Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

1

Sr 31

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 kap. U § vattenlagen; given
Stockholms slott den 9 januari 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser angående regleringsavgift
enligt 4 kap. vattenlagen. Enligt förslaget införes skyldighet att gälda avgift
för de s. k. korttidsregleringarna, som nu är undantagna från avgiftsskyldighet,
varjämte avgifternas maximi- och minimigränser ändras. Vidare
föreslås förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens avgiftsbeslut
och regler om förskottsinbetalning i vissa fall av de för en avgiftsperiod bestämda
årliga avgifterna. 1

1 liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 31

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 kap.
14 §.

Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga
en årlig avgift av minst tjugu öre
och högst sex kronor för varje turbinhästkraft,
varmed genom regleringen
den uttagbara vattenkraften i
strömfallet i medeltal blivit ökad.
Medför vattenreglering sådan ändring
av vattenföringen under året att förut
uttagbar vattenkraft kan utnyttjas
på fördelaktigare sätt, skall, med
avseende å skyldighet att erlägga dylik
avgift, så stor del av vatten kraften,
som svarar mot förhöjningen av
dennas värde, anses såsom ökning av
den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen----

nu nämnts.

1 Senaste lydelse se SFS 1955: 312.

Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga
en årlig avgift, beräknad på grundval
av det antal turbinhästkrafter,
varmed genom regleringen den uttagbara
vattenkraften i strömfallet i medeltal
blivit ökad. Medför vattenreglering
sådan ändring av vattenföringen
att förut uttagbar vattenkraft kan
utnyttjas på fördelaktigare sätt,
skall, med avseende å skyldighet att
erlägga dylik avgift, så stor del av
denna vattenkraft, som svarar mot
förhöjningen av dess värde, anses såsom
ökning av den uttagbara vattenkraften.

Medför vattenregleringen---

nu nämnts.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen
bestämmas särskilt för
varje strömfall; och bör härvid hänsyn
tagas dels till den större eller
mindre förändring av vattenståndsoch
avrinningsförhållanden, som genom
företaget förorsakas, och den
olägenhet eller fördel, vilken härigenom
uppkommer för den kringliggande
bygden, dels ock till den större
eller mindre kostnad, som är förenad
med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall.

Avgift skall----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle
för en tidrymd av tjugu år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår,
under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk.
Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nittonde året av sådan
tidsperiod ny prövning påkallad
av strömfallets ägare eller av myndighet,
som Konungen bestämmer,
skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl
för nästa period. Ålägges ägare
av strömfall enligt andra stycket att
gälda avgift, skall avgörandet första
gången ej gälla längre än den tid,
som gäller för annan avgift enligt
denna §, vilken förklarats skola utgå
med anledning av företaget. Varder
strömfall bebyggt efter det avgift bestämts,
äge vattendomstolen, ändå alt
tid, som nyss nämnts, ej gått till
ända, för återstående tiden meddela

Avgiften skall av vattendomstolen,
särskilt för varje strömfall, bestämmas
till belopp, utgörande minst tre
och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;
och bör härvid hänsyn
lagas dels till den större eller mindre
förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet
eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för den kringliggande bygden,
dels ock till den större eller
mindre kostnad, som är förenad med
företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall.
Om särskilda skäl föranleda därtill,
må avgiften bestämmas till lägre
belopp än förut sagts, dock minst
femtio öre för varje turbinhästkraft.

Avgift skall ----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gällo
för en tidrymd av tio år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår,
under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk.
Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nionde året av sådan
tidsperiod ny prövning påkallad
av strömfallets ägare eller av myndighet,
som Konungen bestämmer,
skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl
för nästa period. Ålägges ägare av
strömfall enligt andra stycket att gälda
avgift, skall avgörandet första
gången ej gälla längre än den tid, som
gäller för annan avgift enligt denna
§, vilken förklarats skola utgå med
anledning av förelaget. Varder strömfall
bebyggt efter det avgift bestämts,
äge vattendomstolen, ändå att tid,
som nyss nämnts, cj gått till ända,
för återstående tiden meddela ändrad

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ändrad föreskrift, när det påkallas
av myndighet, som Konungen bestämmer.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

föreskrift, när det påkallas av myndighet,
som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som
Konungen bestämmer, må vattendomstolen,
såframt det finnes erforderligt
och lämpligt, bestämma att den för
en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten
skall fullgöras genom att
strömfallets ägare erlägger högst
hälften av det beräknade sammanlagda
nuvärdet av avgifterna på en gång
och återstoden genom årliga inbetalningar
under perioden.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959.

Skyldighet att gälda avgift må ej
åläggas i fråga om vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats genom dom
som meddelats före nya lagens ikraftträdande,
därest regleringen är av
sådan beskaffenhet, att enligt äldre
lag avgift ej skolat utgå.

Beträffande annan vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,
skall äldre lag tillämpas
såvitt angår de gränser inom vilka
avgiften skall bestämmas; och skall
nya lagen beträffande sådan vattenreglering
ej heller i övrigt äga tilllämpning
med avseende å den tidrymd
av tjugu år, för vilken vattendomstolens
avgörande i fråga om avgift
med anledning av företaget skall
gälla.

Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 november 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, fråga om ändrade bestämmelser angående regleringsavgift enligt 4
kap. vattenlagen och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, den 4 februari
1955 generaldirektören N. A. E. Malmfors, tillika ordförande, kraftverksdirektören
C. D. Bredberg, ledamöterna av riksdagens första kammare,
bruksdisponenten J. G. G. De Geer och elverkschefen K. E. Hesselbom,
byråchefen i lantbruksstyrelsen J. M. Hägglund, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, f. d. handlanden U. R. Jacobson (avliden den 22 augusti
1957) och skogsinspektoren H. Larsson, kraftverksdirektören J. E. Molin
samt förste vice talmannen i riksdagens andra kammare, hemmansägaren
J. M. Skoglund att utreda vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna
sammanhängande frågor. Enligt direktiven skulle utredningen bl. a.
behandla frågan om ändring i grunderna för regleringsavgifter enligt vattenlagen.
Utredningen, vilken antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen,
har till chefen för kommunikationsdepartementet överlämnat ett
den 25 september 1957 dagtecknat betänkande, »Norrländska vattenkraftfrågor»
(stencilerat), vilket innefattar bl. a. förslag till ändrade grunder för
regleringsavgifterna.

Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att
få upptaga detsamma, såvitt det avser regleringsavgifterna.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 gäller, att regleringsavgift skall utgå
vid vissa större vattenregleringsföretag. Bestämmelser härom finnes i
4 kap. 14 och 15 §§.

För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att en vattenreglering
genomföres jämlikt vattenlagen för vattenkraftändamål och att genom
regleringen den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för
vilka regleringen utföres, ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Om vattenreglering medför sådan ändring av vattenföringen under året
att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall så
stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av dennas värde,
anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften. Avgiftspliktig är ägare
av sådant strömfall som nyss sagts. Medför regleringen båtnad även för
annat strömfall, äger vattendomstolen på ansökan av myndighet, som
Konungen bestämmer, förklara ägaren av detta pliktig att gälda reglerin^savgift.

Avgiften är årlig och skall utgå med minst tjugu öre och högst sex kronor
för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för
varje sti ömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring
av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för den kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större
eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall.

Avgiften skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens
tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. I fråga
om vattenregleringsföretag med tvångsdelaktighet skall dock avgift för
strömfall, vars ägare är skyldig att taga del i kostnaden för företaget först
sedan detta är fullbordat, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst
efter betalningsskyldighetens inträde. Om ägare av annat strömfall än sådant,
för vilket regleringen utföres, förklarats pliktig att gälda avgift, skall
den utgå från och med kalenderåret näst efter det, då talan därom anhangiggjorts,
dock ej för tid innan skyldighet att erlägga avgift skulle ha inträtt,
om strömfallets ägare förklarats pliktig att taga del i kostnaden för
företaget.

Domstolens avgörande gäller för tjugu år i sänder, första gången räknat
från det kalenderår, under vilket regleringstillståndet tages i anspråk. Om
ej under nittonde året ny prövning påkallas av strömfallets ägare eller av
myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande hänseende,
skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl
för nästa period. När avgift skall utgå för strömfall, vars ägare icke
varit sökande till regleringen och ej heller är underkastad tvångsdelaktighet,
galler avgörandet första gången ej längre än den tid, som gäller för
annan regleringsavgift med anledning av företaget. Om strömfallet bebygges
efter det avgift bestämts, äger vattendomstolen, oaktat tjuguårsperioden
ej gått till ända, för återstående tid meddela ändrad föreskrift,
när det påkallas av myndighet, som Konungen bestämmer.

Det ankommer på Konungen att förordna om hur regleringsavgifterna
skall indrivas.

Enligt 15 § skall influtna avgifter, efter de närmare bestämmelser som
meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit bestämd av vattendomstolen, samt till gottgörelse för sådan skada
eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt
genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft
för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov.

I kungörelsen den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen
av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter har Kungl.
Maj :t meddelat bestämmelser om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skall
inbetalas till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen utförts.
Inbetalning skall ske före varje kalenderårs utgång. Vill någon av regleringsavgiftsmedel
undfå bidrag till kostnad för förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, för vilken ersättning icke bestämts av vattendomstolen,
eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren.
Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och tva vattenrättsnämndemän. Kostnader,
som är förenade med ärendets utredning och avgörande, skall gäldas
av regleringsavgiftsmedel. Över beslutet må talan föras hos Kungl. Maj :t i
statsrådet. Ingives ansökan om bidrag eller gottgörelse före utgången av tiden
för anmälan om ersättning för s. k. oförutsedda skador, må ansökningen
ej, om icke särskilda skäl föranleder därtill, upptagas till prövning förrän efter
utgången av samma tid. Om användningen av avgiftsmedel för annat ändamål
än nu sagts skall framställning göras hos Kungl. Maj :t. Framställningen
skall ingivas till vederbörande länsstyrelse, som har att med eget utlåtande
insända densamma till Kungl. Maj :t.

Regleringsavgifter förekom ej i äldre svensk rätt utan infördes först genom
vattenlagen. De ursprungliga avgiftsbestämmelserna i denna lag har
ändrats vid två tillfällen. Genom lagstiftning år 1944 föreskrevs sålunda
bl. a., att regleringsavgift skulle utgå ej blott såsom dittills för ökning av
den uttagbara vattenkraften i ett strömfall utan även med anledning av förhöjning
av den uttagbara vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen
under året. Samtidigt ändrades bestämmelserna om regleringsavgifternas
användning. Ursprungligen hade gällt, att avgiftsmedlen skulle
användas i första hand till förebyggande eller minskande av skada eller
olägenhet samt till gottgörelse härför. I den mån medlen förslog därtill,
skulle de även användas för tillgodoseende av allmänna ändamål inom
bygden. Genom 1944 års lagändring jämställdes de båda användningsområdena.
1 År 1955 höjdes regleringsavgifterna i syfte främst att efter inträffad
förändring i penningvärdet återställa avgifternas realvärde. Genom lagändringen
böjdes sålunda avgittslatitudens nedre gräns Iran tio till tjugu
öre och dess övre gräns från tre till sex kronor för varje turbinhästkraft.
2

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Framställningar om lagändring

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 december 1953, nr 428, har riksdagen
under åberopande av tredje lagutskottets utlåtande nr 33 anhållit, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande av
regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed sammanhängande spörsmål
samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka
utredningen kunde föranleda. Tredje lagutskottet har i sitt nämnda utlåtande
förordat utredning om ett flertal spörsmål angående regleringsavgifterna.
I första hand borde frågan om höjning av avgiftsmaximum övervägas.
Vidare borde vid utredning angående regleringsavgifterna upptagas
frågorna om avgiftsskyldighet vid s. k. korttidsregleringar, omprövning
av regleringsavgifterna före den i lagen nu angivna tjuguårsperioden, användningen
av avgiftsmedlen och klargörande av innebörden i det i 4 kap.
14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd. Enligt utskottets
mening vore utredningen särskilt trängande i vad den avsåge höjning av
avgiftslatitudens övre gräns. Såsom förut nämnts har denna fråga upptagits
till särskild behandling och föranlett lagstiftning år 1955.

Frågan om användningen av influtna regleringsavgifter har jämte andra
frågor upptagits av svenska naturskyddsföreningen i en promemoria
med förslag om ändring i vattenlagen, som med skrivelse den 5 maj 1955
av föreningen överlämnats till chefen för justitiedepartementet. Förslaget,
som utarbetats av föreningen i samråd med ett flertal av naturskyddet
intresserade ämbetsverk och organisationer och varit föremål för remissbehandling,
avser i huvudsak att främja en översiktlig planering och allsidig
bedömning vid den fortsatta utbyggnaden av landets vattenkraft. Beträffande
regleringsavgifterna uttalas i promemorian, att en jämkning av
bestämmelserna om användningen av dessa avgifter är önskvärd i syfte att
tydligare utmärka, att de må användas för naturskvddsändamål.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Utredningen lämnar i det avsnitt av betänkandet, som behandlar regleringsavgifterna,
inledningsvis en redogörelse för gällande rätt m. m.

Beträffande tillämpningen av avgiftsbestäm melserna
omnämner utredningen härefter, att såväl lägsta som högsta möjliga belopp
har kommit till användning före 1955 års ändring av avgiftslatituden.
I de fall, då en reglering ansetts vara till nytta för såväl utbyggda som o utbyggda
strömfall, har domstolarna vanligen fastställt en lägre avgift, ofta
halva beloppet, för de outbyggda fallen än för de utbyggda. En närmare redogörelse
för hur bestämmelserna tillämpats har lämnats i en vid betänkandet
fogad bilaga, vari bl. a. redovisats de ändamål för vilka avgiftsmedel
tagits i anspråk.

Summorna av de regleringsavgifter, som erlagts fram till den 30 juni
1956, och av de medel, som dittills tagits i anspråk, ävensom då föreliggande
behållning angives av utredningen vara följande.

Knngl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

9

Län

Inkomster

Utgifter

Behållning

146 754: 78

50 000: —

96 754: 78

148 527: 36

67 785: —

80 742: 36

23 975: 05

—

23 975: 05

180 027: 67

73 150: —

106 877: 67

8 841: 87

—

8 841: 87

54 877:91

—

54 877: 91

340 999: 49

106 985: 81

234 013: 68

16 263: 80

—

16 263: 80

433 220: 01

157 987: 50

275 232: 51

2 850 149: 51

916 667: 66

1 933 481: 85

148 350: -

95 000:—

53 350: -

2 028 190: 26

1 475 354: 39

552 835: 87

—

Summa kronor

6 380 177: 71

2 942 930: 36

3 437 247: 35

Fram till år 1944 gällde, att influtna avgifter i första hand skulle brukas
till skadeersättningar. Avgifterna hade emellertid icke i något fall kommit
till användning för att förebygga eller minska eller gottgöra skador
eller olägenheter, frånsett avgifter som utgått i Norrbottens län med anledning
av regleringar i Luleälv. Efter lagändringen år 1944 har avgifterna
kommit till stor användning, såsom framgår av följande i utredningens betänkande
redovisade jämförelse mellan förhållandena närmast före år 1944
och under budgetåret 1955/56.

Län

1942/43

1955/56

Ink.

Utg.

Netto

Ink.

Utg.

Netto

Östergötland. .
Jönköping
Kronoberg
Älvsborg ....
Skaraborg
Värmland ....
Kopparberg . .
Gävleborg
Västernorrland
Jämtland ....
Västerbotten
Norrbotten . .

Summa

6185: 75

6 050: 02

9 913: 23

11 924: 77

2 251:57

13 910: 25

48 947: 56

99 183: 15

8 654: 11

8 654: 11

6 185: 75

6 050: 02

9 913: 23

11 924: 77

2 251: 57

13 910: 25

40 293: 45

90 529: 04

11 741: 71

11 377: 52

1 202: 40
15 630: 27

1 407: 31
44 160: 92
46 042: 64

5 331: 05
62 456: 01
393 984: —
34 950: —
260 834: 67

889 118: 50

38 875: -4 503: 50

19 964: 55

393 984: —
71 000 :—
183 770: 86

712 097: 91

—27 133: 29
6 874: 02
1 202: 40
15 630: 27
1 407: 31
44 160: 92
26 078: 09
5 331: 05
62 456: 01

—36 050: -77 063:81

177 020: 59

Till ytterligare belysning av förhållandena härvidlag omnämner utredningen,
att motsvarande summasiffror för budgetåren 1953/54 och 1954/55
var följande:

1953/54

1954/55

Inkomster Utgi/ler Netto

621360:05 673 804:43 -52 444:38

930 131: 31 628 334: 93 301 796: 38 I

I betänkandet upptages härefter frågan om ändring i vattenlagens bestämmelser
om regleringsavgift. Härvid behandlas till eu början spörsmålet

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

om avgifter med anledning av korttidsreglering. Efter att bl. a.
ha erinrat om att föredragande departementschefen i propositionen med
förslag till vattenlag uttalat, att de värden som skapas genom ett regleringsföretag
ej utan fog ansetts ligga utom strömfallsägarens vattenrätt,
anför utredningen följande.

Utbyggnaden av våra vattendrag och regleringstekniken har nu hragts
dithän, att en korttidsreglering icke nödvändigt behöver vara förlagd i
omedelbar anslutning till det eller de kraftverk den skall betjäna. Som exempel
härpå kan nämnas Fjällsjöälvens korttidsreglering. Denna utövas
till förmån för Kilforsens kraftstation men är fördelad på flera uppströms
liggande sjöar samt uppdämningsområdet vid kraftverket. Det inträffar sålunda,
att korttidsregleringar utövas i delar av ett vattendrag, där vederbörande
kraftverksägare ej har någon vattenrätt i sedvanlig bemärkelse. Då
det vidare kan förekomma, att en korttidsreglering i vissa avseenden medför
minst lika svåra skador som en årsreglering, synes det inte längre kunna
försvaras, att åtskillnad göres mellan dessa båda regleringstyper i fråga
om avgiftsbeläggningen. Som ett ytterligare skäl för avgiftsbeläggning av
korttidsregleringar kan anföras, att det är möjligt, att dessa i framtiden
kommer att drivas hårdare än vad för närvarande är fallet. Detta sammanhänger
bl. a. med de förändringar, som kan inträffa inom arbetslivet. Införes
femdagarsveckan, kan detta sålunda leda till ökat behov av korttidsregleringar.
Det är emellertid också möjligt, att man vid en sådan omläggning
av arbetsveckan i ökad utsträckning övergår till kontinuerlig drift
av våra industrier. Vidare synes man böra räkna med möjligheten, att
atomkraftens utnyttjande kan komma att medföra ökade behov att korttidsreglera
vattenframrinningen i våra kraftälvar.

På grund av det anförda föreslår utredningen, att avgiftsskyldighet skall
införas beträffande korttidsregleringar, varvid avgiften enligt utredningen
bör beräknas efter samma grunder som gäller beträffande avgift för årsregleringar.

Beträffande giltighetstiden för vattendomstolens beslut
anför utredningen följande.

Vattendomstolens avgörande i fråga om regleringsavgiftens storlek gäller
nu för tjugu år i sänder. Från flera håll har anmärkts, att denna period
skulle vara alltför lang. Såsom erfarenheten visat, kan nämligen under en
dylik tidrymd penningvärdet försämras så, att de fastställda avgifterna
under senare delen av avgiftsperioden förlorat en stor del av sitt ursprungliga
värde. Vidare har det framhållits, att väsentligt ändrade förhållanden
kan inträda under en sådan tidrymd, vilka det icke varit möjligt att beakta
vid avgiftens fastställande.

Mot tanken på en förkortning av gällande tjuguårsperiod har å andra sidan
invänts, att det för kraftföretagen framstode som nödvändigt att i
största möjliga utsträckning kunna räkna med på förhand bestämda utgifter
under den tid, då produktionsanläggningen vore avsedd att brukas,
samt att en plötslig och väsentlig ökning av utgifterna stode i stark kontrast
mot det krav, som normalt ställdes på kraftföretagen, nämligen att
tillgodose abonnenterna med elkraft till bestämda och såvitt möjligt stabila
priser. Därjämte har framhållits, att det genom den nuvarande ompröv -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

ningen vore sörjt för att avgifterna icke på grund av penningvärdeförsämring
komme att på längre sikt förlora i värde.

Utredningen finner emellertid för sin del övervägande skäl tala för en
förkortning av avgiftsperioden. Det förtjänar påpekas, att de kontrakt, som
avser större och medelstora kraftleveranser, nu slutes på kortare tid än
förut och att det därför är lättare att anpassa krafttaxorna vid ändringar
av avgiftsskyldigheten. Omprövning bör emellertid icke ske med alltför täta
mellanrum. Domstolar och parter skulle härigenom kunna åsamkas ett
merarbete, som icke stode i proportion till de fördelar, som kunde följa
därav. En rimlig avvägning synes enligt utredningens mening ske, om perioden
bestämmes till tio år. En eventuell lagändring i denna riktning bör
dock enligt utredningens mening icke omedelbart beröra sådana regleringsföretag,
som genom dom fått sin avgiftsskyldighet bestämd. För dessa bör
den kortare perioden gälla först sedan nu löpande period utgått.

Beträffande användningen av regle ringsavgifterna
hänvisar utredningen till en början till tredje lagutskottets tidigare omnämnda
utlåtande 1953:33, vari framhållits, att det icke vore fastslaget,
hur stor del av medlen, som skulle få disponeras för bygdens allmänna behov,
att departementschefen vid genomförandet av 1944 års ändringar uttalat,
att denna del i regel kunde bestämmas till minst hälften av avgiftsbeloppen
samt att man med ledning av detta uttalande på sina håll ansåge,
att hälften av medlen borde reserveras för ersättning med anledning av
oförutsedda skador. Enligt utskottets mening vore det emellertid önskvärt,
att avgiftsmedlen komme till användning, så snart de vuxit till belopp, som
kunde nyttjas för väsentliga åtgärder; hänsyn till eventuella krav på ersättning
för oförutsedda skador syntes icke få föranleda, att framställningar
om utanordnande av medlen för bygdens allmänna behov avvisades, därest
förstnämnda krav bedömdes icke kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga
belopp.

Med anledning av delta uttalande hänvisar utredningen till den förut
omnämnda jämförelsen mellan avgiftsmedlens användning närmast före
1944 och under budgetåret 1955/56. Som redan påpekats, har avgiftsmedlen
nu kommit att utnyttjas i betydande omfattning. Anslagen för bygdens
allmänna behov har icke heller begränsats till hälften av inflytande
medel. En bidragande orsak till att praxis gestaltat sig på detta sätt torde
vara, att yttrande i dylika ärenden infordras från vattenrättsdomaren, som
därvid brukar ange i vilken omfattning medel kan tarvas för ersättning åt
enskilda skadelidande, och att det på så sätt framkommit, att någon större
anpart merendels icke behövde reserveras åt enskilda. Det förefaller sålunda,
som om några olägenheter icke kan ha uppstått till följd av att det
för närvarande saknas bestämmelser om fix fördelning av avgiftsmedlen.
Enligt utredningens mening påkallar förhållandena icke heller för framtiden
någon ändring härvidlag. Framför allt tack vare det genom 1952 års

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

ändringar i vattenlagen lagfästa deldomssystemet torde enskilda skadelidande
i framtiden regelmässigt få ersättning direkt av företagaren, vai för
någon väsentligare del av regleringsavgifterna ej torde behöva reserveras
till ersättningar, orsakade av oförutsedda skador.

Det finnes sålunda enligt utredningens mening anledning räkna med att
huvudparten av avgiftsmedlen även framdeles skall tjäna allmänna ortsändamål.
Vad därmed skall förstås angives för närvarande icke i lagen, där
det endast i exemplifierande syfte talas om »jordbrukets främjande, särskilt
genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk
kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för
befolkningens behov». Det torde kunna hävdas, att en dylik uppräkning av
vissa ändamål lätt leder till att dessa tillgodoses i första hand, medan andra
får stå tillbaka. Emellertid visar det sig, att rätt skiftande syften bar tillgodosetts.
Det förefaller därför, som om nämnda invändning icke förtjänar
större beaktande. Möjligen skulle man kunna fråga, om exemplifieringen
borde utsträckas. Tillägg, som omedelbart anmäler sig, gäller stödjande
av näringslivet inklusive turistväsendet, förbättrande av kommunikationer,
skapande av samlingspunkter såsom samlingslokaler eller hembygdsgårdar,
främjande av en rationell elkraftdistribution, byggande av
vägar. Att låta exemplifieringen utsträckas på detta sätt synes emellertid
icke vara lämpligt; förteckningen skulle lätt kunna bli alltför omfattande.
Fastmer vill utredningen föreslå, att den nuvarande exemplifieringen i lagtexten
utgår eller eventuellt ersättes av en allmännare formulering, som gåve
vid handen, att det primära är att underlätta bygdens anpassning till de
ändrade förhållandena samt att ändamål av bestående värde för bygden
och befolkningen därvid skall betjänas.

Tolkningen av bygdebegreppet är enligt utredningens mening
av stor betydelse vid undersökning av de nuvarande avgiftsreglernas
lämplighet. I 4 kap. 14 § vattenlagen angives nämligen, att avgifterna skall
bestämmas med hänsyn bl. a. till den olägenhet eller fördel, som uppkommer
för »den kringliggande bygden», och i 15 § samma kap. stadgas, att
influtna avgifter skall användas till olika ändamål »beträffande den bygd,
som beröres av företaget». I lagtexten angives emellertid ej, vilket område
som skall anses tillhöra bygden. Ej heller i förarbetena till vattenlagen preciseras
närmare, hur gränsdragningen för bygden skall ske. Vissa uttalanden
i samband med lagens tillkomst tyder dock på att lagstiftaren med bygden
avsett trakten kring själva regleringsbassängen. Trakter belägna nedströms
eller uppströms magasinet skulle sålunda ej inbegripas under de
nuvarande bestämmelserna. Utredningen fortsätter:

Erfarenheterna från verkställda företag har visat, att skadorna av ett regleringsföretag
ej låter begränsa sig till området kring själva magasinet. Skador
inträffar både nedströms och uppströms. Beträffande nedströmsverkningarna
torde det kunna hävdas, att dessa åtminstone vid större företag
gör sig gällande ända till utloppet i havet. Även i fråga om uppströms belägna
områden måste man räkna med att skador kan inträffa, t. ex. beträf -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

fande fiske. Det har också krävts, att avgiftsmedel skulle utga aven till nu
åsvftade skadeområden nedströms och uppströms regleringsbassangen.
Enligt utredningens uppfattning är det skäligt, att dylika krav tillmötesgås,
i varje fall såvitt angår anspråk på ersättning för intraffad skada. Principen
bör nämligen vara den, att alla skador, som vållas av ett foretag, bin
gottgjorda. Däremot kunde det förefalla mera tveksamt, i vilken utsträckning?
avgiftsmedel bör utgå för att tillgodose annat ändamål an gottgorelse
av skador, då fråga är om andra av ett regleringsföretag berörda trakter an
det område, som ligger vid magasinet. Utredningen har emellertid för sin
del icke funnit något bärande skäl för att härvidlag göra en alskillnad mellan
olika områden. Dock förefaller det vara rimligt, att avgiftsmedel tor
sådana ändamål i första hand får utnyttjas, där medlen kan underlätta befolkningens
anpassning efter de nya förhållandena.

Utredningen anser del önskvärt, att bygden uppfattas på samma sätt,
då avgiftens storlek skall bestämmas och då beslut om medlens användning
skall meddelas. Ett sätt att tillmötesgå detta önskemål vore att ålägga
domstolarna att vid fastställande av avgifter angiva den bygd, inom vilken
dessa skall komma till användning. I erforderlig mån skulle domstolen
också angiva, hur stor del av avgifterna, som vore avsedd för bygden vid
magasinet, och hur stor del, som skulle tillföras andra trakter. I de fall, då
en ytterligare precisering kunde anses erforderlig, borde domstolen givetvis
tillmötesgå önskemålen härom. Detta resonemang lider emellertid av den
svagheten, att domstolarna icke har möjlighet att förutse de behov, som
i en framtid kan komma att anmäla sig och som skäligen bör tillgodoses
med avgiftsmedel. Behov kan självfallet yppa sig även i en trakt, som icke
kan anses höra till själva regleringsområdet. Med hänsyn härtill synes det
utredningen lämpligast, att avgörandet i frågor rörande tillgodoseende av
något befolkningens behov alltfort ligger hos Kungl. Maj :t. Härigenom bleve
det även framdeles möjligt att beakta förhållandena i varje särskilt fall.
Även om man med »bygden» i första hand bör första det område, som direkt
eller indirekt påverkas av ett företag, bör någon snäv avgränsning av
detta område icke ske. Att i en lagtext definiera begreppet »hvgden» synes
för övrigt utredningen ogörligt.

För sitt bedömande av frågan om den latitud inom vilken regler
i n g s a v g i f t skall bestämmas har utredningen låtit beräkna
storleken av'' de avgiftsmedel, som kan väntas framdeles inflyta i Noi iland,
däresL nuvarande praxis beträffande avgiftsbeloppen blir bestående. Härom
anföres i betänkandet:

Beräkningarna, som är approximativa, har gjorts med ledning av nuvarande
domstolspraxis rörande uppskattningen av regleringars nytta och
avser dels den utbyggnad, som kan väntas uppnådd år 1965, dels fullstän -

dig utbyggnad av valtend

lagen.

Enligt vad därvid framkommit, kan ök -

ningen av i medeltal uttagbar vattenkraft för samtliga regleringar i Ljusnan
och älvarna norr därom väntas uppgå år 1965 till 1,4 miljoner turbinhästkrafter
och vid fullständig utbyggnad till 2,5 miljoner turbinhästkrafter.
Därest domstolarna fastställer avgifterna till i genomsnitt tre kronor
per turbinhäslkraft, kommer sålunda den sammanlagda årliga avgiften för

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

regleringar i Ljusnan och älvarna norr därom alt uppgå år 1965 till omkring
4 miljoner kronor och vid fullständig utbyggnad till omkring 7,5 miljoner
kronor.

För utredningen ter det sig uppenbart, att de summor, som regleringsavgifterna
inbringar, i dagens läge icke är tillräckliga för de syften, som de
är avsedda att främja. Detta har sin grund i att regleringsföretagen nu är
mer omfattande och därför ofta även mera ingripande än tillförne. Vidare
har de ändamål, som avgifterna skall tillgodose, själva blivit allt mera kostnadskrävande.
Det må visserligen vara sant, anför utredningen vidare, att
i en framtid större summor kommer att inflyta till följd av att domstolarna
efter den år 1955 beslutade höjningen av avgiftslatituden höjt avgiftsnivån.
Någon säkerhet för att denna praxis kommer att bli bestående finnes
emellertid ej. Inom den nuvarande avgiftslatituden kan också helt obetydliga
avgifter bli fastställda.

Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit det angeläget, att
bestämmelserna om regleringsavgifternas storlek ändras. Det kan diskuteras,
hur stor den enligt utredningens mening ofrånkomliga höjningen av
minimibeloppet bör bli. Utredningen har för sin del stannat vid att föreslå
en lägsta avgift av tre kronor per turbinhästkraft. Denna skulle utgöra ett
grundbelopp, som normalt borde kunna fylla en av de uppgifter, som regleringsavgiftsinstitutet
är avsett att tjäna, nämligen att tillföra vederbörande
bygd en allmän kompensation i samband med vattenkraftens exploatering.
Genom påbyggnad finge man sedan täcka de skador, direkta eller indirekta,
för vilka domstolen ej haft möjlighet att utdöma ersättning. Tillräckligt
utrymme i detta hänseende torde erhållas, om maximiavgiften höjes
från nuvarande sex till åtta kronor per turbinhästkraft.

För den nyssnämnda principen att minimibeloppet skall utgöra ett grundbelopp
avsett att tillföra bygden en allmän kompensation, vartill sedan skall
läggas vad som kan fordras till ersättningar för skador för vilka domstolen
ej utdömt ersättningar, bör enligt utredningens mening givas klart uttryck i
lagtexten.

Beträffande de avgiftsbelopp, som kan förväntas inflyta efter en höjning
av avgiftslatituden i enlighet med utredningens förslag, anföres i betänkandet
följande.

Under antagande av att avgiften i medeltal kommer att uppgå till fem
kronor per turbinhästkraft, har vissa beräkningar verkställts rörande de
avgiftsbelopp, som kan väntas inflyta i Norrland. Därvid har i fråga om årsregleringar
förutsatts samma ökning av den i medeltal uttagbara vattenkraften,
som nyss angavs uppnådd år 1965. Beräkningarna visar, att den sammanlagda
årliga avgiften för regleringar i Ljusnan och älvarna norr därom
skulle uppgå år 1965 till omkring 7 miljoner kronor.

Vidare har beräknats, hur stora avgifterna skulle bli, om även korttidsregleringar
vore avgiftsbelagda. Antalet turbinhästkrafter, vunna genom
korttidsregleringar i Ljusnan och älvarna norr därom, har härvid beräknats
till 0,7 miljoner år 1965 och till 1,17 miljoner vid fullständig utbyggnad.
Fastställdes avgiften till samma belopp, som antagits bli gällande för årsregleringar,
eller fem kronor per turbinhästkraft, skulle sålunda sammanlagda

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

årliga korttidsregleringsavgiften i Norrland år 1965 uppgå till 3,5 miljoner
kronor. Det totala avgiftsbeloppet för olika regleringar i Norrland (området
fr. o. m. Ljusnan) skulle nämnda år sålunda uppgå till omkring 10,5 miljoner
kronor.

Utredningen behandlar härefter de omständigheter som skall
beaktas vid avgiftsbeloppens bestämmande. Mot de regler,
som för närvarande gäller i detta hänseende, synes enligt utredningens mening
viss kritik kunna riktas. Härom anför utredningen:

Föreskriften, att hänsyn skall tagas till företagets kostnad, kan leda till
att olika stora avgifter fastställes för två företag, som kan väntas medföra
skador i ungefär samma omfattning. Olika avgifter kan också fastställas
för två lika omfattande regleringar, därest den ekonomiska betydelsen av
dessa bedömes vara olika stor. Jämför man två företag av olika beskaffenhet,
finner man, att gällande bestämmelser kan medföra, att en lägre avgift fastställes
för ett företag, som orsakar stora skador men ger ringa vinst, än för
ett företag med få skador men stor vinst. När det gäller företagens ekonomiska
betydelse, synes också tiden för deras genomförande vara en beaktansvärd
faktor; enligt vid vattendomstolarna tillämpad beräkningsmetod bedömes
nämligen nyttan av en tidigare reglering vara större än nyttan av en
senare. Om två identiskt lika regleringar genomfördes vid skilda tidpunkter,
skulle sålunda avgifterna bli olika stora. Om de däremot genomförts samtidigt,
skulle avgifterna ha blivit lika stora.

Utredningen finner för sin del, att vattendomstol vid bestämmande av
regleringsavgifter bör taga hänsyn endast till den större eller mindre förändring
av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som förorsakas genom
företaget, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för bygden. Den nuvarande bestämmelsen, att domstolen skall fästa avseende
jämväl vid den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget,
samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall, bör
enligt utredningens mening slopas.

Beträffande regle ringsavgift för o utbyggda strömfall erinrar
utredningen om, att enligt nuvarande praxis sådan plägar fastställas
och att avgifterna för dessa strömfall ofta brukar bestämmas till lägre belopp
än för de utbyggda fallen. Någon enhetlighet härvidlag förekommer
dock ej. Ägarna av de outbyggda strömfallen kan alltså understundom få
påtaga sig en löpande utgift för en reglering, som de ej utnyttjar. Utredningen
vill ifrågasätta, om icke praxis bör ändras därhän, att avgift utdömes
endast för utbyggda strömfall. Det kan visserligen sägas, anför utredningen,
alt en sådan omläggning medför, att avgiftssummorna skulle minska till men
för skadelidande intressen. En dylik utveckling skulle emellertid motverkas
redan om den föreslagna förkortningen av avgiftsperioden genomfördes, och
den kunde lätt förebyggas, om avgiften för de utbyggda strömfallen fastställdes
till motsvarande högre värden.

Med hänsyn till att behovet av avgiftsmedel i allmänhet visat sig vara
störst vid tiden för ett företags begynnelse föreslår utredningen slutligen

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

regler om för skottsinbetalning av viss del av den för en avgiftsperiod
bestämda årliga avgiften. Utredningen framhåller, att man med nuvarande
ordning, enligt vilken avgiften är årlig, icke kan påräkna att tillräckliga
medel genast skall finnas disponibla för de ändamål till vilka regleringsavgifterna
må nyttjas. Utredningen föreslår med hänsyn härtill, att domstol
skall ha möjlighet att, försåvitt parterna är ense därom, ålägga företagare
att omedelbart erlägga förslagsvis intill hälften av det kapitaliserade
värdet av regleringsavgifterna för en avgiftsperiod, medan återstoden skulle
jämnt fördelas under perioden.

Yttranden

Över norrländska vattenkraftutredningens betänkande har efter remiss
yttranden avgivits av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare
(efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna), vattenfallsstyrelsen, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, elektrifieringsberedningen, svenska vattenkraftföreningen,
svenska elverksföreningen, svenska flottledsförbundet, Sveriges
industriförbund, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, landsbygdens
elnämnd, svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård,
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn,
norrlandsförbundet och svenska samernas riksförbund. Fiskeristyrelsen
har jämväl inkommit med yttrande från föreståndaren för sötvattenslaboratoriet.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttrande från bl. a.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har överlämnat av Smålands och Blekinge handelskammare samt
konsulenten hos länets elektricitetsförening avgivna yttranden. Vid länsstyrelsens
i Kopparbergs län utlåtande har fogats yttranden av länsarkitekten
och landsantikvarien i länet, varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs län bifogat
yttranden från drätselkammaren i Gävle, kommunalfullmäktige i Ljusdals
köping och Bollnäs och Söderala socknar, handelskammaren i Gävle och
Gävleborgs läns elektriska förening. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
har överlämnat yttranden från bl. a. länets elektriska förening, länets naturskyddsråd,
Västernorrlands länsavdelning av svenska landskommunernas
förbund och Indals älvs och Ljunga älvs flottningsföreningar. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har vid sitt idlåtande fogat yttrande från överlantmätaren
i länet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har inkommit med yttranden från
lappfogdarna i länet, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, kommunalfullmäktige
i Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner, Norrbottens
elförening och Norrbottens länsavdelning av svenska landskommunernas
förbund samt Lule älvs flottningsförening. Vid utlåtandet från styrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

17

sen för Sveriges advokatsamfund är fogat yttrande från styrelsen för norra
avdelningen av advokatsamfundet. Ett av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare avgivet yttrande har fogats vid utlåtandena från kommerskollegium
och länsstyrelsen i Västernorrlands län. Med de utlåtanden,
som avgivits av länsstyrelsen i sistnämnda län och Norrlands naturvärn, har
överlämnats en promemoria av fjällkommunernas samarbetskommitté.

Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och södra Kalmar läns
kustfiskareförbund.

Beträffande innehållet i remissyttrandena, såvitt de avser regleringsavgifterna,
må först nämnas, att förslaget att regleringsavgift skall utgå vid
korttidsreglering tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissorgan.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen uttalar, att utredningens
förslag att avgifter skall utgå för korttidsreglering efter samma
grunder som för årsreglering kan accepteras, varvid förutsättes att utredningens
uttalande angående grunderna, såvitt gäller bestämmelserna i 4 kap.
14 § första stycket vattenlagen, är att fatta så, att korttidsregleringsavgiften
skall beräknas med utgångspunkt från kraftens värdeökning.

1 några yttranden föreslås, att mot regleringsavgifterna svarande avgifter
skall införas beträffande andra företag i vatten än vattenregleringsföretag.
Riksförbundet landsbygdens folk väcker sålunda frågan
om avgiftsbeläggning av kraftverk. Härom uttalar förbundet bl. a. följande.

Förhållandena inom de norrländska flodområdena är sådana, att man med
allt skäl kan hävda, att även särskilda avgifter för kraftverk bör fastställas.
I regel ligger årsregleringsmagasinen i vattendragens källsjöar och medför
således nytta för alla utbyggda kraftverk nedströms magasinen. Kraftverksägarna
drabbas därigenom av skyldighet att utgiva regleringsavgifter, beräknade
efter visst belopp, varmed genom reglering den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad. Motivet till avgifterna synes vara, att
kraftverksägarna medelst tvångsrätt kan genomföra regleringsföretag och
det anses härigenom av billighetsskäl lämpligt att de intressen, som utsättes
för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag. Dessa motiv gör sig med
samma styrka gällande i fråga om kraftverk. Vid tiden för vattenlagens
ikraftträdande kunde möjligen den åsikten försvaras, alt de största intrången
uppkom genom årsregleringar. Såsom förhållandena numera gestaltat
sig måste emellertid konstateras, att än större skador och intrång orsakas
av kraftverksutbyggnader. Således förekommer på åtskilliga ställen
ett totalt bortledande av vatten från den egentliga älven. Exempel härpå är
bl. a. Hjälta kraftverk i Faxälven, Kilforsens kraftverk i Fjällsjöälven, de
blivande kraftverken Stalon i Kultsjöån och Kvistforsen i Skellefleälv. Dessa
företag innebär otvivelaktigt större ingrepp i landskapsbilden än de flesta
årsregleringar och tillstånden till utbyggnaderna grundar sig på vattenlagens
regler om tvångsrätt. Kraftverk utförda enligt nyss angivet byggnadssätt,
d. v. s. bortledande av vatten, uppfyller i de flesta fall ej vattenlagens regler

2 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 31

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

om tillåtlighet enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket. En allmän
tendens är därför numera, att vattendomstolarna underställer Konungen
tillåtliglietsfrågan, varvid särskilda villkor för tillstånd, såsom t. ex. ersättning
i kraft till bygdens innevånare, vägbyggnader m. m., föreslås. Härigenom
uppkommer i själva verket en situation, varigenom bygden erhåller eu
särskild kompensation, som i själva verket tjänar samma syften som regleringsavgifterna.
På grund av vattenlagens regler saknar domstolarna möjlighet
att själva föreskriva sådana villkor, som utgör en allmän kompensation.
Först om frågan underställes Konungen, kan problemet lösas. Det framstår
därför såsom synnerligen lämpligt att åt domstolarna inrymmes möjlighet
att ålägga större kraftverk skyldighet att antingen utföra vissa allmännyttiga
företag, t. ex. vägar och samlingslokaler, eller utgiva ett belopp,
avsett att användas för samma ändamål, som avses med regleringsavgifter.

Arvidsjaurs kommun uttalar, att regleringsavgift bör utgå även för konstgjorda
regleringssjöar eller kanalsystem, vilka kan i mycket ändra landskapet.
Avgift för konstgjorda regleringssjöar förordas även av fjällkommunernas
samarbetskommitté.

Utredningens förslag om förkortning av giltighetstiden för
vattendomstolens beslut om regleringsavgift från tjugu till tio
år har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Vattenöverdomstolen anför:

Den stora och tidvis hastiga penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan
slutet av 1930-talet, har medfört, att olika enligt vattenlagen utgående avgifter
under löpande avgiftsperiod förlorat så mycket i värde, att inflytande
avgiftsmedel redan efter några år blivit otillräckliga för avsedda ändamål.
De möjligheter till omprövning av avgifter efter viss tids utgång som finnes
har visat sig otillräckliga, framför allt beroende på att tidsperioderna är
alltför långa. En förkortning av tidsperioden för regleringsavgifter från 20
till 10 år synes därför önskvärd, även om detta kommer att medföra ganska
betydande merarbete för därav berörda parter och vattendomstolarna. Vissa
skäl kan anföras för ytterligare förkortning av avgiftsperioden men det arbete,
som sådana täta omprövningar skulle medföra för de redan nu alltför
arbetsbetyngda vattendomstolarna, synes icke uppväga de fördelar som därmed
kunde vinnas. Vattenöverdomstolen biträder därför utredningens förslag
om en förkortning av avgiftsperioden till 10 år. Vattenöverdomstolen
anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att omprövningen av regleringsavgifternas
storlek icke alltid bör medföra höjning av gällande avgifter
utan att skäl kan föreligga att för en senare avgiftsperiod fastställa lägre
avgift på grund av minskade olägenheter av enskild eller allmän natur.

Att den föreslagna förkortningen av avgiftsperioden torde komma att
medföra ett icke obetydligt merarbete för domstolarna har påtalats även i
andra remissyttranden, bl. a. av vattenfallsstijrclsen och svenska vattenkraf
tf öreningen.

Etektrifieringsberedningen framhåller, att anläggningsperioden för nyelektrifiering
i stort sett torde vara avslutad, då omprövning av regleringsavgifternas
storlek kan företagas beträffande företag, vartill tillstånd lämnats
genom nu föreliggande domar, varför den föreslagna förkortningen av av -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

giftsperioden icke torde medföra några påtagliga nackdelar vid kapitalanskaffningen
för nyelektrifiering. Förkortningen kan däremot innebära fördelar
för bygden, då det gäller att anpassa avgifterna efter penningvärdet,
och kan därigenom få betydelse för landsbygdselektrifieringen i de fall, då
stöd för anläggningarnas fortbestånd och förbättring kan ifrågakomma.

Beträffande användningen av regleringsavgifterna
framhåller länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län, att det icke
torde vara erforderligt att i lagen angiva, hur stor del av avgifterna som
skall disponeras för bygdens allmänna behov.

Utredningens förslag att den nuvarande exemplifieringen i fråga om de
allmänna ortsändamål, vartill regleringsavgifterna må användas, skall ersättas
med en allmännare formulering tillstyrkes av länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län. Samarbetsdelegationen för
de fyra nordligaste länen förordar friare bestämmelser för användningen
av avgifterna så att alla de olägenheter, som drabhar bygden kollektivt
och ej kunnat ersättas eller kompenseras i annan ordning, skall kunna ersättas
av dessa medel. I samma riktning uttalar sig svenska samernas riksförbund.

Lappfogdarna i Norrbottens län anser det värdefullt att möjlighet finnes
att med anlitande av regleringsavgiftsmedel i administrativ ordning
kunna skrida till rennäringens och lapparnas undsättning allt eftersom olägenheterna
av vattenbyggnadsföretagen framträder.

Samfundet för hembygdsvård uttalar, att det ur natur- och trivselsynpunkt
vore önskvärt, om avgiftsmedlen i viss utsträckning kunde disponeras
för landskapsvård, bebyggelseplanering m. m., som framtvingas av vattenkraftutbyggnaden
men som icke rimligen kan förutses vid domstolsbehandlingen
och som ej heller framkommer under den tid för anmälan om
anspråk på ersättning för oförutsedd skada, som vattenlagen ger möjlighet
föreskriva. Västernorrlands läns naturskyddsråd anför att, i den mån gällande
bestämmelser lägger hinder i vägen för avgifternas användning till
naturvårdande åtgärder, den av utredningen föreslagna allmännare formuleringen,
som ansetts böra ersätta den nuvarande exemplifieringen, bör givas
sådan avfattning, att avgifterna kan användas till sådana naturvårdande
åtgärder som föranledes av företagna regleringar.

Vattenöverdomstolen, vatten! ättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen och svenska
vattenkraftföreningen avstyrker ändring i de nuvarande bestämmelserna beträffande
regleringsavgifternas användning för allmänna ändamål. De båda
sistnämnda remissinstanserna framhåller därvid, att nu gällande regler har
givit möjlighet till lämplig användning för mycket skiftande ändamål. Inom
ramen för dessa regler kan i full utsträckning beaktas det i och för sig välgrundade
önskemålet alt avgiftsmedlen icke fonderas för längre tider utan
snarast kommer till användning, framför allt för att överbrygga eventuella
svårigheter för bygden vid genomförandet av regleringarna.

20

Knngl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Kammarkollegiet uttalar, att om en ändring av bestämmelserna, som kollegiet
i och för sig anser opåkallad, likväl anses böra ske, måste kollegiet avstyrka
att i ändamålsbestämningen hänvisas till behov att underlätta bygdens
anpassning till förhållanden skapade genom regleringen. En dylik
hänvisning skulle sannolikt av kraftverksägarna vid framtida omprövning
av avgifter åberopas som skäl till en fortgående sänkning av avgifterna. Omprövningsmålen
skulle härmed kunna regelmässigt bli betydligt mera tvistiga
än de hittills varit.

I anslutning till utredningens uttalanden beträffande användningen av
regleringsavgifterna föreslår styrelsen för norra avdelningen av advokatsamfundet
ändring i vattenlagens ersättningsregler. Avdelningsstyrelsen uttalar
härom:

Avgiftsmedlen bör icke tagas i anspråk för sådana åtgärder som finnes
nödvändiga för att kompensera en direkt skada å allmänna intressen såsom
exempelvis försämrade badmöjligheter, försämrade möjligheter att utföra
vatten- och avloppsföretag etc. För sådana skador bör kompensation i form
av åtgärder eller ersättningar kunna utdömas av vederbörande domstol på
talan av kommunal myndighet. Avgiftsmedlen skulle då huvudsakligen
komma att tagas i anspråk för sådana ändamål, som är ägnade att kompensera
indirekta skador såsom exempelvis minskad trivsel för befolkningen i
bygden på grund av förfulning av landskapet eller klimatförsämring och som
åsyftar bibehållande av försörjningsmöjligheterna i en hårt drabbad bygd
samt skapande av nya trivselmoment. Vattendomstolarna bör genom ändring
i 9 kap. vattenlagen generellt få ökade möjligheter att såsom villkor för ett
företag föreskriva åtgärder och ersättningar även för direkt påtagliga skador
å sådana objekt, vilka enligt nuvarande lagstiftning anses sakna rättsligt
skydd och för vilka för närvarande ingen saklegitimation finnes. Dessutom
bör en uppmjukning av reglerna om rätt till ersättning för oförutsedd skada
övervägas.

Den med användningen av regleringsavgifterna sammanhängande frågan
om beslutanderätten i ärenden om användningen av influtna
avgiftsmedel har berörts i några yttranden.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
föreslår, att avgöranden i ärenden angående ansökan att undfå bidrag till
kostnad för förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, för vilken
ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, eller gottgörelse därför
skall ankomma på vattendomstolen i stället för, såsom för närvarande
gäller, på vattenrättsdomaren och två av honom tillkallade vattenrättsnämndemän.
Som skäl härför anföres, dels att dessa avgöranden äger stor likhet
med annat bestämmande av ersättning för oförutsedd skada, vilket ankommer
på vattendomstolen, dels ock att i dessa ärenden tillgång till vattenrättsingenjörernas
tekniska sakkunskap ofta är nödvändig eller önskvärd.

Vattenöverdomstolen anser det sålunda framförda förslaget om förstärkning
med tekniker värt att övervägas men framhåller samtidigt, att ett genomförande
av förslaget nödvändiggör upptagande av frågan om fullföljdsordningen
för sådana ärenden. Beträffande de avgiftsärenden som avgöres
av Kungl. Maj :t framhåller vattenöverdomstolen, med anledning av ett av

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing framlagt förslag,
att goda skäl talar för att vattenrättsdomaren får tillfälle att yttra sig
i dessa avgiftsärenden. Härigenom torde Kungl. Maj :t lättare kunna beräkna
storleken av de avgiftsmedel, som är disponibla för bygdens behov. Möjligen
kan också vattenrättsdomaren i vissa fall anföra synpunkter av värde för
Kungl. Maj:ts bedömning av angelägenlietsgraden av framställda anspråk
på avgiftsmedel.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt
samarbetsdelegalionen för de fyra nordligaste länen ifrågasätter, om icke de
som regel lokalbetonade ärendena om bidrag av avgiftsmedel till allmänna
ortsändamål bör kunna överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna.

Fjällkommunernas samarbetskommitté och kommunalfullmäktige i Arvidsjaurs
kommun förordar, att ett belopp, i allmänhet motsvarande minimiavgiften,
skall överlämnas till de berörda kommunerna att av dessa användas
för ändamål ägnade att motverka skadorna. Kommunerna torde enligt
kommitténs mening bäst känna till, hur näringslivet i kommunen skall
kunna hjälpas.

Kommunalfullmäktige i Arjeplog föreslår, att minimiavgiften oavkortad
skall tillfalla den kommun, som beröres av regleringen, och att denna skall
få fritt använda beloppet till investeringsändamål.

Beträffande tolkningen av bygdebegreppet understrykes i ett
flertal yttranden utredningens uttalande, att någon snäv avgränsning icke
bör ske av det område, som direkt eller indirekt påverkas av ett regleringsföretag.

Vattenöverdomstolen anser, att bygdebegreppet bör ha samma innebörd i
4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen samt att uttrycket i 15 § (»den bygd som
beröres») bättre än uttrycket i 14 § (»den kringliggande bygden») anger vad
som avses.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

En sjö, för vars reglering avgifter utdömts, är måhända så belägen att i den
av regleringen i inskränkt mening berörda bygden icke finnes eller kan väntas
uppkomma behov av sådan art att bidrag av regleringsmedlen kan ifrågakomma.
Icke desto mindre kan regleringen ha betytt ett starkt ingrepp
i en större bygds förhållanden, exempelvis i kommunens näringsliv och befolkningsförhållanden.
Inom rimliga gränser bör i dylika fall regleringsavgifterna
för ifrågavarande sjöreglering kunna komma till nytta i den berörda
bygdens närhet där det är lämpligast att med bidrag av regleringsavgifterna
göra en positiv insats i kompenserande syfte.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är av den uppfattningen, att bygdebegreppet
bör givas en vidsträcktare tolkning, då fråga är om ersättning för inträffad
oförutsedd skada än då fråga är om anspråk på medel för tillgodoseende
av allmänna ortsändamål. I förstnämnda fall synes det rimligt, att alla
oförutsedda skador, som förorsakas av ett företag, ersättes oavsett belägenhet
i förhållande till regleringsmagasinet. Däremot anser länsstyrelsen, att

22

Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

avgiftsmedlen i sistnämnda fall åtminstone i första hand bör tillgodose ändamål
i trakten kring regleringsbassängen.

Den höjning av a v giftslatituden, som föreslagits av utredningen,
tillstyrkes av vattenrättsdomarna i Norrbygdens vattendomstol E.
Sjöberg, T. Mellgard, O. Olsson och C. Ejerdal, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens
lön, elektrifieringsberedningen, styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, riksförbundet landsbygdens folk, landsbygdens elnämnd, samfundet
för hembygdsvård, norrlandsförbundet, svenska samernas riksförbund,
Kronobergs läns elektricitetsförening, drätselkammaren i Gävle, Gävleborgs
läns elektriska förening samt lappfogdarna i Norrbottens län.

Fjällkommunernas samarbetskommitté, kommunalfullmäktige i Arjeplogs,
Arvidsjaurs och Jokkmokks kommuner samt Norrbottens elförening och
Norrbottens länsavdelning av svenska landskommunernas förbund förordar
en kraftigare höjning än utredningen föreslagit. Dessa remissinstanser anser
sålunda, att avgiftslatitudens minimigräns bör sättas till fyra kronor
och dess maximigräns till tio kronor per turbinhästkraft. Samma maximigräns
föreslås av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing
och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
anser å andra sidan att, då gällande bestämmelser om avgifternas storlek
meddelats så sent som år 1955 och dessa bestämmelser ännu knappast börjat
påverka de inflytande beloppen, en ny höjning av avgifterna ej kan anses
motiverad. Smålands och Blekinge handelskammare ifrågasätter, om behovet
av nu föreslagen höjning kan vara motiverad, och handelskammaren i
Gävle anser de beräkningar, som ligger till grund för den av utredningen
föreslagna höjningen, behöva omprövas. Länsstyrelsen i Kalmar län anför,
att den föreslagna höjningen i praktiken skulle få karaktär av subvention
till Norrland, samt att industrialiseringen och folkökningen där fortgår i
relativt rask takt, medan exempelvis Kalmar län visar minskad folkmängd
och tecken på stagnerande industrialisering, varför det ur nämnda läns synpunkt
ter sig angeläget, att den allmänna kraftpolitiken icke blir sådan, att
den onödigtvis belastar södra Sverige.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i
Kronobergs län anser den föreslagna minimiavgiften väl hög. Lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium och länsstyrelsen i Norrbottens lån ifrågasätter,
om icke vattendomstolarna bör givas möjlighet att undantagsvis fastställa eu
lägre avgift än den föreslagna. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar att
minimibeloppet sättes till två kronor.

Vattenöverdomstolen framhåller, att vissa regleringar, såväl åtskilliga
korttid sregleringar som många mindre omfattande årsregleringar särskilt i
mellersta och södra delarna av landet, icke medför några mera märkbara
skadeverkningar. Beträffande sådana regleringar blir behovet av avgiftsmedel
ringa och regleringsavgifterna bör i sådana fall bestämmas till låga

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

belopp, betydligt lägre än det av utredningen föreslagna minimibeloppet.
Minimiavgiften synes därför böra bestämmas till förslagsvis femtio öre eller
högst en krona per turbinhästkraft. Vattenöverdomstolen understryker emellertid
i detta sammanhang, att avgiftslatitudens övre del bör komma till användning
så snart skadeverkningarna blir av något större betydelse och
att latitudens lägsta del bör förbehållas företag med inga eller små skadeverkningar.

En minimiavgift av femtio öre föreslås av vattenrättsdomarna i Mellanbygdens
vattendomstol, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Västernorrlands lan.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förordar, att avgiftslatitudens
undre gräns icke ändras eller att den på grund av penningvärdets
försämring höjes till femtio öre.

Vattenfallsstyrelsen anser, att avgiftslatitudens undre gräns bör ligga på
en mycket lägre nivå än den utredningen föreslagit. Därom anför styrelsen
bl. a. följande.

En avgift, icke understigande tre kronor, kan visserligen vara rimlig i
fråga om de stora årsregleringsföretagen i Norrland. Bestämmelserna om
regleringsavgift måste emellertid gälla lika för alla företag i hela landet —
vilket utredningen synbarligen förbisett — och för det stora flertalet fall i
mellersta och södra Sverige och även många mindre företag i Norrland maste
den föreslagna minimiavgiften vara alltför hög, i vissa fall oskälig. — —

I fråga om korttidsregleringsföretagen är det lika uppenbart att en minimiavgift
om tre kronor i många fall skulle vara oskäligt hög. I vissa fall kan
korttidsreglering utövas praktiskt taget utan skadeverkningar, nämligen då
kraftverket är så beläget och utformat, att driftvattnet tas in direkt från en
sjö och utsläppes direkt i en annan; i sadana fall medför korttidsregleringen
blott att man får en mindre variation i sjöarnas vattenstånd. I andra fall
hindras vattenföringsvariationerna att fortplanta sig nedför vattendraget genom
s. k. återreglering nedanför kraftverket. I detta sammanhang kan
framhållas, att framdeles såsom ett komplement till atomkraften korttidsreglering
i pumpkraftverk kan bli aktuell; härvid kommer man naturligen
att sträva efter att förlägga pumpkraftverken mellan magasin av förenämnt
slag. Ytterligare må framhållas att verkningarna av vissa korttidsregleringar
ibland i högre grad mildras vid fortlöpande utbyggnad av en älv; tillkomsten
av nya kraftverk minskar vattenståndsvariationerna och gör variationerna i
vattenhastigheten mindre kännbara. När ett vattendrag är fullständigt avtrappat,
medför korttidsregleringen i allmänhet olägenheter av större betydelse
endast på sträckan mellan det nedersta kraftverket och havet. För korttidsregleringarna
skulle man alltså vid fortlöpande utbyggnad kunna få efter
hand ökade avgifter samtidigt med minskade olägenheter. Om i det första
stadiet av älvens utbyggnad en avgift av tre kronor kan vara rimlig, blir en
sådan avgift uppenbart för hög i de senare stadierna.

Enligt svenska vattenkraft föreningen föreligger icke skäl att höja minimiavgiften
mer än som motsvarar försämringen av penningvärdet från tidpunkten
för den nuvarande minimigränsens fastställande.

Sveriges industriförbund föreslår, att den nuvarande minimiavgiften i avgiftsskalan
bibehålies.

I fråga om utredningens förslag, att av regleringsavgiften tre kronor,

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

d. v. s. den föreslagna minimiavgiften, skulle anses som en kompensation åt
bygden för vattenkraftens exploatering och ytterligare belopp avses för skadereglering,
uttalar kammarkollegiet, att en sådan bestämmelse kan medföra
en nedpressning av nivån för avgifter vid kraftigare sjöregleringar i Norriand
och alltså få en effekt motsatt den avsedda. Kollegiet har för sin del icke
funnit att bestämmandet av regleringsavgift försvåras genom frånvaron av
principiell uppdelning av avgiftsbeloppet mellan de två huvudgrupperna av
förbrukningsändamål.

Utredningens förslag beträffande de omständigheter som skall
beaktas vid avgiftsbeloppens bestämmande tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.

Kammarkollegiet framhåller, att den praktiska betydelsen av den föreslagna
lagändringen icke torde bli särskilt stor, men anser att, då vissa skäl
finnes för förslaget, detta likväl bör prövas i samband med införande av avgifter
för korttidsreglering.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen har intet att invända
mot utredningens förslag i denna del, dock, såvitt avser föreskriften

om hänsyn till företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall,
endast under viss förutsättning. Härom uttalar dessa remissorgan:

Sistnämnda föreskrift utgör grunden för rådande domstolspraxis att bestamma
en lägre avgift för de outbyggda strömfallen än för de bebyggda;
ett borttagande av sagda föreskrift skulle därför få till följd att avgifter
skulle komma att utdömas med samma belopp för bebyggda och outbyggda
strömfall. Att så skulle ske synes emellertid knappast ha varit vare sig lagstittarens
eller utredningens mening. Den av utredningen ifrågasatta ändnngen.
att avgifter i fortsättningen skall utgå endast för bebyggda ströintall,
maste darfor vara en förutsättning för att den nu ifrågavarande lagbestämmelsen
skall kunna borttagas.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing avstyrker
utredningens ifrågavarande förslag och anför:

Vid bestämmande av regleringsavgifterna bör man ta hänsyn till _ för?.
t0™.dei\ storre eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsorhallandena,
som förorsakas genom företaget, och den olägenhet eller förde!,
vilken härigenom uppkommer för bygden — även företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall. Detta ter sig naturligt redan därav,
att avgiften skall bestämmas för varje strömfall för sig. Den nuvarande föreskriften
att man tillika beaktar den större eller mindre kostnad, som är förn^drforetaget.
l\ar sin grund däri att bygden genom bestämmelserna
om regleringsavgift bhr delaktiga i företagets vinst. Enär andelen i vinsten
skaligen bor vara beroende av vinstens storlek, synes skäl ej föreligga att
frångå de nuvarande bedömningsgrunderna vid bestämmande av avgifterna. I

I detta sammanhang väcker vatienrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol
fråga om förenklade beräkningsmetoder för regleringsavgifterna,
varvid de anför:

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Den gällande lydelsen av 4 kap. 14 § vattenlagen nödvändiggör mycket
omfattande beräkningar såväl av parterna — närmast sökandena och kammarkollegiet
— som av vattendomstolarna. En betydande förenkling synes
kunna vinnas genom att avgiften, på sätt tidigare föreslagits av vattenrättsdomaren
i Västerbygdens vattendomstol,1 beräknas direkt på den i penningar
uttryckta båtnaden av ett regleringsföretag. Om avgiften får bestämmas
inom vissa i procent av bruttonyttan angivna gränser, erhålles därjämte
den fördelen att lagändring icke blir nödvändig endast av det skälet att prisnivån
undergår förändringar. Motsvarande ändring av beräkningsmetoden
synes lämpligen böra vidtagas i fråga om den jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen
utgående domstolsavgiften.

Med anledning av detta förslag uttalar vattenöverdomstolen följande.

Vattenöverdomstolen anser i likhet med vattenrättsdomarna i Mellanbygdens
vattendomstol att det vore önskvärt om beräkningsmetoderna för bestämmande
av regleringsavgifter kunde förenklas. Frågan synes dock vara
så komplicerad, att en övergång till en ny beräkningsmetod icke bör beslutas,
förrän frågan blivit allsidigt utredd. Vattenöverdomstolen anser sig icke
för närvarande beredd att föreslå någon ändring i gällande beräkningsmetoder
utan inskränker sig till att förorda utredning av frågan. Om en sådan
kommer till stånd inom en nära framtid, är det måhända mindre lämpligt
att nu forcera fram ändringar i gällande bestämmelser om avgiftslatituden
m. m.

Vattenrättsdomarna i Norrbygdens vattendomstol E. Sjöberg, O. Olsson
och C. Ejerdal föreslår, att regleringsavgifterna skall göras
indexbundna. I samma riktning uttalar sig Norrlands naturvärn, som
därvid anför, att vattenkraftsintressenterna år för år tillgodogör sig i realvärde
vad en reglering ger dem, varför det måste vara riktigt att betalningen
får följa med stegringen av realvärdet. När penningvärdet faller, blir det allt
svårare att få avgifterna att räcka till önskade åtgärder. Det kan enligt naturvärnets
uppfattning emellertid visa sig lämpligt att förenkla saken genom
att låta avgifterna icke följa med varje ändring i index utan i stället låta
dem ändras blott vid större ändringar i penningvärdet.

Kammarkollegiet uttalar i denna fråga, att det kunde synas önskvärt att
undersöka, om det icke vore möjligt att genom ändring av beräkningsmetoderna
för avgifterna få fram avgifter, som icke påverkades av växlingar i
penningvärdet. De svårigheter som brukar framträda vid försök att med
enkla medel nå värdebeständighet för prestationer, vilka skall fixeras för en
längre tid, torde enligt kollegiets mening dock göra sig gällande även i fråga
om regleringsavgifter. 1

1 I yttrande med anledning av en promemoria, som låg till grund för 1944 års lagändring
beträffande regleringsavgifterna, förordade vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol,
att regleringsavgifterna alltid borde beräknas med direkt ledning av den värdeökning, uttryckt
i penningar, som en anläggning erhöll genom reglering. Avgiften borde i så fall utgå med visst
belopp för 1 000 kronor av värdeökningen. — Föredragande departementschefen förklarade
sig icke beredd förorda en så betydelsefull ändring av grunderna för bestämmande av regleringsavgift.
Se prop. 1944:169 s. 55 och 70.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Ett flertal remissinstanser tillstyrker, att ägare av outbyggda
strömfall skall frilagas från skyldighet att utgiva regleringsavgift.

Kammarkollegiet anför, att strömfall, till vilkas utbyggande tillstånd givits,
i detta hänseende bör jämställas med utbyggda strömfall.

Vattenöverdomstolen uttalar följande.

Även om en reglering sker till förmån för såväl utbyggda som outbyggda
strömfall, är det dock tills vidare endast de utbyggda fallen som bar
nytta av regleringen. På grund härav synes det riktigast att i regleringsmålet
regleringsavgifter endast bestämmes för sådana strömfall och ej — som
hittills brukat ske — jämväl för outbyggda fall. Vattenöverdomstolen anser
sig därför på de av utredningen anförda skälen böra tillstyrka sådan ändring
av gällande bestämmelser, att avgiftsskyldighet endast ålägges för utbyggda
strömfall. I samband med denna fråga synes böra upptagas frågan
om åläggande att utgiva regleringsavgift då tillstånd lämnas till utbyggnad
av strömfall, till vars förmån reglering tidigare skett. I sådant fall synes
regleringsavgiften böra bestämmas endast till utgången av gällande avgiftsperiod
för regleringsföretaget. Dessutom bör övervägas om vid meddelande
av ett sadant avgiftsbeslut möjlighet bör finnas att nedåt jämka de avgifter,
som bestämdes för förut utbyggda strömfall.

Utredningens förslag i förevarande hänseende avstyrkes av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing, länsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län samt styrelsen för norra avdelningen av advokatsamfundet.

Avdelningsstyrelsen förklarar, att outbyggda men utbyggnadsvärda strömfall
tillföres värdeökning genom regleringsföretaget.

Vattenrättsdomaren Löwing uttalar, att han, ehuru den nuvarande ordningen
knappast har något större försteg framför den av utredningen föreslagna,
ej anser det lämpligt att på denna punkt nu genomföra en lagändring.
Frågan har nämligen enligt samme vattenrättsdomare övervägande
formell betydelse, enär det förmodligen i praktiken blir så, att den totala
regleringsavgiften för sökandens samtliga strömfall torde bli tämligen oförändrad
vilken metod man än använder.

Utredningens förslag i fråga om förskottsin betalning av viss
del av den för en avgiftsperiod bestämda årliga avgiften tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i flertalet yttranden.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen anser förslaget
välgrundat och framhåller, att ett liknande förfarande vid några tillfällen
tillämpats i praxis och visat sig ändamålsenligt. Enligt förslaget förutsättes,
att parterna skall vara ense om förskottsinbetalningen för att sådan
skall kunna föreskrivas av domstolen. Uttrycket parterna förefaller dock
enligt de nämnda remissinstansernas uppfattning alltför svävande såvitt
avser regleringssökande motstående intressen. Lämpligen bör det överlämnas
till länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall
verkställas, att i dylika frågor företräda dessa intressen.

Kammarkollegiet framhåller, att förslaget har ett visst sakligt fog, men
påpekar, att det inrymmer flera oklarheter. Kollegiet anför:

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Sålunda bör slås fast, att engångsbeloppet skall utgöra summan av vissa
års regleringsavgifter utan diskontering till värdet vid periodens början.
Vidare må anmärkas att regleringsavgifterna väl bestämmes efter yrkande
av kollegiets advokatfiskalsämbete men att samtidigt föreligger en oflicialprövning
från domstolens sida. Det synes kollegiet ovisst vad utredningen
åsyftar med »parterna». Å den sökande motsatta sidan kommer här i betraktande
såväl advokatfiskalsämbetet som kommunen, möjligen också länsstyrelsen.
Slutligen må anmärkas att förslaget, därest det skall genomföras,
måste utformas med beaktande att Kungl. Maj :ts befogenhet att disponera
över avgiftsmedlen icke göres illusorisk. Kollegiet föreställer sig att anordningen
icke bör komma i fråga i andra fall än då ett fixerat utgiftsändamål
föreligger. Under förutsättning att nu gjorda påpekanden iakttages kan
kollegiet tillstyrka förslaget.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ifrågasätter,
att föreläggande av förevarande slag icke skall göras beroende av
enighet mellan parterna. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
F. Löwing uttalar sig i samma riktning, varvid han tillägger, att sådant förordnande
bör kunna givas under förutsättning att det finnes lämpligt och
icke länder till nämnvärt förfång för företagarna.

Föreskrifter om bestämmande av gemensam avgift för äldre
och nyare regleringsföretag i samma vattenområde har ifrågasatts
av kammarkollegiet. Kollegiet anför i detta hänseende följande.

Saken må klargöras med ett exempel. Tillstånd meddelas till reglering av
sjö mellan höjderna —2 m och + 2 m i visst höjdsystem. Med hänsyn till
de naturliga vattenståndsvariationerna och regleringens förhållandevis små
olägenheter för bygden bestämmes regleringsavgiften för utbyggda fall till
ett så lågt belopp som två kronor 50 öre. Efter några år medgives reglering
till höjden -f- 4 meter. Denna »andra» reglering orsakar stora olägenheter
och regleringsavgiften för densamma bestämmes till det dubbla beloppet,
fem kronor. Enligt kollegiets mening bör vid detta senare tillfälle
det äldre beslutet om avgift kunna undanröjas och en enda avgift bestämmas
för kraftvinsten genom reglering mellan — 2 in och -|- 4 in. Avgiften
skulle därvid bestämmas med hänsyn tagen till de sammanlagda verkningarna
av utnyttjandet av de båda regleringstillstånden. Härmed skulle kunna
vinnas en lämpligare avvägning av avgiften. Vidare skulle uppnås att man
vid disponerandet av avgiftsmedel till täckande av skador skulle, åtminstone
som regel, sakna anledning att pröva om skadan orsakats av den mindre
omfattande regleringen eller av reglering mellan -f- 2 m och -f- 4 in. Erfarenheterna
från exempelvis Suorvasjöarnas första, andra och tredje regleringar
har visat att det är svårt, stundom ogörligt, att hänföra skada till
viss av regleringarna.

F rågan om tillämpligheten av nya a v g i f t s b e s t ä in in e 1 s e r
på äldre förelag har upptagits till behandling i några remissyttranden.

Vattenöverdomstolen uttalar sålunda bl. a. följande.

Att någon böjning av regleringsavgifter under löpande tidsperiod ej bör
komma i fråga bar framhållits vid de överväganden som föregått tidigare
beslut om höjning av regleringsavgifterna. Någon anledning alt frångå denna
princip vid den nu ifrågasatta ändringen av avgiftsbestämmelserna synes

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

icke föreligga. Tidigare ändringar av avgiftsbestämmelserna har i fråga om
avgifternas storlek i huvudsak varit föranledda av försämring av penningvärdet
och alltså icke inneburit någon reell förhöjning av avgifterna. Den nu
föreslagna ändringen innebär icke blott reell höjning av avgifterna, särskilt
av minimiavgiften, utan även avgiftsbeläggning av tidigare icke avgiftspliktiga
regleringar. En tillämpning av ifrågasatta nya bestämmelser på gamla
företag vid utgången av gällande avgiftsperiod eller på förut icke avgiftsbelagda
regleringar kan innebära att företagaren blir skyldig att utgiva en
avgift, som han vid företagets utförande icke hade anledning att räkna med.
Lagändringen får i sådant fall i realiteten retroaktiv verkan. Även om delta
innebär ett visst avsteg från vedertagna principer, torde det i förevarande
fall — med hänsyn bl. a. till företagens beskaffenhet och de sociala skäl som
uppbär avgiftsbestämmelserna — icke möta alltför stora betänkligheter att
beträffande redan avgiftsbelagda företag göra de föreslagna bestämmelserna
tillämpliga vid utgången av gällande avgiftsperiod. Däremot synes det både
ur principiell och praktisk synpunkt mera betänkligt att tillämpa dessa bestämmelser
i fråga om korttidsregleringar, som tillkommit före ändringarnas
genomförande och för vilka regleringsavgift alltså icke blivit bestämd.
Beträffande sådana regleringar saknas för övrigt möjligheten att anknyta
ändringarna till utgången av någon nu löpande tidsperiod.

Vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen anför:

Bestämmelser om regleringsavgift för korttidsreglering kan icke bli tilllämpliga
på reglering, vartill tillstånd enligt vattenlagen meddelats före
bestämmelsernas ikraftträdande. En eventuell bestämmelse om en minimiavgift
av tre kronor per turbinhästkraft, bör icke gälla för regleringar, tillstadda
före bestämmelsens ikraftträdande. För dylika regleringar bör endast
kunna föreskrivas den ändring av avgiftens storlek, som finnes påkallad
med hänsyn till penningvärdets fall; en sådan bestämmelse finnes i fråga
om fiskeavgift i 2 kap. 10 § 2 mom. vattenlagen. Övriga ändringar bör icke
tillämpas på regleringsföretag, vartill tillstånd meddelats före ikraftträdandet,
förrän de för dessa företag löpande 20-årsperioderna utgått.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löiving samt länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län uttalar sig för att eu lagändring,
varigenom avgiftsperioden förkortas, skall tillämpas omedelbart även "i
fråga om regleringsföretag, som redan fått sin avgiftsskyldighet bestämd.

Kammarkollegiet anser däremot i likhet med utredningen, att nya bestämmelser
om avgiftsperiodens förkortning icke bör givas retroaktiv verkan.
Kollegiet förklarar sig vidare förutsätta, att icke heller nya regler om slopande
av regleringsavgift för outbyggda strömfall skall verka retroaktivt
utan i fråga om redan bestämda avgifter tillämpas först då dessa härnäst
omprövas.

Departementschefen

Bland de fiågor som aktualiserats till följd av den pågående omfattande
utbyggnaden av vårt lands vattenkraft intar spörsmålet om skydd för och
kompensation åt bygden vid kraftutbyggnader och sjöregleringar en framträdande
plats. Riksdagen gjorde år 1947 en framställning i detta ämne (se

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

andra lagutskottets utlåtande nr 37), och frågorna härom har sedermera i
skilda sammanhang varit föremål för utredning. Vissa spörsmål har sålunda
upptagits av 1945 års vattenlagssakkunniga; deras utredningsarbete har
bl. a. lett till att för några år sedan genomförts lagändringar med syfte att
förbättra skyddet för fisket mot skadeverkningar av vattenkraftbyggnader
ocli sjöregleringar. Hithörande problem har även behandlats av den år 1955
tillsatta norrländska vattenkraftutredningen, som i sitt betänkande framlagt
ett flertal förslag i syfte att bereda de bygder som beröres av vattenkraftexploateringen
en mera gynnad ställning än för närvarande.

Ett av de spörsmål som upptagits av norrländska vattenkraftutredningen
avser regleringsavgifterna, d. v. s. de särskilda avgifter till bygden som enligt
vattenlagen utgår för större vattenregleringsföretag. Behovet av en reformering
av grunderna för regleringsavgifterna underströks starkt av riksdagen
i eu särskild framställning år 1953. Eu höjning av avgifterna vidtogs
genom lagändring år 1955, men den begränsades, i avbidan på en närmare
utredning, till en justering med hänsyn främst till den penningvärdesförändring
som inträtt. Norrländska vattenkraftutredningen har nu verkställt
en mera allsidig översyn av grunderna för regleringsavgifterna och som resultat
härav förordat ändringar på flera punkter. Enligt det av utredningen
framlagda förslaget skall reglcringsavgift utgå även vid s. k. korttidsreglering,
som enligt gällande rätt icke föranleder avgiftsskyldighet. Å andra sidan
ifrågasätter utredningen huruvida icke avgiftsskyldigheten bör inskränkas
till att avse blott utbyggda strömfall. Beträffande latituden för regleringsavgifterna,
vilken efter 1955 års lagändring sträcker sig från lägst tjugu
öre till högst sex kronor för varje genom regleringen vunnen turbinhästkraft,
har utredningen föreslagit en höjning av såväl den nedre som den
övre gränsen. Enligt utredningens förslag skall avgiften bestämmas till lägst
tre och högst åtta kronor per turbinhästkraft. Utredningen har därjämte
föreslagit ändringar i lagtexten beträffande de omständigheter, som skall
beaktas vid avgifternas bestämmande inom latituden. Vattendomstolens
avgörande i fråga om avgifterna, som nu gäller för en tidrymd av tjugu år,
har föreslagits framdeles skola gälla för en period av endast tio år. Vad
beträffar användningen av regleringsavgifterna har utredningen icke föreslagit
någon ändring av vad för närvarande gäller om fördelning mellan
de båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamål samt gottgörelse för
skada som icke blivit i regleringsmålet bestämd —- för vilka avgiftsmedlen
må användas. Däremot har föreslagits, att den nuvarande exemplifieringen
i fråga om de allmänna ortsändamålen skall utgå eller eventuellt ersättas av
en allmännare formulering, som ger vid handen, att det primära är att underlätta
bygdens anpassning till de genom regleringen ändrade förhållandena
och alt ändamål av bestående värde för bygden och befolkningen därvid
skall betjänas. Med bygden bör då enligt utredningen i första band förstås
det område, som direkt eller indirekt påverkas av ett företag, men någon
snäv avgränsning av området bör icke ske. Slutligen har utredningen
föreslagit regler som möjliggör förskottsinbetalning på en gång av intill
hälften av de för eu avgiftsperiod bestämda årliga avgifterna.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Det förslag till revision av avgiftsreglerna som utredningen sålunda framlagt
har i det väsentliga vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Jag anser
också för egen del att huvudpunkterna i förslaget bör, med en del
jämkningar, genomföras såsom ett led i strävandena att bättre än för närvarande
sker kompensera de bygder som utsättes för långtgående ingrepp i
samband med åtgärderna för vattenkraftens utnyttjande.

Enligt de gällande bestämmelserna utgår regleringsavgift för ökning i
uttagbar vattenkraft samt för sådan ändring av vattenföringen under året
som medför att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt. Däremot är korttidsreglering, d. v. s. reglering för anpassning
av en given vattentillgång efter kraftbehovets växlingar under veckan eller
dygnet, icke för närvarande avgiftsbelagd. Sådana regleringar kan emellertid
medföra betydande skador och olägenheter för den berörda bygden. Det
synes därför mindre tillfredsställande att de skall vara undantagna från
avgift. Jag tillstyrker således, att korttidsregleringar avgiftsbelägges. Avgiften
bör utgå vid alla typer av korttidsreglering.

I några yttranden har i detta sammanhang förordats, att mot regleringsavgift
svarande avgift skall införas för vissa andra vattenkraftutbyggnader
än regleringsföretag, bl. a. för större kraftverk. Dessa yrkanden anser jag
mig emellertid ej kunna upptaga. Det må framhållas att, eftersom korttidsreglering
ofta brukar genomföras vid större kraftverksdammar, syftet med
en avgiftsbeläggning av kraftverksbyggnader i viss mån tillgodoses, om skyldighet
att gälda avgift för korttidsregleringar genomföres.

Vattenregleringsavgift skall gäldas av ägarna till de olika strömfall för
vilka regleringen är till båtnad. Lagen tar härvid ej hänsyn till om strömfallet
är bebyggt eller ej och avgift utgår således enligt gällande rätt även för
outbyggda strömfall. För de outbyggda fallen brukar i praxis avgift
vanligen bestämmas till lägre belopp än för de utbyggda fallen. Utredningen
har nu ifrågasatt, om ägaren av ett outbyggt strömfall överhuvud
taget bör pa detta sätt belastas med en löpande utgift för en reglering som
han ej utnyttjar. Det är emellertid att märka att avgiftsskyldighet föreligger
blott för sådant outbyggt strömfall, vars ägare själv sökt regleringen
eller som jämlikt 3 kap. 5 § vattenlagen är likställd med sökande. Då strömfallsägaren
sasom sökande medverkar till att regleringen kommer till stånd,
synes det rimligt att han, ehuru han ännu icke kan tillgodogöra sig den
genom regleringen vunna båtnaden, ålägges att utge vederlag till de intresse0
som lider intrång genom regleringen. Med hänsyn härtill anser jag ej
någon ändring i gällande rätt påkallad på denna punkt. I enlighet med hittillsx
arande praxis bör dock det förhållandet att strömfallet är outbyggt
beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Till denna fråga återkommer
jag i det följande.

Vad härefter angår frågan om grunderna för beräkning av
avgiftens storlek anser jag att avgiften såsom hittills bör beräknas

31

Kungl. Mcij:ts proposition nr 31 år 1959

till visst belopp för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den
uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. För sådan reglering
som möjliggör fördelaktigare utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft
bör, likaledes i enlighet med hittills tillämpad ordning, avgiften beräknas
på grundval av den genom regleringen vunna förhöjningen av vattenkraftens
värde.

Det sagda innebär, att jag ej kan biträda det av vattenrättsdomarna i
Mellanbygdens vattendomstol framförda förslaget, att avgiften skall bestämmas
inom vissa i procent av regleringens bruttonytta angivna gränser. Detsamma
gäller det från några håll framförda förslaget om indexreglerade
avgifter.

Utredningen har föreslagit en höjning av latitudens nedre gräns från
tjugu öre till tre kronor och av dess övre gräns från sex till åtta kronor per
turbinhästkraft. Såsom motiv härför anför utredningen att de summor,
som regleringsavgifterna inbringar, i dagens läge uppenbarligen icke är tillräckliga
för de syften som de är avsedda att främja, vilket har sin grund i
att regleringsföretagen nu är mera omfattande och därför ofta även mera ingripande
än tidigare samt att de ändamål som avgifterna skall tillgodose
själva blivit alltmera kostnadskrävande. Förslaget har föranlett delade meningar
i yttrandena. Sålunda har å ena sidan uttalats, att gränserna borde
höjas ännu mer än utredningen föreslagit. Å andra sidan har i flera yttranden
betonats, att den av utredningen föreslagna minimiavgiften vore
alltför hög i beaktande bl. a. av att åtskilliga korttidsregleringar och många
mindre omfattande årsregleringar icke medför några mera betydande skadeverkningar.

Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas till den belastning
på kraftproduktionen som regleringsavgifterna utgör och återverkningarna
av denna belastning på kraftpriserna. Utredningen har gjort vissa beräkningar
angående storleken av inflytande avgiftsmedel dels under förutsättning
att gällande rätt bibehålies och dels under förutsättning att den av
utredningen föreslagna höjningen av latituden vidtages. Beräkningarna visar
att för regleringarna i Ljusnan och älvarna norr därom kan vid tiden
omkring år 1965 antagas komma alt inflyta sammanlagt ca 4 miljoner kronor
årligen, därest nuvarande regler bibehålies; härvid har förutsatts att
avgifterna fastställes till i genomsnitt tre kronor per turbinhästkraft. Om
utredningens förslag genomföres och det antages att detta skulle leda till en
genomsnittsavgift av fem kronor per turbinhästkraft, skulle beloppet uppgå
till omkring 7 miljoner kronor och, om avgiftsskyldighet införes jämväl för
korttidsreglering, till omkring 10,5 miljoner kronor. Med hänsyn till den
stora omfattning som vattenkraftexploateringen fått och de mycket kraftiga
ingrepp som vattenregleringarna ofta innebär för de kringliggande bygderna
synes en ökning av avgiftsmedlen av denna storleksordning rimlig, och den
är i jämförelse med de övriga kostnader som belastar kraftproduktionen
icke av sådan omfattning att den kan beräknas komma att i oskälig grad
höja kraftpriserna. Den av utredningen föreslagna latituden synes mig där -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

för i huvudsak vara väl avvägd. I vissa fall, särskilt då en reglering förorsakar
skador eller olägenheter av mindre allvarlig natur eller då fråga är om
avgift för oulbyggda strömfall, kan emellertid ett avgiftsminimum av tre
kronor per turbinhästkraft framstå såsom alltför högt. I sådana situationer
hör möjlighet finnas att fastställa lägre avgiftsbelopp än som skulle kunna
ifrågakomma med nämnda minimigräns. För dessa fall torde latitudens
nedre gräns lämpligen kunna sättas vid femtio öre. Jag vill alltså förorda,
att i lagen stadgas ett avgiftsmaximum av åtta kronor per turbinhästkraft
samt ett avgiftsminimum av tre kronor med möjlighet för domstolen att,
då särskilda skäl föranleder därtill, bestämma avgiften till lägre belopp,
dock minst femtio öre.

Vad beträffar frågan om de omständigheter som skall beaktas
vid avgiftsbeloppets fastställande skall enligt
gällande rätt hänsyn tagas ej blott till den förändring av vattenstånds- och
avrinningsförhållanden som orsakas genom företaget och den olägenhet eller
fördel vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden. Även den
kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse
för varje särskilt strömfall skall beaktas. Utredningen har riktat viss kritik
mot lagstiftningens utformning i detta avseende och ansett att avgifterna bör
bestämmas inom latituden oberoende av kostnaderna för och båtnaden av
företaget. Enligt utredningens mening kan eljest uppkomma orättvisor och
ojämnhet i tillämpningen. Det synes dock tveksamt om det finns anledning
att ändra lagen på denna punkt. Redan nu torde i praxis huvudvikten läggas
vid företagets verkningar för den kringliggande bygden. Domstolen bör emellertid
ha möjlighet att vid fastställandet av avgiftens storlek även beakta
kostnaderna för företaget och regleringens ekonomiska betydelse för de olika
strömfallen. Det må i detta sammanhang erinras om vad förut anförts
beträffande regleringsavgift för outbyggt strömfall. Jag anser mig därför
icke böra förorda, att utredningens förslag i denna del genomföres.

Utredningens förslag om förkortning av giltighetstiden
för avgiftsbeslut från tjugu till tio år har genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Ehuru tätare omprövningar
av avgiftsbeloppen medför visst merarbete för vattendomstolarna, vill
även jag tillstyrka förslaget i denna del.

I detta sammanhang torde få beröras ett av kammarkollegiet i dess yttrande
framställt förslag om införande av bestämmelser om gemensam avgift
för olika regleringsförelag inom samma vattenområde, vartill tillstånd lämnats
vid skilda tidpunkter. Enligt förslaget skulle sådan avgift fastställas
med hänsyn tagen till de sammanlagda verkningarna av de olika regleringarna,
varigenom enligt kollegiets mening bl. a. skulle vinnas en lämpligare
avvägning av avgiften. Vissa beaktansvärda skäl talar för detta förslag, men
det kan å andra sidan vara olägligt att man vid successiv utbyggnad av en
reglering nödgas vid upprepade tillfällen undanröja äldre avgiftsbeslut för

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 3t år 1959

fastställande av gemensam avgift. Jag kan därför icke biträda kammarkollegiets
förslag. Härvid har jag även beaktat, att vattendomstolen får anses
ha befogenhet att utan särskilt stadgande så bestämma avgiftsperioden för
en reglering, som innebär utökning av ett äldre, avgiftsbelagt företag, att
avgiftsperioderna för de båda företagen sammanfaller (jfr prop. 1954:23
s. 58). Avgiftsbeslutet beträffande den nya regleringen bör sålunda ej omfatta
längre tid än den, som gäller för det äldre avgiftsbeslutet.

Vad beträffar frågan om regleringsavgifternas användning
finner jag i likhet med utredningen icke erforderligt att i lagen upptaga
bestämmelser om viss fördelning av influtna avgiftsmedel mellan de
båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamal och skadeersättningar
— vartill avgifterna må användas. I fråga om de allmänna ortsändamålen
innehåller lagtexten i sin gällande lydelse vissa exempel, nämligen jordbrukets
främjande, särskilt genom jords torrläggning, samt beredande av tillgång
till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri
eller eljest för befolkningens behov. Av lydelsen framgår klart, att uppräkningen
ej är avsedd att vara uttömmande. Jämväl andra allmänna ändamål
kan tillgodoses, exempelvis naturskyddet. Av en vid utredningens betänkande
fogad redogörelse framgår också, att avgifterna kommit till användning
för mångskiftande ändamål. Något behov av att ändra lagreglerna på denna
punkt torde därför icke föreligga.

Norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang
ifrågasatt ändringar i vattenlagens ersättningsbestämmelser i syfte att vissa
ändamål som för närvarande blott kan tillgodoses genom regleringsavgifter
skall kunna direkt kompenseras genom ersättning. Detta förslag är jag dock
icke beredd att upptaga i detta sammanhang.

Beslutanderätten i ärenden om bidrag av avgiftsmedel till allmänna
ortsändamål torde såsom hittills böra ankomma på Kungl. Maj :t.
Under remissbehandlingen har framförts förslag att vattenrättsdomaren
skall höras i sådana ärenden. Detta sker redan nu regelmässigt i praxis, och
särskild föreskrift härom torde ej vara erforderlig.

Ansökan att utfå bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, för
vilken vattendomstolen icke bestämt ersättning, skall enligt gällande regler
prövas av vattenrättsdomaren och två av honom tillkallade vattenrättsnämndemän.
Ett par vattenrättsdomare har vid remissbehandlingen framhållit, att
tillgång till vattenrättsingenjörernas tekniska sakkunskap ofta är nödvändig
eller önskvärd i dessa ärenden, som äger stor likhet med vattenmål, vari fråga
är om ersättning för annan oförutsedd skada. Denna synpunkt finner jag
beaktansvärd. Det synes ändamålsenligt att, förutom vattenrättsdomaren och
de båda vattenrättsnämndemännen, en eller två vattenrättsingenjörer deltager
i avgörandet av dessa ärenden. En sådan reform torde icke påkalla
ändring i fullföljdsreglerna. Mot besluten i dessa ärenden bör sålunda, liksom
nu gäller, talan få föras hos Kungl. Maj :t genom besvär i administrativ ordning.

It Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 31

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

Med frågan om avgiftsmedlens användning sammanhänger spörsmålet om
tolkningen av bygdebegreppet. I likhet med utredningen anser jag
ej möjligt att i lagtexten närmare definiera detta begrepp. Såsom utredningen
framhållit bör bygdeområdet ej avgränsas för snävt. Det kan sålunda ej
anses riktigt att dit hänföra endast trakten kring själva regleringsbassängen.1
Det må i detta sammanhang framhållas, att de utredningar, som i skilda
sammanhang verkställts beträffande bygdekraftinstitutet och som bl. a. avsett
bestämningen av bygdebegreppet i samband med detta institut, ännu ej
lett till lagstiftningsåtgärder.

Utredningen har framlagt förslag om regler som skulle möjliggöra förskottsinbetalning
av viss del av de för en avgiftsperiod bestämda
årliga avgifterna. Behovet av avgiftsmedel har enligt utredningen i allmänhet
visat sig vara störst vid tiden för ett företags begynnelse, och man kan
med å. liga avgifter icke påräkna, att medel genast skall finnas disponibla för
ifrågakommande ändamål. Utredningens förslag innebär, att vattendomstolen
skall givas möjlighet att, om parterna är ense därom, ålägga företagaren
att omedelbart erlägga intill hälften av det kapitaliserade värdet av regleringsavgifterna
för en avgiftsperiod, medan återstoden skall jämnt fördelas
under perioden.

I vissa fall har en ordning liknande den ifrågasatta redan praktiserats på
så sätt, att regleringsintressenterna ställt ett större belopp till förfogande
exempelvis för elektrifiering av bygden, vilket belopp därefter successivt
återbetalats till intressenterna genom kvittning å förfallna regleringsavgiftsbelopp.
Da förfarandet synes ändamålsenligt, förordar jag att det lagfästes
genom en föreskrift, som möjliggör att strömfallsägaren kan åläggas
att på en gång inbetala viss del av de för en tioårsperiod bestämda avgifterna.
Såsom förutsättning för sådant åläggande bör gälla att yrkande därom
framställes av den myndighet som har att i vattenmål tillvarataga bygdeintressena,
nämligen kammarkollegiet. Det kan förutsättas, att kollegiet genom
hänvändelser till vederbörande länsstyrelse och kommuner gör sig underrättat
om det omedelbara behovet av avgiftsmedel. På vattendomstolen
bör sedan ankomma att pröva om förfarandet i det särskilda fallet är erforderligt
och lämpligt. Domstolen har därvid att beakta i vad mån inom bygden
föreligger behov av åtgärder, som påkallar att ett större engångsbelopp
ställes till förfogande. Att, såsom utredningen förutsatt, alltid kräva strömfallsägarens
medgivande synes mig icke vara behövligt. Självfallet bör dock
vid prövningen även dennes intresse beaktas.

\ attendomstolens beslut om förskottsinbetalning bör avse uteslutande
den tioårsperiod, för vilken avgörandet gäller. Vad i 4 kap. 14 § femte stycket
vattenlagen föreskrives beträffande giltigheten av förut meddelad av -

1 Jfr även uttalanden av föredragande
andra lagutskottet i uti. 1944: 33 s. 28.

departementschefen i prop. 1941: 169 s. 68 och av

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

giftsbestämmelse för senare avgiftsperiod, om ny prövning icke påkallats,
bör således icke gälla i fråga om beslutet om förskottsinbetalning.

Såsom utredningen föreslagit bör möjligheten att föreskriva förskottsinbetalning
begränsas till att avse högst hälften av de för en tioårsperiod bestämda
avgifterna. Återstoden bör jämnt fördelas under perioden. Det engångsbelopp,
som skall erläggas förskottsvis, bör motsvara värdet av ifrågakommande
del av de årliga avgifterna, diskonterat till tiden då betalning
skall ske.

För genomförande av den nu förordade revisionen av grunderna för regleringsavgifterna
påkallas ett flertal ändringar i 4 kap. 14 § vattenlagen.

Första stycket bör kompletteras med de bestämmelser, som påkallas av att
korttidsreglering skall inrymmas bland de avgiftsbelagda företagen. I samband
därmed synes i förtydligande syfte nuvarande sista punkten av stycket
böra språkligt jämkas. Reglerna om maximi- och minimigränserna för avgiftens
belopp torde lämpligen böra föras till tredje stycket.

I paragrafens femte stycke bör giltighetstiden för vattendomstolens avgörande
i enlighet med vad i det föregående förordats ändras från tjugu till
tio år.

Slutligen torde till paragrafen få fogas ett nytt sjätte stycke med regler
angående förskottsbetalning.

Föreskrifter angående ändrad ordning för handläggning av sådana ärenden,
som avser bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, torde
få meddelas i administrativ ordning.

De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1959.

Med hänsyn till att den nya lagstiftningen innebär ökade förpliktelser
för regleringsföretagen torde dess tillämplighet på redan befintliga företag
böra i viss mån begränsas. Avgift bör sålunda ej utgå för äldre korttidsregleringar,
och den nya avgiftslatituden bör överhuvud ej göras tillämplig
på äldre regleringsföretag. Det synes däremot ej föreligga hinder att i fråga
om de äldre företagen tillämpa den nya lagens regler om avgiftsperiodens
längd och om förskottsbetalning. Dock bör nya lagen icke i något fall göras
tillämplig med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens
vid ikraftträdandet gällande avgörande skall gälla.

Bestämmande för huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna
hänseenden bör vara den dag, då vattendomstolens beslut om tillstånd till
reglering gavs och alltså icke den dag, då tillståndsbeslutet vann laga kraft.
Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad nu sagts
tillämpas på den högre instansens beslut. I

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av A kap. 1A § vattenlagen.

36

Kungi. Maj. ts proposition nr 31 år 1959

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Trygve Hellners

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

37

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523j1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 kap.

14

Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga en
årlig avgift av minst tjugu öre och
högst sex kronor för varje turbinhästkraft,
varmed genom regleringen den
uttagbara vattenkraften i strömfallet
i medeltal blivit ökad. Medför vattenreglering
sådan ändring av vattenföringen
under året att förut uttagbar
vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt, skall, med avseende å
skyldighet att erlägga dylik avgift, så
stor del av vattenkraften, som svarar
mot förhöjningen av dennas värde,
anses såsom ökning av den uttagbara
vattenkraften.

§•

Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den
uttagbara vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga
en årlig avgift, beräknad på grundval
av det antal turbinhästkrafter, varmed
genom regleringen den uttagbara
vattenkraften i strömfallet i medeltal
blivit ökad. Medför vattenreglering
sådan ändring av vattenföringen under
året att förut uttagbar vattenkraft
kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt, skall, med avseende å skyldighet
att erlägga dylik avgift, så stor
del av denna vattenkraft, som svarar
mot förhöjningen av dess värde, anses
såsom ökning av den uttagbara
vattenkraften. Lag samma vare beträffande
vattenreglering, som medför
sådan ändring av vattenföringen
under veckan eller dygnet, att vattenkraft
kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt.

1 Senaste lydelse se SFS 1955:312.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Medför vattenregleringen----

nu nämnts.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen
bestämmas särskilt för
varje strömfall; och bör härvid hänsyn
tagas dels till den större eller
mindre förändring av vattenståndsoch
avrinningsförhållanden, som genom
företaget förorsakas, och den
olägenhet eller fördel, vilken härigenom
uppkommer för den kringliggande
bygden, dels ock till den större
eller mindre kostnad, som är förenad
med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall.

Avgift skall----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle
för en tidrymd av tjugu år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår,
under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk.
Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nittonde året av sådan
tidsperiod ny prövning påkallad
av strömfallets ägare eller av myndighet,
som Konungen bestämmer, skall
den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl för nästa
period. Älägges ägare av strömfall
enligt andra stycket att gälda avgift,
skall avgörandet första gången ej gälla
längre än den tid, som gäller för
annan avgift enligt denna §, vilken
förklarats skola utgå med anledning
av företaget. Varder strömfall bebyggt
efter det avgift bestämts, äge
vattendomstolen, ändå att tid, som

Medför vattenregleringen ---—

nu nämnts.

Avgiften skall av vattendomstolen,
särskilt för varje strömfall, bestämmas
till belopp, utgörande minst tre
och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;
och bör härvid hänsyn
tagas dels till den större eller mindre
förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet
eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för den kringliggande bygden,
dels ock till den större eller
mindre kostnad, som är förenad med
företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall.
Om särskilda skäl föranleda därtill,
må avgiften bestämmas till lägre
belopp än förut sagts, dock minst
femtio öre för varje turbinhästkraft.

Avgift skall----för företaget.

Vattendomstolens avgörande gälle
för en tidrymd av tio år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår,
under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk.
Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nionde året av sådan
tidsperiod ny prövning påkallad
av strömfallets ägare eller av myndighet,
som Konungen bestämmer, skall
den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl för nästa
period. Ålägges ägare av strömfall
enligt andra stycket att gälda avgift,
skall avgörandet första gången
ej gälla längre än den tid, som gäller
för annan avgift enligt denna §,
vilken förklarats skola utgå med anledning
av företaget. Varder strömfall
bebyggt efter det avgift bestämts, äge
vattendomstolen, ändå att tid, som

Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

39

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nyss nämnts, ej gått till ända, för
återstående tiden meddela ändrad föreskrift,
när det påkallas av myndighet,
som Konungen bestämmer.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

nyss nämnts, ej gått till ända, för
återstående tiden meddela ändrad föreskrift,
när det påkallas av myndighet,
som Konungen bestämmer.

På yrkande av myndighet, som
Konungen bestämmer, må vattendomstolen,
såframt det finnes erforderligt
och lämpligt, bestämma att den för
en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten
skall fullgöras genom att
strömfallets ägare erlägger högst
hälften av det beräknade sammanlagda
nuvärdet av avgifterna på en gång
och återstoden genom årliga inbetalningar
under perioden.

Huru avgifter---förordnar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959.

Skyldighet att gälda avgift må ej
åläggas i fråga om vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats genom dom
som meddelats före nya lagens ikraftträdande,
därest regleringen är av sådan
beskaffenhet, att enligt äldre lag
avgift ej skolat utgå.

Beträffande annan vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,
skall äldre lag tillämpas
såvitt angår de gränser inom vilka
avgiften skall bestämmas; och skall
nya lagen beträffande sådan vattenreglering
ej heller i övrigt äga tilllämpning
med avseende å den tidrymd
av tjugu år, för vilken vattendomstolens
avgörande i fråga om avgift
med anledning av företaget skall
gälla.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 januari
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 15 december 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 21 november 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 §
vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Dyrssen.

Förslaget föranledde följande lagrådets yttrande:

Avfattningen av paragrafens första stycke, som redan nu erbjuder tolkningssvårigheter,
skulle ytterligare kompliceras genom införande av den föreslagna
tredje punkten. Ur formell synpunkt är det önskvärt, att båtnad
genom förhöjning av vattenkraftens värde behandlas i en och samma punkt,
vare sig den härrör av årsreglering eller av korttidsreglering. Ändringen
i första stycket skulle då kunna, såvitt avser korttidsregleringarna, inskränkas
till att i andra punkten orden »under året» finge utgå (jfr prop.
1944: 169 s. 70 o. f.). Att i förslaget bestämmelsen om avgiftsskyldighet
för korttidsreglering behandlats i en särskild punkt torde sammanhänga
därmed, att i fråga om sådan reglering hänsyn ansetts skola tagas till all
den vattenkraft, som genom korttidsregleringen erhåller ökat värde, däri
alltså inbegripet vattenkraft som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.
Det synes emellertid kunna förutsättas, att nämnda regel kommer
att beaktas vid rättstillämpningen utan att, på sätt i förslaget skett,
åtskillnad göres mellan års- och korttidsregleringar i det hänseende, varom
nu är fråga. Lagrådet hemställer därför att ändringen i första stycket
måtte — med uteslutande av den föreslagna tredje punkten — såvitt nu är
i fråga inskränkas till borttagande av orden »under året».

Bestämmelserna skulle, efter en sådan ändring, enligt lagrådets uppfattning
innebära, att båtnad som avses i andra punkten vore, efter omräkning
i turbinhästkrafter, att jämställa med båtnad av det slag som avses i första

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

punkten. Avgiftsskyldighet skulle inträda, om båtnaden kunde anses uppgå
till i medeltal 500 turbinhästkrafter, oavsett hur denna båtnad uppkommit,
likgiltigt alltså om den härrör enbart av tillökning i kraft eller tilllika
eller enbart av det högre kraftvärde som ernås vid års- eller korttidsreglering.
Undantag kan emellertid i praktiken följa av de övergångsbestämmelser
som meddelats i samband med nu ifrågavarande eller tidigare
lagändringar.

Enligt vad departementschefen anfört är avsikten att regleringsavgift
skall utgå vid alla typer av korttidsreglering. Avgiftsskyldigheten måste anses
komma att omfatta även korttidsreglering i anslutning till sådana dämningsanordningar,
som tidigare stundom gått under benämningen profilreglering
(jfr prop. 1944: 169 s. 12 och 28 samt NJA 1926 s. 356).

I anledning av departementschefens uttalande om förfarandet, då avgift
skall bestämmas för en reglering, som innebär utvidgning av ett äldre,
avgiftsbelagt företag, vill lagrådet erinra om högsta domstolens ståndpunkt
i ett rättsfall, refererat i NJA 1954 s. 50.

Ur protokollet:
Clas Amilon

4 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. iVr 31

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 januari 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, lagrådets den 9 januari 1959 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 21 november 1958 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av
4 kap. 14 § vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Jag har ej något att erinra mot lagrådets ändringsförslag beträffande formuleringen
av paragrafens första stycke. I likhet med lagrådet förutsätter
jag därvid, att avgiften för korttidsreglering skall beräknas på grundval av
all den vattenkraft som genom regleringen får ökat värde, däri alltså inbegripet
vattenkraft som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med
vad sålunda anförts måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

680910