Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Nr 129

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så
ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.; given
Stockholms slott den 3 april 1959.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring
i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till valutaförordning.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en teknisk omläggning och modernisering av valutalagstiftningen
i likhet med vad som på senare tid skett i fråga om andra
beredskapslagar av fullmaktskaraktär.

Vidare begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
för tiden efter den 30 juni 1959, då giltighetstiden för nu gällande
valutareglering utgår. Förordnandet avses skola gälla tiden den 1 juli 1959—
den 30 juni 1960. Förslag till ny valutaförordning förelägges i samband härmed
riksdagen för yttrande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. .Yr 12!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den
22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (valutalag) den 22 juni 19391 skall lyda på sätt nedan angives,
dels att 1, 2 och 5 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
i det följande sägs, dels ock att lagen, vilken jämlikt lag den 25 april 1958
(nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
tills vidare.

(Gällande lydelse)

Lag om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
(valutalag)

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äge Konungen, når riksdagen
ej är samlad, i den mån så prövas
oundgängligen nödigt för uppnående
av det mål, som fastställts för riksbankens
penning politiska verksamhet,
på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd jämväl
med fullmäktige i riksgäldskontoret,
förordna på sätt nedan närmare
stadgas; dock må förordnande,
som nu sagts, ej meddelas, med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall
inom trettio dagar sammanträda.
Varder ej meddelat förordnande av
nästfoljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat,
skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
1

(Föreslagen lydelse)

Valutalag

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket samt 5
och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget
upphört, stadgar Konungen senast
före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter
krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad
nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tilllämpning
på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken, förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall,
vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av

1 Senaste lydelse av 2, 6 och 6 a §§ se 1957:251 samt av 5 § se 1940: 613.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, fall vara för handen, som i
första stycket sägs, äge Konungen
med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.

riksdagen godkänt, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall senast
före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av
Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna
icke på grund av förordnande
jämlikt tredje stycket alltjämt
skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första
och andra styckena så prövas erforderligt
för uppnående av det mål,
som fastställts för riksbankens penning
politiska verksamhet, eller eljest
med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet äger, på
framställning av fullmäktige i riksbanken,
Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2 § första
stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt
eller delvis skall under viss tid, högst
ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt
angår 2 § första stycket 1), 2)
och i)—7) ävensom 5 § 1) och 3)
samt 9 § må Konungen ulan samtycke
av riksdagen meddela förordnande
som nu sagts, om riksdagens
beslut ej kan utan synnerlig olägenhet
avvaktas. Sådant förordnande skall
inom en månad eller, om riksdagssession
ej pågår, inom en månad från
början av nästkommande session
underställas riksdagen. Vad i andra
stycket sägs om påföljden, därest
underställning ej sker eller riksdagen
ej inom två månader godkänner
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 § äger
tillämpning, skola jämväl övriga
däremot svarande stadganden i lagen
tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet med
stöd av bestämmelserna i 2 § första
stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller
avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

(Gällande lydelse)

2 §•

I förordnande, som Konungen jämlikt
1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast---- (utländska

värdepapper);

2) att utländska--- riksban ken

bestämmer;

3) att dylika — — —- svenskt
mynt;

4) att svenska —- — —i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över --■— bestämmer;

och

7) att i--—- till valutabank.

Genom förordnande,---till kommande

befogenheter.

5 §•

Där för tillsyn å efterlevnad av
förordnande, som Konungen jämlikt
2 § meddelat, så finnes behövligt, äge
Konungen stadga skyldighet att förete
handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar, så ock medgiva rätt
för polismyndighet, riksbanken eller
tjänsteman, som riksbanken därtill
förordnar, att öppna och granska
brev och andra försändelser till eller
från utlandet, som finnas i postverkets
vård. Konungen må jämväl i övrigt
meddela erforderliga föreskrifter
för förordnandets genomförande så
ock till förhindrande av åtgärder, som
äro ägnade att uppenbart motverka
vinnandet av det med förordnandet
avsedda ändamålet.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast---(utländska

värdepapper);

2) att utländska —---riksban ken

bestämmer;

3) att dylika — —- — svenskt
mynt;

4) att svenska---i utlandet;

5) att dylika--- — till riket;

6) att över -— --bestämmer;

och

7) att i--- — till valutabank.

Genom förordnande,---- till kommande

befogenheter.

5 §•

Där för tillsyn å efterlevnad av
förordnande, som av Konungen meddelas,
så finnes behövligt, äge Konungen 1)

stadga skyldighet att förete handelsböcker
jämte därtill hörande
handlingar;

2) medgiva rätt för polismyndighet,
riksbanken eller tjänsteman, som
riksbanken därtill förordnar, att
öppna och granska brev och andra
försändelser till eller från utlandet,
som finnas i postverkets vård; och

3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter
för förordnandets genomförande
så ock till förhindrande av
åtgärder, som äro ägnade att uppenbart
motverka vinnandet av det med
förordnandet avsedda ändamålet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959, då valutaförordningen den 25
februari 1940 (nr 97) skall upphöra att gälla; dock att förordningen alltjämt
skall äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till
tiden före den 1 juli 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Förslag

till

Valutaförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran,
som här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen
fortfarande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på
räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom
riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar
av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,
så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper
(certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som
är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt
mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda
i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person
skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag
eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd
driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och
utländska fordringar

2 §•

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Riksbanken äger ineddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro;
samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens tillliandagående med medel för reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes
i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Om utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper

med mera

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd
utföras ur riket.

5 §•

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som
föres i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,
å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring
till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är
bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för
i utlandet bosatt person.

Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om
försäljning av värdepapper med mera

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan
riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959 7

2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt
i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

7 §•

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med
deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat
medgiver.

8 §-

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts
eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens
tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning
säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper med mera

9 §•

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så
förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej
erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,
som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra
utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska
värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.

10 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva
anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer
av handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,
till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han bar
gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat
pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande
åtgärder.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959
Särskilda bestämmelser

11 §•

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande
befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella
regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).

12 §.

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro
utländska medborgare.

13 §.

En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig
att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken
lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma
honom;

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som
förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot
utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl
i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken
finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel
och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så
ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl
åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,
värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig
att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,
tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

14 §.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.

Ansvarsbestämmelser

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i
svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver
oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straffet
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
fängelse i högst ett år dömas.

16 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot
6 eller 7 § anses försök därtill.

Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf
under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen
genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant
tillstånd.

17 §.

Dörnes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra
den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan
eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva
deras värde.

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första
stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt
kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

18 §.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter
straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

19 §•

Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3
kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

20 §•

Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej
innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,
efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande
av vite, som i 13 § fjärde stycke! sägs.

21 §•

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i
nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill föreligger.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med
den 30 juni 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 dr 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt giltighet av
valutalagstiftningen, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit befogenhet
att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna
om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel m. m. Ett sådant förordnande upphör att gälla, om
det ej inom viss tid blir av nästföljande riksdag gillat. Under tid, då riksdagen
är samlad, äger Kungl. Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av
riksdagens samtycke. Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 31
mars 1940, har efter hand erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 25
april 1958 (nr 210), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den
30 juni 1959. Vissa ändringar i valutalagen har skett genom lagar den 28
juni 1940 (nr 613) och den 31 maj 1957 (nr 251).

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har
vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),
den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944
(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den
3 juni 1955 (nr 303).

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande utfärdas
av riksbanken, som även har att upptaga och avgöra de ärenden, som
föranledes av förordnandet. Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen
utövas inom banken av valutastyrelsen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade
förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av en
valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kommitté
med uppdrag alt utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. m.
Kommittén överlämnade den 30 juni 1955 till fullmäktige en promemoria

Kung!. Maj.ls proposition nr 129 år 1959

med förslag till vissa ändringar i valutalagen. Promemorian innehöll bl. a.
en redogörelse för valutalagens bestämmelser om betingelserna för lagstiftningens
tillämpning och för motsvarande bestämmelser i andra krisförfattningar.
I anslutning därtill uttalades i promemorian att, enär en valutareglering
kunde bedömas vara erforderlig för obestämd framtid, det syntes lämpligt
att en allmän översyn av valutalagstiftningen företogs, varigenom förutsättningarna
för dess tillämpning på ett mera objektivt bestämbart sätt än
i gällande lag fastslogs. Enligt kommittén borde vid översynen övervägas om
icke i lagstiftningen kunde meddelas särskilda bestämmelser rörande omfattningen
av de befogenheter, som fick utnyttjas i mindre kvalificerade situationer.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober samma år anslöt sig bankofullmäktige
till vad kommittén anfört samt hemställde om den översyn av
lagstiftningen som kommittén ifrågasatt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade jag
regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare ombudsmannen Sture Henriksson och numera vice riksbankschefen
Sven Joge att såsom sakkunniga verkställa en översyn i vissa
hänseenden av valutalagstiftningen. Sedan Henriksson avlidit, tillkallades
den 31 maj 1957 i hans ställe ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren
Eric Holmqvist.

Utredningen erhöll i uppdrag dels att pröva frågan om besvärsförfarandet
i valutaärenden och dels att överse valutalagstiftningen ur den synpunkten,
att förutsättningarna för dess tillämpning borde klarare angivas, i samband
varmed befogenheternas omfattning i olika lägen borde klarläggas.

Den 12 december 1956 avgav utredningen en promemoria rörande besvärsrätten
i valutaärenden och därmed sammanhängande spörsmål. Dessa frågor
anmäldes för riksdagen i propositionen 1957: 142.

Med skrivelse den 30 oktober 1958 har utredningen till slutförande av sitt
återstående uppdrag avlämnat en promemoria (stencilerad) om betingelserna
för valutalagens tillämpning. Av utredningen upprättat författningsförslag
torde såsom Bihang få fogas till detta protokoll.

Över sistnämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna i riket),
Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund.

Mot bankofullmäktiges yttrande har reservation anmälts av herrar Kollberg
och Svärd. I

I skrivelse den 5 februari 1959 har fullmäktige i riksbanken hemställt, att
— under förutsättning att utredningens förslag genomföres från och med
den 1 juli 1959 — förordnande enligt valutalagen måtte meddelas att gälla
under tiden från och med den 1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960. Därest
nyssberörda förslag ej skulle läggas till grund för lagstiftning under
riksdagens vårsession, har fullmäktige föreslagit förlängning av giltighets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959 13

tiden för valutalagen i dess nuvarande utformning till och med den 30 juni
1960.

Inom bankofullmäktige har särskilt yttrande avgivits av herr Svärd.
Yttranden över bankofullmäktiges skrivelse har avgivits av samma remissinstanser,
som utlåtit sig över utredningens promemoria. Kommerskollegium
har därvid inhämtat utlåtande från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Gävle.

II. Gällande bestämmelser
Betingelserna för valutalagens tillämpning m. m.

Valutalagen är till sin konstruktion en tidsbegränsad fullmaktslag, enligt
vilken Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar och inom en i lagen angiven
ram äger meddela föreskrifter i valutareglerande syfte. Dessa är, som förut
nämnts, upptagna i valutaförordningen.

Bestämmelserna om förutsättningarna för valutalagens tillämpning finnes
i 1 §■ Förordnande enligt lagen kan meddelas vid krig eller krigsfara, vari
riket befinner sig, så ock eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Som förutsättning gäller vidare att förordnandet prövas oundgängligen
nödigt för uppnående av det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet.

Om riksdagen ej är samlad, skall fullmäktige i riksbanken ha gjort framställning
om förordnande enligt lagen, varjämte samråd skall ske med fullmäktige
i riksgäldskontoret. Förordnande må ej meddelas med mindre riksdagskallelse
utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Om ej nästföljande riksdag inom trettio dagar från dess början gillar
förordnandet, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att
lända till efterrättelse.

Är riksdagen samlad, äger Kungl. Maj :t, då en sådan situation som nyss
angivits föreligger, med riksdagens samtycke meddela förordnande enligt
lagen.

Förutsättningarna för tillämpning av annan beredskapslagstiftning
än valutalagen

Beträffande allmänna förfogandelagen (nr 279) och allmänna ransoneringslagen
(nr 2S0) den 26 maj 1954 samt allmänna prisregleringslagen (nr
236) den 1 juni 1956 gäller följande i avseende på förutsättningarna för lilllämpningen.

1. Kommer riket i krig träder stadgandena i omedelbar tillämpning. Då
kriget upphört förordnar Kungl. Maj:t senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna med visst
undantag icke vidare skall tillämpas.

2. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, kan Kungl. Maj:t förordna alt
stadgandena skall äga tillämpning. Sådant förordnande skall, vid äventyr

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke
inom två månader från underställningen av riksdagen gillat, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran skall förordnandet upphävas av Kungl. Maj :t
senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

3. För andra fall än krig och krigsfara föreskriver förfogandelagen och
ransoneringslagen att Kungl. Maj :t kan med riksdagens samtycke förordna
att lagarna skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje gång, om
till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter
eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit knapphet
eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet av viss betydelse.
Efter lagändring 1957 gäller i fråga om ransoneringslagen att Kungl.
Maj :t, om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas, kan ge
förordnande enligt lagen utan samtycke av riksdagen; sådant förordnande
skall emellertid inom viss tid underställas riksdagen.

Prisregleringslagen stadgar att Kungl. Maj :t äger ge förordnanden enligt
lagen om av annan orsak än under 1. och 2. angivits uppkommit betydande
fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget inom riket. I fråga om
underställning och riksdagens gillande gäller vad under 2. sägs.

Lagen den 20 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
ger Kungl. Maj :t befogenhet förordna enligt lagen i den mån det erfordras
för att upprätthålla ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen antages för viss tid i
sänder och meddelat förordnande har giltighet endast så länge lagen gäller.

Lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering medger Kungl.
Maj :t rätt att efter framställning av bankofullmäktige förordna enligt lagen
i den mån så prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Liksom lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete antages lagen endast viss tid i taget.

Lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse
och upplåtelse av fartyg m. m., vilken gäller utan tidsbegränsning, bestämde
i sin ursprungliga lydelse förutsättningarna för tillämpningen på samma
sätt som valutalagen. Den sattes i tillämpning genom kungörelse den 1 september
1939 (nr 592) att gälla fr. o. m. den 3 september tills vidare. Denna
kungörelse gäller fortfarande. Genom lag den 6 juni 1957 (nr 289) ändrades
bl. a. 1 § så att lagen om riket kommer i krig blir direkt tillämplig; vid
krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
äger Kungl. Maj :t sätta lagen i tillämpning med skyldighet att inom viss tid
underställa riksdagen förordnandet.

Lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden
träder direkt i tillämpning vid krig. Vid krigsfara kan Kungl.
Maj :t förordna om tillämpning av bestämmelserna. Likaså äger Kungl. Maj :t
sätta bestämmelserna i tillämpning under utomordentliga förhållanden, som
föranletts av krig eller krigsfara, vari riket befunnit sig, dock högst för ett
år varje gång. Av Kungl. Maj:t vid krigsfara eller andra utomordentliga för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

hållanden meddelat förordnande skall underställas riksdagen och dess fortsatta
giltighet blir beroende av riksdagens godkännande inom viss tid.

Motsvarande bestämmelser finnes i förordningen den 20 december 1957
(nr 680) om taxeringsväscndet under krigsförhållnnden m. m.

Kungl. Maj:ts befogenheter enligt valutalagen

Huvudbestämmelsen om vad som kan föreskrivas i förordnande enligt
valutalagen finnes i 2 § första stycket 1)—7).

Denna bestämmelse ger i första hand möjligheter 1 ill ingripande på valutamarknaden,
varigenom köp och försäljning av utländska betalningsmedel,
utländska fordringar samt utländska värdepapper kommer under det
allmännas kontroll. Sålunda kan föreskrivas,

att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefattar
rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade värdepapper,
vilka är utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper) (punkt 1);

samt att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 2).

För tillgodoseende av behovet av utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att dylika
tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant
ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Vidare kan föreskrivas,

att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras
till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet (punkt 4);

att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till riket
(punkt 5);

att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för den,
som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning
av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer (punkt 6);
och

att i annat hänseende än förut sagts ej må över utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd av riksbanken
förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till
valutabank (punkt 7).

Med de sist angivna föreskrifterna avses att få under kontroll förfaranden
som skulle kunna göra ingripanden på valutamarknaden ineffektiva eller
som bedömts kunna eljest få icke önskvärda valutamässiga verkningar.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 129 år 1959

Dessutom kan Kungl. Maj :t enligt 5 § valutalagen stadga skyldighet att
förete handelsböcker och medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken eller
tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna och granska brev
och andra försändelser till och från utlandet, som finnes i postverkets vård.
Jämväl i övrigt kan Kungl. Maj:t meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets
genomförande, exempelvis stadga uppgiftsplikt beträffande valutainnehav,
tillgångar i utlandet eller förpliktelser gentemot utlandet.

Därjämte kan Kungl. Maj:t enligt 5 § sista punkten ge föreskrifter till förhindrande
av åtgärder, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av
det med förordnandet avsedda ändamålet. Denna bestämmelse har såsom
förarbetena utvisar tillkommit för att ge regleringen full effektivitet. Enligt
departementschefens uttalande skulle med stöd av bestämmelsen ett förordnande
enligt 2 § kunna kvalificeras med förbud mot förfaranden, som tydligt
innebär ett kringgående av förordnandet eller eljest är av beskaffenhet att
göra detta mer eller mindre verkningslöst. Bestämmelsen förutsattes bli utnyttjad
med yttersta försiktighet.

För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av valutalagen, må
enligt 9 § stadgas straff. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande
till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser,
eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot svarande värde.

I valutaförordningen har närmare bestämmelser givits i syfte att reglera
valutahandeln liksom utförseln och införseln av valutor och värdepapper.
Regleringen innebär i stora drag att köp av utländska valutor endast får ske
från riksbanken eller genom dess förmedling och att försäljning av sådana
valutor likaledes är beroende av riksbankens medverkan. I viktiga hänseenden
äger riksbanken meddela tillstånd till valutahandel utan iakttagande
av denna ordning. För utförsel och införsel av valutor fordras i princip
riksbankens tillstånd. I förordningen har vidare intagits bestämmelser om
skyldighet för ägare och innehavare av utländska valutor och utländska värdepapper
att i den ordning och omfattning riksbanken bestämmer hembjuda
dessa för inlösen av riksbanken eller valutabank (10—11 §§). Även i en
del andra avseenden har genom valutaförordningen gjorts inskränkning i
enskildas rätt att fritt förfoga över utländska valutor. Härutöver må nämnas
att riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, i vissa
hänseenden må kontrollera brev och andra postförsändelser till eller från
utlandet (26 §). På riksbanken ankommer vidare att meddela erforderliga
tillämpningsföreskrifter till förordningen (18 §). Slutligen upptager förordningen
de ansvarsbestämmelser, som anknyter till valutaregleringen (19_

26 §§). III.

III. Tillämpningen av va tutaregleringen

Utredningen har i sin nu avgivna promemoria lämnat en redogörelse för
den omfattning, i vilken de valutareglerande befogenheterna hittills tillämpats.
Redogörelsen inledes med en tillbakablick, i vilken utredningen anför.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

Vaiutaregleringen insattes i februari 1940 främst för att möjliggöra en begränsning
av den valutautströmning, som pågått sedan före krigsutbrottet
och som huvudsakligen förorsakades av utgifter för beredskapslagring och
andra forcerade varuköp från utlandet, men även, ehuru i mindre mån, berodde
på kapitalflykt. Det bör omnämnas att valutaregleringen under sin
första tid fick en direkt handelsreglerande uppgift; detta var emellertid ur
allmänna samhällsekonomiska synpunkter nödvändigt.

Sedan en allt större del av betalningsutbytet med det europeiska fastlandet
under krigsåren kommit att regleras på grundval av 1934 års lag om
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m. (clearinglagen) och vidare krigsförhållandena satt spärrar för varuoch
tjänsteutbytet med det övriga utlandet, kom valutaregleringen att ha betydelse
i huvudsak för viss ransonering — eller kanske snarare ransoncringsberedskap
— i fråga om förekommande betalningar. Nämnvärda inskränkningar
behövde göras endast för kapitalbetalningarna — ett visst kapitalflykt
stryck var märkbart.

Inför krigsslutet syntes delvis nya problem komma att bli aktuella; främs!
befarades en kapitalinströmning till Sverige, vilken skulle kunna försvåra
lösandet även av de penningpolitiska problem, som rent internt bedömdes
komma att göra sig gällande. I konsekvens härmed kompletterades också
valutaregleringen med möjligheter till ingripanden mot en valutainströmning,
sådana som förutsetts i förslaget till valutaförordning I i propositionen
290/1939.

Under den omedelbara efterkrigstiden visade sig den viktigaste uppgiften
för de valutavårdande myndigheterna vara att åstadkomma ordnade betalningsförhållanden
med utlandet. De traditionella betalningsvägarna hade
bringats i oreda genom kriget, bl. a. var utbytbarheten mellan valutorna i
stor utsträckning1 borta. De betalningsförbindelser som åstadkoms tog ofta
formen av till handelsavtal anslutna bilaterala betalningsöverenskommelser,
innebärande ömsesidig kreditgivning, i vissa fall ömsesidiga åtaganden
om köp av den andra valutan mot den egna samt fasiställande att betalningarna
skulle ledas över vissa konton.

För Sveriges del behövde under de första efterkrigsåren någon egentlig
ransonering i fråga om betalningarna till utlandet i allmänhet icke tillgripas,
medan däremot övervakningen av att betalningarna leddes i de bilateralt
överenskomna kanalerna var av stor betydelse. De potentiella underskotten
gentemot de länder som fortfarande liade fritt konvertibla valutor,
främst USA, fick dock hållas nere genom ransonering eller ransoneringsberedskap.

Under 1945 och 1946 bedömdes valutareserverna så pass tillfredsställande
och exportinkomsterna från Sveriges icke krigsskadade produktionsapparat
så pass tillräckliga att ett valutautflöde för import av varor in. m. — vilken
ansågs ha en välgörande effekt för uppsugande av överskottsköpkraft
inom landet — väl kunde accepteras.

Apprecieringen av kronan i juli 1946 bidrog till en acceleration av valutautflödet.
Det visade sig att detta kom att få alltför stor omfattning och dessutom
främst träffade de fritt konvertibla valutorna. Till följd härav måste
under 1947 införas eu fullständig verklig ransonering av valutabetalningarna.
Denna måste efter hand skärpas. För alt förstärka valutareserverna lillgreps
även hembudsskyldighet för vissa valutor hösten 1947.

Utvecklingen sedan dess har karaktäriserats dels av att Sveriges hetalningsläge
successivt förbättrats dels av att det internationella samarbetet
på bctalningsområdet, syftande till ökad utbytbarhet mellan valutorna, efter
band intensifierats.

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. lsuml. Xr 12!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Utredningen erinrar om, att i den promemoria, som år 1955 avlämnades av
den inom riksbanken tillkallade kommittén, lämnades dels en redogörelse
för det dåvarande utnyttjandet av de valutareglerande befogenheterna, dels
en bedömning av det sannolika behovet av ingripanden i framtiden. I sistnämnda
hänseende anförde kommittén följande.

Eftersom det saknas fast grund att stå på vid frågans bedömning, får man
inskränka sig till prognoser, byggda på vissa antaganden. Man torde kunna
utgå från att man i Sverige även efter genomförande av konvertibilitet tillsvidare
under de närmaste åren kommer att vilja bibehålla en reglering i en
eller annan form beträffande vissa betalningsförhållanden. Under punkterna

a)—f) nämnas några områden, där fortsatt kontroll tillsvidare torde bli nödvändig
eller lämplig att bibehålla.

a) Utflöde av lättrörligt internationellt kapital (»hot money»). Man har
anledning förmoda, att olika länder även efter genomförande av konvertibilitet
anser sig böra övervaka kapitalrörelser av den typ, som går till ständiga,
utpräglade kreditorländer utan att ha till syfte en produktiv investering.
Det förefaller sannolikt att Sverige kommer att inta en sådan ståndpunkt.
Troligen vilja vi övervaka inte endast utflöde utan jämväl inflöde av
rörligt kapital.

b) Utflöde av kapital för rena placeringsändamål. Man kan utgå från att
dylikt utflöde kommer att övervakas, oavsett om det avser köp av exempelvis
utländska aktier och obligationer på grund av högre avkastningsmöjligheter
eller placering i avsikt att få en reserv för politiska orostider eller av skalteskäl.
Åtminstone under en lid framåt torde man få räkna med att icke heller
obegränsad överföring av emigrants kapital kommer att medgivas. Jämväl
inflöde av placeringskapital — däri inbegripet köp av svenska aktier —- kan
komma att övervakas under avsevärd tid.

c) Investeringar i produktiva företag utomlands. Sådana investeringar —
exempelvis i utländska dotterbolag -—• komma förmodligen att övervakas
under avsevärd tid.

d) Ransonering av resevaluta. Även om man kan förutsätta att ransoneringen
av resevaluta i egentlig mening kommer att upphöra torde man få
räkna med att kontroll i en eller annan form kommer att bibehållas över
att kapitalflykt icke sker under sken av köp av resevaluta.

e) Varubetalningarna torde visserligen bli fria men man torde få utgå från
att möjligheten bibehålies att kontrollera, att de ej innefatta förtäckt kapitalflykt.

f) Det nuvarande systemet med bilaterala betalningsförhållanden torde
komma att bibehållas beträffande vissa länder, vilkas valutor icke äro konvertibla
eller som ej ha fri import. Därmed kommer behovet av en övervakning
i kanske ungefär nuvarande omfattning att kvarstå i fråga om betalningsförhållandena
till dessa länder.

Dagens läge torde, säger utredningen, icke alltför mycket avvika från del
läge, som utgjorde grundvalen för riksbankskommitléns bedömningar sommaren
1955. De förskjutningar som ägt rum sedan dess har i huvudsak bestått
i att såväl för de viktigaste världsvalutorna som för svenska kronan
väsentliga steg tagits mot fidl konvertibilitet.

Beträffande huvuddragen i det nuvarande utnyttjandet av valutabestämmelserna
anför utredningen följande.

Den nuvarande utformningen av valutaregleringens utnyttjande bygger på
att betalningslrafiken koncentrerats över valutabankerna. I stor utsträckning

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

har dessa bemyndigats att utan riksbankens tillstånd i varje särskilt iall utföra
betalningar för vissa ändamål. Vidare skall alla betalningstransaktioner
i princip redovisas till riksbanken, som härigenom dels erhåller möjlighet att
granska valutabankernas handlande, dels får nödigt underlag för att följa
utvecklingen. Redovisningsskyldigheten har dock inskränkts till att avse
betalningar överstigande i regel 5 000 kronor med hänsyn till att de smärre
betalningarna betyder mindre i sammanhanget.

I fråga om betalningar, som valutabankerna själva icke kan utföra på
grundval av generella direktiv, prövar riksbanken ansökningar. Dessa avser
bl. a. betalningar där intresset av likformig behandling eller behovet av särskilt
noggrann avvägning nödvändiggör en central prövning.

Det viktigaste område, där betalningar anses böra förhindras eller hållas
under strikt kontroll, gäller kapitalrörelserna mellan Sverige och utlandet.
För vissa av de svårigheter som okontrollerat kapitalinflöde till eller kapitalutflöde
ur landet skapar har redogjorts i propositionen 290: 1939 och särskilt
i den till denna fogade promemorian om behovet av valutapolitisk krigsberedskap.
Kontrollen anses nu behöva omfatta icke endast det lättrörliga
spekulativa kapitalet utan också mera normala kapitalrörelser för placeringsändamål
eller investeringar i produktiva företag -— gränserna mellan
de olika kategorierna kan dock självfallet vara ganska svåra att draga.

För närvarande lämnas i regel tillstånd till överföringar från eller till Sverige
för investeringar i produktiva företag; när det gäller överföringar till
dollarområdet i regel dock under förutsättning att investeringen kan beräknas
inom en relativt näraliggande framtid medföra förbättrade avsättningsmöjligheter
för svensk export eller annan valulamässig nytta för landet vid
sidan av den direkta kapitalavkastningen. I fråga om överföringar för placeringsändamål
lämnas däremot i regel icke tillstånd. Vidare söker man
motverka tendenser till spekulativa kapitalrörelser.

I fråga om de löpande betalningarna, sålunda betalningar som ej är av
kapitalnatur utan avser likvider för varor och tjänster m. in., förekommer
i stort sett för närvarande inga egentliga ransoneringar för betalningarna
från Sverige eller någon återhållsamhet i fråga om godkännandet av betalningar
till Sverige. De obetydliga inskränkningar som göres sker på det viktigaste
området, varuimporten, genom handelsregleringen och sålunda vid
sidan av valutaregleringen.

Sedan utredningen avgav sin promemoria har vissa lättnader i valutaregleringen
genomförts. Av den redogörelse valutastyrelsen den 27 december
1958 avgivit till bankofullmäktige rörande handhavandet under år 1958 av
valutaregleringen (Bilaga till bankoutskottets memorial nr 1 år 1959) framgår
sålunda, att man numera på svensk sida biträtt en överenskommelse att
upphöra med den europeiska betalningsunionen (EPU) och i dess ställe sätta
i kraft det europeiska monetära avtalet (EMA). I anledning härav har valutastyrelsen
den 27 december 1958 beslutat vidtaga vissa ändringar i valutabestämmelserna.
Dessa sammanhänger huvudsakligen med kronans ökade
utbytbarhet. Denna ökade utbytbarhet innebär, alt utländska krontillgodohavanden
på de konton, över vilka betnlningstrafiken med utlandet avvecklas,
kan omvandlas till vilken som helst utländsk valuta, sålunda även
dollarvaluta. Undantagna från denna utbytbarhet är tillgodohavanden, som
tillhör någon bosatt i de bilaterala länderna, d. v. s. Brasilien, Bulgarien,
Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Spanien, Tjeckoslovakien, Tyska
östzonen och Ungern. Utbytbarheten medför vidare, all betalningar från

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Sverige till det konvertibla området d. v. s. ur svensk synpunkt alla länder
utom de bilaterala kan verkställas enligt den betalandes val i vilken som
helst valuta; betalningar till de bilaterala länderna måste även i fortsättningen
ske i de bilaterala betalningskanalerna. En ökad valfrihet uppkommer
även vad beträffar de valutor, som kan mottagas vid betalningar från utlandet.
Dylika betalningar kan ske i vilken valuta som helst; dock får betalning
från någon i det konvertibla området ej ske med användande av bilateral
valuta.

Vissa varor i den svenska importen från dollarområdet har tidigare betalats
med dollar, som anskaffats på internationella valutamarknaden mot likvid
främst i EPU-valutor. I och med att dessa valutor numera ur svensk synpunkt
är likvärdiga med dollarvaluta, har anordningen avskaffats.

Vidare har vissa lättnader beslutats i de restriktioner som gällt beträffande
dollarområdet. Sålunda har turistvalutatilldelningen för resor till nämnda
område höjts så att den nu är densamma som för övriga länder med undantag
för de nordiska och länderna inom pundområdet. Hembudsskyldigheten
gäller ej längre och efter därom av riksbanken gjord framställning har
Kungl. Maj :t numera upphävt skyldigheten att avgiva införsel- och utförseldeklarationer.

IV. Utredningens förslag

Rörande förutsättningarna för valutalagens tillämpning
anföres i promemorian till en början.

Valutalagen motiverades vid sin tillkomst av behovet att stärka möjligheterna
att ingripa på penningmarknaden för att icke den penningpolitiska
målsättningen skulle äventyras av okontrollerade valutarörelser. Lagstiftningens
penningpolitiska syfte har kommit till uttryck i 1 § valutalagen. Vid
lagens tillkomst fanns en fri valutamarknad och betalningstrafiken till och
från Sverige löpte utan andra inskränkningar än dem, som betingades av
utländska valutarestriktioner. För sådana fall förekom en reglering av betalningarna
genom 1934 års clearinglag. Denna reglering hade till uppgift att
åstadkomma betalningsutjämning i förhållande till land som genom valutarestriktioner
begränsade betalningen av svenska fordringar.

Valutaförordningen i dess lydelse före ändringen 1944 innehöll bestämmelser
avseende utflöde av valuta. Efter ändringen 1944 av valutaförordningen
fick denna sådan utformning att betalningstrafiken med utlandet helt
kunde regleras. — Åren efter andra världskrigets slut baserades Sveriges
utrikeshandel och betalningsutbytet i stor utsträckning på bilaterala handels-
och betalningsavtal. Valutalagstiftningen har använts för att dirigera
betalningarna i enlighet med avtalens föreskrifter. Samma funktion har lagstiftningen
fått i vad gäller betalningarna inom EPU-området.

I den situation, som inträtt på den internationella valutamarknaden efter
andra världskriget, har alltså valutalagstiftningen kommit att bilda grunden
för regleringen av Sveriges betalningsutbyte med utlandet överhuvud. Det är
från detta faktiska läge som utredningen haft att utgå vid sina överväganden.

De sakkunniga omnämner härefter att departementschefen i direktiven
för utredningen uttalat, att det synes uppenbart att möjlighet till valutaregle -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12!) år 1959

ring erfordras jämväl i fortsättningen. Att så är fallet om Sverige skulle komma
i krig eller krigsfara är enligt utredningens åsikt utan vidare klart.

När det gäller att i övrigt ange de situationer, då eu valutareglering kan
behöva tillgripas ställer sig problemet betydligt svårare. Det nu i lagen förekommande
uttrycket »eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden»
synes utredningen mindre lämpligt för att beskriva exempelvis
det läge, som för närvarande är rådande och som av statsmakterna bedöms
vara sådant att det nödvändiggör en bibehållen, ehuru uppmjukad valutareglering.
Vid sina överväganden har utredningen funnit att det överhuvud
är ytterligt vanskligt att -— om man bortser från krigs- och krigsfarefallen
■—■ i lagtext någorlunda klart avgränsa de lägen, som kan anses motivera en
valutareglering i penningpolitiskt syfte eller eljest för ordnande av landets
internationella betalningsförhållanden. Svårigheterna framträder icke minst
mot bakgrunden av de skiftande och labila förhållanden som rått under
efterkrigstiden. Innan denna fråga ytterligare diskuteras har utredningen
funnit det lämpligt att behandla vissa spörsmål avseende lagens giltighetstid
och formella konstruktion i övrigt. Härom anföres i promemorian följande.

Valutalagen är för närvarande en tidsbegränsad fullmaktslag, som regelmässigt
förlängts för ett år i sänder. Såvitt lagen är avsedd att tagas i bruk
vid krig eller krigsfara, saknas emellertid anledning att varje år ompröva
lagens bestånd. Ur beredskapssynpunkt är det värdefullt att ha en permanent
lag, som innefattar nödiga fullmakter för Kungl. Maj:t att handla i
nämnda fall. Under senare år har åtskilliga av våra beredskapslagar gjorts
permanenta. Nämnas må allmänna förfogandelagen och allmänna ransöne*
ringslagen. Enligt utredningens uppfattning talar starka skäl för att vår
beredskap för krig och krigsfara kompletteras med permanenta regler även
på valutaområdet.

Liksom nämnda lagar bör valutabestämmelserna automatiskt bli tillämpliga
om landet råkar i krig, d. v. s. Konungen bör äga meddela förordnande
och föreskrifter enligt lagen utan medverkan av riksdagen.

Även för det fall att landet hotas av krig är behovet att snabbt kunna ingripa
i valutaförhållandena stark l framträdande. Lämpligen bör därför gälla
— likaledes i anslutning till de nyss nämnda lagarna —"att Konungen skall
äga utan att avvakta riksdagens samtycke förordna om valutalagens tilllämpning
och utfärda reglerande föreskrifter. Med hänsyn till det ansvar
riksbanken har för valutavården bör emellertid •— i likhet med vad för närvarande
är fallet då riksdagen icke är samlad — dessa åtgärder få företagas
först efter framställning av fullmäktige i riksbanken. Att även kräva medverkan
av fullmäktige i riksgäldskontoret synes däremot icke erforderligt.
Samtycke av riksdagen till åtgärderna bör inhämtas inom viss korlare tid.
Bestämmelserna härom bör följa samma schema som upptagits i nyss angivna
beredskapslagar.

En permanent valutalagstiftning avsedd endast för fall av krig och krigsfara
synes utredningen icke vara ägnad att inge några egentliga betänkligheter.
Däremot kan möjligen vissa invändningar riktas mot att en lagstiftning
avseende andra lägen göres permanent. Eu tänkbar utväg är alt tillgripa
särskild lagstiftning i den mån valulareglering bedömes erforderlig i andra
situationer än krig och krigsfara. Häremot talar emellertid, framhåller utredningen,
bl. a. den omständigheten att även en sådan lagstiftning bör — åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

minstone för den framtid som nu kan överblickas — ha fullmaktskaraktär
för att möjliggöra ett snabbt handlande. De osäkra internationella förhållandena
gör att en sådan beredskap icke torde kunna undvaras i dagens läge.
Att arbeta med två fullmaktslagar med i många stycken samma materiella
innehåll anser utredningen icke lämpligt. Bestämmelserna om valutareglering
bör därför om möjligt sammanhållas i en gemensam lag.

Lösningen av frågan synes utredningen vara att — med bibehållande av
den gemensamma lagstiftningsramen — för andra lägen än krig och krigsfara
i största möjliga utsträckning säkra riksdagens inflytande på Kungl.
Maj :ts utnyttjande av fullmakterna. Förfarandet för att bringa bestämmelserna
i tillämpning bör sålunda närmas till en normal lagstiftningsakt.

För närvarande gäller i princip att riksdagen skall lämna samtycke till
förordnande enligt lagen, och flertalet av bestämmelserna i valutaförordningen
har varit under riksdagens bedömande i en eller annan form. Sedan
en prövning av bestämmelserna en gång ägt rum, sker emellertid ingen omprövning
mot bakgrunden av förändrade faktiska förhållanden. I samband
med att själva valutalagen årligen förlänges, sker ej någon prövning av
innehållet i valutaförordningens bestämmelser, trots att dessa tillkommit
i ett läge som kanske skiljer sig avsevärt från det aktuella. Ett en gång
lämnat samtycke till förordnande anses sålunda fortfarande gälla, om blott
lagens giltighetstid förlänges. Utredningen anför vidare.

I fortsättningen bör i en valutalag, som sålunda bör vara gemensam och
permanent, för nu avsedda situationer, d. v. s. då krig eller krigsfara icke är
för handen, i princip krävas, liksom nu, riksdagens samtycke för att Konungen
skall äga förordna enligt lagen och sålunda bringa den i tillämpning.
Till detta bör emellertid komma att sådant förordnande skall lämnas för
viss tid. Förordnande bör sålunda kunna omfatta exempelvis ett år, d. V. s.
den tidrymd för vilken själva valutalagen hittills brukat förlängas, eller
också, om så bedömes lämpligt, en längre period. Om riksbanksfullmäktige
och Konungen vid utgången av den bestämda tiden bedömer läget vara sådant
att fortsatt förordnande är erforderligt, måste alltså frågan föreläggas riksdagen
genom proposition. I lagen bör vidare anges att förordnande skall
kunna avse att lagens bestämmelser helt eller delvis skall äga tillämpning.
Härigenom ges i lagen en anvisning att möjlighet föreligger, om så finnes
önskvärt, att begränsa förordnande exempelvis genom att utesluta vissa slag
av ingripanden eller undantaga transaktioner av viss karaktär eller av mindre
vikt från fullmakterna. I de nu angivna delarna skulle bestämmelserna komma
att i stort sett ansluta till motsvarande stadganden i exempelvis allmänna
förfogandelagen. Härutöver bör emellertid för valutalagstiftningens
del gälla, att även de föreskrifter som avses att givas i förordnandet med
stöd av de olika fullmaktsparagraferna i lagen skall föreläggas riksdagen.

Med denna konstruktion av fullmaktslagen får riksdagen tillfälle att, då
fullmakter begäres, pröva icke blott dessas allmänna omfattning och den
tidrymd, varunder de skall gälla, utan också innehållet i den blivande tilllämpningsförordningen.
Vid prövningen kan hänsyn tagas till det aktuella
läget och den väntade utvecklingen, och fullmakterna kan avpassas i enlighet
därmed. I själva verket synes en sådan ordning innebära möjlighet till
ett mera direkt inflytande för riksdagen på valutaregleringen än den nuvarande.
Med hänsyn härtill synes icke heller för andra lägen än krig eller

Kungl. Maj:Is proposition nr 129 år 1959 23

krigsfara några större betänkligheter behöva möta mot en permanent valutalagstiftning.

Om sålunda i nu avsedda situationer huvudregeln bör vara att förordnande
enligt valutalagen icke må meddelas utan att riksdagens samtycke först
inhämtats, anser utredningen likväl möjligheten för Kungl. Maj:t att ingripa
även utan samtycke icke böra helt uteslutas. På ett annat område,
nämligen ransoneringslagstiftningens, infördes på våren 1957 en sådan befogenhet,
sedan erfarenheterna från Suezkrisen på hösten 1956 visat att behov
kunde uppkomma av mycket snabba ingripanden. Enligt den lagändring
som genomfördes kan Kungl. Maj :t utan samtycke av riksdagen meddela
förordnande om tillämpning av allmänna ransoneringslagen, därest riksdagens
beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande
skall inom viss kortare tid underställas riksdagen. Motsvarande föreskrifter
bör enligt utredningens uppfattning upptagas i valutalagstiftningen. En
inskränkning av denna Kungl. Maj :ts befogenhet bör dock ske. Enligt 2 §
första stycket 3) valutalagen kan föreskrivas att utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper skall erbjudas riksbanken eller valutabank
till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt. Ett förordnande om sådan
hembudsplikt ingriper på ett alldeles särskilt sätt i enskild rätt. Då någon
större olägenhet knappast behöver befaras av att undantaga införande
av hembudsplikt från Kungl. Maj:ts befogenhet i nu avsedda fall, föreslår
utredningen att så sker.

Då underställning sker av ett av Kungl. Maj :t meddelat förordnande av
nu angivet slag, bör även förordnandets föreskrifter föreläggas riksdagen.
Motsvarande bör gälla i fråga om förordnande, som meddelats med stöd av
bestämmelserna för fall av krigsfara.

Utredningen tar härefter upp frågan om de närmare förutsättningarna för
valutalagstiftningens tillämpning i andra situationer än krig och krigsfara. I
denna del må ur promemorian återgivas följande.

Utredningen har tidigare berört svårigheterna att i lagtexten klart ange de
faktiska betingelserna — bortsett från krig och krigsfara — för valutalagstiftningens
tillämpning. Om emellertid lagstiftningen anordnas i enlighet
med vad utredningen i det föregående föreslagit så att meddelande av förordnande
enligt lagen kommer att i åtskillig mån vara jämställt med en
lagstiftningsakt, minskar behovet av en dylik bestämning. Riksdagen har
ett avgörande inflytande på frågan om Konungen skall äga utfärda förordnande.
Detta skall vara tidsbegränsat. Riksdagen kan alltså förbehålla sig
möjligheten att ompröva förordnandet inom den tidrymd riksdagen finner
lämplig. Erforderliga garantier vinnes härigenom, att lagen icke kommer
till användning i andra situationer än då Konungen och riksdagen — de
båda lagstiftande instanserna — är ense därom.

Med hänsyn till det anförda har utredningen funnit sig böra föreslå att
det i lagen nu förekommande uttrycket »eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden» skall utgå utan att ersättas av annan motsvarande
bestämning. Emellertid bör i lagtexten alltjämt —- för andra fall än
krig och krigsfara — bibehållas eu beskrivning av förordnandenas allmänna
syfte. Valutaregleringen avsågs vid sin tillkomst vara ett instrument för

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

genomförande av den penningpolitiska målsättningen i ovan angivna situationer.
Detta kom till uttryck i lagen genom att där föreskrives som förutsättning
för förordnande att detta prövas oundgängligen nödigt för uppnående
av del mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Såsom torde framgå av den tidigare lämnade framställningen har åt detta
uttryck givits en ganska vid innebörd, i det valutalagstiftningen bildar grunden
för regleringen av betalningsutbytet överhuvud. Det kan enligt utredningens
mening råda viss tvekan huruvida de nuvarande ordalagen verkligen
till fullo täcker den användning som valutalagstiftningen sålunda faktiskt
har. Lämpligen synes därför — i anslutning till den faktiska tillämpningen
— det nuvarande stadgandet böra omformuleras så, att förordnande
skall kunna meddelas då det prövas erforderligt för uppnående av det mål.
som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest
med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet.

Såsom förut angivits framkommer valutaregleringens egentliga materiella
innehåll i de tillämpningsföreskrifter riksbanken utfärdar. Att riksdagen
skulle medverka till utformningen av sådana detalj föreskrifter — som för
övrigt enligt sakens natur måste kunna ändras mycket snabbt bl. a. till följd
av växlingar i läget i andra länder — anser utredningen ej böra komma ifråga.
Det kan emellertid vara naturligt att riksbanken på lämpligt sätt låter
riksdagen få kännedom om det väsentligaste materiella innehållet i valutaregleringen
med angivande av de betydelsefullare förändringar som skett
under redovisningsperioden.

Utredningen har på grund av de givna direktiven även undersökt möjligheten
att differentiera befogenheterna att meddela förordnande
enligt valutalagen. Närmast torde ha åsyftats, säger utredningen,
att genom stadganden i själva valutalagen befogenheterna skulle begränsas
för mindre utsatta situationer. De åtgärder, som skulle omfattas av Kungl.
Maj :ts fullmakter i sådana lägen, skulle vara mindre ingripande än eljest.
Om likväl en mera omfattande reglering skulle finnas nödvändig, skulle
riksdagens medverkan i vanlig ordning erfordras.

Mot bakgrunden av den nuvarande ordningen för tillämpningen av valutalagen
kan ett önskemål att genomföra en dylik begränsning i valutalagen
te sig förklarlig. Någon regelbunden omprövning från riksdagens sida av
ett en gång lämnat godkännande av valutaförordningens bestämmelser har
ej plägat ske. Endast själva lagens fortbestånd har årligen prövats, och tilllämpningsbestämmelserna
har i allmänhet kommit under riksdagens bedömande
endast i samband med ändringar däri.

Emellertid skulle frågan komma i annat läge, om man genomför utredningens
förslag beträffande meddelande av förordnande i andra fall än vid
krig eller krigsfara. Riksdagen får möjlighet att mera direkt påverka tilllämpningsföreskrifternas
innehåll och tillämpningsförordningen kommer
under omprövning tid efter annan. Såsom tidigare framhållits kan vid prövningen
hänsyn tagas till det aktuella läget, och fullmakterna kan avpassas
därefter.

En i själva lagen genomförd differentiering av fullmakterna måste, framhåller
utredningen, med nödvändighet bli mycket schablonartad och skulle

Kungl. Maj :ts proposition nr 12!) år 1959

därigenom bli av föga värde. Enligt utredningens uppfattning synes den
återkommande prövning från riksdagens sida av fullmakterna som åstadkommes
genom utredningens förslag erbjuda en lämpligare lösning av differentieringsfrågan.

På en punkt har utredningen övervägt huruvida det likväl icke kunde
vara lämpligt alt en differentiering genomfördes i själva lagen, nämligen
i fråga om brevkontrollen. Utredningen anför härom.

Enligt 5 § valutalagen kan Kungl. Maj:t medgiva rätt för polismyndighet,
riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, att öppna
och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet, som finns
i postverkets vård. På grundval av denna bestämmelse har i 26 § valutaförordningen
förordnats att, där det finnes erforderligt för att hindra eller
uppdaga brott mot in- och utförselbestämmelserna eller försök till sådana
brott, riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar, må
utöva nämnda kontroll. Bestämmelsen har emellertid sedan en lång följd av
år icke tillämpats.

Utredningen anser att det kan ifrågasättas huruvida icke tillämpningen
av brevkontrollbestämmelsen i valutalagen borde reserveras för krigs- och
krigsfarefallen. Emellertid kan behov av bestämmelsen föreligga även i
andra situationer. Det är då lämpligare att bestämmelsen bibehålies oförändrad
i lagen och att bedömningen av behovet att utnyttja bestämmelsen
göres av Kungl. Maj:t och riksdagen i anslutning till den prövning av vederbörande
tillämpningsförordning som enligt förslaget skall äga rum.

Utredningen anser sig sålunda icke böra förorda, alt särskilda regler om
differentiering av befogenheterna införes i valutalagen. V.

V. Yttrandena över utredningens förslag

Utredningens förslag att i fråga om utformningen närma valutalagen
till på senare tid utfärdade beredskapslagar och
att därvid förläna valutalagen giltighet tills vidare har tillstyrkts av majoriteten
inom fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankoch
fondinspektionen samt kommerskollegium.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att såsom förhållandena utvecklat
sig på den internationella valutamarknaden efter andra världskriget, valutalagstiftningen
haft stor betydelse för regleringen av Sveriges betalningsutbyte
med utlandet. I likhet med utredningen anser inspektionen därför afl
möjlighet till valutareglering erfordras inom överskådlig tid. Med denna utgångspunkt
synes utredningen, såvitt inspektionen kan bedöma, ha löst sitt
uppdrag på ett tekniskt tillfredsställande sätt.

Svenska bankföreningen uttalar att, ehuru det torde finnas ulrymme för
väsentliga uppmjukningar i valutaregleringen, föreningen likväl icke vill
göra gällande att den omedelbart kan avskaffas till alla delar. Föreningen
anför i detta hänseende följande.

Sannolikheten för att valutareglering icke kan undvaras, om landet kommer
i krig eller utsattes för krigsfara, måste enligt bankföreningens mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

bedömas vara så stor, att intet synes vara att erinra mot en permanent beredskapslagstiftning
som bemyndigar Kungl. Maj:t att i dylika lägen förordna
om sådan reglering. För andra fall bör däremot målsättningen vara
att komma bort från regleringar på valutaområdet. Ett valutaskydd genom
åtgärder som ingriper i den enskildes fria förfoganderätt har en helt annan
karaktär än de metoder, med vilka en centralbanks uppgifter på valutaområdet
genomföres under normala förhållanden. Sådana åtgärder bör tillgripas
endast i nödfall och endast under förutsättning att föreliggande risker och
svårigheter ej kan bemästras med andra medel. Det är därför viktigt att
lagstiftningen icke utformas så, att valutaregleringen mer eller mindre automatiskt
kan bli permanent.----Frågan, huruvida och i vilken omfatt ning

den skall bestå, bör emellertid hållas levande och omprövas med korta
mellanrum. Bedömandet bör därvid ske med hänsyn till det ekonomiska förhållandet
mellan Sverige och utlandet vid den aktuella tidpunkten. En valutareglering
som går utöver vad de internationella förhållandena vid var
tid kan tänkas tvinga oss till, blir en hämsko på näringslivets fortsatta utveckling
och kan därigenom medföra stora skadeverkningar på hela samhällsekonomin.

Allmänna synpunkter liknande dem bankföreningen anfört har även framförts
av Sveriges grossistförbund, som i princip icke har något att erinra
mot utredningens förslag under förutsättning att vissa i det följande behandlade
jämkningar i detsamma vidtages.

Några remissinstanser har i första hand avstyrkt, att frågan om förlänande
av giltighet tills vidare åt valutalagen i dagens läge upptages till avgörande.
Sålunda anför Sveriges allmänna exportförening i sitt yttrande.

En utveckling mot friare världshandel ligger helt i linje med svenska handelspolitiska
målsättningar. Det kan i detta sammanhang erinras om huruledes
riktpunkten för vår handelspolitik under 1930-talet var att rida spärr
mot de autarkitendenser, för vilka i första hand Tyskland och Sovjetunionen
gingo i spetsen. Efter kriget har vid upprepade tillfällen såväl från myndigheternas
som från näringslivets sida understrukits, att Sverige bör eftersträva
en så fri internationell handel som möjligt. På valutaområdet utgör
exempelvis vår anslutning år 1950 till Internationella valutafonden och
Världsbanken ett belägg härför. En av målsättningarna för Internationella
valutafonden är sålunda upphävandet av alla valutarestriktioner, som lägga
hinder i vägen för den internationella handeln, medan Världsbanken enligt
sin stadga bl. a. skall främja internationella kapitalinvesteringar. Sveriges
deltagande i arbetet inom OEEC på att avveckla hindren för varu- och
betalningsströmmarna ävensom den vid upprepade tillfällen framförda åsikten,
att vi å svensk sida se etablerandet av ett västeuropeiskt frihandelsområde
såsom ett led i ökad frihet för världshandeln över huvud, utgöra ytterligare
belägg för den liberala inriktningen hos svensk utrikeshandelspolitik.

Upprinnelsen till den nu gällande svenska valutalagstiftningen var en av
krigsförhållandena motiverad fruktan för å ena sidan kapitalflykt, å den
andra överdriven kapitaltillströmning. Under tiden efter andra världskriget
har emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, valutalagstiftningen kommit
att bilda grunden för en reglering av Sveriges betalningsutbyte med utlandet
över huvud. Detta har kunnat ske genom att valutalagen förlängts
från år till år. En faktisk lättnad i regleringen har visserligen åstadkommits
genom ett system av dispenser, men detta ter sig för den enskilde ofta svår -

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959 27

överskådligt och vanskligt att lägga till grund för affärsdispositioner med
utlandet.

Såsom motivering för ett förlänande av permanent karaktär åt valutalagstiftningen
anför nu utredningen, att det även i fortsättningen kommer att
behövas spärrar ej blott för det lättrörliga internationella kapitalet utan
även för kapitalrörelser i investerings- och placeringssyfte. Vidare skulle de
löpande betalningarna behöva övervakas i och för kontroll av att de icke
innefatta förtäckta kapitalrörelser samt att de, vad avser vissa s. k. bilaterala
länder, verkställas på föreskrivna vägar. De sakkunnigas bedömning
sker härvidlag på grundval av en inom Valutakontoret år 1955 upprättad
promemoria; från denna tidpunkt skulle sålunda enligt deras mening några
mera avgörande förändringar i förutsättningarna för en valutareglering icke
ha inträffat. -— Exportföreningen kan med hänsyn till det storartade frigörelsearbete
på varuutbytes- och betalningsområdet, som sedan dess genomförts
framför allt inom ramen för OEEC och EPU, icke dela denna uppfattning.

En avgörande omständighet i förevarande sammanhang är enligt föreningens
åsikt, att de aktuella planerna på en nordisk och en europeisk integration
inom en nära framtid torde kräva, att hela problemet rörande valutaregleringens
utformning och bestånd tages under omprövning. Att i ett
dylikt läge taga definitiv ställning till spörsmålet om vår valutalagstiftnings
formella konstruktion för framtiden synes föreningen icke böra ifrågakomma.

Sveriges industriförbund finner i sitt utlåtande det anmärkningsvärt, att
utredningen bundit sig vid förutsättningen att en permanent valutalagstiftning
är ofrånkomlig under överskådlig framtid. Enligt förbundets åsikt
hade det varit naturligare att utgå från att valutaregleringen såsom en krisföreteelse
åtminstone på längre sikt borde avvecklas. Detta inte minst med
tanke på att Sverige genom sin anslutning till Internationella valutafonden
och OEEC åtagit sig att snarast möjligt undanröja gällande restriktioner för
det internationella betalningsutbytet. Förbundet anser att utredningens promemoria
icke utgör tillräckligt underlag för att nu ändra valutalagen. En
förutsättningslös omprövning av valutaregleringen bör i stället komma till
stånd, varvid möjligheterna att successivt avveckla restriktionerna i fredstid
bör beaktas. Målet bör härjämte vara, att så långt som möjligt inskränka
Kungl. Maj :ts fullmakter i valutareglerande syfte i händelse av krig,
krigsfara eller andra förhållanden, som icke kan undanröjas genom inhemska
åtgärder.

Reservanterna inom bankofullmäktige anser ej heller utredningens förslag
kunna läggas till grund för en permanent lagstiftning. 1

1 den nu föreliggande promemorian förordas vissa ändringar i valutalagen
med avseende å betingelserna för lagens tillämpning, när
riket är i krig eller krigsfara. Sålunda föreslås att lagen
automatiskt skall träda i tillämpning vid krig. Vid krigsfara skall Kungl.
Maj:t på framställning av bankofullmäktige kunna förordna om lagens till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

lämpning. Förordnandets bestånd göres dock beroende av att det inom viss
tid underställes riksdagens prövning.

Kommerskollegium anför, att enighet torde råda därom, att statsmakterna
i angivna situationer måste med stöd av en fullmaktslag kunna ingripa med
valutareglerande föreskrifter. Det synes kollegiet angeläget att en dylik fullmaktslagstiftning
ständigt är i kraft, sa att Kungl. Maj:t utan dröjsmål kan
förordna om dess tillämpning. En sådan ordning är betingad av beredskapsskäl
och ligger helt i linje med de överväganden som gjorts beträffande
andra fullmaktslagar såsom förfogande- och ransoneringslagarna.

Sveriges grossistförbund säger sig i princip intet ha att erinra mot en lagstiftning,
som under angivna extrema förhållanden ger Kungl. Maj:t bemyndigande
att reglera valutarörelserna.

Sveriges industriförbund framhåller i detta sammanhang att det är utomordentligt
angeläget att redan de stadganden, som enligt valutalagen avses
gälla i händelse av krig eller krigsfara, blir föremål för omprövning.

Liksom hittills skall enligt utredningens förslag kunna tillgripas valutareglering
även i andra situationer än krig eller krigsfara.
Såsom förutsättning för lagens tillämpning har utredningen angivit,
att så prövas erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet. Om endera förutsättningen föreligger,
äger Kungl. Maj:t på framställning av bankofullmäktige med riksdagens
samtycke förordna att valutalagens bestämmelser för viss tid skall träda i
tillämpning. Om riksdagens samtycke ej kan utan olägenhet avvaktas, äger
Kungl. Maj :t utfärda förordnande, som därefter underställes riksdagen.

Enligt majoriteten inom bankofullmäktige innebär förslaget en klar vinning
genom att det gällande rekvisitet för förordnande om valutareglering
•— att »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» är rådande —
blivit utmönstrat. Fullmäktige anser det måhända kunna ifrågasättas om
den föreslagna formuleringen angående valutaregleringens målsättning utgör
en så objektiv bestämning av förutsättningarna för utfärdande av valutaregleringsförordnande
som i och för sig varit önskvärt. Enligt förslaget skall
riksdagen emellertid godkänna ett dylikt förordnande antingen omedelbart
eller vid underställning i efterhand. Då förordnandet alltså kommer att
uppbäras av sammanstämmande beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen anser
fullmäktige det sakna större betydelse hur lagtexten preciserar förutsättningarna
för förordnande av nu nämnt slag.

Bank- och fondinspektionen anför, att den föreslagna möjligheten för
Kungl. Maj:t att meddela förordnande om tillämpning av valutalagen även i
andra fall än vid krig eller krigsfara icke torde möta några betänkligheter,
då riksdagens medverkan gjorts till en förutsättning härför.

Kommerskollegium, som med vissa jämkningar tillstyrker utredningens
förslag, anför till en början i sitt yttrande.

Kungl. Maj:Is proposition nr 129 år 1959

Gällande valutalag, som är en tidsbegränsad fullmaktslag, har varit i tilllämpning
alltsedan är 1940. Såvitt avser efterkrigstiden, har som grund för
de årliga förlängningarna av giltighetstiden åberopats det stadgande i lagen
som medgiver dess tillämpning under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Såsom utredningen framhållit, är det högst tvivelaktigt, om
denna grund verkligen är hållbar i dagens läge, och enligt kollegii mening
är det lämpligt att ändring härutinnan sker. Oavsett detta har emellertid
utredningen funnit uppenbart, att valutareglerande bestämmelser i någon
form kunna vara nödvändiga även då riket icke befinner sig i krig eller
krigsfara eller förhållandena ej äro sådana som nyss sagts. Handelskamrarna
synas icke heller i detta hänseende ha något att invända mot utredningens
bedömande i och för sig.

