Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Jir 130

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statliga lånegarantier
till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät; given Stockholms
slott den 13 mars 1959.

Kungl Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt propositionen skall från och med nästa budgetår statliga lånegarantier
under vissa angivna förutsättningar kunna lämnas för på den allmänna
kreditmarknaden upptagna lån till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens elkraftförsörjning. För budgetåret 1959/60
föreslås en garantiram å 5 miljoner kronor.

1 Uihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

Utdrag av protokollet över jordbrulcsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om statliga
lånegarantier till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder berörande
landsbygdens elnät samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den 21 april 1954 avlämnade elkraftutredningen av år 19å3 sitt huvudbetänkande
angående elkraftförsörjningen (SOU 1954: 12). Främst i syfte
att skapa förbättrade förutsättningar för en fullgod distribution av elektrisk
kraft på landsbygden föreslogs i betänkandet en successiv omorganisation
av distributionsverksamheten, vilken enligt utredningen behövde rationaliseras,
ävensom en effektivisering av statens kontrollerande, reglerande,
rådgivande och stödjande verksamhet på elområdet. Som ett av de närmast
till hands liggande medlen för staten att avhjälpa eller mildra bristerna
inom elkraftförsörjningen nämnde utredningen ekonomiskt stöd till eldistributionen.
Stödet, som främst borde avse upprustning av befintliga distributionsnät,
föreslogs i första hand skola lämnas i form av räntefria lån
men i sådana fall, då enbart räntefrihet ej var tillräckligt, i form av ränteoch
amorteringsfria bidrag. Den totala upprustningskostnad, som behövde
täckas med statligt stöd, uppskattade utredningen till 150 miljoner kr.

I propositionen 1957:175 angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1957/58, m. m., innefattande bl. a. förslag till allmän energibeskattning,
förordades, att statsmakterna för den närmaste 5-årsperioden
skulle binda sig för ett aktivt handlingsprogram för energiområdet. I detta
program skulle bl. a. ingå statsstöd intill 50 miljoner kr. för upprustning
av landsbygdens elektriska distributionsnät. Häremot hade riksdagen
icke något att invända (BevU 47; rskr. 363). Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade därefter 3 sakkunniga för att verkställa utredning
rörande dispositionen av förenämnda belopp å 50 miljoner kr. De
sakkunniga, vilka antog benämningen elupprustningskommittén, avlämnade
den 29 november 1957 betänkande med förslag i ämnet, över betänkandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

-3

avgavs remissyttranden av ett stort antal myndigheter och organisationer.

Elupprustningskommittén framhöll bl. a., att svårigheterna att anskaffa
för elupprustning erforderligt kapital ofta är stora, och föreslog därför
att kraftledningslånefondens bestämmelser skulle ändras för att möjliggöra
ytterligare utlåning från fonden. Ett snabbare och effektivare underlättande
av lånemöjligheterna skulle emellertid kunna ernås genom att statlig
garanti infördes för lån till nätupprustning. Kommittén förordade vidare
bl. a., att det nyssnämnda statsstödet å 50 miljoner kr. till sanering avlandsbygdens
elnät borde utgå i form av bidrag till eldistributionsföretag,
vilka redan utnyttjat föreliggande möjligheter att anskaffa erforderligt kapital
på annat sätt, t. ex. genom banklån. Bidragen föreslogs skola utgå endast
för täckande av den del av kostnaden för upprustningen, vilken icke
kunde amorteras och förräntas på normalt sätt i rörelsen. Till grund för
bestämmandet av bidragsbeloppets storlek skulle läggas en räntabilitetskalkyl,
utvisande att det upprustade företaget var ekonomiskt bärkraftigt,
d. v. s. att det kunde med tillämpning av ett såsom normalt bedömt elkraftpris
förränta och amortera förefintliga lån samt i full utsträckning vidmakthålla
anläggningarna och även på lång sikt driva verksamheten utan förlust.
Därest detta mål icke kunde nås genom bidragsbelopp av efter förhållandena
rimlig storlek skulle ansökan avslås. Ett dylikt avslag borde utgöra
skäl för företaget att söka åstadkomma en reorganisation. Till beslutande
organ i dessa bidragsfrågor föreslogs elektrifieringsberedningen.

På elupprustningskommitténs betänkande grundade förslag förelädes
1958 års A-riksdag i propositionen nr 116. I propositionen anknöts bl. a.
till den i betänkandet framförda tanken att underlätta möjligheterna för
eldistributionsföretag att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden
genom införande av statlig garanti för dylika lån. Jag meddelade därvid,
att jag hade för avsikt att inom kort hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande
att låta utreda frågan om införande av bestämmelser om stallig
lånegaranti för såväl upprustnings- som nyanläggningskrediter till företag
med elkraftdistribution på landsbygden. Vid ett införande av sådan garanti
borde enligt min uppfattning utlåningen från kraftledningslånefonden
upphöra samt medel till täckande av förluster på grund av lämnade
krediter tagas ur samma anslag som bidragen. Riksdagen (JoU 17; rskr.
278) godkände de i propositionen nr 116 uppdragna riktlinjerna för elupprustningen
på landsbygden samt anvisade 7 miljoner kr. för ändamålet
under budgetåret 1958/59.

Med stöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande den 28 mars 1958 tillkallade
jag samma dag 4 sakkunniga1 för att verkställa utredning i fråga om införande
av statlig garanti för lån till åtgärder för upprustning eller nyanläggning
av elektriska distributionsnät på landsbygden. De sakkunniga, vilka
antog benämningen ellånekommittén, bar den 15 januari 1959 avlämnat
betänkande med förslag i ämnet (stencilerat).

1 Överdirektören K. H. Olsson, tillika ordförande, riksdagsledamöterna T. Andersson i Briiinluilt
och J. S. Jonsson i Strömsund samt numera bankdirektören N. P. A. Gallans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Över sistnämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, bank- och fondinspektionen,
lantbruksstyrelsen, elektrifieringsberedningen, kommerskollegium
efter hörande av statens elektriska inspektion, samtliga länsstyrelser,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, 1956 års fondutredning,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens
förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Landsbygdens
elnämnd, Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden, Riksföreningen
för elstudier, Svenska elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Smålands och
Blekinge handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren
i Gävle samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

I 1959 års statsverksproposition (IX ht. p. 21) anmälde jag min avsikt
att i en särskild proposition förelägga årets riksdag förslag med anledning
av ellånekommitténs betänkande. Jag torde nu få lämna först en närmare
redogörelse för gällande bestämmelser rörande koncession och statsstöd, vidare
för betänkandets och remissyttrandenas innehåll samt därefter för
mina synpunkter och förslag i ämnet.

II. Gällande bestämmelser rörande koncession och statsstöd

De grundläggande reglerna beträffande rätten att framdraga
eller begagna elektriska starkström sledningar återfinnes
i lagen den 27 juni 1902 (nr 71) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar. En översikt av före den 1 januari 1958 gällande
bestämmelser har lämnats i propositionen 1957: 161 s. 13—15. Enligt lag
den 27 juni 1957 (nr 383) angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ förutnämnda
lag har vissa ändringar i koncessionsväsendet införts. Härjämte
har enligt lag den 28 juli 1958 (nr 429) vissa ändringar företagits i 1902
års lag främst med anledning av vissa farliga verkningar genom induktion
från kraftledningar med särskilt hög spänning. F. n. gäller sålunda bl. a.
följande.

Tillstånd till åtgärder som nyss sagts kan ges i form av linjekoncession
eller områdeskoncession. Linjekoncession avser ledning med en i huvudsak
bestämd sträckning och områdeskoncession ledningsnät inom visst område.
Innan koncession meddelas skall prövas, att anläggningen är behövlig och
förenlig med en planmässig elektrifiering. I fråga om områdeskoncession för
yrkesmässig distribution — den form av tillstånd, som blir tillämplig för lokala
detaljdistributionsföretag — gäller att området skall prövas utgöra en
lämplig enhet. Vidare måste sökanden befinnas lämplig att utöva yrkesmässig
distribution. För överlåtelse av koncession kräves tillstånd.

För den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution gäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

ler som regel, att han är pliktig att tillhandahålla ström åt envar som
inom området har behov därav för normalt förbrukningsändamål. I den män
så erfordras för att områdeskoncessionshavare skall kunna fullgöra denna
förpliktelse är innehavare av linjekoncession skyldig leverera eller överföra
ström åt områdeskoncessionshavaren. Distributionsskyldigheten, som även
innefattar förpliktelse att hålla distributionsanläggningen i gott skick, är avsedd
att tillämpas även för innehavare av före bestämmelsens ikraftträdande
den 1 januari 1958 meddelade koncessioner.

Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån sin distributionsskyldighel
kan koncessionen helt eller delvis återkallas. Om det erfordras för ändamålsenlig
distribution och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren
kan gränserna för områdeskoncession ändras. Koncessionshavare är
vidare skyldig att för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig
reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av ström.

För att befrämja elektriska distributionsföreningars verksamhet inrättades
år 1918 en statlig lånefond, förvaltad av statskontoret och benämnd
kraftledningslånefonden. I enlighet med vissa av riksdagen
godkända huvudgrunder utfärdades kungörelse den 13 september 1918 (nr
718) angående allmänna bestämmelser för lån från fonden. Enligt denna
kungörelse med däri gjorda ändringar gäller f. n. följande lånegrunder.

Lån beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt.
Från den 1 jidi 1956 må lån beviljas icke blott för anläggande på landsbygden
av elektriska distributionsnät utan även för upprustning — varmed avses
förnyelse, omläggning eller förstärkning — av sådana nät. Som låntagare
avses i första hand ekonomiska föreningar men även andra företag, om
dessa befinnes lämpligt organiserade och icke är rena affärsföretag. Lån må
icke beviljas med mindre företagets rätt alt få erforderlig elektrisk energi
är säkerställd samt företaget är i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat
på rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskostnaden.
Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen äger meddela de särskilda
villkor och föreskrifter i fråga om anläggningens utförande och skötsel, som
kan anses erforderliga för de med lånet avsedda ändamålen.

Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse
och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande samt bevis
alt koncession för anläggningen meddelats. Lånet är amorteringsfritt under
de 2 första åren och skall därefter återbetalas under vart och ett av följande
högst 18 eller, om särskilda skäl föreligger, 28 år med lika annuitet. Låntagaren
är skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj :t med
hänsyn till den effektiva medelränlan för statens upplåning kan finna gott
bestämma. Räntan är f. n. fastställd till 4,25 procent. Därest statskontoret
under låneliden skulle finna den ställda säkerheten icke vidare vara nöjaktig,
skall låninnehavaren inom 2 månader efter erhållet föreläggande avlämna
nya säkerlietshandlingar, som av statskontoret kan godkännas. Det
åligger kommerskollegium att ombesörja fortlöpande teknisk och ekonomisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

kontroll av de företag, vartill lån lämnats, samt underrätta statskontoret om
vad därvid förekommit. Låninnehavaren skall vara skyldig underkasta sig
dylik kontroll samt årligen till kommerskollegium avgiva redogörelse för
företagets drift och ekonomiska ställning.

Hur kraflledningslånefonden utnyttjats framgår av följande uppställning.

År Summa Låneränta

beviljade lån

kr. procent

1920—1924.......................... 12 200 000 5

1925—1929 .......................... 5 535 000 5

1930—1934 .......................... 3633 000 4,5—5

1935—1939.......................... 1789 000 4—4,5

1940—1944 .......................... 3 872 500 4

1945—1949.......................... 1 136 660 4

1950—1954.......................... 1427 700 4

1955 400 000 4

1956 970 000 4

1957 .......................... 2 316 000 4

1958 200 000 4,25 (från*/,)

Statsbidrag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering har utlämnats
alltsedan år 1940, då detta års urtima riksdag beviljade ett anslag
av 5 miljoner kr. för ändamålet. I propositionen 1940:43, vari Kungl.
Maj:t äskade nyssnämnda anslag, uttalades att anslaget borde användas för
statsbidrag till elektrifieringsföretag, vilka befanns vara särskilt förtjänta
och i behov av hjälp. Understöd borde lämnas endast åt sådana företag, för
vilka kostnaderna översteg vad som kunde anses såsom normala kostnader.
Statsbidrag borde kunna erhållas som engångsbidrag av sådan omfattning,
att företaget blev ekonomiskt självbärande. Man borde vidare icke bortse
ifrån befolkningens ekonomiska bärkraft i de trakter, där elektrifiering skulle
ske. Några mera bestämda allmängiltiga regler rörande statsbidragens
storlek eller de förutsättningar, som borde gälla för bidragen, ansågs knappast
kunna uppställas. Det fick ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
därom från fall till fall under beaktande av de föreliggande särskilda förhållandena.

I brev till statskontoret den 24 oktober 1941 förordnade Kungl. Maj:t 4
sakkunniga att under benämningen elektrifieringsberedningen verkställa de
tekniska utredningar, som kunde vara erforderliga för bedömande av ansökningar
om statsbidrag till landsbygdens elektrifiering m. in., och att avgiva
utlåtanden i frågor rörande sådant statsbidrag. Fr. o. m. den 15 januari 1948
bär prövningen av statsbidragsansökningarna delegerats till elektrifieringsberedningen,
vars beslut emellertid kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

De tillämpade bidragsgrunderna innebär att bidrag utgår för nyelektrifiering,
så snart den specifika anläggningskostnaden för ett särskilt elektrifieringsprojekt
överskrider en bestämd gräns. Någon prövning av företagets
behov av ekonomiskt stöd med hänsyn tagen till dess totala verksamhet sker
ej. Till en början var statsbidraget som regel fastställt till högst 90 kr. per

Kimgl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

centralblocksenhet och utgick endast om och i den mån anläggningskostnaden
översteg nyssnämnda belopp av 90 kr. per enhet. År 1952 höjdes subventionsgränsen
till 150 kr. och det maximala bidragsbeloppet till 225 kr. per
normaltariff enhet (Nte). De båda sist angivna talen har år 1957 höjts ytterligare
till 200 resp. 450 kr. För bidrag till s. k. specialelektrifieringar, socken-,
fjällbygds- och skärgårdselektrifieringar gäller dock inga särskilda
maximigränser.

Som tidigare nämnts beslöt 1957 års riksdag att ställa högst 50 miljoner
kr. till förfogande under en 5-årsperiod för upprustning av landsbygdens
elnät, varefter följande års A-riksdag antog de närmare grunderna för dispositionen
av beloppet. Därvid beslöts bl. a., att det ifrågavarande statliga
stödet skulle utgå i form av bidrag.

I brev den 16 maj 1958 föreskrev Kungl. Maj :t i överensstämmelse med
sistnämnda riksdagsbeslut, att elektrifieringsberedningen skulle handha även
den ifrågavarande bidragsverksamheten för upprustning av landsbygdens
elektriska distributionsnät, samt att denna bidragsgivning borde inriktas
så att det stödmottagande eldistributionsföretagets anläggningar nådde sådan
standard att företaget på ett tillfredsställande sätt kunde fullgöra sin distributionsskyldighet
gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avsåg
rimliga kvantiteter elkraft. Vidare skulle bidraget till storleken avpassas
så att företaget — oavsett företagsform — gjordes bärkraftigt för framtiden,
vilket skulle innebära att det sedan upprustningsåtgärden slutförts kunde
med tillämpning av ett under hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer
såsom normalt bedömt elkraftpris förränta och amortera förefintliga
lån samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på lång
sikt driva verksamheten utan förlust. Såsom ytterligare villkor för bidrag
skulle gälla, att företaget företedde ett uppenbart behov av finansiellt tillskott
för upprustningen och beträffande såväl räntabla som icke räntabla
utgifter utnyttjat föreliggande möjligheter att anskaffa för upprustningen
erforderliga medel på annat sätt. — Kungl. Maj :t förklarade Sig i beslutet
den 16 maj 1958 ha för avsikt att sedermera, sedan elektrifieringsberedningen
inkommit med förslag i ärendet, utfärda de närmare föreskrifter, som
befinnes erforderliga för utövandet av förevarande bidragsverksamhet.

För innevarande budgetår har till upprustningsbidrag anvisats 7 miljoner
kr. samt till nyelektrifieringsbidrag in. in. 4 miljoner kr. För budgetåret
1959/60 har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition föreslagit statsstöd
av enahanda storleksordning.

III. Ellånekoinmilténs betänkande
Statliga lånegarantisystem inom vissa andra områden

Ellånekommittén anför inledningsvis, alt statlig lånegaranti f. n. förekommer,
förutom för vissa studielån, på jordbruksområdet samt för hantverk
och småindustri. Garanti beviljas för de båda sistnämnda områdena
efter i stort sett samma huvudprinciper.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

På jordbruksområdet förekommer lånegarantier för följande ändamål,
nämligen för yttre och inre rationalisering, för jordbruksegnahemslån och
för driftslån, för uppförande av lagerhus in. in. för jordbruksändamål samt
för trädgårdsnäringens rationalisering.

Beträffande amorteringstiden föreskrives för lån till yttre och inre rationalisering
samt jordbruksegnahem att den icke bör överstiga 30 år. För
driftslånen, för lån till uppförande av lagerhus samt för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering kan amorteringstiden uppgå till längst 14, 20
resp. 15 år. Lånegarantier för yttre och inre rationalisering samt för egnahemslån
och driftslån lämnas av lantbruksnämnderna medan lånegarantigivningen
för uppförande av lagerhus samt för trädgårdsnäringens rationalisering
handhas av lantbruksstyrelsen. Under budgetåren 1948/49—1956/57
har beviljade garantier på jordbruksområdet uppgått till 378,3 miljoner kr.
Det för garantigivning medgivna beloppet har under samma tid uppgått
till 504 miljoner kr. Utlöpande lånegarantier utgjorde i slutet av budgetåret
1956/57 tillhopa 254,3 miljoner kr., medan förlusterna å verksamheten vid
samma tid sammanlagt uppgick till 1 295 904 kr.

Hantverk och småindustri torde vara det område, där statlig lånegaranti
förekommer, som står närmast den verksamhetsgren för vilken garanti nu
ifrågasättes. Lånegarantin åt hantverk och småindustri inrättades efter beslut
av 1954 års riksdag. Bestämmelser i ämnet återfinns i kungörelsen
1954: 409, ändrad genom kungörelse 1956: 319. Enligt dessa kan statlig lånegaranti
beviljas till hantverks- och småindustriföretag eller annat därmed
jämförligt företag för lån, som tages i bank, aktiebolag, sparbank, jordbrukskassa
eller annan kreditinrättning, som av kommerskollegium godkännes.

Lånegaranti kan beviljas för lån avsett för dels nybyggnad, tillbyggnad
eller ombyggnad av fabriks- eller verkstadslokaler eller utförande av mera
omfattande förbättringsarbeten i sådana lokaler, dels anskaffning av maskiner,
arbetsredskap eller verktyg, dels även, där särskilda skäl därtill är,
täckning av behov av rörelsemedel. Lånegaranli må endast, om synnerliga
skäl därtill är, beviljas för lån, där sådan säkerhet kan erbjudas, att lånet
bör kunna utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga
grunder. I län, där företagareförening är lokalorgan, beviljas lånegaranti
endast om lånesumman överstiger det högsta belopp, som må avföreningen
utlämnas utan särskilt medgivande av kommerskollegium, d. v. s.
40 000 kr. Någon gräns uppåt för kollegiums möjlighet att bevilja lånegaranti
är icke fastställd. Lånegaranti förutsätter att lånet skall amorteras
genom årliga avbetalningar och kan i regel icke beviljas för lån med längre
avbetalningstid än 10 år.

Beträlfande säkerhet föreskrives endast, att för industrigarantilån skall
ställas den säkerhet, som med hänsyn till låntagarens ekonomiska ställning
och förhållanden i övrigt kan påfordras. Denna kreditform kan i stort sett
sägas vara byggd på förtroende. Även om bankmässiga säkerheter icke krävs
och säkerheterna i allmänhet är tämligen svaga, uttages säkerheter i den
utsträckning, som bedömes som möjligt och under hänsynstagande till lån -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

tagarens behov av rimlig rörelsefrihet. Normalt brukar förlags- och fastighetsinteckningar
förekomma och i viss utsträckning även borgen.

Lånegaranti beviljas av kommerskollegium. Ansökan ingives till företagareföreningen
i länet. I Stockholm ingives ansökningarna till riksbankens
huvudkontor. Lokalorganet verkställer en förberedande utredning och
överlämnar med eget yttrande ansökningen och övriga handlingar till kollegium.
Det ankommer på lokalorganet att på statens vägnar teckna garanti.
Några direkta bestämmelser om kontroll över sådana företag som beviljats
lånegaranti har icke utfärdats. Företagareföreningen ser emellertid till att
lån för vilket garanti beviljats kommer till avsedd användning. Summan av
beviljade lånegarantier under åren 1954—1957 uppgår till 32,1 miljoner kr.

Allmänna synpunkter på lånegaranti till eldistributionsföretag

Ellånekommittén erinrar först om att statlig lånegaranti innebär, att
staten, i de fall där låntagaren icke själv förmår åstadkomma tillräckliga
säkerheter, inträder som garant för lånevillkorens fullgörande. Låntagaren
har därefter att konkurrera med andra lånesökande om lån i lämplig
kreditinrättning. Den omständigheten att garantistöd beviljats medför sålunda
icke förtur framför andra lånesökande. Statlig garanti finnes redan
på ett flertal områden, och det har nu ifrågasatts alt åstadkomma
en motsvarande anordning till hjälp åt de elektriska dislributionsföretagen
på landsbygden för deras upprustnings- och nyanläggningsbehov.
Kommittén anser att denna form av statsstöd är väl lämpad att applicera
på det här ifrågavarande området och att möjligheter till statsgaranti bör
underlätta för distributionsföretagen att anskaffa de medel, som upprustningen
kräver. De nu existerande lånemöjligheterna ur kraftledningslånefonden
är med hänsyn till fondens ringa behållning små och kan endast
tillgodose en helt ringa del av behovet. Ett garantistöd skulle därför enligt
kommitténs mening verksamt bidraga till att undanröja de brister som nu
vidlåter elnäten på många håll i landet.

EU garantistöd bör, framhåller ellånekommittén, avse såväl upprustningssom
nyanläggningskrediter men begränsas till företag på landsbygden. Riktpunkten
vid garantins beviljande bör vara angelägenheten att se till att elförsörjningen
i bygden tryggas och att elkraft tillhandahålles till ett pris,
som under hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer kan bedömas
såsom normalt. I praktiken torde detta ofta vara liktydigt med de avgifter
vattenfallsstyrelsen tillämpar.

Vid sin prövning av frågan hur eif system med statliga lånegarantier
för elektriska dislributionsföretag lämpligen bör anordnas har utredningen
utgått ifrån att dylika garantier och de bidrag till elupprustning å landsbygden,
som avses skola lämnas ur 50-miljonersbeloppet, bör komplettera
varandra. Man kan enligt kommitténs mening förmoda att ansökan om
garanti ofta åtföljs av en ansökan om bidrag ur nyssnämnda belopp. Eu an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

läggning, som behöver upprustas, kan nämligen ofta vara så nedsliten och
behöva genomgå så omfattande reparationer att kostnaden härför överstiger
lönsamhetsvärdet, d. v. s. det värde, som kan förräntas och amorteras inom
ramen för ett enligt vad nyss sagts rimligt strömpris. Denna överskjutande
så att säga oräntabla del kan tillgodoses helt eller delvis genom bidrag ur
50-niiljonersbeloppet, som är avsett härför. Samma resultat kan självfallet
också helt eller delvis uppnås genom ökat andelskapital eller på annat sätt.
Lånegaranti blir alltså aktuell för den del av medelsbehovet som återstår sedan
bidrag beviljats.

Vad sedan gäller frågan om den närmare utformningen av lånegarantierna
anser kommittén det naturligt att härvid anknyta till de regler som gäller
för garantistödet på andra områden, främst hantverk och småindustri,
med vilka vissa beröringspunkter finns. Garanti bör sålunda endast om
synnerliga skäl föreligger beviljas för lån där sådan säkerhet kan erbjudas,
att lånet kan utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga
grunder. Vidare bör med hänsyn till önskvärdheten och angelägenheten
av enhetlig behandling även ansökningar om garantistöd för elupprustning
bedömas och avgöras centralt. Samtidigt är det emellertid enligt
kommitténs mening angeläget att en sådan ordning skapas för dessa ärendens
handläggning att även de lokala intressena blir beaktade. Även de närmare
bestämmelserna rörande garantilånens utformning bör i stort följa
vad som gäller för lånen till hantverk och småindustri. Kommittén är emellertid
medveten om att härvidlag vissa modifikationer är nödvändiga främst
med hänsyn till den allmänna karaktären av distributionsföretagens verksamhet.

En fråga av vikt är när lånegaranti slutligt bör meddelas. Kommittén anknyter
här till reglerna för egnahemslånen. För dessa lån gäller att de beviljas
innan byggnadsföretaget satt igång men betalas ut först sedan det avslutats.
Innan utbetalning sker skall bl. a. tillses att byggnadsföretaget utförts
på den tid och med iakttagande av de villkor som föreskrivits i beslutet
rörande lånets beviljande. En motsvarande anordning bör enligt kommitténs
mening kunna tänkas även för de nu ifrågavarande garantilånens
del. Preliminärt beslut om lånegarantis beviljande bör sålunda kunna fattas
redan innan upprustningen eller nyanläggningen påbörjas. En förutsättning
för beslut om lånegaranti för nyanläggning måste emellertid vara att
koncession beviljats. Det slutliga meddelandet av lånegaranti sker därefter
sedan arbetena avslutats och godkänts. Ett preliminärt beslut om garantis
beviljande kan underlätta för sökanden att erhålla nödvändiga krediter under
byggnadstiden.

Den anknytning till det allmänna, som distributionsföretagens verksamhet
har, föranleder kommittén att ifrågasätta om icke också vederbörande
kommun bör medverka på ett eller annat sätt i stödet åt elupprustningen.
Kommittén framhåller, att gällande regler på kommunalrättens område icke
anses lägga hinder i vägen för kommun att stödja ett elektrifieringsföretag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

Flera exempel finns på att kommun erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att teckna
borgen för ett dylikt företag under förutsättning bl. a. att ingen enskild obehörigen
gynnas samt att kommun skall äga utse styrelseledamot eller revisor
i företaget i fråga.

I direktiven för utredningen har förutsatts att därest kreditgaranti ordnas
för de elektriska distributionsföretagens del utlåningen från kraftledningslånefonden
skall upphöra. Lånemöjligheterna ur fonden är, understryker
kommittén, begränsade och förslår långt ifrån att i rimlig omfattning
tillgodose det årliga lånebehovet, något som också kraftigt framhölls i
samband med remissbehandlingen av elupprustningskommitténs betänkande.
I slutet av 1958 förelåg ansökningar om lån ur fonden å tillhopa 3 819 000
kr. Den sammanlagda kostnaden för erforderlig upprustning och nyanläggning
har av elupprustningskommittén beräknats till ca 150 miljoner kr.
Någon förstärkning av fonden torde icke vara möjlig att räkna med. Kommerskollegium
har vid flera tillfällen hemställt härom men statsmakterna
har icke ansett sig kunna bifalla de framlagda önskemålen. Den finansieringsmöjlighet
som med fondens upphörande bortfaller är sålunda av ringa
betydelse och kommer mer än väl att kompenseras genom lånegarantierna.
Det finns enligt kommitténs uppfattning ingen anledning till erinran mot
att utlåningen från fonden upphör.

Med hänsyn till föreliggande stora upprustnings- och nyanläggningsbehov
finner kommittén det önskvärt att möjligheter till lånegarantigivning
för elektriska distributionsföretag kan påbörjas redan fr. o. m. den 1 juli
1959.

Låntagare och lånestorlek m. m.

Liksom när det gäller upprustningsbidragen bör enligt kommitténs uppfattning
samma möjlighet till lånegaranti i princip föreligga för samtliga
typer av företag. Garantin skall i enlighet med kommitténs direktiv avse
såväl upprustnings- som nyanläggningskrediter men begränsas till företag
med elkraftdistribution på landsbygden. Utgångspunkt, när det gäller att ta
ställning till frågan om garanti skall beviljas eller ej, skall vara företagets
förmåga att med rimligt strömpris förränta och amortera nedlagt
kapital samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på
långt sikt driva verksamheten utan förlust. Till grund för beräkningarna
rörande förräntningen synes böra läggas vid ansökan rådande ränteläge,
varvid dock hör beaktas de risker för ökade utgifter som en förändring
häri kan medföra. Garantigivningen bör liksom bidragsgivningen förbindas
med åtgärder för organisatorisk sanering av irrationella distributionsföretag,
exempelvis sammanslagning av 2 eller flera företag som icke var för sig
kan uppfylla nyssnämnda fordringar på förräntning m. m. Garanti skall
vidare icke beviljas där det finns anledning antaga alt erforderliga medel
kan anskaffas på annat sätt. Vid en överlåtelse av ett företag, som erhållit
lånegaranti, bör möjlighet finnas till omprövning av garantin.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

Vad härefter angår frågan om lånestorleken erinrar kommittén om att för
hantverkets och småindustrins del ingen gräns för garantins storlek uppåt
är bestämd. Däremot är ett lägsta belopp fastställt. Detta är fixerat till
40 000 kr. Lån understigande detta belopp kan icke förses med statlig garanti,
något som sammanhänger med att företagareföreningarna själva har
möjlighet att bevilja lån intill detta belopp. Någon motsvarighet till det stöd
hantverk och småindustri har från företagareföreningarna existerar icke
för elföretagens del. Det torde därför i princip icke vara möjligt att fastställa
någon nedre gräns för garantilånens storlek när det gäller dessa
företag. Risken för att det beslutande organet skall besväras i allt för hög
grad med ansökningar om lån å helt obetydliga belopp torde icke vara alltför
överhängande. Någon gräns uppåt för garantigivningen finns lika liten
anledning fastställa. Beträffande räntan å de för elföretagen beviljade garantilånen
är särskilda bestämmelser enligt kommitténs uppfattning icke
erforderliga.

Ansökan om statsgaranti skall ingivas till det centrala, garantibeviljande
organet samt vara försedd med upplysningar till ledning för beräkning av
företagets värde vid tiden för ansökans ingivande, uppgifter om de avsedda
arbetenas omfattning och kostnaden härför, räntabilitetskalkyl, kontrakt
eller annan förbindelse om råkraftleveranser in. in. Vid nyanläggning skall
uppgift om erhållen koncession lämnas. Vid ansökan bör vidare liksom när
garanti sökes för hantverks- eller industrilån vara fogad förklaring av kreditinrättning
att den är beredd att utbetala lån därest garanti beviljas. Det kan
för det enskilda distributionsföretaget med hänsyn kanske bl. a. till brist
på teknisk personal vara förenat med svårigheter att upprätta ansökningarna.
Dessa svårigheter torde emellertid kunna övervinnas, då teknisk expertis
vanligtvis torde finnas tillgänglig inom länet i fråga. I ansökan bör
angivas vem som varit företaget behjälpligt med dess upprättande. Kommittén
utgår ifrän att centralorganet kommer att utfärda detaljerade föreskrifter
rörande de uppgifter som skall åtfölja ansökan. Sedan ansökan inkommit
till centralorganet synes den böra bli föremål för remiss till lokala och
andra instanser.

Säkerheter, avskrivning och kontroll

Avsikten med den statliga lånegarantin är, framhåller kommittén, att
möjliggöra en upplåning i sådana fall där låntagaren icke med de säkerheter
han erbjuder kan få lån till erforderligt belopp enligt vedertagna bankmässiga
grunder. Det ligger sålunda i sakens natur att staten vid garantis
beviljande ikläder sig vissa risker. En allmän regel är emellertid att låntagaren
genom egna säkerheter så långt möjligt skall söka eliminera dessa
risker. På de 2 eldistributionen närliggande områden, där statsgaranti nu
förekommer, hantverk och småindustri samt jordbruk, är det fråga om att
i huvudsak tillgodose ett enskilt intresse. Vidare är dessa båda företagstyper
för sin avsättning och därmed lönsamhet starkt beroende av sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

ovissa faktorer som konjunkturutvecklingen och prisbildningen pa olika områden.
För elföretagens del är situationen i viss mån en annan. Visserligen
tillgodoses även här ett enskilt intresse, men företagens verksamhet är i hög
grad en angelägenhet som berör hela bygden. Elföretagen löper icke heller
på samma sätt som de båda andra nämnda företagsgrupperna risker för avsättningssvårigheter
för sin produkt. Dessa företags möjligheter att försäkra
sig om betalning för sina tjänster är därjämte väsentlig bättre än andra företags.
Det sagda gör att förlustrisken redan från början framstår som betydligt
mindre vid en garanti åt ett elföretag än åt ett industri- eller jordbruksföretag.
De säkerheter elföretagen kan lämna för eu tecknad garanti torde
huvudsakligen komma att utgöras av inteckning i föreningens fasta anläggningar
och inventarier samt personlig borgen, säkerheter som f. ö. torde vara
vanliga också i andra fall där statlig lånegaranti förekommer.

Jämlikt lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering
av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
kan elektriska distributionsanläggningar bl. a. belånas genom inteckning i
den fastighet, varå huvudstationen eller den station, å vilken dislributionsledningarna
jämte övriga stationer, understationer, registrerats, är belägen.
Registrering verkställes av kommerskollegium enligt nyssnämnda lag och
kungörelsen den 23 december 1920 (nr 887) om förande av register över
elektriska anläggningar. Registreringen innebär, att ledningar och stationer
(understationer), som är förbundna med huvudstationen, registreras å denna,
varigenom ledningar och understationer anses bli tillbehör till den fastighet,
å vilken huvudstationen är belägen. Ansökan om registrering skall
bl. a. åtföljas av firmaregistreringsbevis, karta över huvudstation, ledningar
och understationer samt redogörelse för anläggningen.

Registreringen anses vara en förhållandevis omständlig procedur. Det är
framför allt fastighetsuppgifterna som kan vara mycket besvärliga att få
fram och som kräver en noggrann och tidsödande kontroll. Registrering beviljas
vidare utan tidsbegränsning. Med hänsyn till de ändringar i ledningarnas
sträcking och i fastighelsbeteckningarna som sker tid efter annan och
som anläggningsinnehavaren icke är skyldig att uppge till kollegium föreligger
risk för att den ursprungliga registreringen så småningom mer och
mer avviker från verkligheten. Detta i sin tur kan leda till dubbelregistrering,
d. v. s. att eu understation med tillhörande ledning blir registrerad
2 gånger. Det kan också inträffa att den kan bli registrerad för 2 olika
företag. Denna oklarhet beträffande en registrerings omfattning har gjort
att banker och andra kreditinrättningar visat sig mindre benägna att bevilja
lån mot inteckning i elnätet som säkerhet. Ett ytterligare skäl till denna
obenägenhet ligger däri att nätet representerar ett egentligt värde endast så
länge det används för kraftöverföring. Skulle på grund av företagets iråkade
obestånd detta bli avstängt från kraftleverans utgörs elnätets värde endast av
det belopp som försäljningen av ledningstråd, stolpar in. in. kan inbringa.
En långivare med säkerhet i elnätet kan alltså, därest han vill undvika förlust,
bli nödsakad överta driften av företaget. De nämnda omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

har medfört att registrering sökes i liten omfattning och distributionsföretagen
söker i stället tillhandahålla andra former av säkerheter.

Inteckning förekommer också i den formen att förlagsinteckning, som sökes
på vanligt sätt hos vederbörande domstol, meddelas i föreningens inventarier.

Den vid sidan av inteckning gängse formen av säkerhet som elföretagen
vanligen tillhandahåller utgörs som tidigare nämnts av personlig borgen,
oftast tecknad av en eller flera ledamöter av företagets styrelse. Lämpligheten
av denna anordning kan enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas.
Kommittén finner det icke vara rimligt alt enskild person skall behöva
åtaga sig ett ansvar för så höga belopp som det i dag vanligen blir
Iråga om vid ett upprustnings- eller nyelektrifieringsföretag. Det blir dessutom
ofta fråga om ett åtagande på lång sikt, vilket i många fall torde få
övertagas av borgenstecknarens sterbhus. Denna ordnings olämplighet understrykes
ytterligare därav att borgensmannen-styrelseledamoten knappast,
som t. ex. ägaren av ett industriföretag, torde ha större fördel av sitt
åtagande än andra delägare i företaget.

Av den föregående redogörelsen framgår att den för inteckning nödvändiga
registreringen av elektriska anläggningar är en tungrodd och omständlig procedur.
Vidare föreligger alltid risk för en viss otillförlitlighet beträffande
vilka anläggningar som omfattas av registreringen. Registreringsförfarandet
är visserligen föremål för översyn inom kommerskollegium men arbetet
härmed torde enligt vad kommittén inhämtat bli tidsödande och kan därför
icke väntas bli avslutat inom den närmaste tiden. Redan vad nu sagts innebär
att elnätet har ett begränsat värde som säkerhet. Härtill kommer att elnätet
har ett värde endast så länge det transporterar elektrisk kraft. Om kraftleveransen
upphör löper säkerhetsinnehavaren risken att få övertaga distributionen.
De nu nämnda omständigheterna har gjort att kommittén allvarligt
kommit att ifrågasätta elnätets värde som säkerhet. Banker och andra
kreditinrättningar torde i regel icke godtaga det som ensam säkerhet, något
som omvittnats vid kommitténs överläggningar med såväl elektrifieringsberedningen
som Landsbygdens elnämnd. Då tanken på personlig borgen som
säkerhet för en statlig garanti tidigare avvisats har kommittén icke kunnat
finna lämplig säkerhet. Kommunal borgen kan ju inte gärna krävas, då om
sådan tecknas den statliga garantin skulle bli obehövlig.

Med utgångspunkt från de regler som vanligen gäller för statlig lånegaranti
skulle sålunda med hänsyn till bristen på lämpliga säkerheter det icke
vara möjligt att genomföra detta system med lånegarantier på här ifrågavarande
område. Mot detta står emellertid det allmänt omvittnade behovet aA
en snar upprustning av landsbygdens elnät. Kommittén har därför funnit
det vara angeläget att söka finna en sådan lösning på förevarande spörsmål,
att statliga lånegarantier skulle kunna beviljas utan iakttagande av de krav
på säkerheter, som gäller på andra områden, där sådana garantier förekommer.
Enligt kommitténs mening föreligger också vissa förutsättningar
för att så kan ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Tidigare har framhållits den mindre förlustrisk som föreligger vid en
garanti åt ett elföretag än åt ett industri- eller jordbruksföretag bl. a. med
hänsyn till det förras bättre och jämnare avsättningsmöjligheter. Kommittén
erinrar även om den betydelse bidragen ur 50-miljonersbeloppet har för att
minska förlustriskerna, då därmed den del av upprustningskostnaden som
icke är möjlig att göra räntabel med ett gängse och rimligt strömpris avses
komma att bestridas. Framför allt understryker emellertid kommittén att
värdet ur statens synpunkt av en säkerhet bestående i inteckningar i registrerade
elektriska fastigheter är av mycket tvivelaktigt värde. Om staten
skulle göra sin rätt gällande på grundval av en dylik inteckning skulle detta
nämligen endast kunna ske genom ett övertagande av säkerheten, d. v. s.
det företaget tillhöriga elnätet. Detta skulle i sin tur kunna leda till att staten
tvingades att åtaga sig nya ekonomiska förpliktelser för att sätta nätet
i sådant skick att eldistributionen inom området kunde fortsätta. Viktigare
än säkerheter av detta slag är därför, poängterar kommittén, att beviljande
av lånegaranti förenas med sådana villkor i fråga om garantins omfattning,
företagets konsolidering och kontroll över den fortsatta verksamheten, att
man i möjligaste mån förebygger uppkomsten av sådana risker som ställandet
av säkerheter är avsett att eliminera.

I ellånekommitténs betänkande framhålles vidare, att spörsmålet om och
i vilken utsträckning säkerheter bör krävas för statliga lånegarantier nära
sammanhänger med frågan hur långt dessa garantier skall sträcka sig och
i vilken takt de av staten garanterade lånen skall amorteras. Behovet av
säkerheter blir givetvis större i samma mån som de utställda garantierna
skall täcka en större del av de lånesökande företagens sammanlagda ekonomiska
förpliktelser. Likaledes måste kravet på säkerheter skärpas om de
garanterade lånen skall ha en förhållandevis lång löptid och svårigheterna
att på förhand bedöma företagets ekonomiska förhållanden under hela lånetiden
därigenom ökas. Om man skall uppge kravet på säkerheter för de
av staten utställda garantierna blir det därför nödvändigt att dels begränsa
det statliga åtagandena på sådant sätt, att alltför långt gående förlustrisker
undvikes, dels bestämma den maximala låneliden så att en alltför hög grad
av ovisshet beträffande företagets ekonomiska förhållanden under hela lånetiden
undvikes, dels även ordna med någon form av kontroll av hur företagen
skötes. De åtgärder i dessa hänseenden, som det kan bli fråga om,
synes kommittén i och för sig icke behöva bli oskäliga eller komma att utgöra
en alltför stark begränsning av möjligheterna att genom lånegarantier
stödja kreditbehövande distributionsföretag. Som nyss nämnts har staten
redan utfäst sig att genom bidrag från det förut berörda 50-miljonersbeloppet
från distributionsföretagen avlyfta den del av upprustningskostnaden,
som icke kan amorteras och förräntas vid tillämpning av normalt strömpris.
Uppläggningen av denna bidragsverksamhet förutsätter att till grund
för bidragen skall läggas en ekonomisk kalkyl av vilken skall framgå företagets
möjligheter att på längre sikt bära sina kostnader. Redan i samband
med prövningen av bidragsansökningar bör sålunda ett gott underlag er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

hållas för en bedömning av företagens ekonomiska bärkraft. Enligt kommitténs
mening bör man vidare räkna med att en del av de sammanlagda
tillgångar, som ett distributionsföretag efter genomgången upprustning förfogar
över, skall basera sig på insatser av medlemmarna eller annat av lokala
intressenter tillskjutet kapital.

Från dessa utgångspunkter har kommittén kommit till den uppfattningen
att statliga lånegarantier bör kunna beviljas upp till ett belopp motsvarande
högst 75 procent av det värde, som föreningens anläggningar enligt
det garantibeviljande organets uppfattning äger efter upprustningens genomförande.
Vid denna värdering skall självfallet icke medräknas det bidrag
som företaget kan ha erhållit av 50-miljonersbeloppet för upprustningens
genomförande. Dessa bidrag är nämligen avsedda att bringa ned
den på företaget själv belöpande upprustningskostnaden till en sådan nivå
att företaget därefter som nyss framhållits skall kunna förränta och amortera
det investerade kapitalet med tillämpande av ett inom området normalt
strömpris. Den omständigheten att elt distributionsföretag erhållit statsbidrag
bör sålunda icke påverka dess möjligheter att komma i åtnjutande
även av statliga lånegarantier. Det förhållandet att lånebehovet i samband
med en upprustning varierar mellan olika företag bör i och för sig icke heller
medföra att någon åtskillnad göres mellan dem i fråga om möjligheterna
att erhålla lånegarantier upp till den nyss angivna gränsen.

Däremot är det enligt kommitténs mening angeläget att en sådan begränsning
som nyss sagts fastställes för lånegarantierna. I realiteten innebär
detta endast, att man i allmänhet bör kräva, att ett elektriskt distribu(ionsföretag
skall disponera eget kapital eller genom olika åtgärder anskaffa
ett kapital som svarar emot 25 procent av värdet av företagets anläggningar.
Beträffande flertalet elektriska distributionsföretag förmodar kommittén, att
denna gränsdragning icke innebär några ekonomiska problem. Dock måste
man räkna med att det kan finnas distributionsföretag beträffande vilka
denna förutsättning icke föreligger. Det kan givetvis beträffande sådana
företag göras gällande all den hjälp, som de erhåller genom den statliga
lånegarantin, icke blir tillräcklig för att möjliggöra genomförandet av en
upprustning. I flertalet fall torde emellertid lånegarantierna tillsammans
med statsbidragen täcka en så stor del av den sammanlagda upprustningskostnaden,
att det icke innebär några mera betydande svårigheter för distributionsföretagen
att på andra vägar anskaffa det kapital, som härutöver kan
komma att erfordras. Beträffande det sätt på vilket denna kapitalanskaffning
skall ske hör enligt utredningens uppfattning några särskilda föreskrifter
icke ges. Det bör sålunda stå företaget fritt att anskaffa den del
av det sammanlagda kapitalet, som icke täckes av statliga lånegarantier,
exempelvis genom en ökning av insatskapitalet eller genom anskaffande av
krediter mot annan säkerhet till exempel kommunal eller enskild borgen.
Den garantibeviljande myndigheten bör emellertid tillse att i förekommande
fall amorteringsplanen för dylika krediter blir sådan att företagets möjligheter
att på längre sikt fullgöra sina andra ekonomiska förpliktelser därigenom
icke försvåras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Kommittén är medveten om att förlustrisker i vissa fall kan uppkomma
därigenom att den ekonomiska utvecklingen inom ett distributionsföretags
område kan gestalta sig ofördelaktigt på grund av befolkningsomflyttning
eller nedläggande av en för traktens näringsliv viktig industri. Vissa riskmoment
av detta slag är ofrånkomliga och torde få accepteras. I den mån
dylika risker kan förutses men statligt stöd till elupprustning likväl anses
böra lämnas bör dylika osäkerhetsmoment i möjligaste mån beaktas vid
fastställande av de bidrag företagen kan erhålla för upprustning eller nyanläggning.
Vidare bör vid fastställandet av bidragens storlek rimlig hänsyn
tagas till ovissheten om räntenivån. Ovanstående synpunkter bör därför beaktas
vid utarbetande av den räntabilitetskalkyl som skall ligga till grund
för bidragsgivningen.

Kommittén har tidigare uttalat sig för att preliminärt beslut om garantis
beviljande skall kunna fattas innan en upprustning eller nyanläggning påbörjas
men att garanti slutligt skall meddelas först sedan arbetena avslutats
och godkänts. Kommittén har vidare utgått ifrån att ett dylikt preliminärt
beslut om garanti kan underlätta för sökanden att erhålla nödvändiga krediter
under byggnadstiden. I den mån särskilda säkerheter krävs för erforderligt
kapital under denna tid, d. v. s. intill dess garantin slutligt träder
i kraft, bör det vara möjligt för vederbörande kommun att åtaga sig detta
engagemang genom borgensteckning.

Frågan om kravet på säkerhet återverkar icke bara på garantibeloppets
storlek utan även på företagens årliga avskrivningar och på kontrollen av
företagen. Kommittén framhåller särskilt vikten av att den årliga avskrivningen
göres så stor att den svarar icke bara mot erforderlig amortering
utan även emot andra uppkommande behov så att när en upprustning på
nytt aktualiseras medel icke helt saknas härtill t. ex. av det skälet att prisnivån
då är en annan. Kommittén erinrar i sammanhanget om de av Kungl.
Maj:t den 16 maj 1958 meddelade föreskrifterna för bidragstilldelningen.
Dessa innebär bl. a., att bidragen bör till storleken avpassas på sådant sätt
att företagen görs bärkraftiga för framtiden och sålunda blir i stånd att med
tillämpning av normalt strömpris förränta och amortera förefintliga lån
samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna. Avskrivnings- och
amorteringstiden bör sålunda också avpassas med hänsyn till strömpriset.
En kort amorteringstid med alltför höga strömpriser som följd är lika litet
önskvärd som eu lång amorteringstid med låga strömpriser och ökade risker
för anläggningens förfall. Vid bestämmande av förhållandet mellan strömpris
och amorteringstid bör tillses att det förra avpassas så att det möjliggör
en i förhållande till anläggningarnas livslängd tillräcklig avskrivning samtidigt
som abonnenternas krav på ett rimligt strömpris tillgodoses. Avsaknaden
av säkerheter gör emellertid enligt kommitténs uppfattning att staten
bör ställa krav på eu något kortare amorteringstid än som eljest skvdle
behövt vara fallet.

Kommittén har vid sina överväganden om avskrivningstiden utgått från
och anknutit till vad som regelmässigt tillämpas inom de av vattenfallssty £

Itihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

relsen administrerade distributionsföretagen. Detta har för kommittén ställt
sig naturligt alldenstund kommittén i sitt resonemang om gängse eller rimligt
strömpris närmast, som tidigare sagts, syftat på distributionspriser som
nämnda ämbetsverk tillämpar. En sålunda bestämd avskrivningstid skulle
vidare medföra den fördelen, att den skulle bidraga till att skapa likartade
kalkyleringsgrunder. Den åsyftade avskrivningstiden utgör vanligen 25 år.
En sålunda avpassad avskrivningstid skulle vidare i stort tillgodose de synpunkter
kommittén tidigare anfört rörande avskrivningens förhållande till
strömpriset m. m. Utredningen förordar därför att tiden för avskrivning av
en anläggning för vilken statlig garanti tecknats bestäms till 25 år.

Det är angeläget understryker kommittén såväl för staten som för annan
garant för ett upprustnings- eller nyanläggningsföretag att tillse att förluster
icke uppstår därigenom att företag, för vilket garanti tecknats, drivs på
ett mindre lämpligt sätt. Att åtgärder vidtages för att företaget så långt
möjligt skall drivas på ett affärsmässigt sätt blir så mycket angelägnare om
garantier i enlighet med vad i det föregående föreslagits skall tecknas utan
krav på säkerhet. Kommittén anser det därför rimligt att det ordnas med
någon form av kontroll av företagen avseende såväl den tekniska som den
ekonomiska sidan av deras verksamhet. Beträffande anläggningar för vilka
lån beviljats ur kraftledningslånefonden sker viss teknisk kontroll genom
kommerskollegii elektriska inspektion.

Det ligger i sakens natur att kontrollbehovet minskar alltefter storleken
på föreningens egen insats eller i samma takt som förlustrisken sjunker.
Kommittén påpekar att även om företaget vid lånets beviljande visat sig ha
en god ställning, denna efter bara några år kan bli helt annorlunda om företaget
skötes mindre väl. Efter den sanering som skett genom bidragen torde
emellertid enligt kommitténs mening en dylik utveckling icke behöva inträffa
alltför ofta. Vidare föreskrivs i koncessionsvillkoren att distributionsanläggningen
skall hållas i gott skick. I den mån kommunerna kommer att
på ett eller annat sätt engageras i samband med upprustnings- och nyanläggningsföretagen
kan en ytterligare säkerhet vinnas för att distributionsföretagen
icke misskötes. Kommittén erinrar också om det personliga ansvar
som åvilar styrelseledamöterna i en ekonomisk förening eller aktiebolag.

Den kontroll det här kan bli fråga om synes emellertid — med hänsyn dels
till vad nyss sagts, dels till det förhållandet att statens garanti icke avser
hela lånebehovet, dels till att toppriskerna i vissa fall kan undanröjas genom
bidrag ur 50-miljonersbeloppet — icke behöva göras alltför detaljerad
och omfattande. Det är emellertid enligt kommittén angeläget att möjlighet
finns för det lånegarantibeviljande organet att vid behov och efter samråd
med den koncessionsbeviljande myndigheten föranstalta om en såväl teknisk
som ekonomisk kontroll av ett företag som erhållit lånegaranti. Teknisk
expertis torde kunna ställas till förfogande av kommerskollegium eller
vattenfallsstyrelsen eller också kan den möjligheten tänkas att en konsulterande
elektrotekniker på orten anlitas. Den ekonomiska kontrollen, som
närmast bör avse företagets taxepolitik och avskrivningsmetoder, synes i

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

första hand kunna tillgodoses därigenom att distributionsföretaget i samband
med garantigivningen ålägges att varje år inkomma till det garantibeviljande
organet med verksamhetsberättelse, vilken utom balansräkning
samt vinst- och förlusträkning bör innehålla sådana uppgifter som den garantibeviljande
i övrigt anser erforderliga. Vid behov bör självfallet särskild
bokgranskning kunna företagas.

Man torde enligt kommitténs uppfattning kunna räkna med att eu kontroll
av det slag som här skisserats icke behöver bli särskilt betungande för
den myndighet som skall utöva densamma. I den mån mera ingående detaljgranskning
av enskilda företag blir nödvändig torde oftast särskild expertis
kunna anlitas.

Handläggningen av garantiärendena

Kommittén har tidigare uttalat sig för att ansökningar om lånegaranti —
framför allt med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet — skall bedömas
och avgöras centralt. De 2 organ, som främst kan komma i fråga härvidlag,
finner kommittén vara kommerskollegium och elektrifieringsberedningen.
Kollegium handhar — bortsett från vissa speciella ärendesgrupper som avgörs
av Kungl. Maj :t — koncessionsfrågorna. Ämbetsverket är också genom
sin elektriska inspektion tillsynsmyndighet å det elektriska området. Det
skall vidare enligt sin instruktion pröva eller bereda ärenden rörande reglering
av priset på elektrisk ström. Klagomål i olika hänseenden rörande eldistributionen
skall även avgivas till kommerskollegium. I den mån den tekniska
sidan avses prövar och avgör kollegium själv ärendena. Berör klagomålen
prissättningen å elektrisk ström skall jämlikt lagen den 27 juni 1992
(nr 71) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ämbetsverket,
därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, för prövning
överlämna den till statens prisregleringsnäinnd för elektrisk ström, vari såväl
leverantörs- som förbrukarintressena är företrädda. Ellånekommittén erinrar
även om att kommerskollegium tillsammans med lantbruksstyrelsen
avgör ärenden rörande lån ur kraftledningslånefonden, ävensom att kollegium
handlägger frågor om statsgaranti å lån till främjande av hantverk
och småindustri.

Elektrifieringsberedningen, som inrättades 1941 (1940), skall jämlikt sin
instruktion taga den befattning med ärenden angående statsbidrag till landsbygdens
elektrifiering, som Kungl. Maj :t närmare bestämmer. Beredningens
huvuduppgift utgöres av fördelning av bidrag ur reservationsanslaget
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering avseende dels nyanläggning av
elektriska distributionsnät in. in., dels upprustning av dylika nät.

Vid bedömningen av frågan om vilken myndighet som skall handha garantigivningen
måste man, påpekar kommittén, hl. a. beakta dessa ärendens
samband med ärenden rörande statsbidrag. En ansökan om statsgaranti torde
ofta åtföljas av en ansökan om bidrag ur befrämjandeanslaget. Kommittén
erinrar om att elektrifieringsberedningen vid sin bidragstilldelning

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

skall tillse bl. a. att bidraget avpassas så att företaget göres bärkraftigt för
framtiden. Kalkyleringsgrunden måste i stort sett vara densamma vid beviljande
av statsgaranti som för erhållande av bidrag. Handläggningen av
dessa båda led i upprustningsstödet synes därför enligt kommittén naturligen
böra läggas till en och samma myndighet. För ett sådant sammanförande
av ärenden talar även det förhållandet att distribulionsföretagen slipper
att i upprustningsärenden vända sig till 2 olika myndigheter. Av vikt är
också att det organ som har hand om garantigivningen även skall kunna
bedöma och ge besked om sökandens möjlighet att erhålla bidrag till upprustning
eller nyanläggning. Med hänsyn till angelägenheten att så långt
möjligt skapa bärkraftiga företag utgår kommittén ifrån att möjligheten
härtill undersöks och resultatet meddelas sökanden även i de fall där han
icke själv ifrågasatt bidrag.

Vad här anförts ger enligt kommitténs uppfattning vid handen att övervägande
skäl talar för att handläggningen och avgörandet av ifrågavarande
garantiärenden anförtros elektrifieringsberedningen, och kommittén förordar
därför att så sker. Kommittén förutsätter emellertid att ett nära samarbete
kommer att äga rum mellan kommerskollegium och elektrifieringsberedningen.
En ytterligare fördel med att förlägga handläggningen till elektrifieringsberedningen
är den, att beredningen i sig innesluter representanter
för såväl kommerskollegium, konsumenter, råkraftleverantörer som de
särskilda landsbygdsintressena. Sistnämnda omständighet finner kommittén
särskilt viktig då det med garantiteckningen avses att tillgodose just
nämnda intressen.

Enligt kommitténs mening erfordras en instans mellan sökanden och
den centrala myndigheten. När det var fråga om inrättande av lånegarantier
för hantverk och småindustri ansågs det helt naturligt att den lokala
organisationen — företagareföreningen — skulle få tillfälle att yttra sig.
Det betraktades snarast som nödvändigt för en riktig och rättvisande bedömning
av ärendet. Kommittén finner att ett motsvarande behov i minst
lika hög grad gör sig påmint när det gäller att bedöma ansökningar om
lånegaranti från de elektriska distributionsföretagen. Enligt kommitténs
mening torde ett lånegarantisystem för de elektriska distributionsföretagens
del icke kunna fungera tillfredsställande utan en bedömning också på det
lokala planet av inkomna ansökningar. Den lokala bedömningen bör framför
allt beröra frågor av mera allmängiltig karaktär såsom behovet av upprustning
och i samband därmed även turordningen mellan flera sökande,
sökandens förutsättningar att i fortsättningen handha den elektriska distributionen,
hans förmåga att infria åtaganden i samband med upprustningen
in. in. Den lokala instansen bör också lämna upplysningar om sökandens
hittillsvarande verksamhet samt ha sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna
att förenkla och rationalisera den elektriska distributionen inom en
bygd. Bl. a. kan detta mål nås genom sammanslagning av 2 eller flera föreningar.
En viktig uppgift för den lokala instansen bör slutligen också vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

att se till att de intressenter, enskilda och allmänna, som kan komma alt
beröras av ett upprustningsföretag får tillfälle att ge sin mening tillkänna.

Skall de uppgifter, vilka kommittén tänkt skola ligga på det lokala planet
bli tillfredsställande lösta krävs att det organ, som skall handha dem, har
en ingående kännedom i första hand om förhållandena på den ort eller inom
den bygd, som beröres av ett upprustningsföretag, men även om trakten omkring
samt helst även hela länet i övrigt. Enligt kommitténs uppfattning
är det inom länet endast länsstyrelserna som kan tillgodose de syften som
den lokala bedömningen skall tjäna. Länsstyrelsen är redan nu inkopplad
på elektrifieringsfrågor. Den är sålunda regelmässigt remissinstans hl. a.
i frågor som avser lån ur kraftledningslånefonden. Likaså höres alltid länsstyrelsen
över ansökningar om koncession samt i sådana fall där kommun
söker tillstånd att teckna borgen för en elektrisk distributionsförening.

Kommittén påminner, att chefen för jordbruksdepartementet i propositionen
1958: 116 anförde med avseende på länsstyrelsernas medverkan
bl. a., att den regionala administrationen av ärenden rörande bidrag till elnätupprustning
borde åvila länsstyrelserna. Vidare borde de liksom tidigare
i elektrificeringsärenden till det centrala administrationsorganet på området
avgiva utlåtanden över bidragsansökningarna samt vidtaga härför erforderliga
kompletterande undersökningar. Dessutom borde det ankomma på länsstyrelserna
att i vissa fall låta hos dem anställda tjänstemän fungera som
opartiska förhandlingsledare. Några andra uppgifter berörande elnälupprustningen
på landsbygden ansåg departementschefen icke böra åläggas
länsstyrelserna.

De uppgifter som ellånekommittén tänkt sig skola åvila länsstyrelserna i
samband med beviljande av lånegarantier ansluter sig nära till de uppgifter
beträffande själva elupprustningen, som i propositionen 1958: 116 förutsattes
skola åvila länsstyrelserna. De överensstämmer vidare enligt vad
kommittén inhämtat i stort med de uppgifter länsstyrelserna nu har i elektrifieringsfrågor,
d. v. s. att vara ett remissorgan i frågor av mera allmän
karaktär åt den centrala, beslutande instansen. Länsstyrelserna har sålunda
redan stor erfarenhet i ärenden som det här kan bli fråga om. Enligt vad
som förutsattes i sistnämnda proposition skall länsstyrelserna avgiva utlåtande
över avgivna bidragsansökningar. Är en bidragsansökan åtföljd av
en ansökan om lånegaranti torde det vara tillfyllest med ett gemensamt yttrande
över de båda ansökningarna. Detta synes icke behöva bli mycket mer
omfattande än om det endast hade varit fråga om en ansökan om bidrag.
Distribulionsföretagen torde kunna erhålla visst biträde med ansökans uppsättande
av kraftleverantörerna eller, där sådana finns, de elektriska länsföreningarna.
Kommittén utgår vidare ifrån att elektrifieringsberedningen
för alt underlätta ansökningsförfarandet kommer att utfärda detaljerade
anvisningar därom och om vilka handlingar som erfordras. Merarbetet för
länsstyrelserna till följd av garantilåneansökningarna torde därför ej behöva
bli alltför betungande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

Garantiramen

Ellånekommittén erinrar om att det totala upprustningsbehovet för några
år sedan beräknades till 150 miljoner kr. Även om vissa delar härav täcks
genom upprustningsbidragen och företagens egna insatser torde en väsentlig
del återstå för vilken garanti kan hli aktuell. En närmare beräkning av det
totala belopp, för vilket statliga lånegarantier kan komma att erfordras, är
enligt kommittén nu icke möjlig och torde i detta sammanhang icke heller
erfordras, då en garantiram år för år måste fastställas. Med hänsyn till att
det här ofta torde bli fråga om arbeten av betydande omfattning förmodar
kommittén, att ansökningar om garanti icke torde komma att föreligga i
någon större utsträckning inom de närmaste åren. Å andra sidan understryker
kommittén angelägenheten av att man tillser att ett upprustningsföretag
icke hindras av att det beviljande organet saknar teckningsbemyndigande.
Vid avvägningen av dessa båda faktorer har kommittén funnit att
teckningsbemyndigande torde böra lämnas med förslagsvis 5 miljoner kr.
för ett vart av de 2 första åren. Det torde få ankomma på elektrifieringsberedningen
att på grundval av) vunna erfarenheter få framlägga förslag om
garantiramens storlek i fortsättningen.

IV. Yttrandena

Förslaget att införa statlig garanti för lån till nyanläggning och upprustning
av elektriska distributionsnät på landsbygden förordas eller lämnas
utan erinran av i det närmaste samtliga remissinstanser. Ellånekommitténs
förslag till närmare riktlinjer för garantigivningen biträdes ävenledes i huvudsak.
Dock har ett flertal remissorgan redovisat avvikande meningar i
vissa frågor.

Vad först beträffar förslaget att införa statlig lånegaranti
framhåller kommerskollegium, att det otvivelaktigt stora behovet av statlig
medverkan vid ifrågavarande lånegivning i huvudsak kommer att tillgodoses
genom garantin. Det är dock angeläget, anför kollegium, att villkoren
för erhållande av lånegaranti utformas så att svårigheter vid lånens upptagande
icke uppstår. Bl. a. bör räntan ej bindas vid en räntefot, som är
alltför låg i förhållande till den som tillämpas på allmänna lånemarknaden;
kreditinstitutens benägenhet att bevilja lån minskas i sådant fall. Kollegium
har ej något att invända mot att utlåning från kraftledningslånefonden upphör
men utgår från att ämbetsverket under avvecklingen av fonden fortfarande
skall handha kontrollen av utestående lån i enlighet med lånevillkoren,
intill dess lånen slutbetalats. Vidare förutsätter kollegium, att de
inneliggande ansökningar, som ej kan tillgodoses genom kraftledningslånefonden,
får prövas enligt bestämmelserna för den nya stödformen.

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.

De som först konstaterade önskvärdhet och behov av statligt stöd för upprustning
av detaljdistribulionsnäten på landsbygden, var tämligen enstäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

migt av den uppfattningen, att stödet borde bestå av dels statliga lån, förräntade
och amorterade på vanligt sätt, dels statsbidrag. Elkraftutredningen
förordade t. o. m. enbart statliga lån med den formen för det allmännas direkta
ekonomiska uppoffring, att lånen till skäliga delar skulle erhållas räntefritt.
Utvecklingen har nu blivit, att statsmakterna beslutat upprustningsstöd
medelst bidrag men förbigått, eller kanske rättare sagt avvisat, möjligheten
för statliga lån. Det statliga upprustningsstödet reduceras sålunda
till storlek och effektivitet relativt mot vad som framstått och framstår som
behövligt och motiverat.

Med den uppfattning, som vattenfallsstyrelsen har och i åtskilliga sammanhang
förfäktat om den tillbörliga omfattningen av statsstödet åt landsbygdsdistributionen,
framstår det i kommitténs betänkande förordade arrangemanget
som torftigt. Stor tveksamhet måste enligt ämbetsverket också
råda om huruvida den föreslagna lånegarantin kommer att medföra nämnvärd
positiv nytta för de elkonsumenter på landsbygden, som har att dragas
med dålig kraftförsörjning. Vattenfallsstyrelsen påpekar att dessa omdömen
emellertid närmast berör kommitténs direktiv och icke dess sätt att fullgöra
uppdraget, samt att om längre gående åtgärder från statens sida är uteslutna,
den synpunkten får tillämpas, att något är bättre än intet.

Elektrifieringsbercdningen anser, att åtgärder bör vidtagas för ordnande
av statsgaranti för ifrågavarande lån. Beredningen är dock ej övertygad om
att vad ellånekommittén föreslagit är tillräckligt för att behoven av lån skall
bli tillgodosedda, dels med hänsyn till att lånegarantin ej utan vidare innebär
att lån kan erhållas i rådande allmänna kreditsituation och dels med
hänsyn till de begränsningar av statsgarantin, som kommittén förordat.

Landsbygdens elnämnd, i vars yttrande Riksförbundet Landsbygdens folk,
Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund och Kooperativa
förbundet instämmer, liksom även Riksförbundet för elektrifieringen
på landsbygden och Riksföreningen för elstudier framhåller, att lånegarantin
kommer att bli ett mycket verksamt medel i strävandena att genomföra
den beslutade upprustningen av landsbygdens elnät.

Svenska bankföreningen anför, alt den statliga kreditgarantigivningen till
olika ändamål redan nått en omfattning, som är ägnad att framkalla vissa
betänkligheter. En utvidgning av verksamheten till nya områden bör därför
ej ifrågakomma utan starka skäl. Såvitt bankföreningen kunnat finna har
i förevarande fall icke förebragts sådana omständigheter, att ett statligt stöd
i form av kreditgarantier verkligen kan anses motiverat. Eftersom garanti
skall utgå endast för räntabla investeringar borde det icke vara omöjligt att
kapitalanskaffningen i stället ordnas genom tillskott från delägarna eller genom
upplåning på kreditmarknaden i vanlig form. Bankföreningen understryker,
att statliga kreditgarantier icke utgör något botemedel mot besvärligheter,
som har sin grund i kreditrestriktionerna och i knapphetsläget på
kreditmarknaden eller eljest i bristande kreditutrymme. Bankföreningen avstyrker
därför förslaget.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser, alt, ehuru systemet
med statliga lånegarantier hittills i stort sett fungerat väl, det är tvek -

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1959

samt om man bör utvidga systemet även till andra områden. Följden kan oli
att en allt större del av kreditmarknaden på detta sätt tages i anspråk för
speciella ändamål, vilket i ett läge med bristande balans på lånemarknaden
medför motsvarande inskränkning för andra lånesökande. Med hänsyn till
den speciella karaktären hos det nu aktuella låneklientelet och de skäl som
anförts till förmån för systemets tillämpning finner organisationen emellertid
motiv föreligga för att tillämpa systemet även i detta fall under förutsättning
att kreditgarantiramen begränsar sig till det föreslagna beloppet
av 5 miljoner kr. för vart och ett av de 2 närmaste åren. Länsstyrelsen
i Östergötlands län finner det likaså angeläget att annan långivning ej decimeras
genom att tillgängliga medel i alltför hög grad disponeras för lån,
för vilka statlig garanti meddelats. Övergången till kreditgarantisystemet
kommer emellertid i förevarande fall att ske successivt och de belopp, som
kräves för ändamålet kommer ej att bli alltför betydande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det olyckligt att kraftledningslånefonden
slopas. Möjligheterna att erhålla statslån på liberala villkor bör
i stället stärkas.

Svenska sparbanksföreningen understryker kommitténs uttalande, att beviljad
statsgaranti ej medför förtur framför andra lånesökande. Den omständigheten
att statsgaranti föreligger är över huvud taget icke liktydigt
med att kredit också står till förfogande.

Elektrifieringsberedningen uppskattar behovet av teckningsbemyndigande
till 15 miljoner kr. för budgetåret 1959/60. Enligt beredningen bör garantiramen
ej fastställas för mer än ett budgetår framåt. Vidare framhåller beredningen,
att upprustningen av landsbygdsnätet visserligen sker konstant,
men att förhållandena f. n. är särskilt komplicerade genom att koncessionerna
successivt faller för en mängd företag, som tillkom för ett 40-tal år
sedan. Tillkomsten skedde då under mycket stark forcering och någon allmän
planläggning beträffande områden, storlek o. d. förekom ej.

Kommerskollegium anser, att garantibeloppen för de närmaste budgetåren
beräknats i underkant. Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen
i Skaraborgs län, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska elverksföreningen,
Svenska vattenkraftföreningen samt handelskammaren i Gävle.

Mot kommitténs förslag vad angår låntagare och lånestorlek
m. m. har ej riktats några väsentliga anmärkningar. Kommerskollegium
liksom även elektrifieringsberedningen, lantbruks styr elsen och länsstyrelsen
i Östergötlands län anför, att en närmare bestämning av begreppet landsbygd
kan bli erforderlig, eftersom skillnaden mellan tätortsbebyggelse utanför
städerna och statsbebyggelse ofta är obetydlig.

Kommerskollegium framhåller även, att vid beräkningen av ett företags
bärkraftighet förräntningen bör hänföra sig uteslutande till erhållna lån.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser å andra sidan,
att även det egna kapitalet bör medräknas i dessa beräkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

Vad kommittén anfört angående ändamålet med kreditgarantin
lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Några remissorgan har emellertid
angivit exempel på områden, som enligt deras uppfattning bör omfattas
av garantibestämmelserna men vilka icke närmare berörts av kommittén.

Elektrifieringsberedningen framhåller, att lånegaranti endast sällan torde
bli aktuell när det gäller enbart nyelektrifiering. Behov av lån gör sig, påpekar
beredningen, i första hand gällande vid om- eller nybyggnad av befintliga
distributionsanläggningar liksom även vid anläggningar sammanhängande
med rationalisering av distributionen i större sammanhang. Upplåning
kan vidare i någon mån erfordras för vidmakthållande av vissa befintliga
lokala kraftstationer. Syftet med åtgärderna får enligt beredningen
anses vara ett tillrättaläggande efter teknikens och belastningens utveckling
samt ersättning av förslitna anläggningsdelar. Beredningen framhåller att
det emellertid även kan erfordras rörelsekapital för utbetalningar (kraftdebitering
sker i efterskott) och för allmän rationalisering av driften genom
anskaffande av förrådslokaler, transportmedel, kontorsutrustning etc. Därjämte
kan föreligga behov av kapital för täckande av ränteutgifter för lån
under byggnadstiden och av kostnader för teknisk expertis m. m. Vid en
allmän bedömning av ett distributionsföretags behov av krediter för att kunna
tillhandahålla elkraft på normala villkor kan hänsyn sålunda få tagas
till en mångfald förhållanden, som är beroende av varandra. Lånebehoven
kan gälla ändamål, som icke helt hänför sig till själva ledningsnätet. I den
mån ändamålen avser ordnande av rationell drift eller annan åtgärd åsyftande
räntabilitetsförbättring för företaget, bör jämlikt beredningens mening
möjlighet föreligga att i skälig omfattning lämna garantistöd även för
sådant ändamål. Här föreligger en viss skillnad gentemot statsbidrag för
upprustning från det s. k. 50-miljonersanslaget. Detta torde vara begränsat
till att utnyttjas för täckande av kostnader, som kan anses hänföra sig till
ledningsnätets upprustning.

Ett företag kan vid upprustningstillfället eller vid reorganisation i samband
med upprustning ha äldre lån eller skulder av annan art, exempelvis
för inköpt råkraft. Den situationen kan uppstå, att lånet ej kan överföras
till nytt företag och att skulderna i övrigt måste betalas. Ett lån kan därjämte
bli uppsagt utan att företaget har möjlighet att med sina eventuella
säkerheter få nytt lån. Enligt beredningens mening bör möjlighet finnas
alt lämna garanti även för sådana lånebelopp i den mån behovet uppstår
i samband med eller till följd av upprustningen. Detta bör givetvis ej inskränka
på allmänna förbehåll om räntabilitet och om viss lokal insats i
den upprustade anläggningen.

Enligt länsstgrelsens i Kalmar län mening är bestämmelser om lånegaranti
för nyanläggningskrediter mindre angelägna. Den nyelektrifiering det kan
bli tal om ulgöres av s. k. restelcktrifiering av glesbygderna. Denna finansieras
erfarenhetsmässigt, åtminstone i södra Sverige, av bidrag från konsumenterna
ocb staten eventuellt även från kommuner och landsting.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Lantbruksstyrelsen föreslår, att företag vid upprustning även erhåller
kreditgaranti för sanering av låneskulder med högre ränta än bottenlåneräntan
eller med kort löptid.

Kommerskollegium anför, att till upprustning även bör räknas rationalisering
genom hopslagning av ej rationella anläggningar samt överföring
av sådana till andra anläggningar så att en rationell enhet bildas. Att garantigivningen
bör få en rationaliseringspåverkande effekt understrykes
även av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar och Blekinge län. Länsstyrelserna
i Kronobergs och Kalmar län påpekar, att som ett första led i upprustningen
bör länsvis uppgöras översiktliga planer med förslag till reorganisation
och sammanslagning av icke bärkraftiga företag.

Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden anser, att även föreningar,
som helt eller delvis redan rustat upp sina distributionsanläggningar
men ej kunnat anskaffa behövliga penningmedel härför på annat sätt än
genom kraftigt höjda taxor eller lån mot personlig borgen, bör ha möjlighet
att få del av statsbidrag och statlig lånegaranti. Härigenom skulle skapas
möjlighet att avlyfta de personliga borgensåtagandena. Ett liknande förslag
har framlagts av Landsbygdens elnämnd.

Länsstyrelsen i Värmlands län och handelskammaren i Karlstad anser,
att inskränkningen att garanti ej skall förekomma, då lån kan erhållas
enligt vedertagna bankmässiga grunder, bör bortfalla.

Kommittéförslaget att staten vid garantigivningen skall avstå från att
kräva inteckning i de fasta anläggningarna, förlagsinteckning eller borgen
såsom säkerhet tillstyrkes av bl. a. kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret samt fullmäktige
i riksbanken och lämnas i övrigt med några undantag utan erinran av övriga
hörda myndigheter och organisationer. I de yttranden, där invädningar
gjorts mot förslaget, har särskilt framhållits, att låntagarna bör avge förbindelser
att icke för annan skuld använda tillgångarna som säkerhet. Ett
flertal remissinstanser har vidare föreslagit, att garanti bör kunna beviljas
till ett belopp överstigande 75 procent av anläggningarnas värde efter genomförd
upprustning.

Kommerskollegium understryker, att den omständigheten, att statsbidrag
skall utgå för den del av upprustningskostnaden, som icke kan göras räntahel,
uppenbarligen är ägnad att minska förlustrisken för staten. Säkerhet
i form av förlagsinteckning bör dock kunna krävas, där sådan utan svårighet
kan lämnas. Innan 1920 års lag om registrering av elektriska anläggingar
m. m. omarbetats torde det icke vara tillrådligt att erbjuda inteckning
i ett registrerat ledningsnät som säkerhet.

Vattenfallsstyrelsen anför, att det säkerligen är riktigt att avstå från sedvanliga
säkerheter.

Styrelsen framhåller dessutom följande.

Kommittén har underlåtit att beröra proceduren i de fall, då garantin
måste tagas i anspråk. Vid de hittills förekommande statliga lånegarantier,

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

till vilka kommittén hänvisar i sitt betänkande, är normalt föreskrivet,
att om låntagaren icke fullgör sina skyldigheter, långivaren skall uppsäga
lånet till omedelbar betalning. Det torde därvid förutsättas, att långivaren
därefter skall söka med utnytjande av ställd säkerhet och alla lagliga medel
— indrivning, exekutiv auktion, konkurs —- söka återbekomma oguldet
lånebelopp, och det även om låntagaren därmed tvingas upphöra med sin
verksamhet eller lägga om denna väsentligt. Om emellertid motsvarande
förfarande måste prövas mot ett försumligt distributionsföretag, så kommer
det att bli praktiskt omöjligt att gå till yttersta gränsen, d. v. s. i de fall då
ingen vill köpa nät och rörelse i befintligt skick nedmontera och försälja
materielen, detta framför allt för att konsumenterna icke kan ställas utan
ström. De angivna förhållandena motiverar enligt styrelsens mening att som
villkor för lånegaranti bör ställas rätt för staten att övertaga låntagarens
anläggningar och rörelse, därest garantiåtagandena träder i funktion. EU dylikt
övertagande kan nödvändiggöra ytterligare ekonomiska uppoffringar —
soulagering av eventuella andra fordringsägare, bekostande av eftersatt
underhåll och upprustning etc. — men dessa saker måste förr eller senare
klaras upp och då på ett sätt, som icke innebär avelektrifiering.

Statskontoret anser att säkerhet bör krävas för lånegarantin, varvid främst
inteckning i anläggningarna bör komma i fråga. Svenska elverks föreningen
och Svenska vattenkraftföreningen finner, att någon olägenhet icke följer av
att staten kräver bästa möjliga säkerhet, om man blott avstår från prövning
av realsäkerheten. Riksräkenskapsverket samt bank- och fondinspektionen
uttalar likaså betänkligheter mot att slopa kravet på säkerheter. De nu nämnda
myndigheterna och föreningarna liksom även 1956 års fondutredning och
länsstyrelsen i Västernorrlands lön framhåller risken att, om icke säkerhet
kräves, förefintlig säkerhet kan utnyttjas i annan ordning. Låntagarna bör
därför avge förbindelse att icke för annan skuld lämna inteckning i anläggningar
eller inventarier.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att kommittén överbetonat såväl bristen
på säkerhet som risken för förluster. Även risken för staten att nödgas övertaga
distributionen är praktiskt taget obefintlig. Länsstyrelsen poängterar,
att den reella säkerheten ligger i den prövning av företagets lönsamhet, som
skall vara ett villkor för garantin. Länsstyrelsen i Gotlands län slutligen ifrågasätter
det affärsmässiga i kommitténs förslag.

Beträffande den föreslagna begränsningen av kreditgarantin till högst
75 procent av anläggningarnas värde efter upprustningen uttalar cleklrificringsbcredningen,
att vid ett vanligt distributionsföretag lånen motsvarar
endast en del av vad som skulle erfordras vid nyanläggning av hela nätet,
vilket innebär att man har att räkna med vissa lokala insatser i anläggningen.
Då lånegaranti lämnas bör för den vanliga typen av företag nätet efter
upprustning vara ur driftsynpukt något så när jämförligt med en nyanläggning.
Underhållskostnaderna kommer därför, framhåller beredningen, för
stora delar av anläggningen alt under eu följd av år bli relativt obetydliga,
varför ett utrymme för amorteringar kommer att finnas. Härigenom uppstår
automatiskt eu successiv krympning av storleken på en garanti. En begränsning
med 25 procent av garantins storlek vid upprustningens genom -

Kungi. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

förande har sålunda enligt beredningen en ringa praktisk betydelse vid
den tidpunkt i framtiden, då en misskötsel av företaget kan komma till
synes för konsumenterna. Då det gäller ekonomiskt mera svårbemästrade
företag, som erhåller upprustningsbidrag för ernående av räntabilitet, är
förhållandena principiellt desamma. Riskmomentet är dock större, men
inverkan av en begränsning av angiven art blir ändock liten vid den tidpunkt,
då nätet kan vara nedslitet. Beredningen förordar därför, att beloppet
ej maximeras till en procentuell del av anläggningens värde.

Begränsningen av lånegarantins omfattning har för vattenfallsstyrelsens
del väckt besvikelse med hänsyn till den hittillsvarande inställningen, att
upprustningskostnaden bör kunna helt täckas med statliga bidrag och lån.
Det bör på grundval av räntabilitetskontrollen vara möjligt att låta garantin
avse hela beloppet. Genom anknytningen till anläggningarnas värde
kommer begränsningen vidare att fungera egendomligt. Allt talar enligt styrelsens
uppfattning för att garantins begränsning i förhållande till värdet
eller annat bör utgå.

Kommerskollegium finner även regeln olämplig. Det bör enligt kollegii
mening räcka med föreskrifter att sökanden eller lokala intressenter i nöjaktig
omfattning skall bidraga till kapitalanskaffningen. Länsstyrelserna i
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
och Norrbottens län kritiserar likaså begränsningen av garantibeloppet per
företag. Bl. a. framhålles, att den medför svårigheter för de företag, som
måste täcka den återstående delen med lån, samt att den kan verka återhållande
på investeringslusten.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser däremot, att
lånegarantin bör begränsas till 75 procent av de delar av nätet om vilka
upprustning är fråga. Företagen bör alltid till någon del själva bidraga till
kostnaden. Liknande synpunkt har framförts av Svenska elverksföreningen
och Svenska vattenkraftföreningen.

I detta sammanhang må nämnas att enligt Landsbygdens elnämnd och
Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden livslängden för ett elnät
är betydligt längre än av kommittén angivna 25 år, om nätet skötes ordentligt.

Vidare kan omnämnas att statskontoret förordar, alt det garantibeviljade
företaget ålägges att anställa och avlöna en av vederbörande länsstyrelse utsedd
revisor. I samband med säkerhetsfrågorna framhåller ämbetsAerket
även med hänsyn till förfarandet då statens garantiåtagande utlöses vikten
av att kreditinrättningarnas förpliktelser mot garantigivaren klargöres.
Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår, att en företrädare för staten får
säte och stämma i företagets styrelse eventuellt med rätt att deltaga i revisionen
av företagets räkenskaper och förvaltning.

Den av kommittén förordade ordningen för beviljande av
lånegaranti — innebärande att en preliminär garanti skall lämnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

sedan byggnadsplanerna granskats och en definitiv garanti först efter det
vederbörande arbete utförts och blivit godkänt av den garantibeviljande
myndigheten — har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna
men dock blivit föremål för kritik i vissa yttranden.

Kommerskollegium framhåller sålunda, att det är mycket tveksamt om
tillvägagångssättet är praktiskt genomförbart, eftersom penningmedel i regel
måste vara tillgängliga redan från början. Den som icke då kan ställa
godtagbar definitiv säkerhet torde enligt kollegium få svårt att anskaffa
erforderligt kapital. Den ifrågasatta utvägen att begära kommunal borgen
finner ämbetsverket vara ur principiell synpunkt föga tilltalande, och den
torde endast undantagsvis vara framkomlig, eftersom anläggningarna ofta
är belägna inom flera kommuners områden. Det är därför nödvändigt med
slutligt beslut om beviljande av garanti redan innan ett planerat anläggningsarbete
påbörjas. Kommerskollegium föreslår att i stället vid lånet fästes
det villkoret att detsamma skall utbetalas i etapper allteftersom arbetet
fortskrider. Liknande synpunkter och förslag bär framförts av elektrifieringsberedningcn,
vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare, Svenska elverks föreningen, Svenska
vattenkraftföreningen samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens
län.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att vederbörande kreditmyndighet bemyndigas
att allteftersom arbetet fortskrider utbetala exempelvis 90 procent av
garantibeloppet. Resterande 10 procent innehålles tills hela företaget godkänts.
Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar samma anordning som nu
tillämpas för byggnadsbidrag till enskilda vägar, där slutligt beslut lämnas
för 1/3 av erforderligt lån sedan arbetet inom därför bestämd tid påbörjats,
för ytterligare 1/3 av lånet sedan hälften av arbetet utförts och för
återstående del sedan arbetet avslutats.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter, om det av praktiska
skäl kan vara lämpligt alt engagera kommunerna på det av kommittén föreslagna
sättet. Kommunal borgen skulle icke oväsentligt komplicera proceduren.

Förbundet anför vidare.

Som regel torde Kungl. Maj:ts medgivande erfordras för borgensteckning.
Även om utrymme finnes för borgenssumman inom ramen för den underställningsfria
lånerätten synes underställning vara ofrånkomlig på grund
av kommunallagens villkor, att det lån, som borgen avser, årligen måste avbetalas.
Saken kompliceras ytterligare i de fall, då distributionsnätet omfattar
område, som berör flera kommuner. Under sådana förhållanden måste
berörda kommuner först träffa överenskommelse om ansvarsfördelningen
och sedan var för sig ingiva framställning om Konungens medgivande att
teckna borgen. Styrelsen påpekar även att vid kommunal borgensteckning
vederbörande kommun måste utöva teknisk kontroll under byggnadstiden,
enär kommunen i annat fall löper risk, att arbetet ej blir godkänt av det
låncgarantibeviljande organet. Då nämnda organ skall avsyna arbetet efter
dess avslutande kommer sålunda i viss mån dubbelkontroll att förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Kommitténs förslag i fråga om handläggningen av garantiärendena
har i stort sett lämnats utan erinringar. Elektrifieringsberedningen
framhåller dock, att ansökningarna om garanti bör liksom ansökningarna
om bidrag ur anslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
ställas till beredningen men ingivas till vederbörande länsstyrelse.
För de utökade arbetsuppgifterna beräknar beredningen att ytterligare en
befattningshavare eller tillfällig arbetskraft måste anställas vid beredningen,
vilket ökar behovet av anslagsmedel till avlöningar och resor. Beredningen
finner det även önskvärt, att länsstyrelserna kan disponera medel
för sådana översiktliga utredningar, som erfordras för bedömningen av
olika alternativ för organiserande av upprustning och rationalisering.

Ett flertal länsstyrelser påpekar, att de nya arbetsuppgifterna kan komma
att medföra behov för länsstyrelserna att anlita tillfällig arbetskraft och
expertis.

Vattenfallsstyrelsen anför, att vissa svårigheter kan uppkomma, om elektrifieringsberedningens
nya uppgifter medför en stark ansvällning av arbetet
med hänsyn till att ledamöterna i beredningen fullgör detta uppdrag vid
sidan av annan tjänst.

1956 års fondutredning framhåller, att, om garantigivningen och förvaltningen
av garantierna skall handhas av elektrifieringsberedningen, beredningen
bör erhålla tillräckliga resurser för att effektivt kunna sköta denna
närmast bankmässiga verksamhet.

Vad slutligen beträffar uppkommande anslagsfrågor framhåller
elektrifieringsberedningen och lantbruksstyrelsen, att förlusterna till följd
av garantigivningen kommer att uppträda först när 50-miljonersanslaget
upphört. Därefter är särskilda medelsanvisningar erforderliga. 1956 års
fondutredning föreslår, att 5 miljoner kr. av 50-miljonersbeloppet reserveras
för täckande av dessa förluster.

Riksräkenskapsverket förordar, alt ett särskilt förslagsanslag i fortsättningen
uppföres för elektrifieringsberedningens avlöningar och omkostnader,
och att under detta anslag medel anvisas även för övriga utredningsoch
administrationskostader för upprustningsverksamheten.

V. Departementschefen

Staten har sedan länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggnaden
av eldistributionsanläggningarna på landsbygden. Såsom ett led härutinnan
inrättades år 1918 en statlig utlåningsfond, benämnd kraftledningslånefonden,
för långivning till elektriska distributionsföreningar. Genom
senare författningsändringar har möjligheterna att erhålla lån ur fonden
utsträckts till andra företag med eldistribution på landsbygden än elektriska
föreningar. Ursprungligen beviljades lån uteslutande för anläggande
av elnät men kan numera utgå även för upprustning av sådana nät. Lånen,
som kan gälla hela anläggningskostnaden, utlämnas sedan låntagaren
avgivit skuldförbindelse och säkerhet för förbindelsens behöriga fullgö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

rande samt i förekommande fall bevis att koncession för anläggningen
meddelats. Under de 2 första åren är lånen amorteringsfria och skall därefter
återbetalas under vart och ett av de följande högst 18, eller om särskilda
omständigheter föreligger, högst 28 åren. Lånen löper med ränta
lika med normalräntan för lån från statens utlåningsfonder, för närvarande
4,25 procent. Från kraftledningslånefonden har sedan dess tillkomst
totalt utlånats cirka 33 miljoner kronor. Den 1 mars 1959 uppgick behållningen
å fonden till endast 283 000 kronor. Beslut om utlåning meddelas
av kommerskollegium gemensamt med lantbruksstyrelsen.

En annan form för statligt ekonomiskt bistånd i strävandena att förbättra
landsbygdens försörjning med elkraft är utlämnande av statsbidrag.
Alltsedan år 1940 har sådana bidrag utgått till nyanläggningar av elnät och
från och med år 1952 under särskilda omständigheter även till nätupprustning.
Med den förstnämnda bidragsgivningen avses att främja elektrifieringsföretag,
som är i behov av hjälp och för vilka kostnaderna överstiger
vad som kan anses såsom normala utgifter för investeringar av ifrågavarande
slag. Enligt gällande grunder utgår statsbidrag så snart anläggningskostnaden
för ett projekt överstiger en viss gräns. Från och med den 1 juli 1957
tillämpas bestämmelser, innebärande att bidrag kan beviljas för den del av
anläggningskostnaden, som överstiger 200 kronor per normaltariffenhet. Bidraget
skall vidare som regel begränsas till ett belopp av 450 kronor per
sådan enhet. Till nyelektrifieringsbidrag har för innevarande budgetår å
en särskild anslagspost under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering anvisats 4 miljoner kronor. I årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t för budgetåret 1959/60 hos riksdagen hemställt om
en medelsanvisning för ändamålet av samma storlek.

Efter beslut av 1958 års A-riksdag föreligger från och med innevarande
budgetår möjlighet att i betydligt ökad omfattning bevilja statsbidrag till
upprustning av elnät på landsbygden. Bidragen utgår från en särskild anslagspost
under nyss nämnda reservationsanslag. Frågan om upprustningsbidrag
framlades för riksdagen första gången år 1957, då chefen för finansdepartementet
i propositionen 1957: 175, vilken innefattade bland annat
förslag till allmän energibeskattning, uttalade, att statsmakterna för den
närmaste 5-årsperiodcn borde binda sig för ett aldivt handlingsprogram
för energiområdet. Under sagda period skulle bland annat utgå statsstöd
med sammanlagt 50 miljoner kronor till upprustningsåtgärder å landsbygdens
elnät. På grundval av ett av särskilt tillkallade sakkunniga, elupprustningskommittén,
utarbetat förslag rörande dispositionen av beloppet
å 50 miljoner kronor uppdrog jag därefter i propositionen nr 116 till 1958
års A-riksdag vissa riktlinjer för eu dylik upprustning med stöd av statsbidrag.

Det statliga upprustningsstödet bör enligt riksdagsbeslutet inriktas så
att de stödmottagande eldistributionsföretagens anläggningar når sådan
standard, att företagen på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin dislributionsskyldighet
gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

avser rimliga kvantiteter elkraft. I fråga om storleken bör statens bistånd
avpassas så att de stödda företagen göres bärkraftiga för framtiden,
vilket innebär att de sedan upprustningsåtgärderna slutförts kan med
tillämpning av ett under hänsynstagande till samtliga inverkande faktorer
såsom normalt bedömt elkraftpris förränta och amortera förefintliga lån
samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna och även på lång
sikt driva verksamheten utan förlust. Bidrag skall utgå endast om vederbörande
distributionsföretag utnyttjat föreliggande möjligheter att på annat
sätt anskaffa erforderligt kapital till upprustning. Vidare skall bidraget
täcka blott den del av kostnaden, som inte kan förräntas och amorteras på
normalt sätt i rörelsen. Ett företags distributionsrörelse bör jämlikt förenämnda
riksdagsbeslut i princip betraktas som en odelbar enhet. Detta
innebär, att en relativt hög upprustningskostnad inom ett begränsat område
som regel kan utgöra skäl till statsbidrag enbart under förutsättning
att kostnaden inverkar menligt på hela företagets ekonomiska bärkraft.

Avsikten med upprustningsbidragen är att delvis med hjälp av desamma
förbättra distributionsanläggningarna så att företagen blir bärkraftiga för
framtiden. Uppnås inte detta syfte genom beviljande av ett belopp av efter
förhållandena rimlig storlek bör bidragsansökan avslås. Ett dylikt avslag
bör utgöra skäl för företaget i fråga att åstadkomma en reorganisation av
detsamma. Irrationella och på längre sikt oräntabla företag bör sammanslås
eller uppgå i större enheter. Vid en dylik rationalisering bör någon
principiell bundenhet vid en vass storleksordning inte föreligga. Någon viss
företagsform bör ej givas företräde vid bidragsgivningen. Det väsentliga är
att vederbörande företag kan bedömas bli även på lång sikt fullt rationellt
och räntabelt. Oavsett att ett elföretag principiellt sett skall i ekonomiskt
avseende bedömas som en enhet, må upprustningsbidrag kunna beviljas
även företag, som i och för sig torde kunna bära en upprustning utan statsbidrag
men som i sig upptagit ett irrationellt företag, vars nät är i behov av
genomgripande och kostsamma iståndsättningsåtgärder. I annat fall kan antagas
att rationella företag inte vill i erforderlig utsträckning medverka
vid det betydelsefulla reorganisationsarbete, som måste ske för landsbygdens
elkraftförsörjning.

Den centrala handläggningen av bidragsärenden rörande upprustning eller
nyanläggning av elnät har uppdragits åt elektrifieringsberedningen och
den regionala åt länsstyrelserna. Beslut om bidrag meddelas av beredningen.
För innevarande budgetår har till upprustningsbidrag anvisats 7
miljoner kronor. För det kommande budgetåret har i 1959 års statsverksproposition
äskats ett lika stort belopp.

Som tidigare nämnts kan statsbidrag till upprustning av elnät beviljas endast
för den del av kostnaderna som inte kan förräntas och amorteras på
normalt sätt i vederbörande företags rörelse. Övriga delar av upprustningskostnaderna
måste sålunda täckas på annat sätt, huvudsakligen genom lån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

Kraftledningslånefonden har emellertid i det närmaste uttömts och det
erfordras ett avsevärt kapitaltillskott till fonden om denna skall motsvara
låneefterfrågan i samband med de intensifierade åtgärderna för att förbättra
elnäten på vår landsbygd. Även möjligheterna att anskaffa lån på annat
sätt är begränsade bland annat till följd av distributions!''öretagens svårigheter
att ställa säkerheter, som kan godtagas av kreditinstituten. Vid
utarbetandet av propositionen 1958: 116 fann jag det av denna anledning erforderligt,
atL nya vägar prövades för att underlätta berörda företags kreditanskaffning.
En bedömning av vilka åtgärder, som därvid kunde komma
i fråga, ledde till att ett införande av ett system med statliga lånegarantier
för lån, upptagna på den allmänna kreditmarknaden, kunde antagas
vara den mest effektiva stödformen. Härvid skulle samtidigt en avveckling
av kraftledningslånefonden kunna genomföras. En omläggning av
statsstödet på detta sätt skulle stå i överensstämmelse med riksdagens år
1945 församlade revisorers uttalande, att en prövning av frågan om att
ersätta vissa utlåningsfonder med ett system av statliga lånegarantier borde
ske, samt med vad riksdagen vid upprepade tillfällen härutinnan beslutat.
I enlighet med angivna slutsatser uttalade jag i propositionen 1958: 116
min avsikt att medverka till att kreditfrågan blev föremål för närmare
utredning. Riksdagen biträdde uttalandet samt underströk därvid angelägenheten
av att elnätsupprustningen inte hindrades eller fördröjdes i besvärande
grad av brist på lånemöjligheter för de upprustande företagen.
Spörsmålet om att ersätta utlåning från kraftledningslånefonden med statliga
garantier för såväl upprustnings- som nyanläggningskrediter borde
därför ingående prövas.

Den 28 mars 1958 tillkallade jag 4 sakkunniga att utreda frågan om införande
av statlig garanti för lån till åtgärder för upprustning eller nyanläggning
av elektriska distributionsnät på landsbygden. De sakkunniga,
som antog benämningen ellånekommittén, avlämnade den 15 januari 1959
betänkande med förslag i ämnet. Betänkandet har därefter varit föremål
för remissbehandling. En utförlig redogörelse för betänkandets och remissyttrandenas
innehåll har lämnats i det föregående och jag hänvisar därtill.

Såsom jag anförde i propositionen 1958: 116 vid framläggandet av förslagen
rörande införande av statlig bidragsgivning till upprustning av elnäten
på landsbygden talar allmänt näringspolitiska och även sociala skäl
för en medverkan från statens sida till en förbättring av näten så att dessa
når sådan utsträckning och standard att landsbygdens försörjning med elkraft
är fullt godtagbar samt ej verkar hindrande för eu fortsatt rationalisering
på olika områden och en successiv böjning av levnadsstandarden.
Med hänsyn bland annat till de skäl jag pekat på i det föregående
måste det anses vara av vikt att den statliga bidragsgivningen till upprustnings-
liksom även till nyanläggningsåtgärder inom landsbygdens eldistribution
kompletteras med genom statens bistånd vidgade möjligheter att
!} Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

upptaga lån för finansiering av investeringar som skall täckas lånevägen.
Efterfrågan på lån kommer förvisso att stiga avsevärt i samband med
igångsättandet av de omfattande elupprustningsarbeten, som för närvarande
projekteras till följd av att möjligheten till statsbidrag numera står till
buds. En orsak till att antalet ansökningar om upprustningsbidrag hittills
varit ringa kan antagas vara just svårigheterna för vederbörande eldistributionsföretag
att erhålla långfristig kredit i erforderlig utsträckning.

Vid övervägandet av vilken form som bör väljas för statens förstärkta
insats i fråga om elföretagens försörjning med kapital för upprustningseller
nyanläggningsändamål anser jag mig inte kunna förorda alternativet
med en intensifierad utlåning från kraftledningslånefonden, vilket skulle
fordra att fonden under åtskilliga år framöver tillfördes betydande medelstillskott
och alltså medföra en ökad belastning å statsbudgeten. Av ellånekommitténs
betänkande liksom av remissyttrandena framgår däremot att
ett införande av det av mig tidigare åsyftade systemet med statliga garantier
för lån, upptagna på allmänna kreditmarknaden, torde vara den lämpligaste
utvägen när det gäller att underlätta för företagen att erhålla långfristiga
krediter till förut nämnda ändamål. Som kommittén betonat avses
inte att statsgarantierna skall medföra någon förtur hos kreditinrättningarna
för de lånesökande som kan uppvisa sådan säkerhet. Ett statsgarantisystem
innebär å andra sidan att svårigheterna för företagen att anskaffa
lån i önskvärd mån undanröjes, då brist på andra för kreditinstituten godtagbara
säkerheter föreligger. I betraktande härav vill jag föreslå, att ett
garantisystem av angivet slag införes till förmån för eldistributionen på
landsbygden från och med den 1 juli 1959.

Samtidigt med att möjligheter skapas att erhålla statliga kreditgarantier
för samma ändamål som nu främjas med långivning ur kraftledningslånefonden
bör sagda långivning upphöra. Såsom kommerskollegium framhållit
bör beviljade lån även efter fondens slopande löpa enligt hittills gällande
villkor och kontrolleras av kollegium till dess lånen slutbetalats. Den 30
juni 1959 å fonden förefintlig, odisponerad behållning liksom också amorteringar
och andra i framtiden återflytande belopp inlevereras till riksgäldskontoret.

Vad gäller omfattningen av den nu förordade garantiverksamheten vill
jag erinra om att ellånekommittén föreslagit, att det högsta belopp, vartill
lånegarantier totalt skulle få meddelas under budgetåret 1959/60, skall bestämmas
till 5 miljoner kronor. Ett flertal remissinstanser har funnit detta
belopp för lågt. Exempelvis förordar elektrifieringsberedningen en garantiram
å 15 miljoner kronor. Vid bedömningen av denna fråga bör beaktas att
efterfrågan på statliga lånegarantier måste antagas bli något begränsad under
första budgetåret som följd av att elföretagens upprustningsverksamhet
blott småningom får den av förbättringsbehovet motiverade intensiteten. Å
andra sidan bör inte garantiramen beräknas så snävt, att ej efterfrågan kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

tillgodoses därinom. Den av ellånekommittén föreslagna bidragsramen torde
kunna godtagas som en rimlig avvägning mellan dessa olika synpunkter.
Jag föreslår därför, att garantiramen under nästa budgetår skall bestämmas
till 5 miljoner kronor.

Vid utformningen av bestämmelserna rörande lånegarantiverksamheten
måste man taga till utgångspunkt de av riksdagen vid behandlingen av
propositionen 1958: 116 antagna villkoren för erhållande av statsbidrag
till elnätsupprustningar. Enahanda villkor synes mig i huvudsak böra gälla
även för nu förevarande form av statsstöd på eldistributionsområdet. Då
ansökan om upprustnings- eller nyanläggningsbidrag hädanefter göres torde
i flertalet fall framställningen inrymma jämväl begäran om statlig kreditgaranti
för samma ändamål. Principiellt sett bör vid handläggningen
ingen skillnad göras om den tilltänkta stödformen är kreditgaranti eller
statsbidrag.

I likhet med vad som är stadgat beträffande låneverksamheten med medel
ur kraftledningslånefonden samt statsbidragsgivningen till här ifrågavarande
åtgärder bör kreditgarantistödet endast avse företag med eldistribution
på landsbygden. Vid garantibeviljandet bör i princip företräde inte
givas någon viss företagsstorlek eller företagsform. Såsom jag anförde vid
framläggandet av förslaget om införande av upprustningsbidrag, är det
väsentliga att företaget även på lång sikt kan bedömas bli fullt rationellt
och räntabelt. En förutsättning för erhållande av lånegaranti bör jämväl
vara att företaget har ett uppenbart behov av finansiellt tillskott samt att
företaget utnyttjat föreliggande möjligheter att anskaffa dylikt tillskott på annat
sätt, exempelvis genom banklån mot annan säkerhet än statliga garantier,
kapitalinsats av delägare eller skälig höjning av eltaxan.

Garantistöd bör enligt min mening endast beviljas företag, som sedan
nyanläggnings- och upprustningsåtgärderna vidtagits, nått en sådan standard
att företaget på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra sin distributionsskyldighet
gentemot samtliga abonnenter, därest dessas anspråk avser
rimliga kvantiteter elkraft. Efter det de nyssnämnda åtgärderna företagits
skall distributionsföretaget vidare vara fullt bärkraftigt, vilket innebär att
det skall med tillämpning av ett under hänsynstagande till samtliga inverkande
faktorer såsom normalt bedömt elkraftpris kunna förränta och
amortera förefintliga lån samt i full utsträckning vidmakthålla anläggningarna
och även på lång sikt driva verksamheten utan förlust. Samtliga
hittills förordade förutsättningar för erhållande av lånegaranti överensstämmer
med motsvarande villkor beträffande upprustningsbidrag.

Såsom redan antytts bör de statliga kreditgarantierna avse såväl nyanläggnings-
som upprustningsåtgärder. Erinras må att lån kan utgå ur
kraftledningslånefonden till båda slagen av åtgärder. Nyanläggningsgarantier
torde komma i fråga endast i ringa utsträckning, men stödet till nyelektrifieringar
bör fortsätta tills vidare, eftersom det alltjämt finns vissa
trakter i vårt land där man saknar elektrisk ström. Som villkor för er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

hållande av kreditgaranti i sådana fall bör uppställas att koncession beviljats
för anläggningen.

Då fråga är om statsgarantier till upprustningsåtgärder torde beaktas att
garantierna primärt bör avse lån, som erfordras för en rent teknisk-materiell
upprustning av distributionsnäten. Elektrifieringsberedningen har föreslagit,
att garanti skall kunna utgå även för lån i syfte att genomföra en
allmän, materiell standardförbättring av distributionsföretagen exempelvis
anskaffande av kontorsutrustning. Härtill kan lån inte utgå ur kraftledningslånefonden
och jag finner ej skäl tillstyrka den av beredningen föreslagna
utvidgningen av de utgiftsändamål som må kunna erhålla statligt finansiellt
stöd. Däremot vill jag förorda, att av vederbörande stödsökande
elföretag bestridda planerings- och utredningskostnader skall — i skälig
mån — kunna inrymmas i det belopp som täckes med statliga kreditgarantier
och bidrag.

Enligt min mening bör, såsom också ellånekommittén uttalat, garantigivningen
på liknande sätt som bidragsverksamheten förbindas med åtgärder
för organisatorisk sanering av irrationella företag. Även vissa av
remissinstanserna är av samma uppfattning. Då jag ansluter mig till denna
vill jag föreslå att kreditgarantier skall få utlämnas jämväl för att främja
genomförandet av reorganisationsåtgärder. Lånegarantier för andra ändamål
än direkta nyanläggnings- och förbättringsåtgärder bör emellertid endast
få förekomma i vissa i det följande särskilt angivna fall. Efterfrågan
på statsgarantier skulle eljest bli alltför omfattande.

Mångenstädes torde en förbättring eller utökning av elnäten kunna åstadkommas
först sedan en reorganisation företagits i form av sammanslagning
av 2 eller flera oräntabla företag till en rationell enhet eller genom att
ett större företag i sig upptager ett irrationellt företag. Det blir därvid oftast
erforderligt för den genom storleksrationalisering nybildade eller utvidgade
enheten att övertaga det eller de äldre företagens låneskulder. Uppstår
då den situationen, att vissa lån helt eller delvis inte kan överföras på
den nya eller utökade enheten samt att reorganisationen och upprustningen
därigenom hotas, anser jag att staten bör bispringa med kreditgarantier
om andra finansieringsmöjligheter ej föreligger. Har de äldre företagen
skulder, vilka är av kortfristig natur och som företagsekonomiskt sett bör
bibehålla denna karaktär, skall dessa naturligen inte kunna omföras till
garantilån med längre löptid.

Ellånekommittén har ingående redogjort för de olika slag av säkerheter
för statens garantiåtaganden, som skulle kunna komma i fråga. Ett förfarande
med inteckningar i anläggningarna har kommittén funnit mindre
lämpligt med hänsyn dels till att elföretagen endast i liten utsträckning
låter registrera sina anläggningar på grund av registreringsförfarandets
omständliga och tidsödande natur, dels till att registreringen så småningom
blir inaktuell till följd av förändringar i nätens sträckning samt dels
till att näten representerar ett egentligt värde endast så länge de används

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

för kraftöverföring. Kommittén anser det ej heller rimligt, att enskilda personer
skall genom borgensförbindelser ikläda sig ansvar till så höga belopp,
som det härvidlag kan röra sig om. Att krav skulle kunna uppställas på
säkerhet i form av förlagsinteckning finner sig kommittén inte höra förorda.
Den kommer som följd härav till det resultatet, att staten inte bör
kräva eljest sedvanliga säkerheter för sina garantiåtaganden. Bland annat
statskontoret, riksräkenskapsverket samt bank- och fondinspektionen har vid
remissbehandlingen av betänkandet ställt sig tveksamma eller avvisande till
kommitténs ståndpunkt. Flertalet remissorgan har emellertid inte framfört
några erinringar mot kommittébetänkandet i denna del.

För egen del vill jag erinra om att det just är svårigheterna att tillhandahålla
för kreditinrättningarna godtagbara säkerheter som i första hand föranlett
förslaget om införande av ett garantisystem på förevarande område.
Ävenså vill jag erinra om att, om vad jag i det föregående föreslagit bifallés,
statsgarantier inte kan övervägas annat än då vederbörande stödsökande
elföretag utnyttjat övriga föreliggande finansieringsmöjligheter, bortsett från
statsbidrag, därvid jämväl prövats att tillgodose lånebehovet med anlitande
av tillgängliga säkerheter. Detta innebär, att möjligheten att få fullgod säkerhet
i allmänhet saknas i de fall fråga om att bevilja statlig lånegaranti
är aktuell. Kan lämplig säkerhet ställas utan att de avsedda åtgärderna
hindras eller fördröjes bör dock detta ske. Säkerhet i form av borgen tecknad
av en eller flera enskilda personer anser jag i allmänhet inte bär ifrågakomma.
Därest staten ej kan erhålla tillfredsställande säkerhet bör likväl
den garantibeviljande myndigheten infordra förbindelse av elföretaget i
fråga att detta inte ställer eu mot lånegarantins storlek svarande andel av
anläggningarnas värde efter förbättrings- eller nyelektrifieringsåtgärdernas
genomförande såsom säkerhet för upptagande av andra krediter.

För att begränsa den risk staten står då betryggande säkerhet för meddelade
lånegarantier ej kunnat erhållas, bör även andra anordningar vidtagas
än infordrande av den nyss nämnda förbindelsen. Oavsett om en förbindelse
avlämnats eller ej bör, såsom ellånekommittén föreslagit, statens
förlustrisk reduceras genom en bestämmelse om att lånegarantier blott får
beviljas upp till ett belopp motsvarande 75 procent av det värde eif öretagets
samlade anläggningar enligt den gar antibevilj ande myndighetens uppfattning
äger efter det upprustnings- eller nyelektrifieringsåtgärderna slutförts
efter frånräknande dock av utlämnat eller beräknat statsbidrag. Det
synes mig för övrigt motiverat, att en viss insats från företaget med på annat
sätt anskaffat kapital skall kunna fordras vid investeringar av totalt sett
genomgripande omfattning. I detta sammanhang torde höra erinras om att
elupprustning i åtskilliga fall kommit och kommer till stånd med anlitande
av lånemedel, som upptagits med kommunal borgen.

I flera remissyttranden har uttalats, att statsgarantier hör kunna utlämnas
för hela det belopp, vartill nyanläggnings- eller upprustningskostnaderna
beräknas uppgå. Jag vill i anledning härav fästa uppmärksamheten
på, alt den bestämmelse om maximering av garantibeloppel till 75 procent

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

av anläggningarnas värde, som jag här föreslagit, vid tillämpningen får
till följd att i det helt övervägande antalet fall garantibeloppet kommer att
utgöra 100 procent av elföretagets utgifter för de aktuella åtgärderna. Det
är endast om dessa åtgärder drager en totalkostnad överstigande 75 procent
av värdet å anläggningarna efter det åtgärderna utförts, som statsgarantibeloppet
inte kommer att fullt ut täcka berörda kostnader. Vidare
måste beaktas att utbetalat eller utlovat statsbidrag inte skall medräknas
vid värderingen av anläggningarna.

Förluster, som kan uppstå till följd av de statliga lånegarantierna, bör
bestridas från reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Vad beträffar amorteringstiden för de statsgaranterade lånen bör denna
bestämmas till högst 20 år. Samma norm för längsta amorteringstid tilllämpas
av Kungl. Maj :t vid prövning och fastställelse av kommuns beslut
att bevilja borgen för lån till elektriska distributionsföretag. Normen knyter
dessutom väl an till den av ellånekommittén angivna avskrivningstiden
för en elanläggning, för vilken statlig garanti tecknats, nämligen 25 år.

Övriga, här ej berörda villkor för de lån som avses upptagas med statlig
garanti bör bestämmas utifrån bankmässiga grunder med beaktande av
förhållandena i det enskilda fallet.

I fråga om det administrativa förfarandet vid beviljande av lånegarantier
har ellånekommittén bland annat föreslagit en ordning med preliminära
beslut sedan ansökningarna prövats och definitiva beslut först sedan arbetena
slutförts och godkänts. Såsom ett flertal remissinstanser påpekat torde
dock en sådan ordning inte leda till ett i praktiken godtagbart resultat. Jag
finner det ej troligt att kreditinrättningarna är villiga att annat än i undantagsfall
utlämna lån mot allenast ett förhandslöfte om statlig borgen för desamma.
Kommittén utgår från att det skall vara möjligt för vederbörande
kommun att genom borgensteckning bidraga till finansieringen under byggnadstiden.
Häremot vänder sig Svenska landskommunernas förbund, som
anser praktiska skäl tala för att kommunerna inte engageras härför. Eftersom
Kungl. Maj:ts medgivande i det helt övervägande antalet fall torde bli
erforderligt för att en kommun skall få teckna borgen även för av kommittén
åsyftade kortfristiga lån kan påbörjandet av elnätsarbetena därigenom
komma att fördröjas. För min del finner jag det angeläget att slutliga beslut
om erhållande av statsgaranti och garantins omfattning föreligger redan
innan arbetena igångsättes. Garantin bör emellertid i de fall, då det ej är
fråga om åtgärder av allenast mindre omfattning, inte i sin helhet träda i
kraft från början utan i 2 eller flera etapper allt eftersom arbetet fortskrider.

En viss kontroll över de företag, som beviljas statlig lånegaranti, torde ofta
bli erforderlig. Behovet av kontrollåtgärder är givetvis beroende av om säkerhet
lämnas och i vilken utsträckning detta sker, storleken av den egna in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1959

satsen, företagets allmänna ekonomiska ställning och dylikt. Kontrollen
bör i överensstämmelse med ellånekommitténs förslag avse både den tekniska
och den ekonomiska sidan av företagens verksamhet. Utöver de av
kommittén förordade kontrollåtgärderna bör den garantibeviljande myndigheten
eller av denna utsedd person i garantivillkoren förbehållas samma
tillgång till elföretagets räkenskaper som företagets revisorer har.

De erforderliga bestämmelserna rörande statliga lånegarantier till företag
med eldistribution på landsbygden bör i huvudsak innefattas i en särskild
kungörelse, vilken det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda. Kompletterande
föreskrifter torde därefter få meddelas av den garantibeviljande
myndigheten.

Det centrala organ, som skall besluta i ärenden rörande lånegarantier till
eldistributionsföretag bör i enlighet med ellånekommitténs förslag vara
elektrifieringsberedningen. Beredningen avgör nu ansökningar om statsbidrag
till såväl nyelektrifiering som elnätsupprustning. För bestridande under
nästa budgetår av avlöningar och omkostnader hänförliga till vid beredningen
för handhavande av bidrags- och kreditgarantiärenden erforderlig
personal, däri inräknat särskild expertis och tillfällig arbetskraft, torde ett
belopp av högst 150 000 kronor böra avdelas av de under reservationsanslaget
Befrämjande av landsbygdens elektrifiering anvisade medlen. Med det slutliga
ståndpunktstagandet till frågan om beredningens eventuella inordnande
i kommerskollegium bör alltjämt anslå.

Den regionala administrationen av garantiärendena bör åvila länsstyrelserna.
I likhet med vad som nu gäller beträffande ansökningar om upprustningsbidrag
bör garantiansökningarna ställas till elektrifieringsberedningen
men ingivas till vederbörande länsstyrelse. Innan en ansökning vidaresändes till
beredningen tillsammans med länsstyrelsens utlåtande bör länsstyrelsen ha
företagit erforderliga kompletterande undersökningar. Dessa bör — liksom
utredningarna i anledning av ansökningar om enbart statsbidrag — beröra
ej endast det stödsökande elföretaget utan, om så befinnes nödvändigt eller
lämpligt, även eldistributionen inom angränsande företags områden. Från
reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens elektrifiering torde högst
300 000 kronor böra få utnyttjas av länsstyrelserna under nästa budgetår
för anlitande av expertis i elkraftfrågor ävensom till bestridande av resekostnadsersättningar
och traktamenten till denna expertis samt av i sammanhanget
nödiga expenser.

Jag torde i detta sammanhang få anmäla, alt det visat sig föreligga behov
av viss upplysningsverksamhet rörande elupprustning och därmed sammanhängande
frågor. Om riksdagen ej har något att erinra däremot torde Kungl.
Maj:t böra ställa medel i begränsad utsträckning till elektrifieringsberedningens
förfogande från den under reservationsanslaget Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering upptagna anslagsposten Upprustning av elektriska di -

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1959

stributionsnät att användas till sådan av beredningen ledd upplysningsverksamhet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att medgiva, att under budgetåret 1959/60 må enligt de i
det föregående angivna grunderna beviljas statlig kreditgaranti
för lån till upprustnings- och nyanläggningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät intill ett belopp av 5 000 000
kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Eklund

590518 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag