Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

1

Nr 122

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad Igdelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 13 mars
1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att beskattning av belopp, som utgår på grund av
pensionsförsäkring och utbetalas till särskilt insatt förmånstagare, i vissa
undantagsfall skall beskattas hos försäkringstagaren i stället för hos förmånstagaren.
Lagstiftningen föranledes av att nuvarande beskattningsregler
på området utnyttjats till att erhålla eljest inte medgivna avdrag vid inkomsttaxeringen.
1

1 liihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 122

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att till 53 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven
lydelse samt att punkt 10 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

53 §.

4 mom. Har förmånstagare till pensionsförsäkring, som tagits annorledes
än i samband med tjänst, på grund av förmånstagareförordnandet uppburit
försäkringsbelopp före försäkringstagarens död och äro omständigheterna
sådana att försäkringstagaren icke vid utbetalning av motsvarande belopp till
förmånstagaren skulle hava varit berättigad till avdrag för beloppet såsom
för omkostnad eller periodiskt understöd, skall försäkringstagaren vara
skattskyldig för beloppet. Vad nu sagts om försäkringstagaren skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om den som vid försäkringstagarens död
eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäkringen.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 32 §.

10. Ändras försäkringsavtal — — — utbetalt belopp.

Övergår äganderätten till pensionsförsäkring, som icke tagits i samband
med tjänst, annorledes än på grund av försäkringstagarens död till annan
juridisk person än pensionsstiftelse, skall ett belopp motsvarande försäkringens
värde vid tiden för äganderättens övergång anses såsom på grund
av pensionsförsäkringen utbetalt till försäkringstagaren. Vad nu sagts om
försäkringstagaren skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den som
vid försäkringstagarens död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten
till försäkringen och överlåter äganderätten till densamma.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall tilllämpas
första gången vid 1960 års taxering. Lagen skall dock icke äga tilllämpning
i fråga om belopp som på grund av förmånstagareförordnande
uppburits före den 1 januari 1959 och ej heller i fråga om belopp som uppburits
efter ingången av år 1959, där förordnandet av förmånstagare skett
före ingången av sistnämnda år och visas icke hava kunnat återkallas efter
nämnda tidpunkt. 1

1 Senaste lydelse av punkt 10 av anvisningarna till 32 § se 1950: 308.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

3

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att till 6 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven
lydelse.

6 §.

4 mom. Har förmånstagare till pensionsförsäkring, som tagits annorledes
än i samband med tjänst, på grund av förmånstagareförordnandet uppburit
försäkringsbelopp före försäkringstagarens död och äro omständigheterna
sådana att försäkringstagaren icke vid utbetalning av motsvarande belopp
till förmånstagaren skulle hava varit berättigad till avdrag för beloppet såsom
för omkostnad eller periodiskt understöd, skall försäkringstagaren vara
skattskyldig för beloppet. Vad nu sagts om försäkringstagaren skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om den som vid försäkringstagarens död
eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäkringen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas första gången vid 1960 års taxering. Förordningen
skall dock icke äga tillämpning i fråga om belopp som på grund av förmånstagareförordnande
uppburits före den 1 januari 1959 och ej heller i fråga
om belopp som uppburits efter ingången av år 1959, där förordnandet av
förmånstagare skett före ingången av sistnämnda år och visas icke hava
kunnat återkallas efter nämnda tidpunkt.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, alt 37 § 2 mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

37 §.

2 mom. Vid avlämnande---iakttagas följande.

Avser sådan —---förmånen utgått.

I kontrolluppgift,-----traktainentsersättning utgått.

Därest vid---som avdragits.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift--— preliminär A-skalt.

Särskild uppgiftshandling — -—■ — före taxeringsåret.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr i22 år 1959

Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som avser pensionsförsäkring
tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla
uppgift om försäkringstagaren eller, i förekommande fall, den som vid försäkringstagarens
död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till
försäkringen.

Uppgift skall---lämpad blankett.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om
skattskyldighet för vissa belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring
och anför därvid följande.

1. Inledning. Vid inkomsttaxeringen erhåller ägare av pensionsförsäkring
i regel avdrag för erlagda premier för försäkringen. Såsom en konsekvens
härav beskattas i allmänhet utfallande försäkringsbelopp. Bestämmelserna
härom tar sikte på normalfallet, nämligen att försäkringstagaren
eller dennes efterlevande även åtnjuter pensionen. Hos vem beskattningen
skall ske, när särskilt förordnad förmånstagare uppbär försäkringsbeloppen,
har tidigare icke varit fullt klarlagt. Några författningsbestämmelser som
reglerar just denna situation finns inte.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december 1958 tillkallade
jag kammarrättsrådet N. G. Lindquist och försäkringsdirektören B.
Ekestaf för att utreda frågan om hur beskattningen av belopp, som utgår
på grund av förmånstagareförordnande till pensionsförsäkring, bör ordnas.

Den 9 januari 1959 avlämnade utredningsmännen en promemoria (stencilerad)
jämte författningsförslag i ämnet. Författningsförslagen torde såsom
Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska personal-pensionskassan
och Folksam (Livförsäkringsanstalten Folket, Försäkringsanstalten
Samarbete, Försäkringsanstalten Välfärd och Försäkringsaktiebolaget
Leire).

2. Gällande rätt. I försäkringsavtalslagen (102 och 103 §§) finns de bestämmelser
som reglerar möjligheten att insätta förmånstagare till försäkringsbelopp.
Stadgandenas innebörd är i huvudsak följande.

Försäkringstagare kan, om han önskar att försäkringsbeloppet skall tillfalla
annan, insätta denne som förmånstagare. Ett sådant förordnande kan

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

i regel när som helst återkallas av försäkringstagaren, om han inte förbundit
sig gentemot förmånstagaren att inte återkalla förordnandet. Efter
försäkringstagarens död kan dock återkallelse inte ske.

För att förmånstagareförordnande skall bli giltigt fordras att förordnandet
meddelas försäkringsgivaren skriftligen eller också att det genom försäkringsgivarens
försorg antingen intas i eller antecknas på försäkringsbrevet.
Några särskilda formella krav på förbindelse, varigenom förmånstagareförordnande
görs oåterkalleligt, finns inte. Förbindelsen behöver därför
inte delges försäkringsgivaren eller antecknas på försäkringsbrevet.

För återkallelse av förmånstagareförordnande gäller samma formföreskrifter
som för insättandet av förmånstagare.

I kommunalskattelagens 31—33 och 46 §§ med tillhörande anvisningar
återfinnes beskattningsreglerna rörande pensionsförsäkringar. De tillkom i
huvudsak år 1950 i samband med en allmän reglering av beskattningen av
försäkringsanstalter och försäkringstagare. Reglernas innebörd är följande.

Med pensionsförsäkring förstås i beskattningshänseende sådan försäkring,
enligt vilken icke skall utgå andra försäkringsbelopp än ålderspension, invalidpension
eller efterlevandepension eller med sådan pension förenat kapitalbelopp,
som utgår i samband med att pensionen börjar utbetalas eller
upphör eller försäkringen upphör.

Belopp som utfaller på grund av pensionsförsäkring räknas som skattepliktig
inkomst och avdrag medges i regel för premierna. Avdragsrätten tillkommer
försäkringstagaren. Däremot regleras inte i kommunalskattelagen
vem som är skattskyldig för utfallande belopp. I normalfallet där pensionen
utgår till försäkringstagaren eller dennes efterlevande utgör skattskyldighetsfrågan
intet problem. Den som uppbär beloppet skall då självfallet även
beskattas. I de fall där särskild förmånstagare finnes insatt och utfallande
belopp utbetalas till förmånstagaren kan däremot tvekan uppkomma om
hos vem skattskyldigheten ligger.

Denna fråga har visst samband med begränsningarna i avdragsrätten för
periodiska understöd. Avdrag för sådant understöd medges i regel inte om
fråga är om understöd till person i givarens hushåll eller -— med undantag
för skadestånd -—- understöd till annans undervisning eller uppfostran. Avdrag
medges ej heller för periodiska understöd till bolag, föreningar, stiftelser
och andra juridiska personer.

I avsaknad av vägledande avgöranden från högsta instans har viss osäkerhet
rått om vem som är skattskyldig för belopp som utfaller på grund
av pensionsförsäkring och som utbetalas till särskilt insatt förmånstagare.
Genom ett utslag av regeringsrätten den 11 november 1958 torde emellertid
ett prejudicerande avgörande ha kommit till stånd. I utredningspromemorian
sammanfattas rättsläget på området för tiden intill nyssnämnda utslag
sålunda.

Oklarhet har därför rått särskilt beträffande beskattning av belopp, som
utgått till förmånstagare under försäkringsägarens livstid, men man har —•
med hänsyn till grunderna för 1951 års lagstiftning — hittills ansett sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

7

kunna utgå från att bestämmelserna om beskattning av periodiska understöd
i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse. Denna ståndpunkt har sålunda
intagits av Livförsäkringsbolagens skattenämnd (se yttrandena nris
260—262), av riksskattenämnden, taxeringsmyndigheterna och kammarrätten.
Även försäkringsgivarna torde under senare år vid sin rådgivning till
allmänheten ha utgått från att försäkringens ägare vore skatlskyldig för
utfallande belopp, som utbetalats till förmånstagare, därest ägaren icke
vore berättigad till avdrag för beloppet såsom för periodiskt understöd.

Regeringsrättens nyssnämnda utslag torde innebära att denna uppfattning
frångåtts. I det av regeringsrätten avgjorda målet hade en person år 1940
tecknat en pensionsförsäkring enligt vilken en livränta skulle utgå från och
med år 1946. Såsom förmånstagare till livräntan insattes dels vissa släktingar
till försäkringstagaren och dels två vetenskapliga institutioner. Förmånstagareförordnandena
var inte oåterkalleliga. Målet gällde vem som var skattskyldig
för de belopp som uppburits av institutionerna. Regeringsrätten fann
att laga grund inte kunde anses föreligga att upptaga beloppen till beskattning
hos försäkringstagaren.

För närvarande torde således gälla, att belopp, som tillfaller någon på
grund av förmånstagareförordnande, icke skall beskattas hos försäkringstagaren.
Huruvida beloppet utgör skattepliktig inkomst för den som uppburit
beloppet, får bedömas enligt vanliga regler. Regeringsrättens utslag avser
visserligen ett fall då juridisk person insatts såsom förmånstagare, men det
kan förmodas att utgången skulle ha blivit densamma om fråga i stället gällt
exempelvis utbetalning till person i försäkringstagarens hushåll.

I detta sammanhang torde även få erinras om bestämmelsen i punkt 10
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, som reglerar den situationen
att ett försäkringsavtal ändras så att en pensionsförsäkring övergår
till att bli kapitalförsäkring. Enligt nämnda författningsrum skall den mot
kapitalförsäkringen svarande premiereserven och övriga tillgodohavanden
vid tidpunkten för ändringen anses såsom belopp som utfallit på grund av
pensionsförsäkringen. Premie för kapitalförsäkring är i princip inte avdragsgill
och utfallande kapitalförsäkringsbelopp beskattas i följd härav
inte. Om en person först fått avdrag för premier för pensionsförsäkring och
försäkringen genom avtalsändring därefter får karaktär av kapitalförsäkring,
skulle —• om inte denna särskilda bestämmelse fanns — utfallande
försäkringsbelopp bli skattefritt, trots att avdrag för premierna tidigare erhållits.

3. Utredningspromemorian. De sakkunniga framhåller att avdragsrätt enligt
allmänna regler inte föreligger för periodiskt understöd till juridisk person
eller för gåvor till allmännyttigt ändamål. Genom att insätta juridisk
person som förmånstagare till pensionsförsäkring kan avdrag emellertid
indirekt erhållas för utgifter av angivet slag. Försäkringstagaren har ju
tidigare fått avdrag för försäkringspremierna. Därtill kommer att förmånstagarcn
kan vara sådan juridisk person, hos vilken skatteplikt för mottaget
belopp icke uppkommer.

8

Kiirtgl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

På samma sätt kan vidare indirekt avdrag erhållas för enstaka gåvor, för
vilka avdragsrätt icke föreligger vid taxering, och för periodiska gåvor i sådana
fall, då avdragsrätt icke föreligger för periodiskt understöd, således
till annans undervisning och uppfostran, till person, som tillhör givarens
hushåll, o. s. v.

Utredningsmännen anser att anledning saknas att i fortsättningen lämna
försäkringsägare — utredningen använder av skäl som anges i det följande
detta uttryck i stället för uttrycket försäkringstagare — möjligheter alt
genom förmånstagareförordnande dirigera utbetalningen av belopp, som
han eljest skulle vara skattskyldig för, på sådant sätt att han indirekt erhåller
avdrag för kostnader, som enligt allmänna regler inte är avdragsgilla.
De finner det önskvärt att överensstämmelse nås mellan bestämmelser
om beskattning av pensionsförsäkringsbelopp och gällande bestämmelser
om beskattning av gåvor och periodiska understöd. Utfallande belopp
bör därför, framhålles det i promemorian, upptagas som intäkt hos försäkringens
ägare, eftersom denne, om förutsättningar därför finns, kan
erhålla avdrag för motsvarande belopp såsom periodiskt understöd eller,
om fråga är om tjänstepension, som pensionsutbetalning.

De sakkunniga påpekar att det sagda har avseende på belopp som utfaller
under försäkringsägarens livstid. Utfaller försäkringsbeloppet efter försäkringsägarens
död, gör sig icke samma synpunkter gällande. De sakkunniga
anför härom följande.

Utredningsmännen kan för sin del icke förebringa något skäl mot att förmånstagaren
blir skattskyldig för dessa belopp. Tvekan kan föreligga endast
i sådana fall, då beloppen tillfaller juridisk person. I och för sig torde
nämligen kunna sägas att det är oegentligt att pensionsbelopp över huvud
taget skall tillfalla juridisk person. Det må emellertid erinras om att juridisk
person normalt insättes som förmånstagare på sådant sätt att de fysiska
personer, som är i behov av efterlevandeskydd först tillgodoses. Eftersom
pensionsförsäkring med garanterade utbetalningar (försörjningsränta)
oftast endast tecknas av den, som har familjemedlemmar eller andra anhöriga
att sörja för, torde utbetalning av försäkringsbelopp till juridisk person
efter försäkringsägarens död mera sällan förekomma. Försäkringsägaren
kan ej heller förutse i vilken utsträckning sådana utbetalningar skall
förekomma. Enligt utredningsmännens mening är frågan om beskattning
av belopp, som tillfaller juridisk person såsom förmånstagare efter försäkringsägarens
död följaktligen av ringa fiskaliskt intresse och utredningsmännen
anser därför med hänsyn tagen jämväl till de praktiska svårigheter
av olika slag lagstiftningsåtgärder på denna punkt utan tvivel skulle medföra,
att ett ingripande här i varje fall bör anstå till dess det visar sig att behov
därav föreligger. I

I utredningspromemorian användes uttrycket försäkringens ägare i stället
för försäkringsavtalslagens motsvarande uttryck, försäkringstagaren.
Härom anföres följande.

I regel torde tvekan icke råda om vem som är ägare till försäkringen. Om
ägaren avlider och förmånstagaren får förfoganderätt till försäkringen, inträder
han i den avlidnes rätt. Han blir ägare till försäkringen och kan i sin

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

tur insätta förmånstagare. Annorlunda är däremot förhållandet om förordnandet
är så utformat, att förmånstagaren icke blir ägare till försäkringen
utan endast har rätt att disponera över de belopp, som utfaller under hans
livstid. Det är ovisst huruvida detta kan ske genom förmånstagareförordnande.
Ordalydelsen i 102 § försäkringsavtalslagen giver närmast vid handen,
att han icke i sin tur skall kunna insätta förmånstagare till dessa belopp.
Om han likväl skulle anses ha sådan rätt, bör han jämställas med ägare
och i denna egenskap beskattas för pensionsbeloppen.

De sakkunniga har övervägt att i nu förevarande hänseenden göra skillnad
mellan återkalleliga och oåterkalleliga förmånstagareförordnanden. Är
förordnandet oåterkalleligt, framhålles det, kan man göra gällande, att
ägaren genom att helt avstå från dispositionsrätten över utfallande belopp
vidtagit åtgärder som kan likställas med ett avhändande av förvärvskälla.
Emellertid kan förbindelse att icke återkalla förmånstagareförordnande begränsas
att avse enstaka utbetalning, varigenom skillnaden mellan detta
förordnande och ett återkalleligt förordnande blir obetydlig. Icke heller kan
man helt bortse från möjligheten av att försäkringsägaren och förmånstagaren
ingår överenskommelser, som innebär att oåterkalleligheten endast är
skenbar. Med hänsyn härtill finner utredningsmännen det icke motiverat
att göra skillnad mellan återkalleligt och oåterkalleligt förordnande.

Med utgångspunkt härifrån föreslås i utredningspromemorian att 53 §
kommunalskattelagen och 6 § förordningen om statlig inkomstskatt kompletteras
med en bestämmelse av följande innehåll. Försäkringsägare skall vara
skattskyldig för belopp som utgår på grund av pensionsförsäkring, oavsett
om han är fysisk eller juridisk person. Det får sedan ankomma på försäkringens
ägare att i anledning av utbetalningen söka erhålla det avdrag för
omkostnad eller periodiskt understöd vartill han enligt därom gällande regler
kan vara berättigad. Vid ägarens död skall dock skattskyldigheten övergå
på förmånstagaren, även om denne inte blir ägare till försäkringen.

Den föreslagna bestämmelsen avses skola omfatta även tjänstepensionsförsäkringar.

Därutöver har utredningsmännen beaktat även det fall alt en pensionsförsäkring
byter ägare. I promemorian anföres därom följande.

Enligt utredningsmännens mening torde problemet vara aktuellt endast
då äganderätten övergår till juridisk person under försäkringsägarens livstid.
Från fiskalisk synpunkt synes det icke vara någon fråga av betydelse,
men anledning torde dock föreligga att hindra exempelvis, att en person
tecknar en pensionsförsäkring mot engångspremie och därefter under sin
livstid överlåter försäkringen till sådan juridisk person, som enligt gällande
arvsskatteförordning icke är skyldig utgöra skatt för gåva. Genom att
äganderätten på sådant sätt överföres till juridisk person, synes nämligen
försäkringen ha förlorat sin karaktär av pensionsförsäkring och utredningsmännen
anser därför motiverat, att de påföljder, varom stadgas i punkt 10
anvisningarna till 32 § KL, i dylikt fall skall inträda för överlåtaren.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

En föreskrift av sådant innehåll föreslås såsom tillägg till denna anvisningspunkt.

De föreslagna bestämmelserna torde inte, påpekas det i promemorian, behöva
föranleda några ändringar i uppbördsförordningen. De sakkunniga
anför därvid följande.

Bestämmelser om försäkringsgivarens skyldighet att innehålla preliminär
A-skatt finnes i 3 § 2 mom. första punkten och 39 § uppbördsförordningen.
De nu föreslagna beskattningsbestämmelserna torde icke behöva medföra
någon ändring i angivna författningsrum, eftersom tvekan icke torde
behöva uppkomma för vem skatt skall innehållas. Även i fråga om tjänstepension
åvilar visserligen enligt förslaget skattskyldigheten försäkringens
ägare, d. v. s. arbetsgivaren, men eftersom belopp, som utbetalas till förmånstagare
i detta fall kommer att utgöra skattepliktig intäkt av tjänst för
denne, följer av gällande bestämmelser, att skatt skall dragas för förmånstagaren.

Slutligen föreslår de sakkunniga ett tillägg till taxeringsförordningens bestämmelse
om skyldighet för försäkringsanstalt och understödsförening att
utan anmaning till ledning för taxeringen lämna uppgift om belopp som
utgivits på grund av sådan försäkring att skatteplikt föreligger (37 § 1 mom.
punkt 3 taxeringsförordningen). Det föreslagna tillägget innebär, att uppgiften
skall innehålla besked om försäkringens ägare.

De sakkunniga anser, att de föreslagna bestämmelserna bör tillämpas
första gången vid 1960 års inkomsttaxering, dock att äldre bestämmelser bör
gälla i fråga om dels belopp som före den 1 januari 1959 utbetalas till förmånstagare
och dels belopp som utgår på grund av oåterkalleligt förmånstagareförordnande,
som gjorts före den 1 januari 1959.

4. Remissyttrandena. I remissyttrandena har behovet av en lagstiftning på
området i regel vitsordats. De i utredningspromemorian föreslagna åtgärderna
har även i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret,
riksskattenämnden, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län.

Folksam, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Svenska personalpensionskassan
har ställt sig positiva till en lagstiftning i utredningspromemorians
syfte men har förordat att denna erhåller en annan utformning.

Kammarrätten slutligen har avstyrkt förslaget och uttalat att ytterligare
utredning bör föregå ett slutligt ståndpunktstagande till hithörande problem.

Från remissyttrandena torde följande få återges.

Kammarrätten framhåller bl. a. följande.

Principiellt måste inom beskattningsrätten i huvudsak gälla, att den vilken
såsom därtill berättigad lyfter en inkomst också blir skattskyldig därför.
I nu förevarande fall, där fråga är om skattskyldighet för förmånstagare
tillförsäkrade, på grund av pensionsförsäkring utgående belopp, har denna
princip enligt regeringsrättens avgörande fått göra sig gällande. Förmånsta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

11

garen har i verkligheten fått sig tillförsäkrad en självständig rätt gent emot
försäkringsgivaren, något som otvetydigt gäller åtminstone där förordnandet
om förmånstagare gjorts oåterkalleligt. Att vid sådant förhållande överflytta
skattskyldigheten till försäkringstagaren kan svårligen motiveras med att,
under utnyttjande av laglig möjlighet därtill, förmånstagarinstitutet kommit
till användning i förhållande till ett rättssubjekt som är i beskattningshänseende
privilegierat. När skattskyldighet stadgas för mottagaren av periodiskt
understöd, under det givaren äger åtnjuta avdrag för samma belopp,
har man bortsett från huruvida, med hänsyn till skattens progressivitet, en
minskning av skattebeloppet inträder eller ej, liksom från möjligheten att
mottagaren rent av ej kommer att taxeras till inkomstskatt överhuvud. Det
bör då knappast vara något i och för sig stötande däri, att en juridisk person,
som av statsmakterna ansetts från allmänna synpunkter värd att åtnjuta
skattefrihet, utsetts till förmånstagare. Syftet härmed kan väl i allmänhet
icke vara alt undandraga det allmänna skatt, eftersom transaktionen dock
medför avstående av en försäkringstagaren tillkommande rätt.

Kammarrätten anvisar dock såsom en väg för att nå det i promemorian
åsyftade målet att avdragna premier återföres till beskattning, när såsom
förmånstagare insättes någon, till vilken försäkringstagaren icke kan med
avdragsrätt utge periodiskt understöd.

Även i yttranden som är positiva till en lagstiftning på området har betänkligheter
framförts mot den konsekvensen av förslaget att skatteanspråket
kominer att rikta sig mot annan än den som uppbär inkomsten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför sådana betänkligheter
men har — då länsstyrelsen inte kunnat finna någon lämpligare lösning av
frågan — likväl tillstyrkt det framlagda förslaget.

Även försäkringsinspektionen har vissa erinringar mot den principiella
utformningen av den i utredningspromemorian föreslagna lösningen. Bl. a.
påtalas det förhållandet, att vid tjänstepensionering arbetsgivaren skall upptaga
utbetalda pensioner såsom intäkt och därefter ha rätt att göra avdrag
för samma belopp såsom kostnad. Försäkringsinspektionen finner metoden
onödigt omständlig och arbetskrävande. Det kan knappast anses förenligt
med vedertagna bokföringsprinciper att på detta sätt låta samma belopp
två gånger passera en arbetsgivares vinst- och förlusträkning. Motivet för
den föreslagna konstruktionen torde, framhålles det, ligga i kontrollsynpunkten.
Denna torde dock sakna relevans, åtminstone vid kollektiv tjänstepension.
Föreliggande utredning belyser inte mera ingående om särskilda
kontrollbehov kan föreligga i fråga om vissa former av individuell pensionsförsäkring.
Eftersom en omedelbar författningsjustering är nödvändig
för att förhindra att en praxis, som utformats i enlighet med regeringsrättens
förut berörda utslag, leder till en icke avsedd skattefrihet, torde någon
närmare utredning på denna punkt inte medhinnas. Inspektionen tillstyrker
därför att den nu erforderliga författningsändringen utformas enligt de
principer förslaget innehåller. Om en fortsatt utredning skulle visa, att
modifikationer i bestämmelserna skulle behövas, kan jämkning följa senare.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

Frågan om tjänstepension skall omfattas av de föreslagna bestämmelserna
har berörts i de yttranden som avgivits av Folksam, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska personal-pensionskassan.

Svenska personal-pensions kassan anför i denna fråga bl. a. följande.

Till att börja med måste framhållas, att möjligheterna till åtgärder av sådant
slag som föranlett den ifrågavarande utredningen praktiskt taget äro
uteslutna i fråga om tjänstepensionsförsäkringar. Där finns det nämligen
regelmässigt tre parter i försäkringsavtalet, sålunda förutom försäkringsgivaren
den arbetsgivare som tecknat försäkringen och den anställde för vilken
försäkringen tecknats. Något utrymme för ytterligare förmånstagarförordnande
beträffande pensioner finns därför som regel icke, och i varje
fall icke förrän den anställde lämnat arbetsgivarens tjänst. SPP bär sig icke
bekant något fall, då en f. d. anställd begärt få sätta in annan förmånstagare
i stället för den eller de i de allmänna försäkringsvillkoren angivna. SPP
skulle, om något sådant fall uppkomme, för sin del ställa sig avvisande mot
ett dylikt arrangemang.----

Av det sagda framgår, att det i fråga om tjänstepensionsförsäkringar
skulle innebära en helt orealistisk konstruktion att, som de sakkunniga
synas göra, fingera att det är arbetsgivaren som uppbär pensionen från SPP
och att han därför i princip skall skatta för den, medan han sedan vidarebefordrar
pensionen till pensionären och därvid får avdraga den vid beskattningen.
Förhållandet är i själva verket det, att arbetsgivaren är helt
avkopplad från pensionsutbelalningen, som i stället sker direkt till pensionären
från SPP, varvid i föreskriven ordning avdrag göres för källskatt.
Det må i detta sammanhang påpekas, att arbetsgivaren mången gång inte ens
vet hur stort pensionsbelopp som utbetalas till pensionären, eftersom till
grundpensionen ofta komma återbäringsbelopp efter vissa rätt komplicerade
beräkningar.

Kassan yrkar för sin del att bestämmelserna utformas så att i fråga om
tjänstepensionsförsäkring pensionstagaren och icke den tidigare arbetsgivaren
göres skattskyldig.

Liknande synpunkter framföres av Folksam, som därjämte framhåller att
tjänstepensionsförsäkring är en klart avgränsad kategori av pensionsförsäkring
och att något missbruk av skattebestämmelserna inte behöver befaras
beträffande denna kategori försäkringar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att det helt dominerande
antalet fall, då utbetalning på grund av pensionsförsäkring sker till
annan än försäkringstagaren, avser just tjänstepensionsförsäkringar, där
den anställde och hans efterlevande är förmånstagare. Det kan i dessa fall,
anser förbundet, inte råda någon tvekan om att skattskyldigheten för utfallande
belopp bör åvila förmånstagaren. —- Förmånstagareförordnanden
till förmån för juridisk person eller sådan fysisk person, beträffande vilken
förutsättningar för avdrag såsom vid periodiskt understöd inte föreligger,
är förhållandevis sällsynta. Det är emellertid blott i dessa fall som skattskyldigheten
slutligt skall stanna på försäkringstagaren. Riksförbundet finner
att det inte är praktiskt att skattskyldigheten primärt lägges på försäkringstagaren,
eftersom det i det helt övervägande antalet fall är förmånstagaren
som slutligen skall erlägga skatten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

13

Den i promemorian föreslagna särskilda bestämmelsen rörande beskattning
i samband med försäkringens överlåtelse på annan juridisk person
än pensionsstiftelse har berörts i ett par yttranden. Svenska försäkringsbolags
riksförbund anser, att skattskyldighet blott bör inträda vid gåva och
förutsätter därvid att skattskyldigheten kommer att åvila givaren. Riksskattenämnden
ifrågasätter om den i det framlagda författningsförslaget intagna
undantagsbestämmelsen rörande pensionsstiftelser har praktisk betydelse.

Bestämmelsen att försäkringsanstalts kontrolluppgift rörande pensionsförsäkring
skall innehålla uppgift även om försäkringens ägare har
mött invändningar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att uppgiften om försäkringens
ägare skulle bli till nytta endast i ett relativt fåtal fall. Antalet
förmånstagare som varje år uppbär pensionsbelopp på grund av tjänstepensionsförsäkringar
uppgår till ungefär 30 000. Riksförbundet tillägger följande.

Härtill kommer de försäkringar, där försäkringstagarna enligt reglerna
för periodiska understöd skall kunna göra avdrag för de på grund av försäkringen
utfallande beloppen, och där således uppgiften om försäkringstagare
likaså är helt överflödig. Det framgår härav tydligt att försäkringsgivarna
genom den föreslagna ändringen ålägges ett mycket omfattande men helt
improduktivt merarbete. Och dock stannar det icke härvid.

Då försäkringstagarna enligt de sakkunnigas förslag skall deklarera för
utfallande pensionsbelopp, behöver även de uppgift om beloppens storlek.

--— Det måste anses åligga försäkringsbolagen att härmed biträda sina

försäkringstagare, vilkas majoritet säkerligen önska fullgöra sin deklarationsplikt
på ett så fullständigt sätt som möjligt, även om en underlåtenhet
i hithörande fall icke kan utsätta dem för något straffansvar, eftersom den
icke innebär undandragande av skatt.

Riksförbundet anser det inte rimligt att bolagen i majoriteten av fall, då
kontrolluppgift skall lämnas, måste uppge fakta som inte är av betydelse.
Förbundet föreslår därför att den särskilda uppgiftsskyldigheten begränsas
till annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring.

Svenska personal-pensionskassan uttalar sig i samma riktning.

Försäkringsinspektionen ifrågasätter i viss mån behovet av det föreslagna
tillägget till 37 § 1 mom. taxeringsförordningen. Om en arbetsgivare på båda
sidor av vinst- och förlusträkningen skall upptaga de exakta pensionsbelopp,
som utbetalas av försäkringsgivaren, kommer han, liksom taxeringsnämnderna,
att från försäkringsgivaren få uppgift om dessa belopp.

Riksskattenämnden framhåller att kontrolluppgift från arbetsgivare m. fl.
skall avse den som är skattskyldig för beloppen i fråga d. v. s. försäkringens
ägare. Kontrollen av beskattningen av eventuella periodiska understöd i
form av förmånstagareförordnanden får vid sådant förhållande ske i vanlig
ordning genom korrespondens mellan vederbörande taxeringsnämnder.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

Bestämmelserna i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen bör, förklarar nämnden,
omarbetas i enlighet därmed.

Den föreslagna reformens inverkan på uppbördsbestämmelsern
a berörs av riksskattenämnden. Nämnden anför.

Enligt 39 § 1 mom. uppbördsförordningen torde skyldighet för utbetalaren
att verkställa skatteavdrag icke föreligga, när mottagaren av utfallande pensionsförsäkringsbelopp
icke är ägare av försäkringen; enligt förslaget är det
ju försäkringens ägare och icke förmånstagaren som är skattskyldig för utfallande
belopp. Riksskattenämnden anser någon invändning icke böra riktas
häremot. Nämnden anser det sålunda icke lämpligt med en sådan omläggning
av förfarandet, att vid utbetalning av försäkringsbelopp till förmånstagaren
skatteavdrag skulle verkställas för gäldande av skatt, som åvilar
annan person nämligen försäkringens ägare. Enligt riksskattenämndens
mening torde sålunda någon ändring av uppbördsbestämmelserna i denna
del icke bliva erforderlig, därest de sakkunnigas förslag genomföres.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför i denna fråga bl. a. följande.

Om de sakkunnigas förslag genomfördes, torde nog resultatet i många
fall komma att bli att försäkringsbolagen skulle bli tvungna att göra avdrag
för preliminärskatt för den tidigare arbetsgivaren-försäkringstagaren. Denne
i sin tur vore skyldig att tillhandahålla den tidigare anställde-förmånstagaren
full pension, i förekommande fall med nytt avdrag för preliminärskatt.
Dessa förhållanden skulle lätt komma att bli så tilltrasslade för alla parter
— inte minst för uppbördsmyndigheterna — att det måste vara av stort värde
att undvika dem i så stor utsträckning som möjligt. Vidare skulle effekten
bli att försäkringstagaren kunde komma att få ligga ute med avsevärda
belopp, som först efter lång tid komme att restitueras till honom, eller för
att undvika detta kunde tvingas att begära jämkning av preliminär skatt.
Ett sådant resultat kan icke medföra annat än missnöje och irritation.

Dessa problem skulle i de flesta fall elimineras om skattskyldigheten i enlighet
med vad riksförbundet ovan föreslagit primärt lägges på förmånstagaren.
Om förutsättningarna skulle vara sådana att försäkringstagaren
rätteligen skall beskattas för de utfallande pensionsbeloppen, kan förmånstagaren
hemställa hos uppbördsmyndigheten om befrielse från avdrag för
preliminärskatt. Sådan hemställan skulle doek med den av riksförbundet här
föreslagna uppläggningen icke behöva förekomma i många fall. Med det
förfarande som de sakkunniga rekommenderat är det däremot att befara att
uppbördsmyndigheterna skulle överhopas av dylika framställningar, måhända
bl. a. från de flesta av rikets arbetsgivare som tecknat tjänstepensionsförsäkringar
för sina anställda.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar att frågan om vem som
är ägare till en tjänstepensionsförsäkring inte kan anses löst. Riksförbundet
förordar därför benämningen försäkringstagare, då fråga är om den som
tecknat försäkringen. Svenska personal-pensionskassan ger uttryck åt samma
uppfattning. Riksskattenämnden ifrågasätter om inte samma uttryckssätt
som i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt kan komma till användning,
nämligen försäkringstagare och den som vid försäkringstagares
död erhåller förfoganderätten över försäkringen.

5. Departementschefen. Av den föregående redogörelsen framgår, att reglerna
om beskattning av förmånstagare till pensionsförsäkring kan utnytt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1959

15

jas för att erhålla avdrag vid inkomsttaxeringen för sådana gåvor och understöd
som eljest inte är avdragsgilla. De författningsändringar som föreslås
i utredningspromemorian avser att förhindra sådant missbruk av pensionsförsäkringar.
Remissinstanserna har i regel funnit att en ändring av nuvarande
regler på området bör komma till stånd. Inte heller enligt min uppfattning
bör det godtas, att ett insättande av förmånstagare till pensionsförsäkring
utnyttjas för att erhålla en eljest inte medgiven eller avsedd avdragsrätt.

Enligt sakkunnigförslaget skulle alla förmånstagareförordnanden beröras
av de nya reglerna. Dessa innebär i princip att den som fått avdrag
för premierna skall deklarera utfallande försäkringsbelopp som inkomst
och att han, om allmänna regler ger honom möjlighet därtill, får avdrag
för beloppet som periodiskt understöd eller omkostnad. I den mån sådan
avdragsrätt föreligger, skall förmånstagaren i sin tur deklarera försäkringsbeloppet
som inkomst. För att motverka missbruk i ett jämförelsevis
begränsat antal fall skulle sålunda ett mera komplicerat förfarande stadgas
beträffande taxeringen av samtliga pensionsförsäkringar.

Vid remissbehandlingen har även uttalats, att de föreslagna reglerna bör
förenklas och att de bör utformas så att de inte berör det stora flertalet försäkringar.
Därvid har tillika framhållits, att missbruk inte torde behöva
befaras i fråga om tjänstepensionsförsäkringar.

Vad sålunda anförts synes böra beaktas. De nya reglerna bör alltså inte
gälla pensionsförsäkringar, som tagits i samband med tjänst.

Inte heller i fråga om andra pensionsförsäkringar synes det erforderligt
att skattskyldigheten generellt flyttas från förmånstagaren till försäkringstagaren.
För att nå det avsedda syftet behöver endast föreskrivas, att beskattningen
av belopp som utgår på grund av förmånstagareförordnande skall ske
hos försäkringstagaren i fall då denne inte skulle ha varit berättigad till avdrag
för beloppet om han i stället direkt utbetalat det till förmånstagaren.
En sådan bestämmelse bör kompletteras med skyldighet för försäkringsföretaget
att på den kontrolluppgift rörande försäkringsbeloppet som skall
lämnas till ledning för förmånstagarens taxering lämna uppgift om försäkringstagaren.
Härigenom får den taxeringsnämnd som har att taxera förmånstagaren
tillfälle att bedöma om anledning kan finnas att i stället beskatta
försäkringstagaren. Om så skulle vara fallet, åligger det enligt allmänna
regler taxeringsnämnden att i förekommande fall lämna meddelande
därom till annan taxeringsnämnd.

Utredningsmännen har även föreslagit, att försäkringstagaren skall beskattas,
om han överlåter försäkringen till annan juridisk person än pensionsstiftelse.
Denna bestämmelse får ses som ett naturligt komplement till
vad som i övrigt föreslagits och bör därför införas.

Jag förordar att lagstiftningen utformas i enlighet med det sagda. Någon
ändring av uppbördsbestämmiclserna är med denna lösning inte erforderlig.
Bestämmelserna synes, såsom föreslagits i utredningspromemorian,
böra upptas i tillägg till 5.1 § kommunalskattclagen, (> § förordningen om

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1959

statlig inkomstskatt och punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.
Ändringen i fråga om kontrolluppgifterna bör lämpligen införas i
37 § 2 mom. taxeringsförordningen. Författningsförslagen har, under beaktande
av de här framförda synpunkterna, bearbetats inom finansdepartementet.

De nya bestämmelserna bör gälla försäkringsbelopp som utbetalas under
år 1959. Undantag bör dock göras i fråga om förmånstagareförordnanden
som meddelats före 1959 års ingång och som visas inte hava kunnat
återkallas efter nämnda tidpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om
att jag i direktiven för utredningen, publicerade den 29 december 1958,
bl. a. uttalat att, om förmånstagareförordnande verkställdes framdeles,
man borde räkna med att de nya bestämmelserna kunde komma att gälla
även sådana förordnanden. — Av praktiska skäl bör dock författningsändringarna
tillämpas först vid 1960 års taxering.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 37 § 2 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Alice Magnusson

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

17

Bihang

Utredningsmännens förslag

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att i 53 § kommunalskattelagen införes ett fjärde
moment och i punkt 10 av anvisningarna till 32 § sagda lag1 införes ett
andra stycke, allt på sätt nedan angives.

53 §.

4 mom. Ägare till pensionsförsäkring eller, om denne avlidit, förmånstagare
är skattskyldig för belopp, som utgår på grund av försäkringen.

Anvisningar till 32 §.

10. Ändras försäkringsavtal ----utbetalt belopp.

Övergår äganderätten till pensionsförsäkring annorledes än på grund av
ägares död till annan juridisk person än pensionsstiftelse skall vad i första
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, dock att lagen
icke skall äga tillämpning vid beskattning av dels belopp, som före den 1
januari 1959 utgått till förmånstagare, och dels belopp, som efter utgången
av nämnda år utgått till förmånstagare, som förordnats före den 1 januari
1959, om förordnandet visas icke kunna återkallas.

Förslag

till

förordning om ändring av 6 § förordningen om statlig inkomstskatt den

26 juli 1947 (nr 576)

Härigenom förordnas, att i 6 § förordningen om statlig inkomstskatt införes
ett fjärde moment på sätt nedan angives.

6 §•

4 mom. Ägare till pensionsförsäkring eller, om denne avlidit, förmånstagare
är skattskyldig för belopp, som utgår på grund av försäkringen.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
dock att förordningen icke skall äga tillämpning vid beskattningen av dels
belopp, som före den 1 januari 1959 utgått till förmånstagare, och dels belopp,
som efter utgången av nämnda år utgått till förmånstagare, som fölordnats
före den 1 januari 1959, om förordnandet visas icke kunna återkallas.

1 Senaste lydelse se SFS 1950 nr 308.

2 liihany till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr 122

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1959

förordning om ändring av 37 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23

november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 37 § 1 mom. taxeringsförordningen den 23 no
vember 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Förslag

till

37 §.

— följande uppställning:

Vem uppgiften
skall avse

Vad uppgiften
skall avse

1 mom. Till ledning
Uppgiftsskgldig

1. a) Statlig och —

--enligt uppbörds förordningen.

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

4. Den som utbetalt
—--8. Redare.

Den som hos---

skolat verkställas.

Den som från anstalten
eller föreningen
uppburit belopp, ej understigande
200 kronor
för hela året, på grund
av försäkring av den
art att skatteplikt för
beloppet föreligger. För
pensionsförsäkring skall
tillika lämnas uppgift
om försäkringens ägare.

Den till — -— — erlagt
sjömansskatt.

Avlöning, arvode, —
--1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda---

erlagt sjömansskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959 och har avseende å
kontrolluppgifter som skola lämnas år 1960 och följande år.

590412 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag