Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Nr 38

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän
tjänstepliktslag, m. m.; given Stockholms slott den 23
januari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
alt antaga härvid fogade förslag till

1) allmän tjänstepliktslag samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr
245) om medling i arbetstvister.

GUSTAF ADOLF

Sven af Gei jer stam

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagstiftning med syfte att i första
hand under krig och krigsfara möjliggöra åtgärder på arbetsmarknaden,
vilka kan finnas nödvändiga för att tillgodose behov av arbetskraft för ändamål
av synnerlig vikt för det allmänna. Lagstiftningen — kallad allmän
tjänstepliktslag — har i likhet med motsvarande lagstiftning 1939 utformats
som en fullmaktslag, som anger en ram beträffande arten och innehållet i
de förordnanden Kungl. Maj:t får meddela med stöd av lagen.

Bland de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt de i lagen givna fullmakterna
märks främst förordnanden om tjänsteplikt, dvs. skyldighet att
utföra ålagt arbete. Förslaget innefattar två former av tjänsteplikt, nämligen
tjänsteförlängning — skyldighet att utföra arbete i den anställning
man innehar — och allmän tjänsteplikt — skyldighet att antaga och utföra
ålagt arbete. Förordnande om tjänsteplikt får endast meddelas vid krig
eller krigsfara. I sistnämnda fall skall Kungl. Maj:ts förordnande om iilllämpning
av fullmaktsstadgandel dock inom cn månad underställas riksdagens
prövning och det kräver riksdagens godkännande för sitt bestånd.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Där eljest så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av
krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, äger
Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att fullmaktsbestämmelser
om vissa åtgärder på arbetsförmedlingens område — däremot ej
om förordnande om tjänsteplikt — skall under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning.

Tillämpningen av lagen skall under Kungl. Maj :t omhänderhas av arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna.

Arbetsvillkoren vid fullgörande av tjänsteplikt skall i princip bestämmas
på samma sätt som gäller för frivilligt åtaget arbete. Därest parterna
ej skulle enas om villkoren, skall dessa emellertid i allmänhet bestämmas
av särskild lönenämnd för tjänsteplikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i tilllämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den
mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att bestämmelserna
i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör
krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast
före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där
så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket
befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens samtycke
förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2 §.

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose ändamål
av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln
eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller
anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla
vapentjänst vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal
vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt
stadgat. För lillgodoseende av sådant behov må förordnande jämlikt 8 eller
9 § denna lag ej meddelas.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för
riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd
därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbetsnämnden
och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av
lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbetsnämnd
skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits
att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhetsområde
lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §.

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om
förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning
i rätten att utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats
med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen
medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare utövas
i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5 §.

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses
före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbetsgivare
att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för
den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbetsförmedlingstvång).
I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång
skall angivas det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas
( företräde sbestämmelse).

Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må arbetsförmedlingsorgan
ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet i fråga,
anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet för vilken
arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från företrädesbestämmelses
tillämpning.

6 §•

Har avtal om anställning träffats i strid mot förordnande om arbetsförmediingstvång
och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande
företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande
från länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

Kungl. Maj.ts uroposition nr 38 år 1959

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller sexton år eller
där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten
eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller
fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller
fostersyskon.

Tjänsteplikt

8 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt
arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,
till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande
av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin
anställning utan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet
(tjänsteförlängning).

9 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med
det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,
varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10 §.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadigvarande
vistas i riket.

11 §•

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för
tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civilförsvarspliktig
under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för
tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den
omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun
eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,
äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att sådan
person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller
länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt.

Kungl. Maj.ts uroposition nr 38 år 1959

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12 §.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgörande
av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad
som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för
frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eller
länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.
Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast
med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tidpunkt
för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänstepliktige
tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter
att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen
upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat föreskriver,
likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad eljest skulle hava
gällt.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej
prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sadant arbete, som fullgöres enligt förordnande
om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmas
i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente,
skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen
därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej föranleda
annat, i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete
av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma villkoren
för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den mån
villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgivaren
och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom avtal
därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i anslutning
till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör
nämnden, i den mån särskilda förhållanden ej föranleda annat, i huvudsak
följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller
eljest inom verksamheten.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som
nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,
äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

innebär större förmåner för den tjänsteplikt^, skyldig att i efterhand utgiva
vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen
ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika verksamhetsgrenar
eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter
och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga utsedda
av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera
bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare
inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,
föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare
inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning
Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga
sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och
två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd
därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivarrepresentant
och en arbetstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga
ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening
eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och
utföra talan för medlem av föreningen.

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare
såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande förening
av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämnden
i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom
sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av beslut,
som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas
handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där villkoren
eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande
grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall
skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

Kungi. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

19 §.

Tjänsteplikt^, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,
äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå ersättning
för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till
undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning
mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen
meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flyttning
från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där
tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets
upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den
tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall
gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna
upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,
dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänstepliktig,
att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kallelse
personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verksamhetsområde
han vistas.

21 §.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må föranledas
av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,
51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

22 §.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget
arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke
åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av
tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för
arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de
med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av
uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med avseende
å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete
som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej överenskomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959 9

annat anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför
skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphörande,
dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angående
uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning
skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,
må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan ersättning
och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänsteplikt^.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första
stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt
6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndighets
föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet
eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i fullgörandet
av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 20 §.

Är brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna
vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller
dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan
att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd erhålla
handräckning av polismyndighet.

26 §.

Över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras
hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verkställighet
utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet
eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling
i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde
uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, bör förlikningsmannen
genom personligt besök å den
plats, där tvisten utbrutit, eller på
annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad
om, vari tvisten består, hemställa till
de tvistande att i avbidan på tvistens
lösning icke vidtaga, vidhålla eller
utvidga arbetsinställelse, kalla de
tvistande att, själva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats
sammankomma till förhandling med
varandra inför förlikningsmannen
samt söka att under dessa förhandlingar,
vilka anordnas på sätt lämpligast
synes, åvägabringa tvistens
lösning.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillgodoses genom sådant förordnande.

Även om--------berörda arbetarna.

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbe
tstvist, som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens
biläggande anlitad, eller ock förhandling
inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum, utan att uppgörelse
vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda
paragraf tillämpning i fråga om
tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister,
varom i lag är särskilt stadgat.

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller ärbetsföretag,
där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens
biläggande anlitad, eller ock förhandling
inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum, utan att uppgörelse
vunnits; dock skall 3 § vara
tillämplig utan hinder av att lönenämnd
för tjänsteplikt enligt allmänna
tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf
äga ej tillämpning i fråga om tvist,
som hänskjutits till sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister,
varom i lag är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 december
1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för socialdepartementet, statsrådet af Geijerstam, fråga om lagstiftning
rörande allmän tjänsteplikt m. in. samt anför.

Inledning

Under andra världskriget och tiden däromkring gällde i vårt land en omfattande
beredskapslagstiftning, som beredde möjligheter till statligt ingripande
på vitt skilda områden av samhällslivet. Sålunda tillkom i början av
kriget bl. a. två lagar, medförande möjlighet för statsmakterna att tillgodose
uppkomna arbetskraftsbehov, nämligen lagen den 8 december 1939 om
tjänsteplikt för medicinalpersonal samt lagen den 30 december 1939 om
tjänsteplikt. Den förra lagen hade karaktär av ett provisorium och upphörde
att gälla med utgången av juni månad 1940. Den senare gällde ursprungligen
t. o. in. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera år för år till utgången av
år 1947.

Under det senaste årtiondet har ett antal nya lagar av beredskapsnatur,
vilka ersatt äldre sådana, antagits av riksdagen. Jämväl frågan om en ny allmän
tjänstepliktslag har vid olika tillfällen uppmärksammats. Sålunda avgav
arbetsmarknadsstyrelsen år 1949 till cheten för socialdepartementet en
promemoria med förslag till ny lagstiftning om tjänsteplikt. År 1951 anmälde
styrelsen till departementschefen att enligt styrelsens åsikt en tjänstepliktslag
borde finnas antagen redan i fredstid, varjämte styrelsen föreslog
vissa ändringar i sitt tidigare avgivna förslag. Förslaget remissbehandlades
och remissinstanserna var i stort sett ense om att en beredskapslagstiftning
om tjänsteplikt snarast borde komma till stånd. Rörande lagstiftningens utformning
rådde emellertid på vissa punkter delade meningar.

Någon ny lagstiftning angående tjänsteplikt har emellertid ej tillkommit
annat än på ett begränsat område, nämligen i fråga om medicinalper -

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

sonal, för vilken bestämmelser om tjänsteplikt upptagits i krigssjukvårdslagen
den 27 november 1953.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 oktober 1956
generaldirektören G. Y. Samuelsson såsom utredningsman att utreda frågan
om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt och framlägga förslag till sådan
lagstiftning samt den 11 december 1956 såsom experter att biträda vid utredningsarbetet
kaptenen vid generalstabskåren K.-E. Holm, direktören i
Svenska arbetsgivareföreningen G. Lindström, länsarbetsdirektören i Kopparbergs
län Å. J. A. Lundin, förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation
O. Nordenskiöld, byrådirektören hos riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap S. E. V. Palmi samt Landsorganisationens i Sverige
jurist, advokaten A. Sölvén.

Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen den 28 april 1958
avgivit ett betänkande (SOU 1958: 16) med förslag till allmän tjänstepliktslag
m. m. Experterna har i ett vid betänkandet fogat yttrande förklarat att de
i princip och i huvudsak ansluter sig till de framlagda förslagen med tillhörande
motiv.

Över utredningsmannens förslag har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (med bifogande av
yttranden från samtliga länsarbetsnämnder), medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium
(med bifogande av yttranden från ett antal handelskamrar), sjöfartsstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handelslicensnämnd,
statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, överbefälhavaren,
försvarets förvaltningsdirektion, arbetsdomstolens ordförande (såvitt angår
bestämmande av arbetsvillkor vid tjänsteplikt), överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbottens
län, 1953 års civilförsvarsutredning, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.
Yttranden har bilagts av länsstyrelsen i Kronobergs län från förste provinsialläkaren
i länet och av länsstyrelsen i Malmöhus län från civilförsvarscheferna
i Malmö och Hälsingborg. Därjämte har i en på uppdrag av ordföranden
i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgiven promemoria
framförts synpunkter på utredningsmannens förslag.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän
tjänsteplikt m. m. Beträffande 1939 års lagstiftning om tjänsteplikt, tilllämpningen
av densamma samt arbetsmarknadsstyrelsens förslag till ny så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dan lagstiftning och remissyttrandena däröver torde härvid få hänvisas till
utredningsmannens betänkande (s. 23—50).

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt

Såsom tidigare framhållits är i fråga om medicinalpersonal beredskapslagstiftning
om tjänsteplikt genomförd. Bestämmelserna härom har upptagits
i lagen den 27 november 1953 (nr 688; ändr. 281/1954) om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Nämnda lag har tillkommit efter ett av särskild utredningsman avgivet
förslag (SOU 1952:22). Departementsförslaget återfinns i propositionen
nr 222 till 1953 års riksdag. Lagen är till sin utformning ganska knapphändig
och innehåller allenast de grundbestämmelser som ansetts erforderliga
för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsorganisation
samt i anslutning därtill vissa huvudregler rörande bl. a. militär
direktivrätt och tjänsteplikt för medicinalpersonal. Med allmänt civil hälsooch
sjukvård avses den hälso- och sjukvårdande verksamhet som bedrivs av
annan än krigsmakten eller civilförsvaret. Lagen skall enligt sin lydelse
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Genom kungörelse den 17 juni
1955 (nr 441) har Kungl. Maj :t förordnat om lagens ikraftträdande den 1
augusti 1955. Lagen är av permanent natur.

Om tjänsteplikt innehåller lagen i huvudsak följande.

Då riket kommer i krig, inträder automatiskt -— alltså utan särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t — tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelsen
härom återfinns i 8 §, enligt vilken vid krig skyldighet föreligger
för den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest
är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt
70 år att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Kungl. Maj :t,
fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter
och hälsotillstånd medger. Den som fullgör militärtjänst är dock undantagen
från dylik tjänsteplikt.

Tjänsteplikt har emellertid föreskrivits ej blott för krigsförhållanden.
Jämlikt 9 §, jämförd med 3 § 2 mom., äger nämligen Kungl. Maj :t, om riket
befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga förhållanden,
förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal som finns erforderlig.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en
månad underställas riksdagens prövning. Därest förordnandet icke gillats av
riksdagen inom två månader från det underställningen skett, skall detsamma
vara förfallet.

Enligt 10 § meddelar Kungl. Maj :t föreskrifter angående dels omfattningen
av begreppet medicinalpersonal, dels registrering av sådan personal, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

fördelning av personalen till tjänstgöring och dels ersättning åt den som
fullgör tjänsteplikt av ifrågavarande slag.

Om straff för underlåtenhet att fullgöra ålagd tjänsteplikt stadgas i 11 §.
Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av
8 eller 9 §, straffes med dagsböter, eller, där omständigheterna är synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj :t äger jämlikt 12 § meddela de ytterligare föreskrifter som erfordras
för lagens tillämpning.

Krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442; ändr. 662/1957)
innehåller bl. a. bestämmelser om krigsorganisationen av den allmänt civila
hälso- och sjukvården. Den centrala ledningen av denna vård skall under
Kungl. Maj:t utövas av medicinalstyrelsen. Inom varje län skall länsstyrelsen
leda verksamheten. Civilbefälhavare skall inom varje civilområde följa
länsstyrelsernas verksamhet och tillse att denna samordnas mellan de till
civilområdet hörande länen. Vidare lämnas i kungörelsen bestämmelser om
samverkan mellan olika ledningsorgan, om den slutna och den öppna vården
samt om militär direktivrätt. — Beträffande det civila området ges bestämmelser
om olika beredskapsgrader samt om planläggningen för krigsorganisationen.

Rörande de tre första av de i krigssjukvårdslagens 10 § angivna hänseendena
innehåller kungörelsen närmare föreskrifter. Sålunda lämnas en
detaljerad uppräkning av de personkategorier som hänförs till medicinalpersonal.
Anmärkas bör att till dylik personal ej räknas transport-, ekonomi-,
kontors- och annan sådan personal, som erfordras för hälso- och
sjukvårdens verksamhet. — Registrering av medicinalpersonal skall verkställas
av medicinalstyrelsen i den omfattning styrelsen prövar erforderligt
utöver den registrering som enligt särskilda bestämmelser för viss personal
verkställs av annan myndighet. Viss uppgiftsskyldighet åligger därvid medicinalpersonalen.
— Efter avvägning av behovet av medicinalpersonal inom
det civila området resp. krigsmakten och civilförsvaret skall medicinalstyrelsen
och försvarets sjukvårdsstyrelse i samråd besluta angående disponerandet
av tillgänglig personal. Medicinalpersonal, som fördelats för krigsplacering
vid krigsmakten, krigsplaceras och inkallas till tjänstgöring enligt
för krigsmakten gällande bestämmelser. Medicinalstyrelsen skall i den omfattning
styrelsen finner erforderligt krigsplacera den medicinalpersonal
som disponeras för tjänstgöring inom det civila området, därvid såvitt möjligt
skall tillgodoses civilförsvarets behov av att tillfälligt kunna taga i anspråk
medicinalpersonal. Beslut om krigsplacering skall meddelas den krigsplacerade.
Inkallelse till tjänstgöring sker i princip genom krigstjänstgöringsorder
från medicinalstyrelsen.

Beträffande ersättning och andra förmåner till medicinalpersonal vid
fullgörande av tjänsteplikt hänvisar krigssjukvårdskungörelsen till vad
därom är särskilt stadgat. Några bestämmelser i dessa hänseenden har ännu
ej utfärdats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. m.

I. Utredningsmannens förslag och remissyttrandena däröver

A. Behovet av statliga regleringsåtgärder och lagstiftning på området

U t rednings mannen

En genom statsmakternas försorg tvångsmässigt genomförd fördelning av
arbetskraften innebär enligt utredningsmannens uppfattning ett så allvarligt
ingripande i de enskilda medborgarnas fri- och rättigheter att det framstår
som önskvärt att frågorna på arbetsmarknadens område även i krislägen
får regleras av parterna själva utan inblandning från statens sida.
Uppkomna behov av arbetskraft bör jämväl under utomordentliga förhållanden
såvitt möjligt tillgodoses på frivillig väg. I krissituationer kan vidare
till följd av brist på råvaror, upphörande av utlandsförbindelser och
andra liknande omständigheter verksamheten på vissa områden komma att
minska eller nedläggas. Förhållandet kan bli detsamma beträffande verksamhet
på platser som är eller kan bli närmare berörda av krigshandlingar.

1 båda fallen kan ett arbetskraftsöverskott komma att uppstå. Genom härav
föranledd geografisk och näringsmässig omflyttning av arbetskraft och
genom övriga självverkande krafter inom näringslivet minskas tvivelsutan
behovet av statliga ingripanden.

De skäl som i samband med tillkomsten av 1939 års lag åberopats för beredande
av möjligheter för statsmakterna att i vissa lägen dirigera förhållandena
på arbetsmarknaden — främst behovet av möjlighet att genomföra en
målmedveten och planmässig inriktning under statsmakternas ledning av
stora delar av samhällslivet, innebärande bl. a. uppförande av anläggningar
och produktion av förnödenheter för försvarsändamål, omläggning av delar
av näringslivet och av transportvägar för att tillgodose befolkningens försörjning
med nödvändighetsvaror och för att nyinrikta produktion som till
följd av rådande förhållanden gått miste om råvaror, avsättningsmöjligheter
o. dyl. — är emellertid enligt utredningsmannens uppfattning alltjämt giltiga.
Dessa skäl torde dessutom ha vunnit i styrka till följd av den tekniska
utvecklingen på den moderna krigföringens område. Den ökade användningen
av massförstörelsemedel kan komma att ställa stora krav på arbetskraftens
deponering. Motåtgärderna mot angrepp, exempelvis utrymning
och därmed sammanhängande ingripanden på arbetsmarknaden, torde i vissa
fall kunna komma att få vidtagas snabbt och under synnerligen svåra förhållanden.
Under den på många områden redan genomförda eller pågående
planeringen av beredskapen för krig och liknande allvarliga situationer har
också förutsatts att statliga regleringsåtgärder skall kunna vidtagas på arbetsmark
naden.

Eu lagstiftning i förevarande hänseende, dvs. eu lagstiftning som öppnar
möjlighet att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden,

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

torde sålunda ej kunna undvaras. Utredningsmannen betonar emellertid att
lagen bör tillgripas endast då uppkomna arbetsproblem ej kan lösas i vanlig
ordning på frivillig väg.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida behov över
huvud föreligger av möjlighet till statliga ingripanden på arbetsmarknaden
under krisförhållanden och huruvida särskild lagstiftning härom bör komma
till stånd, har i princip tillstyrkt eller i vart fall ej anfört erinran mot en
sådan lagstiftning. Från flera håll har uttalats tillfredsställelse över utsikten
att redan vidtagen lagstiftning rörande den samhälleliga krigsberedskapen
kompletteras med en tjänstepliktslag.

Av allmänna uttalanden i denna fråga må återgivas följande.

Länsarbetsnämnden i Örebro län framhåller:

Den för vårt samhällsskick naturliga ordningen, att förhållandena på
arbetsmarknaden utan tvångsingripanden från samhällets sida skall regleras
genom frivilliga överenskommelser mellan parterna bör inte utan tvingande
skäl rubbas. Nämnden anser emellertid, att eftersom det moderna kriget
drabbar hela befolkningen och dessutom ofta utspelas med en händelseutveckling
av utomordentlig snabbhet, så måste för av krig föranledda förhållanden
en tvångslagstiftning förekomma inte endast för de i de militära
styrkorna ingående medborgarna. Sådana ingripanden kan i den samlade
försvarsansträngningens intresse bli nödvändiga även gentemot andra medborgargrupper.
Det totala kriget kan fordra en total samordning av det ekonomiska
och militära försvaret. Behovet av en lagstiftning i ämnet torde
därför vara ställt utom allt tvivel. Såsom redan anförts bör emellertid tvångsingripanden
på den civila arbetsmarknaden ej tillgripas utan tvingande
skäl. Det bör vidare förekomma endast i den utsträckning ett aktuellt krisläge
kan fordra. Lagen måste därför kunna tillämpas på ett nyanserat, efter
olika lägen anpassat sätt. Erfarenheterna av tillämpningen av 1939 års
tjänstepliktslag under de senaste krigsåren torde i detta avseende vara så
goda, att från denna synpunkt någon tvekan att redan under fredstid antaga
en beredskapslag knappast bör föreligga.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län finner det angeläget att liksom på
andra avsnitt av samhällslivet också för arbetsmarknadens del finns en lagstiftning
av beredskapskaraktär i syfte att i krig eller andra allvarliga lägen
möjliggöra för statsmakterna att tillgripa olika åtgärder för att söka trygga
arbetskraftsför sörj ningen för vissa ändamål av särskild vikt för landet.

Medicinalstyrelsens sjukvärdsberedskapsnämnd anser det vara av synnerlig
vikt för sjukvårdsmyndigheterna att för tryggandet av vissa personalbehov,
avseende särskilt sjukhusens kontors-, ekonomi- och handräckningspersonal,
kunna stödja sig på en allmän tjänstepliktslag.

Överbefälhavaren anför:

Ett kommande krig kommer att rikta sig icke endast mot krigsmakten
utan mot samhället i dess helhet. Detta kommer bl. a. att kräva att landets

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 är 1959

personaltillgångar utnyttjas på ett för totalförsvaret rationellt sätt. Tvångsingripanden
från riksledningens sida kommer att bli nödvändiga. Personliga
och privata intressen måste få stå tillbaka för de samhällsviktiga. Tillgänglig
arbetskraft måste bl. a. kunna dirigeras till de arbetsuppgifter, som i en viss
situation är viktigast. Tjänsteplikt är därför ett nödvändigt komplement till
värnplikt och civilförsvarsplikt för att tillgodose behovet av arbetskraft på
det totala försvarets olika områden.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit nödvändigheten av lagstiftning
på området för att möjliggöra ett effektivt planläggningsarbete.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det sålunda synnerligen angeläget att en
lagstiftning på detta område kommer till stånd redan i fred, varigenom det
skapas förutsättningar för såväl militära som civila myndigheter att mera
målmedvetet bedriva sin planläggande verksamhet. Ur psykologisk synpunkt
torde det innebära en icke obetydlig trygghetskänsla att denna lagstiftning
är förberedd med hänsyn till alla de påfrestningar, vilka samhället
kan bli utsatt för vid beredskapsläge och i krig. Icke minst för säkerställandet
av den ekonomiska försvarsberedskapen är det av största vikt att erforderliga
åtgärder kan vidtagas i så god tid som möjligt. Även om man anser
sig kunna utgå från att varje arbetsför medborgare inte skall tveka att
göra en påfordrad insats för det totala försvaret, torde dock alla skäl tala för
att en lagstiftning angående tjänsteplikt beredskapsmässigt bör förefinnas.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ävensom
Sveriges akademikers centralorganisation understryker utredningsmannens
uttalande att tjänstepliktslagen bör användas endast då uppkomna arbetsproblem
ej kan lösas i vanlig ordning på frivillig väg.

Landsorganisationen åberopar sina remissyttranden över tidigare upprättade
förslag till lag om tjänsteplikt samt anför vidare:

I dessa yttranden underströks att en tjänstepliktslagstiftning innebure
knäsättande av principer, vilka såväl arbetsgivare som arbetstagare i vårt
land avvisar för normala fredstida förhållanden, men samtidigt framhölls
att denna omständighet icke i och för sig kunde utgöra motiv mot en endast
för exceptionella tidsförhållanden avsedd reglering i ämnet. I principfrågan
— beredskapslagstiftning om tjänsteplikt eller icke — kan LO i förevarande
sammanhang inskränka sig till att hänvisa till dessa sina tidigare intagna
ståndpunkter. Skulle i en situation av krig eller krigsfara landets arfaetskraftsförsörjning
inte längre kunna tillgodoses på normalt sätt, i frivillig
samverkan mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter, så bör det
ankomma på staten att sörja för lösningen av detta liksom övriga krisproblem.
Men självklart måste därvid från arbetstagarnas sida krävas att
lösningen präglas av social och medborgerlig rättvisa, ett krav som förtjänar
markeras bl. a. därför att man i diskussionen kring hithörande frågor ofta
nog synes förbise, att tjänsteplikten utgör eu allmänt medborgerlig plikt,
eller i varje fall synes förmena att den i fråga om andra medborgargrupper än
arbetstagarna endast formellt bar sådan karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Även om detaljerinringar på olika punkter från flera håll framföres, tillstyrkes
i allmänhet eller lämnas utan erinran att det remitterade förslaget
lägges till grund för lagstiftning på området. Arbetsmarknadsstyrelsen anser
sålunda att en allmän tjänstepliktslag, utformad i huvudsaklig överensstämmelse
med det föreliggande förslaget, utgör en ändamålsenlig grund för
de extraordinära arbetsmarknadsåtgärder, som kan bli påkallade under
krigs- eller andra utomordentliga förhållanden.

B. Åtgärdernas art och innebörd

Utredningsmannen

Genom 1939 års lag tillskapades ett system med olika möjligheter till ingripanden
av större eller mindre räckvidd och av olika innebörd för den enskilde.
Som motivering härför anfördes under förarbetena till lagen att krislägen
av olika intensitet och karaktär i övrigt borde föranleda åtgärder av
därefter lämpad art samt att det därför borde finnas möjlighet till olika
regleringsåtgärder, vilka ur de enskildas synpunkt kunde anses innebära
olika grader av ingrepp i den individuella friheten och vilka skulle kunna
komma till användning allt efter vad förhållandena nödvändiggjorde.

Principen att ej tillgripa strängare åtgärder än som för varje fall är absolut
nödvändigt är enligt utredningsmannens uppfattning alltjämt bärande.
Möjligheten att i olika situationer allt efter omständigheterna kunna genomföra
åtgärder av varierande stränghetsgrad synes därför böra bibehållas
jämväl för den nu ifrågasatta lagstiftningens del.

Utredningsmannen anser ej heller någon anledning föreligga att frångå
det system av olika åtgärder, som uppbar den gamla ordningen. De slag av
ingripanden, som enligt nämnda system skulle kunna vidtagas, fyller synbarligen,
rätt använda, de anspråk på regleringsmöjligheter som kan uppställas
jämväl med avseende på nuvarande och framtida förhållanden i den
mån det är möjligt att överblicka dessa. För utformningen av ingripandena
enligt den nya lagen synes därför detta system kunna läggas till grund.

I enlighet med principen att avpassa åtgärderna efter de i varje särskilt fall
rådande omständigheterna kan det i vissa situationer vara tillfyllest att genom
reglering av arbetsförmedlingen taga i anspråk de arbetssökande. Sedan
den arbetsförmedlande verksamheten den 1 januari 1948 i huvudsak övertagits
av staten, torde läget på arbetsmarknaden kunna överblickas på ett helt
annat sätt än tidigare och organisatoriska förutsättningar föreligga för eventuella
ingripanden. Till övervägande del sker förmedling numera genom de
offentliga organen, även om på vissa områden en icke obetydlig enskild förmedlingsverksamhet
förekommer. Enär det kan visa sig önskvärt att centralisera
tillgången och efterfrågan på arbetskraft, torde möjlighet till förbud
mot enskild arbetsförmedling eller i vart fall begränsning av dylik förmedling
böra föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

En lämplig anordning för att leda de arbetssökande i önskad riktning torde
s. k. företrådesbestämmelse utgöra. En dylik bestämmelse innebär, att visst
behov av arbetskraft skall tillgodoses före annat sådant behov. Genom en sådan
åtgärd torde behov av arbetskraft inom viktiga områden kunna tillgodoses.
Företrädet kan givetvis modifieras i olika avseenden. Visst behov skall
sålunda kunna tillgodoses före alla andra eller före visst eller vissa andra osv.

En nödvändig förutsättning för genomförandet av företrädesbestämmelser
är att myndigheterna kan utöva kontroll över anställningsförhållandena.
Denna kontroll torde kunna möjliggöras endast genom införande av förbud
för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre den offentliga arbetsförmedlingen
anvisat eller i varje fall godkänt anställningen, s. k. arbetsförmedlingstvång.
I sin vidsträcktaste omfattning avser arbetsförmedlingstvånget
alla anställningsavtal, som ingås under den tid förordnandet därom
gäller. Förbudet bör emellertid kunna på olika sätt begränsas, exempelvis
yrkesmässigt och geografiskt. Undantag för visst arhetsområde synes kunna
ske exempelvis för ett område, beträffande vilket det kan sägas vara särskilt
angeläget att arbetsgivarna får anlita alla lämpliga vägar för att skaffa
arbetskraft.

Som förut framhållits torde företrådesbestämmelse icke kunna genomföras
utan att samtidigt arbetsförmedlingstvång — åtminstone i viss utsträckning
— införs. Ett förordnande om arbetsförmedlingstvång synes å
sin sida alltid förutsätta existensen av en företrädesbestämmelse. Utredningsmannen
har visserligen övervägt ett förslag om möjlighet att införa arbetsförmedlingstvång
utan samband med företrädesbestämmelse, närmast för att
ge arbetsförmedlingen tillfälle att få en bättre överblick över förhållandena
på arbetsmarknaden samt att vid den då obligatoriska kontakten med de
arbetssökande göra dessa uppmärksamma på arbetstillfällen inom viktiga
områden. I samband med upplysningar om dylika arbeten skulle erbjudande
kunna lämnas om vissa förmåner, exempelvis fria resor, för den som vill
åtaga sig arbetet. Ett liknande spörsmål diskuterades emellertid jämväl under
förarbetena till 1939 års lag, och tanken på en utvidgad tillämpning av
arbetsförmedlingstvånget avvisades då bestämt, därvid framhölls att med
hänsyn till åtgärdens vidsträckta och ingripande verkningar det måste anses
uteslutet att tillgripa densamma för ett ringare syfte än att skapa den
nödvändiga kontrollen för genomförande av företrädesbestämmelse. Något
skäl till ändrad inställning synes ej ha framträtt senare; tvärtom får förstatligandet
och utvidgningen av den offentliga arbetsförmedlingen anses ha för
denna medfört möjligheter till att klarare överblicka rådande förhållanden.
Erforderlig överblick torde f. ö. i viss utsträckning kunna erhållas genom
anlitande av den uppgiftsskyldighet som kan åläggas enligt förslagets 29 §.
Utredningsmannen har därför ansett sig ej böra biträda det under utredningsarbetets
gång väckta förslaget atl anlita arbetsförmedlingstvång allenast för
inhämtandet av upplysningar, registrering eller andra dylika ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Utredningsmannen anser vidare att, därest förenämnda åtgärder med avseende
på de arbetssökande ej skulle visa sig utgöra tillräckligt effektiva medel
att föra arbetskraft till verksamhet, som är i behov därav, erforderlig fördelning
av tillgänglig arbetskraft kan ske endast med nyttjande av tjänsteplikt.
Med tjänsteplikt förstås skyldighet att — i enlighet med ett Kungl.
Maj:ts förordnande därom — utföra arbete, som vederborandes kroppskrafter
och hälsotillstånd medger. Ändamålet med denna form av ingripande
är i princip att närmare bestämd arbetskraft skall nyttjas för ett visst företag
eller en viss arbetsuppgift. Där det gäller alt tillförsäkra ett företag en persons
arbetskraft, skall sålunda den, som tages i anspråk med tjänsteplikt,
om han redan är anställd i företaget stanna kvar i anställningen och eljest
taga anställning där; i båda fallen skall han fullgöra ålagt arbete. Tjänsteplikten
bör även kunna avse utförandet av ett tillfälligt arbete, t. ex. en
brådskande röjning av en bombad väg, transport i samband med utrymning
o. d., måhända utan att något verkligt anställningsförhållande kan sägas
uppstå. I olika sammanhang har tvivel uttryckts huruvida tjänsteplikten
enligt 1939 års lag hade en så vidsträckt innebörd och om den ej alltid innebar
skyldighet att utföra arbete i ett anställningsförhållande. Huru därmed
än må förhålla sig, synes det utredningsmannen angeläget, bl. a. med hänsyn
till utvecklingen på krigföringens område, att även för rent tillfälliga
uppgifter av ovan nämnt slag tjänsteplikt skall få tillgripas. — I övrigt föreslås
principiellt gälla vanliga regler för förhållandet mellan arbetsgivaren och
den som tages i anspråk, såsom ifråga om lön och andra ersättningar, arbetstid,
semester, arbetarskydd osv. Avtalsfrihet skall således i princip råda
såvitt gäller bestämmandet av arbetsvillkoren; dock kan förbudet mot arbetsinställelse
medföra, att sådan fråga kan komma att avgöras tvångsvis.

Tjänsteplikten enligt 1939 års lag uppdelades i fyra olika former, av vilka
tre avsågs tillämpas å sådana medborgarkategorier, för vilka tjänsteplikten
förmodades utgöra ett mindre kännbart ingrepp i deras personliga förhållanden
än vad gällde övriga medborgare. I enlighet med den jämväl för den
nu föreslagna lagstiftningen grundläggande tankegången att begränsa tvångsåtgärdernas
omfattning till det oundgängligen nödvändiga bör givetvis tjänsteplikten
liksom förut kunna på olika sätt differentieras och mindre ingripande
former utnyttjas före mera omfattande. Därest en motsvarighet till
1939 års lags allmänna tjänsteplikt, omfattande alla personer mellan 16 och
70 år, upptages i den nya lagen, synes emellertid i och för sig inga specialformer
behöva särskilt anges. Vad i utredningens direktiv anförts därom,
att lagstiftningen bör i möjligaste mån förenklas, föranleder vidare till att
endast de grundläggande bestämmelserna upptages i lagen. Dock synes en
motsvarighet till tvångsförlängningen, vilken form av allt att döma kan bli
av särskild betydelse inte minst i situationer, då fråga om utrymning blir
aktuell, böra särskilt behandlas i lagen. Ur såväl saklig som språklig synpunkt
torde åtgärden böra benämnas tjånsteförlångning i stället för tvångs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

förlängning. — Den omständigheten att tjänsteplikt för pensionstagare och för
ungdom ej uttryckligen anges i lagen innebär naturligen inte att möjlighet
att särskilt uttaga dessa kategorier ej skall förefinnas.

I övrigt finner utredningsmannen ett förordnande om tjänsteplikt böra
kunna på olika sätt begränsas vad avser både det ändamål som skall tillgodoses
och de ianspråktagna. Det i varje enskilt fall föreliggande behovet måste
här vara avgörande. I sakens natur ligger att ett förordnande bör kunna koncentreras
till att avse dem som besitter viss yrkesskicklighet. Vidare bör
med hänsyn till ålder, kön, försörjningsskyldighet och andra liknande omständigheter
olika gränser kunna dragas.

Remissyttrandena

Utredningsmannens uttalande att man ej bör tillgripa strängare åtgärder
än som för varje fall är absolut nödvändigt understrykes av åtskilliga remissinstanser,
däribland några länsarbetsnämnder och handelskamrar, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap samt länsstyrelserna i Kronobergs
och Jämtlands län.

De remissinstanser, som yttrat sig över regleringsåtgärdernas art, har
anslutit sig till det av utredningsmannen föreslagna systemet. Länsarbetsnämnden
i Norrbottens län finner sålunda utformningen av de olika åtgärderna
innebära en lämplig avvägning, som synes tillgodose önskemålet att
icke använda tvångsåtgärder förrän alla frivilliga vägar utnyttjats. Länsarbetsnämnden
i Jämtlands län anser dock att bestämmelserna om förbud
mot enskild arbetsförmedling m. m. kan såsom varande av tillämpningskaraktär
utgå ur lagen.

Vad gäller speciellt innebörden av tjänsteplikt betonar riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap att det är av vikt att dylik åtgärd kan tillgripas
även för rent tillfälliga arbetsuppgifter, icke blott för de av utredningsmannen
omnämnda fallen utan även då det gäller arbetsprestationer av personer
— såsom innehavare av grävmaskiner eller andra arbetsmaskiner,
hantverkare av olika slag etc. — vilka ej kan anses som arbetstagare men ej
heller är innehavare av sådana anläggningar m. m., att skyldighet att producera
förnödenhet eller utföra tjänst kan åläggas dem jämlikt någon av
5—8 §§ allmänna förfogandelagen.

Statens jordbruksnämnd framhåller närmast med sikte på jordbrukets förhållanden
följande:

Genom sådant produktionsåläggande, som avses i 5 § allmänna förfogandelagen,
kombinerat med tjänsteplikt för lantarbetare, kan vissa garantier
skapas för att jordbruksproduktionen uppehälles och att den arbetskraft,
som erfordras härför, kvarhålles inom jordbruket. Den avgjort största delen
av jordbrukets arbetskraft utgöres emellertid som bekant ej av anställd arbetskraft
utan av egna företagare i mindre och medelstora jordbruk. Enligt
jordbruksnämndens mening kan man val tänka sig en situation, där det är
angeläget att man — utan att behöva tillgripa ett produktionsåläggande med

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

därav följande omfattande administrationsanordningar — skall kunna vinna
säkerhet för att även denna arbetskraft skall stanna kvar vid jordbruket. I
sådant fall skulle en jordbrukarna själva ålagd tjänsteplikt kunna vara av
värde. Nämnden är självfallet medveten om att en tillämpning av tjänsteplikt
utan samband med anställningsförhållande medför särskilda problem. Mot
bakgrunden av vad ovan sagts vill nämnden dock ifrågasätta huruvida icke
behovet av och möjligheterna att tillämpa tjänsteplikt även å egna företagare
bör närmare klarläggas.

Överståthållarämbetet anför rörande frågan om tjänsteplikt för tillfälliga
arbeten följande:

Med avseende å de exemplifierade uppgifterna, vilka väsentligen äro att
hänföra till civilförsvarets område, må erinras om att 38 § civilförsvarskungörelsen
bemyndigar civilförsvarschef att med civilförsvarsplikt tillfälligt
taga i anspråk erforderlig personal för särskilda uppgifter, där den i allmänna
civilförsvaret inskrivna personalen icke är tillräcklig. För tillfälliga
arbetsuppgifter av civilförsvarskaraktär synes följaktligen behov av allmän
tjänsteplikt ej föreligga. Emellertid förutsättes i 1953 års civilförsvarsutrednings
numera remissbehandlade förslag angående civilförsvarets organisation,
att de ordinarie samhällsorganen — främst gäller det kommunala organ
— i princip skola ansvara för att samhällsfunktionerna, så snart omständigheterna
det medge, åter komma i gång efter skadegörelse. För dylika efteranfallsuppgifter
synes behov kunna föreligga av allmän tjänsteplikt, fullgjord
med i regel kommun som arbetsgivare.

C. Ändamål för vilka åtgärderna må vidtagas

U trednings mannen

Som grundprinciper vid bestämmandet av de ändamål, för vilka ett tvångsingripande
skall kunna vidtagas, uppställer utredningsmannen — liksom
vad gällde enligt 1939 års lag — dels att ändamålet är av den beskaffenheten
att ett tillgodoseende därav kan sägas vara av synnerlig vikt för det allmänna
och dels att endast sådant arbete som brukar utföras av personer i vanlig
civil yrkesutövning skall kunna avkrävas den som tages i anspråk.

Utredningsmannen finner det sålunda uppenbart, att åtgärd enligt lagen
ej får tillgripas för att fylla krigsmaktens behov av personal för rent militära
uPP§ifter med vapentjänst i egentlig mening. För dylikt ändamål måste värnplikten
användas. Ej heller bör den nu aktuella lagstiftningen få användas för
att tillgodose hemvärnets behov av personal. Krigsmakten har emellertid
därutöver behov av arbetskraft för åtskilliga uppgifter. Jämlikt 1952 års lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten är civilförsvarspliktig
skyldig att i vissa lägen tjänstgöra vid krigsmakten i luftbevaknings-,
signal-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst
eller annan därmed jämförlig tjänst, som ej är förenad med egentliga stridsuPPgifter.
I förarbetena till nämnda lag anförde vederbörande departementschef
bl. a. att enligt hans mening civilförsvarsplikten och inte en allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

tjänsteplikt borde utgöra grunden för den ifrågavarande skyldigheten för
icke värnpliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande uppgifter, som
utan att medföra skyldighet till vapentjänst i egentlig mening likväl saknar
direkt anknytning till verksamhet inom det civila samhällslivet, föreligger
tydligen ej heller särskild anledning att utnyttja tjänsteplikt. Som exempel
härpå kan nämnas luftbevakning, signaltjänst och ordonnanstjänst. Sådan
verksamhet som sjukvårds-, expeditions-, förråds-, hantverks- och handräckningst
jänst förekommer däremot under liknande former allmänt inom
samhällslivet i övrigt; i princip skulle därför tjänsteplikt kunna tillämpas
på dessa civilt betonade uppgifter. Med hänsyn till att laglig grund för tillgodoseende
av krigsmaktens nu ifrågavarande behov redan tillskapats genom
1952 års lag, synes emellertid föreskrift om att åtgärder enligt en tjänstepliktslag
skall kunna tillgripas för dessa ändamål ej erforderlig.

Det ligger i sakens natur att krigsmaktens behov av arbetskraft för sin utrustning
och sitt underhåll skall kunna tillgodoses med anlitande av en
tjänstepliktslag. Härunder faller sålunda produktionen av krigsmateriel och
liknande. Jämväl för krigsmaktens anläggningsarbeten av olika slag (byggnader,
befästningar, kommunikationsleder m. in.) ävensom erforderliga
reparationsarbeten kan en dylik lag komma att behöva nyttjas.

Vad gäller civilförsvaret skall givetvis tjänsteplikt ej kunna tillgripas för
sådana uppgifter, som kan utföras med civilförsvarsplikt. Däremot synes
för civilförsvaret kunna föreligga behov av arbetskraft för vissa uppgifter,
som ej täcks av civilförsvarsplikten, exempelvis viss administrativ verksamhet
inom de högre organen. Detta behov torde lämpligen kunna inordnas
under den nedan föreslagna beteckningen »annat ändamål av synnerlig
vikt för det allmänna». I likhet med vad ovan föreslagits rörande krigsmakten
torde behovet av arbetskraft för civilförsvarets utrustning, underhåll
samt anläggnings- och reparationsarbeten böra få tillgodoses genom ingripanden
av nu ifrågavarande slag.

En av huvuduppgifterna för den tilltänkta lagstiftningen bör vara att
tjäna den rent civila arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Att tillgodose
produktionen för den civila befolkningens behov av viktiga förnödenheter
utgör sålunda ett av huvudändamålen med ifrågavarande slag av ingripande.
Livsmedel och bränsle framstår givetvis som särskilt viktiga produkter,
men jämväl vissa andra varor torde vara av så nödvändig beskaffenhet att
en begränsning till de båda förstnämnda såsom skedde i 1939 års lag ej bör
stadgas. Ifrågavarande ändamål synes lämpligen kunna betecknas såsom
avseende folk försör j ningen.

Hälso-och sjukvården samt transportväsendet (samfärdseln) utgör vidare
sådana allmänna ändamål av betydelse, för vilka en tjänstepliktslag bör
kunna tillgripas. Bestämmelser om tjänsteplikt har ju f. ö. redan lagfästs
med avseende å den s. k. medicinalpersonalen. Såsom framgår av vad i ett
senare avsnitt anföres föranleder särskilda överväganden utredningsmannen

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

att föreslå att särbestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonalen bibehålies
i krigssjukvårdsförfattningarna.

Härtill kommer en mångfald viktiga samhällsuppgifter, exempelvis administrativ
verksamhet, åtgärder för den allmänna säkerheten, vattenlednings-,
belysnings- och kraftanläggningar m. m., ävensom produktion och tjänster
som kan jämföras med de förut angivna arbetsuppgifterna. Samtliga dessa
uppgifter torde kunna sammanfattas i begreppet »annat ändamål av synnerlig
vikt för det allmänna».

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissmyndigheter har särskilt behandlat frågan om de
ändamål för vilkas tillgodoseende ifrågavarande åtgärder bör få tillgripas.

Länsarbetsnämnden i Kronobergs län, som ansluter sig till de av utredningsmannen
angivna grundprinciperna för bestämmandet av ändamålen,
uttalar den uppfattningen att civilförsvarspliktig bör kunna tagas i anspråk
för arbete, som åsyftas i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig
att i vissa lägen tjänstgöra vid krigsmakten i bl. a. sjukvårds-, expeditions-,
förråds-, hantverks- och handräckningstjänst. Nämnden är emellertid tveksam
om lämpligheten av att det militära behovet av sådan personal mera
regelmässigt tillgodoses med anlitande av bestämmelserna om civilförsvarsplikt.
En sådan ordning torde också enligt nämnden skapa vissa organisatoriska
problem.

Statens handelslicensnämnd ifrågasätter om ej ordet folkförsörjningen
användes i en annan betydelse än den i språkbruket gängse, och om ej uttrycket
bör förtydligas till »befolkningens försörjning med oundgängliga förnödenheter».

Någon erinran mot att hälso- och sjukvårdens behov av arbetskraft i
princip skall kunna tillgodoses med anlitande av ifrågavarande åtgärder har
naturligen ej framställts. Frågan huruvida jämväl medicinalpersonalen skall
omfattas av den ifrågasatta allmänna tjänstepliktslagen beröres i några
remissyttranden, vilka kommer att redovisas i annat sammanhang.

D. Personkretsen

Utredningsmannen

De i 1939 års lag upptagna bestämmelserna, varigenom den personkrets
som kunde beröras av de olika åtgärderna i skilda avseenden begränsades,
synes enligt utredningsmannens uppfattning med vissa jämkningar vara
tillämpliga även för den nya lagstiftningens vidkommande.

I enlighet härmed föreslås vad först beträffar arbetsförmedlingstvång och
företrädesbestämmelser att dessa åtgärder ej skall beröra arbetstagare, som
före kalenderårets början fyllt 70 år. Med hänsyn till önskvärdheten av
enhetliga åldersbegränsningar och då särskild anledning saknas att för

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dessa regleringsåtgärder, som i vart fall avses vara mindre ingripande än
allmän tjänsteplikt, kunna taga i anspråk ungdom under 16-årsåldern,
föreslås vidare sistnämnda undre åldersgräns böra gälla jämväl med avseende
å dem som skall kunna omfattas av ifrågavarande båda åtgärder.
Dessa skall vidare enligt förslaget ej beröra anställning som är av endast
tillfällig natur och ej heller gälla där ena parten i anställningsförhållandet
eller hans make är den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller
fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller
fostersyskon. För fullständighetens skull föreslås vidare en bestämmelse att
ej heller ett anställningsförhållande mellan makar skall beröras av nämnda
åtgärder.

Beträffande samtliga former av tjänsteplikt uppställes som gemensamma
åldersgränser 16- resp. 70-årsåldern. Detta innebär att i motsats till vad
gällde enligt 1939 års lag jämväl för tjänsteförlängning en undre gräns
bestämmes. Av praktiska skäl synes åldersgränserna böra bibehållas synnerligen
vida; inom dessa gränser kommer givetvis tillämpningen att inskränkas
allt efter det aktuella behovet.

Den principiella förutsättningen för att en person skall kunna åläggas
tjänsteplikt synes enligt utredningsmannens mening böra vara att han är
bosatt eller stadigvarande vistas inom riket. Jämväl utländska medborgare,
som är bosatta eller stadigvarande vistas här, skall kunna tagas i anspråk;
för dessa ävensom för statslösa bör dock möjlighet finnas för Kungl. Maj:t
att förordna om undantag från den principiella skyldigheten.

Tydligt är att tjänsteplikt ej utan vidare får inverka på skyldighet att
fullgöra annan betydelsefull verksamhet. Avvägningen mellan allmän tjänsteplikt
och statstjänst torde liksom tidigare få förbehållas Kungl. Maj :t.
Detta innebär emellertid naturligen ej att statsanställda skall i förevarande
hänseende intaga någon privilegierad ställning. Fullgörande av tjänstgöring
vid krigsmakten — vilket uttryck torde få anses lämpligare och tydligare än
fullgörande av militärtjänst — utgör ett absolut hinder mot ianspråktagande
med tjänsteplikt. Observeras bör emellertid att fråga skall vara om faktiskt
fullgörande av tjänstgöringen; under tid då t. ex. en värnpliktig ej tages i
anspråk för tjänst vid krigsmakten, exempelvis då han är hempermitterad,
skall han kunna nyttjas med tjänsteplikt. Vad nu sagts gäller även personal
vid hemvärnet. Jämväl ett faktiskt utövande av civilförsvarsplikt bör ha
företräde framför fullgörande av tjänsteplikt. Frågan huruvida aktiv tjänstgöring
i civilförsvaret utgör hinder för någon att fullgöra tjänsteplikt torde
med hänsyn till det allvarliga läge, som sannolikt råder då civilförsvarstjänsten
utförs, i första hand böra avgöras av civilförsvarschefen. Skulle
tvist uppstå bör den lösas av personalprövningsnämnd.

Möjlighet att göra undantag för dem som eljest är sysselsatta i eu ur lagens
synpunkt viktig verksamhet torde vidare böra bibehållas. Här avses
främst sådana som är anställda hos kommun eller eljest syssselsatta med

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

arbete som har betydelse för de ändamål lagen avser att tjäna. Verksamhetens
betydelse kan medföra att arbetskraft icke bör tagas därifrån. Tjänsteförlängning
bör sålunda alltid kunna ske, men enskilda arbetstagare eller
all arbetskraft inom viss verksamhet bör kunna undantagas från allmän
tjänsteplikt. Avgörandet synes böra ankomma på den centrala tillämpningsmyndigheten.

Utredningsmannen föreslår slutligen att under vissa förutsättningar
individuella undantag skall få ske från såväl tillämpning av företrädesbestämmelse
som fullgörande av tjänsteplikt.

Remissyttrandena

Vad gäller utredningsmannens förslag rörande åldergränserna för dem
som skall kunna tagas i anspråk har några remissinstanser ifrågasatt, huruvida
ej den övre åldersgränsen kunde sättas något lägre än 70 år. Sålunda
anser kommerskollegium beträffande tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt,
att äldre personers arbetskraft borde kunna tillvaratagas utan tvångsingripanden.
Kollegiet ävensom statens handelslieensnämnd, som likaså finner
den föreslagna åldersgränsen för hög, erinrar i sammanhanget om att
den i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten upphör med utgången
av det kalenderår, då vederbörande fyller 65 år. Länsarbetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län framhåller, att den relativt höga övre åldersgränsen
70 år kan innebära en fara för ett alltför optimistiskt bedömande av landets
personella resurser, men tillägger att hänsyn till tjänsteförlängning och till
behovet av i anslutning därtill enhetliga lagbestämmelser kanske får utgöra
en tillfredsställande motivering. Det måste emellertid enligt nämnden ifrågasättas,
huruvida personer i så hög ålder under särskilt av ett krig förorsakade
förhållanden i realiteten kan beräknas komma att vara till någon
nytta; en något lägre åldersgräns hade möjligen därför varit att föredraga.
En sammanjämkning med i betänkandet angående civilförsvarets organisation
föreslagen övre åldersgräns är måhända ogenomförbar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill ej motsätta sig utredningsmannens
förslag i denna del men förutsätter, att uttagningsmyndigheten erhåller stor
rörelsefrihet när det gäller att befria personer ur de högre åldersgrupperna
från fullgörande av tjänsteplikt.

Förslaget att arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser ej skall
gälla beträffande anställning som är av endast tillfällig natur har mött gensagor
från telestyrelsen och länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Örebro
och Gävleborgs län. Telestyrelsen anser att en dylik bestämmelse skulle
komma att försvaga nämnda båda former av ingripanden och ifrågasätter
om undantaget bör bibehållas. I varje fall bör enligt styrelsens uppfattning
det svårdefinierbara uttrycket »tillfällig» ersättas med angivandet av viss
kortare tid. Jämväl angivna länsarbetsnämnder är tveksamma om undantaget
bör bibehållas. Länsarbetsnämnderna i Örebro och Gävleborgs län

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

ifrågasätter huruvida icke en motsvarande bestämmelse i stället bör upptagas
i tillämpningsföreskrifter, där begreppet tillfällig närmare kan definieras.
Däremot anser länsstyrelsen i Jönköpings län att definitionen av uttrycket
»tillfällig natur» måhända med hänsyn till sin vikt för arbetstagaren bör ha
sin plats icke i tillämpningsföreskrifter utan i själva lagen.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län torde — även om föreläggande om
tjänsteförlängning ur arbetstagarens synpunkt är mindre ingripande än ett
föreläggande om allmän tjänsteplikt — med nödvändighet vederbörandes
kroppskrafter och hälsotillstånd böra beaktas även vid tjänsteförlängning,
framför allt i de fall då fråga uppkommer att kvarhålla en arbetstagare i
arbetet efter det att han uppnått under normala förhållanden gällande pensionsålder.

Frågan huruvida och i vilken omfattning verksamhet inom vissa betydelsefulla
områden skall inverka på skyldigheten att fullgöra tjänsteplikt
har behandlats av några remissinstanser.

Beträffande förslaget att statsanställd får tagas i anspråk för allmän
tjänsteplikt endast i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver anför Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, att uttrycket »staten»
synes kräva en precisering samt att en dylik undantagsregel i praktiken kan
leda till att stora grupper medborgare undantages från tjänsteplikt utan att
bärande skäl därtill föreligger.

Vad gäller förhållandet civilförsvarsplikt—tjänsteplikt hänvisar länsstyrelsen
i Malmöhus län till ett yttrande av civilförsvarschefen i Hälsingborg.
Denne framhåller däri bl. a. att med tanke på den utomordentliga vikt
inom totalförsvaret, som civilförsvaret numera tillmätes, och med hänvisning
till 1953 års civilförsvarsutrednings betänkande — där det klart utsäges
att det inte längre är möjligt att räkna med att personalen i civilförsvarsorganisationen
i regel skall kunna fullgöra yrkesarbete vid sidan av sin
civilförsvar stjänst — ett likformigt stadgande bör ges vad beträffar tjänstgöring
vid krigsmakten och civilförsvaret som hinder för fullgörande av allmän
tjänsteplikt. — Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer sig tveksam till
utredningsmannens uttalande att frågan, huruvida aktiv tjänstgöring i civilförsvaret
skall utgöra hinder för någon att fullgöra tjänsteplikt, bör i första
hand avgöras av civilförsvarschefen och i andra hand, därest tvist uppstår,
av personalprövningsnämnden. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida en civilförsvarschef
har möjlighet att helt överblicka de olika faserna i det allvarliga
läge, som sannolikt råder, då civilförsvarstjänsten utförs, och om uppkomna
tvister med hänsyn till dessa ärendens brådskande natur lämpligen bör
hänskjutas till personalprövningsnämnden. Då länsstyrelserna i krig kommer
att inrymma såväl en civilförsvarssektion som en arbetsmarknadssektion
synes dessa frågor lämpligen böra avgöras inom länsstyrelserna. -Enahanda uppfattning anföres av länsarbetsnämnden i Jämtlands län som
tillägger att, därest personalprövningsnämnd uppdrog åt föredraganden —

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

länsarbetsdirektören — att i brådskande fall avgöra under nämndens område
fallande ärenden, den egenartade situationen skulle uppstå att civilförsvarschefen,
som har att utnyttja civilförsvarspliktiga, i första hand äger
bestämma om huruvida vederbörande person är förhindrad att utnyttjas
såsom tjänstepliktig, medan länsarbetsdirektören, som omhänderhar uttagningen
av tjänstepliktiga, skulle kunna ändra civilförsvarschefens beslut.
Länsstyrelsen i Örebro län synes anse att civilförsvarschefens utlåtande i
frågan måste tillmätas avgörande betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller beträffande avgränsningen mellan
tjänstgöring vid krigsmakten och civilförsvarsplikt å ena sidan samt
tjänsteplikt å andra sidan, att i blivande tillämpningsföreskrifter torde erfordras
bestämmelse som garanterar att exempelvis hemvärnsman respektive
civilförsvarspliktig ianspråktages med tjänsteplikt endast på sådant sätt
att han icke undandrages den primära beredskapsuppgiften.

Förhållandet mellan kommunal tjänst och tjänsteplikt beröres av några
remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att landets
polispersonal, för vilken kommunerna som regel är huvudmän, undantages
från allmän tjänsteplikt. Med hänsyn framför allt till de särskilda regler,
som gäller beträffande polisens verksamhet under krig, ifrågasätter
länsstyrelsen om frågor om befrielse från allmän tjänsteplikt för polispersonal
lämpligen bör göras till föremål för prövning av arbetsmarknadsorgan;
länsstyrelsen förordar i stället ett stadgande i tjänstepliktslagen av innehåll
att den som är anställd vid polisväsendet må endast i den omfattning
Kungl. Maj:t föreskriver tagas i anspråk för allmän tjänsteplikt. Civilförsvarschefen
i Malmö betonar att åtskilliga kommunala organ, främst polisen
men även vissa kommunaltekniska verk, kommer att under krig och krigsfara
i dessa sina egenskaper samverka med civilförsvaret. Personalen vid
dessa organ borde därför vara direkt undantagen från fullgörande av allmän
tjänsteplikt på enahanda sätt som den personal, som fullgör tjänst
vid krigsmakten och civilförsvaret. — Länsstyrelsen i Örebro län påpekar
att enligt det betänkande som avgivits av 1953 års civilförsvarsutredning,
kommunerna föreslås erhålla avsevärt utvidgade åligganden i vad bl. a.
avser medverkan i samband med s. k. efteranfallsproblem. Under förutsättning
att nämnda förslag vinner beaktande, synes stor uppmärksamhet
böra fästas vid att tjänstepliktsstadgandena beträffande kommunalanställd
personal ges sådan utformning att kommunernas verksamhet vid
krigsfall ej äventyras eller försvåras. Det torde enligt länsstyrelsen vara
ostridigt att civilförsvarschefs utlåtande beträffande den kommunalanställda
personalens tjänstgöringsförhållanden i angivna situationer måste
tillmätas avgörande betydelse. Stor vikt måste läggas vid att samhällsuppgifterna
kan fortgå med minsta möjliga störning. En civilförsvarschef torde
beträffande kommunerna inom sitt civilförsvarsområde vara den som bäst
är skickad att överblicka det kommunala arbetskraftsbehovet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Vattenfallsstyrelsen framhåller att, enär den statliga och den icke-statliga
vattenkraftsindustrin måste betraktas och behandlas som en enhet
— uppgifterna sammanfaller helt och samköming är ordnad såväl i fred
som i krig — den icke-statliga kraftindustrins personal bör i samma mån
som den statliga industrins anställda undantagas från allmän tjänsteplikt.

E. Situationer i vilka åtgärderna må vidtagas

U tredningsmannen

I förevarande sammanhang betonar utredningsmannen inledningsvis att
■— av de medel att i krissituationer reglera förhållandena på arbetsmarknaden
som förslaget omfattar — tjänsteplikten utgör det längstgående ingripandet.
Genom tjänsteplikten tvingas vederbörande att stå kvar i en anställning,
som han kanske vill lämna, eller att antaga och utföra ett arbete
som han måhända eljest ej skulle ha ägnat sig åt. Arbetsförmedlingstvånget
medför visserligen förbud mot anställandet av arbetskraft annorledes än
genom den offentliga arbetsförmedlingen; däremot föreligger ej någon
skyldighet för medborgaren att antaga någon viss anställning eller att över
huvud taga anställning inom det prioriterade området. Vidare bör enligt
utredningsmannen hållas i minnet att längre gående åtgärder ej bör tillgripas
än som påkallas av de förhandenvarande förhållandena. I krig och
över huvud taget i kritiska lägen med omfattande inkallelser av värnpliktiga
och med produktionen inriktad på försvarsändamål kan behövas helt
andra medel att dirigera arbetskraften än de som fordras i ett krisläge
vilket — utan att medföra risk för rikets säkerhet — är en följd av handelsavspärrning
och liknande.

Att möjlighet bör förefinnas för statsmakterna att medelst samtliga de
föreslagna metoderna reglera förhållandena på arbetsmarknaden, då riket
kommer i krig, är enligt utredningsmannens uppfattning uppenbart och
kräver ej närmare motivering. Om vårt land blir föremål för angrepp, utsätts
bl. a. produktionen för allvarliga störningar, transportväsendet rubbas
osv. Det allmänna måste därför kunna utöva kontroll; detta gäller
samtliga de ändamål, som förut angivits. Därest riket skulle råka i krigstillstånd
gentemot ett land utan att likväl direkt beröras av krigshandlingar,
kan visserligen behovet av att kunna ingripa på arbetsmarknaden
sannolikt bli mindre framträdande, men angelägenheten av klara och entydiga
bestämmelser för den situation som föreligger vid krigsutbrott gör
att undantag för en dylik mera hypotetisk situation ej bör uppställas.

Rörande tolkningen av begreppet krig må anföras följande. Då Sverige
mottagit eller självt avgivit krigsförklaring, befinner sig riket i krig. Även
om krigsförklaring ej avgivits, torde det faktum att riket anfalles böra
medföra att ingripanden av nu ifrågavarande slag får ske. Enligt 9 § bered -

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

skapskungörelsen skall Kungl. Maj :t, då riket kommer i krig, kungöra att
krigstillstånd inträtt. Att sådant kungörande skett torde emellertid icke
böra krävas för att bestämmelserna skall få tillämpas. Krigstillstånd torde
formellt få anses råda till dess fred slutits. Emellertid bör i förevarande
lags mening krig anses ha upphört, då efter det direkta krigshandlingar
förekommit vapenstillestånd slutits. För det fall att krigshandlingar över
huvud ej förekommit, torde behovet av tvångsåtgärder av nu förevarande
slag givetvis vara mindre än om riket direkt berörts. När i dylika fall krig
skall anses ha upphört torde få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Betonas
bör att i dylik situation det faktiska av kriget föranledda behovet av
åtgärder måste vara avgörande för lagstiftningens utnyttjande.

Vad härefter angår det fall att riket hotas av krig, befinner sig i krigsfara,
torde till en början innebörden av denna förutsättning något närmare
böra beröras. Begreppet krigsfara är betydligt svårare att definiera
än begreppet krig. Ett öppet eller dolt hot att angripa landet medför emellertid
att krigsfara är för handen. Krigsfara för Sverige kan vidare föreligga,
då krig mellan andra makter, främst stormakterna, pågår. Avgörande
torde här delvis vara avståndet till krigsskådeplatsen, men även ett långt
borta utkämpat krig kan med hänsyn till de rådande maktkonstellationerna
mellan stormakterna medföra risk för Sveriges indragande. Krigsfara
för Sveriges del kan också uppkomma utan att krig mellan andra makter
utbrutit. Att i ett sammanhang som det förevarande närmare ange de
olika möjligheterna till en sådan händelseutveckling torde vara ogörligt.

Förefintligheten av krigsfara fastslås ej genom något offentligt tillkännagivande.
Beredskap stillstånd, som inträder då Kungl. Maj:t med hänsyn
till rikets försvar eller säkerhet förordnat om värnpliktigas inkallande jämlikt
28 § värnpliktslagen och som skall tillkännages genom en Kungl. Maj :ts
kungörelse, torde emellertid i och för sig förutsätta krigsfara. Beträffande
civilförsvarsberedskap och därmed sammanhängande åtgärder, exempelvis
ett förordnande om utrymning, uppställs i civilförsvarslagen samma förutsättning.

Jämväl för det fall att landet befinner sig i krigsfara bör enligt utredningsmannens
mening genom de föreslagna ingripandena arbetsmarknaden
kunna regleras från det allmännas sida. Omfattande inkallelser av värnpliktiga
— normalt sett den främsta anledningen till brist på arbetskraft —
torde då ha vidtagits. Ett dylikt läge kan tydligen motivera möjlighet för
myndigheterna att för tillgodoseende av de förut angivna ändamålen leda
arbetskraften i önskad riktning.

Härefter diskuterar utredningsmannen frågan om statsingripande på
arbetsmarknaden även i andra situationer än sädana då riket befinner sig i
krig eller krigsfara.

Beträffande den s. k. medicinalpersonalen har möjlighet till ingripande
utanför krig och krigsfara redan införts. Som en förutsättning har därvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

angivits att ingripandet påkallas av »andra utomordentliga förhållanden».
Av förarbetena till krigssjukvårdslagen att döma är det främst en mera
omfattande flyktingström till riket som avsetts. Bl. a. till följd av den
rådande bristen på medicinalpersonal bör också i en dylik situation möjlighet
föreligga att med tvång utnyttja personalen i fråga.

Redan under remissbehandlingen av förslaget till krigssjukvårdslagen
framhölls från olika håll angelägenheten av att även annan personal än medicinalpersonal
skulle på motsvarande sätt kunna tagas i anspråk för hälsooch
sjukvårdsuppgifter. Härmed avsågs främst personalkategorier som
erfordras för upprättande och drivande av sjukvårdsanstalter, dvs. kontors-,
ekonomi-, handräcknings- och dylik personal. I sammanhanget bör även
erinras om att upprättandet av krigsorganisationen för beredskapssjukhus,
laboratorier, blodgivningscentraler, sanitetsanstalter m. m. är en tids- och
arbetskrävande procedur, som måste igångsättas i god tid före ett krigsutbrott.
I de lokaler som skall tagas i anspråk måste i många fall omfattande
byggnadstekniska ändringar genomföras för att vårdlokalerna i sanitärt
hänseende skall kunna godtagas. Enligt gällande planer erfordras därför ett
ej obetydligt antal rörarbetare, byggnadssnickare, elektriker in. fl. Arbetena
avses komma att utföras redan då lägsta sjukvårdsberedskap intages, vilket
måste kunna ske före inträdande av beredskapstillstånd. Vad gäller såväl
ifrågavarande ekonomi- och dylik personal som de nämnda byggnadsarbetarna
och liknande förefaller det dock utredningsmannen som om behovet
skulle i ett läge, då krig eller krigsfara ej råder och inkallelser av värnpliktiga
sannolikt ej skett i någon större omfattning, kunna tillgodoses
utan tillgripande av tjänsteplikt.

Behov av statsdirigering på arbetsmarknaden kan i ett skärpt läge utanför
krigs- och krigsfarefallen framträda, då det i landet uppstått brist på försörjningsviktiga
förnödenheter, som ej kan importeras. En jämförelse med
möjligheterna till åtgärder enligt allmänna förfogandelagen torde här vara
av intresse. Bestämmelserna i nämnda lag kan tillämpas i sådana av krig,
vari riket deltagit, eller krig mellan främmande makter eller andra utom
landet inträffade utomordentliga händelser föranledda situationer där knapphet
eller betydande fara för knapphet uppkommit på försörjningsviktiga förnödenheter.
I en dylik knapphetssituation kan det allmänna t. ex. genom

s. k. produktionsåläggande kräva att en företagare producerar vissa varor
eller förnödenheter. Det synes då ej uteslutet att situationen är sådan, att
vederbörande företagare för alt vara i stånd att fullfölja produktionsåläggandet
måste kunna förses med arbetskraft, för vars tillhandahållande
tvångsingripande i någon form kan vara erforderligt.

Enahanda resonemang torde kunna föras beträffande sådana situationer,
då det utan att landet kan sägas vara i krigsfara likväl till följd av skärpt
internationell spänning föreligger behov av att påskynda upprustningen,

t. ex. öka ammunilionstillverkningen, utvidga skyddsrumsbyggandet etc. Ett
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

tidigt igångsättande av nämnda arbeten kan givetvis vara synnerligen betydelsefullt.

Från militärt håll har vidare framhållits nödvändigheten av att i en situation,
då viss utrikespolitisk spänning råder och inkallelser till krigsmakten
skett dock utan att 28 § värnpliktslagen åberopats, kunna med erforderlig
personal förse vissa underhållsförband, som är uppbyggda enligt kadersystemet
och vars kadrar till stor del skall fyllas med icke värnpliktig arbetskraft.
Behov att ingripa med åtgärder av nu ifrågavarande slag torde kunna föreligga;
emellertid kan ifrågasättas om ej i regel faktisk krigsfara är för handen
i en dylik situation.

Om landet skulle komma i krig, är att befara att den moderna totala krigföringen
kommer att medföra att måhända stora och betydelsefulla delar
av landet ödeläggs eller eljest förstörs. För dylikt fall synes jämväl sedan
kriget upphört och även om landet ej kan sägas befinna sig i krigsfara en
central dirigering av arbetskraften kunna bli nödvändig för återuppbyggnadsarbetet.

Av de nu anförda exemplen — ytterligare liknande fall torde kunna andragas
— framgår, att behov av statligt ingripande på arbetsmarknaden kan
föreligga jämväl i lägen då riket ej befinner sig i krig eller krigsfara. Beträffande
dessa lägen gäller, att de förorsakats av utom riket inträffade
utomordentliga händelser eller, såvitt rör efterkrigssituationen, av ett krig
vari Sverige deltagit. Frågan huruvida tvångsåtgärder kan erfordras i andra
fall, t. ex. vid störningar på arbetsmarknaden, förorsakade av interna ekonomiska
motsättningar, ligger helt utanför området för den nu ifrågavarande
lagstiftningen. Uppenbart är att i vart fall en beredskapslag av den konstruktion
som nu ifrågasatts ej skall kunna åberopas till stöd för åtgärder i sist
angivna situationer.

Utredningsmannen framhåller vidare att en dirigering från det allmännas
sida av arbetskraften, med hänsyn till att fråga är om intrång i den enskildes
fri- och rättigheter, måste anses ligga utanför Kungl. Maj :ts befogenheter
enligt § 89 regeringsformen, den s. k. administrativa lagstiftningsmakten.
Rättsgrund för ingripandena måste i stället vara en lagstiftning — fullmaktslag
eller lag in casu •— tillkommen genom samfällt beslut av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Anledning till att Kungl. Maj :t genom fullmaktslagar
erhållit befogenhet att besluta om åtgärder, som eljest kräver riksdagens direkta
medverkan, är att snabbhet i många fall erfordras och att ett avvaktande
av riksdagens beslut ofta skulle medföra allvarliga olägenheter. Till
snabbheten och effektiviteten bidrager också att åtgärderna i dylika fall har
kunnat förberedas. Syftet med de tilltänkta åtgärderna kan dessutom i
många fall nås endast om de ej i förväg kommer till allmänhetens kännedom,
något som otvivelaktigt skulle bli fallet därest riksdagsbehandling av frågan
måste tillgripas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara föreligger enligt utredningsmannens
uppfattning uppenbarligen ett oundgängligt behov av befogenheter
för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande vidtaga erforderliga åtgärder.
Med beaktande av bl. a. det moderna krigets natur krävs här synnerligen
snabba ingripanden. Att under dylika förhållanden underställa beslutet om
åtgärden riksdagens prövning i varje särskilt fall torde förty icke vara möjligt.
Kravet på snabbhet förutsätter här en fullmaktslag. Genom riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap och andra myndigheters försorg har
också vittgående planeringsåtgärder vidtagits för tillgodoseende av arbetskraftsbehov
i dylika kritiska lägen.

Vad gäller andra situationer än sådana då riket befinner sig i krig eller
krigsfara framhåller utredningsmannen beträffande den rättsliga regleringen
av ingripande med tjänsteplikt följande. Med hänsyn till att fråga är om långtgående
ingrepp i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter bör principiellt
den normala lagstiftningsvägen underlåtas endast då betydande olägenheter
skulle uppstå till följd av att krav på snabbhet, effektivitet och
sekretess ej kan tillgodoses denna väg. Beträffande tillgodoseendet av de
arbetskraftsbehov utanför krig och krigsfara som enligt vad ovan anförts
kan tänkas behöva föranleda tvångsingripanden, synes, bortsett från vad
gäller medicinalpersonalen, brådskan ej vara större än att frågan kan övervägas
av statsmakterna i varje särskilt fall. Genom lagstiftning in casu om
tjänsteplikt kan sålunda behoven för folkförsörjningen, krigsproduktionen,
återuppbyggandet efter ett krig och liknande fall tillgodoses. Behovet av
sekretess torde i intet av de angivna fallen vara särskilt framträdande. För
dessa fall föreligger ej heller och torde svårligen kunna föreligga någon full
motsvarighet till de förberedande planeringsåtgärder, som vidtagits för
krigs- och krigsfarefallen.

Vid ett ställningstagande till nu förevarande fråga finner utredningsmannen
även följande böra beaktas. Under senare år har i samband med
beredskapslagstiftning av olika slag — bl. a. under förarbetena till förfogande-
och ransoneringslagstiftningen — med hänsyn till de ifrågasatfa
ingripandenas art ständigt betonats, att Kungl. Maj :t ej bör erhålla fullmakt
att genomföra mera djupgående åtgärder än vad varje läge kräver. Denna
princip bör otvivelaktigt gälla även i detta fall. Såsom redan framhållits är
det så, att av de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt nu ifrågavarande
lagförslag vissa, nämligen förordnandena om tjänsteplikt av olika slag, på ett
helt annat och allvarligare sätt ingriper i de enskilda medborgarnas sfär än
såväl övriga i förslaget upptagna ingripanden — vilka ju uteslutande berör
de arbetssökande — som åtgärderna enligt den civila beredskapslagstiftningen
i övrigt. Särskild återhållsamhet i användandet av tjänsteplikt synes
därför vara nödvändig. Då det gäller att bestämma över den enskilde individens
arbete, bostadsort och dylikt torde man få kräva starkaste möjliga
garantier för att bestämmelserna ej utnyttjas i ej avsedda syften.

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

Enligt utredningsmannens uppfattning bör således en relativt snäv gräns
dragas för fullmakter att förordna om tjänsteplikt. Utöver vad gäller krigsfallet
torde nämnda befogenhet få begränsas till fall av krigsfara. Med hänsyn
till vad ovan anförts bör begränsningen dock ej gälla beträffande medicinalpersonalen.

Utredningsmannen är väl medveten om att, därest lagen utformas att avse
fullmakter endast för krig och krigsfara, svårigheter kan uppkomma att draga
en gräns mellan begreppen krigsfara och andra krisförhållanden. Skillnaden
mellan en situation, som betecknas krigsfara, och vissa andra utomordentliga
lägen är kanske ej så stor. De gränsdragningsproblem, som kan
uppstå, torde emellertid enligt utredningsmannens uppfattning ej vara av
den beskaffenhet att de ger anledning till ett annat bedömande av föreliggande
fråga än som nyss redovisats. Gränsdragningsproblem uppstår f. ö.
jämväl därest lagen göres tillämplig i situationer utanför krig och krigsfara.

De särskilda betänkligheter, som enligt det ovan sagda kan anföras mot en
utanför krig och krigsfara tillämplig fullmaktslagstiftning rörande ingripande
med tjänsteplikt, torde ej kunna sägas vara lika bärande då fråga år
om övriga i förslaget upptagna ingripanden. Betänkligheterna minskar vidare,
därest, såsom gäller för motsvarande fall i förfogandelagstiftningen,
reglerna utformas så, alt riksdagen erhåller möjlighet att i förväg pröva
huruvida och i vilken omfattning fullmaktsbestämmelserna bör sättas i tilllämpning.
\ tterligare garanti torde ernås, om krav på viss tidsbegränsning
av ett tillämpningsförordnande, exempelvis till ett år, uppställs.

När det gäller att bestämma de situationer, i vilka nu ifrågavarande fullmakter
skall få användas, uppställer sig, som redan antytts, vissa svårigheter
att mera preciserat ange de faktiska betingelserna. En allmän förutsättning
synes böra vara att föreliggande situation förorsakats av krig, antingen ett
krig vari Sverige deltagit eller ett krig mellan främmande makter. I sistnämnda
fall torde vidare böra krävas, att kriget skall pågå. Frågan när ett
dylikt krig skall anses ha upphört får bedömas på samma sätt som ovan
anförts med avseende å krig vari Sverige deltagit. Däremot bör ej andra
utom riket inträffade händelser, som visserligen kan allvarligt inverka på
vårt ekonomiska läge men ej kan sägas medföra en situation, som ens angränsar
till krigsfara för vårt land, få åberopas som grund för ingripanden
av förevarande art. Såsom betingelser torde lämpligen kunna anges »utomordentliga
förhållanden föranledda av krig, vari riket befunnit sig, eller
krig mellan främmande makter».

Fullmakt beträffande tjänstepliktsingripanden, bortsett från vad gäller
medicinalpersonalen, bör således enligt utredningsmannen lämnas Kungl.
Maj :t endast för krigs- och krigsfarefallen, under det att beträffande övriga
ingripanden enligt lagförslaget Kungl. Maj :t bör kunna få fullmakt att
företaga dessa även i ovan angivna situationer utanför krig och krigsfara.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Av praktiska skäl bör emellertid samtliga fullmaktsbestämmelser göras tilllämpliga
under en viss övergångstid sedan krig eller krigsfara, vari Sverige
befunnit sig, upphört, detta närmast i avsikt att möjliggöra en successiv och
smidig avveckling av åtgärderna. Med hänsyn härtill föreslås att tillämpligheten
fortsätter till dess Kungl. Maj :t senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets eller krigsfarans slut, förordnat
att bestämmelserna ej längre skall tillämpas. Det skulle möjligen kunna
göras gällande att övergångstiden borde vara kortare, men med hänsyn till
angelägenheten av enhetlighet mellan de viktigare beredskapslagarna har
stadgandet utformats i saklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i förfogande- och ransoneringslagarna.

En på angivet sätt konstruerad fullmaktslag kan givetvis utformas att
avse jämväl medicinalpersonalen, för vilken då bör ges särskilda bestämmelser.
Med hänsyn till denna personals egenskap att vara en klart avgränsad
kategori torde fördelen av att samla alla bestämmelser om tjänsteplikt i
en lag dock väl uppvägas av nackdelen av att ur krigssjukvårdslagen, vari
stadgandena om medicinalväsendets uppgifter i krislägen sammanfattats,
utbryta bestämmelserna om medicinalpersonalens tjänsteplikt. Vad gäller
medicinalväsendets ekonomi- och dylik personal kan denna svårligen avgränsas
i förhållande till liknande personal på andra områden och torde därför
lämpligen böra behandlas på samma sätt som den sistnämnda.

Bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal bör således kvarstå
i krigssjukvårdslagen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag vad avser bestämmandet av de krislägen i
vilka åtgärder av tidigare angivet slag skall få tillgripas enligt en fullmaktslag
har godtagits av de flesta remissinstanserna. Sålunda synes ej på något
håll råda tvekan om att, därest riket råkar i krig eller krigsfara, möjlighet
till dylika ingripanden bör föreligga. Mot utredningsmannens uppfattning att
sådan möjlighet i och för sig bör finnas även i vissa situationer, då krig eller
krigsfara ej råder, har erinran rests allenast från ett fåtal instanser.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter sålunda — med hänsyn till de
mycket allvarliga konsekvenser på arbetsmarknaden för såväl den enskilde
arbetsgivaren som arbetstagaren, vilka kan bli följden — nödvändigheten
av alt i den föreliggande fullmaktslagen införa en sådan regel om tillämplighet
i andra situationer än krig och krigsfara som utredningsmannen föreslagit,
en regel som alltså skulle kunna tillämpas i fredstid och med utgångspunkt
från en bedömning av begreppet »utomordentliga förhållanden», som
alltid måste vila på relativt subjektiva grunder. — Enligt Västergötlands och
norra Hallands handelskammare låter det sig visserligen icke förneka ätt
i de exemplifierade fall, som anföres i utredningen, behov av ingripande på
arbetsmarknaden kan föreligga även utan krig eller krigsfara, men å andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

sidan synes detta eventuella behov böra vägas mot synpunkten att det gäller
mycket allvarliga ingripanden, som icke bör få förekomma utan bjudande
nödvändighet. Handelskammaren anser sig därför böra i varje fall allvarligen
ifrågasätta huruvida förslaget i denna del bör upphöjas till lag, och är närmast
av uppfattningen att så ej bör bli fallet.

Emot förslagets bestämmelser att Kungl. Maj :t sedan krig eller krigsfara
upphört skall kunna vänta ända till strax före avslutandet av nästföljande
riksdagssession med att förordna om upphörande av fullmaktsparagrafernas
tillämpning har erinringar gjorts från flera håll. Sålunda anser socialstyrelsen,
som understryker vikten av att tillse att lagens verkningar icke sträcker
sig längre än som är oundgängligen nödvändigt, det sakligt sett råda en väsentlig
skillnad mellan befogenheten att disponera över varor och andra
förnödenheter och befogenheten att disponera över den mänskliga arbetskraften.
Styrelsen ifrågasätter därför om icke tiden för tillämpningen av
ifrågavarande fullmakter bör ytterligare begränsas. Handelskammaren i
Karlstad framhåller att ifrågavarande tidsfrist ej bör anknytas till tidpunkten
för nästkommande riksdagssessions avslutande; riksdagen har ju enligt
förslaget ändå inga befogenheter i detta avseende. Det gäller ju här ett vida
allvarligare ingrepp i den enskildes rörelsefrihet än vad en tillämpning av
förfogande- och ransoneringslagarna kan medföra, varför analoga regler ej
kan anses befogade. Fristen för fullmakternas återkallande kan på det sätt
som föreslagits bli otillbörligt lång, och handelskammaren förordar, att fristen
bestämmes på annat sätt och göres så kort som möjligt. Jämväl länsarbetsnämnden
i Södermanlands län finner det knappast vara påkallat att
utsträcka övergångstiden så långt som föreslagits i betänkandet, enär arbetskraftsbehoven
efter krigets slut eller krigsfarans upphörande torde kunna
tillgodoses utan tillgripande av tjänsteplikt; fristen bör förslagsvis omfatta
högst tre månader.

Landsorganisationen anför i denna fråga:

En viss frist för fullmakternas återkallande efter det kriget resp. krigsfaran
upphört torde visserligen vara påkallad även i dessa fall, men den bör
enligt LO:s mening begränsas och till tiden fixeras, förslagsvis till högst två
månader. Utredningsmannen — som dock anser det möjligen kunna göras
gällande att övergångstiden borde vara kortare än den av honom föreslagna
— har utformat sitt förslag efter mönster av motsvarande bestämmelser i
förfogande- och ransoneringslagarna och motiverat detsamma med angelägenheten
av enhetlighet mellan de viktigare beredskapslagarna. LO kan för
sin del icke finna att sådan enhetlighet är ett intresse av den vikt att det
skulle utgöra hinder för en avvikande reglering för tjänstepliktslagens vidkommande,
lika litet som det ansetts utgöra hinder för att i fråga om tilllämpningsförutsättningarna
meddela restriktivare regler än de som gäller
enligt förfogande- och ransoneringslagstiftningen. Oavsett hur fristen bestämmes
synes det inte finnas någon anledning att anknyta densamma till
tidpunkten för den ena eller den andra riksdagssessionens avslutande. Riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 ur 1959

dagen har enligt förslaget icke att taga någon befattning med förordnanden
om att bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ icke vidare skall äga tillämpning
efter det krig eller krigsfara upphört.

Anledningen till att i förfogande- och ransoneringslagarna avvecklingsfristen
anknutits till viss riksdagssession torde vara att enligt dessa lagar
tillämpningsförordnande i »utomordentliga situationer» (knapphetslägen)
må med riksdagens samtycke meddelas beträffande samma fullmakter, som
enligt lagarna äger tillämpning resp. kan förordnas äga tillämpning under
krig eller krigsfara. Såsom ovan framgått skall enligt utredningsmannens
förslag i motsvarande situationer någon möjlighet inte finnas att ens med
riksdagens samtycke meddela tillämpningsförordnande beträffande reglerna
om tjänsteplikt. Även med hänsyn härtill saknas i fråga om tjänstepliktsfullmakternas
återkallande anledning att bestämma fristen på sätt utredningsmannen
föreslagit.

Ej heller Sveriges akademikers centralorganisation kan ansluta sig till
utredningsmannens förslag i denna del. Det bör i stället enligt organisationen
stadgas, att Kungl. Maj :t då kriget eller krigsfaran upphört och senast inom
två månader därefter har att förordna att bestämmelserna icke vidare skall
tillämpas.

Statens hand elslic ens nämnd anför:

Nämnden finner det angeläget, att de nödåtgärder, som lagens användning
innebär, snarast möjligt upphävas, och ifrågasätter om icke den tid under
vilken lagen kan tillämpas efter krigstillståndets respektive krigsfarans upphörande
kunde förkortas. Detta bör så mycket hellre kunna ske, som de
regleringar och ransoneringar, på olika områden, vilka med visshet komma
att finnas i kraft, synas lämna tillräckliga möjligheter att länka utvecklingen
in på önskade banor. Det här sagda gäller allmän tjänsteplikt. Vad angår formerna
arbetsförmedlingstvång, företrädesbestämmelser samt tjänsteförlängning,
synes i dessa fall icke samma betänkligheter möta att godtaga
föreslagna giltighetstider.

Beträffande den närmare preciseringen av de situationer utanför krig och
krigsfara, då lagen skulle få tillämpas, framföres från vissa håll synpunkter,
som avviker från utredningsmannens.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län — som finner det rimligt och
nödvändigt att inom medicinalväsendet erforderlig kontors-, ekonomi- och
handräckningspersonal skall finnas tillgänglig lika snabbt som medicinalpersonalen
— synes i förevarande avseende förorda en formulering som motsvarar
krigssjukvårdslagens.

Kommerskollegium hyser icke några betänkligheter mot att den ifrågasatta
lagen — i den utsträckning samt under de förutsättningar som utredningsmannen
förordat — kan sättas i tillämpning under den betingelsen att
så är påkallat av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari
riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter. Snarare skulle kollegium
vilja ifrågasätta, om icke 4 och 5 §§ i det tilltänkta lagförslaget kunde
få tillämpas också under den betingelsen all förfogandelagen är tillämplig.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

En sådan ordning skulle uppenbarligen underlätta en ändamålsenlig beredskapsplanering.

Överbefälhavaren tillstyrker, med hänsyn till den stora vikt som fästes
vid att en tjänstepliktslag snarast träder i kraft, att föreliggande förslag lägges
till grund för en lagstiftning, men hemställer att vid utformningen av
lagen vad beträffar andra än av krig eller krigsfara föranledda fall hänsyn
om möjligt tages till följande synpunkter. Den för komplettering av krigsmaktens
förnödenheter erforderliga produktionen måste kunna påbörjas
successivt innan beredskapstillstånd inträtt. Det är därför önskvärt att
tjänstepliktslagen i enlighet med principen om överensstämmelse mellan tilllämpningen
av olika beredskapslagar kan tillämpas under samma förhållanden
som gäller för allmänna förfogandelagen. — Det är sannolikt att
situationer utanför krig och krigsfara kommer att uppstå då det ej är möjligt
tillgodose sjukvårdsorganisationens behov av kontors- och liknande personal
utan att tjänsteplikt behöver tillgripas. För att krigssjukvårdslagen i
alla avseenden skall få reell innebörd bör därför Kungl. Maj :t ha befogenhet
att förordna om allmän tjänsteplikt under samma betingelser som om
tjänsteplikt för medicinalpersonal. Jämväl med hänsyn till att i god tid
kunna iordningställa beredskapssjukhus och liknande anstalter framstår
behovet av allmän tjänsteplikt redan under »utomordentliga förhållanden»
som ett angeläget komplement till den medicinala tjänsteplikten. — Det
erforderliga tillskottet av arbetskraft — utöver värnpliktig personal — vid
bl. a. vissa av lokalförsvarets underhållsförband bör kunna ställas till förfogande
när förbandet organiseras, vilket kan ske i ett tidigt skede innan beredskapstillstånd
inträder (jfr värnpliktslagen 27 § 2 mom.). Därför är det
önskvärt att tjänstepliktslagen kan sättas i tillämpning av samma myndighet
som förordnar om värnpliktigas inkallande, dvs. Kungl. Maj :t, och i
den omfattning som erfordras för att tillgodose angivet behov. Anses i sådana
fall lagen t. ex. av politiska skäl ej behöva sättas i tillämpning på grund av
krigsfara, vari riket befinner sig, bör Kungl. Maj :t likväl kunna förordna
härom på annan grund. — Utbyggande av befästningar måste kunna påbörjas
tidigt, helst redan innan krigsmakten mobiliserats. Det kan därvid bli
nödvändigt att tvångsvis överflytta arbetskraft och maskiner. Maskinerna
kan tagas i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen. För att även
behovet av arbetskraft med säkerhet skall kunna tillgodoses, bör tjänstepliktslagen
kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj :t i en omfattning motsvarande
den i förfogandelagen angivna. — Det är av vikt att lagen konstrueras
så att successiva åtgärder kan vidtagas utan vittgående ingrepp, som
starkt berör samhällslivet. Detta underlättas om Kungl. Maj :t har möjlighet
att sätta lagen i partiell tillämpning utan att direkt krigsfara behöver anses
föreligga. Det förhållandet att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna om lagens
tillämpning även i fall då krig eller krigsfara ej bör anses föreligga, innebär
dock ej att lagen kommer att tillgripas i otid. Det i lagförslaget angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

kravet på att riksdagen skall ge sitt samtycke innan förordnande om lagens
tillämpning meddelas, synes utgöra erforderlig garanti för att lagen inte
kommer att utnyttjas för andra syften och i andra lägen än de avsedda.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att det är av synnerlig betydelse att sjötransporterna
fungerar tillfredsställande redan i ett läge då på grund av en
skärpt utrikespolitisk situation en väsentlig förstärkning av den försörjningsmässiga
beredskapen synes trängande. Det förefaller styrelsen icke
osannolikt att i ett skärpt världsläge, då i lagförslaget angivna bestämmelser
avseende svensk tjänstepliktig personal ännu icke förutsättes äga tillämpning,
vissa grupper av utländskt sjöfolk i vår handelsflotta kan bli hemkallade
till andra uppgifter. Redan detta skulle med nuvarande bristmönstringar
medföra allvarliga faror för handelsflottans funktionsförmåga. Därtill kommer
att jämlikt 36 § sjömanslagen svensk sjöman har rätt att erhålla entledigande
från sin anställning i svenskt handelsfartyg om »fara föreligger för
att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas för krigsskada,
eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats». Mot bakgrunden av de
anförda synpunkterna förefaller det styrelsen vara av stor betydelse att i ett
läge då upprätthållande av sjötransporterna är ett ur allmän krigsberedskapssynpunkt
vitalt intresse, möjlighet finns att disponera yrkeskunnigt
svenskt sjöfolk till den svenska handelsflottan. Styrelsen finner det synnerligen
angeläget att frågan om tjänstepliktens omfattning beträffande handelsflottan
blir föremål för särskilda överväganden, lämpligen i samband
med de förslag som inom den närmaste tiden torde vara att vänta från kommittén
för sjöfartens beredskapsfrågor. Eventuellt bör särskilda tjänstepliktsregler
utfärdas för svenskt sjöfolk, som befinner sig långt utanför landets
gränser.

Utredningsmannens förslag att med stöd av den tilltänkta fullmaktslagen
tjänsteplikt skall kunna tillgripas endast i krig eller krigsfara under det att
övriga ingripanden på arbetsmarknaden skall få ske även i vissa andra krissituationer
godtages av de allra flesta remissinstanserna.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kronobergs län att en relativt snäv gräns
bör dragas för fullmakter att förordna om tjänsteplikt och finner den föreslagna
begränsningen lämplig. Länsstyrelsen vill särskilt framhålla att
tjänsteplikten — den strängaste av de föreslagna åtgärderna — är ett långtgående
ingrepp i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter, som i ett
demokratiskt samhälle bör tillgripas endast vid exceptionella förhållanden
då rikets säkerhet verkligen är i fara och där frivilliga åtgärder icke är tillräckliga.

Landsorganisationen anför:

LO biträder i denna del utredningsmannens förslag, som i avseende å
den allmänna tjänsteplikten i sak överensstämmer med vad organisationen
1939 ifrågasatte. Då såsom här fråga är om eu fullmaktslagstiftning av

Kungi. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

permanent giltighet, vars praktiska räckvidd och verkningssätt på grund
av de ifrågakommande tillämpningssituationernas växlande beskaffenhet
inte låter sig förutbedöma, bör regleringen inte göras vidsträcktare än som
kan anses oundgängligt. Skulle t. ex. i en efterkrigssituation eller i en av
krigstillstånd mellan andra länder beroende avspärrningskris produktionens
nödvändiga arbetskraftsbehov inte kunna tillgodoses på frivillig väg,
är för övrigt i sådana fall läget — jämfört med lägen av krig eller krigsfara
— regelmässigt icke så prekärt att inte en speciell, tidsbegränsad lagreglering
skulle kunna avvaktas.

Enligt statens jordbruksnämnd är den föreslagna lösningen i denna del
otvivelaktigt förenad med vissa nackdelar. Utredningsmannen har själv
pekat på svårigheten att draga en gräns mellan begreppen krigsfara och
andra krisförhållanden. Med den föreslagna regeln kan ett förordnande
om tjänsteplikt i en given situation även tänkas bli en utrikespolitisk belastning,
enär förordnandet måste innebära ett tillkännagivande av att regeringen
anser krigsfara föreligga. Jordbruksnämnden, som förut framhållit
betydelsen av parallellitet mellan förfogande- och tjänstepliktslagarnas tilllämpbarhet,
är med hänsyn till det anförda något tveksam om lämpligheten
av de föreslagna reglerna på denna punkt. Med beaktande av vad
utredningsmannen anfört om vikten av att man på ett område, som så
djupt ingriper i den enskildes rättssfär, icke lämnar mera vidsträckta fullmakter
än varje läge kräver, vill jordbruksnämnden dock för sin del icke
motsätta sig de föreslagna bestämmelserna i denna del.

Överbefälhavarens och sjöfartsstyrelsens synpunkter på förevarande fråga
framgår av de förut i detta avsnitt redovisade yttrandena.

Försvarets förvaltningsdirektion framhåller:

Förvaltningsdirektionen har i olika sammanhang velat verka för, att de
lagbestämmelser, som kan vara erforderliga för igångsättning av forcerad
krigsmaterielproduktion, skall kunna tillämpas redan vid sådan skärpning
i det utrikespolitiska läget, att åtgärder för tryggande av tillgång till
varor av betydelse för folkförsörjningen och rikets säkerhet påkallas. Avgörande
härvidlag är emellertid att förfogande- och ransoneringslagarna är
så utformade att de möjliggör en forcerad krigsmaterielproduktion, samt
att de fullmakter som givits statsmakterna, när det gäller arbetskraftsförsörjningen
under »utomordentliga förhållanden» kommer att visa sig tillräckliga.
Direktionen har för sin del funnit, att de åtgärder statsmakterna
kan tillgripa enligt tjänstepliktslagen i dess föreslagna lydelse bör vara
tillfyllest för att säkra arbetskraftstillgång för krigsmaterielproduktion i
stort. Genom samarbete mellan försvarsförvaltningarna såsom beställare
och arbetsmarknadsverket, arbetsmarknadens parter och enskilda företag
synes arbetskraftsproblemet kunna lösas. Det finns emellertid vissa områden
som direktionen bedömer såsom särskilt ömtåliga. Den beräknade
utbyggnaden av landets befästningar, som av kostnadsskäl icke skett i fred,
måste, eftersom den är tidskrävande, igångsättas på ett tidigt stadium. Det
antal arbetare, som behövs för dessa byggnadsarbeten, är stort, vartill kommer
att arbetena i stor utsträckning kommer att utföras på sådana platser,
som icke är lockande ur arbetsmarknadssynpunkt. Det är att befara, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

stora svårigheter att få arbetsstyrkan fulltalig för dessa byggen kommer att
uppstå. Ett annat område är sjukvårdsorganisationen. Föreliggande tjänsteplikt
för medicinalpersonal motsvaras icke av tjänsteplikt för all annan
erforderlig personal förrän läget betecknats som krigsfara eller krig. Exempelvis
kan flyktingströmmar komma till Sverige utan att krigsfara för vårt
land föreligger. Även i sådant fall kan det bli svårt att få tillräckligt stor
personal för handräckning o. dyl. och erforderligt antal byggnadsarbetare
m. m. Direktionen har velat särskilt framhålla dessa två områden, där man
med fog kan befara att den av utredningsmannen ifrågasatta lagstiftningen
in casu kan bli nödvändig att tillgripa för att arbetskraftssituationen skall
kunna bemästras.

Utredningsmannens i detta sammanhang förda resonemang i frågan
huruvida de särskilda tjänstepliktsbestämmelserna för medicinalpersonal
bör bibehållas eller ej samt den ståndpunkt vartill han kommit — nämligen
att så bör ske — har ej mötts med någon gensaga av de flesta remissinstanserna.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd finner sålunda den motivering,
som utredningsmannen anfört, övertygande och ansluter sig till
förslaget.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser emellertid att en
särskild lag angående viss personal skapar en onödig förvaltningsmässig
belastning såväl vad avser de ingripanden som kan komma att bli erforderliga
som det förhållandet, att bl. a. utredningsarbete måste genomföras,
lagändringar uppmärksammas och tillämpningsföreskrifter utarbetas parallellt
inom två olika myndigheter. Sådan särskild lagstiftning som här avses
har också en tendens att skapa ett prioritetsbegrepp som ur flera synpunkter
i just dessa sammanhang definitivt är att betrakta som olämpligt. Ur
allmän synpunkt vore det fördelaktigt om även medicinalpersonalen, framförallt
med tanke på det stora antalet icke krigsplacerad sådan, fölle under
en allmän tjänstepliktslag.

Sveriges akademikers centralorganisation, som icke finner att utredningsmannen
framlagt några bärande motiv för bibehållandet av en särlagstiftning
för medicinalpersonalen, anser att uteslutande fördelar men
inga nackdelar är förenade med att även medicinalpersonalens tjänsteplikt
regleras i den allmänna tjänstepliktslagen. Saco hemställer därför att bestämmelserna
om medicinalpersonalens tjänsteplikt utgår ur krigssjukvårdslagen,
varvid i denna endast hänvisas till den allmänna tjänstepliktslagen.

F. Lagstiftningens giltighetstid oeh de formella förutsättningarna fiir fullmaktsbestännnelsernas

tillämpning

Utredningsmannen

Eu beredskapslagstiflning avsedd alt tillgripas i krig och krigsfara bör
enligt utredningsmannens mening kunna omedelbart användas så snart

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

någon av nämnda förutsättningar föreligger. Lagstiftningen måste därför
ständigt vara i kraft. En tidsbegränsad fullmaktslagstiftning skulle följaktligen
behöva förlängas varje gång den utlöpt. På grund härav och med
hänsyn jämväl till den omständigheten att en icke tidsbegränsad lagstiftning
underlättar planeringsarbetet, bör såsom även i utredningens direktiv
förutsatts den nya lagen i förevarande avseende få permanent karaktär.
Någon olägenhet av att låta lagstiftningen vara permanent jämväl i den del
den avser ingripanden under andra förhållanden än krig och krigsfara synes
ej heller föreligga.

Utredningsmannen erinrar om att på senare tid vid antagandet av beredskapslagar
i fullmaktslags form eftersträvats att så långt som möjligt göra
den författningsmässiga konstruktionen av de stadganden, som reglerar
fullmaktsbestämmelsernas tillämpning, ensartad. Såsom normer kan anses
gälla att fullmaktsbestämmelserna bör automatiskt träda i tillämpning,
då riket kommer i krig. Därest riket befinner sig i krigsfara bör Kungl.
Maj :t äga förordna att bestämmelserna skall få tillämpas. Sådant förordnande
skall inom en månad underställas riksdagens prövning och förfaller,
om underställning ej sker eller om förordnandet ej inom två månader
från det underställning skett gillas av riksdagen. För bestämmelser om fullmakter,
avsedda för andra utomordentliga förhållanden, bör slutligen enligt
nämnda normer gälla samma ordning som gäller i krigsfarefallet.

Enligt utredningsmannens uppfattning bör fullmaktsbestämmelser av nu
ifrågavarande slag — såsom även angivits i utredningens direktiv — för att
på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin beredskapsfunktion kunna tilllämpas
omedelbart då riket kommer i krig. I ett dylikt läge torde tiden
vara dyrbar och ej medge utfärdande av särskilt förordnande av Kungl.
Maj :t eller godkännande av riksdagen. I ett modernt blixtkrig kan f. ö.
faktiska hinder möta att tillkännage ett förordnande och i än högre grad att
inhämta ett godkännande.

I fall av krigsfara bör Kungl. Maj :t äga att meddela tillämpningsförordnande
utan riksdagens omedelbara hörande. Automatik i en dylik situation
torde i princip ej vara erforderlig och skulle f. ö. vara svår att genomföra,
då krigsfara, som tidigare nämnts, ej genom något offentligt tillkännagivande
fastställs vara för handen. Har krigsfaran blivit omedelbar, kan
emellertid enligt beredskapskungörelsen beredskapslarm ges. Ett utfärdande
av beredskapslarm synes samtidigt böra innebära ett förordnande
att ifrågavarande fullmaktsbestämmelser får tillämpas; härvid förutsättes
givetvis att dylikt förordnande ej meddelats tidigare. Bestämmelse härom
bör intagas i beredskapskungörelsen. På så sätt erhålls en viss automatisk
tillämpning jämväl för detta fall. Kungl. Maj :ts förordnande, även sådant
som skett genom utfärdande av beredskapslarm, bör inom viss tid underställas
riksdagen; vad nu sagts skall dock ej gälla om riket vid den aktuella

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

tidpunkten befinner sig i krig. Tidsbestämningarna och påföljderna vid
utebliven underställning eller vägrat gillande torde kunna utformas i enlighet
med förut angivna normer.

När fråga är om andra förhållanden än krig och krigsfara och behovet av
snabbt genomförande av fullmaktsbestämmelserna i regel ej är överhängande,
bör riksdagens medverkan föreligga. Utöver förut angivna skäl härför
kan ytterligare anföras att de omständigheter, som må föranleda en
tillämpning av bestämmelserna, för dessa fall är synnerligen växlande. Fullmakternas
omfattning och giltighetstid bör därför bestämmas med hänsyn
till de vid tillfället rådande förhållandena. Detta förutsätter en ingående
prövning. Den i bl. a. allmänna förfogandelagen upptagna konstruktionen
— att fullmaktsbestämmelserna för angivna fall skall kunna bringas i tilllämpning
för högst ett år i sänder genom ett av Kungl. Maj :t med riksdagens
samtycke meddelat förordnande — synes lämplig jämväl för nu ifrågavarande
lag.

Remissyttrandena

Förslaget att den nya lagen göres permanent har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. I allmänhet
har därvid framhållits fördelar i planeringshänseende samt angelägenheten
av att lagstiftningen kan börja tillämpas utan tidsutdräkt när förhållandena
så kräver.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län framhåller emellertid, att frågan
huruvida det finns anledning att ge den föreslagna lagen bestående verkan
undandrager sig nämndens möjligheter att bedöma; nämnden anser dock
att en dylik lag bör tillskapas för exempelvis en tio-årsperiod, före vars utgång
frågan om en förlängning av densamma bör penetreras.

Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län anser det olämpligt att lagen ges
permanent karaktär, även om den för tidigare lag gällande tidsbegränsningen
av ett år må anses väl kort. Nämnden vill ifrågasätta om ej lagen
kunde tidsbegränsas till exempelvis fyra år, så att efter varje nyval av riksdagens
andra kammare den lagstiftande mjmdigheten har att taga ställning
till frågan.

Någon invändning mot förslaget att fullmaktsbestämmelserna automatiskt
skall kunna tillämpas, då riket kommer i krig, har ej rests. Vad däremot
gäller frågan hur nämnda bestämmelser skall sättas i tillämpning vid
fall av krigsfara har olika synpunkter framkommit.

Överbefälhavaren understryker vikten av att Kungl. Maj :t har befogenheter
att utan riksdagens hörande sätta lagen i tillämpning även om riksdagen
är samlad. Detta är nödvändigt med hänsyn till den snabbhet, som
kan komma att prägla händelseutvecklingen i eu kommande konflikt. Härigenom
erhålles även överensstämmelse med övriga lagar på det personella

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

området, t. ex. värnpliktslagen, civilförsvarslagen och lagen om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Enligt handelskammaren i Gävle kan det måhända synas onödigt att förläna
Kungl. Maj:t förordnandemakt under pågående riksdag, men handelskammaren,
som ansluter sig till utredningsmannens förslag, framhåller
olägenheterna av att i tider av överhängande krigsfara öppet diskutera
beredskapsåtgärder av skilda slag.

Landsorganisationen ifrågasätter om en direkt förordnandemakt för
Kungl. Maj:t är påkallad även för det fall att riksdagssession pågår under
tiden för förordnandet. Organisationen fortsätter:

I sådant fall kan det knappast medföra någon nämnvärd tidsutdräkt om
förordnandet underställes riksdagen innan det utfärdas. För en förhandsprövning
från riksdagens sida av i krigsfaresituationer ifrågasatta tillämpningsförordnanden
talar enligt LO:s mening dels den ytterst svårbestämbara
innebörden av själva begreppet krigsfara, dels det förhållandet att,
om ej förhandssamtycke utan blott efterhandsgodkännande erfordrades,
det på goda grunder kan antagas möta större svårigheter att få med stöd av
förordnandet vidtagna regleringsåtgärder upphävda. Detta gäller givetvis
i och för sig samtliga förordnanden enligt 1 § andra stycket, alltså även
sådana som meddelas under tid då riksdagssession ej pågår; i sistnämnda
fall kan emellertid särskilda praktiska skäl åberopas för en direkt förordnanderätt
för Kungl. Maj:t. Att sådan förordnanderätt stadgats i förfogande-
och ransoneringslagarna även för tid, då riksdagssession pågår,
torde bero på att effektiviteten av enligt dessa lagar planerade regleringsåtgärder
ansetts kunna äventyras genom den förhandspublicitet som riksdagens
hörande ofrånkomligen medför; med några motsvarande risker synes
man inte behöva räkna i fråga om tillämpningsförordnanden enligt en
tjänstepliktslag. Självklart är att det här ifrågasatta villkoret om riksdagens
förhandssamtycke inte kan uppställas för det fall att vid omedelbar
krigsfara lagens fullmaktsregler träder i tillämpning efter beredskapslarm.
Även sådant »automatiskt förordnande» bör emellertid för sitt fortsatta
bestånd vara beroende av att det i efterhand underställes riksdagen och av
denna godkännes.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, med hänsyn till att begreppet
krigsfara är synnerligen svårbestämbart till sin innebörd, de föreslagna
möjligheterna för Kungl. Maj :t att förordna om helt eller partiellt
ikraftträdande av tjänstepliktslagen vid krigsfara vara alltför omfattande.
Därest riksdagssession pågår, bör Kungl. Maj:t inte ensam få utfärda förordnande
utan det bör underställas riksdagens prövning; därest riksdagssession
icke pågår bör förordnandet ha godkänts av riksdagen inom en
månad efter utfärdandet för att det icke skall vara förfallet.

Vad gäller de formella förutsättningarna för fullmaktsbestämmelsernas
tillämpning under andra utomordentliga förhållanden än krig eller krigsfara
pekar medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd på att det ej
föreligger parallellitet mellan krigssjukvårdslagen och den föreslagna tjänstepliktslagen.
Denna bristande överensstämmelse kan enligt nämnden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

vissa lägen medföra svårigheter för det allmänt civila medicinalväsendet,
särskilt då det gäller att med erforderlig snabbhet upprätta beredskapssjukhus
och andra anstalter som är behövliga för att sjukvården skall kunna
fungera vid t. ex. en partiell övergång till krigsorganisation för mottagande
av flyktingströmmar, önskvärt vore att allmänna tjänstepliktslagen i detta
hänseende fick samma innehåll som krigssjulcvårdslagen.

G. Villkoren vid arbete under tjänsteplikt
1. Allmänna arbetsvillkor

Utredningsmannen

Frågan om bestämmande av villkoren för arbete, utfört under tjänsteplikt,
torde enligt utredningsmannens uppfattning i viss mån få bedömas
med hänsyn till beskaffenheten av det läge, vari landet vid den aktuella
tidpunkten befinner sig. Skulle samhällslivet, trots den inträdda situationen,
flyta någorlunda normalt, bör i princip tillämpas samma metoder,
som användes för att bestämma villkoren för ett frivilligt åtaget arbete.
Tvånget i samband med tjänsteplikt ligger ju endast i skyldigheten att utföra
arbetet. Detta arbete torde åtminstone i regel vara av samma beskaffenhet
som det, vilket den tjänstepliktige tidigare utfört, eller av liknande
slag. Någon motsvarighet till bl. a. de ersättningsbestämmelser som kan tilllämpas
vid exempelvis värnplikt och civilförsvarsplikt (enhetslön, terminslön
etc.) och som avser gottgörelse för uppgifter, vilka helt avviker från den
ianspråktagnes normala arbete, synes därför i regel ej kunna komma i fråga.

Angelägenheten av att icke i onödan ingripa i arbetsmarknadsparternas
bestämmanderätt gör att samma princip bör råda jämväl i mer allvarliga
lägen. I dylika fall kan det emellertid tänkas föreligga behov av möjlighet
att — exempelvis för uppbådsliknande ianspråktagande vid ett katastroffall,
för brådskande uppgifter i samband med utrymning o. d. — bestämma
lön efter enhetliga normer.

Någon anledning att frångå den i 1939 års lag intagna principiella ståndpunkten
beträffande bestämmandet av arbetsvillkoren vid tjänsteplikt —
nämligen att under normala förhållanden gällande regler skall tillämpas
jämväl för arbete under tjänsteplikt — synes sålunda ej föreligga. Lagstiftningen
om arbetarskydd, arbetstid, semester, kollektivavtal, föreningsrätt,
förhandlingsrätt osv. bör gälla för tjänstepliktiga liksom för andra
arbetstagare, avtalsfrihet råda i fråga om löner och andra arbetsvillkor,
kollektivavtal och reglementen äga giltighet för tjänstepliktiga liksom för
andra och fast utbildad sedvänja inom ett område gälla som eljest. Likaså
bör i sådana tvister om villkoren, som kan uppstå i tjänstepliktsförhållanden,
offentlig medling kunna äga rum på samma sätt som eljest. Härför
krävs emellertid viss ändring av lagen om medling i arbetstvister.

Det tvångsmoment, som ligger i skyldigheten alt utföra det anvisade

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

arbetet, innesluter emellertid förbud mot såväl arbetsinställelser i vanlig
mening som individuell underlåtenhet att fullgöra arbetsprestationen. Härav
följer, att om parterna trots förhandlingar och i viktigare fall förlikningsingripanden
icke kan enas om anställningsvillkoren, den eljest möjliga
utvägen, nämligen öppen konflikt, är utesluten. För att i ett sådant fall
komma till ett resultat i fråga om villkoren erfordras tydligen ett tvångsavgörande.

Liksom enligt 1939 års lag synes frågan i dylikt fall böra avgöras genom
skiljedomsförfarande. Avgörandet bör överlämnas åt en särskilt inrättad
myndighet, som liksom tidigare kan benämnas lönenämnd för tjänsteplikt.
För att undvika splittring i tillämpningen vore det att föredraga om
endast en för hela riket gemensam lönenämnd fungerade, men verksamhetens
omfattning torde kunna bli så vidsträckt att möjlighet bör finnas
att utse flera nämnder, eventuellt uppdelade för olika arbetsområden eller
olika delar av riket. Nämnden eller nämnderna bör förordnas av Kungl.
Maj :t. Ordföranden och —- beträffande nämnd som enligt vad nedan sägs
skall vid handläggning av ett ärende bestå av sju personer — två eller flera
andra ledamöter bör utses bland personer som ej kan anses företräda
arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Vidare bör ett visst antal ledamöter
utses efter förslag av organisationer som företräder arbetsgivare eller olika
grupper av arbetstagare, således även tjänstemännen, inom nämndens verksamhetsområde.
Nämndens uppgifter torde få vara avgörande för dess
ledamotsantal. Vid handläggningen av ett ärende skall en nämnd bestå antingen
av tre utan förslag utsedda ledamöter och fyra partsrepresentanter,
två från vardera sidan, eller av allenast tre ledamöter, nämligen ordföranden
och en representant från vardera sidan. Å arbetstagarsidan skall
allt efter ärendets art representant eller representanter för ifrågavarande
kategori arbetstagare deltaga.

Initiativ från parts sida skall krävas för att lönenämnden skall träda i
verksamhet. Före nämndens avgörande skall parterna få tillfälle att utföra
sin talan inför nämnden. Liksom gäller beträffande arbetsdomstolen synes
förening av arbetsgivare eller av arbetstagare böra vara behörig att för
medlems räkning påfordra att ett ärende upptages av nämnden och att
därvid föra talan för medlemmen. Proceduren bör över huvud taget i möjligaste
mån anknyta till föregående frivilliga förhandlingar. Därest dylika
förhandlingar avsetts leda till slutande av kollektivavtal men parterna ej
kunnat enas, bör nämndens avgörande träda i stället för de kollektiva
överenskommelser, som åsyftats. Beslutet skall därför gälla som ett enligt
kollektivavtalslagen träffat kollektivavtal mellan parterna och medföra
ett dylikt avtals verkningar.

Den i tidigare gällande tjänstepliktslag upptagna föreskriften, att lönenämnd
icke utan särskilda skäl borde frångå villkor, som eljest allmänt
tillämpades i facket eller på den aktuella arbetsplatsen, bör bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959 49

Detsamma gäller bestämmelsen om retroaktiv giltighet av lönenämnds
beslut.

1 de fall där lönenämnds beslut enligt vad ovan sagts skall gälla som
kollektivavtal, bör tvist om innebörden eller tillämpningen av beslutet
slitas av arbetsdomstolen. Eljest ankommer sådan prövning på allmän
domstol. En tillämpningstvist rörande frågan huruvida en anställning
eller ett arbete skall tillåtas upphöra eller ej tillkommer dock helt länsarbetsnämnd
att avgöra.

I 1939 års lag upptogs ett stadgande att bestämmanderätten i skilj edomsförfarandet
i vissa fall tillkom Kungl. Maj :t. Det av Kungl. Maj :t utsedda
kronooinbudet ägde sålunda föreskriva att lönenämnds beslut skulle
underställas Kungl. Maj :ts prövning. Som skäl härför anfördes i förarbetena
till lagen att de ifrågavarande avgörandena stundom kunde få mycket
stor betydelse för landets ekonomiska politik i stort. Underställning
borde emellertid ske endast då ett betydelsefullt tillfälle gavs att av priseller
valutapolitiska skäl begagna en uppkommen lönetvist till att påverka
lönenivån i önskad riktning.

I denna fråga finner utredningsmannen följande vara att märka. Utan
tvivel kan det i vissa situationer visa sig erforderligt att av samhällsekonomiska
skäl införa en kontroll även av lönesättningen, på samma sätt
som gäller för prisbildningen å varor. Tveksamt är dock huruvida särbestämmelser
om dylik kontroll, som ju i stort måste avse lönesättningen
över huvud taget och ej allenast lönesättningen vid tjänsteplikt, bör ges
i en tjänstepliktslag. Med hänsyn därjämte till det önskvärda i att i största
möjliga grad undvika att ge ställningstagande i lönefrågor vid tjänsteplikt
särskild politisk betydelse, synes någon motsvarighet till det gamla kronoombudsinstitutet
ej böra upptagas i den nya lagen.

Vad angår statsanställds arbete under tjänsteplikt föreskrev 1939 års
lag att villkoren skulle fastställas av Kungl. Maj :t, i den mån för statstjänst
eljest gällande föreskrifter ej var tillämpliga. Som motivering härför
åberopades under lagens förarbeten att — med hänsyn till att på sina
håll i samma arbete sysselsattes både sådana anställda, som var underkastade
avlöningsreglementen, och sådana, för vilka tillämpades kollektivavtal
— det vore praktiskt sett enklast att Kungl. Maj :t i fall av tjänsteplikt
inom området ägde över lag bestämma villkoren, detta så mycket
hellre som enligt förslaget Kungl. Maj:t även vad angick tjänstcpliktiga i
enskild tjänst skulle få avgörandet i sista band.

För bedömande av frågan huruvida en bestämmelse, motsvarande den
här ovan angivna, bör upptagas i en ny tjänstepliktslag, lämnar utredningsmannen
eu kort redogörelse för hur anställningsförhållandena och
lönefrågorna regleras beträffande statligt arbete. Bestämmelser om anställning
i statens tjänst ges f. n. i reglementen, kollektivavtal eller fristående
personliga avtal, av vilka de båda förstnämnda formerna är vida övervä4
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

gande. Ett reglemente utgör ett komplex av normer avsedda att ingå som
villkor i särskilda anställningsförhållanden. Reglementet föregås numera
i realiteten av regelrätta förhandlingar mellan statligt förhandlingsorgan
och vederbörande arbetstagarorganisation; förhandlingarna utmynnar i regel
i ett gemensamt förslag, som parterna antager under förutsättning av
Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande. Genom proposition underställs
förslaget riksdagen, som har avgörandet i sin hand och som i samband
med godtagande gör det till ett anslagsvillkor, att uppgörelsen iakttages.
Reglementet blir tillämpat på visst anställningsförhållande därigenom
att vid befattningens tillsättande uppställs som ett uttryckligt eller
tyst villkor att reglementets bestämmelser skall vara normerande för det
enskilda anställningsförhållandet. De arbetstagare som lyder under reglementet
benämnes i regel löneplansanställda. F. n. är en särskild beredning,
den s. k. löneförfattningsberedningen, sysselsatt med viss omarbetning av
gällande avlöningsreglementen. — Beträffande arbetstagare, vars anställning
hos staten regleras av kollektivavtal, gäller på vanligt sätt kollektivavtalslagens
bestämmelser. Arbetstagarparterna äger att fritt överenskomma
om arbets- och lönevillkoren med vederbörande statliga myndighet utan
riksdagens medverkan, och vid fall av intressetvist kan konflikt tillgripas.
Jämväl för det fåtal arbetstagare i statens tjänst, vilkas förhållanden grundas
på ett fristående avtal eller kontrakt, gäller vanliga privaträttsliga
regler för villkorens bestämmande; riksdagens godkännande erfordras ej
heller i dessa fall.

Enligt utredningsmannens mening bör för det fall att tjänsteplikt tillgripes
med avseende å ett arbete som är av beskaffenhet att normalt regleras
av kollektivavtal eller fristående privat avtal, ett redan gällande sådant fortfarande
tillämpas. Därest avtal för arbetet ej gäller och parterna ej kan enas
om arbetsvillkoren synes dessa böra fastställas av lönenämnd på samma
sätt som föreslås beträffande förhållandet på den övriga arbetsmarknaden.
Därest tjänsteplikt tillgripes beträffande en befattning, för vilken villkoren
är bestämda i ett reglemente, bör givetvis dessa villkor gälla. Skulle
däremot befattningen ej vara reglerad, torde av praktiska skäl Kungl.
Maj :t böra kunna efter förhandlingar med arbetstagarparten fastställa
villkoren, därvid gällande bestämmelser för likartad tjänst bör tjäna till
ledning. En motsvarighet till den medverkan från riksdagens sida, som i
ett normalt fall krävs för godkännande av reglemente, skulle sannolikt i
sådan situation då tjänsteplikt tillgripits medföra besvärande omgång.

Ett särskilt spörsmål är såsom tidigare framhållits huruvida det icke i
ett annat avseende kan visa sig erforderligt att arbetsvillkoren för undantagsfall
bestämmes genom Kungl. Maj :ts försorg. Såsom skäl härför har
anförts bl. a. följande. Olika kategorier av arbetstagare kan komma att för
enahanda arbete, utfört å en och samma arbetsplats, erhålla ersättning

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 38 år 1959 51

enligt skiftande normer. Så kan t. ex. vid en militär verkstad i samma eller
liknande arbete tjänstgöra bl. a. dels rent militär personal och inkallade
värnpliktiga, vilka avlönas enligt militärt avlöningsreglemente, dels civilmilitär
personal och civilanställda, avlönade enligt civilt avlöningsreglemente,
dels värnpliktiga, som erhållit uppskov från militärtjänst och i
stället tagits i anspråk med tjänsteplikt, ävensom kontraktsbunden överårig
personal, vilka sistnämnda grupper sannolikt skulle avlönas enligt kollektivavtal.
Skillnaden mellan de olika ersättningarna kunde i vissa fall
vara synnerligen stor, och det vore angeläget att Kungl. Maj :t i möjligaste
mån kunde utjämna angivna skiljaktigheter. Utredningsmannen anser
emellertid, som förut anförts, det knappast kunna komma i fråga att för
de tjänstepliktigas del tillämpa någon sorts enhetslön. En önskvärd likformighet
lär sålunda ej kunna åstadkommas genom en befogenhet för Kungl.
Maj:t att bestämma de tjänstepliktigas löner. Härigenom påverkas ju f. ö.
ej övriga arbetstagares förhållanden.

I vissa andra situationer torde emellertid behov av liknande befogenhet
kunna uppställa sig. Detta gäller då främst katastroffall. T. ex. för snabbt
återställande av en bombad väg eller för vissa arbeten i en utrymningssituation,
med avseende å vilka uppgifter förordnande om tjänsteplikt meddelats,
kan det tänkas bli erforderligt att snabbt bestämma arbetsvillkoren.
Tidsödande förhandlingar och eventuellt lönenämndsförfarande synes då
ej kunna tillgripas. Liksom ungdom kunde enligt 1939 års lag tagas i anspråk
i uppbådsform och för det utförda arbetet erhålla likformig lön, torde
i de nu angivna situationerna med hänsyn bl. a. till arbetets art och de för
arbetet erforderliga kvalifikationerna enhetliga lönenormer böra kunna
tillämpas. Vidare synes jämväl för den nya lagstiftningens del en motsvarighet
till det nyss angivna fallet — likformig lön i samband med uppbåd
av ungdom — böra kunna komma i fråga. Det måste emellertid klart fastslås,
att denna befogenhet för Kungl. Maj :t skall få utnyttjas endast i undantagssituationer
av den beskaffenhet som här förut nämnts eller liknande.
I övrigt bör ingrepp i arbetsmarknadens normala funktioner ej äga
rum. Av praktiska skäl synes Kungl. Maj :t böra äga delegera åt arbetsmarknadsstyrelsen
eller länsarbetsnämnd att enligt Kungl. Maj :ts anvisningar
närmare utforma ifrågavarande ersättningsbestämmelser.

Utredningsmannen anser det stå utom diskussion att i lagen uttryckligen
bör upptagas så betydelsefulla bestämmelser som att arbetsvillkoren i regel
skall fastställas på samma sätt som vid frivillig anställning, att vid brist
på överenskommelse skiljedomsförfarande genom lönenämnd skall tillgripas
samt alt Kungl. Maj :t i vissa undantagsfall skall äga förordna om villkorens
bestämmande. Jämväl de grundläggande bestämmelserna för lönenämndens
sammansättning, däribland stadgandet om parisrepresentationen,
torde få anses vara av den vikt, att de bör upptagas i själva lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Detaljbestämmelserna om förfarandet inför nämnden synes däremot lämpligen
kunna utfärdas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande,
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Remissyttrandena

Den av utredningsmannen intagna principiella ståndpunkten att sådana
regler för bestämmande av arbetsvillkor, som i allmänhet och för frivilligt
åtaget arbete tillämpas, skall gälla jämväl med avseende å arbete under
tjänsteplikt har i allmänhet godtagits av de remissinstanser som yttrat sig
i frågan.

Vattenfallsstyrelsen anför emellertid:

Vattenfallsstyrelsen anser det i princip lämpligt att arbetsvillkoren vid
arbete under tjänsteplikt i regel fastställes på samma sätt som vid frivillig
anställning. Det kan emellertid ifrågasättas om tillfälle till regelrätta förhandlingar
om lönesättningar in. ni. kan och bör erbjudas de tjänstepliktiga.
Det förefaller troligt att detta i de kritiska lägen, som kan uppkomma,
skulle kunna medföra besvärande nackdelar.

Vad gäller förslaget att bestämmelserna om bl. a. arbetarskydd, semester
och arbetstid skall tillämpas även vid arbete under tjänsteplikt anför vattenfallsstyrelsen
följande:

Ehuru vattenfallsstyrelsen ägnar stort intresse åt arbetarskyddsfrågor och
genom en särskild avdelning inom styrelsen övervakar tillämpningen av på
detta område gällande bestämmelser, anser dock vattenfallsstyrelsen för sin
del att det vid beredskap och krig med därav följande ökad arbetsbelastning
och arbetstakt samt på många håll provisoriska anordningar kan uppstå
stora svårigheter att helt iakttaga bestämmelserna på ifrågavarande område.
Möjlighet bör därför beredas att under angivna förhållanden medge
undantag från bestämmelserna om arbetarskydd. Vattenfallsstyrelsen anser
sig på liknande grund icke heller kunna dela utredningsmannens uppfattning
att gällande bestämmelser om semester ovillkorligen skall tillämpas
även under krig. I ett läge, då det gäller att uttaga folkets hela värnkraft,
måste det synas oriktigt och stridande mot tjänstepliktens syfte att
från arbete under vissa tider frigöra de tjänstepliktiga. Ett krig torde dessutom
få anses som ett övergående tillstånd och den tillfälliga olägenhet, som
förlust eller inskränkning av semestern under ett eller annat år innebär, bör
väl i ett dylikt läge kunna fördragas. Krig medför säkerligen tyngre bördor
än så. I detta sammanhang må framhållas, att de vid kraftindustrien
anställda på grund av ovan redovisad personalknapphet vid krig knappast
torde kunna påräkna att utfå dem eljest tillkommande normala semesterförmåner.
Bestämmelser bör därför kunna meddelas om inskränkningar i
semesterförmånerna, då förhållandena så nödvändiggör. Jämväl i fråga om
arbetstiden kan det säkerligen bli nödvändigt med avvikelser från det normala
och vattenfallsstyrelsen anser därför att åtgärder bör vidtagas för beredande
av möjlighet till undantag från eljest gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att i de krislägen, som avses
med förevarande lagstiftning, en avsevärt förlängd arbetstid torde bli ound -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

gängligen erforderlig för att förekommande arbetsuppgifter skall kunna
lösas. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur skilda synpunkter önskvärt
om redan i fredstid avtal härom kunde träffas mellan berörda arbetsgivareoch
arbetstagareorganisationer, innebärande jämväl förenklade regler om
ersättning för sådant arbete.

Förslaget om ett skiljedomsförfarande genom lönenämnd — i de fall då
arbetsvillkoren ej kunnat bestämmas på vanligt sätt — har ej mött någon
gensaga.

Lönenämnds organisation har emellertid berörts i några yttranden. Sålunda
anför Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare:

Det synes handelskammaren sannolikt, att de situationer, i vilka en lönenämnd
har att träda i funktion, kunna komma att bli sådana, att en nämnd
på grund av kommunikationssvårigheter icke kan fullgöra sin uppgift. Det
borde därför genom ändring av lagförslaget i denna punkt eller genom förordnande
i samband med lagens ikraftträdande inrättas lönenämnder för
olika delar av riket. Risken för splittring i tillämpningen torde icke vara
alltför stor därest lönenämnderna, såsom utredningsmannen förutsätter,
icke utan särskilda skäl frångå villkor, som eljest allmänt tillämpas i facket
eller på den aktuella arbetsplatsen.

Sveriges akademikers centralorganisation förutsätter att organisationen
erhåller representation i lönenämnderna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller
vikten av att man redan i fredstid vidtar faktiska förberedelser så att lönenämnd
eller lönenämnder snabbt kan etableras och få lämplig besättning.

Enligt statskontorets uppfattning äger de år 1939 för kronoombudsinstitutet
framlagda skälen fortfarande giltighet, varför bestämmelse om kronoombud
bör ingå även i den nya lagen.

Med anledning av förslaget att lönenämnds beslut i vissa fall skall anses
innefatta kollektivavtal erinrar socialstyrelsen om vissa konsekvenser härav.
Styrelsen anför sålunda:

Ett stort antal kommunala tjänstemän, som är underkastade ämbetsmannaansvar
och för vilka enligt nuvarande ordning alltså kollektivavtal
ej kan träffas, har sina allmänna anställningsvillkor reglerade i ett tjänstereglemente
men lönevillkoren i specialbestämmelser, som gäller för särskilda
grupper av tjänstemän. Också dylika specialbestämmelser, som är
tidsbundna, kan sägas ha karaktär av reglementen som, sedan organisationsmässiga
förhandlingar ägt rum, formellt ensidigt utfärdas av respektive
kommun. Skulle tjänstcreglemente eller specialbestämmelse utlöpa under
liden för tjänsteplikt och förhandlingar om nya sådana överenskommelser
ha strandat samt lönenämnden ha fattat beslut i ärendet, synes enligt
förslaget konsekvensen bli, att överenskommelsen blir att anse som
kollektivavtal med arbetsdomstolen som rätt forum. Det anförda berör ett
omstritt och aktuellt spörsmål av avsevärd betydelse, nämligen frågan om
kommunaltjänstemännens rätt alt träffa kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Vad gäller förslaget att Kungl. Maj:t i vissa fall skall äga fastställa villkoren
för statstjänsteman, som under tjänsteplikt utför arbete hos staten
som arbetsgivare men vars befattning ej förut reglerats, förklarar arbetsdomstolens
ordförande sig intet ha att erinra mot den föreslagna begränsningen,
varigenom från det i den tidigare gällande lagen bestämda området
för föreskriftens tillämpning tydligt uteslutes arbete av beskaffenhet att
villkoren därför bestämmes i kollektivavtal eller enskilda avtal.

Mot förslaget framföres emellertid vissa erinringar.

Statskontoret ■— som erinrar om att år 1951 förslag framlagts om ett civilt
krigsavlöningsreglemente, avsett att tillämpas under krig eller av krig föranledda
utomordentliga förhållanden, dvs. under i stort sett samma förutsättningar
som uppställts för ikraftträdandet av den förordade tjänstepliktslagen
— påpekar att Kungl. Maj :ts befogenheter att inrätta tjänster
således lär komma att bli reglerade i ett särskilt reglemente; att förhandlingar
skulle föras med arbetstagarparten beträffande vissa befattningar
kan statskontoret icke finna påkallat.

Sveriges akademikers centralorganisation anför i detta sammanhang:

SACO finner det vid bestämmande av arbetsvillkoren i sådana extraordinära
fall som vid tjänsteplikt lämpligt, att samtliga tvistigheter hänskjutes
till avgörande inför en särskild lönenämnd och att detta således bör gälla
även för tjänstepliktsanställda hos staten. Att tvingas helt överlåta avgörandet
till arbetsgivaren—Kungl. Maj :t för ensidigt beslut finner SACO
med hänsyn till de speciella omständigheterna vid tjänsteplikt vara ett
missgynnande av den hos staten anställda arbetskraften. SACO vill således
framhålla, att det icke finns bärande skäl att när det gäller arbetsvillkorens
bestämmande behandla de statligt anställda annorlunda än annan arbetskraft.

Utredningsmannens uppfattning att i vissa undantagsfall behov kan föreligga
av möjlighet att fastställa likformiga arbetsvillkor delas av de remissinstanser
som särskilt yttrat sig i frågan. Emellertid betonas från flera håll
nödvändigheten av en restriktiv tillämpning av det föreslagna stadgandet.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund understryker
sålunda vikten av att bestämmelsen tillämpas endast vid katastroffall.

Landsorganisationen anför;

I sitt yttrande över arbetsmarknadsstyrelsens förslag i denna del framhöll
LO att det enligt förslaget visserligen vore avsett att reservera den
nämnda befogenheten för särskilda fall; den motivering som anförts för
förslaget var emellertid sådan att den faktiskt ägde ganska obegränsad giltighet,
och den syntes knappast rimma med lagtextens krav på »särskilda
skäl». Det kunde befaras att av administrativa hänsyn den likformiga
regleringen av arbetsvillkoren komme att tillämpas i betydligt större omfattning
än som varit avsett och som kunde vara sakligt motiverat. Skulle
systemet utvidgas att i princip gälla vid alla tjänstepliktsformer, syntes det
erforderligt att i lagtexten eller i blivande tillämpningsföreskrifter klarare
utmärka att fråga skulle vara om rena undantagsfall, i vilka särskilda svå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 är 1959

righeter mötte för upprätthållande av lagens huvudprincip för anställningsvillkorens
reglering, vilken ju vore att — bortsett från själva skyldigheten
att antaga och fullgöra det ålagda arbetet — anställningen skulle betraktas
som eu frivillig sådan.

LO vill i detta sammanhang understryka dessa 1951 anförda synpunkter.
Dessa har såtillvida beaktats av utredningsmannen som han dels i motiveringen
klart fastslagit att befogenheten att fastställa enhetliga villkor endast
skall få utnyttjas i undantagssituationer, dels — till utmärkande av
detta — i lagtexten skärpt arbetsmarknadsstyrelsens »särskilda skäl» till
»synnerliga skäl». Det torde knappast vara möjligt att i lagstiftningen eller
dess förarbeten närmare specificera förutsättningarna för en likformig reglering.
LO vill inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet och anser sig så
mycket mindre kunna avstyrka en sådan, sedan den nu föreslagna lagens
tjänstepliktsregler — i motsats till samma regler i arbetsmarknadsstyrelsens
förslag — begränsats att gälla situationer av krig eller krigsfara. Med
motiven för utredningsmannens förslag i denna del skulle det visserligen
vara försvarligt om förordnanderätten inskränktes till att avse encfast
krigsfall; man torde emellertid kunna utgå från att den i praktiken komme
att utnyttjas endast i sådana lägen.

Befogenheten att fastställa likformiga arbetsvillkor avser enligt förslaget
»tjänstepliktiga», alltså oavsett om tjänstepliktsåläggandet har formen
av tjänsteförlängning (tvångsförlängning av gällande arbetsavtal) eller det
består i uttagning till allmän tjänsteplikt. I praktiken synes det inte kunna
eller böra ifrågakomma att tillämpa befogenheten på fall av tjänsteförlängning.
De undantagssituationer, för vilka befogenheten enligt utredningsmannens
mening bör reserveras, torde samtliga vara sådana att
arbetskraftsbehovet måste tillgodoses genom allmän tjänsteplikt, och LO
ifrågasätter om icke under sådana förhållanden befogenheten bör uttryckligen
begränsas till sistnämnda tjänstepliktsform.

Jämväl Tjänstemännens centralorganisation finner det nödvändigt att
bestämmelsen tolkas och tillämpas restriktivt och alt det i varje fall ej bör
ifrågakomma att den tillämpas vid tjänsteförlängning. Enahanda synpunkter
anföres av Västernorrtands och Jämtlands läns handelskammare.

Sneriges akademikers centralorganisation — som förklarar sig medveten
om att ett sådant statligt fastställande av enhetliga arbetsvillkor undantagsvis
kan bli nödvändigt för vissa speciella situationer — finnes det önskvärt
att förutsättningarna därför närmare preciseras i lagtexten, varvid
bl. a. tillämpning av bestämmelsen bör begränsas till krigsfall.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekar att det här — liksom
givetvis i fråga om övriga bestämmelser i lagen — är av största vikt att de
tillämpningsföreskrifter som kommer att utfärdas, får sådan utformning,
att tillämpningen av lagen och dess detaljbestämmelser blir lika i olika
delar av landet.

Länsarbetsnämnden i Blekinge län anser emellertid att de skäl, som
arbetsmarknadsstyrelsen anfört i sitt förslag år 1951 för möjligheten lör
Kungl. Maj:t att i vissa lägen fastställa likformiga arbetsvillkor, alltjämt
gäller och att frågan därför bör ytterligare utredas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

2, Särskilda förmåner

Utredningsmannen

Det torde ligga i sakens natur att en person, som med tjänsteplikt tages
i anspråk för att utföra ett arbete på annan ort än hemorten eller den plats
där han eljest stadigvarande vistas, skall av statsmedel kompenseras för de
extra kostnader, förflyttningen medför. Den tjänstepliktige skall sålunda
i princip beredas fri resa och fritt uppehälle under resan. I likhet med vad
stadgades i 1939 års lag torde dock viss minimigräns beträffande resans
och restidens längd böra uppställas, men i undantagsfall bör ersättningen
kunna utgå oberoende av denna gräns. Liknande rätt till ersättning bör
gälla därest den tjänstepliktige efter anställningens slut återvänder till hemorten.
Bestämmelser i nu förevarande avseenden får anses ersätta ett eventuellt
förefintligt kollektivavtals reglering av frågan. Under förutsättning
att arbetet under tjänsteplikt blir mera varaktigt bör vidare gottgörelse
för överflyttning av den tjänstepliktiges familj och bohag kunna meddelas.
Skäligheten av en dylik flyttningsersättning torde emellertid böra prövas
jämväl med hänsyn till eventuellt högst förbättrade anställningsvillkor i
övrigt. Motsvarande bör gälla för återflyttning till hemorten.

Den närmare utformningen av bestämmelserna rörande de i föregående
stycke nämnda ersättningarna torde icke böra fastslås i själva lagen. De
i varje situation rådande förhållandena synes böra vara avgörande för den
detaljerade lösningen av dessa frågor, varför lämpligen bör uppdragas åt
Kungl. Maj :t att meddela de erforderliga bestämmelserna i ämnet med rätt
för Kungl. Maj :t att delegera denna befogenhet till arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad härefter gäller frågan, huruvida en tjänstepliktig skall kunna erhålla
kompensation för minskad inkomst eller ökade levnadsomkostnader,
synes det önskvärt att generella regler meddelades härom liksom i allmänhet
rörande försörjningen i krislägen av anhöriga till sådana personer, vars
förvärvsarbete till följd av värnplikt, civilförsvarsplikt, tjänsteplikt, utrymning
eller annan liknande omständighet röner påverkan av situationen. Enligt
direktiven för en år 1954 tillsatt utredning, värnpliktsavlöningsutredningen,
åligger det nämnda utredning att pröva de åtgärder av social och
ekonomisk natur för de inkallade och deras anhöriga som kan bli erforderliga
i ett krisläge, varvid även frågan om familjebidragssystemet under krig
syntes böra tagas under närmare övervägande. Enligt vederbörande departementschef
vore det angeläget att de sakkunniga jämväl undersökte möjligheterna
att samordna nu ifrågavarande bidragsformer med de hjälpåtgärder
som må komma att vidtagas genom civilförsvarets och den allmänna
socialtjänstens försorg.

Utredningsmannen finner det vara lämpligast att förevarande fråga jämväl
för de tjänstepliktigas del löses i det större sammanhang, som ovan

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959 57

nämnts, och inskränker sig därför till att ange följande allmänna synpunkter.

I ett läge då landet befinner sig i krig eller krigsfara kommer landets
samtliga krafter att få spännas för att lotsa landet välbehållet genom farosituationen.
Det huvudsakliga i ett dylikt läge torde vara att medborgarna
erhåller skäliga möjligheter att klara sig genom krisen. I avvaktan på de
mera allmängiltiga regler och den samordning, som förutsätts bli resultatet
av den förut nämnda utredningens arbete, synes de för värnpliktiga gällande
föreskrifterna om familjebidrag böra läggas till grund för bestämmelser
om motsvarande förmåner för de tjänstepliktiga. Dessa familjebidrag
avser att trygga försörjningen av de värnpliktigas familjer. I stort
sett torde särskild hänsyn till minskad inkomst icke i någon större utsträckning
tagas vid bestämmandet av denna förmån. Ur rättvisesynpunkt synes
de tjänstepliktiga ej böra ställas i ett bättre läge än övriga kategorier medborgare,
som närmare berörs av situationen.

De närmare bestämmelser, som erfordras för reglering av sådana förmåner
åt de tjänstepliktiga, som nu avses, torde böra utfärdas i administrativ
ordning av Kungl. Maj:t.

Den i 1939 års lag såsom en särskild förmån upptagna rätten för en
tjänstepliktig att av statsmedel utfå ersättning för oguldna löneförmåner
bör enligt utredningsmannens uppfattning bibehållas i den nya lagen. Det
synes icke mer än rimligt att staten ikläder sig garanti för att en tjänstepliktig,
som tvingas att utföra visst arbete, skall utfå lön för arbetet. Det
torde emellertid böra åläggas den tjänstepliktige att inom viss kortare
tid — vilken liksom i 1939 års lag torde kunna bestämmas till tre månader
efter förfallodagen, där ej i undantagsfall skäl kan åberopas för en förlängning
av denna frist — göra framställning om utfående av ersättningen.
Detaljbestämmelserna om det närmare förfarandet, som i stort sett bör
utformas i överensstämmelse med de i 1939 års lag angivna principerna,
torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena

De remissinstanser som närmare berör frågan delar utredningsmannens
ståndpunkt att en person som med tjänsteplikt tages i anspråk för arbete
utom hemorten skall av statsmedel kompenseras för därav föranledda
direkta kostnader. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i detta sammanhang: En

påtvingad resa utan att förskott å resekostnaderna erhålles torde i
många fall ställa stora krav på den enskildes ekonomi. För att delvis eliminera
denna olägenhet synes böra övervägas, huruvida ett rekvisitionssystem
å biljetter liknande det för värnpliktiga gällande eller annan lämplig form
kan användas. Då det regelmässigt är av stor vikt för den enskilde att utbetalning
av medel sker så snabbt som möjligt, vill länsstyrelsen understryka
vikten av att enkla regler inom hithörande område utfärdas, detta jämväl

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

med tanke på att utbetalande myndighet i ett krisläge kan antagas få arbeta
med reducerad eller ny och ovan personal.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget vad
gäller såväl rese- som flyttningsersättningen ej täcker sådana kritiska situationer
som kan uppstå vid behov av omedelbar förflyttning av tjänstepliktig.
Den föreslagna utformningen synes enligt nämnden kunna medföra
framställningar om resebidragsutanordning för obligatorisk resa till »bosättnings-
eller vistelseort» vid avslutande av ett tjänstepliktigt arbete
innan nytt sådant kan tillträdas. Arbetsförmedlingen bör kunna ha stöd av
lagrum även vid behov av förflyttning av arbetskraft, särskilt större kontingenter,
direkt från ett tjänstepliktigt arbete till ett annat utan mellankommande
återresa till »bosättnings- eller vistelseort».

Arbetsdomstolens ordförande har ingen erinran att anföra varken mot
bestämmelserna om rese- och flyttningsersättning över huvud eller mot
utredningsmannens slutsats att av Kungl. Maj :t eller tilläinpningsmyndighet
utfärdade bestämmelser får anses ersätta eventuellt förefintlig kollektivavtalsreglering
av frågan.

Frågan huruvida s. k. utjämningsbidrag över huvud skall kunna utgå
vid tjänsteplikt beröres av några remissinstanser. Länsarbetsnämnden i
Jämtlands län, som anser att möjlighet att erhålla dylikt bidrag bör finnas
och att denna möjlighet icke täckes av det föreliggande lagförslaget,
anför vidare:

Det må emellertid i detta sammanhang erinras om att det i allmänhet
förutskickas, att arbetslöshet kommer att uppstå i samband med krigsfall
och att de arbetslösa, eventuellt inkvarterade, som utrymts från annan ort,
snarast böra komma i sysselsättning. Givet är att dessa om möjligt böra för
sitt arbete uppbära ersättning enligt arbetsavtal. Emellertid kan förutskickas,
att åtskilliga, som kanske är helt ovana vid förekommande arbeten,
ej kunna uppnå tillfredsställande arbetsförtjänst. Då det väl får antagas,
att åtminstone i viss utsträckning vederbörande med anlitande av
sina inkomster skola betala livsuppehället, kan ett bidrag motsvarande det
tidigare utjäinningsbidraget bli erforderligt. Enligt länsarbetsnämndens
förmenande är det icke klart, att tjänstepliktig ställes i bättre läge än andra
kategorier medborgare, såsom värnpliktiga m. fl., därest sådant bidrag
utgår. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen framhållit kan även under beredskapstid
tjänstepliktiga möjligen rättvisligen böra kunna erhålla viss kompensation
för minskad inkomst eller ökade levnadsomkostnader.

Å andra sidan synes det överståthållarämbetet tveksamt huruvida s. k.
utjämningsbidrag bör ingå bland de ekonomiska förmånerna för tjänstepliktiga.
I allt fall torde enligt ämbetets uppfattning denna fråga icke kunna
bedömas isolerad från motsvarande spörsmål för de värnpliktigas och
civilförsvarspliktigas del. •

Förslaget om statsgaranti för löneförmåner under tjänsteplikt har berörts
av handelskammaren i Gävle, som ifrågasätter om icke den tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1939

pliktiges ersättningsanspråk mot staten bör ges längre retroaktiv giltighet
än föreslagna tre månader. Under de kaotiska förhållanden, som ett krigsläge
kan medföra, föreligger enligt handelskammaren risk för att vederbörandes
fordran kommer att förfalla på grund av prövningsinstansernas stora belastning.

Vad gäller den rättsliga regleringen av nu ifrågavarande förmåner erinrar
statskontoret om att 1939 års lag upptog relativt specificerade bestämmelser
om ersättning vid resa eller flyttning och att statskontoret i utlåtande
över arbetsmarknadsstyrelsens förslag ansett att bestämmelser om
förmånerna borde intagas i den nya lagen i minst samma utsträckning som
i 1939 års lag. Även med beaktandet av uttalandet i utredningsdirektiven
att regler av tillämpningskaraktär icke bör upptagas i själva lagen, finner
statskontoret skäl tala för att i vart fall grunderna för hithörande förmåner
anges i lagen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner ej anledning frångå sitt i utlåtandet
över år 1951 föreliggande förslag avgivna uttalande att länsstyrelsen anser
det lämpligast att bestämmelser om ersättning till tvångsvis uttagna
personer och deras anhöriga fastställes av Kungl. Maj :t och riksdagen
gemensamt.

Sveriges akademikers centralorganisation anser att, enär rese-, traktaments-
och flyttningsersättningarna utgör en del av arbetsersättningen,
hithörande frågor bör, i den mån de icke regleras genom avtal eller sådant
avtal ej kan upprättas, slutligen avgöras av lönenämnd.

H. Administrationen

U t rednings mannen

Såvitt avser administrationen av en lagstiftning av nu ifrågavarande slag
bör enligt utredningsmannens uppfattning det i 1939 års lag upptagna systemet
med en central och åtskilliga regionala tillämpningsmyndigheter bibehållas.
Vad främst gäller de allvarligaste situationerna, i vilka lagen skall
kunna tillämpas, alltså krigsfallet, torde utvecklingen på krigföringens område
dessutom göra det ännu nödvändigare än tidigare att inrikta sig på
väl utbyggda regionala och lokala organ. Redan på ett tidigt stadium av ett
krig kan vissa områden av riket bli avskurna från förbindelse med den
centrala administrationen.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna (arbetsnämnden) och den
underställda arbetsförmedlingen har genom sina ordinarie arbetsuppgifter
redan i fredstid fått en ingående kännedom om och erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor
av skilda slag. I och med arbetsförmedlingen finns en
organisation, som omspänner landets alla delar. Under år 1957 uppgick
antalet arbetssökande personer vid arbetsförmedlingen till ca 696 000 och

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

antalet anmälda lediga platser till ca 1 075 000. Endast arbetsmarknads-*
verket kan anses besitta den allmänna överblick över arbetskraftsfrågor
och äga den grundläggande organisatoriska apparat, som efter erforderlig
utbyggnad möjliggör en effektiv tillämpning av mera ingripande åtgärder
med stöd av en tjänstepliktslag. Med hänsyn härtill och då arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna därjämte i fredstid i betydande utsträckning
deltager i planläggningen av arbetskraftens utnyttjande i händelse
av krig eller krigsfara, torde lämpligen åt dessa myndigheter böra
uppdragas att handha tillämpningen av lagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger genom företagsregistret en ingående central
överblick över landets producerande företag. De arbetsmarknadsrapporter
av skilda slag, som insamlas huvudsakligen genom länsarbetsnämnderna,
ger styrelsen i fredstid en ständigt aktuell bild av arbetskraftsproblemen
och utgör grunden för de förslag och åtgärder för arbetsmarknadens
reglering, som i skilda lägen är påkallade. Då individuell personregistrering
centralt endast kan genomföras för synnerligen begränsade grupper
av arbetstagare, torde arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter vid den praktiska
tillämpningen av en tjänstepliktslag i huvudsak komma att omfatta
direktivgivning till länsarbetsnämnderna.

De anspråk, som en tillämpning av tjänstepliktslagen kan komma att
ställa på länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar, kan givetvis i hög
grad variera. Med den organisatoriska apparat, som nu finns, skulle —
efter en personell förstärkning av mindre omfattning — begränsade uppgifter
såsom tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser
för vissa näringsgrenar sannolikt relativt lätt kunna genomföras.
Vid mera generell tillämpning av allmän tjänsteplikt torde apparaten
inom de flesta områden vara otillräcklig. Den aktuella utrymningsplanläggningen
gör det även sannolikt att i ett visst läge anspråken på
organisationen blir störst i de områden, där den är svagast utbyggd. Arbetsförmedlingens
kretsorganisation torde dock kunna utbyggas och förstärkas
på relativt kort tid bl. a. genom att arbetsförmedlingspersonal från utrymningsorter
tillförs områden som genom inkvartering erhållit starkt ökad
befolkning.

Frågan huruvida och i vilken omfattning länsarbetsnämnd skall äga att
till lokalt arbetsförmedlingsorgan delegera beslutanderätt eller anförtro
registreringsuppgifter måste bedömas med hänsyn till uppgifternas natur
och omfattning. Mera begränsade uppgifter torde kunna genomföras
inom nämndens kansli och med utnyttjande av en förstärkt arbetsförmedlingsorganisation.
Bl. a. genom ovan nämnd förstärkning av kretskontoren
kan skapas lokala organ, som bör kunna arbeta såväl efter ingående
direktiv som mera självständigt.

Kommunala organs lokalkännedom beträffande bl. a. tillgången på arbetskraft
och dess beskaffenhet synes böra ianspråktagas i samband med

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 ur 1959

lagens tillämpning. Kristidsnämnd, därest sådan finns inrättad, eller eljest
annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits att fullgöra kristidsnämnds
uppgifter, bör sålunda åligga att inom sitt verksamhetsområde biträda
såväl den centrala som de regionala tillämpningsmyndigheterna. Möjligheten
för framför allt länsarbetsnämnderna att uppehålla kontakten med
nämnda kommunala organ är av stor betydelse. Vid planläggningen av
förbindelsetjänsten inom länsförvaltningarna i krigsfall och liknande situationer
bör hänsyn tagas härtill. Arbetsförmedlingsorgan bör därför om
möjligt förläggas i anslutning till andra myndigheter, för vilka motsvarande
kontaktbehov med central länsinstans är nödvändig.

Varje avsteg från en enhetlig organisation torde enligt utredningsmannens
mening kunna i viss grad förorsaka problem. Sålunda synes det framför
allt vara nödvändigt att undvika att bereda olika myndigheter möjlighet
alt genom tillämpande i egen regi av en tjänstepliktslag konkurrera
om arbetskraft. Nyanställning och återanställning med stöd av lagen bör
alltså få ske allenast via arbetsmarknadsverket. När det gäller redan anställd
personal skulle visserligen tillämpningen inom ett visst område, t. ex.
järnvägsdriften, kunna uppdragas åt den centrala myndigheten för området.
Med hänsyn till den fara, som alltid får anses ligga i en splittring
av ledningen, ävensom till sannolikheten av att regleringsåtgärder villigare
accepteras, därest de handhaves av en helt fristående myndighet, synes
det emellertid vara lämpligare att även för dessa fall överlämna åt arbetsmarknadsverket
att omhänderha tillämpningen.

Det torde falla av sig självt att, oaktat arbetsmarknadsstyrelsen sålunda
ensam bör ha det slutliga avgörandet av tillämpningsfrågor i sin hand,
en nära samverkan kommer att utvecklas mellan styrelsen och andra myndigheter,
framför allt på sådana områden där till följd av speciella omständigheter
vederbörande myndighet nödvändigtvis kommer att ha den bästa
överblicken över arbetskraftsförhållandena.

Utredningsmannen förutsätter att de grundläggande förordnandena om
tvångsingripande skall få utfärdas endast av Kungl. Maj :t. Någon möjlighet
att delegera denna avgörande befogenhet bör av principiella skäl ej
lämnas. Visserligen kan det sägas att i en katastrofsituation (bombning,
snabbutrymning) möjlighet borde finnas för regional eller lokal myndighet
att självmant besluta om tjänsteplikt därest ett förordnande från Kungl.
Maj:t ej kan i tid erhållas. I viss utsträckning torde emellertid för dylika
fall civilbefälhavare eller länsstyrelse (se administrativa fullmaktslagen)
kunna ingripa.

Med hänsyn till ärendenas mångfald och skiftande natur bör vissa uppgifter
helt åvila de tillämpande myndigheterna och Kungl. Maj:t medges
rätt att i vissa fall delegera sina befogenheter enligt lagen. Till stöd härför
kan åberopas dels all Kungl. Maj:t eljest skulle överhopas med detaljären -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

den och dels att tillämpningsmyndigheterna var inom sitt område givetvis
ofta har en bättre överblick över det aktuella läget. För att nå en önskvärd
enhetlighet i tillämpningen bör emellertid därvid den centrala myndigheten
ge underställda organ råd och anvisningar. Liknande ledning bör lämnas
av Kungl. Maj :t i fall av delegering.

Vad gäller de tillämpande myndigheternas befogenheter bör, i analogi
med vad stadgades i 1939 års tjänstepliktslag gälla bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen
äger att i vissa fall meddela föreskrifter angående tillämpningen
av företrädesbestämmelse och av förordnande om tjänsteplikt —-med rätt att i sin tur delegera denna uppgift till länsarbetsnämnd — i vissa
specialfall uttaga tjänstepliktiga samt bevilja undantag från fullgörande av
allmän tjänsteplikt för personer, anställda hos någon, vars verksamhet är
av allmännyttig betydelse, ävensom meddela föreskrifter om vissa särskilda
förmåner vid tjänsteplikt. Länsarbetsnämnd bör bl. a. äga uttaga
tjänstepliktiga, medgiva undantag eller befrielse tills vidare från tvångsingripande,
lämna medgivande att frånträda anställning under tjänsteplikt
ävensom i de speciella fallen bevilja särskilda förmåner vid tjänsteplikt.

Utredningsmannen erinrar slutligen om att, utöver de möjligheter till
delegering, som tjänstepliktslagen enligt förslaget erbjuder, under tid då
administrativa fullmaktslagen tillämpas ett vidsträcktare överflyttande av
uppgifter från en myndighet till annan kan ske beträffande såväl den centrala
som den regionala tillämpningen av tjänstepliktslagen.

Med hänsyn till att ingripande enligt lagen kan komma att företagas i
vitt skilda situationer och att myndigheterna därvid har att rätta sig efter
de i varje särskilt fall rådande förhållandena finner utredningsmannen det
naturligt att — såsom ock förutsatts i direktiven — detaljbestämmelser av
tillämpningskaraktär ej lagfästes. Framför allt sådana stadganden, som kan
förväntas behöva ändras med hänsyn till nya omständigheter, synes ej böra
få karaktär av lag med därmed följande krav på riksdagens medverkan vid
ändringsbeslut.

Utredningsmannen uppdrager emellertid i betänkandet vissa allmänna
riktlinjer för tillämpningen. Här skall endast beröras en mera vittgående
fråga. Utredningsmannen föreslår sålunda att individuell uttagning skall
ske såväl till allmän tjänsteplikt som — i motsats till vad gällde enligt 1939
års lag —- till tjänsteförlängning; så måste enligt utredningsmannens mening
tydligen vara fallet då åtgärden tillgripes i samband med utrymning.
Kravet på uttagning bör dock givetvis ej hindra att förordnandet kan omfatta
alla som är verksamma på en viss arbetsplats.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att tillämpningen av tjänstepliktslagen skall
helt omhänderhavas av arbetsmarknadsverket har, med här nedan angivna

Kungi. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

undantag, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissinstanser som
yttrat sig i administrationsfrågan. Från vissa håll, t. ex. Tjänstemännens
centralorganisation, understrykes därvid betydelsen av ett centralt handläggande
av dylika frågor.

Kommerskollegium, som finner de av utredningsmannen anförda skälen
för att arbetsmarknadsstyrelsen utses till centralt tillämpningsorgan i och
för sig vägande och som anser det normalt vara mest praktiskt att delegera
tillämpningen på styrelsen, ifrågasätter emellertid om det verkligen är klokt
att redan från början binda sig vid denna ordning. Förhållandena vid t. ex.
ett krigsfall kan enligt kommerskollegium mycket väl vara sådana att delegation
bör ske till annan myndighet, och fullmaktslagen bör vara så utformad
att Kungl. Maj :t med stöd av den kan handla på det för varje fall
riktigaste sättet.

Enahanda synpunkter framföres av statens lmndelslicensnämnd.

Veterinärstyrelsen framhåller att beträffande viss personal — främst tekniska
biträden inom inseminationsverksamheten samt s. k. mikroskopister
vid slaktanstalterna — stora svårigheter torde komma att uppstå vid den
praktiska tillämpningen, därest i anspråktagandet av dylik personal skulle
omhänderhavas av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd. Fördelning
av personalen synes böra ske centralt i veterinärstyrelsen, varå det
för den skull bör överlåtas att registrera, för krigsplacering fördela samt
krigsplacera denna personal. Veterinärstyrelsen finner det nödvändigt att,
för att försvarsberedskapen inom veterinärväsendet och med detsamma intimt
förenade verksamhetsområden av vikt för folkförsörjningen på ett tillfredsställande
sätt skall kunna organiseras, bestämmelser av ovan antydd
beskaffenhet utfärdas för veterinärväsendet i likhet med vad som skett för
det allmänt civila medicinalväsendet rörande hälso- och sjukvården.

Enligt sjöfartsstyrelsen kan det med hänsyn till sjöfartens internationella
karaktär möta avsevärda svårigheter att inom snävt tilltagna tidsfrister
administrera verksamheten centralt. Av den anledningen kan det visa sig
nödvändigt att i lagförslaget omtalade individuella tjänsteförelägganden
skall kunna meddelas av även annan myndighet än arbetsmarknadsstyrelsen.

Som förut anförts har någon erinran mot förslaget att länsarbetsnämnd
skall regionalt handhava tillämpningen av ifrågavarande lag i allmänhet ej
rests. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser emellertid det förmodligen
vara lämpligast att länsstyrelse blir regional administrativ myndighet
beträffande personalkategorier, vilkas verksamhet är anknuten till
medicinal personalens.

EU antal remissinstanser ifrågasätter vidare, huruvida icke det remitterade
förslaget hör omarbetas eller i varje fall förtydligas vad gäller bestämmelserna
om den regionala tillämpningsmyndigheten, med hänsyn till på -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

gående planläggning för länsstyrelses krigsorganisation. Denna planläggning
syftar bl. a. till att inom länsstyrelsen bilda en arbetsmarknadssektion,
avsedd att handlägga ärenden, som under fred tillkommer länsarbetsnämnd.

Sålunda framhåller länsarbetsnämnden i Södermanlands län att, då en
länsstyrelse icke torde kunna betraktas som underordnad arbetsmarknadsstyrelsen,
frågan torde behöva ytterligare utredas. Enligt länsarbetsnämnden
i Östergötlands län kan handläggningen av ärenden jämlikt allmänna
tjänstepliktslagen praktiskt bli synnerligen divergerande, beroende av från
vilken tidpunkt i kritiska skeden länsstyrelsens krigsorganisation anbefalles
träda i funktion. Otvivelaktigt är det viktigt att handläggningen av
dessa ärenden hos tillämpningsorganen sker efter principer, som icke är
olika när länsarbetsnämnden uppträder som självständig länsmyndighet
eller som en sektion i länsstyrelsens krigsorganisation. Länsarbetsnämnden
i Göteborgs och Bohus län anser att arbetsmarknadsstyrelsen är självskriven
som central myndighet men att med avsedd krigsorganisation för
länsarbetsnämnden beträffande den lokala myndigheten uppstår en tvivelaktig
situation, som ej kan garderas genom tillämpningsföreskrifter. Någon
form av permanent rådgivande delegation, bestående av representanter för
arbetsgivare och arbetstagare, bör enligt nämnden utses vid sidan av den
beslutande myndigheten.

Överståthållarämbetet förutsätter att gällande föreskrifter om organisation
av länsstyrelse i krig kommer att medföra garanti för att tjänstepliktstillämpningen
kan samordnas med åtgärderna på det civila försvarets område.
— Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om icke i tjänstepliktslagen
bör införas ett stadgande av innehåll att under vissa angivna förhållanden
Kungl. Maj :t skall äga förordna att länsarbetsnämnden åliggande
uppgifter skall fullgöras av annan myndighet. — Enligt länsstyrelsen i Jönköpings
län torde det få förutsättas att erforderliga bestämmelser om länsstyrelses
övertagande av tillämpningen i vissa lägen i sinom tid utfärdas
med stöd av administrativa fullmaktslagen.

Med avseende å länsarbetsnämndernas funktion anför Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund följande:

Generellt gäller, att länsarbetsnämnderna enligt förslaget få mycket viktiga
funktioner, även rent dömande sådana enligt § 13. Detta föranleder organisationerna
att särskilt betona utredningsmannens uttalande att det är
angeläget att ärenden av den art sagda stadgande gäller behandlas av en
såvitt möjligt fullsatt nämnd, dvs. med representanter för arbetsgivare och
arbetstagare. Om det är osäkert att de i fredstid fungerande länsrepresentanterna
under krig äro disponibla för detta arbete,"synes det böra övervägas
att i stället till nämnden knyta experter från arbetsmarknadens organisationer.
Dessa experter torde även kunna verka inom förefintliga regionala
lönenämnder.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län betonar, att förutsättningar måste
finnas för länsarbetsnämnd att delegera beslutanderätten till kretskonto -

Kungl. Maj ds proposition nr 38 år 1959

ren och de lokala avdelningskontoren, då situationen så kräver, exempelvis
när krigshandlingar avskurit förbindelserna med länsorganet. Det synes
nämnden särskilt betydelsefullt att lagen genom formföreskrifter icke lägger
hinder i vägen för snabba och effektiva ingripanden i kritiska situationer.
Jämväl länsarbetsnämnderna i Kronobergs och Kopparbergs län påpekar
vikten av att väl utbyggda regionala och lokala organ erhåller befogenheter
att handla självständigt i allvarliga lägen även i mera betydelsefulla
avgöranden.

Enligt länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län omfattar länsarbetsnämnds
behov av biträde även andra, i lagförslaget icke omnämnda kommunala
myndigheter än kristidsnämnd.

Remissinstanserna har i allmänhet ej framfört någon erinran mot att
regler av tillämpningskaraktär ej upptages i lagen. Statens jordbruksnämnd,
som finner den föreslagna delegationen av beslutanderätt till Kungl. Maj :t
och centrala myndigheter i stort sett väl avvägd, påpekar dock att lagförslaget
icke innehåller någon motsvarighet till de i 1939 års lag intagna bestämmelserna
om grunderna för uttagning till tjänsteplikt. Visserligen kan,
anför nämnden, sägas att behovet av sådana regler blir mindre i och med
att tjänsteplikt skall kunna uttagas endast vid krig och krigsfara, men
nämnden ifrågasätter det oaktat huruvida icke dessa regler är av så stor
principiell betydelse för rättssäkerheten att de i någon form borde medtagas
i den nya lagen.

I övrigt beröres i vissa yttranden sättet för uttagningen av tjänstepliktiga.

Landsorganisationen — som förklarar sig kunna acceptera att uttagningsbestämmelserna
ej lagfästes, även om det väl kan diskuteras om reglerna i
ämnet endast är tillämpningsföreskrifter — understryker utredningsmannens
uttalanden att länsarbetsnämnderna vid uttagningen först bör undersöka
om frivillig arbetskraft finns tillgänglig och i så fall först uttaga denna
samt att uttagningsordningen bör regleras genom administrativa föreskrifter
vilka enligt LO:s mening bör vara av i sak samma innehåll som de bestämmelser
som upptogs i 1939 års lag.

Gotlands handelskammare finner det tveksamt huruvida det bör krävas
att förelägganden om tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt under alla
förhållanden skall meddelas namneligen och individuellt. Förhållandena
under ett krig kan på sina håll bli så kaotiska och förbindelserna med de
administrativa myndigheterna så försvårande att ett sådant krav skulle
kunna allvarligt försvåra lagens tillämpning i ett aktuellt fall. Möjlighet
synes därför handelskammaren böra föreligga alt kunna förordna om
tjänsteförlängning och ev. även allmän tjänsteplikt för anställda inom viss
näringsgren eller arbetsplats, såsom arbetare inom viss gruv- eller krigsmaterielindustri
eller sjömän ombord å handelsfartyg i viss fart.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

De för sjömän rådande speciella förhållandena beröres även i den på
uppdrag av ordföranden i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgivna
promemorian. Det heter däri bl. a.:

Här synes svårigheter kunna uppstå, särskilt då det gäller att hindra
svenska sjömän ombord på fartyg i utrikes fart att efter ett krigsutbrott
lämna sina anställningar i främmande hamn. För att kunna förelägga viss
sjöman att stanna kvar ombord skulle sålunda erfordras, att hans namn
är känt samt att han skyndsamt kan nås med ett föreläggande. Stora svårigheter
att snabbt få uppgifter om besättningarnas aktuella sammansättning
samt att sända meddelanden till sjömännen ombord kan emellertid
förväntas uppkomma i krig beträffande sjömännen ombord å fartyg i utrikes
fart. Det vore fördenskull lämpligt om i tjänstepliktslagen lämnades
möjlighet att kunna kollektivt för sjömännen inom handelsflottan (viss näringsgren)
eller inom viss fartygskategori (del av näringsgren) eller för
visst fartygs besättning (viss arbetsplats) eller ock för svenska sjömän (viss
yrkeskategori) förordna om tjänsteförlängning och om allmän tjänsteplikt
eller i vart fall, därest förordnande om allmän tjänsteplikt av nyssnämnt
slag skulle visa sig svårt att konstruera, om tjänsteförlängning. Det må
parentetiskt påpekas, att ett kollektivt förordnande om tjänsteplikt (tjänsteförlängning)
nog vid vissa kaotiska nödsituationer skulle kunna vara lämpligt
att tillgripa även för annan personal, såsom industriarbetare vid flygindustri,
gruvarbetare etc. II.

II. Föredraganden

I vårt land gäller som en allmänt vedertagen grundsats att rätten att bestämma
om arbetskraftens fördelning och användning under normala förhållanden
icke skall tillkomma statsmakterna utan om möjligt utövas av
arbetsmarknadsparterna själva. Bakgrunden härtill och till att förhållandena
på arbetsmarknadens område över huvud taget i princip anses böra
regleras genom frivilliga överenskommelser är uppenbarligen framförallt
det allvarliga ingrepp i den enskildes rättssfär som en tvångsmässigt genomförd
ordning här kan innebära. Det sagda gäller emellertid icke i alla lägen.
För det fall att riket kommer i krig eller i liknande utomordentliga situationer
torde andra synpunkter göra sig gällande. Särskilda behov av arbetskraft
kommer då otvivelaktigt att uppstå. Genom inkallelser till krigsmakten
undandrages produktionen arbetskraft, som måste ersättas av annan
för att framställningen av nödvändiga förnödenheter skall kunna fortgå.
En omläggning av näringslivet i viss utsträckning torde vidare bli erforderlig,
innebärande att arbetskraft från mindre viktiga produktionsgrenar överflyttas
till sådana som är av större betydelse för landets produktion av
nödvändighetsvaror. Behov av överflyttning av verksamhet med därtill hörande
arbetskraft från hotade landsdelar till andra torde också komma att
uppstå. Även i andra avseenden kommer arbetsmarknadsförhållandena
otvivelaktigt att påverkas av ett dylikt läge. En allmän anpassning efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

den nya situationen kommer att bli nödvändig. Såsom utredningsmannen
anfört kan visserligen genom en geografisk eller näringsmässig omflyttning
av arbetskraft och genom övriga självverkande krafter inom näringslivet arbetskraftsbehoven
till viss del tillgodoses på frivillig väg jämväl i krissituationer.
Behovet av en snabb och planmässig inriktning av stora delar av samhällslivet
gör emellertid att statsmakterna måste ha möjlighet att i dylika
lägen fördela tillgänglig arbetskraft efter de krav, som det totala försvaret
kan ställa. Den moderna krigföringen med dess utnyttjande av massförstörelsemedel
kan också komma att framtvinga omfattande utrymningsåtgärder,
som ytterligare accentuerar angelägenheten av att arbetskraften kan
effektivt disponeras.

I detta sammanhang bör också erinras om att på andra närliggande områden
av samhällslivet redan lagfästs möjlighet till statliga ingripanden
under krisförhållanden. Jag tänker då närmast på förfogande- och ransoneringslagstiftningen.
— Slutligen må nämnas att i den situation som rådde
i vårt land under andra världskriget ansågs en lagstiftning, som möjliggjorde
ingripanden från det allmännas sida på arbetsmarknaden, alltså en lagstiftning
om allmän tjänsteplikt, nödvändig. Den tillkom 1939 och fick i vissa
delar en omfattande praktisk tillämpning.

Utredningsmannens uppfattning är att en lagstiftning som bereder möjlighet
att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden ej
kan undvaras. De företrädare för arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
och TCO, vilka som experter biträtt vid utredningen, har i princip anslutit
sig härtill liksom till utredningsmannens förslag i övrigt. Vidare har från
remissinstansernas sida någon erinran ej anförts mot en dylik lagstiftning.
Som framgår av den här förut lämnade redogörelsen har från åtskilliga håll
betonats angelägenheten av att i beredskapssyfte bestämmelser av angivet
slag utfärdas för att möjliggöra en effektiv planläggning av verksamheten
under allvarliga förhållanden.

Jag vill också för min del förorda att en lagstiftning i ämnet nu kommer
till stånd. Som i direktiven till utredningsmannen anförts är den samhälleliga
krigsberedskapen på det ekonomiska försvarets område ej fullständig
utan en lagstiftning avseende arbetskraften. Med hänsyn till vad jag nyss
anfört om den för vårt samhällsliv naturliga ordningen att parterna på arbetsmarknaden
om möjligt själva bör lösa problemen på området anser jag
emellertid denna ordning böra frångås endast om tvingande skäl föreligger.
Jag vill sålunda kraftigt understryka utredningsmannens uttalande att en
lagstiftning i ämnet bör nyttjas endast då normala, frivilliga åtgärder ej
visar sig tillräckliga.

En lagstiftning, som sålunda är avsedd alt kunna tillämpas i krig och
vissa andra allvarliga situationer, bör uppenbarligen ge möjlighet till snabba,
omedelbara ingripanden och därför utformas som fullmaktslag, innefattande
ramen för de åtgärder, som kan komma alt befinnas erforderliga. Det

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 är 1959

av utredningsmannen avgivna förslaget, som uppfyller nämnda villkor, synes
mig kunna läggas till grund för lagstiftningen i fråga.

Vad gäller utformningen av de statliga ingripanden, som sålunda skall
kunna vidtagas i skärpta lägen, synes det mig till en början angeläget framhålla
— med hänsyn till den grundläggande principen för ifrågavarande
lagstiftning att ej medgiva större ingripanden än föreliggande situation
absolut kräver — att möjlighet bör finnas att använda åtgärder av varierande
stränghetsgrad. Det system som upptogs i 1939 års lag var uppbyggt
just i avsikt att intrånget i den enskildes bestämmanderätt gjordes så
lindrigt som det speciella fallet medgav. Erfarenheterna från nämnda lags
tillämpning talar veterligen ej emot att en liknande utformning av de olika
ingripandena kan tillämpas jämväl för den nya lagstiftningens del.

Jag finner mig alltså kunna biträda vad utredningsmannen i förevarande
avseende förordat. I enlighet med det föreslagna systemet bör sålunda i
första band tillgripas regleringsåtgärder med avseende å arbetsförmedlingsverksamheten,
vilka berör dem som söker arbete och innebär viss begränsning
i urvalet. Förbud mot drivande av enskild arbetsförmedling — ett
mera organisatoriskt betonat ingripande, som f. ö. endast indirekt berör
de arbetssökande — torde komma att åtminstone i viss omfattning underlätta
de tillämpande myndigheternas verksamhet genom att all förmedling
koncentreras till den offentliga. Den befogenhet arbetsmarknadsstyrelsen
har att i vissa fall indraga beviljat tillstånd till viss enskild förmedling
torde ej helt ge möjlighet att uppnå den centralisering som kan
visa sig önskvärd. Genom företrädesbestämmelse kan arbetssökande dirigeras
i önskad riktning. I praktiken torde denna åtgärd komma att utformas
så att visst behov av arbetskraft ges företräde framför ett eller flera
andra behov; det åligger därvid förmedlingsorganen att hänvisa arbetskraft,
som söker sig till sistnämnda områden och som är lämpad för det
prioriterade, till detta. Betonas bör att ingen genom denna form av ingripande
kan formligt tvingas att antaga visst arbete. Sökanden kan vägra att
antaga det erbjudna arbetet; avgörande torde reellt bli om han faktiskt genom
arbetsförmedlingen måste skaffa sig ett nytt arbete för sitt uppehälle.
För en effektiv tillämpning av företrädesbestämmelse erfordras att anställningsförhållandena
på ett eller annat sätt kan kontrolleras. Arbetsförmedlingstvång
— förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre
den offentliga arbetsförmedlingen medverkat — synes utgöra ett lämpligt
medel för denna kontroll. Med hänsyn till att förbudet för att vara verksamt
kan behöva göras synnerligen omfattande, bör det, som utredningsmannen
också betonat, ej utnyttjas vid andra tillfällen än då företrädesbestämmelse
gäller och ej heller för annat ändamål än att möjliggöra kontroll av dylik bestämmelses
genomförande.

Därest tillgänglig arbetskraft ej kan fördelas på önskat sätt genom åtgär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

der, som berör arbetsförmedlingsverksamheten, torde behöva tillgripas
skyldighet att utföra visst arbete, dvs. tjänsteplikt. Förslaget omfattar två
olika former av dylik skyldighet. Den i allmänhet för den enskilde mindre
kännbara formen benämnes tjänst eförlängning — vilken benämning synes
mig mera adekvat än den i 1939 års lag använda beteckningen tvångsförlängning
-— och innebär skyldighet, i enlighet med förordnande därom,
för person som innehar en anställning att stanna kvar i denna och fortsätta
att fullgöra arbete däri. Den andra formen — allmän tjänsteplikt — innebär
skyldighet, likaledes i enlighet med vederbörligt förordnande, att antaga
nytt arbete och fullgöra detta. Gemensamt för de båda formerna gäller
alltså skyldigheten att utföra ålagt arbete; individuell eller kollektiv arbetsnedläggelse
är således ej tillåten. Tjänsteförlängning torde komma i
fråga allenast i anställningsförhållanden. Jämväl arbete, ålagt med allmän
tjänsteplikt, lorde i regel komma att utföras i ett dylikt förhållande. Emellertid
synes det ej vara osannolikt att allmän tjänsteplikt kan behöva tillgripas
för utförande av arbete under förhållanden som ej direkt kan kallas
för anställning. Som utredningsmannen antytt kan möjligen i mera katastrofbetonade
situationer uppstå behov för tillämpningsmyndighet att
anlita tjänsteplikt för att få ett brådskande arbete omedelbart utfört. Även
om för dylika fall civilförsvarsplikten torde utgöra den normala grunden
för ett ianspråk tagande, kan nog ej helt uteslutas behov av möjlighet att
anlita tjänsteplikt. Vad gäller de av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
särskilt angivna exemplen med hantverkare synes hinder ej föreligga
att tillämpa tjänsteplikt. Däremot torde det få anses strida mot det
grundläggande i den allmänna tjänstepliktens natur — att antaga och utföra
arbete — att ålägga enskild företagare att utföra arbete så att säga för
egen räkning. Jordbrukare och andra företagare med egna fastigheter eller
anläggningar kan däremot — till synes med samma verkan — komma
att beröras av åtgärder enligt allmänna förfogandelagen. Beträffande slutligen
lösandet av de av överståthållarämbetet berörda s. k. efteranfallsproblemen
förefaller det uppenbart att tjänsteplikt skall kunna få tillgripas;
i regel torde kommunerna härvid komma alt stå som arbets- eller uppdragsgivare.

Bestämmandet av de verksamhetsområden vilkas behov av arbetskraft
skall kunna säkerställas med stöd av ifrågavarande lagstiftning torde vara
av avgörande betydelse för den inverkan på arbetsmarknadsförhållandena,
som lagstiftningen kan komma att få. Stadgandena härom lär därföi komma
alt utgöra en grundval för hela lagstiftningen. Det faller av sig självt att ingripanden
av den art, varom här är fråga, ej får användas om ej det
behov av arbetskraft som skall tillgodoses kan sägas vara av synnerlig vikt
för det allmänna. Ej heller torde någon tvekan böra råda om att ianspråktagande
med stöd av civil tjänsteplikt cj får förekomma för alt tillgodose

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

krigsmaktens behov av personal — däri inberäknad hemvärnspersonal —•
som har militära uppgifter i egentlig mening. Däremot bör tjänsteplikt
kunna tillämpas beträffande uppgifter som utföres av civilanställda vid
krigsmakten. Oavsett bestämmelserna i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig
att tjänstgöra vid krigsmakten torde nämligen ianspråktagande
med tjänsteplikt för dylika uppgifter i vissa fall bli erforderligt. Uppgifter
som enligt civilförsvarslagen är avsedda att utföras med stöd av
civilförsvarsplikt får anses normalt ligga utanför tjänstepliktens område,
men som förut sagts bör tjänsteplikt undantagsvis kunna nyttjas härför.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna rörande de arbetskraftsbehov
som skall kunna tillgodoses med hjälp av ifrågavarande lagstiftning,
har utformats med hänsynstagande till här angivna principer och i
stort sett godtagits vid remissbehandlingen av förslaget. Någon risk att uttrycket
»folkförsörjningen» skall föranleda missförstånd torde med hänsyn
till det allmänna kravet att arbetskraftsbehovet skall vara av synnerlig vikt
för det allmänna ej föreligga. På grund av det anförda finner jag mig kunna
biträda förslaget i dessa hänseenden. Dock synes i förevarande lag — liksom
skedde i 1939 års lag —• böra direkt utsägas att förordnande enligt lagen ej
får gälla vapentjänst vid krigsmakten.

Till frågan huruvida tjänsteplikt för medicinalpersonal skall regleras genom
förevarande lagstiftning -— och om de särskilda bestämmelserna härom
i krigssjukvårdsförfattningarna således bör upphävas — återkommer jag i
ett senare avsnitt av detta yttrande.

Vad gäller räckvidden för ingripanden, varav arbetskraft direkt beröres,
erfordras vissa begränsningar. I stort sett kan jag ansluta mig till utredningsmannens
förslag i detta hänseende.

Sålunda synes möjligheten att tillämpa arbetsförmedlingstvång och taga
någon i anspråk för tjänsteplikt böra begränsas till åldrarna mellan 16 och
70 år. Man torde kunna utgå från att då det gäller de äldsta årsklasserna
tillämpningen av tjänstepliktsbestämmelserna sker restriktivt. Å andra
sidan förefaller det vara av stor betydelse på många områden att just den
mera erfarna arbetskraften kan utnyttjas. Praktiska skäl synes därför motivera
att åldersgränserna göres vida.

I linje med den genomgående principen att ej tillämpa åtgärd enligt lagen
med mindre det är oundgängligen nödvändigt bör företrädesbestämmelse
och därmed sammanhängande arbetsförmedlingstvång ej gälla beträffande
ett mera kortvarigt, tillfälligt anlitande av sådan arbetskraft som
hantverkare och liknande. Förslaget förutsätter visserligen beträffande
nämnda båda slag av ingripanden att fråga är om anställningar, men tvekan
kan ofta råda, huruvida anlitande av t. ex. en hantverkare är att hänföra
till anställning av arbetstagare eller ej. Ett direkt undantag för anställning
av tillfällig natur torde medföra en säkrare garanti mot ej avsedd tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

ning av lagen. Att närmare precisera begreppet tillfällig, t. ex. genom att
fastslå ett visst antal dagar för anställningens bestånd, torde emellertid
svårligen låta sig göra; risk för missbruk synes då kunna uppstå. Vidare
förefaller, med hänsyn till de speciella förhållanden, som i regel får anses
utgöra bakgrunden till drivande av familjeföretag av olika slag, anställning
hos nära släktingar eller andra anhöriga ej böra påverkas av nu ifrågavarande
åtgärder.

Både svenska medborgare och andra personer synes i princip böra kunna
tagas i anspråk för tjänsteplikt. En förutsättning bör dock vara att vederbörande
är bosatt eller, om så ej är fallet, ändock stadigvarande vistas i Sverige.
Beträffande icke svenska medborgare kan dock möjlighet att genom
ömsesidiga överenskommelser med främmande land göra undantag från
ifrågavarande skyldighet visa sig önskvärd. Någon uttrycklig reservation i
förevarande lag rörande dylik eventuell begränsning av tillämpligheten synes
emellertid ej erforderlig.

En ytterligare förutsättning för att någon skall kunna åläggas tjänsteplikt
är att vederbörandes hälsa och kroppskrafter tillåter arbetets utförande.
Nämnda krav bör gälla beträffande all slags tjänsteplikt. Vad angår allmän
tjänsteplikt med den däri liggande skyldigheten att taga nytt arbete
synes förutsättningen böra direkt anges som ett villkor i lagtexten. Beträffande
tjänsteförlängning — skyldighet att fortsätta ett arbete i en anställning,
som man redan innehar — förefaller hänsyn till hälsa och kroppskrafter
kunna även utan direkt stadgande tillgodoses vid tillämpningen.

Mellan tjänsteplikt, å ena, samt skyldighet att på grund av värnplikt,
civilförsvarsplikt eller eljest vara verksam i annat samhällsviktigt arbete,
å andra sidan, synes en avvägning böra ske och så vitt möjligt klara gränser
dragas. Till en början kan fastslås att en person som på grund av värnplikt
eller jämlikt förutnämnda lag av år 1952 tjänstgör vid eller inkallas
till krigsmakten skall vara undantagen från tjänsteplikt. Normalt torde en
sådan person i de lägen, varom här kan vara fråga, komma att tjänstgöra
mera stadigvarande. I den mån han ej tages i anspråk, t .ex. under hempermittering,
är han emellertid på samma sätt som andra underkastad den
civila tjänsteplikten. En person som enligt avtal tjänstgör eller åtagit sig
att tjänstgöra vid krigsmakten torde däremot ej böra vara undantagen från
tjänsteplikt. Förordnande om tjänsteförlängning bör kunna tillämpas på
honom, liksom allmän tjänsteplikt bör kunna användas för att dirigera honom
till den avtalade tjänstgöringen, allt givetvis i den mån fråga ej är om
vapentjänst. — Jämväl den som tjänstgör i eller inkallas till tjänstgöring i
civilförsvaret bör vara undantagen från tjänsteplikt. Med hänsyn till alt i
vart fall de civilförsvarspliktiga som ej är inskrivna i civilförsvaret för viss
tjänstgöring normalt kan ägna sig åt sin vanliga civila gärning, torde i lagtexten
höra tydligt anges att undantaget från tjänsteplikten gäller endast
under lid då tjänstgöringen i civilförsvaret utgör hinder för tjänsteplikten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Frågan huruvida sådant hinder föreligger torde under mera lugna yttre
förhållanden kunna avgöras på det sätt utredningsmannen föreslagit men å
tid, då länsstyrelse krigsorganiserats, lämpligen ankomma på denna att lösa,
därvid såväl civilförsvars- som arbetsmarknadssynpunkter kan göra sig
gällande. I allmänhet torde under civilförsvarsberedskap de som är inskrivna
i det allmänna civilförsvaret vara så engagerade i dess uppgifter att det utgör
hinder för tjänsteplikt. Uet kan därför övervägas att i tillämpningsväg
införa en regel, som gör ianspråktagande av denna kategori beroende av civilförsvarschefens
medgivande.

Det föreslagna stadgandet om rätt för Kungl. Maj :t att beträffande dem
som är anställda hos staten bestämma den omfattning i vilken de får åläggas
allmän tjänsteplikt avser, som väl även torde framgå av ordalydelsen, endast
sådan arbetskraft, som direkt har staten som arbetsgivare, alltså ej
arbetskraft i statsunderstödd verksamhet. Stadgandet torde främst kunna
motiveras av angelägenheten att Kungl. Maj :t och icke en tillämpningsmyndighet
bör avgöra i vilken utsträckning ifrågavarande arbetskraft skall
kunna tagas i anspråk för annat arbete. Med hänsyn till de särskilda förhållanden
som råder för personalen inom polisväsendet föreslår jag vidare
att jämväl för denna kategori avvägningen mellan nyttjande i normal tjänst
och ianspråktagande för allmän tjänsteplikt bör ankomma på Kungl.
Maj :t.

Vad gäller personer som i övrigt — hos kommun eller i enskild verksamhet,
som har betydelse för de ändamål lagen avser tjäna — utför samhällsviktigt
arbete ligger det i sakens natur att tjänsteförlängning skall
kunna åläggas dem. Från några remissmyndigheters sida har gjorts gällande
att vissa kategorier, främst personal vid kommunaltekniska verk och
vid den icke-statliga kraftindustrin, bör antingen undantagas från allmän
tjänsteplikt på samma sätt som gäller för dem som fullgör tjänst vid krigsmakten
och i civilförsvaret, eller få ianspråktagas endast i den omfattning
Kungl. Maj:t särskilt föreskriver. Jag delar uppfattningen att med hänsyn
till ifrågavarande verksamhets betydelse däri tjänstgörande personer i regel
ej bör tagas i anspråk med allmän tjänsteplikt, men jag anser ej önskvärt
att generella undantag fastställes i lag utöver dem som gäller krigsmakten
och civilförsvaret. Avgörandet av denna fråga torde böra överlåtas
å den centrala tillämpningsmyndigheten. Det synes mig ej föreligga
någon som helst risk för att denna skulle komma att onödigtvis beröva
dessa verksamhetsområden deras arbetskraft. Hela förevarande lagstiftning
syftar ju i stället till att möjliggöra tillförsel av ny arbetskraft åt bl. a.
dessa områden. Vad slutligen gäller de av en länsstyrelse berörda förhållandena
efter ett anfall, de s. k. efteranfallsuppgifterna, har jag tidigare
framhållit att tjänsteplikt bör kunna tillämpas på dylika arbeten; enligt
min uppfattning har de myndigheter, som skall handha förevarande lagstiftnings
tillämpning, snarare än civilförsvarsmyndighet den avgörande
överblicken över föreliggande arbetskraftsbehov på olika områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1939

Gemensamt för ingripande med företrädesbestämmelse och tjänsteplikt
bör gälla att det finns möjlighet för tillämpningsmyndighet att göra individuella
undantag. Att närmare specificera de skäl som må föranleda dylikt
undantag torde emellertid ej låta sig göra. Rent allmänt kan dock sägas att,
då tjänsteplikt sannolikt kommer att tillgripas endast i verkligt allvarliga
situationer, för befrielse från fullgörande av dylik plikt torde böra krävas
synnerligen vägande motiv.

Som jag förut framhållit måste som förutsättning för tillämpning av
förevarande lagstiftning uppställas ett faktiskt behov av ingripanden på
arbetsmarknaden. Tvångsåtgärder får vidtagas endast i den mån frivilliga
åtgärder visar sig otillräckliga och de föreslagna regleringarna således
är nödvändiga för att viktiga samhällsuppgifter skall kunna genomföras.
Bestämmandet av de faktiska förutsättningarna för tillämpning av lagstiftningen
bör sålunda anknytas till de varierande situationer, som kan tänkas
uppkomma. När det gäller att i förväg i en lagstiftning, som ger fullmakt
att vidtaga dylika regleringar, fastställa i vilka situationer behov
därav skall anses kunna föreligga, uppställer sig emellertid vissa svårigheter.

Det förefaller emellertid nödvändigt att Kungl. Maj :t, när riket befinner
sig i krig eller krigsfara, äger fullmakt att vidtaga samtliga här förut behandlade
arter av ingripanden. Utredningsmannen har förordat en sådan
ordning, och ingen av remissinstanserna har anfört någon erinran häremot.
Jämväl enligt min mening bör i så allvarliga lägen som här avses möjlighet
finnas att med alla till buds stående medel handla på det för rikets
bestånd och välfärd bästa sättet. Av praktiska skäl synes vidare för att
möjliggöra en lugn avveckling av regleringarna lagstiftningen få tillämpas
under en kortare övergångstid sedan kriget eller krigsfaran upphört. I enlighet
med den grundläggande principen för ifrågavarande lagstiftning bör,
såsom ock flera remissinstanser betonat, denna tillämpningstid göras så
kort som möjligt och vara helt beroende av föreliggande faktiska behov.
Utredningsmannens förslag i denna del sträcker sig måhända något längre
än absolut nödvändigt, men jag kan dock godtaga detsamma med hänsyn
till angelägenheten av ensartade bestämmelser för beredskapslagar som har
nära samband med varandra.

Vid bedömandet av huruvida lagstiftningen skall kunna tillämpas även
under andra förhållanden än krig och krigsfara och ■—■ eller ett jakande
svar på denna fråga — huru dessa situationer då skall preciseras måste ujjpenbarligen
en avvägning ske mellan å ena sidan nödvändigheten av att tillgodose
de särskilt angelägna behov av arbetskraft, som kan anses föreligga,
och å andra sidan hänsynen till den enskildes rätt att åtminstone i mera
normala lägen själv bestämma var han skall arbeta. Det torde, som vissa
remissinstanser påpekat, ej kunna uteslutas att behov av tjänsteplikt kan
komma att uppstå jämväl under andra utomordentliga förhållanden. Tjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

teplikten kan emellertid utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i den enskildes
rättssfär. Härtill kommer att den grundläggande förutsättningen för
användande av fullmaktslagstiftning, nämligen behovet av möjlighet till
snabba, omedelbara ingripanden, ej utan vidare kan sägas föreligga i situationer
utanför krig och krigsfara. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens
förslag att tjänsteplikt med stöd av förevarande lagstiftning får
tillgripas endast i krig och krigsfara. Under andra utomordentliga förhållanden,
t. ex. de av överbefälhavaren och sjöfartsstyrelsen anförda, förefaller
uppkommande behov kunna mötas med en för det speciella fallet avsedd
lagstiftning. Den nu aktuella fullmaktslagen torde härvid i varje fall beträffande
utformningen av åtgärderna och vad gäller administrationen kunna
tjäna som förebild.

Som förut framhållits får tjänsteplikt anses utgöra ett betydligt större
ingrepp i den enskildes fri- och rättigheter än övriga föreslagna åtgärder,
dvs. de som anknyter till arbetsförmedlingsverksamheten. De betänkligheter,
som föranlett det här förut redovisade ställningstagandet mot att
göra en fullmaktslag om tjänsteplikt tillämplig även utanför krig och krigsfara,
torde därför ej göra sig gällande med samma styrka, när fråga är
om övriga åtgärder. Behov att vidtaga sådana ingripanden kan sannolikt
uppkomma på ett tidigt stadium av en kris. Vid en avvägning av skälen för
och emot fullmakter att vidtaga dessa åtgärder leder enligt min mening
ett behörigt hänsynstagande till olika faktorer till att lagstiftningen härom
bör kunna tillämpas även i vissa situationer utanför krig och krigsfara.
Ett nutida krig torde normalt medföra påfrestningar för produktionen
och samhällslivet i övrigt jämväl i andra länder än de krigförande. Om ett
krig mellan främmande makter sålunda här i riket förorsakat ett krisläge,
som kräver ökad produktion av samhällsviktiga förnödenheter, ökat befästningsbyggande
etc., synes Kungl. Maj :t böra ha befogenhet att i dylikt
läge genom ingripande på arbetsförmedlingen leda arbetskraft i önskad
riktning. En annan situation där motsvarande behov kan föreligga är återuppbyggnadsperioden
efter ett krig, vari Sverige deltagit. Förutsättning för
att fullmakt i dylika lägen skall få användas är emellertid att en noggrann
och ingående prövning av det aktuella läget föregår ett tillämpningsförordnande.
Denna prövning bör ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.
Tillämpningsförordnandet bör vidare ej göras mera omfattande
än vad föreliggande situation kräver och bör lämpligen tidsbegränsas till
högst ett år.

Jag finner mig sålunda kunna biträda utredningsmannens förslag att i
en situation där så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av
krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, ingripande
på arbetsförmedlingens område får ske med stöd av en fullmaktslag
sedan Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt beslutat om dylik tillämpning.
Uttrycket »utomordentliga» kan givetvis förorsaka tolkningssvårig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

heter, men någon möjlighet att i lagtext närmare beskriva de avsedda förhållandena
torde ej föreligga. I detta sammanhang vill jag bestämt understryka
vad utredningsmannen anfört därom att en fullmaktslag som den
nu föreslagna givetvis ej skall kunna få åberopas som grund för ingripanden
i krissituationer föranledda av interna rent ekonomiska motsättningar
på arbetsmarknaden.

En fullmaktslag som på sätt nu föreslagits medger ingripande med
tjänsteplikt allenast då riket befinner sig i krig eller krigsfara torde ej täcka
de behov av åtgärder som kan uppstå för medicinalpersonalens del. Gällande
bestämmelser för dylik personal medger sålunda att förordnande om
tjänsteplikt kan få meddelas så snart det påkallas av »utomordentliga förhållanden».
Jag delar i stort den under förarbetena till krigssjukvårdsförfattningarna
framförda uppfattningen om det principiellt olämpliga i att
ha särskild lagstiftning om tjänsteplikt för viss personalkategori. Ur administrativ
synpunkt skulle det dessutom vara fördelaktigt att samtliga stadganden
om tjänsteplikt återfanns i en och samma författning. En dylik
ordning förutsätter emellertid, därest det av mig nyss förordade tillämpningsområdet
för tjänsteplikt i allmänhet godtages, antingen att de för medicinalpersonalen
en gång fastställda bestämmelserna ändras — något som
ej förefaller praktiskt eller eljest lämpligt -— eller att i den gemensamma
lagen upptages särbestämmelser för medicinalpersonalen. Sistnämnda alternativ
skulle i hög grad komplicera författningsbestämmelserna. På grund
härav och då, såsom utredningsmannen framhållit, vissa fördelar torde vara
att vinna genom att hålla bestämmelserna om medicinalväsendets verksamhet
i krig och liknande situationer samlade i ett författningskomplex, finner
jag mig böra förorda att bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal
bibehålies i krigssjukvårdsförfattningarna.

Enär det måste anses vara av stor vikt att Kungl. Maj :t omedelbart kan
utnyttja sina fullmakter, då riket kommer i krig eller krigsfara, hör lagstiftningen
i vad den hänför sig till dylika situationer ständigt vara i kraft.
Såsom utredningsmannen och åtskilliga remissinstanser framhållit underlättar
en icke tidsbegränsad lagstiftning därjämte erforderligt planeringsarbete.
För de övriga lägen, då fullmakter enligt vad jag tidigare förordat
skall kunna utnyttjas, torde visserligen tidsnöden ej vara så påtaglig att
ej en tidsbegränsad lagstiftning skulle kunna accepteras. Skillnaden mellan
en permanent och en tidsbegränsad lagstiftning synes emellertid bli
ringa, om, som jag kommer alt förorda, riksdagens samtycke skall krävas
för tillämpning i förevarande lägen och ett tillämpningsförordnande får
gälla högst ett är. Med hänsyn till vad nu anförts biträder jag förslaget att
hela lagstiftningen göres permanent.

Vad gäller de formella förutsättningarna för att de stadganden, som inne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

håller de grundläggande åt Kungl. Maj.t givna fullmakterna, skall få tilllämpas,
synes ingen tvekan böra råda om att då riket kommer i krig bestämmelserna
i fråga automatiskt skall få nyttjas, alltså utan särskilt förordnande
av Kungl. Maj :t och utan riksdagens godkännande. Sedan viss
övergångstid förflutit efter det kriget upphört har Kungl. Maj :t att förordna
att bestämmelserna ej längre skall få tillämpas. Frågan om övergångstidens
längd har jag tidigare behandlat.

I fråga om lagstiftningens försättande i tillämpning då riket befinner sig
i krigsfara har några remissmyndigheter föreslagit stadgande om att riksdagen,
under Lid då session pågår, skall lämna sitt samtycke till ett tillämpningsförordnande.
Ehuru jag delar de framförda synpunkterna att fullmakterna
ej bör göras mera vittgående än absolut nödvändigt och att svårigheter
kan uppkomma att fastslå när krigsfara är för handen, anser jag
dock att även i dylika situationer krav på snabbt handlande kan uppkomma
och att Kungl. Maj:t därför bör ha möjlighet att i ett plötsligt uppkommet
krisläge ensam förordna om lagstiftningens tillämpning. Därest läget är
så allvarligt att beredskapslarm utfärdas, bör detta uppenbarligen anses
automatiskt innefatta ett tillämpningsförordnande av nu ifrågavarande
slag. Som utredningsmannen framhållit bör klara bestämmelser härom införas
i beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404). Chefen för försvarsdepartementet
torde senare komma att för Kungl. Maj :t anmäla förslag
härom. Givet är dock att, om krig ej följer, ett på krigsfara grundat förordnande
inom kort tid bör underställas riksdagens prövning och godkännande.
Jag tillstyrker därför vad utredningsmannen i denna del föreslagit. På
samma sätt som efter krigs slut har Kungl. Maj :t att sedan krigsfara upphört
upphäva meddelat tillämpningsförordnande.

Vad nu sagts avser det grundläggande tillämpningsförordnandet. Hinder
bör emellertid icke föreligga att göra även en på ett sådant förordnande grundad
föreskrift om t. ex. tjänsteplikt automatiskt gällande.

Som jag i ett tidigare avsnitt anfört bör, för att lagstiftningen skall få
tillämpas i situationer utanför krig och krigsfara, riksdagen i förväg ge
sitt samtycke. En sådan ordning medför att frågorna huruvida fullmakter
över huvud erfordras och rörande fullmakternas omfattning kan allsidigt
och ingående prövas och avgöras med beaktande av de i varje särskilt fall
rådande förhållandena. Riksdagen bör även kunna avpassa giltighetstiden
för ett tillämpningsförordnande efter föreliggande behov. Varje särskilt
förordnande bör, som föreslagits, få meddelas för högst ett år åt gången.

Den för ifrågavarande lagstiftning allmängiltiga principen att andra ingripanden
i den normala verksamheten på arbetsmarknaden ej bör vidtagas
än sådana som visar sig oundgängligen nödvändiga, synes böra råda
även då fråga uppkommer om bestämmande av villkoren för arbete, som
utföres med tjänsteplikt. Med hänsyn till att arbete, som kan komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 ur 1959

åläggas med tjänsteplikt, i stort sett torde vara av samma beskaffenhet som
ett under normala förhållanden utfört civilt arbete, torde i regel särskild
anledning att bestämma ersättningen för arbetet under tjänsteplikt t. ex.
som ett slags enhetslön knappast föreligga. De metoder som tillämpas för
bestämmandet av villkoren för frivilligt åtaget arbete bör sålunda regelmässigt
användas även i tjänstepliktsförhållanden. Frågor om arbetarskydd,
arbetstid, kollektivavtal o. dyl. bör regleras av de vid tillfället gällande
författningarna, samma avtalsfrihet som eljest bör råda osv. Likaså
bör reglerna för förlikningsmans verksamhet vid arbetstvister vara tillämpliga
även i fall då förordnande om tjänsteplikt meddelats eller kan meddelas;
härför krävs viss ändring i lagen om medling i arbetstvister, som närmare
behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser har i detta sammanhang påpekat att i sådana situationer,
för vilka ifrågavarande lagstiftning är avsedd, svårigheter säkert
uppkommer att tillämpa i fredstid gällande regler om arbetstid, semester
och arbetarskydd över huvud. Med anledning härav vill jag framhålla att
frågan om eftergift under vissa förhållanden från arbetstids- och annan
arbetarskyddslagstiftning självfallet ånyo kan bli aktuell. Under föregående
världskrig gällde bestämmelser, som möjliggjorde vissa sådana
eftergifter. Även om det definitiva ställningstagandet till en ny sådan beredskapslagstiftning
måhända bör anstå till dess behov därav gör sig gällande,
torde det 1''å övervägas att förbereda densamma genom utredning eller
på annat sätt.

Som en konsekvens av det i tjänsteplikten liggande förbudet mot arbetsinställelse
följer att öppen konflikt ej får tillgripas i en tvist om villkoren.
För alt lösa dylik tvist krävs tydligen någon form av tvångsavgörande. Den
i 1939 års lag föreskrivna, av utredningsmannen förordade och av remissinstanserna
godtagna metoden alt för dylikt avgörande anlita skiljenämnd,
s. k. lönenämnd för tjänsteplikt, synes mig kunna accepteras jämväl för
den nya lagstiftningens del. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad
utredningsmannen föreslagit rörande sådan nämnds organisation och
handläggning av ärenden. I anledning av vad som framkommit under remissbehandlingen
av förslaget vill jag emellertid närmare beröra vissa
punkter.

Ej blott kommunikationssvårigheter utan även den omfattning i vilken
tjänsteplikt kan komma att tillgripas torde, framförallt under tid, då riket
befinner sig i krig, göra det nödvändigt att utse flera lönenämnder. Den
av utredningsmannen föreslagna lagtexten synes möjliggöra att antalet
nämnder kan bestämmas av Kungl. Maj :t allt efter föreliggande behov.
Vad gäller stadgandena om lönenämnd liksom åtskilliga andra bestämmelser
i lagen bör tillämpningsföreskrifter i görligaste mån utarbetas och
andra förberedande åtgärder vidtagas. — Rörande frågan huruvida kronoombudsinstitutionen
skall bibehållas eller ej kan jag helt ansluta mig till

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

utredningsmannens ståndpunkt och de skäl för denna som han anfört. —
Lönenämnds beslut skall enligt förslaget i vissa fall betraktas som och jämställas
med kollektivavtal. Som framgår av motiven till utredningsmannens
förslag skall så vara fallet därest resultatgivande förhandlingar mellan de
tvistande parterna skulle ha slutat med att kollektivavtal träffats. Den föreslagna
lagtexten på denna punkt synes emellertid ha fått en något för vittgående
formulering och har därför justerats. — Lönenämnds beslut bör ej
kunna överklagas. Liksom ett mellan parterna ingånget avtal kan dock
givetvis dylikt beslut bli föremål för tolknings- eller tillämpningstvist. I
regel skall sådan tvist lösas av domstol, arbetsdomstolen eller allmän domstol.
Framförallt praktiska skäl synes emellertid föranleda att en tvist,
som anknyter till frågan huruvida ett arbete skall upphöra eller ej, bör
få avgöras av myndighet som handhar tillämpningen av lagstiftningen över
huvud. Endast sådan myndighet torde ha den erforderliga överblicken över
rådande behov att genomföra arbetet. En snabb lösning av tvisten blir i regel
erforderlig, och även med hänsyn härtill synes domstolsvägen ej böra
anlitas. Den föreslagna ordningen medför emellertid att vederbörande
myndighet kan komma att ställas inför intrikata arbetsrättsliga spörsmål,
såsom t. ex. i de fall då mera personliga skäl från någondera sidan anföres
för att arbetsförhållandet mellan parterna skall upphöra. Det är därför
angeläget att myndigheten —- såsom framgår av vad jag i fortsättningen
kommer att anföra avses härmed länsarbetsnämnd — för dylika fall i möjligaste
mån anlitar förefintlig tillgång på expertis med erfarenhet på
området.

Från huvudregeln att villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, skall
bestämmas på samma sätt som om fråga varit om frivilligt åtaget arbete
har utredningsmannen föreslagit ett undantag avseende visst arbete hos
staten som arbetsgivare. Det gäller enligt förslaget villkoren för arbete, som
— utan att vara inordnat under statligt reglemente — kan jämställas med
arbete, som regleras på dylikt sätt. För att undvika den normala, i regel
tidsödande proceduren med riksdagens medverkan vid bestämmandet av
villkoren föreslås att Kungl. Maj :t skall ensam få besluta i frågan. Det
föreslagna stadgandet innebär även ett undantag från principen att lönenämnd
i sista hand skall fälla avgörandet; den för statstjänstemännen normala
regeln att arbetsgivaren i vart fall formellt fastställer villkoren bibehålies
alltså.

Enligt vad jag inhämtat föreligger utkast till bl. a. civil krigsavlöningskungörelse,
jämlikt vilket villkoren för arbete av nu ifrågavarande slag i
viss utsträckning skall komma att få bestämmas av den statliga myndighet,
hos vilken arbetet skall utföras. Därest en kungörelse av sådant innehåll
utfärdas, blir den givetvis i överensstämmelse med förutnämnda huvudregel
tillämplig jämväl å arbete som ålagts med tjänsteplikt. Med hänsyn
till att tjänsteplikt kan komma att tillgripas i en situation då krigsavlö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

ningskungörelsen ej gäller, synes motsvarande böra stadgas för sådant
fall. Bestämmelsen bör lämpligen ges det innehållet att beträffande villkoren
i fråga skall gälla vad Kungl. Maj :t därom förordnar. Vidare torde bestämmelsen
böra utvidgas till att omfatta ej enbart statligt arbete utan
över huvud arbete av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmes
i ett av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente.
Jämväl vid bestämmandet av det sakliga innehållet i avlöningsreglementena
för t. ex. präster, poliser och folkskollärare krävs nämligen riksdagens
medverkan.

I anledning av vad Sveriges akademikers centralorganisation anfört om
angelägenheten av att lönenämnd i brist på överenskommelser får fastställa
villkoren för arbete under tjänsteplikt även då arbetet utföres med staten
som arbetsgivare vill jag erinra om att så blir fallet beträffande de statliga
arbetstagare, xTilkas villkor normalt regleras genom kollektivavtal eller
privata avtal. Liksom parterna i dessa fall själva kan sluta avtal kommer,
då sådant avtal ej kan träffas, villkoren att bestämmas av lönenämnd under
medverkan av representanter för arbetsmarknadsparternas organisationer.
Vad angår de löneplansanställda synes anledning saknas att för de
tjänstepliktigas del ändra gällande ordning för bestämmandet av arbetsvillkoren
i annan mån än vad nyss sagts, nämligen så att riksdagens medverkan
ej erfordras.

Beträffande arbete av sådan beskaffenhet att villkoren därför normalt
bestämmes genom ett kommunalt reglemente bör, då tjänsteplikt tillgripes
för dylikt arbete, gälla att ett redan befintligt tillämpbart reglemente fortfarande
skall tillämpas. Om arbetet ej regleras i ett dylikt reglemente, bör liksom
eljest förhandlingar kunna ske mellan kommunen och tjänstemannaorganisation,
men om överenskommelse ej skulle uppnås torde det slutliga
avgörandet böra ankomma ej på kommunen utan på lönenämnd.

Utredningsmannen har slutligen föreslagit att Kungl. Maj :t eller lagens
tillämpningsmyndigheter skall få möjlighet att, i vissa fall och oberoende
av hur villkoren eljest reglerats, efter enhetliga normer fastställa villkor
för arbete, ålagt med tjänsteplikt. Denna befogenhet är avsedd att nyttjas
endast i undantagsfall, framför allt i situationer då det kan visa sig angeläget
att snabbt och utan omgång bestämma ersättning för ett arbete. I
regel avses fall då ianspråktagandet av arbetskraften skett i uppbådsliknande
form — så som i 1939 års lag avsågs beträffande ungdom — och då
kvalifikationskraven ej är alltför varierande. De remissinstanser som yttrat
sig i frågan har ej anfört erinran mot ett dylikt stadgande i och för sig men
starkt framhävt angelägenheten av en restriktiv tillämpning. Även jag ansluter
mig till förslaget men vill betona att ett dylikt avsteg från det vanliga
tillvägagångssättet att bestämma arbetsvillkoren kan godtagas endast för
sådana undantagsfall som nyss exemplifierats. Att i lagtext närmare precisera
förutsättningarna torde emellertid ej låta sig göra. Det är tydligt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

det främst är då riket befinner sig i krig och beträffande personer som
tages i anspråk för allmän tjänsteplikt som bestämmelsen kan behöva tilllämpas;
uteslutas kan emellertid ej att behov därav kan uppkomma även
i andra fall.

Det synes mig uppenbart att den som tages i anspråk för att i det allmännas
intresse utföra arbete skall av statsmedel erhålla ersättning för direkta
utgifter, föranledda av ianspråktagandet. Sålunda bör utan tvivel
gottgöras kostnader för resa från hemorten till en arbetsplats, där tjänsteplikt
skall fullgöras, och för uppehälle under dylik resa; detsamma gäller
givetvis motsvarande kostnader vid resa mellan två platser, där arbete under
tjänsteplikt utförts resp. skall utföras ävensom vid resa tillbaka till
hemorten då den tjänstepliktige ej längre tages i anspråk. Om arbetet på
en ny plats blir mera varaktigt torde det vidare i vissa fall vara rimligt att
den tjänstepliktige på motsvarande sätt får ersättning för flyttning av familj
och bohag. Här torde dock få förutsättas en skälighetsprövning, därvid hänsyn
bör tagas bl. a. till den tjänstepliktiges löneförmåner. Samtliga nu
nämnda former av ersättningar bör, som jag nyss antydde, utgå av allmänna
medel.

Vidare bör otvivelaktigt viss garanti lämnas för att den tjänstepliktige
skall utfå ersättning för det utförda arbetet. Skulle av någon anledning
vederbörande arbetsgivare ej vilja eller vara i stånd till att betala lönen,
bör staten träda emellan och utge motsvarande ersättning mot det att den
tjänstepliktige å staten överlåter sin fordran gentemot arbetsgivaren. Normalt
torde den tjänstepliktige komma att begära ersättningen i fråga utan
dröjsmål; i många fall torde han vara i omedelbart behov av ersättningen.
Han bör dock ha möjlighet att ge arbetsgivaren visst anstånd. Med hänsyn
härtill föreslås att den tjänstepliktige kan dröja tre månader efter
det fordran förfallit innan han gör framställning om ersättning av staten.
En sådan tidsfrist torde ur den tjänstepliktiges synpunkt vara tillräcklig;
en längre frist skulle vidare kunna medföra större svårigheter för staten
att i sin tur indriva fordringen hos arbetsgivaren. Fall kan emellertid tänkas
förekomma då den angivna tiden av tre månader visar sig otillräcklig,
varför möjlighet bör beredas att göra undantag från huvudregeln.

Den principiella rätten att erhålla här förut berörda ersättningar bör direkt
fastslås i lag. Utformningen av detaljbestämmelser torde däremot få
överlämnas åt Kungl. Maj :t eller den centrala tillämpningsmyndigheten.
Som utredningsmannen anfört synes nämligen ett mera preciserat utformande
av detaljer lämpligast kunna ske med beaktande av de i den aktuella
situationen rådande förhållandena. Jag delar länsstyrelsens i Malmöhus
län uppfattning att de förutsatta tillämpningsbestämmelserna bör erhålla
en så enkel utformning som möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

I 1939 års lag upptogs slutligen vissa grundläggande bestämmelser om
att en tjänstepliktig skulle kunna under vissa omständigheter erhålla kompensation
för minskad inkomst eller ökade levnadskostnader. En lösning
av spörsmålet huruvida och under vilka förutsättningar dylik ersättning
skall utgå torde emellertid sammanhänga med den mera allmänna regleringen
av frågan om försörjning av anhöriga till sådana personer, som på
ett eller annat sätt i krislägen tages i anspråk för det allmännas räkning.
Som utredningsmannen anfört är nämnda problem föremål för prövning av
en särskild utredning, värnpliktsavlöningsutredningen, vilken därvid torde
ha att beakta även förhållandena rörande de tjänstepliktiga. Jag biträder
därför utredningsmannens förslag att i nuvarande sammanhang ej föregripa
de resultat som sålunda är att vänta. Å andra sidan har jag intet att
erinra mot de av utredningsmannen anförda allmänna synpunkterna på
problemet. Tills vidare synes föreskrifterna om familjebidrag åt värnpliktiga
vid behov kunna tjäna som förebild för stadganden om motsvarande
ersättningar i samband med tjänsteplikts fullgörande.

Någon tvekan synes mig knappast böra råda om att arbetsmarknadsstyrelsen
och dess underlydande organ i princip bör ha hand om administrationen
av den föreslagna lagstiftningen. Genom sina fredsmässiga uppgifter
har arbetsmarknadsverket gjort sig förtroget med problem liknande dem
som kan uppstå i krislägen ävensom över huvud förskaffat sig en vidsträckt
överblick över och ingående kännedom om förhållandena på arbetsmarknaden.
Verket får vidare anses i stort sett redan äga den betydelsefulla
regionala och lokala organisation som erfordras för tillämpningen av
lagen.

Om sålunda arbetsmarknadsstyrelsen normalt bör vara centralt tillämpningsorgan
skulle man dock möjligen kunna ifrågasätta, om ej lagen borde
bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att uppdraga åt andra myndigheter att
för speciella fall handha tillämpningen. Utredningsmannen har i sitt betänkande
tagit upp detta spörsmål till diskussion men stannat för att ej föreslå
en dylik ordning. De skäl utredningsmannen därvid anfört, främst angelägenheten
av att i krissituationer undvika en splittring av den organisatoriska
ledningen, synes mig bärande och jag ansluter mig därför till hans
ståndpunkt. Därav afl arbetsmarknadsstyrelsen ensam får handha den
centrala tillämpningen följer också den psykologiska lördelen att ingripandena
utformas av ett fristående, opartiskt organ, vari arbetsmarknadens
huvudorganisationer är representerade. .lag förutsätter vidare all överallt
— och icke minst på mera särpräglade områden, exempelvis veterinärväsendet
och handel ssjöfarten — ett nära samarbete kommer att råda mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och de övriga myndigheter, som kan beröras
av ifrågavarande slag av ingripanden.

Länsarbetsnämnderna med den dem underställda arbetsförmedlingen
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

torde uppfylla de krav på väl utbyggda regionala organ, som måste uppställas.
Liksom arbetsmarknadsstyrelsen med avseende å riket i dess helhet
har länsarbetsnämnderna genom sin verksamhet i fred skaffat sig en
grundlig kännedom om tillgången på och behoven av arbetskraft inom vederbörande
län. De har också bl. a. genom uppläggande av olika register
deltagit i planläggningen av verksamheten under krig och liknande allvarliga
lägen. Gentemot vad en remissinstans anfört om önskvärdheten av att
annan myndighet än länsarbetsnämnd får handlägga frågor rörande medicinalväsendets
administrativa personal, såsom kontors-, handräckningsoch
liknande personal, vill jag framhålla att behov av dylik arbetskraft
sannolikt kommer att göra sig gällande på de mest skiftande områden av
samhällslivet och att endast arbetsmarknadsorganen torde ha den erforderliga
överblicken över tillgång och efterfrågan. Länsarbetsnämnderna bör
sålunda handha den regionala tillämpningen överlag.

Beträffande länsarbetsnämnds verksamhet är emellertid att märka att
de uppgifter, som under fred åvilar länsarbetsnämnd, skall enligt numera
fastställda planer för länsstyrelsernas krigsorganisation handläggas av
länsstyrelserna då dessa är krigsorganiserade. En sådan ordning har ansetts
erforderlig av bl. a. samordningsskäl. Det förutsättes härvid att länsarbetsdirektören
regelmässigt skall ingå i den krigsorganiserade länsstyrelsen
jämte annan personal ur länsarbetsnämndernas kansliorganisation.
Länsarbetsnämnden kommer sålunda att som självständig länsmyndighet
och i sin normala sammansättning kunna handha lagens tillämpning under
de stadier av ett krisläge, då lagen kan behöva användas och länsstyrelsen
i länet ej krigsorganiserats. I och med att länsstyrelsen krigsorganiseras
kommer emellertid länsarbetsnämnden att upphöra som beslutande myndighet
och ärenden enligt tjänstepliktslagen kommer då att övertagas av
länsstyrelsen. Någon särskild bestämmelse härom i tjänstepliktslagen torde
icke erfordras. Det må anmärkas, att administrativa fullmaktslagen ger
Kungl. Maj :t rätt att under vissa förutsättningar överföra arbetsuppgifter
från en myndighet till en annan. Med hänsyn till att länsarbetsnämndens
kansliorganisation inom länsstyrelsen kommer att ha det närmaste
ansvaret för dessa ärenden kan enligt min mening icke uppstå någon fara
för bristande kontinuitet i ärendenas handläggning vid omorganisationen.
Något principiellt hinder mot att länsstyrelse på ifrågavarande område och
i ett sådant läge fungerar som regionalt organ under arbetsmarknadsstyrelsen
anser jag ej föreligga. Det är emellertid av stor vikt att det regionala
tillämpningsorganet åtminstone vid fattande av vissa beslut har tillgång
till den erfarenhet som representanter för arbetsmarknadens organ besitter.
Jag vill därför betona det angelägna i att expertis av nämnt slag i
möjligaste mån kommer att anlitas även i de situationer, då beslutanderätten
formellt tillkommer länsstyrelsen. Planläggningen för länsstyrelses
krigsorganisation förutsätter också, att länsarbetsnämnden såsom sådan,

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dvs. bl. a. representanter för arbetsmarknadsorganisationerna, skall bibehållas
såsom rådgivande organ.

Med hänsyn främst till utvecklingen på krigföringens område är det av
vikt att lokala tillämpningsorgan har möjligheter att i allvarliga och brådskande
situationer handla självständigt. Förutsättningar bör sålunda finnas
för länsorganet att till kretskontoren och lokala kontor delegera beslutanderätt
särskilt för situationer då förbindelserna med det regionala organet
avbrutits. Behov av att i vissa lägen förstärka personalorganisationen för
de lokala organen torde fördenskull komma att uppstå. Som utredningsmannen
framhållit torde uppgifternas natur och omfattning vara avgörande
för den utsträckning i vilken delegering av befogenhet bör ske till
de lokala organen. Närmare föreskrifter härom bör lämnas i administrativ
väg.

Tillämpningsmyndigheterna bör äga möjlighet att utnyttja den speciella
lokalkännedom som kommunalt organ får antagas besitta rörande arbetskraften
inom kommunen. Enligt lagen om skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter äger Kungl. Maj :t i
vissa krissituationer föreskriva att kommun skall fullgöra uppgifter som
är erforderliga bl. a. för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft; nämnda
uppgifter skall då ankomma på kommunala kristidsnämnder. Dylik
nämnd skall enligt kungörelsen om kristidsnämnder i princip finnas i
varje kommun; i vissa fall kan dock åt annan kommunal myndighet uppdragas
att fullgöra kristidsnämnds uppgifter. Med hänsyn härtill synes det
tillräckligt att i den nu ifrågavarande lagstiftningen upptaga ett stadgande
av innehåll att kristidsnämnd eller motsvarande kommunala myndighet
har att inom sitt verksamhetsområde biträda lagens tillämpningsmyndigheter.

Vad gäller fördelningen av uppgifterna mellan de olika tillämpningsorganen
kan jag i stort ansluta mig till vad utredningsmannen därom uttalat.
Såsom förut framhållits ankommer det på Kungl. Maj:t att utfärda de
grundläggande förordnandena om ingripande enligt lagen; om någon delegering
av denna befogenhet kan i princip ej bli fråga. Däremot kan det tänkas
att t. ex. ett förordnande om tjänsteplikt göres mycket omfattande men
förenas med bemyndigande för underordnad myndighet att medge undanlag.
I övrigt bör praktiska hänsyn vara avgörande för fördelningen av uppgifterna.
Slutligen vill jag än en gång erinra om att med stöd av administrativa
fullmaktslagen andra myndigheter än arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna
kan beklädas med uppgifter rörande lagens tillämpning
liksom fördelningen av uppgifterna mellan dem kan ändras. I vissa lägen
kan även Kungl. Maj :ts befogenheter överföras på underlydande myndigheter.

En lag av nu ifrågavarande art bör tydligen av praktiska skäl innehålla
allenast de på varje punkt grundläggande stadgandena. Den mera detal -

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

jerade utformningen av t. ex. de olika ingripandena kan, som utredningsmannen
framhållit, bli beroende på de förhållanden som råder då en tilllämpning
av lagen blir aktuell. Regler av typisk tillämpningskaraktär torde
därför få meddelas i administrativ ordning. Föreliggande förslag synes mig
i detta hänseende vara lämpligt avvägt.

Jag kan i stort godkänna de allmänna riktlinjer för tillämpningen som
utredningsmannen dragit upp. I detta sammanhang vill jag närmare beröra
endast en specialfråga, som också särskilt beaktats av vissa remissinstanser,
nämligen sättet för uttagningen av tjänstepliktiga. I princip torde man
böra kräva att en person, som uttages för arbete med tjänsteplikt, klart och
otvetydigt underrättas om ianspråktagandet, icke minst ur den synpunkten
att han bör vara medveten om de påföljder som brott mot arbetsplikten kan
medföra. Man torde därför kunna uppställa som huvudregel att ett arbetsåläggande
skall meddelas individuellt. Detta gäller främst då fråga är om
allmän tjänsteplikt, men regeln synes principiellt böra gälla även vid
tjänsteförlängning. Normalt kommer en dylik åtgärd sällan att avse alla
dem som utför arbete på en viss arbetsplats. Skulle emellertid så vara fallet
torde en mera allmänt hållen delgivning, t. ex. genom anslag på en arbetsplats,
avseende alla dem som vid en viss tidpunkt utför arbete på platsen
i fråga, kunna godtagas, dock endast om någon sorts kontroll kan utövas
över att de som skall tagas i anspråk verkligen tar del av anslagets innehåll.
För vissa specialfall, t. ex. då långt borta varande sjömän skall åläggas
tjänsteförlängning, torde det vidare vara praktiskt omöjligt att med
erforderlig snabbhet först fastställa fartygsbesättningens aktuella sammansättning
och därefter individuellt delge varje besättningsman åläggandet.
Möjlighet till kollektiv uttagning, anknuten till dem som faktiskt tjänstgör
på viss plats, visst fartyg osv., synes därför böra föreligga. Eventuellt
bör en dylik generell delgivning när möjligheterna tillåter följas av individuell
sådan.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som uppdragits i den allmänna motiveringen
har inom socialdepartementet upprättats förslag till allmän tjänstepliktslag
och lag angående ändrad lydelse av lagen om medling i arbetstvister.
Beträffande dessa förslag, som i stort överensstämmer med de av utredningsmannen
framlagda, må utöver vad som framgår av det tidigare anförda
följande nämnas.

Förslaget till allmän tjänstepliktslag

Lagens rubrik m. m.

För att ange lagens vittomfattande karaktär och med hänsyn till att
tjänsteplikt utgör det allvarligaste ingripande som lagen medger har som
rubrik valts Allmän tjänstepliktslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

I enlighet med vad förut framhållits upptager lagen i huvudsak grundläggande
stadganden.

Särskilda föreskrifter om tillämpligheten av lagrummen anges endast
beträffande de grundläggande, typiska fullmaktsbestämmelserna, dvs. 4,
5, 8 och 9 §§, vilka skall kunna tillämpas endast då vissa faktiska förutsättningar
föreligger. Övriga stadganden blir alltså i princip tillämpliga
omedelbart sedan lagen trätt i kraft; detta gäller sålunda exempelvis 1, 3
och 27 §§. De flesta av dem kommer emellertid att till följd av sitt samband
med fullmaktsbestämmelserna behöva nyttjas endast i anslutning till tilllämpningen
av dessa.

Inledande bestämmelser
1 §•

I denna paragraf anges de faktiska betingelserna för tillämpningen av
de åt Kungl. Maj:t givna fullmakterna. Vidare regleras ordningen för fullmaktsbestämmelsernas
försättande i och ur funktion. Närmare redogörelse
för dessa frågor har lämnats i den allmänna motiveringen. Därutöver torde
följande spörsmål böra beröras.

U tredningsmannen

Något uttryckligt upphävande av den på krig grundade automatiska
tillämpningen torde ej erfordras i den mån efter krigets slut ett på krigsfara
grundat eller jämlikt paragrafens tredje stycke meddelat tillämpningsförordnande
tillkommit.

Den av krig föranledda automatiska tillämpligheten torde böra omfatta
samtliga grundläggande fullmaktsbestämmelser. Likaså synes beredskapslarm
böra innebära ett förordnande om att samtliga nämnda bestämmelser
äger tillämpning. För övriga fall bör — i enlighet med principen att mera
vittgående åtgärder ej bör tillgripas än de absolut nödvändiga — ett tilllämpningsförordnande
kunna begränsas till att avse en eller vissa av fullmaktsbestämmelserna.

Remissgttrandenn

Enligt telestyrelsens och Landsorganisationens mening bör beredskapslarms
automatiska verkan anges — förutom i beredskapskungörelsen —
jämväl i förevarande paragraf.

Föredraganden

Jag delar de av utredningsmannen angivna synpunkterna. Förslaget har
utformats i enlighet härmed.

Något behov av att i tjänstepliktslagen direkt ange verkan av beredskapslarm
synes ej föreligga. Det praktiskt sett angelägna är att denna verkan

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

fastslås i beredskapskungörelsen, som torde böra innehålla en fullständig
redogörelse för alla de följdverkningar som ett beredskapslarm medför.

2 §•

I lagrummet anges de arbetskraftsbehov, för vilkas tillgodoseende ingripandena
enligt lagen får ske. Bestämmelserna har närmare behandlats i
den allmänna motiveringen. Med hänsyn till de i krigssjukvårdslagen upptagna
bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal har särskilt
angivits, att förordnande om tjänsteplikt enligt förevarande lag ej får meddelas
för tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av dylik personal.
Hälso- och sjukvården i övrigt torde falla under beteckningen »annat ändamål
av synnerlig vikt för det allmänna».

3 §•

Paragrafen upptager bestämmelser om de myndigheter som skall handha
tillämpningen av lagen.

För det regionala tillämpningsorganet har i fortsättningen av lagtexten
använts beteckningen länsarbetsnämnd. För fullständighetens skull har i
paragrafen intagits en erinran om att bestämmelserna givetvis skall gälla
även arbetsnämnden i Stockholms stad.

Som utredningsmannen föreslagit och i överensstämmelse med vad gällde
enligt 1939 års lag synes frågan vilken regional myndighet i det speciella
fallet är behörig kunna lösas så, att en persons uttagning'' till tjänsteplikt
eller befrielse därifrån avgöres av organet i det län där vederbörande vistas
och att övriga frågor avgöres av organet i det län där arbetet utföres eller
skall utföras. Närmare bestämmelser i ämnet torde lämpligen böra utfärdas
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad gäller kristidsnämnd må erinras om lagen den 15 juni 1939 (nr 254)
om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig in. in. föranledda arbetsuppgifter
samt kungörelsen den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder.

Arbetsförmedlingstvång in. m.

4 och 5 §§.

De grundläggande bestämmelserna rörande ingripandena på arbetsförmedlingens
område upptages i dessa båda paragrafer. Utöver vad anförts
i den allmänna motiveringen vill jag särskilt beröra några specialfrågor.

Enligt lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
är den som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller
arbetssökande upptaga ersättning skyldig att göra anmälan därom till arbetsmarknadsstyrelsen;
den som eljest vill bedriva arbetsförmedling, för
vilken från arbetsgivare eller arbetssökande upptages ersättning för kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

naderna, skall söka tillstånd hos styrelsen. Arbetsförmedling får däremot
enligt lagen ej bedrivas i förvärvssyfte. Från sistnämnda regel har emellertid
i lagens övergångsbestämmelser upptagits vissa undantag beträffande
huvudsakligen sådana personer som vid lagens ikraftträdande bedrev verksamhet
av angivet slag. För dessa kan tillståndet att bedriva verksamheten
förlängas för ett år i sänder. Om förlängning ej sker, går det ej att senare
återuppliva tillståndet. För att bibehålla de förmedlingar, som av arbetsmarknadsstyrelsen
erhållit tillstånd att bedriva förmedlingsverksamhet,
vid rätten att under normala förhållanden fortsätta densamma, torde frågor
om förlängning av tillstånd böra prövas även i situationer, då ett förbud
mot enskild arbetsförmedling gäller. Förlängning av tillståndet bör sålunda
kunna meddelas men förordnande samtidigt ges om erforderlig inskränkning
i utövandet av den på tillståndet grundade rätten.

Möjlighet att göra undantag från förbud mot eller inskränkning av enskild
arbetsförmedling synes böra föreligga. Beträffande t. ex. arbetskraft
inom ett bestämt isolerat yrkesområde torde eventuellt förekommande
enskild förmedling kunna få bedrivas, dock i samverkan med den offentliga
och på villkor som arbetsmarknadsstyrelsen äger föreskriva.

En företrädesbestämmelse förutsätter som motiv ett det allmännas intresse
av att visst behov tillföres arbetskraft. Vid tillämpningen bör dock
hänsyn kunna tagas till rent personliga skäl för undantag ävensom till
vikten av det arbete, som en sökande vill antaga på ett annat område än
det prioriterade. De skäl som skall kunna föranleda undantag torde emellertid
böra vara särskilt vägande.

6 §•

Arbetsförmedlingstvånget har som framgår av 5 § konstruerats som ett
förbud för arbetsgivare att sluta anställningsavtal med mindre den offentliga
arbetsförmedlingen medverkat. Brott mot detta förbud utgör en ordningsförseelse
och synes böra vara straffbelagt; se vidare under 24 §. Frågan
huruvida en anställning, som avtalats i strid mot arbetsförmedlingstvång,
skall hävas eller ej torde lämpligen få avgöras med beaktande av
meddelad företrädesbestämmelse. Har eu sådan bestämmelse åsidosatts,
bör anställningen kunna hävas; en förutsättning härför är givetvis att anställningen
såväl vid avtalets ingående som vid tidpunkten för det ifrågasatta
bävandet strider mot företrädesbestämmelsen. Avgörandet synes
emellertid böra göras beroende av en skälighetsprövning. Det torde lämpligen
böra ankomma på länsarbetsnämnd att pröva och avgöra dylik fråga.

7 §•

I denna paragraf anges vissa anställningsförhållanden, beträffande vilka
bestämmelser om företräde för visst arbetsbehov och arbetsförmedlingstvång
ej skall tillämpas. Rörande bakgrunden för dessa undantag hänvisas

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

till allmänna motiveringen. Förutom de i 1939 års lag upptagna släktskapsoch
liknande relationerna har för fullständighetens skull medtagits även
förhållandet mellan makar. Undantagen bör i tillämpliga delar gälla även
då fråga uppkommer om hävande av anställning enligt 6 §.

Tjänsteplikt

8 §.

Innebörden av den ena formen av tjänsteplikt, nämligen tjänsteförlängning,
fastslås i denna paragraf. Tjänsteförlängning innebär således skyldighet
för arbetstagare i 16—70-årsåldern att efter ett Kungl. Maj:ts förordnande
och efter föreläggande av tillämpningsmyndighet ej lämna sin anställning
utan särskilt medgivande eller eljest nedlägga arbetet. Bestämmelserna
har närmare berörts i allmänna motiveringen. Vissa regler om
undantag och begränsningar lämnas i 10 och 11 §§.

Om medgivande att lämna anställning eller eljest upphöra med arbete
stadgas i 13 §.

9 §•

Den allmänna tjänsteplikten, dvs. det längstgående ingripande som lagen
medger, definieras i denna paragraf såsom skyldighet för envar i 16—70-årsåldern att efter ett Kungl. Maj:ts förordnande och efter föreläggande
från tillämpningsmyndighet antaga och utföra sådant arbete som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Rörande den närmare motiveringen
hänvisas till vad förut anförts. Jämväl med avseende å den allmänna
tjänsteplikten föreskrives i 10 och 11 §§ vissa undantag och begränsningar.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer innehåller vissa stadganden om undantag från och begränsningar
i de i 8 och 9 §§ angivna skyldigheterna. Utöver vad i den allmänna
motiveringen framhållits härom synes följande frågor böra närmare
beröras.

U tredning smannen

Såsom bosatt i riket torde i första hand få anses den som är kyrkobokförd
här. Jämlikt 13 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skall
i princip envar kyrkobokföras i den församling där han är bosatt; en person
anses därvid i allmänhet bosatt å den fastighet där han regelmässigt
vistas under nattvilan eller där han eljest kan anses ha sitt egentliga hémvist.
Jämväl beträffande person, som visserligen har sitt hemvist och får
anses bosatt här men av någon anledning ej kyrkobokförts, ävensom person,
som kan sägas stadigvarande vistas i riket utan att vara bosatt här,
bör tjänsteplikt kunna tillgripas. — Sjöman som är svensk medborgare
torde i regel uppfylla förutsättningen att vara kyrkobokförd och alltså bo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

satt i riket. Om så ej skulle vara fallet, torde viss anknytning böra sökas
till bestämmelserna i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen, vari
det heter bl. a., att sjöman som under utövning av sitt yrke uppehåller sig
å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller
har sin familj härstädes, fortfarande anses vara bosatt här i riket. Sjöman
som är verksam i utrikesfart, måste vara inskriven å sjömanshus. Gäller
det inrikesfart, för vilken sådan inskrivning ej är nödvändig, torde sjömannen
i regel vara kyrkobokförd här; i varje fall får han anses stadigvarande
vistas i riket.

Bestämmelsen om möjlighet till individuell befrielse från att tagas i anspråk
med tjänsteplikt har i motsats till vad gällde enligt 1939 års lag
gjorts tillämplig även på tjänsteförlängning, detta med hänsyn till att individuell
uttagning blir tillämplig även för nämnda slag av tjänsteplikt.
Det bör ankomma på länsarbetsnämnd att i samband med uttagningen
pröva framställning om befrielse. Enär det i en situation då tjänsteplikt
tillgrips är i hög grad angeläget att föreliggande behov av arbetskraft effektivt
tillgodoses, torde emellertid endast speciellt beaktansvärda skäl (i lagtexten
benämnda synnerliga skäl) kunna få medföra befrielse. De i 1939
års lag anförda exemplen — beträffande pensionstagare betydlig förlust
eller olägenhet samt beträffande ungdom det förhållandet att tjänstepliktigs
anhörig är huvudsakligen beroende av hans arbete för sin försörjning
— torde för nämnda fall fortfarande få anses tillämpliga.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser — med anledning av att jämväl
personer, som icke stadigvarande vistas i riket, åsyftas i 10 § — det vara i
enhetlighetens intresse lämpligt att i förevarande lagstiftning använda
samma formulering som i 68 § kommunalskattelagen eller i anvisningarna
till 53 § samma lag.

Överbefälhavaren framhåller att undantaget för den som fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten bör omfatta även annan än den som fullgör tjänstgöring
enligt lag. Som exempel nämner överbefälhavaren den civilanställda
personalen, som har mycket viktiga uppgifter bl. a. i samband med mobilisering.
För att detta klart skall framgå av lagtexten bör enligt överbefälhavarens
uppfattning den första meningen i 11 § erhålla följande lydelse:
»Den som är anställd eller fullgör tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen
från tjänsteplikt,-----.» — Vidare påpekar överbefälhavaren att

om personal som är skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten, t. ex. värnpliktiga,
hemvärnsmän eller avtalsbunden frivillig personal, och som ålagts
tjänsteplikt, inkallas till tjänstgöring, inkallelsen bör automatiskt innebära
att tjänsteplikten häves. Följande mening föreslås därför införd i It §:
»Tjänsteplikt upphör när personal inkallas till tjänstgöring vid krigsmakten.
»

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

Föredraganden

Beträffande innebörden för ifrågavarande lags del av bosättningsbegreppet
kan jag i huvudsak biträda vad utredningsmannen därom anfört.
Förutom dem som kyrkobokförts här bör sålunda jämväl sådana personer
som eljest kan sägas ha sitt egentliga bo och hemvist i riket anses bosatta
bär och alltså kunna ianspråktagas. Ett tjänstepliktsförordnande bör vidare
kunna omfatta den som utan att vara bosatt här likväl mera stadigvarande
vistas här. Möjlighet att ingripa mot person som mera tillfälligt
eller kortvarigt vistas här synes däremot ej vara erforderlig. Den av utredningsmannen
föreslagna formuleringen, som med den av honom angivna
tolkningen medför att jämväl svenska sjömän på svenska fartyg kan ianspråktagas,
torde efter viss jämkning kunna godtagas.

Utredningsmannen har föreslagit att i 10 § som ett andra stycke upptages
bestämmelser om att förordnande om tjänsteplikt må på olika sätt
inskränkas att avse endast vissa grupper av personer. Att dylik inskränkning
bör kunna ske förefaller uppenbart med hänsyn dels till den för hela
lagstiftningen gällande grundsatsen om minsta möjliga intrång och dels
till praktiska skäl. Enär dessutom i 8 och 9 §§ föreskrives om åligganden
»i den mån» Kungl. Maj :t därom förordnar, synes ytterligare bestämmelser
i lagen ej erforderliga. Däremot torde dessa frågor komma att behandlas
i blivande tillämpningsföreskrifter.

Vad överbefälhavaren anfört om den automatiska verkan av inkallelse

till krigsmakten synes böra beaktas. Formuleringen »den som----ta ges

i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt»
torde tillgodose överbefälhavarens önskemål i denna del. Som i allmänna
motiveringen anförts bör undantaget för tjänstgöring vid krigsmakten
ej avse andra än dem som tjänstgör enligt lag.

Med uttrycket »polisväsendet» avses den verksamhet som regleras i lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket. Vid polisväsendet är även
vissa statstjänstemän anställda.

Såsom jag framhållit i den allmänna motiveringen bör möjlighet för tilllämpningsmyndighet
att medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av
tjänsteplikt föreligga. Jag delar de av utredningsmannen anförda synpunkterna
på denna fråga.

Rörande vissa i 11 § använda termer torde följande böra framhållas.
Uttrycket »undantagen från tjänsteplikt» innebär att den skyldighet att
utföra arbete, som konkretiserats i ett förordnande enligt 8 eller 9 §, över
huvud taget ej åvilar vederbörande. Med termen »åläggas» avses detsamma
som »uttagas till». Att tillämpningsmyndighet äger medge befrielse från
fullgörande av tjänsteplikt innebär att myndigheten kan, efter prövning av
anförda skäl, tills vidare underlåta att avkräva vederbörande det arbete,
som han enligt det principiella förordnandet är skyldig att utföra.

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt
12 §.

I denna paragraf fastslås principen att, där i lagen ej annat föreskrives,
regler som gäller för bestämmande av villkoren för frivilligt åtaget arbete
skall tillämpas även då fråga är om arbete av motsvarande slag, ålagt med
tjänsteplikt. Se närmare den allmänna motiveringen. Hänvisning torde
böra göras även till andra författningar än lagar. Av Kungl. Maj:t utfärdade
reglementen torde få anses falla under beteckningen »allmän författning»,
men reglemente synes böra särskilt anges med tanke på kommunala
sådana.

13 §.

Tjänsteplikt innebär ju som framgår av 8 och 9 §§ skyldighet att utföra
visst ålagt arbete. Den som tages i anspråk för tjänsteplikt har sålunda ej
rätt att ensam bestämma huruvida arbetet skall fortsättas eller ej. Rörande
frågan huruvida och under vilka förutsättningar ett arbete under tjänsteplikt
skall få upphöra torde följande synpunkter böra närmare upptagas
till behandling.

U tredningsmannen

Den enligt 8 eller 9 § ålagda skyldigheten synes ej böra göras ovillkorlig.
Under vissa omständigheter torde anställningen eller arbetet kunna få
upphöra i förväg. Av praktiska skäl bör så få ske när parterna är ense därom.
Att påtvinga båda parter tjänstepliktens fullgörande torde ej medföra
effektivt arbetsresultat. Om endera parten vägrar att gå med på att anställningen
eller arbetet skall upphöra, torde det få ankomma på särskild
myndighet att fälla avgörandet. För det fall att tvisten rör frågan om behov
över huvud föreligger att arbetet utförs och sålunda det allmännas intresse
kan beröras, synes det uppenbart att avgörandet bör tillkomma myndighet,
som har att tillämpa förevarande lag, då närmast länsarbetsnämnd. Jämväl
då mera individuella skäl åberopas från endera sidan, torde det vara
lämpligast praktiskt sett — med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av snabba
avgöranden — att länsarbetsnämnden får lösa tvisten. Som exempel på
anledning att medge avsked mot arbetsgivarens vilja kan nämnas tillkomsten
av en omständighet, som skulle ha fritagit arbetstagaren från
tjänsteplikten om den förelegat vid uttagningstillfället. Mot arbetstagarens
vilja synes anställningen eller arbetet böra kunna bringas att upphöra, därest
arbetsgivaren kan åberopa godtagbart skäl för exempelvis omläggning
av driften, likaså därest den tjänsteplikt^ gjort sig skyldig till exempelvis
obstruktion mot den verksamhet där han sysselsatts. Länsarbetsnämnden
har över huvud att vid sitt avgörande följa rådande praxis i arbetsrättsliga
förhållanden. Härvid är det angeläget att ärenden av nu ifrågavarande art

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

behandlas av en såvitt möjligt fullsatt nämnd; f. n. finns i samtliga nämnder
representanter för arbetsmarknadens organisationer, över nämndens
beslut kan talan i vanlig ordning föras. — För att ge arbetsförmedlingen
tillfälle till att vidtaga nya dispositioner kan i vissa fall uppsägningstid tillskapas
eller förlängas.

Nedläggande av arbete under tjänsteplikt är för den tjänstepliktige belagt
med straff; se 24 §. En arbetsgivare bör å sin sida icke utan vidare
kunna genom permittering eller liknande åtgärd, utan att anställningen
bringas till upphörande, frigöra sig från sina skyldigheter gentemot den
tjänstepliktige. Jämväl vid tvist i ett dylikt fall bör länsarbetsnämnden ha
avgörandet i sin hand. Arbetsgivaren bör i princip vara skyldig att fortsätta
att erlägga lön och andra förmåner åt den tjänstepliktige och befrias
därifrån först därest länsarbetsnämnden, som omedelbart bör upptaga frågan
till prövning, finner arbetsgivarens åtgärd sakligt motiverad, exempelvis
förorsakad av oförutsedda omständigheter eller av svårigheter som kan
medföra åtgärder mot såväl tjänstepliktiga som andra arbetstagare. Rent
tekniska hinder kan ju uppstå, en fabrik förstöras genom bombning etc.
Länsarbetsnämnden bör så skyndsamt som möjligt pröva, huruvida de av
arbetsgivaren åberopade skälen bör få föranleda arbetets inställande, och
om så finnes vara fallet återkalla ordern till de tjänstepliktiga samt vid behov
överflytta dem till annat arbete. — För beräkning av lön, som sålunda
i vissa fall skall utgå till den tjänstepliktige, bör som utgångspunkt tagas
lönebeloppet under den tidsperiod, för vilken sådant senast blivit fastställt,
eventuellt ett genomsnitt av de senaste periodernas lönebelopp.

I sista stycket av motsvarande paragraf i 1939 års lag upptogs ett stadgande
att »fråga, som enligt denna lag tillhör länsarbetsstyrelses avgörande,
må ej prövas av domstol». Av förarbetena till lagen framgår, att det ansågs
erforderligt att i lagen upptaga ett stadgande till undvikande av kompetenskonflikter
—• såvitt angick frågan om upphörande av tjänstepliktigs anställning
— mellan »länsarbetsstyrelserna» och de domstolar, allmänna
domstolar och arbetsdomstolen, som hade att pröva tvister om arbetsavtal.
På föranledande av vederbörande riksdagsutskott formulerades stadgandet
så som ovan angivits. — Utredningsmannen är visserligen tveksam
om ett kompetensstadgande i förevarande fall över huvud är erforderligt
(jfr artiklar i Förvaltningsrättlig Tidskrift år 1951 sid. 41 och i Svensk
Juristtidning år 1952 sid. 349) men har ej velat utesluta bestämmelse härom.
Enär emellertid stadgandet synes ha fått en för generell formulering i
1939 års lag, har det i viss mån omformulerats och i klarhetens intresse
angivits omfatta frågor som avses i förevarande paragraf.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att, enär en mellan parterna träffad
överenskommelse om arbetets upphörande kan vara oförenlig med det all -

Kungi. Maj.ts proposition m• 38 år 1959

männas intresse, föreskrifter bör meddelas till förhindrande av sådana icke
önskvärda arbetsnedläggelser. Länsarbetsnämnden i Jämtlands lån finner
på samma skäl en ändring i den föreslagna lagtexten, som ej synes kunna
förebygga att arbetet upphör efter överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare, böra övervägas.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förmenar att något
allmänt intresse av att en anställd bibehåller sin anställning mot arbetsgivarens
vilja knappast kan tänkas förekomma. Handelskammaren i Gävle
anser att en arbetsgivare, som ej vill behålla en viss person på grund av
dennes olämplighet för arbetsuppgifterna eller på grund av svårigheter att
samarbeta, bör ha rätt att avskeda vederbörande utan länsarbetsnämndens
medgivande. Möjlighet bör enligt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
finnas att med omedelbar verkan från tjänstgöring avstänga en
uppenbarligen olämplig person.

Enligt handelskammaren i Karlstad bör stadgandet att de i paragrafen
berörda frågorna ej får prövas av domstol utgå. Av samma uppfattning är
länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser det ej behöva befaras att domstolarna
— enkannerligen arbetsdomstolen — skall göra intrång på de
administrativa myndigheternas kompetensområde medan å andra sidan
ifrågavarande bestämmelse synes undandraga rättstvister från domstolsprövning.

Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetsdomstolens och arbetsmarknadsmyndigheternas
kompetens i förevarande ärenden blivit tillräckligt klarlagd
genom de föreslagna bestämmelserna.

Föredraganden

Om båda parterna i ett arbetsförhållande önskar att arbetet skall upphöra,
synes föga eller intet vara att vinna på att med tvång genomdriva
arbetets fortsättande. För alt ett snabbt och effektivt arbete skall utföras
torde erfordras att åtminstone ena parten ej motsätter sig dess genomförande.
Den enligt 1939 års lag gällande avtalsfriheten på denna punkt torde
därför böra accepteras även för den nya lagens del.

Att den som tages i anspråk för tjänsteplikt ej ensam skall få bestämma
att arbetet skall upphöra ligger i sakens natur. Med beaktande av de omständigheter,
som föranlett arbetsförhållandets tillkomst, synes viss prövning
böra föregå jämväl ett upphörande, vartill arbetsgivaren tagit initiativ.
Frågan vem som skall avgöra tvist om huruvida en anställning eller ett
arbete under tjänsteplikt skall fortsätta eller ej utgör ett ganska svårt
problem, som jag tidigare berört i den allmänna motiveringen. Med hänsyn
till de förhållanden, som förutsätts råda då tjänsteplikt tages i anspråk,
torde emellertid avgörandet böra ske snabbt och ankomma på särskild
myndighet. I vissa fall kan det allmännas intresse av att arbetet fullgöres
befinnas vara av största betydelse, under det att i andra fall enskilda mo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

tiv från någondera sidan kan anses tyngst vägande. Allenast myndighet
som har att tillämpa förevarande lag torde kunna avgöra om det allmännas
intresse berörs av tvisten. Som utredningsmannen framhållit torde kravet
på omedelbara avgöranden medföra att tillämpningsmyndigheten får
ta ställning jämväl till andra skäl som kan åberopas för eller mot fortsatt
arbete. I sådana fall har myndigheten att tillämpa bl. a. den praxis som
utbildat sig i arbetsrättsliga förhållanden. Jag vill i detta sammanhang
understryka vad jag tidigare yttrat därom att det regionala organet, på
vilket det sålunda bör ankomma att avgöra nu berörda tvister, måste kunna
utnyttja erfarenheten hos personer som representerar arbetsmarknadens
partsorganisationer. Jämväl i de allvarligaste situationerna, t. ex. krig, bör
såvitt möjligt dylikt inflytande kunna göra sig gällande.

Utredningsmannens förslag rörande förfarandet då en arbetsgivare underlåter
att utnyttja arbetstagare, ehuru anställningen ej upphör, synes
böra godtagas.

Rätten att avgöra frågor huruvida en tjänstepliktigs anställning eller
arbete skall tillåtas upphöra eller ej skall sålunda tillkomma länsarbetsnämnd.
Risk för kompetenskonflikt mellan nämnda organ och domstolar
torde bäst undvikas genom ett direkt stadgande om förbud mot domstolsprövning
av de frågor, som enligt lagrummets första stycke ankommer på
länsarbetsnämnds avgörande. Tvist om lön in. in. under permittering och i
liknande fall torde emellertid falla under domstols prövning.

14 §.

I denna paragraf stadgas ett undantag från de eljest givna reglerna
rörande bestämmandet av arbetsvillkoren vid tjänsteplikt. Undantaget
avser vissa oreglerade befattningar i bl. a. statstjänst. Stadgandet har närmare
berörts i allmänna motiveringen.

15, 16 och 17 §§.

Dessa lagrum upptager de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna
för lönenämnds verksamhet, nämndens organisation och handläggningen
av ärenden inför nämnden. Närmare motivering för stadgandena
har förut lämnats. Därutöver synes följande frågor böra behandlas.

Utredningsmannen

I lönenämnds beslut bör upptagas föreskrift om beslutets giltighetstid.
Lämpligen kan därvid tjäna som ledning vad kollektivavtal regelmässigt
stadgar i ämnet, dvs. att giltighetstiden bestämmes till viss tid, exempelvis
ett eller två år, varefter nytt beslut kan påkallas, därest ej parterna kan
enas om avtal eller reglemente blivit tillämpligt.

Vad gäller omröstning i lönenämnd synes allmänna regler för omröstning
i tvistemål i rådhusrätt eller överrätt böra analogivis gälla; jfr 16 kap.
rättegångsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959
Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller — under hänvisning till att
Kungl. Maj :t enligt förslagets 19 § har att utfärda särskilda föreskrifter
om exempelvis reseersättningar och till att dylik föreskrift enligt utredningsmannens
uttalande får anses ersätta ett eventuellt förefintligt kollektivavtals
reglering av frågan — att avsikten att göra undantag från vad
som stadgas i 15 § om kollektivavtals giltighet synes böra utsägas i sistnämnda
lagrum, då det eljest ej klart framgår av lagtexten att särskild
reglering av ifrågavarande förmåner kan ske i fall, då bindande kollektivavtal
föreligger.

Föredraganden

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen anfört rörande föreskrift
om giltighetstid för lönenämnds beslut och rörande omröstning i lönenämnd.

Det torde få anses ligga i sakens natur att ett kollektivavtals bestämmelser
om reseersättningar och liknande förmåner ej skall tillämpas för tjänstepliktig
i den mån motsvarande ersättningar reglerats författningsvägen.
Någon direkt bestämmelse härom i lagen synes ej erforderlig.

Den i 17 § första stycket upptagna beteckningen »part» avser, vad gäller
ärenden rörande villkor för arbete, som eljest skulle ha reglerats genom enskilt
eller kollektivt avtal, envar som skulle ha blivit bunden av dylikt avtal
om sådant träffats, samt, då fråga är om ärende angående villkor, som
eljest skulle ha fastslagits i ett kommunalt reglemente, kommunen och enskild
tjänsteman ävensom dennes organisation. För vissa fall torde behov
föreligga av en generell fullmakt för organisation att hos lönenämnd begära
ärendets upptagande och föra talan för medlem.

18 §.

Paragrafen innehåller ytterligare ett undantag från det normala sättet
att bestämma arbetsvillkoren; se närmare allmänna motiveringen. För att
betona att ifrågavarande befogenhet får begagnas endast i undantagsfall
synes, som utredningsmannen föreslagit, böra uppställas som krav att
»synnerliga skäl» föreligger.

19 §.

I denna paragraf behandlas de förmåner, som i vissa fall kan utgå till
t jänstepliktig.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna formuleringen av paragrafens
tredje stycke har länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekat att
uttrycket »rätt till bidrag» kan inge den föreställningen alt en tjänstepliktig
under alla förhållanden skall erhålla kompensation av ifrågavarande
art, något som tydligen ej varit utredningsmannens avsikt. För att i möjli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

gaste mån söka undvika risk för missförstånd har viss ändring av lagtexten
i denna del skett.

Särskilda bestämmelser

20 §.

U tredningsmannen

I ett skärpt läge torde föreligga ett starkt behov för de tillämpande
myndigheterna att erhålla en sådan överblick över arbetsmarknaden som
ger säker grund för vidtagande av åtgärder, vilka nämnda myndigheter
själva kan genomföra, eller för de förslag till reglering av arbetsmarknaden
som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Uppgifter bör i detta
syfte kunna inhämtas från dels arbetsgivare och dels envar, som kan
komma att tagas i anspråk med tjänsteplikt. Arbetsgivares anmälan av såväl
förestående rekrytering av arbetskraft som friställande av sådan ävensom
nyanställd arbetskrafts tidigare yrkestillhörighet o. d. synes i visst
läge i hög grad kunna underlätta en riktig bedömning av situationen. Jfr
f. ö. Kungl. Maj :ts cirkulär den 2 december 1949 (nr 716) till statsmyndigheterna
angående vissa anmälningar rörande tillämnad antagning av personal.
— För den som kan komma att ianspråktagas med tjänsteplikt synes
även personlig inställelse i särskilda fall kunna bli erforderlig. Även om
fullständig registrering av arbetskraften ej skulle komma i fråga, kan dock
behov av olika slag av upplysningar göra sig gällande. Den offentliga arbetsförmedlingen,
till vilken upplysningarna bör lämnas, äger numera en
så förgrenad organisation att onödig olägenhet för den enskilde i möjligaste
mån bör kunna undvikas.

Den närmare tillämpningen av denna paragraf torde bli helt avhängig
av de förhållanden som råder då bestämmelserna behöver tillgripas och av
de behov som då skall täckas. Tydligt är emellertid att skyldigheten såvitt
avser andra än arbetsgivare kan komma att differentieras med hänsyn till
kön, ålder, yrke, arbetsplats o. d.

Remissyttrandena

Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län anser förevarande bestämmelser
vara av stor betydelse såväl ur beredskapssynpunkt som därför att myndigheterna
härigenom kan skaffa sig en säkrare grund för sina ställningstaganden,
vilket utgör en garanti för att icke åtgärder av längre räckvidd
vidtages än som erfordras.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län föreslår att i paragrafen
upptages en bestämmelse om skyldighet för envar, som kan komma att
bli tjänstepliktig, att i vissa fall — efter avslutande av tjänsteplikt^ anställning,
upphörande av militärtjänstgöring eller civilförsvarsplikt -—
självmant personligen inställa sig hos det arbetsförmedlingsorgan, vilket
med hänsyn till kommunikationsmöjligheterna är gynnsammast. Sådan
inställelse skulle medföra tidsvinst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Föredraganden

Möjlighet att på olika sätt inhämta uppgifter av betydelse för lagens
tillämpning torde otvivelaktigt böra föreligga. Icke minst beaktansvärd förefaller
synpunkten att omfattningen av ett ingripande enligt lagen kan
påverkas och alltså även begränsas till följd av erhållna uppgifter. Utredningsmannens
förslag synes täcka erforderliga behov att kunna meddela
föreskrifter i ämnet. Skyldigheten att inställa sig personligen hos arbetsförmedlingsorgan
torde, med hänsyn till den spridning dessa organ numera
har, ej bliva särskilt betungande.

21 §.

Utredningsmannen

De i arbetarskyddslagstiftningen förekommande bestämmelserna om tillsyn
å arbetsplatser skall givetvis gälla även sådana platser där tjänstepliktiga
arbetar. Stadgandet i förevarande paragraf, som motsvarar 23 § i 1939
års lag, ger möjlighet till särskild kontroll av att arbetskraften på ett arbetsställe
används i enlighet med upplysningar, som lämnats jämlikt 20 § och
som myndigheterna använt som grund för beräkningar och åtgärder. Såsom
tillsynsmän synes böra fungera vissa redan utsedda experter hos länsarbetsnämnderna
vid planläggningen och tillgodoseendet inom länen av den krigsviktiga
industrins försörjning med arbetskraft under krig. Dessa experter
är förordnade av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med arbetarskyddsstyrelsen
och har till uppgift under krig bl. a. att vid besök hos krigsviktiga
industriföretag efterse hur dessa utnyttjar sin arbetskraft.

Vad i arbetarskyddslagen stadgats i 50 § om rätt till tillträde till arbetsplats,
undersökning därå samt upplysningar för tillsynens verkställande,
i 51 § om tystnadsplikt för tillsynsmannen samt i 68 § om påföljd för brott
mot 51 § och åtalsrätt synes böra tillämpas jämväl å den nu ifrågavarande
tillsynen. Detaljbestämmelser om förfarandet torde böra utfärdas i administrativ
ordning i samband med att förordnande om tillsyn ges.

Föredraganden

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen på denna punkt anfört och
anser det framlagda förslaget böra godtagas.

22 §.

I denna paragraf berörs vissa följdverkningar av ianspråktagande med
tjänsteplikt.

U tredningsmannen

Det torde falla av sig självt att den som till följd av tjänsteplikt hindras
att utföra ett åtaget arbete ej skall kunna göras skadeståndsskyldig härför
ävensom att lian därigenom ej förverkat sådana förmåner som han intjänat
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

innan han togs i anspråk på annat håll. Vad nu sagts gäller även för det
fall att en arbetstagare efter föreläggande enligt 6 § nödgats frånträda anställning.

Vad angår andra stycket synes en kortfattad redogörelse höra lämnas
för lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Enligt denna lag
må ej någon på grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen
eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt
det allmänna, skiljas från anställning som han innehar. Arbetstagaren skall
ej vara pliktig att med anledning av tjänstgöringen vidkännas minskning
i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av
uppehållet i arbetet. Från förbudet mot avskedande stadgas visst undantag
beträffande värnpliktstjänstgöring över tre månader, som är till tiden i lag
bestämd. Arbetstagare bör enligt 3 § i lagen i god tid meddela arbetsgivaren
om den dag, då han kan återinträda i arbetet, och han kan efter viss längre
frånvaro icke göra anspråk på att få återinträda tidigare än två veckor efter
sådan underrättelse. Överträdelse av förbudet mot avskedande medför skadeståndsskyldighet.

Bakgrunden för nämnda lag utgjorde önskemålet att underlätta för personer,
som på ett eller annat sätt tagits i anspråk i samhällets intresse, att
återgå till sin normala sysselsättning och neutralisera vissa verkningar av
deras frånvaro därifrån. Jämväl för de tjänstepliktiga torde behov av motsvarande
förfarande föreligga. En tjänstepliktig skall således kunna återfå
sin tidigare anställning, och han bör principiellt beträffande förmåner som
är beroende av viss turordning eller viss tjänstgöringstid ej komma i ett
sämre läge än om han varit kvar i arbetet hela tiden.

En bestämmelse innebärande att den som fullgjort allmän tjänsteplikt
och vill återinträda i den anställning han innehade, innan han togs i anspråk
med sådan plikt, inom viss tid har att tillkännage denna sin avsikt
synes utredningsmannen i och för sig önskvärd. Det torde ligga i såväl
arbetsgivarens som en vikarierande arbetstagares intresse att så fort som
möjligt få klarhet i hur arbetsförhållandet skall gestalta sig för framtiden.
Möjligheten för den som fullgjort allmän tjänsteplikt att anmäla sin önskan
för arbetsgivaren synes i regel vara betydligt större än möjligheten för
arbetsgivaren, som väl ofta ej vet när ifrågavarande tjänsteplikt upphört
eller var den tjänstepliktige befinner sig, att kontakta denne. Den tjänstepliktige
borde, där ej laga förfall kan åberopas, inom exempelvis en månad
från det tjänsteplikten upphört kunna bestämma sig för huruvida han
skall återtaga sitt gamla arbete och i så fall göra anmälan som nu sagts.

Spörsmålet synes emellertid ha en vidsträcktare räckvidd och beröra jämväl
förhallanden som uppstår efter fullgörande av värnplikt, i varje fall
under krig och i liknande lägen, samt civilförsvarsplikt. Med hänsyn härtill
har utredningsmannen ansett sig ej böra framlägga något förslag i
detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959
Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det
framstå som en allvarlig brist att förslaget ej ens antyder någon lösning
beträffande regleringen av rättsförhållandet mellan enskilda parter. Organisationerna
hemställer att förevarande problem måtte i tillbörlig grad beaktas;
den viktigaste frågan gäller här förhållandet mellan den »tidigare»
arbetsgivaren och en arbetstagare som, efter att ha omfattats av tjänsteplikt,
föredrar att stanna kvar hos ny arbetsgivare.

Föredraganden

Mot de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna och de därför
angivna skälen synes intet vara att anföra.

Därest en arbetstagare med tjänsteplikt förflyttats till arbete hos annan
arbetsgivare, kan uppenbarligen i samband med att det med tjänsteplikt
ålagda arbetet upphör vissa särskilda problem uppkomma med avseende
å förhållandet mellan arbetstagaren och de båda arbetsgivarna. Enligt de
här förut föreslagna bestämmelserna äger arbetstagaren då rätt att återinträda
i den anställning han innehade när han togs i anspråk med tjänsteplikt.
Emellertid kan det tänkas att han föredrager att kvarstanna i den
anställning vari tjänsteplikten fullgjorts. Som utredningsmannen anfört
torde såväl den »ursprunglige» arbetsgivaren som en eventuell vikarie för
arbetstagaren ha stort intresse av att så fort som möjligt få veta hur arbetstagaren
ställer sig. Föreskrifter om skyldighet för arbetstagare att inom
viss tid underrätta om huruvida han önskar återinträda i sin »gamla» anställning
förefaller i och för sig önskvärda. Med hänsyn till att ovisshet
rörande en arbetstagares ställningstagande torde kunna uppkomma även
efter det att han fullgjort en längre tids militärtjänst eller civilförsvarstjänst,
synes frågan emellertid böra lösas i ett större sammanhang. Regler
motsvarande de i 3 § nyssnämnda lag den 14 oktober 1939 upptagna bestämmelserna
torde i avvaktan härpå böra tillämpas för de tjänstepliktiga.

23 §.

Bestämmelserna i denna paragraf rör den situation som uppstår då, under
det att en person utför arbete ålagt med tjänsteplikt, den principiella
arbetsskyldigheten upphör.

Utredningsmannen

Skyldigheten att enligt myndighets föreläggande utföra arbete upphör givetvis
därest lagens bestämmelser om dylik skyldighet, 8 och 9 §§, ej längre
får tillämpas. Vidare upphör skyldigheten om det Kungl. Maj :ts förordnande
enligt någon av nämnda paragrafer, som ligger till grund för arbetsåläggandet,
upphävs. Därest skyldigheten sålunda upphör under det att
tjänstepliktig ännu utför arbete, ålagt medelst dylik plikt, rycks grunden
för arbetsförhållandet mellan parterna bort. Parterna kan då givetvis sinsemellan
ordna upp förhållandet; avtal kan träffas om att arbetet antingen

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

omedelbart skall upphöra eller också fortsätta på villkor, varom parterna
enas. Men för de fall att avtal ej kommer till stånd, erfordras tydligen bestämmelser
som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter under en
avvecklingstid. En rättsgrund för förhållandet mellan parterna måste skapas.
Lämpligast synes vara att, såsom skedde enligt 1939 års lag, stadga
att fortsatt arbete skall anses avtalat mellan parterna. De tidigare gällande
villkoren skall därvid i princip tillämpas. Vad gäller uppsägning, som sker
omedelbart i anslutning till tjänstepliktens upphörande, torde dock erfordras
särskilda regler. Med hänsyn till önskemålet att åstadkomma en lugn
avveckling av förhållandet, bör båda parter beredas tid att vidtaga erforderliga
dispositioner för framtiden; denna tid bör dock ej kunna sträcka
sig utöver en redan före tjänstepliktens upphörande fastställd slutdag. I
övrigt bör uppsägningstiden bestämmas med hänsyn till de i föreliggande
situation rådande förhålländena, som givetvis kan i hög grad variera. Vidare
bör sådana förmåner av statsmedel som kunnat tillerkännas en tjänstepliktig,
exempelvis löne- och reseersättningar, kunna utgå även för den på
nu angivet sätt lagstadgade fortsättningen av arbetet och hemresa efter
arbetets slut, dock avseende endast en som skälig ansedd tid. Jämväl en
motsvarighet till den i 13 § andra stycket stadgade rätten för arbetstagaren
att vid omotiverad permittering fortfarande erhålla lön torde böra
genomföras för att bereda arbetstagaren ekonomiskt skydd under uppsägningstiden.

I lagen synes böra upptagas stadgande om den erforderliga grunden för
förhållandet mellan parterna i angiven situation ävensom bestämmelser om
de förmåner, söm enligt vad ovan sagts bör kunna utgå. Detalj föreskrifter
däremot torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Föredraganden

För att möjliggöra en lugn och successiv avveckling av rättsförhållandet
mellan parterna i ifrågavarande situationer synes vissa bestämmelser erforderliga,
och jag finner mig kunna biträda vad utredningsmannen föreslagit
i sådant hänseende. De särskilda regler för uppsägning, som förutsättes
komma att meddelas i administrativ ordning, skall som framgår av
förslaget avse endast uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande,
dvs. uppsägning som mer eller mindre direkt förorsakats av att
tjänsteplikten ej längre utgör grunden för arbetsförhållandet.

24 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om straff för brott mot lagen eller
med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

U tredningsmannen

Det är att förmoda alt i så allvarliga lägen som förutsätts för tillämpning
av tjänstepliktslagen allmänheten skall lojalt efterkomma de påbud

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

och föreskrifter som kan meddelas enligt lagen. Med hänsyn till nödvändigheten
av att i allvarliga situationer givna förordnanden strikt efterlevs, torde
dock bestämmelser om påföljder för överträdelse av vissa föreskrifter icke
kunna undvaras.

Endast uppsåtliga brott synes böra straffbeläggas. Av gärningsbeskrivningarna
torde endast uttrycket »på annat sätt i väsentlig grad brister i
fullgörandet av tjänsteplikten» erfordra närmare kommentar. Härmed avses
en tjänstepliktigs uppträdande eller åtgärd som utan att innebära arbetsnedläggelse
försvårar eller kan försvåra uppnående av ett effektivt arbetsresultat.
Av uttrycket »i väsentlig grad» torde vidare framgå, att det
skall vara fråga om ett beteende, som kan sägas mera påtagligt inverka i
menlig riktning på det åsyftade resultatet.

Av gärningsbeskrivningarna framgår att det är fråga om synnerligen
olikartade överträdelser, alltifrån bedrivande av enskild arbetsförmedling
trots förbud däremot till vägran att fullgöra ålagt arbete under tjänsteplikt.
Överträdelserna kan också komma att begås under högst varierande yttre
förhållanden. Med hänsyn härtill har -— i likhet med vad gäller nyare
strafflagstiftning — beträffande de flesta brotten upptagits tre olika straffskalor,
som ger möjligheter till en synnerligen differentierad straffmätning.
Den första avser brott av normal svårighetsgrad och upptager dagsböter
samt fängelse i högst sex månader; i första hand skall således dagsböter
komma i fråga. För brott som är av så obetydlig beskaffenhet att de
med hänsyn till omständigheterna vid begåendet kan rubriceras som ringa
föreslås endast dagsböter som straff, vilket medför att åtalseftergift och
strafföreläggande kan tillämpas. Å andra sidan kan brott ha begåtts under
omständigheter vilka kan sägas vara synnerligen försvårande, såsom vägran
att fullgöra tjänsteplikt i krig eller likartade situationer, vid utrymning
e. d. För dylika grova brott föreslås — med hänsyn till de synnerligen
allvarliga följder som sådana överträdelser kan medföra — en straflskala
upptagande fängelse och straffarbete i högst två år.

Enligt 25 kap. 4 § strafflagen skall ämbetsman, som av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion
eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet,
dömas, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstefel
till böter eller suspension. Är tjänstefelet grovt dömes till avsättning
eller suspension; om skäl därtill är, skall tillika dömas till fängelse.

Ett åsidosättande från ämbetsmans sida av skyldighet enligt förevarande
lag eller enligt föreskrift meddelad med stöd av lagen skulle således vara
att betrakta som tjänstefel, om gärningen ej eljest är särskilt belagd med
straff. Med hänsyn till att straffskalorna uppenbarligen bör vara lika för
alla som bryter mot lagen synes emellertid även ämbetsmän böra falla in
under de föreslagna straffbestämmelserna.

Länsarbetsnämnd torde äga de bästa förutsättningarna för att bedöma

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

om ett åtal för överträdelse mot lagens bestämmelser bör komma till stånd
eller ej. Allmän åklagare bör alltså ej väcka talan såvida ej länsarbetsnämnd
anmält brottet till åtal. För ernående av likformigaste möjliga tilllämpning
synes emellertid anvisningar böra meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Remissyttrandena

Ett antal remissinstanser finner de föreslagna straffbestämmelserna vara
onödigt stränga.

Länsarbetsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter sålunda om straffskärpning
i förhållande till 1939 års lags bestämmelser är välbetänkt med
hänsyn till de allvarliga påfrestningar som den tjänstepliktige kan utsättas
för under krig eller överhängande krigsfara. Å andra sidan måste enligt
nämnden, som säger sig sakna erfarenhet av tillämpningen av motsvarande
bestämmelser i 1939 års lag, lagen givetvis vara utformad så att laglydnaden
ej eftersättes.

Enligt handelskammaren i Gävle är de föreslagna skärpningarna ej nödvändiga
för att garantera lagens efterlevnad. Någon anslutning till förfogande-
och ransoneringslagstiftningens påföljdssystem synes ej böra
prägla ifrågavarande straffbestämmelser.

Jämväl statens handelslicensnämnd ifrågasätter om de mycket skärpta
straffskalorna är nödvändiga. Man bör enligt nämnden ej alltför mycket
Pa straffhot, när det gäller fullgörandet av sådana medborgerliga
plikter, varom här är fråga. Härtill kommer att under de förhållanden under
vilka lagen kommer att vara i tillämpning, ej finns garantier för att
eventuella anmälningar till åtal kan grundas på en grundlig prövning.

Landsorganisationen anför:

LO kan inte finna att någon skärpning av de i 1939 års lag föreskrivna
straffpåföljderna är påkallad. Varje erfarenhetsmässigt stöd — från tidigare
lagens giltighetstid — saknas för antagande att en skärpning vore behövlig
för att garantera lagens efterlevnad. De föreslagna straffsatserna är
i stort sett utformade efter mönster av förfogande- och ransoneringslagstiftningens
påföljdssystem. Att tillämpa detta system även i en tjänstepliktslag
vore emellertid från psykologisk synpunkt mindre välbetänkt i betraktande
av att den tjänstepliktige, särskilt under krig eller överhängande
krigsfara — och det är enligt motiveringen just för sådana fall de strängaste
straffsatserna är avsedda — utsättes för allvarliga, rent personliga risker,
som inte har någon motsvarighet i avseende å åtgärder enligt förfogandeoch
ransoneringslagarna. Det avgörande skälet för att bibehålla påföljdssystemet
i 1939 års lag är emellertid att detta system över huvud aldrig
blivit prövat och att alltså frågan om dess effektivitet undandrar sig bedömande.
Med hänsyn till de särskilda psykologiska faktorer, vilka enligt
vad nyss antytts kan i allvarliga lägen påverka de tjänstepliktigas inställning,
är det för övrigt föga sannolikt att skärpta straffsatser i och för sig

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

skulle kunna utöva åsyftad effekt. LO finner det å andra sidan naturligt
att bland påföljderna upptagits en särskild grad för ringa brott, för vilka
endast kan dömas till dagsböter och vid vilka alltså numera — i motsats
till vad fallet var vid tillkomsten av 1939 års lag -— åtalseftergift och straffföreläggande
kan ifrågakomma.

Tjänstemännens centralorganisation finner det tveksamt om önskemålet
om enhetlig utformning av påföljdsbestämmelser i vissa författningar kan
vara ett tillräckligt bärande skäl för skärpning av de i 1939 års lag upptagna
stadgandena.

Föredraganden

Vad först gäller de av utredningsmannen föreslagna gärningsbeskrivningarna
har dessa i stort sett utformats i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i 1939 års lag. Ingen av remissinstanserna har anfört
någon erinran häremot, och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.
Något speciellt subjektivt rekvisit beträffande de under a) upptagna gärningarna
synes dock ej böra upptagas.

Utredningsmannen har vidare beträffande de flesta gärningarna föreslagit
en uppdelning efter brottsfallets svårighetsgrad i normal brottsgrad,
ringa brott och grovt brott. De häremot svarande straffskalorna föreslås
omfatta respektive dagsböter eller fängelse i högst sex månader, enbart
dagsböter samt fängelse eller straffarbete i högst två år. Såväl uppdelningen
i brottsgrader som straffskalorna ansluter sig till motsvarande stadganden
i bl. a. förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

I 1939 års lag upptogs en gemensam straffskala för samtliga gärningar,
nämligen dagsböter eller, där omständigheterna var synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader. Dessa bestämmelser tillämpades veterligen
aldrig.

Den av utredningsmannen föreslagna straffskärpningen har väckt gensagor
från flera remissinstanser. För egen del kan jag i stort ansluta mig
till vad därvid från remisshåll anförts. För normala fall synes mig tillräckligt
att dagsböter kan utdömas. Skulle ett brott begås under sådana
omständigheter att brottet får anses som grovt, t. ex. vägran att utföra arbete
i en speciellt allvarlig situation, bör emellertid frihetsstraff kunna
följa. .lag förordar därför bestämmelser som i huvudsak motsvarar de i
1939 års lag upptagna. Som utredningsmannen föreslagit torde emellertid
för underlåtenhet att lämna infordrad upplysning eller att inställa sig för
att lämna dylik uppgift endast dagsböter böra kunna utdömas.

25 §.

Länsarbetsnämnd som i allmänhet har att verkställa beslut enligt lagen
torde böra beredas möjlighet alt av polismyndighet erhålla handräckning
gentemot personer som ej fullgör sin skyldighet enligt lag eller åläggande.

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

26 §.

I paragrafen ges föreskrifter rörande talan mot beslut enligt lagen.

U tredningsmannen

Avgörandet av vissa frågor enligt denna lag kan för den enskildes personliga
förhållanden vara av allvarlig betydelse. Med hänsyn härtill bör möjlighet
finnas att föra talan mot besluten. Instansordningen bör därvid vara
länsarbetnämnd -— arbetsmarknadsstyrelsen -— Kungl. Maj :t i vederbörande
statsdepartement.

Beslut av lönenämnd för tjänsteplikt skall ej kunna överklagas. Tvist
om innebörden eller tillämpningen av ett dylikt beslut får emellertid som
framgår av vad tidigare sagts givetvis dragas inför domstol.

Angående sättet och tiden för förande av talan mot beslut enligt lagen
bör gälla allmänna regler för klagan mot administrativ myndighets beslut.
Talan skall sålunda föras genom besvär, och besvären skall ha inkommit
till vederbörande myndighet inom tre veckor, menighets besvär dock inom
fem veckor, allt från det klaganden fått del av beslutet.

Utan hinder av att talan förs mot ett beslut skall det i princip verkställas.
Beslutande myndighet kan dock föreskriva att med verkställigheten
skall anstå till dess laga kraft ägande beslut föreligger, liksom överordnad
myndighet kan förordna om inhibition.

Remissyttrandena

Länsarbetsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter huruvida icke anvisning
om hur lång klagotiden är borde lämnas i en lag, som skall tillämpas
under extraordinära förhållanden.

Föredraganden

Med hänsyn till att ett ingripande enligt förevarande lag kan medföra allvarliga
verkningar för den som berörs därav måste uppenbarligen möjlighet
lämnas att föra talan mot tillämpningsmyndigheternas beslut. Emellertid
bör av praktiska skäl gälla att beslutet skall, om inte annat föreskrives, verkställas
utan hinder av förd klagan.

I enlighet med vad förut framhållits skall lönenämnds beslut ej kunna
överklagas.

Utredningsmannens förslag till instansordning kan jag biträda. Som jag
i allmänna motiveringen anfört, kan länsstyrelse i vissa fall komma att fungera
som regional myndighet. Därest bestämmelser avvikande från den
givna instansordningen skulle för dylikt fall anses erforderliga, torde de få
meddelas i samband med överförandet av länsarbetsnämnds befogenheter till
länsstyrelse.

Som utredningsmannen anfört bör vanliga regler angående sättet och tiden

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

för förande av talan mot administrativ myndighets beslut gälla. Uttryckliga
bestämmelser härom i lagtexten synes ej erforderliga.

27 §.

Lagen upptager i huvudsak endast grundläggande bestämmelser rörande
de olika ingripandena, regleringen av arbetsvillkoren m. in. På åtskilliga områden
torde därför krävas särskilda tillämpningsbestämmelser. Som utredningsmannen
anfört bör vissa dylika föreskrifter utfärdas i så nära anslutning
till lagens ikraftträdande som möjligt, medan i andra fall utformningen
i viss utsträckning torde bli beroende av förhållandena vid den lidpunkt, då
tillämpning av lagen blir aktuell. Sedan lagens primära stadganden fastställts,
torde böra uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att inkomma med
förslag till sådana föreskrifter, som lämpligen kan utfärdas redan i förevarande
läge. Vad gäller sådana föreskrifter som kan komma att utfärdas
i en mera allvarlig krissituation synes möjlighet böra finnas att åt arbetsmarknadsstyrelsen
delegera befogenheten att meddela ifrågavarande bestämmelser.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för
lagens ikraftträdande.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister

Enligt lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister (nedan kallad
medlingslagen) förordnas av Kungl. Maj :t förlikningsmän distriktsvis med
uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare (1 §). Har inom
förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist, som medtört
eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, bör förlikningsmannen
på olika sätt ingripa för att söka åvägabringa tvistens lösning
och därvid bl. a. hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens
lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse (3 § första stycket).
Även om uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att
medföra arbetsinställelse av större betydenhet, skall förlikningsmannen
ingripa, därest begäran därom framställs av arbetsgivare eller organisation,
omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna (3 § andra
stycket). Vad i 3 § stadgas avser icke arbetstvist, som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkallar förlikningsmannens mellankomst eller förhållandena
gör det sannolikt att den särskilda nämnden ej kommer att
anlitas för tvistens biläggande eller förhandling inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum utan att uppgörelse vunnits (9 § första stycket). Bestäm -

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 är 1959

melserna i 3 § äger ej heller tillämpning i fråga om tvist som hänskjutits till
sådan skiljenämnd eller skiljedomare i arbetstvister, varom i lag är särskilt
stadgat (9 § andra stycket). I sistnämnda avseende gäller f. n. lag den 28
maj 1920 (nr 248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

I lag den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall
av medlingslagen förordnades att under tid, då 4 eller 7 kap. lagen om
tjänsteplikt ägde giltighet, i fråga om arbetsområde, som avsågs i 2 §
sistnämnda lag, medlingslagen skulle äga vidgad tillämpning därutinnan
att lagens 3 § skulle vara tillämplig utan hinder av att lönenämnd enligt
lagen om tjänsteplikt var upprättad samt att förlikningsmans ingripande
enligt första stycket av sistnämnda paragraf borde ske i arbetstvist av
större betydenhet, oaktat densamma icke medfört eller syntes hota att
medföra arbetsinställelse. Ifrågavarande lag (nr 935) gällde ursprungligen
t. o. m. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera t. o. in. den 30 juni
1946.

V tredningsmannen

Såsom framhållits i motiveringen till de i förslaget till allmän tjänstepliktslag
upptagna bestämmelserna om lönenämnd, avses arbetsvillkoren
för tjänstepliktiga i första hand skola bestämmas genom parternas egen
försorg. Enär det städse torde vara att föredraga att frivilliga avgöranden
träffas, bör förlikningsman kunna anlitas även i dessa fall.

Förlikningsman skall emellertid enligt 3 § första stycket medlingslagen
ingripa ex officio om öppen konflikt eller fara för sådan föreligger. Eftersom
stridsåtgärd är utesluten i tjänstepliktsförhållanden, bör tydligen
nämnda förutsättning ej gälla för medling i arbetstvister, vari tjänsteplikt^
är part. Vad gäller tvister, berörande andra arbetstagare, kan vidare
i situationer och på områden där tjänsteplikt kan tillgripas redan
möjligheten av ett sådant ingripande inverka på sannolikheten av en
öppen konflikt och därmed även på förlikningsmannens skyldighet att
vidtaga medlingsförsök. Och därest tjänsteplikt förekommer delvis inom
ett arbetsområde, torde möjligheten för de icke tjänstepliktiga arbetstagarna
på området att vidtaga arbetsinställelse och följaktligen även
hotet om dylik inställelse minska. Även för dessa fall torde föreskrift
om utvidgad tillämpning av ifrågavarande bestämmelser vara önskvärd.

Med hänsyn till det sagda bör den i 3 § första stycket medlingslagen upptagna
formen för inedlingsingripande kunna användas vid arbetstvister,
som uppstår å tid, då tjänsteplikt enligt allmänna tjänstepliktslagen eller
krigssjukvårdslagen tillgripits eller kan tillgripas, och inom områden, som
berörs eller kan beröras av dylik tjänsteplikt, oberoende av om tvisten
medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse. Förlikningsmannens
ingripande bör emellertid begränsas till arbetstvist av större betydenhet.

Vad gäller detaljutformningen må följande påpekas. Enligt gällande

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

lydelse av 3 § första stycket medlingslagen bör förlikningsmannen bl. a.
hemställa till parterna att t. v. ej vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse.
En sådan hemställan blir givetvis icke aktuell därest tvisten rör
tjänstepliktiga. I anledning härav har i förslaget upptagits bestämningen
»i tillämpliga delar».

I ytterligare ett avseende torde medlingslagens tillämpning böra utvidgas.
Enligt lagens 9 § är bestämmelserna i 3 § ej tillämpliga å tvister inom områden,
där särskild skiljenämnd finns. Som sådan särskild nämnd synes
en enligt allmänna tjänstepliktslagen inrättad lönenämnd få anses. Förlikningsman
bör emellertid kunna ingripa oberoende av att dylik lönenämnd
förekommer.

I samband med tillkomsten av 1939 års tjänstepliktslag genomfördes en
liknande utvidgning av medlingslagens tillämpning. Enär 1939 års lag gjordes
tidsbegränsad, upptogs även stadgandena om nämnda utvidgning i en
lag av provisorisk karaktär. Med hänsyn till att allmänna tjänstepliktslagen
föreslås bli permanent, synes emellertid nu ifrågavarande bestämmelser
om utvidgning av medlingslagens tillämpning böra utformas som tillägg
till 3 och 9 §§ sistnämnda lag.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i medlingslagen har närmare berörts endast av
ett fåtal remissinstanser.

Socialstyrelsen har intet att erinra mot den föreslagna ändringen av 3 §
medlingslagen. Styrelsen ifrågasätter vidare om ej, därest denna ändring
genomföres, paragrafens andra stycke i dess helhet bör upphävas; stycket
torde numera knappast vara motiverat utifrån de syften som låg till grund
vid stadgandets införande. — Till förslaget om ändring av 9 § medlingslagen
erinrar socialstyrelsen om att några särskilda skiljedomare i arbetstvister
enligt 1920 års lag icke finns förordnade sedan år 1948. Sistnämnda lag har
i praktiken spelat ut sin roll och torde enligt styrelsens mening kunna upphävas.

Enligt Landsorganisationen finns intet att erinra mot ändringen av 9 §.
Organisationen vill ej heller motsätta sig ändringen av 3 §, även om denna
ändring sträcker sig längre än vad som är betingat av förbudet mot arbetsinställelse
i tjänstepliktsförhållanden, ett förbud som i och för sig inte
kan motivera att förlikningsmans skyldighet att ex offieio ingripa utsträckes
utöver sådana arbetstvister vari tjänsteplikt^ faktiskt redan är part.

Föredraganden

Villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, bör som jag i motiven till
allmänna tjänstepliktslagen anfört i princip bestämmas av parterna själva
och på samma sätt som gäller villkoren för frivilligt åtaget arbete. De hjälpmedel
som under normala förhållanden kan anlitas för att uppnå överens -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

kommelse i arbetstvist bör över huvud taget stå till buds även när det gällei
tvister som uppstår i situationer och på områden där tjänsteplikt ålagts eller
kan åläggas. Enligt gällande medlingslag äger emellertid förlikningsman
i några fall ingripa endast därest vissa förutsättningar är förhanden; sålunda
skall öppen konflikt eller fara för sådan föreligga, och särskild skiljenämnd
får ej finnas. För att medlingsförfarande skall kunna nyttjas även i fall
då nämnda förutsättningar ej föreligger synes därför medlingslagen böra
ändras på vissa punkter, och jag biträder det av utredningsmannen framlagda
förslaget härom. De förslag till ytterligare ändringar, som avgivits av
socialstyrelsen, torde emellertid böra upptagas till prövning i annat sammanhang.

Avslutningsvis må här anmärkas att den av utredningsmannen föreslagna
lagtexten i departementsförslagen — utöver vad av den tidigare framställningen
framgått — på en del punkter i redaktionellt hänseende jämkats.

Föredragandens hemställan

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom socialdepartementet upprättade förslag till allmän tjänstepliktslag
och lag angående ändrad hjdelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj
1920 (nr 24-5) om medling i arbetstvister av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Wilhelmsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

109

Bilaga

Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

2 §•

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose behov
av arbetskraft, som erfordras för krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning,
underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten, folkförsörjningen,
samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna.
Sådant förordnande må dock ej gälla vapentjänst vid krigsmakten. Ej heller
må förordnande jämlikt 8 eller 9 § meddelas för tillgodoseende av hälso- och
sjukvårdens behov av medicinalpersonal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959
3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för
riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd
därav meddelade föreskrifter.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §•

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om
förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränkning
i rätten att utöva sådant tillstånd till arbetsförmedling som meddelats
med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

5 §■

I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång skall angivas
det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas (företrädesbestämmelse).
Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må
arbetsförmedlingsorgan ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet
i fråga, anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet
för vilken arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från företrädesbestämmelses
tillämpning.

6 §•

Har avtal om anställning träffats i strid mot förbud som i 5 § första
stycket sägs och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande
företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande från
länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959
7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där arbetstagaren under kalenderåret fyller femton år eller är yngre
eller före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

Tjänsteplikt

8 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt
arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,
till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande
av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin
anställning ulan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet
(tjänsteförlängning).

9 §■

10 §.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadigvarande
vistas i riket. 11

11 §■

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den
omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller
länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt
12 §.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eRer
länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.
Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast
med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tidpunkt
för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänstepliktige
tillkommande uppsägningstid.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej
prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sådant arbete, som fullgöres enligt förordnande
om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt bestämmas
i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat reglemente,
skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen
därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej annat föranleda,
i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete
av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma villkoren
för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den
mån villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgivaren
och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom
avtal därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i
anslutning till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör
nämnden i den mån särskilda förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak
följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller
eljest inom verksamhetsområdet.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som
nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet
innebär större förmåner för den tjänstepliktige, skyldig att i efterhand utgiva
vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom innehåller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen
ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika arbetsområden
eller delar av riket.

17 §.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där villkoren
eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

19 §.

Tjänstepliktig, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänsteplikt,
äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå ersättning
för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till
undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning
mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den
tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall
gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20 §.

21 §.

22 §.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete
som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej annat överens -

Kangl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959 115

komma anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför
skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphörande,
dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot föreskrift enligt 4 § eller 5 § första stycket,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande enligt
6 §,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som föreskrivits
med stöd av 20 §.

Är brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna
vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller
dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan
att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd erhålla
handräckning av polismyndighet.

26 §.

Över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos arbetsmarknadsstyrelsen.

över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras
hos Konungen.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959
27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

117

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920
(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling
i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§•

Har inom förlikningsmans verksamhetsområde
uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, bör förlikningsmannen
genom personligt besök å den
plats, där tvisten utbrutit, eller på
annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad
om, vari tvisten består, hemställa till
de tvistande att i avbidan på tvistens
lösning icke vidtaga, vidhålla eller
utvidga arbetsinställelse, kalla de
tvistande alt, själva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats
sammankomma till förhandling med
varandra inför förlikningsmannen
samt söka att under dessa förhandlingar,
vilka anordnas på sätt lämpligast
synes, åvägabringa tvistens
lösning. Oaktat arbetstvist an större
betydenhet icke medfört eller synes
hota att medföra arbetsinställelse,
skall under tid då förordnande om
tjänsteplikt må meddelas vad nu
sagts i tillämpliga delar gälla för ar -

Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsområde, vars behov av arbetskraft
må tillgodoses genom sådant
förordnande.

Även om-----— berörda arbetarna.

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens
biläggande anlitad, eller ock förhandling
inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum, utan att uppgörelse
vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berörda
paragraf tillämpning i fråga om
tvist, som hänskjutits till sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister,
varom i lag är särskilt stadgat.

§■

Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens
biläggande anlitad, eller ock förhandling
inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum, utan att uppgörelse
vunnits; dock skall 3 § vara
tillämplig utan hinder av att lönenämnd
för tjänsteplikt enligt allmänna
tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf
äga ej tillämpning i fråga om tvist,
som hänskjutits till sådan skiljenämnd
eller skiljedomare i arbetstvister,
varom i lag är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

119

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 januari
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E.Söderlund,
Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 16 december 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
5 december 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till allmän tjänstepliktslag och lag angående ändrad lydelse
av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn A. E. Elowson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän tjänstepliktslag.

1 §•

Såsom förutsättningar för lagens tillämpning angivas i denna paragraf
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, ävensom utomordentliga förhållanden
i anledning av krig, vari riket befunnit sig, eller krig, pågående
eller avslutat, mellan främmande makter. Huruvida krig börjat eller slutat
eller krigsfara föreligger kan vara vanskligt att avgöra. Ett införande i
lagtexten av någon närmare bestämning av begreppen bör emellertid ej
ifrågakomma, eftersom motsvarande uttryckssätt redan kommit till användning
i beredskapslagstiftningen, t. ex. allmänna förfogandelagen. Att här är
fråga om ett vida allvarligare ingrepp i enskildas fri- och rättigheter än förfoganden
över förnödenheter, nämligen i rätten att få bestämma sin egen
sysselsättning, synes ej vara ägnat att ingiva avgörande betänkligheter, då
såsom grund för lagens tillämpning här — i motsats till exempelvis i allmänna
förfogandelagen —- icke godtagas andra utomordentliga förhållanden
än sådana som direkt föranledas av krig samt de i lagen avsedda ingripandena
dessutom icke kunna komma till stånd förrän efter det Konungen förordnat
därom. Lagrådet kan alltså godtaga de grunder, på vilka den föreslagna
lagstiftningen byggts.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959
2 §•

Förordnande som avses i paragrafens första punkt må meddelas för att
tillgodose behov av arbetskraft, som erfordras för krigsmaktens eller
civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten,
folkförsörjningen, samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig
vikt för det allmänna. Att ändamålet är av sådan vikt för det allmänna
måste tydligen alltid prövas i det enskilda fallet, även såvitt fråga är om
folkförsörjningen, samfärdseln eller annat särskilt nämnt fall. För att klargöra
detta synes den allmänna bestämningen böra nämnas först och de
särskilda fallen efteråt såsom en exemplifiering. Då lagens användning
vanligen i första hand torde syfta till en omläggning av den civila näringsverksamheten,
varigenom denna så att säga sättes på krigsfot, kunna bland
exemplen lämpligen folkförsörjningen och samfärdseln nämnas före civila
arbeten direkt för krigsmakten eller civilförsvaret. Lagrådet får därför hemställa
om sådan omformulering av punkten, att förordnande som där avses
må meddelas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna,
såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets
utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten.

Enligt andra punkten må förordnande ej gälla vapentjänst vid krigsmakten.
Avsikten är tydligen, att lagen skall användas endast beträffande
sådant arbete, som har motsvarighet i verksamhet inom det civila samhällslivet,
men icke för att fylla krigsmaktens eller civilförsvarets normala personalbehov.
Tjänsteplikt kan behöva anlitas för civila uppgifter, för vilka
även värnplikt eller civilförsvarsplikt kan åläggas. Vapenfri värnpliktig
bör naturligtvis icke kunna tjänstepliktsvägen åläggas sådan tjänst, varifrån
han såsom värnpliktig på grund av samvetsbetänkligheter blivit befriad.
Den åsyftade gränsen synes kunna angivas med användande av ordet vapentjänst.
Emellertid torde väl vapentjänst i den mening som här åsyftas kunna
förekomma endast vid krigsmakten, och i den mån dylik tjänst skulle förekomma
på andra områden, borde den även i sådant fall vara undantagen.
Lagrådet hemställer därför att orden »vid krigsmakten» få utgå. Då vapentjänst
icke torde vara något i gällande lag (jfr SFS 1937 nr 15) brukat ord,
synes det erforderligt att genom ett uttalande av departementschefen eller
på annat lämpligt sätt närmare klargöres vad därmed åsyftas.

Enligt tredje punkten må förordnande jämlikt 8 eller 9 § ej meddelas
för tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal.
Detta behov kan nämligen tillgodoses genom krigssjukvårdslagens bestämmelser
om tjänsteplikt för sådan personal. En erinran om att annan
lagstiftning finnes synes erforderlig vid sidan om förbudet mot användande
av nu förevarande lag. Lagrådet får därför hemställa, att tredje punkten
utbytes mot ett andra stycke, upptagande i en första punkt, att om tillgodoseende
av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal vid krig och
andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt stadgat,

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

samt i en andra punkt, att för tillgodoseende av sådant behov må förordnande
jämlikt 8 eller 9 § denna lag ej meddelas.

4 §•

Enligt denna paragraf äger Konungen förordna om inskränkning i rätten
att utöva sådant tillstånd till arbetsförmedling som meddelats med stöd av
lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Att
härmed avses verksamhet vartill tillstånd meddelats synes böra komma till
tydligare uttryck genom att i lagtexten talas om inskränkning i rätten att
utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats med stöd av
nämnda lag.

5 §■

För tillgodoseende av det här angivna ändamålet — att visst behov av
arbetskraft skall kunna tillgodoses före annat sådant — erfordras tydligen
ej blott förordnande om arbetsförinedlingstvång utan även meddelande av
företrädesbestämmelser. Det använda uttrycket, att företrädesbestämmelse
skall meddelas i anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång,
torde böra så förstås, att företrädesbestämmelser måste meddelas redan vid
förordnandet om arbetsförmedlingstvång men sedan kunna utvidgas, inskränkas
eller eljest ändras. För att markera detta sammanhang synes det
lämpligt att flytta stadgandet om företrädesbestämmelse från andra stycket
första punkten till första stycket.

6 §•

Förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt
anvisning av organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med
dess medgivande benämnes enligt 5 § första stycket arbetsförmedlingstvång.
Här kan därför i stället för »förbud som i 5 § första stycket sägs» lämpligen
skrivas »förordnande om arbetsförmedlingstvång».

7 §•

Stadgandena om tjänsteplikt i 8 och 9 §§ avse person från och med det
kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder
han fyller sjuttio år. Samma åldersgränser åsyftas med den här under
b) upptagna bestämmelsen. Det synes därför lämpligt att här nämna samma
ålderssiffror, 16 och 70 år. Undantaget i b) kan exempelvis bestämmas till
att avse det fall, där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller
sexton år eller där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år.

8—11 §§.

De bär angivna gränserna för tjänsteplikten äro så vida, att därinom
rymmas mycket allvarliga ingripanden i fråga om enskildas fri- och rättigheter.
För alt tillgodose behovet i alla de skiftande situationer som kunna

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

möta synes emellertid lagstiftningen icke kunna utformas på annat sätt än
som en fullmakt vilken ger Konungen mycket fria händer. Lagrådet får
därför endast understryka nödvändigheten av att största möjliga försiktighet
iakttages i tillämpningen samt erinra om vad departementschefen anfört
därom, att lagstiftningen bör nyttjas endast då normala, frivilliga
åtgärder ej visa sig tillräckliga samt att åtgärd enligt lagen såsom genomgående
princip ej skall tillämpas med mindre det är oundgängligen nödvändigt.

I anledning av stadgandet i 10 § får lagrådet erinra om att särskilda
konventioner (återgivna i proposition 1953 nr 37) gälla beträffande krigsfångar
och utländska civilpersoner under krigstid.

13 §.

Enligt andra stycket äger tjänstepliktig, om arbetsgivaren underlåter att
taga hans arbetskraft i anspråk, likväl rätt till lön och andra förmåner »efter
vad som utgick innan åtgärden vidtogs». Meningen är tydligen att tjänstepliktig,
vars arbetskraft icke tages i anspråk, skall få den lön som eljest
skulle hava utgått. Detta torde kunna klargöras genom att ändra de citerade
orden till »efter vad eljest skulle hava gällt».

15 §.

I första stycket talas om villkor som tillämpas på arbetsplatsen eller
eljest inom verksamhetsområdet. Sistnämnda ord kan föra tanken på ett
geografiskt område. Då vad som åsyftas tydligen är det yrke, den näringsgren
eller eljest den verksamhet varom fråga är, hemställes att ordet »verksamhetsområdet»
ändras till »verksamheten».

16 §.

Enligt första stycket kan Konungen förordna, att särskilda lönenämnder
skola finnas för olika arbetsområden eller delar av riket. Meningen är tydligen,
att särskild lönenämnd kan finnas antingen för ett geografiskt område
eller ock för visst yrke, viss näring eller eljest viss verksamhetsgren. Detta
synes böra komma till klarare uttryck genom att ordet verksamhetsgrenar
användes i stället för arbetsområden.

20 §.

Enligt 21 § i 1939 års lag skulle vid uttagning till tjänsteplikt skälig
hänsyn tagas å ena sidan till det allmännas intresse av att till arbetet
uttoges de därför bäst lämpade ävensom till den tjänstepliktsberättigade
arbetsgivarens i sådant hänseende framställda önskemål och å andra sidan
till den tjänstepliktiges dittillsvarande arbetsgivares olägenhet av åtgärden
och den tjänstepliktiges olägenhet av en förändring av arbetsförhållanden
eller bostadsort ävensom till den tjänstepliktiges val mellan olika ifråga -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

kommande arbeten och arbetsplatser. Även om så utförliga föreskrifter icke
lämpligen böra intagas i lagtexten, måste dock uppmärksamhet ägnas dylika
frågor vid den planläggning, vartill 20 § lämnar möjlighet. Lagrådet vill
särskilt understryka önskvärdheten av att personer ej sättas till arbete, för
vilket de sakna nödiga förutsättningar, utan att de i stället såvitt möjligt
utnyttjas där deras kvalifikationer kunna komma till sin rätt.

22 §.

Hänvisningen i andra stycket avser vissa bestämmelser i lagen den 14
oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av
värnpliktstjänstgöring in. m. Tydligen erfordras därjämte någon motsvarighet
till sagda lags bestämmelser om arbetstagares skyldighet att lämna
arbetsgivare förhandsmeddelanden. Lagrådet har intet att erinra mot att
frågan härom, såsom departementschefen föreslagit, löses i annat sammanhang,
men vill understryka nödvändigheten av att uttryckliga bestämmelser
i detta hänseende meddelas.

24 §.

Straffbestämmelsen under a) avser den som bryter mot föreskrift enligt

4 § eller 5 § första stycket. Hänvisningen till 4 § avser dels den som utövar
enskild arbetsförmedling i strid med förbud mot annan arbetsförmedling
än den offentliga, dels den som — efter att ha erhållit tillstånd till enskild
arbetsförmedling med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling — överträder förordnande om inskränkning i rätten
att utöva sådan verksamhet, dels ock den som — efter att ha erhållit
arbetsmarknadsstyrelsens medgivande att utöva enskild arbetsförmedling i
samverkan med den offentliga -—• bryter mot de villkor som styrelsen föreskrivit.
Hänvisningen till 5 § första stycket avser arbetsgivare som överträder
förbud att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ
för den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande. Då
straffbestämmelsen alltså till största delen avser överträdande av förbud
och endast i mindre mån brott mot andra föreskrifter, hemställes att den
angives gälla den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt lagrummen i
fråga. Iakttages lagrådets hemställan om upptagande av en andra punkt i

5 § första stycket, bör hänvisningen därutinnan bestämmas att avse 5 §
första stycket första punkten.

26 §.

Lagrådet, som icke har något att erinra mot förslaget, utgår därvid från
att länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen regelmässigt komma
att foga fullföljdshänvisningar vid sina beslut enligt denna lag.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj
1920 om medling i arbetstvister.

I anslutning till vad lagrådet anfört om 15 och 16 §§ i förslaget till allmän
tjänstepliktslag hemställes, att i det föreslagna tillägget till 3 § lagen om
medling i arbetstvister ordet »arbetsområde» ändras till »verksamhet».

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

125

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari
1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet af Geijerstam, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den
13 januari 1959 avgivna utlåtande över de den 5 december 1958 till lagrådet
remitterade förslagen till allmän tjänstepliktslag och lag angående
ändrad Igdelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 2b5) om medling
i arbetstvister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av
lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna avser väsentligen detaljfrågor.

Vad först angår förslaget till allmän tjänstepliktslag bör vad lagrådet
anfört beträffande 2 § i huvudsak beaktas, och förslaget har i stort utformats
i enlighet med vad lagrådet förordat. Beträffande innebörden av det
i lagrummet angivna undantaget för vapentjänst vid krigsmakten torde
följande vara att tillägga. Som i statsrådsprotokollet för den 5 december
1958 angivits är avsikten att förordnande enligt lagen skall få meddelas
endast med avseende å sådant arbete, som brukar utföras i verksamhet
inom det civila samhällslivet. Dylikt förordnande skall alltså ej få meddelas
för att tillgodose behov av personal som har stridsuppgifter och för
vilken bruk av vapen för sådana uppgifter regelmässigt kan förekomma.
Ej heller bör lagen användas för sådana uppgifter som exempelvis luftbevakning
som ju inte har någon direkt motsvarighet i det civila livet. Däremot
skall förordnande enligt lagen kunna meddelas för att tillgodose sådana
ändamål som exempelvis expeditions-, handräcknings-, hantverks- och
förrådstjänst, även om det sker för försvarets räkning. Enligt 1952 års lag
om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kan
civilförsvarspliktig i viss utsträckning åläggas uppgifter av sistnämnt slag,
men behovet av personal för uppgifterna torde ej kunna täckas enbart med
stöd av 1952 års lag. Om en person som skall utföra nu ifrågavarande uppgifter
anses böra vara försedd med vapen för eget skydd, bör denna omstän -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

dighet ej utgöra hinder för att taga honom i anspråk med tjänsteplikt. Det
undantagna området synes, som tidigare föreslagits och som lagrådet accepterat,
kunna benämnas vapentjänst. Jag kan godtaga lagrådets uppfattning
att sådan vapentjänst som här åsyftas endast torde kunna förekomma vid
krigsmakten. Ett uteslutande av nämnda begränsning kan emellertid föranleda
den uppfattningen alt viss civil verksamhet, där vederbörande regelmässigt
är utrustad med vapen, t. ex. polistjänst, skulle vara undantagen. Detta
är emellertid ej avsett. I likhet med vad som skett i 1939 års tjänstepliktslag
bör därför undantaget anges som »vapentjänst vid krigsmakten».

I anledning av vad lagrådet anfört under 8—11 §§ vill jag än en gång
betona att förevarande lag är avsedd att tillämpas endast då förhållandena
så oundgängligen kräver. Även i allvarliga lägen bör behovet av arbetskraft,
där så över huvud är möjligt, tillgodoses på frivillig väg. Beträffande lagrådets
erinran om vissa föreliggande konventioner torde det ligga i sakens
natur att gällande eller nya överenskommelser med främmande makter
kommer att iakttagas vid lagens tillämpning. Med anledning av lagrådets
uttalande under 20 § vill jag framhålla, att jag är helt ense med lagrådet
rörande nödvändigheten av att vid planläggningsarbetet hänsyn tages till
kvalifikationerna hos dem, som avses skola tagas i anspråk.

De erinringar, som lagrådet framställt i fråga om avfattningen av 4—7,
13, 15, 16 och 24 §§ och som till övervägande del avser frågor av formell
art, har jag funnit mig böra beakta, och lagtexten har därför jämkats i
enlighet med lagrådets förslag.

Härutöver har vissa redaktionella jämkningar företagits i förslaget.

Beträffande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen
den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister har det av lagrådet förordade
utbytet av ordet arbetsområde mot ordet verksamhet genomförts i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen,-att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Veronika Nissen

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

127

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ........................................................ 1

Författningsförslag .................................................... 3

Utdrag av protokollet över socialärenden den 5 december 1958 ............ 13

Inledning .......................................................... 13

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt .................................. 15

Allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. m............... 17

I. Utredningsmannens förslag och remissyttrandena däröver.......... 17

A. Behovet av statliga regleringsåtgärder och lagstiftning på området 17

Utredningsmannen ........................................ 17

Remissyttrandena .......................................... 18

B. Åtgärdernas art och innebörd ................................ 20

Utredningsmannen ........................................ 20

Remissyttrandena .......................................... 23

C. Ändamål för vilka åtgärderna må vidtagas...................... 24

Utredningsmannen ........................................ 24

Remissyttrandena .......................................... 26

D. Personkretsen .............................................. 26

Utredningsmannen ........................................ 26

Remissyttrandena .......................................... 28

E. Situationer i vilka åtgärderna må vidtagas...................... 31

Utredningsmannen ........................................ 31

Remissyttrandena .......................................... 37

F. Lagstiftningens giltighetstid och dé formella förutsättningarna för

fullmaktsbestämmelsernas tillämpning ........................ 43

Utredningsmannen ........................................ 43

Remissyttrandena .......................................... 45

G. Villkoren vid arbete under tjänsteplikt ........................ 47

1. Allmänna arbetsvillkor .................................... 47

Utredningsmannen .................................... 47

Remissyttrandena ...................................... 52

2. Särskilda förmåner ...................................... 56

Utredningsmannen .................................... 56

Remissyttrandena ...................................... 57

H. Administrationen ............................................ 59

Utredningsmannen ........................................ 59

Remissyttrandena .......................................... 62

II. Föredraganden ................................................ 66

Specialmotivering .................................................. 84

Förslaget till allmän tjänstepliktslag ............................... 84

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj
1920 (nr 245) om medling i arbetstvister .......................... 105

Föredragandens hemställan .......................................... 108

Lagrådets yttrande ....................................................119

Utdrag av protokollet över socialärenden den 23 januari 1959 .............. 125