Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1959
1
Nr 121
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
för budgetåret 1959/60 till socialattachéer;
ginen Stockholms slott den 13 mars 1959.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att befattningar som socialattaché skall inrättas
inom utrikesrepresentationen. För budgetåret 1959/60 äskas medel för
två dylika befattningar.
1—390 59 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 121
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1959
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijer
STAM.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om inrättande av
socialattachébefattningar vid vissa svenska beskickningar samt anför.
I en gemensam skrivelse den 5 mars 1957 hemställde Landsorganisationen
i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen, att Kungl. Maj :t ville
taga under övervägande att föreslå inrättande av särskilda befattningar
såsom arbetsmarknadsattaché vid vissa svenska beskickningar i utlandet.
Yttranden över framställningen har avgivits av statskontoret, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, pensionsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
statens lönenämnd, beskickningarna i Bonn, London, Paris
och Washington, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Svenska institutet
för kulturellt utbyte med utlandet.
Jag hemställer nu att få upptaga denna fråga till behandling.
Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningens förslag
I Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningens framställning
påpekas, att det i flera fall sedan mycket lång tid tillbaka ansetts befogat
att vid våra viktigaste beskickningar tillsätta specialrepresentation
för försvaret, handeln, lantbruket och pressen. De båda organisationerna
anser, att en särskild representation även för arbetsmarknadens område
vore synnerligen motiverad.
I skrivelsen anföres vidare bl. a. följande.
På grund av den betydelse, som arbetskraftskostnaden har för vår konkurrenskraft
mot utlandet, har parterna på arbetsmarknaden att ständigt
ta hänsyn till utvecklingen av motsvarande kostnader i andra länder. Eu
effektiv bevakning härav och även av de kostnader, som grundas i sociallagstiftning,
torde knappast vara möjlig annat än genom med arbetsmarknadsförhållanden
mycket väl förtrogna personer. Endast genom en sådan
bevakning kan de för arbetsmarknadsorganisationerna väsentliga synpunkterna
på utvecklingstendenser och förhållanden i övrigt beträffande andra
länders arbetsmarknader bevakas. Arbetstidsfrågan utgör ett exempel på
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 ar 1959
:i
ett ämnesområde, där arbetsmarknadens parter under de kommande åren
måste ha ständig kontakt med utvecklingen i utlandet.
Icke endast för förhandlingsarbetet och fastställandet av anställningsvillkor
i övrigt är arbetsmarknadens parter och därigenom hela landet betjänta
av ifrågavarande informationskällor. Vi behöver upplysningar och
impulser beträffande organisatoriska spörsmål, arbetarskyddsfrågor, produktivitetsutveckling,
samarbetet mellan arbetsmarknadens parter, yrkesutbildning,
för alt nämna några av de viktigaste frågorna.
Det synes vidare vara angeläget att sakliga informationer kan lämnas
till placeringslandets arbetsmarlcnadsparter och myndigheter rörande arbetsmarknadsfrågor
i Sverige. Ytterligare torde behov föreligga av hjälp
till delegationer och enskilda, som önskar studera olika frågor inom arbetsmarknadens
område i Sverige eller i placeringslandet.
De båda organisationerna föreslår, att arbetsmarknadsattachébefaltningar
tillsättes i Frankrike, Förenta Staterna, Storbritannien och Västtyskland.
Rekryteringen av befattningarna förutsätles ske bland personer, som är
väl förtrogna med de svenska arbetsmarknadsorganisationernas arbetssätt
och förhållanden i övrigt. Detta anses nödvändigt för ett meningsfyllt rapporteringsarbete.
Vidare hänvisas till att en sådan rekrytering skulle underlätta
effektiva kontakter med arbetsmarknadsparterna i placeringslandet.
Beträffande tillsättningsförfarandet föreslås inrättande av en särskild
prövningsnämnd, som till Kungl. Maj:t skulle överlämna förslag vid tillsättande
av befattningarna. I nämnden skulle ingå representanter för utrikesdepartementet,
socialdepartementet, Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen samt eventuellt Tjänstemännens centralorganisation.
Enligt förslagsställarnas mening skulle arbetsmarknadsattachéns
ställning i placeringslandet stärkas, om han är utsedd på förslag av ett
organ med representation för arbetsgivare- och arbetstagareparter. Nämnden
skulle dessutom kunna övervaka och följa arbetsmarknadsattachéernas
verksamhet.
Anställningsformen bör enligt förslaget bli föremål för utredning. De
båda organisationerna framhåller dock, att kontraktsformen måhända
skulle vara den lämpligaste. I skrivelsen uttalas alt attachéerna inte bör
tillsättas och tjänstgöra för längre tid än 3 å 5 år, detta på grund av önskvärdheten
alt befattningarna ständigt är besatta med personer, som har
erforderliga kontakter med hemlandet. Bl. a. med hänsyn till att pensioneringskoslnader
under denna tid skulle bestridas av befattningshavarna
själva kan del vara nödvändigt att fixera lönen på en högre nivå än eu
rimlig statlig lönegrads.
Förslagsställarna finner det naturligt, alt arbetsmarknadsatlachéerna
sorterar under utrikesdepartementet och resp. beskickningschef men framhåller,
att de bör ha klara befogenheter alt själva bestämma över sitt arbete
i rimlig utsträckning. Vikten av alt socialdepartementet och arbets
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 ar 1959
marknadsorganisationerna snarast möjligt får ta del av de lämnade informationerna
understrykes i skrivelsen. Både socialdepartementet och arbetsmarknadsorganisationerna
och eventuellt övriga intresserade myndigheter
och organisationer bör kunna vända sig med konkreta förfrågningar till
arbetsmarknadsattachéerna. Såsom en praktisk anordning härför föreslås,
att en särskild kontaktman utses inom socialdepartementet. Denne skall
genom utrikesdepartementet svara för all kontakt mellan attachéerna samt
myndigheter och organisationer. Arbetsmarknadsattachéerna kan också
genom kontaktmannen hållas kontinuerligt underrättade om den senaste
utvecklingen på sitt område i hemlandet. I brådskande fall bör kontaktmannen
kunna vända sig direkt till attachéerna, dock med meddelande
till utrikesdepartementet om åtgärden.
Yttranden
Flertalet remissorgan biträder förslagsställarnas huvudtanke att vår utlandsrepresentation
hör förstärkas med specialattachéer för arbetsmarknadsområdet.
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker den stora
betydelsen av att saklig information erhålles i frågor inom dess verksamhetsområde,
främst när det gäller åtgärder för att främja en hög och jämn
sysselsättning. Styrelsen hänvisar vidare till alt en mångfald problem,
som gäller arbetsförmedling, arbetsvärd, yrkesvägledning och yrkesutbildning,
har internationell räckvidd. Styrelsen anför, att de rapporter om
utvecklingen på ifrågavarande områden, som nu erhålles från de svenska
beskickningarna, ofta är av stort värde men anser det ligga i sakens natur
att rapporterna bör kunna bli både fylligare och mer initierade, om de
upprättas av tjänstemän, som har till direkt uppgift att bevaka detta speciella
område. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
framhåller såsom värdefullt, att arbetsmarknadsattachéer genom
fortlöpande kontakter med arbetsmarknadens organisationer blir i tillfälle
att avge rapporter rörande utvecklingstendenserna på de i framställningen
angivna områdena, innan någon redovisning därav ännu hunnit inflyta i
offentliga publikationer.
Arbetarskyddsstyrelsen påpekar, att en arbetsmarknadsattaché med uppgifter
även beträffande arbetarskyddet skulle kunna bidraga till uppfyllande
av kravet på skyddsanordningar vid maskiner avsedda för export
till Sverige genom att lämna upplysningar om våra föreskrifter i säkerlietshänseende.
Ilostadsstyrelsen tillstyrker förslaget i princip men ifrågasätter, om uppgifterna
för nya specialattachéer bör begränsas till enbart arbetsmarknadens
frågor och om inte bevaknings- och inforinationsuppgifterna bör avse
även sociala frågor i övrigt. De föreslagna befattningarna skulle då få
karaktären av befattningar såsom socialattaché.
Statskontoret avstyrker förslaget under hänvisning till att arbetsmark -
Kungl. Maj:Is proposition nr 121 är 1959 5
nadsattachéer främst torde bli av betydelse för den enskilda arbetsmarknadens
organisationer och att statens behov av information på ifrågavarande
verksamhetsområden i viss mån blir tillgodosett genom den ordinarie
representationen i utlandet. Ämbetsverket yttrar vidare, att återhållsamhet
i nuvarande läge måste eftersträvas i fråga om varje utvidgning av den
statliga verksamheten.
Beskickningen i London instämmer i önskemålet om god kontakt med
arbetsmarknadens organisationer och en kontinuerlig bevakning av utvecklingen
på arbetsmarknaden i ett antal viktiga länder men ställer sig avvisande
till tanken på särskilda arbetsmarknadsattachéer. Beskickningen
anser, att det sannolikt skulle vara mera effektivt att organisera en dokumentationscentral
eller upplysningstjänst i Stockholm, gärna gemensam
för olika intresserade myndigheter och organisationer ehuru organisatoriskt
ansluten till exempelvis socialstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna centrals chef borde ha möjligheter att tid efter annan besöka viktiga
länder såsom Storbritannien.
Beskickningen anför vidare, att de tänkta rapportämnena är av mycket
olika slag och att det torde bli svårt att finna personer, som besitter kunskaper
på så många skiftande områden, samt ifrågasätter, om det inte
vore mera ändamålsenligt att anslå statsmedel för utsändande av experter
eller delegationer för att företa undersökningar i varje särskilt fall. Syftet
att få till stånd bättre personliga kontakter skulle enligt beskickningens
mening bäst näs, om vederbörande arbetsmarknadsorganisationer själva
placerade kontaktmän hos sina brittiska motsvarigheter.
Den föreslagna placeringen av arbetsmarknadsattachéerna har inte
mött några invändningar i remissyttrandena.
Vad de tvä organisationerna anfört beträffande formerna för rekryteringen
till de föreslagna befattningarna har föranlett en del erinringar.
Socialstyrelsen finner det uppenbart, att arbetsmarknadsattachéerna måste
vara väl insatta i organisationernas förhållanden och äga deras förtroende
men avstyrker förslaget om en prövningsnämnd, som skulle avge lillsätlningsförslag
och övervaka attachéernas verksamhet. Bil sådant system är
enligt styrelsen främmande för svensk administration. Uppgiften alt övervaka
attachéernas verksamhet hör ankomma på departementen. Kännedom
om organisationernas önskemål rörande personvalet kan erhållas på andra
vägar än genom en särskild prövningsnämnd. Även delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet avstyrker förslaget i denna del
och anför, att de uppgifter som enligt förslaget skulle åvila prövningsnämnden
med fördel skulle kunna anförtros delegationen. Spörsmålet
huruvida delegationen bör kompletteras vid fullgörandet av dessa arbetsuppgifter
lämnas öppet. Också FCO antyder, att ifrågavarande uppgifter
kan överlämnas till delegationen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser, all det skulle innebära en uppenbar
6
Knngl. Maj ds proposition nr 121 är 1959
förstärkning av den föreslagna prövningsnämndens kompetens, om såsom
ledamot av nämnden även inginge en representant för styrelsen.
Bostadsstyrelsen anför att, om arbetsuppgifterna för attachéerna får
den mera allmänna inriktning som styrelsen ifrågasatt, tjänsterna bör
rekryteras och tillsättas på annat sätt än som avses i framställningen.
Frågan om anställningsformen bör enligt statens lönenämnd utredas
närmare. Nämnden finner detta särskilt befogat med hänsyn till att
den i framställningen åberopade specialrepresentationen för försvaret, handeln,
lantbruket och pressen åligger befattningshavare med sinsemellan
olikartade anställningsvillkor. Det kan enligt nämndens mening ifrågasättas,
om det inte i samband med eu utredning även borde undersökas,
om större likformighet i sistnämnda hänseende kan åstadkommas.
TCO har ingen erinran mot anställning i kontraktsform men anser, att
annan anställningsform bör kunna användas, om så visar sig lämpligt.
Arbetsmarknadsstyrelsen yttrar, att anställningstiden inte ovillkorligen bör
begränsas till 3 ä 5 år. Den kännedom om arbetsmarknadsförhållandena
i vederbörande land, som en arbetsmarknadsattaché efter nämnda tid förvärvat,
och det förhållandet, att han kan antas ha knutit för verksamheten
värdefulla kontakter, synes styrelsen böra utnyttjas genom att vederbörande
efter varje kontraktsperiods utgång kan få förnyat förordnande,
om detta i övrigt anses lämpligt. Beskickningen i Washington understryker
däremot särskilt, att anställningstiden bör begränsas på det sätt som föreslagits
och framhåller vidare, att vederbörande bör vara försäkrad om att
efter återkomsten till hemlandet erhålla anställning, där hans erfarenheter
kan komma till nytta.
I vad förslaget avser arbelsmarknadsatlachéernas organisatoriska
ställning har det i huvudsak tillstyrkts. Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter
sig till tanken på en särskild kontaktman i socialdepartementet för
förmedling av kontakter mellan attachéerna och myndigheter och organisationer
i Sverige men anser, att kontakt i brådskande fall bör få etableras
direkt med vederbörande arbetsmarknadsattaché, ehuru meddelande härom
alltid bör lämnas kontaktmannen.
Departementschefen
Vårt land har tidigare under en kortare period haft särskilda attachéer
knutna till en del beskickningar för bevakning av den socialpolitiska utvecklingen
i resp. länder. Sålunda inrättades år 1920 tre befattningar som
socialattaché med placering vid beskickningarna i Berlin, London och
Paris. Dessa befattningar bibehölls till mitten av år 1923, då antalet socialattachéer
i samband med vissa besparingsåtgärder inom utrikesförvaltningen
minskades till två. Ytterligare en befattning indrogs följande år,
och den därefter kvarstående attachén stationerades i Geneve. Även denna
befattning blev indragen år 1933,
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 År 1!)Öl)
t
Spörsmålet om inrättande av en specialrepresentation för sociala frågor
har sedermera aktualiserats vid några tillfällen men liar av skilda anledningar
fått vila. Frågan har nu åter framförts av Landsorganisationen och
Svenska arbetsgivareföreningen, som i en gemensam skrivelse föreslagit,
att befattningar för arbetsmarknadsattachéer skall inrättas vid våra beskickningar
i Amerikas förenta stater, Frankrike, Storbritannien och Förbundsrepubliken
Tyskland. De båda organisationerna har åberopat arbetsmarknadsparternas
behov av informationer rörande förhållanden och utvecklingstendenser
i andra länder på arbetsmarknadens område. Främst
har de därvid, under hänvisning till den betydelse som arbetskraftskostnaderna
har för vårt lands konkurrenskraft inom den internationella handeln,
framhållit vikten av att utvecklingen i fråga om motsvarande kostnader
i andra länder blir effektivt bevakad. Därjämte har förslagsställarna
anfört, att vårt land behöver upplysningar och impulser beträffande
organisatoriska spörsmål, arbetarskyddsfrågor, produktivitetsutveckling,
yrkesutbildning in. in.
De två organisationernas förslag har i princip vunnit instämmande från
flertalet remissorgan.
Enligt min mening skulle en särskild socialpolitisk representation vid
ett antal beskickningar fylla en betydelsefull funktion. Såsom de två organisationerna
framhållit i sin skrivelse är det, inte minst med hänsyn till
den roll som utrikeshandeln spelar i vårt lands ekonomi, av vitalt intresse
att sakliga och initierade uppgifter om utvecklingen på arbetsmarknadens
område i andra länder fortlöpande kan erhållas. Arbetsområdet
för eu socialpolitisk representation i utlandet bör emellertid inte begränsas
till arbetsmarknadsfrågorna. Även när det gäller sociallagstiftningen och
socialpolitiken i stort är det av väsentligt intresse för oss att kunna följa
utvecklingen utomlands. Den utvidgning av det internationella samarbetet
på det socialpolitiska fältet som ägt rum efter det senaste världskriget har
ökat betydelsen härav.
De upplysningar i angivna ämnen, som finns att hämta ur tidskrifter
och andra offentliga publikationer, tillgodoser visserligen delvis behovet.
Sådana uppgifter inflyter dock ofta ganska sent i allmänt tillgängliga
publikationer. Därtill kommer alt sakuppgifter om den faktiska utvecklingen
i andra länder ofta är föga tillämpliga på svenska förhållanden,
om de inte blir närmare belysta genom att ställas in i sitt politiska, sociala
och ekonomiska sammanhang. Den allmänna orientering som erfordras
för att bedöma och värdera informationsmaterialet mot en sådan bakgrund
torde i regel förutsätta en mera stadigvarande vistelse i resp. land. Behovet
av välorienterade analyser angående förutsättningarna för den socialpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska utvecklingen utomlands torde därför
bäst tillgodoses med kontinuerlig bevakning och rapportering genom
personer, som är speciellt inriktade på de sociala frågorna och som genom
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1959
utbildning och praktisk verksamhet har förvärvat nödvändiga förutsättningar
för uppgiften.
Ett värdefullt arbete för bevakning av arbetsmarknadspolitiska och
socialpolitiska frågor utföres nu genom beskickningarna. I flertalet länder
måste bevakningsuppgifterna även i framtiden ankomma på utrikestjänstens
ordinarie personal. I de ur arbetsmarknads- och socialpolitisk synpunkt
viktigaste länderna bör det emellertid kunna komma i fråga att inrätta
tjänster för personal med de nyss angivna särskilda kvalifikationerna.
Det bör nämnas, att såväl Amerikas förenta stater som Storbritannien
och Förbundsrepubliken Tyskland vid sina beskickningar i Stockholm har
placerat specialattachéer med i huvudsak de arbetsuppgifter som skulle
ankomma på svenska socialattachéer. Även Finland har en attaché i
Sverige för vissa sociala uppgifter.
Mot bakgrund av det anförda vill jag föreslå, att befattningar som
socialattaché inrättas inom vår utrikesrepresentation. Socialattachéerna
hör, i enlighet med vad jag nyss anfört, ha till uppgift att bevaka och avge
rapporter om utvecklingen på arbetsmarknadens och socialpolitikens område
i sina placeringsländer. Vidare bör de stå plaeeringslandets myndigheter
och organisationer till tjänst med uppgifter om motsvarande förhållanden
i Sverige samt tillhandagå delegationer och studiebesökare från
Sverige med informationer och handledning inom sitt verksamhetsområde.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare ange attachéernas arbetsuppgifter,
formerna för deras rapportverksamhet in. in.
Till dess att någon erfarenhet vunnits av attachéernas arbete och utgångspunkter
därmed erhållits för en bedömning av verksamheten på längre
sikt, bör antalet befattningar begränsas till två. En av dessa bör vara placerad
vid beskickningen i Washington. Beträffande den andra befattningen,
vars innehavare bör tjänstgöra i Europa, synes det lämpligast att inte bestämma
någon fast placeringsort. Vad som närmast kommer i fråga är
att stationera befattningshavaren i London eller Bonn. Man bör emellertid
lämna möjligheten öppen att låta honom, i varje fall tidvis, tjänstgöra vid
annan beskickning än stationeringsortens.
Vad angår rekryteringsfrågan anser jag det självklart, att socialattachéerna
måste vara väl förtrogna med förhållanden och problemställningar
på arbetsmarknaden och inom socialpolitiken i Sverige. De bör givetvis
dessutom besitta tillräckliga språkkunskaper. I övrigt finner jag det emellertid
inte nödvändigt att begränsa kretsen av dem som skall kunna
komma i fråga till befattningarna. Någon särskild prövningsnämnd, som
skulle avge förord vid tillsättningar samt i övrigt övervaka attachéernas
verksamhet, anser jag inte behöva inrättas.
Som förslagsställarna anfört och som också framhållits vid remissbehandlingen
av förslaget bör förordnande som socialattaché avse en begränsad
tid. Anställningstiden bör i allmänhet inte bli längre än tre år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 År 1959
9
Det bör emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t att från fall till fall bedöma
frågan om anställningens längd.
Socialattachéerna bör ha sin verksamhet förlagd till resp. beskickningar
och vara underställda beskickningschefen. Erforderligt anslag bör dock anvisas
under femte huvudtiteln. Någon anordning erfordras inom Kungl.
Maj :ts kansli för att sammanhålla socialattachéernas arbete, genomgå och
distribuera det material, som inkommer från dem, samt tillhandahålla dem
material angående utvecklingen i Sverige. Innan erfarenheter av verksamheten
erhållits är jag inte beredd att ta närmare ställning till hur detta skall
ske. Tills vidare bör personalbehovet tillgodoses med anlitande av tillgängliga
medel. Det är naturligt, att delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet ägnar socialattachéernas verksamhet särskild uppmärksamhet.
När det gäller avlöningsförmånerna till socialattachéer synes det ligga
närmast till hands att ta utgångspunkt i de bestämmelser, som gäller för
lantbruksattaché eller lantbruksrepresentant. Lantbruksattaché är placerad
i lönegrad Ae 24. Socialattachéerna bör med hänsyn till att
deras förordnanden avses bli kortvariga inte lönegradsplaceras, men
nämnda lönegrad utgör enligt min mening en lämplig riktpunkt för bestämmande
av deras arvoden. I övrigt torde i fråga om löneförmåner
m. m. få tillämpas för utrikesrepresentationen gällande regler.
Med dessa utgångspunkter kan anslagsbehovet för två attachébefattningar
beräknas på följande sätt. För avlöningar, inberäknat prisutjämningstillägg
och flyttningsersättning, till socialattachéer, placerade i Washington
och London, beräknas ett årligt belopp av (87 000 + 74 000)
161 000 kronor. För flyttningskostnader, sjukvård, reseersättningar, expenser
in. in. bör beräknas 69 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för
socialattachéerna skulle således uppgå till 230 000 kronor för år. Även om
befattningarna inte kan tillsättas redan vid budgetårsskiftet, räknar jag
med att socialattachéerna skall vara i verksamhet under större delen av
nästa budgetår. Medel bör därför anvisas för helt år. För ändamålet bör
ett särskilt anslag upptagas på riksstaten för nästa budgetår.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig förordat förslag om anställande av
socialattachéer inom utrikesrepresentationen;
b) till Socialattachéer å riksstaten för budgetåret 1959/60
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 230 000
kronor.
2—390 09 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 121
10
Knngl. Maj:ts proposition nr 121 ur 1959
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till delta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Veronika Nissen
Stlilm 1959. K. L. Beckmans Boktr.