Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
1
Nr 153
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 3
april 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel, skall befrias från beskattning. Detsamma
föreslås skola gälla bidrag, vilka enligt vad därom finnes stadgat kan
utgå av allmänna medel till vissa arbetslösa och partiellt arbetsföra m. fl.
i samband med utbildning eller omskolning. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1059. 1 samt. Nr 153
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt anvisningarna till samma paragraf1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
19 §.
Till skattepliktig---allmänt
barnbidrag;
lön eller annan gottgörelse, som
enligt förordningen om sjömansskatt
utgör inkomst ombord.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp--
— influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan---skatteplik
tig
intäkt.
Bestämmelsen att —--sist
nämnda
lag.
(Föreslagen lydelse)
19 §.
Till skattepliktig--— allmänt
barnbidrag;
lön eller annan gottgörelse, som
enligt förordningen om sjömansskatt
utgör inkomst ombord;
kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel.
(Se vidare anvisningarna.)
Anvisningar
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp -—-—
— influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan ----skatteplik
tig
intäkt.
Bestämmelsen att---sist
nämnda
lag.
Skatteplikt föreligger icke för bidrag
från stat eller kommun, vilka
enligt av Kungl. Maj:t eller av statlig
myndighet meddelade bestämmelser
utgå, i samband med utbildning
eller omskolning, till arbetslösa och
partiellt arbetsföra samt med dem i
fråga om sådana bidrag likställda.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall äga tillämpning vid 1959 års taxering eller vid eftertaxering för
år 1959 eller tidigare år.
1 Senaste lydelse av 19 § se 1958: 296 samt av anvisningarna till 19 § se 1956: 88.
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
3
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 10 § uppbördsförordningen den 5 juni 19531
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
10 §.
Preliminär A-skatt ----- kost
nadernas
bestridande.
Preliminär A-skatt skall icke utgå
för:
a) folkpension enligt lagen om
folkpensionering;
b) bidrag enligt---av kropps
skada;
e)
kontantunderstöd, som utgives
av arbetslöshetsnämnd med bidrag
av statsmedel;
f) tillskott och bidrag enligt lagen
om kommunala pensionstillskott
m. m.; eller
g) sådan pension, livränta eller
annan skattepliktig ersättning från
försäkringsanstalt, som uppgår till
högst 1 500 kronor för år.
Då lön---— nämnda ersättning.
Preliminär A-skatt---i kon
kurs.
(Föreslagen lydelse)
10 §.
Preliminär A-skatt---kost
nadernas
bestridande.
Preliminär A-skatt skall icke utgå
för:
a) folkpension enligt lagen om
folkpensionering, där ej annat följer
av förordnande enligt 3 § 3 mom.;
b) bidrag enligt---av kropps skada; -
e) tillskott och bidrag enligt lagen
om kommunala pensionstillskott
m. m.; eller
f) sådan pension, livränta eller annan
skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst
1 500 kronor för år.
Då lön---nämnda ersättning.
Preliminär A-skatt — ---i kon
kurs.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av 10 § so 1954: 340.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april
1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande beskattning
av kontaniunderstöd vid arbetslöshet, m. m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
I samband med olika åtgärder för att bereda hjälp vid arbetslöshet har
uppmärksamheten fästs vid vissa skattefrågor. Med den avfattning, som beskattningsreglerna
för närvarande bär, kan understöd, som utgives vid arbetslöshet,
komma att i ökad omfattning tagas till beskattning hos mottagarna.
I anledning härav har inom finansdepartementets rättsavdelning upprättats
en i januari 1959 dagtecknad promemoria (stencilerad) angående beskattningen
av vissa understöd av allmänna medel vid arbetslöshet. I promemorian
har skattefrihet föreslagits bl. a. för kontantunderstöd, som utgives
av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.
Vidare har skattelagssakkunniga i en den 15 januari 1959 dagtecknad promemoria
(stencilerad) framlagt förslag om skattefrihet för vissa utbildningsbidrag,
som utgår i samband med den av överstyrelsen för yrkesutbildning
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna yrkesutbildnings- och
omskolningsverksamheten för arbetslösa, partiellt arbetsföra, utlänningar
m. fl.
Med anledning av nämnda promemorior har, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
5
tion, Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska socialvårdsförbundet, De
erkända arbetslöshetskassornas samorganisation samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
II. Beskattningen av understöd av allmänna medel vid arbetslöshet
Gällande bestämmelser m. m.
Kontanthjälp till försörjning vid arbetslöshet utgår för närvarande dels
i form av ersättning till försäkringstagare i den frivilliga statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen, dels i form av understöd, som utgives av kommunen.
Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som regleras av 1956 års förordning
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, är avsedd att bereda försäkringstagarna
ekonomisk hjälp vid övergående arbetslöshet. Bärare av
försäkringen är arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva
såsom rikskassor för olika yrkesområden. Kassorna, som är bildade av vederbörande
fackliga organisationer, är i föreningsrättsligt hänseende understödsföreningar
och juridiskt helt fristående från organisationerna. Rätt till
inträde i kassorna föreligger oavsett organisationstillhörighet. För de fackligt
organiserade löntagarna är medlemskap i regel föreskrivet i de olika
fackförbundens stadgar. I den mån arbetslöshetskassorna sökt och erhållit
godkännande av arbetsmarknadsstyrelsen såsom erkänd arbetslöshetskassa,
har de tillerkänts statsbidrag för finansiering av sin i övrigt genom avgifter
från de försäkrade bedrivna verksamhet, vilken står under styrelsens kontroll.
Det försäkringsskydd, som erhålles från kassorna, är i regel begränsat
till högst 156 ersättningsdagar under ett försäkringsår.
För arbetslös, som ej tillhört och i en del fall ej heller haft möjlighet att
tillhöra erkänd arbetslöshetskassa eller som från sådan kassa utfått all den
ersättning från försäkringen, som han är berättigad till, och sålunda blivit
utförsäkrad, föreligger möjlighet att utfå understöd som utbetalas genom
kommunerna. Sådant understöd kan utgå såsom kontant arbetslöshetsunderstöd
eller såsom socialhjälp.
Den kontanta arbetslöshetsunderstödsverksamheten, som regleras av 1949
års kungörelse (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder
And arbetslöshet, omhänderhaves av kommunerna, i regel genom arbetslöshetsnämnder,
och bekostas av kommunala medel samt statsbidrag.
För att kommun skall få bedriva sådan verksamhet fordras bl. a., att kommunen
anvisat medel härför samt att, innan verksamheten börjas, arbetsmarknadsstyrelsens
medgivande inhämtas. Ansökan om statsbidrag avser
i själva verket att få bedriva understödsverksamliet för arbetslösa i annan
form än socialhjälp. — I andra fall lämnas kommunal hjälp åt oförvållat
arbetslösa såsom socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen.
Arbetslöshetsunderstöd utgår efter behovsprövning av i huvudsak samma
6
Kungl. Maj. ts proposition nr i53 år 1959
natur som socialhjälpens, men beloppen är maximerade. En del kommuner
har fastställt lägre understöd än maximibeloppen, och vidare sker efter behovsprövning
i viss omfattning reduktion av maximibeloppen. De genomsnittliga
understödsbeloppen ligger därför något under de i arbetslöshetskungörelsen
fastställda maximibeloppen. De ersättningar som utgår i form
av kommunalt kontantunderslöd är i avsikt att uppmuntra till deltagande
i försäkringen så avvägda, att de skall bli något lägre än ersättningen från
arbetslöshetskassorna.
Arbetslöshet, som påkallat kommunala stödåtgärder i form av kontantunderstöd,
har under senare år förekommit i ringa omfattning. Sålunda har
de flesta kommuner icke tillsatt någon särskild arbetslöshetsnämnd.
Beträffande beskattningen av de olika formerna av ersättning vid arbetslöshet
gäller olika regler.
Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas ersättning, som vid arbetslöshet
tillfallit någon på grund av försäkring, icke såsom skattepliktig inkomst. Premier,
som erlagts för sådan försäkring, är å andra sidan icke avdragsgilla
vid taxeringen annat än inom ramen för det socialt motiverade s. k. försäkringsavdraget,
vilket medger avdrag för premier och avgifter för vissa försäkringar,
däribland arbetslöshetsförsäkring, med högst 300 kronor för ensamstående
person och högst 600 kronor för makar eller skattskyldiga med
minderåriga barn.
Vad beträffar de understöd, som vid arbetslöshet utbetalas genom kommunerna,
bedömes dessa efter de regler som gäller vid beskattning av sociala
bidrag och understöd.
Dessa regler måste ses mot bakgrunden av att den kraftiga utvecklingen
av socialvården icke varit förutsedd vid kommunalskattelagens tillkomst.
Även om begränsade spörsmål reglerats genom lagstiftning, är den skattemässiga
behandlingen av sociala understöd för skilda ändamål i viss utsträckning
en tolkningsfråga. Gränsen mellan vad som är skattepliktigt och
vad som icke är skattepliktigt blir härigenom delvis flytande. Denna oklarhet
medför givetvis ojämnheter vid taxeringen.
Såsom allmän princip torde få anses gälla, att socialt understöd är skattepliktigt
såvitt det icke genom uttrycklig bestämmelse frikallats från skatteplikt.
Härvidlag torde samma betraktelsesätt anläggas vare sig fråga är om
kommunala eller statliga bidrag.
Vad beträffar sådana understöd, som vid arbetslöshet utbetalas av kommun,
blir till följd härav formen för understödets utanordnande avgörande
för om mottagaren är skattskyldig för understöden eller ej.
För arbetslöshetsunderstöd finnes intet stadgande om skattefrihet. Enligt
praxis (jfr R. Å. 1934 ref. 55) har alltså sådana understöd ansetts vara att
hänföra till skattepliktig inkomst.
Socialhjälp är däremot enligt särskilt stadgande i anvisningarna till 19 §
kommunalskattelagen undantagen från skatteplikt. Såsom motivering för
skattefriheten har, förutom sociala skäl, anförts, att viss återbetalningsskyldighet
föreligger för erhållen socialhjälp.
Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959
7
På grund av arbetslöshetens under senare år ringa omfattning torde
skatteplikten för arbetslöshetsunderstöd icke ha haft någon större betydelse.
Härtill torde även de förhöjda ortsavdragen, jämte tillämpning av bestämmelserna
i 50 § kommunalskattelagen om extra avdrag, ha medverkat. Enligt
uttryckligt stadgande i 10 § upphördsförordningen skall preliminär A-skatt
inte uttagas för kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med
bidrag av statsmedel. Frågan om beskattning av sådana understöd blir således
aktuell först vid taxeringen.
Departementspromemorian
Rörande skälen för och emot införande av skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden
anföres i promemorian, att mot skattefrihet kan anföras den
principiella invändningen, att understöden är att anse som ersättningar för
förlorad arbetsförtjänst och därför bör beskattas.
Det framhålles emellertid, att, även om denna invändning icke kan frånkännas
visst berättigande, den dock icke torde böra tillmätas alltför stor betydelse
vid bedömning av den föreliggande frågan. Understöden har en rent
social motivering. De avser att under tider av arbetslöshet bereda en nödtorftig
försörjning åt den arbetslöse och hans familj och ger ingen marginal
för betalning av å dem belöpande skatter. Om statsmakternas syfte är att
under arbetslöshet ge den arbetslöse så stort understöd, som motsvarar hans
nödvändiga levnadskostnader, måste en beskattning av understöden innebära,
alt detta syfte till dels omintetgörs genom att det allmänna i form av skatt
återkräver en del av bidragen.
Det anföres vidare, att understöden icke kan tillföra mottagaren någon
skattekraft vid tiden för mottagandet. Den skatteförmåga han tilläventyrs
har, erhålles genom de normala arbetsförtjänster, som han kan förvärva
under inkomståret. Vid tiden för mottagandet förmår understödsmottagaren
följaktligen icke vidkännas avdrag för källskatt å understödsbeloppen.
Skattens uttagande måste därför uppskjutas till en tidpunkt, då han åter
erhållit skattekraft.
Enligt särskilt stadgande i 10 § upphördsförordningen har, påpekas det i
promemorian, arbetslöshetsunderstöden undantagits från lcällskatteavdrag
vid utbetalningen. Uppskovet med skatteinbetalningen innebär för den skattskyldige,
att lättnad i skattebelastningen visserligen erhålles under året för
understödens mottagande, men att skatten i stället drabbar honom under
året därefter. Under hittills rådande förhållanden torde denna anordning av
skatteuppbörden i och för sig ha varit ägnad att minska bördan av skatteplikten
för arbetslöshetsunderstöd eller i vart fall göra erläggandet av skatten
mindre kännbart. Under de gångna åren av god arbetstillgång torde nämligen
understöden i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i
jämförelse med mottagarnas inkomster av arbete. Den å arbetsinkomsterna
vid utbetalningen avdragna källskatten, som beräknats med utgångspunkt
från normal årsinkomst av arbete, torde i stor utsträckning helt eller delvis
ha kunnat förslå även till skatt å arbetslöshetsunderstöden. Någon kvarstå
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
ende skatt av betydenhet torde alltså i allmänhet icke ha förorsakats av understöden.
Då dessutom möjligheterna att åter få arbetsinkomster och förmåga
att erlägga eventuellt kvarstående skatter varit goda, torde skatteplikten
för arbetslöshetsunderstöden under senare år icke haft större betydelse.
I promemorian framhålles, att frågan vid en större arbetslöshet kommer
i ett ändrat läge. Understöden kan väntas komma att utgå under längre tidsperioder
och uppgå till avsevärda belopp. Det kan då befaras, att de arbetslösa
i många fall kommer att, på grund av uppskovet med skatteuppbörden,
ådraga sig en betydande eftersläpande skattebelastning för understöden,
samtidigt som deras möjligheter att med hjälp av arbetsinkomster gälda
skatten försämras. Skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden kommer då att
verka med en helt annan tyngd än hittills. Vid fortlöpande arbetslöshet kan
en anhopning av resterande skatter uppkomma. För det fall mottagaren
åter erhåller arbete, kommer skattebelastningen att bli större än hans skatteförmåga,
då han har att, förutom sedvanlig källskatt å löpande arbetsinkomster,
vidkännas även avdrag för kvarstående skatter.
Ökad arbetslöshet skulle vidare, påpekas det, om arbetslöshetsunderstöden
enligt arbetslöshetskungörelsen beskattades, medföra en förskjutning
av understödsverksamheten från skattefria till skattepliktiga bidrag då det
skydd, som arbetslöshetsförsäkringen bjuder, förbrukas. Vidare torde den
kommunala hjälpverksamheten komma att i ökad omfattning taga formen
av arbetslöshetsunderstöd i stället för socialhjälp. Om arbetslöshetsunderstöd
icke friades från beskattning, skulle alltså bidrag vid arbetslöshet
komma att beskattas i en helt annan omfattning än tidigare.
I promemorian konstateras med ledning av det anförda, att en beskattning
av arbetslöshetsunderstöden skulle få den verkan, att samhällets skattekrav
icke endast skärpes mot den enskilde bidragstagaren utan även vidgas
till en allt större krets av bidragstagare. En sådan utveckling torde enligt
promemorian icke låta sig förena med de sociala intentioner som på senare
år varit vägledande.
Av vad som anförts dras i promemorian den slutsatsen, att arbetslöshetsunderstöden
icke bör beskattas. Rörande det praktiska genomförandet av
skattefriheten anföres, att två metoder kan övervägas för att i praktiken
åstadkomma erforderlig lättnad i beskattningen för understödstagarna, nämligen
dels ändring av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
om medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av
arbetslöshet och dels införande i 19 § samma lag av bestämmelser om undantagande
av arbetslöshetsunderstöden från beskattning.
Om det förra alternativet valdes, skulle bestämmelserna, framhålles det,
kunna avfattas på ett sådant sätt, att skattelindringen kunde graderas med
hänsyn till den i varje särskilt fall föreliggande angelägenheten av skattebefrielse
och vägras i sådana fall, där skattelindring med hänsyn till den skattskyldiges
skatteförmåga eller förhållanden i övrigt icke vore påkallad. I
promemorian konstateras emellertid, att man inte kan förvänta att ett så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
9
dant stadgande komme att fungera tillfredsställande eller tillämpas på ett
enhetligt sätt. Detta alternativ torde med hänsyn härtill icke kunna förordas.
Ur tillämpningssynpunkt bjuder, framhålles det, metoden att helt fritaga
understöden från beskattning uppenbara fördelar i taxerings- och uppbördshänseende.
En fullständig skattefrihet torde enligt promemorian stå bäst i överensstämmelse
med de grunder enligt vilka understöden utmätts och det syfte
de skall tillgodose. Arbetslöshetsunderstöden måste anses såsom nettobelopp,
för vilka skatt ej borde erläggas.
Ur beskattningssynpunkt kan enligt promemorian visserligen en generell
skattefrihet för bidragen medföra fördelar för sådana skattskyldiga, vilka,
vid jämförelse med andra skattskyldiga, på grund av storleken av sina inkomster
under det år bidragen uppbäres, i och för sig icke synes ha något
egentligt behov av skattelättnad. Denna olägenhet torde emellertid få accepteras
såsom en oundviklig följd av att utgående understödsbelopp enligt sin
ändamålsbestämning inte är avsedda att öka mottagarens skattekraft. Något
egentligt avsteg från principen om beskattning efter skatteförmåga torde
enligt promemorian knappast kunna anses vara för handen, eftersom skattebördan
för arbetslöshetsunderstöd, på grund av det ur uppbördssynpunkt
nödvändiga uppskjutandet av tidpunkten för skattens erläggande, i vart fall
aldrig skulle träffa inkomsterna under året för understödens uppbärande,
utan ett senare år, oavsett vilken skatteförmåga mottagaren då har.
I promemorian har därför föreslagits en komplettering av 19 § kommunalskattelagen
med bestämmelse om skattefrihet för kontantunderstöd, som
utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel. I enlighet därmed
har föreslagits jämväl viss ändring av 10 § uppbördsförordningen. Författningsändringarna
förutsättes träda i kraft snarast möjligt och tillämpas
första gången beträffande inkomster som tages till beskattning vid 1960 års
taxering. Den föreslagna skattefriheten kommer då att gälla samtliga under
år 1959 utbetalda understöd.
Remissyttrandena
De flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
att kontantunderstöd som utgives av arbetslöshetsnämnd skall undantagas
från beskattning.
Ur innehållet i de remissyttranden som tillstyrker förslaget må anföras
följande.
Arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget med hänsyn till att likformighet
i fråga om beskattningen av arbetslöshetsbidrag är önskvärd och en
förenklad administrativ handläggning av arbetslöshetsärenden bör eftersträvas.
Socialstyrelsen uttalar, alt det ur administrativ synpunkt givetvis skulle
medföra praktiska fördelar om kommunerna och beskattningsmyndigbeterna
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
befriades från att ur beskattningssynpunkt ta befattning med arbetslöslietsnämndernas
understödsverksamhet. Den centrala frågan i detta sammanhang
är emellertid, framhåller styrelsen, huruvida understödet från arbetslöshetsnämnderna
bör tillerkännas någon skattekraft. Det bör enligt styrelsen
då beaktas att understödet i de största städerna ligger i nivå med och
stundom under socialhjälpen — som är skattefri. Den ligger också oftast lägre
och ej sällan väsentligt lägre än ersättningen från försäkringen som också
är skattefri. Man kan, säger styrelsen, uppenbarligen icke räkna med att
understödstagare, som för sitt uppehälle är hänvisade till ifrågavarande understöd,
besitter någon nämnvärd skattekraft. Av angivna skäl och då det
icke minst av hänsyn till de arbetslösa är önskvärt att enhetliga regler genomföres
för beskattning av samtliga former av understöd vid arbetslöshet
kan socialstyrelsen biträda förslaget att understöd från arbetslöshetsnämnderna
göres skattefritt.
Landsorganisationen framhåller, att arbetslöshetsnämnder finns inrättade
endast i ett mindretal av landets kommuner, varför de understöd som utbetalas
i alla andra kommuner utgår enligt socialhjälpslagen. Den olikhet som
råder i beskattningen kan nu ha till följd att två arbetslösa, bosatta i olika
kommuner, erhåller samma understödsbelopp, samt att den ene blir skattepliktig
därför men inte den andre. I de fall då en kommun inrättar arbetslöshetsnämnd
kan det också inträffa att en arbetslös erhåller understöd med
samma belopp före och efter inrättandet, men att han blir skattepliktig för
arbetslöshetsunderstödet. Slutligen kan också med nuvarande ordning inträffa,
att den som är arbetslös och erhåller understöd enligt kungörelsen
blir skattepliktig för ett lägre understödsbelopp än den skattefria socialhjälp
någon annan erhåller inom samma kommun. Enligt landsorganisationens
mening utgör enbart möjligheten av att sådana fall kan förekomma ett starkt
skäl för att införa likartade beskattningsregler för båda slagen av understöd.
Svenska landstingsförbundet finner en fullständig skattefrihet för kontantunderstöden
från såväl principiella som praktiska synpunkter naturlig
med hänsyn till det syfte de skall tillgodose och de grunder enligt vilka kontantunderstöden
utgår.
Svenska stadsförbundet anför, att ett genomförande av förslaget givetvis
kommer att medföra ett visst skattebortfall för kommunerna men att detta
skattebortfall får antagas bli av relativt begränsad omfattning och i allt fall
inte bör få hindra genomförandet av en beskattningsreform som synes vara
i hög grad välmotiverad.
Centrala uppbördsnämnden tillstyrker förslaget med hänsyn till de fördelar
ur uppbördssvnpunkt som förslaget bjuder. Nämnden yttrar.
Såsom i promemorian framhålles torde någon kvarstående skatt av betydenhet
i allmänhet icke hittills ha förorsakats av understöden, eftersom
desamma i de enskilda fallen i regel varit tämligen blygsamma i jämförelse
med mottagarnas inkomster av arbete. En befarad ökad arbetslöshet skulle
emellertid på grund av bidrag under längre perioder kunna komma att med
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
11
föra en eftersläpning av skatter till sådant belopp att detsamma skulle komma
att överstiga lians skatteförmåga. En sådan utveckling icke endast strider
mot det nuvarande uppbördssystemets grundidé utan får också anses
icke önskvärd ur social synpunkt.
Det är angeläget att så vitt möjligt söka åstadkomma en samordning
mellan källskatteuttag och taxering. En sådan samordning har lagstiftningsvägen
skett av bestämmelserna i uppbördsförordningen om existensminimum
vid källskatlen och reglerna i kommunalskattelagen om extra avdrag vid
taxeringen. I syfte att i görligaste mån undvika ovan antydda olägenheter
med skatteeftersläpning torde det i analogi med nyssnämnda samordning
ligga närmast till hands att beträffande arbetslöshetsunderstöd, för vilka avdrag
för preliminär skatt enligt gällande bestämmelser icke skall ske, föreskriva
medgivande av särskilt avdrag vid nedsatt skatteförmåga på grund av
arbetslöshet. En sådan anordning synes emellertid på grund av de i promemorian
redovisade omständigheterna vara mindre ändamålsenlig.
I åtskilliga yttranden framhålles, att principiella skäl visserligen talar mot
kontantunderstödens undantagande från beskattning men att skattefrihet
ändock bör medges av sociala och praktiska skäl.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att arbetslöshetsunderstödet
tjänar samma syfte som arbetslöshetsförsäkringen. Beloppsmässigt ligger understödet
i stort sett i linje med ersättningen på grund av arbetslöshetsförsäkring.
Det framstår då enligt länsstyrelsen som en klar inkonsekvens,
om ej jämväl arbetslöshetsunderstöden undantages från beskattning. Länsstyrelsen
anför vidare.
Att sociala synpunkter beaktas vid skattelagstiftning är icke något för lagstiftningen
främmande eller någon nyhet. Sålunda korresponderar den enligt
46 § kommunalskattelagen föreliggande rätten till avdrag för försäkringspremier
icke — såsom eljest är fallet beträffande rätt till avdrag för
premier — med beskattningen av utfallande försäkringsbelopp utan har tillkommit
av sociala skäl. Bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga,
då skattskyldigs inkomst på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet
eller stor försörjningsbörda understigit existensminimium är visserligen
betingade av den allmänna principen att skatt bör uttagas efter förmåga
men torde dessutom åtminstone i viss mån kunna tjäna som ett exempel
på skattelagstiftning med sociala aspekter. Detsamma kan anses gälla den
år 1948 tillkomna ändringen av 50 § kommunalskattelagen, varigenom maximibeloppet
vid avdrag för nedsatt skatteförmåga höjdes och vars syfte var
alt motverka beskattningens reducerande effekt på de fr. o. in. 1948 utgående,
höjda folkpensionerna. Bätten till förvärvsavdrag för gift kvinna utgör ett
ytterligare belägg på sociala hänsynstaganden i skattelagstiftningen.
EU undantagande av understöden från skatteplikt innebär, framhåller
länsstyrelsen, att ersättning för förlorad arbetsinkomst ej blir beskattad.
Härigenom sker sålunda ett avsteg från en av skatterättens allmänna grundsatser.
Emellertid har denna princip i gällande skattelagstiftning redan underhåll
betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade, modifikationer (exempelvis
i fråga om ersättning för mistad inkomst till följd av olycksfall). Med
beaktande av understödens rent sociala motivering och då de ej kan anses
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
tillföra mottagaren någon skattekraft i egentlig mening, synes enligt länsstyrelsen
en undantagsställning av anfört slag böra godtagas.
Länsstyrelsen uttalar sålunda som sin mening, att avgörande skäl föreligger
för genomförande av skattefrihet beträffande de kommunala arbetslöshetsunderstöden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, även om en jämförelse med familjebidragen
— vilka är underkastade skatteplikt — kan ge anledning till
viss tveksamhet, övervägande skäl talar för skattefrihet för här ifrågakomna,
socialt motiverade bidrag; en beskattning skulle bl. a. medföra automatisk
ökning av bidragsbeloppen för att dessa skulle kunna fylla sitt ändamål.
I fråga om beskattningen av sociala bidragsformer finner länsstyrelsen
det för övrigt i särskild grad försvarligt att låta de principiella synpunkterna
stå tillbaka för de praktiska, framför allt när de senare gör sig gällande med
sådan styrka som här är fallet.
Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att organisationen tidigare
i olika sammanhang givit uttryck för den uppfattningen, att utgående
socialförmåner och liknande bidrag från det allmänna i princip borde vara
skattepliktig inkomst och att beloppens storlek borde avpassas med hänsyn
till detta förhållande. Organisationen är emellertid medveten om att en sådan
omläggning av beskattningen måste föregås av en allsidig utredning
och i varje fall ske i ett större sammanhang. Det föreliggande förslaget har
därför bedömts utgående från de speciella betingelser, under vilka ifrågavarande
bidrag utbetalas och med hänsynstagande till nu gällande beskattningsregler
för liknande förmåner och ersättningar. Organisationen tillstyrker
förslaget och yttrar bl. a. följande.
Vad först angår frågan om arbetslöshetsunderstöden grundar sig olikheterna
i den skattemässiga behandlingen av å ena sidan ersättningarna från
arbetslöshetskassorna och å andra sidan arbetslöshetsunderstöden främst
på ett formellt betraktelsesätt. Vid tillämpningen måste dessa regler få synnerligen
egendomliga konsekvenser. En av de grundläggande principerna i
skattesystemet är att skatten skall uttas efter förmåga. Längre tids arbetslöshet
minskar vederbörandes skatteförmåga, även om den arbetslöse erhåller
ersättning ur arbetslöshetskassa. Med nuvarande regler inträffar för
flertalet arbetslösa det förhållandet, att när arbetslösheten varat i 138 eller
156 dagar och skatteförmågan därigenom minskat i avsevärd grad, inträder
skatteplikt för arbetslöshetsunderstöden. Detta kan ej anses överensstämma
med skatteförmågeprincipen. De belopp, som kommunerna utbetalar i
kontant arbetslöshetsunderstöd är dessutom lägre än ersättningen från
arbetslöshetskassorna, vilket ytterligare poängterar det orimliga i systemet.
Sveriges akademikers centralorganisation uttalar som sin, principiella
uppfattning, att andra ersättningar vid arbetslöshet än sådana, som utgått
på grund av försäkring, bör beskattas med hänsyn till att de är att anse som
ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den omständigheten att bidragen
har en rent social motivering kan enligt organisationens mening icke i och
för sig utgöra tillräckligt skäl för att frångå en vedertagen beskattningsprincip.
Om man av sociala skäl vill åstadkomma lindringar i beskattning
för vissa grupper bör detta i princip ske genom att medgiva särskilt avdrag
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
13
vid nedsatt skatteförmåga jämlikt bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen,
ej genom att undantaga vissa ersättningar från beskattning.
Emellertid torde, framhålles det vidare, med hänsyn till de former i vilka
ersättningen till arbetslösa för närvarande utgår, vissa praktiska svårigheter
ur uppbörds- och taxeringssynpunkt uppkomma om man här genomför
denna princip. I avvaktan på en samordning av de olika socialpolitiska
åtgärderna tillstyrker organisationen förslaget med hänsyn till angelägenheten
av att i nuvarande arbetsmarknadsläge förenkla administrationen av
bidragsgivningen.
Förslaget om skattefrihet för kontantunderstöden avstyrkes av kammarrätten
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Västerbottens
och Norrbottens län. Sålunda anför kammarrätten.
Såsom principiell invändning mot skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden
har brukat åberopas, att de vore att anse såsom ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. Förslagsställaren har ej heller förnekat invändningens riktighet
i och för sig men har ej velat tillmäta den alltför stor betydelse vid
bedömningen av den föreliggande frågan.
Mot det framlagda förslaget torde emellertid även kunna anföras skäl,
hänförliga till principen om rättvisa och likformighet i beskattningen. Kammarrätten
syftar härvid på att en mycket stor grupp personer beskattas för
inkomster, som icke överstiga de särskilda ersättningarna.
Att en person med arbetsfri inkomst skulle ha mindre skattekraft än den,
som förvärvar samma inkomst genom arbete, torde icke vara riktigt. Om en
arbetare under början av ett år uppburit arbetslöshetsunderstöd och därefter
under året erhållit välavlönat arbete, men en annan arbetare haft arbete
under hela året, ehuru mindre välavlönat, så att den samlade arbetsinkomsten
understigit den förres, lärer den förres skattekraft vara större än
den senares. Och likväl har den senare arbetaren kanske dessutom fått vara
med om att i sin mån bidraga till den förres, mera bärkraftiges understöd.
Kammarrätten framhåller vidare bl. a., att arbetslösa med väsentligt
nedsatt skatteförmåga på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet torde
kunna få sina befogade anspråk på skattelindring tillgodosedda enligt 50 §
2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.
Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anlägger liknande
synpunkter. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att frågan om
beskattning av sociala bidrag synes kräva en närmare utredning och att det
synes lämpligt att frågan härom i sin helhet göres till föremål för övervägande
av sakkunniga.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att förslaget icke isolerat bör
upptagas till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan
om de sociala förmånernas beskattning överhuvud. Länsstyrelsen finner förslaget
om skattefrihet principiellt omotiverat. Länsstyrelsen anför.
Det må även framhållas, att vid nu förevarande skatteproblems bedömande
man icke rimligen kan undgå beakta den föreslagna skattefrihetens
inverkan på beskattningen av annan under samma år inflytande inkomst.
Skatteprivilcgier av föreslagen art medför en i och för sig alldeles omotiverad
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
nedsättning av skatten på denna andra inkomst. Ortsavdragets verkan som
reglerande skatteprogressionen i de lägre inkomstskikten förfelas, om för
viss tid inflytande inkomst fritages från skatteplikt. Detta är så mycket mer
obefogat, som skattekraften under övriga delar av året icke vid källskatteberäkningen
anses påverkad av en tids arbetslöshet. Det är för övrigt ej ur
skatteförmågesynpunkt riktigt att likställa den som under viss del av året
åtnjuter bidrag av det allmänna av nu förevarande slag med dem som —-med samma inkomst under året i övrigt — icke har sådant bidrag.
Det vill synas som borde nu förevarande förslag icke isolerat upptagas
till prövning utan behandlas i det större sammanhanget — frågan om de
sociala förmånernas beskattning över huvud. Eftersom så många förmåner
av social natur anknyter till taxeringarnas höjd, bör icke utan synnerligen
vägande skäl skatteprivilegier tillskapas, vars konsekvenser icke kan överblickas.
Länsstyrelsen vill till slut framhålla, att det är principiellt felaktigt att
av sociala skäl frikalla vissa inkomster från skatteplikt. Sociala olägenheter
av beskattningen skall undanröjas genom generella regler om ortsavdrag
och extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga. Den andra utvägen
leder till orättvisor och ett onödigt komplicerande av beskattningsapparaten.
Den som på grund av kroppsligt handikap eller annan särskild omständighet
icke förmår förtjäna mer än exempelvis 5 000 kronor om året
är i lika stort behov av skattefrihet för inkomsten som den vilken lyfter
samma belopp i arbetslöshetsunderstöd. Gentemot dessa principiella invändningar
synes sådana omständigheter som svårigheter med källskatteuppbörd
o. dyl. vara av så underordnad art att de icke bör tillmätas någon större
betydelse.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att andra bidrag av
social karaktär, vilka är av ungefär samma storleksordning som de nu ifrågavarande
bidragen, är föremål för beskattning. Sålunda utgör familjebidrag
till värnpliktiga skattepliktig inkomst, och även folkpension är i princip
skattepliktig. Många skattskyldiga med inkomster till lägre belopp än
bidragen till de arbetslösa får betala skatt på hela sin arbetsinkomst utan
reduktion. Även om arbetslöshetsproblemet utgör en viktig social fråga, bör
enligt länsstyrelsens mening de arbetslösa icke vid inkomstbeskattningen
behandlas efter andra grunder än andra medborgare. Om bidrag vid arbetslöshet
göres skattefritt, skulle detta innebära, att den, som under samma beskattningsår
uppburit sådant bidrag i någon form och därjämte haft viss
arbetsinkomst, skulle bli skattefri icke endast för arbetslöshetsbidraget utan
även för arbetsinkomsten till den del denna inkomst motsvaras av ortsavdrag
för ett helt år. Han skulle vidare gå fri från folkpensionsavgift och
sjukförsäkringsavgift, belöpande på arbetslöshetsbidraget, ehuru inkomst
till motsvarande belopp under andra förhållanden drabbas av dylika avgifter.
Riksskattenämnden uttalar, att förslaget om skattefrihet för arbetslöshetsunderstöd
knappast kan motiveras ur rent skattemässiga synpunkter,
men nämnden tar icke ställning till fragan huruvida skattebeflieisen kan
motiveras av socialpolitiska och psykologiska skäl. Riksskattenämnden anser,
att skattefrihet för ifrågavarande bidrag skulle innebära att dessa er
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959
15
håller en i beskattningsavseende privilegierad ställning. I promemorian an*
föres visserligen såsom ett skäl för skattefrihet, att bidraget icke ger någon
marginal för betalning av å dessa belöpande skatter. Detta uttalande måste
emellertid, framhåller nämnden, ses i belysning av att ett mycket stort antal
personer, vilkas inkomster icke överstiger arbetslöshetsersättningarna,
icke förty anses äga skattekraft och göres till föremål för beskattning (taxeringsåret
1957 redovisade sålunda cirka 700 000 skattskyldiga inkomster
liggande mellan 2 000—4 000 kronor).
Riksskattenämnden anser sig i detta sammanhang böra framhålla att ortsavdrag,
även om förslaget genomföres, kommer att utgå till bidragstagarna
med fullt årsbelopp ehuru inkomsterna under en del av året är skattefria.
En principiell konsekvens av skattefrihet för bidragen borde enligt nämnden
rätteligen vara, att ortsavdragen reducerades med hänsyn till den tid
under vilken de skattefria inkomsterna åtnjutits. Det kan enligt nämndens
mening icke råda tvivel om att ur synpunkten av likformighet och rättvisa i
beskattningen en dylik regel vore väl motiverad. Emellertid skulle en dylik
reduktionsregel medföra avsevärda praktiska olägenheter vid taxeringsarbetet.
Riksskattenämnden anser sig därför —- trots det sagda — icke böra
ifrågasätta införandet av en dylik reduktionsregel.
Vidare framhåller riksskattenämnden, att man icke bör bortse från att
om en arbetslös, som erhållit skattefri ersättning, övergår till beredskapsarbete,
skatteplikt inträder för den inkomst han förvärvar genom detta arbete.
Det synes angeläget att man noga beaktar, att icke skillnaden mellan
å ena sidan den arbetsinkomst — reducerad med å densamma belöpande
skatt — som i genomsnitt faktiskt erhålles vid beredskapsarbete och, å
andra sidan, skattefria bidrag av nu förevarande art blir så ringa att den
arbetslöse avhåller sig från att mottaga beredskapsarbete.
I detta sammanhang skall slutligen nämnas, att Svenska arbetsgivareföreningen
inte velat motsätta sig de i promemorian framförda förslagen. Om
de av arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasatta särskilda ersättningarna till medlemmar
av arbetslöshetskassor inte införes, anser dock föreningen, att anledning
saknas att undantaga kontantunderstöden från skatteplikt.
Vad angår möjligheterna att tillgodose behovet av skattelättnad för mottagare
av arbetslöslietsbidrag med hjälp av bestämmelser om avdrag
vid nedsatt s katteförmåga har delade meningar gjort sig gällande
i remissyttrandena.
I vissa yttranden har sålunda hävdats, att berättigade anspråk på skattelättnad
skulle kunna tillgodoses redan med gällande bestämmelser i 50 §
2 mom. kommunalskattelagen. Denna mening företrädes av kammarrätten
samt länsstgrclserna i Västerbottens och Norrbottens län.
Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar en lösning av frågan
genom vissa ändringar av bestämmelserna i 50 § 2 mom. koinmunalskattelagen.
Länsstyrelsen anför därvid bl. a. följande.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
Att understöd och bidrag vid arbetslöshet förklaras skola utgöra skattepliktig
inkomst torde icke böra medföra ändring i nuvarande ordning, enligt
vilken sådana belopp äro fritagna från preliminär beskattning. Innebörden
härav blir emellertid, att föreskriften i 50 § 2 mom. tredje stycket
kommunalskattelagen om beaktande av existensminimum vid långvarig arbetslöshet
vanligen kommer att sakna betydelse, icke endast vid den preliminära
beskattningen utan även vid den statliga taxeringen. Det synes icke
lämpligt att lösa denna svårighet enligt den metod, som nu tillämpas för
folkpensionärema. Länsstyrelsen vill i stället föreslå, att skattelindring på
grund av oförvållad arbetslöshet må kunna givas icke endast i det fall,
varom talas i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, d. v. s. enligt
reglerna om existensminimum, utan även enligt andra stycket av angivna
50 § 2 mom. Långvarig arbetslöshet bör med andra ord på samma sätt
som långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet, kunna utgöra skäl för skattelindring.
Härvid torde böra gälla, att extra skattelindring regelmässigt bör
givas under förutsättning, att bidraget till den arbetslöse, med bortseende
från däri ingående särskilt barnbidrag, under beskattningsåret överstigit
ortsavdraget. Skattelindringsavdraget bör i sådana fall uppgå till åtminstone
skillnaden mellan dessa båda belopp. Härigenom kommer den, som under
året endast haft arbetslöshetsunderstöd, att bliva fri från skatt. Skall
ytterligare skattelindring kunna givas, bör detta göras beroende av en prövning
i det särskilda fallet. Det torde ligga i sakens natur, att beskattningsmyndigheten
vid denna prövning har att taga all erforderlig liänsyn till att
skattskyldigs skatteförmåga varit svag.
De flesta remissinstanserna uttalar sig emellertid emot användandet av
denna metod. Sålunda anför riksskattenämnden.
Enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen må skattskyldig,
som på grund av långvarig oförvållad arbetslöshet fått sin skatteförmåga
väsentligen nedsatt, erhålla avdrag med högst 3 000 kronor utöver föreskrivet
ortsavdrag, om inkomsten understigit vad han kan anses hava behövt
för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum). I enlighet
med denna bestämmelse torde skattelindring kunna medgivas i ett betydande
antal fall av arbetslöshet, men i ett läge med omfattande arbetslöshet
torde den dock icke kunna förväntas komma att fungera tillfredsställande,
bland annat när arbetslösheten i det enskilda fallet icke förelegat under
större delen av beskattningsåret. Regeln kan även befaras komma att
tillämpas på ett icke enhetligt sätt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det ifrågavarande alternativet
— att uppnå skattefrihet genom ändring och utvidgning av bestämmelserna
om avdrag vid nedsatt skatteförmåga — visserligen har den fördelen,
att den erforderliga lagändringen kunde inflyta i ett sammanhang, där redan
förut rätt till avdrag vid oförvållad arbetslöshet regleras. Emellertid
påpekar länsstyrelsen, att de understöd, som under ett år sammanlagt kan
komma att utbetalas till en person, i vissa lägen kan uppgå till sådant belopp,
att nu gällande avdrag ej blir tillfyllest. För att uppnå skattefrihet
skulle det då bli nödvändigt att antingen laborera med två avdragsbelopp
eller att generellt höja det för närvarande gällande och nyligen ändrade avdraget.
Båda utvägarna liksom för övrigt även en gradering av avdraget
Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959 17
med hänsyn till angelägenheten av skattelindring förefaller enligt länsstyrelsens
mening'' mindre lämpliga och även svårframkomliga.
Departementschefen
Bidragen till försörjning av arbetslösa utgår för närvarande — utom i form
av kommunalt kontantunderstöd — såsom försäkringsersättning från arbetslöshetsförsäkringen
eller såsom kommunal socialhjälp. Dessa både senare bidragsformer
är skattefria. Däremot är de kommunala kontantunderstöden
skattepliktiga, ehuru preliminär A-skatt inte avdrages vid utbetalningen.
Om ett försämrat läge på arbetsmarknaden skulle uppstå, kan det förväntas,
att kontantunderstöden från arbetslöshetsnämnderna kommer att få
relativt stor omfattning. Man har alltså då att räkna med en övergång från
skattefria bidragsformer till en skattepliktig sådan, och detta utan att bidragen
höjes. Tvärtom torde kontantunderstöden kunna bli något lägre än försäkringsersättningarna
och socialhjälpen.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget att frita jämväl kontantunderstöden
från skatteplikt är att se mot denna bakgrund. Förslaget
syftar emellertid också till att undanröja den inadvertens som redan tidigare
framträtt däri att det är beroende av vilken bidragsform kommunen väljer
— socialhjälp eller kontantunderstöd — om ett bidrag från kommunen i
mottagarens hand skall bli skattepliktigt eller ej.
Remissbehandlingen utvisar, att flertalet remissinstanser är eniga om att
skattereglerna bör ändras så att man uppnår det i promemorian åsyftade resultatet.
Vissa betänkligheter har emellertid anförts utifrån principiella
skattemässiga synpunkter. Därvid synes man på några håll ha ansett, att
dessa betänkligheter skulle bli mindre om man valde alternativet att utbygga
reglerna om extra avdrag vid taxeringen i stället för att stadga skattefrihet
för de uppburna beloppen.
Emellertid torde de framförda synpunkterna icke i första hand ha avseende
på frågan huruvida skattefrihet eller avdragsrätt vid taxeringen av
principiella skäl är att föredraga. Skattefrihet kan nämligen även tillerkännas
mottagare av arbetslöshetsunderstöd genom en ändring av bestämmelserna
om extra avdrag, förutsatt att bestämmelserna utformas så, att det
extra avdraget motsvarar beloppet av de under inkomståret uppburna understöden.
Ur principiell synpunkt torde en sådan avdragsregel knappast
kunna bedömas annorlunda än ett uttryckligt undantagande av understöden
från beskattning. Innebörden av de principiella invändningarna torde fastmer
vara den, att man ansett, att skattelindringen i varje särskilt fall bör kunna
graderas med hänsyn till understödstagarens totala inkomster under det år
understödet uppburits samt till övriga på hans skatteförmåga inverkande
förhållanden. Om dessa synpunkter beaktas, måste emellertid bestämmelserna
rörande extra avdrag ges en så allmän utformning, att de medger
skattemyndigheterna utrymme för hänsynstaganden inom mycket vida gränser.
I tillämpningen skulle eu så utformad regel icke kunna undgå att
vålla avsevärda svårigheter. Det torde vidare med fog kunna befaras, att
bestämmelserna skulle komma alt tillämpas på ett icke enhetligt sätt.
2 Biliang till riksdagens protokoll J959. 1 samt. Nr 153
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
Såsom i promemorian anförts, har alternativet med skattefriheten valts
främst på grund av praktiska taxerings- och uppbördssynpunkter. I betraktande
av de olägenheter, som ur dessa synpunkter skulle möta om alternativet
med extra avdrag valdes, synes den i promemorian intagna ståndpunkten
vara välgrundad. De flesta remissinstanserna delar också den i promemorian
framförda meningen.
Det återstår då att granska de principiella betänkligeter som anförts mot
förslaget om skattefrihet för kontantunderstöd samt pröva, om nämnda betänkligheter
äger sådan tyngd att de bör hindra att detta av sociala och
praktiska skäl underbyggda förslag förverkligas.
Vad först beträffar invändningen, att understöden utgör ersättning för
förlorad arbetsförtjänst och därför i enlighet med allmänna grundsatser
för beskattningen bör utgöra skattepliktig inkomst, kan — såsom ock skett
i något remissyttrande — erinras om, att denna grundsats i gällande lagstiftning
undergått betydande, bl. a. av sociala hänsyn betingade modifikationer.
Det har vidare anförts, att skattefrihet för arbetslöshetsbidrag skulle strida
mot principen om rättvisa och likformighet vid beskattningen på den
grund, att en mycket stor grupp personer beskattas för inkomster, som icke
överstiger bidragen. Till en början vill jag då erinra om att årsinkomstens
storlek i de inkomstlägen varom här är fråga icke i och för sig utgör någon
tillförlitlig mätare på en skattskyldigs skattekraft. Beträffande den som
varit arbetslös under ett helt år torde det emellertid i regel icke föreligga
tvekan om att någon skattekraft ej föreligger. Vad beträffar de båda kommunala
bidragsformerna, kontant arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp,
är dessa så bestämda att de förslår endast till nödvändiga levnadskostnader,
men ej till skatter. I praktiken torde man alltså kunna räkna med, att en
årsinkomst, bestående uteslutande av arbetslöshetsbidrag, icke tillför mottagaren
någon skattekraft utan för hans del nära sammanfaller med existensminimum.
Under sådana förhållanden kan det svårligen anses strida mot
rättvisa och likformighet vid beskattningen om skattefrihet medgives.
De invändningar av principiell natur som i övrigt rests mot förslaget om
skattefrihet för kontanta arbetslöshetsunderstöd är av sådan art, att de med
samma rätt kan framföras mot nära nog varje form av skattefrihet. Av
praktiska taxeringstekniska skäl kan det knappast undvikas att en person
med viss skattefri inkomst kan vid taxering komma i åtnjutande av fullt ortsavdrag.
Eftersom skyldigheten att erlägga folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift
är beroende av den taxerade inkomstens storlek, blir följden
vidare att dessa avgifter blir lägre än om inkomsten i fråga tagits till beskattning.
Storleken av den laxerade inkomsten är därjämte i vissa fall bestämmande
för utfåendet av sociala förmåner. Dessa olägenheter — vilkas
betydelse icke bör överdrivas — måste alltid tagas med i beräkningen vid
undantagande från beskattning av inkomster, som enligt eljest gällande regler
skulle vara underkastade skatteplikt. Olägenheterna får vägas mot angelägenheten
ur social och praktisk synpunkt av skattefrihet. På grund av det
speciella uppbördsförfarande, som framtvingats av bidragstagarens oför
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
19
måga att vid bidragens mottagande gälda skatt, kan en beskattning av de nu
ifrågavarande bidragen vid arbetslöshet väntas medföra en eftersläpning av
skatten, som vid tiden för erläggandet kan överstiga den skattskyldiges skatteförmåga.
En sådan eftersläpning står i uppenbar strid mot uppbördssystemets
grundidé att åstadkomma samordning mellan källskatteuttag och
taxering.
I något remissyttrande har uttalats farhågor för att skattefrihet för arbetslöshetsbidrag''
skulle kunna medföra, att skillnaden mellan efter skatteavdrag
behållen inkomst av beredskapsarbete och de skattefria bidragen
blir så ringa att den arbetslöse avhåller sig från att mottaga beredskapsarbete.
Dessa farhågor torde med hänsyn till lönesättningen å sådana arbeten
helt sakna fog. Det hör även observeras, att någon valfrihet inte föreligger.
Den som avböjer att mottaga erbjudet beredskapsarbete riskerar att
avstängas från all arbetslöshetslijälp.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan jag icke finna, att de åberopade
principiella skälen har sådan vikt, att de bör förhindra genomförande av
förslaget om skattefrihet för de kontanta arbetslöshetsunderstöden. I likhet
med flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, anser
jag, att avgörande betydelse bör fästas vid de stora fördelar av social, administrativ
och praktisk natur, som förslagets genomförande medför.
I enlighet med det anförda förordar jag, att i 19 § kommunalskattelagen
införes ett stadgande av innebörd att kontantunderstöd, som utgives av
arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel, icke skall räknas till skattepliktig
inkomst enligt samma lag. Till följd härav bör ur bestämmelserna
i 10 § uppbördsförordningen stadgandet om kontantunderstöds undantagande
från preliminär A-skatt utgå.
I 10 § uppbördsförordningen bör därjämte i överensstämmelse med vad
som angivits i propositionen nr 63 företagas en redaktionell ändring, föranledd
av att källskatteavdrag avses skola ske å folkpension, när den utbetalas
i särskild ordning med hänsyn till samordning med statliga pensionsförmåner.
III. Beskattningen av vissa utbildningsbidrag
Gällande bestämmelser m. m.
Om de bidrag varom här är fråga inhämtas från skattelagssakkunnigas
promemoria följande. Uppgifterna om utgående belopp har kompletterats i
enlighet med beslut av innevarande riksdag.
Enligt kungörelse den 29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser
för arbetslösa kan kurser anordnas för yrkesutbildning åt arbetslösa
och partiellt arbetsföra. Kurserna anordnas i regel som nybörjarkurser,
fortbildningskurser eller omskolningskurser. 1 statsbidragshänseende skiljes
mellan kommunal arbetslöshelskurs, arbetslöshetskurs vid central verkstadsskola
och central arbetslöshetskurs. Kursverksamheten slår under central
ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning, som i olika frågor har
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen. Kostnaderna för anordnandet
resp. bidrag till anordnandet av kurserna samt kostnaderna för timpenning
till kursdeltagarna bestrides av statsbidrag. Vederbörande kommun har i
regel att ersätta 25 procent av vissa bidrag till deltagarna.
Till deltagare i fortbildnings- och omskolningskurs må av statsmedel utbetalas
timpenning. För närvarande utgår dylik timpenning med en krona
per arbetstimme. Till deltagare i nybörjarkurs må av statsmedel utgå stipendium
i enlighet med vad som är eller må varda stadgat angående stipendier
åt elever vid statsunderstödda yrkesskolor. Beträffande understöd
i övrigt åt deltagare i yrkesutbildningskurs för arbetslösa in. fl. gäller vad i
sådant hänseende är eller må varda särskilt föreskrivet. Sådana föreskrifter
om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl. har meddelats i kungl. brev den
4 juni 1954.
Sådant utbildningsbidrag utgöres av grundbidrag, hyresbidrag, familjetillägg
och särskilt bidrag.
Grundbidrag utgår såsom bidrag till kostnaderna för den utbildades uppehälle
med högst 410 kronor för månad.
Hyresbidrag må utgå
a) till familjeförsörjare högst med belopp motsvarande den faktiska hyreskostnaden,
däri inräknad kostnaden för uppvärmning;
b) till annan med ett belopp för månad av högst 70 kronor i ortsgrupp II,
85 kronor i ortsgrupperna III och IV samt 100 kronor i ortsgrupp V.
Familjeförsörjare må vid utbildning å annan ort än hemorten erhålla,
förutom bidrag till familjebostaden, bidrag till egen bostad enligt vad som
sägs under b).
Familjetillägg kan utgå
a) för make med högst 55 kronor för månad vid utbildning i hemorten
och högst 140 kronor för månad vid utbildning utom hemorten;
b) för husföreståndarinna med nyssnämnda belopp, under förutsättning
att maketillägg icke utgår samt att bidragstagaren sammanbor med egna
eller makes barn eller adoptivbarn under sexton år;
c) för barn eller adoptivbarn under 16 år med högst 45 kronor för barn
och månad.
Även försörjningspliktig, som inte sammanlever med sin familj, kan erhålla
på visst sätt maximerade hyresbidrag och familjetillägg.
Såsom särskilt bidrag må utbetalas
åt i samband med utredning om yrkesutbildning resekostnadsersättning
och traktamente, ersättning för kostnad för läkarundersökning eller anlagsprövning
ävensom gottgörelse för lörlorad arbetsförtjänst samt
b) i anslutning till beviljad yrkesutbildning resekostnadsersättning och
traktamente för resor mellan hemorten och utbildningsorten samt för studieresor
ingående i utbildningen, bidrag till dagliga resor mellan bostaden
och utbildningsplatsen ävensom till kursavgifter, undervisningsmateriel och
arbetskläder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
21
Resekostnadsersättning och traktamente må utgå högst med belopp motsvarande
ersättning enligt lägsta rese- och traktamentsklass i allmänna resereglementet.
Utbildningsbidrag skall, om ej särskilda skäl föranleder till annat, minskas
med hela beloppet av bidragstagaren tillkommande pension, sjukpenning
eller annan försäkringsersättning samt timpenning och annan med
utbildningen förenad inkomst.
Vid bestämmande av utbildningsbidrag skall hänsyn vidare tas till arbetslönen
i det yrke, som bidragstagaren kan beräknas komma att tillhöra,
samt, i fråga om familjeförsörjare, familjemedlems inkomst under utbildningstiden.
Grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg kan även utgå
dels vid sjukdom under högst 15 dagar per kalenderår;
dels i förskott för högst en månad, dock att, om utbildningen avbrytes,
erhållet förskott i regel skall återbetalas;
dels under högst en månad efter slutad utbildning såsom starthjälp mot
återbetalningsskyldighet.
Av kommunen skall ersättas 25 procent av kostnaderna för grundbidrag,
hyresbidrag, familjetillägg och i förekommande fall timpenning. Kommunen
har att för varje person, som beviljas utbildningsbidrag, skriftligen förbinda
sig att svara för kommunandelen.
Genom kungl. brev den 11 april 1958 har arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigats
att i enlighet med bestämmelserna i 1954 års kungl. brev bevilja
utbildningsbidrag åt arbetslös, som deltager i fortbildnings- eller omskolningskurs
enligt 1945 års kungörelse angående yrkesutbildningskurser för
arbetslösa, eller som jämlikt styrelsens medgivande deltager i yrkesutbildning
anordnad inom den ordinarie undervisningen eller inom näringslivet,
under följande förutsättningar, nämligen
att den arbetslöse fyllt 16 år och sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen
samt
att fortsatta försörjningsmöjligheter inom det förutvarande yrket bedöines
icke vara för handen inom rimlig tid men arbetsmarknadsförhållandena
beräknas möjliggöra placering inom annat yrkesområde eller
att arbetslös med viss yrkeserfarenhet genom utbildning kan förbättra
sina yrkeskunskaper samt därigenom erhålla större möjligheter till anställning
inom yrket, eller
att yrkestillhörighet och yrkeskunskap saknas och yrkesutbildning skulle
underlätta en arbetsplacering eller
att det med hänsyn till arbetsmarknadsläget eller eljest är av väsentlig
betydelse att omedelbara åtgärder vidtages för att snabbt öka tillgången
på yrkesulbildad arbetskraft.
Enligt kungl. brev den 27 juni 1957 må utbildningsbidrag lämnas partiellt
arbetsför, som av arbetsmarknadsstyrelsen beviljats yrkesutbildning
eller arbetsprövning. Därvid skall i del föregående angivna bestämmelserna
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
tillämpas, dock att blindtillägg och vårdtillägg, varom stadgas i 10 § lagen
om folkpensionering, samt i samband med dessa tillägg utgående grundpension
inte skall räknas såsom inkomst vid bestämmande av utbildningsbidragets
storlek.
Enligt kungl. brev den 11 april 1958 skall de bestämmelser, som meddelats
beträffande utbildningsbidrag till partiellt arbetsföra, äga motsvarande
tillämpning i fråga om yrkesutbildning av utländska flyktingar.
Efter samma grunder utgår vidare utbildningsbidrag vid omskolning av
i militärtjänst skadade enligt kungl. brev den 13 september 1957.
yrkesutbildning och omskolning kan även beredas ensamställda kvinnor
samt medelålders och äldre manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fortsatta
försörjningsmöjligheter inom det egna yrket icke anses föreligga eller
som eljest är svårplacerad på arbetsmarknaden. Därvid utgår utbildningsbidrag
efter samma grunder som till partiellt arbetsföra.
I detta sammanhang bör nämnas, att enligt 32 § arbetslöshetskungörelsen
den 27 maj 1949, nr 278, må efter arbetsmarknadsstyrelsens medgivande
kontant understöd utgå för tid, varunder arbetslös deltager i kurs, som anordnas
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 29 juni 1945, nr 445.
Vad beträffar de regler som bör beaktas vid prövning av utbildningsbidragens
beskattning framhåller skattelagssakkunniga, att i 19 § kommunalskattelagen
såsom icke skattepliktiga inkomster uppräknas bl. a.:
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren
jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;
stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning.
I anvisningarna till 19 § stadgas att till skattepliktig inkomst icke är att
hänföra socialhjälp, begravningshjälp samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, in. m. dyl.
I 20 § kommunalskattelagen föreskrives att — vid beräkning av inkomsten
från särskild förvärvskälla — avdrag icke må ske bl. a. för vad skattskyldig
utgivit såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning till annans undervisning eller uppfostran (avdragsrätt föreligger
dock i fråga om utbetalning, som utgör skadestånd eller skett på grund
av förutvarande anställning i förvärvskälla). I 46 § 2 mom. samma lag finnes
en liknande föreskrift beträffande allmänna avdrag.
Genom särskild förordning den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för
vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader har förklarats att vissa
statliga och kommunala bidrag för nedbringande av bostadskostnader icke
skall utgöra skattepliktig inkomst.
Av intresse i förevarande sammanhang är främst, framhåller skattelagssakkunniga,
bestämmelsen om skattefrihet för stipendier till studerande vid
undervisningsanstalter eller eljest avsedda för mottagarens utbildning. Denna
bestämmelse tillkom vid antagandet av kommunalskattelagen år 1928 och
har sedan dess kvarstått oförändrad. Lagen innehåller icke några föreskrif
-
Kungi. Maj:ts proposition nr i53 år 1959
23
ter om vilka bidrag som skall anses inbegripna under uttrycket stipendium.
Ej heller förarbetena till kommunalskattelagen innehåller något därom. I
1921 års kommunalskattekommittés betänkande 1924 (s. 406) nämndes endast
att motsvarande bestämmelse saknades i då gällande skattelagstiftning
men att den föreslagna bestämmelsen icke innebar någon ändring av vad
som redan tillämpats. — Det må erinras att stipendieväsendet efter tillkomsten
av kommunalskattelagen betydligt utvecklats. Vid tiden för utformningen
av lagen utdelades stipendier huvudsakligen av donationer och gåvomedel.
Stipendierna utgick i allmänhet endast vid den första utbildningen.
Någon motsvarighet till de stipendier, som här avses, torde knappast ha
funnits.
Föreskriften om skattefrihet för mottaget understöd till undervisning eller
uppfostran, som enligt 19 och 20 §§ kommunalskattelagen föreligger då
givaren icke är berättigad till avdrag för understödet, har enligt skattelagssakkunniga
knappast någon direkt betydelse för frågan om skatteplikten
för statliga och kommunala utbildningsbidrag, eftersom fråga icke uppkommer
om avdragsrätt för utgivna sådana bidrag.
Förordningen om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader
är, framhåller de sakkunniga, av visst intresse i förevarande
sammanhang. Vid dess antagande synes ha förutsatts att periodiskt utgående
bidrag eller understöd från det allmänna till enskild person är att anse
såsom skattepliktigt periodiskt understöd, i den mån icke direkta föreskrifter
eller speciella omständigheter föranleder till annat betraktelsesätt.
Det framhålles slutligen, att utbildningsbidragen är att hänföra till förvärvskällan
tjänst, i den mån de är skattepliktiga. Annan förvärvskälla torde
icke kunna komma i fråga. Föreskrifterna i 31 § kommunalskattelagen
om vad som hänföres till eller likställes med tjänst eller i 32 § kommunalskattelagen
om vad som skall hänföras till intäkt av tjänst har emellertid,
enligt vad de sakkunniga vidare uttalar, icke sådan avfattning, att därav
direkt framgår, om och i vad mån utbildningsbidragen utgör skattepliktig
intäkt.
Vid tolkningen av gällande bestämmelser har olika åsikter gjort sig gällande
i fråga om skatteplikten för utbildningsbidragen. Frågan har veterligen
icke bragts under prövning av regeringsrätten.
I ett utslag den 22 oktober 1958 har emellertid kammarrätten tagit ställning
till spörsmålet om beskattning av utbildningsbidrag och därvid funnit
att dylikt bidrag finge anses likställt med sådana stipendier, vilka enligt
19 § kommunalskattelagen icke skall räknas till skattepliktig inkomst.
På grund av de olika uppfattningar, som gjort sig gällande i frågan, har
Stockholms stads arbetslöshetsnämnd hos riksskattenämnden hemställt om
uttalande huruvida och i vad mån vissa utbildningsbidrag till arbetslösa utgjorde
för mottagaren skattepliktig inkomst.
Riksskattenämnden har därefter i en till finansdepartementet inkommen
skrivelse anmält spörsmålet och ifrågasatt om det icke lämpligen bör efter
närmare utredning regleras lagstiftningsvägen. I skrivelsen, som överlämnats
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
till skattelagssakkunniga, framhåller riksskattenämnden att med hänsyn
till de skilda uppfattningar, som finnes angående utbildningsbidragens skatterättsliga
natur, förutsättningar knappast torde finnas att lösa frågan genom
anvisningar från riksskattenämnden.
Skattelagssakkunnigas promemoria
I sin promemoria framhåller skattelagssakkunniga, att de förmåner, som
kan utgå i samband med omskolning av arbetslösa och partiellt arbetsföra,
är av sinsemellan olika karaktär och att olika förutsättningar gäller för
deras utfående.
Vissa i utbildningsbidragen ingående förmåner har till syfte att täcka
sådana utgifter, som direkt sammanhänger med utbildningen. Detta är fallet
med det hyresbidrag till egen bostad å utbildningsorten, som kan utgå till
familjeförsörjare, resekostnadsersättning och traktamente för resor mellan
hemorten och utbildningsorten och för studieresor ingående i utbildningen,
bidrag till dagliga resor mellan bostad och utbildningsplats samt bidrag till
kursavgifter, undervisningsmateriel och arbetskläder. Andra förmåner har
till syfte att bereda möjlighet till den arbetslöses egen försörjning under
utbildningstiden. Hit hör grundbidraget, vilket i princip är detsamma för
ogifta och gifta, och hyresbidraget till annan än familjeförsörjare. Även
timpenning, vilken inte utgör ersättning för utfört arbete utan närmast har
karaktär av flitpremie, torde kunna hänföras hit. Andra delar av utbildningsbidraget
har emellertid i viss mån en annan karaktär. Till familjeförsörjare
kan — utöver de i det föregående nämnda bidragen — utgå bl. a. familj
etillägg för make samt tillägg för barn, adoptivbarn och i vissa fall för
husföreståndarinna. Dessa bidrag utgör således bidrag till familjens försörjning
under utbildningstiden. Detsamma gäller hyresbidrag till familjeförsörjare,
som kan utgå med högst den faktiska hyreskostnaden inklusive
uppvärmningskostnad. Härvidlag anmärker dock de sakkunniga, att i de
fall där den arbetslöse genomgår utbildning i hemorten och således bor i familjebostaden,
hyresbidraget åtminstone till en del kan anses avse kostnad
för hans egen bostad. Sistnämnda del, som torde kunna schablonmässigt
bestämmas till de belopp, som utgår såsom hyresbidrag till icke familjeförsörjare,
kan närmast jämställas med detta.
De sakkunniga framhåller vidare att bidragen i princip utgår endast så
länge utbildningen pågår och är till storleken direkt beroende av utbildningstidens
längd. Bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet
för stipendium förutsätter, att stipendiet utgår till studerande vid undervisningsanstalt
eller eljest är avsett för mottagarens utbildning och torde
vara tillämplig vid såväl praktisk som teoretisk utbildning. Även omskolning
av arbetslösa torde enligt de sakkunniga kunna anses såsom sådan utbildning,
varom är fråga i nämnda lagrum.
I vissa fall har, anmärker de sakkunniga, enligt regeringsrättens praxis
såsom stipendium betecknad ersättning, ehuru den utgått under utbildningstid,
ansetts såsom sådan med tjänst förenad förmån, som utgör skattepliktig
intäkt. I dessa fall har emellertid varit fråga om utbildning i inne
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
25
liavd anställning eller i och för framtida anställning i bidragsgivarens tjänst,
vilket ansetts utesluta tillämpningen av bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen.
Beträffande förevarande utbildningsbidrag föreligger emellertid,
påpekar de sakkunniga, icke något anställningsförhållande mellan bidragsgivarna
— stat och kommun — och mottagarna av bidraget. Det torde inte
heller enligt de sakkunniga kunna göras gällande att fråga är om ersättning
för mistad arbetsförtjänst eller eljest för utebliven inkomst. Visserligen
finnes en bestämmelse, att vid utmätandet av utbildningsbidrag hänsyn
skall tas till arbetslönen i det yrke, som bidragstagaren kan komma att tillhöra.
Denna bestämmelse har emellertid, påpekar de sakkunniga, tillkommit
i syfte att maximera understödet under utbildningstiden på sådant sätt,
att bidragsmottagaren inte under denna tid erhåller större förmåner än han
kan påräkna, då han efter utbildningen inträder i förvärvsarbete inom det
arbetsområde för vilket han utbildats eller omskolats.
Enligt de sakkunnigas uppfattning har åtminstone vissa av de i utbildningsbidraget
ingående förmånerna sådan karaktär att de enligt 19 § kommunalskattelagen
är att anse såsom stipendium och därför icke skall räknas
såsom skattepliktig inkomst. Detta gäller först och främst de i det föregående
angivna förmåner, varmed avses att de av utbildningen föranledda merkostnaderna
skall täckas. Detsamma får emellertid enligt de sakkunniga
även anses gälla övriga förmåner avsedda för den arbetslöses egen försörjning
under utbildningstiden. I denna del torde således utbildningsbidraget
vara skattefritt redan enligt gällande rätt.
Beträffande övriga förmåner — d. v. s. de som utgör bidrag främst till
familjens försörjning under utbildningstiden -— anlägger de sakkunniga följande
synpunkter.
Avsikten med dessa senare förmåner är att de skall täcka familjens nödvändigaste
levnadskostnader under den tid den arbetslöse undergår utbildning.
Därigenom undvikes att familjen nödgas anlita socialhjälp under utbildningstiden.
Bidraget har sålunda en rent social motivering och frågan om
beskattningen av bidragen — i den mån de inte kan behandlas såsom skattefria
stipendier — bör ses mot bakgrunden av hur beskattningen av andra
bidrag av social natur är anordnad. Det har gjorts gällande, att sociala understöd
av personlig art är underkastade skatteplikt, såvida de ej är uttryckligen
undantagna från beskattning. I enlighet härmed skulle kunna ifrågasättas
att den nu ifrågavarande delen av utbildningsbidraget är skattepliktig
enligt gällande rätt. Kammarrätten har emellertid i ett nyligen meddelat utslag
kommit till eu annan uppfattning, och frågan synes i varje fall vara
så tveksam, att de nu gällande lagbestämmelserna bör förtydligas. Med
hänsyn till de väsentliga undantag från skatteplikt som genom särskild
lagstiftning numera föreligger i fråga om bidrag av social natur, finnes anledning
överväga om icke jämväl utbildningsbidragen bör undantas från
skatteplikt.
Av de ifrågavarande förmånerna är framför allt hyresbidraget att betrakta
såsom nettobelopp, eftersom det i sin helhet åtgår för visst ändamål, nämligen
att möjliggöra för familjen alt behålla innehavd bostad under utbildningstiden.
Hyresbidraget är alltså så avvägt, alt det ej skulle vara tillräckligt
för sitt ändamål om skatt uttas för detsamma. I detta sammanhang kan erinras
om att vissa statliga bidrag för nedbringande av hyra eller annan års
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
kostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet enligt förordningen den
13 mars 1953, nr 79, icke utgör skattepliktig inkomst. Inte heller familjetilläggen
synes vara så avvägda att de kan anses tillföra mottagaren någon
egentlig skattekraft. Beloppen torde i stort sett hålla sig inom ramen för vad
som kan beviljas i socialhjälp.
Det bör vidare framhållas att bidragsmottagaren ofta har en arbetslöshetsperiod
bakom sig, då han undergår utbildningen, och på grund därav saknar
skatteförmåga. Ofta skulle anledning föreligga att lindra eller undanröja beskattningen
med tillämpning av de särskilda reglerna om beviljande av
extra avdrag i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt.
Det må i detta sammanhang erinras om att sjukpenningen enligt den allmänna
sjukförsäkringen utformats såsom en nettoförmån, vilken är undantagen
från skatteplikt.
Såsom skäl för skattefrihet för familjetilläggen kan även anföras, att dessa
tillägg i åtskilliga hänseenden kan jämföras med socialhjälp och därför i
beskattningshänseende bör vara likställda med sådan hjälp.
De sakkunniga erinrar om att vissa skäl kan anföras mot att den ifrågavarande
delen av utbildningsbidraget undantas från skatteplikt.
Därvid framhålles, att bidragen i fråga har till syfte att täcka normala levnadskostnader,
för vilka avdrag i princip inte medges vid beskattningen i vidare
mån än de inrymmes under ortsavdragen eller i vissa fall de högre belopp,
vilka enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen kan anses utgöra den
skattskyldiges existensminimum. Har inkomsterna — efter sedvanliga omkostnadsavdrag
och allmänna avdrag — överstigit nämnda belopp, kan,
säger de sakkunniga, göras gällande, att den omständigheten att de utgår
av sociala hänsyn i och för sig inte utgör något skäl att i beskattningshänseende
ge dem en förmånligare behandling än normala inkomster av samma
storlek.
Vid övervägande av de anförda synpunkterna har de sakkunniga likväl ansett
sig böra förorda att utbildningsbidragen helt frikallas från skatteplikt.
Härigenom nås även den fördelen att bidragen blir föremål för en enhetlig
behandling i skattehänseende.
Beträffande utformningen av det lagstadgande, som erfordras för genomförande
av förslaget, anför skattelagssakkunniga vidare att det, eftersom
utbildningsbidragen till större delen består av sådana förmåner, vilka enligt
de sakkunnigas uppfattning redan nu är hänförliga till stipendier i kommunalskattelagens
mening, är naturligt att vid en eventuell lagstiftning i ämnet
utgå från bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för
stipendium. Då tveksamheten rörande behandlingen i skattehänseende av
övriga delar av utbildningsbidragen till stor del beror på att en närmare definition
av begreppet stipendium saknas i skattelagstiftningen, kunde, enligt
vad de sakkunniga framhåller, tveksamheten undanröjas genom att begreppet
definierades på sådant sätt att hela utbildningsbidraget blev hänförligt
till stipendium och därmed skattefritt. Emellertid torde det ställa sig
svårt att genom en sådan definition få en klar avgränsning mot andra former
av understöd, för vilka skatteplikt alltjämt bör föreligga. Särskilt med hänsyn
till lättheten att skapa nya stipendieformer kan det enligt de sakkunni
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
27
gas mening befaras att en alltför vid definition av stipendiebegreppet i 19 §
kommunalskattelagen skulle komma att leda till missbruk och förorsaka
tolkningstvister. De sakkunniga finner därför, att man bör, åtminstone tills
vidare, nöja sig med en lagstiftning, som enbart rör de nu aktuella bidragen.
Lämpligen bör den kunna utformas så att den nuvarande bestämmelsen
i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för stipendier lämnas oförändrad
men att i anvisningarna införes följande tillägg.
Skatteplikt föreligger icke för de bidrag, vilka enligt vad därom finnes
särskilt stadgat kunna utgå till vissa arbetslösa och partiellt arbetsföra i
samband med deras utbildning.
Bestämmelserna föreslås skola träda i kraft omedelbart men icke tillämpas
vid 1959 års taxering.
Remissyttrandena
På ett undantag när tillstyrker samtliga remissinstanser att utbildningsbidragen
helt undantages från skatteplikt. I flera yttranden framhålles, att
det är angeläget att klara bestämmelser utfärdas, då åsikterna om den skattemässiga
behandlingen av dessa bidrag går starkt isär.
Riksskattenämnden anser sig icke ha anledning att göra någon erinran
mot den föreslagna lösningen av frågan.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om de administrativa olägenheter som
är förknippade med handläggningen av dessa skatteärenden och tillstyrker
förslaget med hänsyn härtill samt till vikten av att en för hela landet enhetlig
behandling i skattehänseende ernås.
Ett fleral länsstyrelser omvittnar, att utbildningsbidragen under senare
år vållat avsevärda besvärligheter såväl i taxerings- som uppbördshänseende.
Centrala uppbärdsnämnden förklarar sig, ur de synpunkter nämnden har
att företräda, icke ha något att erinra mot skatlelagssakkunnigas förslag.
Flera remissinstanser ger uttryck för den uppfattningen, att utbildningsbidrag
i vad de avser att täcka mottagarens egna kostnader i samband med
utbildningen bör betraktas som stipendier och därför ej skattepliktiga. Det
framhålles vidare, att ehuru vissa betänkligheter av principiell art kan anföras,
övervägande skäl talar för att bidrag, som avser familjens försörjning
under utbildningstiden, jämväl bör undantagas från skatteplikt. Kammarrätten
anför sålunda.
Redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser har kammarrätten
ansett utbildningsbidrag av ifrågavarande slag — i varje fall i den mån de
utgått för täckande av den skattskyldiges egna utgifter under utbildningstiden
— kunna likställas med stipendier och således vara undantagna från
skatteplikt. Såsom de sakkunniga framhållit är emellertid denna fråga tveksam,
och den har även bland beskattningsmyndigheterna varit föremål för
delade meningar. Kammarrätten finner fördenskull önskvärt, att frågan om de
ifrågavarande utbildningsbidragens behandling i beskattningshänseende uttryckligen
regleras i lagstiftningen. Även om vissa skäl av principiell natur
skulle kunna åberopas mot skattefrihet för ifrågavarande bidrag, i den mån
de utgöras av bidrag till familjens försörjning under utbildningstiden, finner
kammarrätten på grund av föreliggande omständigheter bidragen jämväl i
denna del böra undantagas från skatteplikt.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker bifall till det framlagda förslaget,
då bidragen till sin allmänna karaktär — till den del de ej kan anses utgöra
stipendier — närmast bör jämföras med socialhjälp och då en enhetlig bedömning
av skattepliktsfrågan synes i hög grad eftersträvansvärd. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller, att bedömningen av skatteplikten
icke förändras därigenom, att tvekan kan råda, huruvida vissa i utbildningsbidragen
ingående förmåner utgör stipendium eller socialhjälp.
Svenska landstingsförbundet finner en uppdelning av utbildningsbidragen
i en skattefri och en skattebelagd del icke motiverad med hänsyn till att
den del, som i så fall skulle skattebeläggas, därigenom icke skulle bli tillräcklig
för att tillgodose de med bidragen avsedda syftena. Denna sistnämnda
del är dessutom, framhåller förbundet, rent socialt motiverad och bör därför
likställas med andra sociala bidrag, för vilka skattefrihet föreligger.
I några yttranden framhålles, att utbildningsbidragen icke är ägnade att
tillföra mottagaren skattekraft. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
finner därvid, att ett viktigt skäl för utbildningsbidragens undantagande från
beskattning är att dessa bidrag, åtminstone hittills, i stor utsträckning utgått
till partiellt arbetsföra och flyktingar, vilka uppenbarligen saknat förmåga
att betala skatt. Socialstyrelsen framhåller, att avsikten med de förmåner,
vilka icke enligt de sakkunnigas uppfattning är att hänföra till stipendier,
är att de under utbildningstiden skall täcka familjens nödvändiga levnadskostnader.
Av dessa förmåner är hyresbidraget liksom vid socialhjälp att
betrakta såsom nettobelopp och så avvägt, att det ej skulle vara tillräckligt
för sitt ändamål, om det skulle beskattas. Även familjetilläggen är avvägda
så, att de ej kan anses tillföra mottagaren någon egentlig skattekraft, då
de i stort sett torde hålla sig inom ramen för vad som beviljas i socialhjälp.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att den omständigheten att utbildningsbidraget
delvis även innefattar hjälp till bestridande av levnadskostnader
för bidragsmottagarens familj ej bör utgöra något hinder för skattefrihet.
Det avgörande synes enligt länsstyrelsen vara, att bidraget i sin helhet
har en klart social motivering och att det ej kan anses tillföra mottagaren
någon skattekraft i egentlig mening.
Svenska stadsförbundet framhåller, att ett genomförande av skattefrihet
för utbildningsbidrag visserligen skulle föranleda ett visst skattebortfall
för kommunerna men att detta skattebortfall kan bedömas få ringa omfattning.
Enligt förbundets uppfattning är förslaget välmotiverat, i all synnerhet
om skattefrihet för arbetslöshetsunderstöden genomföres.
Landsorganisationen finner motiven mot att utbildningsbidragen skall utgöra
skattepliktig inkomst helt övertygande. Vidare påpekas följande. Enligt
arbetslöshetskungörelsen kan arbetsmarknadsstyrelsen medge att kontantunderstöd
kan utgå under tiden en arbetslös deltar i utbildningskurs. På
samma sätt kan arbetslöshetskassa utbetala försäkringsersättning till arbetslös
medlem som genomgår utbildningskurs. Försäkringsersättningen utgör
redan enligt nu gällande regler icke skattepliktig inkomst. Enligt förslag
som landsorganisationen tillstyrkt skulle skatteplikt icke heller komma att
29
Kungl. Maj.ts proposition nr i53 år 1959
föreligga för kontantunderstöden. Det skulle enligt landsorganisationens mening
var olyckligt om skilda beskattningsregler skulle motivera hänsyn vid
valet av hjälpform då arbetslös deltar i utbildningskurs.
Även Svenska arbetsgivareföreningen anser, att utbildningsbidragen till
sin natur i väsentliga hänseenden är att jämställa med arbetslöshetsunderstöden.
De syftar till att lämna möjlighet till försörjning för den arbetslöse
och hans familj under utbildningstiden utan att annan form av samhällsstöd
behöver komma i fråga. Detta förhållande talar enligt föreningens mening
för att ifrågavarande bidrag, i de delar de anses täcka normala levnadskostnader,
men ej i de delar de avses täcka med utbildningen förenade extra
kostnader, bör i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som nyssnämnda
kontantunderstöd.
Länsstgrelsen i Jönköpings län och Sveriges akademikers centralorganisation
företräder den meningen, att utbildningsbidrag även till den del det utgår
till familjebostad och familjs uppehälle bör anses utgöra stipendium.
Länsstyrelsen erinrar om att periodiskt understöd, som utgår till studerande
med familj, i praxis anses utgöra icke avdragsgillt studieunderstöd. Det
förefaller därför länsstyrelsen motiverat att till stipendier hänföra ej endast
normal kostnad för den omskolades eget uppehälle utan även kostnader för
familjen.
Ett avstyrkande yttrande har avgivits av länsstgrelsen i Västerbottens län,
som anför.
Ortsavdragen äro numera av sådan storleksordning att de med en samtidig
tillämpning av bestämmelserna i 50 § kommunal skattelagen om extra
avdrag komma att medföra skattefrihet för ett betydande antal medborgare
i de lägre inkomstskikten. Redan den befintliga lagstiftningen har alltså
skapat viss trygghet i skattehänseende för de mindre inkomsttagarna. Det
kan således ifrågasättas om den föreslagna lagstiftningen är av behovet påkallad.
Det kan måhända förtjäna att framhållas i detta sammanhang, att
familjebidrag till värnpliktig som inkallats till fullgörande av repetitionsövning
enligt gällande rätt utgör för honom skattepliktig inkomst. Det måste
slutligen anses olyckligt, om vårt skattesystem, som redan nu tynges av en
mångfald specialregler, skulle ytterligare sönderbrytas av undantagsbestämmelser,
betingade såsom i förevarande fall av tillfälliga konjunktursvängningar.
I några remissyttranden har ytterligare några särskilda spörsmål upptagits
till behandling.
Beträffande avfattningen av den föreslagna föreskriften i anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen ifrågasätter kammarrätten att föreskriften
i enlighet med de sakkunnigas intentioner uttryckligen angives avse bidrag,
som utgår av allmänna medel. Riksskattenämnden framför ett liknande förslag
och förordar därvid att det angives, alt fråga är om bidrag som utgår
enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade bestämmelser.
Vidare erinrar nämnden om, att utbildningsbidrag kan utgå till utländska
flyktingar, under militärtjänst skadade personer, vissa ensamstående kvinnor
in. fl. Då riksskattenämnden utgår från alt det icke varit avsikten att
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1959
göra åtskillnad mellan de olika grupperna, föreslås att lagtexten fullständigas
även i detta avseende.
Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att genom styrelsens försorg
även anordnas utbildningskurser, som är avsedda för andra kategorier än
arbetslösa. I dessa kurser, som benämnes andra särskilda utbildningskurser,
erhålles utbildning för yrken, där brist råder på arbetskraft. Till deltagarna
i dessa kurser utgår av statsmedel endast timpenning. Dessa bidrag
bar av vissa skattemyndigheter förklarats utgöra skattepliktig inkomst, ett
förhållande som föranlett avsevärt administrativt arbete för kursledningen.
Överstyrelsen föreslår, att även dessa bidrag undantages från beskattning.
Departementschefen
Av remissyttrandena framgår, att nästan fullständig enighet råder om att
förslaget om skattefrihet för utbildningsbidragen bör genomföras. Man har
här att göra med en fråga som vållat avsevärda svårigheter såväl för de
skattskyldiga som för de myndigheter som administrerar utbildningen. Den
bar även föranlett svårbemästrade problem i samband med taxering och
uppbörd.
Enligt skattelagssakkunnigas förslag skall anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
kompletteras så att utbildningsbidragen hänföres till där
angivna slag av icke skattepliktig inkomst. I likhet med de sakkunniga finner
jag detta förfaringssätt lämpligare än att åstadkomma befrielse från
skatteplikt för utbildningsbidragen genom en utvidgning av det skatterättsliga
begreppet stipendium.
Vad avser räckvidden av den föreslagna bestämmelsen har bl. a. av kammarrätten
och riksskattenämnden anmärkts, att det av de sakkunniga framlagda
förslaget till lagtext bör kompletteras för att ge en klarare definition
av de former av bidrag som avses. Dessa anmärkningar synes böra beaktas.
Däremot har jag, med hänsyn framför allt till svårigheten att för närvarande
bedöma omfattningen och konsekvenserna av en ytterligare vidgad
skattefrihet, icke ansett mig kunna tillstyrka att, på sätt överstyrelsen för
yrkesutbildning föreslagit, även vissa andra bidrag undantages från beskattning.
Den avsedda preciseringen av författningsbestämmelsen synes lämpligen
kunna erhållas sålunda, att för skattefrihet kräves att utbildnings- eller omskolningsbidragen
bekostas av stat eller kommun samt att de utgår enligt
bestämmelser som meddelats av Kungl. Maj :t eller av statlig myndighet.
Bidragen skall givetvis i första hand vara avsedda för arbetslösa och partiellt
arbetsföra. Uppfyller ett utbildnings- eller omskolningsbidrag här angivna
förutsättningar, bör det emellertid vara skattefritt även om det utgår
till andra kategorier. Så är för närvarande fallet med utländska flyktingar,
i militärtjänst skadade, ensamställda kvinnor samt medelålders eller äldre
manlig eller kvinnlig arbetskraft, för vilken fortsatta försörjningsmöjligheter
inom det egna yrket icke kan anses föreligga eller som eljest är svårplacerad
på arbetsmarknaden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1959
31
Jag förordar i överensstämmelse med det anförda, att bidrag från stat eller
kommun, vilka enligt av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet meddelade
bestämmelser utgår, i samband med utbildning eller omskolning, till arbetslösa
och partiellt arbetsföra samt med dem i fråga om sådana bidrag likställda,
skall genom en komplettering av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
undantagas från skatteplikt.
IV. Departementschefens hemställan
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 10 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272).
Författningsändringarna är avsedda att tillämpas första gången beträffande
inkomster som tages till beskattning vid 1960 års taxering. Den föreslagna
skattefriheten kommer då att gälla samtliga under år 1959 utbetalda
understöd och utbildningsbidrag. Under framhållande tillika att det inte
torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare
än under innevarande vårsession hemställer jag, att författningsförslagen
måtte genom proposition framläggas för riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göran Waldau
590520 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag