Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar
m.m.; given Stockholm slott den 3 april
1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning med särskilda bestämmelser
om biograf föreställningar m.m.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att möjliggöra en differentiering av filmcensuren i fråga om
filmer, som godkännes för barn, föreslås att en ny åldersgräns vid 11 år
införes vid sidan av den gällande 15-årsgränsen. I samband därmed föreslås
att den nuvarande biografförordningen ersättes med en ny förordning.
Denna avses träda i kraft den 1 januari 1960.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Förslag

till

Förordning

med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) skall,
utöver vad eljest finnes föreskrivet, gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Vid biografföreställning må ej förevisas film, som icke dessförinnan godkänts
av statens biografbyrå.

Till biografbyrån skall som rådgivande organ vara knutet ett granskningsråd
(statens filmgranskningsråd). Angående dess verksamhet är särskilt
stadgat.

3 §.

1 mom. Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars förevisande
på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,
vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott.

Ej heller må film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan
anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller
kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas uppenbarande kan medföra
men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet.

Biografbyrån äger även i annat fall än i första och andra styckena är
stadgat vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån finner förevisandet
därav uppenbarligen strida mot allmän lag.

2 mom. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn
under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den
kan vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada.

3 mom. Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än
i denna paragraf är stadgat.

4 §.

1 mom. Barn under femton år må ej lämnas tillträde till biografföreställning,
där förevisning äger rum av annan film än sådan som biografbyrån
godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör.

Kiaigl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till
biografföreställning.

2 mom. Barn under femton år, som ej åtföljes av målsman eller annan
till mogen ålder kommen person, må icke lämnas tillträde till biografföreställning,
som avslutas senare än klockan 22.

5 §.

Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig anmälan därom
till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske, filmens längd och
produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare lämnas, huruvida filmen önskas
tillåten även för barn under elva år eller för barn, som fyllt elva men ej
femton år.

Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med
vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för filmens
innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan biografbyrån i särskilda
fall medgiva befrielse.

Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat.

6 §.

1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall
biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förbudskort).

Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses med
en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma
registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfärdas. I beviset
skall meddelas:

1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt,

2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma uteslutits,
särskild beskrivning å den uteslutna delen,

3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del
av filmen eventuellt uteslutits, samt

4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänd eller icke till förevisning vid
föreställning, till vilken barn under elva år eller barn, som fyllt elva men ej
femton år, äga tillträde.

Tillståndskort skall vid anfordran tillhandahållas polismyndighet och
polisman.

Angående stämpelbeläggning av bevis, som i denna paragraf avses, stadgas
i stämpelförordningen.

2 mom. Ilar ur film uteslutits del, som berör försvaret eller eljest rikets
säkerhet vidkommande förhållanden, skall biografbyrån överlämna denna
del till chefen för försvarsstaben mot kvitto. Sådan filmdel må utlämnas
endast med dennes medgivande och må enligt hans beprövande förstöras,
sedan två år förflutit från filmens överlämnande. Om så kan ske,
skall vad nu sagts tillämpas jämväl å motsvarande del av filmnegativet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

3 mom. Del, som uteslutes ur annan film än i 2 mom. sägs, tages, om så
kan ske, i förvar av biografbyrån men återlämnas mot återställande av tillståndsbeviset
och den filmen åsatta registreringsnummer stämpeln. Sådant
återlämnande må dock ej påfordras, sedan två år förflutit från bevisets utfärdande.
Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns
beprövande.

7 §.

Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stadgas i den
för biografbyrån gällande instruktionen.

8 §.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som
ringa, mot föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.

9 §.

Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall, att film, som icke
berör försvaret eller eljest rikets säkerhet vidkommande förhållanden, förevisas
i samband med undervisningen vid läroanstalt; ej heller i andra fall
då Konungen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning.

Utan hinder av vad i 2 § sägs må film, som troget skildrar nyligen inom
riket inträffade händelser men ej berör försvaret eller eljest rikets säkerhet
vidkommande förhållanden och ej heller upptagits från luften, förevisas
under en tid av högst tio dagar efter de skildrade händelserna, om den för
sådant ändamål godkänts, i stad med poliskammare av denna samt eljest
av polischefen i orten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960, då förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar skall upphöra
att gälla.

Redan före den nya förordningens ikraftträdande må film, med tillämpning
av de nya bestämmelserna, godkännas till förevisning efter ikraftträdandet.

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande.

Vid anmälan i årets statsverksproposition (åttonde huvudtiteln, punkt
296) av statens biografbyrås avlöningsanslag anförde jag, att biografbyrån
framlagt förslag i fråga om ändrade bestämmelser angående villkoren för
barns tillträde till offentliga biograf föreställning ar, innebärande att dubbla
åldersgränser skulle införas och att jag hade för avsikt att senare till prövning
upptaga frågan om förslag till årets riksdag i berörda hänseende.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för detta ärende.

I. Inledning

Statlig filmcensur infördes i Sverige år 1911. Bestämmelser i ämnet upptogs
i förordningen den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar
— i det följande kallad biografförordningen. Normerna för filmgranskning
blev i stort sett orubbade ända till år 1954, då en väsentlig
modernisering och rationalisering genomfördes. Sålunda omarbetades då
bland annat de bestämmelser som reglerade förutsättningarna för filmcensurens
ingripanden av mentalhygieniska och social-etiska skäl. Ytterligare
ändringar i biografförordningen gjordes år 1956 som en direkt följd av tillkomsten
av den nya allmänna ordningsstadgan. Ändringarna innebar i huvudsak
att vissa särbestämmelser om tillstånd och andra liknande förhållanden,
som ägde samband med biografföreställningar såsom offentliga tillställningar,
upphävdes och ersattes med den nya ordningsstadgans allmänna
föreskrifter i ämnet. I sin gällande lydelse upptar biografförordningen
bestämmelser om vilka filmer som får visas, om granskning av
filmer och om barns tillträde till biografföreställning.

Av förarbetena till biografförordningen framgår, att ett av huvudsyftena
med censurens införande var att skydda barn från riskerna av skadliga upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

levelser och påverkningar. I enlighet härmed stadgades i biografförordningen
ursprungligen att sådana biografbilder icke fick godkännas till visning
för barn som var ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest
menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa». Efter den år 1954
företagna revisionen av biograf förordningen lyder ifrågavarande författningsrum
sålunda: »Till förevisning för barn under 15 år må ej godkännas
film eller del av film, som kan vålla barn i nämnda ålder psykisk skada.»
Denna bestämmelse kompletteras av ett stadgande, att barn under 15 år
ej får lämnas tillträde till biografföreställning, där förevisning äger rum av
annan film än sådan som blivit av statens biografbyrå godkänd till förevisning
jämväl för barn. Den som bryter mot denna föreskrift skall enligt förordningen
straffas med dagsböter.

Bestämmelserna i biografförordningen kompletteras med avseende å filmgranskningen
av instruktionen den 4 oktober 1929 (nr 306) för statens biografbyrå.
Enligt instruktionen utgöres biografbyrån av en direktör och chef,
tillika filmcensor, samt två filmcensorer ävensom — till det antal Kungl.
Maj :t prövar erforderligt — suppleanter för filmcensorerna samt extra filmcensorer
och suppleanter för dessa. Till biografbyrån är sedan år 1954 såsom
rådgivande organ knutet ett filmgranskningsråd. Enligt instruktionen har
biografbyrån att inhämta filmgranskningsrådets åsikt, då vid granskning av
viss film uppkommit fråga om att helt förbjuda densamma för offentlig
förevisning eller att vidtaga annan censuråtgärd, som biografbyrån anser
vara av normerande betydelse för granskningsverksamhetens utövande eller
eljest finner vara särskilt tveksam.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift
och stämpelavgift, den förra efter en i instruktionen bestämd taxa.

I den proposition som låg till grund för 1954 års revision av biografförordningen
föreslogs i fråga om barntillåten och barnförbjuden film, att vid
sidan av 15-årsgränsen skulle införas en ny lägre gräns vid 11 år. Samtidigt
föreslogs att biografbyrån skulle förstärkas med en fjärde filmcensor med
viss kompetens. I dessa delar vann propositionen ej riksdagens bifall. Huvudsyftet
med den framställning, som biografbyrån nu gjort, är att åstadkomma
en omprövning av dessa förslag. Därjämte har biografbyrån, dock
utan att framställa något direkt yrkande, hemställt om nya överväganden
beträffande ytterligare en fråga som år 1954 var föremål för statsmakternas
prövning, nämligen frågan om ett förbud för barn under sju år att besöka
biograf föreställning utan vuxens sällskap.

Över biografbyråns framställning, som är dagtecknad den 25 september
1958, har efter remiss yttranden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
som bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd, professorn Ahnsjö, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, efter hörande
av poliskammaren och barnavårdsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Göteborgs och Bohus län, efter hörande av poliskammaren och barnavårdsnämnden
i Göteborg, länsstyrelsen i Västernorrland s län — som överlämnat
yttranden av stadsfullmäktige, drätselkammaren, poliskammaren och
barnavårdsnämnden i Sundsvall, barnavårdsnämnden i Örnsköldsvik, förste
provinsialläkaren i länet och statens socialvårdskonsulent i tolfte distriktet
— samt barnfilmkommittén.

Därjämte har yttranden avgivits av målsmännens riksförbund, svenska
föreningen för psykisk hälsovård, svenska barnpsykiatriska föreningen, Sveriges
filmuthyrareförening, Sveriges biograf ägareförbund, svenska film- och
biografföreningen, folketshusföreningarnas riksorganisation, Våra gårdar,
riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler, landsorganisationen
i Sverige — som överlämnat yttrande av svenska musikerförbundet
såsom fackorganisation för biografanställda — samt Sveriges radio
aktiebolag.

II. Frågans tidigare behandling

Redan under biografförordningens första decennium blev frågan om åldersgränsen
för barns tillträde till biografföreställningar föremål för offentliga
diskussioner. En höjning av 15-årsgränsen fördes ofta på tal. Såväl den
dåvarande folkskoleöverstyrelsen som regeringen uppvaktades med framställningar
i nämnda syfte. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt biografbyrån
att utreda frågan om lämpligheten att vidtaga en sådan höjning, framlade
biografbyrån år 1923 en utredning, som bland annat utmynnade i ett med
någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år. Förslaget
ledde emellertid inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera dryftades saken i ungdomsvårdskommitténs år 1945 framlagda
betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945: 22). Ungdomsvårdskommittén
avvisade där förslaget om en höjning av åldersgränsen för
barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar från 15 till 16 år.
Den fann vidare tillräckliga skäl inte föreligga för införande av förbud för
barn under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén
tillrådligt att införa två grupper barntillåtna filmer med en fixering av
åldersgränserna till 15 år och 10 år.

Hithörande spörsmål behandlades av 1949 års filmkommitté i dess betänkande
om filmcensuren (SOU 1951: 16). Kommittén påpekade i denna
del, att det i praktiken visat sig svårt och föga ändamålsenligt att fasthålla
en enda barngräns vid 15 år, eftersom barn under denna ålder reagerade helt
olika vid olika åldrar för samma film. På grund därav föreslog kommittén
införandet av ytterligare en barngräns, satt vid 11 år, samt i anslutning
härtill en höjning av den nuvarande gränsen till 16 år. Ett inom kommittén

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 135 år 1959

diskuterat förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar
ansågs däremot opåkallat, enär kommittén utgick från att genomförandet
av en lägre barngräns vid 11 år skulle leda till en stark gallring av
de filmer som begärdes godkända för barn under denna ålder.

I anslutning till sitt förordande av två alternativa åldersgränser föreslog
kommittén, att antalet dagligen tjänstgörande filmcensorer skulle ökas från
tre till fyra och att två av dem skulle besitta kompetens som barnpsykolog
eller barnpsykiater. Någon av dessa två, framhölls det, borde granska alla
filmer, som kunde ifrågakomma för godkännande som barntillåtna, och
avgöra frågan om åldersgränsen.

Filmkommitténs förslag om två åldersgränser vann instämmanden i det
övervägande antalet avgivna remissyttranden (däribland av biografbyrån,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
målsmännens riksförbund och kooperativa kvinnogillesförbundet
samt filmfackorganisationer på producent-, uthyrar- och biografägaresidan).
Kommittéförslaget stöddes också i princip av Kungl. Maj:t, som i propositionen
nr 116 till 1954 års riksdag uttalade sig dels för bibehållandet av
en övre gräns vid 15 år, dels för införandet av en lägre gräns vid 11 år.
Som skäl för ett bibehållande av 15-årsgränsen anförde min företrädare
som departementschef bland annat följande.

Denna gräns har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst
år 1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de
unga i ökad utsträckning sökte komma in på barnförbjudna föreställningar.
Vid höjning av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter
sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare
den övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av
minderåriga som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och
psykiska genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen
torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra om
det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 år.

Tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern att bevista biografföreställningar
avvisades av departementschefen, som ej heller ansåg sig
kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté av ledamoten fru Wigforss
reservationsvis framfört förslag om att barn under 7 år endast i sällskap
med vuxen person skulle tillåtas besöka biografföreställningar.

I fråga om de dagligen tjänstgörande filmcensorernas antal och kompetens
anslöt sig departementschefen i princip till kommitténs förslag men förordade
i anslutning till biografbyråns remissyttrande i ämnet den jämkningen,
att två av de ifrågavarande censorerna skulle äga kvalificerad barnpsykologisk
eller pedagogisk utbildning och praktik. Departementschefen
biträdde vidare biografbyråns i samma yttrande uttalade uppfattning,
att det väl vore önskvärt, att de på angivet sätt meriterade censorerna
granskade alla filmer som ifrågasattes bli godkända för barn men att en

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

obligatorisk uppdelning av filmmaterialet skulle för biografbyrån medföra
praktiska svårigheter.

Vid 1954 års riksdags behandling av propositionen nr 116 tillstyrktes
Kungl. Maj:ts förslag om ytterligare en åldersgräns av statsutskottets majoritet
(statsutskottets utlåtande nr 112, sid. 27—31), varemot en minoritet
inom utskottet reserverade sig för avslag och bibehållande av gällande ordning.
Enligt reservanternas mening hade utskottet bort i frågan uttala bland
annat följande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och ungdom mot
film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det nödvändigt att
bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde till vissa filmer
är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet icke något
att invända. Ostridigt är dock, att denna gräns i praktiken blivit mycket
flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att bedöma barnens
ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets efterlevnad.
Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle komma att fresta de
barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film, till överträdelser av det
nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt skulle biografpersonalens
kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka med all sannolikhet kommer
att leda till överträdelser, finner utskottet icke tillrådliga. Mot den
föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare anföras, att den kan
medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på de mindre tätorterna
ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika grupper måste nämligen
på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget vid visandet
av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i stor utsträckning uteslutes
från möjligheten att se film. Fn annan invändning är enligt utskottets
mening, att en differentiering av barnpubliken gör det svårare för föräldrar
med barn i olika åldersgrupper att tillsammans med barnen besöka en biografföreställning,
liksom svårighet för gemensamma biografbesök även uppkommer
för syskon i olika åldrar. Omotiverade synes ej heller de invändningar
vara — vid kommittéförslagets remissbehandling framförda av biografägareförbundet
och småskollärarinneförbundet — att ett genomförande
av två åldersgränser skulle komma att ytterligare minska filmproducenternas
villighet att satsa på produktion av barnfilm.

Första kammaren följde utskottsreservanternas avslagsyrkande, medan
andra kammaren, dock först efter lottning, biträdde Kungl. Maj:ts förslag.
Vid sedermera företagen gemensam votering — saken gällde även en anslagsfråga
— avslogs förslaget med 201 röster mot 123.

I motionen II: 630 till 1956 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående förskolebarnens
tillträde till biografer. I enlighet med allmänna beredningsutskottets
förslag (utlåtande nr 8) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd.

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

III. Biografbyråns framställning

Som argument för en omprövning av frågan om dubbla åldersgränser
anför biografbyrån till en början, att 1954 års riksdags avvisande hållning
till förslaget härom utlöst åtskilliga beklagande kommentarer från skol- och
målsmannahåll och att en stark opinion till förmån för en sådan
omprövning nu gör sig gällande inom organisationer och kretsar som företräder
pedagogisk eller barnpsykologisk erfarenhet. Biografbyråns positiva
inställning till kommittéförslaget i barngränsfrågan har — anför byrån —
under tiden från förslagets debatterande våren 1954 förstärkts av erfarenheter
från censureringen av vissa uppmärksammade filmer, som i sitt ursprungliga
skick måst av biografbyrån barnförbjudas av hänsyn huvudsakligen
till de yngsta barngrupperna (exempelvis äventyrsfilmen »En
världsomsegling under havet» efter Jules Vernes roman och Disneys djurskildring
»Perri»; i bägge fallen kunde filmerna barntillåtas först efter
väsentlig beskärning). Representativa företrädare för filmfackets organisationer
på producent-, uthyrar- och biografägaresidan har vidare enligt
byrån under senare år givit ett allt klarare uttryck för villighet att understödja
en förnyad hemställan till statsmakterna om införandet av alternativa
åldersgränser.

Biografbyrån åberopar vidare, att många länder utanför Sverige
har alternativa åldersgränser. I anslutning härtill
lämnar biografbyrån en redogörelse, av vilken inhämtas, att åldersgrupperingar
i någon form av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i
Finland, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och
Österrike ävensom i Argentina och Brasilien. Ett utdrag av biografbyråns
framställning i denna del torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

En rad undersökningar i olika länder under senare år samt uttalanden
vid internationella konferenser om problemet barn och
film visar enligt biografbyrån på en alltmer utbredd opinion till förmån för
en uppdelning av barnpubliken på biograferna i särskilda åldersgrupper.
Klart uttalade önskemål i samma riktning har — framhåller biografbyrån
— även gjorts i samband med in t ernord is k a konferenser och
möten rörande åtgärder för ett nordiskt samarbete på barnfilmproduktionens
område. Byrån erinrar i detta sammanhang bland annat om att enhetlig
nordisk lagstiftning på området förordats av nordiska rådet och att
den på dess rekommendation bildade nordiska barnfilmnämnden — under
hänvisning till den åldersgränsreform som genomförts i Norge 1955 — rekommenderat,
att de nordiska länder som saknar dubbla åldersgränser skall
införa ytterligare en gräns vid 12 år.

I anslutning härtill understryker biografbyrån, att erfarenheterna

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

av den norska reformen varit goda. I sin framställning och
bilagor till denna redovisar byrån material för att belysa verkningarna av
de nya norska bestämmelserna, som trätt i kraft den 17 januari 1955 och
som innebär åldersgränser vid 16 och 12 år samt förbud för barn under 7 år
att gå på bio, om de ej börjat skolan. Materialet har sammanställts av
ordföranden i Norsk Filmsamfunn, fru Elsa Brita Marcussen, tillika barnfilmkonsulent
för norska kirke- och undervisningsdepartementet, samt omfattar
uttalanden i ämnet dels från Kommunale Kinematografers Landsforbund,
dels från två norska filmuthyrareföreningar, Frie Norske Filmutleiebyråers
Förening (omfattande i huvudsak filmbyråer som distribuerar
europeisk film) och Norske Filmbyråers Sammenslutning (omfattande de
amerikanska filmuthyrningsbyråerna). I anslutning till dessa uttalanden
har fru Marcussen — enligt vad biografbyrån redovisar — i huvudsak anfört
följande.

Såsom av uttalandena framgår hyser man i dag inom filmbranschen i
Norge icke någon önskan om en tillbakagång till de gamla censurreglerna.
I stället möter man över lag en positiv hållning till den nya gruppindelningen,
och man är också tillfreds med censurens placering av filmerna i de
olika grupperna. I uttalandet från Kommunale Kinematografers Landsforbund
går man så långt att man säger sig »ha skäl att tro och hävda, att
den differentierade censuren i stort sett bara är av godo och har bidragit till
att skapa bättre och sundare förhållanden i flera avseenden». Att enstaka
praktiska vanskligheter har anmält sig i samband med den nya lagens tilllämpning
är icke ägnat att överraska. Men dessa vanskligheter är av samma
slag som den nuvarande svenska 15-årsgränsens kontrollsvårigheter. Jag
tror det är riktigt att säga — något som också antydes i svaret från Norske
Filmbyråers Sammenslutning — att alla berörda parter i Norge räknar med
att gränserna i praktiken ligger vid 6 år, 10 V2—11 år samt 14 Va—15 år. I
trots av denna tendens till gränsförskjutning nedåt har man rätt att säga,
att de nya norska censurreglerna har en viktig vägledande funktion. Det
råder inget tvivel om att föräldrar i Norge, tack vare den differentierade
censuren, har fått klart för sig, att de yngsta barnen har föga att hämta på
bio och kan ta skada, om de konfronteras med film som de inte är mogna
för. Och både föräldrar och barn har blivit inställda på att det är skillnad
mellan film som passar för och roar de yngre skolbarnen och film som kan
glädja ungdomsgruppen. Icke minst har censurreglerna bidragit till att
skapa förståelse för behovet av särskilda barnfilmer för gruppen under 12
år. Reglerna bidrog efter allt att döma till att påskynda tillkomsten av ett
anslag på den norska budgeten till stöd för produktionen av särskilda barnfilmer
samt anställandet av två barnfilmssakkunniga.

Under de år dessa censurregler varit i funktion har jag bedrivit en tämligen
omfattande föredragsverksamhet i husmoders- och föräldraföreningar
om problemet barn och film. Det är mitt bestämda intryck, att man även
från föräldrahåll ställer sig i stort sett positiv lill de nya reglerna, även om
man bland föräldrar med barn i olika åldrar kan ha vissa svårigheter att
leta sig fram till eu »familjefilm». Många har givit uttryck åt tacksamhet
för den vägledning de nu har, när filmerna är uppdelade för barn och ungdom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Beträffande frekvensen av barnbesöken på de norska biograferna
i tiden efter de nya censurreglernas genomförande har fru Marcussen
enligt biografbyrån framhållit, att biografstatistiken icke synes utvisa
någon nedgång i barnbesöken, samt tillagt.

Den ena av de tillfrågade filmuthyrarorganisationerna anser sig icke heller
kunna konstatera någon nedgång, under det att den andra är av motsatt
uppfattning. Här rör man sig dock på något osäker mark. Sannolikt är, att
förbudet för barn under 7 år har lett till en viss minskning av publiken på
särskilda barnföreställningar. Denna nedgång torde dock fullt ut kompenseras
av barns och ungdoms besök på andra föreställningar. Den direkta ökning
av antalet unga biobesökare som påvisas i de kommunala biografernas
statistik hänger väl delvis samman med att man just nu har mycket stora
ungdomskullar i de aktuella åldrarna. Det är emellertid icke osannolikt, att
den differentierade censuren med dess möjligheter att sörja för att rätt film
visas för rätt person kommer att i det långa loppet skapa större tillfredsställelse
hos de unga biobesökarna, och att denna belåtenhet med programmen
också tar sig uttryck i en för biografbranschen gynnsam besöksfrekvens.

Som ytterligare argument för en omprövning av frågan om en differentierad
barncensur anför biografbyrån, att filmens utveckling till allt högre
teknisk fulländning och därmed ökade verkningskraft är ägnad
att medföra skärpt hänsynstagande till de mindre barnen och samtidigt
ytterligare intrång i de mognare barnens berättigade intresse att få se för
deras ålder passande film. Den internationella filmproduktionens tendens
till hårdare inslag i filmerna gör — framhåller byrån
vidare — att ett stort antal äventyrsfilmer, också sådana som har påtagliga
konstnärliga, artistiska eller andra kvaliteter, måste förbehållas den vuxna
publiken, så länge censurbestämmelserna inte utgår från mer än en enda
barngrupp.

Fördelarna av en författningsändring anger byrån i
första hand vara följande.

1) Fn differentierad barncensur ansluter sig till barnpsykologiska rön och
erfarenheter om olika barnaåldrars högst varierande känslighet och reaktioner
inför film. En dylik differentiering skulle ge censuren större möjlighet
att tillgodose både äldre och yngre barns utveckling och behov. De större
barnen skulle få fler filmer att välja på än nu, eftersom en del av den film
som enligt nuvarande regler måste generellt barnförbjudas skulle kunna
tillåtas för dem. Det kan förmodas därigenom bli något mindre frestande
för de äldre barnen att söka lura sig in på de för en vuxen publik godkända
filmerna. Samtidigt får censuren möjlighet att bereda de mindre barnen ett
effektivare skydd mot skrämmande eller liknande olämplig film.

2) För ambitiösa föräldrar skulle tillkomsten av en mellangräns öka deras
möjligheter att välja bioprogram lämpade för deras barns åldersutveckling.

3) När yngre och äldre barn icke längre måste samsas på bio vid alla de
föreställningar till vilka nu barn under 15 år äger tillträde, kan man räkna
med mindre ^ störningar och stoj och därigenom bättre förutsättningar för
barnen att få behållning av föreställningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

4) Om barnen får »rätt film i rätt ålder», kan detta ha mycket att betyda
för att bland dem skapa ett gediget filmintresse och därmed sådan glädje
över god film som utgör grunden för ett sovrat filmval.

5) Även ur eu mera speciell synpunkt är en differentierad barncensur av
värde. I syfte att främja produktion och visning av god barnfilm bär genom
en från och med den 1 juli 1957 gällande ändring i nöjesskatteförordningen
utrymme lämnats för nöjesskattebefrielse vid visning av film på barnmatiné
eller vid filmförevisning, som anordnas av organisation med uteslutande
syfte att tillgodose behovet av filmförevisningar, lämpade för barn. Förutsättning
för dylik befrielse är att filmen före föreställningens hållande godkänts
av Barnfilmkommitténs barnfilmjury (SFS 1957: 126, 7 § jämförd
med SFS 1957: 125, 14 §). Med »god barnfilm» torde enligt förarbetena till
författningsändringen i första hand ha avsetts film lämpad för barn under
11—12-årsåldern. Under tiden från ifrågavarande bestämmelses tillkomst
har barnfilmjuryn såsom nöjesskattebefriande godkänt ett ganska betydande
antal filmer i normal- eller smalfilm, vilka bedömts som positivt
lämpade för alla barn (under nuvarande 15-årsgräns) eller för barn inom
särskilt angivna åldersgrupper (exempelvis genom åldersrekommendationer
av typen »6—9 år», »7—10 år», »från 9 år» o. s. v.). A1 der sr ekom m eu d åt i onerna,
som publiceras i filmlistor och i viss utsträckning genom s. k. filmrutor
i tidningarna under biografsäsongen, torde vara till god vägledning
för de föräldrar som är måna om sina telningars filmval men är utan stöd av
författningsbestämmelser icke förbindande för biografägarna. Med kännedom
om flertalet föräldrars oförmåga eller bristande intresse att hålla uppsikt
över barnens biobesök blir därför juryns åldersrekommendationer i viss
mån illusoriska, eftersom biografägarna varken har legal skyldighet eller
torde vilja underkasta sig besväret att från visningen utgallra barn i ålder
under den som omfattas av rekommendationen. Införandet av differentierade
regler skulle i detta avseende medföra en ändring till det bättre.

Biografbyrån bemöter härefter de invändningar som framkom
i samband med 1 9 5 4 års prövning av förslaget om
dubbla åldersgränser.

Med avseende å invändningen, att införandet av en alternativ åldersgräns
nedåt skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,
anför biografbyrån.

Det skall inte förnekas, att införandet av ytterligare en gräns kan komma
att medföra en viss ökning av redan nu föreliggande svårigheter att kontrollera
iakttagandet av åldersspärr. Särskilt övergångstiden från det gamla
till det nya systemet kan bli besvärlig. Man måste dock samtidigt komma
ihåg, att det aldrig blir mer än e n åldersgräns att hålla reda på vid varje
film. De norska erfarenheter som hiir redovisats är goda, och man torde i
Sverige liksom i Norge få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd
och samvete» söker följa de instruktioner angående kontrollens utövande
som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna. Om trots
allt minderåriga förskaffar sig obehörigt tillträde till en föreställning och
detta uppdagas vid poliskontroll, lärer ansvarspåföljd för biografägaren ej
vara motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns storlek
och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke. Man lär
väl även vara berättigad att säga, att det för syftet med åldersgruppering -

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

arna betyder mindre, om en del fysiskt välutvecklade barn under tillträdesberättigande
ålder skulle lyckas slinka in tillsammans med de äldre barnen.
Anledning finns också att räkna med färre försök att överträda den lägre
av åldersgränserna, eftersom föräldrarna bör ha större möjlighet att övervaka
de mindre barnens biobesök än efter det att barnen nått längre upp i
åren. Såsom förut framhållits får vidare det större utbudet av film för de
äldre barnen förmodas minska deras frestelser att lura sig in på barnförbjudna
program. Över huvud taget bör kontrollens vanskligheter tillmätas
mindre betydelse än vikten av att de mentalhygieniska hänsynen till den
minderåriga biopubliken beaktas.

Beträffande invändningen att dubbla åldersgränser skulle minska
möjligheterna för familjer och syskon att gemensamt
gå på bio anför byrån.

Invändningen är riktig, såvitt angår föreställningar som skulle vara tilllåtna
endast för vuxna personer jämte barn i åldrar närmast under barnförbudsgränsen.
Uteslutandet av mindre barn från sådana föreställningar tillgodoser
dock det viktiga socialhygieniska behovet att skydda de minsta mot
oroande filmpåverkan, en skyddsfunktion som ansvarsmedvetna föräldrar
bör uppfatta som angelägen. Och även i fortsättningen kommer det att vara
tillgång till film av beskaffenhet att kunna godkännas för all publik, både
för barn och vuxna.

Invändningen att produktionen av barnfilm skulle avtaga
om dubbla åldersgränser infördes bemöter biografbyrån på följande
sätt.

Om någon svensk barnfilmproduktion kan man för närvarande sedan år
tillbaka inte tala och den har för övrigt alltid varit av blygsam omfattning.
År 1954 påvisades, att genomsnittligt sett under de då förflutna senaste
femton åren hade inspelats högst en eller två svenska barnfilmer per år.
Orsaken härtill är, att framställning av barnfilm är ekonomiskt synnerligen
vanskliga företag. Enligt uppgift i det av 1949 års filmkommitté avgivna
betänkandet om barn och film (SOU 1952: 51) har sådana barnfilmer som
producerats med särskild tanke på de yngsta barngrupperna undantagslöst
gått med förlust, medan barnfilmer som vänt sig till både barn och vuxna
gett bättre resultat. En differentiering av de för barn tillåtna filmerna skulle
därför knappast få annan följd för barnfilmproduktionens vidkommande än
att producenterna inriktade sig på att framställa god familjefilm, film som

kan ses av alla.---En direkt på de mindre barnen inriktad produktion

av barnfilm torde i fortsättningen — av nämnda produktionsekonomiska
skäl — icke vara att förvänta under annan förutsättning än att barnfilmen
stödes genom bidrag från det allmänna och/eller genom förmånen av generell
nöjesskattebefrielse utan den begränsning beträffande filmförevisningens
beskaffenhet (barnfilmmatinéer med reducerade biljettpriser, barnfilmklubbvisning)
som nu gäller enligt 14 § andra stycket b) nöjesskatteförordningen.

Mot invändningen, att en differentiering av barnpubliken skulle medföra
minskad publik vid visning av barntillåten film i
mindre tätorter och i konsekvens därmed lända till försämring av
berörda biografägares ekonomi, genmäler biografbyrån slutligen följande.

Kungl. May.ts proposition nr 135 år 1959

Biografbyråns praxis beträffande godkännande av film som barntillåten
är sedan mer än ett decennium tillbaka, då barnpsykologiskt-mentalhygieniska
bedömningsgrunder slog igenom i filmcensuren, så restriktiv, att det
finns hållbar grund att tro, att utbudet av helt barntillåten film relativt sett
inte kommer att bli mindre eller åtminstone mycket mindre än nu. I tillgången
till film av typ att kunna visas för familjeauditorier torde därför
ingen förändring inträda. Den enda mera påtagliga förändringen i förhållande
till nuvarande situation är, att en del film, som enligt tidigare barncensurpraxis
skulle ha barnförbjudits, nu kan friges för de något mognare
barnen i åren närmast åldersgränsen för barntorbjudet. Biografbyrån syftar
då på en del äventyrs-, detektiv- och Vilda Västern-filmer av sobrare typ.
Erfarenheten utvisar, att filmer i denna genre i stor utsträckning är attraktiva
även på personer över 15 år långt upp i åren. Den norska censuren
har under tiden för den nya censurgiven gjort den erfarenheten, att ungefär
hälften av all film som icke blir tillåten för alla, har blivit helt barnförbjuden,
medan den andra hälften vunnit godkännande som tillåten även för
den äldre barngruppen. Om utvecklingen skulle bli densamma i Sverige,
vilket inte är osannolikt, har biografbyrån svårt att förstå, att en åldersgruppering
skulle för de mindre tätorternas biografer medföra några så
ekonomiskt ogynnsamma verkningar.

Efter nu redovisade överväganden till förmån för en ändring av gällande
bestämmelser upptar biografbyrån frågan om vilka åldersgränser som bör
fastställas. Byrån förutskickar därvid, att genomförandet av en med de
norska bestämmelserna i princip överensstämmande reform på området
skulle innebära ett betydelsefullt steg såväl mot ett vidgat och underlättat
samarbete mellan de nordiska filmcensurerna som för breddandet av marknaden
för barnfilmproduktionen inom och mellan de nordiska länderna.
Även om i allo överensstämmande åldersbestämmelser inte skulle kunna
åvägabringas, får detta enligt byrån inte skymma blicken för den gynnsamma
effekt som skulle uppnås redan genom en samfälld uppslutning kring
principen om en differentierad censurbedömning av de för biografernas
barnpublik ifrågakommande filmerna.

Som övre åldersgräns förordar biografbyrån den nuvarande
15-årsgränsen. Byrån uttalar därvid, att den skvddshänsyn som i Norge
åberopats för valet av 16 år som övre gräns är starkt uppmärksammad av
byrån och att en höjning av åldersgränsen därför skulle bli av föga betydelse
i sak. Biografbyrån ansluter sig i övrigt till den motivering för 15-årsgränsens
bibehållande som departementschefen anfört i 1954 års proposition.
Byrån påpekar också, att en gräns vid 15 år i fråga om barns medverkan
vid offentliga nöjestillställningar uppställts i 21 § i den nya allmänna ordningsstadgan.

Vid sidan av 15-årsgränsen förordar biografbyrån en åldersgräns
vid 11 å r. Byrån anför därvid följande.

Vid sin prövning av frågan har biografbyrån funnit det spela mindre roll,
om man verkställer den eftersträvade kategoriklyvningen vid 11 eller 12 år,
såvida man inte hårt inriktar ansträngningarna på att få till stånd en med

Kungl. Mcij:ts proposition nr 135 år 1959

Norge enhetlig lagstiftning på området. Ur sistnämnda synpunkt vore visserligen
fördelaktigt att sluta upp kring 12-årsgränsen. Accepteras biografbyråns
förord för en övre gräns vid fyllda 15 år, synes det emellertid byrån
som om 11-årsgränsen vore att föredraga, enär eljest gruppen mognare barn
utan klar psykologisk motivering skulle bli begränsad till de tre årsgrupperna
12-, 13- och 14-åringar. Biografbyrån har därför funnit övervägande
skäl tala för ett förordande av 11-årsgränsen vid sidan av den förut rekommenderade
15-årsgränsen.

Biografbyrån upptar också till diskussion frågan om förskolebarnens
tillträde till offentliga biografföreställningar,
samt anför därvid inledningsvis följande.

Man kan av flera skäl ifrågasätta lämpligheten av att barn i förskoleåldern
går på bio. För de allra yngsta åldersgrupperna får man bland annat
räkna med vissa infektionsrisker i biograflokaler, där ett stort antal barn är
samlade. De små blir också snart trötta och har svårt att sitta stilla och
koncentrera uppmärksamheten på filmbilderna under någon längre tid.
Vidare är småbarnens bilduppfattning bristfällig. Ett barn på 3—4 år uppfattar
inte handlingen på den vita duken, och man får nog generellt konstatera,
att barn under skolåldern som regel inte är i stånd att följa handlingen
i en längre film eller att förstå ens obetydligt komplicerade händelseförlopp.
Detta betyder bland annat, att den skrämmande verkan av enskilda bilder
i en film inte upphävs av lugnare scenföljder eller ett lyckligt slut på filmen.
Av barnet under sex år uppfattas allt som rör sig på filmduken som en
verklighet. Småbarnen kan därför ofta uppleva övergrepp, våld och grymhet
mot någon av filmens agerande personer som ett hot mot dem själva. Den
tecknade filmens groteska karikering av däri förekommande djur och människor
i förening med denna filmarts högt uppdrivna bildrytm gör att man
faktiskt måste av tanke på barnpubliken vara särskilt uppmärksam mot
detta slag av film. Det råder inget tvivel om att många småbarn ofta upplever
en stark ängslan under biografföreställningar och kortare eller längre
tid därefter kan plågas av nervösa symtom. Allmänt är man därför bland
barnpsykologiskt orienterade personer ense om, att småbarnen som regel är
bäst betjänta av att hållas borta från biograferna, tills de nått en sådan
mognad att de kan ha positiv behållning av bioupplevelsen.

Biografbyrån erinrar om 1949 års filmkommittés överväganden i denna
fråga och om det inom kommittén av ledamoten fru Wigforss reservationsvis
framförda förslaget, att barn under sju år endast i sällskap med målsman
eller till mogen ålder kommen person skulle få beredas tillträde till biografföreställning.
Biografbyrån framhåller, att detta förslag vid remissbehandlingen
av kommittébetänkandet fick instämmanden av sex lärarorganisationer
liksom av målsmännens riksförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, samt tillägger.

Även biografbyrån ställer sig positiv till en bestämmelse av sist angiven
innebörd och vill utan att framställa något direkt yrkande hemställa att
förslaget i fråga blir föremål för nya överväganden. Enär de positiva åtgärder,
som 1949 års filmkommitté föreslog för att stimulera barnfilmproduktionen,
i väsentlig mån uteblivit, har urvalet av för små barn lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

film minskat i stället för att öka. Detta förhållande reducerar i motsvarande
grad de invändningar som tidigare blivit resta mot ett förbud för barn under
7 år att utan vuxens sällskap gå på bio. Enligt biografbyråns mening är den
ifrågasatta anordningen ägnad att i det långa loppet påverka föräldraopinionen
och utveckla föräldrarnas insikter och ansvarskänsla på det viktiga
område av barnens fritidssysselsättningar som biografbesöken utgör. En
avgjord fördel därmed synes slutligen vara, att förskolebarnens biobesök
måste antas komma att starkt minska.

I sin framställning behandlar biografbyrån slutligen behovet av en utökning
av antalet filmcensorer och av särskilda kompetenskrav
beträffande dessa. Efter att ha erinrat om den tidigare
behandlingen av dessa frågor, vilka förföll då förslaget om alternativa åldersgränser
avvisades av 1954 års riksdag, anför byrån.

Av de för närvarande dagligen tjänstgörande filmcensorerna är en barnläkare
med barnpsykologiska erfarenheter. Däremot äger ingen av de båda
andra fasta filmcensorerna (direktören och den humanistiskt-litterärt orienterade
kvinnliga filmcensorn) någon motsvarande vare sig barnpsykologisk
eller pedagogisk meritering för barnfilmgranskningens utövande. Hittills har
också inom biografbyrån — på sätt som torde stå i överensstämmelse med
biografbyråns instruktion § G — de fasta filmcensorerna var för sig handhaft
bedömningen av all slags film utan någon principiellt genomförd kompetensfördelning
dem emellan beträffande arten av film eller ur synpunkten
av deras tillåtlighet för barn eller vuxna. Emellertid har det i praktiken
befunnits lämpligt, att den barnpsykologiskt orienterade filmcensorn i första
hand anförtrotts granskningen av dels sådan film som av någon anledningkunde
förmodas ge upphov till särskild tvekan, huruvida den borde bli
barntillåten eller icke, dels sådan film som på grund av sin typ, enligt vunna
erfarenheter, visat sig ställa problem ur sistnämnda synpunkt (så exempelvis
vissa tecknade kortfilmer). Att konsekvent och kontinuerligt genomföra en
särskild på barnfilmbedömningen inriktad arbetsfördelning har dock av
praktiska och personella skäl varit ogörligt, utan uppkommande problem
vid filmgranskningen över huvud taget har från fall till fall dryftats kollegialt
vid samråd, efter vilka man som regel kommit fram till en gemensam
ståndpunkt. I den mån efter sådana samråd tveksamhet fortfarande förelegat,
liar man, när det gällt barnfilmbedömningen, begärt konsultation med
någon av de censorer i suppleantställning som företräder sakkunskap och
erfarenhet på det barnpsykologiska eller barnpsykiatriska området. I några
enstaka fall har frågan om en films godkännande för barn ansetts böra
underställas filmgranskningsrådet, som inom sin krets har tillgång till flera
medlemmar av Barnfilmkommitténs barnfilmjury.

Denna arbetsform synes hittills icke ha gett anledning till berättigade
anmärkningar. Emellertid iir det sannolikt, att ett genomförande av en ordning
med flera barnåldersgränser kommer att framför allt under de närmaste
kvartalen efter reformens ikraftträdande ställa ökade anspråk på biografbyråns
censorer. Man torde nämligen böra räkna med ett icke oansenligt
antal yrkanden från filmbyråerna om omgranskning av film som tidigare
barnförbjudits men som man i och med den nya censureringsgivcn hoppas
få barni illåten för äldre barn. Att den nya given även kommer att i stort
sett medföra svårare granskningsavvägningar om filmers barntillåtlighet

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 1050. 1 sand. År 135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

eller ej lär man även kunna utgå från. Härigenom aktualiseras också det av
1949 års filmkommitté anmälda behovet av personell förstärkning av biografbyråns
censorskår.

Biografbyrån anför härefter, att det inom byrån råder enighet om att en
sådan förstärkning är påkallad liksom att denna främst bör sökas bland
därför lämpade personer med barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utbildning
och praktik. Skulle det visa sig, att dylik expertis, med hänsyn till
den uppgivna knappa tillgången därtill, icke skulle kunna uppbringas, bör
nyrekryteringen av censorerna enligt byrån ske bland välkvalificerade pedagoger,
företrädesvis sådana som i sin dagliga gärning arbetar med barn.
Byrån säger sig också i princip kunna dela den av filmkommittén hävdade
meningen, att en film ej får godkännas för barn utan att dessförinnan ha
varit föremål för granskning av någon för ändamålet särskilt kompetent
filmcensor. Något hinder för en sådan ordning skulle ej heller föreligga,
därest den avsedde nye censorn kunde knytas till byrån på sådant sätt, att
han dagligen vore snabbt och lätt tillgänglig för byrån. Vidare anmäler
byrån på denna punkt den reservationen, att principen om barnfilmcensors
befattning med barntillåten film — vare sig denna princip skulle införas
som en bestämmelse i byråns instruktion eller meddelas i form av en intern
arbetsföreskrift — icke kan förbehållslöst accepteras utan att det måste
finnas möjlighet för byråns chef att såväl generellt (beträffande filmer av
regelmässigt harmlöst innehåll såsom annons- och reklamfilm, journalfilm,
naturbilder, musikfilmer och liknande) som i särskilda fall (vid sjukdomsfall,
semester, exceptionell arbetsbelastning o. dyl.) medge undantag från
principens iakttagande.

Att till byrån knyta ytterligare en barnpsykologiskt eller barnpsykiatriskt
orienterad censor i suppleantställning skulle enligt byrån inte vara
tillfyllest. Erfarenheten har nämligen visat, att de nuvarande expertsuppleanterna
har svårt att tillräckligt snabbt och länge frigöra sig från sina ordinarie
arbetsuppgifter. Frågan kan därför enligt byråns uppfattning inte tillfredsställande
lösas i annan ordning än att till byrån knytes ytterligare en
fast anställd censor med sedvanlig daglig arbetstid av omkring 3 V2 timmar
och med årsarvode (för närvarande 19 776 kronor).

I avbidan på erfarenheterna ur olika synpunkter av den ifrågasatta nya
censurordningens tillämpning i praktiken bör enligt biografbyrån den nye
filmcensorns anknytning till byrån tills vidare inte bindas vid någon mera
avsevärd tid. En förordnandetid av tills vidare två år synes biografbyrån
lämplig.

Biografbyrån föreslår, att den nya ordningen skall träda i kraft den 1
september 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

IV. Yttranden

Förslaget om att en ny åldersgräns vid 11 år skall införas
vid sidan av den nuvarande 15-årsgränsen, har vunnit instämmanden från
det stora flertalet remissinstanser. Direkta avstyrkanden av förslaget föreligger
endast i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län och två av
de sju yttranden som denna länsstyrelse överlämnat. I ett yttrande förordas,
att 12 och 16 år väljes som åldersgränser. I några yttranden, avgivna av
filmfackorganisationer, har man ställt sig mer eller mindre tveksam inför
förslaget om två åldersgränser. Särskild uppmärksamhet har ägnats svårigheterna
att kontrollera åldersgränsernas iakttagande. I samband därmed har
man vidare, särskilt för det fall att förslaget om ytterligare en åldersgräns
genomföres, påfordrat ändrade bestämmelser ifråga om påföljd för överträdelse
mot förbudet att lämna minderåriga tillträde till barnförbjuden
film. Därvid synes man allmänt ha förutsatt att bötesstraff för sådan överträdelse
nu kan följa även om varken uppsåt eller oaktsamhet kan läggas
någon för kontrollen ansvarig till last. På flera håll utgår man dessutom
från att särskilt tillstånd kräves för att anordna biografföreställningar och
att tillståndet kan indragas så snart en överträdelse av förbudet ifråga skett.

Skolöverstyrelsen finner den nuvarande ordningen, enligt vilken alla barn
under 15 år betraktas som en enhetlig biopublik, föga ändamålsenlig med
hänsyn till större och mindre barns olikartade reaktioner inför samma film
och anser det därför rimligt att censuren ges möjlighet till större nyansering.

Medicinalstyrelsen finner förslaget tillfredsställande.

Enligt socialstyrelsen får man icke se regler av ifrågavarande slag som
annat än samhällets hjälpmedel åt dem som har en fostraruppgift. Med hänsyn
till filmens inverkan på barnens och ungdomarnas fantasiliv bör filmurvalet
göras mera nyanserat. En uppdelning i två åldersgränser kommer enligt
styrelsen även att ge föräldrarna ökad insikt om de skilda filmföreställningarnas
lämplighet i varje särskilt fall.

Barnavårdsdirektören i Stockholm anför i ett av Stockholms stads barnavårdnämnd
åberopat utlåtande, att starka skäl otvivelaktigt kan åberopas
för en ökad åldersdifferentiering och att det rent allmänt med den kännedom
man numera har om den psykiska utvecklingen hos barn framstår som
en direkt oformlighet att behandla alla barn under 15 år som tillhörande en
och samma grupp. I utlåtandet understrykes emellertid, att det för en lösning
av problemet barn och bio främst fordras åtgärder av positiv natur;
utöver åtgärder i syfte att få till stånd en kontinuerlig produktion av speciella
filmer för skilda barnåldrar bör uppmärksamheten i detta sammanhang
riktas på barnfilmkommitténs och barnfilmjuryns verksamhet samt på
barnfilmklubbarna och likartade aktiviteter (sagostunder, barnteater o. dyl.)
i syfte att skapa slagkraftiga alternativ till de kommersiella barnmatinéerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

— Då det torde vara realistiskt att, liksom man gör i Norge, räkna med
överträdelser i stor utsträckning av åldersgränserna bör det enligt utlåtandet
måhända övervägas att låta den lägre åldersgränsen ligga vid 12 år för
att härigenom möjligen nå en förskjutning uppåt.

Enligt svenska föreningen för psykisk hälsovård innebär biografbyråns
framställning ur flera synpunkter — inte minst mentalhygieniska — ett
väsentligt steg mot bättre förhållanden. Lika väl som man inte ger samma
underhållningslitteratur åt en sex- eller sjuåring som åt en tretton—-fjortonåring,
lika självklart borde det enligt föreningen vara att differentiera filmunderhållningen
för dessa åldrar. Föreningen understryker starkt vikten av
att den föreslagna 11-årsgränsen införes samt anför i anslutning därtill.

De år som följer närmast efter 1 O-årsåldern upp i förpuberteten kännetecknas
av en utåtriktad aktivitet, som speglar sig också i denna ålders filmsmak.
Barnen särskilt pojkarna kräver då filmer fyllda av spänning och en
aktiv realistisk handling kombinerad med äventyr. Denna ålders speciella
filmintresse skulle sålunda kunna tillgodoses betydligt bättre sedan de
föreslagna åldersgränserna införts.

Barnfilmkommittén instämmer likaledes i biografbyråns förslag men understryker,
att flera skäl kunde tala för att man i stället väljer att sätta
gränserna vid 12 respektive 16 år. Fn sådan gränsdragning förordas av
målsmännens riksförbund, som delar de synpunkter, som kommit till uttryck
i förarbetena till den norska författningsrevisionen 1955, nämligen att
det är »bättre att hålla de mera mogna tillbaka än att släppa de omogna
för tidigt till barnförbjuden film», och dessutom anser, att rekommendationerna
från bland annat nordiska rådet och nordiska barnfilmnämnden om
enhetlig lagstiftning på barnfilmområdet bör följas i möjligaste mån.

Sveriges filmuthyrarförening erinrar om att föreningen redan 1951 i yttrande
över 1949 års filmkommittés betänkande funnit fördelarna med
dubbla åldersgränser avgjort överväga nackdelarna. Föreningen tillägger.

Föreningen har icke haft anledning att ändra uppfattning, sedan nämnda
yttrande avgavs. Tvärtom synes erfarenheten från senare år ha ytterligare
understrukit vikten av alternativa barngränser. Enligt de nuvarande censurbestämmelserna
måste ett icke obetydligt antal filmer barnförbjudas med
hänsyn till de mindre barnen, trots att dessa filmer skulle lämpa sig väl för
barn i något högre åldrar. Detta har givit till resultat, att antalet filmer för
åldersgruppen 11—15 år blivit onödigt begränsat, en omständighet, som
sannolikt haft till följd, att barn tillhörande denna grupp i viss utsträckning
lockats att överträda bestämmelserna för att få se icke-barntillåtna filmer.
Det synes med andra ord uppenbart, att den nuvarande censurordningen är
onyanserad och ohanterlig. Om man vill bibehålla det avsedda skyddet för
de mindre barnen — vilket är självklart — bör detta icke gå ut över barnen
i åldrarna 11—15. Den naturliga lösningen är att enligt byråns förslag införa
en ny gräns vid 11 år.

Det kan förutses, att — åtminstone i början — vissa kontrollsvårigheter
kan uppstå. Någon större olägenhet med de två gränserna torde dock i det
långa loppet icke vara att vänta. Det blir — som byrån påpekar — alltid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

gräns för varje film, vilket måste underlätta kontrollen. En åldersgräns
måste emellertid alltid bli schematisk och kan inte ta hänsyn till barnens
olika mognadsgrad. Även om en del överträdelser är oundvikliga, torde man
i stort sett uppnå huvudsyftet med de föreslagna differentierade censurbestämmelserna.

Föreningen uttalar i anslutning härtill, att nuvarande bestämmelser om
biografägarens ansvar lämpligen borde justeras med hänsyn till de ökade
kontrollsvårigheterna. Biografförordningen borde sålunda enligt föreningen
ge klart uttryck åt den av biografbyrån anförda tolkningen, att ansvarspåföljd
i fall då minderåriga förskaffat sig obehörigt tillträde till en föreställning,
ej är motiverad under annan förutsättning än att vederbörande barns
storlek och utseende borde ha givit anledning till berättigad misstanke.

Sveriges biografägareförbund uttalar sitt principiella intresse för ett genomförande
av två åldersgränser och finner de härför åberopade skälen
vägande. Å andra sidan säger sig förbundet förutse stora praktiska olägenheter
av en sådan mera differentierad gruppindelning, »vilken i sämsta fall
rent av kan komma att motverka strävandena att få fram för de mindre
barnen lämpad film». Förbundet anför vidare bland annat.

Särskilda ordnings- och tjänstgörings bestämmelser äro utfärdade för
biografpersonalen, däri föreskrifterna om barns tillträde till biografföreställning
inskärpes hos såväl kassörskor som vaktmästare. Men redan nu föreligga
för biografpersonalen stora svårigheter att bedöma de biografbesökande
barnens ålder och att strikt tillämpa nu gällande 15-årsgräns. Så
mycket svårare måste övervakningen bli om föreslagna åldersgränserna vid
It och 15 år fastställas. Ofta går det så till, att äldre och storvuxna barn
köpa biljetterna. När sedan föreställningen skall taga sin början och köbildning
uppstår vid entrédörrarna har biografpersonalen näppeligen tid eller
möjlighet att granska alla de ungdomar som äro ivriga att komma in. Det
förekommer även att målsmän vid förfrågan om barnens ålder lämna felaktiga
uppgifter och vid sådana tillfällen har biografpersonalen svårt att
inskrida. Förbundet måste därför starkt ifrågasätta skäligheten av att ansvaret
för barnen i förevarande hänseende — vilket främst bör åvila föräldrarna
— helt övervältras på biografägarna och deras personal.

En uppmjukning av straffbestämmelsen så att den tar sikte på medvetet
åsidosättande av föreskrifterna i fråga får enligt förbundet anses ovillkorligen
påkallad vare sig förslaget om två åldersgränser genomföres eller ej.

Den omständigheten att även barn förbjudna filmer visas i television har
enligt förbundet medfört irritation bland allmänheten redan mot den gällande
åldersgränsen på biograferna. Det torde därför enligt förbundet komma
att erbjuda svårigheter att vinna allmän förståelse och respekt för införandet
av ytterligare en åldersgräns.

Svenska film- och biografföreningen anför, att det icke råder någon tvekan
om att den nuvarande 15-årsgränsen är svår att strikt följa i praktiken
och att införandet av en ny åldersgräns ytterligare skulle öka biografpersonalens
svårigheter, även om det aldrig kan bli fråga om att kontrollera mer

Ku7igl. May.ts proposition nr 135 år 1959

än en åldersgräns vid varje biografföreställning. Föreningen instämmer i vad
biografägareförbundet anfört om ändring av straffbestämmelserna i biografförordningen.
I övrigt säger sig föreningen intet ha att erinra mot biografbyråns
framställning.

Folketshusföreningarnas riksorganisation konstaterar vissa positiva drag
i utvecklingen sedan år 1954. Nöjesskattebefrielsen för vissa barnmatinéer
har sålunda ökat möjligheten att anordna sådana föreställningar med
mindre publikunderlag, och på mindre platser skulle matinégivningen kunna
övertas av de framväxande barnfilmklubbarna. En försämring av landsbygdsbiografernas
möjligheter att anordna särskilda barnföreställningar
kommer emellertid enligt riksorganisationen att bli följden av förslagets
genomförande. Med avseende å kontrollen av den nya åldersgränsen uttalar
riksorganisationen att det ofta är svårare att skilja mellan 10 och 11 år än
mellan 14 och 15. Riksorganisationen anför slutligen, att den med hänsyn
till »det starka framhävandet av mentalhygieniska synpunkter» inte vill
motsätta sig förslaget, även om organisationen för sin del anser att vägande
invändningar fortfarande kan riktas mot detsamma. Som en förutsättning
för detta ståndpunktstagande angives, att biografförordningen ändras på
sådant sätt att påföljd ifrågakommer endast om biograf ägare eller biografpersonal
medvetet och vid upprepade tillfällen lämnat minderåriga tillträde
till för dem icke tillåten film.

Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens allmänna samlingslokaler
anför, att befogade anmärkningar knappast kan riktas mot förslagets
syfte att skapa möjligheter till ökat filmurval för äldre barn och till hårdare
gallring bland filmerna för yngre barn, men tillägger.

Emellertid torde det kunna ifrågasättas om förslaget med den utbredning
televisionen nu fått har avsedd verkan. Vad barnen genom censuren förskonas
från att se på biografen kan de i obeskuret skick få se i hemmen via
televisionsmottagare. Ansvaret att skydda barnen lägges i det ena fallet på
föräldrarna, i det andra fallet på biografägarna.

Lämpligheten att från samhällets sida utsätta barn för frestelsen till osant
intygande redan vid 10-årsåldern torde med rätta kunna ifrågasättas.

Ur kontrollsynpunkt kommer förslaget att innebära stora svårigheter. De
till vår organisation anslutna biograferna har uttalat starka betänkligheter
mot införandet av två åldersgränser, då svårigheter redan nu föreligger att
utöva erforderlig kontroll.

Om det framlagda förslaget genomföres, förutsätter riksföreningen att
endast medvetna och upprepade brott mot bestämmelsen i fråga skall kunna
medföra straff eller påföljd av annat slag.

Svenska musikerförbundet, som uttalar att biografägarens ansvar i stor
utsträckning överförts på hans anställda, anser att en författningsändring
av nyss angivna innebörd bör ske oavsett om ytterligare en åldersgräns införes
eller ej. Förbundet ser sig i annat fall nödsakat att allvarligt överväga
att ge sina biografanställda medlemmar direktiv att vägra barn till -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1959

träde till biografföreställning, såvitt dessa inte med identitetskort kan
styrka att de är berättigade till inträde. Åldersgränsernas utseendekaraktär
har, anför förbundet, nu för tiden blivit så utjämnad, att det är alldeles
omöjligt att »på utseendet» avgöra om ett barn är 14 eller 15 år respektive

10 eller 11 år.

Enligt förbundets mening kommer det ekonomiska underlaget för matinéer
att minskas genom dubbla åldersgränser; barn under 11 år får ju icke
tillträde vid filmförevisning där elva år är minimiålder och de som är över

11 år kommer säkerligen att vägra att »gå på småbarnsfilmer».

Landsorganisationen i Sverige finner allmänna skäl tala för en differentiering
av åldersgränsen i enlighet med förslaget. LO understryker dock de av
musikerförbundet påtalade svårigheterna för de anställda att utöva en
ålderskontroll och hemställer, att hänsyn härtill tages vid utformningen av
eventuella förslag till ändringar i biograf förordningen. Vidare finner LO i
likhet med musikerförbundet det motiverat med en ny utformning och
precisering av straffbestämmelsen så att biografpersonalen inte ålägges »ett
i förhållande till kontrollmöjligheterna och till biografägarna orimligt stort
ansvar».

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har i sitt avstyrkande yttrande ansett
övervägande skäl tala för att någon ändring i nuvarande ordning ej företages
samt vidare anfört bland annat följande.

Länsstyrelsen fäster sig särskilt vid kompliceringen av kontrollen och de
svårigheter, som i ekonomiskt hänseende sannolikt kommer att uppstå för
landsbygdens biografer. Härtill kommer det läge som uppkommit genom
televisionens snabba utveckling och som uppenbarligen minskat censurens
betydelse.

Flertalet remissinstanser, som berört frågan om förskolebarnens
biobesök, har ställt sig positiva till det inom 1949 års filmkommitté
av ledamoten fru Wigforss framförda och av biografbyrån nu aktualiserade
förslaget om förbud för barn under sju år att utan vuxens sällskap gå på bio;
och flera av dem har i motsats till biografbyrån framställt direkta yrkanden
om en bestämmelse av sådan innebörd. Från några håll ifrågasättes dessutom
ett totalt förbud. Ingen av filmfackorganisationerna har uttalat sig i
frågan.

Biografbyråns hemställan, att förslaget måtte bli föremål för nya överväganden
har fått instämmanden från socialstyrelsen och barnfilmkommittén.
Socialstyrelsen anför, att styrelsen — såsom framgår av dess yttrande
till riksdagens allmänna beredningsutskott över motionen II: G30 vid 1956
års riksdag — av flera skäl anser det mindre lämpligt med biobesök annat
än i föräldrarnas sällskap.

Skolöverstyrelsen hänvisar till sitt yttrande över 1949 års filmkommittés
betänkande, vari överstyrelsen tillstyrkt fru Wigforss förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Medicinalstyrelsen anför, att ehuru styrelsen väl inser svårigheterna i
praktiken att genomföra en bestämmelse av ifrågavarande innebörd, vill
styrelsen doek understryka önskvärdheten av att ett sådant förbud stadfästes.

Poliskammaren i Göteborg uttalar som sin uppfattning att det torde vara
lämpligt med ett stadgande av angivna innebörd.

Svenska föreningen för psykisk hälsovård anför, att förskolebarnens biobesök
är en fråga av speciellt stor betydelse, och anser, att det varit av
värde om biografbyrån med större kraft yrkat på ett dylikt förbud.

Denna mening delas av Svenska barnpsykiatriska föreningen, som anser
bestämmelsen i fråga ur mentalhygieniska synpunkter synnerligen välgrundad
och angelägen; närvaron av vuxna skulle medföra större trygghet för
barnet. Föreningen anför vidare bl. a. följande.

I det praktiska barnpsykiatriska arbetet stöter man ofta på tillfällen, där
barn i denna ålder reagerat med ängslan och oro efter att ha sett filmscener,
för vilka de inte varit mogna. Den vetenskapliga forskningen har
visserligen inte ännu lämnat något svar på hur bestående sådana skadeverkningar
kunna vara på barnens emotionella utveckling. Man har dock
anledning anta att här som i andra sammanhang, där barn utsatts för
traumatiserande upplevelser, åldersfaktorn spelar en stor roll, ju yngre
barnet är, desto starkare och mera ingripande återverkningar på längre
sikt. Småbarnens identifieringsbenägenhet och suggestibilitet, deras oförmåga
att skilja mellan fiktion och verklighet och att uppfatta helheten
i en film kan lätt väcka ångest och konflikter.

Målsmännens riksförbund hemställer, att i biograf förordningen intages
en bestämmelse, att »barn under 7 år, som icke börjat sin skolgång, ej äger
tillträde till biografföreställningar, såvida det icke åtföljes av målsman eller
annan till mogen ålder kommen person». Ehuru barn under skolåldern enligt
förbundets mening endast i undantagsfall har utbyte av filmförevisning,
finner förbundet det inte motiverat att såsom i Norge införa ett
totalt förbud för dem att bevista biografföreställning. Som skäl för ett avsteg
på denna punkt från strävandena att skapa enhetliga bestämmelser
för de nordiska länderna anför förbundet att televisionen — som möjliggör
för barn under sju år att i hemmen se barnfilmer i vuxnas sällskap — ej
nått allmän spridning i Norge, då den åsyftade bestämmelsen tillkom.

Ett totalt förbud för barn under sju år att gå på bio annat än vid visning
av särskilt för småbarn producerade filmer förordas däremot av barnavårdsdirektören
i Göteborg i ett av Göteborgs barnavårdsnämnd åberopat yttrande.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bolins län.
Därest inskränkning i småbarnens rätt till tillträde till biografföreställningar
anses motiverad av att barnen — genom sin oförmåga att följa handlingen
i filmen och sin benägenhet att som verklighet uppfatta förekommande
scener med ett brutalt, grymt eller eljest skrämmande innehåll — utsättes

Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1959

för fara till sin psykiska hälsa, synes det länsstyrelsen icke helt följdriktigt
med bestämmelser, som medger, att barnen i sällskap med målsman eller
till mogen ålder kommen person får tillträde till biografföreställningar. Ett
verkligt skydd för barnen i förevarande hänseende synes förutsätta att förbud
mot biografbesök stadgas för barn i förskoleåldern. Enligt länsstyrelsens
förmenande talar starka skäl för ett sådant förbud, varför spörsmålet snarast
bör bliva föremål för ytterligare utredning och överväganden inom
biografbyrån.

I några fall tar man å andra sidan avstånd från särskilda bestämmelser
rörande förskolebarnen. Sålunda uttalar barnavårdsdirektören i Stockholm
i sitt av Stockholms barnavårdnämnd åberopade utlåtande, att en vidareutveckling
av de i utlåtandet berörda verksamhetsformerna1 torde få anses
utgöra den lämpligaste vägen också vid försök att komma till rätta med
förskolebarnens biospring. Och barnavårdsnämnden i Sundsvall uttalar att
det bör ankomma på föräldrarna att avgöra, huruvida barnen skall få besöka
biograferna eller ej. Samma mening har poliskammaren i Sundsvall.

Biografbyråns förslag att tillföra byrån ytterligare en fast anställd
censor — i första hand en med barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk
utbildning, i andra hand en med pedagogisk utbildning och omfattande
erfarenhet av barn — har vunnit instämmanden i den mån det
berörts i yttrandena.

Skolöverstyrelsen finner förslaget tillfredsställande; dock vill överstyrelsen
i sammanhanget påpeka vikten av att någon av filmcensorerna är pedagog
med psykologisk utbildning och erfarenhet från praktiskt skolarbete.
Barnavårdsdirektören i Stockholm uttalar, att förslaget förefaller helt oberoende
av den aktuella åldersgränsfrågan synnerligen väl motiverat, samt
tillägger.

För en institution som till väsentligaste uppgift har att förebygga uppkomsten
av psykisk skada hos barn är det uppenbarligen en brist att inom
den ordinarie granskningsmannakåren helt sakna personal med reguljär
barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utbildning. Den allmänt sett otillräckliga
tillgången på sådan expertis har föranlett byrån att alternativt förorda
en rekrytering från lärarkåren. Under nuvarande förhållanden torde
också böra övervägas huruvida icke urvalskretsen i så fall lämpligen kunde
utsträckas även till kvalificerad personal med erfarenhet från den sociala
barnavårdens verksamhetsfält.

Medicinalstyrelsen finner förslaget välmotiverat och framhåller därvid
särskilt vikten av att barnpsykiatrisk expertis blir företrädd bland filmcensorerna.
Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt utlåtande över 1949 års
filmkommittés betänkande tillstyrkt, att kompetenskraven för filmcensorer
utformades så, att åtminstone en av de två ordinarie filmcensorerna skulle
vara barnpsykiater. I detta sammanhang tillägger medicinalstyrelsen, att
enligt styrelsens mening bland filmcensorerna bör finnas representanter

Jfr sid. 1!).

Kiingl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1959

jämväl för föräldrar, film samt barnpsykologisk och pedagogisk expertis.
I övrigt bör enligt styrelsen vid behov kunna tillkallas särskilt utsedda experter,
företrädande psykiatrisk och psykologisk expertis i allmänhet.

Svenska föreningen för psykisk hälsovård tillstyrker liksom svenska
bampsykiatriska föreningen att biografbyråns personal utökas med ytterligare
barnpsykiatrisk eller barnpsykologisk expertis.

V. Departementschefen

En av den svenska filmcensurens huvuduppgifter har alltifrån dess tillkomst
varit att skydda barn mot det skadliga inflytande som film kan
utöva på minderåriga. I denna del har väl censurens berättigande heller
aldrig på allvar ifrågasatts. Däremot har under årens lopp vid skilda tillfällen
debatterats huruvida den nuvarande anordningen med en åldersgräns
vid 15 år är den lämpligaste för att tillgodose det angivna syftet.
Det förslag om införande av en åldersgräns vid 11 år vid sidan av 15-årsgränsen
som Kungl. Maj:t år 1954 i proposition föreläde riksdagen hade
till syfte att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer som är lämpliga
för dem men ej för de mindre barnen och att samtidigt bereda de senare ett
effektivare skydd. De invändningar som fällde förslaget i riksdagen var i
huvudsak att dubbla åldersgränser skulle öka biograffunktionärernas kontrollbesvär,
minska möjligheterna till gemensamma biobesök för familjer
och för syskon i olika åldrar, ogynnsamt påverka produktionen av barnfilm
samt medföra minskad publik vid visning av barntillåten film i mindre
tätorter.

Då biografbyrån nu framlagt samma förslag som 1954 års riksdag avvisade,
har byrån bland annat framhållit, att en stark opinion för en omprövning
av frågan om dubbla åldersgränser gjort sig gällande inom organisationer
och kretsar, som företräder pedagogisk eller psykologisk sakkunskap.
Den omfattande remissbehandlingen av byråns framställning har inte
bara bekräftat vad byrån sålunda anfört utan också visat att förslaget
stödes av en klar majoritet bland remissinstanserna över huvud. Detta förhållande
liksom de argument som biografbyrån i övrigt anfört motiverar
enligt min mening, att en omprövning av frågan nu sker.

Som jag nyss antydde torde enighet råda om nödvändigheten av att samhället
genom särskilda anordningar garanterar urvalet av de filmer som får
visas för barn. Inte heller torde någon vilja i och för sig bestrida önskvärdheten
av att detta urval anpassas efter barnens olika utvecklingsstadier.
En fullständig sådan anpassning är givetvis omöjlig redan på grund av att
mognaden varierar hos olika barn i samma ålder, och uppenbarligen begränsar
också praktiska hänsyn möjligheterna att i större utsträckning differentiera
filmerna för olika åldersgrupper. Även från dessa utgångspunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

ter det sig emellertid med hänsyn till äldre och yngre barns olikartade reaktioner
vid filmvisning högst otillfredsställande, att filmcensuren skall vara
nödgad att tänka på de biografbesökande barnen som ett enda stort kollektiv.
Följden härav blir — såsom biografbyrån visat med konkreta, utomordentligt
belysande exempel — att även filmer, som i själva verket är
särskilt lämpliga för barn i åldrarna närmast under 15 år, måste barnförbjudas
av hänsyn till de mindre barnen. En isolerad ändring av den gällande
åldersgränsen skulle inte innebära en lösning av problemet utan
endast en förskjutning av detta. Höjes gränsen, ökar de påtalade svårigheterna
och sänkes den, måste detta tydligen gå ut över den vuxna
publiken i form av en skärpning av censuren, eftersom hänsyn då måste
tagas till de nytillkommande tonåringar som skulle få se all film. Den enda
i princip möjliga vägen till den önskade större nyanseringen av de filmer
som godkännes för barn torde följaktligen erbjuda sig genom det nu på
nytt framförda förslaget om alternativa åldersgränser. Det öppnar en möjlighet
för censuren att bereda de mindre barnen ett effektivare skydd mot
skrämmande inslag, godkänna ett större antal filmer för de större barnen
och ge föräldrarna bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet
för olika åldrar. Med dylika konstateranden har flertalet remissinstanser
oreserverat tillstyrkt förslaget. Till dem hör skolöverstyrelsen,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska föreningen för psykisk hälsovård,
svenska barnpsykiatriska föreningen och Sveriges filmuthvrareförening.
Men även filmbranschens organisationer på biografägarsidan såsom
Sveriges biografägareförbund, folketshusföreningarnas riksorganisation och
riksföreningen Våra gårdar har erkänt förtjänsterna hos förslaget och i
vart fall inte avstyrkt detsamma. Den omständigheten att åldersgrupperingar
av biografernas barn- och ungdomspublik tillämpas i många andra
länder talar givetvis starkt för att det också i vårt land är möjligt att på
denna väg nå en bättre ordning. Särskild vikt fäster jag vid de goda erfarenheter
som redovisats från den i Norge år 1955 genomförda åldersgränsreformen.

De omständigheter som jag i det föregående redovisat har övertygat mig
om att förslaget om alternativa åldersgränser är förtjänt att genomföras,
även om det skulle vara förbundet med vissa praktiska svårigheter eller
olägenheter i övrigt. Jag övergår nu till att behandla de olägenheter som
kan befaras.

Biografbyrån har i sin framställning ingående bemött de invändningar
som framfördes vid frågans riksdagsbehandling år 1954. Byrån förnekar inte
att kontrollbesvären, särskilt under en övergångstid, kommer att öka för
biograffunktionärerna men menar att man i Sverige liksom i Norge torde
få lita på att biografvaktmästarna »efter bästa förstånd och samvete»
följer de föreskrifter som får förutsättas meddelade av biografdirektionerna.
Om någon barnfilmproduktion kan man, anför byrån, sedan år tillbaka inte

Kungl. Maj:ts -proposition nr 135 år 1959

tala. Gentemot invändningen att det skulle bli svårare för familjer och
syskon att gå på bio gemensamt framhåller byrån att det är av skyddshänsyn
som de mindre barnen uteslutes från vissa föreställningar. Tillgången
på familjefilmer kommer enligt byrån inte att förändras genom dubbla
åldersgränser, eftersom byråns praxis beträffande godkännande av film som
barntillåten redan länge varit restriktiv. Att en åldersgruppering skulle
medföra ogynnsamma verkningar för de mindre tätorternas biografer motsäges
också enligt vad byrån framhåller av erfarenheterna i Norge, där
man räknar med att hälften av all film, som inte blir tillåten för alla, godkännes
för de äldre barnen.

Frånsett frågan om kontrollsvårigheterna, till vilken jag återkommer i
det följande, har byråns synpunkter i stort sett lämnats utan erinran i
remissyttrandena, och för egen del kan jag också i allt väsentligt ansluta
mig till vad byrån anfört i dessa delar. När man i ett par yttranden berört
verkningarna för. landsbygdens del av den föreslagna reformen, har det
skett ur den speciella synvinkeln att det i en del mindre orter skulle bli
omöjligt att på kommersiell grund anordna särskilda matinéföreställningar
för barn. Dessa farhågor bygger tydligen på antagandet att de helt barntillåtna
filmerna framdeles inte skulle locka barn i den äldre åldersgruppen
till matinébesök. Något verkligt stöd för ett sådant antagande har jag
svårt att finna. Och även om farhågorna i någon mån skulle besannas,
skulle det enligt min mening inte kunna leda till några avsevärda olägenheter,
vare sig för barnen eller för biografägarna.

Ett större problem är frågan om kontrollsvårigheterna. Någon verkligt
effektiv kontroll av de biografbesökande barnens ålder kan självfallet inte
åstadkommas utan att någon form av legitimationsplikt införes. En sådan
lösning av kontrollfrågan diskuterades år 1954 men förkastades då som
alltför omständlig. Enligt min mening bör den inte heller övervägas nu.
Förutom att ett sådant system skulle bli tungrott, skulle det vara ägnat
att medföra komplikationer i form av t. ex. utlåning och överlåtelser av de
identitetshandlingar systemet förutsätter. För att vinna huvudsyftet med
flera åldersgränser är det emellertid inte nödvändigt att dessa kommer att
helt kunna upprätthållas utan tillräckligt att sådana avvikelser förhindras
som — med hänsyn till att klassificeringen av filmerna bygger på dessa
åldersgränser — skulle medföra några egentliga skaderisker. Och detta mål
bör under alla förhållanden kunna nås även genom en kontroll som bygger
på biografpersonalens bedömning av barnens ålder. Frågan om en legitimationsplikt
har vid ärendets remissbehandling aktualiserats av svenska musikerförbundet,
som menat att biografpersonalen —- som bestämmelserna
nu är utformade — kan värja sig och biografägaren från påföljder endast
genom att kräva att de biografbesökande barnen styrker sin ålder genom
identitetskort. Svårigheterna att bedöma åldern på utseendet har påtalats
också av de övriga i ärendet hörda filmfackorganisationerna, och några av
dem menar dessutom att svårigheterna skulle bli större vid en lägre ålders -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

gräns. I samtliga nu ifrågavarande yttranden har man yrkat, att påföljdsbestämmelserna
ändras med hänsyn till de sålunda föreliggande kontrollsvårigheterna.
Därvid synes man allmänt ha utgått ifrån att bötesstraff
enligt den nuvarande straffbestämmelsen kan följa oavsett om något uppsåt
eller ens någon oaktsamhet ligger någon för kontrollen ansvarig till last.
Att de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet inte anges hör till vanligheten
på specialstraffrättens område, och det är uppenbarligen förhastat
att — såsom man tycks ha gjort i de nyss åsyftade yttrandena —
av bestämmelsens lydelse dra den slutsatsen att bestämmelsen är avsedd
att under alla förhållanden mekaniskt tillämpas så snart en minderårig
fått tillträde till barnförbjuden film. Något exempel på en sådan tillämpning
av bestämmelsen är heller inte känt. Emellertid anser även jag en
precisering önskvärd. Det förhållandet att man måste räkna med en viss
felmarginal vid kontrollens utövande bör enligt min mening återspeglas i
straffbestämmelsen. Med hänsyn härtill torde denna böra ändras så, att den
avser — förutom uppsåtliga överträdelser — endast sådana fall av oaktsamhet
som ej kan anses ringa. Vad slutligen angår den i vissa yttranden
ådagalagda uppfattningen, att en biografägare riskerar indragning av tillstånd
att visa film så snart det visar sig att åldersgränskontrollen ej varit
effektiv, vill jag — utan att närmare gå in på innebörden av tidigare gällande
regler — hänvisa till att allmänna ordningsstadgan ej förutsätter
särskilt tillstånd för att anordna biografföreställningar utan endast ålägger
anordnaren anmälningsplikt.

Sammanfattningsvis vill jag som min mening uttala att de olägenheter
som ett system med alternativa åldersgränser kan tänkas medföra inte är
större än att de mer än väl uppväges av systemets obestridliga fördelar.
Jag förordar därför att ett sådant system införes. Beträffande frågan hur
åldersgränserna skall sättas, vill jag i likhet med biografbyrån ansluta mig
till vad min företrädare som departementschef i 1954 års proposition anförde
som skäl för att bibehålla 15-årsgränsen som övre åldersgräns samt
understryka, att en motsvarande gräns för barns medverkan vid offentliga
nöjestillställningar uppställts i 1956 års allmänna ordningsstadga. Inte
heller finner jag skäl att frångå förslaget, att den lägre gränsen sättes
vid 11 år.

Vad härefter angår frågan om förskolebarnens biobesök har i flera yttranden
ådagalagts ett starkt intresse för en bestämmelse av innebörd att
barn under sju år endast i sällskap med vuxen person skulle tillåtas besöka
biografföreställningar. Från några håll har även ett totalt förbud ifrågasatts.
Vissa skäl kan onekligen anföras för att genom särskilda anordningar
söka uppskjuta småbarnens biografbesök. Å andra sidan kan det med fog
sägas att detta bör vara cn angelägenhet för de enskilda hemmen, att föräldrarna
bör ha särskild ansvarskänsla och möjlighet till kontroll i fråga
om de minsta barnen samt att erforderlig påverkan i detta hänseende på
föräldraopinionen i vart fall bör kunna ske med andra medel än lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

ningsåtgärder. För egen del anser jag, att det för närvarande inte finns tillräckliga
skäl för en författningsreglering i detta hänseende.

I fråga om visning av film i television har Sveriges radio och biografbyrån
överenskommit bland annat, att av byrån barnförbjuden film skall anmälas
som »ej lämplig för barn» och att av censuren totalförbjudna filmer ej skall
visas. I den mån visning i television i sinom tid sker av filmer, som biografbyrån
med tillämpning av de nu förordade bestämmelserna godkänt endast
för barn i den äldre åldersgruppen, bör filmernas klassificering självfallet
tillkännagivas på motsvarande sätt. Jag vill i detta sammanhang också
uttala den uppfattningen, att de restriktioner som samhället uppställer i
fråga om barns tillträde till offentliga biografföreställningar bör vara ägnade
att leda till ökad insikt om vikten av att följa anvisningarna om olika
televisionsprograms lämplighet för barn i skilda åldrar.

Vid bifall till förslaget om dubbla åldersgränser uppstår behov av ytterligare
en fast anställd censor vid biografbyrån. I årets statsverksproposition
har hänsyn härtill tagits vid beräkningen av biografbyråns avlöningsanslag
(åttonde huvudtiteln, punkt 296).

Biografbyrån har föreslagit att de nya bestämmelser som föranledes av
den förordade reformen skall träda i kraft den 1 september 1959. För egen
del anser jag ikraftträdandet böra uppskjutas till den 1 januari 1960. Härigenom
får filmbranschen bättre tid för erforderliga praktiska förberedelser,
och det synes även lämpligt att den nya ordningen införes vid ett årsskifte.

Med hänsyn särskilt till de omgranskningar av tidigare barnförbjudna
filmer som filmbyråerna kan väntas begära sedan de föreslagna nya bestämmelserna
utfärdats, torde den nye censorn böra förordnas redan före
bestämmelsernas ikraftträdande. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma tidpunkten för förordnandet ävensom dess längd samt att
med beaktande av de i ärendet anförda synpunkterna utvälja den nye
censorn bland personer, som har särskild kompetens att pröva filmer från
den synpunkten, om de kan vålla barn i olika åldersgrupper psykisk skada.
Angående arbetsfördelningen mellan de dagligen tjänstgörande censorerna
ansluter jag mig till vad biografbyrån uttalat i ämnet och anser det tillfyllest
att frågan regleras genom en intern arbetsföreskrift.

Förslaget om införande av en ny åldersgräns vid 11 år föranleder ändringar
på flera punkter i nu gällande biografförordning. Denna har tidigare
varit föremål för åtskilliga ändringar, och fyra paragrafer har helt upphävts.
Med hänsyn härtill finner jag det lämpligt, att den ersättes med en helt
ny förordning. Inom ecklesiastikdepartementet har därför utarbetats förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående biografföreställningar
in. m. Jag övergår nu till att något närmare behandla de särskilda bestämmelserna
i detta förslag. Bortsett från bestämmelserna om åldersgräns och
straffbestämmelsen överensstämmer förslaget med vissa huvudsakligen
redaktionella jämkningar med nu gällande förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

1 § motsvarar § 1 i nuvarande förordning.1 Hänvisningen till vad eljest
finnes föreskrivet avser främst förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med
vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning, vilken förordning
innehåller föreskrifter angående skydd mot eldfara m. m., samt allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). Det kan anmärkas
att biografförordningens bestämmelser är tillämpliga även på filmförevisning
vid allmän sammankomst, som avses i lagen den 14 december 1956
(nr 618) om allmänna sammankomster.

2 § första stycket ersätter § 4 första stycket och § 5 mom. 1 i den gällande
förordningen.2 Andra stycket svarar mot 2 mom. i sistnämnda paragraf.

3 och 4 §§ motsvarar § 6 respektive § 3 i nuvarande förordning.2 3 § 2
mom. och 4 § har dock jämkats i anledning av förslaget om ny åldersgräns.

5 § svarar mot § 5 mom. 3—4 i nuvarande förordning.2 I första stycket
andra punkten har enligt förslag av biografbyrån det i § 5 mom. 3 första
stycket förekommande ordet »fabrikat» utbytts mot »produktionsfirma».

6 § motsvarar § 7 i den gällande förordningen.1 Förutom en ändring
i 1 mom. under 4) med hänsyn till den nya åldersgränsen har vissa redaktionella
jämkningar vidtagits.

7 § ersätter § 12 i gällande förordning.3

Straffbestämmelsen i 8 §, som närmare behandlats i det föregående, har
sin motsvarighet i § 8 i nuvarande förordning.1

9 § första stycket överensstämmer med § 13 i den gällande förordningen.2
Andra stycket svarar mot § 4 andra stycket.1

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande över förenämnda inom
ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till förordning med särskilda
bestämmelser om biografföreställningar m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Nilsson

1 Senaste lydelse av § 1, § 4 andra stycket samt §§ 7 och 8, se SFS 1056: 622.

2 Senaste lydelse av § 3, § 4 första stycket samt §§ 5, 6 och 13, se SFS 1951: 512.

3 Senaste lydelse, se SFS 1929:305.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Bilaga

Biografbyråns redogörelse
angående alternativa åldersgränser i andra länder

I. Europeiska länder

Finland. Som övre gräns mellan barnförbjuden och barntillåten film gäller
16 år. Censuren äger dock rätt att i det särskilda fallet fastställa även annan
ålder såsom förutsättning för att barn skall få se viss film. I praxis har
denna rätt utnyttjats i form av gränsspärrar vid 12 och 8 år.

Nederländerna. Tre olika typer av visningstillstånd praktiseras, nämligen
dels film godkänd för alla, dels film godkänd för den som fyllt 18 år och dels
film godkänd för barn över 14 år.

Norge. Gällande bestämmelser på området trädde i kraft i januari 1955.
Barn under 7 år äger icke tillträde till biografföreställningar; undantag
gäller dock för barn under 7 år som begynt sin skolgång. Åldersgränsen för
barnförbjuden film är 16 år. För den barntillåtna filmen gäller en mellangräns
vid 12 år. Man har alltså tre grupper av visningstillstånd, dels film
som godkänts till visning även för barn över 7 år och skolbarn under denna
ålder, dels film som godkänts till visning även för barn över 12 år, dels ock
film som godkänts till visning för personer som fyllt 16 år.

Schweiz. Filmcensuren i Schweiz är ej gemensam för edsförbundet utan
varje kanton bestämmer självständigt. En viss likformighet är dock påtaglig.
Någon förhandscensur för vuxna förekommer icke. Däremot krävs särskilt
tillstånd för film, som avses förevisad för barn och ungdom i ålder
mellan 7 och 16 år. Barn under 7 år äger icke tillträde till offentlig filmförevisning.

Storbritannien. Den brittiska filmcensuren är icke statlig utan utövas
sedan 1912 av en på initiativ av den brittiska film- och biograf branschen
tillkommen institution, The British Board of Film Censors. Denna utgör en
rådgivande instans för de kommunala myndigheterna, som enligt den
engelska biograflagen 1909 har bestämmanderätt, envar inom sitt jurisdiktionsområde,
beträffande films tillåtlighet för offentlig förevisning. Censuren
arbetar med tre grupper av visningstillstånd, nämligen

U — Universal, tillåten för alla

A — Adults, tillåten för vuxna och barn under 16 år i äldres sällskap
samt

X — tillåten endast för personer som fyllt 16 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

Västtyskland. Någon statligt reglerad filmcensur förekommer inte. Däremot
har det tyska film- och biograffacket funnit gott att värna om filmens
och filmfackets anseende genom att inrätta en frivillig självkontroll, utövad
av en organisation med säte i Wiesbaden (FSK). Dess sammansättning och
arbetsformer bestäms av detaljerade föreskrifter, vari institutionens syfte
anges vara att förhindra, att filmen utövar negativ påverkan på det moraliska,
religiösa och politiska området. De för visning godkända filmerna
indelas i flera grupper, där åldersgränsen för barnförbjuden film satts vid
fyllda 18 år. Åldersgränser för de barntillåtna filmerna är 12 och 16 år.
Barn under 6 år äger ej rätt att bevista offentliga biograf föreställningar.

Österrike. Någon filmcensur i egentlig mening — vare sig statligt eller
frivilligt anordnad — förekommer inte. Varje delstat i Österrike har också
sina egna bestämmelser om villkoren för biografrörelses bedrivande. Straffrättsligt
påkallade ingripanden kan dock göras av polisen i samband med
en films visning, därest filmen har statsfientlig eller pornografisk karaktär
eller eljest bedöms som förargelseväckande. Av tillgängliga uppgifter att
döma synes man dock allmänt inom delstaterna ägna en alltmer skärpt uppmärksamhet
åt behovet att skapa garantier för att förhindra visning av
för barn och ungdom olämplig film. Likartade bestämmelser i sådant syfte
uppges intagna i de skilda delstatsförfattningarna om biografrörelse. Exempelvis
kan av biograflagen för staten Wien utläsas, att alla filmer a priori
är förbjudna för visning inför ungdom under 16 år, med rätt dock för
vederbörande myndighet att efter ansökning bestämma om en films godkännande
för minderåriga auditorier; differentiering med hänsyn till olika
åldersgrupper kan därvid göras. Vid sådan bedömning skall myndigheten
konsultera ett rådgivande organ, vari ingår bland annat representanter för
Wiens skolöverstyrelse, en specialist på uppfostringsfrågor, en person med
uppgift att bevaka föräldra- och målsmannaintressen samt företrädare för
ungdomsorganisationerna och talesmän för biograf branschen. Sex delstater
(Niederösterreich, Oberösterreich, Salzburg, Ivärnten, Steiermark och Burgenland)
begagnar sig av ett gemensamt råd, organiserat under medverkan
av undervisningsministeriet. Det har uppgivits, att granskningen i filmråden
på senare tid undergått en skärpning såsom följd av den tilltagande ungdomsbrottsligheten
.

I övrigt må nämnas, att Belgien, Danmark, Frankrike och Spanien har
bestämmelser om en åldersgräns för barnförbjuden film vid 16 år.

II. Utomeuropeiska länder

Argentina. Efter peröndiktaturens störtande — under vilken epok en
synnerligen godtycklig och författningsmässigt oreglerad filmcensur utövades
— utfärdade revolutionsregeringen ett dekret, vari man betonade fil3
— Bihaiig till riksdagens ''protokoll 1059. 1 saml. Nr 135

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

mens rätt att omgärdas med samma frihet som det tryckta ordet. Samma
dekret gjorde emellertid förbehåll för de inskränkningar i filmfriheten som
kunde motiveras av hänsynen till barn- och ungdomsvården och kampen
mot ungdomsbrottsligheten. Sålunda medges den argentinska statens filminstitut
(Instituto Nacional de Cinematografica) rätt att genom en särskild
kommitté klassificera filmer med tanke på olika barngrupper, dock utan
befogenhet att föreskriva klipp eller liknande omredigeringar. Kommitténs
uppgift är begränsad till två klassifikationsuttalanden, i bägge fallen förpliktande
och förenade med straffpåföljd vid underlätet iakttagande, nämligen
antingen att viss film är förbjuden för ungdomar under fyllda 18, 16,
14 eller 12 år eller att filmen är olämplig för barn under viss ålder. I det
senare fallet får barn tillträde till filmförevisning endast i sällskap med
vuxen person.

Brasilien. All film som avses för offentligt förevisande i Brasilien måste
underkastas granskning av det statliga censurorganet Servico de Censura
de Diversoes. Stor uppmärksamhet ägnas därvid filmernas lämplighet för
minderåriga, och ungdomsbrottsligheten uppges ha medfört en skärpning
av barncensureringen, yttrande sig bland annat i en strävan att söka förhindra
film som skildrar ungdomsbrott. I extrema fall kan en film helförbjudas.
Eljest klassificeras filmerna för barnpubliken på så sätt att en film
kan förbjudas för visning inför barn som icke fyllt 10 år eller 14 år eller
18 år. Som exempel nämnes, att s. k. Vilda Västernfilmer som regel blir förbjudna
för barn under 14 år på grund av dessa filmers oftast ymnigt exponerade
våldshandlingar av allehanda slag.

För jämförelses skull må några uppgifter lämnas om censurförhållandena
i USA, vars film alltjämt dominerar världsmarknaden. Officiell filmcensur
finns endast inom ett mindre antal delstater, men många av städerna
i unionen har kommunala censurmyndigheter. Den federala myndigheten
kan endast i kraft av den federala strafflagen inskrida med visnings- eller
transportförbud mot pornografisk och obscen film, och import av dylik
film kan stoppas genom de federala tullbestämmelserna. Av dominerande
betydelse i USA är den där i olika former och av olika organisationer utövade
inofficiella eller »frivilliga» censuren, främst det s. k. Johnston
Office, som i syfte att förekomma en federal filmcensur och aktioner från
inflytelserika opinionsgrupper har skapats av de amerikanska filmbolagen.
Denna censurorganisation utövar, med ledning av en detaljerad s.k. produktionskod
(där vissa slag av handlingar och filmskildringar anges såsom
förgripliga att filma) en formellt frivillig förhandsgranskning på manuskriptstadiet,
kompletterad med en likaledes formellt frivillig slutkontroll av den
färdiginspelade filmen. Ingen skillnad görs i USA mellan barntillåtna och
barnförbjudna filmer, en värdering som anses vara föräldrarnas ensak. En
i detta sammanhang intressant filmgranskning till publikens vägledning är

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

den som genom ett antal frivilliga kommittéer handhas av den från filmbranschen
fristående publikorganisationen National Board of Review of
Motion Pictures. Den indelar filmerna i tre grupper: M — Mature, lämpliga
för personer över 18 år, F — Family, för barn över 12 år och J — Juvenile,
för barn under 12 år.

I Australien, som har statlig censur, är åldersgränsen för barnförbjudna
filmer 16 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

I. Inledning ...................................................... 5

II. Frågans tidigare behandling...................................... 7

III. Biografbyråns framställning...................................... 10

IV. Yttranden...................................................... 19

V. Departementschefen............................................. 26

Hemställan ......................................................... 31

Bilaga ............................................................. 32

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

590605