Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1959

1

Nr 154

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb
maj 195b (nr 319) m. m.; given Stockholms slott den
3 april 1959.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319);

2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50).

GUSTAF ADOLF

fiune B. Johansson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring av bestämmelserna om resekostnadsersättning
åt landstingens och kommunernas förtroendemän att skälig
ersättning kan utgå för resa med eget motorfordon.

De nya ersättningsbestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1960.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 15b

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 39 § 1 mom. landstingslagen den 14 maj 1954
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter -

Landstingsman, som ej bor å den
ort där landstingsmöte hålles, äger
tillika rätt till resekostnadsersättning.
I den mån resa kan företagas
med järnväg, omnibus, spårväg eller
fartyg, må ersättningen ej överstiga
avgiften för plats i andra klassens
vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass
icke finnes, i tredje klassens
vagn, plats i omnibus eller spårvagn
eller hyttplats på fartyg eller, när
hyttplats ej förekommer, salongsplats.
Eljest må ersättningen högst
motsvara lägsta avgiften för taxeautomobil.

Till den---------

--landstinget bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den
ort där landstingsmöte hålles, äger
tillika rätt till resekostnadsersättning.
I den mån resa lämpligen kan
företagas med järnväg, buss, spårväg
eller fartyg, må ersättningen ej
överstiga avgiften för plats i första
klass å järnväg, plats i buss eller
spårvagn eller hyttplats på fartyg.
För resa med eget motorfordon må
ersättning utgå efter de grunder, som
landstinget med beaktande av vad nu
sagts bestämmer. 1 intet fall må ersättningen
överstiga lägsta avgiften
för taxebil.
hans ställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1959

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753)

Härigenom förordnas, att 28 § 1 inom. kommunallagen den 18 december
1953 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

28

1 mom. Fullmäktige må---

Enligt fullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan fullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal
är större än tre kilometer,
resekostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån
resa kan företagas med järnväg, omnibus,
spårvagn eller fartyg, må ersättningen
ej överstiga avgiften för
tredje klass plats på järnväg, plats
i omnibus eller spårvagn eller salongsplats
på fartyg. Eljest må ersättningen
högst motsvara lägsta avgiften
för taxebil.

Där fullmäktig — — —

(Föreslagen lydelse)

§•

uppdragets fullgörande.

Enligt fullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan fullmäktigs
hemvist och fullmäktiges sammahträdeslokal
är större än tre kilometer,
resekostnadsersättning vid
deltagande i fullmäktiges sammanträde
utgå till fullmäktig. I den mån
resa lämpligen kan företagas med
järnväg, buss, spårvagn eller fartyg,
må ersättningen ej överstiga avgiften
för plats i andra klass på järnväg,
plats i buss eller spårvagn eller salongsplats
på fartyg. För resa med
eget motorfordon må ersättning utgå
efter de grunder, som fullmäktige
med beaktande av vad nu sagts bestämma.
I intet fall inå ersättningen
överstiga lägsta avgiften för taxebil.
ige bestämma.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1960.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 195!>

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

1 mom. Stadsfullmäktige må -— -Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
fullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större än
tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges
sammanträde utgå till fullmäktig. I
den mån resa kan företagas med
järnväg, omnibus eller spårvagn, må
ersättningen ej överstiga avgiften för
andra klass plats på järnväg eller
plats i omnibus eller spårvagn. Eljest
må ersättningen högst motsvara
lägsta avgiften för taxebil.

— uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande
må, där våglängden mellan
fullmäktigs hemvist och fullmäktiges
sammanträdeslokal är större än
tre kilometer, resekostnadsersättning
vid deltagande i fullmäktiges
sammanträde utgå till fullmäktig. I
den mån resa lämpligen kan företagas
med järnväg, buss eller spårvagn,
må ersättningen ej överstiga
avgiften för plats i andra klass på
järnväg eller plats i buss eller spårvagn.
För resa med eget motorfordon
må ersättning utgå efter de grunder,
som stadsfullmäktige med beaktande
av vad nu sagts bestämma. I intet
fall må ersättningen överstiga lägsta
avgiften för taxebil.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ändring
av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt kommunala förtroendemän
samt anför härvid följande.

I skrivelse den 3 oktober 1958 har Svenska landstingsförbundets styrelse
hemställt, att 39 § landstingslagen måtte ändras så att landstingens förtroendemän
kan få ersättning för resa med egen bil enligt bestämmelserna
i statens resereglemente.

över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Hushållningssällskapens
förbund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 39 § 1 inom. landstingslagen den 14 maj 1954 (LL) äger landstingsman,
som ej bor på den ort där landstingsmöte hålles, rätt till resekostnadsersättning.
I den mån resa kan företagas med järnväg, omnibus,
spårväg eller fartyg, får ersättningen icke överstiga avgiften för plats i
andra klassens vagn å järnväg eller, om sådan vagnsklass icke finnes, i
tredje klassens vagn, plats i omnibus eller spårvagn eller hyttplats på fartyg
eller, när hyttplats ej förekommer, salongsplats. Eljest får ersättningen
högst motsvara lägsta avgiften för taxebil.

Landstinget äger besluta, att resekostnadsersättning skall utgå till ledamot
av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot av annan nämnd (55 §
1 inom.), till ledamot av beredning (39 § 2 inom.) och till revisor (67 §).
Ersättningen får därvid icke bestämmas till högre belopp än som i motsvarande
fall utgår till landstingsman.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

För förtroendemännen i primärkonnnunerna finnes liknande bestämmelser
i kommunallagen den 18 december 1953 (KL) och kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957 (KLSthlm). I 28 § 1 mom. KL och 29 §
1 mom. KLSthlm stadgas sålunda att resekostnadsersättning får enligt fullmäktiges
bestämmande utgå till fullmäktig, om våglängden mellan hans
hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal är större än tre kilometer.
Beträffande ersättningens storlek innehåller paragraferna motsvarande bestämmelser
som 39 § 1 mom. LL, dock att ersättningen icke får överstiga
vid resa med järnväg avgiften för plats i tredje klassens vagn och vid resa
med fartyg avgiften för salongsplats.

Efter nu angivna grunder får resekostnadsersättning enligt fullmäktiges
bestämmande utgå jämväl till ledamot av kommunens styrelse och utsedd
ledamot av annan kommunalnämnd (46 § 1 mom. KL, 53 § 1 inom.
KLSthlm), till ledamot av beredning (28 § 2 mom. KL, 29 § 2 mom.
KLSthlm) samt till revisor (63 § KL, 67 § KLSthlm).

För statstjänstemännen gäller enligt 4 § i det allmänna resereglementet
den 21 november 1952 (nr 735), att resekostnadsersättning vid tjänsteresa
utgår med hänsyn till den väg och det färdsätt, som verkligen använts, varvid
dock ersättningen icke får uppgå till högre belopp sammanlagt än som
skulle ha utgått, om tjänstemannen begagnat sig av den väg och det färdsätt,
som varit lämpligast med avseende på resans ändamål och för att
åstadkomma minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad. Beträffande
tjänsteresor, som företages med tjänstemannen tillhörigt motorfordon
äger dock Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer,
förordna att ersättning skall utgå även i fall, då tjänstemannen enligt de
förut återgivna bestämmelserna icke är berättigad till ersättning för sådant
färdsätt.

Med stöd av nyssnämnda bemyndigande har Kungl. Maj :t i kungörelsen
den 12 december 1952 (nr 78) angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa
med egen bil m. m. förordnat, att myndighet, som erhållit Kungl. Maj :ts
tillåtelse därtill, må medgiva tjänsteman att utfå ersättning för tjänsteresa
med egen bil även i fall då ersättning icke skulle ha kunnat utgå enligt den
grundläggande regeln i allmänna resereglementet. Sådant medgivande får
dock lämnas endast om det vid en jämförelse i stort mellan kostnaderna för
olika färdsätt visat sig vara förmånligt för statsverket från ekonomisk syr.
punkt och med hänsyn till verksamhetens rationella bedrivande. Medgivandet
skall avse viss tid och visst område samt gälla bil med mindre tjänstevikt
än 1 100 kg, såvida icke användande av större bil anses oundgängligen
nödvändigt för fullgörande av tjänstemannens åligganden. Som villkor för
medgivande skall gälla, att tjänstemannen förbinder sig bl. a. att låta annan
tjänsteman, som har att i tjänsteärende färdas samma väg, i mån av utrymme
medfölja i bilen. Ersättningsbeloppet bestämmes med hänsyn till
bilens storlek och sammanlagda körlängden i tjänsteresor för budgetår.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1950

För större bil, varmed avses bil med tjänstevikt om minst 1 100 kg., utgår
högre ersättning per kilometer än för mindre bil, och med ökande körlängd
sjunker kilometerersättningen. Ersättningen per kilometer vid tjänsteresa
med mindre bil utgör sålunda t. o. in. 500 mil 39 öre, mellan 500 och 1 500
mil 22 öre och över 1 500 mil 18 öre, medan motsvarande ersättning för
större bil utgår med respektive 55 öre, 31 öre och 25 öre. Vid tjänsteresa
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län skall
utöver nämnda belopp utgå tilläggsersättning med 2 öre per kilometer under
tiden den 1 december—den 30 juni och eljest med 1 öre per kilometer.

Enligt landstingens resereglemente åtnjuter landstingens tjänstemän
ersättning för resa med eget motorfordon enligt i huvudsak samma grunder,
som gäller för statstjänstemän. Motsvarande bestämmelser finnes även
upptagna i det av Svenska landskommunernas förbund upprättade normalresereglementet
för de kommunala arbetstagarnas tjänsteresor utom kommunen.
Däremot innehåller Svenska stadsförbundets normalresereglemente
i förevarande hänseende endast den bestämmelsen att ersättning till tjänsteman
för resa med egen bil utom staden utgår efter de grunder staden föreskriver.

Svenska landstingsförbundets framställning

I Svenska landstingsförbundets skrivelse framhålles, att bestämmelserna
om resekostnadsersättning till landstingens förtroendemän har bestått i huvudsak
oförändrade under en lång följd av år och därför blivit i vissa avseenden
föråldrade. Frånsett att klassindelningen ändrats på järnvägarna
är den väsentligaste bristen, att hänsyn icke har tagits till bilismens starka
utveckling. Landstingsmännen använder numera i stor utsträckning egna
bilar vid färd till och från sammanträden i landstingets tjänst. Efter en
strikt tolkning av bestämmelserna kan ersättning för resa med egen bil, i
de fall resan kunnat företagas med kollektiva färdmedel, utgå endast med
det belopp, som biljettpriset på dessa betingar. Detta innebär enligt förbundets
mening en oskälig begränsning av ersättningen. Ett anlitande av
de kollektiva färdmedlen — särskilt järnvägarna — medför ofta onödig tidsspillan
och långa väntetider. Sammanträden måste vidare — utan hänsyn
till vad som annars kunde anses lämpligt — anpassas till buss- och tågtider,
vilket kan vara förenat med stora svårigheter. I framställningen påpekas
vidare, att staten själv har anpassat sina reseersättningsbestämmelser
efter utvecklingen och infört bestämmelser om ersättning för resor med
egen bil samt att motsvarande bestämmelser finns för landstingens befattningshavare.
Tiden synes förbundet nu vara inne att även för landstingens
förtroendemän införa särskilda ersättningsbestämmelser för resa med
egen bil.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 15A år 1959

Remissyttrandena

Alla remissinstanserna har tillstyrkt framställningen eller lämnat den
utan erinran.

Hushållningssällskapens förbund erinrar om att de för landstingsmän
gällande reglerna om resekostnadsersättning sedan gammalt tillämpas även
inom hushållningssällskapen. De skäl som Svenska landstingsförbundet
anfört för införande av särskilda ersättningsbestämmelser för resa med
egen bil gäller enligt Hushållningssällskapens förbund också för hushållningssällskapens
förtroendemän. Om dessa ej färdades med egen bil till förekommande
sammanträden och förrättningar, skulle den tidsförlust som
uppdragen åsamkar dem i många fall bli så stor att de icke kunnat åtaga
sig uppdragen. Bestämmelserna bör anpassas till den skedda utvecklingen
men Hushållningssällskapens förbund ifrågasätter om de i statens resereglemente
meddelade föreskrifterna i ämnet är i allo lämpliga när det gäller
förtroendemännen inom landsting och hushållningssällskap.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det numera även vid
de landskommunala organens sammanträden är vanligt att huvudparten av
deltagarna färdas med bil, enskilt eller i form av samåkning. Den anpassning
av lagstiftningen till nutida kommunikationsförhållanden på landsbygden,
som Svenska landstingsförbundets framställning syftar till, synes
därför böra övervägas även för primärkommunernas vidkommande.

Departementschefen

De nu gällande bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens
och primärkommunernas förtroendemän överfördes i huvudsak
oförändrade från lagen om landsting och kommunalstyrelselagarna till
den nya landstingslagen av år 1954 resp. de nya allmänna kommunallagarna.
1 stort sett erhöll bestämmelserna sitt nuvarande innehåll redan 1924. Vissa
justeringar vidtogs dock 1950; bl. a. infördes då möjlighet att utgiva resekostnadsersättning
även till stadsfullmäktig.

Såväl i förslaget till 1950 års nyss berörda lagändringar som i förslaget
till 1954 års landstingslag uttalade föredragande departementschefen att
man i och för sig borde kunna lämna kommunerna full frihet att själva
bestämma grunderna för resekostnadsersättning åt sina förtroendemän
utan att vara bundna av detalj föreskrifter om minsta ersättningsgilla ressträcka,
tillåten vagnsklass på tåg etc. Departementschefen föreslog emellertid
inte en sådan lösning, enär önskemål härom inte framkommit från
kommunalt håll och då några praktiska fördelar inte skulle vara att vinna
därmed.

Jag har helt nyligen tillkallat sakkunniga för att göra en allmän översyn
av reglerna om ersättning till kommunala förtroendemän. Denna översyn

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1959

kan komma att resultera i mera genomgripande ändringar i de nu gällande
bestämmelserna i ämnet. Med hänsyn härtill vill jag inte nu förorda en
mera radikal ändring i bestämmelserna om resekostnadsersättning, något
som inte heller påfordrats i landstingsförbundets framställning eller föreslagits
i något remissyttrande.

Syftet med landstingsförbundets framställning, nämligen att ernå en anpassning
av bestämmelserna om resekostnadsersättning åt landstingens förtroendemän
efter den utveckling som skett framför allt på bilismens område,
bör däremot redan nu tillgodoses. Jag anser det väsentligt, att man i
möjligaste mån söker begränsa den tidsspillan och de olägenheter i övrigt
som de allmänna uppdragen åsamkar förtroendemännen. Med denna utgångspunkt
är det naturligt att räkna med att förtroendemännen färdas i
egna bilar till sammanträden och andra förrättningar i landstingets tjänst,
om de därigenom kan göra tidsbesparingar av betydelse eller eljest minska
de med uppdraget förenade olägenheterna. Reseersättningsbestämmelserna
bör då också anpassas efter ett sådant betraktelsesätt.

De för statstjänstemän och kommunala tjänstemän gällande resereglementena
ger i fråga om ersättning för resa med egen bil regler dels för när
detta färdsätt får användas och dels för hur ersättningen skall beräknas.
Bilersättningen åt landstingens förtroendemän synes likaledes böra regleras

1 dessa båda avseenden genom bestämmelser, som fastställes av landstinget.

Jag har redan pekat på de viktigaste fallen, då ersättning bör utgå till
landstingens förtroendemän för resa med egen bil, nämligen när väsentliga
tidsvinster kan göras därigenom. Som exempel på andra ersättningsgilla
fall kan nämnas, att förtroendemannen på grund av kroppsskada eller
lyte eller svag hälsa har svårt att anlita kollektiva färdmedel. Givet är, att
ju större skillnaden blir i fråga om kostnaderna vid olika färdsätt desto
starkare skäl bör fordras för att ersättning skall utgå med hänsyn till det
dyrare färdsättet. Resa med egen bil bör sålunda kunna ersättas även i fall
där ersättning ej medgives för färd med taxebil.

Vad beträffar ersättningsbeloppen för färd med egen bil synes det .naturligt
att — såsom skelt även i fråga om landstingens och kommunernas
tjänstemän — beräkna ersättningen efter i huvudsak samma regler,, som
gäller för statstjänstemännen. Emellertid torde det inte vara lämpligt, vare
sig att upptaga dessa regler i landstingslagen eller att där hänvisa till allmänna
resereglementet. I stället bör det överlämnas åt landstingen att bestämma
grunderna för ersättningen, varvid dessa tid eller annan kan anpassas
efter vad som gäller för statstjänstemännen. Den gränsen för ersättningens
storlek bör dock fastställas i lagen, att ersättningen i intet fall
må överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Den här förordade regleringen skulle sålunda innebära, alt i 39 § 1 mom.
landstingslagen fastställes en ram för resekostnadsersättningen — ersättningen
får inte överstiga kostnaden för resa med kollektivt färdmedel, när

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 154

10

Kungl. Maj.ts proposition nr lök år 1959

resan lämpligen kan företagas på detta sätt, och i intet fall överstiga lägsta
avgiften för taxebil — samt att det överlämnas åt landstingen att bestämma
grunderna för ersättning vid resa med eget motorfordon. Dessa grunder
bör inom angivna ram kunna avse såväl i vilka fall ersättningen skall utgå
som hur den skall beräknas och vad som skall gälla i fråga om samåkning
mellan flera förtroendemän.

Samtidigt med de ändringar, som föranledes av införandet av särskild
ersättning för färd med eget motorfordon, bör i 39 § 1 mom. landstingslagen
vidtagas vissa jämkningar i reglerna för beräkning av ersättning vid färd
med kollektiva färdmedel. I första hand bör jämkning ske med hänsyn till
den ändring i klassindelningen som ägt rum på järnvägarna. Vad som sägs
om andra klass och tredje klass skall sålunda numera avse första klass resp.
andra klass. I detta sammanhang torde vidare de reservationer, som i lagrummet
knutits till rätten att utfå ersättning motsvarande avgiften för
andra klassens vagn på järnväg och hyttplats på fartyg, nämligen att sådan
vagnsklass finnes resp. att hyttplats förekommer, kunna utgå. Självfallet
får ersättningen inte beräknas efter avgiften för bättre plats än som
verkligen använts eller som skulle ha kunnat användas, om färdmedlet
ifråga begagnats. Vissa smärre redaktionella jämkningar synes också böra
vidtagas.

Som Hushållningssällskapens förbund framhållit blir de här föreslagna
nya reglerna omedelbart tillämpliga även på hushållningssällskapens förtroendemän.
Dessa åtnjuter nämligen resekostnadsersättning enligt samma
grunder, som inom verksamhetsområdet gäller för landstingsmän vid landstingssammanträde.

Även för primärkommunernas förtroendemän synes möjlighet böra finnas
att utfå skälig ersättning för resor med egen bil i kommunens tjänst.
I 28 § 1 mom. kommunallagen och 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
torde därför motsvarande ändring böra göras, som i detta syfte förordats
beträffande 39 § 1 mom. landstingslagen. De jämkningar som i övrigt
föreslagits i detta lagrum torde också i tillämpliga delar böra vidtagas
i de båda förstnämnda lagrummen.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319), lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753) och lag om ändrad lydelse av 29 §
1 mom. kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1960. Det torde inte vara
något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än
under innevarande vårsession.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1959 It

1) lag om ändrad lydelse av 39 § 1 mom. landstingslagen den lb maj
195b (nr 319);

2) lag om ändrad lydelse av 28 § 1 mom. kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753); samt

3) lag om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Äke Andrén