Beträffande den lämpliga formen för berörda bestämmelser har utredningen,
efter att ha ingående vägt skälen för och emot, förordat den lösningen,
att de böra ingå som en del av den permanenta valutalagen, som sålunda
avses kunna bli tillämplig också när krig eller krigsfara icke är för
handen. Mot denna lösning ha en del av handelskamrarna anfört betänkligheter.
Deras principiella inställning torde vara, att ett så allvarligt ingrepp
i näringslivets och den enskildes frihet som en valutareglering innebär icke i
fredstid bör ske med hjälp av en permanent fullmaktslagstiftning utan att
härför fordras lagstiftning i vanlig ordning. I anslutning härtill understrykes
vikten av att söka skapa sådana förhållanden, att valutaregleringar
bli överflödiga. Dessa handelskamrar synas mena, att förekomsten av en
permanent lag på området, vilken utan större omgång kan sättas i tillämpning,
avtrubbar statsmakternas benägenhet att effektivt verka för ett dylikt
mål.

Ingen torde bestrida, att eu valutareglering är förenad med så stora nackdelar
för såväl näringslivet som enskilda att sådan reglering bör undvikas.
Härvid må erinras om att det — av vårt land biträdda — internationella
samarbetet på det ekonomiska området syftar bl. a. till en avveckling av alla
valutarestriktioner. Anledning saknas till antagande att statsmakternas inställning
till dessa frågor skulle påverkas av den omständigheten huruvida
en permanent valutalag av beredskapsnatur tillskapades eller ej. Såsom ovan
antytts och även bestyrkes av erfarenheterna icke endast från berörda internationella
samarbete utan också från våra internationella förbindelser över
huvud, kan läget också under fredliga förhållanden vara sådant eller snabbt
utvecklas därhän att eu valutareglering bedömes som ofrånkomlig. Mot
bakgrunden härav finner kollegium övervägande skäl — främst praktiska
— tala för den av utredningen föreslagna lösningen.

Av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör, anser kollegium, förordnande om
lagens tillämplighet i fredstid så långt möjligt meddelas i den ordning som
gäller då fråga är om vanlig lag. Enligt kollegii mening är detta krav tillbörligen
tillgodosett i utredningens förslag; genom detta har riksdagens medverkan
säkerställts i rimlig omfattning. Emellertid finner kollegium del
önskvärt att förutsättningarna för förordnandet kunde utformas så att fullmakten
anknöts till ett objektivt påvisbart förhållande. Därvid ligger det
nära till hands att söka avfatta stadgandet i nära överensstämmelse med de
i GATT-stadgan samt Internationella valutafondens stadga lämnade bestämmelserna
angående rätt att upprätthålla valutarestriktioner. bin dylik avfallning
torde dock framförallt av praktiska skäl vara svår att åstadkomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Enligt kollegii mening skulle det vara ett steg i rätt riktning, om orden »för
uppnående av det mål, som fastställts» utgick ur utredningens förslag till
1 § tredje stycket första meningen samt ordet »oundgängligen» insköts framför
ordet »erforderligt».

Från några remissinstansers sida framhålles, att den föreslagna formuleringen
av förutsättningarna för tillämpning av valutalagen i fredstid innebär
en avsevärd utvidgning i förhållande till vad som stadgas i gällande lag.
Sveriges allmänna exportförening hävdar sålunda i sitt yttrande, att det
utomordentliga ingrepp i näringslivets och enskilda individers frihet, som eu
valutareglering i och för sig innebär, kräver en betydligt mer kvalificerad
situation än vad som angivits i förslaget.

Sveriges industriförbund påtalar, att de kriterier, enligt vilka valutalagen
skall kunna sättas i kraft, i förslaget fått en utomordentligt vag och vitt syftande
innebörd. Det synes förbundet som om valutalagens tillämpning i annat
fall än krig eller krigsfara under alla förhållanden kunde begränsas till
sådana situationer, då det med hänsyn till valutareservens storlek eller sammansättning
prövas oundgängligen nödvändigt att vidtaga eller upprätthålla
valutarestriktioner. En formulering av sådan typ torde bättre svara mot
valutalagens syfte.

Ej heller Sveriges grossistförbund anser sig kunna biträda utredningens
förslag med avseende å valutalagens tillämpning i andra fall än krig eller
krigsfara. Med lagändring i detta hänseende bör anstå i avbidan på ytterligare
översyn av valutalagen. Förbundet anför.

Även om vi äro medvetna om att man även i andra, mindre kvalificerade
lägen måste räkna med att i nödfall tillgripa regleringsåtgärder, bör detta
dock icke lagstiftningsmässigt kunna ske annat än där så prövas oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till våra betalningsförhållanden med utlandet.
En valutareglering kan aldrig få betraktas såsom ett normalt led i vår ekonomiska
politik. Tvärtom måste målsättningen vara den, att den allmänna
ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt, att man på valutaområdet
kan tillämpa största möjliga frihet. Endast i sådana speciella lägen som
oberoende av vår egen politik på ett allvarligt sätt påverkar våra utländska
betalningsförhållanden bör valutareglering kunna tillgripas såsom skyddsåtgärd.

Enligt utredningens förslag får Kungl. Maj:t i fall, då förordnande icke
må meddelas utan riksdagens samtycke, ej inhämta sådant samtycke, med
mindre fullmäktige i riksbanken gjort framställning hos Kungl. Maj:t om
tillämpning av valutalagen. Kommerskollegium uttalar att enligt kollegii
mening en så långt gående begränsning av Kungl. Maj :ts handlingsfrihet
icke är påkallad. Det bör vara tillfyllest med en föreskrift av innebörd, att
Kungl. Maj :t icke må begära erforderligt samtycke utan fullmäktiges Hörande
; ett riksdagens organ bör icke kunna hindra Kungl. Maj:t att underställa
riksdagen en fråga av denna art. Däremot anser kollegium den av utredningen
förordade ordningen vara ändamålsenlig beträffande det fall, då
Kungl. Maj :t utan riksdagens föregående samtycke äger förordna om lagens
tillämpning; här bör framställning från fullmäktige avvaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Utredningens förslag att Kungl. Maj :t icke skall behöva samråda med
fullmäktige i riksgäldskontoret, innan förordnande om valutareglering utfärdas,
bär icke föranlett erinran från någon remissinstans.

Förslaget att i andra lägen än krig eller krigsfara beslut om valutareglering
skall meddelas för viss tid tillgodoser enligt
bankofullmäktiges majoritet på lämpligt sätt ett från riksbankshåll
framfört önskemål om att de valutareglerande befogenheterna borde differentieras
med hänsyn till på olika sätt kvalificerade situationer. Utan att
den föreslagna lagtexten innehåller några distinktioner för olika lägen nås
nämligen det avsedda resultatet genom att förordnande om valutareglering
enligt lagförslaget skall gälla för viss lid och genom att riksdagens godkännande
skall omfatta icke blott förordnandet i och för sig utan även de tilllämpningsbestämmelser
som utfärdas av Kungl. Maj :t. Härigenom vinnes
nämligen garanti för att förordnandets omfattning blir från tid till annan
omprövat av riksdagen med hänsyn till just då föreliggande valutasituation.

Svenska bankföreningen hälsar utredningens förslag i detta hänseende
med tillfredsställelse. För att begränsningen skall få önskad effekt bör emellertid,
framhåller föreningen, den tid, för vilken förordnande sålunda må
utfärdas, genom uttryckligt stadgande i lagen maximeras till ett år.

Angelägenheten av att förordnanden av nu ifrågavarande slag begränsas
till ett år understrykes jämväl i de yttranden, som avgivits av exportföreningen,
industriförbundet och grossistförbundet.

Den av utredningen förordade skyldigheten för Kungl. Maj :t afl, när riksdagens
samtycke till eller godkännande av förordnande begäres, för riksdagen
framlägga även de föreskrifter som Kungl. Maj :t utfärdat eller
avser att utfärda, betraktar bankföreningen såsom en av förslagets väsentliga
fördelar. På så sätt skapas garanti för periodiskt återkommande omprövning
av innehållet i valutaförordningen eller blivande motsvarighet till
denna. Föreningen anför vidare.

Även reglerna i en författning av valutaförordningens karaktär måste
emellertid alltid bli jämförelsevis allmänt hållna. Ytterst kommer en valutareglerings
materiella innehåll att bestämmas av de tillämpningsföreskrifter
riksbanken utfärdar. Bankföreningen delar de sakkunnigas åsikt, att det av
praktiska skäl ej gärna kan komma i fråga att låta riksdagen medverka vid
utformningen av sådana detalj föreskrifter, men vill understryka önskvärdheten
av att riksbanken själv kontinuerligt har sin uppmärksamhet riktad
på de nuvarande bestämmelserna av denna typ i syfte att så långt det låter
sig göra libcralisera och förenkla dem. Enligt bankföreningens mening är det
nämligen i hög grad önskvärt att lättnader i valutaregleringen genomföres
i så snabb takt som möjligt. Ej minst är det av vikt att inga onödiga hinder
uppställes för kapitalrörelserna. Bankföreningen vill framhålla, att denna
fråga på senare tid fått ökad betydelse med hänsyn till de pågående europeiska
integrationssträvandena. Även på andra områden än i fråga om kapitalrörelserna
bör strävandena inriktas på en återgång till större frihet. Bankföreningen
kan därför icke godtaga del framtidsprogram för valularcgleringen
som på sommaren 1955 framlades av eu kommitté inom riksbanken
och som finnes återgivet i nu förevarande promemoria.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Spörsmålet rörande differentiering av befogenheterna enligt
valutalagen för olika lägen har behandlats av några remissinstanser.

Sveriges industriförbund delar i sitt yttrande utredningens uppfattning
att en i lagen föreskriven differentiering av nämnda befogenheter måste bli
ganska schablonartad. Enligt förbundets åsikt bör dock svårigheterna icke
överdrivas; det har varit möjligt att komma förbi dem, när det gällt fullmaktslagstiftning
på andra viktiga områden av det ekonomiska livet.

Sveriges grossistförbund, som anser det beklagligt, att utredningen icke
närmare gått in på detta spörsmål, erinrar om att man redan vid gällande
valutalags tillkomst 1939 hade ganska olika uppfattningar om lagens innehåll.
Det hade varit synnerligen önskvärt om utredningen sökt lägga grunden
till en förutsättningslös omprövning av valutaregleringen som sådan i
samband med en analys av de framtida betingelserna för våra internationella
betalningar. Särskilt viktigt är därför, att man vid utformandet av de
framtida planerna för vår valutalagstiftning och dess tillämpning ger dessa
en inriktning som för mot successiva lättnader i valutaregleringen. Förbundet
yttrar vidare.

Icke minst betydelsefullt härvidlag är att de olika förordnanden, som inrymmes
i 2 § valutalagen, ges en mera ingående prövning. Det gäller här
såväl betalningsrörelsernas koncentration till valutabankerna som de av
kommittén något berörda, väsentliga frågorna om brevkontrollen samt om
hembudsskyldighet för utländska betalningsmedel.

Utan att närmare ingå på dessa speciella frågor vill vi framhålla, att
exempelvis valutabankernas nuvarande särställning i första hand grundas
på det tekniska behovet av att vid en ransonering av valutor koncentrera
valutatransaktionerna till en begränsad krets av penninginstitut. I princip
är eu sådan koncentration av valutahandeln diskutabel under andra förhållanden
än sådana som präglas av en påtaglig valutabrist.

Sveriges allmänna exportförening framhåller att valutalagens nuvarande
utformning i tekniskt hänseende icke synes lämpa sig för den föreslagna
differentieringen, som innebär att lagen endast delvis träder i tillämpning,
om så förordnas. En omarbetning av lagtexten, så att den tydligt särskiljer
olika grupper av mer eller mindre långtgående ingripanden, synes föreningen
påkallad, om utredningens förslag i denna del skall kunna genomföras.

Gällande bestämmelser om rätt för myndigheterna att företaga brevkontroll
anser exportföreningen vara ett så allvarligt ingrepp i eu
grundläggande medborgerlig rättighet att den bör förbehållas krigs- och
krigsfarefallen. Åsikten att brevkontroll bör tillgripas endast i trängande
fall kommer även till uttryck såväl i grossistförbundets som industriförbundets
yttranden.

Rörande den formella a v fattningen av lagtexten föreslår
bankföreningen, att näst sista stycket av 1 § bör utgå. Dels förutsättes nämligen
i nästföregående stycke i paragrafen, att förordnande skall kunna gi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

vas om tillämpning allenast delvis av bestämmelserna i 2, 5 och 9 §§, dels
måste, såsom framgår av övergångsbestämmelserna till gällande valutalag,
vissa stadganden i andra paragrafer kunna tillämpas även efter det att förordnande,
som givits med stöd av lagen, upphört att gälla.

VI. Fråga om förordnande enligt valutalagen (V? 1959—30/6 1960)
Bankofullmäktiges framställning

I sin förutnämnda skrivelse den 5 februari 1959 uttalar bankofullmäktige
att behov får anses föreligga av att även efter den 30 juni 1959 bibehålla
valutareglering. Fullmäktige hemställer därför att — därest utredningens
förslag genomföres — Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen, att vad som
stadgas i 2 § första stycket. 1), 2) och 4)—7) samt 5 § och 9 § valutalagen
skall äga tillämpning från och med den 1 juli 1959 under en tid av förslagsvis
ett år framöver. Därest den föreslagna lagändringen ej skulle komma
till stånd, föreslår fullmäktige att valutalagen i dess nuvarande utformning
erhåller förlängd giltighet till och med den 30 juni 1960.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning förordnande enligt valutalagen
bör meddelas, anför fullmäktige såsom motivering till sitt förslag härutinnan
följande.

Enligt 5 § valutalagen kan Kungl. Maj :t då så finnes behövligt för tillsyn
å efterlevnad av förordnande enligt 2 § i lagen bl. a. medgiva rätt för polismyndighet,
riksbanken eller tjänsteman, som riksbanken därtill förordnar,
att öppna och granska brev och andra försändelser till eller från utlandet,
som finnas i postverkets vård. Denna fullmakt har tagits i anspråk genom
att Kungl. Maj :t i 26 § andra stycket valutaförordningen givit riksbanken
eller av riksbanken förordnad tjänsteman rätt att då så erfordras för att
hindra eller uppdaga vissa valutabrott öppna och granska postförsändelser
till eller från utlandet. Denna bestämmelse i valutaförordningen har icke
utnyttjats under åtskilliga år och synes icke för närvarande ha någon uppgift
att fylla. Härtill kommer att brevöppningsmöjligheten kan i nuvarande
läge te sig stötande även om bestämmelsens begränsade syfte klart angives.
Med utgångspunkt från sådana överväganden har också riksdagen uttalat
sig för avskaffande av brevöppningsmöjligheten (BoU 9/1957, Rskr 203/
1957). Stadgandet synes därför böra utgå ur valutaförordningen.

Riksbankens hembudskungörelse har upphört att gälla från och med den
29 december 1958 (SFS 659/1958). Med hänsyn härtill och då den avsedda
författningstekniska omläggningen av valutaregleringen bl. a. syftar till att
genom återkommande ändringar i valutaförordningen låta denna anpassa
sig efter ett skiftande valutaläge synes mest konsekvent att bestämmelserna
om hembudsskyldighet i 10 och 11 §§ valutaförordningen utgå ur de nya
valutaföreskrifter som skulle komma att utfärdas. Härav skulle i sin tur
föranledas redaktionella jämkningar av nuvarande 12 §, 19 § 1) och 24 §
sista stycket i valutaförordningen. Om man sålunda är beredd att avskaffa
valutaförordningens hembudsbestämmelser torde emellertid anledning saknas
att sätta i kraft det häremot svarande fullmaktsstadgandet i valutalagen,
2 § första stycket 3).

Tilläggas må i detta sammanhang att jämväl riksbankens valutastyrelse
som behandlat frågan vilka ändringar i valutaförordningen som vore önsk :t

liihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 129

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

värda i händelse av den nya lagstiftningens antagande anslutit sig till uppfattningen,
att 10 och 11 §§ samt 26 § andra stycket böra upphävas.

Även för den händelse nuvarande valutalag erhåller förlängd giltighet i
oförändrat skick, förordar bankofullmäktige att bestämmelserna i 10 och
11 §§ samt 26 § andra stycket valutaförordningen upphäves.

Reservanten inom banko fullmäktige hänvisar i sitt yttrande till vad han
uttalat vid fullmäktiges behandling av utredningens promemoria.

Yttrandena

Den av riksbanksfullmäktige i skrivelsen den 5 februari 1959 gjorda
framställningen har lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret,
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium samt Svenska bankföreningen.

Kommerskollegium understryker att, så länge det nuvarande systemet
med bilaterala handels- och betalningsförbindelser vidmakthålles gentemot
länder vilkas valutor icke är konvertibla, torde icke heller en valutareglering
kunna undvaras.

Sveriges allmänna exportförening finner det vara ett steg i rätt riktning
att bankofullmäktige i sin framställning om fortsatt valutareglering vill
undantaga bestämmelserna om hembudsskyldighet samt rätt till brevöppning.
Föreningen anser emellertid att — sedan Sverige numera genomfört
en begränsad valutakonvertibilitet — säkerligen åtskilliga andra delar av
den gällande materiella valutaregleringen utan olägenhet skulle kunna slopas.
En utredning syftande till en snar avveckling av valutaregleringen bör
därför utan dröjsmål igångsättas, varefter betydligt bättre möjligheter kommer
att förefinnas för bedömandet av behovet av en valutareglering för
tiden efter den 1 juli 1959.

Behovet av en ytterligare översyn av valutalagen framhålles även i de
yttranden, som avgivits av Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.
Med hänsyn härtill biträder grossistförbundet, ehuru det i och för
sig icke har något att erinra mot bankofullmäktiges framställning för det
fall utredningens förslag genomföres, endast fullmäktiges andrahandsyrkande
om förläggning av valutalagen i dess nuvarande form. Ej heller industriförbundet
motsätter sig en sådan förlängning i avbidan på ny utredning.

De av bankofullmäktige föreslagna ändringarna i den nuvarande valutaförordningen
har icke föranlett någon erinran. Industriförbundet ifrågasätter
dock huruvida icke ytterligare bestämmelser i valutaförordningen kan
utgå.

VII. Departementschefen

Valutaregleringen i vårt land grundar sig huvudsakligen på två författningar,
nämligen 1939 års valutalag och den år 1940 utfärdade valutaförordningen.
Valutalagen är en fullmaktslag. Med stöd av denna kan Kungl. Maj :t

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering. De
närmare föreskrifterna härom upptages i valutaförordningen. Riksbanken
äger meddela de särskilda bestämmelser, som erfordras för valutaförordningens
tillämpning.

Valutalagen är tidsbegränsad. Valutaförordningen gäller så länge valutalagen
äger giltighet. Ursprungligen gällde valutalagen till och med den 31
mars 1940. Den bär därefter regelmässigt förlängts för ett år åt gången och
senast erhållit fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959. Samtidigt
liar således giltighetstiden av valutaförordningen automatiskt förlängts.

Under kriget tillkom även åtskilliga andra fullmaktslagar, som gav Kungl.
Maj :t befogenhet att under särskilda förutsättningar vidtaga åtgärder bl. a.
i fråga om folkförsörjningen, förfoganderätten och priskontrollen. Flera av
dessa lagar har på senare år givits ny utformning i samband varmed de
förlänats giltighet tills vidare. Såsom exempel kan nämnas allmänna förfogandelagen
och allmänna ransoneringslagen av år 1954 samt allmänna prisregleringslagen
av år 1956. Även på andra områden har arbetet fortgått med
att anpassa beredskapslagstiftningen till förhållandena sådana de utvecklat
sig under efterkrigstiden.

Såsom nämnts i den tidigare redogörelsen har en inom finansdepartementet
tillsatt utredning numera framlagt förslag till viss teknisk omläggning
av valutalagstiftningen, syftande till att ge denna en utformning, som i
fråga om förutsättningarna för dess tillämpning anknyter till nyssnämnda
moderna fullmaktslagar. Förslaget innebär sålunda i sina huvudlinjer att
valutalagen som sådan, d. v. s. själva fullmaktslagen, erhåller giltighet tills
vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, skall däremot alltjämt
vara tidsbegränsad liksom de föreskrifter om valutareglering som upptages
i valutaförordningen.

Vid remissbehandlingen har dessa huvudlinjer i utredningens förslag tillstyrkts
av flertalet instanser. I några yttranden har förslaget dock avstyrkts,
närmast från utgångspunkten att ett genomförande därav skulle innebära
en permanentning av valutaregleringen.

Den tekniska omläggning och modernisering på beredskapslagstiftningens
område, som ägt rum under senare år, bör enligt min mening nu genomföras
även beträffande valutalagstiftningen. I likhet med vad som skett
i fråga om andra fullmaktslagar bör sålunda valutalagen givas giltighet tills
vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, bör däremot — på
motsvarande sätt som då andra fullmaktslagar utnyttjas — i princip vara
tidsbegränsad.

En omläggning av valutalagstiftningen i enlighet med vad jag nu förordat
innebär, såsom framgått av del föregående, inte någon permanentning
av själva valutareglcringen. Endast den grundläggande fullmaktslagen får
giltighet tills vidare. Frågan om valutareglering skall äga rum blir däremot
liksom hittills beroende av huruvida de särskilda förutsättningar härför,
som angives i fullmaktslagen, är för handen och giltigheten av införd valutareglering
kommer även i fortsättningen att vara tidsbegränsad.

Knngl. Maj.ts proposition nr 129 år 1959

Valutalagen är i sin nuvarande utformning så konstruerad att den kan
tillämpas vid krig, krigsfara eller utomordentliga av krig föranledda förhållanden,
i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det
mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Föreligger,
när riksdagen ej är samlad, någon av nu angivna situationer äger Kung],
Maj :t, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av
fullmäktige i riksgäldskontoret, utfärda förordnande om valutareglering i
enlighet med lagens närmare bestämmelser. Förordnande må dock ej meddelas
med mindre riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda
inom trettio dagar. Förordnandet upphör att gälla, om det ej godkännes
av riksdagen inom trettio dagar från riksdagens början. Under tid,
då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke meddela
enahanda förordnande.

Enligt utredningens förslag skall valutalagens bestämmelser om valutareglering
automatiskt träda i tillämpning, om Sverige kommer i krig. Hotas
landet av krig, skall Kungl. Maj :t — efter framställning av bankofullmäktige
— äga förordna om valutareglering. Förordnandet skall dock i detta fall
underställas riksdagens prövning inom en månad för godkännande. Valutareglering,
som föranletts av krig eller krigsfara, är tidsbegränsad såtillvida
som den skall upphävas i nära anslutning till att kriget eller krigsfaran upphört.
Då det i andra fall än krig eller krigsfara prövas erforderligt för uppnående
av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet,
eller eljest med hänsyn till rikets bctalningsförhållanden med utlandet,
äger, på framställning av bankofullmäktige, Kungl. Maj :t med riksdagens
samtycke förordna att valutalagens bestämmelser helt eller delvis
skall för viss tid träda i tillämpning. Om riksdagens beslut ej utan synnerlig
olägenhet kan avvaktas, för Kungl. Maj:t interimistiskt utfärda begränsat
förordnande. Begränsningen innebär att förordnandet icke får avse hembudsskyldighet.
Sådant förordnande måste dock inom viss kortare tid underställas
riksdagens prövning. De föreskrifter, som Kungl. Maj:t utfärdar
eller avser att utfärda med stöd av fullmaktslagen, skall föreläggas riksdagen
när samtycke till förordnande begäres eller underställning sker.

Vad utredningen föreslagit i fråga om tillämpningen av valutalagens bestämmelser
om valutareglering då riket kommer i krig eller krigsfara har i
huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även för egen del
anser jag mig i princip kunna godtaga förslaget. Detta ligger också i linje
med gällande betingelser för tillämpningen av annan nyare beredskapslagstiftning,
såsom allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.
I ett avseende har jag likväl funnit anledning till viss jämkning av utredningens
förslag. Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t i fall av krigsfara äga
förordna om valntareglering först efter framställning av riksbanksfullmäktige.
Då emellertid bedömningen av när krigsfara skall anses föreligga i
törsta hand bör ankomma på Kungl. Maj :t, synes det mindre lämpligt att
Kungl. Maj :t skall behöva avvakta framställning från bankofullmäktige för
att kunna utfärda förordnande om valutareglering. Det torde vara tillräckligt
att Kungl. Maj :t hör fullmäktige, innan förordnandet meddelas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

Vad angår tid, då riket icke är i krig eller krigsfara, innebär utredningens
förslag att valutareglering skall kunna införas, när så prövas erforderligt
för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med
utlandet. Härigenom utmönstras den nu gällande förutsättningen att utomordentliga
av krig föranledda förhållanden skall vara rådande.

Av remissinstanserna har flertalet godtagit utredningens förslag. I några
yttranden har dock gjorts gällande, att förslaget skulle innebära en avsevärd
utvidgning av de faktiska förutsättningarna för en valutareglering i
fredstid i förhållande till vad som för närvarande gäller. Det bör fordras,
menar man, att mer kvalificerade och avgränsade situationer är för handen.

Att behov av valutareglering kan föreligga även då krig eller krigsfara
icke råder torde vara uppenbart och har ej heller ifrågasatts vid remissbehandlingen.
För att valutareglering skall kunna tillämpas i fredstid synes
emellertid den nu gällande förutsättningen —- att utomordentliga, av krig
löranledda förhållanden föreligger — vara mindre ändamålsenlig. Anknytning
bör i stället, såsom utredningen också förordat, ske till de omständigheter
som främst kan anses motivera en valutareglering under fredsförhåilanden,
nämligen den penningpolitiska målsättningen och betalningsförhålJandena
med utlandet. De betänkligheter mot en sådan anknytning, som
framförts i vissa remissyttraden, anser jag icke böra tillmätas större betydelse.
Såsom utredningens förslag utformats skall nämligen, då krig eller
krigsfara ej råder, riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering
alltid inhämtas antingen omedelbart eller inom viss kortare tid. Därvid skall
även tillämpningsföreskrifterna föreläggas riksdagen. Härigenom kommer,
vilket också understrukits vid remissbehandlingen, riksdagen att få möjlighet
att utöva ett avgörande inflytande på omfattningen av Kungl. Maj :ts
fullmakter.

Jag tillstyrker således att förutsättningarna för valutareglering i fredstid
erhåller den av utredningen föreslagna utformningen.

Såsom tidigare nämnts innebär utredningens förslag att förordnande om
valutareglering i andra lägen än krig eller krigsfara skall meddelas för viss
tid. Från flera remissinstansers sida har framhållits angelägenheten av att
dylika förordnanden genom uttryckligt stadgande i valutalagen begränsas
till ett år.

Det sålunda framförda önskemålet finner jag böra beaktas. Den hittillsvarande
valutaregleringen har regelmässigt underställts riksdagen varje år.
Anledning föreligger icke att nu frångå denna ordning. Jag förordar därför
att i valutalagen stadgas att förordnande som nyss sagts må meddelas för
högst ett år varje gång. Motsvarande begränsning återfinnes även i exempelvis
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna.

Med den av mig förordade utformningen av förutsättningarna för valutareglering
i fredstid torde det icke vara erforderligt med särskilda regler, som
begränsar Kungl. Maj:ts befogenheter i vissa i och för sig mindre utsatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

situationer. En tillräcklig differentiering uppnås genom att riksdagen kan
avpassa fullmakterna efter det aktuella läget och får möjlighet att yttra sig
över innehållet i tillämpningsföreskrifterna. För att i fråga om fullmakterna
underlätta ett särskiljande av de olika befogenheterna i 5 § valutalagen, däribland
rätten till brevkontroll, synes författningsrummet lämpligen böra
uppdelas på olika punkter. Ehuru det ifrågasatts om icke bestämmelsen angående
brevkontroll bör förbehållas krigs- och krigsfarefallen, anser jag i
likhet med utredningen att sådan kontroll kan erfordras även i andra för
riket allvarliga situationer. Den formella möjligheten att förordna om brevkontroll
även under fredsförhållanden bör därför bibehållas. Dock bör på
samma sätt som i fråga om hembudsskyldigheten interimistiskt förordnande
icke få avse brevkontroll.

Med beaktande av vad nu anförts har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till lag om ändringar i valutalagen.

Såsom nämnts utlöper giltighetstiden för valutalagen i dess nuvarande
utformning den 30 juni 1959. Med den av mig förordade omläggningen av
valutalagstiftningen kommer de fullmaktsstadganden i valutalagen, på vilka
den hittillsvarande valutaregleringen grundats, icke längre att gälla efter
den angivna tidpunkten. Fullmäktige i riksbanken har därför hemställt att
Kungl. Maj :t, därest utredningens förslag föranleder lagstiftning, måtte inhämta
riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering under
förslagsvis ett år. Förordnandet bör enligt fullmäktige avse 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § och 9 § valutalagen enligt lagens nya
lydelse. Anledning till förordnande om hembudsskyldighet enligt 2 § första
stycket 3) föreligger enligt fullmäktiges mening således icke för närvarande;
tidigare gällande hembudsskyldighet avskaffades i samband med att den
svenska kronans utbytbarhet ökades i december 1958.

Flertalet remissinstanser har lämnat bankofullmäktiges framställning
utan erinran. Några framhåller dock, att behov föreligger av ytterligare
översyn av valutalagstiftningen, och anser sig därför endast kunna biträda
förslaget om en förlängning av valutalagen i dess nuvarande utformning.

Omläggningen av valutalagstiftningen innebär som framgått av det nyss
nämnda att den nuvarande valutaregleringen och därmed även valutaförordningen
upphör att gälla med utgången av juni innevarande år. I likhet med
riksbanksfullmäktige anser jag att valutareglering erfordras också efter
denna tidpunkt. Jag tillstyrker därför att riksdagens samtycke till fortsatt
valutareglering inhämtas. Förordnandet -— som bör avse ett år —- bör innehålla
fullmakter för Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med vad
bankofullmäktige förordat. Det bör således icke omfatta hembudsskyldighet.
Med hänsyn till att den i 5 § valutalagen inrymda befogenheten för
Kungl. Maj :t att föranstalta om brevkontroll sedan lång tid icke utnyttjats
och då i dagens läge behov av sådan kontroll icke torde föreligga, synes även
denna befogenhet kunna undantagas från förordnandet.

I enlighet med det förut sagda skall, då riksdagens samtycke till förordnan -

Kungi. Maj.ls proposition nr 129 år 1959

de om fortsatt valutareglering begäres, förslag till valutaföreskrifter jämväl
föreläggas riksdagen. Förslag härtill har utarbetats inom finansdepartementet.
I förslaget har den nuvarande valutaförordningens bestämmelser i huvudsak
bibehållits. Enär valutaregleringens utformning i vårt land kan
tänkas komma att röna inflytande av utvecklingen av planerna rörande det
nordiska och det västeuropeiska ekonomiska samarbetet, har det icke ansetts
ändamålsenligt att redan i nu förevarande sammanhang företaga någon
mera allmän översyn av valutaförordningens bestämmelser.

Avgränsningen av det tilltänkta förordnandet om fortsatt valutareglering
medför emellertid, såsom också riksbanksfullmäktige uttalat, att bestämmelserna
om hembudsskyldighet och brevkontroll i 10 och 11 §§ samt 26 §
andra stycket nuvarande valutaförordning bör utgå. Till följd härav har vissa
redaktionella jämkningar företagits i andra paragrafer i valutaförordningen.
Jämväl i övrigt har smärre ändringar i författningstexten blivit erforderliga.
Den tidpunkt, från vilken en utlänning skall ha haft fast bostad
i Sverige för att enligt förordningen räknas såsom bosatt här i riket, har sålunda
framflyttats till den 1 januari 1957. Såsom jag uttalade i 1957 års
proposition med förslag till ändring av bl. a. 6 § valutalagen är vidare 18 §
valutaförordningen icke längre erforderlig. Paragrafen har därför fått utgå.
I enlighet med strafflagens terminologi har uttrycket delaktighet i brott i
nuvarande 23 § valutaförordningen (motsvarar 19 § i departementsförslaget)
utbytts mot medverkan till brott. Lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser
om böter och viten gör att 25 § valutaförordningen är överflödig.
Även den nuvarande 9 § i valutaförordningen samt övergångsbestämmelsen
i 28 § har såsom numera obehövliga utmönstrats. Några sakliga skiljaktigheter
i övrigt i förhållande till nuvarande valutaförordning företer icke departementsförslaget.

Vid statsrådsprotokollet för denna dag torde såsom bilagor (Bilaga 1 och

2)1 få fogas de inom finansdepartementet upprättade förslagen till

1) lag om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)
den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag; samt

2) valutaförordning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över det under 1) omnämnda lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Karl-Hcnrik Ekberg

1 Dessa bilagor, vilka är iikalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagcn,
haj här uteslutits.

Kungl. Maj.ls proposition nr 129 år 1959

Bihang

Utredningens förslag
till
Lag

om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22
juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (valutalag) den 22 juni 19391 skall lyda på sätt nedan angives,
dels att 1 och 2 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
i det följande sägs, dels ock att lagen, vilken jämlikt lag den 25 april 1958
(nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
tills vidare.

Valutalag
1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5
och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast
före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut,
att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den män bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger, på framställning av fullmäktige
i riksbanken, Konungen förordna, att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom
en månad underställas riksdagens prövning. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, varder senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävt, i
den mån icke förordnandet på grund av vad i tredje stycket sägs alltjämt
skall gälla.

Då i andra fall än som avses i första och andra stycket så prövas erforderligt
för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet äger, på framställning av fullmäktige i riksbanken,
Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid äga tillämpning.
Såvitt angår 2 § första stycket 1), 2) samt 4)—7) ävensom 5 och 9 §§ må
Konungen utan samtycke av riksdagen meddela förordnande som nu sagts,
om riksdagens beslut ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas. Sådant förordnande
skall inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom
1 Senaste lydelse av 2, 6 och 6 a §§ se 1957: 251 samt av 5 § se 1940: 613.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1959

en månad från början av nästkommande session underställas riksdagens
prövning. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning ej
sker eller riksdagen ej inom två månader godkänner förordnandet, skall äga
motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger tilllämpning,
skola jämväl övriga stadganden i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med stöd
av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller avser
att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 §•

I förordnande, som av Konungen meddelas, må föreskrivas:

1) att allenast---(utländska värdepapper);

2) att utländska---riksbanken bestämmer;

3) att dylika---svenskt mynt;

4) att svenska-----i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över---bestämmer; och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande —---tillkommande befogenheter.

4 Biliang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 129

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Utdrog av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 91 mars
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 18 mars 1959 tillhandakommet protokoll över finansärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 februari 1959,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22
juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Åke Åhström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungi. Maj:ts proposition nr 129 år 1959

Utdrog ov protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 april

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kung, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 31 mars 1959
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 27 februari 1959 remitterade förslaget
till lag om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel
m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag)
den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Med förmälan att lagrådet lämnat det remitterade lagförslaget utan erinran
och under åberopande av vad som anförts vid anmälan av ärendet den
27 februari 1959 hemställer föredragande departementschefen att Kungl.
Maj :t genom proposition måtte

dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda lagförslag;
dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med
stöd av 1 § tredje stycket valutalagen i dess föreslagna lydelse
förordnar, att vad i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—
7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas skall
äga tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1959
till och med den 30 juni 1960;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till valutaförordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Göran Waldau

590240 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag