Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959
1
JNr 136
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 6^8); given Stockholms slott den 3
april 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648).
GUSTAF ADOLF
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ändringar i vägtrafikförordningen,
berörande dels maximihastigheten för vissa fordon, dels möjligheten att
använda vissa påbudsmärken utan samband med lokal trafikföreskrift,
dels ock vissa frågor om utfärdande och återkallelse av körkort.
Förslaget till ändring av bestämmelserna rörande maximihastighet innebär
höjning i speciella fall av hastighetsgränsen för bil med en tillkopplad
släpvagn.
Vissa påbudsmärken, nämligen trafikdelarmärken och märken för tillkännagivande
av cirkulationstrafik, har kommit till användning i synnerligen
stor omfattning. Av praktiska skäl föreslås, att trafikdelarmärken, cirkulationsringar
och i viss omfattning körriktningsmärken skall vid allmän
väg, gata eller annan allmän plats få uppsättas efter väghållarens beprövande,
även om någon lokal trafikföreskrift i ämnet icke meddelats.
Med avseende å reglerna om utfärdande av körkort föreslås införande
av möjlighet för körkortssökande att utan undergående av förarprov erhålla
förhandsbesked, huruvida hinder för erhållande av körkort möter
med hänsyn till de allmänna lämplighetskraven för motorförare. Vidare
föreslås en viss jämkning av nuvarande bestämmelse om att körkort i
allmänhet icke får utfärdas för den, som under de två sistförflutna åren
sakfällts för fylleri eller olovlig körning. Jämkningen innebär i huvudsak
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 136
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959
att tvåårstiden skall räknas från dagen för själva förseelsen och alltså icke,
såsom nu, från den dag, då vederbörande sakfällts. Förutsättningarna för
undantag från regeln jämkas något i syfte att möjliggöra större hänsynstagande
till omständigheterna i det särskilda fallet. I anslutning härtill
föreslås en liknande jämkning av bestämmelsen om återkallande av körkort.
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959
3
Förslag
till
Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648).
Härigenom förordnas, att 32 § 1 och 2 inom., 33 § 2 inom., 56 § 1 mom.
och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
32 §.
1 mom. Ansökan om---— han vistas.
Ansökan skall---erhållit körkort.
Vid ansökan---i riket.
Önskar någon, innan han undergår
förarprov, påkalla länsstyrelsens
prövning, huruvida hinder för utfärdande
av körkort möter oavsett
utgången av provet, må han vid ansökningen
foga allenast lämplighetsintyg
samt de handlingar i övrigt,
som han åberopar. Finner länsstyrelsen
att hinder ej möter med hänsyn
till de ingivna handlingarnas innehåll
eller vad som eljest är känt om
sökanden, skall länsstyrelsen förelägga
honom viss lid att inkomma
med övriga i tredje stycket omförmälda
handlingar vid äventyr att
ansökningen eljest förklaras förfallen.
Om ansökan--— Konungen förordnar.
Innan lämplighetsintyg--— två åren.
Polismyndighet skall----i saken.
Framkommer anmärkning---att insändas.
Sökande är---— två åren.
Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.
1 Senaste lydelse av 32 § 1 och 2 inom., 33 § 2 mom., 56 § 1 mom. och 64 § 2 inom., se
1958:222
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959
(Gällande lydelse)
2 mom. Efter prövning av de
enligt 1 mom. ingivna handlingarna
och den ytterligare utredning, som
kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen
att för sökanden utfärda körkort.
Vid prövningen skall särskilt
beaktas, huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och
om det kan antagas, att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon
kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för
trafikens regler. Den, som under de
två sistförflutna åren sakfällts för
fylleri eller olovlig körning, må ej
erhålla körkort, med mindre fråga
uppenbarligen är om en enstaka förseelse
av en i övrigt skötsam person.
För sökande, som lider av sådant lyte,
sådan sjukdom eller sådan syneller
hörselnedsättning, som väsentligen
minskar hans förmåga att föra
fordon av det slag, varom fråga är,
må körkort utfärdas allenast i de
fall och på de villkor, som Konungen
bestämmer.
Formulär till -På körkort —
Då körkort —
Om sökanden
(Föreslagen lydelse)
2 mom. Efter prövning av de
enligt 1 mom. ingivna handlingarna
och den ytterligare utredning, som
kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen
att för sökanden utfärda körkort.
Vid prövningen skall särskilt
beaktas, huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och
om det kan antagas, att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon
kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för
trafikens regler. Den, som sakfällts
för fylleri eller olovlig körning, må
ej erhålla körkort innan två år förflutit
från förseelsens begående, såvida
det ej kan anses uppenbart, att
sökanden ändock är att bedöma som
en skötsam person. För sökande,
som lider av sådant lyte, sådan sjukdom
eller sådan syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar
hans förmåga att föra fordon av
det slag, varom fråga är, må körkort
utfärdas allenast i de fall och på de
villkor, som Konungen bestämmer.
-- av Konungen.
— finnas angiven.
— och traktor.
---- nödiga glasögon.
33 §.
2 mom. I följande----- åliggande förpliktelser;
5. om föraren gjort sig skyldig till 5. om föraren gjort sig skyldig till
fylleri eller olovlig körning, som icke fylleri eller olovlig körning och det
är att anse såsom en enstaka förse- ej kan anses uppenbart, att föraren
else av en i övrigt skötsam person, ändock är att bedöma som en sköteller
om föraren med hänsyn till sam person, eller om föraren med
onyktert levnadssätt icke bör betros hänsyn till onyktert levnadssätt icke
med att innehava körkort; bör betros med att innehava körkort;
6. om föraren---sådant föreläggande.
Återkallelse av----körkortspliktigt fordon.
Kurigl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959
5
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
56 §.
1 mom. Sådan buss---i timmen.
Härtill----------20.
Har till bil kopplats endast eu Har till bil kopplats endast en
släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt,
må fordonen utan hinder av vad
ovan stadgats föras med samma hastighet,
som är medgiven för bilen
utan släpvagn.
64
2 mom. Har beträffande allmän
väg, gata eller annan allmän plats utfärdats
lokal trafikföreskrift, avseende
förbud eller påbud för trafiken
på vägen, eller har beträffande enskild
väg sådan föreskrift meddelats
av myndighet, skall föreskriften, om
så lämpligen kan ske, tillkännagivas
genom förbudsmårke respektive
påbudsmärke.
Föreskrift om provkörning eller
övningskörning må tillkännagivas i
annan ordning.
Har väg-----motorvägen
släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt,
må fordonen utan hinder av vad
ovan stadgats föras med samma hastighet,
som är medgiven för bilen
utan släpvagn. Vad nu sagts om
släpvagnens totalvikt skall, därest
släpvagnen ej är lastad, gälla dess
tjänstevikt.
§•
2 in o m. Har beträffande allmän
väg, gata eller annan allmän plats
utfärdats lokal trafikföreskrift, avseende
förbud eller påbud för trafiken
på vägen, eller har beträffande
enskild väg sådan föreskrift meddelats
av myndighet, skall föreskriften,
om så lämpligen kan ske, tillkännagivas
genom f ö r b u d s m ä r k e
respektive påbudsmärke. Föreskrift
om provkörning eller övningskörning
må tillkännagivas i annan
ordning.
Vid allmän väg, gata eller annan
allmän plats må påbudsmärke, som
avser tillkännagivande att cirkulationstrafik
skall förekomma, att fordonsförare
skall hålla till vänster om
märket eller att fordonsförare skall
hålla till höger om märket, anbringas
där väghållaren finner nödigt, såvida
häremot stridande lokal trafikföreskrift
ej meddelats.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 april 1959.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om ändringar
i vägtrafikförordningen samt anför härvid följande.
Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) har sedan sin tillkomst
undergått åtskilliga ändringar, nämligen genom förordningar den 25
april 1952 (nr 164), den 5 juni 1953 (nr 300), den 4 juni 1954 (nr 338),
den 25 mars 1955 (nr 99), den 14 juni 1955 (nr 313), den 25 augusti 1955
(nr 524), den 13 april 1956 (nr 122), den 27 april 1956 (nr 142), den 12 oktober
1956 (nr 523), den 6 juni 1957 (nr 356), den 27 september 1957 (nr
537), den 16 maj 1958 (nr 222) och den 14 november 1958 (nr 540).
Flertalet av ändringarna i vägtrafikförordningen har gällt detaljfrågor.
Vid två tillfällen har emellertid mera genomgripande reformer företagits,
båda grundade på förslag av den år 1953 tillsatta trafiksäkerhetsutredningen.
Den ena av dessa reformer, närmare bestämt den som skedde genom förordningen
den 14 juni 1955, rörde i huvudsak själva trafikreglerna. Den
andra reformen, vilken skedde genom förordningen den 16 maj 1958, avsåg
reglerna om behörighet att föra motorfordon och vissa närstående ämnen.
Det har sålunda visat sig, att vägtrafikförordningen, trots alt den måste
betecknas som en relativt modern författning, varit i behov av en ofta återkommande
översyn. Med hänsyn till den snabba takt, som f. n. kännetecknar
vägtrafikens utveckling, är det naturligt, att ett visst behov av ändringar
åter gjort sig påmint. Redan vid tiden för 1958 års nyssnämnda reform
handlades inom kommunikationsdepartementet vissa frågor om ytterligare
författningsändringar, vilka icke lämpligen kunde genomföras i anslutning
till reformen. Även därefter har genom inkomna framställningar eller på
annat sätt en del frågor om författningsändringar blivit aktuella.
Jag hemställer att nu få till behandling upptaga
dels en den 19 november 1957 dagtecknad framställning från fiskerikonsulenten
hos Södermanlands läns hushållningssällskap om ändring av 56 §
1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, över vilken framställning ytt
-
7
Kungl. Mcij.ts proposition nr 136 år 1959
randen avgivits av statspolisintendenten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt statens trafiksäkerhetsråd;
dels en den 5 mars 1958 dagtecknad framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om ändringar i vägtrafikförordningen, avseende befogenheten
att föranstalta om uppsättande av vissa vägmärken, över vilken framställning
yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och
Blekinge, statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, Föreningen Sveriges polismästare, Kungl.
automobil klubben och Motormännens riksförbund, i vissa fall med bifogande
av utlåtanden från andra myndigheter och sammanslutningar;
dels en den 29 januari 1959 dagtecknad framställning av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län om ändring av 32 § vägtrafikförordningen;
dels ock en den 17 februari 1959 dagtecknad skrivelse från länsstyrelsen
i Västerbottens län, avseende vissa frågor rörande tillämpningen av 32 § 2
mom. första stycket och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen.
Maximihastigheten för vissa fordon
Gällande bestämmelser
Inledningsvis torde böra erinras om vissa i 1 § 6 mom. vägtrafikförordningen
upptagna definitioner. Med bils tjänstevikt förstås sammanlagda vikten
av dels fordonet i normalt, fullt driftfärdigt skick vid användande av
tyngsta till fordonet hörande karosseri, dels till fordonet hörande verktyg och
reservhjul ävensom bränsle, smörjolja och vatten, dels ock föraren av
fordonet. Släpfordons tjänstevikt utgör vikten av fordonet i normalt, fullt
driftfärdigt skick vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri.
Med bils eller släpfordons totalvikt förstås summan av fordonets tjänstevikt
och maximilast. Med fordons bruttovikt förstås den vikt, som vid visst
tillfälle uppbäres av fordonets samtliga hjul, band eller medar.
Dessa begrepp har bl. a. kommit till användning vid utformningen av bestämmelserna
i 56 § vägtrafikförordningen om den högsta hastighet, som är
tillåten för olika slag av fordon och fordonskombinationer. I första stycket
av denna paragraf ges en bestämmelse, som generellt begränsar hastigheten
för vissa tyngre bussar och lastbilar. Därefter ges i andra stycket speciella
regler om maximihastighet i fall då till bil kopplats ett eller flera
andra fordon. Bl. a. regleras i andra stycket a) och b) vissa fall, då till
bil kopplats endast ett släpfordon, som är försett med effektiv bromsanordning
av närmare angiven beskaffenhet; maximihastigheten utgör då
antingen 60 eller 50 kilometer i timmen, beroende på släpfordonets beskaffenhet.
Enligt andra stycket c) är eu maximihastighet av 40 kilometer i timmen
föreskriven då bil i annat fall än som sägs under a) eller b) försetts
med en släpvagn samt släpvagnen har eu bruttovikt icke överstigande bilens
bruttovikt. Dessa och övriga i andra stycket förekommande speciella regler
modifieras emellertid av eu i tredje stycket upptagen bestämmelse för det
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1959
fall, att till bil kopplats endast en släpvagn, vars totalvikt icke överstiger
en tredjedel av bilens tjänstevikt. Fordonen får då, utan hinder av nyssnämnda
speciella regler, föras med den hastighet som är medgiven för bilen
utan släpvagn.
Framkomna önskemål om författningsändringar
I förenämnda framställning från fiskerikonsulenten hos Södermanlands
läns hushållningssällskap har framhållits bl. a., att enligt 56 § vägtrafikförordningen
en till bil kopplad tom släpkärra, vars vikt kanske betydligt
understiger en tredjedel av bilens tjänstevikt, ändå icke får framföras med
mer än högst 40 kilometer i timmen, om kärrans vikt jämte den för kärran
tillåtna största lasten överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.
Under åberopande härav har i framställningen yrkats sådan ändring av
56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen, att ordet »totalvikt»
ändras till »bruttovikt». Innebörden av bestämmelsen skulle alltså därefter
bli den, att bil med tillkopplad släpvagn finge föras med samma hastighet
som den för bilen utan släpvagn medgivna, förutsatt att släpvagnens faktiska
vikt vid tillfället (bruttovikten) icke överstege en tredjedel av bilens
tjänstevikt.
Vidare har i framställningen yrkats på att den enligt 56 § 1 mom. andra
stycket c) gällande högsta hastigheten för personbil med släpvagn måtte
höjas från 40 till 60 kilometer i timmen.
Remissyttrandena
Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen:
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit betydelsen
ur trafiksäkerhetssynpunkt av att den obromsade släpvagnens vikt ej
är för hög i förhållande till dragbilens. Det måste emellertid medgivas, att
nuvarande bestämmelser kan få konsekvenser, som för fordonsföraren ter
sig hindrande och onödiga. Sålunda får t. ex. en personbil med tjänstevikten
1 500 kg framföras med tillkopplad släpvagn med totalvikten 500 kg
utan begränsning av hastigheten, medan samma personbil med en tom
släpvagn, vägande 200 kg, ej får framföras med högre hastighet än 40 kilometer
i timmen, om släpvagnens totalvikt överstiger 500 kg. I tekniskt avseende
och ur trafiksäkerhetssynpunkt bör förhållandet mellan dragbilens
och släpvagnens faktiskt förhandenvarande vikter få vara avgörande för
den hastighet som bör medges för fordonskombinationen. Med hänsyn härtill
och då styrelsen icke kunnat finna att trafiksäkerheten kan befaras bli
lidande på den föreslagna ändringen, har styrelsen tillstyrkt framställningen.
Statens trafiksäkerhetsråd har icke velat motsätta sig att framställningen
bifalles i denna del, men har framhållit, att svårigheter kan uppstå för
polismyndigheten när det gäller att övervaka bestämmelsens efterlevnad.
Även statspolisintendenten har funnit det ur vissa synpunkter motiverat
att utgå från släpvagnens bruttovikt i stället för dess totalvikt. Den före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959
9
slagna författningsändringen skulle emellertid medföra att överträdelser av
hastighetsbestämmelserna icke skulle kunna beivras utan vägning av de i
fordonskombinationen ingående enheterna. Härigenom skulle övervakningen
av bestämmelsernas efterlevnad omöjliggöras för polispersonal utan tillgång
till fordonsvågar, och även med tillgång till sådana vågar skulle övervakningsarbetet
avsevärt försvåras. Med anledning härav har statspolisintendenten
förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget.
Förslaget till ändring av 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen:
Statens trafiksäkerhetsråd och statspolisintendenten har avstyrkt framställningen
i denna del med motivering att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke kan anses tillrådligt att höja den medgivna hastigheten för en fordonskombination,
där en så avsevärd tyngd tillätes för den obromsade släpvagnen,
nämligen en bruttovikt lika med bilens bruttovikt.
Departementschefen
Bestämmelsen i 56 § 1 mom. tredje stycket innebär, på sätt framgår av det
nyss anförda, att man vid den föreskrivna jämförelsen mellan vikten av det
dragande fordonet och vikten av släpvagnen skall utgå från antagandet, att
släpvagnen är lastad intill maximum av vad som är tillåtet, även om den
i själva verket går tom eller medför blott obetydlig last. De begränsningar,
som detta betraktelsesätt medför i fråga om tillåten hastighet, kan icke anses
tillräckligt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämmelsen utformats
på angivet sätt, torde bero på önskemålet att möjliggöra en effektiv
kontroll över hastighetsbestämmelsens efterlevnad.
En uppmjukning av bestämmelsen därhän, att den för bilen i allmänhet
medgivna hastigheten får tillämpas så snart släpvagnens bruttovikt, d. v. s.
dess faktiska vikt vid det tillfälle varom fråga är, icke överstiger en tredjedel
av bilens tjänstevikt, är visserligen önskvärd ur trafikanternas synpunkt
men skulle medföra sådana svårigheter vid trafikövervakningen, att hastighetskontrollen
i fråga om stora kategorier av släpfordon knappast kunde bli
mera än illusorisk. För vissa fall kan emellertid en lättnad åstadkommas
utan åsidosättande av möjligheterna till kontroll. Om släpvagnen icke är lastad
synes den föreskrivna jämförelsen med vikten hos det dragande fordonet
lämpligen kunna grundas på släpvagnens tjänstevikt, varom enligt
21 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppgift skall finnas anbragt på fordonet.
Med en sådan författningsändring är åtminstone något vunnet ur praktisk
synpunkt. Däremot är det av nyssnämnda skäl icke gärna möjligt att
införa någon uttrycklig bestämmelse om rätt att medföra viss mindre mängd
last i fall, då släpfordonets tjänstevikt understiger men dess totalvikt överstiger
en tredjedel av det dragande fordonets tjänstevikt. Jag förutsätter
emellertid, att ett fordon icke bör betraktas såsom lastat, med mindre därå
inedföres gods, som kan antagas märkbart påverka viktförhållandena, och
alt ansvar alltså icke kommer alt inträda enbart därför att något enstaka
mindre föremål av praktiska skäl mcdföres på släpvagnen i stället för i den
dragande bilen.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959
Jag vill av nu angivna skäl förorda, att till de nuvarande bestämmelserna
i 56 § tredje stycket vägtrafikförordningen fogas ett stadgande av innehåll
att vad i nämnda författningsrum sägs om släpvagns totalvikt skall, därest
släpvagnen ej är lastad, gälla dess tjänstevikt.
Den påyrkade ändringen i 56 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
kan jag icke tillstyrka.
Användande av vissa påbudsmärken utan samband med lokal
trafikföreskrift
Gällande bestämmelser
I 61 § vägtrafikförordningen är bestämmelser givna om behörighet att utfärda
lokala trafikföreskrifter m. in. Dylik behörighet tillkommer i vissa
fall länsstyrelse och i vissa fall stadsmyndighet. Med stadsmyndighet avses
poliskammaren, där sådan finnes, och i städer utan poliskammare magistraten
eller kommunalborgmästaren. Det åligger stadsmyndighet, som utfärdat
lokal trafikföreskrift, att införa föreskriften i en för ändamålet avsedd
liggare samt att vidtaga vissa andra åtgärder för att bringa föreskriften
till myndigheters och enskildas kännedom.
Bestämmelser om vägmärken finns meddelade i 64 § vägtrafikförordningen.
I 2 mom. av nämnda paragraf ges de grundläggande bestämmelserna
om förbuds-, påbuds- och motorvägsmärken. Förbuds- och påbudsmärke
skall enligt detta stadgande användas för tillkännagivande av lokal trafikföreskrift,
avseende förbud eller påbud för trafiken på allmän väg, gata
eller annan allmän plats, samt sådan lokal trafikföreskrift beträffande enskild
väg, som meddelats av myndighet. Någon ytterligare föreskrift om
användning av förbuds- eller påbudsmärken finns ej meddelad i vägtrafikförordningen,
men av 8 § kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744) angående
vägmärken — vilken utfärdats med stöd av vägtrafikförordningen —
framgår att förbudsmärke dessutom skall komma till användning för utmärkande
att färdhastigheten inom tättbebyggt område är begränsad enligt
56 § 2 mom. vägtrafikförordningen.
Enligt 40 § 1 mom. vägtrafikförordningen åligger det vägtrafikant att
ställa sig till efterrättelse de anvisningar rörande trafiken, vilka meddelas
genom uppsatta anslag, vägmärken och signaler.
I 67 § första stycket vägtrafikförordningen finns en bestämmelse om
straff för den, som åsidosätter föreskrifterna i 40 § samma förordning.
I 68 § första stycket nämnda förordning stadgas straff för den, vilken bryter
mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i 61 §.
Framkomna önskemål om författningsändringar
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förut omnämnda framställning
anfört bl. a. att stadgandet i 40 § 1 mom. vägtrafikförordningen enligt
rättspraxis icke — åtminstone såvitt angår förbuds- eller påbudsmärken —
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år
11
är tillämpligt gentemot vägtrafikant, om icke lokal trafikföreskrift utfärdats
och antecknats i den för ändamålet avsedda tiggaren. Därest så ej skett,
kan vederbörande icke straffas för underlåtenhet att efterkomma anvisningen
å märket, med mindre han gjort sig skyldig till sådan oaktsamhet,
vårdslöshet eller likgiltighet, som föranleder beivrande enligt lagen om
straff för vissa trafikbrott. Förhållandet hade observerats av riksåklagarämbetet,
som genom cirkulärskrivelse den 8 november 1957 till rikets åklagare
fäst uppmärksamheten på vissa hithörande frågor.
Styrelsen har uppgivit att den i sin verksamhet mött två olika uppfattningar
om hur de lokala trafikföreskrifter, som sålunda erfordrades, borde
avfattas. Enligt den ena uppfattningen skulle det beträffande t. ex. cirkulationsring
enligt fig. 35 i vägmärkeskungörelsen vara tillräckligt med en generell
bestämmelse i länskungörelse eller motsvarande publikation av innebörd,
att plats, där cirkulationsring anbragts, skulle passeras i den riktning,
som angåves av cirkulationsringen. Enligt den andra uppfattningen
skulle en sådan bestämmelse icke vara tillräcklig för att åtal skulle kunna
väckas, utan det borde krävas, att varje cirkulationsplats upptoges i liggaren.
På samma sätt skulle då också varje trafikdelarmärke enligt fig. 36 i
kungörelsen behöva förtecknas.
Enligt styrelsens mening torde det från praktiska synpunkter vara ogörligt
att förteckna alla trafikdelarmärken, vilkas antal exempelvis i Stockholm
uppginge till omkring 10 000. Då en sådan tolkning säkerligen icke varit
avsedd och då det måste vara föga rationellt att varje länsstyrelse och
stadsmyndighet för sig införde generella — än mindre särskilda — bestämmelser
om att fordonstrafikant skulle vara skyldig att under alla omständigheter
åtlyda innebörden av påbudsmärkena eller genom vägmärken på annat
sätt utmärkt cirkulationstrafik, ville styrelsen föreslå att ändring vidtoges i
vägtrafikförordningen.
Styrelsens framställning innefattar jämväl förslag till författningsändringar,
som enligt styrelsens uppfattning erfordras. Enligt förslaget skall
till 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen fogas ett tillägg av innebörd att med
lokal trafikföreskrift jämställes påbud eller förbud, som avser cirkulationstrafik
eller som eljest utmärkes genom trafikdelarmärke eller genom ljussignaler
och andra anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten och
för reglering av trafiken på väg, uppsatta av den, som jämlikt 64 § 4 mom.
sagda förordning har att anbringa och underhålla vägmärken. Föreskriften
skall icke behöva införas i liggaren över lokala trafikföreskrifter. — Vidare
innebär förslaget ett tillägg till 64 § 2 mom. av innehåll, att förbudsmärke
resp. påbudsmärke skall uppsättas i fall, som avses med den av styrelsen
föreslagna nya bestämmelsen i 61 § 1 mom.
Remissyttrandena
Behovet av en reform i föreslagen riktning bar nästan enhälligt vitsordats
i remissyttrandena. I ett flertal yttranden, närmare bestämt i dem som av
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959
givits av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Kristianstads, Hallands, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt
Motormännens riksförbund, har förslaget lämnats utan erinran jämväl beträffande
detaljerna.
Den kritik, som förekommit, går i allmänhet ut på att de föreslagna bestämmelserna
icke innebär någon klar gränsdragning mellan å ena sidan
länsstyrelsens och stadsmyndighetens samt å andra sidan väghållarens befogenheter.
Anmärkningar i detta hänseende har framställts av bl. a. hovrätten
över Skåne och Blekinge samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit som betänkligt, att
väghållarna tydligen i stor utsträckning satt upp förbuds- och påbudsmärken
utan stöd av lokala trafikföreskrifter. Detta bör för framtiden icke godtagas.
Den trafikvårdande myndighetens mening bör först inhämtas. Länsstyrelsen
i Blekinge län har bestämt avstyrkt förslaget i dess föreliggande
utformning med hänsyn till att befogenheten att meddela lokala föreskrifter
icke bör uppdelas på flera sidoordnade myndigheter. Länsstyrelsen i
Örebro län har åberopat i stort sett samma synpunkter samt har rekommenderat,
att frågan göres till föremål för ytterligare utredning. Liknande synpunkter
har anförts av Föreningen Sveriges polismästare.
Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Södermanlands län
har ansett, att de föreslagna bestämmelserna bör omformuleras så, att den
som har att anbringa vägmärke uttryckligen förklaras behörig att meddela
föreskrift som avser påbud angående trafiken.
Riksåklagarämbetet har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna fått
eu vidare avfattning än som betingas av ändamålet. Viktigare lokala trafikföreskrifter,
exempelvis föreskrifter om förbjuden färdriktning och stoppförbud
samt möjligen även om huvudled, bör även i fortsättningen beslutas
och kungöras i nu gällande ordning. Ämbetet har därför föreslagit, att stadgandet
begränsas att avse sådana trafikanvisningar, som meddelas genom
körriktningsmärke, cirkulationsring och trafikdelarmärke. Statens trafiksäkerhetsråd
har uttalat sig för att bestämmelsen i 61 § får avse körriktningsmärke,
cirkulationsring, trafikdelarmärke och märke angivande att
fordon får passera såväl till höger som till vänster om märket samt därutöver
ljussignaler men inga andra märken. Kungl. automobil klubben har ansett,
att bestämmelserna bör avse cirkulationsringar, trafikdelarmärken och
övergångsställen för gående.
Beträffande frågan, hur reformen skall genomföras i författningstekniskt
hänseende, har olika meningar yppats. Riksåklagarämbetet har som sin mening
framhållit, att bestämmelserna bör få form av ett undantag från bestämmelserna
i 61 § 1 mom. första och andra styckena vägtrafikförordningen.
Statens trafiksäkerhetsråd har ifrågasatt, om icke den föreslagna bestämmelsen
lämpligast bör införas i 61 § 3 mom., medan länsstyrelsen i Östergötlands
län ansett det lämpligast att ta in föreskriften i 40 §. Länsstyrelsen
i Uppsala län har rekommenderat, att bestämmelsen i 40 § vägtrafik
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959
13
förordningen om skyldighet att åtlyda trafikmärken göres ovillkorligen bindande
oavsett hur anordningen tillkommit. Överståthållarämbetet har ansett
författningsändringen böra gå ut på att helt frikoppla påbud om cirkulationstrafik
samt körning till vänster om trafikdelare från begreppet lokal
trafikföreskrift. Länsstyrelsen i Värmlands län bar förordat, att frågan löses
genom upptagande i vägmärkeskungörelsen av allmänna anvisningar
angående cirkulationstrafik och anbringande av trafikdelarmärken.
En fråga, som behandlats utförligt i flera av remissyttrandena, är den
gällande bestämmelsen om skyldighet att införa lokala trafikföreskrifter
i liggare- Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat den uppfattningen,
att underlåtenhet att införa en föreskrift i liggare ej medför att den, som -—
sedan föreskriften i vederbörlig ordning tillkännagivits eller eljest blivit
honom bekant — bryter mot densamma, undgår ansvar enligt 68 § första
stycket vägtrafikförordningen. Emellertid har hovrätten, för det fall alt
väghållare får befogenhet att meddela trafikföreskrifter, uttalat den meningen,
att i dylika ärenden bör föras protokoll, varjämte besluten bör upptagas
i liggare och underrättelse lämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det kan
vidare ifrågasättas, om icke föreskrifterna också bör upptagas i kungörelse,
varom förmäles i 62 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har framhållit, att påbudsmärkenas stora antal gör det
särskilt angeläget, att de förtecknas, och att vad som anförts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i första hand bör föranleda en undersökning, hur
lig§aren lämpligen bör föras. Kungl. automobil klubben har förmenat, alt
föreskrifter av mera genomgripande natur, såsom rörande enkelriktning,
förbud mot genomfart, omkörningsförbud, stopplikt in. in., alltid bör införas
i liggare. I motsats härtill har länsstyrelsen i Blekinge län som sin mening
framhållit, att den i 61 § 3 mom. omförmälda liggaren överhuvud icke
har någon funktion att fylla annat än för internt bruk.
I anslutning till det remitterade förslaget har ett par remissmyndigheter
framkommit med förslag till andra ändringar på närstående områden. Riksåklagarämbetet
har uttalat sig för en revision av bestämmelsen i 40 § 1 inom.
vägtrafikförordningen och i anslutning därtill jämväl av straffbestämmelsen
i 67 § första stycket samma förordning. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har förordat upptagande i vägtrafikförordningen av föreskrift om att
törbuds- och påbudsmärken icke får uppsättas av annan än den, på vilken
det enligt 64 § 4 mom. nämnda förordning ankommer att anbringa sådana
märken, samt om ansvar för brott mot föreskriften i fråga.
Departementschefen
Vid tillkomsten av gällande vägtrafikförordning torde det ha varit avsett,
att förhuds- och påbudsmärken skulle användas endast för att utmärka lokala
trafikföreskrifter.
Emellertid har det efter hand visat sig erforderligt alt använda vissa märken
av förhuds- och påbudslyp även i andra fall. För utmärkande av den
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1950
i 56 § 2 mom. stadgade hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område
användes samma förbudsmärke som då lokal trafikföreskrift meddelats om
en högsta hastighet av 50 kilometer i timmen. Uttrycklig föreskrift om att så
skall ske är meddelad i 8 § vägmärkeskungörelsen. Nämnas kan också, att
det i 58 § 1 mom. stadgade förbudet att färdas in på huvudled utan att först
stanna brukar utmärkas med ett förbudsmärke av samma typ som det, vilket
kommer till användning då lokal trafikföreskrift meddelats om skyldighet
att stanna vid viss väg, vilken icke är huvudled. Dessa avsteg från
den ursprungliga principen bär knappast lett till några olägenheter av betydelse.
Överträdelse av förbuden är straffbar enligt särskilda bestämmelser i
vägtrafikförordningen, och den omständigheten att straffet utmätes efter
annat lagrum än vid överträdelse av lokal trafikföreskrift är huvudsakligen
blott av teoretiskt intresse.
Av annan och allvarligare art är de praktiska svårigheter, som påvisats
i den nu föreliggande framställningen, nämligen att den relativt rikliga användningen
av vissa märken gjort det svårt att upprätthålla sambandet
mellan de lokala trafikföreskrifterna och utmärkningen vid gator och vägar.
På sina håll synes man icke ens ha försökt att upprätthålla sådant
samband utan har helt förlitat sig på den i 40 § vägtrafikförordningen förekommande
bestämmelsen om skyldighet för vägtrafikant att ställa sig uppsatta
vägmärken till efterrättelse. Då rättspraxis emellertid numera synes gå
i den riktningen, att ansvar icke ådömes vägtrafikant för underlåtenhet att
ställa sig förbuds- eller påbudsmärke till efterrättelse, med mindre detta
motsvaras av en i vederbörlig ordning meddelad trafikföreskrift, torde det
bli nödvändigt att vidtaga åtgärder för att legalisera den skedda utmärkningen.
Detta kan ske antingen genom utfärdande av lokala trafikföreskrifter
i erforderlig omfattning eller genom en författningsändring, som ger väghållarna
möjlighet att själva utfärda trafikföreskrifter eller tillerkänner
märkena verkan utan att särskild föreskrift därom meddelats.
Att i de lokala trafikföreskrifterna införa bestämmelser om varje särskild
plats, där något slag av påbuds- eller förbudsmärke erfordras, skulle medföra
att föreskrifterna på vissa håll, särskilt i de större städerna, bleve synnerligen
omfattande och svåröverskådliga. Att i trafikföreskrifterna för varje
stad eller län upptaga en allmän regel om skyldighet att efterkomma vägmärken
är knappast heller lämpligt. Det synes f. ö. knappast sannolikt att
rättspraxis kommer att tillerkänna en sådan regel större verkan än den i
40 § vägtrafikförordningen förekommande bestämmelsen av samma innehåll.
Det torde med hänsyn härtill knappast kunna förnekas, att ett verkligt
praktiskt behov föreligger att få en enklare form för utfärdande av de vanligaste
påbuden och förbuden än medelst lokala trafikföreskrifter i den utformning
detta institut f. n. har. En författningsändring synes därför vara
behövlig.
Å andra sidan talar givetvis starka skäl för att de lokala trafikmyndigheterna
bibehålies vid den bestämmanderätt, som de hittills haft, och att trafikföreskrifter
av mera genomgripande natur endast får tillkomma i för
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 195!)
15
mer, som kan anses bjnda betryggande garantier ur rättssäkerhetssynpunkt.
Någon allmän eftergift från reglerna om hur lokala trafikföreskrifter skall
beslutas och utfärdas bör därför icke komma i fråga. Väghållarnas befogenhet
att själva införa påbud och förbud för trafiken måste strängt begränsas.
I detta hänseende är det framlagda förslaget icke helt tillfredsställande.
Främst är det i fråga om trafikdelarmärken samt påbudsmärken för tillkännagivande
av cirkulationstrafik, nämligen cirkulationsringar och i vissa
fall körriktningsmärken, som behovet av enklare beslutsform gjort sig gällande.
Möjligen kan det ifrågasättas, om ytterligare ett märke borde komma i
fråga, nämligen det som utvisar förbjuden färdriktning eller förbud mot infart.
Att upptaga detta märke bland dem, som väghållaren får uppsätta utan
beslut av länsstyrelsen eller stadsmyndigheten, skulle emellertid i praktiken
innebära, att väghållaren finge befogenhet att förordna om enkelriktning av
trafikled. Enligt min uppfattning är en dylik åtgärd av så genomgripande
natur, att det bör förbehållas länsstyrelsen eller stadsmyndigheten att besluta
därom. Författningsändringen torde således böra begränsas att avse dels
trafikdelarmärken, dels cirkulationsringar och dels körriktningsmärken vilka
användes för att påbjuda cirkulationstrafik.
Att direkt jämställa väghållarens åtgärd att sätta upp ett trafikdelarmärke
eller märke för cirkulationstrafik med en lokal trafikföreskrift synes
icke nödvändigt och knappast heller lämpligt. Detta skulle understundom
kunna leda till besvärande kompetenskonflikter. Ett enklare och mera ändamålsenligt
sätt att genomföra reformen synes mig vara att till bestämmelsen
i 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen foga ett tillägg av innebörd att de
nu åsyftade vägmärkena får anbringas icke blott till utmärkande av lokal
trafikföreskrift utan efter väghållarens beprövande även eljest, där så finnes
nödigt. För undvikande av kompetenskonflikter bör dock uttryckligt
undantag från denna väghållarens befogenhet göras såtillvida att märke
icke får uppsättas i strid mot lokal trafikföreskrift. Därest väghållarens befogenhet
att föranstalta om uppsättande av ifrågavarande märken på så
sätt stadfästes i själva vägtrafikförordningen, torde tvekan ej behöva råda
om att bestämmelsen i 40 § samma förordning om skyldighet för trafikant
att ställa sig uppsatta vägmärken till efterrättelse avser bl. a. de märken,
som tillkommit på angivet sätt. Vid överträdelse blir straffbestämmelsen i
67 § nämnda förordning att tillämpa.
Någon anledning att för ifrågavarande fall fordra iakttagande av särskilda
formföreskrifter — t. ex. kungörande eller intagande i liggare — synes icke
föreligga.
Ej heller anser jag anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga
fråga om eu revision av bestämmelserna på närstående områden.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1959
Vissa detaljfrågor rörande utfärdande och återkallelse av körkort
Gällande bestämmelser
Reglerna om utfärdande och återkallelse av körkort är i huvudsak inrymda
i 32 och 33 §§ vägtrafikförordningen.
Enligt 32 § 1 mom. gäller, bl. a., att ansökan om körkort skall göras
skriftligen hos länsstyrelsen och innehålla vissa angivna upplysningar samt
vara åtföljd av åldersbetyg, läkarintyg, fotografi, kompetensbevis och lämplighetsintyg.
I 32 § 2 mom. angives förutsättningarna för att körkort skall
beviljas. Vid prövningen skall länsstyrelsen särskilt beakta, huruvida sökanden
gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han
såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som under de två
sistförflutna åren sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla
körkort, med mindre fråga uppenbarligen är om en enstaka förseelse av en
i övrigt skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom
eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans
förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas
allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer. — I anslutning
till nämnda bestämmelser har i 69 § vägtrafikkungörelsen givits vissa
föreskrifter om möjlighet för körkortssökande att erhålla förhandsbesked,
huruvida lyte, sjukdom e. d., varav sökanden lider, utgör hinder för utbekommande
av körkort.
I 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen uppräknas de fall, då länsstyrelsen
skall återkalla utfärdat körkort. Bl. a. skall så ske, om föraren gjort sig skyldig
till fylleri eller olovlig körning, som icke är att anse såsom en enstaka
förseelse av en i övrigt skötsam person, eller om föraren med hänsyn till
onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort. I 33 § 5
mom. ges närmare bestämmelser om minsta tid för återkallelse. Om körkort
återkallats på grund av brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för
vissa trafikbrott, får nytt körkort ej utfärdas innan två år förflutit från
den dag, då rätten att föra körkortspliktigt fordon fråntogs föraren. För
flertalet övriga fall — bl. a. det nyss omnämnda — gäller att nytt körkort
ej får utfärdas förrän ett år förflutit från sagda dag. I vissa fall kan länsstyrelsen
i beslutet om återkallelsen föreskriva kortare tid än nu sagts,
dock ej under viss minimitid.
Framkomna önskemål om författningsändringar
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sin förut omnämnda framställning
den 29 januari 1959 påtalat en såsom mindre önskvärd betecknad
konsekvens av bestämmelserna i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen om utfärdande
av körkort för den, som under de två sistförflutna åren sakfällts
för fylleri eller olovlig körning. Länsstyrelsen har framhållit, att det ibland
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959
17
kan dröja avsevärd tid, någon gång upp till etl par år, innan vederbörande
blir åtalad och sakfälld. Det vore enligt länsstyrelsens mening lämpligast,
att tvåårstiden räknades från den tidpunkt, då gärningen begicks.
Samma synpunkt har kommit till uttryck i framställningen den 17
februari 1959 från länsstyrelsen i Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse
har därjämte anmält tvekan angående tolkningen av gällande bestämmelser
i 32 § 2 mom. och 33 § 5 mom. första stycket vägtrafikförordningen
för det fall, att körkort återkallats på grund av förseelse, innefattande
fylleri eller olovlig körning. Närmaste anledningen till att tvekan
uppstått har varit den, att körkort enligt förstnämnda lagrum icke får utfärdas
förrän två år förflutit från det vederbörande sakfälldes, medan i
sistberörda lagrum minimitiden för körkortsåterkallelse bestämts till ett
år med möjlighet för länsstyrelsen att i samband med återkallelsen bestämma
tiden ännu kortare. Vidare har anmärkts på att bestämmelserna
enligt ordalagen synes möjliggöra att en person, som straffats för allvarligt
brott, t. ex. kvalificerat rattfylleri, får nytt körkort efter avsevärt kortare
tid än den som sakfällts för fylleriförseelser.
Departementschefen
Då nu närmare ett års erfarenheter föreligger av de år 1958 införda reglerna
om utfärdande och återkallelse av körkort, synes det lämpligt att i
anslutning till övriga av mig förordade författningsändringar något undersöka,
huruvida behov gjort sig gällande av jämkning i körkortsbestäminelserna.
Före 1958 års författningsändring var bestämmelserna om körkortsåterkallelse
konstruerade så, att föraren i regel återfick sitt körkort efter
utgången av en viss tid, som bestämdes i beslutet om återkallelsen. 1 motsats
härtill går de nuvarande reglerna — om man bortser från vissa speciella
fall, t. ex. återkallelse av medicinska skäl — ut på att en körkortsåterkallelse
innebär definitiv mistning av körkortet. Vid bedömande, huruvida
vederbörande åter skall kunna förvärva rätt att föra körkortspliktigt
fordon, är han i princip jämställd med vilken annan körkortssökande som
helst. Vid den allmänna lämplighetsprövningen skall emellertid hänsyn tagas
till det förhållande, som föranlett återkallelsen. Om återkallelsen berott på
förhållande, som ådagalägger att vederbörande är mindre lämplig som förare,
bör han överhuvud icke vidare hetros med körkort. I allt fall bör
detta cj ske, förrän så lång tid förflutit, att man skäligen bör kunna bortse
från förhållandet. Det kan möjligen synas inkonsekvent, att författningen
med denna inställning överhuvud upptager några bestämmelser om
visst minimum för återkallelsetiden. Sådana bestämmelser har emellertid
på hasis av tidigare erfarenheter ansetts ofrånkomliga för att förebygga eu
alltför slapp tillämpning av reglerna om den allmänna lämplighetsprövningen.
Förekomsten av dessa bestämmelser kan emellertid, i belysning av
del nu anförda, uppenbarligen icke tagas till intäkt för eu praxis av innc
2
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 136
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959
börd, att vederbörande mer eller mindre automatiskt erhåller nytt körkort,
så snart den i 33 § 5 mom. stadgade minsta tiden gått till ända.
En viss olägenhet med det sålunda gällande systemet är att den, som
fått sitt körkort återkallat, icke kan på förhand veta, huruvida en ansökan
om nytt körkort kommer att avslås under hänvisning till det allmänna
lämplighetskravet. För att bringa frågan nnder länsstyrelsens prövning
nödgas han anskaffa bl. a. fotografi och läkarintyg samt undergå förarprov.
Om ansökningen avslås, måste han, därest han vidhåller sin avsikt att erhålla
nytt körkort, tid efter annan upprepa sin framställning under enahanda
betingelser, till dess den bifalles. Anskaffandet av de erforderliga
handlingarna drar varje gång vissa icke helt obetydliga kostnader. Kravet
på särskilt förarprov vid varje ansökan innebär därjämte en belastning för
besiktningsmannaorganisationen.
Visserligen kan det sägas, att alldeles samma olägenheter föreligger för
den som första gången söker körkort och av någon orsak, t. ex. en begången
fylleriförseelse, icke är helt säker på hur lämplighetsfrågan kommer att bedömas.
Detta utgör emellertid ej något bärande skäl mot eu reform utan
talar blott för att reformen bör få sådan räckvidd, att den omfattar jämväl
det sist omförmälda fallet.
Efter vad jag inhämtat, har vissa länsstyrelser redan infört en praxis,
som ger de körkortssökande möjlighet att få ett visst förhandsbesked i
lämplighetsfrågan. Innebörden av denna praxis är att länsstyrelsen upptager
ansökning om körkort till prövning, även om den icke åtföljs av
samtliga de i 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen uppräknade handlingarna,
under förutsättning att åtminstone lämplighetsintyg bifogats. Om lämplighetsfrågan
bedömes i positiv riktning, erhåller sökanden under hand anmodan
att komplettera ansökningen med övriga erforderliga handlingar. I
annat fall avslås ansökningen. Länsstyrelsen vägrar alltså icke att upptaga
ansökningen till prövning av den orsaken, att ansökningshandlingarna icke
är fullständiga.
En reform i den av mig antydda riktningen synes lämpligen böra ta fasta
på och legalisera denna praxis. Detta synes kunna ske genom upptagande
av en uttrycklig föreskrift i 32 § om att sökande, som innan han undergår
förarprov önskar påkalla länsstyrelsens prövning, huruvida hinder för utfärdande
av körkort möter oavsett utgången av provet, äger inkomma med
ansökning åtföljd av allenast lämplighetsintyg och de handlingar i övrigt,
som sökanden vill åberopa. Härjämte bör föreskrift meddelas om att länsstyrelsen,
därest hinder för utfärdande av körkort ej finnes möta med
hänsyn till de ingivna handlingarnas innehåll eller vad som eljest är känt
om sökanden, skall förelägga honom viss tid att inkomma med övriga handlingar
vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.
Med den sålunda föreslagna ordalydelsen kommer bestämmelsen att
omfatta jämväl det fall, som nu regleras i 69 § vägtrafikkungörelsen, nämligen
att sökanden vill erhålla förhandsbesked huruvida hinder för erhållande
av körkort möter med hänsyn till lyte, sjukdom e. d. Sistnämnda
Kungl. Maj.ts proposition nr 13(> år 1959
19
bestämmelse bör därför utgå och ersättas av detalj föreskrifter om förfarandet
hos länsstyrelsen i ärenden rörande förhandsbesked.
Frågan om utgångspunkten för beräkning av den i 32 § 2 inom. stadgade
tid av två år, före vars utgång den, som gjort sig skyldig till fylleri eller
olovlig körning, icke må erhålla körkort, synes böra lösas genom en författningsändring,
som fastslår att tiden skall räknas från förseelsens begående.
Med hänsyn till de erfarenheter, som inom kommunikationsdepartementet
vunnits från tillämpningen av nuvarande regler, vill jag dessutom föreslå
en annan ändring i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Enligt stadgandets
nuvarande lydelse kan den, som gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig
körning, i undantagsfall erhålla körkort före utgången av nyssnämnda
tvåårsperiod, såvida fråga uppenbarligen är om enstaka förseelse av en
i övrigt skötsam person. Stadgandet ger möjlighet att i någon mån nyansera
bedömningen i fråga om engångsförseelser. När fråga är om två förseelser,
bortfaller emellertid denna möjlighet. Hur förmildrande omständigheterna
än må vara, hur starkt behov av körkort som än må föreligga
och hur skötsam sökanden än må vara, finns icke någon möjlighet att förkorta
väntetiden något. Huruvida vederbörande fällts för en eller flera förseelser,
beror ofta blott på polisens och åklagarnas utredningsmöjligheter.
Jag förordar, att stadgandets formulering uppmjukas något, så att det absoluta
hindret för erhållande av körkort efter två förseelser bortfaller. En
liknande ändring bör då givetvis göras även i 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen.
Det förtjänar anmärkas, att yttranden över de nu skisserade förslagen under
hand inhämtats från vissa myndigheter, bland vilka må nämnas väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd, och att de sålunda
hörda myndigheterna icke haft något att erinra mot att förslagen genomföres.
Vad beträffar tillämpningen i övrigt av bestämmelserna i 32 § 2 inom.
och 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen hänvisar jag till den redogörelse
för stadgandenas innebörd, som lämnats i det föregående. Anledning torde
ej föreligga att i detta sammanhang närmare ingå på bedömningen av
olika tänkbara fall.
De av mig förordade författningsändringarna torde böra träda i kraft
den 1 juli 1959. På grund av övergångsbestämmelserna till förordningen den
16 maj 1958 om ändring i vägtrafikförordningen blir emellertid de föreslagna
nya bestämmelsernas räckvidd, när fråga är om utfärdande av nytt
körkort i stället för återkallat sådant, begränsad till fall, då återkallelse!!
skett efter ikraftträdandet av 1958 års förordning.
I detta sammanhang torde jämväl böra anmälas, att jag överväger alt
föreslå en ändring av bestämmelserna rörande turistvagnslicenser, avsedd
att i någon omfattning möjliggöra utfärdande av sådan licens för fordon,
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1959
som ännu icke hunnit registreras i annat land, t. ex. för fordon som turist
inköper under vistelse i Sverige. Ärendet befinner sig emellertid icke i sådant
skick, att förslag f. n. kan framläggas i ämnet. Vid sådant förhållande
och då frågan ej synes vara av den betydelse, att den behöver underställas
riksdagen i form av konkret författningsförslag, torde jag få återkomma
till frågan i annat sammanhang.
Jag förutsätter vidare, att någon mindre jämkning av redaktionell natur
i vägtrafikförordningen kan visa sig påkallad i anslutning till utfärdandet
av de nu förordade författningsändringarna.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648). Förslaget torde såsom bilaga
fogas vid protokollet i detta ärende.
Föredraganden hemställer,
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition anhålla om
riksdagens yttrande över förslaget.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Engduhl
Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
590562