Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

1

Ur 155

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid
grkesmässig försäljning av bilar; given Stockholms
slott den 11 april 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogat förslag till förordning med föreskrifter om vissa
betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehål]

I början av 1950-talet träffades mellan staten och organisationerna inom
bilbranschen en överenskommelse om regler för avbetalningshandeln med bilar.
Reglerna innebar i huvudsak, att vid försäljning av bilar viss del av
köpesumman skulle betalas kontant och återstoden inom närmare angiven
tid, allt i syfte att begränsa kreditköpen på detta område, överenskommelser
i saken har därefter gällt till den 1 juli 1958. Skälet till att denna reglering
upphörde var, att åtskilliga bilhandlare ställde sig utanför och därigenom
var oförhindrade att erbjuda bilköpare förmånligare betalningsvillkor
än då gällande överenskommelse medgav.

En ny överenskommelse om kreditregler för bilbranschen har den 16
april 1959 preliminärt träffats med Sveriges automobilhandlareförbund.
För att garantier skall vinnas för en enhetlig tillämpning av de överenskomna
kreditreglerna har det förutsatts, att bestämmelser skall utfärdas,
varigenom bilhandlare som står utanför överenskommelsen förpliktas att
följa motsvarande regler för kreditgivningen. I propositionen framlägges
förslag till bestämmelser av sådan innebörd.

1 liiliang till riksdagens protokoll 1!)59. 1 samt. Nr 156

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

Förslag

till

Förordning

med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Denna förordning äger tillämpning å yrkesmässig försäljning av bilar,
dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800
kilogram.

Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola
utgå, helt eller delvis, i penningar, överlåtelse anses föreligga även i det
fall, att säljaren i avtalet gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första stycket
lagen om avbetalningsköp, eller betecknat avtalet på sätt varom i 1 §
andra stycket samma lag förmäles.

2 §•

Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen till honom erlagt
minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit
sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om
lastbil, buss eller personbil avsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugofyra
månader (kredittid).

Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom
försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.

Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat
motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.

Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då bilen
utlämnades av säljaren.

När särskilda skäl därtill äro, må kommerskollegium medgiva undantag
från stadgandena i denna paragraf.

3 §•

Vad i 2 § stadgas skall ej äga tillämpning, om säljaren biträtt en av
Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse, jämlikt vilken det åligger honom
att iakttaga motsvarande regler om kontantinsats och kredittid.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 2 §, skall
böta en tiondedel av bilens värde, dock lägst femhundra kronor och högst
tvåtusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den — — —.

Vad i förordningen stadgas skall ej gälla sådan försäljning av bilar, varom
avtal träffats före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
11 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chelen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förordning med
föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar
samt anför därvid följande.

Sedan länge har avbetalningskrediternas samhälleliga betydelse uppmärksammats,
i främsta rummet för deras för- och nackdelar i privatekonomiskt
hänseende men också på grund av deras ställning i konjunkturförloppet.
Enligt ekonomiska undersökningar som gjorts på området tenderar avbetalningskrediterna
för konsumtionsändamål att förstärka de ekonomiska fluktuationerna.
I en period med inflationstendenser och förväntningar om stegrade
inkomster och priser är en expansion av avbetalningshandeln ett karakteristiskt
inslag. Det är mot den bakgrunden naturligt, att man sökt finna
medel att påverka omfattningen av dessa krediter. I flera främmande länder
bär bestämmelser om obligatoriska betalningsvillkor inom avbetalningshandeln
använts som ett verksamt led i stabiliseringspolitiken. Även i vårt land har
hithörande frågor prövats vid olika tillfällen.

Sålunda må erinras om den utredning som år 1949 tillsattes med uppdrag
att utreda förutsättningarna för en provisorisk lagstiftning rörande avbetalnings-
och förskottsköp in. in. Denna utredning redovisade i sitt betänkande
(SOU 1949:38) skilda lagstiftningsåtgärder som skulle kunna genomföras
och då bl. a. regler om skärpta avbetalningsvillkor, såvitt anginge
handpenning och avbetalningstid. Utredningen ville emellertid icke förorda
sådana åtgärder utan menade den lämpligaste vägen vara att genom förhandlingar
mellan staten och vederbörande branschorganisationer få till
stånd en skärpning av nämnda villkor. Härvid föreslogs att kommerskollegium
skulle få i uppdrag att å statens vägnar föra förhandlingarna.

Kungl. Maj :t godkände förslaget och uppdrog genom beslut den 22 september
1950 åt kommerskollegium att på sätt utredningen förordat upptaga
förhandlingar om skärpning av villkoren för avbetalningsköp och låneköp
samt om inskränkning i kontokrediten, allt i den utsträckning som med

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

hänsyn till vunnen utredning och det allmänna ekonomiska läget kunde
anses påkallat. Uppdraget utmynnade i en den 15 februari 1951 dagtecknad
överenskommelse mellan kollegium och Sveriges automobilhandlareförbund,
enligt vilken vid försäljning av bilar vissa regler skulle gälla bl. a.
angående kontantinsatsens storlek och avbetalningstidens längd. Överenskommelsen
biträddes av Sveriges automobilindustriförening och Sveriges
automobilimportörförbund.

I september 1955 överlämnade nämnden för planering av ekonomiska stabiliseringsåtgärder
till dåvarande chefen för finansdepartementet en promemoria
med förslag till viss lagstiftning om obligatoriska betalningsvillkor
vid kreditköp. Stabiliseringsnämndens förslag innebar i korthet, att
statsmakterna skulle genomföra en fullmaktslag, som berättigade Kungl.
Maj :t att beträffande yrkesmässig avbetalningsliandel utfärda föreskrifter
om obligatorisk kontantinsats och maximerad kredittid. I lagförslaget fanns
en bestämmelse av innehåll att för den säljare, som överträdde sålunda utfärdade
föreskrifter, hans i avbetalningslagen medgivna rätt att förbehålla
sig äganderätt till godset eller att återtaga detta skulle vara utan verkan.
Vid utarbetandet av sitt förslag hade nämnden haft dansk och norsk lagstiftning
på området såsom förebild. Förslaget remitterades för yttrande till
ett antal myndigheter och sammanslutningar, av vilka åtskilliga i sina remissvar
intog en avvisande hållning. Framförallt anfördes betänkligheter av
principiell natur mot förslaget. Det ansågs sålunda, att ett genomförande
av förslaget skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i den gällande civilrättsliga
regleringen på avbetalningshandelns område. Från en del håll förordades
att man skulle söka uppnå det med stabiliseringsnämndens förslag
avsedda syftet genom överenskommelser med företagarna inom de olika
branscherna.

Kungl. Maj :t valde också denna linje och uppdrog genom beslut den 28
oktober 1955 åt dåvarande statssekreteraren i handelsdepartementet att genom
förhandling med näringslivets branschorganisationer utröna förutsättningarna
för överenskommelser angående en begränsning av avbetalningshandeln.
De förhandlingar som i anledning härav upptogs ledde efter hand
till överenskommelser mellan Kungl. Maj :t samt vederbörande organisation
inom envar av bil-, cykel-, radio-, möbel-, piano- och tvättmaskinsbranschen.
Det uppdrogs åt kommerskollegium att följa tillämpningen och
verkningarna av de olika överenskommelserna, vilka tillsvidare skulle gälla
ett år, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de redogörelser och förslag
till vilka uppdraget kunde föranleda.

Den med automobilhandlareförbundet ingångna överenskommelsen, dagtecknad
den 20 december 1955, ersatte den tidigare nämnda överenskommelsen
av den 15 februari 1951 och biträddes också denna gång av automobilindustriföreningen
och automobilimportörförbundet. Enligt den nya
överenskommelsen — sedermera jämkad i smärre hänseenden — åtog sig
automobilhandlareförbundet att verka för att vid försäljning av bilar vissa
grundsatser skulle tillämpas. Sålunda skulle avbetalningsaffärer i princip

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

5

undvikas. Reklam för avbetalningsköp fick ej förekomma. Vid köp på avbetalning
av lastbilar med en maximilast av högst 3 000 kg eller personbilar,
avsedda att användas i yrkesmässig trafik, skulle minst 40 procent av köpesumman
erläggas kontant — dvs. innan bilen utlämnades till köparen —■
samt återstoden vara erlagd inom 24 månader från det köparen mottagit
bilen. Beträffande andra nya personbilar föreskrevs i överenskommelsen
att kontantinsatsen skulle vara minst 50 procent av köpesumman och avbetalningstiden
längst 12 månader. I fråga om vanliga begagnade personbilar
gällde, att kontantinsatsen skulle uppgå till minst 40 procent av köpesumman
och avbetalningstiden sträcka sig över längst 15 månader. Vidare
stadgades i överenskommelsen att syftet med denna ej fick motverkas genom
övergång till andra kreditformer. Härutöver åtog sig automobilhandlareförbundet
att — om så erfordrades i samverkan med industriföreningen
och importörförbundet — från bilhandlarna införskaffa förbindelser att tilllämpa
nyss angivna grundsatser vid försäljning av bilar ävensom att underkasta
sig viss kontroll och, om reglerna rörande kontantinsatsens storlek
eller avbetalningstidens längd överträddes, utgiva skadestånd till automobilhandlareförbundet
med 2 000 kronor för varje fordon som sålts i strid
mot dessa regler. Influtna skadeståndsbelopp skulle, i den mån de icke användes
till de med kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Svenska
vanförevårdens centralkommitté. Bilhandlare, som icke var medlem av
automobilhandlareförbundet, skulle få inlämna förbindelsen till bilfabrikant
eller bilimportör för vilken han var återförsäljare. Uppkommande tvister
mellan förbundet och av överenskommelsen bunden bilhandlare skulle, om
part så önskade, hänskjutas till skiljenämnd. Beträffande kontrollen förband
sig automobilhandlareförbundet att i samverkan med industriföreningen och
importörförbundet vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor
eller annan kompetent person övervaka att de i överenskommelsen intagna
grundsatserna tillämpades. Kostnaderna för kontrollen skulle bestridas av
influtna skadestånd eller, om sådana medel saknades, av automobilhandlareförbundet.

Övriga överenskommelser var utformade i stort sett efter samma grundsatser
som dem för vilka nyss redogjorts, dock att de saknade bestämmelser
om sanktioner mot den säljare som underlät att rätta sig efter avbetalningsreglerna.

överenskommelserna biträddes emellertid icke av de inom de olika branscherna
verksamma företagarna i den utsträckning som uppenbarligen förutsatts
av organisationerna. Då kommerskollegium hösten 1956 på uppdrag
av Kungl. Maj:t inledde förhandlingar om en förlängning av överenskommelserna,
visade sig denna omständighet ha stor betydelse. Visserligen förklarade
sig bilbranschen och tvättmaskinsbranschen villiga att förlänga sina
överenskommelser, men beträffande övriga branscher kunde enighet icke
nås. Vederbörande organisation avböjde att gå med på förlängning under
hänvisning till all utanför överenskommelserna stående företag underlåtit
att tillämpa avbetalningsreglerna, med påföljd att de av överenskom -

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

melserna bundna företagarna blivit lidande i den rådande hårda konkurrensen.
Kollegiets anmälan i saken föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd,
och avbetalningshanaeln blev sålunda helt oreglerad inom alla branscher
utom bil- och tvättmaskinsbranscherna. Redan här kan emellertid nämnas
att överenskommelsen med sistnämnda bransch upphörde med utgången
av år 1957 och överenskommelsen med bilbranschen ett halvår senare.

Sedan det under sommaren 1957 framkommit att icke heller automobilhandlareförbundet
ville på längre sikt stå fast vid sin överenskommelse
med staten så länge den icke var bindande för det helt övervägande antalet
bilhandlare, tillkallade jag i september 1957 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
tre utredningsmän1 med uppdrag att inkomma med förslag till
åtgärder i syfte att vinna garantier för en tillämpning inom bilhandeln i
dess helhet av de regler för en begränsning av avbetalningshandeln som avtalats
eller kunde komma att avtalas mellan staten och vederbörande
branschsammanslutning. I november 1958 överlämnade utredningen — som
antog benämningen 1957 års utredning för nvbetalningsregler inom bilhandeln
— till mig en promemoria i ämnet.

I promemorian lämnas till en början en del uppgifter angående detaljhandeln
med bilar. Sålunda fanns i vårt land omkring 825 företag som bedrev
försäljning av nya bilar. Av dem var omkring 625 medlemmar i automobilhandlareförbundet,
medan återstoden icke tillhörde någon återförsäljarorganisation.
Flertalet sålde också begagnade bilar. Härutöver fanns omkring
400 företag, som ägnade sig uteslutande åt försäljning av dylika bilar.
Utredningen omtalar vidare, att samtliga medlemmar i automobilhandlareförbundet
hade varit anslutna till avbetalningsöverenskommelsen och att
av de omkring 200 utanför förbundet stående företag, som idkade handel
med nya bilar, omkring 140 eller alltså ungefär 70 procent biträtt överenskommelsen.
Detta innebar att cirka 92 procent av hela antalet försäljare av
nya bilar var bundna av avbetalningsreglerna. Beträffande de begagnade bilarna
upplyser utredningen, att av de omkring 400 företagare som yrkesmässigt
idkade försäljning endast med bilar av sådant slag, drygt 150 anslutit
sig till överenskommelsen och att följaktligen här 60 procent ställt sig utanför
denna. I fråga om bilhandelns omfattning uppgiver utredningen, att år
1957 antalet inom landet försålda nya personbilar var ungefär 154 000 med
ett sammanlagt värde av omkring 1,3 miljarder kronor och att enligt en grov
uppskattning samma år minst 200 000 begagnade personbilar till ett värde,
liggande mellan 700 och 800 miljoner kronor, bytte ägare. År 1957 försåldes
vidare enligt utredningen nära 8 000 nya och lika många begagnade
lastbilar av den kategori som omfattades av överenskommelsen; sammanlagda
värdet var cirka 150 miljoner kronor. Försäljningssumman i fråga om
andra lastbilar uppgick till ungefär 250 miljoner kronor. Slutligen nämner utredningen,
att av den sammanlagda köpesumman för hela antalet sålda bi 1

Kommerserådet A. Lindstedt, ordförande, kanslirådet i kommunikationsdepartementet
B. O. Dillén oeh verkställande direktören i automobilhandlareförbundet B. F. Rosenquist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

7

lar, eller omkring 2,5 miljarder kronor, uppskattningsvis 35 procent erlades
i form av s. k. begagnade inbytesvagnar, 40 procent kontant och 25 procent
— eller alltså 600 miljoner kronor — genom avbetalningskrediter; omkring
70 procent av samtliga bilköp var att hänföra till avbetalningsköp.

Vidare har utredningen sökt utröna, i vilken utsträckning överenskommelsen
följdes av bilhandlarna. Därvid hänvisas till de erfarenheter automobilhandlareförbundet
åren 1956 och 1957 vunnit av den kontroll som förbundet
verkställde med hjälp av auktoriserad revisor. Från förbundets sida har
sagts att det allmänna intrycket av kontrollverksamheten vore, att de av
överenskommelsen bundna bilhandlarna i stort sett lojalt iakttog avbetalningsreglerna
och att förbundets medlemmar i detta hänseende var mera
noggranna än de övriga. Beträffande de bilhandlare som icke biträdde överenskommelsen
framhåller utredningen, att det vore omöjligt att angiva i vad
mån de höll sig inom reglerna. Åtskilligt tydde emellertid på att de i vissa
fall tillämpade kreditvillkor, som var gynnsammare för köparen än som
kunde erbjudas enligt överenskommelsen.

Utredningen erinrar härefter om att den omständigheten, att överenskommelserna
icke var bindande för samtliga bilhandlare, utgjorde en så allvarlig
belastning att de till överenskommelsen anslutna företagen fann det i
längden omöjligt att stå fast vid denna. Detta hade sammanhängt med uppfattningen,
att konkurrensen icke kunde ske under samma betingelser; de
utomstående var oförhindrade att erbjuda fördelaktigare avbetalningsvillkor.
De av överenskommelsen bundna företagarna utsattes ständigt för frestelsen
att frångå de avtalade reglerna för att kunna hävda sig på marknaden
gentemot de utomstående. Denna frestelse var särskilt stark, när kunden
— vilket ej torde ha varit alltför ovanligt — sanningsenligt eller falskeligen
uppgav att han kunde få köpa bilen annorstädes mot lägre kontantinsats
eller med längre avbetalningstid än överenskommelsen tillät.

Enligt sitt uppdrag har utredningen, som i hithörande frågor haft överläggningar
med bilbranschens organisationer samt varit i förbindelse med
andra organ inom näringslivet, eftersträvat att utforma ett system som —
utan att grunda sig på lagstiftning — lämnade fullständiga garantier för en
tillämpning i dess helhet av en avbelalningsöverenskommelse. Efter att ha
redogjort för olika vägar, som skulle kunna vara i och för sig framkomliga,
fastslår emellertid utredningen på närmare angivna skäl, att den ej lyckats
finna ett sådant system. Vidare framhåller utredningen, att de enskilda näringsntövarna
i allmänhet motsätter sig en lagstiftning på området och att
mot denna bakgrund en av staten tvångsvis genomförd reglering kan vålla
svårigheter vid tillämpningen. Vid sina överläggningar med branschorganisationerna
bar dock utredningen funnit, att dessa för sin del vore beredda
att godtaga eu ordning, som sannolikt skulle komma att biträdas av övervägande
antalet bilhandlare och beträffande vilken det enligt utredningens
mening borde övervägas, om den skulle prövas.

Utredningens förslag ansluter sig nära till den ordning som senast gällde
för bilbranschens del; endast smärre ändringar förordas, samtliga syftande

8

Knngl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

till att undanröja sådana förhållanden som bedömts minska de ej organiserade
bilhandlarnas benägenhet att biträda en avbetalningsöverenskommelse.
Kungl. Maj :t skulle som förut uppdraga åt kommerskollegium att å statens
vägnar med automobilhandlareförbundet sluta en dylik överenskommelse,
om vars materiella innehåll förhandlingar dessförinnan förts med bilbranschens
organisationer. Innan överenskommelsen slutgiltigt träffades, skulle
emellertid kollegium tillställa de enskilda bilhandlarna en handling i två
exemplar — upptagande texten till den blivande överenskommelsen och en
förbindelse av innebörd att vederbörande vore villig att från viss senare dag
följa överenskommelsens bestämmelser — med anmaning att underteckna och
till kollegium översända det ena exemplaret. Visade det sig då, såsom utredningen
finner sannolikt, att anslutningen blivit tillräckligt stor för att
kunna godtagas av kollegium och förbundet, skulle överenskommelsen träda
i kraft å angiven dag, varom Kungl. Maj:t och bilhandlarna underrättades.
I motsatt fall skulle kollegium anmäla för Kungl. Maj :t att förutsättningar
saknades för ett ikraftträdande av överenskommelsen. — Utredningen förutsätter,
att vederbörande bilhandlare alltjämt skulle vara underkastad
kontroll av sin försäljningsverksamhet, dock att kontrollen skulle handhas
av kollegium, som för detta ändamål borde kunna anlita auktoriserad revisor.
I anslutning härtill föreslår utredningen, att vite även i fortsättningen
skall åläggas den som visar sig ha brutit mot de överenskomna avbetalningsreglerna.
Fråga om vitesåläggande skulle dock icke längre handläggas av
automobilhandlareförbundet utan av något fristående och objektivt organ
och då enligt branschens önskningar av en permanent nämnd på tre personer,
utsedd av Kungl. Maj :t. Det borde ankomma på kollegium att avgöra,
huruvida ett ärende rörande överträdelse av överenskommelsen skulle b.änskjutas
till nämnden eller ej. Vidare förordar utredningen inrättandet av en
stiftelse, vars uppgift skulle vara att mottaga och förvalta utdömda viten
samt att i förekommande fall genom lagsökningsåtgärder söka indriva utestående
viten. Därvid underslrykes att en statlig myndighet icke lämpligen
bör stå som kärande i ett dylikt mål. — Beträffande de med det föreslagna
systemet förenade kostnaderna — arvoden till revisor, de tre nämndledamöterna
och medlemmarna i stiftelsens styrelse samt utgifter för administrationen
i övrigt — menar utredningen, att inflytande vitesbelopp liksom
tidigare skulle få användas till bestridande av dessa kostnader, varefter
eventuellt överskott skulle tillfalla något välgörande ändamål. Utredningen
framhåller emellertid, att förhållandet lätt kan bli det omvända, nämligen
att kostnaderna skulle komma att överskjuta influtna viten. I denna fråga
uttalar utredningen, att det enligt dess mening låge närmast till hands att
branschen ensam svarade för sålunda uppkommande utgifter. Med hänsyn
till att branschorganisationerna under åberopande av principiella skäl krävt,
att staten skulle dela ansvaret härutinnan, har emellertid utredningen icke
velat motsätta sig att staten åtoge sig att bestrida hälften av de kostnader
som överenskommelsen kunde komma att föranleda och vilka ej kunde betalas
med erlagda vitesbelopp.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

Departementschefen. Av tillgängliga siffror kan inhämtas, att under åren
1957 och 1958 i vårt land såldes omkring 154 000 resp. 147 000 nya personbilar.
Beaktas även handeln med begagnade bilar framkommer att den sammanlagda
försäljningssumman för ettvart av de båda åren uppgick till
ungefär 2,5 miljarder kronor. Denna nivå har nåtts efter en mycket snabb
utveckling. Bilköpen utgör med andra ord en stor och expansiv sektor av
den totala konsumtionen i landet. En betydande del av de nya bilarna köps
från utlandet, och i fråga om bensin och andra förnödenheter för deras drift
är vårt land praktiskt taget helt beroende av import. Bilkonsumtionen tar
följaktligen i anspråk en ej oväsentlig del av våra löpande valutatillgångar.

Bilköpen sker i betydande utsträckning på avbetalning. Här liksom i utlandet
har det befunnits angeläget att finna fasta regler för denna avbetalningshandel
och därigenom begränsa kreditgivningen på området. Den reglering
av avbetalningshandeln med bilar som funnits i vårt land sedan början
av 1950-talet är enligt min mening en från flera synpunkter värdefull
stabiliserande faktor och bör därför behållas i någon form.

Beträffande frågan vilken form som lämpligen bör väljas må till en början
erinras om alt jag vid milt ställningstagande till stabiliseringsnämndens förslag
fann mig böra biträda den från flera håll framförda meningen, att överenskommelser
mellan staten och de olika branscherna vore att föredraga
framför lagstiftning. Det syntes mig som om en samförståndslösning vore
bättre ägnad än ett påbud från statens sida att göra avbetalningsregleringen
effektiv. På min hemställan beslöt också Kungl. Maj :t att förhandlingar i
saken skulle upptagas med branschorganisationerna. Såsom av det anförda
framgått ledde förhandlingarna till en rad överenskommelser, som dock efter
hand upphörde. Jag anser alltjämt, att avtalsformen i princip bör ha företräde,
men såsom erfarenheterna från dessa överenskommelser lärt måste
garantier föreligga för att eu överenskommelse blir bindande för samtliga
inom branschen verksamma företagare. Jag fann därför angeläget att låta
undersöka om sådana garantier kunde skapas såvitt anginge bilbranschen
innan andra åtgärder övervägdes.

Den undersökning som härutinnan verkställts av utredningen visar dock
att fullständiga garantier knappast kan erhållas, om icke lagstiftningsvägen
anlitas. Utredningen har visserligen framlagt ett förslag till system, byggt
enbart på avtal, men enligt min mening tillgodoses härigenom icke de anspråk
som skäligen bör ställas i förevarande avseende. Säkerligen skulle
fortfarande åtskilliga bilhandlare komma att ställa sig utanför, med påföljd
att överenskommelsen aldrig träder i kraft eller kan upprätthållas
endast någon kortare tid, eller också skulle den med överenskommelsen avsedda
regleringen komma att mer eller mindre stanna på papperet. Med
hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att det av utredningen
ifrågasatta, tämligen invecklade systemet ej prövas.

Härav följer enligt min mening icke att den tidigare använda ordningen
med överenskommelser bör överges. För att garantier skall vinnas för eu
tillämpning över hela linjen av överenskomna avbetalningsregler har det

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

emellertid framstått som oundvikligt att komplettera eu eventuell överenskommelse
med författningsföreskrifter. En sådan anordning skulle i vissa
hänseenden ansluta sig till det system, som använts i fråga om prisutjämningsavgifter
m. in.

Mot denna bakgrund beslöt Kungl. Maj:t den 20 mars 1959 på min föredragning
att uppdraga åt kommerskollegium att upptaga förhandlingar i
saken med bilbranschens organisationer samt att — under förbehåll för
Kungl. Maj :ts godkännande — underteckna den överenskommelse som sålunda
kunde träffas. Dessa förhandlingar ledde också till en den 16 april
1959 dagtecknad överenskommelse mellan kommerskollegium och automobilhandlareförbundet,
vilken Kungl. Maj:t genom beslut tidigare denna dag
för egen del godkänt. Överenskommelsen, vilken såsom Bilaga torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende, bygger på den uttryckliga förutsättningen
att bilhandlare, som står utanför överenskommelsen, genom författningsföreskrifter
skall i fråga om kontantinsats och kredittid samt påföljd
för överträdelse av föreskrift härom vara underkastad bestämmelser,
som ej är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.

I anslutning till den nya överenskommelsen har inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar. Den föreslagna förordningen
har i materiellt hänseende samma innehåll som överenskommelsen
och berör endast bilhandlare som står utanför densamma. Beträffande de
viktigaste föreskrifterna i överenskommelsen och förslaget får jag anföra
följande.

En viss svårighet i detta sammanhang har varit att finna en lämplig form
för sanktioner mot den som åsidosätter föreskrivna avbetalningsvillkor. Såsom
tidigare antytts har jag inte ansett mig kunna förorda stabiliseringsnämndens
förslag, enligt vilket påföljden skulle vara att av säljaren gjort
förbehåll om äganderätt till det försålda godset skulle förlora sin verkan.
Branschens organisationer har också bestämt motsatt sig denna lösning, och
den nya överenskommelsen innehåller liksom de tidigare i stället en vitesklausul.
I anslutning härtill bör påföljden enligt förordningen vara den
sedvanliga, nämligen ett bötesstraff för säljaren. Framhållas kan, att det
finns anledning förmoda att det helt övervägande antalet bilhandlare kommer
att biträda den nya överenskommelsen och alt det därför endast undantagsvis
torde bli aktuellt med en tillämpning av författningsföreskrifterna.

Enligt förut gällande överenskommelse var vitesbeloppet bestämt till 2 000
kronor. Från branschens sida har önskemålet nu varit att påföljden skulle
utformas på liknande sätt. Därvid har understrukits att påföljden bör vara
ekonomiskt kännbar, eftersom man eljest kan befara att vissa bilhandlare
vid uppgörandet av sina försäljningskalkyler som normal utgift i rörelsen
upptager väntade böter. Såsom de allmänna reglerna om bötesstraff utformats
i vår strafflagstiftning kan med hänsyn till kravet på enhetliga bestämmelser
i överenskommelsen och förordningen branschens önskemål i
detta avseende icke gärna tillgodoses på annat sätt än att förordningen fö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 155 år 1959

11

reskriver s. k. normerade böter. I fråga om böternas storlek synes de i överenskommelsen
lämnade föreskrifterna vara väl avvägda, och jag förordar
därför att motsvarande bestämmelser upptages i förordningen. Detta innebär
att böterna i regel skall komma att motsvara en tiondel av värdet av
varje bil som sålts i strid mot föreskrivna regler om kontantinsats eller
kredittid. Samtidigt stadgas emellertid afl bötesbeloppet icke får understiga
500 kronor och ej överstiga 2 000 kronor.

Den ifrågasatta regleringen gäller yrkesmässig försäljning av bilar och
då i princip endast vanliga personbilar. För att försvåra ett kringgående
har emellertid överenskommelsen och den föreslagna förordningen gjorts
tillämpliga också på droskbilar samt mindre lastbilar såsom skåp- och stationsvagnar.

De regler som förordats i fråga om minsta kontantinsats och längsta kredittid
vid bilförsäljningar synes kunna godtagas ur de synpunkter om vilka
här är fråga. Kontantinsatsen, vari värdet av s. k. inbytesvagn må inräknas,
avses ej få understiga ett belopp motsvarande 40 procent av det avtalade
vederlaget för den försålda bilen. Också här har automobilhandlareförbundet
ansett det nödvändigt att införa en regel, ägnad att motverka
kringgående. I enlighet härmed föreskrives i överenskommelsen och förslaget
till förordning, att kontantinsatsen ej får inbegripa lån, som köparen
erhållit av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap
— t. ex. ett av säljaren ägt finansieringsinstitut. Kredittiden
får normalt ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om
droskbilar och mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. I detta sammanhang
bör framhållas att det med hänsyn till konjunkturlägets växlingar
kan bli aktuellt att framdeles ändra kontantinsatsens minimibelopp
eller kredittidens maximilängd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att efter förhandlingar med automobilliandlareförbundet besluta om sådana
ändringar.

Slutligen får jag i detta sammanhang uppta en särskild fråga till behandling.
Enligt överenskommelsen skall automobilliandlareförbundet i erforderlig
utsträckning genom auktoriserad revisor eller annan kompetent person
kontrollera, att de bilhandlare som anslutit sig till överenskommelsen
också följer dess föreskrifter. Vidare skall en särskild nämnd handlägga dit
hänskjutna frågor om utdömande av vite för överträdelse av föreskrifterna
om kontantinsats och kredittid. I anslutning härtill har avtalats att kostnaderna
skall gäldas med inflytande viten eller, därest dylika medel saknas,
betalas av automobilliandlareförbundet, dock med rätt för förbundet att av
statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet sålunda utgivit. Att döma av
erfarenheterna från förut gällande överenskommelse kommer statsverket
genom ett sådant åtagande att åsamkas endast obetydliga utgifter; de kan
beräknas bli högst 20 000 kronor per år räknat. Dessa eventuellt uppstående
utgifter synes lämpligen böra bestridas från den i kommerskollegiets
omkostnadsanslag ingående delposten till övriga expenser.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 1959

För såväl det allmänna som bilhandelns organisationer synes det vara ett
betydelsefullt intresse, att de här förordade kreditreglerna för bilbranschen
träder i kraft snarast möjligt. Med hänsyn till tidpunkten för propositionens
avlämnande är det emellertid tänkbart, att riksdagen inte medhinner behandlingen
av propositionen under vårsessionen. Under sådana förhållanden
torde det inte vara något att erinra mot att densamma behandlas senare.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition inhämta riksdagens yttrande över förut nämnda inom
finansdepartementet upprättade förslag till förordning med föreskrifter om
vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Åke Sanell

Kungl. Maj.ts proposition nr 155 år 195!)

13

Bilaga

Överenskommelse

mellan Kungl. Konnnerskollegiuin, enligt vederbörligt bemyndigande, och
Sveriges Automobilhandlareförbund angående vissa betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar.

1 §•

Denna överenskommelse avser yrkesmässig försäljning av bilar, dock med
undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800 kilogram.

Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola
utgå, helt eller delvis, i penningar, överlåtelse anses föreligga även i det
fall, att säljaren i avtalet har gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första
stycket avbetalningslagen, eller har betecknat avtalet på sätt varom i 1 §
andra stycket samma lag förmäles.

2 §•

Automobilhandlareförbundet åtager sig att från de för förbundet kända
bilhandlarna infordra förbindelser att vid försäljning av bilar iakttaga de betalningsvillkor
som angivas i 3 § ävensom att i övrigt underkasta sig de regler
som återfinnas i 4—7 §§.

3 §.

Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen har till honom erlagt
minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit
sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om
lastbil, buss eller personbiravsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugofyra
månader (kredittid).

Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom
försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.

Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat
motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.

Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då bilen utlämnades
av säljaren.

4 §•

Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 3 §, skall erlägga
vite med belopp, motsvarande en tiondedel av bilens värde, dock lägst
femhundra kronor och högst tvåtusen kronor.

3 §.

Automobilhandlareförbundet åtager sig att i erforderlig utsträckning genom
auktoriserad revisor eller annan härför skickad person kontrollera, att

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1959

de som avgivit sådan förbindelse varom förmäles i 2 § ställa sig föreskrifterna
i 3 § till efterrättelse.

6 §.

Framkommer i samband med kontrollen eller eljest att föreskrift i 3 §
åsidosatts, skall frågan om erläggande av vite av automobilhandlareförbundet
hänskjutas till en särskild nämnd för avgörande.

Nämnden skall bestå av tre personer, varav en — tillika ordförande —
utses av Kungl. Maj:t, en av automobilhandlareförbundet och en av Sveriges
Automobilindustriförening.

7 §•

De kostnader, som kunna föranledas av kontrollen samt av den i 6 § omförmälda
nämndens verksamhet, skola bestridas av inflytande viten eller,
därest sådana medel saknas, betalas av automobilhandlareförbundet, dock
med rätt för förbundet att av statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet
sålunda utgivit.

I den mån influtna viten ej tagits i anspråk för gäldande av kostnaderna,
skola de vid avtalstidens slut överlämnas till något välgörande ändamål.

8 §•

Automobilhandlareförbundet skall på begäran till kommerskollegium —
för kontroll av att i denna överenskommelse intagna bestämmelser tillämpas
— lämna uppgifter om inkomna förbindelser, skedda överträdelser samt vidtagna
åtgärder.

9 §■

När särskilda skäl därtill äro, äger kommerskollegium på framställning
av automobilhandlareförbundet medgiva undantag från stadgandena i 3 §.

10 §.

Denna överenskommelse gäller från och med den 1 1959 tills vidare

med tre månaders ömsesidig uppsägningstid. Härvid förutsättes dels
att Kungl. Maj :t godkänner överenskommelsen, dels att bilhandlare, som
icke avgiver i 2 § omnämnd förbindelse, genom i laga ordning utfärdad författning
skall i fråga om kontantinsats och kredittid samt påföljd för överträdelse
av föreskrift härom vara underkastad bestämmelser som ej äro
lindrigare än i denna överenskommelse stadgas, och dels att icke i övrigt
åtgärder, ägnade att begränsa handeln med bilar, vidtagas från det allmännas
sida.

Stockholm den 16 april 1959.

För Kungl. Kommerskollegium: För Sveriges Autoinobilhandlareförbund:

NILS MALMFORS SVEN-OLOV TRÄFF

Anders Lindstedt R. Rosenquist

590569 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag