Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
1
Nr 20
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461); given Stockholms slott den 3 januari 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens innehåll
Hembiträdeslagen föreslås skola i sin nuvarande lydelse erhålla förlängd
giltighet till och med den 31 oktober 1962.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 20
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461)
Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 19441, vilken
enligt lag den 9 mars 1956 (nr 55) gäller till och med den 31 oktober 1959,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1962.
1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1947:264, av 15 och 16 §§ se SFS 1953:151.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1959
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 november
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om fortsatt hembiträdeslagstiftning
samt anför.
Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) erhöll ursprungligen en till
tre år begränsad giltighetstid, vilken sedermera vid fyra tillfällen förlängts
med tre år i sänder. Efter den senaste förlängningen, som skedde genom lag
den 9 mars 1956 (nr 55), gäller hembiträdeslagen t. o. in. den 31 oktober
1959.
Med anledning av att statsmakterna således före sistnämnda tidpunkt
bör taga ställning till frågan om fortsatt lagstiftning på området, uppdrog
Kungl. Maj :t den 23 maj 1958 åt arbetsmarknadsstyrelsen att, efter att ha
inhämtat erforderliga yttranden, verkställa utredning rörande hittills vunna
erfarenheter av hembiträdeslagen ävensom rörande erfarenheterna av motsvarande
lagstiftning i de nordiska grannländerna samt inkomma med de
förslag i fråga om hembiträdeslagstiftningens fortsatta giltighet och utformning,
som föranleddes av utredningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i skrivelse den 24 oktober 1958 redovisat det
sålunda erhållna uppdraget och därvid hemställt, att hembiträdeslagen med
oförändrat innehåll måtte erhålla fortsatt giltighet t. o. in. den 31 oktober
1962.
Jag anhåller nu att få upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.
Hembiträdeslagens huvudsakliga innehåll
Hembiträdeslagen äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager
sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll (1 § 1
st.). Från lagens tillämpningsområde undantages dock dels avtal, som ingås
för viss sammanhängande tid understigande en månad, dels avtal, som avser
mindre antal dagar i veckan än sex, och dels avtal, som icke innefattar hel
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
tidssysselsättning (1 § 2 st.). Vidare avser lagen ej arbete, som utföres av
medlem av arbetsgivarens familj eller av husföreståndarinna eller därmed
jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt, eller av hushållerska
eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders ställe
(2 §).
I motsats till allmänna arbetstidslagen och övriga lagar, som reglerar de
anställdas arbetstid, innehåller hembiträdeslagen inga bestämmelser om
arbetstidens längd för dag, vecka eller annan tidrymd. Hembiträdeslagen
ger i stället föreskrifter angående den minsta fritid, som ett hembiträde
skall äga åtnjuta. Härom stadgas, att den ordinarie arbetstiden skall sluta
senast kl. 19 utom för hembiträde, som uteslutande har till uppgift att sköta
barn (9 §), ävensom att hembiträdet skall äga åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning, nämligen dels varannan söndag eller annan allmän helgdag
av kyrklig karaktär, dels en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14
och dels den 1 maj efter kl. 13 (10 §).
Lagens bestämmelser om fritid, vilka är av tvingande karaktär, kompletteras
av föreskrifter om övertidsarbete (12 §). Endast vid vissa sjukdomsfall
har hembiträde ålagts skyldighet att utföra arbete å övertid. I övriga fall
förutsätter övertidsarbete att överenskommelse därom träffats mellan parterna.
Avtalsfriheten är dock begränsad såtillvida, att hembiträde under 18
år ej får användas till övertidsarbete mer än sju timmar i veckan (18 §).
För allt övertidsarbete är hembiträdet berättigat till gottgörelse, som skall
utgå kontant eller — om övertidsarbetet endast innefattar vakttjänst eller
är föranlett av sjukdomsfall —- i form av ledighet å ordinarie arbetstid. I
samtliga de fall, där gottgörelsen enligt lagen skall utgå kontant, kan den
dock efter överenskommelse mellan parterna utbytas mot ledighet (13 §
1 st.). Lagen saknar bestämmelser om storleken av den kontanta övertidsersättningen.
Däremot föreskrives, att ledighet såsom gottgörelse för övertidsarbete
skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till övertidsarbetets
art. Ledigheten får ej förläggas till tid före kl. 9 och ej heller
utgå under kortare tid än två timmar åt gången (13 § 2 st.). Avtal, varigenom
hembiträde helt eller delvis undandragits lagstadgad förmån för övertidsarbete,
är utan verkan (13 § 3 st.).
I lagen regleras även vissa andra frågor än de hittills berörda, såsom angående
avtalets ingående och upphörande, anställnings- och uppsägningstid,
hembiträdets rätt till bostad och vård vid sjukdom, lönens utbetalande, betyg
samt skadeståndsskyldighet.
I fråga om anställningsavtalets upphörande gäller som huvudregel, att avtal,
som är ingånget för bestämd tid, skall upphöra, då den överenskomna
tiden gått till ända, samt att annat avtal skall upphöra 14 dagar efter uppsägning
från någondera sidan (5 §). Om hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter mot arbetsgivaren eller befinnes lida av tuberkulos
i smittsamt skede eller av könssjukdom i sådant skede, äger arbetsgivaren
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1959
uppsäga avtalet till omedelbart upphörande (15 §). Likaså har hembiträdet
rätt att under vissa förutsättningar uppsäga avtalet med omedelbar verkan,
bl. a. för fall att arbetsgivaren ej utbetalar lönen i vederbörlig ordning eller
om arbetsgivaren eller någon, som bor inom dennes bostad, lider av sjukdom
som nyss nämnts (16 §).
