Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1958 vid
dess fyrtioandra sammanträde fattade beslut; given
Stockholms slott den 19 december 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde
fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående följande av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1958 antagna
konventioner och rekommendationer, nämligen konventionen (nr 110) angående
anställningsförhållanden för plantagearbetare jämte den därtill anslutna
rekommendationen (nr 110) i samma ämne samt konventionen (nr
111) angående diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning samt
den därtill anslutna rekommendationen (nr 111) i samma ämne. Ratificering
från svensk sida av de båda konventionerna avstyrkes. Rekommendationerna
anses icke böra föranleda någon åtgärd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 december
1958.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för civildepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Nilsson, vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Organisationens beslutande församling — den internationella arbetskonferensen
— som sammanträder minst en gång varje år,1 har enligt artikel
19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess
dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet
resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras
av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,
avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men utan
den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.
då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande
av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare
skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om
de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,
samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss
konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör
avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende
å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens
bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,
administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med an 1

Under år 1958 höll Internationella arbetskonferensen två sammanträden, det 41 :a
och det 42 :a. Vid 41 :a sammanträdet behandlades vissa sjöfartsfrågor. De därvid antagna
besluten kommer att sedermera i annat sammanhang föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

givande tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer ratificeringen
av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer
med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar
i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande
eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(art. 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella
exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention
eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare
samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta
Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i art. 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonferensens fyrtioandra sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 4—26 juni 1958. I sammanträdet deltog representanter
för 73 av organisationens 80 medlemsstater, av vilka det stora flertalet
sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud
från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidan. Sverige deltog i sammanträdet
med en fullständig delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (andra behandling).

V. Plantagearbetares anställningsförhållanden (andra behandling).

VI. Organisation av företagshälsovård (första behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 18 april 1958 liade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: f. d. generaldirektören Wilhelm Björck och statssekreteraren
i socialdepartementet Ernst Michanek samt såsom experter kanslirådet i samma departement
Lars-Åke Åström, förste kanslisekreteraren i departementet Sten-Eric Heinrici,
ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson och byrådirektören hos arbetarskyddsstyrelsen
Signe Holst;

för arbetsgivarna: såsom ombud direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar
Bergenström samt såsom experter professorn Sven Forssman och direktörerna i samma
förening Gunnar Lindström och Sven Hydén;

för arbetarna: såsom omhud Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt
såsom experter ombudsmännen i Landsorganisationen Edvard Vilhelmsson och Ture Flybo
samt sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Per-Erik Hönquist.

Därjämte hade sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson utsetts att i
egenskap av tolk biträda arbetarnas ombud och experter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

VII. Fiskares arbetsförhållanden (första behandling).

VIII. Arbetstid (allmän diskussion).

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1959; budgeten fastställdes
till 8 529 857 U. S. dollar.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna IV
och V på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med art. 19 av
Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
nämligen

1) Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare,

2) Rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare,

8) Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning,

4) Rekommendation (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning.

Texterna till konventionerna och rekommendationerna torde få såsom
bilagor (Bilagor A—D) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga E) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen
antagna resolutioner.

Konvention (nr 110) och rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden
för plantagearbetare

Ifrågavarande konvention och rekommendation har varit föremål för behandling
vid två på varandra följande arbetskonferenser. Fn första diskussion
rörande dessa båda instrument ägde sålunda rum år 1957 och ledde
efter ytterligare överväganden vid 1958 års konferens till instrumentens antagande.

Konventionen antogs av konferensen med 171 röster mot 35 och 26 nedlagda
och rekommendationen med 218 röster mot 0 samt 7 nedlagda. De
svenska regerings- och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som
rekommendationen, medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen
men för rekommendationen.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

I inledningen till konventionen uttalas att det befunnits önskvärt antaga
ett instrument i syfte att påskynda tillämpningen med avseende å plantager
av vissa bestämmelser i befintliga konventioner i avbidan på en mera allmän
ratificering av dessa konventioner samt tillämpningen av däri intagna
bestämmelser å alla av nämnda konventioner omfattade personer ävensom
i syfte att till plantager utsträcka tillämpningen av vissa för närvarande därå
icke tillämpliga instrument.

Konventionen består av 14 delar. För att medlemsstat skall kunna ratificera
konventionen kräves, att staten tillämpar konventionens allmänna bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

melser samt uppfyller de förpliktelser som angives i följande tre delar, nämligen
de som berör löner, organisationsrätt och kollektiv förhandlingsrätt
samt arhetsinspektion. Därutöver skall ratificerande medlemsstat uppfylla
bestämmelserna i minst två av övriga delar, nämligen de som behandlar
anställning och rekrytering samt migrerande arbetare, arbetsavtal och avskaffande
av straffpåföljder, semester, veckovila, skydd vid havandeskap
och barnsbörd, ersättning för olycksfall i arbete, föreningsfrihet, bostäder
samt hälso- och sjukvård.

Den till konventionen anslutna rekommendationen behandlar
yrkesutbildning, löner, lika lön, arbetstid och övertid, välfärdsanordningar,
förebyggande av olycksfall, ersättning för olycksfall i arbete, ersättning för
yrkessjukdomar, social trygghet samt arhetsinspektion.

Yttrande

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet
yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation funnit det
uppenbart, att dessa båda instrument saknar omedelbart intresse för Sveriges
vidkommande. Med hänsyn härtill anser delegationen det uteslutet för
vårt land att förverkliga konventionens innehåll eller rekommendationens
anvisningar genom lagstiftning eller på annat sätt. Konventionen kan därför
icke rimligen ratificeras av Sverige och vad rekommendationen beträffar
påkallar icke heller denna någon åtgärd från svensk sida.

Delegationen anser sig likväl böra framhålla, att det icke är utan sin moraliska
betydelse, att Internationella arbetsorganisationens strävanden på
förevarande område vinner stöd från alla till organisationen hörande stater.
Det är mot bakgrunden av dessa överväganden som de svenska regeringsombudens
ställningstagande till förmån för antagandet av dessa instrument
måste bedömas.

Departementschefen

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört
kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen inte bör
ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen bör föranleda någon
åtgärd från svensk sida.

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens
40 :e sammanträde (1957), varvid till grund för diskussionen
lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater
— bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär,
hade ärendet uppförts på dagordningen för 1958 års arbetskonferens
för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades
av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetade för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

slag till konvention och rekommendation i ämnet. Dessa förslag togs till utgångspunkt
för utskottets förhandlingar.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Varje stat, som ratificerar den nya konventionen sådan den slutligt antagits,
skall förbinda sig att utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd
att genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis, främja
likställdhet med avseende å möjligheter och behandling i fråga om anställning
och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda
hänseende (art. 2). För detta ändamål skall ratificerande stat genom metoder,
anpassade efter landets förhållanden och praxis, söka få till stånd samverkan
med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer ävensom med
andra berörda organ i syfte att främja godtagande och tillämpning av denna
politik, utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som
må vara ägnade att trygga ifrågavarande politiks godtagande och tillämpning,
upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och
praxis, vilka är oförenliga med politiken, fullfölja nämnda politik såvitt avser
anställning, som är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll
samt sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesväglednings-,
yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet, som bedrives under ledning
av statlig myndighet (art. 3). Konventionen stadgar vidare, att åtgärder
riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets
säkerhet skadlig verksamhet, icke skall anses såsom diskriminering, under
förutsättning att vederbörande äger anföra besvär hos ett i enlighet med
nationell praxis upprättat organ (art. 4). Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder,
avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka
av sådana skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller
kulturell nivå allmänt erkännes vara i behov av särskilt skydd eller
bistånd, skall icke anses såsom diskriminering. Innan beslut i sådant hänseende
fattas skall dock i vissa fall de mest representativa arbetsgivar- och
arbetarorganisationernas mening inhämtas (art. 5). Slutligen föreskriver
konventionen (art. 6), att ratificerande stat skall tillämpa densamma på
utanför moderlandet belägna områden i enlighet med bestämmelserna i Internationella
arbetsorganisationens stadga. Begreppet »diskriminering» definieras
i konventionen såsom avseende varje åtskillnad, uteslutning eller
företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell
härstamning eller socialt ursprung, som har till följd, att likställdhet
med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om anställning eller
yrkesutövning omintetgöres eller beskäres. Konventionen äger tillämpning
å tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken ävensom
å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen angiver de områden inom vilka staterna bör
tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer som
bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och arbetarna
samt deras respektive organisationer. Bland de i rekommendationen
uppräknade tillämpningsåtgärderna må särskilt nämnas upprättandet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

lämpliga organ för att främja politikens tillämpning inom alla områden av
offentlig och privat anställning samt en hänvisning till den år 1949 av arbetskonferensen
antagna reviderade konventionen angående migrerande arbetare
och den därtill anslutna rekommendationen.

Konventionen antogs av konferensen med 189 röster mot 24 och 13 nedlagda
och rekommendationen med 212 röster mot 0 och 11 nedlagda. Av de
svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet
av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet
röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen.

Yttranden

Över ifrågavarande konvention och rekommendation har yttrande inhämtats
från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen
har i sin tur hört socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens
utlänningskommission, överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO).

Yttranden över konventionen. Socialstyrelsen erinrar att styrelsen
tidigare avgivit yttrande över vissa av arbetsbyrån utarbetade förslag till
konvention och rekommendation i ämnet. Styrelsen ställde sig därvid positiv
till de ledande principerna i de då föreliggande förslagen till konvention
och rekommendation.

Vid 1958 års arbetskonferens underkastades, framhåller styrelsen, förslagen
en översyn inom ett särskilt utskott, där förslagen i ett par betydelsefulla
avseenden skärptes. Sålunda hade i det ursprungliga, år 1957 framlagda
konventionsförslaget under art. 1 visserligen upptagits diskriminering på
grund av kön bland övriga otillåtna diskrimincringsgrunder men i art. 6
hade utsagts, att frågan om lika lön för män och kvinnor vid arbete av samma
värde behandlas i 1951 års konvention angående lika lön och därför icke
berörs av den föreliggande konventionen.

Styrelsen erinrar vidare att utskottsarbetet vid 1958 års konferens inleddes
av ett uttalande från Förenta Nationernas representant, som underströk
Förenta Nationernas intresse av utskottets arbete och erinrade, att de föreslagna
instrumenten hade studerats av Commission on Human Rights, av
Commission on the Status of Women och av United Nations Subcommission
on the Prevention of Discrimination and Protection of Minorities. Han fäste
kommitténs uppmärksamhet på de synpunkter, som framförts av dessa
organ, särskilt uppfattningen hos eu majoritet bland medlemmarna av Commission
on the Status of Women att införandet av art. 6 i den föreslagna
konventionen skulle kunna hindra genomförandet av likalönsprincipen.
Under den allmänna diskussionen i utskottet framfördes yrkanden om slopande
av förslagets art. (i och dess ersättande med en bestämmelse rörande
kolonialländer. För det ursprungliga förslaget om att konventionen ej skulle
upptaga kön som diskriminationsgrund anfördes bland annat, alt skälen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

förbigåendet av kvinnor i fråga om anställning och sysselsättning i allmänhet
låg på det sociala och ekonomiska planet, medan diskrimination av de
andra angivna grunderna bottnade i hat och fördomar. Det anfördes också,
att fastslåendet av likalönsprincipen i denna konvention skulle få till konsekvens,
att många medlemsstater som helhjärtat accepterade konventionen
i övrigt, skulle av denna anledning anse sig förhindrade att ratificera densamma.
Inom utskottet godkändes uteslutningen av den ursprungliga art.
6 med 238 röster mot 208, medan 21 röster nedlades.

Från debatten i konferensens plenum förtjänar nämnas, fortsätter socialstyrelsen,
att från nederländskt regeringshåll beklagades, att konventionen,
som i övrigt kunde vinna full anslutning, också innehåller likalönsprincipen.
Ehuru Nederländerna också stödde denna princip, hade det ännu icke
varit möjligt att realisera den i praktiken, då det alltjämt fanns vissa skillnader
i lönerna för män och kvinnor. Nederländerna skulle rösta för konventionens
antagande men kunde inte ratificera den, förrän likalönsprincipen
realiserats i det egna landet. Intressant är också, att en representant
för den engelska regeringen uttalade, att man inte kunnat gå med på intagandet
av kön som en grund för diskrimination, vilken ståndpunkt »i
mera allmänna uttryck» förklarades så, att man haft vissa betänkligheter
mot att acceptera bestämmelser, som kunde innebära visst deltagande från
statens sida i bestämmandet av arbetarnas villkor. I vederbörlig ordning
skulle man emellertid undersöka problemen mot bakgrunden av en sympatisk
inställning till konventionen, för vars godkännande den engelska
delegationen komme att rösta. Regeringsrepresentanten för Nya Zeeland
förklarade däremot, att han på grund av likalönsprincipen fann sig tvungen
att nedlägga sin röst, då landet icke kunnat ratificera 1951 års konvention
om lika lön.

Vid sidan av den nu behandlade frågan om likalönsprincipen är, framhåller
socialstyrelsen vidare, de övriga ändringarna i 1957 års förslag —
ehuru i och för sig viktiga — ej av samma betydelse ur svensk synpunkt.
I art. 3 b) har ålagts medlemsstaterna förpliktelse ej bara såsom det ursprungliga
förslaget angav att stödja sådana undervisningsprogram som må
vara ägnade att trygga den ifrågavarande antidiskriminatoriska politikens
godtagande och tillämpning utan också att utfärda lagar för att trygga eu
dylik politik. Styrelsen ifrågasätter, om en dylik förpliktelse kan anses tillfullo
uppfylld genom nu gällande lagbestämmelser. Strafflagens 11 kap. 7 §
tar enligt sakens natur icke sikte på diskriminering i fråga om anställning
eller sysselsättning, och veterligen icke heller något annat lagrum. En sådan
reglering torde närmast böra ske i samband med en revision av RF § 16.

Socialstyrelsen erinrar härefter att styrelsen i sitt tidigare yttrande funnit
konventionstexten närmast giva vid handen, att under konventionen
skulle falla ej bara arbetsanställda utan också fria företagare, vid vilket
förhållande styrelsen ansåg sig böra ställa i fråga, om konventionen kunde
utan vidare tillstyrkas med hänsyn till de särskilda bestämmelser, som gäller
utlännings rätt att här förvärva fastighet eller idka gruvdrift, att idka

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

handel eller annat näringsyrke, att vara delaktig i handelsbolag, att ge offentlig
föreställning in. m.

Sammanfattningsvis framhåller socialstyrelsen, att de grundsatser, som
formulerats i konventionen, väl överensstämmer med principerna i Declaration
of Philadelpliia 1944 och Universal Declaration of Human Rights, som
1948 antagits av Förenta Nationernas generalförsamling. Idéinnehållet i
konventionen är av den allmänmänskliga natur, att konventionen väl förtjänat
att vinna det stöd, som en oförbehållsam ratifikation från svensk
sida kunnat utgöra. Det är därför att beklaga, att konventionen fått en sådan
utformning, att en dylik ratifikation med därav följande förpliktelser
ej kan tillstyrkas. De anförda betänkligheterna med avseende å speciell lagstiftning
i konventionens principiella anda samt dess tillämplighet ej bara
i fråga om arbetsanställda utan även beträffande fria företagare torde få
anses vara av sådant art, att de skulle ha kunnat undanröjas. Likalönsprincipen,
som konventionen i dess slutliga utformning fastslår, är däremot
enligt styrelsens mening ett hinder för ratifikation. Principens genomförande
och upprätthållande hör i Sverige samman med löneprisbildningen i
övrigt, och enligt svensk uppfattning ligger löneprisbildningen inom kompetensen
för parterna på arbetsmarknaden utan inblandning från statsmakternas
sida. Det måste konstateras, att det inom stora områden av arbetsmarknaden
ännu finns betydande skillnader i fråga om löner för män
och kvinnor. Det är att märka, att såvitt framgår av förarbetena till konventionen
något diskriminerande syfte ej behöver föreligga för att löneolikheterna
skall anses otillåtna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anmärker, att i konventionens slutliga utformning
den i ett tidigare utarbetat förslag till konvention intagna artikeln 6
angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde utgått, vilket
enligt styrelsens uppfattning icke har någon betydelse, emedan ifrågavarande
artikel endast hänvisade till den år 1951 antagna likalönskonventionen.

Beträffande ändringarna i övrigt vill styrelsen endast framhålla, att formuleringen
av artikel 4 på ett klarare och mera otvetydigt sätt än förslaget,
utsäger att åtgärder riktade mot den som är skäligen misstänkt för eller
invecklad i en för rikets säkerhet skadlig verksamhet icke skall anses som
diskriminering, under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i
enlighet med nationell praxis upprättat organ. Genom denna formulering
har väsentligt ökade garantier skapats mot feltolkningar och missbruk, vilket
är av synnerligen stor betydelse.

Styrelsen har intet att erinra mot konventionen.

Statens utlunningskommission erinrar, att enligt IG § utlänningslagen
arbetstillstånd må förbindas med de föreskrifter, som finnes erforderliga.
Jämlikt 9 § samma lag må uppehållstillstånd begränsas till att avse uppehåll
endast inom viss del av riket samt förbindas med de föreskrifter, som i
i övrigt finnes erforderliga. Dylika till uppehålls- och arbetstillstånd knutna

Kungi. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

föreskrifter, som oftast föranledes av säkerhetsintressen kan givetvis innebära
en begränsning i vederbörades möjligheter att utöva sitt yrke. Ifrågavarande
tillstånd meddelas av utlänningskommissionen och någon besvärsrätt
för utlänningen föreligger icke. Det må dock nämnas, att ett uppehållstillstånd,
som innebär rätt att vistas allenast inom en kommun eller
ett landsfiskalsdistrikt icke kan givas längre giltighetstid än ett år utan
utlänningsnämndens medgivande. Beslut om uppehålls- och arbetstillstånd
kan sålunda innebära en diskriminering av vederbörande utlänning utan
att denne har rätt att besvära sig över beslutet på sätt som förutsättes i
artikel 4.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar bl. a., att enligt vad styrelsen
kan bedöma synes icke klart framgå, vilka medborgare — utöver svenska
-— som avses bli berörda av konventionen respektive rekommendationen.
Då det gäller intagningen av elever i svenska yrkesskolor, skiljer man enligt
gällande praxis mellan utlänningar bosatta i Sverige och andra utlänningar,
som rent tillfälligt uppehåller sig här. Det synes enligt överstyrelsens
uppfattning inte möta något hinder att ratificera konventionen, därest denna
avser förutom svenska medborgare jämväl allenast här bosatta utlänningar.
Dock torde böra tilläggas, att utlänningar för närvarande endast i undantagsfall
vinner inträde på de tekniska läroverken, ett förhållande som sammanhänger
med den mycket stora platsbrist som sedan länge varit rådande
vid dessa.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att konventionen genom den mångfald
diskrimineringsgrunder, som upptagits i densamma, kommit att beröra
även frågor, som i Sverige traditionellt liandlägges av parterna på arbetsmaiknaden.
Hit hör först och främst den s. k. likalönefrågan. Föreningen
erinrar om att vårt land icke ansett sig kunna ratificera den av Internationella
arbetskonferensen antagna konventionen nr 100 i samma fråga,
främst av den anledningen att ratificering av konventionen skulle innebära
ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens
parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar
träffa överenskommelse om löneförhållanden. Samma hinder
för ratificering föreligger uppenbarligen för nu ifrågavarande konvention.

Vidare framhåller föreningen, att konvention nr 111 synes äga tillämpning
ej blott å anställda utan även å fria yrkesutövare. Härigenom kan
konventionens bestämmelser komma i konflikt med gällande regler angående
bl. a. utlännings rätt att här i landet förvärva fastighet, idka gruvdrift
eller handel eller vara delägare i handelsbolag. Även detta förhållande
synes utgöra hinder för ratificering av konventionen.

Landsorganisationen hänvisar i sitt yttrande inledningsvis till den i konventionens
art. 1, mom. 1, intagna definitionen av begreppet diskriminering
samt framhåller att enligt mom. 2 i samma artikel med diskriminering
beträffande rätten till anställning likställes bl. a. sådan åtskillnad i avse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1959

ende å anställningsvillkoren, vilken icke är grundad på för anställningen
enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer.

Enligt Landsorganisationens mening torde hinder för Sverige att ratificera
konventionen över huvud endast kunna ifrågasättas beträffande diskriminationsgrunden
»kön» i vad denna avser icke blott själva rätten till anställning
utan också anställningsvillkoren. Enligt det av Landsorganisationen
tillstyrkta förslag som förelädes årets arbetskonferens upptogs visserligen
»kön» som allmän diskriminationsgrund, men beträffande rätten till
lika lön för män och kvinnor upptogs i en särskild artikel en hänvisning
till likalönekonventionen av år 1951 (»Equal remuneration for men and
women workers for work of equal value is dealt with in the Equal Remuneration
Convention, 1951, and is therefore not dealt with in this Convention»).
Konferensen beslöt emellertid att denna artikel skulle utgå ur
konventionen, vilket innebär att olika behandling av män och kvinnor
i princip anses utgöra diskrimination ej blott i vad fråga är om rätten till
anställning utan också, därest arbetet är likvärdigt, i fråga om lönevillkorens
reglering.

Huruvida under sådana förhållanden svensk ratificering av konventionen
är möjlig blir, fortsätter Landsorganisationen, beroende av vilka förpliktelser
som konventionen medför för de svenska statsmakterna att genomföra
bestämmelsernas tillämpning. Härom gäller bl. a. de enligt organisationens
mening vagt utformade reglerna i artiklarna 2 och 3.

Med bestämmelsen i art. 3 om »metoder anpassade efter landets förhållanden
och praxis» torde ha avsetls att möjliggöra en ratificerbar reglering
antingen genom lagstiftning eller genom avtal. Vilket regleringsalternativ
som än väljes synes emellertid en statlig intervention i syfte att åvägabringa
anställningsvillkorens reglering enligt konventionens principer komma
att betyda ett ingripande i lönesättningen, vilket de svenska arbetsmarknadsparterna
avvisar för den enskilda arbetsmarknadens vidkommande.
Vad angår möjligheten att ratificera på grundval av kollektivavtal
bar Landsorganisationen konsekvent tagit avslånd från ett sådant system,
men även om systemet godkändes, skulle man ju därmed inte ha frånkoinmit
statens konventionsenliga skyldigheter att öva inseende över att kollektivavtalens
innehåll icke i något avseende innebure diskrimination i
den mening detta begrepp enligt konventionen måste tolkas i vad fråga är
om anställningsvillkorens reglering för män och kvinnor.

Landsorganisationen beklagar den vid årets konferens beslutade ändring,
varigenom hänvisningen till likalönekonventionen uteslöts. Detta beslut betyder
i realiteten att en ratificering av den nu remitterade konventionen
indirekt innebär eu ratificering även av likalönekonventionen, eu åtgärd
som organisationen för sin del i yttranden 1951 och 1955 avstyrkte — självfallet
icke på grund av några betänkligheter mot ett likalönesystem utan
endast på grund av sitt principiella avvisande av statlig inblandning i arbetsmarknadsorganisationernas
verksamhet och därvid särskilt i regleringen
av intressetvister. Organisationen är icke beredd att uppgiva denna princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

piella inställning, vilket skulle kunna få återverkningar i andra och större
sammanhang än det mera begränsade varom nu är fråga.

Ehuru Landsorganisationen, såsom framgått, håller för sannolikt att i
och med utelämnandet av hänvisningen till likalönekonventionen ratifikationshinder
föreligger i vad fråga är om remitterade konventionen, kan detta
dock icke anses uppenbart med hänsyn till oklarheten vilka konkreta förpliktelser
en ratifikation pålägger medlemsstaterna. Organisationen föreslår
därför att regeringen utnyttjar sin möjlighet att inhämta Internationella
arbetsbyråns utlåtande i ämnet.

TCO utvecklar i sitt yttrande i huvudsak samma synpunkter som
Landsorganisationen samt hävdar att därest man önskar vidhålla den inställning,
som bl. a. arbetsmarknadsorganisationerna hittills hävdat och
när man icke ansett sig kunna ratificera 1951 års konvention angående lika
lön, synes icke heller den nu aktuella konventionen kunna ratificeras av
Sverige.

Yttranden över rekommendationen. Socialstyrelsen framhåller,
att styrelsen i tidigare avgivet yttrande över förslag till rekommendationen
framställt vissa erinringar beträffande i rekommendationen anvisade åtgärder,
avseende arbetsmarknadsparternas inbördes och rent interna förhållanden
ävensom beträffande den för svensk tradition främmande rekommenderade
åtgärden att förbinda tillgodonjutandet av statsanslag till kommunala
eller enskilda ändamål med villkor, att diskriminering ifråga om
anställning eller sysselsättning ej får förekomma. I samma yttrande erinrades
också i sammanhang med den bestämmelse, som motsvarar punkten
8 i den antagna rekommendationen, om att Sverige icke ratificerat Migration
för Employment Convention (revised), 1949. Vid 1958 års kommittéarbete
tillfördes rekommendationstexten på arbetarrepresentanternas förslag
bestämmelser under punkten 4, enligt vilka lämpliga organ, om möjligt
med biträde av rådgivande kommittéer av viss sammansättning skall
inrättas, med uppgift ej bara att propagera för de vägledande principerna
i instrumenten utan också att pröva och undersöka samt förlika i sådana
fall, där klagomål anförs angående diskriminering, ävensom att avge yttrande
eller fatta beslut rörande sättet för rättelse. I allt fall för svenska
förhållanden synes rekommendationen i detta avseende vara föga relevant.

Arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning har
intet att erinra mot rekommendationen, medan Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen och TCO anser, att densamma ej nu påkallar
någon åtgärd från svensk sida.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har beträffande
konventionen anfört följande.

Det förslag till konventionstext, som behandlades vid 1957 års arbetskonferens
innehöll en artikel 6 av följande lydelse: »Lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde behandlas i konventionen angående lika
lön, 1951, och omfattas därför icke av denna konvention.» Vid 1958 års ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

betskonferens beslöt man emellertid att stryka nämnda artikel, vilket innebär,
att olika behandling av män och kvinnor i princip anses utgöra diskrimination
ej blott i vad fråga är om rätten till anställning utan också, därest
arbetet är likvärdigt, i fråga om lönevillkorens reglering. Detta beslut betyder
i själva verket, att en ratificering av nu ifrågavarande konvention
angående diskriminering indirekt innebär en ratificering även av konventionen
angående lika lön. Ratificering av sistnämnda konvention avvisades
år 1952 av statsmakterna, framför allt med hänsyn till att en sådan
åtgärd skulle innebära ett frångående av den hittills allmänt godtagna
principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från
statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om
löneförhållanden (prop. nr 47/1952, andra lagutskottets utlåtande nr 21/
1952).

Såsom framgår av remissyttrandena har, anmärker delegationen vidare,
flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig beträffande uteslutningen av
artikel 6 ur konventionen, funnit denna åtgärd utgöra hinder för en svensk
ratifikation. Enligt Landsorganisationens mening är det emellertid icke uppenbart,
att ett dylikt hinder föreligger med hänsyn till oklarheten rörande
de konkreta förpliktelser som en ratifikation ålägger medlemsstaterna. Organisationen
bär därför föreslagit, att Internationella arbetsbyråns utlåtande
i ämnet inhämtas.

Med anledning härav har delegationen under hand hemställt om arbetsbyråns
yttrande. Byrån har därvid anfört följande.

I artikel 1, inom. 1 a) av ifrågavarande konvention definieras »diskriminering»
såsom »varje åtskillnad .. . på grund av. . . kön . . . som har till
följd att likställdhet med avseende å . . . behandling i fråga om anställning
eller yrkesutövning... beskäres». I mom. 3 av samma artikel definieras
»anställning» och »yrkesutövning» såsom innefattande »anställningsvillkor».
Frågan om lika lön faller därför inom konventionens tillämpningsområde.

Arten av de förpliktelser ratificerande stat har att iakttaga med avseende
å diskriminering i fråga om fastställande av lönesatser framgår av artikel 2.
Staten har att »genom metoder anpassade efter landets förhållanden och
praxis främja likställdhet med avseende å . . . behandling i fråga om anställning
och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i
nämnda hänseende». I artikel 3, inom. a)—d), finnes en förteckning över de
olika slag av åtgärder, genom vilka ratificerande medlemsstat må främja
lika behandling; sådana åtgärder skall vidtagas »genom metoder anpassade
efter landets förhållanden och praxis».

Av det anförda följer att 1958 års konvention angående diskriminering
kräver av ratificerande stat att den skall fullfölja en politik, som främjar
lika behandling, varvid dock valet av de metoder som härvidlag kan komma
ifråga ävensom tidpunkten för dessa metoders förverkligande överlämnas
åt regeringen att bedöma. Anmärkas bör att 1951 års likalönekonvention
under vissa omständigheter förpliktar ratificerande stat att icke blott främja
utan även säkerställa tillämpningen av principen om lika lön.

Även om, såsom synes framgå av arbetsbyråns ovan refererade uttalande,
sannolikheten talar för att medlemsstat kan ratificera konventionen och
först därefter börja tillämpa metoder i syfte att verka för likalöneprinci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

pens genomförande, finner delegationen redan av den anledningen, att nämnda
princip icke fullständigt genomförts på det statliga löneområdet i vårt
land, en ratificering av konventionen från svensk sida icke kunna komma
till stånd.

Delegationen anmärker vidare att socialstyrelsen och Svenska arbetsgivareföreningen
ifrågasatt, huruvida icke konventionen äger tillämpning ej
blott å anställda utan även å fria yrkesutövare. En sådan tolkning av konventionen
skulle leda till konflikt med de särskilda bestämmelser, som gäller
utlännings rätt att här förvärva fastighet eller idka gruvdrift, att idka
handel eller annat näringsyrke, att vara delaktig i handelsbolag, att ge offentlig
föreställning in. in. Även dessa förhållanden har förefallit nämnda
remissinstanser utgöra ratifikationshinder.

Med anledning härav framhåller delegationen, att vederbörande konferensutskott
enade sig om att i protokollet från utskottets förhandlingar införa
en anteckning av följande lydelse: »Inom utskottet rådde enighet därom,
att åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av nationell härstamning
avser åtskillnader mellan medborgare i ratificerande land, vidtagna på
grund av utländsk börd eller födelse i utlandet.»

Härigenom synes klarlagt att konventionen icke avses att omfatta utländska
medborgare i ratificerande land och att sålunda de av socialstyrelsen
och arbetsgivareföreningen framförda erinringarna icke kan betraktas
som ratifikationshinder.

Därmed synes också de invändningar som utlänningskommissionen anfört
gentemot artikel 4 falla.

Under åberopande av det anförda måste delegationen avstyrka att konventionen
ratificeras av Sverige. Samtidigt kan delegationen icke underlåta att
uttrycka sitt beklagande av att denna betydelsefulla konvention, som otvivelaktigt
är förtjänt av största möjliga anslutning från Internationella arbetsorganisationens
medlemsstater, erhållit en sådan utformning att en ratificering
från svensk sida icke är möjlig.

Vad slutligen beträffar rekommendationen finner delegationen
i likhet med flertalet remissinstanser densamma icke nu böra föranleda någon
åtgärd.

Departementschefen

Den konvention om vilken här är fråga ger uttryck för grundsatser som
sedan länge varit allmänt omfattade i vårt land. Något hinder för ratifikation
från svensk sida skulle heller knappast föreligga, om inte konventionstexten
vid den slutliga behandlingen i ett avseende fått en utformning, som
för Sveriges -—- liksom för flera andra staters -— vidkommande förorsakar
svårigheter med hänsyn till den i dessa länder gällande principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att utan statlig inblandning träffa överenskommelser
i lönefrågor. Såsom delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet framhåller torde nämnda princip inte låta sig förena med
de förpliktelser att främja lika lön för män och kvinnor, som en ratifika -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

tion av konventionen skulle ålägga statsmakterna. Motsvarande gäller i
fråga om 1951 års konvention angående lika lön, vilken på grund härav
inte ratificerats av Sverige. Ehuru jag finner det mycket önskvärt, att Sverige
genom att ratificera den nu förevarande konventionen kunde ge uttryck
för sin fulla anslutning till de däri upptagna grundsatserna, anser jag mig
av de förut anförda skälen inte kunna tillstyrka svensk ratifikation av densamma.

Vad beträffar rekommendationen finner jag i likhet med flertalet av de
remissorgan, som yttrat sig över densamma, att den inte nu bör föranleda
någon åtgärd.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa

att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1958
vid dess fyrtioandra sammanträde antagna konventioner och
rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Veronika Nissen

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga A

Konvention (nr 110) angående anställningsförhållanden
för plantagearbetare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 4 juli 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och övervägt frågan om anställningsförhållanden för plantagearbetare,
vilken utgör den femte punkten på sammanträdets dagordning,
och funnit att det — såsom en undantagsåtgärd i syfte att påskynda
tillämpningen med avseende å plantager av vissa bestämmelser i befintliga
konventioner i avbidan på en mera allmän ratificering av dessa konventioner
samt tillämpningen av däri intagna bestämmelser å alla av
nämnda konventioner omfattade personer ävensom i syfte att till plantager
utsträcka tillämpningen av vissa för närvarande därå icke tillämpliga
konventioner — är önskvärt att för angivna ändamål antaga ett instrument samt

beslutat, att detta instrument skall taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta
följande konvention, som må benämnas »konvention angående plantager,
1958» (Plantations Convention, 1958).

Del I. Allmänna bestämmelser
Artikel 1

1. Med uttrycket »plantage» förstås i denna konvention varje inom tropiskt
eller subtropiskt område beläget jordbruksföretag, i vilket avlönad arbetskraft
regelmässigt sysselsättes och varest i kommersiellt syfte följande
produkter odlas eller framställas, nämligen kaffe, te, sockerrör, gummi, bananer,
kakao, kokosnötter, jordnötter, bomull, tobak, textilfibrer (sisal, jute
och hampa), citroner, palmolja, kinabark eller ananas. Konventionen omfattar
icke familjeföretag eller mindre företag, vilkas produktion är avsedd för
den lokala marknaden och i vilka avlönad arbetskraft icke regelmässigt sysselsättes.

2. Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft må, efter samråd
med de mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, där
sådana finnas, utsträcka konventionen till att avse andra plantager genom
att

a) till den i mom. 1 av denna artikel intagna förteckningen foga en eller
flera av följande produkter, nämligen ris, cikoria, kardemumma, geranium
och pyrethrum eller andra produkter;

b) till plantager, som avses i mom. 1 av denna artikel foga där icke angivna
slag av företag, vilka enligt nationell lagstiftning och praxis äro att anse
som plantager;

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

och skall medlemmen i den årliga redogörelsen rörande konventionens tilllämpning
enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga
redovisa varje i detta syfte vidtagen åtgärd.

3. Med hänsyn till tillämpningen av denna artikel slcall uttrycket »plantage»
normalt innefatta den första behandlingen av plantagens produkt eller
produkter.

Artikel 2

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att tillämpa
dess bestämmelser å samtliga plantagearbetare utan åtskillnad med avseende
å ras, hudfärg, kön, trosbekännelse, politisk åskådning, nationalitet, socialt
ursprung, stamtillhörighet eller medlemskap i fackförening.

Artikel 3

1. Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall

a) tillämpa

i) del I;

ii) delarna IV, IX och XI;

iii) minst två av delarna II, III, V, VI, VII, VIII, X, XII och XIII; samt

iv) del XIV;

b) om medlemmen från sitt godtagande av de ur konventionen härrörande
förpliktelserna undantagit en eller flera delar i en vid ratifikationshandlingen
fogad förklaring angiva vilken eller vilka delar som sålunda undantagits.

2. Varje medlem, som avgivit i mom. 1 b) av denna artikel avsedd förklaring,
skall i sina årliga redogörelser enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga lämna uppgift angående framsteg, som må ha
gjorts med avseende å tillämpningen av den eller de undantagna delarna.

3. Varje medlem, som ratificerat denna konvention men enligt bestämmelserna
i föregående mom. från ratifikationen undantagit någon eller några
av konventionens delar, må därefter underrätta Internationella arbetsbyråns
generaldirektör om att medlemmen godtager de ur konventionen härrörande
förpliktelserna med avseende å någon eller några av tidigare undantagna delar;
sådant godtagande skall anses såsom integrerande del av ratifikationen
och medföra med desamma identiska rättsverkningar från och med dagen
för underrättelsens delgivande.

Artikel 4

I enlighet med artikel 19 mom. 8 av Internationella arbetsorganisationens
stadga skall denna konvention i intet fall betaga därav berörda arbetare de
förmånligare villkor, som genom lag, skiljedom, sedvänja eller avtal blivit
dem tillförsäkrade.

Del II. Anställning och rekrytering samt migrerande arbetare

Artikel 5

Med hänsyn till tillämpningen av denna del av förevarande konvention innefattar
uttrycket »rekrytering» varje förrättning, som företages i syfte att
förskaffa sig eller annan arbetskraft, vilken icke frivilligt erbjuder sina
tjänster å arbetsstället, en offentlig byrå för emigration eller arbetsförmedling
eller eu byrå, som ledes av en arbetsgivarorganisation och övervakas av
vederbörande myndighet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 6

Rekryteringen av en familjs överhuvud skall icke anses innebära rekrytering
jämväl av någon annan medlem av familjen.

Artikel 7

Ej må någon person eller sammanslutning bedriva yrkesmässig rekrytering,
med mindre den därtill erhållit tillstånd av vederbörande myndighet
och endast rekryterar arbetare åt en offentlig förvaltning eller åt en eller
flera särskilda arbetsgivare eller sammanslutningar av arbetsgivare.

Artikel 8

Ej må arbetsgivare, ombud för arbetsgivare, organisationer av arbetsgivare,
organisationer som subventioneras av arbetsgivare, ombud för arbetsgivarorganisationer
eller ombud för organisationer, som subventioneras av arbetsgivare,
bedriva rekrytering utan att därtill hava erhållit tillstånd av vederbörande
myndighet.

Artikel 9

1. Rekryterade arbetare skola föras inför eu offentlig tjänsteman, som
skall försäkra sig om att lagstiftningen rörande rekrytering blivit iakttagen
och särskilt att arbetarna icke blivit underkastade olagligt tvång eller rekryterats
på bedrägligt sätt eller genom misstag.

2. Rekryterade arbetare skola föras inför sådan tjänsteman så nära rekrvteringsstället
som är möjligt och lämpligt eller i fråga om arbetare, som
rekryterats i ett område för att användas i ett annat, underställt annan förvaltning,
senast å platsen för avresan från rekryteringsområdet.

Artikel 10

Då förhållandena göra vidtagande av en sådan åtgärd möjlig och nödvändig,
skall vederbörande myndighet föreskriva, att till varje rekryterad arbetare,
som icke anställes å eller i närheten av rekryteringsstället, skall utlämnas
en skriftlig handling, såsom ett anställningsbevis, en arbetsbok eller ett
provisoriskt avtal, innehållande sådana uppgifter, som myndigheten kan finna
lämpligt föreskriva, t. ex. rörande arbetarens identitet, villkoren för den
åsyftade anställningen och till arbetaren lämnade förskott å lönen.

Artikel 11

1. Varje rekryterad arbetare skall underkastas läkarundersökning.

2. Då en arbetare rekryterats för användande å ett ställe, som är avlägset
från^ rekryteringsorten, eller rekryterats i ett område till användande i ett
område under annan förvaltning, skall läkarundersökningen äga rum så
nära rekryteringsstället, som är möjligt och lämpligt, samt beträffande arbetare,
som rekryterats i ett område för användande i ett annat, underställt annan
förvaltning, senast å platsen för avresa från rekryteringsområdet.

3. Vederbörande myndighet må bemyndiga offentlig tjänsteman, inför vilken
rekryterade arbetare enligt artikel 9 skola föras, att medgiva arbetarna
avresa utan läkarundersökning, såvida tjänstemannen försäkrat sig om:

a) att det varit och förblir omöjligt att underkasta arbetarna läkarundersökning
invid rekryteringsstället eller platsen för avresan;

b) att varje arbetare är fysiskt lämpad för resan och den framtida sysselsättningen; c)

att varje arbetare kommer att underkastas läkarundersökning vid sin
ankomst till arbetsstället eller snarast möjligt därefter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

4. Vederbörande myndighet må, särskilt då de rekryterade arbetarnas resa
är av sådan varaktighet och försiggår under sådana förhållanden, att deras
hälsa kan lida skada därav, föreskriva, att de rekryterade arbetarna skola
underkastas läkarundersökning såväl före sin avresa som efter ankomsten
till arbetsstället.

5. Vederbörande myndighet skall försäkra sig om att alla nödiga åtgärder
vidtagits till de rekryterade arbetarnas acklimatisering och anpassning samt
till deras immunisering mot sjukdomar.

Artikel 12

1. Värvaren eller arbetsgivaren bör i varje fall, då så är möjligt, låta transportera
de rekryterade arbetarna ända till arbetsstället.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga alla nödiga åtgärder till tryggande
av:

a) att fordon och fartyg, som skall användas för transport av arbetarna,
äro lämpliga för sådan transport, i gott skick från hygienisk synpunkt
och icke överfyllda;

b) att, då resan måste avbrytas för natten, lämpliga härbärgen tillhandahållas
arbetarna;

c) att vid långa resor alla erforderliga anordningar vidtagits för tillhandahållande
av läkarhjälp och skälig trevnad åt arbetarna.

3. Då de rekryterade arbetarna hava att tillryggalägga långa sträckor till
fots för att uppnå arbetsstället, bör vederbörande myndighet vidtaga alla nödiga
åtgärder till säkerställande av:

a) att de dagliga färdernas längd är förenlig med bevarandet av arbetarnas
hälsa och krafter;

b) att, då utsträckningen av arbetarnas förflyttning nödvändiggör det, viloläger
eller -härbärgen anordnas på lämpliga ställen utmed de förnämsta
vägarna samt hållas i ett tillstånd av tillfredsställande renlighet och så,
att de erbjuda erforderliga tillfällen till läkarvård.

4. Då rekryterade arbetare färdas i grupp till arbetsstället och hava att
tillryggalägga stora sträckor, böra de ledsagas av en ansvarig person.

Artikel 13

1. Kostnaderna för rekryterade arbetares resor till arbetsstället ävensom
de kostnader, som föranledas av deras skyddande under resan, skola bäras
av värvaren eller arbetsgivaren.

2. Värvaren eller arbetsgivaren skall förse de rekryterade arbetarna med
allt, som kan erfordras för deras underhåll under resan till arbetsstället, och
särskilt, i enlighet med de lokala förhållandenas krav, med tillfyllestgörande
och lämpliga livsmedel, dricksvatten, bränsle och kokkärl samt kläder och
täcken.

Artikel It

Varje rekryterad arbetare:

a) som drabbas av arbetsoförmåga, vare sig till följd av sjukdom eller olycksfall,
under resan till arbetsstället,

b) som vid läkarundersökning förklarats oförmögen till arbete,

c) som efter rekryteringen på grund av omständighet, varför han ej bär ansvar,
icke anställes,

d) som vederbörande myndighet finner hava rekryterats på bedrägligt sätt
eller av misstag, skall hemsändas på värvarens eller arbetsgivarens bekostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 15

Då rekryterade arbetares familjer tillåtits medfölja till arbetsstället, bör
vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder till skyddande av deras
hälsa och trevnad under resan. Särskilt:

a) skola artiklarna 12 och 13 i denna konvention tillämpas på sådana familjer; b)

skall, i fall en arbetare hemsändes enligt artikel 14, hans familj jämväl
hemsändas;

c) skall, i fall en arbetare avlider under resan till arbetsstället, hans familj
hemsändas.

Artikel 16

Vederbörande myndighet skall begränsa det belopp, som må betalas till
rekryterade arbetare såsom förskott å lönen, samt reglera de villkor, varunder
sådana förskott få lämnas.

Artikel 11

1. Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är i kraft,
förbinder sig att, i den utsträckning nationell lagstiftning medgiver, vidtaga
alla erforderliga åtgärder till förhindrande av vilseledande propaganda rörande
emigration och immigration.

2. I detta syfte skall medlem, där så befinnes lämpligt, handla i samverkan
med andra i saken intresserade medlemmar.

Artikel 18

Varje medlem skall inom gränserna för sin behörighet vidtaga lämpliga
åtgärder för att för personer, som migrera i syfte att taga anställning å plantage
underlätta avfärd, resa och mottagande.

Artikel 19

Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är i kraft,
förbinder sig att inom gränserna för sin behörighet upprätthålla nöjaktig
hälsokontroll med uppgift att

a) fastställa, där så erfordras, vid tidpunkten för såväl avresa som ankomst,
att arbetare, som migrerar för att taga anställning å plantage samt medlemmar
av hans familj, vilka äga åtfölja honom eller återförena sig med
honom, äro vid god hälsa;

b) tillse, att arbetare, som migrerar för att taga anställning å plantage samt
medlemmar av hans familj åtnjuta erforderlig läkartillsyn och goda hygieniska
förhållanden vid avfärden, under resan och vid framkomsten
till destinationslandet.

Del III. Arbetsavtal och avskaffande av straffpåföljder
Artikel 20

1. Inom vederbörande område gällande lagstiftning och/eller övriga bestämmelser
skall angiva den längsta tjänstetid, som må föreskrivas eller
förutsättas i varje skriftligt eller muntligt avtal.

2. I arbetsavtal, som kan fullgöras utan företagande av lång eller kostnadskrävande
färd, skall den längsta tjänstetid, som må föreskrivas eller
förutsättas, i intet fall överstiga 12 månader, om arbetaren icke åtföljes av
sin familj, eller två år, om han åtföljes av familjen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

3. Den längsta tjänstetid, som må föreskrivas eller förutsättas i arbetsavtal,
vars fullgörande kräver lång eller kostnadskrävande färd, skall i intet
fall överstiga två år, om arbetaren icke åtföljes av sin familj, eller tre år,
om han åtföljes av familjen.

4. Vederbörande myndighet äger efter samråd med de av arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer, som företräda berörda parter, om sådana
finnas, från tillämpningen av denna del av förevarande konvention undantagna
avtal, träffat mellan arbetsgivare samt icke-manuella arbetstagare,
vilkas frihet att välja sysselsättning anses tillfredsställande ådagalagd; sådant
undantagande må avse samtliga plantagearbetare inom ett område, plantagearbetare
sysselsatta med framställning av viss produkt, arbetare inom
visst företag ävensom särskilda grupper av plantagearbetare.

Artikel 21

I varje land, där straffpåföljder tillämpas för brytande av arbetsavtal
från plantagearbetares sida, skall vederbörande myndighet vidtaga åtgärder
för avskaffande av dylika påföljder.

Artikel 22

Avskaffande av alla sådana påföljder skall genomföras medelst lämplig
åtgärd, vilken omedelbart kan träda i tillämpning.

Artikel 23

I denna del av förevarande konvention förstås med uttrycket »brytande av
avtal»;

a) varje vägran eller underlåtenhet från arbetarens sida att påbörja eller
utföra det i avtalet föreskrivna arbetet;

b) vårdslöshet eller bristande flit å arbetarens sida;

c) arbetarens frånvaro utan tillstånd eller giltig orsak;

d) arbetarens rymning.

Del IV. Löner

Artikel 2i

1. Fastställandet av minimilöner genom kollektivavtal, fritt ingångna mellan
fackföreningar, som äro representativa för de berörda arbetarna, och
arbetsgivarna eller deras organisationer, skall främjas.

2. Där ett effektivt system för fastställande av minimilöner genom kollektivavtal
saknas, skola erforderliga åtgärder vidtagas för att, om så befinnes
lämpligt, genom lagstiftning fastställa minimilönesatser i samråd med
representanter för arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna representanter
för deras respektive organisationer, där sådana finnas; dylikt samråd skall
äga rum på grundval av fullständig likställighet.

3. I enlighet med föregående mom. fastställda minimilönesatser skola vara
bindande för vederbörande arbetsgivare och arbetare och må icke underskridas.

Artikel 25

1. Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall vidtaga nödiga
åtgärder för att bringa gällande minimilönesatser till vederbörande arbetsgivares
och arbetares kännedom samt övervaka, att de löner, som utbetalas,
icke understiga sagda minimilönesatser; dylika åtgärder skola avse

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

sådan tillsyn och övervakning och sådana påföljder, som anses erforderliga
och lämpliga med hänsyn till å plantager rådande förhållanden i vederbörande
land.

2. Arbetare, för vilken minimilönesatserna gälla, och som uppburit lön,
understigande dessa satser, äger att, inom tid, som kan vara fastställd i den
nationella lagstiftningen, genom rättsliga åtgärder eller annorledes återvinna
det honom undanhållna beloppet.

Artikel 26

Lön, som skall utgå kontant, må endast utbetalas i lagligt betalningsmedel;
betalning medelst polletter, kuponger eller andra betalningsanvisningar,
avsedda att träda i stället för lagligt betalningsmedel, förbjudes.

Artikel 27

1. Genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom må medgivas
betalning av lön delvis i form av naturaförmåner, där sådan betalningsform
är bruklig eller önskvärd; lönebetalning i form av drycker med
hög alkoholhalt eller i form av skadliga droger må icke under några omständigheter
tillåtas.

2. I sådana fall, då betalning av lön delvis i form av naturaförmåner är
medgiven, skola lämpliga åtgärder vidtagas för att garantera att sådana förmåner
tjäna arbetarens och hans familjs personliga behov och intresse.

3. Därest kost, bostad, kläder och andra förnödenheter eller tjänster ingå
i lönen, skola alla lämpliga åtgärder vidtagas för att övervaka, att de äro
tillräckliga och att deras kontanta värde är riktigt uppskattat.

Artikel 28

Lön skall utbetalas direkt till vederbörande arbetare, såvida icke annat
stadgas i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller arbetaren
medgivit annat förfaringssätt.

Artikel 29

Arbetsgivare äger icke i något hänseende begränsa arbetares rätt att fritt
förfoga över sin lön.

Artikel 30

1. Därest i samband med ett företag finnas inrättade fabriksbutiker för
försäljning av varor till arbetarna eller tillhandahållas tjänster, må tvång
ej utövas å vederbörande arbetare i syfte att förmå honom att utnyttja sådana
inköpsmöjligheter eller tjänster.

2. Därest tillgång till andra inköpsställen eller tjänster icke finnes, skall
vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att tillse, att
försäljningen av varor och tillhandahållandet av tjänster ske till skäliga
och rimliga priser eller att av arbetsgivaren inrättade fabriksbutiker och
andra anordningar icke drivas i vinstsyfte utan allenast för att tillgodose
vederbörande arbetares intresse.

Artikel 31

1. Löneavdrag må medgivas endast under de villkor och i den utsträckning,
som föreskrivas i nationell lagstiftning eller bestämts genom kollektivavtal
eller skiljedom.

2. Arbetarna skola på sätt vederbörande myndighet finner mest lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959 23

underrättas om de villkor som gälla för dylika avdrag samt i vad mån avdrag
äro tillåtna.

Artikel 32

Varje löneavdrag, åsyftande direkt eller indirekt ersättning av arbetare
till arbetsgivare, dennes ställföreträdare eller mellanhänder (såsom rekryteringsagenter
e. d.), för att arbetaren skall erhålla eller bibehålla anställning,
skall vara förbjudet.

Artikel 33

1. Lön skall utbetalas med regelbundna mellanrum. Såvida icke på annat
tillfredsställande sätt garantier lämnats för regelbundna löneutbetalningar,
skola tidpunkterna för löneutbetalning föreskrivas i den nationella lagstiftningen
eller bestämmas genom kollektivavtal eller skiljedom.

2. Då ett anställningsavtal utlöpt, skall slutuppgörelse beträffande samtliga
innestående löneförmåner ske i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal
eller skiljedom eller, i avsaknad av tillämplig lagstiftning, kollektivavtal
eller skiljedom, inom en med hänsyn till anställningsavtalets bestämmelser
rimlig tid.

Artikel 34

Effektiva åtgärder skola, om så finnes erforderligt, vidtagas för att garantera
att arbetarna på ett lämpligt och lättförståeligt sätt underrättas

a) före tillträdandet av anställningen och närhelst någon förändring däri
äger rum, om de lönevillkor som äro förenade med densamma; och

b) vid tidpunkten för varje löneutbetalning, om grunderna för lönens beräkning
för löneperioden, i den mån dessa kunna bliva föremål för ändring.

Artikel 35

Den lagstiftning, som avser att genomföra bestämmelserna i artiklarna
26—34 av förevarande konvention, skall

a) bringas till alla berörda personers kännedom;

b) närmare angiva de personer, som äro ansvariga för bestämmelsernas efterlevnad; c)

föreskriva lämpliga påföljder eller andra åtgärder vid överträdelse av desamma; d)

föreskriva, där så finnes påkallat, förandet av register enligt fastställt
formulär och på godkänt sätt.

Del V. Semester
Artikel 36

Arbetare, anställda å plantager skola erhålla en årlig, betald ledighet (semester)
efter en period av oavbruten anställning hos en och samma arbetsgivare.

Artikel 37

1. Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är gällande,
äger meddela erforderliga föreskrifter rörande sättet för genomförande
av semester å plantager.

2. Genomförandet av semester å planlager kan, där så är lämpligt, ske genom
kollektivavtal eller med anlitande av särskilda organ.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

3. Då sättet för genomförande av semester å plantager så medgiver

a) skall ingående förberedande samråd äga rum med vederbörande mest representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas,
ävensom i övrigt med personer, som på grund av sitt yrke eller sin verksamhet
äro särskilt skickade härför och vilka vederbörande myndighet
finner lämpligt att i sådant syfte anlita;

b) skola vederbörande arbetsgivare och arbetare medverka vid avfattningen
av föreskrifterna om semester eller konsulteras eller äga att yttra sig därom
under de former och i den utsträckning den nationella lagstiftningen
bestämmer, dock städse på lika villkor.

Artikel 38

Den erforderliga minimiperioden av oavbruten anställning samt semesterns
minsta varaktighet skola bestämmas genom nationell lagstiftning, kollektivavtal
eller skiljedom eller av de särskilda organ, som handhava regleringen
av semester å plantager, eller på annat av vederbörande myndighet
godkänt sätt.

Artikel 39

Där så befinnes lämpligt, skola åtgärder i enlighet med det fastställda förfarandet
för reglering av semester å plantager vidtagas i avseende å

a) förmånligare behandling av minderåriga arbetare, i sådana fall, då den
för vuxna arbetare medgivna semestern icke anses tillfyllest för minderåriga
arbetare;

b) förlängning av semestern alltefter anställningens varaktighet;

c) en i förhållande till anställningstiden beräknad semester eller semesterersättning
i de fall, då perioden av oavbruten anställning icke är tillräckligt
lång för att berättiga till semester, men likväl överskrider en minimiperiod,
som bestämmes i enlighet med det fastställda förfarandet;

d) undantagande från semestertiden av lagstadgade samt sedvanemässiga
fridagar ävensom perioder av veckovila, samt, i sådan omfattning som må
bestämmas i enlighet med det fastställda förfarandet, tillfälliga avbrott i
arbetet på grund av t. ex. sjukdom eller olycksfall.

Artikel 40

1. Envar, som uttager semester med stöd av denna del av förevarande konvention,
skall för hela semestertiden uppbära minst sin vanliga avlöning eller
sådan avlöning som må föreskrivas i enlighet med mom. 2 och 3 i denna
artikel.

2. Avlöning under semestertid skall beräknas på sätt, som föreskrives i nationell
lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller av de särskilda organ,
som handhava regleringen av semester å plantager, eller på annat av vederbörande
myndighet godkänt sätt.

3. I de fall då semestertagares avlöning innefattar naturaförmåner, må
kontant ersättning utgå för sådana å semesterperioden belöpande förmåner.

Artikel 41

Varje överenskommelse om avstående från rätten till semester eller från
uttagande av semester skall anses ogiltig.

Artikel 42

Arbetstagare, som avskedats eller som lämnat sin anställning, innan han
helt eller delvis uttagit honom tillkommande semester, skall för varje honom

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

tillkommande semesterdag enligt denna del av förevarande konvention äga
utfå det i artikel 40 stadgade ersättningsbeloppet.

Del VI. Veckovila

Artikel 43

1. Plantagearbetare skola, där ej annorlunda stadgas i följande artiklar,
under loppet av varje tidsrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid, innefattande
minst 24 på varandra följande timmar.

2. Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas samtliga arbetare å varje
plantage samtidigt.

3. Vilotiden skall såvitt möjligt infalla å de dagar, som enligt landets eller
traktens tradition eller sedvänja ägnas åt vila.

Artikel 44

1. Varje medlem äger att, med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska
och humanitära synpunkter och efter samråd med kompetenta arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, där sådana finnas, medgiva undantag (däri
inbegripet suspension och avkortning av vilotid) helt eller delvis från bestämmelserna
i artikel 43.

2. Dylikt samråd skall icke vara erforderligt i de undantagsfall, vilka redan
beviljats med tillämpning av gällande lagstiftning.

Artikel 45

Varje medlem bör, såvitt möjligt, meddela bestämmelser om vilotider till
ersättning för suspension eller avkortning, medgiven enligt artikel 44, förutom
i sådana fall, där genom överenskommelse eller sedvänja redan är sörjt
för dylik vilotid.

Del VII. Skydd vid havandeskap och barnsbörd
Artikel 46

Med hänsyn till tillämpningen av denna del av förevarande konvention
skall med uttrycket »kvinna» förstås envar av kvinnligt kön oavsett ålder,
nationalitet, ras eller trosbekännelse, gift eller ogift; uttrycket »barn» innefattar
barn födda inom eller utom äktenskapet.

Artikel 41

1. Kvinna, å vilken denna del av förevarande konvention är tillämplig,
skall efter företeende av bevis rörande den sannolika tidpunkten för hennes
nedkomst, äga rätt till en tids ledighet på grund av havandeskap och barnsbörd.

2. Vederbörande myndighet må efter samråd med de representativa arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna, där sådana finnas, i avseende å ledighet
för havandeskap och barnsbörd föreskriva en kvalificeringsperiod, som
icke må överstiga en sammanlagd anställningstid av 150 dagar hos eu och
samma arbetsgivare under 12 månader, närmast före förlossningen.

3. Ledighet på grund av havandeskap eller barnsbörd skall avse minst 12
veckor och innefatta en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten.

4. Varaktigheten av den obligatoriska ledighetsperioden efter nedkomsten
skall fastställas i den nationella lagstiftningen, men må densamma icke i

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

något fall underskrida sex veckor; återstoden av den sammanlagda ledigheten
på grund av havandeskap och barnsbörd må uttagas antingen före den
sannolika dagen för nedkomsten eller efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden
eller delvis före den sannolika dagen för nedkomsten och
delvis efter utgången av den obligatoriska ledighetsperioden, i enlighet med
vad som härom må föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

5. Ledigheten före den sannolika dagen för nedkomsten skall utsträckas
att omfatta tidsperioden mellan nämnda dag och den dag, då nedkomsten
verkligen inträffat; den obligatoriska ledighetsperiod, som skall uttagas efter
nedkomsten, må dock icke på grund härav inskränkas.

6. Då det vederbörligen styrkts att uppkommen sjukdom härrör av havandeskap,
skall den nationella lagstiftningen föreskriva ytterligare ledighet
före nedkomsten. Längsta tiden för sådan ledighet må bestämmas av vederbörande
myndighet.

7. Då det vederbörligen styrkts att uppkommen sjukdom härrör av förlossning,
skall kvinnan äga rätt till förlängd ledighet efter nedkomsten.
Längsta tiden för sådan ledighet må bestämmas av vederbörande myndighet.

8. Havande kvinna må icke under tiden före ledighet för havandeskap eller
barnsbörd åläggas utföra något slags arbete, som kan menligt påverka hennes
hälsa.

Artikel 48

1. Under frånvaron från arbetet jämlikt föreskrifterna i artikel 47 skall
kvinnan äga åtnjuta kontant ersättning samt hälso- och sjukvård.

2. Beloppet av den kontanta ersättningen skall i den nationella lagstiftningen
fastställas på sådant sätt, att kvinnan och barnet tillförsäkras skäligt
uppehälle under hygieniskt tillfredsställande förhållanden och vid en
godtagbar levnadsstandard.

3. Hälso- och sjukvården skall innefatta vård av utbildad barnmorska
eller läkare såväl före som vid förlossningen ävensom eftervård samt vård
å sjukhus, om så erfordras. Rätten till fritt val av läkare liksom av sjukvårdsinrättning,
offentlig eller privat, skall såvitt möjligt lämnas oförkränkt.

4. Avgifter, som påföras enligt en obligatorisk socialförsäkring, som lämnar
förmåner vid havandeskap och barnsbörd, och skatter, som utgå på
grundval av utbetalad avlöning i syfte att tillhandahålla sådana förmåner
skola, vare sig de erläggas av både arbetsgivaren och de anställda eller av
arbetsgivaren ensam, inbetalas för samtliga inom vederbörande företag anställda
män och kvinnor utan avseende å kön.

Artikel 49

1. Kvinna, som ammar sitt barn, äger att för detta ändamål avbryta sitt
arbete under villkor, som skola angivas i den nationella lagstiftningen.

2. Avbrott i arbetet för amning äro att betrakta som arbetstid och skola
ersättas såsom sådan för det fall frågan regleras genom eller i enlighet med
den nationella lagstiftningen; vid reglering genom kollektivavtal skola avtalets
bestämmelser gälla.

Artikel 50

1. Kvinna som är frånvarande från arbetet på grund av havandeskap eller
barnsbörd enligt föreskrifterna i artikel 47, må arbetsgivaren icke uppsäga
under dylik frånvaro ej heller å sådan tidpunkt, att uppsägningstiden utlöper
under frånvaro, som nyss nämnts.

Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

2. Kvinna må icke uppsägas enbart av den anledningen att hon är havande
eller ammar sitt barn.

Del VIII. Ersättning för olycksfall i arbete

Artikel 51

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
del av förevarande konvention är i kraft, förbinder sig att å samtliga plantagearbetare
tillämpa den lagstiftning, som har till syfte att bereda arbetare
ersättning för olycksfall, som drabbat honom till följd av eller under arbetet.

Artikel 52

1. Varje medlem, för vilken denna del av förevarande konvention är i
kraft, förbinder sig att åt person, som å dess territorium drabbas av olycksfall
i arbete och är medborgare i någon annan medlemsstat, för vilken denna
del av konventionen är i kraft, eller åt sådan persons rättsinnehavare giva
samma behandling som den tillförsäkrar sina egna medborgare.

2. Nu åsyftade likhet i behandlingen skall tillförsäkras utländska arbetare
och deras rättsinnehavare utan villkor i avseende å hemvist. I fråga
om de utbetalningar, som en medlem eller dess medborgare i enlighet härmed
kunna ha att göra utom medlemmens territorium, skola de anordningar,
som vidtagas, där så finnes nödvändigt, regleras genom särskilda
överenskommelser mellan vederbörande medlemmar.

Artikel 53

Beträffande ersättning för olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken
på en medlems territorium tillfälligt eller med mellantider sysselsättes för
ett företag, som är beläget på annan medlems territorium, kan genom särskilt
avtal bestämmas, att sistnämnda medlems lagstiftning skall tillämpas.

Del IX. Organisationsrätt och kollektiv förhandlingsrätt

Artikel 54

Arbetsgivares och arbetstagares rätt att bilda organisationer för alla lagliga
ändamål skall garanteras genom lämpliga åtgärder.

Artikel 55

Det förfarande som skall tillämpas vid utredning av tvister mellan arbetsgivare
och arbetare skall vara så enkelt och snabbt som möjligt.

Artikel 56

1. Arbetsgivare och arbetare skola uppmuntras att undvika tvister samt
att, om dylika uppstå, söka nå rättvisa avgöranden genom förlikning.

2. I detta syfte skola alla genomförbara åtgärder vidtagas för att åvägabringa
samråd med representanterna för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
och för att låta dem taga del i förlikningsorganens upprättande
och verksamhet.

3. Med förbehåll för sådana organs verksamhet skall det åligga offentliga
tjänstemän att utreda tvister, söka främja förlikning samt bislå parterna
att nå rättvisa avgöranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år i959

4. Där så är möjligt skola dessa tjänstemän användas speciellt för sådana
uppgifter.

Artikel 57

1. Metoder för biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare skola
så snabbt som möjligt införas.

2. Representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna
företrädare för deras respektive organisationer, där sådana finnas,
skola såvitt möjligt beredas tillfälle att öva inflytande på dessa metoders
tillämpning under de former och i den utsträckning vederbörande myndighet
må bestämma, dock städse till lika antal och på lika villkor.

Artikel 58

1. Arbetare skola åtnjuta tillfredsställande skydd mot varje åtgärd med
avseende å deras anställningsförhållanden som är av organisationsfientlig
art.

2. Sådant skydd skall särskilt lämnas mot åtgärder, som ha till syfte att

a) göra anställningen av en arbetare beroende av det villkoret, att han icke
ansluter sig till fackförening eller upphör att vara fackligt organiserad;

b) föranleda avskedande eller annat förfång för en arbetare på grund av
hans medlemskap i fackförening eller deltagande i fackföreningsverksamhet
utanför arbetstiden eller, med arbetsgivarens medgivande, under
arbetstiden.

Artikel 59

1. Arbetares och arbetsgivares organisationer skola lämnas tillfredsställande
skydd mot varje inblandning från motpartens eller dess ombuds eller
dess medlemmars sida i fråga om organisationernas bildande, verksamhet
eller förvaltning.

2. Såsom inblandning skola särskilt anses åtgärder, avsedda att främja
bildandet av arbetarorganisationer, över vilka arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer
äga ett bestämmande inflytande, eller att stödja arbetarorganisationer
ekonomiskt eller i annan form i syfte att inordna sådana
organisationer under arbetsgivares eller arbetsgivarorganisationers kontroll.

Artikel 60

Organisatoriska åtgärder lämpade efter landets förhållanden skola, där
så är erforderligt, vidtagas för att säkerställa, att föreningsrätten sådan
denna definierats i föregående artiklar respekteras.

Artikel 61

Åtgärder lämpade efter landets förhållanden skola, där så är erforderligt,
vidtagas för att uppmuntra och främja utvecklandet och utnyttjandet i
största möjliga omfattning av anordningar för frivilliga förhandlingar mellan
arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer, å ena, och arbetarorganisationer,
å andra sidan, i syfte att åvägabringa en reglering av anställningsvillkoren
genom kollektivavtal.

Del X. Föreningsfrihet
Artikel 62

Arbetare och arbetsgivare skola, utan någon som helst åtskillnad, äga
rätt att utan därtill i förväg inhämtat medgivande bilda organisationer

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

efter sitt fria skön ävensom att utan andra förbehåll än dem vederbörande
organisations stadgar uppställa, ansluta sig till sådana organisationer.

Artikel 63

1. Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att avfatta sina
stadgar och reglementen samt utse sina representanter i full frihet, organisera
sin förvaltning och verksamhet samt fastställa sitt handlingsprogram.

2. Offentliga myndigheter skola avhålla sig från varje ingripande, som
begränsar denna rätt eller inverkar menligt på dess lagenliga utövande.

Artikel 6b

Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola icke kunna genom administrativ
åtgärd vare sig upplösas eller förbjudas att bedriva sin verksamhet.

Artikel 65

Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att bilda och ansluta
sig till förbund och centralorganisationer; sådan organisation, sådant
förbund eller sådan centralorganisation skall äga rätt att vara ansluten till
internationella arbetar- och arbetsgivarorganisationer.

Artikel 66

Bestämmelserna i artiklarna 62, 63 och 64 äga tillämpning jämväl å förbund
och centralorganisationer av arbetar- och arbetsgivarorganisationer.

Artikel 67

Arbetar- och arbetsgivarorganisationers, förbunds och centralorganisationers
förvärv av rättskapacitet skall icke vara underkastat villkor av beskaffenhet
att inskränka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 62,
63 och 64.

Artikel 68

1. Vid utövandet av de i denna del av förevarande konvention fastställda
rättigheterna skola arbetare och arbetsgivare samt deras respektive organisationer,
i likhet med andra enskilda personer eller organiserade sammanslutningar,
ställa sig landets lagar till efterrättelse.

2. Landets lagar må icke avfattas eller tillämpas på sätt, som kan vara
ägnat att begränsa i denna del av förevarande konvention fastställda garantier.

Artikel 69

I denna del av förevarande konvention förstås med uttrycket »organisation»
varje sammanslutning av arbetare eller arbetsgivare, som har till ändamål
att främja och värna arbetares eller arbetsgivares intressen.

Artikel 70

Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna
del av förevarande konvention är i kraft, förbinder sig att vidtaga alla erforderliga
och lämpliga åtgärder för att säkerställa, att arbetare och arbetsgivare
må kunna fritt utöva sin organisationsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959
Del XI. Arbetsinspektion
Artikel 71

Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall upprätthålla
ett system för arbetsinspektion.

Artikel 72

Arbetsinspektionen skall bestå av på lämpligt sätt utbildade inspektörer.

Artikel 73

Arbetarna och deras representanter skola äga att fritt träda i förbindelse
med inspektörerna.

Artikel 7\

1. Arbetsinspektionen åligger:

a) att trygga tillämpningen av gällande bestämmelser rörande arbetsförhållanden
och skydd för arbetare under arbetet, avseende stadganden i fråga
om arbetstid, löner, säkerhet, hygien och välfärd, barns och minderårigas
användande i arbete samt andra därmed sammanhängande ämnen,
i den mån åtgärder härutinnan falla inom arbetsinspektörs kompetensområde; b)

att bistå arbetsgivare och arbetare med råd och anvisningar beträffande
lämpligaste sätt att efterkomma gällande bestämmelser;

c) att fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet på brister och missförhållanden,
som icke äro särskilt beaktade i meddelade föreskrifter.

2. Uppgifter, som i övrigt må anförtros åt arbetsinspektör, få ej vara av
beskaffenhet att förhindra ett effektivt fullgörande av hans huvudsakliga
tjänståligganden eller menligt inverka på den opartiskhet, som kräves av
inspektör i hans förhållande till arbetsgivare och arbetare.

Artikel 75

Vederbörande myndighet skall vidtaga lämpliga åtgärder för att främja

a) en effektiv samverkan mellan inspektionsorganen och andra statliga
myndigheter samt offentliga eller enskilda institutioner med motsvarande
uppgifter;

b) samverkan mellan arbetsinspektionens befattningshavare samt arbetsgivare
och arbetare eller deras organisationer.

Artikel 76

Befattningshavare inom inspektionen skola vara anställda i offentlig
tjänst och i denna egenskap vara tillförsäkrade stadigvarande anställning
ävensom frihet från politisk eller eljest obehörig påverkan.

Artikel 77

1. Vederbörande myndighet skall vidtaga erforderliga åtgärder för att tillhandahålla
arbetsinspektörerna:

a) avdelningskontor, lämpligt utrustade med hänsyn till tjänstens behov
och tillgängliga för alla vederbörande;

b) erforderliga transportmedel, för den händelse för tjänstens fullgörande
lämpliga allmänna färdmedel icke stå till buds.

2. Vederbörande myndighet skall vidtaga nödiga åtgärder för att arbetsinspektörerna
skola erhålla resekostnads- och traktamentsersättning vid
tjänstens utövande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 78

1. Med vederbörlig legitimation försedd arbelsinspektör skall äga:

a) att fritt och utan föregående anmälan vid varje tid av dygnet erhålla
tillträde till varje företag eller arbetsställe, som är underkastat inspektion; b)

att under dagen erhålla tillträde till varje lokal, som arbetsinspektören
har skälig anledning antaga vara underkastad inspektion; samt

c) att vidtaga åtgärder för undersökning, provtagning eller utredning, som
han kan finna erforderlig för fastställande av att gällande arbetslagstiftning
noga följes, särskilt:

i) att ensam eller i vittnens närvaro utfråga arbetsgivare och personal
beträffande alla i samband med tillämpningen av arbetslagstiftningen
stående förhållanden;

ii) att påkalla företeende av alla böcker, register eller andra handlingar,
vilka jämlikt gällande författningar rörande arbetsförhållandena
skola hållas tillgängliga för att kontrollera att nämnda handlingar
äro i författningsenligt skick samt kopiera dylika handlingar eller
göra utdrag ur dem;

in) att påfordra uppsättandet av sådana anslag, som föreskrivas i arbetslagstif
tningen;

iv) att för analys taga och bortföra prov av material eller ämnen, som
användas eller bearbetas i företaget, dock att arbetsgivaren eller hans
ställföreträdare skall underrättas härom.

2. Då inspektion verkställes, har arbetsinspeklör att underrätta arbetsgivaren
eller dennes ställföreträdare om besöket, såvida inspektören icke
finner, att dylik anmälan skulle vara till förfång vid tjänstens utövande.

Artikel 79

Med förbehåll för undantag, som kunna göras i lagstiftningen, skall arbetsinspektör a)

vara förbjuden att äga direkt eller indirekt intresse i företag, som står
under hans tillsyn;

b) vid äventyr av ansvar eller disciplinär påföljd vara förpliktad att jämväl
sedan han lämnat tjänsten icke yppa fabriks- eller affärshemligheter
eller röja driftsmetoder, om vilka han må hava erhållit kännedom under
tjänsteutövningen; och

c) behandla som strängt förtrolig varje anmälan rörande fel i driftsanordning
eller överträdelse av föreskrifter, och icke meddela arbetsgivaren
eller dennes ställföreträdare, att inspektionsbesök föranletts av inkommen
anmälan.

Artikel 80

Till arbetsinspektionen skola anmälas inträffade olycksfall i arbete och
fall av yrkessjukdom i enlighet med vad i den nationella lagstiftningen
därutinnan stadgas.

Artikel 81

Arbetsställe skall inspekteras så ofta och så ingående som må erfordras
för en effektiv tillämpning av vederbörande föreskrifter.

Artikel 82

1. Mot den som överträder eller åsidosätter föreskrifter, vilkas efterföljd
det åligger arbetsinspektör att övervaka, skola laga åtgärder utan föregåen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

de varning vidtagas, där icke på grund av föreskrifter i den nationella lagstiftningen
förbättringar eller förebyggande åtgärder i första hand skola
vidtagas.

2. Arbetsinspektör skall äga att själv avgöra, huruvida anvisningar och
råd skola lämnas eller om vidtagandet av laga åtgärder skall påkallas eller
förordas.

Artikel 83

Lämpliga straffbestämmelser vid åsidosättande av gällande föreskrifter,
vilkas efterföljd inspektör har att övervaka, samt vid förhindrande av arbetsinspektörs
tjänstutövning skola meddelas i den nationella lagstiftningen
och noga upprätthållas.

Artikel 84

1. Arbetsinspektör och lokal inspektionsmyndighet skola hava att till
den centrala inspektionsmyndigheten avgiva periodiska rapporter angående
resultatet av inspektionsverksamheten.

2. Sådan rapport skall avfattas i enlighet med vad därom föreskrives av
den centrala myndigheten och avgivas å tid som bestämmes av denna myndighet,
dock minst en gång årligen.

Del XII. Bostäder
Artikel 85

Vederbörande myndigheter skola i samråd med berörda representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, främja åtgärder i
syfte att åt plantagearbetare tillhandahålla lämpliga bostäder.

Artikel 86

1. Vederbörande offentliga myndighet skall fastställa normer och minimibestämmelser
rörande de bostäder, som skola tillhandahållas enligt föregående
artikel. Myndigheten skall såvitt möjligt tillsätta rådgivande organ
bestående av företrädare för arbetsgivare och arbetare med uppgift att avgiva
yttranden i bostadsfrågor.

2. Nämnda minimibestämmelser skola lämna anvisningar rörande

a) byggnadsmaterial;

b) bostadens minimistorlek, dess planering, ventilation samt golvyta och
luftkub;

c) verandautrymme, köks-, tvätt- och förvaringsanordningar samt vattentillförsel
och sanitära anordningar.

Artikel 87

Lämpliga straffbestämmelser vid åsidosättande av de i föregående artikel
angivna föreskrifterna skola meddelas i den nationella lagstiftningen och
noggrant tillämpas.

Artikel 88

1. Upplåtes bostad av arbetsgivaren, skola plantagearbetares hyresvillkor
icke vara mindre förmånliga än de som gälla enligt nationell sedvänja eller
nationell lagstiftning.

2. Avskedas arbetare, som förhyr bostad, skall han beredas skälig frist
för utrymning av bostaden. Om dylik frist icke är fastslagen i lag, skall den -

Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

samma bestämmas genom förhandling eller, om överenskommelse icke därvid
uppnås, genom anlitande av normalt domstolsförfarande.

Del XIII. Hälso- och sjukvård
Artikel 89

Vederbörande myndigheter skola i samråd med representanter för berörda
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, främja varje
åtgärd i syfte att åt plantagearbetare och deras familjer tillhandahålla ändamålsenliga
hälso- och sjukvårdsanordningar.

Artikel 90

1. Sådana anordningar skola uppfylla en av de offentliga myndigheterna
föreskriven standard. De skola ha en med hänsyn till antalet därav berörda
personer tillräcklig omfattning samt betjänas av kvalificerad personal i
tillräckligt antal.

2. Då sådana anordningar tillhandahållas av vederbörande offentliga
myndighet, skola de överensstämma med av myndigheten tillämpade normer,
sedvänja och praxis.

Artikel 91

Vederbörande myndighet skall i samråd med representanter för berörda
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, inom plantageområden
vidtaga åtgärder för utrotande av eller kontroll över förefintliga
endemiska sjukdomar.

Del XIV. Slutartiklar

Artikel 92

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 93

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, då i enlighet med
artikel 3, ratifikationer registrerats för två av följande länder: Amerikas
Förenta Stater, Förenade Arabrepubliken, Argentina, Belgien, Bolivia, Brasilien,
Burma, Ceylon, Colombia, Costa Rica, Cuba, Dominikanska Republiken,
Ecuador, Etiopien, Filippinerna, Frankrike, Ghana, Guatemala, Haiti,
Honduras, Indien, Indonesien, Italien, Kina, Liberia, Malajiska Förbundet,
Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Pakistan, Panama, Peru, Portugal, Salvador,
De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Spanien, Storbritannien
och Nordirland, Sudan, Thailand och Viet-Nam.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem sex månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 94

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den8
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

samma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

Artikel 95

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av
organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den da«, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 96

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring
och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna
i föregående artiklar.

Artikel 97

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens en redogörelse för
konventionens tillämpning och taga under övervägande, huruvida anlednin«
föreligger att på konferensens dagordning uppföra frågan om dess revision!
helt eller delvis.

Artikel 98

. V Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av
förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 94 här ovan stadgas; b)

skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 99

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika
vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga B

Rekommendation (nr 110) angående anställningsförhållanden
för plantagearbetare

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående anställningsförhållanden
för plantagearbetare, vilken fråga utgör den femte punkten på sammanträdets
dagordning,

samt beslutat att dessa skola taga form av en rekommendation

antager denna den tjugofjärde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta
följande rekommendation, som må benämnas »rekommendation angående
plantager, 1958» (Plantations Recommendation, 1958).

Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Inledande anvisningar

1. 1) Med uttrycket »plantage» förstås i denna rekommendation varje
inom tropiskt eller subtropiskt område beläget jordbruksföretag, i vilket
avlönad arbetskraft regelmässigt sysselsättes och varest i kommersiellt
syfte följande produkter odlas eller framställas, nämligen kaffe, te, sockerrör,
gummi, bananer, kakao, kokosnötter, jordnötter, bomull, tobak, textilfibrer
(sisal, jute och hampa), citroner, palmolja, kinabark eller ananas.
Rekommendationen omfattar icke familjeföretag eller mindre företag vilkas
produktion är avsedd för den lokala marknaden och i vilka avlönad arbetskraft
icke regelmässigt sysselsättes.

2) Varje medlem må efter samråd med de mest representativa arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna, där sådana finnas, utsträcka rekommendationen
till att avse andra plantager genom att

a) till den i stycket 1 av denna punkt intagna förteckningen foga en eller
flera av följande produkter, nämligen ris, cikoria, kardemumma, geranium
och pyrethrum eller andra produkter;

b) till plantager, som avses i stycket 1 av denna punkt foga där icke angivna
slag av företag, vilka enligt nationell lagstiftning och praxis äro att
anse som plantager;

och bör medlemmen i sina enligt artikel 19 mom. 6 av Internationella arbetsorganisationens
stadga till Internationella arbetsbyråns generaldirektör
överlämnade redogörelser redovisa varje enligt detta stycke vidtagen åtgärd.

3) Med hänsyn till tillämpningen av denna punkt skall uttrycket
»plantage» normalt innefatta den första behandlingen av plantagens produkt
eller produkter.

2. Varje medlem bör tillämpa denna rekommendations anvisningar å

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

samtliga planiagearbetare utan åtskillnad med avseende å ras, hudfärg, kön,
trosbekännelse, politisk åskådning, nationalitet, socialt ursprung, stamtillhörighet
eller medlemskap i fackförening.

3. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen bör tid efter
annan, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till
Internationella arbetsbyrån avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis
inom de länder och territorier, för vilka medlemmen är ansvarig, beträffande
rekommendationens ämnesområde. Sådana redogörelser böra utvisa
den omfattning, i vilken rekommendationens anvisningar genomförts eller
föreslås till genomförande, ävensom sådana jämkningar i dessa anvisningar
som befunnits eller må befinnas erforderliga för antagande eller tilllämpning
av desamma.

4. I enlighet med artikel 19 mom. 8 av Internationella arbetsorganisationens
stadga skall denna konvention i intet fall betaga därav berörda arbetare
de förmånligare villkor, som genom lag, skiljedom, sedvänja eller avtal
blivit dem tillförsäkrade.

II. Yrkesutbildning

5. I varje land böra offentliga myndigheter och övriga lämpliga organ
var för sig eller samfällt tillse, att yrkesutbildningen tillhandahålles och
anordas enligt ett effektivt, rationellt, systematiskt och samordnat program.

6. 1) I underutvecklade områden, där utbildningsmöjligheter saknas, bör
en av de första åtgärderna vara att tillhandahålla utbildade lärare och instruktörer.

2) Då tillgång på sålunda utbildade lärare och instruktörer saknas, bör
stöd ändock lämnas för utveckling av utbildningsanordningar på plantager,
där ledaren av företaget besitter tillräckliga förutsättningar för att utöva
praktisk handledning.

7. Ansvaret för utbildningsverksamheten bör överlämnas åt den eller de
myndigheter, som äro bäst skickade för uppgiften; i de fall då ansvaret åvilar
flera myndigheter gemensamt, böra samordnade åtgärder vidtagas. Lokala
myndigheter böra samarbeta vid utbildningsprogrammens genomförande.
Nära samverkan bör upprätthållas med berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer
ävensom i förekommande fall med andra intresserade
sammanslutningar, där sådana finnas.

8. Ehuru lokala bidrag till utbildningsverksamhetens finansiering i många
fall äro påkallade, böra likväl de offentliga myndigheterna, i den omfattning
som anses lämplig och erforderlig, även främja allmän och enskild
utbildningsverksamhet genom att bl. a. lämna ekonomiskt understöd, tillhandahålla
jord, byggnader, transportmedel, utrustning och undervisningsmateriel,
medelst stipendier eller annorledes bidraga till täckande av elevernas
levnadsomkostnader eller avlöning under utbildningen samt bereda
kvalificerade elever, särskilt sådana som icke själva kunna bestrida kostnaderna,
avgiftsfritt tillträde till internatskolor för utbildning i plantagearbete.

III. Löner

9. Den längsta tid som må förflyta mellan två löneutbetalningar bör bestämmas
så, att lön utbetalas

a) minst två gånger i månaden med högst 16 dagars mellanrum, i fråga om
arbetare, vilkas lön beräknas för timme, dag eller vecka; och

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

b) minst en gång i månaden i fråga om anställda, vilkas lön beräknas för
månad eller år.

10. 1) I fråga om arbetare, vilkas lön beräknas enligt ackordsystem eller
efter prestation, bör den längsta tid som må förflyta mellan två löneutbetalningar
om möjligt bestämmas så, att lön utbetalas minst två gånger i månaden
med högst 16 dagars mellanrum.

2) I fråga om arbetare, anställda för att fullgöra arbete, som tager mer
än fjorton dagar i anspråk, och beträffande vilka kollektivavtal eller skiljedom
icke stadgar andra tidsintervaller för löneutbetalning, böra lämpliga
åtgärder vidtagas för att garantera

a) att betalningar göras a conto minst två gånger i månaden med högst 16
dagars mellanrum i förhållande till den fullgjorda arbetsprestationen;
och

b) att slutavräkning äger rum inom fjorton dagar efter det arbetet fullgjorts.

11. De upplysningar rörande lönevillkoren, vilka böra bringas till arbetarnas
kännedom, böra där så befinnes lämpligt, innefatta uppgifter om

a) lönesatser;

b) beräkningsmetoder;

c) tidsintervaller för löneutbetalning;

d) platsen för löneutbetalning; och

e) de villkor, på vilka avdrag må göras.

12. Där så lämpligen kan ske, böra arbetarna i samband med varje löneutbetalning
erhålla följande uppgifter med avseende å vederbörande betalningsperiod,
i den mån sådana uppgifter kunna variera,

a) bruttobeloppet av intjänt lön;

b) de avdrag, som eventuellt gjorts med angivande av skälen därtill och
beloppet; samt

c) nettobeloppet av förfallen lön.

13. Arbetsgivarna böra anmodas att, där så lämpligen kan ske, föra avlöningslistor,
vilka med avseende å varje anställd arbetare innehålla de i
föregående punkt angivna uppgifterna.

14. 1) Erforderliga åtgärder böra vidtagas för att garantera, att intjänta
löner vederbörligen utbetalas, och böra arbetsgivarna åläggas att föra register
över utbetalda löner, att giva arbetarna intyg över utbetalda löner
samt att vidtaga andra lämpliga åtgärder för att underlätta erforderlig kontroll.

2) Lönen bör i regel utbetalas kontant och direkt till varje arbetare.

3) Såvida icke lokal sedvänja, som arbetarna önska bibehålla, till
annat föranleder, bör lönen utbetalas regelbundet med sådana intervaller
som äro ägnade att minska risken för löntagarnas skuldsättning.

4) Därest kost, bostad, kläder och andra förnödenheter eller tjänster
ingå i lönen, bör vederbörande myndighet vidtaga alla erforderliga åtgärder
för att noga kontrollera deras tillräcklighet och kontanta värde.

5) Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att

a) upplysa arbetarna om deras rättigheter med avseende å lönen;

b) förhindra varje icke medgivet avdrag å lönen; och

c) begränsa de belopp, som må avdragas från lönen såsom ersättning för
däri ingående förnödenheter och tjänster, till det faktiska värdet av desamma.

15. 1) Frivilligt sparande i skilda former bland löntagare bör uppmuntras.

2) De högsta belopp av lönen, som må förskottsvis utbetalas, ävensom
sättet för återbetalande av förskott böra bestämmas av vederbörande
offentliga organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

3) Vederbörande organ bör begränsa det löneförskott, som må utbetalas
till en arbetare, vilken vunnit anställning från annat territorium. Beloppet
av sådant förskott bör noga angivas för arbetaren. Därest utbetalat
förskott överstiger det av vederbörande organ fastställda, bör detsamma icke
kunna lagligen återfordras.

4) Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att skydda löntagare
mot ocker, särskilt sådana åtgärder, som syfta till begränsning av låneräntorna,
genom kontroll av långivarnas verksamhet och vidgade möjligheter
till lån för legitima ändamål genom kooperativa kreditorganisationer eller
andra institutioner under offentlig kontroll.

16. Vid fastställandet av minimilönesatser böra vederbörande organ städse
beakta nödvändigheten av att tillförsäkra arbetarna en skälig levnadsstandard.

17. Bland de förhållanden, som böra beaktas vid bestämmande av minimilönesatser,
må nämnas följande: levnadskostnaderna, ett skäligt värde å
utförda tjänster, de löner, som utgå för likartat eller jämförbart arbete enligt
kollektivavtal, samt den allmänna lönenivån för arbete av jämförlig beskaffenhet
i det område, där arbetarna äro tillfredsställande organiserade.

18. Ordningen för fastställande av minimilöner bör, oberoende av sin
form, bygga på undersökningar av förhållandena å plantager ävensom på
samråd med de närmast berörda parterna, d. v. s. arbetsgivare och arbetare
eller deras mest representativa organisationer, där sådana finnas. Båda parters
mening bör inhämtas i alla frågor rörande minimilöners fastställande
samt hänsyn i lika mån tagas därtill.

19. I syfte att förläna större auktoritet åt de lönesatser, som må fastställas,
bör, i de fall, då den beslutade ordningen för fastställande av minimilöner
så medgiver, tillfälle beredas vederbörande arbetare och arbetsgivare
att omedelbart och på lika villkor medverka vid fastställandet av minimilöner
genom representanter, utsedda i lika antal eller i varje fall utrustade
med samma antal röster.

20. För att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter skola åtnjuta
förtroende av dem, vilkas intressen de företräda, böra vederbörande arbetsgivare
och arbetare, i den mån förhållandena så medgiva, äga att i det i
punkt 19 härovan åsyftade fallet medverka vid utseendet av partsrepresentanterna;
i varje fall böra förefintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer
anmodas att avgiva förslag å medlemmar av organ för minimilöners fastställande.

21. I det fall, då ordningen för fastställande av minimilöner förutsätter
medverkan av opartiska personer, antingen för meddelande av skiljedom
eller i annat syfte, böra dessa utses bland män eller kvinnor, vilka besitta
erforderliga förutsättningar för uppgiften och som icke äga sådant intresse
i plantage- eller likartade företag, att deras opartiskhet skulle kunna sättas
i fråga.

22. Föreskrifter böra meddelas rörande revision av fastställda minimilönesatser
med lämpliga tidsmellanrum.

23. För att bereda verksamt skydd för vederbörande arbetares löner böra
åtgärder, som åsyfta att bereda trygghet mot utbetalning av lägre löner än
de som finnas angivna i minimilönesatserna, innefatta:

a) anordningar för att giva publicitet åt gällande minimilönesatser och
särskilt för att, på sätt som må befinnas mest lämpligt med hänsyn till
nationella förhållanden, därom hålla arbetsgivare och arbetare underrättade; b)

offentlig kontroll å de löner, som faktiskt utbetalas;

c) straff för åsidosättande av gällande lönesatser samt åtgärder till förebyggande
av sådant åsidosättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

24. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att begränsa löneavdrag
i den mån så anses nödvändigt för att trygga arbetarens och hans familjs
uppehälle.

25. 1) Avdrag å lön såsom gottgörelse för förlust eller skada, som åsamkats
arbetsgivarens produkter, egendom eller utrustning, bör medgivas
allenast därest det klart kan visas, att vederbörande arbetare är ansvarig
för förlusten eller skadan.

2) Avdragsbeloppet bör vara skäligt och icke överstiga förlustens
eller skadans verkliga värde.

3) Innan beslut om sådant avdrag fattas, bör tillfälle beredas vederbörande
arbetare att anföra skäl mot avdragets verkställande.

26. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att begränsa löneavdrag för
verktyg, material och utrustning, som tillhandahållas av arbetsgivaren,
till att avse fall, då sådana avdrag

a) utgöra en allmänt erkänd sedvänja inom ifrågavarande näringsgren eller
yrke; eller

b) föreskrivas i kollektivavtal eller skiljedom; eller

c) annorledes äro medgivna enligt ett i den nationella lagstiftningen angivet
förfarande.

IV. Lika lön

27. 1) Varje medlem bör med avseende å alla arbetstagare, på sätt som
är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja
och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)—c) angivna utvägar i förening.

V. Arbetstid och övertid

28. I denna del av rekommendationen förekommande anvisningar äga
tillämpning å arbetare, vilka uppbära tidlön.

29. Arbetstiden för personal anställd å plantage, som avses i punkten 1
ovan, bör icke överstiga åtta timmar om dagen och 48 timmar i veckan
med de undantag, som här nedan stadgas:

a) anvisningarna i denna del äga ej tillämpning å personer, som intaga en
övervakande eller ledande ställning;

b) där med stöd av lag, praxis eller överenskommelse mellan arbetsgivaroch
arbetarorganisationerna (eller, där sådana organisationer icke finnas,
mellan representanter för arbetsgivarna och arbetarna) arbetstiden
under en eller flera av veckans dagar är kortare än åtta timmar, må under
återstående dagar i veckan åttatimmarsgränsen överskridas efter
medgivande av behörig offentlig myndighet eller överenskommelse mellan
nyssnämnda organisationer eller representanter; dock må i intet
fall här avsedda överskridande uppgå till mer än en timme;

c) vid skiftarbete må arbetstiden utsträckas utöver åtta timmar per dag
och 48 timmar per vecka, under villkor likväl att medeltalet arbetstimmar
under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger åtta per dag
och 48 per vecka.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

30. Den i punkten 29 angivna arbetstidsbegränsningen må överskridas, i
fält olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa eller brådskande arbete
behöver utföras i avseende å maskiner eller redskap eller i fall av »force
majeure», dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig
rubbning av företagets normala drift. Nämnda begränsning må även överskridas
i syfte att undvika förstöring av ömtåliga varor eller av materiel,
som lätt kan försämras.

31. Den i punkten 29 angivna arbetstidsbegränsningen må även överskridas
vid sådana arbeten, som på grund av sin natur måste drivas kontinuerligt
med användande av varandra avlösande skiftlag, under villkor
likväl att arbetstiden i medeltal icke överstiger 56 timmar i veckan. Denna
anordning bör icke inkräkta på de fridagar, vilka genom lagstiftningen i
vederbörande land kunna hava tillförsäkrats arbetarna såsom ersättning för
den ordinarie vilodagen i veckan.

32. 1) Av offentlig myndighet utfärdade bestämmelser böra för plantager
fastställa

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande
och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras
utom den tid, som är bestämd för plantagearbete i allmänhet, eller beträffande
säsongarbete eller vissa andra slags arbeten, som väsentligen
äro av intermittent natur;

b) de tillfälliga undantag, som finnas böra beviljas för att möta särskilt
stor ökning av arbetet.

2) Dylika bestämmelser böra utfärdas efter hörande av vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas. De böra fastställa
högsta antalet övertidstimmar i varje särskilt fall.

33. Arbetslönen för varje arbetstimme, som utförts enligt punkterna 30,
31 och 32 utöver den i punkten 29 angivna arbetstiden, bör överstiga den
ordinarie avlöningen med minst 25 procent.

VI. Välfärdsanordningar

34. Med hänsyn till mångfalden av välfärdsanordningar och därmed sammanhängande
skiftande praxis i olika länder må i denna del av förevarande
rekommendation angivna anordningar åvägabringas medelst av offentlig
myndighet eller på enskilt initiativ vidtagna åtgärder

a) genom lagstiftning eller

b) på annat av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer godkänt sätt eller

c) genom kollektivavtal eller andra mellan berörda arbetsgivare och arbetstagare
träffade avtal.

35. På platser, där möjligheterna för inköp av lämpliga livsmedel, drycker
och måltider äro otillräckliga, böra åtgärder vidtagas för att tillhandahålla
arbetstagarna sådana anordningar.

36. Arbetstagarna böra under inga omständigheter åläggas att anlita utspisningsanordningarna,
såvida icke den nationella lagstiftningen kräver att
så sker av hälsoskäl.

37. 1) Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att främja tillhandahållande
av fritidsanordningar för arbetstagarna inom eller i närheten av det företag,
där de äro anställda, i sådana fall då dylika anordningar icke redan
ställts till förfogande av särskilda institutioner eller av samhället, samt
representanter för vederbörande arbetstagare göra gällande, att ett verkligt
behov av sådana anordningar föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

2) Dylika åtgärder böra om så är lämpligt vidtagas av på grund av
lagstiftning tillsatta organ, därest sådan uppgift åvilar dessa organ, eller
på initiativ av vederbörande arbetsgivare eller arbetstagare efter samråd
dem emellan. Åtgärderna i fråga böra företrädesvis inriktas på att sporra
och stödja samhälleliga initiativ ägnade att tillgodose kraven på fritidsanordningar.

38. Vilka metoder som än må anlitas för att tillhandahålla fritidsanoTdningar,
böra arbetstagarna icke under några omständigheter hava skyldighet
att utnyttja desamma.

39. Vederbörande myndighet i varje land bör föranstalta om samråd
med arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer beträffande sättet
för administration och kontroll av de välfärdsanordningar, som inrättats
genom den nationella lagstiftningen.

40. I ekonomiskt underutvecklade länder, där lagstadgade skyldigheter
rörande välfärdsanordningar saknas, må dylika anordningar finansieras genom
»välfärdsfonder», som vidmakthållas genom av vederbörande myndighet
fastställda bidrag och förvaltas av kommittéer med representanter
för arbetsgivare och arbetstagare till lika antal.

41. 1) Måltider och annan proviant, som tillhandahållas arbetstagarna
omedelbart av arbetsgivaren, böra åsättas priser, som äro rimliga och icke
medföra vinst för arbetsgivaren; eventuellt uppkommande överskott bör avsättas
till en fond eller bokföras å särskilt konto samt bör, alltefter omständigheterna,
användas för täckande av förluster eller förbättring av de
anordningar, vilka stå till arbetstagarnas förfogande.

2) Måltider och annan proviant, som tillhandahållas arbetstagarna
av entreprenör, böra åsättas priser, som äro rimliga och icke medföra vinst
för arbetsgivaren.

3) Därest måltider och annan proviant tillhandahållas på grund av
kollektivavtal eller inom företaget särskilt träffat avtal, bör den i första
stycket angivna fonden förvaltas antingen av ett för parterna gemensamt
organ eller av arbetstagarna.

42. 1) Under inga omständigheter bör en arbetstagare åläggas att bidraga
till kostnaderna för sådana välfärdsanordningar som han icke personligen
önskar utnyttja.

2) I sådana fall då arbetstagarna ha att taga del i kostnaderna tor
välfärdsanordningarna, bör avbetalning eller uppskov med betalning icke
medgivas.

43. Då särskilda svårigheter föreligga för en avsevärd del av arbetstagarna
att färdas till och från arbetet, på grund av att den allmänna transportapparaten
är otillräcklig eller turlistorna olämpliga, böra de företag,
där arbetstagarna äro anställda, söka att hos vederbörande lokala transportorgan
utverka erforderliga ändringar eller förbättringar i kommunikatio -

nerna.

44. Då tillfredsställande och lämpliga transportmöjligheter för arbetstagarna
äro erforderliga och icke på annat sätt kunna ordnas, böra de företag,
där arbetstagarna äro anställda, själva tillhandahålla transportmedel.

VII. Förebyggande av olycksfall

45. Medlemsstaterna böra vidtaga lämpliga åtgärder till förebyggande av
olycksfall och yrkessjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 23 år 1959

VIII. Ersättning för olycksfall i arbete

46. I händelse av arbetsoförmåga bör ersättning utgå från femte dagen
efter olycksfallet, vare sig ersättningen lämnas av arbetsgivaren, av en
olycksfallsförsäkringsanstalt eller av en sjukförsäkringsanstalt.

47. Ett tillägg till ersättningen bör utgivas till skadade, som drabbas av
arbetsoförmåga, vilken gör ständig hjälp av annan person nödvändig.

48. Genom olycksfall i arbete skadade böra hava rätt till läkarhjälp samt
till sådant kirurgiskt och farmaceutisk! bistånd, som kan finnas nödigt
till följd av olycksfallet. Kostnaden för sådan hjälp kan bestridas antingen
av arbetsgivaren, av en olycksfallsförsäkringsanstalt eller av en sjuk- och
invaliditetsförsäkringsanstalt.

49. 1) Den nationella lagstiftningen bör bereda genom olycksfall i arbete
skadade rätt till erhållande och normalt förnyande, genom arbetsgivarens
eller försäkringsanstaltens försorg, av sådana konstgjorda lemmar
och ortopediska hjälpmedel, som erkännas vara nödvändiga; undantagsvis
må dock den nationella lagstiftningen medgiva, att tillhandahållandet och
förnyandet av sådana hjälpmedel utbytes mot ett tillägg till ersättningen,
vilket bör bestämmas samtidigt med att själva ersättningsbeloppet fastställes
eller revideras och som bör svara mot den sannolika kostnaden för normal
anskaffning och förnyelse av hjälpmedlen.

2) Den nationella lagstiftningen bör föreskriva nödiga kontrollåtgärder,
såväl till förebyggande av missbruk i samband med förnyandet av
hjälpmedel som till säkerställande att tilläggsersättningen användes till avsett
ändamål.

IX. Ersättning för yrkessjukdomar

50. Varje medlem bör tillförsäkra personer, som falla offer för yrkessjukdomar,
eller deras rättsinnehavare en ersättning grundad på de allmänna
principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för olycksfall
i arbete.

51. Denna ersättning bör icke vara lägre än den, som i den nationella lagstiftningen
stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta förbehåll
skall det stå varje medlem fritt att vid fastställandet i den nationella
lagstiftningen av de villkor, enligt vilka ersättning för ifrågavarande sjukdomar
skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin lagstiftning
om ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar
och anpassningar, som kunna synas tjänliga.

52. Varje medlem bör såsom yrkessjukdomar anse de sjukdomar och förgiftningar,
vilka angivas i en förteckning, som skall fastställas av medlemmarna
i samråd med de mest representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.

X. Social trygghet

53. Varje medlem bör till plantagearbetare utsträcka tillämpningen av den
lagstiftning, som konstituerar system av försäkring eller andra lämpliga
system, vilka garantera arbetstagare å plantager trygghet i händelse av sjukdom,
havandeskap och barnsbörd, invaliditet, ålderdom och andra dylika sociala
risker, på villkor likvärdiga dem som gälla för arbetarna inom industri
och handel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

XI. Arbetsinspektion

54. Med legitimation försedd inspektör bör äga laglig befogenhet

a) att vid varje tid av dygnet besöka och inspektera varje plats, där han har
skälig anledning antaga att av lagen skyddade personer äro anställda,
samt på dagen erhålla tillträde till varje plats, som han har skälig anledning
antaga vara underkastad hans övervakning; dock att inspektören
bör, innan han lämnar platsen, om möjligt underrätta arbetsgivaren eller
någon av dennes ställföreträdare om besöket;

b) att utan vittnen utfråga företagets personal och att i och för fullgörande
av honom åliggande uppgifter anhålla om upplysningar hos varje annan
person, vars vittnesmål må finnas vara av betydelse, samt att begära att
få del av register eller dokument, vilka enligt lagstiftningen rörande arbetsvillkor
skola föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga C

Konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående diskriminering i fråga om
anställning och yrkesutövning, vilken fråga utgör den fjärde punkten på
sammanträdets dagordning,

och beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

och beaktat att Philadelphiadeklarationen fastslår att alla människor,
oavsett ras, trosbekännelse eller kön, äga rätt att i frihet, ekonomisk
trygghet och under lika förutsättningar eftersträva materiellt välstånd
och kulturell utveckling,

samt vidare beaktat att diskriminering utgör en kränkning av de rättigheter,
som kungjorts i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta
följande konvention, som må benämnas »konvention angående diskriminering
(anställning och yrkesutövning), 1958» [Discrimination (Employment
and Occupation) Convention, 1958].

Artikel 1

1. I denna konvention förstås med uttrycket »diskriminering»

a) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg,
kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung,
som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter
eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres
eller beskäres;

b) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde i övrigt, som har till följd,
att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om
anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres och som må
angivas av vederbörande medlemsstat efter samråd med representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, ävensom med
andra lämpliga organ.

2. Varje åtskillnad, uteslutning eller företräde, som grundas på för anställningen
enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer, skall icke
anses såsom diskriminering.

3. I denna konvention förstås med uttrycken »anställning» och »yrkesutövning»
tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda yrken
ävensom anställningsvillkor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

Artikel 2

Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att
utforma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade
efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende
å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i
syfte att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende.

Artikel 3

Varje medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att
genom metoder, anpassade efter landets förhållanden och praxis,

a) söka få till stånd samverkan med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
ävensom med andra berörda organ i syfte att främja godtagande
och tillämpning av denna politik;

b) utfärda sådana lagar och stödja sådana undervisningsprogram som må
vara ägnade att trygga ifrågavarande politiks godtagande och tillämpning; c)

upphäva alla lagbestämmelser och ändra administrativa föreskrifter och
praxis, vilka äro oförenliga med politiken;

d) fullfölja nämnda politik såvitt avser anställning, som är underkastad nationell
myndighets omedelbara kontroll;

e) sörja för att nämnda politik tillämpas inom den yrkesväglednings-, yrkesutbildnings-
och arbetsförmedlingsverksamhet, som bedrives under
ledning av statlig myndighet;

f) i sina årliga redogörelser för konventionens tillämpning angiva de åtgärder,
som vidtagits för att fullfölja denna politik, samt därigenom vunna
resultat.

Artikel 4

Såsom diskriminering skall icke anses åtgärder riktade mot den som är
skaligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets säkerhet skadlig verksamhet,
under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i enlighet med
nationell praxis upprättat organ.

Artikel 5

1. Särskilda skydds- eller biståndsåtgärder, som angivits i andra av Internationella
arbetsorganisationen antagna konventioner och rekommendationer
skola icke anses såsom diskriminering.

2. Varje medlem må efter hörande av representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där sådana finnas, besluta, att andra särskilda åtgärder,
avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka av sådana
skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller kulturell
nivå allmänt erkännas vara i behov av särskilt skydd eller bistånd, icke
skola anses såsom diskriminering.

Artikel 6

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förhinder sig att tillämpa
densamma på utanför moderlandet belägna områden i enlighet med bestämmelserna
i Internationella arbetsorganisationens stadga.

Artikel 7

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959
Artikel 8

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artiklarna 9—lb

Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 9b—99 av konventionen
(nr 110) angående anställningsförhållanden för plantagearbetare, dock att
då i artikel 98 av sistnämnda konvention hänvisas till artikel 9b, detta i förevarande
konvention motsvaras av en i artikel 13 upptagen hänvisning till
artikel 9.

Kungi. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga D

Rekommendation (nr 111) angående diskriminering i fråga om
anställning och yrkesutövning

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 4 juni 1958 till sitt fyrtioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning, vilken fråga utgör den fjärde punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående diskriminering
(anställning och yrkesutövning), 1958,

antager denna den tjugofemte dagen i juni månad år nittonhundrafemtioåtta
följande rekommendation, som må benämnas »rekommendation angående
diskriminering (anställning och yrkesutövning), 1958» (Discrimination
[Employment and Occupation] Recommendation, 1958).

Konferensen förordar, att varje medlem bör tillämpa följande anvisningar.

I. Definitioner

1. 1) I denna rekommendation förstås med uttrycket »diskriminering»

a) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg,
kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt
ursprung som har till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter
eller behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres
eller beskäres;

b) varje åtskillnad, uteslutning eller företräde i övrigt, som har till följd,
att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i fråga om
anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres och som
må bestämmas av vederbörande medlemsstat efter samråd med representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas,
ävensom med andra lämpliga organ.

2) Varje åtskillnad, uteslutning eller företräde, som grundas på för
anställningen enligt dennas natur erforderliga personliga kvalifikationer,
skall icke anses såsom diskriminering.

3) I denna rekommendation förstås med uttrycken »anställning» och
»yrkesutövning» tillträde till yrkesutbildning, till anställning och till skilda
yrken ävensom anställningsvillkor.

II. Politikens utformning och tillämpning

2. Varje medlem bör utforma en nationell politik till förhindrande av
diskriminering i anställning och yrkesutövning. Denna politik bör bringas

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

i tillämpning genom lagstiftningsåtgärder, kollektivavtal mellan representativa
arbetsgivar- och arbetarorganisationer eller på annat med nationella
förhållanden och praxis förenligt sätt, varvid följande principer böra beaktas
:

a) åtgärder ägnade att främja likställdhet med avseende å möjligheter och
behandling i fråga om anställning eller yrkesutövning utgöra en angelägenhet
av allmänt intresse;

b) varje individ bör utan diskriminering åtnjuta likställdhet med avseende
å möjligheter och behandling såvitt angår

i) tillträde till yrkesvägledning och arbetsförmedling;

ii) tillträde till yrkesutbildning och anställning efter eget val enligt
personligt anlag för dylik utbildning eller anställning;

iii) befordran i enlighet med sina personliga egenskaper, erfarenhet,
skicklighet och nit;

iv) trygghet i anställningen;

v) lön för arbete av lika värde;

vi) arbetsvillkor, däri inbegripna arbetstid, viloperioder, semester, åtgärder
för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, ävensom åtgärder
för social trygghet, välfärdsanordningar samt sociala förmåner, som
tillhandahållas i samband med anställningen;

c) statliga organ böra inom hela sitt verksamhetsområde tillämpa en anställningspolitik
utan någon som helst diskriminering;

d) arbetsgivarna böra icke utöva eller tolerera diskriminering i fråga om
arbetstagares anställning, utbildning, befordran, kvarblivande i tjänst
eller vid bestämmandet av anställningsvillkoren; vid tillämpningen av
denna princip böra arbetsgivarna icke utsättas för obstruktioner eller
inblandning, vare sig direkt eller indirekt, från enskild persons eller
från organisations sida;

e) arbetsmarknadens parter böra i kollektiva förhandlingar och i förhållandet
sig emellan respektera principen om likställdhet med avseende
å möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning
samt böra tillse att kollektivavtal icke innehålla bestämmelser av diskriminerande
natur beträffande tillträde till, utbildning för, befordran till
eller kvarblivande i anställning eller i fråga om anställningsvillkor;

f) arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer böra icke utöva eller tolerera
diskriminering med avseende å beviljande eller bibehållande av
medlemskap i desamma eller deltagande i dessas fackliga angelägenheter.

3. Varje medlem bör

a) trygga tillämpningen av principerna rörande icke-diskriminering

i) med avseende å anställning, som står under nationell myndighets
omedelbara kontroll;

ii) i yrkesväglednings-, yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsverksamhet,
som är underställd nationell myndighets ledning;

b) där så är möjligt och erforderligt främja dessa principers iakttagande
med avseende å annan anställning samt annan yrkesväglednings-, yrkesutbildnings-
och arbetsförmedlingsverksamhet, därvid bl. a. följande
metoder inå komma till användning

i) statliga, regionala eller lokala myndigheter eller organ samt industrier
och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna, böra
erhålla stöd för" att trygga principernas tillämpning;

ii) godkännande av kontrakt, som medföra ianspråktagande av allmänna
medel, bör göras beroende av att principerna iakttagas;

iii) beviljande av anslag till utbildningsanstalter samt tillstånd att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1959

driva privata arbetsförmedlings- eller yrkesvägledningsbyråer bör
göras beroende av att principerna iakttagas.

4. Lämpliga organ —- där så är möjligt med biträde av rådgivande kommittéer
bestående av företrädare för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer,
där sådana finnas, ävensom för andra berörda organ — böra upprättas
i syfte att främja tillämpningen av denna politik inom alla områden
av offentlig och privat anställning samt särskilt

a) vidtaga alla genomförbara åtgärder ägnade att bibringa allmänheten
förståelse för och förmå den att godtaga principerna rörande icke-diskriminering; b)

till prövning upptaga klagomål över att politiken icke följes, undersöka
dylika klagomål samt vid behov genom förlikning åstadkomma rättelse
i en mot politiken stridande praxis;

c) till förnyad prövning upptaga klagomål, vilka icke kunnat avgöras genom
förlikning samt avgiva yttrande eller fatta beslut rörande sättet
att åstadkomma rättelse i påvisad diskriminerande praxis.

5. Varje medlem bör upphäva samtliga lagbestämmelser och ändra administrativa
instruktioner och praxis, som stå i strid med ifrågavarande politik.

6. Tillämpningen av politiken bör icke menligt påverka särskilda åtgärder,
avsedda att tillgodose det speciella behovet hos personer, vilka av sådana
skäl som kön, ålder, invaliditet, försörjningsbörda eller social eller
kulturell nivå allmänt erkännas vara i behov av särskilt skydd eller bistånd.

7. Såsom diskriminering skall icke anses åtgärder riktade mot den som
är skäligen misstänkt för eller invecklad i en för rikets säkerhet skadlig
verksamhet, under förutsättning att han äger anföra besvär hos ett i enlighet
med nationell praxis upprättat organ.

8. I fråga om immigrerande arbetare av främmande nationalitet och deras
familjemedlemmar böra de i konventionen angående migrerande arbetare
(reviderad), 1949, intagna bestämmelserna om lika behandling ävensom
de i rekommendationen angående migrerande arbetare (reviderad),
1949, intagna anvisningarna rörande lättnader i restriktioner beträffande
anställning beaktas.

9. Vederbörande myndigheter, företrädare för arbetsgivare, arbetare och
lämpliga organ böra fortlöpande samverka i syfte att överväga vilka ytterligare
positiva åtgärder, som med hänsyn till de nationella förhållandena
må finnas påkallade för att förverkliga principerna rörande icke-diskriminering.

III. Samordning av åtgärder till förebyggande av diskriminering

på alla områden

10. För åtgärder mot diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning
ansvariga myndigheter böra intimt och fortlöpande samverka med
de för åtgärder mot diskriminering på andra områden ansvariga myndigheterna,
i syfte att ernå en samordning av vidtagna åtgärder.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 soml. Xr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1959

Bilaga E

Resolutioner

I. Resolution angående publicering av arbetslagstiftning.

II. Resolution angående de mänskliga rättigheterna.

III. Resolution angående propaganda rörande hälsa och säkerhet inom
industrien.

IV. Resolution angående arbetskraftssynpunkter på den ekonomiska utvecklingen.

V. Resolution angående främjande av rationell företagsledning.

VI. Resolution angående åtgärder för främjande av sysselsättning och
bekämpande av arbetslöshet.

VII. Resolution angående undersysselsättning och arbetslöshet inom
jordbruket samt jordreformers inflytande på lantarbetares sociala
förhållanden.

VIII. Resolution angående expansion av den internationella handeln.

IX. Resolution angående förhållandet mellan arbetare och företagsledning.

X. Resolution angående ökat tekniskt bistånd för infödda folkgruppers
integration i vederbörande lands ekonomiska, sociala och kulturella
liv.

XI. Resolution angående tillsättandet av en särskild kommitté rörande
fiskare.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om fiskares arbetsförhållanden.

XIII. Resolution angående plantagearbetares levnadsstandard och anställningsförhållanden.

XIV. Resolution angående yrkessjukdomar.

XV. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om företagshälsovårdens organisation.

XVI. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett av de
närmaste konferenssammanträdena av frågan om arbetstidens förkortning.

XVII. Resolution angående antagande av budget för 41 :a budgetåret
(1959) och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika
medlemsstater.

XVIII. Resolution angående driftkapitalfonden.

XIX. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1959.

XX. Resolution angående förbättring av sådana från arbetsbyråns tjänstepensionsfond
utgående pensioner, vilka delvis grundas på före den
1 januari 1947 gällande löneskalor.

XXI. Resolution angående höjning av de från pensionsfonden för ledamöter
av förutvarande fasta mellanfolkliga domstolen utgående pensionerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1959

XXII. Resolution angående förlängning av den för erhållande av pension
erforderliga längsta tjänstetiden i och för beräkning av tjänstepensioner
enligt arbetsbyrås tjänstepensionsreglemente.

XXIII. Resolution angående utseende av en ledamot av Internationella arbetsbyråns
tjänstepensionskassas styrelse och av byråns tjänstepensionskommitté
(Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).

XXIV. Resolution angående förordnande av ledamöter av Internationella
arbetsorganisationens administrativa domstol.

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5*1786