Kungl. Maj:ts proposition nr J+2 år 1959

Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.; given Stockholms slott den
16 januari 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av
6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond, dels ock bifalla de
förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ändringar föreslås i 6 § kyrkofondslagen för att möjliggöra dels att ersättning
för vissa kostnader i samband med provpredikan må bestridas ur
kyrkofonden, dels att medel ur kyrkofonden kan ställas till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning
icke blott av boställsärenden och vad därmed äger samband utan jämväl
av andra kyrkliga ärenden.

En tillfällig höjning av kyrkofondsanslaget till extra utgifter föreslås med
hänsyn till kostnaderna för viss representation.

Förslag framlägges rörande den kyrkliga verksamheten bland den lapskoch
finsktalande befolkningen, främst innebärande inrättandet av en särskild
tjänst som kyrkoherde för samer. 1

1 — Bihang till riksdagens -protokoll 1959. 1 samt. Nr i2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1959

Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

6 §.

Enligt vad---Luleå stift.

Ytterligare skola---kyrko fonden

utgöras:

1) Kostnad för---annan

ordning;

2) kostnad för---för präs ter; 2

a) annan kostnad,---av sedda

präster;

3) bidrag, som---åt döv stumma; 4)

kostnad, som---äger

tillämpning;

5) kostnad, enligt — — — åt
församlingspräster;

6) anslag, som Konungen och
riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande
för anlitande av biträde
vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

7) kostnad för —--till kyr kofonden; 8)

belopp, som — — — avlöningen
bidraga;

9) anslag till---kyrkligt

ändamål.

Föreslagen lydelse:

6 §.

Enligt vad---Luleå stift.

Ytterligare skola---kyrko fonden

utgöras:

1) Kostnad för---annan

ordning;

2) kostnad för---för präs ter; 2

a) annan kostnad,---av sedda

präster;

2 b) kostnad för ersättningar och
traktamenten åt provpredikanter
enligt vad därom särskilt stadgas;

3) bidrag, som----åt döv stumma; 4)

kostnad, som--— äger

tillämpning;

5) kostnad, enligt — — — åt
församlingspräster;

6) anslag, som Konungen och
riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande
för anlitande av biträde
vid handläggning av kyrkliga ärenden; 7)

kostnad för---till kyr kofonden; 8)

belopp, som — — — avlöningen
bidraga;

9) anslag till---kyrkligt

ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1959; dock skall vad i 6 § andra
stycket under 2 b) sägs gälla även
kostnad som uppkommit före
nämnda dag. 1

1 Senaste lydelse av 6 §, se 1955:108.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1959

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter
gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen vissa
frågor om anslag ur kyrkofonden m. m. samt anför därvid följande.

1. Ändringar i 6 § lagen om kyrkofond.

I propositionen 1957: 152 med förslag till lag om prästval m. m. behandlade
dåvarande departementschefen bland annat även frågan om ersättning
till provpredikant för hans kostnader i samband med avläggande av prov.

Prästvalskommittén hade föreslagit, att provpredikant skulle få resekostnadsersättning
och traktamente ur kyrkofonden enligt rese- och traktamentsklass
B. Behövde han åtnjuta tjänstledighet för att fullgöra prov,
skulle han vidkännas s. k. C-avdrag å lönen, d. v. s. avstå hela lönen, och
härför få ersättning ur kyrkofonden. Avlades prov av någon, som ej vore
underkastad prästlönereglementet, skulle frågan om löneersättning prövas
enligt kommittékungörelsens grunder. För provpredikant, som vore bosatt
utom riket, skulle Kungl. Maj:t efter särskild framställning avgöra i vad
mån någon ersättning skulle utgå.

Kommittén hade även framlagt förslag till ändrad lydelse av 6 § lagen
om kyrkofond, innebärande att ur kyrkofonden finge bestridas kostnad för
ersättningar och traktamenten åt provpredikanter enligt vad därom särskilt
stadgades.

Vid remissbehandlingen hade kommitténs förslag vunnit nästan allmän
tillslutning.

Departementschefen fann kommitténs förslag i allt väsentligt godtagbara
men ansåg, att frågan om löneersättning till präst, som ej vore underkastad
prästlönereglementet, borde fritt prövas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.
Det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser
rörande ordningen för prövning och utbetalning av ersättning. Beträffande
ändringen i 6 § kyrkofondslagen uttalade departementschefen, att
spörsmålet härom syntes lämpligen böra anstå till ett senare sammanhang.

Sedan riksdagen bifallit propositionen, har Kungl. Maj:t meddelat bo -

Kungl. May.ts proposition nr J+2 år 1959

stämmelser om ersättning åt provpredikant i 23 § stadgan om prästval
(SFS 1958: 261). Denna stadga har — liksom prästvalslagen — trätt i kraft
den 1 juli 1958.

Den av prästvalskommittén föreslagna ändringen av 6 § kyrkofondslagen
synes nu böra genomföras. Bestämmelsen bör därvid genom en övergångsbestämmelse
göras tillämplig å de ersättningar, som utgått efter
prästvalslagens ikraftträdande.

Jämlikt 6 § andra stycket punkt 6) lagen om kyrkofond skall ur kyrkofonden
utgå »anslag, som Konungen och riksdagen finna skäligt ställa till
vederbörande statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid
handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband». Denna
bestämmelse tillkom på initiativ av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
(1932:8, s. 14) vid riksdagens behandling av propositionen
1932:187 med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. Anslaget, vilket
alltsedan budgetåret 1953/54 utgått med högst 25 000 kronor för år, har
utnyttjats till bestridande av kostnaderna för särskilda experter, som
anlitats bland annat dels för utredningar rörande det ecklesiastika arrendeväsendet
och dels i samband med genomförandet av prästlöne- och kyrkomusikerreformerna.

Inom ecklesiastikdepartementet torde det under nästkommande budgetår
bli nödvändigt att för handläggningen av med pastoratsregleringen sammanhängande
frågor anlita särskild expertis. Även vissa andra kyrkliga
frågor, som icke avser boställsärenden men likväl har samband med kyrkofonden
och dess ändamål, påkallar från tid till annan anlitande av särskild
arbetskraft inom departementet. Kostnaderna härför bör med hänsyn till
ärendenas art bestridas ur kyrkofonden. För att möjliggöra detta fordras
emellertid en utvidgning av bestämmelsen i den nyss citerade punkten 6)
till att avse även andra kyrkliga ärenden än boställsärenden och vad därmed
äger samband. Härvid torde även ett något ökat anslag böra stå till
förfogande. Jag föreslår därför, att den årliga anslagsramen höjes med
15 000 kronor till 40 000 kronor.

Inom ecklesiastikdepartementet har uppgjorts förslag till lag om de
ändringar i 6 § kyrkofondslagen, som föranledes av vad jag här förordat.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) antaga förutnämnda inom ecklesiastikdepartementet
upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond;

b) medgiva, att för anlitande av biträde vid handläggningen
inom vederbörande statsdepartement av kyrkliga
ärenden må från och med den 1 juli 1959 tills vidare, enligt
Kungl. Maj:ts beprövande, ur kyrkofonden utgå högst
40 000 kronor för år.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf2 år 1959

2. Anslag till extra utgifter.

Jämlikt 6 § andra stycket punkt 9) lagen om kyrkofond skall ur kyrkofonden
utgöras »anslag till extra utgifter med ett av Konungen och riksdagen
bestämt belopp för år, vilket efter Konungens bestämmande må användas
till bestridande av kostnad för härförut i denna paragraf icke
särskilt angivet kyrkligt ändamål». Nämnda anslag utgör för det kyrkliga
området en motsvarighet till de anslag under riksstatens särskilda huvudtitlar,
som avser extra utgifter.

Förevarande anslag höjdes från och med budgetåret 1949/50 med 25 000
kronor till 50 000 kronor. Med bifall till en i propositionen 1954: 57 gjord
framställning medgav riksdagen, att anslaget för budgetåret 1954/55 tillfälligt
höjdes med 20 000 kronor för beviljande av ett bidrag å sistnämnda
belopp till Lutherska världsförbundets svenska sektion för bestridande av
dess medlemsavgift till förbundet. I propositionen 1955: 61 hemställdes,
att extrautgiftsanslaget med hänsyn till berörda bidrag måtte få tills vidare
från och med budgetåret 1955/56 utgå med högst 70 000 kronor. Riksdagen
biföll denna hemställan. Sedan riksdagen jämväl bifallit en i proposition
1957: 23 gjord framställning om höjning av anslaget med 20 000 kronor för
att dels möjliggöra, att bidraget till Lutherska världsförbundets svenska
sektion höjdes med 10 000 kronor till 30 000 kronor, dels täcka det större
behovet av medel för resebidrag samt anslag och understöd till olika former
av kyrklig verksamhet, för vilka andra medel icke står till förfogande, utgår
anslaget till extra utgifter för närvarande med 90 000 kronor för budgetår.

I skrivelse den 25 september 1958 anhåller Lutherska världsförbundets
svenska sektion att bidraget till sektionen höjes till 40 000 kronor för
bestridande av den svenska medlemsavgiften till världsförbundet och de
starkt stegrade administrationskostnaderna i Sverige.

Utrikesdepartementet har med skrivelse den 2 december 1958 till ecklesiastikdepartementet
överlämnat en till svenska beskickningen i Washington
inkommen inbjudan från den evangelisk-lutherska Augustana-kyrkan
i Förenta Staterna att sända tre representanter från Sverige att deltaga i de
högtidligheter, varmed nämnda kyrka i juni 1960 avser att fira sitt hundraårsjubileum.

Departementschefen. När bidraget till Lutherska världsförbundets svenska
sektion från och med den 1 juli 1957 höjdes till 30 000 kronor, motiverades
detta med den höjda årsavgiften till världsförbundet. Denna har
sedan dess varit oförändrad. Jag finner ej skäl tillstyrka någon ytterligare
höjning av ifrågavarande bidrag.

Den evangelisk-lutherska Augustana-kyrkans grundare kom från Sverige
och alltjämt är många av dess medlemmar svenskättlingar. Jag anser det
därför betydelsefullt, att Sverige låter sig representera vid denna kyrkas

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1959

hundraårsjubileum. Då, såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen,
anslaget ur kyrkofonden till extra utgifter till stor del måste anlitas för
vissa årliga fasta utgifter, kan kostnaderna för Sveriges representation vid
nämnda jubileum icke bestridas inom ramen för nuvarande anslagsbelopp
utan att detta återverkar på bidragen till annan kyrklig verksamhet, som
sedan gammalt får reguljära bidrag från anslaget. För att den önskvärda
representationen skall möjliggöras föreslår jag därför, att anslaget till
extra utgifter för budgetåret 1959/60 tillfälligt förstärkes. Kungl. Maj:t
torde sålunda för de med anslaget avsedda ändamålen under budgetåret
1959/60 böra få disponera ett sammanlagt belopp av högst 105 000 kronor.

Enligt beslut av 1957 års höstriksdag (Rskr 388; SU 175, s. 17) skall en
representant för varje stift — präst eller lekman — utses att vid handläggningen
hos kammarkollegiet av ärendena rörande vederbörande stift i samband
med reformen av den territoriella pastoratsindelningen företräda de
lokala intressena. Ersättning till ifrågavarande stiftsrepresentanter torde
lämpligen böra utgå enligt i kommittékungörelsen stadgade grunder samt
till erforderligt belopp få bestridas ur kyrkofonden.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) medgiva, att jämlikt 6 § andra stycket 9) lagen om
kyrkofond må ur kyrkofonden till extra utgifter under budgetåret
1959/60 utgå 105 000 kronor;

b) medgiva, att därutöver ersättning till stiftsrepresentanter
vid handläggningen hos kammarkollegiet av ärenden
i samband med reformen av den territoriella pastoratsindelningen
må bestridas ur kyrkofonden.

3. Den kyrkliga verksamheten bland den lapsk- och
finsktalande befolkningen

19o3 års kyrkomöte anhöll i skrivelse (nr 18) i anledning av en inom
kyrkomötet väckt motion (nr 66), att Kungl. Maj:t, med beaktande av de
i motionen angivna synpunkterna, måtte låta verkställa utredning rörande
lapska språkets användning i kyrkans verksamhet och rörande därmed sammanhängande
spörsmål samt utfärda sådana mot de nutida förhållandenas
krav svarande bestämmelser, som av utredningen kunde föranledas. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juli 1954 tillkallades biskopen
Bengt Jonzon att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet biträda
med översyn av i reglementet för lappmarks ecklesiastikverk och i övrigt
meddelade särskilda bestämmelser rörande den kyrkliga verksamheten bland
den lapsk- och finsktalande befolkningen inom Härnösands och Luleå stift.

Kungl. Maj.ts proposition nr Jt2 år 1959

Den sakkunnige har den 21 april 1958 avgivit betänkande i ämnet. Däri
framförda förslag har på en punkt behandlats vid anmälan i årets statsverksproposition
av anslaget till Stipendier för utbildande av präster, förtrogna
med finska och lapska språken. För utredningens förslag i övrigt
redogöres i det följande.

Utredningen

Reglementet den 31 januari 1896 (nr 3) för lappmarks ecklesiastikverk
äger tillämpning på samtliga församlingar inom Lappland samt Frostvikens,
Offerdals, Undersåkers och Kalls församlingar i Jämtland. Av reglementet
är §§ l—5, 9, 12, 13 samt 55—60 alltjämt formellt gällande, ehuru de i
mycket är föråldrade. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid
föreskriften i 9 § att för behörighet att uppföras på förslag eller utnämnas
till prästerlig tjänst i församling, där finska eller lapska språket till gudstjänstligt
bruk förekommer, den sökande skall genom intyg, som utfärdats
av därtill kompetent prästman eller annan fullt lämplig person, styrka, att
han äger erforderlig kunskap i det av dessa språk, som i församlingen
användes. Om tjänst sökes i församling, där både lapska och finska språken
förekommer, bör liknande betyg om kännedom åtminstone i det finska
språket företes.

I kungörelsen den 25 april 1902 (nr 39) angående villkor för erhållande
av prästerlig tjänstebefattning inom Norrbottens läns finsktalande församlingar
stadgas, att för behörighet att uppföras på förslag^ till prästerlig
tjänst i församling inom Norrbottens län, där finska språket till gudstjänstligt
bruk förekommer men på vilken reglementet för lappmarks ecklesiastikverk
ej äger tillämpning, sökande skall genom intyg, som utfärdats
av därtill kompetent prästman eller annan fullt lämplig person, styrka, att
han äger erforderlig kunskap i nämnda språk.

I 31 § prästlönereglementet meddelas föreskrifter rörande språktillägg till
präst inom Härnösands och Luleå stift, som håller gudstjänst eller utför
annan förrättning jämväl på finska eller lapska språket eller på båda dessa
språk. Närmare bestämmelser härom har meddelats av Kungl. Maj:t den
19 juli 1957.

Slutligen har i Kungl. Maj:ts beslut den 12 augusti 1921 och den 17 april
1953 meddelats bestämmelser om ersättning till kyrkoherden i Karesuando
pastorat för de resor han företager i syfte att med själavård och prästerliga
förrättningar betjäna pastoratets lappar under deras flyttningar till och
från platser utom pastoratet. Ifrågavarande ersättning utgår för närvarande
ur kyrkofonden med högst 1 800 kronor för år räknat.

Enligt folkräkningen den 31 december 1945 utgjorde den lapsktalande
befolkningen i riket 5 278 personer, varav inom Norrbottens län 3 880,
inom Västerbottens län 670 och inom Jämtlands län (jämte Idre socken i
Kopparbergs län) 667. I Arvidsjaur, Malå, vissa delar av Arjeplog samt i
Västerbotten och Jämtland talas sydlapska dialekter. Från och med Arjeplog
norrut talas centrallapska idiom, vilka ej skiljer sig mer från varandra
än att de kan behärskas av en person.

Beträffande lapska språkets nuvarande användning i den kyrkliga verksamheten
påpekar utredningsmannen, att genom anförda bestämmelse i
reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk kunskap i lapska språket ej
förcskrives som behörighetsvillkor för prästerlig tjänst i alla de församlingar,

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 1+2 år 1959

dår lapska språket till gudstjänstligt bruk användes. Förekommer inom
församling saväl finska som lapska språket till sådant bruk, har man nämligen
ej som behörighetsvillkor föreskrivit kunskap i båda språken utan givit
finska språket företräde på så sätt, att åtminstone kunskap i detta språk
skall styrkas. De församlingar det här gäller är Gällivare, Jukkasjärvi,

lttangi och Karesuando i Lappmarkens tredje kontrakt. Mer än hälften av
de lapsktalande i Norrbottens län bor inom dessa församlingar. Det kan
därför förefalla egendomligt, att icke kunskap i lapska språket där föreskrivits
som behörighetsvillkor för prästerlig tjänst. Man måste emellertid
halla i minnet, att dessa församlingar inom sig rymt och fortfarande rymmer
en betydande finsktalande befolkning. Genom att samernas familjer
under vintertid vistats i skogslandet hos denna finsktalande befolkning,
har de av ålder varit såväl lapsk- som finsktalande. Gudstjänstspråket har
här också av gammalt jämte svenska varit till övervägande de! finska.
Emellertid har en förändring på senare tid börjat ske genom att samerna
alltmer övergår till halvnomadism och familjerna blir bofasta på höst- och
varvistena fjärran från den finsktalande befolkningen. En följd härav blir,
att kunnigheten i finska språket avtager. Barnen lär sig endast lapska, tills
de börjar i nomadskolan, där de lär sig svenska, som dock endast blir ett
inlärt språk. Deras modersmål förblir lapska. En följd av denna utveckling
är att i dessa trakter lapska språkets betydelse för kyrkans verksamhet
bland samerna, långt ifrån att försvagas, i stället ökar. Utan tvekan måste
på grund av den här antydda utvecklingen lapska språket få en ökad användning
inom den kyrkliga verksamheten bland samerna i det finskspråkiga
området, och frågan härom bör därför uppmärksammas. Det i § 9
av reglementet för lappmarks ecklesiastikverk stadgade kravet på kunnighet
i lapska språket för behörighet till prästerlig tjänst upprätthålles numera
endast beträffande kyrkoherdetjänsten i Jokkmokks pastorat, men
lapska språket användes i större eller mindre omfattning i den kyrkliga
verksamheten inom Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi, Vittangi
och Karesuando. Möjligen kan också Arvidsjaur räknas dit. Utvecklingen
har emellertid på de flesta håll gått därhän, att det kommit på de av
svenska missionssällskapet anställda nomadpredikanternas och ej på prästernas
lott att hålla gudstjänster för samerna på deras modersmål. Den
egentliga orsaken till utvecklingen är förvisso icke att samernas användning
av lapska språket avtagit utan att prästerna i allmänhet ej behärskat
språket.

När det gäller ordningen för kyrkans framtida verksamhet bland den
lapsktalande befolkningen, erinras inledningsvis om att en ny lapsk psalmbok
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande nu har tryckts. I den skrivelse,
som föranlett Kungl. Maj:ts beslut, säger domkapitlet i Luleå om förevarande
fråga: »Mellan fem- och sextusen av Sveriges samer ha lapska som
hemspråk. De flesta förstå också svenska och göra sig förstådda på detta
språk, många utan större svårighet. Svenskan är likväl ett främmande, i
skolan inlärt språk. Lika litet som svenskar, som någorlunda förstå tyska
eller engelska, skulle finna det tillfredsställande att för gudstjänster, själavård
och kyrkliga förrättningar i sitt eget land vara hänvisade till dessa
språk, är det rimligt att i sådant sammanhang hänvisa den lapsktalande
befolkningen till ett annat tungomål än dess eget».

Utredningsmannen utgår från den principen såsom självklar, att envar
så långt möjligt bör äga tillgång till gudstjänst och själavård på sitt mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr J+2 år 1959

dersmål. Det framstår då såsom klart, att samerna i Jokkmokk och Arjeplog
bör ha möjlighet att betjänas av präst, som behärskar lapska språket,
liksom också, att inom de församlingar i det finsktalande området, å
vilka reglementet för lappmarks ecklesiastikverk äger tillämpning, lapska
språket bör få ökad användning, något som samerna själva önskar. Således
bör även samerna i Gällivare, Jukkasjärvi, Vittangi och Karesuando ha
tillgång till lapsktalande präst. Riktigt och önskvärt vore, att även de
lapsktalande på sydlapskt område finge tillgång till gudstjänst och förrättningar
m. in. på sitt modersmål. Frågan är då hur dessa önskemål bäst
skall tillgodoses.

Den nu för Jokkmokks pastorat tillämpade ordningen, att kunskap i
lapska upprätthålles såsom behörighetsvillkor för kyrkoherdetjänsten i
pastoratet, har förvisso sina fördelar men också så pass betydande olägenheter
och svårigheter, att den icke kan förordas. Först och främst måste det
bli svårt att få tillräckligt antal lapsktalande präster till tjänsterna. I synnerhet
skulle detta bli fallet i det finsktalande området, där kunnighet i
finska språket även måste uppställas som behörighetsvillkor. I varje fall
skulle antalet sökande bli så ringa, att tre behöriga sökande på kyrkoherdeförslaget
bleve rent undantagsfall. Det kan ej anses rimligt att i dessa
församlingar, där den svensk- och finskspråkiga befolkningen dock utgör en
överväldigande majoritet, man ej skall få viilja sin kyrkoherde från ett
fulltaligt förslag. Ordningen kan, såsom vid senaste kyrkoherdetillsättning
i Jokkmokk, leda till olyckliga slitningar mellan den lapska och den svenska
befolkningen i församlingen. Ej heller synes det lämpligt att föreskriva kunskap
i lapska som behörighetsvillkor för någon annan av de prästerliga
tjänsterna i församlingen.

Frågan skulle i stället bäst lösas genom att en eller eventuellt två präster
särskilt anställdes för religionsvården bland samerna. Fn sådan präst skulle
ej vara anställd i något särskilt pastorat utan ha ett betydligt större område
att betjäna, varför kostnaderna för hans avlöningsförmåner borde utgå
ur kyrkofonden. På grund av tjänstens vikt och de särskilda kvalifikationer
den kräver och för att undvika alltför täta byten synes det nödvändigt och
rätt, att innehavaren erhåller kyrkoherdes tjänsteställning.

Den tänkta anordningen med en eller eventuellt två kyrkoherdar för
samer skulle utan tvekan medföra betydande fördelar.

Man skulle säkerligen få verkligt kunniga lapsktalande präster, som
kunde förväntas ge sin tid och kraft för många år åt samerna. Då det under
alla omständigheter torde bli rätt få präster, som ägnar sig åt det
lapska språket, är det så mycket angelägnare, att de som gör detta får så
vidsträckt användning som möjligt för sina kunskaper i lapska och sina
lapska intressen. Fn präst, som helt får ägna sig åt arbete bland samerna
och därtill blott i ringa män är betungad med expeditionsgöromål, kan få
tid och möjlighet att också ägna sig åt behövlig litterär verksamhet av
kyrklig kulturell art för samerna såväl pa lapska som på svenska. Det torde
ge sig självt, att han i sitt arbete kommer att bliva ett stöd för samernas
egna kulturella och sociala strävanden. Framför allt kommer anordningen
att medföra, att den pastorala verksamheten bland samerna blir betydligt
intensivare. Vidare får en präst med ifrågavarande uppgift anledning att
uppsöka samerna i trakter och församlingar, där de är sä få, att det ej kan
ifrågakomina att lapska regelmässigt skulle användas i församlingslivet, eller
där de icke är hemmahörande utan blott vintertid vistas med renhjor -

Kungl. Maj:ts proposition nr J+2 år 1959

darna, i vissa fall i rent svensk bygd. Hans ställning och erfarenhet kommer
att bereda honom möjlighet att i sådana trakter, liksom också i vidare
kretsar skapa förståelse och respekt för samerna och deras problem och att
främja en sund och positiv utveckling av förhållandet mellan samer och
bofasta och överhuvud mellan svenskar och samer.

Det kan icke bestridas, att förslagets förverkligande också kan komma
att medföra vissa nackdelar. Sålunda kommer den nye befattningshavarens
verksamhet att ingripa på det ordinarie församlingsarbetets område, vilket
kan medföra ömtåliga problem. Sådana torde emellertid kunna förebyggas
genom att en så klar och genomtänkt instruktion som möjligt uppgöres för
befattningshavaren. Det skulle vidare vara olyckligt, om reformen skulle
hos församlingsprästerskapet framkalla den föreställningen, att det är likgiltigt,
om församlingsprästerna kan lapska eller ej. Det måste därför slås
fast, att det även med den nya ordningen är av stort intresse att församlingens
präster lär sig lapska, där lapsktalande samer finnes. Man kan
också hoppas, att tillkomsten av kyrkoherde för samer kan uppmuntra en
del präster att lära sig lapska för att meritera sig till tjänsten.

Med hänsyn till den lapsktalande befolkningens vidsträckta geografiska
spridning kan ifrågasättas om ej två befattningshavare skulle få fullt arbete
med ifrågavarande uppgifter. Man får beakta, att tjänsten med sina många
långa och strapatsrika resor måste bli tung för innehavaren. Med hänsyn
till att det är en tjänst av helt ny art och att man därför ej så noggrant kan
beräkna den arbetsbörda, som blir förknippad med densamma, anser emellertid
utredningsmannen, om ock med stor tvekan, att man för närvarande
bör inskränka sig till allenast en befattning samt att. utvecklingen får visa,
om behov av ytterligare en tjänst kan föreligga. Av samma orsak anser han
också, att tjänsten i varje fall till en början ej bör inrättas som ordinarie
utan som extra ordinarie. En fördel med detta kan också vara, att ordinarie
komminister, som måhända känner sig tveksam, om han bör söka den
oprövade nya tjänsten, lättare gör detta, om han vet med sig, att han
efter någon prövotid kan återgå till sin ordinarie tjänst.

Tjänstinnehavaren synes i sin verksamhet och allt övrigt böra vara
underställd domkapitlet i Luleå, enär inemot 87 procent av den lapsktalande
befolkningen tillhör Luleå stift. Självfallet bör dock detta domkapitel
vad angår tjänstgöring, som kommer att beröra Härnösands eller Västerås
stift, samråda med därvarande domkapitel.

Beträffande löneställningen föreslås att tjänsten placeras i lönegraden
Ae 23. Lägre lönegrad bör under inga omständigheter förekomma, då det
icke finnes någon kyrkoherdetjänst i Luleå stift, som är placerad lägre.
Den tunga tjänsten och behovet av att till densamma få en väl kvalificerad
kraft måste också anses tala för minst denna löneställning. Å andra sidan
bör betänkas, att tjänsten blir strapatsrik och att det därför är önskvärt,
att tjänsteinnehavaren icke stannar vid den till alltför framskriden ålder,
varför han bör ha möjligheter att söka sig till annan högre kyrkoherdetjänst
att sluta på.

Det torde vara självklart, att prästlönereglementet och därmed också
pensionsreglementena för präster bör bli tillämpliga å tjänstinnehavaren.
Jämlikt 6 S andra stycket 1) och 2 a) lagen om kyrkofond kommer då också
kostnaderna för tjänstinnehavarens löneförmåner in. m. att utgå ur
kyrkofonden.

I avbidan på att frågan om reseersättning till prästerna blir slutgiltigt

Kungl. Maj:ts -proposition nr Jp2 år 1959

löst bör provisoriska bestämmelser rörande reseersättning åt kyrkoherden
för samer också fastställas. Då han i organisatoriskt avseende närmast är
att jämföra med stifts- och kontraktsadjunkterna, synes det lämpligast,
att bestämmelserna rörande reseersättning åt dessa adjunkter i Luleå stift
även tillämpas å honom. För stifts- och kontraktsadjunkterna inom stiftet
har för 1957/58 som ersättning för resor i tjänsten beräknats i genomsnitt
cirka 6 000 kronor. Med hänsyn till att kyrkoherden för samer får ett vida
större distrikt, synes beloppet böra sättas till förslagsvis 7 000 kronor.

Stifts- och kontraktsadjunkterna beredes numera ersättning för utgifter
i tjänsten för skriv- och kontorsmateriel samt telefon. För detta ändamål
disponerar domkapitlet i Luleå vissa medel ur kyrkofonden. Även kyrkoherden
för samer bör beredas ersättning för utgifter till expenser och tjänstetelefon.
Ersättningens storlek torde tills vidare lämpligen kunna beräknas
till högst 400 kronor.

Det synes lämpligast, att nu nämnda ersättningar inräknas i de belopp,
som domkapitlet i Luleå för varje budgetår medgives disponera till reseersättningar
åt stifts- och kontraktsadjunkter och till ersättning för dessas
utgifter för expenser och telefon, samt att dispositionen även får avse ersättning
enligt samma grunder till kyrkoherden för samer för dennes utgifter
av ifrågavarande slag. Det är också nödvändigt, att kyrkoherden för
samer tillerkännes tjänstebrevsrätt.

Norrbottens läns finskspråkiga eller tvåspråkiga befolkning med finska
som hemspråk uppgår enligt utredningen till omkring 40 000 personer. För
att kyrkan skall kunna betjäna denna befolkning på finskt språk behöver
Luleå stift över 30 präster kunniga i finska. Den hittillsvarande ordningen
för att tillgodose detta krav synes enligt utredningsmannen under alla år
ha fungerat tillfredsställande. Hittillsvarande i 9 § reglementet för lappmarks
ecklesiastikverk och i förutnämnda kungörelse 1902: 39 meddelade
bestämmelser angående krav på kunskaper i finska för behörighet till vissa
prästtjänster föreslås nu sammanförda i en särskild kungörelse. Därvid
torde i enlighet med av domkapitlet tillämpad praxis icke finska språkets
förekomst vid gudstjänster inom församlingen utan dess användning i vederbörande
tjänstinnehavares verksamhet böra vara avgörande för om
behörighetsvillkoret skall uppställas eller ej. Villkoret torde vidare böra
gälla såväl för uppförande på förslag som för utnämnande till prästerlig
tjänst.

Fn genomgång av de ännu formellt gällande bestämmelserna i reglementet
för lappmarks ecklesiastikverk ger vid handen, att vissa av föreskrifterna
icke längre tillämpas i praktiken. Övriga bestämmelser blir
överflödiga, därest den nu föreslagna ordningen för den andliga vården
bland den lapsk- och finsktalande befolkningen genomföres. Ifrågavarande
reglemente kan i så fall i sin helhet upphävas.

Av det nyss sagda framgår, att utredningen förutsätter, att nuvarande
.språktillägg för präster, som i sin tjänstgöring begagnar finska språket alltjämt
skall bibehållas. Inrättandet av en särskild prästtjänst för religionsvården
bland samerna bör icke anses göra kunskaper i lapska språket överflödiga
hos församlingsprästerna i församlingar med lapsktalande befolkning.
Önskvärt är alltjämt, att dessa kan meddela sig med sina församlings -

Kungl. May.ts proposition nr J+2 år 1959

bor på deras modersmål och att kyrkoherden för samer får bli dem en hjälp
i deras arbete bland den språkliga minoriteten i församlingen. Språktillägget
för lapsktalande präster bör alltså även i fortsättningen bibehållas. Vidare
förutsättes, att innehavare av eller vikarie på tjänsten som kyrkoherde för
samer får uppbära språktillägg med högsta belopp med hänsyn till att
tjänsten i språkligt avseende blir synnerligen påkostande.

Slutligen finner utredningsmannen, att inrättande av en särskild kyrkoherdetjänst
för samer icke bör medföra att den nu utgående särskilda reseersättningen
till kyrkoherden i Karesuando för besök hos pastoratets
nomadiserande lappbefolkning indrages.

De beräknade kostnaderna för den föreslagna tjänsten som kyrkoherde
för samer framgår av följande sammanställning:

Lön inklusive kallortstillägg ................................ 25 212

Provisoriskt extra tillägg ................................... 1 440

Språktillägg .............................................. 960

Reseersättningar .......................................... 7 000

Ersättning för expenser .....................................400

Summa kronor 35 012

Härvid har räknats med lön enligt lägsta löneklassen i lönegrad 23 samt
ortsgrupp 5 och kallortsklass V. Som stationeringsort torde endast ifrågakomma
Gällivare kyrkby, Kiruna samhälle eller Jokkmokks kyrkby, vilka
tillhör ortsgrupp 5. Gällivare kyrkby och Kiruna samhälle tillhör kallortsklass
V, medan Jokkmokks kyrkby tillhör kallortsklass IV. Skulle sistnämnda
plats komma att väljas som stationeringsort, minskas kallortstilllägget
med 216 kronor och det provisoriska extra tillägget med 480 kronor.
Samtliga dessa kostnader kommer att åvila kyrkofonden.

Rem issy ttranden

Statskontoret anser vissa skäl kunna andragas mot inrättande av den
föreslagna tjänsten. Genom inrättande av tjänsten kan dock obestridligen
vissa fördelar uppnås. Stadgandet i reglementet för lappmarks ecklesiastikverk
torde kunna utgå. Ett ensidigt slopande av stadgandet skulle emellertid
med all sannolikhet vara till men för ett bevarande av den lapska folkgruppens
språk och egenart. Statskontoret vill med hänsyn till det anförda
för sin del icke motsätta sig inrättandet av en särskild prästtjänst för
samer. Den föreslagna tjänsteutökningen bör dock icke lämna kontraktsadjunktorganisationen
opåverkad, särskilt som dessa adjunkter tillkommit
med hänsyn till de speciella förhållandena inom lappmarken. Antalet kontraktsadjunkter
bör begränsas till tre. Då samtliga fyra tjänster icke för
närvarande är besatta, torde hinder för en omedelbar minskning icke föreligga.
Beträffande lönesättningen förordar statskontoret närmast en placering
i lönegrad A 22. Sakliga skäl för ett särskilt språktillägg till tjänstinnehavaren
föreligger icke.

Kammarkollegiet har, under förutsättning att det bland samerna finnes
påtagliga önskemål om en aktivisering av den kyrkliga verksamheten på
lapskt språk, intet att erinra mot att dessa önskemål tillgodoses i skälig
omfattning. Ämbetsverket erinrar om de åtgärder, som på senare år vidtagits
i syfte att på olika sätt skapa förutsättningar för bevarande så långt
möjligt av samernas nationella särart. I utredningen synes ha förebragts

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1959

vägande skäl för att man icke längre bör belasta den församlingsprästerliga
organisationen i lappmarken med krav på kunnighet i lapska såsom villkor
för erhållande av prästtjänst. Uppgiften att handha själavården bland
samerna på deras modersmål torde därför såsom utredningsmannen förordat
böra anförtros åt innehavaren av en särskilt för ändamålet inrättad
prästtjänst. Kollegiet anser emellertid övervägande skäl tala för att verksamhetsområdet
för en dylik präst, åtminstone tills vidare intill dess närmare
erfarenhet om den nya anordningen vunnits, bör inskränkas till Luleå
stift. Detta stift rymde enligt 1945 års folkräkning inemot 87 procent av
den lapsktalande befolkningen och endast här torde man finna lapska dialekter
med verklig livskraft. Begränsas verksamhetsområdet på detta sätt
synes det naturligast, att den nya tjänsten inrättas som en stiftsadjunktstjänst
med här avsedd uppgift. För en dylik anordning talar jämväl den
omständigheten att tjänsten — med hänsyn till de fysiskt krävande förhållanden
under vilka den kan komma att fullgöras — bör innehavas av en
relativt ung präst. Ur rekryteringssynpunkt synes det önskvärt att den nya
tjänsten förenas med ett förhållandevis högt språktillägg.

Domkapitlet i Luleå understryker behovet av snara åtgärder i linje med
vad utredningsmannen skisserat. Den föreslagna enda tjänsten måste domkapitlet
emellertid betrakta som ett absolut minimum. Blir allenast en
befattning inrättad, torde avsevärda rekryteringssvårigheter uppkomma.
Även om tjänsten får en sådan lönesättning, att den kan påräkna långtidsinnehav,
inträder likväl behovet av kompetent vikarie eller ersättare i olika
sammanhang. Då enligt av riksdagen antagna grunder lönegrad A 24 framdeles
kommer att vara lönegrad för kyrkoherdar i pastorat med mer än
4 500 invånare, och då antalet pastorat inom Luleå stift med kyrkoherdetjänster
i A 23 på grund av pastoratens storlek är jämförelsevis lågt, synes
med hänsyn såväl till uppgiftens omfattning och svårighetsgrad som till
rekryteringsproblemet icke lägre lönegrad än A 24 böra ifrågakomma.

Domkapitlet i Härnösand ansluter sig till förslaget om en särskild prästerlig
tjänst för samer. Då denne präst, som förutsättes stationerad i Norrbottens
län, torde komma att få ringa tid över för verksamhet bland
samerna i Härnösands stift, föreslår domkapitlet, att en lapsk- och finsktalande
församlingspräst under förslagsvis en månad på våren och hösten
frigöres från sin ordinarie tjänst för verksamhet bland de i Härnösands stift
bosatta samerna.

Utredningens förslag tillstyrkes av domkapitlet i Västerås samt länsstyrelserna
i Norrbottens län och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har intet att erinra mot att reglementet för lappmarks ecklesiastikverk
upphäves.

Sällskapet lapska odlingens framtid vill för sin del varmt tillstyrka förslaget
om inrättande av en särskild kyrkoherdetjänst för religionsvården
bland samerna, vilket synes väl överensstämma med sällskapets målsättning.
Trots att de unga samerna och alltfler bland de äldre nu är väl förtrogna
med svenska språket, har det visat sig, att alla samer gärna vill
höra kristen förkunnelse på sitt modersmål. Detta är särskilt fallet inom
Jokkmokks, Arjeplogs och södra Gällivare socknar, men även norrut, där
finskans ställning som predikospråk varit nästan helt dominerande, har man
under de senare åren kunnat iakttaga hur lapska språket fått en starkare
ställning som gudstjänstspråk. Delta torde dels kunna förklaras genom den
insats som gjorts av de inom Jokkmokks församling verksamma lapsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1959

talande prästerna och dels bero på de samiska nomadpredikanternas verksamhet.
Översättningen av kyrkohandboken till lulelapska har härvid betytt
mycket. Översättningen av ett urval psalmer till nord-, syd- och lulelapska
kan säkerligen väntas medföra ytterligare uppsving när det gäller lapska
språkets betydelse inte endast i kyrkligt sammanhang.

Sällskapet understryker starkt vikten av samordning mellan den verksamhet
som bedrives av församlingarnas prästerskap och av kyrkoherden
för samer.

Svenska samernas riksförbund finner det beklagligt, att den hastiga
kulturutvecklingen i samernas land har lett därhän, att så gott som alla
lapsktalande samer i vårt land måste inhämta sin religiösa uppbyggelse på
ett inlärt språk, svenskan. Det är givet, att de på detta sätt går miste om
djupa och fina stämningsvärden och religiösa nyanser i begrepp och uttryck,
som möter dem i en svensk gudstjänst. Principen att envar så långt
möjligt bör äga tillgång till gudstjänst och själavård på sitt eget modersmål
kan icke förverkligas bland nutida samer med mindre än att nya och ändamålsenliga
administrativa förutsättningar skapas. Utredningsmannen har
framlagt ett praktiskt och lätt genomförbart förslag om huru detta skall
kunna ske. Inom det vidsträckta och svårbemästrade område det här gäller,
torde emellertid tre lapskkunniga prästmän vara av behovet påkallade.
Respektive kyrkoherde skulle helt visst bli mycket anlitad av sina församlingsbor
icke enbart i religiösa sammanhang utan även i kulturella, sociala
och organisatoriska angelägenheter.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen påvisat är bestämmelserna
i reglementet för lappmarks ecklesiastikverk i hög grad föråldrade.
Genom att finska språket givits företräde framför lapskan, när det gällt
behörighetskravet för tjänst i församling, där både lapska och finska språken
förekommer, och kravet på prästerskapets kunskaper i lapska ej heller
kunnat strängt upprätthållas i församlingar med endast lapsk minoritet,
har lapskan blivit undanträngd som gudstjänstspråk. I det nya läge, som
uppkommit i och med att den nomadiserande samebefolkningen icke i
samma utsträckning som tidigare kommer i kontakt med finskspråkig
miljö och därigenom tillägnar sig finska språket, ökar helt naturligt kravet
på att lapskan skall få en starkare ställning i den kyrkliga verksamheten.
Ett sådant krav synes också ligga i linje med de aktuella strävandena att
över huvud taget bevara och stärka den lapska kulturen och dess egenart.
Ett uttryck för statsmakternas stöd åt dessa strävanden på det kyrkliga
området utgör den nu utgivna psalmboken på lapskt språk.

När det så gäller frågan, hur man bäst skall tillgodose önskemålen om
ökat bruk av lapskan vid gudstjänster och övriga kyrkliga förrättningar
samt om förbättrade resurser överhuvudtaget för den kyrkliga verksamheten
bland den lapsktalande samebefolkningen, har utredningsmannen
klart påvisat svårigheterna att göra detta inom den församlingsprästerliga
lamen utan att man alltför starkt begränsar friheten för majoriteten av de
berörda församlingarnas medlemmar att välja präst. Antalet lapsktalande
präster kommer av naturliga skäl att vara ytterst begränsat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1959

Utredningsmannens förslag om inrättande av en särskild prästtjänst för
den lapsktalande befolkningen synes därför vara den lämpligaste lösningen
och jag förordar, att en dylik tjänst inrättas från och med den 1 juli 1959.
Jag biträder också utredningens förslag, att tjänstinnehavaren erhåller
tjänstebenämningen kyrkoherde för samer.

Givetvis avser denna anordning ej att fritaga församlingsprästerna från
ansvar för den andliga vården av församlingens nomadiserande samebefolkning.
Tvärtom är det önskvärt att i den utsträckning så är möjligt och
lämpligt dessa också i fortsättningen gör insatser på detta område. Genom
att för detta ändamål uppehålla ett nära samarbete med kyrkoherden för
samer torde de i större utsträckning än hittills kunna erbjuda den lapsktalande
minoriteten en effektiv församlings vård. Det torde få ankomma på
vederbörande domkapitel och biskop att vaka över att en fruktbärande
samordning av den specielle tjänst innehavarens och församlingsprästerskapets
insatser kommer till stånd. Kyrkoherden för samer bör vara underställd
domkapitlet i Luleå, vilket bör samråda med domkapitlen i Härnösand
och Västerås i frågor, som berör hans verksamhet inom dessa stift.

Ifrågavarande tjänst bör, såsom utredningen förordat, i avvaktan på
närmare erfarenheter inrättas såsom extra ordinarie. Jag finner vidare i
likhet med utredningsmannen, att tjänsten bör placeras i lönegraden Ae 23.
Prästlönereglementet bör göras tillämpligt på tjänstinnehavaren. I likhet
med statskontoret finner jag det icke vara sakligt motiverat, att kyrkoherden
för samer skall uppbära språktillägg. Tjänstens tillkomst är ju just
motiverad av de särskilda språkliga kraven och dessa har beaktats vid
tjänstens konstruktion och den av mig förordade lönesättningen.

Mot utredningens förslag med avseende å reseersättning, ersättning för
expenser och telefon samt tjänstebrevsrätt för kyrkoherden för samer har
jag icke något att erinra. De årliga totala kostnaderna för tjänsten kan
enligt vad jag här förordat beräknas till omkring 35 000 kronor, vilket belopp
automatiskt kommer att åvila kyrkofonden.

Enligt beslut av riksdagen vid olika tillfällen har med hänsyn till de
speciella förhållandena i Luleå stift inrättats kontraktsadjunktstjänster, för
närvarande fyra till antalet, av vilka dock en för tillfället är obesatt. Vid
inrättande av den av mig nu förordade kyrkoherdetjänsten för samer torde
behovet av dessa tjänster icke i samma utsträckning som hittills göra sig
gällande. I avvaktan på prövningen av den prästerliga organisationen inom
Luleå stift i samband med den stundande pastoratsrcglcringen synes det
därför lämpligt, att från och med den 1 juli 1959 en kontraktsadjunktstjänst
tills vidare hålles vakant.

Den nu utgående särskilda reseersättningen till kyrkoherden i Karesuando
torde vid inrättande av kyrkoherdetjänsten för samer ej längre
böra utgå.

Av vad förut sagts angående församlingsprästerskapets principiella an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1+2 år 1959

svar för den andliga vården bland församlingens lapsktalande befolkning
följer, att nuvarande språktillägg till präst, som håller gudstjänst eller förrättning
på lapska språket, alltjämt bör bibehållas.

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen förordat i frågan om upprätthållande
av krav på kunskaper i finska för behörighet till vissa prästtjänster
samt om bibehållande av nuvarande språktillägg för präst, som
begagnar finska språket i sin tjänsteutövning. I enlighet med utredningsförslaget
torde nuvarande bestämmelser om behörighetskrav härutinnan
böra sammanföras i en kungörelse.

Jag delar vidare utredningsmannens uppfattning, att vid bifall till vad
nu förordats, de alltjämt gällande bestämmelserna i reglementet för lappmarks
ecklesiastikverk kan upphävas.

Kostnaderna för den verkställda utredningen har bestritts från åttonde
huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. Dessa kostnader — tillhopa 6 996 kronor 86 öre — är av den
art, att de bör slutligt gäldas av kyrkofonden.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) medgiva inrättande av en extra ordinarie tjänst i
lönegrad Ae 23 som kyrkoherde för samer;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
prästlönereglementet samt utfärda de övriga föreskrifter,
som föranledes av vad som föreslagits under a);

c) medgiva att från kyrkofonden må till åttonde huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga överföras ett belopp av 6 996 kronor
86 öre.

Vad departementschefen sålunda under punkterna 1)—
3) hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Nilsson

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

590176