Därest hembiträde, som åtnjuter kost och bostad hos arbetsgivaren, på
grund av sjukdom ej kan utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge
avtalet består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte nödig personlig
tillsyn, såvida ej behov av sjukhusvård föreligger och hembiträdet på
grund härav intagits å sjukhus. Har arbetsgivaren härutöver bestritt kostnad
för sjukvård åt hembiträdet, äger han söka kostnaden åter av henne
(7 §).
Arbetsgivare eller hembiträde, som åsidosätter sina förpliktelser enligt
avtalet eller lagen, är skyldig att ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande
om och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även till omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse. Under vissa förhållanden
kan skadeståndet nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
kan också äga rum (19 §).
1 lagen saknas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad.
Tidigare överväganden
Vid de tidigare tillfällen, då spörsmålet om hembiträdeslagstiftning diskuterats,
har framkommit olika uppfattningar om hur en lagstiftning av detta
slag lämpligen bör vara konstruerad. Frågan har särskilt gällt huruvida
lagen bör ha karaktär av fritidslag eller av verklig arbetstidslag.
Redan vid hembiträdeslagens tillkomst övervägdes dessa båda alternativ.
På sätt närmare framgår av propositionen nr 217 till 1944 års riksdag och
andra lagutskottets i anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 50
stod valet då mellan att direkt i lagen fastställa arbetstidens längd och att
i lagen angiva den minimifritid som ett hembiträde alltid skall äga åtnjuta.
I förra hänseendet diskuterades två olika sätt för arbetstidens bestämmande:
antingen en arbetstid av 8 timmar om dagen eller en till 192 timmar maximerad
arbetstid under en period av fyra veckor. I båda fallen förutsattes att i
arbetstiden ej skulle inräknas måltids- och andra raster samt ej heller tid,
som hänförde sig till arbete som hembiträdet utförde för egen räkning. Man
stannade för att ge hembiträdeslagen karaktär av fritidslag.
Innan frågan om förlängning av hembiträdeslagens giltighetstid behandlades
vid 1947 års riksdag verkställde statens arbetsmarknadskommission utredning
i ärendet. Kommissionen förordade härvid, att hembiträdeslagen
skulle utformas såsom eu arbetstidslag, och föreslog, att den genomsnittliga
arbetstiden för dag skulle sättas till 8 timmar med rätt för arbetsgivaren alt
fördela arbetstiden på en tidrymd av fyra kalenderveckor, under vilka arbets
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1959
tiden alltså ej finge uppgå till längre tid än 192 timmar. Arbetstiden skulle
ej något dygn få överstiga 11 timmar, och arbetstagaren skulle alltjämt åtnjuta
vissa fridagar. Raster, måltider och arbete, som hembiträdet utförde
för egen räkning, ansågs ej böra inräknas i arbetstiden.
I propositionen nr 206 till 1947 års riksdag fann emellertid föredragande
statsrådet, att en revidering av lagen i den av arbetsmarknadskommissionen
föreslagna riktningen icke borde komma till stånd och uttalade därvid
bl. a., att det vore synnerligen tveksamt om, med hänsyn till läget på arbetsmarknaden,
en förbättrad arbetslagstiftning för hembiträdeskåren kunde
tänkas ha någon nämnvärd effekt på tillströmningen av arbetskraft till yrket.
En nettoarbetstidsreglering skulle vara svår att praktiskt tillämpa på
grund av att i det husliga arbetet raster, pauser och måltidsuppehåll vore
så inrörda med den effektiva arbetstiden att det förelåge betydande svårigheter
att avgöra dessas längd med därav följande risk för uppkomsten av
irriterande meningsskiljaktigheter. För familjer med barn, där båda föräldrarna
hade arbete utom hemmet, måste enligt föredragandens mening den
ifrågasatta regleringen ofta medföra stora besvärligheter med att sörja för
barnens vård. Vidare erinrades om att en bestämmelse om 8 timmars arbetstid
skulle göra ett regelbundet uttagande av övertid nödvändigt i många fall
och således medföra ekonomisk belastning för en mängd familjer, eftersom
gottgörelse för övertid i första hand skulle utgå i kontant form.
I enlighet härmed förordades i propositionen nr 206 att hembiträdeslagen
skulle bibehållas vid sin karaktär av fritidslag.
Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 38, att riksdagen måtte
bifalla propositionen men i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :t efter ytterligare utredning ville överväga möjligheterna att komplettera
hembiträdeslagen med bestämmelser om arbetstid. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 314).
När sedan frågan om hembiträdeslagens fortsatta giltighet ånyo blev
aktuell, uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknadsstyrelsen att utreda då
vunna erfarenheter av lagen och att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag
i fråga om förlängning av lagens giltighetstid och ändringar i lagen,
som föranleddes av utredningen. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning resulterade
i ett förslag att lagen skulle i oförändrat skick förlängas för en
tid av två år. Såsom sin principiella uppfattning uttalade emellertid arbetsmarknadsstyrelsen
att hembiträdena, i likhet med de flesta övriga anställda,
borde få en i lag reglerad arbetstid. Anledningen till, att styrelsen likväl förordade
fortsatt giltighet av den såsom fritidslag utformade hembiträdeslagen
var främst det nya läge, som enligt styrelsens mening uppstått genom
den form av hembiträdeslagstiftning, som man i Norge och Finland ansett
sig böra välja när hembiträdenas anställningsvillkor reglerades i lag. Enligt
en i ämnet utfärdad norsk lag hade regleringen skett så, att hembiträdes
ordinarie arbetstid, vari inräknades måltidsraster, ej fick överstiga 10 tim
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
mar om dagen och skulle förläggas mellan kl. 7 och 19.30. Därutöver hade
föreskrivits att hembiträde skulle ha vissa fridagar. Även jämlikt den finska
hembiträdeslagen var den ordinarie arbetstiden maximerad till 10 timmar
om dagen, måltidsraster däri inräknade. Arbetstidens förläggning var emellertid
något annorlunda enligt den finska lagen i det alt enligt denna arbetstiden
fick börja tidigast kl. 6 och sluta senast kl. 19 med möjlighet för landsbygdens
del att under den varma årstiden utsträcka arbetstiden till kl. 20.
Också enligt den finska lagen var hembiträdena tillförsäkrade vissa fridagar,
varjämte gällde att arbetsgivaren skulle föra arbetsbok över arbetstid och
fritid m. m.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening innebar det norska och det därmed
nära besläktade finska systemet ett nytt alternativ till frågans lösning
utöver dem som tidigare diskuterats i Sverige; och enligt styrelsens uppfattning
borde för vår del slutlig ståndpunkt icke tagas till spörsmålet om hembiträdenas
arbetstid förrän man vunnit vetskap om hur lagstiftningen i de
ifrågavarande nordiska grannländerna verkat i praktiken.
I propositionen nr 65 till 1950 års riksdag anslöt sig Kungl. Maj :t till
denna uppfattning; dock att enligt Kungl. Maj :ts förslag lagen skulle förlängas
för en treårsperiod, dvs. t. o. m. den 31 oktober 1953. Andra lagutskottet
tillstyrkte i sitt utlåtande nr 22 Kungl. Maj:ts förslag. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 87).
Innan frågan om fortsatt hembiträdeslagstiftning nästa gång prövades av
statsmakterna verkställde arbetsmarknadsstyrelsen anyo en utredning i
ärendet. Vid denna utredning framkom, att erfarenhets na ännu ej medgav
några mera bestämda omdömen om den norska och den finska hembiträdesIagstiftningens
verkningar i olika avseenden. Arbetsmarknadsstyrelsen fann
emellertid utvecklingen inom den husliga arbetsmarknaden i vårt land samt
erfarenheterna av vår lagstiftning på detta område ge vid handen, att tiden
vore inne för att även i Sverige införa en arbetstidsreglering för det husliga
arbetet. Härvid förordade styrelsen ett bruttoarbetstidssvstem, som dock i
vissa avseenden avvek från de nyss berörda nordiska systemen.
Vid remissbehandlingen av arbetsmarknadsstyrelsens förslag gjorde sig
— liksom vid tidigare motsvarande tillfällen — oliki uppfattningar gällande
rörande frågan huruvida lagens fritidskaraktär borde bestå. Mot en
arbetstidsreglering anfördes bl. a., att det husliga arbetet till sin natur vore
alltför skiftande för att kunna inpassas i en dylik regler,ng, som skulle bereda
stora svårigheter främst för småbarnsfamiljer med förvärvsarbetande
husmoder samt för lanthushåll; en arbetstidsreglering ansågs komma att
skapa jäkt och irritation på arbetsplatserna i hemmen'' Till förmån för eu
arbetstidsreglering framhölls å andra sidan bl. a., åt'', det husliga arbetets
karaktär av ett med andra förvärvsarbeten jämställt yrkesarbete därmed
skulle framhållas, något som i sin tur skulle höja yrkets anseende och förbättra
rekryteringen till detsamma. Samtidigt utt.dades, att eu arbetstids
-
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 20 år 1959
reglering sådan som den föreslagna skulle i stort sett endast innebära ett
lagfästande av dittillsvarande praxis.
I propositionen nr 81 till 1953 års riksdag föreslogs under hänvisning bl. a.
till arbetstidsutredningens då pågående arbete, att hembiträdeslagen skulle
erhålla förlängd giltighet t. o. in. den 31 oktober 1956. Andra lagutskottet
hemställde i sitt utlåtande nr 12, att riksdagen måtte bifalla propositionen.
Utlåtandet godkändes av riksdagen (skrivelse nr 100).
Arbetstidsutredningen avgav sedermera i juli 1954 ett betänkande med
förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954: 22). Betänkandet utmynnade i tre lagförslag, däribland ett förslag till
allmän arbetstidslag. Denna skulle enligt förslaget i princip omfatta alla
arbetstagare som mot vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning.
Åtskilliga nya grupper av arbetstagare skulle till följd härav komma
att omfattas av den allmänna arbetstidslagen. Till dessa grupper hörde hembiträdena.
Utredningen hade inte att pröva frågan om generell arbetstidsförkortning
och dess förslag till allmän arbetstidslag byggde därför på
förutsättningen att den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, skall utgöra
i genomsnitt 8 timmar om dagen. I fråga om metoderna för den ordinarie arbetstidens
begränsning uppställdes i förslaget dels vissa huvudregler och
dels en rad undantag för skilda verksamhetsområden. Beträffande det husliga
arbetet innebar förslaget i detta avseende, att den ordinarie arbetstiden
skulle regleras under en tid av två veckor i följd och härvid uppgå till högst
96 timmar samt att dygnsmaximum skulle utgöra 10 timmar utom ett dygn
i veckan, då det skulle vara 11 timmar.
Beträffande frågan huruvida hembiträdeslagen skulle bibehållas sedan
den föreslagna allmänna arbetstidslagen trätt i kraft pekade arbetstidsutredningen
på vissa skäl som talade för att så borde ske. Utredningen anförde
sålunda, att hembiträdeslagen innehöll vissa bestämmelser som närmast
motsvarades av kollektivavtalsregler inom andra delar av näringslivet. Vidare
ansåg utredningen, att en dylik lag, begränsad till att avse endast frågor
som nyss nämnts, skulle bidraga till att jämställa hembiträdeskåren
med andra arbetstagare. Utredningen föreslog därför, att hembiträdeslagen
efter vissa ändringar gjordes permanent.
Över arbetstidsutredningens förslag inhämtades yttranden från ett hundratal
myndigheter och sammanslutningar. Härvid tillstyrktes förslaget att
inordna hembiträdena under en allmän arbetstidslag bl. a. av Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och
Landsorganisationen. Åtskilliga remissinstanser, som yttrade sig rörande
denna fråga, avstyrkte emellertid förslaget eller framförde i vart fall starka
betänkligheter mot detsamma. Till dem hörde bl. a. arbetarskyddsstyrelsen,
socialstyrelsen, en del länsstyrelser och Svenska arbetsgivareföreningen. De
meningsbrytningar, som förekom under remissbehandlingen, återspeglade
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
i stort sett den diskussion som förts då frågan om hembiträdeslagstiftningen
vid tidigare tillfällen diskuterats.
Frågan om hembiträdeslagens fortsatta giltighet prövades sedermera
ånyo av statsmakterna år 1956. Vid anmälan av ärendet i statsrådet framhöll
föredragande departementschefen bl. a., att åtskilliga komplicerade
problem måste noggrant prövas innan ståndpunkt togs till arbetstidsutredningens
förslag. Enligt departementschefens uppfattning borde slutlig ställning
till förslagen ej tagas förrän möjligheterna till en allmän arbetstidsförkortning
kunde överblickas. Att bryta ut frågan om hembiträdenas arbetstid
från det stora problemkomplex, vari den ingick som en detalj, ansåg
departementschefen inte lämpligt, i all synnerhet som åsikterna rörande en
arbetstidsreglering på det husliga området var mycket delade. Departementschefen
förordade därför att hembiträdeslagen tills vidare bibehölls vid sin
karaktär av fritidslag och att dess giltighetstid förlängdes för ytterligare tre
år, dvs. t. o. m. den 31 oktober 1959. I propositionen nr 10 förelädes 1956 års
riksdag förslag i enlighet med departementschefens hemställan. Andra lagutskottet
tillstyrkte i utlåtande nr 4 Kungl. Maj :ts förslag. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 86).
Arbetsmarknadsstyrelsens utredning
Yttranden till arbetsmarknadsstyrelsen
I enlighet med det erhållna utredningsuppdraget har arbetsmarknadsstyrelsen
inhämtat yttranden från ett antal myndigheter och sammanslutningar.
Arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda hört socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet
Landsbygdens Folk, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Nordens husmorforbund, Hembiträdesföreningen i
Stockholm, Svenska barnsköterskeförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet,
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Vidare har
arbetsmarknadsstyrelsen infordrat yttranden från arbetsnämnden i Stockholm
och samtliga länsarbetsnämnder.
Vad gäller den nuvarande hembiträdeslagens verkningar
framhålles av åtskilliga länsarbetsnämnder att lagen haft stor betydelse
för en utveckling mot ordnad arbetstid. Däremot är den övervägande
uppfattningen bland länsarbetsnämnderna att lagen ej medfört ökad rekrytering
av arbetskraft på området. Den alltjämt rådande bristen på arbetskraft
bar enligt flera länsarbetsnämnders mening i minst lika hög grad som
hembiträdeslagen bidragit lill att förbättra hembiträdenas arbetsvillkor.
Arbetarskyddssti/relsen framhåller, att den nuvarande hembiträdeslagen
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
i praktiken fått karaktär av minimibestämmelser för arbete på det husliga
omiådet. Dess stadganden om fritid och gottgörelse för övertidsarbete har
framtvingat en normalisering av den dagliga arbetstiden; i allmänhet torde
också en viss fixering av bruttoarbetstiden ha skett.
Socialstyrelsen är av den uppfattningen att hembiträdeslagen i stort sett
val fyllt sin uppgift att reglera vissa betydelsefulla sidor av arbetsförhållandena
inom hembiträdesyrket och därigenom undanröja anledningar till
misshälligheter mellan parterna.
Folkpartiets kvinnoförbund anser att lagen i hög grad bidragit till en förbättring
av arbetsförhållandena för hembiträdeskåren.
Hembiträdesföreningen i Stockholm framhåller, att hembiträdeslagen
utan tvivel i stor utsträckning medverkat till fastare normer för hembiträdenas
anställningsförhållanden. Ifrågavarande område av arbetsmarknaden
synes i hög grad behöva en lagstiftning, som kan bilda underlag för individuella
avtal mellan parterna.
I fråga om hembiträdeslagens innehåll har främst spörsmålet om lagen
bör ha karaktären av fritidslag eller arbetstidslag behandlats
i yttrandena. Till förmån för att åtminstone tills vidare bibehålla
lagens konstruktion av fritidslag uttalar sig arbetarskyddsstyrelsen,
socialstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgixaref
öreningen, Landsorganisationen, Folkpartiets kvinnoförbund,
Fredi ika-Bremer-förbundet, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund samt ett tiotal
länsarbetsnämnder.
Arbetarskyddsstyrelsen, som anser att det husliga arbetets art lägger
hinder i vägen för att utforma detaljerade bestämmelser om en nettoarbetstid,
föreslår att den nuvarande hembiträdeslagens giltighetstid förlänges till
dess att frågor, som arbetstidsutredningens förslag behandlar, i sin helhet
tages upp till prövning. Det torde enligt styrelsen ej vara lämpligt att nu för
hembiträdeskåren införa en form av arbetstidsreglering, som måhända befinnes
böra omkonstrueras när arbetstidsfrågorna tages upp till generell
prövning.
Socialstyrelsen hänvisar i sitt ställningstagande till hushållsarbetets speciella
art och svårigheten att kontrollera en arbetstidslag på området.
Svenska arbetsgivareföreningen vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt
att hembiträdenas arbete utföres under så skiftande betingelser att det icke
lämpligen bör göras till föremål för arbetstidsreglering. Av samma uppfattning
är Svenska lantarbetsgivareföreningen, som tillägger, att en arbetstidsreglering
på området skulle ha till följd att tillsynen över bestämmelsernas
iakttagande komme att sträcka sig in på hemmets område; att ha en dylik
kontioll från övervakande organs sida inom familjelivet och hemmen vore i
hög grad otillfredsställande.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
Enligt Fredrika-Bremer-förbundet skulle en övergång till arbetstidslag
knappast kunna påverka rekryteringen, eftersom en sådan ändring ej skulle
komma att ge hembiträdena större förmåner än de redan nu brukar erhålla.
I stället skulle den försvåra bl. a. för kategorien förvärvsarbetande mödrar
med småbarn att praktiskt ordna arbetstiden, vilket skulle kunna medföra
ytterligare bortfall av värdefull kvinnlig arbetskraft med speciell yrkesutbildning
inom andra områden.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser, att de avtal på området, som ingås,
i praktiken ej i högre grad avviker från vad som gäller den övriga arbetsmarknaden;
de avvikelser som förekommer betingas helt av arbetets
särart. Med hänsyn till de stora praktiska svårigheter som en arbetstidslag i
vissa fall skulle medföra, kan förbundet ej f. n. förorda en dylik lagstiftning
utan önskar i första hand avvakta en ingående prövning av de frågor som
arbetstidsutredningens förslag behandlar.
Landsorganisationen och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser
i princip, att arbetstiden jämväl för hembiträdena bör regleras i lag, men
finner skäl föreligga att ej f. n. genomföra en dylik reglering. Landsorganisationen
framhåller sålunda, att hembiträdena visserligen bör införas under
den allmänna arbetstidslagen, men då en dylik åtgärd bl. a. leder till att
denna lags generella tillämpningsområde måste ändras, bör en mera bestämd
reglering av arbetstidsfrågorna för hembiträdena ske i samband med
att arbetstidsutredningens förslag i sin helhet prövas. Kvinnoförbundet erinrar
om pågående undersökningar rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska
och sociala verkningar och framhåller att det i avvaktan på de erfarenheter,
som kan vinnas genom nämnda undersökningar, måhända är välbetänkt
att ej nu företaga några mera genomgripande omläggningar av hembiträdeslagen.
Bland de skäl som av vissa länsarbetsnämnder anförts för bibehållande
av konstruktionen av lagen såsom fritidslag, märks bl. a. de praktiska svårigheter
som tillämpningen av en arbetstidslag skulle medföra, svårigheter att
kontrollera en dylik lag samt uppfattningarna att en arbetstidsreglering ej
skulle påverka rekryteringen på området och att det ur arbetsfysiologisk
synpunkt ej föreligger samma behov av daglig arbetstidsbegränsning inom
det husliga området som eljest.
En arbetstidsreglering för hembiträdena förordas av Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, Heinbiträdesföreningen
i Stockholm samt ett tiotal länsarbetsnämnder.
Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser det ligga i många hems
intresse att en ökad rekrytering till yrket sker, och enligt förbundets mening
är detta möjligt endast om yrket får ett ökat socialt anseende. Inordnandet
av hembiträdeskåren i arbetstidslagstiftningen är ett steg i den riktningen,
men än mer väsentligt är en förbättrad yrkesutbildning på det husliga
området.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1959
Riksförbundet Landsbygdens Folk framhåller, att decimeringen av hembiträdeskåren
och utvecklingen i övrigt har medfört att ett överförande av
hembiträdeslagen till arbetstidslag närmast vore att betrakta som ett konfirmerande
av nu gällande förhållanden på den aktuella arbetsmarknaden.
Enligt Hembiträdesföreningen i Stockholm visar förhållandena inom det
husliga arbetsområdet att en begränsning av arbetstiden för hembiträden är
befogad enligt samma regler som gäller andra arbetstagare. Den lagfästa
arbetstidsförkortningen bör därjämte komina även hembiträdena till del.
Arbetsnämnden i Stockholms stad finner det följdriktigt att även hembiträdena
får åtnjuta arbetstidsförkortning och alt detta sker genom en
lagstiftning. Enligt länsarbetsnämnden i Östergötlands län skulle en arbetstidslagstiftning
på området sannolikt främja rekryteringen till kåren och
ställa yrket mera i paritet med andra.
I yttrandena har även berörts vissa andra frågor rörande hembiträdeslagens
innehåll och utformning.
Beträffande arbetstidens förläggning under dygnet har sålunda några
länsarbetsnämnder ifrågasatt huruvida inte bestämmelse bör införas i lagen
om den tidpunkt, då arbetet tidigast får påbörjas. Med motiveringen att ökad
fritid bör stimulera intresset för yrket har vidare föreslagits att tidpunkten
för den ordinarie arbetstidens slut ändras till klockan 18 eller 18.30.
I fråga om hembiträdenas fritid har några remissinstanser uttalat sig för
en viss ökning. Socialstyrelsen ifrågasätter huruvida ej i lagen bör stadgas
rätt till en fridag varje kalendervecka, vilken fridag minst varannan kalendervecka
skall förläggas till söndagen. Dessutom synes hembiträdet böra
erhålla rätt till ledighet varannan helgdag som ej är söndag. Ett par länsarbetsnämnder
lörordar fritidsbestämmelser som sträcker sig längre än vad
socialstyrelsen föreslår. Folkpartiets kvinnoförbund anser att hembiträdeslagen
bör justeras med anledning av den arbetstidsförkortning, som nu successivt
genomföres.
Beträffande lagens giltighetstid uttalar socialstyrelsen, Svenska
arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen att lagen bör
göras permanent. I övrigt föreslås i allmänhet av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan att lagen förlänges för ytterligare tre år.
Hembiträdeslagstiftningen i grannländerna
Beträffande förhållandena på hembiträdeslagstiftningens område i de
nordiska grannländerna har arbetsmarknadsstyrelsen erhållit upplysningar
från de danska och finska socialministerierna samt från Kommunal- og
Arbeidsdepartementet i Norge.
Rörande innehållet i de norska och finska lagarna i ämnet, vilka har
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
karaktären av bruttoarbetstidslagar, har lämnats uppgifter överensstämmande
med dem som återfinnes i det föregående.
Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat angående läget i Norge
är en kommitté f. n. sysselsatt med att studera den norska lagens verkningar.
Kommittén bär därefter att uttala sig om huruvida lagen, som nu är tidsbegränsad,
bör förlängas och eventuellt göras permanent. Lagens bestämmelser
om arbetstidens längd och förläggning uppges i stort sett ej ha
medfört några tolknings- eller tillämpningssvårigheter. Sådana synes däremot
ha förorsakats av vissa stadganden bl. a. om gottgörelse för övertidsarbete
in. m. Tillsynsmyndighetens uppfattning är att lagen är nödvändig
som skydd för hushjälpen mot dåliga arbetsförhållanden och godtycklig
behandling, även om bristen på kvinnlig arbetskraft gör sig starkt gällande
och leder till att viss arbetskraft får långt bättre villkor än lagen föreskriver.
Det finska socialministeriet upplyser i fråga om den finska hembiträdeslagen,
att vissa tolkningssvårigheter förekommit angående vilka
arbetstagare som bör anses som hembiträden och vilket arbete som är husligt.
Parterna på ifrågavarande område av arbetsmarknaden synes vara
endast ytligt bekanta med hembiträdeslagens stadganden, och Hemhushållsarbetarnas
förening i Helsingfors konstaterar att efterlevnaden av lagen
lämnar ett och annat övrigt att önska.
I Danmark finns ingen hembiträdeslag i egentlig mening, men en
lag »om retsforholdet mellem husbond og medhjaelpere» reglerar vissa anställningsfrågor,
som berör även hembiträden. Lagen är emellertid synnerligen
föråldrad, och f. n. pågår arbete på ett utkast till en ny lag på området.
Arbetsmarknadsstyrelsens förslag
Som bakgrund till sina överväganden lämnar arbetsmarknadsstyrelsen i
den inledningsvis nämnda skrivelsen vissa uppgifter rörande arbetsmarknadsförhållandenas
utveckling på ifrågavarande område.
Styrelsen anför bl. a., att antalet anställda i husligt arbete enligt folkräkningarna
minskat under en följd av år. År 1930 uppgick sålunda detta
antal till 205 000, år 1940 till 158 000 och vid senaste folkräkningen år 1950
till 95 000. Sannolikt har nedgången fortsatt också efter år 1950. Flera orsaker
ligger enligt styrelsens mening bakom denna utveckling. Väsentligaste
torde vara att det husliga arhetsområdet under efterkrigstidens högkonjunktur
ej kunnat konkurrera med industrin och övriga näringar om den
kvinnliga arbetskraften. Arbetstiden har tidigare varit längre och löneförmånerna
torde genomsnittligt vara lägre. Arbetstidens förläggning har också
betraktats såsom obekväm. Sammankopplingen av arbetsplats och bostad
bar varit en annan negativ faktor.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1959
Utvecklingen torde även ha påskyndats genom hemarbetets rationalisering,
anför arbetsmarknadsstyrelsen och fortsätter:
Tillskottet av moderna, lättskötta lägenheter har varit större under den
senaste tioårsperioden än under någon motsvarande period tidigare. Konsumtionsvanorna
har förändrats med en markerad övergång till fabriksberedda
livsmedel och halvfabrikat. Konfektionsindustrin har övertagit hemsömnadens
roll och utvecklingen på tvättområdet har begränsat behovet
av även tillfällig hemhjälp.
Enligt arbetsförmedlingens statistik över lediga platser för fasta hembiträden
uppgick antalet dylika platser år 1947 till ca 48 500 och år 1957 till ca
38 600. Av dessa tillsattes 18 600 resp. 21 400. Tillförlitliga uppgifter om den
totala omfattningen av tillfällig hemhjälp, s. k. hemassistenter, föreligger ej,
men arbetsförmedlingens statistik visar beträffande dessa en ännu starkare
tendens till minskad efterfrågan. År 1947 anmäldes 165 000 lediga platser
av detta slag. Motsvarande tal 1957 var 89 400. Antalet tillsatta platser var
130 000 resp. 79 200.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller emellertid, att det alla rationaliseringar
och förenklingar till trots alltjämt erfordras fast anställd arbetskraft
för heltidstjänstgöring i många hem. Huvudsakligen gäller det sådana hem,
där husmodern har förvärvsarbete och minderåriga barn finns, vissa jordbruk
shushåll samt hem med större representationsplikter. I konkurrensen
om arbetskraften synes arbetsgivarna, framhåller styrelsen, i betydande
utsträckning ha anpassat anställningsvillkoren för hembiträdena till vad
som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Bristen på huslig arbetskraft har
medverkat till att hembiträdena i många fall kunnat erhålla t. o. in. gynnsammare
arbetsvillkor än lagen stadgar. Icke minst synes detta ha kommit
att gälla arbetstidens längd. I fråga om kvällsledighet och fridagar torde
dess bestämmelser ha blivit normgivande. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning kan således erfarenheterna av lagen i stort sett sägas vara goda,
ett intryck som bestyrkes av de inkomna yttrandena. I yttrandena påyrkas
ej heller några större ändringar i lagen, påpekar styrelsen som vidare anför,
att kännedomen om hembiträdeslagen förefaller vara allmänt spridd och
att arbetsförmedlingarna i stor utsträckning rådfrågats beträffande tolkningen
av lagen.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller i fortsättningen, att den primära
frågan alltjämt är huruvida arbetstiden på området skall
regleras i lag eller som hittills genom avtal i varje särskilt fall.
I denna del uttalar styrelsen som sin principiella uppfattning att hembiträdesyrket
bör erhålla en sådan arbetstidsreglering, att yrket i detta avseende
blir i möjligaste mån likställt med andra yrken. Styrelsen förklarar
sig medveten om att med hänsyn till de speciella förhållanden, som otvivelaktigt
råder på förevarande område, betydande praktiska och tekniska svårigheter
är förbundna med en dylik arbetstidsreglering. Sålunda finner
styrelsen liksom tidigare att bestämmelser om nettoarbetstid ej är lämpliga
på det husliga arbetets område. Bruttoarbetstidsreglering är att föredraga,
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 är 1959
eftersom sådana bestämmelser gör det möjligt att på ett smidigare sätt
anpassa arbetstiden efter växlingar i hjälpbehovet, men ej heller en dylik
utformning av arbetstiden går enligt styrelsens åsikt helt fri från invändningar.
En annan olägenhet i samband med lagstiftning av nu ifrågasatt art
hänför sig till svårigheterna att kontrollera lagens efterlevnad. Det är vidare
angeläget att husmodern och hembiträdet i regel träffas dagligen. I händelse
av lagstadgad arbetstidsreglering kan problem uppstå på denna punkt
i de fall då husmodern har förvärvsarbete på heltid. De antydda svårigheterna
och olägenheterna utgör emellertid enligt styrelsens mening inte
tillräckliga skäl för att avvisa en arbetstidslagstiftning för hembiträdenas
del.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser sig dock ej nu kunna förorda att en lagstadgad
arbetstidsreglering genomföres. Styrelsen erinrar härvid om att
intresset på arbetstidsregleringens område för närvarande är inriktat på de
beslut om allmän arbetstidsförkortning, som nu successivt verkställes. Besluten
omfattar visserligen icke hembiträdena men återverkar i realiteten
även på deras arbetstid. En på initiativ av utredningen om kortare arbetstid
tillkommen undersökning rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och
sociala verkningar pågår, och åtskilligt synes återstå, innan klarhet vunnits
pa förevarande område. Att vid sådant förhållande nu avgöra frågan om
arbetstidsreglering för hembiträdena finner styrelsen mindre lämpligt. Då
hembiträdeslagens framtida utformning är beroende av hur denna fråga
löses, bör lagen även i fortsättningen tills vidare ges tidsbegränsad giltighet,
anser styrelsen som vidare anför:
Ett uppskov med lösningen av arbetstidsfrågan för hembiträden torde icke
vara förenat med större olägenheter. Den verkställda utredningen har icke
givit vid handen, att i nuvarande läge något mera avsevärt behov av lagstadgad
arbetstidsreglering föreligger. Såsom tidigare framhållits har nämligen
på grund av den betydande knappheten på hembiträden utvecklingen
hittills tenderat mot att dessa i fråga om arbetstidens längd erhållit förmåner.
som är likvärdiga med övriga yrkesgruppers. Någon förändring i
detta avseende torde icke vara att vänta. Visserligen kan på grund av de
stora ungdomskullarna och de rådande förhållandena på arbetsmarknaden
ett något större antal flickor än tidigare komma att efter slutad skolgång
taga anställning i hemmen under de närmaste åren, men detta kan enligt
styrelsens mening knappast väntas ske i någon större utsträckning. Éj
heller torde arbetslösheten bland kvinnorna komma att nämnvärt påverka
hembiträdeshristen. I den mån arbetslösa kvinnor söker sig till husligt
arbete, torde det till övervägande delen vara såsom hemassistenter, dvs. tillfällig
hemhjälp. Det finnes således ingen anledning räkna med att tillgången
på hembiträden kommer att öka i sådan omfattning, att på grund
härav någon försämring i deras villkor behöver befaras. Någon dylik risk
har icke heller antytts i remissyttrandena.
Beträffande de av vissa remissorgan gjorda framställningarna om ä n dringar
i den gällande lagen anför arbetsmarknadsstyrelsen,
att styrelsen efter övervägande av de förslag och synpunkter, som fram
-
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
kommit under utredningen, ej funnit några ändringar i lagen f. n. vara påkallade.
Under åberopande av den verkställda utredningen hemställer arbetsmarknadsstyrelsen
slutligen, att hembiträdeslagen med oförändrat innehåll
måtte förlänas fortsatt giltighet t. o. in. den 31 oktober 1962.
Arbetsmarknadsstyrelsens förslag är ej enhälligt, i det att ledamoten hr
Larsson och ersättaren hr Lindström reserverat sig mot styrelsens principuttalande
till förmån för lagstadgad arbetstidsreglering på området. Reservanterna
framhåller som sin uppfattning att lagen allt framgent bör bibehålla
karaktären av fritidslag och att lagen i sin nuvarande utformning
bör göras permanent.
Departementschefen
Arbetsförhållandena för den heltidsanställda arbetskraften på det husliga
området har i vårt land alltsedan mitten av förra decenniet varit reglerade
genom en i viss omfattning tvingande lagstiftning, den alltjämt galiande
hembiträdeslagen av år 1944. Denna lag som i stort sett är oförändrad gällde
från början för en tid av tre år och har därefter upprepade gånger givits
fortsatt giltighet för lika lång tid. Enligt den senaste förlängningen gäller
lagen t. o. in. den 31 oktober 1959. Frågan om fortsatt lagstiftning på området
påkallar således ånyo statsmakternas uppmärksamhet.
Hembiträdeslagen tillkom för att garantera de berörda arbetstagarna
arbetsförhållanden, som kunde betraktas såsom tillfredsställande och i
någon mån jämförliga med dem som råder inom arbetslivet i övrigt. Genom
att så skedde antogs det att hembiträdesyrket skulle komma att utöva större
dragningskraft på de arbetssökande kvinnorna än dittills. Under den tid
som lagen varit i kraft har det allmänt vitsordats, att den haft ett gynnsamt
inflytande på anställningsvillkor och arbetsförhållanden inom yrket.
Dessa torde nu vara avsevärt mycket förmånligare för de anställda än vid
lagens tillkomst. Härtill har emellertid bidragit inte endast hembiträdeslagstiftningen
utan även arbetsmarknadsläget under den tid som lagen varit
i funktion. Den nedgång av antalet anställda i husligt arbete som redan
före hembiträdeslagens tillkomst kunnat konstateras under en följd av år
har därefter fortsatt. Med den knapphet på arbetskraft inom yrket, som
sålunda förelegat, har det varit möjligt för de anställda att tillförsäkra sig
bättre anställningsförmåner. Dessa torde vad särskilt gäller de i hembiträdeslagen
reglerade förhållandena ofta gå utöver vad lagen kräver.
Under sådana omständigheter kunde det måhända falla sig naturligt att
ställa frågan om någon fortsatt lagreglering på detta fält är behövlig. Lagstiftningen
torde emellertid vara av stor betydelse för ett friktionsfritt för
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 dr 1059
hållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vid den utredning, som arbetsmarknadsstyrelsen
nu företagit, har heller inte framkommit några
önskemål om att avskaffa hembiträdeslagstiftningen.
Bland de frågor som hembiträdeslagen avhandlar tilldrar sig naturligt
nog de som rör arbetstid och fritid det största intresset. Hembiträdeslagen
är som framgått av redogörelsen för dess huvudsakliga innehåll inte någon
arbetstidslag i egentlig mening utan snarast en fritidslag. I samband med att
hembiträdeslagen nu åter prövas har vissa röster höjts för att lagen omarbetas
till en arbetstidslag. Den övervägande uppfattningen, även bland
dem som principiellt ansluter sig till tanken på en arbetstidsreglering också
på det husliga området, synes dock vara att tidpunkten inte är lämplig för
ett ställningstagande i frågan huruvida hembiträdeslagstiftningen bör innefatta
en direkt reglering av arbetstiden eller som nu en indirekt sådan
genom bestämmelser rörande fritid. I stort sett torde arbetstidsförhållandena
inom arbetslivet i övrigt ha slagit igenom även för hembiträdenas del,
och förutsättningar synes föreligga för att så skall ske också i fortsättningen,
oaktat någon direkt maximireglering av arbetstiden inte föreligger
för arbetstagarna i husligt arbete. Hembiträdeslagen synes i sin nuvarande
utformning tämligen väl fylla sitt ändamål. Jag tillstyrker därför arbetsmarknadsstyrelsens
förslag att hembiträdeslagen i oförändrad lydelse erhåller
förlängd giltighet till och med den 31 oktober 1962.
Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett
inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av
hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461), av den lydelse bilaga1 till detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bengt Lundin
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uleslutils.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 20
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 20 är 1959
Utdrag av protokollet, hullet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 december
1958.
Närvarande:
justitieråden Beckman,
E. Söderlund,
Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.
Enligt lagrådet den 23 december 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
21 november 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs intör lagrådet av
hovrättsassessorn A. E. Elowson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Clas Amilon
Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1959
19
Utdrag av protokollet över socialärenden, hullet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari
1959.
Närv a rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 29 december
1958 avgivna utlåtande över det den 21 november 1958 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 19H (nr i61) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson