Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959
1
Nr 27
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad Igdelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); given Stockholms slott den 21 november
1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av
övergångsbestämmelserna till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I samband med 1955 års reform av företagsbeskattningen infördes vissa
begränsningar i rätten för företagarna att nedskriva varulager. Därvid maximerades
nedskrivningarna i princip till 60 procent av lagrets värde. Enligt
1955 års regler skulle sålunda lagret upptagas till minst 40 procent av värdet.
Bestämmelserna skulle tillämpas första gången vid 1960 års taxering.
För mellanliggande år medgavs övergångsvis längre gående nedskrivningar.
För 1958 och 1959 års taxeringar bestämdes sålunda högsta tillåtna nedskrivning
i princip till 70 procent.
I propositionen föreslås att det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler
uppskjutes till 1961 års taxering och att vid 1960 års taxering
varulagret skall få värderas enligt samma regler som gäller vid 1958 och 1959
års taxeringar.
1 Biliang till riksdagens protokoll 195''J. 1 samt. Nr 27
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av punkten 4 av övergångsbestämmelserna
till lagen den 27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkten 4 av övergångsbestämmelserna till
lagen den 27 maj 1955 om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
4. Oaktat bestämmelserna i punkt
1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet
tillämpas från och med år 1957, skola
för de beskattningsår beträffande vilka
taxering verkställes åren 1957—
1959 följande särskilda bestämmelser
gälla vid tillämpning av femte
stycket i nämnda anvisningspunkt.
Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår
må lagret icke upptagas
till belopp understigande i det följande
angiven procentuell andel av lagrets
i nyssnämnda stycke av sagda
anvisningspunkt angivna värde, nämligen
såvitt
angår det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets
värde; samt
såvitt angår de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkställes
åren 1958 och 1959, trettio procent
av lagrets värde.
(Föreslagen lydelse)
4. Oaktat bestämmelserna i punkt
1 av anvisningarna till 41 § skola vid
taxering i första instans i sin helhet
tillämpas från och med år 1957, skola
för de beskattningsår beträffande vilka
taxering verkställes åren 1957—
1960 följande särskilda bestämmelser
gälla vid tillämpning av femte
stycket i nämnda anvisningspunkt.
Vid utgången av nyssnämnda beskattningsår
må lagret icke upptagas
till belopp understigande i det följande
angiven procentuell andel av lagrets
i nyssnämnda stycke av sagda
anvisningspunkt angivna värde, nämligen
såvitt
angår det beskattningsår, för
vilket taxering i första instans verkställes
år 1957, tjugu procent av lagrets
värde; samt
såvitt angår de beskattningsår, för
vilka taxering i första instans verkställes
åren 1958—1960, trettio procent
av lagrets värde.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 november
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om uppskov med
ikraftträdandet av föreskrivna begränsningar i rätten till nedskrivning av
varulager samt anför därvid följande.
Inledning. Vid 1955 års riksdag beslöts en genomgripande reform av reglerna
för företagsbeskattningen. Därvid infördes bl. a. vissa begränsningar i
den rätt att nedskriva varulager, som tidigare medgivits rörelseidkare och
sådana jordbrukare som redovisar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder.
Äldre bestämmelser på området medgav de skattskyldiga vidsträckt —
om än ej obegränsad —- rätt att verkställa nedskrivning å lagret. Någon bestämd
lägsta gräns för värdesättningen av lagret angavs emellertid inte i
kommunalskattelagen.
Genom 1955 års reform av företagsbeskattningen infördes en sådan lägsta
gräns i det att varulagren i allmänhet inte skulle få nedskrivas under 40
procent. För att möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet antogs
övergångsbestämmelser, varigenom det fulla ikraftträdandet av begränsningen
i nedskrivningsrätten uppsköts till 1960 års taxering.
Med hänsyn till läget på arbetsmarknaden har jag ansett mig böra uppta
frågan om ytterligare uppskov med genomförandet av 1955 års regler.
Gällande bestämmelser m. m. Enligt de bestämmelser som antogs vid 1955
års riksdag skall varulager på balansdagen värderas med utgångspunkt från
dess anskaffnings- eller återanskaffningsvärde. Från detta värde får först
avräknas den inkurans i lagret som kan finnas på balansdagen. Återstående
värde får nedskrivas med högst 60 procent, alltså till lägst 40 procent. Denna
huvudregel kompletteras med två supplementära regler, som för vissa fall
medger större nedskrivning. Enligt den ena regeln får nedskrivningens storlek
beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren.
Den andra supplementärregeln innebär, att lager av rå- och
stapelvaror får upptagas till lägst 70 procent av dessa tillgångars lägsta mark
-
4
Kungi. Maj. ts proposition nr 27 år 1959
nadspris under en tioårsperiod. — Författningsbestämmelserna härom är intagna
i femte och sjätte styckena av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen.
Såsom inledningsvis anmärkts gäller dessa bestämmelser fullt ut först
från och med 1960 års taxering. För 1957—1959 års taxeringar beslöts övergångsbestämmelser,
som medger en vidsträcktare nedskrivningsrätt än enligt
huvudregeln. Vid 1957 års taxering skulle sålunda lagret få värderas till
lägst 20 procent av anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet. Lägsta gränsen
vid 1958 och 1959 års taxeringar bestämdes till 30 procent av angivna
värde.
De utredningar som låg till grund för 1955 års reform av företagsbeskattningen
visade att den procentuella nedskrivningen i förhållande till lagrens
anskaffningsvärden vid 1951 års utgång genomsnittligt utgjorde för industrin
58 procent, för grosshandeln 50 procent och för detaljhandeln 52 procent.
Undersökningarna visade emellertid betydande avvikelser för olika branscher
och även mellan olika företag inom samma bransch från dessa genomsnittssiffror.
Härom anfördes i propositionen 100/1955 bl. a. följande.
Vad beträffar industrin ligger nedskrivningsprocenten — om man bortser
från byggnadsverksamhet, livsmedelsindustri och kraft-, belysnings- och
vattenverk, där nedskrivningen inte är jämförbar med läget inom andra
områden — mellan 50 och 70 procent av anskaffningsvärdena. Största nedskrivningsprocenten
visar pappers- och grafisk industri, 78 procent, samt
textil- och beklädnadsindustri, 63 procent.
Även grosshandeln utvisar — frånsett ett par branscher — en variation
i nedskrivningsprocenten mellan 50—70 procent. Nedskrivningsprocenten
är dock i stort sett något lägre än för industrin.
Nedskrivningsprocenten inom detaljhandeln synes i regel ligga något över
motsvarande nedskrivningsprocent för grosshandeln.
För såväl industri som gross- och detaljhandel framgår av utredningen
att den procentuella nedskrivningen i stort sett är större hos företag med
stora lager än hos företag med mindre lager.
Vidare visar utredningen, om man går till de enskilda företagen, att nedskrivningsprocenten
varierar mycket mellan olika företag även inom samma
bransch. Ett inte ringa antal företag har högre nedskrivningsprocent än
70, d. v. s. de har gjort större nedskrivning än som mellankommunala prövningsnämnden
enligt huvudregeln medger. Utredningen ger emellertid också
vid handen att hos många företag skulle nedskrivningen vara ganska obetydlig.
De stora procentuella nedskrivningarna finns hos de gamla företagen
och hos dessa främst hos dem med stora lager. Även i andra åldersgrupper
är tendensen, som förut berörts, den att ju större lagren är desto
större är nedskrivningprocenten.
Det torde böra framhållas att den i det föregående angivna lagernedskrivningen
beräknats å anskaffningsvärdet efter avdrag för inkurans.
Under förarbetena till 1955 års lagstiftning framfördes olika alternativ i
fråga om storleken av största tillåtna nedskrivning, nämligen 50, 60 och 70
procent av anskaffningsvärdet.
Rörande verkningarna av de olika alternativen redovisades i propositio -
Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959
5
nen bl. a. följande beräkning av de lagerreserver som vid ett vart av de olika
alternativen skulle framtagas till beskattning. Beräkningen hade utförts inom
finansdepartementet på grundval av föreliggande utredning om företagens
lagerredovisning per den 31 december 1951.
För industrin...........
» grosshandeln.......
» detaljhandeln.......
Summa (i avrundade tal)
Huvudregeln medger nedskrivning till
50 %
1 110 milj.
200 »
78 »
1 390 milj.
40 %
630 milj.
90 »
38 »
760 milj.
30 %
270 milj.
20 »
14 »
300 milj.
Denna beräkning bygger emellertid på en tillämpning enbart av huvudregeln.
Supplementärreglernas tillämpning ansågs ge lägre värden, som dock
endast rent uppskattningsvis kunde anges till respektive 1 200 miljoner,
650 miljoner och 250 miljoner kronor.
I propositionen förordades såsom huvudregel för lagervärderingen rätt
att bokföra lagret i lägst 40 procent av anskaffningskostnaden. På grund
härav skulle lagerreserver i storleksordningen 600—700 miljoner kronor
komma att framtagas till beskattning under övergångsåren inom näringslivet
i dess helhet. Det framhölls dock, att den framtida prisutvecklingen i
hög grad skulle påverka storleken av det belopp som totalt kom att redovisas
till beskattning. Det tillädes, att det skulle vara helt orealistiskt att
räkna med att det allmänna under övergångsåren skulle tillföras ett ökat
skatteunderlag med sådant belopp som nyss antytts. Man räknade i stället
med att företagen i stor utsträckning skulle i samband med lageruppskrivningen
verkställa ökade avsättningar till pensionsstiftelser och i andra hand
till investeringsfonder. Mot en sådan utveckling fanns emellertid intet att
erinra från allmänna synpunkter.
Rörande övergångsbestämmelserna anfördes i propositionen bl. a. följande.
Sammanfattningsvis får jag framhålla att de anpassningssvårigheter till
de nya lagervärderingsregler, som från vissa remissinstansers sida med sådan
styrka framförts som ett argument mot ändrade lagervärderingsregler,
enligt min mening inte kan anses vara av beskaffenhet att utgöra något
hinder för ett genomförande av kommitténs förslag med de modifikationer
däri som jag i det föregående förordat. Å andra sidan är jag även väl medveten
om att i individuella fall denna anpassning kan medföra vissa påfrestningar.
Jag är med hänsyn härtill beredd förorda sådana övergångsbestämmelser
att som lägsta värde å varulager enligt huvudregeln skall
godtagas vid 1957 års taxering 20 procent samt vid 1958 och 1959 års taxeringar
30 procent av lagrets anskaffningsvärde.
1955 års bevillningsutskott tillstyrkte bifall till propositionen i de hänseenden
som här berörts och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 195!)
Vid 1957 års riksdag framställdes motionsyrkanden beträffande övergångsbestämmelserna
till 1955 års lagstiftning i fråga om varulagervärderingen.
Det yrkades sålunda att övergångstiden skulle utsträckas samt vidare
att orealiserad värdestegringsvinst i varulager i princip skulle undantas
från beskattning. I anledning av motionerna, som lämnades utan åtgärd av
riksdagen, uttalade bevillningsutskottet (betänkande nr 31) bl. a. följande.
Härjämte vill utskottet erinra om att när tidigare gällande liberala regler
för varulagervärdering infördes, var detta i syfte att skattemässigt godta en
sådan värdering i räkenskaperna enligt god köpmannased, som innefattade
betryggande säkerhet för förlust i lagret genom prisfall. Längre sträckte sig
inte syftet med den fria lagervärderingen. Utvecklingen förde emellertid sedermera
fram till att företag, som haft sådana vinstförhållanden att detta
låtit sig göra, genom mycket långtgående nedskrivningar respektive genom
att bibehålla sina lager i samma värde i kronor räknat trots sänkt penningvärde
eller bestående prisförhöjningar, gjorde stora skattefria kapitaluppbyggnader
som inte kunde motiveras med hänsyn till prisfallsrisk. Enligt
utskottets mening kan inte dessa företag, under åberopande av tidigare gällande
skatteregler, med fog kräva mer än vad som för framtiden kan enligt
de nya reglerna för företagsbeskattningen medges andra företag, nämligen
rätt till en fullt betryggande nedskrivning för prisfallsrisk.---
Vad angår motionsyrkandena om en utsträckning av övergångstiden vill
utskottet framhålla att utskottet inte kan dela motionärernas uppfattning
att prisutvecklingen sedan 1955 års riksdagsbeslut fattades varit sådan att
ett upprivande av detta beslut är motiverat. Ett bifall till motionärernas
yrkande skulle enligt utskottets mening innebära att tillämpningen av varulagervärderingens
huvudregel uppsköts längre än som kan anses rimligt
med hänsyn till anpassningssvårigheterna.
Även vid 1958 års B-riksdag har motioner (I: B 9 och 10; II: B 10, 11 och
227) väckts rörande den lägsta gränsen för nedskrivning av varulager och
rörande de år 1955 antagna övergångsbestämmelserna på området. I en av
motionerna yrkas, att den uppskrivning av varulager, som övergångsbestämmelserna
kan föranleda vid 1960 års taxering, skall anstå tills vidare. I de
övriga motionerna yrkas, att lägsta tillåtna värde å varulager skall fastställas
till 30 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.
Till stöd för motionsyrkandena åberopas bl. a. den allmänna konjunkturutvecklingen.
Yrkanden av liknande innebörd har även vid olika tillfällen och senast under
innevarande höst framförts av organisationer inom näringslivet.
Departementschefen. Skattelagstiftningen tillåter rörelseidkarna att vid inkomstredovisningen
göra betydande nedskrivningar av värdet på varulager.
Rätten till lagernedskrivning sammanhänger i första hand med att rörelseidkarna
bör äga möjlighet att skydda sig mot prisfallsrisk. Vid sidan härav
har det ansetts påkallat, att varulagervärderingen i viss utsträckning kan utnyttjas
för resultatutjämning mellan olika år. Genom nedskrivning utöver
vad som är motiverat med hänsyn till prisfallsrisk o. dyl. kan under goda år
skapas en dold reserv, som kan framtagas under år med sämre vinstresultat.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959
Iläiien att begagna lagervärderingen i resultatutjämnande syfte har aldrig
varit obegränsad. Uttryckliga författningsbestämmelser i ämnet bär emellertid
skapats först i samband med 1955 års reform av företagsbeskattningen.
Riktpunkten för de då antagna reglerna om lagernedskrivning och andra
vinstreglerande dispositioner var atL hålla dessa dispositioner inom ramen för
vad som ansågs godtagbart från konjunkturpolitisk synpunkt. För lagervärderingen
fastslogs som huvudregel, att lagren skulle upptas i lägst 40 procent
efter avdrag för inkurans. Denna huvudregel kompletteras av supplementärregler
som i vissa fall medger att lagren upptas till ännu något lägre
värden.
I anledning av den diskussion som förts kring 1955 års regler för varulagervärderingen
vill jag till en början slå fast, att dessa regler innebär tillräckliga
möjligheter till skydd mot prisfallsrisk. De innebär därutöver betydande
möjligheter till förtäckt resultatutjämning. Det sagda belyses bl. a.
av de i det föregående återgivna undersökningarna, som visat att den enligt
19o5 års lagstiftning tillåtna nedskrivningen är större än som motsvarar den
genomsnittliga nedskrivningsprocenten för såväl industrin som handeln före
den nya lagstiftningens ikraftträdande under ett så utpräglat högkonjunkturår
som 1951. De svenska lagervärderingsreglerna framstår också som
generösa vid en internationell jämförelse.
Det stöd emellertid också klart, att betydande variationer förelåg olika
branscher och företag emellan och att övergången till de nya reglerna fölen
del företag skulle innebära vissa påfrestningar. Med hänsyn härtill föreskrevs
att övergången skulle äga rum under en femårsperiod. För 1957 års
taxering medgavs att lagren fick upptagas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet.
Motsvarande tal är för 1958 och 1959 års taxeringar 80 procent.
Först vid 1960 års taxering är de nya reglerna avsedda att tillämpas fullt ut.
Den övergångstid som sålunda medgivits har för de berörda företagen inneburit
en betydande lättnad. För åtskilliga har de nu rådande mindre gynnsamma
konjunkturerna ytterligare bidragit till alt minska svårigheterna i
samband med lageruppskrivningen. De anskaffnings- resp. återanskaffningsvärden,
på vilka ifrågavarande procenttal skall beräknas, har sålunda ofta
sjunkit eller i vart fall inte höjts. I den mån förluster förekommit, kan dessa
balanseras mot den föreskrivna lageruppskrivningen. Denna kan sålunda ofta
nog företagas utan beskattningseffekt.
Emellertid förekommer även härvidlag betydande avvikelser, och man måste,
i främsta rummet för vissa större företag inom exportindustrin, räkna
med alt anpassningen till de nya lagervärderingsreglerna kan medföra påfrestningar
på likviditeten. Denna konsekvens av lagstiftningen synes under
nu rådande läge från flera synpunkter inte önskvärd. Framför allt minskas
företagens möjligheter till investeringar. Det har i olika sammanhang framhållits
såsom ett betydande allmänt intresse, alt investeringar företas under
det rådande ekonomiska läget. Härvidlag gör sig både ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
synpunkter gällande. Vad sysselsättningspolitiken angår
bör framhållas, att de företag varom här är fråga, är de inom den eu
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1959
skilda sektorn som har de största resurserna att göra sysselsättningsskapande
investeringar. Därtill kommer, att dessa företags investeringar i betydande
mån skapar arbetstillfällen inom områden, som är särskilt ömtåliga från
sysselsättningssynpunkt.
Jag har därför kommit till den uppfattningen, att övergångstiden före det
fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler bör förlängas ett år.
I enlighet härmed förordar jag, att varulagren vid 1960 års taxering far upptas
till samma procentuella andel som 1958 och 1959, eller alltså enligt
huvudregeln till 30 procent, samt att 1955 års regler fullt ut skall tillämpas
fr. o. in. 1961 års taxering. Övergångsbestämmelserna till 1955 års lagstiftning
föreslås ändrade i överensstämmelse härmed.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, ansågs det vid 1955
års reform inte möjligt att närmare ange i vad mån de då beslutade begränsningarna
i rätten till lagernedskrivning skulle inverka på skatteintäkterna.
Vad därvid anfördes äger sin giltighet även i fråga om den här förordade
förlängningen på ett år av övergångstiden. Säkra hållpunkter saknas således
för att bedöma i vad mån denna förlängning kan påverka de skatteintäkter
som erhålles för det ifrågavarande beskattningsåret. Tilläggas kan, att det
här, liksom beträffande andra vinstreglerande dispositioner, endast är fråga
om för vilket år inkomstredovisning skall ske och alltså icke om något slutgiltigt
skattebortfall.
Föredragande departementschefen hemställer härefter under hänvisning
till det anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå 1959 års
riksdag alt antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag angående
ändrad hjdelse av punkten -4 av övergångsbestämmelserna till lagen den
27 maj 1955 (nr 255) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Henrik Ekberg
590015
Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag