett flertal andra frågor
bör närmare övervägas, innan slutlig ståndpunkt tages till utformningen
av införselbestämmelserna. Som jag inledningsvis anfört bör även riksdagens
ställningstagande till de föreslagna förstärkningarna av växtinspektionens
resurser avvaktas. Detta ställningstagande har bl. a. avgörande betydelse
för frågan om det skall bli nödvändigt att beträffande vissa varor
föreskriva, att införsel endast får ske över vissa orter. Att bestämmelser av
sådan innebörd kan erfordras har förutsatts i EPPO-konventionen men de
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
17
bör såsom flera remissinstanser framhållit om möjligt undvikas. Genomföres
det i statsverkspropositionen framlagda förslaget, att befattningar som
inspektörsassistenter inrättas och att medel även ställes till förfogande för
anställning av ytterligare kontorspersonal och för deltidsanställd inspektionspersonal,
bör enligt min uppfattning bestämmelser om begränsning av
införsel till vissa orter kunna undvikas.
Mot växtskyddsanstaltens förslag, att ersättning av allmänna medel skall
kunna utgå i vissa fall, då skada uppstått genom ingripande i växtskyddssyfle,
har jag intet att erinra. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen
avser ersättningsbestämmelserna blott sådana fall, då ingrepp sker i anledning
av att en skadegörare upptäckts, som ej medtagits i utfärdade förteckningar
men av växtskyddsanstalten bedömes vara i lika hög grad farlig
som de däri angivna. Det gäller alltså ingrepp, som varuhavare — eller
i vissa fall ägare eller brukare av transportmedel — ej haft anledning räkna
med. Däremot kan jag icke förorda att, på sätt Sveriges grossistförbund
in. fl. ifrågasatt, ersättningsreglerna utsträckes att avse alla fall, då ett parti
avvisas trots förefintligheten av ett giltigt certifikat. Ej heller kan jag biträda
Svenska hamnförbundets förslag att ersättning i vissa fall skall kunna utgå
till hamn. Såsom riksräkenskapsverket framhållit torde frågor om ersättning
enligt anstaltens förslag uppkomma endast i undantagsfall. Det
får nämligen förutsättas, att växtskyddsanstalten, då anstalten genom EPPO
eller på annat sätt erhåller kännedom om att någon ny farlig skadegörare
upptäckts i land, varifrån export av växter eller växtdelar kan väntas komma
att ske till Sverige, föranstaltar om komplettering av den förut omnämnda
förteckningen. Då det här är fråga om en skälighetsprövning, torde
anledning saknas att, såsom Sveriges grossistförbund in. fl. föreslagit,
överlämna avgörandet till domstol eller skiljemannaförfarande. I likhet med
riksräkenskapsverket anser jag emellertid att avgörandet av ersättningsfrågorna
bör förbehållas Kungl. Maj :t. Som jag tidigare anfört, torde av riksdagen
böra begäras bemyndigande för Kungl. Maj :t att för ersättningar, som
här avses, använda medel ur förslagsanslaget Bekämpande av växtsjukdomar.
Avgifterna
Växtskyddsanstaltens förslag
Växtskyddsanstalten har såsom jag inledningsvis anfört föreslagit, att
kostnaderna för den yttre växtinspektionen och därmed sammanhängande
verksamhet skall täckas genom avgifter. Dessa förelås skola vara av 2 slag
nämligen dels eu anmälningsavgift, dels en inspektionsavgift.
An målnings a vgiften är avsedd att täcka anstaltens kostnader
för granskning av sundhetscertifikat med tillhörande fakturor ävensom för
behandling av inkommande ansökningar rörande undantag från bestämmel
2
Dihartg till riksdagens protokoll W5U. 1 samt. Nr 43
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
serna i den föreslagna införselkungörelsen. Avgiften skall utgå enligt taxa,
som efter förslag av anstalten fastställes av Kungl. Maj:t, och erläggas i
samband med ingivandet till anstalten eller växtsinspektör av handling som
nyss nämnts. Rörande denna avgift anför anstalten vidare.
Anmälningsavgiften är ett komplement till den föreslagna inspektionsavgiften.
Då den skall utgå för granskning av införselhandlingar, bör den sättas
lika för alla varuslag och till samma belopp, som nu föreskrives för utställande
av exportcertifikat, nämligen 3 kr. för sändning (kungörelsen
1951: 115). I vissa fall bör dock högre avgift utgå. Anmälningsavgiften bör
lämpligen uppbäras av anstalten men skall liksom inspektionsavgiften kunna
upptagas genom tullverkets försorg. Anmälningsavgifterna kommer enligt
anstaltens beräkningar att uppgå till sammanlagt ca 100 000 kr. för år.
Växtskyddsanstaltens förslag till taxa för anmälningsavgift är av följande
lydelse.
1. I 17 § kungörelsen den--- 1959 (nr 00) angående införsel av
växter m. m. föreskriven anmälningsavgift skall utgå med 3 kronor för varje
sändning av växter och växtdelar, för vilka sundhetscertifikat erfordras vid
införseln, såvida införselhandlingarna kunna godkännas i befintligt skick.
År detta icke fallet, eller om certifikat saknas, men ansökan om dispens för
införsel ändock kan beviljas, skall avgiften utgå med 6 kronor för sändning.
Om införsel icke kan medgivas, skall avgift icke uttagas.
2. Som sändning skall räknas den mängd varor av en varukategori som
vid ett importtillfälle införes från en avsändare till en mottagare enligt fakturaangivelse.
3. De olika kategorierna äro: potatis, blomsterlökar och -knölar, plantskoleväxter
(både vedartade och örtartade), skogsplantor (enligt skogsstyrelsens
mening), växthusväxter, snittnejlikor, grönsaker, rotsaker, niatlök
samt färska frukter och bär.
4. Om flera sändningar införas under samma certifikat (samsändning)
skall avgiften debiteras särskilt för varje delsändning. Likaså skall avgift
utgå särskilt för varje varukategori om flera olika kategorier äro upptagna
på en och samma faktura.
Bestämmelserna angående inspektionsavgiften har av växtskyddsanstalten
upptagits i ett förslag till särskild förordning. Beträffande
denna avgift anför anstalten följande.
Enligt anstaltens mening bör det avgiftspliktiga godset omfatta sådana
varor, för vilka sundhetscertifikat erfordras och mera regelbunden växtinspektion
genomföres. Då bestämmelser om ifrågavarande kontroll kommer
att utfärdas i annan ordning, synes de blivande bestämmelserna om inspektionsavgift
icke böra innehålla en specifikation av de varuslag, för vilka avgift
skall erläggas, utan endast i fråga om varuområdet hänvisa till bestämmelserna
angående växtkarantänen.
Inspektionsavgiftens belopp synes böra fastställas med hänsyn till dels
kostnaderna för växtskyddsinspektionen, dels därmed sammanhängande
andra växtskyddsåtgärder. I bestämmelserna rörande inspektionsavgifter
bör lämpligen fastställas avgiftens högsta belopp, varefter det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att bestämma den avgift, som skäligen må uttagas.
För att avgiften icke skall innebära ett indirekt tullskydd bör avgiftsbelop
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
pet maximeras till ett relativt obetydligt belopp, förslagsvis 2 kr. för 100
kg och beträffande varuparti med vikt av mindre än 100 kg högst 2 kr. för
varuparti. Med ett avgiftsbelopp av 2 kr. för konvaljer, perenner och bloms
terlök, 1 kr. för växthus- och plantskolealster, 40 öre för apelsiner, citroner
och vindruvor, 20 öre för potatis samt 50 öre för övriga växtslag, allt för
100 kg räknat, synes kostnaden för växtskyddskontrollen och därmed sammanhängande
andra växtskyddsåtgärder kunna täckas.
Inspektionsavgiften bör enligt anstaltens mening debiteras vid varans förtullning.
Debitering och uppbörd torde böra ombesörjas av tullverket. Ett
åläggande för växtskyddsanstalten att svara för uppbörd och debitering
skulle medföra en kostnadskrävande utvidgning av anstaltens kamerala resurser.
Anstalten finner, att detta om möjligt bör undvikas och förordar
därför uppbörd och redovisning genom tullverket. Vid uppbörd på sätt nu
föreslagits bör avgiftsbefrielse och restitution åtnjutas i huvudsak enligt
samma bestämmelser som gäller beträffande tull. Då växtskyddskontroll
skall utövas även i frihamn, kan restitution av inspektionsavgift vid utförsel
till frihamn i allmänhet icke ifrågakomma. Inspektionsavgiften torde i riksstaten
böra upptagas under inkomsttiteln Uppbörd i statens verksamhet.
1 fråga om den föreslagna växtinspektionsavgiftens överensstämmelse med
bestämmelserna i GATT-avtalet anför växtskyddsanstalten, att inspektionsavgiften
torde vara att anse som en sådan avgift, varom sägs i artikel VIII.
Avgiften är avsedd att utgöra ersättning för lämnade tjänster. Den kan
däremot icke anses innebära ett indirekt skydd för den inhemska produktionen
och icke heller en beskattning i statsfinansiellt syfte. Bestämmelsen
i artikel VIII om att avgift till sitt belopp skall begränsas till den ungefärliga
kostnaden för lämnade tjänster synes i princip innebära att avgiften
utformas såsom en förrättningsavgift, som beräknas i relation till de direkta
och indirekta kostnaderna för varje särskild inspektion. Det torde
emellertid såväl av praktiska skäl som ur rättvisesynpunkt vara önskvärt,
att kostnaderna för växtskyddskontrollen och därmed sammanhängande
andra växtskyddsåtgärder mera likformigt fördelas mellan de avgiftsskyldiga.
En sådan fördelning av inspektionskostnaderna torde erhållas, om avgiften
beräknas i förhållande till den införda varans mängd. Därmed synes
GATT-avtalets föreskrift om avgiftens begränsning till att motsvara den
ungefärliga kostnaden för lämnade tjänster vara iakttagen.
Anstalten har uppgjort en ungefärlig beräkning av vad inspektionsavgifterna,
om de bestämdes på sätt anstalten föreslagit, i medeltal skulle ha inbringat
under åren 1955—1957. Beräkningarna slutar på ett årligt belopp
av i medeltal 1 140 435 kr., motsvarande ca 4 promille av varornas importvärde.
Remissyttrandena
Mot de föreslagna inspektions- och anmälningsavgifterna har i flertalet
remissyttranden icke riktats några principiella invändningar. Emellertid har
.såväl jordbruksnämnden som de börda handelskamrarna, Kooperativa för
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 43 år 1959
bundet och andra organisationer inom handeln och transportväsendet framhållit
som sin mening, att växtinspektionen utgör sådan kontrollverksamhet,
som bedrives i hela samhällets intresse och som därför bör finansieras
av statsmedel. Sakrevisionen, som granskat avgifterna enligt de principer,
som ämbetsverket brukar tillämpa vid undersökningar av taxesättningen
vid vissa statliga myndigheter, finner att avgifternas sammanlagda belopp
täcker kostnaderna för inspektionsavdelningen men endast viss del av kostnaderna
för den övriga växtskyddsanstaltens verksamhet för inspektionsavdelningens
räkning. Sakrevisionen anser sig kunna godkänna inspektionsavgiften
men föreslår, att anmälningsavgiften höjes till det dubbla. Bland
remissinstanserna råder olika meningar om huruvida de föreslagna avgifterna
står i överensstämmelse med landets internationella åtaganden. Bl. a.
kommerskollegium framhåller, att växtskyddsanstaltens framställning synes
ge vid handen att summan av avgifterna överstiger kostnaderna för inspektionsverksamheten,
och ifrågasätter därför avgifternas förenlighet med
GATT. Statskontoret och riksräkenskapsverket finner det mest rationellt,
att båda avgifterna uppbäres genom tullverkets försorg. Generaltullstyrelsen
å sin sida föreslår, att inkasseringen sker genom växtskyddsanstalten.
Statskontoret tillstyrker den föreslagna utbyggnaden av växtinspektionen
endast under förutsättning att den kostnadsmässigt helt uppväges av inflytande
avgifter. Beträffande uppbörden av avgifterna finner ämbetsverket
det mest rationellt, att tullverket omhänderhar uppbörden av såväl inspektions-
som anmälningsavgiften.
Riksräkenskapsverket framhåller, att införande av inspektionsavgift icke
erfordrar en med stöd av riksdagens beslut utfärdad förordning. I stället
bör stadgandet om inspektionsavgiften — liksom motsvarande bestämmelser
om anmälningsavgiften —■ ingå i den föreslagna kungörelsen om införsel
av växter in. in. och innehålla, att för täckande av inspektionskostnaderna
skall uttagas en inspektionsavgift enligt särskild taxa, som utfärdas av
Kungl. Maj:t och som sedermera vid behov kan ändras genom beslut av
Kungl. Maj :t utan att frågan härom behöver i förväg underställas riksdagen.
Härigenom understrykes även starkare, att inspektionsavgiften enbart
har karaktär av ersättning för lämnade tjänster, vilket är angeläget med
hänsyn till innehållet i GATT.
Båda slagen av avgifter bör enligt ämbetsverkets mening upptagas genom
tullverkets försorg. Avgifterna bör i riksstaten tillgodoföras en särskild inkomsttitel
under rubriken Uppbörd i statens verksamhet. Till den nya inkomsttiteln
bör jämväl överföras redovisningen av sådana inkomster, som
t. n. bokföres såsom särskilda uppbördsmedel å växtskyddsanstaltens orakostnadsstat.
Statens sakrevision erinrar, att intäkterna av de föreslagna avgifterna
har beräknats till ca (100 000 -f 1 140 000 =) 1 240 000 kr. per år. Kostnaderna
för inspektionsarbetet har — enligt vad sakrevisionen inhämtat —
av växtskyddsanstalten uppskattats till ca 1 000 000 kr. Anstalten har där
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
21
vid utgått ifrån nuvarande löner och omkostnader för inspektionsavdelningen,
vartill lagts motsvarande kostnader för den utvidgade inspektionen
enligt anstaltens anslagsäskanden för budgetåret 1959/60 (totalt ca 465 000
kr.). Dessutom har anstalten räknat med 1/3 av löner och omkostnader för
övriga avdelningar, sådana dessa kostnader upptagits i nämnda anslagsäskanden
(ca 550 000 kr.). Skillnaden mellan beräknade intäkter och kostnader
utgör enligt anstalten den marginal, som erfordras med hänsyn till
ovissheten av den framtida importen och osäkerheten i de gjorda beräkningarna.
Enligt de principer, som sakrevisionen tillämpat vid tidigare
granskning av taxesättningen vid vissa statliga myndigheter, bör i kostnadskalkylen
även ingå beräknade pensioneringskostnader samt kapitalkostnader
i form av avskrivning å byggnader och utrustning ävensom ränta ä
anläggning, utrustning och övrigt driftkapital. Även om dessa kostnader beaktas
vad gäller inspektionsavdclningen, synes intäkterna av de båda avgifterna
väl täcka avdelningens totala kostnader. Övriga avdelningar inom
anstalten är i viss mån inspektionsavdelningen behjälpliga med inspektionsarbetet.
Det är icke möjligt att nu bedöma, i vilken utsträckning dessa
avdelningars resurser kommer att tagas i anspråk för växtskyddsinspektionen.
De föreslagna avgifterna synes dock enligt sakrevisionens mening
ge täckning även för viss del av ifrågavarande avdelningars totalkostnader.
Då växtskyddsanstalten icke räknat med några pensionerings- eller kapitalkostnader
för vare sig inspektionsavdelningen eller övriga avdelningar, torde
emellertid avgifterna — i synnerhet om hänsyn skall tagas till viss marginal
på grund av ovissheten av den kommande importen — icke kunna
beräknas täcka så stor del av övriga avdelningars totalkostnader, som växtskyddsanstalten
utgått ifrån vad gäller avdelningarnas löner och omkostnader.
Med hänsyn till vad sålunda anförts angående kostnadstäckningen
och i betraktande av att växtskyddsanstaltens beräkning av övriga avdelningars
medverkan i inspektionsarbetet uppgivits vara synnerligen approximativ,
har sakrevisionen icke något att erinra mot storleken av den föreslagna
inspektionsavgiften.
Anmälningsavgiften bör enligt växtskyddsanstalten utgå med samma belopp
(3 kr.) som nu gällande anmälningsavgift för utställande av exportcertifikat.
Enligt vad sakrevisionen inhämtat uppgår enbart de direkta
lönekostnaderna för den personal, som nu är sysselsatt med ifrågavarande
arbete, till mellan 6 och 7 kr. Om anmälningsavgiften — liksom inspeklionsavgiften
— skall beräknas med hänsynstagande även till omkostnader
samt pensionerings- och kapitalkostnader, är en avsevärd avgiftshöjning
erforderlig.
Enligt sakrevisionens mening bör anmälnings- och inspektionsavgifterna
bedömas i ett sammanhang, när det gäller storleken av avgifternas belopp.
Även under sådana förhållanden bör anmälningsavgiften dock täcka åtminstone
de med granskning av införselhandlingar förenade direkta lönekostnaderna,
vilka kan beräknas till 6 å 7 kr. Avgiften torde därför enligt
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
sakrevisionens uppfattning böra minst fördubblas. Samma böjning bör i
förevarande sammanhang vidtagas i fråga om anmälningsavgiften vid utställande
av exportcertifikat.
Lantbruks styrelsen anser det skäligt, att de kostnader, som importkontrollen
medför, skall bestridas av avgifter på av växtskyddsanstalten föreslaget
sätt. Vad avgifternas storlek beträffar har lantbruksstyrelsen liksom
sakrevisionen under hand från statens växtskyddsanstalt erfarit, att kostnaderna
för budgetåret 1959/60 för den utbyggda inspektionen beräknats
uppgå till ca 1 000 000 kr., vilket innefattar de direkta kostnaderna för inspektionsavdelningen
och kostnaderna för den »service», som anstaltens
övriga avdelningar lämnar inspektionsavdelningen. Vid ett godtagande av
den självfallet approximativa beräkningen av sistnämnda kostnader finner
lantbruksstyrelsen de föreslagna avgifterna till en början vara erforderliga.
Styrelsen förutsätter dock, att avgifterna årligen omprövas och taxa fastställes,
så att avgiften kommer att motsvara den ungefärliga kostnaden för
inspektionen. Lantbruksstyrelsen erinrar slutligen, att växtinspektionskostnaderna
enligt förslaget i genomsnitt kommer att uppgå till 4 promille av
varuvärdet, under det att t. ex. i Frankrike uttages en inspektionsavgift,
som beräknas efter 5,75 promille av varornas värde.
Skogsstyrelsen har intet att erinra mot principen, att de med en förstärkt
kontroll förenade kostnaderna bestrides av konsumenterna. Styrelsen har
ej heller något att anmärka mot anmälningsavgiftens storlek när det gäller
skogsplantor. Dessa transporteras i regel med mycket stora lastbilar eller
undantagsvis med järnvägsvagn och samlastas icke med annat gods. Med
en plantkvantitet per sändning av 350 000—500 000 plantor alltefter dessas
storlek, kommer det slutliga plantpriset, oftast uttryckt i kr. per 1 000 plantor,
icke att nämnvärt påverkas av anmälningsavgiften. Vad därefter angår
den föreslagna inspektionsavgiften, påpekar skogsstyrelsen följande.
Avgiften torde efter 1 kr. per 100 kg för eu normal billast av skogsplantor
om 400 000 st. med en vikt av 12—14 ton komma att uppgå till 120 å
140 kr. eller ca 35 öre per 1 000 plantor. Denna avgift gör sig märkbar i
plantpriset, ehuru icke i särskilt betydande grad. Möjligen kan den plantköpande
allmänheten dock uppfatta avgiften som en slags tullavgift, vilket
styrelsen finner beklagligt, då det numera är väl känt, att de tidigare tullavgifterna
på skogsplantor upphävts med hänsyn till den i landet rådande
plantbristen. Enbart dessa skäl skulle emellertid knappast ha föranlett
skogsstyrelsen att motsätta sig förslaget. Det är i stället den höga totalavgiften
för en sändning, d. v. s. en hel billast, som ämbetsverket anser vara
en orimligt hög ersättning för det utförda arbetet. Delta sker nämligen enligt
vad styrelsen har sig bekant i form av ett stickprov, som enligt styrelsen
icke tager längre tid för dessa stora sändningar än för mindre sådana
i form av exempelvis paket eller dylikt. Emot metoden att slumpmässigt uttaga
endast 1 prov finnes intet att invända, då antalet prov skulle bli alltför
stort, därest varje vrå av hela lastvolymen undersöktes. Detta är icke heller
önskvärt, då därvid risk förelåge för att den minutiöst och efter visst system
genomförda lastningen, tillika av största betydelse för plantornas kondition,
därigenom kunde rubbas. Lastbilen har nämligen i många fall kvar
600—800 km av transportsträckan efter kontrollproceduren.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
På grund av nämnda skäl föreslår skogsstyrelsen, att inspektionsavgiften
i fråga om skogsplantor sättes till 1 kr. per 100 kg, dock högst 25 kr. per
sändning. Samtidigt framhåller styrelsen, att enligt växtskyddsanstalten
skogsplantornas andel av den totala importvikten av växter m. m. utgjorde
ej fullt 1 procent år 1955, 1,3 procent år 1956 och 1,4 procent år 1957. En
reduktion av inspektionsavgiften för skogsplantor torde sålunda sakna
nämnvärd betydelse för totalintäkten från verksamheten.
Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruks försök tillstyrker
i princip förslagen till avgifter.
Generaltullstyrelsen anser, att inspektionsavgiften ej strider mot GATT,
därest avgiften fastställes till belopp, som ger en totaluppbörd ungefärligen
motsvarande de sammanlagda direkta och indirekta kostnaderna för växtkarantänen.
Generaltullstyrelsen finner det särskilt angeläget, att uppbörd
och redovisning av den föreslagna inspektionsavgiften, vilken blir av ringa
storlek, anordnas på ett så enkelt sätt som möjligt. Tullverkets redovisningssystem
är utformat för uppbörd och redovisning av avgifter av en helt
annan storleksordning och därför mera komplicerat än som torde vara
erforderligt beträffande inspektionsavgifterna. En av olägenheterna med
det av växtskyddsanstalten föreslagna uppbördsförfarandet är, att antalet
debiteringar -— bl. a. beroende på varupartiernas uppdelning vid förtullning
i frihamn — blir väsentligt större, om avgiften skall uppbäras vid varans
förtullning, än om uppbörden skall ordnas i samband med granskningen
av sundhetscertifikaten. Vidare kommer tullsedlar som upptager eljest avgiftsfria
varuslag, såsom apelsiner, att underkastas den mera omständliga
kamerala behandling, som tillämpas beträffande avgiftsbelagda varor. Med
anledning härav föreslår styrelsen, att uppbörd och redovisning av inspektionsavgiften
sker genom växtskyddsanstaltens försorg. Styrelsen har uppgjort
förslag till ett dylikt uppbördsförfarande, vilket enligt styrelsens mening
torde kräva en föga omfattande kameral organisation.
Generalpoststyrelsen framhåller, att ersättningen för av tullverket i samband
med förtullning genom postverkets försorg debiterade tull- och andra
införselavgifter uttages av postverket och erlägges månadsvis av generalpoststyrelsen
till generaltullstyrelsen. Vad angår inspektions- och anmälningsavgifterna
kommer dessa att uttagas av postverket i den ordning, som
gäller för nyssnämnda, redan befintliga tull- och andra införselavgifter.
Mot denna utökning av uppbörden genom postverkets försorg finnes från
generalpoststyrelsens sida intet att erinra.
Järnvägsstyrelsen har intet att erinra mot förslaget till inspektionsavgift.
Sveriges lantbruksförbund finner förslaget till finansiering av växtinspeklionen
rikligt såväl i princip som vad gäller de tilltänkta tillämpningsreglerna.
Liknande kontrollarbeten finansieras mångenstädes utomlands på i
princip likartat sätt. Enligt förbundets mening är inspektionsavgifter av
denna art utan vidare tillåtna i GATT.
Hushållningssällskapens förbund framhåller, att de föreslagna avgifterna
helt allmänt ej synes oskäliga. Förbundet anser dock att det skulle ha varit
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 43 år 1959
värdefullt med en närmare utredning rörande avgifternas beräkning. Förbundet
har intet att invända mot principen, att avgifterna skall svara mot
kostnaderna för kontrollen och inspektionen. Tvärtom är det helt i sin ordning
att införseln får bära ifrågavarande kostnader. Till dessa kostnader höi
uppenbarligen även räknas kostnaderna för en avsevärd del av växtskyddsanstaltens
undersökningsverksamhet i laboratorier och på fält, vilken verksamhet
i långa stycken har ett nära samband med inspektionsverksamheten.
Förbundet har därför kommit till den uppfattningen, att de avgifter, som
föreslagits, icke kan anses för högt tilltagna.
Riksförbundet Landsbygdens folk förutsätter, att Kungl. Maj :t vid fastställandet
av avgifterna anpassar dessa efter de verkliga kostnaderna för
certifikatgranskning och inspektion. I samband härmed ifrågasätter riksförbundet
om en inspektionsavgift på 20 öre per 100 kg potatis är tillräcklig
för att täcka den verkliga inspektionskostnaden.
Svenska plantskolornas riksförbund och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
efterlyser en förklaring till att den ifrågavarande verksamheten
nu skall finansieras genom avgifter, då den tidigare — om också i mindre
omfattning — har bedrivits avgiftsfritt. Då avgifter för kontrollåtgärderna
emellertid är vedertagna i flertalet andra länder, vill inte förbunden motsätta
sig att så sker även hos oss. Beräkningen av avgifterna bör dock ske
så, att det uppburna beloppet ungefär motsvarar de omkostnader, den utökade
inspektionsverksamheten kommer att draga (113 000 kr.). Även om
det skulle kunna anses befogat att av kontrollavgifterna bestrida hela avdelningens
kostnader och därtill viss del för upprustning av växtskyddsanstaltens
resurser för nemalod- och virusforskning, är dock den beräknade
inkomsten av avgifterna på ca 1 240 000 kr. tilltagen i överkant.
Allvarliga erinringar anser förbunden böra riktas mot beräkningen av
avgifternas storlek för olika varuslag, exempelvis blomsterlök, perenna växter,
plantskole- och växthusväxter samt potatis. Om en differentierad tariff
skall fastställas, anser förbunden del helt orimligt, att blomsterlök, konvaljer
och perenna växter skall subventionera kontrollen av potatis genom
en 10 gånger så hög avgift för ett kanske i regel endast obetydligt mera
omfattande arbete. Enligt förbundens uppfattning måste den riktigaste beräkningen
av avgifternas storlek vara, att samma avgift fastställes för samtliga
varuslag.
Svenska redareföreningen framhåller, att kostnaden för inspektionen i
lastningshamnen får bäras av godset. Härtill kommer ett flertal andra utgifter,
som var för sig icke är så betydande men sammanlagda blir kännbara.
Detta kommer att inverka på fraktsättningen för de svenska rederier,
vilka upprätthåller ifrågavarande trafik. Om inspektionsverksamheten skall’
kunna utföras med erforderlig snabbhet, torde växtskyddsanstalten behöva
resa krav på ökad personal med högre inspektionsavgifter som följd.
Kommerskollegium anser den nu gällande ordningen med finansiering
av växtinspektionen med statsmedel som den i princip riktiga. Kommerskollegium
framhåller, att växtskyddsanstaltens verksamhet är avsedd att
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
25
bereda skydd för jordbruket och dess binäring trädgårdsskötsel, och jordbruket
anses allmänt vara av sådan vikt för landet i olika avseenden att
enighet uppnåtts därom att statsmakterna bör på olika sätt stödja detsamma.
Med hänsyn härtill torde det vara uteslutet att belasta jordbruket med
kostnader av detta slag. Å andra sidan kan det då ej vara rimligt att belägga
importen av växter m. m. med avgifter, avsedda att bestrida den i jordbrukets
och därmed i folkförsörjningens intresse bedrivna växtskyddsverksamheten.
Vad nu anförts talar starkt mot att inspektionsavgifter uttages vid
införsel av hithörande varor för att täcka anstaltens utgifter för inspektionen.
Kommerskollegium finner frågan om inspektionsavgiftens överensstämmelse
med GATT tveksam. Enligt kollegii mening kan det ifrågasättas, om
den tilltänkta avgiften utgör ersättning endast för lämnade tjänster och om
den ej med hänsyn till storleken av inflytande belopp till viss del är att anse
som en pålaga av närmast skattemässig natur. För att artikel VIII skall bli
tillämplig kräves att utgående avgifter icke är så stora att överskott uppstår,
som användes till täckande av andra utgifter. Växtskyddsanstaltens
framställning ger snarast vid handen, att sådant överskott kan väntas. Kollegium
finner denna fråga böra närmare utredas, innan beslut om uttagande
av inspektionsavgift fattas.
Kommerskollegium ställer sig även tveksamt till frågan om det är principiellt
riktigt att belasta importen med anmälningsavgift. I vart fall bör
riksdagens samtycke inhämtas härtill i likhet med vad som tillämpas beträffande
stämpelavgiften.
Statens jordbruksnämnd anför, att den ifrågavarande inspektionsverksamheten
icke utgör någon serviceverksamhet för enskildas räkning utan utgör
en typisk statlig kontroll- och ordningshållningsverksamhet av i princip
samma slag som tullkontroll och viss polisverksamhet. Principen att sådan
verksamhet skall bestridas med statsmedel bör icke överges utan att särskilda
skäl kräver detta. Någon anledning att överge denna ordning i förevarande
fall har enligt nämnden icke förebragts. Därest statlig verksamhet av
denna typ skall baseras på avgiftsuppbörd, uppstår efter hand vid sidan av
befintliga direkta och indirekta skatter ett system av »administrationskostnadsavgifter»
med samma praktiska effekt som punktvis insatta omsättningsskatter.
Beträffande de föreslagna avgifternas förenlighet med GATT påpekar
jordbruksnämnden, att de totala avgifterna per år kommer att väsentligt
överstiga den direkta kostnaden för hela yttre växtinspektionen. I den mån
avgiftsintäkten överstiger kostnaden för den yttre inspektionen, låter sig avgifterna
enligt nämndens mening icke förena med våra åtaganden enligt
GATT. Avgifterna står ej heller i överensstämmelse med avtalets artikel
VIII punkt 1 b, enligt vilken de avtalsslutande parterna erkänner behovet
av alt minska antalet och variationerna av bl. a. avgifterna för analys och
inspektion. Jordbruksnämnden kan av de anförda skälen icke ansluta sig till
avgiftsförslagen.
it Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samI. Nr 4S
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
Ledamöterna Bengtsson och Håkansson har reserverat sig mot jordbruksnämndens
beslut och uttalat, att de finner förslaget om självfinansiering av
gränsskyddskontrollen genom en särskild inspektionsavgift naturligt och
ändamålsenligt.
Kooperativa förbundet har beräknat, att kostnaderna för den utökade inspektionen
och för dennas andel i växtskyddsanstaltens övriga verksamhet
endast uppgår till hälften av de beräknade inflytande avgifterna och finner
med hänsyn härtill att avgifterna strider mot GATT. Förbundet anser de
höga avgifterna vara en maskerad finanstull.
Beträffande anmälningsavgiften framhåller förbundet, att kända firmor
bör beviljas kredit, eventuellt mot lämnad säkerhet. I annat fall bör avgiften
uttagas genom tullverkets försorg på samma sätt som övriga av tullverket
inkasserade avgifter och därmed automatiskt innefattas i den vanliga tullkrediten.
Sveriges grossistförbund, Svenska importföreningen för färsk frukt u. p. a.
och Stockholms handelskammare anför i sitt gemensamma yttrande, som
biträtts av handelskammaren i Gävle, att några klara principer i fråga om finansieringen
av statlig verksamhet av ifrågavarande slag icke torde finnas.
Då frågan om självfinansiering av statlig verksamhet i det nu aktuella fallet
prövas, bör det särskilt beaktas, att kontrollverksamheten icke syftar till
att skydda mottagarna eller konsumenterna av just de varor, som införes,
utan att det här är fråga om en kontroll, som utövas i hela samhällets intresse,
enkannerligen för att skydda inhemsk produktion mot skadegörare.
Organisationerna anser därför, att någon avgiftsbeläggning i detta fall icke
bör komma i fråga. I yttrandet framhålles att det under inga förhållanden
kan godtagas, att inspektionsavgifterna tillmätes på sådant sätt, att de ger
täckning för mer än den egentliga yttre inspektionen och än mindre att de
därutöver skulle ge ett överskott. Att avgifterna även skall bidraga till att
bestrida växtskyddsanstaltens gemensamma kostnader, innebär en diskriminering
av importen i förhållande till den inhemska produktionen. För kontrollen
av denna utgår inga motsvarande avgifter. Organisationerna ifrågasätter
också starkt om förslaget står i överensstämmelse med GATT. Som
ett ytterligare skäl mot en avgiftsbeläggning överhuvudtaget anföres jämväl,
att tullarna för hithörande artiklar merendels ligger väsentligt över
normaltullnivån, varigenom statsverket tillföres mycket stora inkomster vid
importen av dessa varor och därigenom på denna väg erhåller bidrag till
finansieringen av den särskilda växtskyddskontrollen vid varornas passerande
över gränsen.
Enligt Svenska hamnförbundets mening går den föreslagna principen att
lägga hela kostnaden för den yttre inspektionen på enbart de exporterade
och importerade varorna direkt emot det arbete som f. n. bedrives för att
åstadkomma frihandelsområden i Europa. Hamnförbundet kan icke dela
uppfattningen, att de föreslagna inspektionsavgifterna, maximalt 20 kr. per
ton, är obetydliga. Som jämförelse nämnes att inom hamnverksamheten förekommer
en strävan att genom rationaliseringar av olika slag spara på ören
Kungl. Maj:ts proposition nr i3 år 1959
27
per ton och ett par kr. per ton betraktas som betydande belopp. Hamnförbundet
framhåller, att för varor som importeras i stora partier åt gången,
såsom apelsiner, äpplen, päron och potatis, lossningskvantiteten per arbetsdag
och båt ofta uppgår till 400 ton eller mer. Inspektionskostnaden för angivna
kvantitet skall med de föreslagna avgifterna uppgå till 800 kr. för potatis
och 1 600 kr. för apelsiner, äpplen och päron. Hamnförbundet saknar möjlighet
att bedöma om inspektionskostnaden för 1 dags lossning verkligen
kan motivera så höga avgifter men anser, att denna fråga bör närmare utredas,
innan de föreslagna avgifterna fastställes.
Handelskammaren i Göteborg kan ej bifalla förslaget till inspektionsavgifter
utan föreslår att en allsidig utredning, i vilken bör ingå representanter
för näringslivet och konsumenterna samt handelspolitiska experter, ytterligare
undersöker frågan. Handelskammaren anför härutöver i huvudsak,
att den finner kostnadsfrågan lättvindigt behandlad och betvivlar avgifternas
överensstämmelse med GATT. Den förordade beräkningsgrunden
för inspektionsavgiften är enligt handelskammarens uppfattning icke tilllåten
enligt GATT. En importavgift, som uttages i relation till den införda
varans mängd, kan, oavsett avgiftens storlek, närmast jämställas med en
vikt- eller stycketull, och som en sådan torde den föreslagna importavgiften
också komma att uppfattas av betydande delar av näringslivet såväl i Sverige
som i utlandet.
Även Skånes handelskammare avstyrker förslaget om avgifter. Ifrågavarande
kostnader bör som hittills bestridas av statsmedel genom anslag över
budgeten. Om avgifter likväl skall förekomma, förordar handelskammaren,
att dessa beräknas som särskilda förrättningsavgifter efter den faktiska tid,
som åtgår för varje särskild undersökning.
Departementschefen
Kostnaderna för den yttre växtinspektionen och därmed sammanhängande
verksamhet inom växtskyddsanstalten har hittills helt bestridits av statsmedel.
Däremot utgår avgifter i samband med anstaltens utfärdande av
exportcertifikat ävensom för undersökningar som anstalten utför vid kontroll
av uppgifter rörande sammansättningen av växtskyddsmedel, varom
anmälan gjorts enligt kungörelsen den 22 september 1953 (nr 589) angående
registrering av växtskyddsmedel in. m. Avgifterna är avsedda alt
täcka statsverkets självkostnader för sådana undersökningar. På motsvarande
sätt uttages avgifter bland annat för vissa undersökningar, som staten
institut för folkhälsan utför enligt författningar rörande farmaceutiska
specialiteter samt vitaminerade livsmedel och fodermedel. Såsom förutsatts
i statsverkspropositionen bör jämväl för den ur växtskyddssynpunkt bedrivna
införselkontrollen avgifter upptagas. Sådant system tillämpas i ett
flertal andra till EPPO anslutna länder. Då avgifterna är avsedda att täcka
endast självkostnader för verksamheten, innebär bestämmelserna i GATT
enligt min mening icke något hinder mot att upptaga avgifterna. Dessa
självkostnader bör beräknas i enlighet med de i sakrevisionens yttrande
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1959
angivna principerna. Om hänsyn tages till den förstärkning av växtskyddsanstaltens
personal och resurser i övrigt, som föreslagits i statsverkspropositionen,
torde kostnaderna för den yttre växtinspektionen och därmed sammanhängande
verksamhet inom anstalten för nästa budgetår kunna beräknas
till det i statsverkspropositionen nämnda beloppet cirka 800 000 kronor.
Anmälnings- och inspektionsavgifterna bör därför avpassas så, att de för
närvarande gemensamt täcker ungefärligen detta belopp. Såsom jag inledningsvis
anfört torde Kungl. Maj:t äga att utan riksdagens medverkan besluta
om avgifter av förevarande slag. Det bör vidare ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma, hur mycket av de erforderliga medlen som bör täckas
genom anmälningsavgifter, samt att fastställa taxa för såväl sådana avgifter
som inspektionsavgifterna.
Det bör åligga växtskyddsanstalten att årligen undersöka, huruvida med
hänsyn till importens storlek, kostnadsutvecklingen och andra omständigheter
avgifterna bör ändras för att självkostnadsprincipen skall upprätthållas.
Befinnes ändring erforderlig bör förslag härom ingivas till Kungl.
Maj :t.
Då avgifter ej tidigare upptagits för att täcka ifrågavarande kostnader,
synes det lämpligt att Kungl. Maj :t bereder riksdagen tillfälle att yttra sig
över vad jag här förordat.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition till riksdagen
dels föreslå riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att
anlita det å riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna
anslaget till Bekämpande av växtsjukdomar för utbetalande
av ersättningar för skador i förut angivna fall
dels anhålla om riksdagens yttrande över förslaget att uttaga
avgifter för att täcka kostnader för den yttre växtinspektionen
och därmed sammanhängande verksamhet hos
statens växtskyddsanstalt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund
590107 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag