Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
1
Nr 114
Kungl. Maj.ts proposition titt riksdagen angående ng organisation
för civilförsvaret, m. m.; given Stockholms slott
den 13 mars 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom beslut av statsmakterna år 1956 påbörjades en nydaning av vårt
civilförsvar. Då uppdrogs i huvudsak riktlinjer för en ny utrymningsplanläggning
och för det fortsatta skyddsrumsbyggandet. I förevarande proposition
framlägges principerna för en reformering i övrigt av civilförsvaret.
Det är därvid främst frågor rörande den skadeavhjälpande verksamheten
samt civilförsvarets organisation i krig och fred, som nu upptages till
bedömande.
Civilförsvarets uppgifter skall enligt nämnda principer i allt väsentligt
vara oförändrade. En koncentrering av verksamheten skall dock ske kring
civilförsvarets huvuduppgift att skydda civilbefolkning och egendom mot
skador av fientliga anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall. I
detta syfte föreslås att vissa uppgifter, som nu ankommer på civilförsvaret
och som avser bl. a. säkerhetstjänst, röjnings- och reparationstjänst, bombröjning
samt undanförsel och förstöring, skall överflyttas på andra samhällsorgan.
EU lokalt allmänt civilförsvar skall alltjämt finnas. Dess i fred inskrivna
personal minskas emellertid till ej fullt hälften. Särskild vikt lägges vid
1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114
2
Kungl. Maj.ts proposition nr tlb år 1959
befälsrekryteringen. Befälet avses sålunda i stor utsträckning skola utgöras
av reservofficerare och värnpliktiga underofficerare. Därjämte tillföres det
lokala civilförsvaret ett ökat antal värnpliktiga med uppskov.
Till förstärkning av det lokala civilförsvaret inrättas regionala undsättningskårer,
vilkas verksamhet i huvudsak skall vara inriktad på räddningstjänst.
Undsättningskårerna beräknas omfatta sammanlagt ca 10 000 man,
så gott som uteslutande värnpliktig personal med uppskov. Som befäl placeras
reservofficerare och värnpliktiga underofficerare.
Verkskydden föreslås i princip skola bibehållas endast i orter med mer
än 5 000 invånare och blott för anläggningar med mer än 100 anställda.
Planläggningen och organisationen förenklas avsevärt. Den inskrivna personalens
antal beräknas nedgå väsentligt.
Hemskyddsorganisationen utgår helt, vilket innebär att antalet i civilförsvaret
inskrivna minskas med ca 150 000 personer. Enskilda människors
medverkan i räddningsarbete (självskydd) förutsättes kunna ske utan att
en organisation härför behöver tillskapas.
Skyldigheten för inskriven civilförsvarspliktig att i fred undergå utbildning
föreslås omfatta högst 30 dagar, för högre befäl och specialister högst
60 dagar, under hela den tid civilförsvarsplikt föreligger. Därjämte föreslås
att envar civilförsvarspliktig skall vara skyldig deltaga i övningar högst 60
timmar under varje treårsperiod. För undsättningskårernas värnpliktiga
personal avses utbildningstiden skola motsvara tiden för de repetitionsövningar,
de skolat genomgå såsom värnpliktiga.
Ledningen av utbildningsverksamheten skall ankomma på en särskild utbildningsnämnd,
som tillföres pedagogisk sakkunskap, övningsverksamheten
skall däremot i huvudsak alltjämt ledas av länsstyrelserna.
För utbildningen av högre befäl inrättas en permanent statlig civilförsvarsskola,
under vilken fältavdelningar organiseras. Till skolan knytes ett
antal fast anställda civilförsvarslärare. Manskapsutbildningen föreslås liksom
hittills ske lokalt med anlitande av instruktörer. Undsättningskårernas
värnpliktiga personal utbildas vid en särskild anstalt, som förlägges i anslutning
till civilförsvarsskolan.
I propositionen framlägges vidare förslag avseende civilförsvarets organisation
i fred. Civilförsvarsstyrelsen erhåller en för sina arbetsuppgifter
mera lämpad organisation och en arbetskraftförstärkning. Inom länen överflyttas
de administrativa uppgifter, som nu åvilar civilförsvarscheferna,
till länsstyrelsernas civilförsvarssektioner som förstärkes.
Kostnaderna för civilförsvarets uppbyggnad har av civilförsvarsutredningen
beräknats till 76 milj. kronor om året under en tioårsperiod. Dessa
kostnadsberäkningar torde i stort kunna tjäna som riktlinjer för uppbyggnaden
av vårt nya civilförsvar. För de närmaste budgetåren har kostnaderna
dock ansetts böra begränsas och för budgetåret 1959/60 har kostnaderna
beräknats till ca 29,8 milj. kronor, dvs. 3 milj. kronor mera än
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
3
för innevarande budgetår. Av kostnadsökningarna hänför sig i runt tal
700 000 kronor till civilförsvar sstyrelsen, som ansetts böra förstärkas redan
fr. o. in. nästa budgetår för att kunna planlägga och organisera uppbyggnadsarbetet.
I övrigt föreslås den nya organisationen skola börja tillämpas
fr. o. m. budgetåret 1960/61.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny organisation
för civilförsvaret in. m. och anslagsfrågor avseende civilförsvaret
samt anför därvid följande.
1. Inledning
De nuvarande allmänna grunderna för civilförsvaret blev i stort fastställda
år 1944 genom tillkomsten av civilförsvarslagen. En översyn av civilförsvarets
anordningar skedde därefter genom 1945 års civilförsvarsutredning
mot bakgrunden av de erfarenheter som vid det andra världskrigets
slut kunde överblickas beträffande civilförsvarets verksamhet. På grundval
av denna översyn underställdes 1948 års riksdag frågan om den fortsatta
utformningen av civilförsvaret (prop. 81/1948). Riksdagens beslut med anledning
härav innebar bl. a., att den tidigare till tiden begränsade civilförsvarslagen
blev permanent och att ansvaret och kostnaderna för civilförsvaret
i princip övertogs av staten. I samband härmed prövades även vissa
frågor om civilförsvarsåtgärdernas karaktär, civilförsvarets verksamhetsområden
och tjänstegrenar samt avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
mot andra grenar av det totala försvaret och mot vissa fredsmässiga samhällsorgans
verksamhetsfält.
Civilförsvarets nuvarande uppgifter och verksamhet blev sålunda i stort
sett bestämda genom statsmakternas beslut år 1948. Vid detta tillfälle
prövades emellertid icke omfattningen i personellt och materiellt hänseende
av civilförsvarets organisation och ej heller gjordes någon avvägning
mellan effektivitetskrav och kostnader. Underlaget för anslagstilldelningen
till civilförsvaret har därför under den hittillsvarande uppbyggnaden
kommit att i huvudsak utgöras av de av länsstyrelserna efter civilförsvarsstyrelsens
anvisningar fastställda organisationsplanerna för civilförsvars
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
områdena. Någon tidsplan för civilförsvarets uppbyggnad motsvarande de
planer, som tid efter annan tillämpats i fråga om det militära försvaret,
har hittills icke upprättats och prövats av statsmakterna.
En i alla avseenden rationell uppbyggnad av civilförsvaret har försvårats
därav, att de världspolitiska händelserna efter krigsutbrottet 1939 nödvändiggjort
snabba åtgärder för att stärka civilförsvaret utan att detta på grund
av omständigheterna kunnat föregås av en allsidig översyn av organisationens
ändamålsenlighet och behov. Den hittillsvarande anslagstilldelningen
år för år visar sålunda stora variationer med toppar, som ansluter till akuta
spänningstillstånd i världssituationen, såsom krisen i Tjeckoslovakien 1948
och Koreakrigets utbrott 1950. I avsaknad av en rationell uppbyggnadsplan
och på grund av bristande personella resurser har de vid dessa kritiska tillfällen
kraftigt ökade anslagen icke alltid kunnat utnyttjas i enlighet med
vad som avsetts.
I det nya läge som uppkommit till följd av den krigstekniska utvecklingen
och civilförsvarets allt mer ökade betydelse tillkallade min företrädare
i ämbetet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars 1953
fem sakkunniga för att pröva civilförsvarets behov och överse dess planläggning.
Uppdraget avsåg i huvudsak att för såväl freds- som krigsförhållanden
klarlägga civilförsvarets verksamhet och utforma därav föranledda
organisations- och personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnadsplan
för civilförsvarsorganisationens fortsatta uppbyggnad. De sakkunniga,
vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning och som i det
följande benämnes civilförsvarsutredningen, har utgjorts av förre landshövdingen
Torsten Löfgren, ordförande, numera ledamoten av riksdagens
första kammare, riksombudsmannen Birger Lundström, dåvarande ledamoten
av riksdagens första kammare, numera ledamoten av andra kammaren,
disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar
Åkerström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 1 april
1955 överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytterligare
ledamot i utredningen. De sakkunniga har i enlighet med sina direktiv
nära samarbetat med statens organisationsnämnd, som med början i november
1952 utfört undersökningar av personal- och arbetsförhållandena inom
civilförsvarets fredsorganisation.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 oktober 1953 tillkallades
vidare ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet S. Lindholm
för att överse planerna för den obligatoriska civilförsvarsulbildningen
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen antog benämningen
1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, fortsättningsvis benämnd utbildningsutredningen.
Sedan Lindholm begärt entledigande såsom utredningsman,
uppdrogs den 30 september 1955 åt ledamoten av riksdagens
andra kammare, scminarieläraren T. E. J. Blidfors all vara utredningsman.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Efter det civilförsvarsutredningen och utbildningsutredningen i gemensam
skrivelse hemställt, att utredning måtte ske beträffande lämpligaste
sättet för att tillgodose lokalbehovet för en fast statens civilförsvarsskola
samt kostnaderna härför, tillkallade chefen för inrikesdepartementet enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 juli 1956 ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren Lars Eliasson att verkställa ifrågavarande utredning.
På därom av Eliasson gjord framställning entledigades han den 16
februari 1957 från detta uppdrag. Samtidigt uppdrog departementschefen
åt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera lantbrukaren Einar
Gustafsson i Kårby att i Eliassons ställe vara utredningsman. Den sakkunnige
har benämnt utredningen 1956 års civilförsvarsskoleutredning.
Civilförsvarsutredningen avgav i november 1955 ett delbetänkande (stencilerat),
vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och
fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg förslagen den framtida
utrymningsplanläggningen samt skyddsrummens betydelse och fortsatta
anordnande. Sedan betänkandet remissbehandlats, förelädes 1956 års riksdag
förslag till principiellt ställningstagande i dessa frågor (prop. 185/1956).
Propositionen godkändes av riksdagen.
I februari 1958 avgav civilförsvarsutredningen sitt huvudbetänkande
(SOU 1958: 13) vilket innefattade dels förslag avseende omfattningen och
utformningen av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande
civilförsvarsstyrelsens organisation och dels principförslag angående den
fredstida civilförsvarsorganisationen i lånen. Slutligt förslag beträffande
sistnämnda fråga avlämnades i juni 1958. Därjämte har civilförsvarsutredningen
i ett slutbetänkande (stencilerat) den 21 januari 1959 avgivit förslag
angående civilförsvarets materielanskaffning och förrådshållning, skyddsrum
för civilförsvarets ledning och enheter, civilförsvarsinstruktörernas
arvoden samt frivillig civilförsvarsverksamhet.
Samtidigt med civilförsvarsutredningens huvudbetänkande avgav utbildningsutredningen
betänkande angående civilförsvar sutbildningen (SOU
1958: 12).
Resultatet av civilförsvarsskoleutredningens arbete redovisades i februari
1958 i en promemoria med utredning och förslag om tillgodoseende av lokalbehov
för en fast civilförsvarsskola m. m.
Över civilförsvarsutredningens huvudbetänkande och förslag rörande
civilförsvarets organisation i länen har yttranden efter remiss avgivits av
överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statskontoret, riksbrandinspektören, statspolisintendenten,
överståthållarämbetet, länstyrelserna i samtliga län, statens organisationsnämnd,
statens lönenämnd, 1954 års brandlagsrevision, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, civilförsvarets tjänstemannaförening,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges polismästare.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
Dessutom har remissyttranden över huvudbetänkandet inkommit från
fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, styrelsen för
statens polisskola, styrelsen för statens brandskola, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, riksarkivet, riksbibliotekarien, riksantikvarieämbetet,
statens historiska museum, nationalmuseum, 1957 års industriskyddskommitté,
civilbefälhavarna i riket, svenska landstingsförbundet,
svenska röda korset, Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges civilförsvarsförbund, Industriens
verkskyddsinstitut AB, centralförbundet Folk och Försvar, svenska
brandskyddsföreningen, svenska hamnförbundet, svenska brandkårernas
riksförbund och statsverkens ingenjör sförbund.
över förslaget rörande civilförsvarets organisation i länen har — utöver
vad förut nämnts — statstjänstemannaförbundet och Sveriges civilingenjörers
förbund yttrat sig.
Yttranden över utbildningsutrednimjens förslag har efter remiss avgivits
av överbefälhavaren, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, styrelsen för statens polisskola, styrelsen för
statens brandskola, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
statens organisationsnämnd, statens lönenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i samtliga län, svenska röda korset, Sveriges industriförbund,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges
civilförsvarsförbund, centralförbundet Folk och Försvar samt civilförsvarsinstruktörernas
riksförbund.
Därjämte har genom remiss inhämtats yttranden över civilförsvarsskoleutredningens
förslag från följande myndigheter, nämligen överbefälhavaren,
fortifikationsförvaltningen, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, lokaliseringsutredningen
och länsstyrelsen i Stockholms län.
över slutbetänkandet har yttranden efter remiss avgivits av överbefälhavaren,
försvarets forskningsanstalt, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören,
statskontoret, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, Sveriges civilförsvarsförbund,
överstyrelsen för svenska röda korset, riksförbundet Sveriges
lottakårer, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, civilförsvarsinstruktörernas
riksförbund, civilförsvarets tjänstemannaförening, Kungl. svenska
aeroklubben, Industriens verkskyddsinstitut AB, svenska brandkårernas
riksförbund och svenska brandskyddsföreningen.
I de väsentliga frågorna om civilförsvarets blivande organisation samt
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
tids- och kostnadsplan för organisationens uppbyggnad ansluter sig remissinstanserna
i allmänhet till civilförsvarsutredningens förslag. Allmänt framhålles
också vikten av att frågan om en fast statlig civilförsvarsskola får
sin snara lösning i enlighet med de i förslagen uppdragna riktlinjerna.
I fråga om skolans förläggning förordas dock ytterligare överväganden.
Beträffande förslagen om civilförsvarsutbildningens ordnande i övrigt är
meningarna i viss mån delade. Främst gäller detta utbildningsverksamhetens
ledning och utbildningsorganisationens omfattning. Förslagen angående
civilförsvarsutbildningens allmänna inriktning och innehåll biträdes
däremot i stort sett av remissinstanserna.
Jag anhåller nu att få upptaga till närmare behandling frågan om civilförsvarets
uppgifter samt dess krigs- och fredsorganisation. I detta sammanhang
torde även anslagen till civilförsvaret för budgetåret 1959/60, som
i årets statsverksproposition upptagits med preliminärt beräknade belopp,
få slutligt anmälas.
2. Civilförsvarets allmänna betydelse och uppgifter
Översikt av det nuvarande civilförsvaret
Civilförsvarets huvuduppgift är att skydda civilbefolkning och egendom
mot skador till följd av fientliga anfall samt att ingripa för att begränsa
eller lindra följderna av dylika anfall. Härjämte har civilförsvaret att vidtaga
åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage och att, i den mån
Konungen så förordnar, medverka vid omhändertagandet av mera omfattande
flyktingströmmar. Civilförsvarets verksamhet är således av allmänt civil
och humanitär art. Ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen
centralt av civilförsvarsstyrelsen. I länen handhaves ledningen av länsstyrelserna,
och i de till antalet 351 civilförsvarsområdena ledes verksamheten
av civilförsvarschefer, i regel utsedda bland polischeferna i riket.
Av det anförda framgår, att de åtgärder civilförsvaret har att vidtaga är
av såväl förebyggande som skadeavhjälpande art.
Till de förebyggande åtgärderna räknas framför allt utrymning
med därtill hörande inkvarteringsverksamhet samt anordnandet
av skyddsrum. Riktlinjer för dessa förebyggande åtgärder har fastställts
av statsmakterna så sent som 1956 (prop. 185/1956).
Utrymningen sattes därvid mer än tidigare i centrum som den viktigaste
förebyggande åtgärden. Planer skall sålunda upprättas för utrymning av
de större städerna och vissa andra utsatta orter och områden enligt två
huvudalternativ, nämligen dels successiv utrjunning, som kan genomföras
då viss tid står till förfogande, dels samtidig snabbutrymning av alla ut
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
rymningsberättigade i händelse av överraskande anfall. Den successiva
utrymningen inledes med beredskapsutrymning av barn, sjuka, åldringar
och andra icke arbetsföra samt vårdare, i allt omfattande ca 50 % av befolkningen
i orten. I ansluLning till beredskapsutrymningen skall, åtminstone
i de största städerna, en omflyttning kunna ske av den kvarvarande
befolkningen så att de i varje fall under fritid vistas i städernas ytterområden.
För särskilt utsatta orter och områden skall beredskapsutrymningen
kunna följas av en slutlig utrymning, omfattande alla som kan utrymmas
utan att för totalförsvaret oundgänglig verksamhet lamslås. En sålunda
utformad utrymningsplanläggning avses skola möjliggöra en anpassning
av utrymningsåtgärderna, så att utrymningen inte ges större omfattning
än situationen bedömes kräva.
I det hittillsvarande planläggningsarbetet enligt de här redovisade nya
riktlinjerna har snabbutrymningen givits prioritet framför den övriga utrymningsplanläggningen.
Sedan erforderliga anvisningar utfärdats har de
planläggande myndigheterna numera kunnat framföra planläggningsarbetet
så långt, att preliminära snabbutrymningsplaner föreligger för de flesta
av de berörda orterna.
Beträffande skyddsrumsbyggandet gäller sedan 1951 att det skall anordnas
dels allmänna skyddsrum för civilförsvarets personal och verksamhet
samt för civilbefolkningen inom vissa områden, dels enskilda skyddsrum
i vissa anläggningar och byggnader för dem som bor eller eljest vistas
där. 1956 års riktlinjer innebär, att i de mest utsatta orterna, i synnerhet
de där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall för civilbefolkningen
i innerområden och eljest särskilt riskfyllda delar endast allmänna
bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum (befolkningsskyddsrum)
byggas. I övriga delar av dessa orter och i de mindre utsatta orterna inrättas
allmänna och enskilda skyddsrum såsom normalskyddsrum, dvs. så att de
erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber och projektiler
än omedelbar träffverkan. Befolkningsskyddsrummen skall i första hand
förläggas och dimensioneras med hänsyn till den verksamhet, som under
krig skall fortgå i nämnda särskilt riskfyllda områden, och med beaktande
av att de skyddssökande måste kunna beredas liggplatser i skyddsrummen.
I andra hand skall befolkningsskyddsrummen också kunna utgöra
tillfälligt katastrofskydd för utrymningsberättigade i väntan på utrymningstransporter.
Normalskyddsrum är i utrymningsorter främst att betrakta
som sådant katastrofskydd. Inom de områden, som inte kan betraktas
som anfallsmål, skall skyddsrum inte inrättas. Det ankommer på
Kungl. Maj :t att bestämma var befolkningsskyddsrum skall byggas och
på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, civilförsvarsstyrelsen
att ange område eller plats, där enskilda skyddsrum skall inrättas.
Andra civilförsvarsåtgärder av förebyggande slag än utrymning och
10
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
skyddsrumsbyggande är bevakning till skydd mot spioneri och sabotage,
undanförsel av egendom, alarmering, förebyggande brandskydd m. m.
Den skadeavhj älpande verksamheten omfattar främst
räddningsarbete för att komma nödställda till hjälp och skydda egendom
från förstörelse till följd av brand och annan skadeverkan. Till de skadeavhjälpande
åtgärderna hör även bistånd åt dem som blivit hemlösa till
följd av krigshandlingar, omhändertagande av döda in. in.
För olika slag av civilförsvarets verksamhet skall enligt gällande bestämmelser
finnas särskilda fjäll stegrenar, nämligen ordnings- och bevakningstjänst,
observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk
tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst samt
undanförsel- och förstöringstjänst.
Grunddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje
civilförsvarsområde upptages i en organisationsplan för området.
Av denna skall framgå omfattningen såväl av det allmänna civilförsvaret,
avsett för området i dess helhet, som av det särskilda civilförsvar som
skall finnas till skydd för anläggningar och byggnader (verkskydd, hemskydd).
Den nuvarande civilförsvarsplanläggningen, sådan den redovisas i
civilförsvarsutredningens betänkande, omfattar i runt tal 806 000 personer,
varav ca 406 000 är eller skall vara inskrivna i hemskydd och verkskydd
samt återstoden i det allmänna civilförsvaret.
Civilförsvarets verksamhet samordnas med det militära
försvaret på olika sätt, bland annat på grundval av den s. k. militära
direktivrätten. Denna innebär, att militär myndighet för särskilda
fall kan meddela civilförsvarsmvndighet föreskrift angående fullgörandet
av civilförsvaret åvilande uppgifter. Vidare kan försvarsorganisationerna
allt efter situationen ge varandra ömsesidigt stöd, exempelvis genom att
militära förband då så erfordras och är möjligt medverkar i civilförsvarets
räddningsarbete eller genom att civilförsvaret med sina sjukvårdsresurser
lämnar hjälp åt militär personal. Härutöver äger Konungen enligt civilförsvarslagen
förordna, att civilförsvarspersonal tillhörande viss tjänstegren
skall vara skyldig att, i anslutning till sina civilförsvarsuppgifter, utöva
även sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten. Sådant
förordnande är f. n. utfärdat beträffande ordnings- och bevakningstjänstens
personal.
Enligt gällande huvudprincip är civilförsvaret främst en staten
åvilande angelägenhet, men kommunerna är i vissa i civilförsvarslagen
angivna hänseenden skyldiga att deltaga i civilförsvarsverksamheten.
De viktigaste av de kommunala uppgifterna är att inrätta, utrusta, vårda
och underhålla allmänna skyddsrum och att vidtaga andra byggnadstekniska
anordningar. Kommunerna skall därjämte genom sina myndigheter
lämna civilförsvarscheferna biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret,
som har samband med dessa myndigheters verksamhetsområden, samt till
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
handahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration, för förvaring
av materiel och för utbildningsverksamhet. Kommunerna är vidare skyldiga
att i den omfattning organisationsplanerna anger tillhandahålla kommunerna
tillhörig materiel och annan egendom samt förvara och underhålla
viss civilförsvarsmateriel. Till en del av kostnaderna för kommunernas åtgärder
föreligger rätt till statsbidrag eller ersättning av statsmedel. Kommunernas
uppgifter inom civilförsvaret handhaves av civilförsvarsnämnderna.
Civilförsvarsnämnd skall finnas inom varje kommun. Sådan nämnd
kan tillsättas särskilt eller också kan drätselkammare, kommunalnämnd
eller annat kommunalt organ fungera såsom civilförsvarsnämnd.
Den enskildes åligganden med avseende på civilförsvaret hänför
sig i stort sett till skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret (civilförsvarsplikt),
vissa åligganden i vad avser hemskydd, verkskydd och skyddsrum
samt vad som följer av bestämmelserna om förfoganderätt för civilförsvarets
behov.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Frågan om civilförsvarets allmänna betydelse och
uppgift behandlades av civilförsvarsutredningen i dess delbetänkande
i november 1955. Utredningen framhöll bl. a. att ett ändamålsenligt civilförsvar
till skydd för civilbefolkningen, likaväl som ett effektivt militärt
försvar, är ofrånkomligt för att landet skall kunna värna sin frihet och
självständighet i händelse av angrepp. Utredningen uttalade den uppfattningen,
att civilförsvaret måste ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom
det totala försvaret skall kunna fullgöras, och att anslagen till det totala
försvarets olika grenar borde avvägas med hänsyn härtill. Beträffande civilförsvarets
uppgift i stort anförde utredningen att det inom ramen för de
medel, som står till buds, gäller att vidtaga sådana förebyggande och skadeavhjälpande
åtgärder, att största möjliga skydd beredes människor och
egendom, främst för att förlusten i människoliv skall bli så liten som möjligt.
I sitt huvudbetänkande framhåller utredningen, att den omständigheten
att man numera måste räkna med att anfallsvapnen har väsenligt större
verkningsgrad än tidigare i vissa avseenden har ställt civilförsvaret inför
nya uppgifter och problem. Speciellt i vätebomben har en angripare ett vapen,
vars förstörelseverkan kan sträcka sig över betydligt större sammanhängande
områden än man tidigare haft anledning att räkna med; en lågdetonation
kan medföra radioaktiv beläggning inom stora delar av landet.
Civilförsvarets blivande organisation måste bedömas med hänsyn till det
läge, som skapats genom tillkomsten av vätebomben och de moderna vapnen
i övrigt.
Utredningen erinrar i sitt o in d ö in e o in den nuvarande civil -
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
försvarsorganisationen, att denna utsatts för åtskillig kritik i
den allmänna debatten, en kritik som närmast inneburit att en klarare målsättning
och fastare linjer för verksamheten efterlysts. Utredningen anser
för sin del, att den organisation, som uppbyggts i enlighet med de av statsmakterna
antagna allmänna principerna, särskilt när det gäller den skadeavhjälpande
verksamheten inte fått erforderlig fasthet och ej heller anpassats
efter den nya vapentekniken och de nya krigsmetoderna. Bland annat
anser utredningen personalbehovet icke ha tillräckligt vägts mot den reella
tillgången på lämplig personal för uppgifterna, och ej heller har enligt utredningens
uppfattning resurser förelegat att på tillfredsställande sätt
utbilda och utrusta den personal som kunnat inskrivas.
Även beträffande fredsorganisationen kan enligt utredningen erinringar
göras. Det för civilförsvarets verksamhet i krig erforderliga förberedelsearbetet
är avsett att utföras centralt av civilförsvarsstyrelsen samt regionalt
och lokalt av länsstyrelser respektive civilförsvarschefer. Den nuvarande
organisationen är enligt utredningens mening emellertid icke tillräcklig för
att utföra detta förberedelsearbete och i övrigt administrera civilförsvaret.
Bristerna hänför sig till såväl den centrala myndigheten som den regionala
och lokala administrationen samt avser såväl planläggningsuppgifter som
utbildning och annan verksamhet. Av statens organisationsnämnd i samråd
med utredningen gjorda undersökningar av civilförsvarsadministrationen
har visat, att civilförsvarschefer, som tillika är polischefer — och i regel
är detta fallet — ej kunnat ägna civilförsvaret den tid, som behövs för att
behärska de administrativa göromålen, särskilt i fråga om planläggning,
personalrekrytering och utbildning. Civilförsvarsstyrelsen har också tid efter
annan uttalat, att dess personal icke är tillräcklig för att fullgöra styrelsen
åvilande arbetsuppgifter eller att på ett rationellt och ekonomiskt sätt
handha verksamheten.
Som ett sammanfattande omdöme om tillståndet hos det nuvarande civilförsvaret
finner dock utredningen, att organisationen trots sina svagheter
har ett väsentligt värde. Den utgör enligt utredningens mening en
grund, på vilken ett modernt civilförsvar kan utbyggas. Särskilt erinras om
att beredskapen tack vare bestämmelserna om normalskyddsrum ständigt
förbättrats allt sedan beredskapsåren på 40-talets början och att denna beredskap
ytterligare tillväxer i takt med byggnadsverksamheten. Även i fråga
om förberedelserna för utrymning finns enligt utredningen skäl att förvänta,
att en mot våra resurser svarande beredskap kan ernås efter hand som medel
anslås härtill och planläggningsarbetet fullföljes enligt de av 1956 års
riksdag beslutade riktlinjerna i dessa frågor. Att så verkligen sker finner
utredningen vara en förutsättning för den fortsatta uppbyggnaden av civilförsvaret
i övrigt.
Utredningen betonar civilförsvarets beroende av samverkan med
andra samhällsorgan. Olika samhällsorgan bör sålunda vara
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959
skyldiga att efter sin förmåga medverka i civilförsvarsarbetet. Civilförsvaret
skall å sin sida vara skyldigt att med sina resurser deltaga i det
civila samhällsarbete som, utan att det är fråga om egentliga civilförsvarsuppgifter,
påfordras för rikets försvar. Bl. a. är samverkan aktuell
rörande hälso- och sjukvården, socialvården, undervisningen, arbetsmarknaden,
försörjningen, kommunikationsväsendet m. m. En dylik samverkan
kräver samordning redan i planläggningsskedet såväl centralt som regionalt
och lokalt.
Civilförsvarsverksamheten måste enligt utredningen i väsentliga hänseenden
samordnas även med krigsmaktens verksamhet. De moderna vapnen
och skadegörelsens omfattning har i högre grad än tidigare medfört behov
av direkt bistånd i räddningsarbetet av personal från krigsmakten. Militära
förband bör därför kunna insättas till stöd åt civilförsvaret, då behov föreligger
därav och militära uppgifter icke lägger hinder i vägen härför. Det är
av vikt att inom krigsmakten finns klara bestämmelser om att militära förband
har skyldighet att om förhållandena så medger biträda civilförsvaret
i dess räddningsverksamhet.
Vid samråd mellan utredningen och företrädare för krigsmakten har
samstämmighet rått i uppfattningen angående krigsmaktens medverkan
i civilförsvarsverksamheten. Militära förband, såväl hemvärn som lokalförsvarsförband
och linjeförband, skall biträda civilförsvaret i dess räddningsverksamhet
i uppgifter, som icke fordrar längre speciell civilförsvarsutbildning,
och därvid kunna utnyttja den för räddningstjänst lämpliga
materiel, varöver krigsmakten förfogar för sin egen verksamhet. Ingenjörsförband,
som förfogar över speciell teknisk materiel, har större möjligheter
än andra förband att medverka i räddningsarbetet, och detsamma är
förhållandet med sjukvårdsförband i vad avser sjukvårdsuppgifter. Krigsmaktens
medverkan i civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet avser
främst räddningstjänst, sjukvårdstjänst (sjuktransporttjänst), ordningstjänst,
sambandstjänst och utspisning.
Utredningen har tagit hänsyn till här berörda hjälpmöjlighet i sitt organisationsförslag
men funnit att civilförsvarets organisation icke kan bygga
på den förutsättningen, att militär hjälp alltid kan lämnas. Krigsmaktens
möjlighet att lämna bistånd åt civilförsvaret kan därför enligt utredningen
icke ersätta särskilda civilförsvarsstyrkor.
Av betydelse för bedömandet av vilka allmänna krav som bör ställas på
civilförsvarets organisation är vidare spörsmålet i vilken utsträckning
i tiden som civilförsvaret skall svara för avhjälpande
av skador. Givet är att civilförsvaret skall svara för uppgifter,
som kräver omedelbart ingripande för att rädda människor och
skydda egendom. Samma klarhet råder däremot icke, då det gäller att avgöra
i vad mån civilförsvaret skall svara för skadeavhjälpande åtgärder
av mera långsiktig art, dvs. lösandet av s. k. efteranfallsproblem. Ett prin
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
cipiellt ståndpunktstagande till denna fråga är enligt utredningen nödvändigt,
om civilförsvarets behov av resurser skall kunna beräknas, bl. a. i fråga
om kraven på civilförsvarsutbildningen.
Gällande författningar ger enligt utredningens mening ej full klarhet i
fråga om civilförsvarets uppgifter i berörda hänseenden, men civilförsvarskungörelsen
stöder i viss mån den uppfattningen, att civilförsvarets ansvar
för efteranfallsproblemen sträcker sig relativt långt i tiden efter det
att ett anfall upphört. Så är exempelvis fallet beträffande reparationer av
samfärdsleder, ledningar av olika slag och lindrigt skadade byggnader in. in.
Denna uppfattning har även kommit till uttryck i civilförsvarets utbildningsverksamhet.
Utredningen har med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas allmänna inriktning
och vad som är möjligt för civilförsvarsorganisationen att utföra
kommit till den uppfattningen, att civilförsvarets skadeavhjälpande åtgärder
skall avse sådan verksamhet, som vid och omedelbart efter skadegörelse,
orsakad av fientligt anfall, fordrar enhetlig ledning. Denna avgränsnmg
innebär, att civilförsvaret endast i ringa utsträckning skall ansvara för
uppgifter, som icke har omedelbart samband med skadegörelsen. I stället bör
ansvarsfördelningen vara sådan, att de ordinarie samhällsorganen i princip
har ansvaret för att samhällsfunktionerna allt efter omständigheterna
åter kommer igång, varvid civilförsvaret biträder med sina resurser och tar
de erforderliga initiativen för att avhjälpa de mest trängande behoven. För
dylik medverkan avses någon personalinskrivning, utbildning eller materielanskaffning
ej äga rum. Fn dylik begränsning av civilförsvarets uppgifter
synes utredningen naturlig även med hänsyn till att skadegörelsens omfattning
ofta medför, att efteranfallsproblemen blir efterkrigsproblem.
Här anförda synpunkter på civilförsvarets verksamhet synes utredningen
böra ha tillämpning bl. a. beträffande uppgifter av socialvårdande natur.
Det förhållandet att nutida krigföring kan förutses komma att beröra samhället
i snart sagt alla dess former medför ökade krav på försvarsförberedelser
inom ett flertal samhälleliga verksamhetsområden. Utredningen
erinrar om att sådana förberedelser redan pågår i vissa väsentliga delar,
bl. a. på det ekonomiska och psykologiska försvarets områden samt rörande
hälso- och sjukvården och den statliga administrationens ordnande i krig.
Utredningen finner det naturligt och i regel ändamålsenligt att i första
hand de samhällsorgan, som i fred är huvudmän för verksamheten, bibehålies
vid sina funktioner även under beredskap och krig. För att detta skall
bli möjligt erfordras emellertid, att de ändrade betingelserna för verksamheten
under sådana förhållanden uppmärksammas och att förberedelser
inom rimliga gränser vidtages i fred. Bl. a. bör en författningsmässig översyn
ske angående kommuns skyldigheter att fullgöra av krig föranledda
arbetsuppgifter, varvid även frågan om kostnadsfördelning mellan stat och
kommun beaktas.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
Utredningens här redovisade uppfattning, soin delvis innebär en annan
målsättning än den efter vilken civilförsvarsmyndigheterna f. n. arbetar,
ligger till grund för den av utredningen föreslagna organisationen.
Remissyttrandena
I remissyttrandena ansluter man sig allmänt till civilförsvarsutredningens
uppfattning om nödvändigheten att vidtaga effektiva åtgärder för att stärka
civilförsvarets beredskap. Några delade meningar om civilförsvarets allmänna
betydelse och uppgifter i det totala försvaret föreligger
icke.
Sålunda framhäver överbefälhavaren civilförsvarets ställning som en väsentlig
del av vårt totalförsvar. Den militärtekniska utvecklingen medför,
att angreppsformen flyg- och fjärrvapenanfall med användning av atomvapen
framstår som en allt farligare betvingelsemetod. Då civilförsvarets
behov bedömes, måste beaktas, att befolkningen icke kan ges tillräckligt
skydd mot följderna av sådana anfall enbart genom aktivt luftförsvar. Det
krävs härutöver ett effektivt civilförsvar.
Samma uppfattning kommer till uttryck i landsorganisationens yttrande,
vari bl. a. framhålles angelägenheten av att snara åtgärder vidtages av statsmakterna
för att anpassa civilförsvaret till de skärpta anspråken på denna
försvarsverksamhet.
Bland dem som särskilt understryker civilförsvarets betydelse är även beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar. För nämnden står det klart,
att ett civilförsvar uppbyggt på grundval av ett realistiskt bedömande av
de förändringar, som vapenteknik och anfallsmetoder undergår, är en av
förutsättningarna för att motståndsandan skall kunna bevaras. Nämnden
finner också att civilförsvarsutredningen anpassat sina förslag efter denna
utveckling.
Även statskontoret ger uttryck åt uppfattningen, att en anpassning av civilförsvaret
till den vapentekniska utvecklingen är påkallad.
Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att den tekniska utvecklingen gjort det
lättare att bryta ett folks motstånd med hemortsbekämpning än någonsin
tidigare. EU välavvägt och välorganiserat civilförsvar kan emellertid göra
det nödvändigt för en angripare — om han skall nå sitt mål — att insätta
så stora resurser, att han därigenom tvingas splittra sina även för andra
ändamål avsedda krafter. Har civilförsvaret den förmågan, så har sannolikheten
för att vi inte blir angripna starkt ökat. För civilförsvaret bör alltså
i stort gälla samma allmänna målsättning som sedan lång tid tillbaka
godtagits för krigsmaktens del, nämligen att organisationen skall vara så
stark, att den kan medverka till att landet skonas från anfall. Härigenom
skulle naturligtvis civilförsvaret också få styrka att, om vårt land ändå angripes,
kunna verksamt hindra och minska förluster och skador.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
I fråga om civilförsvarets beroende av samverkan med andra
samhällsorgan betonas i remissyttrandena i allmänhet nödvändigheten
av att civilförsvaret samordnas med totalförsvaret i övrigt.
Vad angår samverkan med krigsmakten framhåller överbefälhavaren sammanfattningsvis,
att den militära utbildningen främst inom armén är av
sådan karaktär, att förutsättningarna för ett effektivt bistånd till civilförsvaret
är gynnsamma. Militära förband har redan nu klara bestämmelser
om skyldighet att bistå civilförsvaret.
Beträffande samverkan med andra samhällsorgan anser civilförsvarsstyrelsen,
att en överflyttning till kommunerna av arbetsuppgifter, som nu åvilar
civilförsvaret, bör ske i större omfattning än utredningen tänkt sig.
Ett villkor är emellertid, att kommunernas skyldigheter och rättigheter
klart anges samt att garantier skapas för en tillräcklig kommunal insats.
Det låter sig icke göra att uppdra åt kommunerna att med befintliga resur.
ser lösa uppgifterna. Styrelsen anser, att detaljlösningarna av denna fråga
kommer att kräva ytterligare utredning och överväganden, vilka skyndsamt
bör påbörjas.
Civilförsvarsutredningens uppfattning att de samhällsorgan, som i fred är
huvudmän för viss verksamhet, bör bibehållas vid denna så långt det är
möjligt även under beredskap och krig delas i övrigt av samtliga de remissinstanser
som yttrat sig i frågan, däribland ett flertal länsstyrelser samt
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.
Svenska stadsförbundet understryker att civilförsvaret principiellt bör
vara en staten åvilande angelägenhet men vill icke motsätta sig att kommunerna
i ökad omfattning anförtros skötseln av vissa av krig föranledda arbetsuppgifter.
I yttrandet anföres vidare.
Såsom bl. a. framhållits i ett gemensamt yttrande av fattigvårdsdirektören,
barnavårdsdirektören och direktören hos arbetslöshetsnämnden i Stockholms
stad i anledning av civilförsvarsutredningens delbetänkande år 1955
beträffande kommunal medverkan i utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen
kan det vara lämpligt att civilförsvarsorganisationen bygger på befintliga
kommunala organ och att dessa organs sakkunskap effektivt utnyttjas.
Styrelsen ställer sig därför icke främmande för den huvudtanke
som framförts av civilförsvarsutredningen, att de samhällsorgan som sköter
den fredsmässiga verksamheten på olika kommunala områden också bibehålies
vid dessa sina funktioner under beredskap och krig. En förutsättning
härför är emellertid enligt styrelsens bestämda mening att samtliga därav
betingade merkostnader bestrides av statsmedel. Vidare måste självfallet
hänsyn tagas till de resurser som står vederbörande kommuner till buds.
Det är också av vikt, att kommunerna för sådant fall fortlöpande hålles
underrättade om olika organisatoriska åtgärder på civilförsvarets område
för att kunna planlägga verksamheten inom berörda kommunala organ och
vidtaga de åtgärder som kan finnas påkallade. Slutligen är det givetvis angeläget
att de kommunala myndigheterna beredes möjlighet att bibehålla den
aktuella kommunala personalen i sina hittillsvarande verksamhetsuppgifter.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i likhet
med civilförsvarsstyrelsen nödvändigheten av att de ordinarie samhällsorganens
uppgifter med avseende på beredskaps- och krigsförhållanden
närmare prövas och motsvarande beredskap skapas, innan civilförsvarets
nuvarande ansvar avvecklas. Även samordningsproblemen anses kräva ökad
uppmärksamhet, om civilförsvarets verksamhetsområde begränsas på det
sätt utredningen föreslagit.
Sistnämnda problem är enligt länsstyrelsen i Västmanlands län relativt
lättlösta i den regionala instansen, där länsstyrelsen allmänt intar en ställning
som samordnande försvarsmyndighet, men kräver på det lokala planet
särskilda åtgärder för att säkerställa behövlig samverkan mellan olika
organ. Enligt länsstyrelsens mening förtjänar övervägas, om inte civilförsvarschefen
borde äga direktivrätt gentemot kommunala socialvårdsmyndigheter
och kommunaltekniska verk, när det gäller brådskande ingripanden
för att avhjälpa skador till följd av krigshandlingar och länsstyrelsens
beslut inte kan avvaktas.
Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län måste under alla förhållanden länsstyrelserna
bli ålagda tillsynsskyldighet över kommunernas planläggning av
åtgärderna i fråga.
Departementschefen
Den väsentligaste nyheten på krigföringens område, som det andra världskriget
uppvisade, var den hänsynslösa hemortsbekämpningen. Ett av dess
syften var att åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkningen att
folkets motståndsvilja knäcktes. Med hänsyn till erfarenheterna från kriget
måste det anses sannolikt att det på detta sätt är möjligt att betvinga
ett land utan att nedkämpa dess krigsmakt.
Vad som möjliggjorde den nya betvingelsemetoden var den oerhörda utveckling
som skett på luftkrigföringens område. Denna utveckling har med
oförminskad kraft fortsatt under tiden efter andra världskriget och som
resultat avsatt bl. a. så fruktansvärda förstörelseverktyg som vätebomberna
och så effektiva medel att föra dem till deras mål som de nya robottyperna.
Den senaste krigstekniska utvecklingen har sålunda framför allt varit inriktad
på medel för hemortsbekämpning. Visserligen har försvarsmedlen
häremot också undergått en betydande utveckling — jag tänker särskilt
på radartekniken och försvarsrobotar — men det måste konstateras, att
enbart det aktiva luftförsvaret inte kan ge tillräckligt skydd. Man måste
sålunda räkna med att stridsmedlen kommer att kunna nå sina mål och
att skadeverkningarna på ett oförberett samhälle skulle bli katastrofala.
De undersökningar som gjorts utomlands och av civilförsvarsutredningen
ger emellertid otvetydigt vid handen, att ett väl förberett civilförsvar kan
avsevärt begränsa förlusterna i människoliv även vid anfall med de svåraste
nu kända stridsmedlen. Civilförsvaret är sålunda av väsentlig betydelse för
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 114
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
medborgarnas skydd i krig och spelar därigenom en avgörande roll för att
stärka befolkningens motståndsvilja. Genom att skapa denna ökade motståndskraft
medverkar civilförsvaret samtidigt indirekt till att minska
riskerna för anfall mot vårt land.
Med vad jag här anfört har jag velat visa civilförsvarets utomordentliga
betydelse för vårt totalförsvar. Det är helt enkelt så, att bryter hemmafronten
samman så blir de militära ansträngningarna meningslösa.
Som framgår av min tidigare redogörelse har vårt civilförsvar alltsedan
dess uppbyggnad under andra världskriget från tid till annan översetts
och reformerats i olika avseenden. Detta har skett i syfte att söka anpassa
civilförsvaret efter den krigstekniska utvecklingen. Det var framför allt
för att mot bakgrunden av den hastiga utvecklingen på atomstridsmedlens
område få en överblick över civilförsvarets behov och kunna åstadkomma
en tidsplan för dess uppbyggnad som 1953 års civilförsvar sutredning tillkallades.
Utredningen avgav sitt första betänkande 1955, vilket i huvudsak
innehöll förslag till nya riktlinjer för utrymningsplanläggning och skyddsrumsbyggande.
Vid sitt ställningstagande till detta förslag gav statsmakterna
1956 uttryck åt den uppfattningen att civilförsvaret måste ges ökad
effektivitet, om dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna fullgöras.
Jag kan nu konstatera, att statsmakternas ställningstagande utgjort
en god grund för höjande av beredskapen, såvitt avser nämnda förebyggande
åtgärder. I dag föreligger sålunda preliminära planer för snabbutrymning
av våra mest utsatta orter och arbetet med planläggningen för
den successiva utrymningen är långt framskridet. Vad skyddsrumssidan
beträffar innebar 1956 års beslut att det fortsatta skyddsrumsbyggandet
koncentrerades till sådana områden, som kan betraktas såsom anfallsmål.
Det bestånd av normalskyddsrum, som tillkommit och alltjämt tillväxer
i takt med byggnadsverksamheten, och de allmänna befolkningsskyddsrum,
som anlagts i våra större städer, utgör enligt min mening en oskattbar
tillgång från beredskapssynpunkt.
Visserligen har de förebyggande åtgärderna med hänsyn till de nya
stridsmedlen kommit i förgrunden mera än tidigare, men som ett nödvändigt
komplement till dessa åtgärder måste civilförsvaret kunna bedriva en
skadeavhjälpande verksamhet, vilken även den ökat i betydelse, inte minst
mot bakgrunden av de omfattande skador, som kan uppkomma genom
radioaktiv beläggning. Det är frågor rörande den skadeavhjälpande verksamheten
och civilförsvarets organisation i krig och fred, som nu upptages
till bedömande. Till grund för denna bedömning ligger ett synnerligen vidlyftigt
material, som framkommit genom det nu slutförda arbetet av 1953
års civilförsvarsutredning, statens organisationsnämnd, 1953 års utredning
om civilförsvarsutbildning och 1956 års civilförsvarsskoleutredning samt
genom de yttranden, som ett stort antal remissinstanser avgivit över utredningsförslagen.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
Genom det sålunda frambragta materialet har det blivit möjligt att få
en samlad överblick över civilförsvarets personal- och materielbehov, vilket
tidigare icke varit fallet. Det framgår vid en sådan överblick, att en fortsatt
nydaning och upprustning av civilförsvaret med avseende på såväl
krigsorganisationen som fredsorganen är utomordentligt angelägen. En avvägning
måste därvid givetvis ske med beaktande av våra personella och
materiella resurser. Jag har för min del blivit övertygad om att det är
möjligt att inom en rimlig kostnadsram få till stånd en fast, effektiv och
smidig organisation av välutbildad och välutrustad personal. Därvid kan
jag i stort sett ansluta mig till de framlagda utredningsförslagen, som
också i det väsentliga biträtts av de flesta remissinstanserna.
I åtskilliga hänseenden förutsätter genomförandet av förslagen ändringar
i gällande lagstiftning. Inom inrikesdepartementet utarbetas f. n. på grundval
av ett utkast av civilförsvarsutredningen förslag till ny civilförsvarslag
m. m. Det är min avsikt att senare anmäla detta förslag till framläggande
för årets riksdag.
En faktor, som jag tillmäter stor betydelse för civilförsvarets verksamhet
i krig, är den samverkan med övriga samhällsorgan som kan och bör
äga rum i syfte att de samlade resurserna skall användas där de bäst behövs.
Av särskild vikt är härvid det bistånd i räddningsarbetet, som kan
lämnas av krigsmakten, överbefälhavaren har för sin del förklarat att
förutsättningarna för sådant bistånd är gynnsamma.
Civilförsvarsutredningen har i sitt förslag strävat efter att renodla civilförsvarets
verksamhet och sålunda därifrån avskilja sådana uppgifter, som
kan fullgöras av de ordinära samhällsorganen. Jag finner denna linje riktig,
och den har allmänt accepterats under remissbehandlingen. Avgränsningen
av civilförsvarets verksamhet enligt den nu berörda principen torde
komma att i huvudsak medföra överflyttning på kommunerna av uppgifter,
som hittills ansetts åvila civilförsvaret. Såsom framhållits av ett flertal!
remissinstanser bör med anledning härav ett närmare klarläggande ske
rörande kommunernas uppgifter med avseende på beredskap och krig samt
beträffande behovet av författningsmässig reglering av kommunernas skyldigheter
härutinnan. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23
januari 1959 har jag tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda bl. a.
nyssnämnda spörsmål.
3. Särskilda frågor angående civilförsvarets uppgifter
Civilförsvarsutredningen har funnit civilförsvarets nuvarande uppgifter
böra i allt väsentligt bestå och därför kunna läggas till grund för den nya
organisationen. Vapenutvecklingen med därav följande ändrade verksamhetsformer
ävensom andra förhållanden motiverar emellertid vissa jämk
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1959
ningar i fråga om civilförsvarsuppgifterna och gränsdragningen mellan dessa
och uppgifter, som handhaves av andra myndigheter.
I det följande behandlas sådana civilförsvarets uppgifter, som utredningen
ansett böra ändras eller som eljest föranlett principiella ställningstaganden
i olika organisations- och utbildningsfrågor.
Ordnings- och bevakningsuppgifter m. ni.
Nuvarande ordning
Ordningsuppgifterna tillkommer primärt polisväsendet såväl i fred som
under beredskap och krig. Civilförsvarets befattning med ordningsfrågor får
alltså icke uppfattas så, att civilförsvaret under beredskap och krig övertager
polisväsendets uppgifter. Det förhållandet att polismän inskrives för ordningshållningsuppgifter
i civilförsvaret och att civilförsvarschefen tillagts
vissa befogenheter avseende polisens utnyttjande under civilförsvarsberedskap
innebär icke heller, att polisväsendet som sådant inordnas i civilförsvaret.
Civilförsvarets egentliga ordningshållningsuppgifter är hänförliga till åtgärder,
som erfordras med hänsyn till allmänna påbud under civilförsvarsberedskap
beträffande mörkläggning, trafik- och säkerhetsbestämmelser
m. in. samt civilförsvarets förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet
i övrigt. Det tillkommer civilförsvaret vidare bl. a. att planlägga och i enlighet
med meddelade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för att
skydda anläggningar, byggnader och annan egendom mot spioneri och sabotage.
Sistnämnda åtgärder brukar hänföras till bevakningstjänst och säkerhetstjänst.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Till en början erinrar utredningen om att civilförsvarsstyrelsen i skrivelse
den 9 mars 1951 hos Kungl. Maj :t hemställt, att åtgärder skulle vidtagas för
att till polisväsendet överföra civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter
utom ordningshållningen i skyddsrum och andra civilförsvarets anläggningar.
Som motiv för framställningen anfördes dels de folkrättsliga
synpunkterna att civilförsvaret icke bör omfatta några beväpnade och stridande
personalkategorier, vilket skulle kunna medföra att all civilförsvarspersonal
av fienden behandlades som krigsmän eller än värre som franktirörer,
dels organisatoriska skäl, nämligen att det vore förenat med olägenheter
att ordningsuppgifterna i krig handhades av två olika organ, mellan
vilka ansvarsfördelningen vore oklar. För att tillgodose polisväsendets personalbehov
i krig tänkte sig civilförsvarsstyrelsen antingen en särskild
lagstiftning om polisplikt eller bestämmelser enligt vilka civilförsvarspliktiga
kunde ställas till polisväsendets förfogande.
21
Iiungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
I fråga om de folkrättsliga synpunkterna framhåller utredningen
att genom ändringar, som vidtogs år 1951 i civilförsvarslagen, civilförsvarskungörelsen
och strafflagen och som innebar att ordnings- och
bevakningspersonalen under krig skulle anses tillhöra krigsmakten, varje
tvekan undanröjts om denna personals befogenhet enligt folkrättsliga regler
att använda vapen mot uniformerade fiender. Den omständigheten att en
kategori av civilförsvarspersonalen är att hänföra till krigsmän utgör emellertid
enligt folkrätten ingen grund för att en fiende skulle få behandla
andra kategorier civilförsvarspersonal som krigsmän eller än mindre som
franktirörer.
Om sålunda den rättsliga sidan av föreliggande fråga är klar, måste man
dock enligt utredningen räkna med risken, att personal av alla kategorier,
som genom uniformering eller särskilda tjänstetecken anges tillhöra civilförsvaret,
i vissa stridslägen kan komma att av en fiende behandlas som
tillhörande krigsmaklen. I många situationer kommer säkerligen ordningsoch
bevakningspersonalen att verka i nära samarbete med övrig civilförsvarspersonal.
Att en fiende under eller omedelbart efter en strid icke alltid skiljer
mellan de olika personalkategorierna och känner deras organisatoriska ställning,
torde kunna förutses. Enligt utredningens förmenande är emellertid
risken för misstag härvidlag lika stor, oavsett om ordnings- och bevakningstjänst
ingår i civilförsvaret eller ej.
Av anförda skäl finner utredningen tillräcklig anledning saknas att med
hänsyn till folkrättsliga överväganden föra bort ordnings- och bevakningstjänsten
från civilförsvaret. För att i möjligaste mån begränsa riskerna för
att sådan personal inom civilförsvaret, som icke är stridande, behandlas
såsom krigsmän eller franktirörer, är det emellertid angeläget, att personal
som är att hänföra till krigsmän, erhåller kännetecken som på ett fullt tydligt
sätt skiljer den från övrig personal. Detta har för bevakningspersonalens
del redan skett genom att den utrustats med särskilda uniformer. Lika
angeläget synes det vara att även ordningspersonalen förses med sådana
uniformer. Statsmakterna har också i princip uttalat sig härför (prop.
201/1951 och rskr. 232/1951).
Då utredningen icke funnit de av civilförsvarsstyrelsen anförda folkrättsliga
synpunkterna tillräckligt vägande för alt föranleda ett förslag från
utredningens sida om ordnings- och bevakningstjänstens skiljande från civilförsvaret,
har utredningen övervägt, huruvida organisatoriska
skäl motiverar en dylik åtgärd.
Utredningen behandlar därvid först ordningsuppgifternas handhavande
och framhåller till en början att det utan tvekan alltjämt föreligger behov av
samordning mellan civilförsvarets och polisens verksamhet. Kravet på samordning
aktualiseras särskilt i samband med flyganfall och vid vissa andra
kritiska situationer, då polisens verksamhet måste anpassas efter civilförsvarets.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
Mot att inordna polisväsendet i civilförsvaret under krig — i likhet med
vad som skett beträffande brandväsendet — talar enligt utredningen starka
skäl. En stor del av polisväsendets mångskiftande uppgifter äger icke något
samband med civilförsvarets verksamhet. Detta gäller främst kriminalpolisens
verksamhet men även åtskilliga andra polisuppgifter.
Om ansvaret för civilförsvarets nuvarande ordningsuppgifter i krig i stället
lades på polisväsendet, skulle vissa av de förut anmärkta olägenheterna
med den nuvarande ordningen elimineras samt den ytterligare fördelen
vinnas, att ledningen av samhällets samtliga ordningsuppgifter i krig tillkom
den fredstida myndigheten, dvs. polischefen. Å andra sidan finner utredningen
även en sådan ordning vara förenad med vissa praktiska olägenheter.
Sålunda kan ansvaret för förberedelsearbetet i fred för civilförsvarets
nuvarande ordningsuppgifter i krig icke lämpligen överföras på polisväsendet.
Detta förberedelsearbete skulle nämligen i många fall medföra en väsentlig
extra belastning för polisorganen i fråga om administration, planläggning,
utbildning, anskaffande av utrustning och förrådshållning. Avsaknaden
av en central polisledning i riket synes emellertid utgöra det väsentligaste
skälet mot att överföra ansvaret för ifrågavarande förberedelsearbete
på polisväsendet.
Vid övervägande av skälen för och mot en ändrad organisation beträffande
civilförsvarets nuvarande ordningstjänst har utredningen sålunda för
sin del funnit tillräckliga skäl f. n. icke föreligga för en dylik omorganisation.
Med samma motivering anser sig utredningen även böra avstyrka
att civilförsvarets nuvarande bevakningsuppgifter
överföres till polisväsendet.
Utredningen upptar i detta sammanhang även frågan om civilförsvaret kan
skiljas från bevakningsuppgifterna genom att dessa i stället lägges på krigsmakten.
Klart är nämligen enligt utredningen att rent militära bevakningsuppgifter
alltjämt bör ankomma på krigsmakten. Med rent militära bevakningsuppgifter
förstår utredningen bevakning av krigsmakten tillhöriga eller
av krigsmakten nyttjade anläggningar eller byggnader. Utredningen finner
emellertid olika skäl tala mot att även de civila bevakningsuppgifterna lägges
på krigsmakten. Planläggningen av dessa uppgifter i fred skulle lokalt
komma att åvila försvarsområdesstaberna. I krig skulle ledningen av bevakningen
komma att växla mellan försvarsområdesbefälhavaren och andra
militära befattningshavare, beroende på läget. Utöver de allmänna nackdelarna
med denna bristande kontinuitet i ansvaret skulle komma, att befattningshavare,
som främst hade att lösa stridsuppgifter, belastades med
uppgifter rörande bevakningen, vilka de i kritiska skeden kunde bli nödsakade
att eftersätta. Inom civilförsvaret finns däremot en permanent regional
och lokal ledningsorganisation, förankrad hos länsstyrelser och civilförsvarschefer.
Bevakningsuppgifterna är vidare till stor del av polisär
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1950
natur, varför det organ, som bär ansvaret för uppgifterna måste ha tillgång
till polisiär sakkunskap. Från militärt håll har understrukits, att man inom
krigsmakten saknar tillräcklig sådan sakkunskap.
På i huvudsak nu anförda skäl finner utredningen sig inte böra föreslå
att civilförsvarets bevakningsuppgifter överföres på krigsmakten.
Utredningen har sålunda kommit till att av det allmänna utförda markbevakningsuppgifter
av civil karaktär alltjämt i princip skall åvila civilförsvaret.
Beträffande säkerhetstjänsten synes det utredningen däremot
naturligt med hänsyn till att skydd mot spioneri och sabotage ingår som ett
led i den ordinarie polisverksamheten, att de delar av säkerhetstjänsten som
alltjämt åvilar civilförsvaret i stället överföres till polisväsendet. Befogenhet
att ålägga enskilda att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot spioneri
och sabotage, bör alltjämt tillkomma länsstyrelserna, dock ej som civilförsvarsmyndighet
utan i egenskap av polismyndighet.
Utredningens förslag innebär sålunda, att civilförsvarets uppgifter beträffande
åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage skall begränsas till markbevakning.
Utredningen har i dessa sammanhang upptagit även vissa andra frågor,
som berör ordnings- och bevakningspersonalens ställning och uppgifter,
bl. a. civilförsvarspolisens utnyttjande som en allmän
polisreserv och för ordningsingripanden över huvud taget under
beredskap och krig.
Utredningen erinrar om att civilförsvarets ordningsuppgifter avser endast
uppgifter, som står i samband med civilförsvarsverksamheten men ej
ordningshållning därutöver. Utvecklingen kan emellertid ge anledning till
övervägande, huruvida inte skäl föreligger att i viss mån vidga civilförsvarspolisens
uppgifter utöver vad hittills gällt.
Inledningsvis framhåller utredningen, att de krav som ställs på utbildning
och kompetens för utövande av polistjänst i fred givetvis i görligaste
mån bör beaktas även under tid då beredskapstillstånd råder. Emellertid
inträffar ofta under sådana förhållanden nödsituationer, som motiverar att
fredsmässiga hänsyn får stå tillbaka. Betänkligheterna mot att ge civilförsvarspersonal
rätt att fullgöra polisuppgifter har därför icke samma
styrka under beredskap som då fråga är om polistjänstens utövande i fred.
Utredningen finner det uppenbart, att polisväsendet för sina vidgade arbetsuppgifter
under beredskap och krig behöver personalförstärkning samt
att detta behov när det gäller stadigvarande uppgifter bör tillgodoses inom
ramen för sedvanlig rekrytering till polistjänsten. Förhållandena kan emellertid
ofta härutöver påkalla förstärkning av polispersonalen för polisuppgifter
av speciell natur eller av tillfällig beskaffenhet.
För att polisväsendets behov av reservpersonal under högsta civilförsvarsberedskap
skall kunna tillgodoses föreslår utredningen, att civilför
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
svarspolismän skall få tagas i anspråk även för ordningsuppgifter, som eljest
regelmässigt åligger polisväsendet, dock med undantag för ordningshållning
vid arbetskonflikter. För personalens utnyttjande inom polisväsendet
bör dock krävas medgivande av vederbörande civilförsvarschef. Närmare
anvisningar angående ianspråktagandet bör utfärdas av civilförsvarsstyrelsen
i enlighet med föreskrifter, som kan komma att meddelas av
Konungen.
Remissyttrandena
Olika meningar gör sig gällande i frågan huruvida ordnings- och
bevakningsuppgifter alltjämt bör tillhöra civilförsvarets verksamhet
eller om civilförsvaret bör skiljas från dessa uppgifter. Utredningens
förslag att någon ändring icke bör vidtagas under nu rådande förhållanden
biträdes av överbefälhavaren, stats polisintendenten och det stora flertalet
länsstyrelser. Även föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen
Sveriges landsfiskaler biträder förslaget. Civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet
och fem länsstyrelser uttalar sig för att verksamheten i fråga
överföres till polisväsendet. Samma uppfattning har landsorganisationen
och Sveriges civilförsvarsförbund.
Statspolisintendenten finner vissa skäl tala för att civilförsvarets ordningstjänst
liksom den bevaknings- och säkerhetstjänst, som utövas inom
denna organisation, organisatoriskt inlemmas i polisväsendet. Endast härigenom
kan åstadkommas den enhetliga planläggning och ledning av polisverksamheten
under civilförsvarsberedskap, som för närvarande saknas.
Visserligen utövas ledningen av såväl polis- som civilförsvarsverksamheten
regionalt av vederbörande länsstyrelse men polisverksamheten i krig är
av så speciell natur att den måste planläggas i stora sammanhang och
sammanhållas av ett centralt organ. Statspolisintendenten har därför den
uppfattningen att så länge en central polismyndighet saknas en överflyttning
av civilförsvarets ordningstjänst till polisväsendet icke bör komma
ifråga.
En liknande uppfattning har överbefälhavaren. På grund av att polisväsendets
organisation nu är föremål för särskild utredning och att frågan
om en central polisledning därunder sannolikt kommer att prövas, bör
alltför genomgripande förändringar f. n. icke ske i fråga om ordningens
och säkerhetens upprätthållande inom riket. Utredningens förslag i fråga
om civilförsvarets ordningsuppgifter är med hänsyn till rådande förutsättningar
f. n. en lämplig lösning av de problem som är förknippade med ordningens
och säkerhetens upprätthållande. Skulle polisväsendet komma att
erhålla en central ledning bör det emellertid övervägas att överföra den ordnings-
och bevakningstjänst som nu ankommer på civilförsvaret till polisväsendet.
Utredningens uppfattning att de civila bevakningsuppgifterna
icke skall överföras till krigsmakten biträdes.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 är 1959
Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att de folkrättsliga övervägandena rörande
civilförsvaret som förekommit, bl. a. vid en av internationella civilförsvarsorganisationen
anordnad konferens i Geneve 1958 samt ställningstaganden
i andra länder, talar för ett överflyttande av verksamheten till
annan organisation. Styrelsen anser det också mest rationellt att den ordinarie
polisen även under krig får hela ansvaret för ordningshållningen.
Härom anför styrelsen.
Några större organisatoriska svårigheter med att förberedelsearbetet i
fred för en så att säga sammanslagen ordningstjänst i krig lägges på polisväsendet
skall icke behöva uppkomma. Redan för den nuvarande polisorganisationens
vidkommande bedriver polismyndigheterna sådan förberedelseverksamhet.
På länsstyrelserna, som ju är högsta polismyndighet i länen,
kan — lika väl som de enligt utredningens förslag pålägges vidgade uppgifter
ifråga om förberedelsearbetet för civilförsvaret — läggas liknande uppgifter
för polisväsendet. Kommunerna skulle icke — lika litet som ifråga
om civilförsvaret — behöva ges några uppgifter i detta hänseende. Uttagning
och registrering av personal, förrådshållning med mera bör utan olägenhet
kunna samordnas med länsstyrelsens motsvarande verksamhet för
civilförsvaret och utföras av samma personal, som handhar sistnämnda
verksamhet. Någon utökning av polisväsendets administrativa personal blir
icke erforderlig.
Frånvaron av en central polismyndighet, i samma ställning som civilförsvarsstyrelsen,
synes icke heller behöva utgöra något hinder för att all
polisiär verksamhet för ordningshållning under krig organiseras under enhetlig
ledning. Utan större olägenheter synes den verksamhet ifråga om organisation
med mera av polisväsendet, som nu bedrivs inom inrikesdepartementet,
av polisväsendets organisationsnämnd och av statspolisintendenten,
kunna vidgas till att omfatta jämväl en för krig förstärkt polis.
Lika litet som beträffande ordningsuppgifterna finner styrelsen vad utredningen
anfört utgöra hinder för att civilförsvarets bevakningsuppgifter
överflyttas på polisväsendet. Enligt styrelsens mening är det naturligt att
polisväsendet övertar bevakningsuppgifterna. Skäl finns dock även för att
överflytta dessa uppgifter till krigsmakten. Sålunda framhåller styrelsen
bl. a. att en väsentlig del av skyddsföremålen under alla förhållanden skall
bevakas och försvaras genom krigsmaktens försorg, att markbevakningen
hänger intimt samman med det territoriella försvaret och sammanfaller
med hemvärnets uppgifter, att krigsmaktens möjligheter att förse sig med
polisiär sakkunskap icke är mindre än civilförsvarets, att personalbehovet
utan olägenhet ändock kan tillgodoses genom civilförsvarsplikten samt att
civilförsvaret efter en sådan avlastning icke skulle behöva anskaffa, förvara
och vårda vapen, ammunition, handgranater, minor och annan liknande
krigsmateriel. Skulle av organisatoriska skäl polisväsendet ej anses för
närvarande kunna överta bevakningsuppgifter bör dessa således enligt
styrelsen tilläggas krigsmakten.
överståthållarämbetet anser det primära vara, att yrkespolisen och civilförsvarspolisen
under krig bildar eu organisation samt att personalen inom
26
Kungi. Maj.ts proposition nr lik år 1959
denna har samma skyldigheter och befogenheter beträffande rent polisiära
uppgifter, stridsuppgifter samt ordnings- och bevakningsuppgifter av civilförsvarskaraktär.
Huruvida polisen alltjämt bör i nuvarande omfattning
ingå i civilförsvaret eller vara sidoordnad därmed är mera tveksamt, överståthållarämbetet
anser emellertid, att starka skäl talar för att överföra
civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till polisväsendet.
Länsstyrelsen i Jämtlands lön förklarar, att en klar gränsdragning mellan
civilförsvarets och polisväsendets ordningsuppgifter i krig icke kan upprätthållas.
Uppenbart är, att omfattningen av polisverksamheten under
beredskap och krig kommer att öka i hög grad, och lika uppenbart är, att
det behov av personalförstärkning, som uppstår därigenom, icke kan tillgodoses
inom ramen för sedvanlig rekrytering till polistjänsten. Den förstärkning
av polisväsendet, som erfordras vid beredskap och krig, kan icke
åstadkommas på annat sätt än genom utnyttjande av civilförsvarspolisen
såsom allmän polisreserv. I stort torde de allra flesta ordningsuppgifter vid
beredskap och krig få anses ha samband med civilförsvarets verksamhet.
Det kan därför icke finnas anledning att laborera med två typer av ordningsuppgifter,
av vilka den ena typen skall kunna ombesörjas av civilförsvarspolismän,
och den andra typen endast av egentlig polispersonal. Civilförsvarspolisen
och polisväsendets personal måste vid beredskap och krig bilda
en enhet, som gemensamt har att lösa förekommande ordningsuppgifter.
I praktiken kommer sålunda ledningen av denna verksamhet att omhänderhavas
av polischefen och honom underställt polisbefäl. Det måste under
sådana förhållanden vara lämpligast, att civilförsvarspolisen vid beredskap
och krig organisatoriskt inordnas i polisväsendet, dock att förberedelsearbetet
i fred, dvs. uttagning, inregistrering, utbildning och utrustning, alltjämt
måste åvila civilförsvaret.
Utredningens förslag att uppgifter som har samband med
säkerhetstj änst icke längre skall ankomma på civilförsvaret tillstyrkes
allmänt vid remissbehandlingen.
Vad utredningen föreslagit om skyldighet för civilförsvarspolismän att
under vissa förhållanden fullgöra polisiära uppgifter lämnas
i remissvaren utan erinran.
Reparationsuppgifter, bombröjning m.m.
Gällande bestämmelser
I den hittillsvarande tekniska tjänstens uppgifter ingår enligt civilförsvarskungörelsen
förutom räddningsverksamhet bland annat även reparationer
av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader samt
undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber (bombröjning).
Den reparationstjänst, som hittills organiserats i civilförsvaret såsom en
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
del av dess skadeavlijälpande organisation, har främst berört de kommunaltekniska
verken, särskilt reparation av gas-, vatten- och elledningar.
Även för reparation av spårvägsledningar har särskilda enheter organiserats
av civilförsvaret. För att trygga sambandet mellan civilförsvarets ledning
och ledningen av de kommunaltekniska verken har sambandsmän från
verken ingått bland personalen i civilförsvarets ledningscentraler, varjämte
i vissa fall särskilda ledningscentraler iordningställts för att i händelse av
krig utnyttjas av vederbörande verk. För uppgiften att reparera lindrigt skadade
byggnader har en särskild byggnadstjänst varit avsedd. I dennas uppgifter
ingår även att reparera skadade skyddsrum och andra byggnadsanordningar
av betydelse för allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom
brandtorn, observationstorn, radiobunkers in. in. samt att tekniskt sköta
drift och underhåll av allmänna skyddsrum. I civilförsvarsstyrelsens nu
gällande riktlinjer för planläggningen anges även som en uppgift för tekniska
tjänsten att utföra renhållningsarbete i vad avser allmänna civilförsvarets
anläggningar.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
I de framlagda förslagen förutsättes att den verksamhet, som f. n. ankommer
på tekniska tjänsten, i fortsättningen huvudsakligen inriktas på civilförsvarets
väsentligaste uppgift, nämligen att rädda människoliv. Benämningen
teknisk tjänst ersätts därför av utredningen med benämningen
räddningstjänst.
I räddningstjänsten måste enligt utredningen ingå att vidtaga sådana
åtgärder, som erfordras för att räddningsarbetet över huvud taget skall
kunna påbörjas eller som eljest har direkt samband med dess utförande.
Hit hör t. ex. indikering för att fastställa eventuell förekomst av stridsgas
och radioaktivitet samt vissa röjningsuppgifter. Beträffande röjningsuppgifterna
innebär den här angivna principiella uppfattningen, att
dylika uppgifter bör ingå i räddningstjänsten endast i den mån de är nödvändiga
för att räddningsarbetet skall kunna genomföras. Sådana röjningsuppgifter
är exempelvis uppstöttning av byggnader och röjning av rasmassor
på skadeplatserna (skyddsrumsingångar etc.) samt röjning av samfärdsleder
för att frigöra tillfartsvägarna till skadeområdet och om möjligt genomfartsleder
inom det i avsikt att möjliggöra insatser av bilhurna hjälpenheter
eller enheter med tung utrustning. Utförandet av röjning i annan
mening, syftande till uppröjningsarbeten på längre sikt, anser utredningen
utgöra efteranfalls- eller efterkrigsuppgifter, som icke ankommer på civilförsvaret.
Denna principiella begränsning i fråga om räddningstjänstens röjningsuppgifter
bör enligt utredningens mening även äga tillämpning i fråga om
reparationsuppgifter. Vissa väsentliga reparationsuppgifter, som
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b är 1959
enligt nuvarande författningar åvilar civilförsvaret, bör i stället i princip
omhänderhavas av de samhällsorgan, som har det närmaste ansvaret för
motsvarande verksamhet i fred. Sålunda bör reparationer av vägar och gatunät
m. m. samt av ledningsnät för distribution av elkraft, vatten och gas
i krig ankomma på de statliga och kommunala myndigheter, som i fred
handhar verksamheten och är i besittning av erforderlig fackkunskap på
områdena ifråga. Det framhålles emellertid, att civilförsvaret i mån av
resurser och i fall av behov skall biträda i sådant reparationsarbete.
Vad gäller reparation av ledningar bör de kommunaltekniska verkens
åtgärder i den mån så erfordras samordnas med civilförsvaret och annan
försvarsverksamhet. Detta förutsätter utredningen kunna ske genom samverkan
mellan vederbörande verkschefer och försvarsmyndigheter. Därvid
kan det vara lämpligt, att länsstyrelsen under krig skall kunna inrikta de
kommunaltekniska verkens distributions- och reparationsåtgärder, i den
mån detta finnes påkallat från allmän försörjnings- och försvarssynpunkt.
Beträffande reparation av samfärdsleder under krigsförhållanden anser
utredningen att sådan verksamhet bör ankomma på de organ, som i fred
har ansvaret härför. Det saknas enligt utredningen anledning att ange
röjning och reparation av samfärdsleder såsom en civilförsvarsuppgift.
Civilförsvarets medverkan i detta hänseende bör, förutom vad som ingår
i den direkta räddningsverksamheten, i princip avse att lämna bistånd
genom att ställa manskap och arbetsredskap till förfogande i den mån
det är erforderligt och möjligt utan att åsidosätta civilförsvarets egentliga
uppgifter.
Ifråga om reparation av byggnader utgår utredningen från att det primärt
skall ankomma på byggnadernas ägare eller innehavare att vidtaga de
reparationsåtgärder, som är möjliga med hänsyn till förhållandena, eller
att reparationerna utföres genom försorg av myndighet, som avser att utnyttja
byggnaden eller anläggningen i fråga för beredskapsändamål. Enligt
denna principiella uppfattning bör reparation av byggnader icke vara en
civilförsvarsuppgift på sätt nu anges i civilförsvarskungörelsen i vidare
mån än som erfordras för att tillgodose civilförsvarets eget behov av byggnader
för sin verksamhet. Beträffande reparationer som hänför sig till skadade
allmänna skyddsrum anser utredningen att ansvaret härför bör åligga
vederbörande kommun. Liksom vid andra reparationsbehov skall härvid
civilförsvarets organisation lämna den medverkan som är möjlig utan att
organisationen utformas särskilt för denna uppgift.
Utredningen erinrar om vissa hjälpåtgärder, som är möjliga då vederbörande
myndighets egna resurser är otillräckliga. Sålunda bör enligt utredningen
beaktas det bistånd, som är avsett att kunna lämnas av den särskilda
organisation (BRB), vilken vid krig eller eljest, då Kungl. Maj:t
så förordnar, skall utföra befästningsarbeten samt byggnads- och reparationsarbeten
för kommunikationsväsendet, krigsindustriella anläggningar
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959
och andra anläggningar av betydelse för krigsmakten eller den civila verksamheten.
Erforderligt samband mellan civilförsvaret och BRB-organisationen
förutsättes enligt utredningen finnas i olika instanser, civilbefälhavare-militärbefälhavare,
länsstyrelse-för svarsområdesbefälhavare (civilförsvarsdirektör-lokalchef
vid BRB) samt civilförsvarschef-platsombud.
Beträffande bombröjning anger civilförsvarsstyrelsens nuvarande
riktlinjer för teknisk tjänst, att röjningsavdelningar skall organiseras för
denna uppgift. Emellertid finns f. n. icke någon egentlig kapacitet för ändamålet,
vare sig i fråga om materiel eller utbildning.
Utredningen framhåller, att det vid ställningstagandet till frågan om lämplig
organisation för bombröjning bör beaktas, att en sådan organisation
under alla förhållanden måste finnas inom krigsmakten för bombröjning,
som äger direkt samband med de militära operationerna, och för bombröjning
inom militära anläggningar. Vidare är att märka, att den tekniska sakkunskapen
beträffande bombröjning f. n. uteslutande ligger hos den militära
expertisen. Mot en enbart militär organisation för bombröjningen talar
emellertid bl. a. det förhållandet att den härför utbildade personalen endast
skulle kunna utnyttjas intill värnpliktstidens utgång. Lägges det huvudsakliga
ansvaret för bombröjningen även i fortsättningen på civilförsvaret,
kan den utbildade personalen med stöd av civilförsvarsplikten utnyttjas
upp till lämplig högre ålder. Det förlängda utnyttjandet av personalen medför
även den fördelen, att vissa besparingar kan vinnas i utbildningskostnaderna.
De nu anförda fördelarna utgör enligt utredningen skäl för att huvudansvaret
för den allmänna bombröjningen i princip bör åvila civilförsvaret.
Ett annat skäl är, att krigsmakten saknar en så vitt förgrenad territoriell
organisation som civilförsvaret.
Även om man sålunda stannar vid att bombröjningen i princip alltjämt
bör vara en civilförsvarsuppgift, måste man dock enligt utredningen söka
åstadkomma en organisation, där dubbelarbete undvikes genom alt för civilförsvarets
bombröjning i möjligaste mån och på lämpligt sätt utnyttja de
tekniska och personella resurserna hos krigsmakten.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den för egentlig bombröjningstjänst
avsedda personalen uttages bland härför lämpliga värnpliktiga
och att utbildningen sker i militär regi i samband med de uttagnas sista
repetitionsövning. Med stöd av civilförsvarslagen kallas bombröjningspersonalen
till civilförsvarsövningar för att de vid utbildningen inhämtade kunskaperna
skall kunna befästas och utvecklas. Av praktiska och ekonomiska
skäl bör denna övningsverksamhet liksom den tidigare utbildningen lämpligen
ske med utnyttjande av krigsmaktens anordningar.
Enligt de av utredningen angivna riktlinjerna skall civilförsvarets befattning
med bombröjningsuppgifter omfatta förberedande bombröjningsåtgärder
(bevakning, avspärrning otc.), organiserande av bombröjningsenheter
med personal, som uttagits och utbildats i militär regi, bekostande av efter
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
följande övningsverksamhet, bestridande av materielkostnaderna för civilförsvarets
bombröjningsmateriel samt ledning av den civila bombröjningstjänsten
i krig. Ansvaret för förberedelserna i fred bör däremot tilläggas
krigsmakten, som i sin organisation har tillgång till erforderlig teknisk
sakkunskap.
Remissyttrandena
Remissinstanserna biträder i allmänhet eller lämnar utan erinran utredningens
förslag till begränsning av civilförsvarets uppgifter med avseende på
röjnings- och reparationsarbeten.
Civilförsvarsstijrelsen har sålunda med hänsyn till att styrelsen i princip
accepterat ett ökat kommunalt ansvar för krigsberedskapen, i huvudsak
ingen erinran mot den av utredningen gjorda avvägningen av vad som bör
hänföras till räddningstjänst, innebärande att vissa på den nuvarande tekniska
tjänsten ankommande åtgärder utgår. Styrelsen anser, att det bör
ankomma på kommunerna att tillhandahålla civilförsvaret de röjningsenheter,
som civilförsvaret kan vara i behov av i sitt räddningsarbete.
Överbefälhavaren tillmäter BRB-organisationens möjligheter alt bistå
kommunerna stor betydelse.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att den av utredningen gjorda
avgränsningen av räddningstjänstens uppgifter från de kommunala reparationsuppgifterna,
är teoretiskt välmotiverad, men att det kan ifrågasättas
om man i praktiken kan åstadkomma en dylik avgränsning, då större delen
av den kommunala reparationspersonalen är inskriven i civilförsvaret.
Stundom torde det också innebära en olägenhet, att icke all den verksamhet,
varom här kan bli fråga, står under enhetlig ledning, dvs. lyder under civilförsvarschefen.
Enligt länsstyrelsens mening torde det vara lämpligast, att
civilförsvarschefen i varje särskilt fall får — med förslagets gränsdragning
såsom huvudregel — låta civilförsvaret taga hand om röjnings- och reparationsuppgifterna,
så långt detta med hänsyn till rådande förhållanden befinncs
nödvändigt. En liknande uppfattning har Sveriges civilförsvarsförbund.
I fråga om uppgiften att omhänderha bombröjning kan civilförsvarsstyrelsen
i princip acceptera att den ålägges civilförsvaret under förutsättning
att ändamålsenliga ansvarsförhållanden skapas. Detta anses
icke ha skett i utredningens förslag. Styrelsen finner det sålunda icke ändamålsenligt,
att civilförsvaret skall ansvara för bombröjningsverksamheten i
krig men ej ha något inflytande på förberedelserna under fred. Det betyder
att civilförsvaret i krig blir ställt inför lösandet av en uppgift, med vilken
det praktiskt taget helt kommer att sakna förtrogenhet. Om ett av överbefälhavaren
tidigare framlagt förslag inte kan läggas till grund för en ansvarsfördelning
mellan civilförsvaret och krigsmakten anser civilförsvarsstyrelsen
det bäst att överföra hela ansvaret för bombröjningen — med undantag för
31
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
bevakning och avspärrning — på krigsmakten. De skäl häremot av organisatorisk
art, som civilförsvarsutredningen anfört, synes styrelsen ej bärande.
Även enligt överbefälhavaren är utredningens förslag angående bombröjning
förenat med den stora nackdelen, att risk skapas för oklara ansvarsförhållanden,
då utbildningen bedrivs i militär och tillämpningen i civilförsvarets
regi. Vidare anses utredningen ha lämnat ett flertal frågor olösta
rörande organisation, utbildning och kostnader. Med hänsyn härtill kan
ställning icke utan ytterligare utredning tagas till förslaget.
Skydd mot radioaktiv strålning, stridsgaser och biologisk krigföring m. m.
Inledande uppgifter
Då här talas om skydd mot radioaktiv strålning (radiakskydd),
avses åtgärder för att motverka skador av radioaktiv beläggning.
Dylik beläggning uppkommer, när en atombomb detonerar så nära marken
att stoft från markytan suges upp och blandas med radioaktivt stoft från
bombresterna. Stoftet kan sedan föras långa sträckor med vindarna och
spridas över stora ytor. Utbredningen av den radioaktiva beläggningen blir
beroende av ett flertal faktorer, såsom markbeskaffenheten vid detonationspunkten,
vindarnas riktning och styrka samt andra meteorologiska förhållanden.
Beläggningsområdets utsträckning och strålningens intensitet inom
området fastställes genom intensitetsmätning på marken eller från flygplan.
Strålningens intensitet avtar med tiden, särskilt snabbt inom de första
timmarna efter detonationen. Strax efter detonationen kan strålningen inom
beläggningsområdet vara så stark, att dödlig dos erhålles på några minuter
vid vistelse utomhus. För att undgå strålskador måste man antingen lämna
det belagda området eller uppehålla sig inomhus. Den som vistas i normalskyddsrum
får högst 1/1000 av den dos som erhålles i det fria. Redan i
trähus blir dosen blott 2 10 å 6/10 av vad som vistelse utomhus skulle givit.
Radiakskyddet och organisationen härför måste utformas med utgångspunkt
från de nu berörda grundläggande uppgifterna om beläggningen och
dess verkan. Väsentliga frågor är härvid ansvarsfördelningen mellan de
olika försvarsorganisationerna samt vilka åtgärder som kan komma i fråga
på civilförsvarets område. Dessa spörsmål har på föranstaltande av chefen
för försvarsstaben studerats av en arbetsgrupp, vari ingått representanter
för civilförsvaret. Arbetsgruppen har framlagt i huvudsak följande synpunkter.
Radiakskyddet måste i hög grad bygga på eu samverkan mellan militära
och civila myndigheter, främst mellan militärbefälhavare och civilbefälhavare,
mellan försvarsområdesbefälhavare och länsstyrelse samt mellan dessa
myndigheter och luftförsvarets stridslednings- och luftbevakningsorganisation.
Med hänsyn till att strålningen är starkast den första tiden efter utfallet
är det av stor betydelse, att order och anvisningar om skydd och andra
åtgärder kan lämnas snabbt. Helst bör varning ha kunnat utsändas i sådan
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
tid, att befolkningen inom det väntade beläggningsområdet är i skydd redan
vid utfallets början. Därför måste åtgärder vidtagas för att på ett tidigt
stadium införskaffa de erforderliga uppgifterna för sammanställning av
prognoser, vilka kan tjäna till ledning för order och orienteringar. Ändamålsenlig
utrustning och organisation måste följaktligen tillskapas. Vidare
måste intensitetsmätningar kunna utföras, så alt det slutliga beläggningsområdets
utbredning och intensitet kan bestämmas och därpå grundade
förhållningsorder ges. Dylika mätningar kan ske med hjälp av dels ett nät
av fasta mätställen, dels rörliga markpatruller. Även flygplan kan komma
till användning. Den rörliga indikeringen tillmätes på grund av begränsningarna
i det fasta mätsystemets möjligheter en i vissa fall avgörande betydelse
för ställningstagandena i fråga om utrymning och andra skyddsåtgärder,
insats av räddningsförband o. s. v.
Ansvaret för de olika åtgärderna anses i princip lämpligen kunna vara
följande.
Stommen i det fasta nätet av mätstationer anses kunna utgöras av de
militära luftbevakningsstationerna, kompletterade med mätställen som civilförsvaret
in. fl. organiserar vid städer och övriga tätorter. Den rörliga markindikeringen
avses främst vara en uppgift för civilförsvaret.
Verksamheten anser arbetsgruppen i stort sett kunna bedrivas på följande
sätt.
Flygvapnet ansvarar för insamling, sammanställning och delgivning av
underrättelser beträffande detonationens plats, höjd och styrka samt intensitet,
allt i den utsträckning ifrågavarande värden uppmäts vid luftbevakningsstationerna
eller rapporteras till luftbevakningens centraler från
militära organ eller civilförsvarsorgan. Flygvapnet bör vidare bl. a. ansvara
lör insamling och delgivning i form av höjdvindprognoser av meteorologiskt
underlag för radiakprognosberäkning. Civilbefälhavare fattar efter samråd
med militärbefälhavare de erforderliga besluten angående skyddsåtgärder,
utrymning av befolkningen o. s. v. Länsstyrelser och civilförsvarschefer
vidtager slutligen i regional och lokal instans åtgärder för insamling, sammanställning
och delgivning av underrättelser om detonationens plats, höjd
och styrka samt förekommande intensitet, allt i den utsträckning mätvärdena
i fråga uppmäts vid civilförsvarets fasta och rörliga mätställen. Meddelanden
till allmänheten om befarad eller inträffad radiakbeläggning avses
kunna förmedlas genom luftförsvarsorientering (lufor) på radio och genom
sändningar via rundradion. Dessa metoder måste dock kompletteras, varvid
främst flyglarmsignaler utsänds på det sätt som tidigare avsetts för annat
slag av luftfara.
Även skydd mot stridsgaser och andra kemiska
stridsmedel ingår i civilförsvarets uppgifter. Gasskyddsåtgärderna
är dels förebyggande och dels skadeavhjälpande. De förebyggande åtgärderna
avser alt förhindra, att människor direkt utsättes för stridsgaser och
omfattar anordningar för enskilt och kollektivt gasskydd, exempelvis gasmasker
och skyddsrum. Till dessa slag av åtgärder kan även räknas anvisningar
om metoder för att uppträda i gasbelagda områden. Till den skadeavhjälpande
verksamheten räknas indikering för att fastställa förekomsten
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
av stridsgas och utsträckningen av gasbelagt område, sanering för att oskadliggöra
eller undanskaffa stridsgaser, som utspritts över markområden eller
träffat materiel, kläder, livsmedel in. in., samt avgasning för att oskadliggöra
eller undanskaffa stridsgaser, som träffat levande varelser.
I fråga om skydd mot biologisk krigföring har Kungl.
Maj :t genom beslut den 6 juni 1952 föreskrivit, att det skall ankomma på
medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens medicinska
forskningsråds försvarsmedicinska nämnd att envar inom sitt
verksamhetsområde planlägga och ombesörja vidtagandet av erforderliga
försvarsförberedelser mot biologisk krigföring. Samtidigt uppdrogs åt medicinalstyrelsen
att leda, övervaka och samordna de civila försvarsförberedelserna
mot biologisk krigföring.
Till civilförsvarets uppgifter räknas följande åtgärder, nämligen bevakning
till förhindrande av sabotage, avspärrning av områden, som utsatts
för bakteriologisk infektion, oskadliggörande av icke exploderade bakteriebomber,
bakterieampuller och dylikt, vidarebefordran via civilförsvarets
ledningsorgan av upplysningar om sådana fynd till hälso- och sjukvårdsmyndigheterna
samt omhändertagande av personer, som skadats eller
dödats genom bakteriologisk krigföring. Civilförsvaret skall även inrikta sin
forskningsverksamhet att gälla undersökningar, huruvida det är möjligt
att förse skyddsrum med kollektiva anordningar för luftrening och att
framställa gasmaskfilter, som även skyddar mot skada genom inandning
av smittämnen.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Utredningen framhåller angående r adia k skyddets ordnande,
att det i ett eventuellt framtida krig måste anses som sannolikt, att varje
del av vårt land kan löpa risk att drabbas av radioaktiv beläggning. För
att civilförsvarsmyndigheterna under krig skall kunna vidtaga exempelvis
utrymnings- och andra skyddsåtgärder, som påkallas av en hotande
fara för radioaktiv beläggning, krävs att myndigheten i tid varskos om
sådan fara och därigenom får möjlighet att anpassa sin beredskap och sina
åtgärder härefter. Ett nät av mätstationer bör därför upprättas. Vidare
är en kartläggning av radiakintensiteten inom ett visst område (radiakindikering)
av största betydelse. Civilförsvarsenheternas insats efter ett
atomvapenanfall måste nämligen grundas på tillräcklig kännedom om de
radioaktiva utfallsförhållandena inom enheternas verksamhetsområden.
Resultatet av denna indikering måste även snabbt kunna delges civilbefolkningen
i hotade områden (radiakvarning). Härigenom kan allmänheten bedöma
om den måste stanna kvar i skyddsrum, källare eller annat skydd
och om den bör vidtaga andra skyddsåtgärder av olika slag.
Vidare berör utredningen frågan om kontrollmätning av personer, som
3 — Bilumg till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1959
kontaminerats av radioaktivitet, dvs. fått kläder och hud bemängda med
radioaktiva partiklar, eller som varit utsatta för risk härför. Om dessa
partiklar icke mycket snabbt avlägsnas, kan livsfarliga strålningsskador
uppstå. Avlägsnandet av radioaktiva partiklar (radiaksanering) från huden
sker i allmänhet genom avtvättning med tvål och vatten. Kläder kan
däremot knappast saneras.
Vid misstanke om radioaktiv kontaminering bör enligt utredningen civilbefolkningen
i första hand själv kunna genomföra sanering (självskyddsåtgärd).
Saneringsresultatet bör dock genom allmänna civilförsvarets försorg
kontrolleras med särskilda instrument (kontamineringsmätning) och om så
erfordras måste kompletterande radiaksanering företagas.
Efter samråd med chefen för försvarsstaben anför utredningen rörande
lämplig fördelning mellan det militära försvaret och civilförsvaret av ansvaret
för radiakskydd att till militära uppgifter lämpligen bör hänföras
åtgärder för radiakprognoser, radiakmätning och intern radiakvarning till
bl. a. civilförsvarsmyndigheterna. Återstående uppgifter bör tillkomma
civilförsvaret, varvid utredningen emellertid förutsätter, att i beläggningsområdets
närhet befintliga militära resurser utnyttjas, i den mån så är
möjligt.
I enlighet med nu anförda allmänna synpunkter anges civilförsvarets huvudsakliga
uppgifter sålunda:
1) att på grundval av erhållna väderleks- (radiak-) prognoser och med
stöd härav gjord kartläggning av det radioaktiva utfallsområdet besluta och
verkställa larmåtgärder så att civilbefolkningen om möjligt hinner uppsöka
skydd eller evakuera från hotat område,
2) att i närheten av större och viktigare tätorter organisera kompletterande
mätstationer för uppskattning av den radioaktiva beläggningens
styrka inom eller i närheten av uppkomna större skadeområden,
3) att verkställa lokal radiakindikering (ingår som led i räddningsverksamheten),
4) att utföra kontamineringsmätning och främst genom sin sjukvårdsorganisation
utföra kontrollsanering av skadade personer, som ej själva är i
stånd härtill,
5) att i fred utöva upplysningsverksamhet rörande skydd mot radioaktivitet
samt lämna råd och anvisningar till allmänheten rörande sådana saneringsåtgärder,
som allmänheten själv kan utföra.
Utredningen framhåller slutligen vikten av att en samordning sker av den
fredsmässiga verksamhet, som kan komma att finnas för mätning m. m. av
radioaktivitet, med de av utredningen föreslagna åtgärderna för krigsförhållanden.
I fråga om strids gaser finner utredningen, att skyddsåtgärder häremot
alltjämt bör ingå i civilförsvarsuppgifterna. Med hänsyn till den utveckling,
som efter det andra världskriget ägt rum rörande stridsgaser och
skyddsåtgärder däremot, bör emellertid gasskyddet enligt utredningens
mening få en i viss mån annan inriktning än tidigare.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
Hittills anvisade metoder att upptäcka stridsgaser har varit väl lämpade
med hänsyn till de gaser, som varit kända under det andra världskriget. Tillkomsten
av nervgaserna har emellertid radikalt förändrat förhållandena.
Anledningen härtill är i synnerhet nervgasernas snabbt inträdande livsfarliga
verkan även vid mycket små doser och svårigheten att upptäcka nervgasångor
i låg men ändå livsfarlig koncentration.
Indikeringsuppgifterna måste i fortsättningen avse såväl nervgaser som
stridsgaser av konventionell typ. Liksom hittills skall indikeringen omfatta
åtgärder för att upptäcka och markera förekomst av stridsgas och därigenom
förebygga att gasbelagda områden beträdes utan att erforderliga försiktighetsmått
vidtagits. Dessa åtgärder är av särskild vikt för räddningsmanskapets
verksamhet. Indikeringen bör därför mer än tidigare inriktas på att vara
ett led i räddningsarbetet, och organisatoriskt ges en nära anknytning till
detta. Den bör också samordnas med de åtgärder, som vidtages för indikering
av radioaktivitet.
Med hänsyn till erforderlig materiel- och arbetsinsats finner utredningen
det icke möjligt för civilförsvaret att utföra sanering av annat än absolut
nödvändiga objekt, såsom skyddsrumsentréer och rasmassor i anslutning
till räddningsarbete etc. Sanering av gator synes kunna ske endast i alldeles
speciella undantagsfall. Det blir i stället nödvändigt att avvakta självsanering,
varvid civilförsvarsuppgifterna inskränker sig till avspärrning och utrymningsåtgärder.
I fråga om avgasning av personer som utsatts för stridsgaser framhåller
utredningen, att även denna åtgärd kommit i ett annat läge än tidigare
genom att nervgaserna tillkommit. Framför allt måste tillses, att avgasningsåtgärderna
vidtages väsentligt snabbare än vad tidigare ansetts nödvändigt.
Utredningen understryker i detta sammanhang betydelsen av att allmänheten
bibringas den kännedom om stridsgaser och enskilda skyddsåtgärder
däremot, som är en viktig förutsättning för ett framgångsrikt gasskydd.
Med hänsyn till de ändrade behandlingsmetoderna har avgasningsplatserna
fått en mer sekundär betydelse än tidigare. Utredningen har därför
övervägt om avgasning alltjämt skall vara en uppgift för det allmänna civilförsvaret.
Då man emellertid f. n. synes böra räkna med att stridsgaser
av hudskadande typ kan komma till användning under krig och då allmänna
avgasningsplatser i sådant fall måste tillmätas betydelse, bör civilförsvaret
enligt utredningens uppfattning även i fortsättningen ha till uppgift
att vidtaga erforderliga anstalter för avgasning vid avgasningsplatser
(slutlig avgasning). Dylika anstalter bör dock icke såsom hittills vara
bundna till i förväg utsedda och för ändamålet särskilt inredda lokaler.
Beträffande ansvarsfördelningen för skyddsåtgärder mot biologisk
krigföring utgår utredningen i sill förslag från att någon ändring
icke skall göras i vad som nu gäller.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959
Remissyttrandena
Den av civilförsvarsutredningen föreslagna fördelningen av uppgifterna på
radiakskyddets område godtages i princip av civilförsvarsstyrelsen
och överbefälhavaren.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller angelägenheten av att de fasta mätstationerna,
som organiseras i anslutning till luftbevakningsnätet, kompletteras
med ett nyuppbyggt nät kring vissa sannolika anfallsmål samt
med rörlig indikering. Dessa ytterligare anordningar avses i första hand
betjäna civilförsvaret och torde därför böra organiseras av civilförsvaret.
Civilförsvarsstyrelsen behandlar även frågan om skyddsåtgärder på
landsbygden för att minska verkningarna av strålning från radiakbeläggning.
Det synes styrelsen nödvändigt att skapa bättre skyddsmöjligheter
för landsbygden och de mindre orterna än som förutsatts av utredningen.
Tekniska möjligheter härtill finns enligt styrelsen. I den mån den befintliga
bebyggelsen har källare, kan dessa genom relativt billiga anordningar
ges ett godtagbart skyddsvärde. Även jordkällare kan på motsvarande sätt
förses med anordningar, varigenom ett acceptabelt skydd ernås. Saknas
källare helt borde enligt styrelsen friliggande skyddsrum iordningställas.
Styrelsen är för sin del fullt på det klara med att frågan om skydd för
landsbygdsbefolkningen och de mindre orterna är svårlöst och komplicerad.
Tekniska och ekonomiska faktorer måste vägas mot varandra och en lösning
eftersträvas som inom rimliga ekonomiska gränser ger ett tekniskt
godtagbart skydd. Det synes styrelsen klart, att åtgärderna ej helt kan få
anstå tills ett beredskapsläge inträder. Åtgärderna skulle då med all sannolikhet
ej hinna genomföras. Å andra sidan får beredskapskravet ej ställas
så högt, att det får allvarliga fredsekonomiska verkningar. Sålunda kan det
diskuteras att under fred endast anskaffa monteringsbara delar eller annan
erforderlig materiel och lagerhålla denna decentraliserad i eller i närheten
av användningsorterna. En utredning av frågan har påbörjats. Styrelsen
understryker vikten av att den kostnadsram, som fastställes för civilförsvaret,
göres så smidig att kostnaderna för dylika skyddsåtgärder kan inrymmas
däri.
I fråga om skydd mot biologisk krigföring och smittbekämpning
under beredskap och krig har förslag framförts, att ökade uppgifter
läggs på civilförsvaret.
Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd föreslår sålunda att rörliga
sanitetsformationer upprättas inom civilförsvaret för avlusnings- och
smittreningsverksamhet, som kan behöva utövas i händelse av krigsförhållanden,
särskilt vid biologisk krigföring men även som en följd av befolkningsomflyttningarna
vid utrymning.
I en till Konungen ingiven framställning den 29 augusti 1958 utvecklar
sjukvårdsberedskapsnämnden ytterligare sina förslag, grundade på en av
statsepidemiologen den 19 maj samma år upprättad skrivelse i ärendet.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1959
Sanitetsverksamhet bör enligt sjukvårdsberedskapsnämnden kunna utövas
av bland annat vissa rörliga enheter, nämligen dels av sanitetspatruller,
som redan ingår i civilförsvaret och som främst är avsedda för verksamhet
i samband med mottagande av flyktingar, samt dels av nyskapade
större sanitetsformationer. Huvudmannaskapet för dessa rörliga enheter
och ansvaret för verksamhetens upprättande och drift skulle enligt förslaget
åvila civilförsvaret och utövas genom länsstyrelserna i deras egenskap av
regionala civilförsvarsmyndigheter. Det medicinska överinseendet över verksamheten
skulle utövas av det allmänt civila medicinalväsendet genom
vederbörande krigstjänsteläkare.
Sjukvårdsberedskapsnämnden understryker i sin framställning angelägenheten
av att en upprustning snarast kommer till stånd på ifrågavarande beredskapsområde,
enär sanitetspatrullerna inom civilförsvaret har mycket begränsade
möjligheter. Sanitetsverksamheten måste anses vara ett betydelsefullt
led i skyddsåtgärderna mot biologisk krigföring.
Även överbefälhavaren framhåller behovet av rörliga sanitetsformationer,
till vilkas uppgifter bl. a. hör bakteriologisk provtagning, läkarkontroll och
avlusning av flyktingar in. in., dvs. en verksamhet motsvarande vad de militära
s. k. badplutonerna utför. För att möjliggöra utbildning av personalen
och av andra skäl anser överbefälhavaren att civilförsvaret bör sörja för
organisation, utrustning och utbildning av erforderligt antal sanitetspatruller
och rörliga sanitetsformationer. Att som utredningen begränsa civilförsvarets
uppgifter till vad Kungl. Maj :t i sitt beslut år 1952 ansett böra
gälla, finner överbefälhavaren otillfredsställande.
Undanförsel, skydd av arkivalier m. m.
Gällande bestämmelser
Undanförsel är en förebyggande åtgärd, som avser att begränsa den materiella
ödeläggelsen vid liemortsbekämpning och att förhindra att egendom
faller i fiendens hand vid ockupation. I sistnämnda syfte må också förstöring
ske. Undanförsel kan avse varuförråd, maskiner, boskap, fordon,
fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen
eller eljest för det allmänna. Till undanförsel hänföres även förflyttning
från en ort till en annan av viss industriell eller annan verksamhet
av betydelse som nyss sagts.
Enligt gällande bestämmelser är det civilförsvarets uppgift att planlägga
och genomföra undanförsel och förstöring. Vissa undanförselåtgärder är
undantagna från civilförsvarets handläggning. Undantagen gäller försvarsväsendet
tillhöriga eller för dess räkning avsatta förråd samt förråd och
annan egendom, som tillhör eller nyttjas av televerket, statens järnvägar
och de enskilda järnvägarna, statens vattenfallsverk och vissa icke statliga
38
Kangl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
kraftföretag eller som står under luftfartsverkets förvaltning och tillsyn.
I fråga om undanförsel av flytande bränslen är ett särskilt förfarande avsett
att tillämpas, varvid såväl planläggning som verkställande av åtgärder
handhaves av drivmedelscentralen inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Civilförsvarets befattning med planläggningen av undanförsel har i princip
begränsats till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande
uppgifter, som avses skola åvila civilförsvarsorganen. Detta innebär i praktiken
i stort sett, att på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och
fackmyndigheterna (t. ex. försvarets förvaltningsmyndigheter, jordbruksnämnden,
sjukvårdsberedskapsnämnden) ankommer att ange vad som
skall undanföras. Beslut om mottagningsområden, dit undanförsel avses
ske, fattas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med vederbörande fackmyndigheter.
Planeringsarbetet fullföljes av vederbörande fackmyndigheter i den
mån deras speciella sakkunskap erfordras för att bedöma transport- och
förvaringsfrågor. Civilförsvaret åligger att deltaga i den detaljplanläggning,
som erfordras för att leda eller genomföra undanförselåtgärderna i verkställighetsskedet.
Verkställighet av undanförselåtgärder kan endast anbefallas vid krig eller
krigsfara. De åtgärder, som dessförinnan vidtages i syfte att på ett från beredskapssynpunkt
lämpligt sätt sprida förråd m. m., är frivilliga och benämnes
skyddsplacering. Frågor rörande samordning av åtgärder för skyddsplacering
handhaves centralt av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Vid verkställighet av undanförsel är civilförsvaret ytterst ansvarigt för
att åtgärderna blir vidtagna. I första hand är det emellertid ägaren eller innehavaren
av egendomen, som själv skall ombesörja undanförseln. Om ägaren
eller innehavaren icke är i stånd härtill, t. ex. ej kan anskaffa arbetskraft,
transportmedel eller annat, som erfordras för att genomföra åtgärden, är
det civilförsvarets uppgift att lämna bistånd och att om så skulle visa sig erforderligt
självt ombesörja undanförseln. Till stor del torde civilförsvarets
verksamhet emellertid komma att bestå i kontroll av att anbefalld undanförsel
verkställes i enlighet med uppgjorda planer.
För skyddande av arkivalier och samlingar m. in. vid krig eller krigsfara
gäller delvis särskilda bestämmelser. Vad angår statliga myndigheter och
institutioner, skall varje myndighet själv vidtaga de huvudsakliga planläggningsåtgärder,
som erfordras för detta ändamål. På civilförsvarsstyrelsen
ankommer att efter samråd med chefen för försvarsstaben uppgöra en evakueringsplan
på grundval av myndigheternas och institutionernas framställningar.
Det tillkommer Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer att
förordna om förstöring. Förordnandet må endast avse egendom, som är
sådan att fiendens innehav därav väsentligen skulle underlätta hans krigsansträngningar.
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
39
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Genom speciella arbetsstudier, i vilka samtliga berörda myndigheter deltagit,
har utredningen sökt vinna klarhet beträffande de med u n d a n f ö rs
e 1 n sammanhängande planläggnings- och verkställighetsproblemen. Dessa
problem avser bl. a. urval av olika varuslag, deras prioritet vid undanförseln,
tillgodoseende av transport-, arbetskrafts- och personalbehov samt
ansvarsfördelningen i olika hänseenden för åtgärder, som kan bli aktuella
vid verkställighet.
Utredningen har med ledning av dessa studier kommit till den uppfattningen,
att det i och för sig vore naturligt att betrakta undanförseln såväl
i fråga om planläggning som verkställighet såsom en angelägenhet för riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och övriga berörda fackmyndigheter.
Till stöd härför talar bl. a. de ledningsfunktioner beträffande det civila
transportväsendet i krig och den planläggning för ianspråktagande av lokaler,
som numera lagts på riksnämnden. Vidare synes undanförsel av vissa
för särskilda verksamhetsområden speciella varuslag, såsom läkemedel,
bilreservdelar etc., med viss fördel kunna handhavas av berörda fackmyndigheter
i större utsträckning än vad hittills varit avsett.
Vad gäller primäransvaret för erforderlig planläggning har studierna enligt
utredningen visat, att detta ansvar principiellt bör ligga hos vederbörande
fackmyndighet. Det bör ankomma på dessa myndigheter att besluta om undanförselobjekt
och att i samråd med civilförsvar sstyrelsen och militära
myndigheter fastställa områden inom, från och till vilka undanförsel bör
planeras.
Vad verkställigheten beträffar krävs enligt utredningen en härför lämpad
lokalt förgrenad organisation, som fackmyndigheterna i regel saknar. En
sådan organisation finns däremot inom civilförsvaret. Som exempel härpå
nämnes civilförsvarets ledningsorganisation med order- och sambandsvägar
för att överbringa beslut och direktiv om undanförsel samt civilförsvarets
möjlighet att lokalt medverka vid genomförandet av undanförseln och att
utöva kontroll av verkställigheten av beordrade åtgärder. I vissa avseenden
kan även civilförsvarsmyndigheternas befogenheter, t. ex. förfoganderätt,
behövas för att uppkommande svårigheter skall kunna lösas. Civilförsvarets
medverkan vid verkställigheten anser utredningen därför ej kunna
undvaras. Det hör emellertid åligga vederbörande fackmyndighet att i möjligaste
mån övervaka att prioritetsfrågorna blir behörigen tillgodosedda
och att åtgärder blir vidtagna så att varor, som fordrar särskild vård, kan
förvaras på ändamålsenligaste sätt på den nya förvaringsorten.
På grund av vad sålunda anförts finner utredningen i princip att undanförselplanläggningen
skall ankomma på vederbörande fackmyndighet, varvid
riksnämnden enligt sin instruktion skall vara det samordnande organet,
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
att planläggningen skall ske i samråd med civilförsvarsstyrelsen samt att
civilförsvarets uppgifter i övrigt endast bör avse ansvar för genomförandet
av planlagda åtgärder och den detaljplanläggning som erfordras härför.
Civilförsvarets nu nämnda uppgifter innefattar kontroll över att planlagda
undanförselåtgärder verkställes av vederbörande ägare eller innehavare samt
om så erfordras medverkan till undanförseln.
Från dessa allmänna principer föreslår utredningen dock vissa avvikelser
bl. a. beträffande boskap.
Undanförsel av boskap kan bli aktuell vid fara för fientlig invasion eller i
samband med radioaktiv fjärrbeläggning. Undanförseln avser i första hand
att säkra landets livsmedelsförsörjning. Vid invasionshot kan undanförseln
därutöver syfta till att hindra en fiende att utnyttja i landet befintliga livsmedelstillgångar.
Undanförsel av boskap torde i många fall bli en ytterst
svårbemästrad uppgift.
Civilförsvaret saknar f. n. en för undanförsel av boskap lämpad organisation.
Om denna undanförsel även i fortsättningen skall vara en civilförsvarsuppgift,
måste följaktligen en ny särskild organisation härför uppbyggas
inom civilförsvaret. En dylik åtgärd anser utredningen ej böra vidtagas.
I stället bör man enligt utredningen kunna lösa föreliggande problem
genom att utnyttja vissa andra under krig verksamma organisationer.
Utredningen, som förutsätter att en arbetsblockorganisation inom jordbruket
kommer att upprättas i ett krisläge, finner denna organisation väl
lämpad att handha sådana lokala uppgifter beträffande undanförandet och
omhändertagandet av boskap, som f. n. författningsmässigt åvilar civilförsvaret.
Vidare anser utredningen att planläggningen härför bör åvila det ekonomiska
försvarets myndigheter, främst statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen
jämte underlydande organ. Samarbete förutsättes dock
med det militära försvarets myndigheter och civilförsvaret.
Undanförsel av boskap är emellertid endast ett av sätten att söka trygga
livsmedelsförsörjningen i krig. En annan och i många fall nödvändig metod
synes utredningen vara att i en hotande situation nedslakta boskapen och
på lämpligt sätt tillvarataga slaktprodukterna, så att de kommer försörjningen
tillgodo. Även planläggningen av dessa åtgärder bör ske av försörjningsmyndigheterna
i samråd med vederbörande civila och militära myndigheter.
Vid verkställighet av här berörda åtgärder anser utredningen civilförsvaret
dock böra medverka och lämna det biträde, som är möjligt utan att dess
egentliga uppgifter åsidosätts.
I fråga om skydd av arkivalier, samlingar m. in. erinrar
utredningen om ett av civilförsvarsstyrelsen tidigare framlagt förslag till
åtgärder i syfte att få en grundval för en rationellt ordnad undanförsel. Civilförsvarsstyrelsens
förslag innebar i korthet, att undanförandet av arkivalier,
samlingar och andra kulturföremål skulle ingå i och samordnas med den
41
Kungl. Maj:ts proposition nr lli är 1959
undanförsel, som planmässigt förberedes för annan egendom. Därmed skulle
vinnas möjlighet att åstadkomma en enhetlig planläggning och att undvika
en ofördelaktig utbrytning av arkivalier och samlingar eller delar härav ur
komplexet av undanförselobjekt. Civilförsvaret skulle komma att i detta
hänseende få samma ansvar och uppgifter vid planering och verkställighet,
som gäller i fråga om undanförsel av annan egendom.
Endast sådana arkivalier och samlingar bör enligt utredningen undanföras,
som efter sträng bedömning befinnes från det allmännas synpunkt
oundgängligen vara i behov av bättre skydd än det, som kan bjudas på
fredsförvaringsplatsen. Med hänsyn härtill synes det angeläget att upprättade
förslag om undanförselobjekt underställes ett centralt samordnande
organ.
I enlighet med civilförsvarsstyrelsens förslag finner utredningen, att meddelande
av centrala direktiv samt granskning av inkomna urvalsförslag
bör ankomma på ett för ändamålet tillskapat, till civilförsvarsstyrelsen
knutet kulturskyddsråd, bestående av representanter för bl. a. riksarkivet,
riksantikvarieämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum samt
biblioteksväsendet.
Vad verkställigheten beträffar måste det enligt utredningen ankomma
på vederbörande myndighet eller institution att anskaffa för undanförseln
erforderligt emballage och verkställa den packning, som krävs för transport,
samt att i möjligaste mån själv söka ordna med transporten. Saknar
myndigheten eller institutionen möjlighet härtill bör det ankomma på civilförsvaret
att, på sätt som gäller i fråga om annan undanförsel, medverka
vid verkställigheten.
Beträffande förstöring anser utredningen vissa skäl, bl. a. beredskapsskäl,
tala för att förstöringsuppgifterna får åvila de militära myndigheterna.
Visserligen består dessa förstöringsuppgifter till stor del i att egendom
sättes ur brukbart skick genom att exempelvis vitala delar av maskiner
och dylikt borttages. Sådana åtgärder måste under krigstid i avsevärd
omfattning utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med anläggningarna
i fråga. Å andra sidan kan det från militär- eller försörjningssynpunkt
vara angeläget att hålla viss produktion i gång så länge som
möjligt och att därför ej vidtaga förstöringsåtgärderna förrän på så sent
stadium, att det måste förutsättas, att egendomen eljest i användbart
skick kommer att falla i fiendens hand. Detta kan ofta leda till att man
måste tillgripa förstöringsplanläggningens yttersta konsekvens, nämligen
att egendomen förstöres med sprängmedel eller på annat sätt. Sådan åtgärd
måste enligt utredningens mening vara eu militär uppgift. Verkställighet av
förstöring måste i övrigt bli väsentligt beroende av det militära läget. Av
civilförsvaret planlagda förstöringsåtgärder för redan enligt nu gällande
bestämmelser endast utlösas efter direktiv från vederbörande militäre chef
enligt regler, som utfärdats av civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Oaktat skäl sålunda finnes för att låta lörstöringsåtgärderna helt bli en
militär uppgift, har utredningen dock kommit till den uppfattningen, att
civilförsvaret alltjämt skall ha visst ansvar för förstöringen. Härför talar
bl. a. åtgärdernas nära samband med verkställighet av undanförsel, vartill
kommer att personal för förstöring i mån av behov tillfälligt kan tagas i
anspråk med civillörsvarsplikt. Detta har vid frågans tidigare behandling
av statsmakterna tillmätts stor betydelse.
Civilförsvarets uppgifter beträffande förstöringen skulle i huvudsak avse
att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande försörjningsmyndigheter
bestämma vid vilka anläggningar m. m. förberedelser för förstöring
skall vidtagas och vilken omfattning förstöringen vid de särskilda
anläggningarna skall ges samt låta genom vederbörande driftsledningar
eller andra lämpliga organ verkställa detaljplanläggningen. Från denna
planläggning undantages såsom tidigare bl. a. till försvarsväsendet och kommunikationsverken
hörande anläggningar.
Remissyttrandena
De remissinstanser, som uttalat sig om undanförsel i allmänhet, är ense
med utredningen om att avlasta civilförsvaret vissa uppgifter rörande undanförseln.
I regel vill de dock gå längre härutinnan än utredningen.
Statens jordbruksnämnd uttalar sålunda, att huvudansvaret för planläggningen
bör läggas på de centralmyndigheter, som har hand om den
ekonomiska försvarsberedskapen (riksnämnden, jordbruksnämnden och
sjukvårdsberedskapsnämnden). I länsledet bör i enlighet härmed planläggningen
ligga på sektionerna för det ekonomiska försvaret. Verkställigheten
bör i första hand ankomma på den som äger eller innehar undanförselobjekten.
Om biträde erfordras för att genomföra åtgärderna, torde sådant
i allmänhet kunna lämnas bättre och lämpligare av kristidsnämnder eller
andra kommunala organ än av civilförsvaret. Civilförsvaret bör givetvis
också kunna biträda i den mån det har möjlighet därtill. Då det gäller
undanförsel av boskap och även masslakt därav instämmer jordbruksnämnden
i förslaget att åtgärder härför bör planläggas av jordbruksnämnden
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Av samma uppfattning är riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
som tillika anser att även ansvaret för undanförsel av arkivalier, samlingar
o. d. bör kunna läggas på riksnämnden. I hithörande frågor bör
riksnämnden biträdas av det kulturskyddsråd som utredningen föreslår
skola inrättas. Riksnämnden anser att även de uppgifter i fråga om förstöring,
som enligt utredningen skulle åvila civilförsvaret, i stället bör
ankomma på det ekonomiska försvarets organ. Civilförsvarsstyrelsen och
överbefälhavaren anser likaledes att undanförsel och förstöring bör vara
en uppgift som helt tillkommer det ekonomiska försvaret.
Förslaget om att inrätta ett kulturskyddsråd med de uppgifter och den
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 195!)
sammansättning som förordats avstyrkes av statskontoret men biträdes av
de av förslaget berörda institutionerna, riksarkivet, riksbibliotekarien, riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum samt nationalmuseum.
På kulturskyddsrådet bör enligt riksarkivet bl. a. ankomma att med utgångspunkt
i vederbörande institutioners och myndigheters förslag genomföra
den nödvändiga angelägenhetsgraderingen av de arkivalier och samlingar,
som skall beredas skydd, samt att fördela tillgängligt skyddsutrymme
dem emellan. Av skyddsåtgärder, som kan ifrågakomma, sätter riksarkivet
i första rummet skyddsrum i så nära anslutning som möjligt till vederbörande
institutioners och myndigheters ordinarie äinbetslokaler. Endast om
sådana utrymmen icke i tillräcklig utsträckning står till förfogande och
under förutsättning att tillfredsställande anordningar för skydd, bevakning
och vård träffas, bör undanförsel äga rum.
Vissa uppgifter i samband med utrymning m. m.
Nuvarande ordning
En av civilförsvarets viktigaste åtgärder för att förebygga skador å civilbefolkningen
till följd av stridshandlingar är att förbereda och vid behov
verkställa utrymning. I samband med denna uppgift skall åtgärder även
vidtagas för inkvartering och utspisning samt meddelande av understöd
och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning
eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga. Till denna tjänst hör även
omhändertagande och begravning av döda samt viss registrering av omhändertagna
för att möjliggöra upplysningar åt anhöriga.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Utredningen finner det klart, att de direkta utrym ningsåtgärderna
alltjämt i allt väsentligt bör åvila civilförsvaret. Vid utrymningar
och vid anfall med moderna vapen mot befolkningskoncentrationer måste
man enligt utredningen räkna med att allmänheten utsättes för stora påfrestningar.
Även om man förutsätter, att den enskilde själv gör allt som
står i hans förmåga för att bemästra dessa svårigheter, kommer förhållandena
otvivelaktigt att medföra sociala problem av den art och omfattning,
att den enskildes resurser icke är tillräckliga för att lösa problemen. Den utrymningsplanläggning,
som företages i vårt land, berör mer än 3 milj. människor.
Utredningen konstaterar, att civilförsvaret ej ensamt kan åläggas
ansvaret för de sociala hjälpåtgärder, som krävs i samband med utrymning
och andra av krig föranledda nödsituationer. För att bedöma storleken och
arten av den för civilförsvarets utrymningstjänst erforderliga organisationen
är det av vikt alt uppdraga en principiell gränslinje mellan civilförsvarets
uppgifter och de uppgifter, som bör åvila andra samhällsorgan.
44 Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1959
Den gränsdragning, varom här är fråga, berör enligt utredningen i första
hand förhållandet mellan civilförsvaret och kommunerna. Därvid kan man
skilja mellan dels åtgärder, som sker direkt i anslutning till utrymningar
och inkvarteringar, och dels socialvård i egentlig mening beträffande utrymda
eller därmed likställda kategorier.
Till åtgärder av förstnämnda slag hänför utredningen i huvudsak allmänhetens
underrättande, tillgodoseendet av behovet av transportmedel,
dirigering av utrymningstransporter samt det omedelbara omhändertagandet
av evakuerade i inkvarteringsområdena in. m.
Uppgifter av socialvårdande natur utgör det fortsatta omhändertagandet
av de evakuerade i inkvarteringsområdena samt bistånd åt utbombade eller
eljest på grund av fientligt anfall hemlösa personer.
Enligt utredningens mening bör civilförsvarets uppgifter i fråga om utrymning
begränsas att i princip omfatta erforderliga åtgärder för att genomföra
utrymningarna, tillfälligt omhändertagande i mån av behov av
personer i utrymningsorten, inkvartering av evakuerade i inkvarteringsområdena
intill dess en varaktig inkvartering beretts de evakuerade samt
utspisning i samband med denna verksamhet. Uppgifterna hänför sig således
till själva utrymningsverksamheten. Även det första omhändertagandet
av utbombad befolkning i tätorterna kan på samma sätt betraktas som
utrymningsverksamhet. De övriga socialvårdande åtgärder, som krävs för
hjälp åt evakuerad eller därmed likställd befolkning, bör i princip ankomma
på samhällsorgan, som i fred har motsvarande uppgifter. Detta förutsätter
att vederbörande organ redan i fred planerar för denna nya verksamhet och
ges erforderliga resurser härför.
Härutöver framhåller utredningen, att civilförsvarsmyndigheterna bör ha
befogenhet att påkalla hjälp från vederbörande kommuns sida även då
det gäller åtgärder, som står i direkt samband med verkställighet av utrymningar
och inkvarteringar. Dylik hjälp torde knappast kunna undvaras,
speciellt med hänsyn till de kommunala organens stora person- och ortskännedom
samt rutin, då det gäller praktiska organisationsfrågor i hithörande
ting.
Utredningen behandlar i samband med civilförsvarets utrymningsuppgifter
vissa frågor som har nära anknytning härtill, nämligen om civilförsvaret
i slutligt utrymda orter bör ha uppgifter med avseende på öve rvakning
och tillsyn. Härvidlag anser utredningen, att den bevakning,
som kan erfordras för att hindra brottslig verksamhet inom
områden som slutligt utrymts, bör handhavas av polismyndigheten samt
att inte heller den tillsyn av fastigheterna, som kan behöva utövas under
tiden för utrymning, bör vara en sådan uppgift för vilken särskild organisation
skall uppbyggas inom civilförsvaret.
Vid sin prövning av civilförsvarets uppgifter har utredningen även övervägt
huruvida uppgiften att omhändertaga och begrava döda alltjämt bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959 45
tillkomma civilförsvaret eller om andra organ i samhället kan anses bättre
skickade härför.
I fråga om identifiering erinrar utredningen om att ansvaret för
sådan verksamhet i fred huvudsakligen ankommer på polismyndigheterna.
När det gäller förberedelser för att underlätta identifiering av döda i krig,
hör man givetvis bygga på erfarenheter från den fredsmässiga verksamheten.
Åtgärderna måste emellertid anpassas efter de katastrofförhållanden,
som man bör räkna med i ett modernt krig. Härav följer att man i
många hänseenden måste ge avkall på de krav, som i fred ställs på verksamheten,
och jämväl på därmed sammanhängande åtgärder såsom utfärdande
av dödsbevis och begravningstillstånd.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att identifieringen i krig
i första hand bör åvila den myndighet, som i fred handhar identifieringsuppgiften,
dvs. polismyndigheten. Därvid förutsättes erforderlig medverkan,
främst av medicinalmyndigheter men också av civilförsvaret. Bland
annat bör personal ur civilförsvaret kunna ställas till förfogande som biträde
vid identifieringen.
Att identifiering av döda i krig liksom i fred främst skall vara en polisiär
uppgift synes utredningen bl. a. böra medföra, att undervisningen i statens
polisskola i likidentifiering även inriktas på förhållandena under krig
i samband med fientliga katastrofanfall. Vidare synes anvisningar till polismyndigheterna
angående sättet in. m. för identifiering under krig böra
utfärdas av statens kriminaltekniska anstalt. I detta sammanhang framhåller
utredningen värdet av att sådana åtgärder vidtages i fred som kan
tänkas underlätta identifieringen. En dylik åtgärd är att förse varje medborgare
med identitetsbricka.
Utredningen berör också formerna för omhändertagande
av döda och framhåller, att det från etisk och psykologisk synpunkt är
angeläget att döda även under krig tages om hand under så värdiga former
som förhållandena tillåter. Med utgångspunkt från den allmänna principen,
att de myndigheter och organ, som i fred handhar vissa uppgifter,
även skall svara för motsvarande verksamhet under krig så långt det är
möjligt, anser utredningen det böra ankomma på vederbörande kyrkogårdsförvaltning
eller annat fredsmässigt organ alt svara för tjänsten i
bårhusen, såväl de i fred befintliga som de i krig tillfälligt inrättade. Därest
personalen är otillräcklig bör erforderlig förstärkning, i den mån den ej
kan erhållas på frivillig väg, anskaffas med anlitande av tjänsteplikt. 1 likhet
med vad som förutsatts i fråga om identifiering bör härjämte vid behov
personal ur civilförsvaret tillfälligt kunna ställas till förfogande som biträde.
Kan lokaler för tillfälliga bårhus ej lämpligen erhållas på annat sätt,
bör eivilförsvarsmyndigheterna vidare kunna ställa sådana till förfogande
med anlitande av sin förfoganderätt.
På liknande sätt bör ansvaret vara fördelat i fråga om begravningsverk -
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
samheten. I första hand bör för uppgiften utnyttjas kyrkogårdsförvaltningar
och pastorsexpeditioner. Likaså bör begravningsentreprenörerna i
den mån så är möjligt fortsätta sin verksamhet. Man måste emellertid
räkna med att antalet döda kan bli så stort, att de fredsinässiga organen
ej ensamma kan ombesörja begravningarna. I så fall måste civilförsvarsmyndigheterna,
främst civilförsvarscheferna, taga erforderliga initiativ och låta
civilförsvaret biträda med sina resurser. Sådant biträde kan beräknas huvudsakligen
bli erforderligt dels för tjänsten i bårhusen, dels för transporter
av döda och dels för upptagning av gravar och gravsättningar. Civilförsvarets
här avsedda medverkan kan anses ingå i den allmänna skyldigheten att
med tillgängliga resurser biträda vederbörande samhällsorgan så som tidigare
föreslagits.
Remissyttrandena
Remissinstanserna delar allmänt civilförsvarsutredningens uppfattning
att viktiga funktioner i samhället med avseende på befolkningens omhändertagande
och vård till följd av utrymningar m. m. måste hänföras till
kommunal verksamhet.
Socialstyrelsen erinrar om att det hittills rått oklarhet ifråga om den principiella
gränsdragningen mellan civilförsvaret och socialvården
och att denna omständighet i hög grad försvårat möjligheterna
att åstadkomma en ändamålsenlig krigsplanering av den socialvårdande
verksamheten. I likhet med utredningen finner styrelsen det i
princip naturligt och ändamålsenligt att i första hand de samhällsorgan,
som i fred är huvudmän för den sociala verksamheten och som framförallt
förfogar över i socialvårdsfrågor kunnig och erfaren personal, bibehålies
vid sina funktioner även under beredskap och krig. Styrelsen framhåller,
att ett genomförande av civilförsvarsutredningens förslag ställer mycket
stora anspråk på de socialvårdande organen. Med hänsyn till mångfalden
av de problem, som uppstår i en krigssituation, finner styrelsen det synnerligen
angeläget, att påbörjade utredningar om socialvårdsuppgifter och
organisation under krig och beredskap snarast slutföres, så att erforderlig
krigsplanering på detta område kan genomföras.
Utredningens förslag rörande civilförsvarets uppgifter i utrymningsorterna
möter ingen erinran från civilförsvarsstyrelsens sida. Styrelsen ställer
sig däremot tveksam till förslaget att det första omhändertagandet i
inkvarteringsorterna skall åvila civilförsvaret och den fortsatta inkvarteringsverksamheten
kommunerna. Förslaget innebär nämligen att ansvaret
under pågående verksamhet skiftas från en organisation till en annan.
Enligt styrelsens mening är det mer rationellt att kommunerna ålägges hela
ansvaret för inkvarteringen. Härigenom sker en uppenbar förenkling i
organisatoriskt hänseende. Vidare undvikes dubbelarbete, särskilt i fråga
om planläggningen, och övergångsbesvärligheter. Vid en successiv inkvar
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
tering skulle eljest två organisationer vara verksamma samtidigt. Kommunerna
bör enligt styrelsen under fred vara skyldiga att i enlighet med direktiv
och anvisningar från civilförsvarsmyndigheterna planlägga verksamheten.
Planerna skall godkännas av länsstyrelserna.
Liknande uppfattning i fråga om kommunernas uppgifter vid inkvartering
kommer till uttryck i yttrandena från riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och statens jordbruksnämnd.
Civilförsvarsstyrelsen godtager vidare utredningens förslag att verksamhet
som är förenad med omhändertagande och begravning
av döda skall åvila de ordinarie kommunala organen. Emellertid vill styrelsen
ej minst från allmän hygienisk synpunkt starkt understryka vikten
av att en effektivt arbetande organisation kommer till stånd. Även på
detta område skall kommunerna vara skyldiga att under fred planlägga
verksamheten i enlighet med direktiv och anvisningar från civilförsvarets
myndigheter och uppgjorda planer godkännas av länsstyrelserna.
Överbefälhavaren anser att identifiering av döda bör ankomma på civilförsvaret
och ifrågasätter om icke även omhändertagandet i övrigt och begravningen
av de döda bör vara en civilförsvarsuppgift såsom hittills. Åtminstone
i de större städerna torde det vara nödvändigt att i fred planlägga
hur uppsamling och begravning av ett större antal döda skall ske. Bland
annat torde platser för gravfält m. m. behöva utses. Det torde enligt överbefälhavaren
icke vara rationellt att ålägga de ordinarie samhällsorganen
dessa uppgifter.
Även sjukvårdsberedskapsnämnden ifrågasätter lämpligheten av att på
sätt utredningen föreslagit undandraga civilförsvaret varje formellt ansvar
för begravningsuppgifterna i krig. Anvisningar för den erforderliga planläggningen,
som förutsättes ske i samarbete med de lokala begravningsmyndigheterna,
synes nämnden lämpligen böra utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.
Departementschefen
I sin strävan att koncentrera civilförsvarets verksamhet kring dess huvuduppgift
att skydda civilbefolkning och egendom mot skador av fientliga
anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall har civilförsvarsutredningen,
som jag tidigare anfört, undersökt möjligheterna att befria civilförsvaret
från vissa uppgifter och överföra dessa till andra organ.
Undersökningen har helt naturligt i första hand avsett o r d n i n g socli
bevakningstjänsten, som civilförsvarsstyrelsen redan 1951
begärt få överflyttad till polisväsendet. Ehuru utredningen funnit en sådan
överflyttning förenad med fördelar i organisatoriskt avseende, har utredningen,
främst med hänsyn till alt någon central polisledning i riket icke
finnes, ansett sig icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än såvitt
48
Kangl. Maj:ts proposition nr ll-l år 1959
avser andra på civilförsvaret ankommande åtgärder till skydd mot spioneri
och sabotage än markbevakning. Denna utredningens bedömning har biträtts
av de flesta remissinstanserna men i åtskilliga yttranden uttalar man
sig till förmån för civilförsvarsstyrelsens ståndpunkt.
För egen del skulle jag helst se att civilförsvaret kunde avlastas alla
ordnings- och bevakningsuppgifter. Därigenom skulle civilförsvaret bli en
rent humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter,
vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrättsliga synpunkter. Emellertid delar
jag utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att ett överförande
till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter i varje fall inte bör
ske så länge en central myndighet saknas, som skulle kunna leda det erforderliga
förberedelsearbetet i fred. Ett ytterligare skäl för att inte nu
göra några förändringar i angiven riktning är att utredning just pågår
om polisväsendets framtida organisation. Ej heller bör i nuvarande läge
övervägas att överföra bevakningsuppgifterna till krigsmakten. Däremot
torde utredningens förslag att civilförsvarets uppgifter beträffande säkerhetstjänsten
skall övertagas av polisväsendet, vilket förslag inte mött någon
invändning under remissbehandlingen, böra genomföras nu.
Frågan om civilförsvarspolisens utnyttjande som allmän polisreserv synes
mig icke kräva någon särskild reglering. De ökade ordningsuppgifter, som
kan uppkomma under beredskap och krig, torde nämligen i regel ha sådan
karaktär att de utan vidare får anses falla inom civilförsvarspolisens verksamhetsområde.
Utredningens uppfattning att ansvaret för röjnings- och repar ationsuppgifter
inte bör åvila civilförsvaret annat än när sådana uppgifter
ingår i räddningsarbetet anser jag riktig. Ståndpunkten överensstämmer
helt med den av mig tidigare berörda allmänt godtagna principiella inställningen,
att civilförsvaret inte skall belastas med uppgifter som i fred
fullgöres av andra samhällsorgan. De skador på samfärdsleder och ledningar
av olika slag, som uppkommer vid luftanfall, torde visserligen ofta ställa
vederbörande myndighet inför uppgifter av helt andra dimensioner än i
fred. Detta motiverar dock inte någon överflyttning av ansvaret för uppgifterna
men väl att bistånd ges från andra samhällsorgan. Särskild betydelse
får härvid den militära organisationen för byggnads- och reparationsberedskapen
(BRB). Som jag tidigare framhållit bör även civilförsvaret
utan att övertaga ansvaret för verksamheten biträda med sina resurser så
långt det är möjligt utan att eftersätta sina egna uppgifter.
En följd av den sålunda förordade avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
är att de kommunala tekniska verken i krig måste få behålla sina
arbetsredskap och sin specialutbildade personal. Samtidigt måste emellertid
civilförsvaret ha möjlighet att tillfälligt taga dessa resurser i anspråk
för röjningsarbete i samband med räddningsverksamheten. En samordning
blir alltså nödvändig, och eftersom civilförsvarets verksamhet i detta fall
49
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
måste ges prioritet synes samordningen böra säkerställas genom att civilförsvarets
ledning erhåller direktivrätt gentemot de kommunala myndigheterna.
Jag vill också i detta sammanhang framhålla vikten av att den
värnpliktiga personal, som erfordras för skötseln av arbetsredskapen, erhåller
uppskov från tjänstgöringen i krigsmakten.
Ansvaret för bombröjning bör enligt min mening helt vila på krigsmakten,
således även såvitt angår bombröjningsuppgifter, som hittills ankommit
på civilförsvaret. Denna uppfattning har överbefälhavaren förklarat
sig kunna biträda. Någon organisation för bombröjning behövs således
inte vidare inom civilförsvaret. Däremot skall detta givetvis när så är
möjligt biträda vid avspärrning och bevakning i samband med bombröjning.
Skyddet av civilbefolkningen mot krigsskador måste i fortsättningen även
avse åtgärder för att hindra att människor utsättes för skador av radioaktiv
strålning, vilka åtgärder jag i fortsättningen benämner radiakskydd.
Det är att märka att sådant skydd erfordras även om vårt land inte utsättes
för anfall, eftersom radioaktiva partiklar, som uppkommit vid atombombsdetonation
utomlands, kan föras med vinden långa sträckor och falla
ut över vårt land. De omfattande skador en radioaktiv beläggning kan medföra
gör det utomordentligt viktigt att en organisation finns, som kan varna
och hjälpa allmänheten, samt att förberedelser för denna verksamhet vidtages
under fredstid. Av särskild betydelse är härvid dels anskaffning av de
instrument, som erfordras för att man skall kunna konstatera om radioaktiv
nedsmittning ägt rum, dels utbildning av personal för att handha dessa
instrument och dels utarbetandet av en metod som gör det möjligt att i tid
varna befolkningen för väntad nedsmittning. Ingen tvekan kan råda om att
civilförsvaret måste påtaga sig väsentliga uppgifter i detta sammanhang.
Genom det arbete, som på senaste tid utförts av försvarsstaben tillsammans
med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, synes mig en god grund ha lagts för en ändamålsenlig
samverkan mellan krigsmakten och civilförsvaret på ifrågavarande
område. På civilförsvaret skulle därvid närmast ankomma att
upprätta fasta inätställen som komplement till de militära luftbevakningsstationerna,
att verkställa indikering av radioaktivitet med rörliga enheter,
att varna och råda allmänheten inför befarad nedsmittning, alt biträda vid
utrymning och avspärrning av nedsmittat område samt att utföra sanering
av människor från sådana områden. En betydelsefull uppgift för civilförsvaret
i fred blir också att meddela upplysning till allmänheten rörande åtgärder,
som samhället planerar i fråga om radiakskydd och som den enskilde
själv kan vidtaga i samma syfte. De åtgärder civilförsvarsstyrelsen
ansett böra genomföras för alt öka möjligheterna till radiakskydd på landsbygden
torde tills vidare böra begränsas till sådan upplysningsverksamhet,
varom jag nyss talat. Den enskilde fastighetsägaren bör sålunda få anvisningar
om vad han kan göra för att höja fastighetens radiakskyddande
egenskaper och vilka beredskapsåtgärder han bör vidtaga i detta syfte.
4 — Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 1H
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959
Ett naturligt samband förefinnes mellan radiakskydd och skydd in o t
stridsgaser. Skyddsåtgärderna är i mångt och mycket likartade. Så
är fallet med indikering och sanering. Utrymning och avspärrning ingår
också som ett led i verksamheten till skydd mot stridsgaser. Vidare ger gasmasker
och luftreningsanordningar i skyddsrum skydd mot båda slagen av
stridsmedel. Slutligen är det även beträffande gasskyddet väsentligt, att allmänheten
upplyses om möjligheterna för den enskilde att skydda sig mot
skador. Det är alltså givet, att gasskyddet skall bibehållas som en uppgift
för civilförsvaret och nära samordnas med radiakskyddet.
Att vidtaga vissa åtgärder till skydd mot biologisk krigföring
bör även i fortsättningen vara en civilförsvarsuppgift. Däremot synes
det mig tveksamt, om civilförsvarets sanitetsverksamhet bör utökas på det
sätt som föreslagits av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och
överbefälhavaren. Jag är medveten om att en förstärkning av beredskapen
på ifrågavarande område bör ske, men det förefaller mig naturligast att
söka åstadkomma detta inom ramen för det allmänt civila medicinalväsendet.
Frågan kräver sålunda enligt min mening ytterligare överväganden.
Vad beträffar undanf örsel av varuförråd, boskap, maskiner
m. in. samt åtgärder för förstöring av egendom är de
ansvariga myndigheterna inom olika grenar av totalförsvaret i viss motsättning
till utredningen av den uppfattningen, att ansvaret för planläggning
och verkställighet nu bör läggas på det ekonomiska försvaret. Även för mig
synes en sådan ordning naturlig. Jag förordar sålunda att civilförsvaret befrias
från undanförsel- och förstöringsuppgifterna, vilket dock inte bör
hindra, att civilförsvaret i verkställighetsskedet medverkar genom att ställa
handräckningsmanskap och transportmedel till förfogande, i den mån så
kan ske utan att de egna uppgifterna eftersättes. Det sagda bör äga motsvarande
tillämpning i fråga om åtgärder till skyddande av arkiv a1
i e r, samlingar in. in. Vad utredningen anfört om bildandet av ett
kulturskyddsråd, sammansatt av representanter för berörda verk och institutioner,
synes mig beaktansvärt, men det är med den lösning jag här förordat
en fråga till vilken ställning får tagas i annat sammanhang.
Som jag förut framhållit har utvecklingen på vapenteknikens område lett
till att de förebyggande civilförsvarsåtgärderna fått allt större betydelse,
och bland dessa åtgärder har u t r y m n i n g e n kommit att framstå som
den viktigaste. Uppenbarligen bör utrymning även i fortsättningen planläggas
och genomföras i civilförsvarets regi. Frågan gäller här bara var gränsen
bör gå mellan civilförsvarets och övriga samhällsorgans uppgifter beträffande
omhändertagandet av de utrymda på inkvarteringsorten. I denna
fråga är jag för min del av den uppfattningen, att man inte bör gå så
långt i överflyttning av uppgifter från civilförsvaret som föreslagits av
civilförsvarsstyrelsen samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och jordbruksnämnden. Jag anser nämligen i likhet med utredningen, att
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
civilförsvaret måste se till att erforderliga förberedelser för inkvarteringen
blir vidtagna och även svara för det första omhändertagandet av de utrymmande
på inkvarteringsorten. En annan sak är, att det bör åligga bl. a. kommunerna
att biträda civilförsvaret i nämnda verksamhet. Sedan utrymningsrörelsen
i och med inkvarteringen avslutats, bör däremot ansvaret för de
evakuerade övergå från civilförsvaret till de övriga samhällsorgan, som
har att tillse att människor inte lider nöd.
Utredningen har också i detta sammanhang berört frågan om tillsyn av
fastigheterna inom slutligt utrymd ort. Enligt min mening synes skäl föreligga
för att vidtaga vissa åtgärder i detta syfte, men jag är ense med utredningen
om att en särskild organisation för ändamålet inte skall finnas inom
civilförsvaret.
Vad slutligen beträffar omhändertagande, identifiering
och begravning av döda delar jag helt utredningens mening att
ansvaret för identifieringen även i krig bör åvila polisväsendet. Självfallet
måste dock civilförsvarets personal biträda i denna verksamhet. Också när
det gäller omhändertagandet av döda i bårhus och begravning anser jag det
riktigt, att de ordinarie organen i största möjliga utsträckning får handha
verksamheten och därvid kan påräkna hjälp av civilförsvaret. Det förefaller
mig emellertid samtidigt ofrånkomligt, att civilförsvaret i denna del ålägges
ansvar för att erforderlig planläggning kommer till stånd och att man från
civilförsvarets sida är beredd att vid svårare anfall självständigt vidtaga
nödvändiga åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. Någon särskild
personal synes däremot inte behöva inskrivas för ändamålet.
4. Civilförsvarsorganisationens huvuddrag
Nuvarande ordning
Som en följd av att civilförsvaret i väsentliga delar bygger på befintliga
fredsorgan och med hänsyn till att det är fråga om en till sin natur humanitär
verksamhet har civilförsvaret ansetts böra vara en civil organisation.
Den nuvarande organisationen är i huvudsak uppbyggd efter den territoriella
indelningen i civilförsvarsområden, som i allmänhet utgöres av
landsfiskalsdistrikt eller stad som ej ingår i sådant distrikt. I grunden är
civilförsvaret sålunda lokalt bundet samt format och dimensionerat för det
egna civilförsvarsområdets behov och verksamhet. För att tillgodose behov
av ömsesidigt bistånd mellan civilförsvarsområdena finns i civilförsvarslagen
dock bestämmelser om alt civilförsvaret under vissa förutsättningar
får tagas i anspråk även för uppgifter utanför det egna civil försvarsområdet.
Ledningen av civilförsvaret utövas regionalt av länsstyrelsen och
centralt, under Kungl. Maj:t, av civillörsvarsstyrclsen.
Av organisationsplan för civilförsvarsområdet skall framgå vilka tjänste -
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959
grenar som skall vara företrädda inom området, antal och storlek av förband
och avdelningar inom tjänstegrenarna, omfattningen av utrustning
och materiel, ledningscentraler, allmänna skyddsrum, mera betydande anordningar
i övrigt, som står i samband med det allmänna civilförsvarets
verksamhet, samt inom vilka områden skyldighet att organisera särskilt
civilförsvar skall föreligga. Av organisationsplanen skall vidare framgå vilka
anordningar som skall vidtagas av vederbörande kommun samt vilken materiel
och annan egendom som kommunen är skyldig att ställa till allmänna
civilförsvarets förfogande. Förslag till organisationsplan upprättas
av civilförsvarschefen i samråd med den eller de civilförsvarsnämnder, som
finns inom civilförsvarsområdet. Sedan kommunernas beslutande organ
beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har länsstyrelsen att efter verkställd
granskning fastställa planen. I vissa delar skall den även underställas
civilförsvarsstyrelsens prövning.
Den yttre ramen för civilförsvarets personella och materiella omfattning
bestämmes sålunda för närvarande av länsstyrelserna, varvid dessa
dock har ledning av anvisningar och riktlinjer, som meddelas av civilförsvarsstyrelsen.
I fråga om de allmänna beredskapskraven på organisationen framgår av
förarbetena till de nuvarande bestämmelserna, att civilförsvarets beredskap
i princip bör hållas på samma nivå som den militära beredskapen.
Denna princip har emellertid i praktiken icke kunnat följas, beroende på
att organisationen icke varit i materiellt och andra avseenden rustad härför.
För närvarande ställes icke några i författning eller eljest av Kungl.
Maj :t bestämda krav på hur snabbt civilförsvaret skall kunna intaga sina
beredskapsgrader.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Fastän de förebyggande åtgärderna på grund av massförstörelsevapnens
utveckling kommit att spela en mer framträdande roll än tidigare, har den
skadeavhjälpande organisationen dock enligt utredningen alltjämt en
utomordentlig betydelse. Denna organisation, vars huvuduppgift är att aktivt
ingripa vid anfall för att rädda överlevande, krävs som en nödvändig
komplettering av de förebyggande åtgärderna, i all synnerhet som man ej
kan få garantier för att alla planerade utrymningsåtgärder hunnit genomföras
före ett fientligt anfall.
Utredningen har i sitt förslag avvägt den skadeavhjälpande organisationen
med hänsyn till omfattningen av de förebyggande
åtgärderna och den effekt, som kan förväntas därav. Beträffande
skyddsrummen har utredningen ansett sig kunna utgå från det läge, vartill
1956 års riktlinjer på längre sikt leder. Vidare har utredningen som
en utgångspunkt vid bedömandet av den skadeavhjälpande organisatio
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
nens uppgifter och erforderliga omfattning antagit att, när organisationen
behöver tagas i anspråk, beredskapsutrymning företagits av de icke förvärvsarbetande
befolkningsgrupperna och i anslutning härtill planerad omflyttning
skett av befolkning, boende i inre riskfyllda stadsdelar. Enligt utredningens
mening är en skadeavhjälpande organisation, uppbyggd från denna
utgångspunkt, ägnad att i rimlig grad tillgodose kravet på handlingsfrihet i
olika situationer.
Civilförsvaret bör enligt utredningen även i fortsättningen vara en civil
organisation. Den bör följaktligen i princip icke vara beväpnad och
icke tilldelas uppgifter, som förutsätter beväpning av dess personal. Utredningen
erinrar emellertid om att ordnings- och bevakningsuppgifter f. n.
ankommer på civilförsvaret och att organisationen i dessa delar är utrustad
med vapen. I konsekvens med sin allmänna inställning finner utredningen,
att principiella skäl talar för att civilförsvaret befrias från sistnämnda
uppgifter. Utredningen anser sig dock icke kunna framlägga förslag om
ändring härvidlag och utgår i sitt organisationsförslag från att ordningsoch
bevakningsuppgifter även framdeles skall ankomma på civilförsvaret.
Däremot föreslår utredningen, att kungörelsen om värnpliktiga hemvärnsmän
och driftvärnsmän (SFS 549/1951) ändras, så att den icke avser personal
som erhållit uppskov för tjänstgöring i civilförsvaret. Enligt nuvarande
bestämmelser har nämligen tillämpningen av denna kungörelse lett till att
beväpnad personal ingår i civilförsvarsorganisationen även för andra uppgifter
än ordnings- och bevakningsuppgifter, ett förhållande som utredningen
icke finner lämpligt från folkrättsliga synpunkter.
Civilförsvarets ledning närmast under Kungl. Maj:t bör såsom
hittills med hänsyn till vikten och arten av civilförsvarets verksamhet
anförtros en särskild styrelse. I länen avses ledningen alltjämt skola utövas
av länsstyrelserna. Vid beredskap och krig skall ledningen inom civilförsvarsområdena
närmast tillkomma civilförsvarscheferna. Beträffande
den fredsmässiga civilförsvarsverksamheten (administrationen) har utredningens
bedömanden lett till det förslaget att den lokala och regionala
administrationen skall sammanföras hos länsstyrelserna.
Civilförsvarsområdena skall alltjämt vara den territoriella grunden för
det allmänna civilförsvaret. Med hänsyn till alt civilförsvarets
skadeavhjälpande organisation i stor utsträckning bygger på lokala (kommunala)
tillgångar beträffande personal och materiel in. in. bör den i princip
uppbyggas såsom eu lokal organisation. Dess främsta uppgift blir att lämna
omedelbar hjälp till den ort, för vars skydd den närmast är avsedd.
Även om, såsom utredningen föreslår, det lokala civilförsvaret effektiviseras
genom en förbättrad och på väsentligheter inriktad utbildning och
genom väl tillgodosedd utrustning, kan ändock det lokala civilförsvaret icke
ges kapacitet för alla tänkbara situationer. Det har därför synts utredningen
vara nödvändigt att inom det allmänna civilförsvaret tillskapa enheter, som
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
är avsedda för större (regionala) områden att insättas till hjälp åt det lokala
civilförsvaret. Dessa enheter, benämnda undsättningskårer, skall vara mera
allsidigt utrustade och utbildade än det lokala civilförsvarets enheter och
bestå av manskap med god fysisk kondition. Undsättningskårerna bör
rekryteras huvudsakligen bland män i de värnpliktiga åldrarna. Rätt att
förfoga över kårerna skall i första hand tillkomma länsstyrelsen.
I princip skall såsom hittills vid sidan av det allmänna civilförsvaret
enskilda åtgärder vidtagas genom vederbörande ägares försorg till
skydd för anläggningar och byggnader. Dessa åtgärder (verkskydd) skall
dock enligt utredningen främst avse mera betydande industrier och andra
anläggningar, vilkas skyddande från allmän synpunkt framstår såsom angeläget.
Beträffande särskilt skydd vid byggnader och anläggningar i övrigt
har utredningen funnit, att skäl icke längre föreligger att bibehålla eller än
mindre utbygga den nuvarande hemskyddsorganisationen. Det skydd för
befolkningen, som avsetts med denna organisation, bör enligt utredningens
uppfattning i stället grundas på principen, att varje enskild medborgare
vid beredskap och krig skall vara skyldig att när helst situationen så kräver
deltaga i räddningsverksamhet utan att i förväg vara direkt inskriven eller
uttagen för uppgiften (självskyddsverksamhet).
Utredningens uppfattning leder sålunda till att organisationsarbetet begränsas
till att avse allmänt civilförsvar och verkskydd. Enskilda människors
medverkan i räddningsverksamheten förutsättes kunna ske utan att
en organisation härför behöver uppbyggas i fredstid.
Den nya skadeavhjälpande organisationens uppbyggnad
bör enligt utredningen ske efter enhetliga grunder beträffande sammansättning,
dimensionering, utrustning och utbildning. Till ledning härför måste
finnas centralt utfärdade anvisningar. Samtidigt måste organisationen kunna
anpassas efter lokala förhållanden i erforderlig utsträckning.
Den minsta i organisationen ingående enheten utgöres enligt utredningens
förslag av gruppen. Bortsett från de regionala undsättningskårerna innefattar
förslaget ej någon fast indelningsgrund för att sammanföra två eller flera
grupper till större enheter under gemensamt befäl. I den mån behov av
sådant sammanförande föreligger, anser utredningen detta kunna ske utan
att förfarandet grundas på regler om en fast indelningsgrund. Det bör i
stället kunna ordnas av vederbörande civilförsvarsledning efter omständigheterna
med anlitande av tillgängligt befäl inom brandkår och polis samt
andra civilförsvarspliktiga, som i sin fredsmässiga yrkesutövning har arbetsledarefunktioner.
Utredningen erinrar om att benämningen tjänstegren enligt hittillsvarande
terminologi använts såsom uttryck för såväl verksamheten som den organisation,
som utövar verksamheten. Enligt utredningens uppfattning bör beteckningen
tjänstegren lämpligen avse endast själva verksamheten. För organisationen
ligger det enligt utredningen nära till hands att söka benäm
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
ningar med anknytning till begrepp, som vanligen förekommer i det civila
samhället, exempelvis inom brand- och polisväsendet i uttrycken brandkår,
poliskår etc. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det lämpligt att
införa benämningen kår såsom beteckning på de organisationsenheter som
handhar respektive verksamhetsgren. Organisationen kommer således att indelas
i kårer i den omfattning som påkallas med hänsyn till civilförsvarets
olika funktioner.
Utredningen anser, att den nya civilförsvarsorganisationen skall dimensioneras
efter de mest väsentliga arbetsuppgifterna för att vid beredskap och
krig allt efter omständigheterna utbyggas med personal för uppgifter av
sådan art, som icke kräver utbildning eller i fred anskaffad materiel. I
enlighet härmed har utredningen vid sina allmänna överväganden angående
civilförsvarets dimensionering ansett, att organisationen i regel kan begränsas
på landsbygden och i tätorter med mindre invånarantal än 5 000.
Härigenom möjliggöres, att resurserna koncentreras till orter för vilka riskerna
är mest påtagliga.
Vid dimensioneringen av den skadeavhjälpande organisationen har utredningen
stött sig på resultaten av s. k. stadsanalyser, som syftar till att ge en
konkret och realistisk uppfattning om olika stridsmedels verkan mot stadsbildningar
av olika struktur och befolkningsfördelning samt de åtgärder
av förebyggande och skadeavhjälpande natur, som kan och bör vidtagas för
att minska denna verkan. F. n. sker i flertalet länder de erforderliga bedömandena
av civilförsvarets åtgärder på grundval av dylika analyser.
Förutom de genom stadsanalyserna påvisade behoven måste de arbetsmarknadsmässiga
synpunkterna även i fortsättningen spela en stor roll vid
bestämningen av civilförsvarets personella omfattning. Civilförsvarsverksamheten
kräver enligt utredningen numera i betydande utsträckning, att
personalen förlägges ständigt utryckningsberedd under beredskap och krig.
Behovet av inskrivning av personal, som förutses bli ianspråktagen endast
för tillfälliga uppgifter, blir däremot betydligt mindre än vad man tidigare
beräknat. Utredningen har utformat sina organisationsförslag med utgångspunkt
härifrån samt med kännedom om personaltillgångarna inom länen och
hittillsvarande erfarenheter av personalrekryteringen inom civilförsvaret.
Därvid har utredningen kommit till den uppfattningen att det beräknade
personalbehovet bör kunna tillgodoses såväl kvantitativt som kvalitativt, en
uppfattning som utredningen fått bestyrkt vid överläggningar i frågan med
arbetsmarknadsstyrelsen.
Enligt utredningens uppfattning måste civilförsvarsverksamheten bygga
på alt hjälp lämnas från närliggande civilförsvarsområden och de föreslagna
undsättningskårerna samt att bistånd, då dispositionerna så medger,
lämnas av militära förband. Härtill kommer den visserligen svårbedömbara
men betydelsefulla hjälpverksamhet, som kan åstadkommas inom självskyddets
ram.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
Bestämmande för utredningens uppfattning om ramen för civilförsvarsorganisationen
har till sist även varit kostnaderna för att bygga upp den. Utredningen
har ansett det vara viktigare att åstadkomma en organisation,
som inom ramen för tillgängliga medel kan fullt godtagbart utrustas, utbildas
och administreras för sina uppgifter, än att sikta till en större men från
många synpunkter bristfälligare organisation. Erfarenheterna har med all
tydlighet visat, att tilltron till organisationen och dess ändamålsenlighet
allvarligt rubbas, om den misstanken vinner insteg, att civilförsvaret är mer
en pappersorganisation än en organisation som personellt och materiellt
har ett verkligt innehåll.
Med hänsynstagande till alla här nämnda förhållanden föreslår utredningen
en civilförsvarsorganisation, som är personellt mindre än den hittills
tänkta men ändock förutsättes bli starkare.
Kvalitativt anses den nya organisationen bli starkare därigenom att den
grundas på ett mer begränsat och lämpligare personurval än tidigare och
att den genom att numerären hålles nere kan bättre utbildas, utrustas och
administreras. I detta sammanhang påpekar utredningen, att den tidigare
tänkta organisationen långt ifrån kunnat rekryteras i avsedd omfattning.
I verkligheten är därför den kvantitativa skillnaden mellan den tidigare organisationen
och den av utredningen föreslagna icke så stor som jämförelsesiffrorna
enligt planerna ger vid handen.
För att trygga planmässigheten i uppbyggnadsarbetet finner utredningen
nödvändigt, att civilförsvarsorganisationens omfång för
riket i personellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av
statsmakterna. Det bör därefter ankomma på civilförsvarsstyrelsen
att efter länsstyrelsernas hörande bestämma fördelningen av personal och
materiel mellan de olika länen.
En betydelsefull del av civilförsvarsorganisationen utgöres av de organ som
i fred skall handha planläggning och administration av civilförsvarets verksamhet.
De förslag avseende administrationen, som utredningen
framlägger, grundar sig på undersökningar utförda av statens organisationsnämnd.
Av dem framgår, att den nuvarande organisationen varit otillräcklig
samt att den måste rationaliseras och effektiviseras.
För att åstadkomma detta bör enligt organisationsnämndens och utredningens
uppfattning det hittillsvarande systemet med små lokala förvaltningsenheter
frångås och större administrationsenheter än de nuvarande
civilförsvarsområdena bildas. En förutsättning för bättre administrativa
förhållanden är även att civilförsvaret såväl centralt som regionalt tillföres
kvalificerad personal i erforderlig omfattning för arbetsuppgifterna.
Personalen bör beredas bättre anställningsformer än f. n. och ges en mot
arbetsuppgifterna svarande löneställning.
Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1959
57
Remissyttrandena
I remissvaren godtages i allmänhet utredningens grundläggande
synpunkter på civilförsvarets organisation. Man är sålunda
i princip ense om att civilförsvaret alltjämt bör vara en civil organisation,
uppbyggd på lokal grund men med ökade möjligheter till bistånd av
regionala enheter. Man ansluter sig i allmänhet också till utredningens förslag
att civilförsvarsorganisationens omfång för riket i personellt och materiellt
hänseende skall prövas och fastställas av statsmakterna. I flera remissvar
framhålles i detta sammanhang, att organisationen icke bör bindas
på sådant sätt, att anpassningen till den vidare utvecklingen försvåras.
Civilförsvars styrelsen finner sig i huvudsak kunna godtaga den föreslagna
organisationen dock med vissa i yttrandet närmare angivna förbehåll. Bland
annat anser styrelsen, att utredningen i sina förslag inte tillräckligt beaktat
behovet av skydd på landsbygden mot verkningarna av kärnvapen. Styrelsen
framhåller vidare, att organisationen icke får bindas i detalj genom
statsmakternas beslut. Detta gäller såväl antalet kårer som dessas arbetsuppgifter,
personalsammansättning, arbetssätt, benämningar m. m. Statsmakternas
beslut bör ha karaktären av allmänna riktlinjer för civilförsvarets
fortsatta utveckling samt innebära att en fast utgångspunkt skapas och en
allmän inriktning ges för planläggningsarbetet. Inom en fastställd organisations-
och kostnadsram måste möjligheter finnas för de planläggande organen
till nödvändiga, av den tekniska utvecklingen tid efter annan betingade
ändringar. Ett fastställande av organisationens ram kräver dock ett studium
av förutsättningar, arbetssätt m. in. Styrelsen förklarar att utredningens
detaljerade penetrering av dessa förhållanden kan bli till betydande nytta
för de framtida ställningstagandena.
Överbefälhavaren anser det lämpligt, att civilförsvarsorganisationens omfång
i stort fastställes av statsmakterna och att kostnadsmässigt en fast utgångspunkt
skapas för planläggningsarbetet. Stadsanalysernas värde som
underlag vid överväganden beträffande civilförsvarsorganisation och åtgärder
anser överbefälhavaren vara odiskutabelt. Han finner även att det utrymningsläge,
som utredningen utgått från vid sina beräkningar av organisationen,
varit en väl vald utgångspunkt. Överbefälhavaren berör även frågan
om civilbefälhavarens ställning i civilförsvarssammanhang och framhåller
att denna instans, såsom hittills varit avsett, måste ges erforderliga ledningsbefogenheter
inom civilförsvaret. Detta är av betydelse icke minst för
militärbefälhavarnas samverkan med de civila myndigheterna.
Till de allmänna principerna för civilförsvarets framtida organisation,
som uppdragits av utredningen, ansluter sig i huvudsak jämväl slatspolisintendenten,
riksbrandinspektörcn, arbetsmarknadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
riksnämndcn för ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavarna i
riket, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt,
i vad berör vederbörande myndigheters verksamhet, även socialstyrelsen,
58
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
veterinärsiyrelsen, sjöfartsstyrelsen, riksarkivet, riksbibliotekarien, riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum samt nationalmuseum.
Nödvändigheten av att arbetsuppgifterna för civilförsvarsorganisationen
och ansvarsfördelningen klart fixeras framhålles särskilt av statens organisationsnamnet.
Såvitt nämnden kunnat finna innebär utredningens förslag
en lämplig avvägning av arbetsuppgifterna och en klar gränsdragning av
ansvarsfördelningen mellan civilförsvaret och andra samhällsorgan. Organisationsnämnden
instämmer i utredningens förslag, att det för att trygga planmässigheten
i uppbyggnadsarbetet är nödvändigt, att civilförsvarsorganisationens
omfång prövas och fastställes av statsmakterna.
Sistnämnda synpunkt understrykes också av överståthållarämbetet, som
finner den nuvarande civilförsvarsorganisationen i synnerligt behov av översyn.
Sedan flera år har det för överståthållarämbetet varit uppenbart att inom
Stockholms civilförsvarsområde differensen mellan den enligt organisationsplanen
avsedda och den för närvarande med befintliga personal-, materieloch
förläggningstillgångar mobiliserbara skadeavhjälpande organisationen
är högst avsevärd. Beredskapsvärdet av organisationen har sålunda varit
betydligt lägre än vad organisationsplanen skulle kunna ge anledning att
förmoda. Sedan mobiliseringsplan numera färdigställts i de mest betydelsefulla
avsnitten, nar ett exakt mått erhållits på nämnda differens mellan planlagd
och mobiliserbar organisation. Genomgång av materielläget har visat,
att behovet av en anskaffningsplan för civilförsvarets samlade materielbehov
är trängande. Överståthållarämbetet anser, att utredningens förslag att civilförsvaret
skall få en fast organisation med en av statsmakterna fastställd
ram i såväl personellt som materiellt hänseende utan tvekan bör genomföras.
En dylik ram är nödvändig för att uppbyggnaden skall kunna ske på
ett rationellt sätt och under en bestämd tidsperiod. Det av utredningen antagna
utrymningsläget utgör en godtagbar grund för bedömandet av den
skadeavhjälpande organisationens uppgifter och omfattning. Det vore säkerligen
verklighetsfrämmande, om civilförsvarets skadeavhjälpande enheter
dimensionerades under antagande av att de icke skulle behöva träda i verksamhet
förrän slutlig utrymning kunnat genomföras.
Länsstyrelserna biträder i allmänhet utredningens principförslag rörande
den framtida civilförsvarsorganisationens huvuddrag och godtager utgångspunkterna
för bedömningen av organisationens omfattning samt anser statsmakternas
prövning härav erforderlig. Allmänt anses att förslaget med vissa
justeringar kan läggas till grund för ett principbeslut om den blivande civilförsvarsorganisationen.
Länsstyrelsen i Stockholms län är dock av den uppfattningen, att utredningens
förslag missgynnar landsbygden och mindre orter, där befolkningen
kan bli starkt ökad genom inkvartering i anledning av utrymning, men
där skyddsanordningar av skilda slag i allmänhet torde saknas. Ett bombanfall
där skulle därför kunna få förödande verkningar med betydande för
-
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
luster av människoliv. Organisationen bör fördenskull göras flexibel med
tanke på de strukturförändringar, som kan ske inom samhället i krig på
grund av mera omfattande utrymning, risker för invasion och ockupation
etc. Vad gäller organisationens dimensionering och grunderna härför, anser
länsstyrelsen utredningens strävan att utnyttja tillgängliga resurser för att
skapa en visserligen personellt mindre men ändock i realiteten starkare civilförsvarsorganisation
realistisk.
Liknande uppfattning i sist berörda avseende har länsstyrelserna i Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Södermanlands län. Sistnämnda länsstyrelse
har genom att i länet sedan år 1955 bedrivits försöksverksamhet med en
organisation ungefär motsvarande den av utredningen föreslagna på ett särskilt
sätt kunnat jämföra denna med eljest gällande civilförsvarsorganisation.
Betydelsen av att uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen grundas
på en långsiktig planering och ett målmedvetet uppbyggnadsarbete enligt
av statsmakterna fastställda grunder framhålles av länsstyrelsen i Uppsala
län. Länsstyrelsen kan med hänsyn till budgetära synpunkter godta
den av utredningen föreslagna organisationen men endast som en beredskapsorganisation
i fred, vilken kan utgöra stommen i en effektiv krigsorganisation.
Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar som ett allmänt omdöme om
förslaget alt det utmärkes av en realistisk bedömning av förefintliga resurser
och en strävan att tillvarataga alla möjligheter till samverkan mellan
olika organ. Förslaget är därför väl ägnat att läggas till grund för uppbyggandet
av ett civilförsvar av god kvalitet. Länsstyrelsen anser emellertid
att stadsanalyserna alltför generellt lagts till grund för utredningens förslag.
Stadsanalyserna utgör visserligen enligt länsstyrelsen en värdefull
utgångspunkt för teoretiska studier angående möjligheterna till skadebekämpning
men kan icke ensamma läggas till grund för ett beslut om den
skadeavhjälpande organisationens uppbyggnad. Innan olika alternativ närmare
prövats vid spel och övningar kan det icke vara möjligt att säkert
bedöma den föreslagna organisationens lämplighet.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt, om de hittills
utförda analyserna är tillfyllest för att ge civilförsvaret en definitiv personalram.
Länsstyrelsen anser det också vara tvivelaktigt om man som utredningen
gjort kan utgå från genomförd beredskapsutrymning, då organisationens
omfattning och uppgifter bedömes. Principiellt borde enligt länsstyrelsens
mening det svåraste läget, nämligen att någon utrymning icke
påbörjats, ha legat till grund för organisationsförslaget.
Sistnämnda tveksamhet delas av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen
är medveten om att, relativt sett, den nuvarande organisationen
i vissa avsenden är alltför stor och administrativt svårbemästrad. Detta
beror emellertid till stor del på alt medel icke anvisats till en administration,
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
som motsvarar den anbefallda organisationen. Några avgörande svårigheter
att rekrytera personalen har icke funnits inom länet. Enligt länsstyrelsens
mening bör de synpunkter utredningen anlagt vara vägledande vid utformningen
av den nya organisationen men de får icke vara avgörande. Länsstyrelsen
är icke överens med utredningen om lämpligheten av att begränsa
organisationen i så stor utsträckning som föreslagits, när det gäller tätorter
med mindre än 5 000 invånare och landsbygd.
I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Västerbottens län, som framhåller
att tätorterna i de norrländska glesbygderna i regel är viktiga
produktions- och kommunikationscentra och därför aktuella mål vid hemortsbekämpning.
De tider inom vilka olika bereds k apsgrader skall
vara intagna bör enligt civilförsvarsstyrelsen framgå av beredskapsbestämmelserna.
Styrelsen erinrar om att i civilförsvarskungörelsen tidigare
ställts vissa krav härpå men att bestämmelsen i fråga borttagits. Detta är
enligt civilförsvarsstyrelsen otillfredsställande. Styrelsen anför vidare härom.
Vid uppbyggande av en organisation måste anges vilka krav som ställs
på den. Beredskapskraven har en grundläggande inverkan på hur organisationen
skall utformas, i vilken utsträckning materiel bör anskaffas, utbildning
bedrivas med mera. Det är sålunda olämpligt att bygga upp en civilförsvarsorganisation
utan att ha fastställt kraven på hur snabbt olika beredskapsgrader
skall kunna intagas. Omvänt är det också så, att i ett kritiskt
skede, inför en främmande makts hot om betvingelse från luften, statsmakterna
måste veta vilka krav de kan ställa på civilförsvaret och i vilken
mån civilförsvaret kan förväntas lösa de uppgifter, som ställs på det i ett
sådant läge.
Civilförsvarets beredskap i vad avser den skadeavhjälpande organisationen
måste svara mot den övriga delen av vårt luftförsvar. En viss del
av detta hålls i ständig beredskap, medan man för övrig del eftersträvar
kortast möjliga mobiliseringstid. Genom lokal rekrytering, ändamålsenlig
förrådshållning och väl planlagda mobiliseringsförberedelser har det visat
sig, att det lokala militära markförsvaret kan hålla en beredskap på 24
timmar. Efter denna tidpunkt är det grupperat och stridsberett för att motstå
ett fientligt anfall. Även om det skulle finnas önskemål att hålla eu
högre beredskap på civilförsvarets skadeavhjälpande enheter, torde kanske
en beredskapstid på 24 timmar få anses vara tillfredsställande. Civilförsvarets
skadeavhjälpande organisation bör sålunda kunna verka till full
effekt 24 timmar efter order. Dess beredskap torde då bli jämförlig med den
militära beredskapen. För att uppfylla detta krav måste man satsa förhållandevis
mera i de större orterna än i de mindre.
Civilförsvarets beredskap för att kunna genomföra en snabbutrymning
måste sättas så hög som möjligt. Hela utrymningsorganisationen bör kunna
verka i full kapacitet senast 4—6 timmar efter order. Viss del av verksamheten
måste vara igång redan tidigare. Även en beredskapsutrymning måste
kunna påbörjas snabbt, främst ur psykologisk synpunkt och för att hindra
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959
panik. Organisationen för detta slag av utrymning torde dock inte behöva
verka till full kapacitet förrän cirka 8 timmar efter order.---Krav
på hög beredskap måste också ställas ifråga om skyddsåtgärder mot radioaktiv
beläggning, giftgas samt biologisk krigföring.
Civilförsvarsstyrelsen, som finner det vara ett allvarligt förbiseende av
civilförsvarsutredningen att inte bedöma vilka krav som måste ställas på
civilförsvarets organisation, utbildning in. m. med hänsyn till erforderlig
beredskap, föreslår att civilförsvarskungörelsens bestämmelser om beredskapsgraderna
överses. Det bör därvid bl. a. övervägas, om inte en särskild
beredskapsgrad skall finnas, som medger omedelbart igångsättande av
snabbutrymning och beredskapsutrymning.
Liknande synpunkter i fråga om en närmare bestämning av beredskapsgrader
anföres av överbefälhavaren och Sveriges civilförsvarsförbund.
Beträffande utredningens förslag att civilförsvarsorganisationen på grund
av sin allmänna karaktär skall vara en i princip obeväpnad organisation
har delade meningar anförts.
Enligt civilförsvarsstyrelsens mening bör civilförsvaret på grund av sin
allmänt humanitära karaktär vara en i princip civil och icke beväpnad
organisation. Den omständigheten att vårt civilförsvar inrymmer beväpnad
personal med stridsuppgifter inverkar utan tvekan försvårande på möjligheterna
att bereda det svenska civilförsvarets personal en skyddad ställning.
I intet annat land än Sverige inrymmer civilförsvaret — såvitt styrelsen
har sig bekant — beväpnad personal med stridsuppgifter.
Civilförsvarsstyrelsen har från dessa utgångspunkter för sin del icke
något att erinra mot den av utredningen föreslagna ändringen i kungörelsen
om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän, såvitt avser personal inom
det allmänna civilförsvaret. I fråga om hemvärnsmäns medverkan i verkskyddet
anses däremot folkrättsliga hinder icke möta mot att hemvärnsmännen
tjänstgör i civilförsvaret under tid, då de icke tages i ansprak för
militära uppgifter.
Bland de remissinstanser, som uttalat sig mot att låta beväpnade delar
ingå i civilförsvaret eller eljest förse civilförsvar spersonalen med vapen,
märks även länsstyrelsen i Kopparbergs län samt landsorganisationen, centralförbundet
Folk och Försvar och Sveriges civilförsvarsförbund. Sistnämnda
organisation anför beträffande argumenten för och emot utredningens
ställningstagande, såvitt avser de föreslagna undsättningskårernas beväpning,
följande.
Förbundet finner att avsaknaden av beväpning avsevärt kan fördröja
eller förhindra insats av understödskår. Några få man, beväpnade med
automatvapen, kan hejda en kårs förflyttning. Visserligen kan man i eu del
fall räkna med att hemvärn eller annan militär trupp ingriper efter någon
tidsfrist. Fördröjningen jämte eventuella förluster av personal och materiel
kan dock medföra alt styrkan inte med framgång kan sättas in i skadcbckämpningcn.
Man måste också ha möjligheter all bevaka och iörsvara
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959
kårernas förläggningar. -— --Det måste betraktas som orimligt att det
militära försvaret, samtidigt som det avstår vapenutbildade värnpliktiga,
skulle nödgas avdela särskilda militära styrkor som skyddstrupp för av värnpliktiga
sammansatta civilförsvarsstyrkor. Frågan har också en psykologisk
aspekt. Medvetandet hos personalen om riskerna för angrepp både i förläggningar
och under förflyttning måste inverka nedsättande på motståndsanda
och vilja till insats, därest den icke har ett vapen, i synnerhet som
det här är fråga om vapenutbildad personal.
För alternativet att icke beväpna kårerna talar folkrättens bestämmelser
att personal, som inte tillhör krigsmakten, icke äger rätt att med vapen
ingripa mot fientliga soldater. Förbundet har funnit detta argument så
starkt att förbundet stannat för att understödskårerna ■— därest de uiformas
som en civil organisation — icke skall vara beväpnade.
Överbefälhavaren avvisar utredningens förslag att kungörelsen om värnpliktiga
hemvärnsmän och driftvärnsmän ändras så att den icke avser personal
som erhållit uppskov för tjänstgöring i civilförsvaret. Även om civilförsvaret
skall vara en i princip icke beväpnad organisation, har vi
enligt överbefälhavaren icke råd att avstå från uppskovsvärnpliktigas
tjänster som värnpliktiga hemvärns- eller driftvärnsmän. Värnpliktiga med
uppskov för tjänst i civilförsvaret bör jämföras med sådana, som har uppskov
för tjänst i industrier e. d. Samma form för deras användning för
strid, dvs. placering i det värnpliktiga hemvärnet, är tillämpbar. Bakgrunden
för ifrågavarande kungörelse var en strävan att ge större omfattning
åt hemortsförsvaret och möjliggöra för den enskilde att medverka
vid försvaret av sin arbetsplats. Man kan ej heller bortse från att folkets
värnkraft måste uttagas till det yttersta — detta icke minst inför möjligheten
av att ett yttre angrepp kombineras med inre kuppförsök. I samma
mån som civilförsvarets ledningsorgan m. in. icke själva kan ombesörja
eget skydd mot femtekolonnare, fallskärmshoppare osv. måste särskilda
militära styrkor avdelas härför. Detta överensstämmer inte med vad som
tillämpas vid verk, myndigheter, företag in. fl. vilka ombesörjer eget självskydd.
Det hör också beaktas att den militära sjukvårdspersonalen är utrustad
med självförsvarsvapen utan att detta anses bryta mot allmänna
konventioner.
Överbefälhavaren anser, att undsättningskårernas brist på beväpning ofta
torde komma att medföra, att de icke kan lösa sina uppgifter. Utvecklingen
går mot att det framtida kriget alltmera får formen av ett ytkrig. Detta
innebär, att undsättningskårerna under sin verksamhet mycket väl kan stöta
samman med fientliga avdelningar, även om de icke är grupperade i sådan
del av landet, som är särskilt utsatt för invasionshot. Tillgången på militära
förband medger normalt icke att sådana avdelas för skydd och bistånd
åt kårerna. Som regel kan militära förband icke heller insättas så snabbt,
att en hejdad undsättningskår når sitt mål inom erforderlig tid. Överbefälhavaren
påpekar också undsättningskårernas känslighet för flyganfall.
63
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
Avsaknaden av varje slag av luftvärn gör kolonnerna under förflyttning
till oskyddade mål för det fientliga flyget, vilket kommer att medföra förluster.
Överbefälhavaren anser det även från psykologisk synpunkt ytterst
olyckligt att icke förse den i undsättningskårerna ingående, till huvuddelen
vapenutbildade och vapenföra personalen med de vapen, som personalen
enligt överbefälhavarens uppfattning behöver för att kunna lösa sin uppgift.
På grund av det anförda finner överbefälhavaren det nödvändigt att
undsättningskårerna beväpnas.
Civilbefälhavarna anför delvis samma synpunkter som överbefälhavaren
beträffande faran för menliga psykologiska återverkningar av att undsättningskårerna
står obeväpnade i lägen, då försvar erfordras. Den manliga
personalen bör därför enligt civilbefälhavarna beväpnas och bestämmelserna
om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän bör tillämpas på kårernas
värnpliktiga uppskovspersonal. Om folkrättsliga regler anses utgöra bestämt
hinder mot beväpning av undsättningskårerna, talar enligt civilbefälhavarnas
mening starka skäl för att kårerna inordnas i krigsmakten, självfallet
med bibehållande av de av utredningen föreslagna uppgifterna. Även
i sådant fall anser civilbefälhavarna dock att kårerna skall organiseras och
utrustas samt personalen utbildas genom civilförsvarsmyndigheternas försorg
och vid krig stå till dessa myndigheters förfogande. Liknande uttalande
göres av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Departementschefen
Enligt civilförsvarsutredningens förslag till organisation för civilförsvarets
förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet skall det alltjämt finnas
ett allmänt civilförsvar, uppbyggt på grundval av en indelning av riket
i civilförsvarsområden och med lokal anknytning till kommunerna. Denna
lokala organisation skall emellertid ges en betydligt mindre omfattning
än enligt hittillsvarande planer. Utredningen har funnit detta nödvändigt
bl. a. av det skälet, att personalen under beredskap och krig måste hållas
ständigt utryckningsberedd i en tidigare icke förutsedd utsträckning. En
grundtanke i utredningens förslag är därför, att i organisationen skall inskrivas
endast sådan personal, som för att kunna fullgöra sina uppgifter
måste ha särskild utbildning i fred, samt att organisationen skall dimensioneras
blott för att tillgodose de väsentligaste behoven.
Utredningen är på det klara med att en på detta sätt uppbyggd lokal
organisation inte ensam kan bemästra alla uppkommande situationer utan
i sin skadeavhjälpande verksamhet är beroende av att kunna erhålla bistånd.
Sådant skall enligt utredningens förslag kunna lämnas dels av det
lokala civilförsvaret i angränsande civilförsvarsområden och dels av regionala
undsättningskårer, som upprättas inom det allmänna civilförsvaret.
Denna regionala organisation, som innebär den väsentligaste nyheten i för
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1959
slaget, avses skola rekryteras så gott som uteslutande bland män i de
värnpliktiga åldrarna, vilka ges en grundlig utbildning och träning i räddningsverksamhet.
Vid sidan av det allmänna civilförsvaret skall enligt utredningen fortfarande
finnas en skadeavhjälpande organisation — verkskydd — avsedd för
särskilda anläggningar och byggnader. Även för denna organisation skall
den principen gälla, att endast sådan personal inskrives, som behöver ges
särskild utbildning i fred. Från denna utgångspunkt har utredningen funnit,
att verkskyddens personella omfattning kan begränsas. Vidare anser utredningen,
att någon hemskyddsorganisation inte längre erfordras. Utan inskrivning
i hemskydd skall det dock åligga varje civilförsvarspliktig, som
inte tages i anspråk för särskilda uppgifter, att under beredskap och krig
deltaga i räddningsarbete var helst situationen så kräver.
Till de sålunda återgivna grunddragen i utredningens förslag till organisation
för civilförsvaret kan jag ge min fulla anslutning. Särskilt värdefullt
i förslaget anser jag vara, att organisationen begränsats så att rekryteringen
av lämplig personal underlättas och denna kan ges god utbildning
och utrustning, samt att organisationen får en sådan uppbyggnad att dess
resurser kan utnyttjas effektivt.
Den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen avser jag att
behandla i följande avsnitt. I förevarande sammanhang skall jag blott upptaga
vissa spörsmål av principiell betydelse för organisationen i dess helhet.
Först vill jag då anföra ytterligare några synpunkter beträffande organisationens
omfattning.
Utredningen har föreslagit att den skadeavhjälpande organisationen skall
dimensioneras med utgångspunkt från att, när organisationen kan behöva
träda i verksamhet, beredskapsutrymning av de icke förvärvsarbetande
befolkningsgrupperna skett och planerad omflyttning genomförts av befolkningen
i särskilt riskfyllda områden. Denna förutsättning för dimensioneringen
bär allmänt godtagits av remissinstanserna och för egen del
anser jag den realistisk. Med hänsyn till våra personella och materiella
resurser synes det icke möjligt att anpassa den skadeavhjälpande organisationen
efter det svåraste läget, nämligen att någon utrymning inte hunnit
påbörjas före anfallet. Å andra sidan skulle det innebära alltför stort
risktagande att utgå från att slutlig utrymning genomförts dessförinnan.
Jag finner sålunda den valda utgångspunkten innefatta en rimlig avvägning
mellan tänkbara behov och våra möjligheter att tillgodose dem.
För att säkerställa att uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen sker
planmässigt anser utredningen nödvändigt att organisationens omfång i
personellt och materiellt hänseende fastställes av statsmakterna. Denna
uppfattning, som delas av flertalet remissinstanser, vill jag biträda. Endast
på detta sätt synes det mig möjligt att få erforderlig fasthet i organisationen.
En del remissinstanser har i detta sammanhang framhållit, att
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 105!)
organisationen inte bör genom statsmakternas beslut bindas så att en anpassning
till utvecklingen försvåras. Med anledning härav vill jag uttala,
att min avsikt blott är, att ramen för organisationen skall läggas fast och
allmänna riktlinjer uppdragas för organisationens uppbyggnad, varefter det
får ankomma på civilförsvarsmyndigheterna att inom den fastställda ramen
och enligt de närmare föreskrifter som kan erfordras utforma organisationen
på ändamålsenligaste sätt. En sådan ordning är särskilt nödvändig
nu, när de föreslagna organisatoriska nyheterna ännu icke blivit tillräckligt
prövade.
Under remissbehandlingen har överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen
och Sveriges civilförsvarsförbund anfört, att de tider, inom vilka
civilförsvaret skall kunna intaga olika beredskapsgrader
också bör fastställas. Det är enligt min mening en viktig fråga
som här tagits upp. I sakens natur ligger, att civilförsvarets mobiliseringsberedskap
bör svara mot beredskapen för vårt luftförsvar eller, när det gäller
utrymningsorganisationen, vara ännu högre. Emellertid föreligger f. n.
icke tillräckligt underlag för en bedömning av vilka konsekvenser med
avseende på den nya organisationen som ett fastställande av mobiliseringsberedskapen
skulle få. Med hänsyn härtill torde det tills vidare få ankomma
på civilförsvarsstyrelsen att meddela föreskrifter rörande tider för organisering
av olika slag av enheter. Strävan bör därvid givetvis vara att ernå
en så hög beredskap, som de vid varje tidpunkt förefintliga tillgångarna på
materiel och utbildad personal medger. Därest särskilda åtgärder anses erforderliga
för att nöjaktiga beredskapstider skall kunna upprätthållas, torde
civilförsvarsstyrelsen ha att inge förslag härom i vanlig ordning.
Slutligen skall jag i detta sammanhang också upptaga frågan om civilförsvarsorganisationens
beväpning.
En del remissinstanser, framför allt överbefälhavaren och civilbefälhavarna,
har kritiserat utredningens ståndpunkt, att civilförsvaret bör vara
en obeväpnad organisation. Därvid har man särskilt framhållit, att civilförsvarets
enheter och i synnerhet undsättningskårerna ofta icke torde
kunna lösa sina uppgifter, om de icke beväpnas, eftersom militära styrkor
icke kan avdelas för att ombesörja skyddet av civilförsvarsenheterna mot
femtekolonnare och luftlandsatta fiender.
För egen del vill jag betona, att civilförsvaret är och alltjämt skall vara
en civil organisation, som så långt möjligt bör ges en rent humanitär inriktning.
Man bör nämligen från folkrättsliga synpunkter söka undvika att
tilldela civilförsvarets enheter stridsuppgifter. I föregående avsnitt har jag
måst konstatera, att avsteg från denna princip tills vidare får göras, såvitt
avser civilförsvarspolisen. Framför allt vid fullgörandet av bevakningsuppgifter
måste nämligen denna kår vara beredd att upptaga strid. Civilförsvarspolis
skall enligt utredningens förslag också ingå i undsättningskår
för att bevaka dess depå och vid kårens förflyttning skydda den mot sa5
— Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 11 i
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
botage och mot anfall av enstaka fientliga soldater eller patruller. Enligt min
mening bör undsättningskårens övriga del inte ha någon stridsuppgift. Utöver
vad jag nu anfört vill jag framhålla, att en beväpning av civilförsvaret
— vilka vapen som skulle komma i fråga är oklart men överbefälhavaren
har i detta sammanhang t. o. in. nämnt luftvärn — skulle medföra
krav på utbildning och övning av personalen i vapnens bruk och skötsel,
vilket allt skulle inkräkta på den tid som står till förfogande för att göra
personalen skickad att lösa de egentliga civilförsvarsuppgifterna. Jag anser
alltså i likhet med utredningen, att civilförsvaret med förut angivna undantag
bör vara en obeväpnad organisation utan stridsuppgifter.
Av mitt nyssnämnda ställningstagande följer, att jag även delar utredningens
uppfattning att värnpliktiga som erhållit uppskov för tjänstgöring
i civilförsvaret icke under sådan tjänstgöring bör vara skyldiga att jämväl
tjänstgöra i hemvärnet. Dock synes hinder icke böra möta mot att verkskyddets
personal jämväl tjänstgör som hemvärns- eller driftvärnsmän.
5. Det allmänna civilförsvaret
A. Lokalt civilförsvar
Nuvarande organisation
För den lokala ledningen av civilförsvaret indelas riket i civilförsvarsområden.
Den nuvarande indelningen grundar sig på den principiella uppfattningen,
att ledningen bör utövas av polischeferna och att civilförsvarsadministrationen
lokalt lämpligen anknytes till polischefsdistrikten. Också
med hänsyn till kommunernas medansvar i civilförsvaret har polischefsdistrikten
befunnits vara en i princip lämplig indelningsgrund.
Det lokala allmänna civilförsvaret omfattade enligt planerna den 1 juli
1956 i hela riket 440 696 personer. På de olika verksamhetsgrenarna fördelade
sig det allmänna civilförsvarets personal såsom framgår av följande
uppställning.
Ledningen............................. |
..... 15 341 |
Ordnings- och bevakningstjänst ......... |
..... 45 429 |
Observations- och förbindelsetjänst....... |
..... 35 716 |
Brandtjänst ........................... |
..... 70 618 |
Teknisk tjänst ......................... |
..... 34 004 |
Gasskyddstjänst ....................... |
19 237 |
Sjukvårdstjänst ....................... |
..... 51 545 |
Utrymnings- och socialtjänst............. |
..... 90 no |
Undanförsel- och förstöringstjänst ....... |
..... 134 |
Block tjänst ........................... |
..... 78 562 |
440 696
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
67
Civil försvar sut redningens förslag
Utredningen
Enligt utredningen talar olika skäl för en övergång till större civilförsvarsområden
än f. n. Framför allt måste numera förutses att
hemortsbekämpning med atomvapen och civilförsvarsåtgärderna däremot
kommer att beröra större sammanhängande områden än vad man tidigare
räknat med. Initiativ och ledning måste avse sådana större områden och
civilförsvarsenheterna förläggas på tillräckligt avstånd från befarade anfallscentra.
Från dessa synpunkter anses de nuvarande civilförsvarsområdena
för små. Även planläggningen och genomförandet av utrymning enligt
de nya riktlinjerna synes kräva större territoriella handlingsområden
än vad de nuvarande civilförsvarsområdena erbjuder.
Här berörda förhållanden har medfört, att civilförsvarsområdena i stor
utsträckning sammanförts till kretsar. En lämplig princip anser utredningen
vara att i regel bilda civilförsvarsområden av de hittillsvarande civilförsvarskretsarna.
Det förslag utredningen framlägger innebär att antalet
civilförsvarsområden minskas från nuvarande 352 till 124.
Från administrationssynpunkt föreligger enligt utredningens mening icke
några hinder för att genomföra den föreslagna reformen. Av utredningen
och statens organisationsnämnd föreslagen regional administration av civilförsvaret
går väl att förena med övergången till större civilförsvarsområden.
Den från vissa synpunkter viktiga kontakten mellan civilförsvarschefer
och kommuner tryggas dels genom att civilförsvarsnämnd liksom hittills
skall handha kommuns uppgifter gentemot civilförsvaret, dels genom
att distriktschefer utses inom kommunerna för att biträda civilförsvarscheferna.
Polischeferna skall, envar inom sitt polisdistrikt, bibehållas vid
den omedelbara ledningen av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.
Utredningens förslag till indelning i civilförsvarsområden anknyter jämväl
till hittillsvarande praxis att civilförsvarsområde icke skall omfatta delar
av skilda län. Endast beträffande Stockholms och Göteborgs civilförsvarsområden
samt i viss mindre omfattning Trollhättans civilförsvarsområde
har utredningen på grund av särskilda förhållanden ansett det påkallat
att göra undantag från denna allmänna regel. I fråga om de båda förstnämnda
civilförsvarsområdena anför utredningen i huvudsak följande.
Stockholms civilförsvarsområde omfattar f. n. Stockholms stad samt av
Stockholms län städerna Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka ävensom
Saltsjöbadens köping. Vid de analyser, som utredningen låtit företaga beträffande
Stockholms civilförsvarsområde i avsikt att få underlag för ett
bedömande av de sannolika följderna av luftanfall med moderna vapen
över stockholmsområdet, har skadeverkningarna, om de svåraste vapnen
kommer till användning, visat sig få utbredning långt utanför Stockholms
civilförsvarsområdes nuvarande gränser. En följd härav är att utrymningsplanläggningen
och skyddsrumsbyggandet för stockholmsområdet numera
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959
avser såväl Stockholm som det område däromkring, som på ett ensartat
sätt beröres av anfallsverkningarna och skyddsåtgärderna mot dessa. Gränserna
för detta område går 2 ä 3 mil från stadens centrum, dvs. det område
som vanligen går under benämningen Stor-Stockholm.
Av nu berörda förhållanden framgår klart, att civilförsvarets verksamhet
i fråga om såväl planläggning som verkställighetsåtgärder i största möjliga
utsträckning bör kunna ledas enhetligt inom hela det ifrågavarande området.
I enlighet härmed föreslår utredningen att Stockholms civilförsvarsområde
skall omfatta Stor-Stockholm, dvs. dels Stockholms stad, dels de till de
inre och yttre förortsområdena hörande kommunerna i Stockholms län.
Även beträffande Göteborgs civilförsvarsområde har frågan om en utvidgning
av området aktualiserats av liknande skäl som i Stockholm. Med
hänsyn härtill har utredningen funnit, att Göteborgs civilförsvarsområde
hör omfatta nuvarande Göteborgs och Kungälvs civilförsvarskretsar av Göteborgs
och Bohus län, därvid även Tjörns civilförsvarsområde lämpligen tillföres
Göteborgsområdet, samt nuvarande Ale och Vättle civilförsvarsområden
av Älvsborgs län.
I de c i v i 1 f ö r s v a r s k å r er, i vilka det lokala civilförsvarets enheter
enligt utredningens förslag skall organiseras, utnyttjas i första hand det
civila samhällets fredsresurser, främst poliskårer och brandkårer. Vissa
civilförsvarskårer måste dock helt nyskapas, nämligen för räddningstjänst,
sjukvårdstjänst, utrymningstjänst och ledningstjänst, enär motsvarande
anknytning till fredsverksamhet saknas.
Ifråga om antalet kårer säger sig utredningen grunda sitt förslag på
vunna erfarenheter av den nuvarande organisationen, resultatet av gjorda
stadsanalyser samt inhämtade upplysningar om utländska krigserfarenheter.
Så långt detta ansetts möjligt har kårernas antal begränsats i syfte
att skapa förutsättningar för ett allsidigt utnyttjande av den inskrivna personalen
och därmed för personalbesparingar. Därigenom har utredningen
också kunnat tillgodose ett önskemål av utbildningsutredningen att organisationen
utformas så, att behovet av antalet utbildningsplaner begränsas.
Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen, att inom varje civilförsvarsoinråde
skall finnas sex civilförsvarskårer, nämligen bevakningskår,
beredskapsbrandkår, räddningskår, sjukuårdskår, utrymningskår och ledningskår.
Kårerna skall enligt utredningen uppbyggas på grundval av civilförsvarsplikt.
För att kårerna, så långt det är möjligt med utnyttjande av civilförsvarsplikt,
skall få kvalificerat högre befäl, särskilt inom ledningskåren,
föreslås en i jämförelse med nu gällande bestämmelser avsevärt ökad utbildnings-
och övningstid.
I syfte att ytterligare stärka krigsorganisationen och mobiliseringsberedskapen
föreslår utredningen, att vissa befattningshavare i civilförsvarets
regionala fredsadministration krigsplaceras i kvalificerade befälsbefattningar
i ledningskåren inom sådana civilförsvarsområden som innehåller
större städer (varmed utredningen i princip avser städer med minst 20 000
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
invånare) och att administrationspersonal i sin yrkesutbildning göres
skickad för dessa uppgifter.
Genom sitt organisationsförslag avser utredningen att skapa likformighet
i kårernas uppbyggnad samtidigt som en smidig anpassning till olika
situationer åstadkommes. Varje kår uppbygges enligt förslaget i princip
på grundval av en fast indelningsenhet, gruppen. Någon generell form för
att sammanföra grupperna till större enheter under gemensam ledning eller
för att uppdela grupp i mindre enheter föreslås ej. Tillfällig indelning i
större eller mindre enheter än grupp förutsättes emellertid kunna bli påkallad
i olika situationer. Det bör ankomma på den lokala civilförsvarsledningen
att disponera grupperna på det sätt situationen kräver.
För att underlätta ett tillfälligt sammanförande av grupper under gemensam
ledning skall gruppcheferna enligt utbildningsutredningens förslag få
sådan utbildning, att de blir skickade att leda 2—4 grupper i skadeavhjälpande
verksamhet. Möjligheten att sammanföra grupperna i större
enheter blir beroende av tillgången på befäl inom polis- och brandkårer
och på tekniskt utbildade arbetsledare, som genom sin yrkeskunnighet kan
vara skickade att leda större enheter. Tillgången på sådan personal växlar
i olika orter och kan därför icke utgöra underlag för en för riket enhetlig
indelningsgrund. I detta hänseende måste därför en anpassning ske till
lokala förhållanden.
Den föreslagna organisationen upptar ej biträdande eller ställföreträdande
gruppchefer och i regel ej heller ställföreträdare för annat civilförsvarsbefäl.
Det förutsättes att vid tillfälligt förfall för befäl dennes närmaste
man eller i förväg utsedd person tar ledningen. Hänsyn härtill har även
tagits av utbildningsutredningen i dess förslag, enligt vilket befäl skall
göras skickat att tillfälligt utöva närmast högre befäls funktioner. Gruppchefsfunklionerna
har dock bedömts kunna tillfälligt utföras av manskap
utan särskild gruppchefsutbildning.
I princip hör enligt civilförsvarsutredningen personal inskrivas i fred
främst för sådana befattningar, som anses kräva särskild civilförsvarsutbildning.
För att möjliggöra en snabb mobilisering måste dock inskrivning i
viss omfattning ske i fred även till befattningar, för vilka eivilförsvarsutbildning
icke ansetts erforderlig.
1 fråga om civilförsvarsorganisationens dimensionering
har utredningen som allmän princip utgått från att organisationen
skall anpassas efter de mest väsentliga arbetsuppgifterna för att vid beredskap
eller krig allt efter omständigheterna utbyggas med personal för uppgifter
av tillfällig eller enkel art, som icke kräver utbildning eller i fred
anskaffad materiel. Åtskilliga av de enkla och tillfälliga uppgifter, för vilka
inskrivning av personal i civilförsvaret hittills skett eller avsetts skola ske,
kan nämligen enligt utredningens bedömande lösas utan inskriven personal.
70 Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
Det lokala civilförsvarets organisation inom civilförsvarsområde (principskiss)
Civilförsvars chef Distrikts chefer -
Beredskaps brandkår -
Sjukvårdskår
Bevakningskår
Räddningskår
Ledningskår
Utrymningskår
Utrymningsgrupper
Inkvarteringsombud
Brandbefäl till förfogande
Brandgrupper
Fältorgan:
ledningschefer, depåer
Räddningsgrupper
Räddningsmän (för betjäning av tyngre
arbetsredskap)
Centrala ledningsorgan
(ledningscentraler):
ledningssektion, expertsektion, förvaltningssektion -
Polisbefäl till förfogande
Ordningsgrupper
Bevakningsgrupper
Förstärkningsstyrka
Förbandsstationer
Sorteringslag
Samaritgrupper
Förbandsplatser
Civilförsvarsambulanser
Bussambulanser
Läkarbilar
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 195!)
Tabell över de lokala civilförsvarskårernas personalbehov
71
Län |
Lednings- kårer |
Bevak- nings- kårer |
Bered- skaps- brand- kårer |
Rädd- nings- kårer |
Sjuk- vårds- kårer |
Utrym- nings- kårer |
Summa |
A............. |
2 200 |
5 000 |
2 600 |
5 600 |
4 100 |
2 200 |
21 700 |
B............. |
500 |
600 |
800 |
300 |
700 |
300 |
3 200 |
C............. |
600 |
800 |
800 |
600 |
900 |
400 |
4 100 |
D............. |
800 |
800 |
1 600 |
900 |
1 000 |
500 |
5 600 |
E............. |
1 100 |
1 500 |
2 200 |
1 400 |
1 800 |
800 |
8 800 |
F............. |
900 |
900 |
1 800 |
1 100 |
1 200 |
600 |
6 500 |
G............. |
600 |
500 |
1 100 |
400 |
500 |
300 |
3 400 |
H............. |
800 |
700 |
1 500 |
600 |
800 |
500 |
4 900 |
I.............. |
200 |
200 |
300 |
200 |
100 |
200 |
1 200 |
K............. |
500 |
500 |
1 000 |
500 |
700 |
400 |
3 600 |
L............. |
800 |
800 |
1 700 |
700 |
1 000 |
600 |
5 600 |
M............. |
1 700 |
2 500 |
3 500 |
2 200 |
3 100 |
1 300 |
14 300 |
N............. |
600 |
700 |
1 000 |
500 |
600 |
400 |
3 800 |
0............. |
1 500 |
3 200 |
2 700 |
3 900 |
2 700 |
1 300 |
15 300 |
P............. |
1 200 |
1 600 |
2 100 |
1 300 |
1 500 |
800 |
8 500 |
R............. |
900 |
800 |
1 300 |
700 |
900 |
600 |
5 200 |
S............. |
1 000 |
1 400 |
1 900 |
1 100 |
1 000 |
700 |
7 100 |
T............. |
800 |
2 000 |
1 600 |
1 200 |
1 300 |
500 |
7 400 |
U............. |
700 |
1 100 |
1 700 |
1 000 |
1 200 |
500 |
6 200 |
W............. |
1 100 |
1 400 |
1 500 |
700 |
1 300 |
700 |
6 700 |
X............. |
1 100 |
1 500 |
1 700 |
800 |
1 500 |
700 |
7 300 |
Y............. |
1 000 |
2 000 |
1 600 |
700 |
1 400 |
700 |
7 400 |
Z............. |
600 |
1 500 |
1 000 |
300 |
600 |
400 |
4 400 |
AC............ |
900 |
1 400 |
1 300 |
400 |
700 |
700 |
5 400 |
BD............ |
1 000 |
1 600 |
1 600 |
600 |
1 000 |
700 |
6 500 |
Summa för riket |
23 100 |
35 000 |
39 900 |
27 700 |
| 31 600 |
16 800 |
| 174 100 |
Som exempel namnes mottagandet av utrymd befolkning i inkvarteringskommunerna
samt mindre kvalificerad expeditionstjänst.
Viss begränsning av organisationens omfattning anser utredningen också
möjlig att vinna om man bygger på principen, att organisationens olika
delar skall bistå varandra i den mån så erfordras. Sålunda kan förutsättas,
att icke endast utrymningskårens personal medverkar vid utrymning och
inkvartering utan även personal, särskilt befälspersonal, inom andra kårer.
Vad gäller beräkningen i övrigt av personalbehovet framhåller utredningen,
att en dubblering eller tredubbling av gruppernas numerär på grund
av indelning i arbetsskift icke längre bör förekomma. Med tanke på behovet
av reserv- och avlösningspersonal har utredningen dock i vissa fall för
att öka gruppens uthållighet och så långt möjligt bevara dess prestationsförmåga
vid verksamhet av längre varaktighet, beräknat mer personal för
gruppen än vad funktionen eljest ger anledning till. I förhållande till den
tidigare indelningen i arbetsskift är denna metod mindre personalkrävande.
I enlighet med nu angivna allmänna synpunkter och med stöd av vidtagna
undersökningar uppskattar utredningen behovet av civilförsvarspliktig
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
personal i civilförsvarskårerna till sammanlagt högst 175 000 personer. Härvid
har hänsyn tagits till den inverkan, som de föreslagna regionala undsättningskårerna
kan antagas få på dimensioneringen av den lokala kårorganisationen.
Förslaget förutsätter, att civilförsvarskårer inom orter, som slutligt utrymts,
skall kunna förflyttas för verksamhet i andra civilförsvarsområden,
där förstärkning påkallas.
Det lokala civilförsvarets organisation enligt utredningens förslag åskådliggöres
av principskiss (sid. 70) och tabell (sid. 71) över det uppskattade
personalbehovet för länen och för riket.
Beträffande de olika kårernas organisation anför utredningen
följande.
Beuakningskårerna bildas av personal ur de kommunala ordningspoliskårerna
(polisbefäl och polismän) samt civilförsvarspliktiga, vilka icke är
anställda inom polisväsendet (civilförsvarspolismän).
Då det gäller ordningsuppgifter anser utredningen det lämpligt att liksom
hittills anknyta personalberäkningarna till den fredsmässiga ordningshållningspersonalens
numerär. Beträffande dimensioneringen av ifrågavarande
personal anför utredningen vidare.
Av lämplighetsskäl kan personal för ordningstjänst icke dimensioneras
så att den kan bemästra alla de ordningshållningsuppgifter, som vid särskilt
svåra tillfällen kan komma att belasta civilförsvaret. Vid toppbelastning
inom ett civilförsvarsområde bör det härav föranledda ökade personalbehovet
tillgodoses genom tillfälliga åtgärder. Dylika ågärder kan avse förstärkning
från angränsande civilförsvarsområden, anlitande av civilförsvarspolismän,
vilka inskrivits för bevakningsuppgifter men som vid det
aktuella tillfället icke är bundna av vakttjänstgöring (reservpersonal, vaktfri
personal), hjälp av militära förband (bl. a. hemvärn) eller av regionala
undsättningskårer samt anlitande av statspolispersonal och andra i civilförsvaret
ej inskrivna polismän.
För åtskilliga enkla ordningsuppgifter kan vidare anlitas befäl och manskap
inom de övriga civilförsvarskårerna. Det må härvid erinras om ati
åtskilliga av de ordningsuppgifter, som åvilar civilförsvaret, är av sådan art,
att uppgifterna lämpligen kan ombesörjas av personal, för vilken polismans
skydd och befogenhet samt beväpning skäligen ej behöver påfordras
(exempelvis kontroll av efterlevnaden av mörkläggningsbestämmelser, enklare
avspärrningar, vägvisning och annan handledning vid skyddsrum,
gruppstationer och härbärgen in. in.).
Utredningen har ej räknat med att särskild personal skall behöva inskrivas
för ordningshållning i allmänna skyddsrum. I befolkningsskyddsrum
förutsättes, att ordningshållning ombesörjes av där förlagda civilförsvarspolismän
eller annan civilförsvarspersonal.
Vid dimensioneringen av personal för ordningsuppgifter måste beaktas,
att de landsbygdskommuner, som enligt inkvarteringsplanläggningen har
att mottaga utrymd befolkning, därigenom kommer att få betydande folkökning.
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Med beaktande av sålunda angivna synpunkter och med stöd av undersökningar
av rekryteringsunderlaget i länen föreslår utredningen, att sammanlagda
antalet polismän och civilförsvarspolisnxän för civilförsvarets
ordningsuppgifter beräknas till två gånger det antal polismän i konstapelsgraden,
som inom varje polisdistrikt skall finnas för ordningsuppgifter i
fred. Härutöver skall i bevakningskårerna ingå inom polisväsendet anställt
ordningspolisbefäl, som är avsett att tagas i anspråk av civilförsvaret. Vid
beräkningarna bortses från statspolispersonal och ordningspolismän, som
utför stadigvarande utredningsuppdrag avsett att pågå även under beredskap
och krig.
Markbevakningen skall enligt utredningens förslag även i fortsättningen
vara uppdelad mellan krigsmakten och civilförsvaret. Enligt en av överbefälhavaren
år 1957 fastställd förteckning över skyddsföremål i riket är
personalbehovet i civilförsvaret för ifrågavarande uppgift 21 600 man,
erforderlig mobiliseringsreserv inräknad, dvs. en ökning med 2 900 jämfört
med tidigare behov. Utredningen har intet att erinra mot denna beräkning
av personalbehovet men framhåller att rekrytering av personal i planmässig
omfattning hittills icke kunnat ske. Fullgörandet för civilförsvarets
del av bevakningsuppgifter i den ökade omfattning, som 1957 års skyddsföremålsförteckning
medför, förutsätter därför enligt utredningen, att ytterligare
värnpliktig personal ställes till förfogande utöver de 6 000, vilka överbefälhavaren
medgivit få disponeras för ändamålet. Utredningen föreslår,
att civilförsvaret successivt övertager ifrågavarande bevakningsuppgifter
från krigsmakten i den utsträckning och i den takt tillgången på lämplig
personal medger. Intill dess ett sådant övertagande kan ske bör bevakningen
av berörda skyddsföremål utföras genom krigsmaktens försorg.
I bevakningskårerna ingår enligt utredningen följande personal:
kårinspektörer ...................... 370
polisbefäl till förfogande .............. 1 104
polismän (gruppchefer) .............. 2 365
civilförsvarspolismän:
gruppchefer ...................... 4 320
manskap .......................... 26 740
Summa för riket ca 35 000
Beredskapsbrandkårernas uppgift är att biträda i räddningsarbete och att
begränsa skador genom brand. Såsom hittills skall det sålunda ankomma på
civilförsvaret att ingripa mot brand och skada, som förorsakas av fientlig
verksamhet, samt att under krig och, i den mån Kungl. Maj :t förordnar
därom, vid krigsfara ingripa också mot brand eller skada som förorsakats
på annat sätt.
I civilförsvarsområden, som inrymmer tätort med minst 5 000 invånare,
74
Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1959
skall beredskapsbrandkår enligt utredningens förslag bestå av personal ur
de kommunala yrkes- och borgarbrandkårerna (brandbefäl och brandmän),
förstärkt med dels vapenfria värnpliktiga, som krigsplacerats i civilförsvaret
(värnpliktiga brandmän), dels inskrivna civilförsvarspliktiga, vilka icke
är yrkesmän (civilförsvarsbrandmän). I övriga civilförsvarsområden ingår
i beredskapsbrandkåren enbart personal ur befintliga kommunala brandkårer
eller motsvarande frivilliga brandkårer.
Vid personalberäkningarna har utredningen utgått från uppskattat behovav
motorsprutor med en kapacitet av minst 800 l/min. samt för deras betjänande
erforderlig personal.
I beredskapsbrandkårerna ingår enligt utredningen följande personal:
Härtill kommer ca 5 550 vapenfria värnpliktiga, vilka utan att inskrivas
tilldelas civilförsvaret.
Antalet brandgrupper uppgår enligt utredningens förslag till 3 987. Vissa
grupper utrustas särskilt för att svara för vattenförsörjning. I övrigt förses
beredskapsbrandkårerna med specialutrustning (maskinstegar, skumaggregat
och rökdykarmateriel m. m.) beroende på fredsbrandförsvarets tillgångar.
Räddning skår er na skall enligt utredningen organiseras för räddningsuppgifter
samt för indikering av stridsgaser och radioaktiv strålning.
Vid bestämmandet av räddningsorganisationens storlek måste hänsyn tagas
till den tid inom vilken räddningsarbetet anses böra vara i huvudsak
genomfört (räddningstiden). Därvid bör beaktas att en snabb och effektivinsats
är av utomordentlig betydelse för räddningsarbetet.
I sitt förslag rörande personalens dimensionering har utredningen vidare
utgått från att räddningsverksamheten till stor del kan underlättas genom
de civilförsvarspliktigas självskyddsverksamhet och genom att vissa förebyggande
brandskyddsåtgärder vidtagits av allmänheten, såsom vinds- och
gårdsröjning, anordnande av skydd mot antändning genom värmestrålning
(exempelvis genom vitmålning av fönster) etc. Utredningen har också utgått
från att den efter beredskapsutrymning kvarvarande befolkningen
hänvisats till byggnader av god kvalitet samt att de kvarvarande utgöres av
fullt arbetsföra personer.
Antalet räddningsgrupper föreslår utredningen skola bestämmas till två
grupper för varje tusental invånare, räknat på den befolkning som efter
verkställd beredskapsutrymning jämte i förekommande fall omflyttning
kårinspektörer ........
brandbefäl till förfogande
brandmän ............
civilförsvarsbrandmän
5 359
18 627
15 693
370
Summa för riket ca 39 900
75
Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1959
och mobilisering beräknas bo kvar i de delar av civilförsvarsområdet, där
enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum
föreligger eller befolkningsskyddsrum skall anordnas. I huvudsak innebär
detta, att räddningsgrupper organiseras för tätorter med ett invånarantal
av mer än 5 000.
Räddningsgrupperna måste enligt utredningen i sin verksamhet kunna
understödjas av personal med maskinell utrustning, som är lämplig för
uppröjning i samband med räddningsarbete i katastrofområden. För dessa
röjningsuppgifter skall inskrivas personer, som i fred handhar skötsel och
drift av kommunägda eller andra för civilförsvaret tillgängliga och lämpliga
tyngre arbetsredskap (exempelvis grävskopor, väghyvlar, kompressorer
med tryckluftaggregat, traktorer och lastbilar med kranar och andra lastningsanordningar
etc.). För här nämnda uppgifter inskriven personal jämte
av civilförsvaret ianspråktagen maskinpark avses kunna vid beredskap och
krig utgångsgrupperas och utnyttjas så, att den — om läget medger detta
vid behov kan disponeras av de kommunala myndigheterna för dem åvilande
arbetsuppgifter.
I räddningskårerna ingår enligt förslaget följande personal:
kårinspektörer .....................
gruppchefer .......................
räddningsmän:
i räddningsgrupper ...............
för betjäning av tyngre arbetsredskap
Summa för riket ca 27 700
Antalet räddningsgrupper uppgår till 3 208.
Sjukvårdskårerna föreslås skola organiseras för sjukvårds- och räddningsuppgifter
samt kontrollåtgärder för skydd mot radioaktiv strålning. A sjukvårdskår
skall även ankomma vissa civilförsvaret åvilande uppgifter med
avseende på skydd mot biologisk krigföring.
Den nuvarande sjukvårdsorganisationen är dimensionerad med hänsyn
till det antal invånare, som i fred finns inom respektive civilförsvarsområde.
Utredningen, som anser att det lokala civilförsvarets organisation bör
anpassas till förhållandena sedan beredskapsutrymning genomförts, har
särskilt studerat frågan om denna ändrade utgångspunkt kan medföra
minskning av antalet enheter i förhållande till den nuvarande sjukvårdsorganisationen.
Resultatet av dessa studier innebär emellertid att på denna
grund någon reducering av antalet sjukvårdsenheter icke kan komma
ifråga. Den minskning av invånarantalet, som beredskapsutrymning medför,
uppväges med avseende på behovet av sjukvårdsenheter av att anfall
med moderna vapen orsakar ett betydligt större antal skadade än vad man
tidigare haft anledning räkna med.
306
3 208
22 456
1 745
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
Med vissa i det efterföljande nämnda undantag kan enligt utredningen
den nuvarande sjukvårdsorganisationen inom civilförsvaret i allt väsent■igt
läggas till grund för sjukvårdskårernas organisation. Personellt innebär
emellertid utredningens förslag en icke obetydlig minskning, i huvudsak beroende
på att utredningsförslaget icke innefattar personal för skiftsindelning.
Utredningen framhåller, att även under förutsättning att omfattande utrymningar
vidtages av våra tätorter kommer tillgången på medicinalpersonal,
sjukvårdsmateriel och transportmedel vid katastrof fall under krig
att starkt begränsa möjligheterna att omhänderta de skadade för individuell
behandling. För att tillgängliga resurser skall komma till största
nytta krävs massbehandlingsmetoder, som bör bygga på redan i fredstid
utfärdade behandlingsföreskrifter. Hela sjukvårdsarbetets förlopp och därmed
även sjukvårdstjänstens uppgifter och organisation blir i hög grad
beroende av denna utgångspunkt.
Den civila sjukvårdsorganisationens utformning under krig med hänsyn
till skadeverkningarna vid anfall med moderna vapen mot tätorter, s. k.
ABC-krigföring (atomvapen, biologiska och kemiska stridsmedel), samt dess
uppgifter in. in. har studerats av medicinalstyrelsen, som härför tillsatt en
särskild katastrofsjukvårdskommitté. Med denna kommitté, vari civilförsvarsöverläkaren
ingår, har utredningen samrått i frågor rörande sjukvårdstjänstens
uppgifter och organisation. Katastrofsjukvårdskommittén
har därvid anfört bl. a.
Sjukvården måste ges sådan inriktning att största möjliga antal av de
skadade får en chans att överleva. Härvid måste beaktas att tidsödande
åtgärder för att bota de få minskar möjligheterna att bota de många. Detta
innebär bl. a., att sådana skadade som icke kan räddas utan tids- och arbetskrävande
medicinsk behandling måste lämnas åsido och att lätt skadade
i största möjliga utsträckning måste behandlas av annan personal
än medicinalpersonal.
Tätorternas sjukvårdsorganisation måste främst vara uppbyggd för att
kunna möta en katastrofsituation. Den måste emellertid kunna anpassas
efter situationer som medger mera fredsmässiga behandlingsmetoder.
Sortering av de skadade efter skadornas svårighetsgrad och efter behovet
av snar behandling är av största betydelse vid katastrofsituationer. Sorteringen
är en fortlöpande procedur, som börjar på uppsamlingsplatsen och
avslutas i sjukhuset. Den första sorteringen på uppsamlingsplatsen torde
med hänsyn till där rådande förhållanden bli av summarisk natur och endast
syfta till att avlasta transport- och vårdapparaten från lätt skadade
personer och från skadade personer, vilka bedöms som hopplösa fall.
Enligt utländskt mönster kan de vid katastroffall skadade uppdelas i följande
fyra huvudkategorier.
A. Lätt skadade, som icke oundgängligen behöver sjukhusmässig vård.
Dessa, som enligt fredsmässiga bedömningsgrunder till stor del skulle ha
intagits på sjukhus, bör vårdas i hemmen eller behandlas på polikliniker,
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1959
sedan de eventuellt erhållit viss första hjälpbehandling. Skadade tillhörande
denna kategori bör avskiljas på ett tidigt stadium.
B. Svårt skadade, som för att överleva måste erhålla sjukhusvård så snart
som möjligt. Sådana skadade bör ges prioritet i transport- oeh behandlingshänseende.
C. Skadade, som under de första dygnen endast behöver behandlas med
liten medicinsk insats för att livet skall kunna uppehållas, huvudsakligen
genom att tillföras värme, vätskenäring oeh punktmedicin (avvaktande
vård).
D. Dödligt skadade, som endast med komplicerade och tidsödande behandlingsmetoder
kan räddas till livet. Dessa skadade bör transporteras och
behandlas först i sista hand.
Enligt utländska beräkningsgrunder, som bör godtagas, kan de skadades
fördelning på de olika huvudkategorierna beräknas till: kat. A 40 %, kat. B
20 %, kat. C 20 % och kat. D 20 %.
Till följd av bristen på läkare och sköterskor måste det första omhändertagandet
på skadeplatsen bygga på enskilda initiativ och medverkan av
sjukvårdsutbildade lekmän (samariter). Den kvalificerade medicinalpersonalen
måste tas i anspråk på platser, där medicinsk behandling kan meddelas.
Med hänyn till kravet på hög beredskap måste erforderlig medicinalpersonal
mer än hittills fast knytas till civilförsvarsorganisationen. Tillgången
på medicinalpersonal medger emellertid icke, att sådan personal
hålles i beredskap enbart för sådant ändamål. Förbandsstationerna bör
därför utgångsgrupperas i direkt anslutning till lämpligt belägna annex
till beredskapssjukhus. Även efter ett anfall bör intimt samarbete etableras
mellan beredskapssjukhusen och förbandsstationerna, bl. a. på så sätt att
vissa förbandsstationer upprättas såsom mottagande avdelning i omedelbar
anslutning till intakt beredskapssjukhus i skadeområdets närhet.
Vid utredningens samråd med katastrofsjukvårdskommittén har härutöver
framkommit vissa synpunkter beträffande beredskapssj ukhusen av
intresse för civilförsvarets sjukvårdsorganisation. Med hänsyn till de begränsade
möjligheterna att utöka beredskapssjukhusen har en ny vårdform
ansetts böra skapas inom den allmänt civila hälso- och sjukvården
för avvaktande vård och för eftervård av skadade, som utskrivits från sjukhus.
Provisoriska annex, preliminärt benämnda sjukhärbärgen, har för
detta ändamål ansetts böra upprättas i anslutning till beredskapssjukhusen.
Civilförsvarets sjukvårdsverksamhet skall enligt utredningen bedrivas på
följande sätt.
På skadeplatserna skall sjukvårdskåren biträda räddningsenheterna i deras
livräddande verksamhet. På uppsamlingsstråken oeh sorteringsplatserna
lämnas första hjälp (exempelvis blodstillning och förbandsläggning)
åt skadade, som är i omedelbart behov därav, i första hand tillhörande de
förut nämnda kategorierna B och C. Smärtstillande medel bör dessutom
kunna ges skadade i män av behov. Sortering av de skadade sker under ledning
av läkare med iakttagande i tillämpliga delar av de riktlinjer, som
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 774 år 1959
angivits av katastrofsjukvårdskommittén. Förberedande åtgärder vidtages
för skadades transport till förbandsstationer eller direkt till beredskapssjukhus
eller annan sjuk vårdsanstalt. Transporterna från sorteringsplatserna
(uppsamlingsstråken) sker genom civilförsvarets försorg. Däremot
bör transport av skadade från ett beredskapssjukhus till ett annat ankomma
på det allmänt civila medicinalväsendet, som dock härför får utnyttja
de för civilförsvarsändamål uttagna och utrustade ambulanserna.
Vid förbandsstationer lämnas skadade, vilka ej kan föras direkt till sjukhus
från sorteringsplatserna, en fortsatt behandling utöver den första hjälpen
på sorteringsplatserna. Det medicinska arbetet på förbandsstationen
—■ bl. a. enklare operativa ingrepp och kompletterande sortering av skadade
— skall ledas av läkare från beredskapssjukhus. I detta arbete skall
civilförsvarets samariter biträda med mottagning av de skadade, viss livräddande
vård (främst chockbehandling och konstgjord andning), förbandsläggning
samt fixation av frakturer, dvs. i stort sett i enlighet med
vad som nu gäller.
Med beaktande av här refererade synpunkter föreslår utredningen, att
följande enheter skall ingå i sjukvårdskårerna, nämligen 195 förbandsstationer
(samma antal som enligt nuvarande planläggning), 390 sorteringslag
(nytillkomna för sortering av skadade vid uppsamlingsplatser och
uppsamlingsstråk), 303 samaritgrupper (antalet beräknat enligt normen
en grupp per 5 000 invånare efter beredskapsutrymning), 501 förbandsplatser
(samma antal som i nuvarande organisation), 1 454 civilförsvarsambulanser,
1 106 bussambulanser samt 1 200 läkarbilar. Samaritgrupperna
ersätter samaritställena i hittillsvarande organisation och skall kunna vara
rörliga för att etableras på platser där behov uppkommer.
Den inskrivna personalen i sjukvårdskårerna utgöres enligt förslaget av:
kårinspektörer .................................. 358
sysslomän (vid förbandsstationer) ................ 195
gruppchefer .................................... 3 061
samariter ...................................... 21 031
bårbärare (vid förbandsstationer och bussambulanser) 6 764
Summa för riket ca 31 600
Enligt utredningens förslag skall medicinalpersonal icke såsom tidigare
inskrivas i civilförsvaret. Förekommande tjänstgöring i civilförsvaret avses
uteslutande ske enligt av medicinalmyndigheten utfärdad krigsplaceringsorder
och på grundval av tjänsteplikt för medicinalpersonal.
Vtrymningskårerna föreslås skola organiseras för uppgifter i samband
med utrymning och inkvartering samt för sanering och avgasning. Till kårerna
rekryteras i första hand civilförsvarspliktiga, som i kommunal eller
annan samhällsverksamhet förvärvat praktisk erfarenhet och insikter i be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
79
folknings-, bostads- och socialvårdsfrågor eller dylikt eller som har egenskaper
och intressen, som gör dem lämpliga för arbetsuppgifter av här
avsett slag.
Vid verkställighet av utrymnings- och inkvarteringsåtgärder förutsättes
samtliga kårer i det allmänna civilförsvaret medverka i den utsträckning,
som prövas erforderlig. Ej minst gäller detta den i ledningsorganisationen
ingående ledningspersonalen samt bevakningskårernas personal. Hinder
häremot anses ej möta, då skadeavhjälpande verksamhet och utrymningsverksamhet
antages icke behöva pågå samtidigt.
Enligt utredningen skall uttagning och inskrivning i fred av personal
till utrymningskårerna i princip ske endast för uppgifter, som under beredskap
och krig kan beräknas bli av stadigvarande natur eller är av den art
att inskrivning eljest kan vara påkallad av beredskapsskäl. För tillfälliga
uppgifter anser utredningen böra vid sidan av personal i organisationen
anlitas även icke inskrivna civilförsvarspliktiga personer samt frivilliga
organisationer.
Utrymningsgrupper föreslås skola organiseras inom civilförsvarsområde
där utrymning planlägges. Gruppernas antal beräknas till en grupp per tvåtusen
invånare, de värnpliktiga frånräknade. Utrymningsgruppernas huvudsakliga
uppgift skall vara att biträda vid utrymning och vid omhändertagandet
av personer, som blivit hemlösa på grund av krigshandlingar. De
skall även biträda civilförsvarsledningen vid utspisning av hemlös och
evakuerad befolkning. Utredningen har funnit lämpligt att ålägga utrymningsgrupperna
även sanerings- och avgasningsuppgifter.
Inkvarteringsombud skall enligt utredningen uttagas inom varje kommun
där inkvartering av evakuerade planlägges. Ett inkvarteringsombud inskrives
för varje tusental evakuerade, som avses vid slutlig utrymning skola
inkvarteras inom kommunen. Vid uppskattningen av erforderligt antal inkvarteringsombud
har utredningen utgått från en beläggningssiffra, generellt
motsvarande en tredubbling av fredsbefolkningen. Utredningen finner
ej erforderligt att för de evakuerades mottagning och första omhändertagande
i inkvarteringskommunerna inskrives särskild personal utöver
inkvarteringsombuden.
Den inskrivna personalen i utrymningskårerna utgöres enligt förslaget
av:
Utredningen har funnit, att Svenska röda korsets hjälpstationer kan utnyttjas
i samband med utrymning som sker med landsvägstransporter. Den
kårinspektörer
gruppchefer .....
utrymningsbiträden
inkvarteringsombud
375
1 466
5 864
8 817
Summa för riket ca 16 800
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959
ökade folkmängden i mindre orter och i landsbygdsområden efter utrymning
kommer att ställa ökade krav på sjukvårdstjänst. Med hänsyn till
hjälpstationernas betydelse för civilförsvarets verksamhet under krig föreslår
utredningen, att ett antal hjälpstationer organiseras med ekonomiskt
stöd från civilförsvaret.
Ledningskårerna skall enligt utredningen organiseras inom civilförsvarsområde
för att vid beredskap och krig stå till civilförsvarschefens förfogande
för ledningen av civilförsvarets förebyggande och skadeavhjälpande
verksamhet samt för att i samband med ledningsverksamheten handha
observations-, sambands- och underhållsuppgifter.
Beträffande observations- och sambandstjänsten har utredningen funnit
att den hittills avsedda kontinuerliga bevakningen från särskilt anordnade
tornobservationsplatser icke längre är ändamålsenlig och ej heller möjlig
att uppehålla med hänsyn till de moderna vapnens skadeverkningar. I stället
bör utnyttjas efter visst system utplacerade mätinstrument, som vid
atomvapenanfall utvisar detonationscentrum, detonationshöjd, bombstyrka
och radioaktivitet, jämte i förväg rekognoscerade eller tillfälliga utsiktspunkter,
från vilka observationer kan ske. Avläsning av instrumenten och
observationer i övrigt utföres av tillgänglig civilförsvarspersonal som förlagts
i närheten av mätinstrument och utsiktspunkter. För verksamheten
viktiga observationer skall givetvis förmedlas även av personal, som utför
rekognoscering efter anfall.
Ledningskårerna skall enligt utredningen användas för taktisk och teknisk
ledning samt för förvaltning. Utredningen anför härom vidare i huvudsak
följande.
Som taktisk ledning kan betecknas beslut om var och för vilka huvuduppgifter
skadeavhjälpande enheter skall insättas i skadeområde, hur arbetet
enheterna emellan bör samordnas, hur arbetet hör inriktas med hänsyn
till angelägenhetsgrad, givna militära direktiv etc. Taktisk ledning kan
även ifrågakomma i samband med utrymningar. Den taktiska ledningen
inom ett civilförsvarsområde utövas dels centralt i huvudcentralen, dels
decentraliserat i distriktscentraler och av fältmässiga ledningsorgan.
Med teknisk ledning förstås sådan ledningsverksamhet, som berör frågor
om utnyttjandet av befintliga resurser tekniskt och fackmässigt för att föreliggande
uppgifter skall kunna lösas på lämpligt sätt.
Till förvaltning hänföres underhållsverksamheten, varmed förstås anskaffning,
reparation och vård av materiel, förrådshållning, utspisning av
civilförsvarspersonal och vid utrymningar och katastrofskador även av civilbefolkning,
förläggning av civilförsvarspersonal, förekommande administrationsuppgifter,
hänförliga till underhållsverksamheten, samt tillförsel till
skadeområden av ersättningsmateriel, drivmedel o. dyl. Ledningen av förvaltningen
inom civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap uppdelas
på centrala och fältmässiga organ.
De fältmässiga organen för förvaltningen inom civilförsvarsområde under
civilförsvarsberedskap utgöres av depåer. Antalet depåer blir beroende
av civilförsvarskårernas storlek samt personalens utspridning på förlägg
-
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 ur 1959
ningar vid beredskap. För att få ett underlag för bedömande av behovet av
depåer har utredningen utgått från den f. n. planlagda förläggningen av
eivilförsvarspersonal i s. k. basstationer, gruppstationer och uppehållsplatser
inom länen. Den av utredningen föreslagna depåorganisationen är avsedd
att betjäna civilförsvar spersonalen och underhålla denna i dess förläggning
och verksamhet. Depåerna organiseras i enlighet härmed för förläggning,
underhåll och förplägnad av de till varje depå anknutna civilförsvar
senheterna. Särskild personalorganisation för depåtjänst upprättas
i regel icke vid förläggning av mindre personalstyrka än femtio man. Mindre
enheter förutsättes nämligen själva kunna handha erforderliga underhållsuppgifter
utan att härför inskrives särskild personal. I erforderlig omfattning
bör närliggande depåer kunna anlitas för materielför sörj ning in. m.
Enligt utredningens beräkningar skall i civilförsvarets ledningskårer sammanlagt
för riket inskrivas 23 100 personer, varav 124 civilförsvarschefer
och 913 distriktschefer.
Utredningen anser starka skäl tala för att polischeferna alltjämt regelmässigt
förordnas till civilförsvarschefer i områden, där heltidsanställd
civilförsvarschef ej finns. Liksom hittills bör emellertid länsstyrelserna ha
frihet att förordna annan än polischef till civilförsvarschef. Förordnande
bör meddelas för viss tid i taget, förslagsvis sex år.
Civilförsvarsområdena föreslås indelade i civilförsvarsdistrikt på så sätt
att varje i civilförsvarsområde ingående kommun bildar ett civilförsvarsdistrikt.
Denna indelningsgrund synes utredningen lämplig bl. a. med hänsyn
till civilförsvarsnämndernas verksamhet och kommunernas medverkan i
civilförsvaret. I varje civilförsvarsdistrikt utom där civilförsvarschefen har
sin uppehållsplats skall enligt utredningen förordnas en distriktschef, vartill
bör utses person med god kännedom om den kommunala förvaltningen,
företrädesvis kommunal förtroendeman eller tjänsteman. Distriktschef en är
civilförsvarschef ens ombud inom kommunen. Han fullgör i förekommande
fall de uppgifter som i nuvarande organisation ankommer på inkvarteringsledare
samt utövar vid beredskap och krig de funktioner som civilförsvarschefen
kan finna lämpligt att överlämna åt honom. Distriktschef, som icke
tillika är polischef, bör dock ej ges befogenhet att utöva ledning av bevakningskårens
verksamhet i distriktet. Inom varje polischefsdistrikt skall nämligen
polischefen närmast under civilförsvarschefen utöva den omedelbara
ledningen av denna verksamhet.
I fråga om civ ilförsvar sstyr k or nas gruppering och
förläggning framhåller utredningen, att enheterna i princip bör förläggas
så att de kan beräknas undgå primärskador på grund av fientliga
anfall, som riktas mot tätorterna. Avståndet från tätorten till förläggningsplatsen
(skyddsavståndet) blir beroende av de beräknade skadeverkningarna
av vapen, som bedömes som sannolika mot orten ifråga. Hänsyn måste
därvid även tagas till den radioaktiva närverkan, som uppkommer vid lågdetonation
av atomvapen. Skyddsavståndet blir särskilt i lråga om de större
städerna ofta stort.
(i — Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Alltjämt måste emellertid enligt utredningen vissa smärre civilförsvarsenheter,
i huvudsak de räddningsgrupper som avses för snabba hjälpinsatser,
förläggas inom eller i närheten av dem tilldelade räddningsområden.
En förläggning av civilförsvarspersonalen enligt vad sålunda föreslagits
medför enligt utredningen att det inte längre är möjligt att räkna med
att personalen i regel skall kunna fullgöra eget yrkesarbete vid sidan av
sin civilförsvar stjänst. Undantag göres dock för orter med mindre än 5 000
invånare och för landsbygden, där skäl anses i regel saknas att hålla personalen
samlad i förläggning under anfallslösa perioder.
Remissyttrandena
Den av utredningen redovisade principiella utformningen av den lokala
civilförsvarsorganisationen tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna. En
allmän tendens i yttrandena är dock, att den föreslagna personalramen
anses knappt hållen, särskilt i fråga om bevakningskårerna, och att befälsorganisationen
måste förstärkas.
I fråga om indelningen i civilförsvarsområden ansluter
sig civilförsvarsstyrelsen till utredningens synpunkt att civilförsvarsåtgärderna
i åtskilliga avseenden kan beräknas framdeles komma att beröra
större sammanhängande områden än tidigare, vilket medför behov av
större territoriella handlingsområden. Styrelsen biträder därför i princip
utredningens indelningsförslag. Emellertid anser styrelsen att den nu gällande
indelningen i civilförsvarsområden lämpligen bör ligga till grund för
distriktsindelningen. Nuvarande civilförsvarsområden har utformats och
försetts med anordningar av skilda slag för att ledningen på lämpligt sätt
skall kunna utövas inom dessa. Personal har även registrerats och utbildats
härför. Utredningens förslag att en representant för civilförsvarschefen
skall utses inom varje kommun finner styrelsen riktigt. Han bör enligt
styrelsen i överensstämmelse med hittills använda benämningar i civilförsvaret
kallas civilförsvarsfogde.
Genom vissa av civilförsvarsstyrelsen föreslagna ändringar i utredningens
indelningsförslag skulle antalet civilförsvarsområden kunna begränsas
till 122. För riket i dess helhet skulle antalet huvudcentraler uppgå till 122,
distriktscentraler till 172 och civilförsvarsfogdarnas ledningsplatser till 752.
Även överbefälhavaren finner det lämpligt att man, såsom utredningen
förordat, övergår till större civilförsvarsområden.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anser beträffande
omfattningen av Stockholms civilförsvarsområde,
att utredningens förslag icke bör läggas till grund för indelningen och anför
härom.
En ändrad civilförsvarsområdesindelning, som innebure en ökning av det
nuvarande Stockholms civilförsvarsområde, skulle — utan att innebära
några säkra fördelar — medföra åtskilliga nackdelar och i vissa, långt ifrån
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
osannolika, skadelägen kunna visa sig helt olämplig. Det synes överhuvudtaget
ej vara anledning att skapa alltför stora civilförsvarsområden. Redan
med Stockholms civilförsvarsområdes nuvarande utsträckning torde det
vara svårt att åstadkomma en enhetlig taktisk ledning för hela området.
Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde har i denna fråga
anmält en från överståthållarämbetet och länsstyrelsen avvikande mening
och anser en utvidgning av området att omfatta ungefärligen de kommuner,
som avses med begreppet Stor-Stoekholm, vara nödvändig för ett
effektivt civilförsvar i Stockholmstrakten.
Civilförsvarsstijrelsen å sin sida finner det från taktiska ledningssynpunkter
ändamålsenligt, att Stor-Stockholm uppdelas i ett civilförsvarsområde
norr och ett civilförsvarsområde söder, avgränsade sinsemellan av
Saltsjön—Mälaren och sammanförda till en krets. De sålunda föreslagna
områdena skulle omfatta Stockholms stad och län i dess helhet med undantag
av ett tredje område, benämnt Norrtälje civilförsvarsområde.
Statens organisationsnämnd ansluter sig till civilförsvarsutredningens
uppfattning samt håller före att den av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
föreslagna indelningen blir mer personal- och materielkrävande
än den av utredningen föreslagna.
Beträffande personalramen för det lokala civilförsvaret framhåller
civilförsvarsstyretsen, att den egentliga skillnaden mellan utredningens
förslag och de nuvarande planerna för organisationen är förhållandevis
liten. Med hänsyn härtill finner sig styrelsen i huvudsak kunna
godta den föreslagna organisationen. Vissa modifikationer i utredningens
förslag anser civilförsvarsstyrelsen emellertid påkallade.
Ehuru styrelsen i flera avseenden, exempelvis i fråga om ordonnanser,
biträder utredningens förslag om att inskrivning i civilförsvaret icke skall
ske under fred anser styrelsen dock att följande personalkategorier bör
inskrivas, nämligen befälspersonal å sådana fartyg, som uttagits och utrustats
för brandsläckning, civilförsvarspolismän för upprätthållande av ordning
i allmänna skyddsrum och befolkningsskyddsrum, personal vid förbandsstation
för skriv- och registreringsarbete, medicinalpersonal samt
observationspersonal.
Civilförsvarsstyrelsen finner det vidare från beredskapssynpunkt angeläget,
att en mobiliseringsreserv inskrives. Detta framstår som ofrånkomligt
om, såsom utredningen föreslagit, den tidigare beräkningen av personal
för tjänstgöring i skift bortfaller. Reserven bör enligt styrelsen vara
ca 10 %.
1 huvudsak de här redovisade modifikationerna och behovet av en viss
smidighet i organisationen hör enligt civilförsvarsstyrelsen leda till all
personalramen, därest utredningens förslag angående de uppgifter som skall
åvila civilförsvaret lägges till grund för beräkningarna, bestämmes till
högst 235 000 personer.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
Länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs län uttalar
sig i samma riktning som civilförsvarsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller vidare, att utredningens
förslag rörande den lokala civilförsvarsorganisationen endast bör betraktas
som ett alternativ bland flera tänkbara. Det är därför enligt länsstyrelsens
mening av vikt, att statsmakternas blivande ställningstagande till civilförsvarsorganisationens
omfattning icke kommer att innefatta bindande
beslut rörande dess närmare utformning. Länsstyrelsen anför till utveckling
av denna sin uppfattning följande.
Antalet i organisationen ingående enheter har så gott som genomgående
satts i relation till ortens befolkningstal. Någon gradering av orterna efter
anfallsrisk har icke skett. En sådan är dock enligt länsstyrelsens mening
ofrånkomlig. Därvid synes lämpligt att anknyta till den gradering som skett
till ledning för utrymningsplanläggningen och indela tätorterna i tre kategorier:
utrymningsorter av första och andra graden samt icke-utrymningsorter.
Behovet av en differentiering framträder särskilt starkt med hänsyn
till att utredningen vid sin beräkning av organisationens storlek utgått från
antagandet att beredskapsutrymning hunnit verkställas vid den tid, då de
skadeavhjälpande enheterna behöva träda i funktion. Man har med andra
ord antagit, att utrymningsorternas folkmängd reducerats till omkring
40 % av den normala. Den begränsning av organisationens storlek, som
en avvägning mellan behov och resurser nödvändiggör, sker sålunda för
landets samtliga utrymningsorter likformigt i proportion till en antagen
folkmängdsminskning. För de orter, som icke skola utrymningsplaneras,
sker däremot ingen motsvarande begränsning. En tillämpning av utredningens
beräkningsmetod ger i vissa fall ett mycket otillfredsställande
resultat. Sålunda skulle exempelvis en stad med 25 000 invånare och så
hög anfallsrisk att snabbutrymning ansetts böra planläggas icke få större
skadeavhjälpande organisation än en stad med 10 000 invånare, för vilken
ingen utrymningsplanläggning ansetts erforderlig. Trots de föreslagna undsättningskårerna
och de möjligheter till hjälp från annan ort, som i övrigt
kunna stå till buds, anser länsstyrelsen en förstärkning av den lokala organisationen
i mera riskfyllda orter ofrånkomlig även om den av utredningen
beräknade totala personalramen därigenom kommer att överskridas.
Beträffande utformningen av den lokala civilförsvarsorganisationen
anföres i övrigt bl. a. följande.
Civilförsvarsstyrelsen finner att lednings- och befälspersonalen blivit alltför
svagt dimensionerad, särskilt i de tätorter, där civilförsvarschefen icke
bar sin uppehållsplats. Den taktiska ledningen av de skadeavhjälpande
enheterna och genomförandet av utrymningsåtgärder kräver enligt styrelsen
en förstärkning av ledningspersonalen. Vidare är det styrelsens bestämda
uppfattning att åtminstone för vissa av de föreslagna kårerna fordras mera
ordnade befälsförhållanden än vad utredningen tänkt sig. Avdelningar anses
sålunda böra sammanföras till högre enhet, av styrelsen kallad pluton.
Till denna måste knytas särskild befälspersonal samt erforderliga staber.
Anmärkningen berör främst brand- och räddningskårerna, men även i fråga
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
om bevakningskårernas ordningsdel anses en sammanföring av enheter
till pluton under särskilt befäl böra ske.
Överbefälhavaren, överståthållarämbetet och halva antalet länsstyrelser
gör liknande uttalanden. Överbefälhavaren anser sålunda, att den
föreslagna skadeavhjälpande organisationen icke fått den stadga som
erfordras i uppbyggnaden. Organisationen anges medge stor smidighet,
när det gäller att med utnyttjande av ledningskårernas befäl åstadkomma
eu efter läget lämpad indelning, men svårigheterna att snabbt göra denna
indelning synes vara betydande och möjligheterna att samordna verksamheten
för flera olika grupper begränsade. Inom orter där ett större antal
grupper skall organiseras måste dessa enligt överbefälhavarens mening
organisatoriskt sammanföras i större enheter och erforderligt befäl i
»plutonchefsinstansen» tillkomma.
I fråga om de olika kårernas uppgifter och sammansättning göres vissa
invändningar mot utredningens förslag.
Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att utredningen genom sammanslagning
av arbetsuppgifter kunnat minska antalet tjänstegrenar eller kårer.
Sålunda har bland annat de uppgifter rörande skyddet mot gas och
radioaktivitet, som f. n. åvilar gasskyddstjänsten, överförts till räddnings-
och utrymningskårerna. Det synes styrelsen riktigt, att på sätt utredningen
föreslagit, göra de framskjutna räddningsgrupperna skickade
att fullgöra sådan indikeringsverksamhet, som krävs för deras framträngande
till skyddsrum och rasplatser. Men i övrigt anser styrelsen utredningens
förslag komma att för räddningskårerna innebära splittring i arbetsuppgifterna
och ett utökat utbildningsbehov, vars lämplighet kan ifrågasättas
av organisatoriska skäl. Utredningen har vidare enligt styrelsens mening
bortsett från de ökade arbetsuppgifter på radiakskyddets område, som
anses följa av den senaste utvecklingen. Det är sålunda att räkna med att
indikering och sanering behöver fullgöras i avsevärt större utsträckning än
utredningen synes ha tänkt sig. Tendensen pekar enligt civilförsvarsstyrelsen
klart på behovet av särskilda enheter för att lösa de arbetsuppgifter,
som hör samman med gas- och radiakskyddet. Styrelsen har övervägt huruvida
en särskild kår skulle behöva inrättas för detta ändamål, men tills
vidare stannat vid att man kan organisera de erforderliga enheterna inom
utrymningskåren.
Överbefälhavaren kan inte biträda förslaget att den lokala indikeringen
skall utföras av räddningsgrupperna. Det synes honom lämpligt att särskild
personal (indikcringsgrupper) avses för denna uppgift. Att i någon
större utsträckning räkna med användning av befintliga militära resurser
i målets närhet torde inte vara tillrådligt. Radioaktiv beläggning torde nämligen
vid militära förband oftast kräva skyddsåtgärder, såsom omgrupperingar,
vilka måste baseras på grundlig indikering inom områden som är
betydelsefulla från förbandens egen synpunkt.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 ^ år 1!)59
Länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län uttalar sig för att en särskild gas- och radiakslcyddskår organiseras.
Utredningens förslag till dimensionering av ordningspersonalen innebär
enligt civilförsvarsstyrelsen betydande risker för att uppgifterna blir organisationen
övermäktiga, bl. a. på grund av de stora befolkningsförflyttningar
som en utrymning medför. Styrelsen föreslår en uppräkning av inskrivningsbehovet
för bevaknings k årer na med i runt tal 12 000
man till 47 000 man.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län är också av den uppfattningen att bevakningskåren bör
utökas.
I fråga om brandverksamheten bör enligt civilförsvarsstyrelsen
en avdelning, dvs. en av två grupper sammansatt enhet, utgöra den
minsta taktiska enheten. För att leda den taktiska insatsen vid eldsläckning
föreslår styrelsen därför särskilt inskrivna och utbildade avdelningschefer.
Snabbgrupper anser styrelsen böra ingå i brandkårerna och till ungefär
en tredjedel stationeras i anslutning till framskjutet grupperade räddningsenheter.
De av styrelsen föreslagna ändringarna angående civilförsvarets
brandkårer innebär totalt en ökning med cirka 13 000 personer.
Civilförsvarsstyrelsen föreslår även vissa ändringar med avseende på
räddningskårerna. Förslaget att överföra snabbgrupperna till
brandkårerna medför att räddningsgrupperna befrias från brandsläckningsuppgifterna
och att deras brandutrustning, bl. a. bärbara motorsprutor, utgår
ur räddningskårernas organisation. Vidare bör såsom framgått av det
föregående gas- och radiakindikering av icke enbart tillfällig natur enligt
styrelsen överföras från räddningsgrupperna till särskilda enheter. I fråga
om tyngre maskiner och redskap behöver dessa enligt styrelsen mer eller
mindre permanent utnyttjas av kommunen och endast tillfälligtvis av civilförsvaret
i samband med anfall. Styrelsen föreslår, att dessa resurser icke
fråntages kommunerna på sätt utredningen föreslagit, utan att de under
krig och beredskap liksom i fred sorterar under kommunerna och deras
tekniska organ. I det fall civilförsvaret i samband med anfall har behov av
att använda dessa tunga maskiner i anslutning till räddningsverksamheten
bör de av kommunen ställas till civilförsvarschefens förfogande. Maskinparken
med maskinskötare måste i gatuförvaltningens regi utnyttjas och
utgångsgrupperas på ett av civilförsvarschefen godtaget sätt, så att den
utan omgång kan disponeras av denne. Styrelsen anser att civilförsvarschefen
för att erforderlig beredskap i detta hänseende skall kunna upprätthållas
bör ges rätt att lämna den kommunala förvaltningen direktiv angående
utgångsgrupperingen. För att säkerställa de uppgifter, varom här är
fråga, måste kommunen vidare ges möjligheter att erhålla uppskov för
87
Kungl. Maj.ts proposition nr lli är 1959
maskinskötare i värnpliktsåldern. Ävenså måste kommunen tillhöriga
maskiner och redskap undantagas från uttagning för andra myndigheters
räkning. Räddningskårernas personal beräknas av civilförsvarsstyrelsen
till 30 100, dvs. 2 400 personer mer än vad utredningen föreslagit.
I fråga om sju k vårdskårerna är styrelsen i stort ense med utredningen
om utformningen av organisationen. Såsom framgått av det föregående
har dock styrelsen avvikande mening beträffande inskrivning av
medieinalpersonal samt registreringspersonal vid förbandsstationerna. Enligt
styrelsens förslag ökas sjukvårdskårerna med 7 800 personer. Av dessa
är hälften sådana som enligt utredningen skall finnas i organisationen men
icke inskrivas (medieinalpersonal och skrivbiträden vid förbandsstationer).
Återstoden av ökningen hänför sig till övervägande del till avlösningspersonal
(samariter) vid förbandsstationer. Det totala personalbehovet i sjukvårdskårerna
blir enligt styrelsen 42 900 personer.
Vad gäller utrymningskårerna framhåller civilförsvarsstyrelsen,
att det vid den revidering av utrymningsplanläggningen, som sedan
början av år 1957 pågår inom civilförsvaret, framstått såsom alltmera klart,
att de väsentliga funktionerna vid verkställigheten utgöres av ledning, förbindelsetjänst
samt ordningshållning och trafikreglering. Detta innebär att,
om den av utredningen föreslagna organisationen skall insättas för utrymningsuppgifter,
det främst blir ledningskåren, bevakningskåren och delar
av beredskapsbrand- och räddningskårerna som kommer att tagas i anspråk,
medan utrymningskåren kommer att få uppgifter av närmast kompletterande
art vid omhändertagande av sådana utrymmande som av skilda anledningar
är i behov av bistånd. Enligt styrelsens uppfattning är därför
benämningen »utrymningskår» mindre lämplig. Med hänsyn till kårens uppgifter
i samband med utrymning och inkvartering samt skadehjälp efter
anfall synes »socialtjänstkår» vara en mera adekvat benämning. Därest
emellertid kårens tilltänkta uppgifter i avseende på gas- och radiakskydd
väsentligt skall vidgas i förhållande till utredningens förslag — vilket styrelsen
förordat — kan det enligt styrelsen övervägas att ge kåren ett namn
med anknytning till dessa uppgifter.
Föreliggande underlag beträffande utrymningsplanläggningen är enligt
styrelsen ännu icke så fullständigt, att styrelsen med bestämdhet kan avgöra
om den av utredningen föreslagna civilförsvarsorganisationen på snabbutrymningsorterna
är tillräcklig eller icke.
I fråga om det första omhändertagandet i inkvarteringsområdena finner
styrelsen den av utiedningen föreslagna organisationen i dessa områden
mindre ändamålsenlig och föreslår vissa ändringar, bland annat utökning
av antalet inkvarteringsombud samt bibehållande av socialtjänstpersonal.
Överbefälhavaren bedömer det med hänsyn till risken att fientliga anfall
insättes under pågående utrymning nödvändigt, att det i varje fall i de
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1959
största snabbutrymningsorterna finns särskilda ledningsorgan med huvuduppgift
att leda utrymningarna.
Vad beträffar ledningskåre r na har civilförsvarsstyrelsen i huvudsak
icke något att erinra mot utredningens förslag till organisation och
dimensionering, vilket förslag ungefärligen överensstämmer med vad som
provisoriskt tillämpats under de senaste åren. Styrelsen är dock inte beredd
att avstå från observatörer och observationsplatser inom större orter. Styrelsen
anför härom i huvudsak följande.
Det lokala civilförsvaret är under den närmaste tiden efter anfall helt
beroende av observationer från mätstationer och utsiktsplatser. För ett
snabbt och ändamålsenligt insättande av civilförsvarets skadeavhjälpande
enheter är det av största betydelse att personal vid dessa stationer och
utsiktsplatser omedelbart efter anfall lämnar sin skyddade uppehållsplats
och verkställer erforderliga mätningar och observationer samt per radio
meddelar civilförsvarsledningen resultatet. Av de framlagda analysredogörelserna
framgår med full tydlighet att denna första preliminära rapport
är av utomordentlig betydelse för räddningsresultatet. Enligt utredningens
mening skall här ifrågavarande avläsning av instrument och observationer
i övrigt utföras av tillgänglig civilförsvarspersonal som förlagts, i förekommande
fall i skyddsrum, i närheten av mätinstrument och utsiktspunkter.
Om utredningen som styrelsen förmodar med tillgänglig civilförsvarspersonal
menar i det allmänna civilförsvaret för andra uppgifter inskriven
personal, kan enligt styrelsens uppfattning densamma ej utnyttjas för
ifrågavarande ändamål. Ifrågavarande avläsning av instrument, verkställande
av observationer och rapportering bör ske kontinuerligt under hela
räddningsperioden för att civilförsvarsledningen successivt skall kunna förbättra
och med hänsyn till brändernas utbredning och radioaktivitetens förändringar
komplettera den första preliminära skadebilder.. Observationspersonal
bör därför vara inskriven i ledningskåren. Personalstyrkan beräknas
till 4 000.
Befattningen som ställföreträdande civilförsvarschef anser civilförsvarsstyrelsen
böra vara en fast befattning även i fred. I och med att den tidigare
byråorganisationen med stadigvarande befattningshavare slopas, är det nämligen
ett beredskapskrav, att det alltid finnes tillgång till någon som automatiskt
med civilförsvarschefs befogenhet kan taga ledning av verksamheten.
Ledningskårernas personalstyrka uppgår enhgt civilförsvarsstyrelsens
förslag till 25 800.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att man i fråga om ledningskårens
arbetssätt och därav följande organisation har att räkna med så
många okända faktorer, att det vore oklokt att på nuvarande stadium låsa
fast sig vid en bestämd uppfattning. I stället bör civilförsvarsstyrelsen bemyndigas
att bedriva en på bred bas upplagd försöksverksamhet, där olika
alternativ kan bedömas, allteftersom de praktiskt prövats.
89
Kungl. Maj.ts proposition nr ll''r år 1959
B. Regionalt civilförsvar
Utländska förhållanden
Numera finns i ett flertal länder särskilda hjälporganisationer, avsedda
att vid katastrofskador förstärka det lokala civilförsvaret. Så är fallet i bl. a.
Belgien, Danmark, England, Holland, Norge och Schweiz. Hjälporganisationerna
har utformats med hänsyn till varje lands speciella förhållanden men
har vissa principiella likheter. Sålunda är organisationen i samtliga fall
en rent statlig angelägenhet. Den står under central eller regional civil eller
militär myndighets ledning men träder vid verksamhet under lokal myndighets
befäl. Organisationen, som även skall kunna arbeta självständigt oberoende
av andra ledningsorgan, avses kunna prestera ett effektivai e arbete
än vad det lokala civilförsvaret i regel kan åstadkomma. För att få personal
i bästa möjliga fysiska kondition rekryteras de regionala hjälporganisationerna
i regel med värnpliktiga. Endast Norge rekryterar sin regionala
organisation med civilförsvarspliktiga på samma sätt som beträffande det
lokala civilförsvaret.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Utredningen framhåller att, oaktat det lokala civilförsvaret får en annan
och i flera hänseenden effektivare organisation än tidigare om utredningens
förslag antages, denna organisation likväl icke kan ges kapacitet för att
bemästra alla situationer. Särskilt vid katastroffall uppstår med all sannolikhet
behov av hjälp från styrkor, vilka genom sin speciella rekrytering, utbildning,
övning och utrustning har större effektivitet än vad de lokala enheterna
av praktiska och ekonomiska skäl kan få.
Med hänsyn härtill har utredningen ansett vägande skäl föreligga för att
regionala reserver av skadeavhjälpande enheter tillskapas, av utredningen
benämnda undsättning skårer. För att dessa regionala enheter skall få avsedd
effektivitet krävs att de i huvudsak rekryteras med ungt folk i god kondition.
Utredningen finner det därför nödvändigt att även personal i de värnpliktiga
åldrarna tillföres nämnda enheter.
Enligt utredningens uppfattning finns det skäl, som talar för att undsättningskårerna
bör ingå i krigsmakten. Ett av skälen är att dessa kårer, sasom
nyss nämnts, i huvudsak hör rekryteras med värnpliktiga. Vidare anser utredningen
att viss del av den för värnpliktsutbildning eljest avsedda tiden skall
utnyttjas för civilförsvarsutbildning och övning. Krigsmakten förfogar över
erforderliga förläggningsutrymmen, förrådsutrymmen, vissa utbildningsmöjligheter
m. in. Ytterligare skulle ett av krigsmakten uttalat önskemål om
undsättningskårernas beväpning naturligt tillgodoses, om kårerna göres till
en militär organisation. Då undsättningskårerna icke avses att uppbyggas
med utnyttjande av kommunala resurser finns ej heller från denna synpunkt
några organisatoriska hinder.
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959
Emellertid har chefen för försvarsstaben vid samråd mellan honom och
utredningen anfört, att betydande nackdelar är förenade med att låta undsättningskårerna
ingå i krigsmakten, och han har till belysning härav framhållit
följande. Det är vid all verksamhet väsentligt med klara och entydiga
ansvarsförhållanden och befälslinjer. Civilförsvaret ledes av inrikesdepartementet,
civilförsvar sstyrelsen och regionala civila myndigheter. Därest undsättningskårerna
inginge i krigsmakten, skulle ansvaret för civilförsvaret
icke odelat ligga på civilförsvarsmyndigheterna. Ansvarsförhållandena skulle
sålunda bli oklara, både beträffande förberedelser i fred och verksamheten i
krig. Inom samtliga militära försvarsgrenar finns vidare f. n. ett mycket stort
antal utbildningslinjer med krav på långt driven specialisering och på god
tillgång till utbildningsmateriel av olika slag. Försök pågår med nya vapen
och med ny materiel, vilkas införande i krigsorganisationen så småningom
kommer att medföra ytterligare krav på nya utbildningslinjer. Det skulle
därför utgöra en stor belastning för krigsmakten, om den genom att tillföras
undsättningskårerna skulle behöva införa ytterligare nya utbildningslinjer,
av vilka dessutom flera skulle vara av helt annan karaktär än de nuvarande.
Med hänsyn till de av chefen för försvarsstaben anförda synpunkterna
föreslår civilförsvarsutredningen, att kårerna skall vara en civil organisation.
Undsättningskårerna bör enligt utredningen i första hand avses för verksamhet
inom särskilda undsättningsområden och där förläggas i depå så
att insättandet i räddningsverksamhet kan ske med tillräcklig skyndsamhet
i den viktigaste tätorten inom undsättningsområdet men samtidigt så centralt
som möjligt i förhållande till andra betydelsefulla tätorter eller industridistrikt
inom samma område. Det genomsnittliga avståndet från depå
till förutsedda skadeområden bör sålunda i genomsnitt ej uppgå till mer än
3—5 mil. I intet fall bör avståndet överstiga 10 mil.
Enligt utredningens mening bör undsättningskårernas verksamhet främst
avse eldsläcknings- och räddningsuppgifter. För att insatsen skall få väsentlig
betydelse till stöd åt det lokala civilförsvaret anses en förstärkning i katastroffall
med 30—40 % av befintliga lokala resurser för brand- och räddningsverksamhet
erforderlig. Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen,
att 22 undsättningskårer organiseras i riket med en sammanlagd
personalstyrka av 10 000 man.
Enligt förslaget skall kårerna fördelas på sätt som framgår av följande
tabell (sid. 91).
Beträffande organisationen av undsättningskår anför utredningen att
varje kår skall kunna utföra sitt arbete antingen självständigt eller samordnat
med det lokala civilförsvaret. I sistnämnda fall skall kåren ledas av det
lokala civilförsvarets befäl. Undsättningskårernas organisation bör av detta
och även andra skäl utformas i nära överensstämmelse med det lokala
civilförsvarets organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959
91
Grupp av städer (undsättningsområden) |
Antal undsätt-ningskårer |
1. Stockholm, Uppsala, Södertälje, Nynäshamn...................... |
5 |
2. Göteborg, Borås, Alingsås, Kungälv, Uddevalla, Trollhättan, Varberg |
3 |
3. Malmö, Hälsingborg, Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Eslöv, Lund, |
|
Landskrona, Ängelholm, Hässleholm, Halmstad.................... |
3 |
4. Karlskrona, Karlshamn, Växjö, Kalmar........................... |
1 |
5. Jönköping-Huskvarna, Nässjö, Värnamo, Ulricehamn............... |
1 |
6. Trollhättan, Vänersborg, Skövde, Tidaholm, Falköping.............. |
1 |
7. Norrköping, Linköping, Motala, Mjölby, Tranås, Finspång........... |
2 |
8. Eskilstuna, Arboga, Södertälje, Nyköping, Katrineholm............. |
1 |
9. Örebro, Karlskoga, Hallsberg, Kristinehamn, Karlstad.............. |
1 |
10. Västerås, Köping, Fagersta, Avesta-Krylbo, Uppsala, Enköping...... |
1 |
11. Gävle, Avesta-Krylbo, Ludvika, Borlänge, Falun................... |
1 |
12. Ljungaverk, Ånge, Sundsvall, Sollefteå, Härnösand, Östersund....... |
1 |
13. Boden, Luleå, Piteå, Skellefteå................................... |
1 |
Summa |
22 |
I en undsättningskår föreslås skola ingå, förutom kårchef och biträdande
kårchef, tre undsättningsavdelningar samt depåorganisation. Varje avdelning
skall utgöras av åtta undsättningsgrupper och fem specialgrupper, de
sistnämnda utrustade för vattenförsörjning och försedda med tyngre räddningsutrustning.
Härtill kommer lednings- och sambandspersonal samt
ambulans- och bevakningspersonal. För att ombesörja erforderliga bevakningsuppgifter
i undsättningskårernas depåer och för att vid kårs förflyttning
lämna skydd mot sabotageförsök eller anfall av fientliga mindre enheter
(exempelvis luftlandsatta enstaka fientliga soldater eller patruller)
bör civilförsvarspolismän tilldelas undsättningskårerna. En avdelning anses
böra omfatta tillsammans 111 man. Depåorganisationen för en kår
anges kräva 51 man.
Undsättningskårernas personalbehov framgår närmare av en av utredningen
uppgjord tabell (se sid. 93).
Utredningen framhåller, att då undsättningskårernas verksamhet kan
förutsättas komma att utövas under särskilt svåra förhållanden undsättningskår
bör förfoga över kvalificerad lednings- och befälspersonal, väl utbildad
och fysiskt fullgod brand- och räddningspersonal samt fullgod utrustning,
vari ingår fordon som medger förflyttning även på vägar av mindre
god kvalitet.
Behovet av värnpliktig personal i undsättningskårerna beräknar utredningen
till 9 500 man. övrig personal kan enligt förslaget utgöras av civilförsvarspliktiga,
som ej är i värnpliktsåldern.
Undsättningskårernas karaktär av civil organisation medför enligt utredningen
att personalen, frånsett de i kårerna ingående civilförsvarspolismännen,
skall vara obeväpnad. Av samma skäl som anförts beträffande det lokala
civilförsvaret bör undsättningskårernas personal enligt utredningen ej heller
få tagas i anspråk för tjänst i hemvärnet.
Enligt förslaget skall undsättningskår organiseras och administreras av
92
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
länsstyrelsen i det län, där kåren skall vara utgångsgrupperad. Utredningen
finner ej anledning föreslå att särskilda förläggningsutrymmen (kaserner
eller dylikt) anordnas i fred för undsättningskårerna såsom skett i Danmark
och Norge. Förläggning av kårerna vid civilförsvarsberedskap anser
utredningen i stället böra planläggas enligt samma principer som tillämpas
inom det lokala civilförsvaret, exempelvis i skolor, samlingslokaler eller
dylikt. Den fredsmässiga förrådshållningen bör då samordnas med det
lokala civilförsvaret.
I det regionala civilförsvaret ingår enligt utredningens förslag, förutom
undsättningskårer, även gasskijddslaboratorier.
Gasskyddslaboratorier organiseras f. n. genom civilförsvarsstyrelsens försorg
inom vissa län. Laboratorierna, som är fjorton till antalet, sorterar under
vederbörande länsstyrelse. De har till uppgift att inom fastställda verksamhetsområden
(ett eller flera län) vara ett konsulterande organ för tekniska
frågor avseende gasskydd samt för stridsgaskemi. Personalen uppgår
till inalles 700 personer. Organisationen bör enligt utredningen bibehållas,
dock med den ändringen att gasskyddslaboratorium bör organiseras av den
länsstyrelse, inom vars län det är beläget. Personalen anser utredningen böra
inskrivas så som sker med civilförsvarspersonal i övrigt.
Till det regionala civilförsvaret räknar utredningen slutligen också utnyttjandet
av flygplan och helikoptrar, som ställes till civilförsvarets förfogande.
De skulle enligt utredningen främst vara av värde i samband med spaningsuPP§ifter
— för att civilförsvarsledningen vid mera utbredda skadeområden
skall få en tillräckligt snabb och tillförlitlig bild av skadeläget — trafikdirigering
in. m. vid utrymning, indikering av radioaktivitet, transport av personer
och materiel samt rapportering särskilt vid katastroffall. För uppgifterna
anses såväl helikoptrar som konventionella flygplan kunna anlitas.
För att tillgodose ifrågavarande behov synes det utredningen nödvändigt,
att visst antal helikoptrar redan i fred reserveras för civilförsvaret. I första
hand anses därvid tillgången till helikopterflyg böra säkras för regional
användning med anknytning till Stockholm, Göteborg och Malmö. Beträffande
användningen av flygplan, varvid sportflygplan närmast kommer
i fråga, har utredningen i avvaktan på ytterligare klarlägganden av tillgången
på sådana plan ej ansett sig kunna framlägga något förslag om hur
en fastare anknytning av dylikt flyg till civilförsvaret skall ske.
Remissyttrandena
Utredningens förslag om att upprätta regionala undsättningskårer biträdes
allmänt av remissinstanserna. Olika synpunkter har dock framförts angående
kårernas omfattning och organisation.
I princip tillstyrkes sålunda förslaget av statskontoret, överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statens organisationsnämnd, statens brandskola, civilbefälhavarna och läns
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959 93
Undsättningskårernas personalbehov
Personalbehov |
||||
Befattning |
undsättnings- avdelning |
depå |
sammanlagt |
sammanlagt |
1 |
30 |
|||
1 |
22 |
|||
1 |
3 |
66 |
||
1 |
3 |
66 |
||
1 |
1 |
22 |
||
3 |
3 |
66 |
||
1 |
1 |
22 |
||
1 |
1 |
22 |
||
Gruppchefer: |
8 |
24 |
528 |
|
5 |
15 |
330 |
||
1 |
3 |
66 |
||
2 |
•6 |
132 |
||
1 |
3 |
66 |
||
6 |
6 |
132 |
||
71 |
213 |
4 686 |
||
4 |
12 |
264 |
||
8 |
24 |
528 |
||
9 |
27 |
594 |
||
24 |
24 |
528 |
||
6 |
6 |
132 |
||
6 |
6 |
132 |
||
Förrådsarbetare................. |
3 |
3 |
66 |
|
Mobiliseringsreserv |
111 |
51 |
386 |
8 500 1 500 |
Summa |
10 000 |
styrelserna samt Sveriges civilförsvarsförbund, svenska brandskyddsföreningen
och svenska brandkårernas riksförbund. Statskontoret framhåller
dock, att slutlig ställning till förslaget icke lär kunna tagas förrän frågan
om lämplig utbildningsanstalt för kårernas personal blivit utredd.
Beträffande undsättningskårernas uppgifter anför civilförsvarsstyrelsen,
att det vill synas som om utredningen avsåg att undsättningskårernas
huvuduppgift borde vara att förstärka det lokala civilförsvarets
brandtjänst samt att därutöver medverka i räddningstjänst. Styrelsen
erinrar om att den skadeavhjälpande verksamheten i första hand skall taga
sikte på att rädda människoliv, ej minst för att ge ökad kraft åt totalförsvaret.
Undsättningskårernas huvuduppgift bör därför vara att rädda människoliv.
Huruvida kårerna skall uppbyggas i första hand för eldsläckningsinsats
eller för räddningsinsats finner styrelsen svårbedömt. Det synes
styrelsen emellertid ej nödvändigt alt man redan nu tar ställning härtill. Med
all sannolikhet krävs det lång lid innan utbildnings- och utrustningsproble
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
men blir så aktuella att ett val måste göras. Uppbyggandet av kårerna kan
således påbörjas och bestämmandet av deras inriktning ske senare. Härvid
torde med de först organiserade enheterna vissa försök och prov kunna
göras och på så sätt ett bättre underlag erhållas för det slutliga avgörandet
rörande deras utrustning och utbildning.
Med anledning av att utredningen särskilt framhållit undsättningskårernas
uppgifter i de större orterna påpekar civilförsvarsstyrelsen, att det efter
en omfattande beredskapsutrymning och framförallt efter en slutlig utrymning
kan uppstå stora skador bland den utrymda befolkningen vid anfall
med atomvapen mot inkvarteringsområdena. Emedan civilförsvarets skadeavhjälpande
organisation i inkvarteringsområdena icke torde kunna dimensioneras
för att möta atomkatastrofer kommer undsättningskårerna enligt
styrelsen att lå mycket stor betydelse som fjärrhjälp till sådana områden.
I fråga om undsättning skårernas antal, gruppering
och organisation har civilförsvarsstyrelsen och civilbefälhavarna i
vissa hänseenden annan uppfattning än utredningen.
Civilförsvarsstyrelsen tänker sig visserligen samma totala personalram för
undsättningskårerna som utredningen men anser att varje kår bör göras
större. Detta leder till att antalet kårer måste begränsas. Under hänsynstagande
till att undsättningskårerna i utgångsläget främst erfordras för de
större orterna samt under beaktande av att de bör kunna snabbt omgrupperas
i anslutning till utrymning föreslår styrelsen 16 undsättningskårer, grupperade
enligt följande uppställning.
1. |
Stockholmsgruppen ........... |
Utredningens förslag ........... 5 |
Styrelsens förslag 6 |
2. |
Göteborgsgruppen |
........... 3 |
3 |
3. |
Skånegruppen ................. |
........... 3 |
3 |
4. |
Blekingegruppen |
........... 1 |
_ |
5. |
Smålandsgruppen ............. |
........... 1 |
_ |
6. |
Västgötagruppen |
1 |
— |
7. |
östgötagruppen ............... |
........... 2 |
1 |
8. |
Sörmlandsgruppen |
11 |
l1 |
9. |
Närkegruppen |
1} |
|
10. |
Västmanlandsgruppen |
........... 1 |
1 |
11. |
Gävle-Dalagruppen |
........... 1 |
1 |
12. |
Västernorrlandsgruppen |
1 |
— |
13. |
Norrbottensgruppen ........... |
1 |
— |
22 |
16 |
1 Gruppering i utgångsläget för understöd av främst Örebro och Västerås.
Personalstyrkan i varje kår föreslår styrelsen skola uppgå till 565 man.
I varje undsättningskår (styrelsen använder uttrycket undsättningsbataljon)
skulle ingå tre undsättningskompanier, vart och ett bestående av tre plutoner.
Styrelsens förslag innebär vidare, att ett färre antal grupper (4 grup
-
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959 95
Skiss över civilförsvarsstyrelsens förslag till undsättningsbataljons organisation
Summa personal: ca 565 man
ca 150 man
ca 150 man
ca 30 man
ca 30 man
Brandpluton
ca 35 man
Kompanistab
ordonnanser
sambandspersonal
rekognosceringspersonal
sorteringslag
ca 25 man
Undsättning spluton
3 räddngrp
1 tung räddngrp
ca 30 man
Undsättningsk ompani
ca 150 man
ca 50 man
Bataljonsstab
ordonnanser
sambandspersonal
rekognosceringspersonal
vattentrsptpluton
polispersonal
ca 65 man
per) sammanföres under enhetligi befäl jämfört med vad civilförsvarsutredningen
tänkt sig (17 grupper). För ledning av undsättningsbataljon
bör enligt förslaget dessutom finnas en mindre bataljonsstab (65 man),
omfattande ordonnanser, sambandspersonal och rekognoseringspersonal
samt vattentransportpluton och polispersonal. Även för ledning av undsättningskompani
anses erfordras en mindre stab (25 man), bestående av ordonnanser,
sambandspersonal och rekognosceringspersonal. Till sistnämnda stab
bör därjämte enligt styrelsen knytas ett sorteringslag med samma uppgif
-
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ter som tillkommer sorteringslagen i det lokala civilförsvaret. Sorteringslaget
skulle även svara för »fredsmässig» sjukvård inom kompaniet, varför
den av utredningen föreslagna ambulansen förutsattes kunna utgå ur organisationen.
För brandunderstödet åt räddningsarbetet inom skadeområde anser
styrelsen erfordras en brandpluton för varje undsättningskompani.
Civilförsvarsstyrelsens förslag till organisation av undsättningskår (undsättningsbataljon)
framgår av skiss (sid. 95).
Civilbefälhavarna, som tillstyrker att undsättningskårer organiseras i huvudsak
enligt utredningens förslag, understryker, att det föreslagna antalet
kårer endast tillgodoser ett minimibehov. Vidare framhåller civilbefälhavarna,
att man får räkna med att kårerna under krig i många fall måste omgrupperas
till andra län än i utgångsläget. Med hänsyn härtill kan civilbefälhavarna
icke dela utredningens uppfattning att vederbörande länsstyrelse
i första hand skall äga förfoga över undsättningskår. Det bör i stället primärt
vara en civilbefälhavaruppgift att bestämma var kåren skall insättas, vilket
dock ej utesluter att beslutanderätten i vissa fall delegeras till länsstyrelse
eller t. o. m. till civilförsvarschef eller chef för undsättningskår för att öka
möjligheterna till snabba insatser. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Kopparbergs och Jämtlands län.
Utredningens förslag avseende gasskyddslaboratorierna har icke föranlett
några remisserinringar.
I fråga om möjligheterna att i civilförsvarets verksamhet utnyttja helikoptrar
och flygplan framhåller överbefälhavaren, att den totala tillgången
på helikoptrar inom landet — försvarets planerade anskaffning inräknad —
ej torde bli så stor inom de närmaste fem åren, att totalförsvarets samlade
helikopterbehov tillnärmelsevis kan tillgodoses. Av denna anledning synes
det knappast vara rationellt att dela upp de relativt blygsamma resurserna
på ett flertal händer. Krigsmaktens och civilförsvarets intresseområden synes
sammanfalla i bl. a. Stockholms- och Göteborgsområdena. Därutöver kommer
krigsmakten att utgångsbasera helikoptrar även i anslutning till vissa
andra tätorter. Inom dessa områden är krigsmakten beredd att med sina
helikoptrar åtaga sig jämväl vissa civilförsvarsuppgifter.
C. Personalrekrytering
Gällande bestämmelser
Civilförsvarets personella behov tillgodoses f. n. i huvudsak genom en speciell
form av tjänsteplikt, benämnd civilförsvarsplikt. Den innebär i stort
sett att varje i riket boende svensk medborgare mellan 16 och 65 år är skyldig
att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans kroppskrafter
och hälsotillstånd medger. Civilförsvarsplikten kan i princip åberopas blott
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1959
97
för rena eivilförsvarsuppgifter och för tjänstgöring i civilförsvaret. Vissa
undantag härifrån finns emellertid, i det att civilförsvarspliktiga vid behov
kan tagas i anspråk även inom krigsmakten, dock endast för sådan tjänstgöring
som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter, samt att personal
inom civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst är skyldig att, då riket
är i krig, i anslutning till de uppgifter som åligger denna tjänstegren utöva
jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten.
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
De skäl som föranledde införandet av civilförsvarsplikt består
enligt utredningen alltjämt och är erfarenhetsmässigt bekräftade under den
hittillsvarande civilförsvarsverksamheten. Utredningen har emellertid funnit
behov föreligga av en mindre utvidgning i fråga om möjligheterna att utnyttja
civilförsvarsplikten. F. n. har sålunda civilförsvarsplikt icke använts
för att tillgodose personalbehovet inom civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas
krigsorganisationer. Utredningen anser visserligen, att detta personalbehov
främst bör tillgodoses genom rekrytering bland den vid vederbörande
verk fast anställda personalen eller genom rekrytering från frivilliga
försvarsorganisationer. I den mån personalbehovet icke kan tillgodoses på
frivillig väg, måste dock möjlighet finnas att använda tvingande regler. Då
det gäller arbetsuppgifter av samma slag, som vanligen förekommer i det
civila yrkeslivet, bör därvid allmän tjänsteplikt tillgripas. Emellertid finns i
nämnda krigsorganisationer viss personal, som för att kunna fylla sin uppgift
måste genomgå sådan övning, som krävs inom civilförsvaret för personal
med motsvarande uppgifter. Här avses speciellt telefonister vid radiostationer,
vilka utnyttjas i länsstyrelsernas krigsorganisation. Möjlighet bör
finnas att med tillämpning av civilförsvarsplikten i mån av behov uttaga
och öva sådan personal för tjänstgöring i nämnda myndigheters krigsorganisation.
Om den av utredningen föreslagna nya civilförsvarsorganisationen antages,
innebär detta enligt utredningen att en omprövning måste ske av nu
gällande inskrivningsbeslut. Bl. a. torde en mängd sådana beslut (berörande
omkring 600 000 inskrivna) få hävas. I vissa fall torde den nya organisationens
skärpta krav på personalen å andra sidan komma att leda till att ny
personal med erforderliga förutsättningar måste inskrivas.
Utredningen har låtit undersöka åldersfördelningen bland de nu i civilförsvaret
inskrivna civilförsvarspliktiga. En i ett län gjord specialundersökning,
kompletterad med stickprovsundersökningar i vissa andra län, visar att
åldersgrupperna mellan 50 och 55 år är i särskilt hög grad företrädda hland
de inskrivna männen. De fysiska ansträngningar, som är förknippade med
civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet, särskilt räddningsverksam7
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11b
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
heten, anser utredningen motivera åtgärder, varigenom den genomsnittliga
åldersgränsen för de i civilförsvaret inskrivna männen kan nedbringas. En
förutsättning för att detta skall kunna ske är enligt utredningen att
värnpliktiga i ökad omfattning får tagas i anspråk för civilförsvarsuppgifter.
Uppskovskungörelsen ger f. n. möjlighet att utverka uppskov för vissa
värnpliktiga, exempelvis brandmän och polismän, från tjänstgöring i krigsmakten
under beredskap och krig. I civilförsvaret fanns i organisationen
enligt 1956 års siffror ca 10 000 värnpliktiga med uppskov, vilka i huvudsak
inskrivits i brandtjänst samt ordnings- och bevakningstjänst. Utredningen
finner en betydligt utvidgad tillämpning av uppskovskungörelsen erforderlig,
om rekryteringen av civilförsvarspersonal skall bli nöjaktig. Enligt utredningen
föreligger i det lokala civilförsvaret ett behov av uppskovspersonal
om tillsammans ca 20 000 man. Utredningen framhåller i detta sammanhang
vikten av att uppskovskungörelsen göres tillämplig även på värnpliktiga,
som erfordras för att kommunerna vid beredskap och krig skall kunna fullgöra
sina uppgifter.
Rekryteringen till de föreslagna undsättningskårerna avser utredningen,
såsom framgått av det föregående, nästan helt skola ske med värnpliktig personal.
Här föreligger således ett ytterligare behov av uppskovspersonal, angivet
till ca 9 500 man.
Med hänsyn till de kvalitetskrav, som ställes på personalen i undsättningskårerna,
måste enligt utredningen hävdas, att de värnpliktiga som skall
ingå däri meddelas uppskov och inskrives i civilförsvaret vid ett tidigt skede
av värnpliktstiden. Genom en tidig inskrivning i civilförsvaret vinnes att de
värnpliktiga kan tagas i anspråk för ifrågavarande uppgifter under relativt
lång tid. Detta medför minskat behov av årlig nyrekrytering och i följd härav
också en minskning av det antal personer, som årligen skall nyutbildas för
civilförsvarsuppgifter. Utredningens förslag förutsätter vidare att inskrivning
av värnpliktiga för tjänst inom undsättningskårerna endast skall avse
värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1 och 2.
Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att värnpliktiga, vilka
fullgjort sin första militära värnpliktstjänstgöring, vid 28 års ålder beviljas
uppskov från tjänstgöring i krigsmakten under beredskap och krig för att
inskrivas i civilförsvarets undsättningskårer. Utredningen har nämligen funnit
den första militära utbildningen värdefull även för nu ifrågavarande uppgifter
och därför ej velat föreslå att de värnpliktiga redan vid värnpliktstidens
början tillföres civilförsvaret. De värnpliktiga, som inskrives för tjänstgöring
i civilförsvarets undsättningskårer, bör enligt utredningen därjämte
besitta för räddningstjänst lämplig yrkeskunnighet (byggnadskunniga, elektriker,
rörmontörer, svetsare, sprängkunniga etc.).
Rekrytering och utbildning av kårchefer i undsättningskårerna kräver
enligt utredningen särskilt beaktande. På kårchef kommer att ställas sär
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959
99
skilda krav på kunnighet och ledarförmåga. Kårchef skall vara personalchef
och ansvara för undsättningskårens beredskap och underhåll. Han skall
vidare, även under svåra förhållanden, kunna taktiskt leda undsättningskårens
verksamhet antingen under ledningschef i det lokala civilförsvaret
eller på eget ansvar. Han måste även vara så insatt i undsättningskårens beredskapsplanläggning
att han kan leda och genomföra dess mobilisering.
För att kunna fylla dessa uppgifter måste kårcheferna enligt utredningens
mening bindas fastare vid civilförsvaret än vad som följer av inskrivningsförfarandet.
En lösning av detta problem synes lämpligen kunna vinnas genom
ett system som ansluter till förfaringssättet för anställning av reservofficerare
vid krigsmakten. Sammanlagda behovet av kårchefer inom riket
beräknas till 30. Till övriga befälsbefattningar, för vilka värnpliktiga avses,
bör företrädesvis uttagas värnpliktiga med underofficers- eller underbefälsutbildning.
Utredningen föreslår, att rekrytering och utbildning av kårchefer anknytes
till den militära officersutbildningen på följande sätt.
Värnpliktig som uttagits för utbildning till värnpliktig officer och förklarat
sig villig att ingå i civilförsvaret som kårchef genomgår i vanlig ordning
militär befälsskola och pluton (tropp) chefsskola. I stället för därpå följande
kadettskola om sex månader fullgör den värnpliktige civilförsvarsutbildning
under motsvarande tid. Sedan denna avslutats antages värnpliktig som
visat sig lämplig för uppgiften till kårchef i civilförsvaret. Han fullgör därefter
i fred civilförsvarstjänstgöring för egen utbildning och övning enligt
samma tjänstgöringsskyldighet som i fred åvilar reservofficer, dvs. 48
dagar per hel treårsperiod, t. o. in. det år han fyller 47 år. För kårchef bör
gälla samma bestämmelser i fråga om lön och pension och andra ekonomiska
förhållanden som gäller för reservofficer som avgår vid 47 års ålder.
Remissyttrandena
Utredningens synpunkter rörande rekryteringen av personal till civilförsvaret
biträdes allmänt av remissinstanserna. Man är således genomgående
av den uppfattningen att civilförsvarsplikten bör bibehållas såsom grund
för rekryteringen samt att män i värnpliktiga åldrar i betydande omfattning
hör tillföras civilförsvaret.
Förslaget att tillföra civilförsvaret värnpliktig personal behandlas
ingående av överbefälhavaren. Han erinrar till en början om att vårt lands
totala befolkningstillgångar befinner sig i tillväxt, varför det personella underlaget
för lokalförsvaret successivt kommer att förbättras. Till följd av de
stora variationerna i födelsetalen varierar emellertid den manliga befolkningens
fördelning på åldersklasser kraftigt. De årsklasser, som under
1960-talet lämnar värnpliktsåldern blir väsentligt större än vid normalt åldersfördelad
befolkning. Samtidigt är de årsklasser, som befinner sig inom
värnpliktsåldern, mindre. Vidare påpekar överbefälhavaren alt de årsklasser
som ligger under värnpliktsåldern är större än normalt. Efter hand som
100
Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1959
dessa senare inträder i värnpliktsåldern kommer tillgången på yngre värnpliktiga
att öka, medan samtidigt tillgången på värnpliktiga i högre ålder
minskar.
Mot bakgrunden av denna prognos finner överbefälhavaren det icke möjligt
att nu medge en ökning av uppskovsramen för det lokala civilförsvaret
med 10 000 man. Rekryteringen till denna del av civilförsvaret bör enligt
överbefälhavaren således i första hand ske bland dem, som icke är tjänstgöringsskyldiga
vid krigsmakten. Han framhåller, att man genom att välja
personalen bland dem som utträtt ur värnpliktsåldern också ökar möjligheterna
att tillgodose behovet av yrkesskickligt folk.
Vad däremot beträffar personalen vid undsättningskårerna är överbefälhavaren
ense med utredningen om att rekryteringen bör ske bland värnpliktiga,
som fullgjort sin första tjänstgöring vid krigsmakten. Kraven på personalens
fysiska spänst bör dock icke sättas högre än vid de militära rörliga
lokalförsvarsförbanden. Vid dessa krigsplaceras i regel värnpliktiga som
uppnått 35 år. Överbefälhavaren förordar sålunda, att ca 9 500 värnpliktiga
från 35 års ålder och med en kvarstående repetitionsövning ges uppskov
från tjänstgöring vid krigsmakten och ställes till civilförsvarets förfogande
för placering vid undsättningskårerna.
Riksbrandinspektören anser, att hittillsvarande bestämmelser om uppskov
för brandpersonal icke varit tillfredsställande. Reservofficerare och reservunderofficerare,
som tillika är brandbefäl, bör krigsplaceras Aid civilförsvaret
och meddelas uppskov från tjänstgöring i krigsmakten.
Vid frågan om rekryteringen av befälet i civilförsvaret
uppehåller sig särskilt civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren.
Civil[örsvarsstyrelsen föreslår, att inom civilförsvaret skapas en reservbefälskår,
motsvarande den vid armén. Befälet i denna kår skall placeras som
ledningschefer och plutonbefäl i det lokala civilförsvaret och som befäl i undsättningskårerna.
Härför erfordras ca 1 500 man. Enligt styrelsens förslag
skulle 800 redan färdiga reservofficerare, som står i tur att genomgå kurs
för befordran till kapten, beredas tillfälle att i stället övergå till civilförsvaret.
De beräknas då vara ca 35 år och ha kvar fyra repetitionsövningar,
som skulle utnyttjas för utbildning i civilförsvar och tjänstgöring hos civilförsvarsmyndigheter.
Återstående ca 700 man skulle enligt styrelsens förslag
rekryteras bland yngre värnpliktiga, som undergått militär underofficersutbildning
och ges reservofficers utbildning för civilförsvarstjänst. Reservbefälets
skyldigheter och förmåner anser styrelsen böra överensstämma
med dem som gäller vid armén.
Överbefälhavaren, som haft samråd med civilförsvarsstyrelsen i denna
fråga, ansluter sig till styrelsens förslag att en särskild reservbefälsorganisation
bör bildas inom civilförsvaret och omfatta även annat befäl än cheferna
för undsättningskårerna. överbefälhavaren menar emellertid, att det
räcker med 700 å 800 man i en fullt utbyggd reservbefälsorganisation, som
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959 101
på sätt civilförsvarsstyrelsen föreslagit bör rekryteras med reservofficerare
över 35 år.
För sådana befälsbefattningar, vilka icke kan beklädas med reservbefäl,
dvs. övervägande antalet befattningar inom det lokala civilförsvaret,
anser överbefälhavaren förutvarande värnpliktiga officerare och underofficerare
böra användas.
Departementschefen
Såsom framgår av vad jag anfört om huvuddragen av den nya civilförsvarsorganisationen
avses stommen i det allmänna civilförsvaret alltjämt
skola utgöras av ett inom civilförsvarsområde organiserat lokalt civilförsvar.
Utredningen har föreslagit en sådan ändring av rikets indelning
i civilförsvarsområden, att områdena blir betydligt större, varigenom
antalet områden minskas avsevärt. Förslaget, som främst föranletts
av att ledningen av civilförsvarsverksamheten med hänsyn till verkningarna
av de nya anfallsvapnen måste avse större områden än tidigare,
har i princip godtagits av remissinstanserna. För egen del finner jag av
nyss angivna skäl en indelningsändring i den föreslagna riktningen ofrånkomlig.
Liksom hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
gränserna för de särskilda civilförsvarsområdena. Jag saknar därför
anledning att här upptaga till bedömning de synpunkter, som utredningen
och en del remissinstanser anfört rörande omfattningen av vissa
särskilda civilförsvarsområden.
I den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till ledningen av civilförsvaret
bör de nuvarande civilförsvarsområdena, såsom civilförsvarsstyrelsen
föreslagit, kunna bilda civilförsvarsdistrikt med särskild ledning
under civilförsvarschefen. Jag ansluter mig också till utredningens tanke,
att i varje kommun, utom där civilförsvarschefen har sin uppehållsplats,
skall finnas ett ombud för honom med uppgift att svara för samverkan
mellan kommunen och civilförsvaret, biträda vid inkvartering o. dyl.
Av de nuvarande tj änstegrenarna inom civilförsvaret, nämligen
ordnings- och bevakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst,
teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och
socialtjänst samt undanförsel- och förstöringstjänst, kommer med hänsyn
till vad jag tidigare anfört om civilförsvarets uppgifter endast den sistnämnda
att helt utgå. Begränsningar i andra tjänstegrenar kan dock
göras genom att säkerhetstjänst inte skall ingå i ordnings- och bevakningstjänsten,
genom att bombröjning bortfaller från den tekniska tjänsten och
i denna ingående röjnings- och rcparationsverksamhet inskränkes till vad
som erfordras i samband med räddningsarbete samt genom att socialtjänst
i samband med utrymning delvis upphör.
102 Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1959
Utredningen anser att beteckningen tjänstegren i fortsättningen endast
bör avse verksamheten och icke såsom hittills även den organisation, som
skall utföra verksamheten. Denna organisation finner utredningen i stället
lämpligen kunna benämnas kår. Jag delar utredningens uppfattning i denna
terminologiska fråga.
I fråga om uppdelningen av civilförsvars ver k sa mheten
på kårer har vissa invändningar gjorts mot utredningens förslag,
främst med avseende på gas- och radiakskydd. Som jag förut framhållit
bör den närmare utformningen av organisationen inte nu bindas
genom beslut av statsmakterna. Det synes emellertid av vad som anförts
i ärendet som om en fullständigt genomförd organisation av det lokala
civilförsvaret lämpligen bör bestå av sex kårer, nämligen ledningskår,
bevakningskår, brandkår, räddningskår, sjukvårdskår och skyddskår. Till
sistnämnda kår skulle då såsom civilförsvarsstyrelsen föreslår kunna
hänföras gas- och radiakskydd samt socialtjänst. I detta sammanhang
vill jag betona att det inte bör vara nödvändigt att göra samma uppdelning
av tjänstegrenarna inom alla civilförsvarsområden. Det bör sålunda
vara möjligt att i vissa områden sammanföra tjänstegrenarna på ett mindre
antal kårer.
Flertalet av de erinringar som i övrigt gjorts mot utredningens förslag
till lokal civilförsvarsorganisation hänför sig till den av utredningen beräknade
personalramen. För hela riket har utredningen räknat med
högst 175 000 personer i de lokala kårerna, varav ca 23 100 i ledningskårerna,
35 000 i bevakningskårerna, 39 900 i brandkårerna, 27 700 i räddningskårerna,
31 600 i sjukvårdskårerna och 16 800 i utrymningskårerna. Mot
den princip som utredningen därvid följt, nämligen att personal uttages
i fred huvudsakligen blott för de väsentligaste uppgifterna som kräver särskild
utbildning, har invändningar rests endast beträffande vissa personalkategorier
inom olika kårer. Till denna utredningens principiella uppfattning
vill jag ge min fulla anslutning. Personalramen för det lokala allmänna civilförsvaret
enligt de nuvarande planerna upptar, inberäknat de kommunala
tekniska verken, omkring 450 000 personer, ett antal som icke kunnat vare
sig rekryteras eller administreras eller tillräckligt utbildas och utrustas.
Jag vill kraftigt understryka, att den nya organisationen från början måste
ges erforderlig fasthet genom att dess personal uttages enligt planerna och
blir ordentligt utbildad och utrustad. Vid beredskap kan organisationen
sedan förstärkas med personal för uppgifter av enklare slag, som inte fordrar
särskild utbildning eller utrustning. Redan i fred bör dock, som civilförsvarsstyrelsen
påpekat, organisationen tillföras en mobiliseringsreserv
om ca 10 %, en förstärkning som förefaller särskilt angelägen mot bakgrunden
av det förhållandet att utredningen inte räknat med någon personal
för skifttjänstgöring.
På vissa punkter synes också med anledning av civilförsvarsstvrelsens
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
påpekanden ytterligare personal böra i begränsad omfattning tillföras de
särskilda kårerna. Sålunda torde en förstärkning böra ske med ca 3 000
man inom gas- och radiakskyddet för indikering, med ett fåtal experter
på samma område i ledningsorganisationen samt med personal för observationstjänst,
administrationstjänst, samarittjänst och socialtjänst. Däremot
delar jag utredningens uppfattning, att medicinalpersonal inte skall
inskrivas i civilförsvaret utan att dess tjänstgöring där bör grundas på
krigsplacering av vederbörande medicinalmyndighet. Behovet av övning a\
denna personal kan, enligt de förslag avseende utbildnings- och övningsverksamheten
som jag behandlar i det följande, tillgodoses utan inskrivning
i civilförsvaret. I detta sammanhang torde jag också få nämna något
om ett förslag till sjukhärbärgesorganisation, som jag berört i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag. Som jag där anfört synes det
av praktiska skäl ofrånkomligt att på civilförsvaret lägga uppgiften att
upprätta sådana härbärgen. Denna verksamhet torde böra samordnas med
de åtgärder, som vidtages för att upprätta härbärgen åt utbombade, och
ombesörjas av den härför avsedda personalen. En förstärkning av denna
personal kan från beredskapssynpunkt visa sig nödvändig men tills vidare
torde frågan härom få lämnas öppen.
Från de sålunda anförda utgångspunkterna har jag funnit att personalramen
för det lokala allmänna civilförsvaret kan sättas till ca 210 000 personer.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa personalramen
för organisationen. Utbyggnadstakten får främst bestämmas av tillförseln
av materiel och utbildningsorganisationens kapacitet.
Viss kritik har slutligen också riktats mot den föreslagna lokala civilförsvarsorganisationens
befälsförhållanden. Kritiken har gått ut
på att en förstärkning är nödvändig, främst beträffande brand- och räddningskårerna.
Som jag närmare utvecklar i det följande i samband med
frågor rörande personalrekryteringen för det allmänna civilförsvaret, anser
även jag en förstärkning av befälet i det lokala civilförsvaret erforderlig.
Den väsentligaste nyheten i det allmänna civilförsvarets organisation
utgör de föreslagna regionala undsättningskårerna. Jag anser att dessa
kårer kommer att innebära ett utomordentligt värdefullt tillskott till civilförsvarsorganisationen.
Meningen är att enheterna skall besta av vältränad
personal, som i beredskap och krig hålles ständigt utryckningsberedd, och
vars uppgift är att vid behov förstärka det lokala civilförsvaret inom viss
region. Enligt min mening bör undsättningskårerna huvudsakligen insättas
för räddningsverksamhet och utföra eldsläckning endast i den mån så erfordras
för räddningsarbetet.
Vad beträffar undsättnings kårernas antal och storlek
har någon invändning inte gjorts mot utredningens förslag att personalstyikan
totalt i riket skall uppgå till 10 000 man. Däremot har civilförsvarsstyrelsen
ansett, att varje kår bör omfatta ungefär 100 man mer än vad utred
-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ningen beräknat, vilket medför att styrelsen begränsar antalet kårer till 16 i
stället för 22 enligt utredningens förslag. Styrelsen motiverar sitt ändringsförslag
med att kårernas ledning måste förstärkas med särskilda stabsorgan.
För egen del finner jag den föreslagna personalramen för samtliga undsättningskårer,
10 000 man, lämplig. Utan att taga slutlig ställning till kårernas
organisation — härutinnan synes ytterligare överväganden och försöksverksamhet
böra komma till stånd — vill jag ansluta mig till civilförsvarsstyrelsens
ståndpunkt, att ledningsorganisationen bör förstärkas med stabsorgan.
Dock torde dessa organ böra ges mindre omfattning än vad styrelsen
tänkt sig. Enligt min mening skulle personalstyrkan för en undsättningskår
inberäknat mobiliseringsreserv, lämpligen kunna sättas till ca 500 man,
varigenom 20 kårer skulle kunna organiseras.
Som utredningen föreslagit bör undsättningskårerna inom
sina regioner grupperas så att de snabbt kan insättas i de huvudorter,
för vilka kårerna i första hand är avsedda. Förläggningen torde
kunna ordnas i lokaler, som tages i anspråk vid beredskap.
Uppsättningen av undsättningskår bör ankomma på den länsstyrelse
inom vars län kåren grupperas. I den mån undsättningsområdet berör
flera län, bör övervägas att låta civilbefälhavarna i första hand förfoga
över kårerna.
I enlighet med utredningens förslag bör i det regionala civilförsvaret
bibehållas den nuvarande organisationen av gasskyddslaboratorier.
Det råder heller ingen tvekan om värdet av att kunna utnyttja helikoptrar
och flygplan i civilförsvarets verksamhet, men hur organisationen
härför bör utformas torde få ytterligare övervägas.
Slutligen vill jag här upplaga vissa spörsmål angående personalrekryteringen
till det allmänna civilförsvaret.
Huvuddelen av de ca 210 000 personer, som enligt mina beräkningar
skulle inskrivas i det allmänna lokala civilförsvaret, måste
givetvis med stöd av civilförsvarsplikt rekryteras bland kvinnor och bland
män, som utträtt ur värnpliktsåldern. Emellertid är det väsentligt att personer
med särskilda för civilförsvarsuppgifterna nödvändiga yrkeskvalifikationer
kan tillföras organisationen, även om de är värnpliktiga. Behovet
härav framträder i synnerhet inom sådana tjänstegrenar som ordningstjänst
och brandtjänst men även beträffande räddningstjänsten är behovet
påtagligt. Vad jag nu anfört får särskild betydelse vid tillämpningen av
uppskovsbestämmelserna för värnpliktiga. Utredningen har funnit att för
en nöjaktig rekrytering av det lokala civilförsvaret skulle behövas ca
20 000 personer med uppskov. F. n. torde enligt vad jag inhämtat uppskovspersonalen
uppgå till inemot 14 700. En ökning av uppskovsramen
för det lokala civilförsvaret bör alltså ske under beaktande att personalen
tillföres den del av totalförsvaret, där den bäst behövs.
När det gäller det regionala civilförsvaret, föreligger ingen
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1959
erinran mot utredningens förslag att 9 500 värnpliktiga skall tillföras undsättningskårerna.
Däremot anser överbefälhavaren att personalen bör överföras
till civilförsvaret först vid 35 års ålder med en kvarstående repetitionsövning
och inte som utredningen föreslagit vid 28 år med två kvarstående
sådana övningar. Enligt min mening är personalens ålder inom angivna
gränser icke av avgörande betydelse. Det väsentligaste synes vara att fullgod
personal överföres till civilförsvaret, överföringen till civilförsvaret bör
dock om möjligt ske vid sådan tidpunkt att två repetitionsövningar kvarstår,
som kan utnyttjas för utbildning i civilförsvarstjänst, och senast vid
35 års ålder.
Av största intresse är de förslag rörande särskild befälsrekrytering
till det allmänna civilförsvaret, som framkommit under remissbehandlingen.
Sålunda har överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen i
samråd funnit, att en reservbefälskår bör bildas inom civilförsvaret, varifrån
skulle rekryteras befäl till såväl det lokala som det regionala allmänna
civilförsvaret. Vid ytterligare överläggningar i denna fråga har man
enats om att det lämpligaste vore att till civilförsvaret överföra dels 700 ä
800 reservofficerare i 35-årsåldern, vilka i stället för kaptenskurs genomgår
civilförsvarsutbildning, dels ungefär samma antal 35-åriga värnpliktiga
som genomgått underofficersutbildning. Jag finner en befälskader av
nämnda storlek och sammansättning utgöra en utomordentlig tillgång för
civilförsvaret. Den torde kunna ge stadga åt såväl den lokala som den
regionala organisationen. Jag förordar alltså att civilförsvaret tillföres
nämnda reservofficers- och underofficersutbildade personal. De närmare
formerna härför torde få ytterligare utredas. 6
6. Enskilda civilförsvarsåtgärder
A. Verkskydd
Gällande bestämmelser
Utöver det allmänna civilförsvaret skall, i den mån så är påkallat med
hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest, finnas ett s. k. särskilt civilförsvar
till skydd för de särskilda anläggningarna och byggnaderna. Om skyddet
är avsett för byggnad, som väsentligen användes för bostadsändamål,
benämnes det hemskydd och eljest verkskydd. Verkskydd skall enligt särskilda
anvisningar även finnas vid skolbyggnader. För vissa undantagsfall
medges, att verkskydd ej organiseras, nämligen då det befinnes uppenbart
att verkskyddet saknar betydelse för områdets civilförsvar. Som exempel på
anläggningar, som kan undantagas från planläggning, nämnes dels stenhuggerier,
mindre plåtslagerier eller hantverksmässigt drivna företag och
liknande, dels mindre förråd, kyrkor, samlingslokaler, folkparker, museer,
samlingar och dylikt.
106 Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
I vissa fall organiseras gemensamt verkskydd för två eller flera närliggande
byggnader eller anläggningar, nämligen om verkskyddet eljest på
grund av bristande resurser eller av annan anledning skulle bli mindre effektivt
för någon av anläggningarna eller byggnaderna samt hinder mot sådant
gemensamt verkskydd icke möter. Kan överenskommelse om gemensamt
verkskydd ej träffas, när det gäller anläggningar eller byggnader med olika
ägare (innehavare), äger länsstyrelsen förordna, att dylikt verkskydd skall
organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaderna skall
fördelas.
De civilförsvarspliktiga, som har sin huvudsakliga sysselsättning eller sin
bostad i anläggning eller byggnad, där verkskydd organiseras, är skyldiga
att deltaga i verkskyddet.
Ägaren eller i vissa fall innehavaren av nyttjanderätt till anläggning eller
byggnad, för vilken verkskydd skall finnas, är skyldig att verkställa erforderlig
planläggning av verkskyddet, att anskaffa, förvara och underhålla
materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets
verksamhet, att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral
m. in., att sörja för utbildning av verkskyddspersonalen samt
att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som är erforderliga
för verkskyddets verksamhet. Härtill kommer vissa skyldigheter
i fråga om skydd mot spioneri och sabotage m. in.
I civilförsvarsmyndigheternas skyldigheter ingår att bistå företagen med
råd och anvisningar rörande verkskyddsarbetets bedrivande. Dylik service
från myndigheternas sida i planläggnings- och utbildningsfrågor kan emellertid
f. n. på grund av bristande personalresurser endast lämnas i ringa
utsträckning. Uppgiften omhänderhaves i stället av vissa enskilda företag,
främst Industriens verkskyddsinstitut AB, samt av Sveriges civilförsvarsförbund
och dess underorganisationer inom länen.
I juli 1956 fanns enligt av överståthållarämbetet och länsstyrelserna lämnade
uppgifter 4 801 organiserade verkskydd.
Beträffande verkskyddens fördelning efter storlek framgår av de lämnade
uppgifterna att endast 120 verkskydd i riket omfattar mer än 1 000 anställda.
Flertalet verkskydd hänför sig till mindre företag och anläggningar.
Sålunda uppgår antalet verkskydd vid företag med mellan 50 och 100 anställda
till 1 149 och vid företag med mindre än 50 anställda till 1 685,
dvs. tillsammans mer än hälften av samtliga verkskydd. De företag och
anläggningar, till vilka dessa mindre verkskydd hör, utgöres av 1 395 industrier,
719 undervisningsanstalter, 182 sjukhus, vårdhem och andra liknande
anstalter samt 591 hotell, kontors- och förvaltningsbyggnader, banker
m. m.
Kungi. Maj.ts proposition nr 111 år 1959
107
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Civilförsvarsutredningen framhåller att verkskyddsorganisationen blivit
föremål för kritik från olika håll. Av särskilt intresse är de synpunkter på
verkskyddsorganisationen, som framförts av Sveriges industriförbund. Förbundet
har funnit, att intresset från industriledningarnas sida för verkskydden
i rätt stor utsträckning präglas av ljumhet och att verkskyddsorganisationen
mer eller mindre endast existerar på papperet. Bland orsakerna härtill
har angivits, att personalorganisationen har fått för stor omfattning
och att svårigheter föreligger att på grund av omsättningen av anställda
vidmakthålla utbildade personalkadrar i verkskydden, att verkskyddsplanerna
behöver förenklas, att utbildningsmetoderna icke är rationella, att
oklarhet föreligger beträffande utrustning som ovillkorligen erfordras och
att civilförsvarsmyndigheternas granskning av planerna icke medhunnits
inom önskvärd tid. Villrådighet rörande industriernas uppgifter i krigsproduktionen
har också bidragit till att verkskyddsfrågorna skjutits i bakgrunden.
Utredningen vitsordar för sin del riktigheten av vad sålunda anförts
angående verkskyddsorganisationens nuvarande tillstånd. Den nuvarande
verkskyddsorganisationen företer sålunda stor ojämnhet. De större företagen
synes ha kommit bättre till rätta med sina verkskydd än de mindre
företagen, vilka icke alltid haft personaltillgång, som svarar mot de av civilförsvarsmyndigheterna
uppställda kraven.
Utredningen framhåller, att med hänsyn till den krigstekniska utvecklingen
ver k skydd alltjämt måste finnas och att åtgärder
måste vidtagas för att öka verkskyddens effektivitet.
Verkskyddsåtgärderna bör enligt utredningen väsentligen inriktas på
räddningsverksamhet, eldsläckning och samarittjänst. Den bevakningstjänst,
som man f. n. räknar med att verkskydden skall ombesörja, föreslår utredningen
skola utgå. Bevakningen ifråga anser utredningen helt böra utföras
med anlitande av särskild vaktpersonal, som förordnas av polismyndighet.
I regel föreligger enligt utredningen icke behov av särskild personal för
ordningshållning på arbetsplatsen under beredskap och krig. Skulle emellertid
ett företag omfatta större markområden som beröres av allmän trafik
eller dylikt och detta förhållande anses höra påkalla, att särskild personal
med polismans skydd och befogenhet finns tillgänglig för ordningsuppgifter,
hör detta behov tillgodoses på samma sätt som föreslagits beträffande
bevakningspersonalen. Utredningen erinrar i detta sammanhang
även om de skyddsinöjligheter som står till buds genom att hemvärnsmän
utnyttjas för uppgifter i samband med skydd mot sabotage och, om så
skulle krävas, även för ordningshållning.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
I enlighet med direktiven för sitt uppdrag har utredningen sökt bilda sig
en principiell uppfattning om vilka anläggningar och byggnader
som bör förses med verkskydd.
Utredningen erinrar till en början om att anordnandet av verkskydd är
förenat med icke ringa besvär och kostnader för de enskilda. Planer skall
upprättas och hållas aktuella, personal uttagas, inskrivas och utbildas,
materiel anskaffas samt skyddsrum och andra anordningar utföras. Utredningen
har med beaktande härav sökt få till stånd en rationalisering i syfte
att tillgodose de väsentliga behoven och anpassa organisationen till de allmänna
synpunkter och riktlinjer, som är vägledande för utformningen av
civilförsvaret i övrigt.
Utredningen föreslår sålunda att verkskydd i allmänhet endast skall förekomma
i orter med mer än 5 000 invånare. Undantagsvis kan det emellertid
vara motiverat att kräva verkskydd även i mindre orter än nyss sagts.
De särskilda motiven bör då för varje fall kunna klart redovisas. Sådant
motiv kan föreligga generellt för en ort på grund av dess belägenhet med
hänsyn till anfallsrisk och allmän betydelse eller vara begränsat till att avse
endast viss eller vissa anläggningar eller byggnader, där verksamheten är av
väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller för hälsooch
sjukvården.
Verkskydd bör enligt utredningen främst komma i fråga vid industrianläggningar.
Krav på verkskydd bör dock icke uppställas i andra fall än
då verkliga förutsättningar finns för en dylik organisation. Beträffande de
personella möjligheterna bör bedömandet ske med utgångspunkt från antalet
i fred sysselsatta, såvida icke i det särskilda fallet helt klara besked
föreligger angående personalstorleken under krigsförhållanden. Från denna
utgångspunkt har utredningen kommit till, att verkskydd regelmässigt
icke bör fordras vid företag med mindre än 100 anställda. För särskilda
fall kan det dock vara motiverat att frångå denna principiella gräns. Så kan
vara fallet med hänsyn till företagets belägenhet eller om verksamheten
vid företaget är av väsentlig betydelse för folkförsörjningen eller försvaret.
Om viss industrianläggning icke har det erforderliga personella underlaget
för effektiva insatser bör möjligheten att anordna gemensamt verkskydd
beaktas, t. ex. inom industriområden.
Även i fråga om andra anläggningar och byggnader än industrier anser
utredningen det i vissa fall vara motiverat att vidtaga särskilda civilförsvarsåtgärder
av sådan karaktär, att de fortfarande lämpligen bör anknytas
till verkskydd. Beträffande sjukhus och vårdanstalter bör med hänsyn till
deras allmänna betydelse verkskydd sålunda anordnas i den mån personella
och andra resurser medger det. I fråga om kontors- och förvaltningsbyggnader,
affärshus, banker och dylikt skall verkskydd enligt utredningen förekomma
endast undantagsvis och då så är särskilt motiverat av verksam
-
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
hetens omfattning och allmänna betydelse och personalen uppgår till 100
anställda. För undervisningsanstalter skall verkskydd i regel icke anordnas.
Utredningen framhåller att verkskyddsorganisationen måste anpassas
efter utrymningsplanläggningen och de principer denna följer, liksom till
industriplaneringen för krig. Det synes utredningen sålunda rätt klart, att
stor återhållsamhet bör iakttagas beträffande verkskydd i de områden,
vilka avses att under vissa förhållanden praktiskt taget helt utrymmas. Vid
anläggningar och byggnader, där verksamhet i krig uppenbarligen icke kommer
att pågå, skall verkskydd icke organiseras. Under en övergångstid kan
det dock enligt utredningen finnas skäl att i tveksamma fall upprätthålla
verkskyddsplanläggningen, även inom de förut nämnda utrymningsområdena,
till dess planeringen på det ekonomiska och administrativa området
in. in. fått fastare konturer.
De av utredningen föreslagna principerna för verkskyddsorganisationen
kräver för sin tillämpning betydligt klarare linjer och besked beträffande
industriplaneringen för krig än vad som hittills förelegat. Utredningen
förutsätter, att erforderliga undersökningar härom kommer till stånd genom
försörjningsmyndigheternas försorg och att ett motsvarande klarläggande
sker beträffande planeringen för statlig och kommunal administration i
krig.
Beträffande v er k skyddens organisation anför utredningen,
att en enhetlig grundorganisation bör finnas, som tar sikte på den väsentliga
och inom samtliga verkskydd förekommande uppgiften, nämligen att
rädda människor och bekämpa bränder.
De funktioner, för vilka verkskydden skall uppbyggas, kan enligt utredningen
huvudsakligen hänföras till ledning, räddning, eldsläckning och samarittjänst.
Inskrivning av personal i verkskydden kan enligt utredningen minskas
väsentligt utan att verkskyddens effektivitet nedsättes. Endast sådan personal
bör inskrivas, som för sin uppgift inom verkskyddet skall ha obligatorisk
civilförsvarsutbildning. Ej blott inskriven personal utan alla civilförsvarspliktiga,
som har möjlighet därtill, är dock skyldiga att medverka i
räddningsarbetet så långt förhållandena medger.
Utredningen anser det önskvärt, att ledningsuppgiften anförtros åt ägaren
eller den för företagets skötsel ansvarige (företagschefen). Om på grund
av planläggningens omfattning eller andra omständigheter företagschefen
icke kan påtaga sig ledningen, bör uppdraget i stället anförtros annan person
i förtroendeställning, t. ex. platschef. Förenklas verkskyddsplanerna
så som utredningen föreslår bör det enligt utredningen vara möjligt för
verkskyddschefen att i fredstid överblicka planläggningen och sätta sig in
i verkskyddets uppbyggnad, resurser och utnyttjande tillräckligt ingående
för att han i krigstid skall vara beredd att utöva ledningen. Till verkskydds
-
110 Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
chefens omedelbara förfogande måste i regel finnas en i fredstid inskriven
och väl utbildad medhjälpare, som under verkskyddschefen närmast utför
planläggningsarbetet och tar den direkta ledningen av verksamheten på
skadestället. I övrigt biträdes verkskyddschefen av de medhjälpare, som han
vanligen har inom företaget, såsom ingenjörer, tekniker, förvaltare, förmän
etc., samt av tillgänglig kontorspersonal, utan att dessa är inskrivna
eller eljest namneligen upptagna i verkskyddsplanerna. Utredningen förutsätter
härvid, att arbetsrutinen i fråga om telefonering, rapportering m. in.
sker på det sätt vederbörande är vana vid och att särskilda för civilförsvarsändamål
utformade och för den fredsmässiga verksamheten främmande
reglementen och instruktioner icke skall användas.
För räddningsverksamheten, vilken verksamhetsgren utredningen betraktar
som den viktigaste, skall enligt förslaget organiseras räddningsgrupper
med samma funktion, utrustning och utbildning som räddningsgrupperna
i det allmänna civilförsvaret.
Vid företag, som anskaffat eller ålagts att senast vid beredskap anskaffa
motorspruta om minst 800 liters kapacitet per minut, skall enligt utredningen
organiseras brandgrupper. Utrustningen bestämmes enligt samma
normer som för brandgrupper inom det allmänna civilförsvaret och utbildningen
av personalen skall likaledes vara densamma.
Enligt nuvarande anvisningar skall i verkskyddet finnas s. k. brandpatruller
för betjäning av lättare materiel och med uppgift, som närmast motsvarar
det hittillsvarande hemskyddets brandtjänst. Enligt utredningens mening
skall personal för dylika uppgifter icke inskrivas och utbildas i fortsättningen,
bl. a. med hänsyn till att samtliga anställda förutsättes kunna hjälpa
till med enklare eldsläckningsuppgifter och att räddningsgrupperna utrustas
med bärbara mindre motorsprutor.
Inom verkskydden skall vidare enligt utredningens förslag finnas samariter.
Deras uppgift är att lämna skadade en första vård utöver den första
hjälp, som övriga i räddningsarbetet deltagande kan ge. Till större delen
torde ifrågavarande personal kunna rekryteras bland arbetsplatssamariter,
vilka i denna egenskap fått utbildning i fredstid. Sådan utbildning anser
utredningen böra godkännas såsom verkskyddsutbildning. I den mån rekrytering
icke kan ske på detta sätt, skall samariterna erhålla civilförsvarsutbildning.
Utredningen finner det angeläget, att företag, som i fred har
heltidsanställd läkare eller sjuksköterska, får behålla denna personal under
krig, förutsatt att verksamheten vid företaget har väsentlig betydelse
för försvaret eller folkförsörjningen.
Undantagsvis kan enligt utredningen ytterligare personal behöva inskrivas
och utbildas för speciella uppgifter, såsom för skötsel av radiomateriel
och mottagning av luftförsvarsorientering på tråd (trådlufor). Organisationens
utökning med sådan personal och utrustning anser utredningen dock
böra vara beroende av frivillig överenskommelse mellan företaget och myn
-
in
Kungl. Maj.ts proposition nr ilb år 1959
digheterna. Utredningen har därför ej funnit skäl att föreslå några riktlinjer
beträffande organisationen för dessa uppgifter.
Hittills har inom verkskydden organiserats särskild gasskyddstjänst, omfattande
indikering, avgasning och sanering. Utredningen föreslår att erforderlig
indikering avseende såväl stridsgaser som radioaktivitet skall utföras
av räddningsgrupperna. Avgasning och sanering skall ankomma på allmänna
civilförsvaret. På grund härav föreslås icke någon särskild organisation
för gasskyddstjänst i verkskydden.
Innebörden av utredningens förslag till personalorganisation för verkskydden
vid industrianläggningar och i tillämpliga delar vid anläggningar
eller byggnader av annat slag framgår av följande förteckning.
Befattning och enhet |
Antal befattningar och enheter |
Verkskyddschef |
En för varje verkskydd |
Verkskyddsassistenter |
En, eller om antalet anställda vid företaget |
Räddningsgrupp |
I princip en grupp per 100 anställda |
Brandgrupp |
En grupp för varje i organisationen ingående |
(gruppchef och nio man) |
motorspruta |
Samariter |
Tre per räddningsgrupp |
Samariter vid förbandsställe, radiopersonal, |
Må inskrivas i mån av behov |
Med den sålunda föreslagna organisationen kan personalinskrivningen
enligt utredningens uppfattning i regel hållas vid ca 20 procent av antalet anställda.
Verkskyddsorganisationens totala omfång i riket, därest de föreslagna
principerna antages, uppskattas av utredningen bli ca 1 420 verkskydd med
ett sammanlagt personalbehov av ca 86 000 inskrivna.
Utredningen upptar också frågan om ledningscentraler och
skyddsru m för verkskyddets personal. Behov av särskilda ledningscentraler
synes utredningen i regel ej föreligga. Ett snabbare och mer effektivt
ingripande kan ske, om ledningen utövas direkt vid skadestället. Dylika centraler
kan dock erfordras undantagsvis, om verkskydden är avsedda för stora
industriområden, där erforderlig överblick och sammanhållning av räddningsarbetet
väsentligt underlättas, om ledningen utövas från en fast och
särskilt inredd ledningscentral. I regel torde det enligt utredningen icke
heller vara erforderligt att anordna särskilda skyddsrum för verkskyddets
personal. Denna bör i allmänhet kunna uppehålla sig i skyddsrum, som är
gemensamt för de anställda vid företaget, varvid skyddsrummet om sa anses
erforderligt kan sektioneras. Utrustning, som icke kan uppställas i per
-
112
Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1959
sonalskyddsrummen, t. ex. motorsprutor och annan tyngre materiel, bör
enligt utredningen skyddas på annat sätt, exempelvis genom splitterskydd.
En av de viktigaste förutsättningarna för verkskyddens effektivisering är
enligt utredningen att civilförsvarsmyndigheten ges möjlighet att utöva
tillsyn och rådgivning beträffande verkskydden. Civilförsvarsmyndighetens
inflytande har alltför ofta måst begränsas till en skrivbordsmässig
granskning, som även den i många fall ej medhunnits inom skälig
tid. Utredningen har tagit hänsyn härtill i sina förslag rörande civilförsvarets
fredsadministralion.
Utredningen framhåller, att utbildningen av verkskyddets
personal skulle tillgodoses bättre än f. n. om den samordnades med utbildningen
av övrig personal inom civilförsvaret. Därest utredningens förslag
om enhetlig sammansättning, utrustning och utbildning av enheterna
inom allmänna civilförsvaret och verkskyddet godtages, möjliggöres en sådan
samordning.
Med stöd av verkställda undersökningar föreslår utredningen efter samråd
med utbildningsutredningen att utbildningen av inskriven verkskyddspersonal
i princip skall genomföras av civilförsvarsmyndighet. Utbildningskostnaderna
skall därvid debiteras verkskyddens huvudmän enligt fastställd
taxa (självkostnadspris för egentliga utbildningskostnader, såsom instruktörernas
arvoden, rese- och traktamentsersättning till instruktörer, materielkostnader,
transportkostnader och lokalhyror). Debitering av kostnaderna
avses dock — liksom hittills — ej skola ske vid utbildning av verkskyddschefer
och dessas närmaste medhjälpare. Utredningen utgår från att
några svårigheter att taga vederbörlig hänsyn till företagens egna intressen
beträffande utbildningstider, utbildningsplatser och andra dispositioner
icke behöver uppstå. Ej heller skall hinder möta mot att företag, som så
önskar, beträffande annan personal än verkskyddschef och dennes närmaste
medhjälpare själva genomför utbildningen eller härför anlitar serviceorgan.
Utredningens förslag angående verkskydden innebär icke någon principiell
ändring i nu gällande regler rörande ansvaret för kostnaderna
för v e r k s k y d d e n. Enligt dessa regler skall i princip vederbörande
ägare (nyttjanderättshavare) bära kostnaderna för såväl den personella som
den materiella uppbyggnaden ävensom för anordningar i övrigt för verkskyddens
behov.
Enligt utredningens mening finns numera icke skäl att å civilförsvarets
stat begära medel till de statliga verkskydden, enär den verkskyddsorganisation,
som utredningen föreslår, är enhetlig och ger klarhet i även de
statliga verkskyddens materielbehov in. in. Även från andra synpunkter
finner utredningen det vara lämpligt, att varje myndighet för sig ansvarar
för verkskyddets uppbyggnad. Beträffande verkskydd vid beredskapssjukhus
bör enligt utredningen erforderliga medel äskas av medicinalstyrelsen.
Utredningens förslag bygger på den nuvarande principen, att verkskydd
113
Kungl. Maj.ts proposition nr 11A är 1959
anordnas för industrier och anläggningar vid sidan av det allmänna civilförsvaret
med rätt för civilförsvarsmyndigheten att taga verkskyddet i anspråk
utanför den anläggning eller det område, för vilket det närmast är
avsett. Utredningen förklarar, alt det dock i vissa fall och för vissa uppgifter
kan vara lämpligt att bilda gemensam organisation för allmänt
civilförsvar och verkskydd.
Sålunda finns det industrisamhällen, där en enda industri dominerar samhället
och bebyggelsen i sin helhet har nära samband med industrin. Enligt
nuvarande bestämmelser organiseras i en sådan ort dels verkskydd för industrianläggningen
och dels allmänt civilförsvar för tätorten i övrigt eller
civilförsvarsområdet i sin helhet. En icke rationell dubbelorganisation blir
ofta följden härav. Detta föranleder i sin tur betydande rekryteringssvårigheter,
enär personalen till de båda organisationerna i huvudsak måste tagas
från en och samma källa, nämligen de i företaget anställda. En kombination
av verkskydd och allmänt civilförsvar skulle enligt utredningen i sådana
fall vara effektivare och även från kostnadssynpunkt mera rationell. Med
hänsyn till den dominans, som verkskyddsåtgärderna har i förhållande till
övriga civilförsvarsåtgärder inom berörda orter, är det härvid lämpligt att
civilförsvaret samordnas inom verkskyddets ram. Förutsättningen för en
samordning av nu antydd art är att överenskommelse träffas mellan företaget
och civilförsvarsmyndigheten. Merkostnader som uppkommer för
vederbörande företag för erforderlig påbyggnad av verkskyddsorganisationen
anser utredningen böra bestridas av statsmedel.
Utredningen behandlar även särskilt frågan om ver k skydd vid
h a in n a r och anför härvid.
I princip skall civilförsvarets resurser vara så utformade, att även hamnarna
(vartill räknas lastageplatser) får ett skäligt skydd mot verkningarna av
luftanfall. Sålunda skall det civilförsvar, som organiseras av det allmänna,
vara avsett för hjälpaktioner även inom hamnarnas områden. Med hänsyn
till de betydande materiella värden, som finns investerade eller lagrade vid
hamnarna ävensom med tanke på hamnarnas betydelse för försörjningen
i krig, har det emellertid ansetts nödvändigt att härutöver kräva verkskydd
för hamnanläggningar i likhet med vad som skett för t. ex. industrianläggningar.
Utredningen finner övervägande skäl tala för att verkskydd liksom hittills
anordnas vid hamnanläggningar. Skyddet av den i hamnen arbetande personalen
är därvid visserligen huvuduppgiften, men även skyddet av de materiella
värdena där är väsentligt. I de fall då det inom hamnområde finns särskilda
anläggningar och byggnader, för vilka skyldighet enligt de av utredningen
föreslagna principerna föreligger att anordna verkskydd, bör en för
hamnområdet och anläggningarna ifråga gemensam organisation finnas.
Frågan var verkskydd för hamnar skall finnas och vilken omfattning det
skall ha bör vara beroende av den trafikvolym och betydelse, som hamnen
beräknas ha under krigsförhållanden. Detta innebär bl. a. alt verkskydd
8 — Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
icke anordnas för hamn, där verksamheten kommer att nedläggas vid krigsutbrott
eller då endast kommer att utövas i obetydlig omfattning.
Utredningen har med hänsyn till de allmänna intressen, som är knutna
till hamnarna, kommit till den uppfattningen, att möjlighet bör finnas för
statsbidrag till verkskydd där och föreslår, att statsbidrag utgår med högst
två tredjedelar av kostnaderna. Om hamnanläggningen ingår i gemensamt
verkskydd, skall statsbidraget endast avse den del av verkskyddskostnaden,
som ankommer på hamnförvaltningen.
Remissyttrandena
Utredningens förslag rörande principerna för den framtida verkskyddsorganisationens
uppgifter, omfattning och organisation biträdes i stort av
remissinstanserna.
Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen finner sålunda
utredningens allmänna synpunkter rörande civilförsvarsorganisationen
och dess förslag rörande verkskyddet i allt väsentligt överensstämma
med deras egen uppfattning. De uttalar att en väsentlig orsak till verkskyddsorganisationens
nuvarande brister torde, utöver villrådigheten rörande
industriernas uppgifter i krigsproduktionen, vara mångfalden av
detaljerade bestämmelser för verkskyddets organisation, som då de tillämpas
på industrier av olika karaktär och med olika fredsorganisation ofta
medför otympliga schablonplaner för verkskyddet. De båda organisationerna
vill därför kraftigt understryka önskvärdheten av att utredningens
ledande princip beträffande verkskyddets organisation genomföres, nämligen
att industrierna får ökad frihet att anpassa denna till företagens fredsorganisation
och till deras blivande verksamhet i krig. Samtidigt skulle den
nu rådande pappersexercisen i samband med verkskyddsplanerna komma
att reduceras, verkskyddets omfattning att nedbringas och skyldigheten att
över huvud anordna verkskydd att avsevärt begränsas. Med genomförandet
av dessa principer och av vissa allmänna normer för en verkskyddsorganisation
i förening med den rådgivning och kontroll, som enligt förslaget skall
åvila civilförsvarsmyndigheten, torde i stort sett förutsättningar skapas
för en effektiv verkskyddsorganisation.
På särskilda punkter har dock, såsom framgår av det följande, framförts
erinringar.
Vad först beträffar verkskyddets uppgifter bör dessa enligt
civilförsvarsstyrelsen i stort sett vara desamma som uppgifterna för det lokala
allmänna civilförsvaret. Detta betyder bl. a. att på verkskyddets räddningsenheter
bör ankomma den röjning och reparation som har samband med
räddningsuppgiftens fullgörande. Även röjningsverksamhet med utnyttjande
av maskinell utrustning, som kan finnas på platsen, bör vara en verkskyddsuppgift.
Styrelsen finner detta vara mest ändamålsenligt, bl. a. för att kunna
säkra företagens dispositionsrätt till de erforderliga redskapen och den för
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959 115
dessas skötsel erforderliga personalen. Av liknande uppfattning är länsstyrelsen
i Västmanlands län, som anser det önskvärt att alla för den direkta
skadebekämpningen nödvändiga åtgärder vid företagen organisatoriskt samordnas
inom verkskyddets ram.
Bevakning till skydd mot spioneri och sabotage bör enligt civilförsvarsstyrelsens
och överbefälhavarens uppfattning även i fortsättningen utföras
av verkskyddspersonal. Bevakningen bör organiseras i stort sett enligt nu
gällande principer. Av samma uppfattning är bl. a. Sveriges civilförsvarsförbund
samt fem länsstyrelser. Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen
har i denna fråga anfört, att de icke finner några skäl
för att behandla ordnings- och bevakningstjänsten inom verkskydden på i
princip annat sätt än när det gäller det allmänna civilförsvaret. Det anses
icke heller lämpligt, att bevakningspersonalen lyder under polisen i stället
för under företagschefen-verkskyddschefen. På nu anförda skäl finner organisationerna
ifråga, att ordnings- och bevakningstjänst alltjämt bör vara en
verkskyddsuppgift.
Mot utredningens förslag i fråga om var verkskydd skall finnas
har Sveriges civilförsvarsförbund anfört, att verkskyddsplanläggningen
för industriföretag bör göras oberoende av invånarantalet i den ort, där industrin
är belägen, samt att gränsen för verkskyddsplikt normalt bör sättas
vid företag med 50 i produktionen verksamma personer. Av liknande uppfattning
är Industriens verkskyddsinstitut AB.
Civilförsvarsstyrelsen påpekar, att medan utredningen i sina övriga förslag
rörande civilförsvarets skadeavhjälpande organisation utgått från förhållandena,
då beredskapsutrymning skett, så bygger utredningens förslag
i fråga om var verkskydd skall organiseras på den förutsättningen att
slutlig utrymning ägt rum. Styrelsen framhåller att verksamheten vid anläggningar
och företag kan antagas fortgå under tiden mellan beredskapsutrymning
och slutlig utrymning. Med hänsyn främst till risken för skador
under denna tid föreslår styrelsen att verkskydd i princip skall anordnas
vid alla anläggningar och företag med mer än 100 anställda inom orter med
mer än 5 000 invånare. I de större städernas inre områden, där enskilda
skyddsrum i fortsättningen ej skall anordnas, bör emellertid verkskydd
krävas endast vid de byggnader och anläggningar, vid vilka verksamhet
skall pågå även efter ett krigsutbrott.
I fråga om utredningens förslag angående de enskilda verkskyddens
organisation har olika synpunkter framkommit vid remissbehandlingen.
I många fall går dessa synpunkter ut på, att den föreslagna organisationen
är för knappt tilltagen. Civilförsvarsstyrelsen beräknar det
sammanlagda personalbehovet inom verkskydden till 150 000. Utredningens
förslag att i princip en räddningsgrupp skall finnas per 100 anställda
måste enligt styrelsens mening betraktas såsom ett minimum. Styrelsen
anför vidare härom.
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Enligt utredningens förslag skall hänsyn icke tas till skiftstjänstgöring.
Om en räddningsgrupp icke är fulltalig på arbetsplatsen skall, enligt utredningens
mening, dess funktionsduglighet kunna tryggas genom att annan civilförsvarspliktig
personal tillfälligt tas i anspråk.---Den av utred
ningen
föreslagna ordningen är enligt styrelsens uppfattning synnerligen
otillfredsställande och långt ifrån ägnad att åstadkomma den effektiva verkskyddsorganisation,
som utredningen säger sig eftersträva. För uppgifter inom
verkskyddet kan man icke i någon större utsträckning räkna med civilförsvarspliktiga
i allmänhet. Att dessa, så som utredningen menar, skulle kunna
utöva samma funktioner som specialutbildade räddningsmän, finner styrelsen
helt uteslutet.
I övrigt föreslår styrelsen, att sjuktransportorgan skall organiseras i verkskydden
samt att personal för observation, alarmering och förbindelsetjänst
liksom hittills skall inskrivas däri och utbildas för sina uppgifter. Styrelsen
förklarar i anslutning härtill, att verksamheten för observation, alarmering
och förbindelsetjänst inom verkskydd i krig icke kan, som utredningen synes
mena, bedrivas efter en för fredsmässiga förhållanden gällande invand arbetsrutin.
Vidare förordar styrelsen att inskrivning även i vissa fall sker av räddnings-,
brand-, sjukvårds- och bevakningsledare för att biträda verkskyddsledningen
med verkskyddets uppbyggnad och med ledning vid skadeplatserna.
De ingenjörer, tekniker, förmän och andra, som enligt utredningens
förslag skall biträda verkskyddschefen utan att vara inskrivna i
verkskyddsplanen, bör enligt styrelsen användas för rekrytering av de föreslagna
ledarbefattningarna.
Styrelsen kan icke heller dela utredningens uppfattning, att personal i
brandpatruller för betjäning av lättare materiel i fortsättningen icke behöver
uttagas och inskrivas i verkskyddet. Sådana patruller behövs enligt styrelsens
mening dels vid alla anläggningar och byggnader, som kommer att sakna
brandgrupper, dels även eljest för att snabbt kunna ingripa mot brand
innan denna vunnit större utbredning.
I de fall, då verkskydd organiseras vid företag med mindre antal anställda
än 100, kan enligt styrelsen lämpligen organiseras hjälpenheter, vilkas personal
kan utföra såväl räddningsverksamhet och samarittjänst som eldsläckning
med lättare materiel. Särskilda specialenheter skulle sålunda
icke behöva förekomma i dessa fall.
Den verkskyddsorganisation, som civilförsvarsstyrelsen anser erforderlig,
medför för varje enskilt verkskydd ett större inskrivningsbehov, än
det som utredningen räknat med. Styrelsen vill dock framhålla att förslaget
icke innebär någon utökning av den personal — inskriven och icke
inskriven — som enligt utredningen kan behöva engageras för de olika
uppgifter, som skall ankomma på verkskydden. Skillnaden hänför sig till
stor del till olika meningar om i vilken omfattning personal måste inskrivas
och utbildas för uppgifterna i fredstid.
117
Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 11)59
Överbefälhavaren och sex länsstyrelser samt civilförsvarschefen i Göteborg
uttalar sig för en bätlre anpassning av verkskyddsorganisationen till
företagens skifttjänstgöring än vad utredningens förslag medger.
Civilförsvarsstyrelsen finner skäl icke föreligga att frångå nuvarande
bestämmelser om inrättande av ledningscentral för verkskyddet.
Utredningens förslag om sättet att genomföra verkskyddsper
sonalens utbildning möter icke någon principiell
erinran. Sveriges civilförsvarsförbund finner av förslaget framgå, att visst
behov av serviceorgan skulle föreligga även i fortsättningen. Förbundet
omnämner, att överläggningar ägt rum mellan svenska brandkårernas riksförbund,
svenska brandskyddsföreningen, svenska röda korset, Sveriges
civilförsvarsförbund och Sveriges industriförbund om lämpligheten av ett
samgående för att skapa ett serviceorgan, ägt av nämnda organisationer
och med uppgift att lämna verkskyddsservice. Organet skulle helt ha en
ideell inriktning och bedriva sin verksamhet utan vinstintresse. Slutligen
framhålles, att organisationerna vid sina överläggningar låtit sig vägleda
av de synpunkter på formerna in. in. för bedrivandet av verkskyddsservice,
som anförts av justitieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 18
mars 1957.
Vad utredningen anfört angående samordning mellan verkskydd
och allmänt civilförsvar på särskilt industribetonade
orter föranleder inget annat uttalande än att Sveriges industriförbund och
svenska arbetsgivareföreningen framhåller nödvändigheten av att principerna
för fördelningen av kostnaderna mellan det allmänna och industrin
klarlägges.
Mot utredningens förslag att verk skydd liksom hittills
skall ordnas i hamnar, där verksamhet skall bedrivas i krig,
göres invändningar främst av sjöfartsstyrelsen och svenska hamnförbundet.
Enligt sjöfartsstyrelsens mening torde ett hamncivilförsvar, upprättat
enligt någon av de organisationsprinciper (allmänt civilförsvar,
verkskydd), som redovisats av utredningen, icke komma att motsvara de
krav, som bör ställas på ett sådant. Sjöfartsstyrelsen ifrågasätter därför
om icke en organisationsform borde tillämpas, som i princip bygger på
allmänt civilförsvar men där den sakkunskap som de ordinarie hamnorganen
besitter utnyttjas inom organisationen. Skulle en för hamnarna
speciell civilförsvarsorganisation ej anses möjlig att genomföra utan utredningens
förslag om hamnverkskydd följas, synes det sjöfartsstyrelsen
skäligt att statsbidrag av minst den omfattning, som föreslås av utredningen,
tillerkännes sådana hamnar som ålägges anordna hamnverkskydd.
Svenska hamnförbundet anser, att rörelsen i hamnar är av allmän
karaktär, som helt avviker från de förhållanden som kommer att råda
vid övriga verkskydd. Hamnförbundet föreslår, att civilförsvaret i ham
-
118 Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
narna i sin helhet föres till det allmänna civilförsvaret och att hamnverkskydd
icke organiseras där.
Civilförsvarsstyrelsen har icke annat att erinra mot vad utredningen
föreslår i denna del än att styrelsen anser tillräckliga skäl för att lämna
statsbidrag till hamnarnas verkskydd icke föreligga. En statsbidragsgivning
till verkskydd skulle sannolikt bli administrativt betungande. Styrelsen
avstyrker därför bestämt att statsbidrag skall utgå för här avsedd
verksamhet.
B. Självskyddsåtgärder
Gällande bestämmelser om hemskydd
I hemskydden skall ingå genom de allmänna civilförsvarsorganens försorg
i fredstid inskrivna och utbildade hemskyddsledare samt den övriga
hemskyddspersonal, som anses erforderlig för bl. a. samarit-, eldsläcknings-
och rapporteringsuppgifter och som för ändamålet utses vid civilförsvarsberedskap.
Det åligger ägare av byggnad, för vilken hemskydd
skall vara organiserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel och
utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet.
Civilförsvarsatrednmgens förslag
Utredningen
Utredningen framhåller, att med hänsyn till de vittomfattande verkningarna
av moderna anfallsvapen, särskilt atomvapnen, det allmänna
civilförsvarets relativt fåtaliga styrkor endast i begränsad omfattning kan
förväntas komma de hjälpbehövande till direkt undsättning. Människorna
måste därför i första hand söka hjälpa sig själva och varandra (självskyddsåtgärder).
Det är enligt styrelsen synnerligen angeläget att de människor,
som vid tiden för anfallet befinner sig i antända eller skadade hus och
överlevt anfallet utan svårare skador, så snabbt som möjligt, utan att avvakta
hjälp från civilförsvarets styrkor, söker begränsa skadegörelsen
och rädda dem som skadats.
Utredningen har icke funnit skäl att bibehålla och än mindre att utbygga
den nuvarande hemskyddsorganisationen. Det skydd för befolkningen, som
avsetts med nämnda organisation, bör enligt utredningens uppfattning i
stället åvägabringas efter principen, att varje enskild medborgare vid beredskap
och krig skall vara skyldig att, när helst situationen så kräver, deltaga
i räddningsverksamhet utan att i förväg vara inskriven eller uttagen
för uppgiften. Detta innebär, att enskilda människors medverkan i räddningsverksamheten
förutsättes kunna ske utan att en organisation härför
behöver uppbyggas i fredstid.
Utredningen föreslår, att civilförsvarschef vid civilförsvarsberedskap
skall kunna förordna, att personer genom fastighetsägarnas försorg skall
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
utses att leda självskyddsverksamheten i bostadshus samt byggnader och
anläggningar, för vilka verkskydd icke anordnats.
Vidare föreslår utredningen att den nuvarande allmänna skyldigheten
för fastighetsägare att anskaffa, förvara och underhålla viss utrustning
för fastighetens skydd under beredskap och krig bibehålies. Enligt utredningen
torde denna fråga praktiskt kunna lösas på det sättet, att i utrustningen
av enskilda skyddsrum skall ingå bl. a. brandskydds- och
förbandsmateriel i skälig omfattning. Härvid bör beaktas även skyldighet,
som jämlikt författningar på brandväsendets område kan gälla beträffande
utrustning av fastighet med eldsläckningsmateriel. Skyldigheterna enligt
brandlag och civilförsvarslag bör enligt utredningen i möjligaste mån
samordnas.
I syfte att förebygga panik bör enligt utredningen befolkningen bibringas
upplysning och kunskap om verkningarna av de vapen, som kan komma
till användning i ett krig och de risker som är förenade därmed, om åtgärder
som planlagts och vidtagits av myndigheterna till skydd mot fientliga
krigshandlingar samt om vad de enskilda kan göra för att skydda och
hjälpa sig själva och andra i olika situationer. Upplysningens primära syfte
bör vara att ge allmänheten kännedom om självskyddsåtgärder och att
skapa förtroende och förståelse för vidtagna skyddsåtgärder.
Remissyttrandena
Utredningens uppfattning att den nuvarande hemskydd sorganisationen
kan ersättas med självskyddsverksamhet
i annan form delas i allmänhet av remissinstanserna. Sålunda
godtages förslaget uttryckligen av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar samt länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.
En del remissinstanser uttalar dock betänkligheter mot att helt slopa
hemskyddet. Hit hör länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och
Kopparbergs län samt landsorganisationen och Sveriges civilförsvarsförbund.
Åtskilliga remissinstanser understryker vikten av att personer
utses för att leda självskyddsverksamheten men
delade meningar råder om när dessa bör utses.
Civilförsvarsstyrelsen finner det i princip ändamålsenligt att husombud
utses för att leda självskyddsverksamheten och understryker betydelsen
av att denna husombudsorganisation blir funktionsduglig inom minst
samma tid efter order som civilförsvarets skadeavhjälpande organisation.
De stora befolkningsomflyttningar, som vid beredskap förutsättes komma
till stånd, gör det emellertid svårt att i fredstid uppgöra en hållbar husombudsorganisation
med redan under fred uttagen och utbildad personal.
Även med tanke på. att cn dylik omfattande organisation med sin kompli
-
120 Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
cerade planläggning i hög grad skulle komma att belasta den administrativa
civilförsvarsorganisationen anser styrelsen, att husombuden bör utses
först i ett beredskapsläge. Styrelsen har övervägt huruvida icke personalen
i de framskjutna räddningsgrupper, som skall stationeras i anslutning till
den efter utrymning i orten kvarvarande befolkningen, skall kunna taga
ansvaret för uppbyggnaden av husombudsorganisationen. Det kan ligga
nära till hands att denna personal, som primärt skall svara för att lämna
befolkningen understöd och hjälp i dess räddningsaktioner, även ålägges
detta organisationsansvar. Enär det emellertid är av största betydelse att
räddningskåren och i första hand den framskjutna delen av densamma
snabbt inmönstras och utrustas, skulle det enligt styrelsens mening medföra
en allvarlig försämring i beredskapen om kåren i organisationsskedet
skulle påläggas nämnda uppgift. Ej heller annan personal i det allmänna
civilförsvaret kan komma ifråga härför. Det synes styrelsen därför
nödvändigt att i fred uttages särskild personal, som skall ha till uppgift
att vid beredskap utse husombud. Varje sådan självskyddsledare skall
svara för ett territoriellt område. Styrelsen har beräknat antalet självskyddsledare
till 4 000. Självskyddsledare anser styrelsen böra uttagas och
inskrivas i samtliga områden där skyldighet att anordna normalskyddsrum
föreligger.
Även överbefälhavaren anser att ett visst antal föregångsmän bör finnas
för att möjliggöra en effektiv självskyddsverksamhet. Föregångsmän
behövs icke endast för den skadeavhjälpande verksamheten utan även för
att genomföra snabbutrymning. Deras uppgifter torde härvid främst vara
att lämna den enskilde anvisningar om hur han skall uppträda och på
vilket sätt han skall utrymma. Föregångsmän torde enligt överbefälhavaren
kunna rekryteras och utbildas på frivillighetens väg i civilförsvarsförbundets
regi.
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anser att hemskyddsorganisationen
— åtminstone i de orter, från vilka utrymning planeras —
måste i viss utsträckning ersättas av någon annan organisation, som kan
biträda vid snabbutrymning. För detta ändamål föreslår beredskapsnämnden,
att för varje fastighet eller för ett antal fastigheter gemensamt utses
utflyttningsombud. Dessa ombud, som bör utses bland personer, vilka kan
tjänstgöra såsom förtroendemän inom en fastighet, bör på lämpligt sätt
krigsplaceras i civilförsvaret i fred och behärska reglerna för utrymning.
De bör ha till uppgift att ge råd och anvisningar t. ex. vid anfall mot
orten innan utrymning genomförts samt i samband med utrymningen.
Det bör framförallt åligga ombudet att söka förhindra panikartade bortflyttningar
sedan något slag av obligatorisk utrymning anbefallts. I många
fall kan utflyttningsombudet medfölja vid utflyttningen och kan på inkvarteringsorten
ingå i inkvarteringsorganisationen. ''
Sveriges civilförsvarsförbund förklarar att, om st tsmakterna godtar
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 11A år 195!)
kommitténs förslag att slopa den nuvarande hemskyddsorganisationen,
man måste söka att på frivillig väg rekrytera och utbilda något slags
självskyddsledare. Förbundet är berett att taga på sig denna uppgift.
I den hemskyddsledare- och blockchefskader, som nu finns, anser man
sig ha ett gott rekryteringsunderlag för sådant ändamål.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att civilförsvaret måste tillhandahålla
något slag av ledning för självskyddsverksamheten och av liknande
uppfattning är länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Göteborgs
och Bohus län. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår som ersättning för
nuvarande block och hemskydd en organisation med kvartersombud. Dessa
bör utbildas för att kunna initiera och leda allmänhetens självskyddsverksamhet
samt vara civilförsvarschefens kontaktmän. I utrymningsorter
kan de samtidigt vara tillsyningsmän för utrymda fastigheter. Även
länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller behovet för civilförsvar schef erna
att i någon form få organ för kontakt med civilbefolkningen. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län understryker vikten av att civilförsvarsarbetets
folkrörelseprägel bevaras. Hemskydds- och blockorganisationen har enligt
länsstyrelsen utan tvivel inneburit ett värdefullt instrument för kontakten
mellan civilförsvaret och allmänheten. Ur civilförsvarets synpunkt
vore det olyckligt om denna kontakt försvinner. Enligt länsstyrelsens mening
bör det finnas något organ, som skall leda allmänhetens hjälpinsatser.
I fråga om skyldighet för fastighetsägare att anskaffa, förvara och
underhålla för själ v skydd sverks a in heten erforderlig
materiel biträdes i allt väsentligt utredningens förslag.
Betydelsen av att sådan materiel finns understrykes av bl. a. riksbrandinspektören
och överbefälhavaren.
195h års brandlags revision erinrar om att det enligt brandlagstiftningen
kan föreligga skyldighet för fastighetsägare att hålla brandredskap av
samma slag som civilförsvarsutredningen föreslår för civilförsvarets självskyddsverksamhet,
nämligen handeldsläckningsredskap såsom pytssprutor,
handsprutor, vattenhinkar, mindre stegar, kemiska eldsläckare o. dvl.
Under civilförsvarsberedskap kan man icke räkna med att en brandkår
alltid står till förfogande i orter, där förekomsten av dylik brandkår ansetts
kunna under fred motivera befrielse från hållande av handeldsläckningsredskap
i alla fastigheter. I vissa fastigheter kan alltså uppstå den
situationen att fredsförhållandena ej kräver handeldsläckningsredskap, medan
sådana åter erfordras under civilförsvarsberedskap. Den praktiskt
enkla utvägen att helt anknyta behövlig materiel till fredsbrandförsvaret
är enligt brandlagsrevisionen därför icke genomförbar, därest man vill
strängt hålla på åtskillnaden mellan fredsbrandförsvar och civilförsvar på
denna punkt. I civilförsvarslagsliftningen erfordras i sådant fall alltjämt
föreskrift om skyldighet för fastighetsägare att hålla dylik materiel.
122
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det tveksamt, om den föreslagna
anknytningen till enskilda skyddsrum täcker behovet av enklare brandredskap
för civilförsvarsändamål i alla de byggnader, som icke på grund
av brandlagstiftningen har handeldsläckningsredskap. Vidare finnes i landet
en hel del orter, där skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum icke
förekommer men där risk för fientliga stridsRandlingar kan vara förhanden.
För utövandet av självskyddsverksamheten måste med hänsyn
till krigsteknikens utveckling slutligen förutsättas att även annan utrustning
än nu berörd måste finnas i de enskilda fastigheterna. För att i detta
hänseende säkerställa tillgången på erforderlig utrustning för självskyddsverksamheten
i de enskilda fastigheterna borde möjligen en allmän föreskrift
finnas om skyldighet för fastighetsägare m. fl. att anskaffa, förvara
och underhålla den materiel och utrustning, som erfordras för självskyddsverksamhet.
Departementschefen
I den nuvarande civilförsvarsorganisationen utgör verkskyddet ett komplement
till det allmänna civilförsvaret och syftar till att tillgodose det särskilda
behov av skydd, som föreligger vid anläggningar och företag. Av den
nya organisationen av det allmänna civilförsvaret kan man visserligen förvänta
större effektivitet än av den hittillsvarande, men det torde dock innebära
en överskattning av det allmänna civilförsvarets förmåga att anta, att
det skulle kunna övertaga verkskyddets uppgifter. På grund av omfattningen
av skadegörelsen under ett krig med moderna hemortsbekämpningsmedel
måste verkskyddet alltjämt anses ha en betydelsefull uppgift att
fylla. Av särskild betydelse är härvidlag att verkskyddets personal — i motsats
till det allmänna civilförsvarets — alltid befinner sig på skadeplatsen,
då skadan inträffar, och är väl förtrogen med lokaliteterna där och med
föreliggande möjligheter att begränsa skadorna; i synnerhet gäller detta
skador genom brand. I likhet med utredningen anser jag att verkskydd även
framdeles bör organiseras till skydd för särskilda anläggningar, under förutsättning
att anläggningarna på grund av sin belägenhet och sina uppgifter
kan förväntas vara utsatta för mera påtaglig risk för skadegörelse genom
krigshandlingar.
Utredningen synes mig emellertid ha ådagalagt att organisationen också
på verkskyddens område kan i väsentlig utsträckning skäras ned — till
båtnad för de företag, vilka det åligger att anordna och bekosta verkskydd —
utan att fördenskull syftet med verkskydden förfelas. Begränsningen synes
kunna omfatta både uppgifterna inom verkskydden och, framför allt, antalet
i fred organiserade verkskydd.
Vad beträffar verkskyddens uppgifter har utredningen föreslagit
att bevakning icke längre skall utgöra en verkskyddsuppgift utan
123
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
övertagas av särskild vaktpersonal, som förordnas av polismyndighet. Detta
förslag anser jag mig emellertid icke kunna biträda med hänsyn till att
under nuvarande ordning tillskapats en bevakningsberedskap vid enskilda
företag, som måste anses värdefull och som därför bör bibehållas. Däremot
delar jag utredningens uppfattning att ordningshållning i fortsättningen
icke bör vara en uppgift för verkskyddet. Behov av ordningshållning vid
särskilda anläggningar torde nämligen föreligga endast i sällsynta undantagsfall.
Verkskyddens uppgifter bör sålunda omfatta räddnings-, brand-,
samarit- och bevakningstjänst. Självfallet måste också ledningen av verkskydden
organiseras i fred. Flertalet av dessa verkskyddsuppgifter har, åtminstone
vid de större industrierna och anläggningarna, sin motsvarighet
även under fullt fredsmässiga förhållanden, vilket skapar en god grund för
verkskydden att bygga på.
I fråga om den närmare sammansättningen av ver k skydden
och formerna för deras verksamhet samt deras utrustning
ansluter jag mig i huvudsak till utredningens förslag, under framhållande
dock att personalen inom verkskydden måste bli något större än
utredningen föreslagit, eftersom bevakning alltjämt skall utgöra en verkskyddsuppgift.
Därjämte bör, då så är påkallat, personalbehovet vid verkskydden
bestämmas med beaktande av eventuell skiftgång. I enlighet med
utredningens förslag skall i verkskydden icke inskrivas annan personal
än den som måste erhålla särskild utbildning för att kunna utföra sina
uppgifter. Jag delar utredningens uppfattning att företagsledare eller annan
personal i företagsledningarna i större utsträckning än hittills bör
engageras för ledningen av verkskydden. Liksom utredningen anser jag
det icke påkallat att ledningscentraler för verkskydden alltid skall iordningställas.
Inrättandet av sådana bör i stället vara beroende av förhållandena
i det enskilda fallet, såsom att företagets anläggningar är utspridda
över ett större område och liknande.
Vad beträffar den omfattning, vari verkskydd skall organiseras,
föreslår utredningen att verkskydd i allmänhet skall anordnas
endast i orter med mer än 5 000 invånare och vid anläggningar, där
minst 100 anställda finnes. Förslaget innebär i stort att verkskydden koncentreras
till de större anläggningarna på platser, där risken för anfall
måste anses vara mera påtaglig. Den föreslagna regeln synes mig väl ägnad
att läggas till grund för uttagningen av de anläggningar, vid vilka verkskydd
skall anordnas. Med hänsyn till riskerna för ett krigsutbrott innan
slutlig utrymning hunnit genomföras anser jag att man på detta område —
liksom eljest vid bestämmandet av grunderna för uppbyggnaden av civilförsvarets
skadeavhjälpande organisation — bör utgå från förhållandena, då
beredskapsutrymning skett. Undantag från dessa regler bör emellertid
kunna göras, dels så att verkskydd icke organiseras i de större städernas
inre områden, dels så alt anläggningar på orter med mindre än 5 000 invå
-
124
Kungi. Maj.ts proposition nr it i år 1959
nare förses med verkskydd om de på grund av sin särskilda betydelse för
krigsproduktionen måste anses utsatta för betydande risker för anfall. I
särskilda fall kan det också visa sig nödvändigt att organisera verkskydd
vid anläggningar, vilkas personal understiger 100 anställda, exempelvis då
flera företag bedriver sin verksamhet i omedelbar närhet av varandra. Verkskydd
bör i sådant fall organiseras gemensamt för företagen. Uttagningen
av de anläggningar, vid vilka verkskydd skall organiseras, bör liksom hittills
ske genom länsstyrelsernas försorg.
Såsom utredningen framhållit torde det i vissa fall vara rationellt att
bilda en gemensam organisation för det allmänna civilförsvaret
och ver k skydde t. Framför allt torde detta vara
fallet i industrisamhällen, där en enda eller några få industrier dominerar
samhället. Ett sådant samgående synes böra bygga på överenskommelse
mellan företaget eller företagen och civilförsvarsmyndigheten. För att
underlätta tillkomsten av dylika överenskommelser bör möjligheter tillskapas
att kompensera företagen för merkostnader, som föranleds av att verkskydden
utbyggs för att kunna fullfölja även det allmänna civilförsvarets
uppgifter i sådana orter.
En fråga som utredningen upptagit till särskild behandling är spörsmålet
om verkskydd bör anordnas vid hamnar. Utredningen har
stannat för att föreslå att verkskydd liksom hittills skall upprättas till
skydd för själva hamnanläggningarna, dock endast i den mån de kan förväntas
vara i bruk under krig. För egen del anser jag att de uppgifter, som
hittills åvilat verkskydden vid hamnanläggningarna, bör kunna övertagas
av det allmänna civilförsvaret och jag förordar därför, att särskilda hamnverkskydd
icke skall organiseras i fortsättningen. Vid anläggningar, som
är belägna inom hamnområden, exempelvis fabriker, skall dock självfallet
verkskydd organiseras, om förutsättningar i övrigt föreligger för skyldighet
att anordna verkskydd.
Vid skolor och andra undervisningsanstalter samt vid bank- och
försäkringsföretag, varuhus o. dyl. torde organiserandet av
verkskydd i regel ej vara erforderligt.
Kostnaderna för verkskydden bör liksom hittills åvila ägaren
eller innehavaren av den anläggning, till vars skydd verkskyddet är
anordnat. De föreslagna och av mig nu förordade nya grunderna för verkskyddens
organisation och omfattning och därmed följande förenklingar
torde emellertid, även om de samtidigt förutsätter en intensifiering av
planläggningen och utbildningen på verkskyddets område, innebära väsentliga
lättnader för företagarna.
Utbildningen av verkskyddets personal bör i stort sett
följa samma principer som utbildningen inom det allmänna civilförsvaret.
Jag återkommer härtill i ett senare avsnitt. Med hänsyn till likformigheten i
verkskyddets och det allmänna civilförsvarets utbildning bör civilförsvarets
125
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 dr 1!)5!)
utbildningsorganisation kunna påtaga sig utbildningen av verkskyddens
personal. Kostnaderna för denna utbildning, utom såvitt avser personalen i
högsta ledningen, bör emellertid liksom hittills bäras av de företag, verkskydden
tillhör. Hinder bör med hänsyn till ansvaret för kostnaderna ej
föreligga för det enskilda företaget att självt anordna erforderlig utbildning
med anlitande av de enskilda organisationer, som kan vara beredda att åtaga
sig uppgiften. Från civilförsvarsmyndigheternas sida måste emellertid kontrolleras,
att verkskyddspersonalens utbildning är tillfredsställande, liksom
kontroll av verkskyddens ändamålsenlighet i övrigt ej heller kan undvaras.
Kontrollen bör förenas med rådgivning i verkskyddsfrågor.
Vid den tid, då den nuvarande hemskyddsorganisationen tillskapades,
var det av stor betydelse att en organisation stod till förfogande för att tillvarataga
de enskilda människornas möjligheter att göra en insats till skydd
mot hemortsbekämpningen. Karakteristiskt för det moderna krigets metoder
för hemortsbekämpning är emellertid den blixtsnabba, totala förstöringen
av mycket stora områden och den samtidiga partiella skadegörelsen
i ännu större områden. Därjämte kan synnerligen omfattande områden beläggas
med radioaktivt utfall, mot vilket envar måste i görligaste mån
skydda sig. I sådana lägen träder den enskildes förmåga att oberoende av
en organisation hjälpa sig själv och bispringa andra i förgrunden. Jag
anser det därför angeläget att förutsättningar skapas för en sådan självskyddsverksamhet
av de enskilda, men finner åtskilliga skäl tala emot att
en särskild organisation i fred uppbygges för denna verksamhet. Med hänsyn
till de omfattande befolkningsomflyttningar, som kommer att äga rum under
beredskap och krig, kan det icke antagas att en i fred upprättad organisation
för självskyddet annat än i mycket begränsad omfattning skulle vara
funktionsduglig, då den skulle träda i verksamhet. Administrativt skulle
organisationen, som ju nödvändigtvis måste få en mycket stor omfattning,
bli synnerligen tungrodd och någon effektiv kontroll över den skulle knappast
kunna äga rum. Härtill kommer att det alltid skulle vara i hög grad
tveksamt om de för organisationen uttagna personerna verkligen skulle visa
sig vara de för uppgifterna lämpligaste. Jag finner med hänsyn till det sagda,
att man icke bör i fred tillskapa eu organisation för självskyddet; självskyddsverksamhet
bör kunna förberedas och utövas utan att en stor och
otymplig organisation därför tillskapas. Däremot bör möjlighet finnas för
civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap och krig låta utse ledare
för självskyddet inom de särskilda fastigheterna eller inom större enheter.
Det vore också värdefullt om de frivilliga organisationernas verksamhet
kunde leda till alt i fred en kader av självskyddsledare skapades.
Om sålunda någon självskyddsorganisation icke bör uppbyggas i fred
bör emellertid förutsättningar i fred skapas för självskyddsverksamheten
genom att tillgång till den nödvändigaste materielen för sådan verksamhet
tryggas och allmänheten bibringas elementära kunskaper om vad den
126
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
bör iakttaga för att skydda sig själv och för att kunna göra en insats vid
begränsningen av skadeverkningarna av anfall.
Intresset av att erforderlig materiel finnes att tillgå synes liksom hittills
böra tillgodoses genom att skyldighet föreskrives för fastighetsägare att
anskaffa och underhålla enklare brandskyddsutrustning och förbandsmateriel.
Lämpligt torde vara att skyldigheten att hålla materiel i huvudsak knytes
till skyldigheten att anordna normalskyddsrum. Tillsynen över att materiel
finnes i föreskriven omfattning kan då utövas i samband med inspektionen
av skyddsrummen.
Vad slutligen beträffar behovet av anvisningar till allmänheten rörande
självskyddsåtgärder torde detta kunna tillgodoses på olika sätt. Självfallet
bör från myndigheternas sida eftersträvas att väcka intresse för dessa frågor
bland allmänheten, och vidare bör de möjligheter till spridning av information
tillvaratagas, som de enskilda civilförsvars- och försvarsorganisationernas
verksamhet erbjuder. Just när det gäller självskyddsverksamheten
räknar jag med att de frivilliga organisationerna skall kunna göra betydelsefulla
insatser både i fråga om upplysning och frivillig utbildning, och jag
vill gärna framhålla, att jag fäster särskild vikt vid dessa insatser.
7. Utbildningsfrågor
Nuvarande bestämmelser
Civilförsvarets utbildningsverksamhet regleras i civilförsvarslagen och i
utbildningskungörelsen den 18 september 1948 (nr 662).
Enligt civilförsvarslagen får i fredstid civilförsvarspliktig, som inskrivits
i civilförsvaret, tagas i anspråk för utbildnings- och övningsändamål under
högst 60 timmar per kalenderår och annan civilförsvarspliktig under högst
hälften av samma tid.
I utbildningskungörelsen stadgas, att första utbildningen för den i civilförsvaret
inskrivna eller eljest uttagna personalen får omfatta högst följande
timantal per kalenderår, nämligen för a) i allmänna civilförsvaret inskriven
befälspersonal och för bevakningstjänst avsedd personal högst 50 timmar
samt övrig personal högst 40 timmar; b) i verkskyddet inskriven befälspersonal
högst 40 timmar samt övrig personal högst 30 timmar; c) i verkskyddsplan
namneligen upptagen men icke inskriven personal högst 12
timmar; samt d) i hemskyddet inskriven personal högst 25 timmar. Sådan
personal, som undergått första utbildning, skall även vara skyldig undergå
repetitionsutbildning, som per kalenderår får omfatta, för personal inom allmänna
civilförsvaret högst 15 timmar, för personal inom verkskyddet högst
12 timmar och för personal inom hemskyddet högst 10 timmar. Utöver den
tid, som nu angivits, är samtliga civilförsvarspliktiga skyldiga att i erforderlig
utsträckning deltaga i civilförsvarsövningar, om vilkas hållande beslut
127
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
meddelats av civilförsvarsstyrelsen. De i civilförsvarslagen stadgade längsta
tiderna för utbildning och övning får dock icke överskridas.
I utbildningskungörelsen föreskrives vidare att civilförsvarspliktig kvinna
som har stadigvarande bosättning eller sysselsättning inom anläggning eller
byggnad, där särskilt civilförsvar skall vara organiserat, är pliktig att undergå
sjukvårdsutbildning under högst 10 timmar under det år, då hon fyller
18 år.
Med stöd av bemyndigande i utbildningskungörelsen har civilförsvarsstyrelsen
utfärdat närmare föreskrifter rörande tillämpningen av kungörelsen.
Utbildningsverksamheten bedrives dels i form av lokal utbildning, huvudsakligen
kvällsutbildning anordnad inom de olika civilförsvarsområdena,
dels såsom regional utbildning, anordnad av länsstyrelserna i provisoriska
civilförsvarsskolor, dels som central utbildning, anordnad vid statens civilförsvarsskola
med utbildningsavdelningar provisoriskt förlagda till Gimo
och Runö. Utbildningen bedrives i enlighet med av civilförsvarsstyrelsen
utfärdade utbildningsplaner och riktlinjer. För utbildningens bedrivande
finns vid länsstyrelserna anställda särskilda befattningshavare, länsinstruktörer,
med uppgift att inom länen biträda vid uppläggningen, genomförandet
och övervakningen av utbildningen.
Åren närmast efter krigsslutet fick civilförsvarsutbildningen endast obetydlig
omfattning. År 1948 lämnade emellertid riksdagen med hänsyn till
den dåvarande skärpningen av det utrikespolitiska läget sitt medgivande till
alt utbildningsprogrammet utvidgades, så att det kom att omfatta nyutbildning,
repetitionsutbildning och övning av befäl och manskap inom det allmänna
civilförsvaret och verkskyddet. Härjämte skulle befäl i hemskyddet
samt skolungdom och 18-åriga kvinnor utbildas.
I stort sett bedrives utbildningen i civilförsvaret alltjämt efter de år 1948
uppdragna allmänna riktlinjerna för verksamhetens omfattning. I vissa
hänseenden har dock utbildningsprogrammet icke kunnat fullföljas, bl. a.
beroende på att utbildningsresurserna varit otillräckliga. Fr. o. m. utbildningsperioden
1955/56 har civilförsvarsstyrelsen med hänsyn till den begränsade
medelstilldelningen för utbildningsändamål infört viss angelägenhetsgradering
av utbildningsuppgifterna. Enligt civilförsvarsstvrelsens anvisningar
till länsstyrelserna den 5 september 1955 skall utbildningen sålunda
i första hand koncentreras till utbildning av befäl samt fackutbildning
av vissa manskapsgrupper med speciella arbetsuppgifter. Vid bedömandet
av i vilken omfattning repetitionsutbildning skall anordnas, har länsstyrelserna
att beakta intresset av funktionsduglighet inom tjänstegrenarna på
så sätt, att åtminstone någon eller några enheter inom varje tjänstegren blir
funktionsdugliga. Inom block och hemskydd sker icke någon utbildning.
18-åriga kvinnor utbildas enligt tidigare gällande bestämmelser.
På framställning av 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning före -
128
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
skrev Kungl. Maj :t den 6 maj 1955, att den i utbildningen av civilförsvarspersonal
tidigare ingående s. k. allmänna utbildningen skulle upphöra. Detta
innebar, att viss inom ramen för första utbildningen särskilt sammanhållen
utbildning om tolv timmar bortföll ur utbildningsplanerna. I stället bär vissa
delar av denna utbildning, vilka avser självskydd, inarbetats i normalplanerna
för utbildningen inom de olika tjänstegrenarna.
De numera gällande utbildningsplanerna är uppgjorda med tanke på att
utbildningen skall bli likformig för hela landet. Planerna får dock på grund
av lokala förhållanden, såsom tillgång på instruktörer, utbildningslokaler,
övningsplatser och utbildningsmateriel, ändras enligt länsstyrelses bestämmande.
Civilförsvarsutredningens allmänna synpunkter på utbildningsfrågorna
1 sitt omdöme om den nuvarande civilförsvarsorganisationen uttalar sig
civilförsvarsutredningen även om utbildningsverksamheten. Enligt utredningens
uppfattning har icke på långt när resurser funnits för att utbilda en
organisation av den storlek, som 1953 års planer skulle medföra. För att
bibehålla ett fullt utbyggt civilförsvar enligt dessa planer skulle de årliga
utbildningskostnaderna uppgå till i runt tal 17 milj. kronor beräknat med
utgångspunkt från de åren 1953—54 tillämpade utbildningsplanerna, utbildningsformerna
och ersättningsbestämmelserna. Utredningen påpekar vidare
att utbildningsanordningarnas provisoriska karaktär har medfört, att särskilt
den högre civilförsvarsutbildningen icke kunnat tillgodoses. Även utbildningen
i övrigt har emellertid enligt utredningen varit såväl organisatoriskt
som innehållsmässigt behäftad med svagheter. Centrala anvisningar
och riktlinjer för utbildningen har ej givits i erforderlig omfattning; instruktioner
för undervisningen har i stor utsträckning kommit att utarbetas av
instruktörerna, särskilt länsinstruktörerna. Utbildningen har därigenom icke
blivit enhetlig för hela riket, ett förhållande som dock uppmärksammats av
civilförsvarsstyrelsen och på vilket styrelsen sökt råda bot vid utfärdandet
av utbildningsföreskrifter fr. o. m. utbildningsåret 1955/56.
En annan omständighet, som enligt utredningen försvårat utbildningen, är
att kursplanerna icke alltid anpassats efter den för utbildningen anslagna tiden.
Utbildningen har sålunda ibland omfattat så vidlyftiga instruktioner,
att deras innehåll icke tillfredsställande kunnat delges eleverna under den
tid, som stått till förfogande.
Enligt utredningens uppfattning bör det i fortsättningen ankomma på
Kungl. Maj :t att fastställa organisationen av och riktlinjerna för den undervisning,
som skall äga rum i civilförsvaret.
Utbildningsutredningens förslag
Utbildningsutredningen har i sina förslag angående den fortsatta utbildningsverksamheten
i civilförsvaret ingående prövat behovet av civilförsvars
-
129
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
utbildning som ett led i ett nyordnat och i väsentliga avseenden upprustat
civilförsvar och därvid utgått från de ändrade förutsättningar för civilförsvarsorganisationen,
som angivits i civilförsvarsutredningens huvudbetänkande.
De nya förutsättningarna medför enligt utbildningsutredningen genomgripande
förändringar i utbildningsverksamheten såväl i fråga om dess
omfattning som med avseende på utbildningens innehåll.
Civilförsvar sutbildningens inriktning och innehåll
bör, framhåller utredningen, fortlöpande anpassas efter civilförsvarets verksamhetsformer
och förutsättningarna för dessa. Utbildningen måste alltid ha
ett klart syfte och tillgodose angelägna behov. Den måste äga rum i fasta former
men vara rörlig till sitt innehåll. Nödvändigheten av sådan rörlighet
framstår tydlig vid en återblick på de sista årens krigstekniska utveckling
och dennas återverkningar på civilförsvarets verksamhetsformer och därmed
också på civilförsvarsutbildningen.
Utbildningsutredningen är angelägen framhålla alt civilförsvarsutbildningen
i princip måste inriktas på kunskaper och färdigheter, vilka mer
allmänt kan komma till nytta vid ett krig, och att kunskaperna måste meddelas
i den omfattning, som erfordras för att civilförsvarspersonalen skall
få tillräcklig förtrogenhet med tilldelade uppgifter. De största kraven på förberedelser
ställes härvid på den civilförsvarspersonal, som under beredskap
och krig främst skall bära ansvaret för de olika civilförsvarsåtgärdernas
genomförande, dvs. lednings- och befälspersonalen. Men även en del grupper
menig civilförsvarspersonal kommer att få uppgifter, som för sin lösning
kräver fackkunskap och färdigheter av speciellt slag. Den individuella
färdighet, som förvärvas på utbildningsstadiet, måste intrimmas och utvecklas
under civilförsvarsspel och praktiska övningar. Utbildningen och
övningen måste vara obligatoriska.
Utbildningsutredningen har i anslutning till civilförsvarsutredningens
synpunk ter på frågan vilka personalgrupper som i fred måste
utbildas för sina uppgifter föreslagit utbildning av följande personal,
nämligen
a) i det lokala civilförsvarets ledningskårer: personalgrupper med ledningsuppgifter
i huvudcentral eller distriktscentral eller på skadeområde,
sambandspersonal samt förvaltningspersonal;
h) i det lokala civilförsvarets kårer i övrigt: kårinspektörer, sysslomän
vid förbandsstationer och gruppchefer samt, bland manskapet, civilförsvarspolismän,
civilförsvarsbrandmän, räddningsmän och samariter;
c) i verkskgddet: verkskyddschefer, verkskyddsassistenter, brandgruppchefer,
räddningsgruppchefer, brandmän, räddningsmän och samariter;
samt
d) i det regionala civilförsvaret: undsättningskårernas personal.
Personalgrupperna inom verkskyddet får enligt förslaget i princip samma
utbildning som motsvarande personal i allmänna civilförsvaret.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11b
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
All inskriven personal i allmänna civilförsvaret och verkskyddet föreslås
få instruktion i personligt skydd. Ändamålet härmed är att göra civilförsvarspersonalen
förtrogen med vissa individuella skyddsåtgärder, vilka motverkar
eller minskar risken för personskador vid vistelse i områden som är
utsatta för fientliga anfall. Instruktion i personligt skydd måste enligt utredningen
för personalen framstå som ett mycket värdefullt inslag i de individuella
förberedelserna för civilförsvarsuppgifterna.
Vid behandlingen av frågan om utbildningstidens längd
har utredningen utgått från det i utredningsdirektiven gjorda uttalandet, att
tiden icke för någon grupp civilförsvarspliktiga bör göras längre än som
oundgängligen erfordras för att ifrågavarande kategori skall fylla just den
uppgift, som kommer att åläggas den vid civilförsvarsberedskap och krig.
I enlighet härmed har utredningen avvägt utbildningstidens längd i första
hand med hänsyn till de olika personalgruppernas uppgifter enligt civilförsvarsutredningens
förslag. För ett fåtal mindre personalgrupper, som har
fundamentala civilförsvarsuppgifter, blir utbildningstiden enligt utredningens
bedömande avsevärd. I regel har utbildningstiden emellertid kunnat
sättas kort. Dessutom har utbildning icke bedömts erforderlig för vissa
grupper, som hittills utbildats. Den utbildning, som utredningen föreslår,
blir av engångskaraktär. Härigenom bortfaller olägenheterna av att nu
gällande utbildningskungörelse icke givit klart besked i fråga om utbildningstidens
längd under hela den tid som civilförsvarsplikt föreligger. Genom
att skyldigheten att genomgå utbildning föreslås icke längre skola
vara bunden vid ett högsta timantal per kalenderår möjliggöres en samtidig
utbildning av olika personalgrupper, vilket från effektivitetssynpunkt
är en stor vinst.
I utkast till normalplaner har utredningen närmare angivit utbildningen
för de olika personalgrupperna ävensom utbildningstiden för varje grupp.
1 överensstämmelse med civilförsvarsutredningens förslag angående den
maximala tid, varunder civilförsvarspliktig må underkastas utbildning i
fred, överstiger utbildningstiden icke i något fall 60 dagar. För flertalet personalgrupper
är utbildningstiden avsevärt kortare; för i allmänna civilförsvaret
inskriven personal är den kortaste tiden 4 dagar. Endast den mest
kvalificerade ledningspersonalen i huvudcentral och vid fältorgan får enligt
förslaget en utbildningstid som överstiger 30 dagar. Utbildningstiderna framgår
närmare av ett i utredningens betänkande intaget förslag till ny utbildningskungörelse.
Den tid, som kan anslås för instruktion i personligt skydd, vari undervisning
såsom förut nämnts föreslås bli meddelad all inskriven personal,
måste enligt utredningen anpassas efter den tid, som åtgår för utbildning
och övning i övrigt. Utredningen har med hänsyn härtill inte ansett sig
kunna föreslå skyldighet att deltaga i instruktion i personligt skydd under
längre tid än 5 timmar, vilket fordrar en stark koncentration av undervis
-
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959
ningen. För att underlätta självstudier, bör till kursdeltagarnas förfogande
ställas en instruktiv handledning.
Utredningen föreslår att inskriven personal, som i fredstid skall genomgå
obligatorisk utbildning, erhåller undervisning i personligt skydd i samband
med denna utbildning. För övrig inskriven personal föreslår utredningen,
att instruktion i personligt skydd meddelas först när Kungl. Maj :t förordnar
därom.
Utredningen anser att tidigare erhållen civilförsvarsutbildning i princip bör
tillgodoräknas. Kunskaperna bör kunna vidmakthållas och ytterligare utvecklas
i samband med den praktiska övningsverksamhet, som föreslås skola äga
rum. Skyldighet att undergå utbildning bör ej heller åläggas personer, som
på grund av sin yrkesutövning eller på annat sätt förvärvat erforderliga kvalifikationer
för den civilförsvarstjänst, vartill de uttagits. Som exempel
nämner utredningen personer, som utbildats till arbetsplalssamariter och
som i civilförsvaret tilldelats samarituppgifter.
I sina allmänna kommentarer till de föreslagna normalplanerna för utbildningen
framhåller utredningen, att dessa får betraktas såsom preliminära.
Det bör ankomma på det centrala utbildningsorganet att överarbeta
och anpassa planerna efter vad som föranleds av ytterligare erfarenheter.
Vid utformningen av planerna har utredningen emellertid utnyttjat bl. a.
resultaten av de genom civilförsvarsutredningens försorg genomförda analyserna
in. in. av civilförsvarets verksamhet och härigenom har utredningen
fått möjlighet att i väsentliga delar bedöma utbildningsbehoven för
de olika personalgrupperna med större säkerhet än som eljest kunnat ske.
Planerna har konsekvent inriktats på att tillgodose de väsentligaste kunskaps-
och färdighetskraven.
I fråga om utbildningen av de av civilförsvarsutredningen föreslagna
undsättnings kårerna anser utbildningsutredningen, att den
bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits
för den obligatoriska utbildningen av det lokala civilförsvarets personal.
Manskapsutbildningen bör sålunda baseras på de utbildningsplaner
som föreslagits för utbildning av motsvarande personal i brand-, räddningsoch
sjukvårdskårerna. Gruppcheferna bör efter manskapsutbildningen genomgå
särskild gruppchefsutbildning under 10 dagar. I övrigt ansluter sig
utbildningsutredningen till de synpunkter och förslag rörande utbildningen
av undsättningskårernas personal, som anföres i civilförsvarsutredningens
huvudbetänkande. Detta innebär bl. a. att den i kårerna ingående värnpliktiga
personalen skall ha en fredstjänstgöringstid om sammanlagt 60
dagar (befäl 80 dagar), motsvarande den tid vederbörande eljest skulle ha
tjänstgjort i krigsmakten.
Ehuru den civilförsvarsutbildning, som meddelas i enlighet med normalplanerna,
i och för sig kan betecknas såsom tillräcklig, bör enligt utredningen
såväl vidareutbildning som fortbildning kunna
132 Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ifrågakomma i de fall behov härav gör sig gällande. Med vidareutbildning
avser utredningen utbildning för annan uppgift än den, som inskrivningen
i civilförsvaret och därpå följande obligatorisk utbildning avsett. Den som
ursprungligen inskrivits och utbildats såsom manskap kan exempelvis
vidareutbildas till gruppchef i samma kår. Vidareutbildning kan också, då
särskilda skäl föreligger, avse uppgift i annan kår än den, som den ursprungliga
inskrivningen avsett. Sammanlagt får dock utbildningstiden icke
överstiga den i civilförsvarslagen angivna längsta tid, varunder civilförsvarspliktig
får tagas i anspråk för utbildning. Fortbildning, varmed utredningen
menar frivilligt åtagen utbildning i syfte att befästa och utveckla redan erhållen
obligatorisk utbildning för tilldelad uppgift, bör i förekommande
fall anordnas genom utbildningsmyndighetens försorg.
Övningsver k samhet måste, framhåller utredningen, alltjämt
bedrivas i syfte att vidmakthålla de kunskaper och färdigheter, som bibringats
de civilförsvarspliktiga under tidigare utbildning.
Utredningen föreslår att övningsverksamheten avgränsas i förhållande
till utbildningsverksamheten. Till övningsverksamheten hänföres bl. a. de
övningsmoment, som ingår i den hittillsvarande repetitionsutbildningen.
Med hänsyn härtill har utredningen icke funnit skäl att framlägga förslag
om särskild repetitionsutbildning. I övningsverksamheten ingår även att
civilförsvarspersonalen i samband med övning underrättas om viktiga förändringar
i organisationen och uppgifterna samt instrueras i användningen
av nytillkommen materiel in. m.
För att övningsverksamheten skall få erforderlig omfattning föreslår utredningen
att i genomsnitt tolv övningar anordnas inom varje län under
en treårsperiod, vartill kommer civilförsvarsspel i lämpligt antal samt
övningar, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen. Om förhållandena så påkallar
och resurserna tillåter bör det angivna antalet övningar i länen kunna
få överskridas, övningsverksamheten bör anpassas efter utbildningsläget
och bedrivas efter stigande svårighetsgrad. En långtidsplan bör uppgöras
för övningsverksamheten i enlighet med dessa principer.
För att möjliggöra en övningsverksamhet av här skisserad karaktär har
utredningen i sitt förslag till ny utbildningskungörelse intagit en bestämmelse
om skyldighet för såväl utbildad personal som övriga civilförsvarspliktiga
att deltaga i civilförsvarsspel och praktiska övningar, som anordnas
av civilförsvarsstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse. Skyldigheten har
föreslagits bli begränsad till högst 60 timmar för inskriven lednings- och
befälspersonal, högst 30 timmar för inskrivet manskap samt högst 10 timmar
för andra civilförsvarspliktiga, allt under varje period om tre år.
Utbildningsutredningen anser, i likhet med 1945 års civilförsvarsutredning,
att det är av stort värde att undervisning i de allmänna
skolorna äger rum i brandskydd och olycksfallsvård. Sådan undervisning
bedrives f. n. i enlighet med Kungl. Maj:ts cirkulär den 5 juni 1953
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
(nr 384). Undervisningen omfattar 10 timmar och är förlagd till folkskolans
avslutningsklass eller fortsättningsskolan, i enhetsskolan till klass 8 och i
läroverken till klassen i motsvarande åldersstadium.
Skolornas undervisning i brandskydd och olycksfallsvård bör enligt utredningen
utformas så att även civilförsvarssynpunkter tillgodoses. Utredningen
har funnit, att den nuvarande undervisningen på dessa områden bör
något utvidgas för att bättre motsvara de kunskaps- och färdighetskrav,
som från civilförsvarssynpunkt ställs på medborgarna. I brandskyddsutbildningen
bör sålunda ytterligare 4 timmar anslås för övning av grundläggande
eldsläckningsmoment. Undervisningen bör dessutom omfatta enkla
individuella skyddsåtgärder vid olyckshändelser av olika slag eller tillbud
till dylika. Med hänsyn till önskvärdheten av att alla vid vuxen ålder äger
minst de kunskaper i olycksfallsvård, som röda korsets grundkurs omfattar,
bör skolornas utbildning i olycksfallsvård i huvudsak motsvara det första
avsnittet om 16 timmar av denna grundkurs. I detta syfte bör timantalet
för undervisningen i olycksfallsvård utökas med 6 timmar. Skolornas undervisning
i brandskydd och olycksfallsvård bör följaktligen ökas från 10 till
20 timmar, av vilka 8 bör omfatta brandskydd och individuella skyddsåtgärder
och 12 olycksfallsvård. Undervisningen bör lämpligen fördelas på
två läsår.
Genom utvidgningen av kursen i olycksfallsvård blir den hittillsvarande
obligatoriska sju k vårdsutbildningen av 1 8-å riga kvinnor
överflödig i vissa orter efter en kortare övergångsperiod. Den bör dock
bibehållas intill dess skolornas undervisning i olycksfallsvård meddelats
under så lång tid, att alla som uppnår 18 års ålder erhållit sådan undervisning.
I konsekvens med vad utredningen föreslagit i fråga om timantalet
för skolornas utbildning i olycksfallsvård bör sjukvårdsutbildningen
av 18-åriga kvinnor under övergångstiden utökas från 10 till 12 timmar.
Utredningen behandlar även frågan om allmänhetens behov av
vägledning i självskydd, dvs. sådana individuella skyddsåtgärder
scm kan motverka eller minska personskadornas omfattning. En
sådan vägledning kan meddelas antingen i kursform eller genom tillhandahållande
av för självstudier lämplig broschyr eller annan tryckt handledning
i ämnet. Med hänsyn till de praktiska svårigheter och betydande
kostnader, som är förenade med kurser, har utredningen förordat att vägledning
för allmänheten om skyddsåtgärder lämnas genom inassdistribution
av en broschyr i ämnet.
1 fråga om ledningen av utbildningsverksamheten föreslår
utbildningsutredningen, att civilförsvarsstyrelsens hittillsvarande uppgifter
och skyldigheter överföres till en för ändamålet inrättad utbildningsnämnd,
vilken sålunda skulle svara för utbildningsverksamhetens administration,
dess metodiska, pedagogiska och innehållsmässiga utformning samt
ut bildningskon trollen.
134
Kangl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
I sina motiv till förslaget att inrätta en utbildningsnämnd anför utbildningsutredningen,
att ett på utbildningsfrågor specialiserat organ erfordras
för att få till stånd en rationell utformning, inriktning och utveckling av utbildningsverksamheten,
bl. a. genom att främja det behövliga pedagogiska
reformarbetet. Utredningen framhåller, att den nyordnade utbildningsverksamheten
måste söka nå det förtroende hos både allmänheten och de utbildningspliktiga,
som ovillkorligen måste omgärda civilförsvarsutbildningen
och dess ändamål, och betonar att tilliten till utbildningsverksamheten har
en fundamental betydelse för medborgarnas inställning till civilförsvaret.
Utredningen anser, att en utbildningsnämnd, som — i vad det gäller ledningen
av civilförsvarets utbildningsverksamhet — står fri i förhållande till
den tidigare civilförsvarsutbildningen, har ett från psykologiska synpunkter
bättre utgångsläge än ett inom den hittillsvarande organisationen upprättat
organ för utbildningsfrågor.
Som exempel på uppgifter för nämnden anger utredningen bl. a. fastställande
av riktlinjer och anvisningar för verksamhetens administration och
för utbildningens innehållsmässiga utformning, ävensom handläggning av
ärenden rörande utbildningsverksamhetens omfattning, eventuell angelägenhetsgradering
av kurserna, kursernas fördelning mellan civilförsvarsskolan
och dess fältavdelningar, metodiska och pedagogiska frågor av principiell
innebörd, normal- och detaljplaner för utbildningskur ser, utgåvor av
kompendier och andra utbildningshandledningar samt rörande inriktningen
av civilförsvarsskolans inre arbete, m. in. Före varje temin bör nämnden
bestämma inspektionsverksamhetens omfattning och i förekommande fall
dess särskilda ändamål samt förordna inspektörer. För utbildningsärendenas
beredning i nämnden föreslås ett med civilförsvarsskolan gemensamt
kansli, för vars arbete bl. a. skolans lärarpersonal förutsättes kunna i viss
omfattning tagas i anspråk.
Inrättandet av en utbildningsnämnd får emellertid, framhåller utredningen,
icke medföra att civilförsvarsstyrelsen avskäres från utbildningsverksamheten
och därmed sammanhängande frågor. För att undvika detta
föreslås att utbildningsnämnden organisatoriskt nära anknytes till civilförsvarsstyrelsen
samt att civilförsvarsstyrelsens chef blir ordförande i nämnden.
I denna föreslås i övrigt skola ingå chefen för styrelsens organisationsbyrå,
civilförsvarsskolans rektor, en företrädare för civilförsvaret på länsstadiet
samt en representant för psykologisk-pedagogisk verksamhet, en för
yrkesutbildningsverksamhet och en för Centralförbundet Folk och Försvar.
I fråga om länsstyrelsernas befattning med civilförsvarsutbildningen innebär
utredningens förslag, att länsstyrelserna befrias från alla uppgifter,
som faller inom den egentliga utbildningsverksamhetens ram. Den centrala
instansen föreslås utarbeta erforderliga normal- och detaljplaner för utbildningen,
utfärda utbildningsföreskrifter och anvisningar, kompendier och dylikt
samt lämna erforderlig handledning i övrigt för utbildningsarbetet, bl. a.
135
Kungl. Maj.ts proposition nr llh år 1959
under återkommande inspektioner av utbildningen i länen. I samband härmed
försvinner de befattningar som länsinstruktörer, vilka varit knutna
till länsstyrelsernas civilförsvarssektioner. Kvar hos länsstyrelserna föreslås
i stort sett bli endast de administrativa angelägenheterna för utbildningens
anordnande och genomförande. Utredningen föreslår att gränsdragningen
mellan den centrala instansens och länsstyrelsernas åligganden
i fråga om civilförsvarsutbildningen kommer till klart uttryck i vederbörliga
instruktioner. Det bör sålunda icke få råda någon tvekan om, att det
centrala utbildningsorganet bär huvudansvaret för utbildningsverksamhetens
rationella och effektiva utformning och utveckling samt för dess
anordnande och genomförande.
Utbildningsutredningen föreslår följande skolorganisation för
utbildningsverksamheten.
Den egentliga utbildningsverksamheten förlägges dels till en nyorganiserad
statlig civilförsvarsskola med tillhörande fältavdelningar, dels till civilförsvarsområdena.
Lärarpersonalen vid civilförsvarsskolan och dess fältavdelningar
utgöres av civilförsvarslärare, av vilka ett mindre antal med
heltidstjänstgöring beredes fast anställning. Lärarpersonalen i civilförsvarsområdena
utgöres av tillfälligt anlitade instruktörer, som utbildats vid
civilförsvarsskolan. Utbildningen utformas såsom heltidsundervisning (heltidskurser)
för ledningspersonal, befäl in. fl., och såsom deltidsundervisning
(deltidskurser) för manskap. Heltidskurserna förlägges till övervägande del
till civilförsvarsskolan, medan manskapsutbildningen liksom hittills anordnas
lokalt av länsstyrelserna.
Utredningen förutsätter, att delade meningar numera icke föreligger om
behovet av en permanent civilförsvarsskola. Den centrala
civilförsvarsutbildningen har, sedan civilförsvarsskolan 1951 utflyttats från
civilförsvarsstyrelsens ämbetslokaler i Stockholm, anordnats i provisoriska
skolförläggningar. Detta provisorium finner utredningen otillfredsställande.
De använda skolförläggningarna i Gimo och Österskär kan, trots ansträngningar
att göra dem mer ändamålsenliga för undervisning, icke godtagas.
Utredningen tilldelar civilförsvarsskolan en framträdande roll då det
gäller att i den nya organisationen ge utbildningsverksamheten erforderlig
stadga. Vid sitt ställningstagande till frågan om ledningen av verksamheten
ger utredningen sålunda civilförsvarsskolan ett starkare inflytande än hittills
på det egentliga utbildningsarbetet, dels genom att utbildningen av lednings-
och befälspersonal in.fl. koncentreras till civilförsvarsskolan, dels
genom alt manskapsutbildningen i väsentliga avseenden ställs under skolans
tillsyn.
Civilförsvarsskolan har av utredningen dimensionerats för samtidig undervisning
av 60 elever, fördelade på två avdelningar. För alt öka kapaciteten
vid större tillströmning av elever förses skolan med fristående tältavdelningar,
som kan anpassas efter behoven. Utbildningsanordningarna vid
136
Kungi. Maj.ts proposition nr lli år 1959
fältavdelningarna, där vidare gruppchefsutbildningen i stor utsträckning
avses äga rum, behöver ej vara lika fullständiga som vid den permanenta
skolanläggningen. Med utgångspunkt från gruppchefernas fördelning på
rikets län och från en indelning av länen i fyra länsgrupper finner utredningen
det ändamålsenligt att fyra fältavdelningar organiseras, var och en
för 30 elever.
I de föreslagna länsgrupperna finns redan av länsstyrelserna inrättade
regionala utbildningsanstalter av mer eller mindre provisorisk karaktär.
Sålunda har under de senaste åren heltidskurser förlagts bl. a. till Hörby
(M), Nyadal (Y), Tylösand (N) och Sundbyholm (D). Utredningen håller
före, att det från rent administrativa synpunkter är fördelaktigt, om till
en början i första hand de nuvarande provisoriska utbildningsanstalterna
på dessa orter ombildas till fältavdelningar av civilförsvarsskolan. Tillfällig
omstationering av fältavdelning för genomförande av utbildningskurs på
annan plats inom länsgruppen bör emellertid icke vara utesluten.
För manskapsutbildningens behov föreslår utredningen att kommunerna
liksom hittills skall ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom
till förfogande.
Behovet av lärarpersonal vid civilförsvarsskolan och dess fältavdelningar
bör tillgodoses genom anställning av civilförsvarslärare med kompetens att
omhänderha utbildningen av instruktörer och civilförsvarspersonal med
kvalificerade uppgifter, önskemål om en sådan, helst fast anställd lärarkår
har framförts i olika sammanhang och utredningen finner skälen för dessa
önskemål mycket starka. Utredningen håller för sin del före, att ett mindre
antal av civilförsvarslärarna bör fast anställas för att bilda den kärna i
utbildningsarbetet, som behövs för att skolarbetet skall få erforderlig stadga.
Genom fast anställning av ett mindre antal civilförsvarslärare möjliggöres
också den kontinuitet och konsekvens i utbildningsarbetet, som är nödvändig
för ett gott resultat.
Utredningen beräknar lärarbehovet till omkring 8 lärarkrafter utöver
skolans rektor. Beräkningen bygger på förutsättningen, att utbildningskapaciteten
vid civilförsvarsskolan helt utnyttjas och att utbildningsverksamheten
vid skolans fyra fältavdelningar pågår omkring 18 veckor om året.
För att motverka en ogynnsam proportion mellan heltidstjänstgörande
och andra lärare vid civilförsvarsskolan har utredningen funnit det nödvändigt
att i viss utsträckning sammanföra två eller flera ämnen. Utredningen
säger sig vara medveten om att alla ämneskombinationer som kan ifrågakomma
icke är helt idealiska, bl. a. från den synpunkten att de framtvingar
en breddning av kompetenskraven på de lärare, som skall anställas för heltidstjänstgöring.
Denna nackdel kan dock icke undvikas, då ämneskombinationer
måste tillgripas, om undervisningsuppgifterna, som i vissa delar
fordrar heltidsanställda lärare, skall få den omfattning, att heltidsanställning
kan ifrågakomma. De ämnen som kan förekomma i kombination med
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
varandra är allmän civilförsvarskunskap, taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet,
bevakningstjänst, utrymningstjänst, gasskydd, brandtjänst och
räddningstjänst. Av dessa ämnen äger brandtjänsten och räddningstjänsten
ett sådant inbördes samband, att en kombination av dem synes given. Under
utrymning har bevakningstjänst och utrymningstjänst i varandra ingripande
uppgifter, varför en kombination av dessa ämnen kan anses motiverad.
Undervisningen i allmän civilförsvarskunskap ligger bäst till för den lärare,
som skall undervisa i taktisk ledning av civilförsvarsverksamheten, då denne
lärare i högre grad än de övriga inåste äga kunskaper om allt som rör det
krigsorganiserade civilförsvaret. Utredningen finner det lämpligt att gasskyddsutbildningen
ingår i kombinationen bevaknings- och utrymningstjänst.
Undervisningstiden per läsår för lärarna beräknas bli följande:
för läraren i allmän civilförsvarskunskap och taktisk ledning av
civilförsvarsverksamhet .................................. 009 t.
för läraren i psykologi och pedagogik ........................ 312 »
för läraren i bevakningstjänst, utrymningstjänst och gasskydd 1 123 »
för lärarna i brandtjänst och räddningstjänst.................. 2 434 »
för läraren i sjukvårdstjänst ................................ 494 »
för läraren i lufor-, tele- och observationstjänst................ 73 »
samt för lärare i övriga ämnen .............................. 772 »
Utredningen räknar med 25 veckotimmars genomsnittlig undervisningsskyldighet
under 40 veckor, dvs. 1 000 undervisningstimmar per läsår och
lärare. De enskilda lärarnas undervisningsskyldighet måste från fall till
fall närmare regleras, bl. a. med hänsyn till ämnets särskilda krav på förberedelser
av olika slag. Dessutom måste de arbetsinsatser, som kräves av
lärare vid sidan om undervisningen, uppskattas i tjänstgöringstid.
Enligt dessa grunder lämnar skolarbetet utrymme för heltidstjänster
i ämneskombinationerna bevakningstjänst—utrymningstjänst—gasskydd,
brandtjänst—räddningstjänst och psykologi—pedagogik.
Heltidstjänsterna i de två förstnämnda ämneskombinationerna motiveras
av det stora antalet undervisningstimmar. För heltidstjänst i den tredje
ämneskombinationen lämnar utredningen följande särskilda motivering.
För ämnet psykologi m. in. måste vid bedömningen av förutsättningarna
för inrättandet av heltidstjänst hänsyn icke blott tagas till behovet och omfattningen
av schemabunden undervisning utan också till andra vid skolan
förekommande uppgifter, vilka bar en naturlig anknytning till ämnesområdet.
Om höga krav skall ställas på undervisningens kvalitet, bör antalet
undervisningstimmar per läsår för eu lärare inom ifrågavarande ämnesområde
icke överstiga 450. För civilförsvarsskolans lärare i psykologi in. in. bär
den beräkneliga undervisningsskyldigheten i det föregående angivits till omkring
300 undervisningstimmar, av vilka ungefär 2/.i faller på instruktörsutbildning
och inkluderar de timmar, som åtgår för lärarens åhörande av
elev- och övningslektioner. Skolans övriga kursverksamhet förutsätter emel
-
138
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
lertid också viss tjänstgöring, som — utan att kunna mätas i undervisningstimmar
— tillhör det psykologisk-pedagogisk-metodiska ämnesområdet
och därför bör jämställas med undervisningstimmar. Hit hör pedagogisk och
metodisk handledning av civilförsvarsskolans lärare, åhörande av lärarnas
undervisning, anordnande av seminarieövningar in. in. Läraren i psykologi
in. in. bör kort sagt fungera såsom civilförsvarsskolans huvudhandledare.
Särskilt viktigt är, att han i denna egenskap ger tillfälliga lärare råd och anvisningar
i allt vad som rör deras andel i utbildningsarbetet.---Utred
ningen
anser, att denna del av pedagogiklärarens tjänstgöringsskyldighet
måste jämställas med lägst 100 undervisningstimmar per läsår. Pedagogiklärarens
undervisningsskyldighet och därmed jämförbar tjänstgöring kommer
således att motsvara lägst 400 undervisningstimmar per läsår. De särskilda
åligganden, vilka därutöver bör åvila läraren i psykologi och pedagogik,
kommer att i hög grad påverkas av det förhållandet, att läraren i fråga
ur allmänna skolsynpunkter bör anförtros uppgiften att vara ställföreträdare
för civilförsvarsskolans rektor. En sådan ställning vid skolan innebär —
tillsammans med läraruppgiften — så stora krav på arbetsinsatser av skilda
slag, att den verkliga tjänstgöringstiden sannolikt visar tendens att överskrida
den i statliga verk normalt förekommande arbetstiden.
Det är naturligt, att rektors ställföreträdare i egenskap av pedagogiklärare
i större utsträckning än skolans övriga lärare anlitas vid inspektion
av pågående civilförsvarsutbildning. Vad inspektionsverksamheten beträffar
vill utredningen icke underlåta att framhålla, att viss inspektion av utbildningsarbetet
hittills förekommit centralt från civilförsvarsstyrelsen, regionalt
från länsstyrelserna och lokalt från civilförsvarscheferna. Även om lovvärda
ansträngningar gjorts under denna inspektionsverksamhet i syfte att
samordna och berika utbildningsarbetet, anser utredningen, att en av eu
central utbildningsanstalt anordnad inspektion, som handhas av lärarkrafter,
vilka behärskar och företräder i utbildningsarbetet förekommande ämnen,
är att föredraga.
En summering av de arbetsuppgifter, som kommer att åvila läraren i
psykologi och pedagogik, ger således ett klart utslag till förmån för inrättandet
av en heltidstjänst för denne.
Utredningen uttalar sig för att även läraren i ämneskombinationen allmän
civilförsvarskunskap—taktisk ledning av civilförsvaret blir heltidsanställd.
Skälen härför utvecklar utredningen på följande sätt.
Ämneskombinationen allmän civilförsvarskunskap och taktisk ledning
av civilförsvarsverksamhet har, liksom kombinationen psykologi och pedagogik,
en genomgripande betydelse för civilförsvarsskolans verksamhet,
varför icke heller undervisningen i denna kombination bör anförtros lärare
med mindre fast förankring vid skolan. Den uppvisar dock icke så många
undervisningstimmar per läsår, att enbart dessa motiverar en heltidstjänst.
Praktiska skäl talar emellertid för en förening av denne lärares undervisningsskyldighet
vid civilförsvarsskolan med tjänstgöring på civilförsvarsstyrelsens
civilförsvarsspels- och övningssektion. Ur utbildningssynpunkt
kan en så tillrättalagd tjänstgöringsfördelning betraktas som ofrånkomlig,
enär övningsverksamhetens utveckling i taktiska hänseenden utan omgång
bör utnyttjas i skolans arbete.
Utredningen föreslår att heltidstjänster inrättas för en lärare i allmän ci -
139
Kungi. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
vilförsvarskunskap och taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet, en lärare
i psykologi och pedagogik, en lärare i bevakningstjänst, utrymningstjänst
och gasskydd samt två lärare i brandtjänst och räddningstjänst. Härvid
förutsättes, att undervisningsskyldigheten för läraren i allmän civilförsvarskunskap
och taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet kombineras med
tjänstgöring vid civilförsvarsstyrelsens civilförsvarsspels- och övningssektion.
Samtliga heltidstjänster bör enligt utredningen ordinariesättas.
Det återstående lärarbehovet vid civilförsvarsskolan måste täckas av
lärare med partiell tjänstgöring eller timtjänstgöring. Partiell tjänstgöring
hör främst ifrågakomma då det gäller att tillgodose dels det ytterligare lärarbehovet
i bevakningstjänst in. m. och brandtjänst in. in., dels lärarbehovet i
sjukvårdstjänst och i lufor-, tele- och observationstjänst. Vid anordnandet
av partiell tjänstgöring bör ämneskombinationerna kunna förändras eller
upplösas, då så erfordras för anskaffande av lärare med särskilda kvalifikationer
inom del av ämneskombinationen. Timtjänstgöring måste slutligen
anordnas i ämnen, vilka kräver ett relativt litet timantal och icke behärskas
av civilförsvarsskolans övriga lärare.
Civilförsvarsskolans rektor skall i stort sett utöva den skolledning, som
vanligen tillkommer rektor vid allmän undervisningsanstalt. Han skall således
bära huvudansvaret för skolans undervisning och vaka över undervisningsarbetets
ändamålsenliga fortgång ävensom över att lärare och övriga
befattningshavare vid skolan fullgör sina skyldigheter. Han bör också tillse,
att all undervisning är konkret och åskådlig samt avser att ge eleverna bestämda
kunskaper och färdigheter. Rektor skall slutligen vara ansvarig för
de kansligöromål, som har direkt samband med skolverksamheten, t. ex. inpassningen
av heltidskurserna i skolans årliga utbildningsprogram, schemaläggning,
fördelning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet på undervisningstinimar,
insamling och bearbetning av utbildningserfarenheter och ulbildningsresultat
och förberedelser för utgåvor av kompendier. Rektor hör med
hänsyn till omfattningen av arbetsuppgifterna i sin egenskap av skolledare
vara helt befriad från undervisningsskyldighet.
Civilförsvarsskolans lärarkollegium bör i tillämpliga delar ha samma
befogenheter och uppgifter som kollegierna vid de allmänna undervisningsanstalterna.
Kollegiet bör bestå av rektor och heltidstjänstgörande lärare.
Behovet av den administrationspersonal, som erfordras för civilförsvarsskolan
och inom utbildningsnämndens och civilförsvarsskolans gemensamma
kansli, har av utredningen beräknats i samråd med den arbetsgrupp
inom statens organisationsnämnd, som under utredningstiden sysslat med
frågan om civilförsvarets administration. Utredningen har härvid utgått
från den normala arbetsbelastningen och således icke tagit hänsyn till den
särskilda arbetsanhopning, som av naturliga skäl kan förväntas under den
nya utbildningsorganisationens uppbyggnadstid. Administrationen av skolan
under rektorn kan uppdelas i eu förvaltningsdel och eu intcrnatdcl. Förvalt
-
140 Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ningsdelen skall handlägga utrednings- och planläggningsuppgifter, detaljorganisation
av kurserna, budgetberäkningar, förberedelser för framställning
av undervisningsfilm och liknande hjälpmedel in. m., medan internatdelen
skall handha skolans internatservice, ombesörja inköp för internatrörelsen
och svara för internatets materiel. Ett flertal av de ärenden, som
kommer att handläggas vid skolan, fordrar viss juridisk kunskap. Detta
gäller såväl förvaltningsdelen som internatdelen. På grund härav föreslås,
att chefen för förvaltningsdelen skall ha juridisk utbildning. Erforderlig personal
på kansliet är i övrigt en kontorist, tre skriv- och kontorsbiträden, en
expeditionsvakt (tillika chaufför), en skolvaktmästare (även faslighetsskötare),
en förrådsförman och en förrådsman.
Som chef för internatdelen föreslås en husmor. Förutom vanliga arbetsuppgifter
för husmorstjänst skall hon planlägga och verkställa inköp för
hela internatrörelsen. För matberedning, matlagning, utportionering, diskning,
rengöring av köksutrynnnen och matsalar o. dyl. behövs en kokerska
och tre köks- och ekonomibiträden. Härtill kommer städningspersonal.
Undsättningskårernas utbildning föreslås förlagd till
en särskild anläggning Enligt civilförsvarsutredningens förslag,
till vilket utbildningsutredningen i princip ansluter sig, är det lämpligt
att förlägga utbildningen till något militärt etablissemang. Två alternativ
har härvid synts kunna komma i fråga, nämligen antingen att övertaga någon
genom den pågående militära omorganisationen friställd kasernanläggning,
varigenom utbildningen skulle kunna jämnt fördelas över hela året,
anskaffningen av vissa utbildningsanordningar, exempelvis ruinstäder, underlättas
och förläggnings- och utspisningskostnaderna nedbringas, eller
att utnyttja militära kasernanläggningar under tid då deras kapacitet icke
helt tages i anspråk för militär utbildning. Civilförsvarsutredningen har
låtit undersöka möjligheterna att realisera det senare alternativet inom de
fyra länsgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag bör utgöra
underlag för civilförsvarsskolans fältavdelningar. Enligt dessa undersökningar
synes det f. n. möjligt att i militära kasernanläggningar inom länsgrupperna
bedriva utbildning av personal i undsättningskårerna i erforderlig
omfattning. Försvarsstaben har emellertid framhållit för utredningen,
att möjligheten att i framtiden förlägga utbildningen till militära etablissemang
blir beroende av vad som beslutas om krigsmaktens framtida utformning.
Utredningen anför mot en uppdelning av utbildningen på militära
kasernanläggningar att det med en sådan ordning blir relativt svårt att planera
för en kontinuerlig utbildningsverksamhet, och finner med hänsyn härtill
ävensom på andra skäl att detta alternativ är underlägset det förstnämnda.
Civilförsvarsutredningen anser efter jämförelse mellan kostnadsberäkningar
för de båda alternativen, att företräde med hänsyn till bl. a. ökad
effektivitet bör ges alternativet alt förlägga undsättningskårernas utbild
-
141
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
nings- ocli övningsverksamhet till ett enda militärt etablissemang. Utredningen
föreslår sålunda att utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga
personal förlägges till en särskild utbildningsanstalt och att civilförsvaret
för sådant ändamål från krigsmakten övertar en lämplig friställd kasernanläggning
enligt särskild överenskommelse.
Den föreslagna utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga personal
beräknas kunna genomföras i nio utbildningsomgångar om 30 dagar
och med vardera ca 100 deltagare. Enligt utbildningsutredningens beräkningar
utgör lärarbehovet 4 heltidsanställda lärare samt därutöver visst antal
timlärare för ca 350 undervisningstimmar för år. Dessa lärare bör enligt
utbildningsutredningen ingå i statens civilförsvarsskolas lärarkår. Härutöver
anlitas i erforderlig omfattning biträde av civilförsvarsinstruktörer. För undsättningskårernas
utbildningsanstalt erfordras utöver lärarna viss administrationspersonal.
Civilförsvarsutredningen föreslår — enligt samma principer som utbildningsutredningen
tillämpat i fråga om statens civilförsvarsskola att personalen
vid utbildningsanstalten utgöres av en föreståndare, en kontorist,
en expeditionsvakt, en fastighetsskötare och en förrådsförman. Kontors- och
biträdespersonal härutöver samt tillfällig förrådspersonal m. in. bör arvodesanställas
mot månads- eller timlön. Utredningen beräknar att behovet av
sådan personal blir ringa.
Förslag framlägges av utbildningsutredningen angående utbildning
av instruktörer iden nya utbildningsorganisationen.
Den hittillsvarande utbildningen av instruktörer har omfattat preparandkurs,
instruktörskurs, högre instruktörskurs, kurs för avdelningslärare och
kursledare, kurs för blocktjänstinstruktörer, kurs för verkskyddsinstruktörer
samt konferenser och kompletteringskurser.
Enligt utredningens förslag bortfaller behovet av blocktjänstinstruktörer
och verkskyddsinstruktörer och följaktligen kan kurserna för dessa utgå.
Ej heller skall enligt förslaget preparandkurser ifrågakomma såsom utbildningsled
i den nya instruktörsutbildningen, då den uppgift som dessa haft
i fortsättningen blir tillgodosedd på annat sätt.
Ändamålet med instruktörskurserna har varit att utbilda instruktörer för
tjänsteutbildning och lägre befälsutbildning. I de högre instruktörskurserna
har utbildats instruktörer, som skolat omhänderha utbildning av högre befäl
in. fl. Dessa högre kurser har främst inriktats på allmän civilförsvarstaktik
och tjänstegrenstaktik, civilförsvarsspel, ledningsövningar och muntliga
befälsövningar inom viss tjänstegren samt på ledning av allmänt civilförsvarsspel
och på tillämpningsövningar inom civilförsvarsområde. De
högre instruktörskurserna kommer emellertid enligt utredningen att bli
överflödiga, då utbildningen av högre befäls- och ledningspersonal överföres
till civilförsvarsskolan och övningsverksamheten icke längre anses kräva
medverkan av instruktörer.
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959
Utredningen erinrar om att under större delen av den tid instruktörsutbildning
pågått massutbildningstanken varit den förhärskande i civilförsvaret.
Instruktörerna har som en följd härav i sitt utbildningsarbete mötts
av de flesta av de svårigheter, som framträder då en obligatorisk utbildningsplikt
utsträckes så långt, att en betydande del av eleverna är negativa
eller likgiltiga till utbildningen. Det måste betraktas såsom en mycket svår
uppgift — t. o. m. för en driven yrkespedagog — att tvångsmata vuxna, ofta
äldre människor med kunskaper och färdigheter, som de icke räknar med
att få bruk för. Enligt utredningens förslag skall instruktörerna alltfort sysselsättas
med utbildning av menig civilförsvarspersonal. Det blir dock icke
längre fråga om en massutbildning av manskap utan om en utbildning av
utvald personal, vilken på grund av yrkestillhörighet eller eljest bedöines
ha goda förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Trots en på så
sätt åstadkommen allmän förbättring av elevmaterialet måste instruktörernas
pedagogiska förmåga att aktivera eleverna och väcka intresse för utbildningen
förbättras. Utredningen har därför funnit sig föranlåten att i icke
obetydlig grad förstärka den pedagogiska undervisningen i de nya instruktörskurserna.
Utredningen framlägger i sitt betänkande förslag till nya normalplaner för
utbildningen av instruktörer och anför vissa synpunkter på hur utbildningen
bör genomföras. I ett första kursavsnitt om 112 timmar ges de pedagogiska
grundvalarna, varefter följer fackutbildning om 128 timmar. Den sammanlagda
utbildningstiden är således 240 timmar. Utredningen anser, att differentieringen
på utbildningslinjer icke bör drivas längre än instruktörsaspiranternas
specialisering på olika fack oundgängligen fordrar. Fyra utbildningslinjer
föreslås, nämligen för bevaknings-, brand-, räddnings- och
sjukvårdstjänst.
Utbildningsutredningen har vid beräkningen av instruktörsbehovet
i den nya utbildningsorganisationen utgått från de personalbehov
i kårerna och verkskydden, som angivits av civilförsvarsutredningen,
och har räknat med en årlig avgång ur organisationen av 10 % av
personalen i manskapsbefattningar, dvs. den personal, för vars utbildning
instruktörerna huvudsakligen skall anlitas. Denna avgångsprocent är
genomsnittligt sett bestämmande för det årliga utbildningsbehovet.
Utredningen har undersökt förutsättningarna för att bereda ett mindre
antal instruktörer heltidssysselsättning men funnit att, då manskapsutbildningen
endast i undantagsfall avses vara anordnad i form av heltidskurser,
förutsättningar därför saknas. Instruktörerna kan därför icke påräkna heltidsbefattningar
inom utbildningsverksamheten. Däremot kan och bör instruktörerna
kunna räkna med en bestämd minimitjänstgöring.
Tjänstgöringsskyldigheten bör enligt utredningen bestämmas till ett årligt
timantal, som är tillräckligt högt för att instruktören skall kunna bevara
och vidareutveckla undervisningsvana, fackkunskaper in. m. En dylik regle
-
143
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
ring av tjänstgöringsskyldigheten anses påkallad av såväl allmänna ekonomiska
skäl som med hänsyn till instruktörernas egna intressen. En för samhället
kostsam och även från andra synpunkter olycklig överdimensionering
av instruktörsantalet, som orsakas av osäkerhet huruvida och i vilken omfattning
utbildade instruktörer verkligen kommer att ställa sig till förfogande
i utbildningsarbetet, måste sålunda undvikas. För att på lämpligt sätt
binda instruktörerna vid en minimitjänstgöring bör tjänstgöringsavtal
träffas för en viss tidsperiod, exempelvis 3 år, med en genomsnittlig tjänstgöringsskyldighet
av 100 timmar per läsår.
Med utgångspunkt från det beräknade utbildningsbehovet och den föreslagna
omfattningen av instruktörernas undervisningsskyldighet samt med
beaktande av övriga på frågan inverkande faktorer beräknar utbildningsutredningen
det erforderliga antalet instruktörer till 240. Härmed bör jämföras
en i civilförsvarsutredningens huvudbetänkande intagen uppgift om
antalet instruktörer år 1957, nämligen 2 704.
För att tillgodose instruktörsbehovet under uppbyggnadstiden föreslår
utredningen, att instruktörer som under de sista åren förvärvat instruktörsbehörighet
och bedömes vara lämpliga för uppgiften anlitas för fortsatt
tjänstgöring.
Remissyttrandena
Ulbildningsutredningens synpunkter i fråga om målet för utbildningsverksamheten
och inriktningen av densamma
lämnas i allmänhet utan erinran. Civilförsvarsstyrelsen anlägger till en början
vissa allmänna synpunkter på civilförsvarsutbildningens inriktning och
berör härvid även frågan om allmänhetens förståelse för utbildningen samt
kravet på beredskap. I huvudsak anför styrelsen i denna del.
Målet för civilförsvarsutbildningen måste vara att göra all civilförsvarets
personal fullt skickad att lösa de uppgifter den i ett krig är avsedd att fullgöra.
Till vilken del detta mål kan uppnås är i stort sett beroende av hur
stora kostnader man vill lägga ned på utbildningen och hur stora bördor man
vill ålägga den enskilde. Med dessa faktorer sammanhänger frågan om det
krav på beredskap som bör ställas. Hur stora belopp som måste satsas på
utbildningen står även i viss mån i relation till hur stora kostnader som
nedläggs på inköp av olika tekniska hjälpmedel för civilförsvarsverksamheten
(motorsprutor, radiostationer m. in.). Det kan nämligen icke vara
ekonomiskt försvarligt att anskaffa teknisk materiel utan att på samma
gång ge personalen tillräcklig utbildning i hur materielen skall brukas.
Tillkomsten av de moderna massförstörelsevapnen har medfört, att skyddet
av civilbefolkningen och hemorten fått eu väl så viktig roll som det
militära försvaret. Det bör därför icke råda någon tvekan om att den, som
med civilförsvarsplikt uttagits för att tjänstgöra i det civila försvaret, måste
avstå skälig tid för att kunna bibringas sådana kunskaper, som är oundgängliga
för att vederbörande i krig skall kunna fullgöra de uppgifter, för
vilka han uttagits. Å andra sidan är det självklart att utbildningen ej får
144
Knngl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
göras mera krävande än nödvändigt. Den bör ges en sådan utformning, att
deltagandet i utbildningen så långt möjligt underlättas för den enskilde
och ej fordrar onödiga uppoffringar. Eljest kan allmänhetens förståelse
för utbildningen icke vinnas. Erfarenheten visar att det är svårt att nå goda
utbildningsresultat vid lokala kvällskurser (deltidskurser). Det är också
helt naturligt, att det icke är möjligt att vinna någon större entusiasm för
en utbildning, som måste genomföras tvångsvis på en tid, då deltagarna är
uttröttade efter en hel dags arbete. Styrelsen har därför under de senaste
åren i allt större utsträckning sökt genomföra utbildningen såsom heltidskurser
i internatförläggning. Det har visat sig, att man vid sådana kurser
icke haft några svårigheter att vinna förståelse för den utbildning som bedrivits.
Styrelsen tror sig därför kunna förutspå, att en utvidgad internatundervisning
verksamt kommer att bidraga till att hos allmänheten skapa
vidgad förståelse för civilförsvaret. Såsom regel bör därför vid en och
samma kurs deltidsutbildning icke bedrivas under mer än sammanlagt ca
20 timmar.
I styrelsens utlåtande över 1953 års eivilförsvarsutrednings huvudbetänkande
har belysts, vilka krav som måste ställas på beredskapen inom civilförsvaret.
Det framgår där, att såsom norm för beredskapen måste uppställas,
att den lokala civilförsvarsorganisationen skall kunna träda i funktion
efter 24 timmar eller samma norm, som gäller för de militära lokalförsvarsförbanden.
För vissa delar av civilförsvaret bl. a. ledningen och utrymningskåren
krävs snabbare mobiliseringsberedskap. Det av styrelsen
framförda kravet på beredskap medför, att civilförsvarsutbildningen måste
genomföras i fredstid. Någon tid för utbildning bör man sålunda icke räkna
med vid mobilisering. Givetvis skall emellertid utbildningsresurserna disponeras
så, att det går att genomföra en snabbutbildning av styrkorna under
den s. k. nådatiden. Härför krävs antingen att befälet är utbildat till instruktörer
eller att tillräckligt antal i fred utbildade instruktörer finns att
tillgå inom de olika kårerna eller en kombination mellan båda dessa krav.
Styrelsen vill slutligen framhålla, att den tekniska och taktiska utvecklingen
går så snabbt att snart nog genomgripande omprövningar ifråga om
utbildningen kan behöva göras. Detta medför att de som i dag får en modern
engångsutbildning kommer — om låt oss säga 10 år — att sakna erforderliga
kunskaper och färdigheter med hänsyn till då rådande förhållanden.
Den repetitionsutbildning i form av övningar, som de avses skola genomgå,
kan ej bli tillräcklig. En mera omfattande repetionsutbildning eller t. o. in.
en helt ny »engångs»-utbildning kan bli nödvändig för att förebygga denna
olägenhet. Styrelsen har endast velat påpeka detta förhållande utan att
f. n. vilja framlägga några direkta förslag i ämnet.
De anförda synpunkterna ger styrelsen anledning att mot förslaget rikta
kritik av innehåll, att utredningen icke har givit utbildningen ett omfång,
som svarar mot de kostnader civilförsvarsutredningen föreslår skall läggas
ned på anskaffning av materiel, att för flera personalgrupper, som
måste besitta vissa oundgängliga kunskaper för att kunna lösa sina krigsuPPgifter,
i vissa fall icke föreslås någon som helst utbildning, i andra fall
en otillräcklig sådan, att då all lokal utbildning föreslås skola ske i form
av kvällskurser svårigheter kommer att uppstå att vinna allmänhetens förståelse
för denna utbildning samt att kravet på beredskap inom civilför
-
145
Kungl. Maj.ts proposition nr llt är 1959
svaret icke, vad utbildningen beträffar, accentuerats på ett sätt, som styrelsen
såsom ansvarig civilförsvarsmyndighet måste kräva.
Styrelsen är helt enig med utredningen att personalens yrkeskunskaper
skall tillvaratagas så långt detta låter sig göra. Styrelsen uttalar dock den
uppfattningen, att utredningen i vissa hänseenden övervärderat möjligheterna
att, med ledning av vederbörandes yrke vid inskrivningen, göra
sådan bedömning av personalen, att utbildningen därigenom väsentligt
skulle komma att underlättas. Erfarenheten visar nämligen att, med undantag
för vissa särskilda yrkeskategorier såsom brandpersonal, det i många
avseenden är mycket som skiljer den fredsmässiga yrkesutövningen från
motsvarande arbete under krig.
Rörande behovet av differentiering av undervisningen uppger styrelsen
att den — för att på den korta tid som hittills stått till förfogande kunna
åstadkomma en så god utbildning som möjligt och samtidigt tillmötesgå den
enskildes önskemål att icke tvingas undergå för hans krigsplacering onödig
utbildning — drivit differentieringen av utbildningen ganska långt. Styrelsen
säger sig vara medveten om att en för långt driven differentiering i
vissa sammanhang kan öka behovet av personal, Å andra sidan råder icke
tvekan om, att en differentiering i många fall ger ett bättre utbildningsresultat
på en kortare utbildningstid och därigenom förbilligar utbildningen.
Styrelsen föreslår därför viss differentiering.
Centralförbundet Folk och Försvar har i princip samma uppfattning om
civilförsvarsutbildningens betydelse som utbildningsutredningen givit uttryck
åt i sitt betänkande. Den erforderliga grundläggande utbildningen och
övningen av de civilförsvarsinskrivna måste enligt förbundet få obligatorisk
karaktär med frivillig utbildningsverksamhet som komplement. Beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar ansluter sig — såvitt angår frågor av den
art att de bör bedömas av nämnden — i princip till de riktlinjer för utbildningens
bedrivande som uppdrages i betänkandet. Länsstyrelsen i Västmanlands
län finner att vissa av utredningens förslag kan komma att stabilisera
och förbättra utbildningen inom civilförsvaret. Hit hör förslagen om en
permanent civilförsvarsskola, en förlängd utbildningstid för befäl i nyckelbefattningar,
likställighet i utbildning av personal inom allmänt civilförsvar
och verkskydd samt de civilförsvarspliktigas skyldighet att deltaga i övningsverksamhet.
Värdet av de förslag som verkar i positiv riktning minskas
emellertid enligt länsstyrelsen väsentligt genom andra förslag som verkar
i motsatt riktning och som i åtskilliga hänseenden innebär en klar försämring
av nu rådande förhållanden inom utbildningen. Till sådana förslag
räknar länsstyrelsen bl. a. skiljandet av ansvaret för utbildningsverksamheten
från de myndigheter, som i krig bär ansvaret för civilförsvarsorganisationens
funktionsduglighet, nämligen civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna,
den ökade omfattningen av utbildning i deltidskurser samt det ringa
utnyttjandet av den nuvarande instruktörskadern.
10 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11 i
146
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
I frågan vilka personalkategorier som behöver utbildas
för sin uppgift, utbildningstider samt kursplanernas
innehåll föreligger bland remissvaren olika synpunkter
och förslag.
Överståthållarämbetet finner den föreslagna utbildningstiden erforderlig
och väl avpassad för att bibringa eleverna oundgängligen nödvändiga kunskaper
och färdigheter. Civilförsvarschefen i Stockholm har visserligen i
yttrande till ämbetet framhållit, att den föreslagna formen för vidmakthållande
genom civilförsvarsspel och praktiska övningar av de genom engångsutbildningen
inhämtade färdigheterna kan godtagas endast om man
i samband med dessa övningar får ge en god repetition av tidigare inhämtade
kunskaper. Enligt överståthållarämbetets uppfattning utgör dock icke
utformningen av förslaget till ny utbildningskungörelse hinder för att meddela
viss begränsad teoretisk och praktisk repetitionsutbildning såsom inledning
till försvarsspelen och övningarna. Även stadskollegiet i Stockholm
anser, att utredningsförslaget tillgodoser berättigade krav på civilförsvarsutbildning
i sådan omfattning att inskriven utbildningspliktig personal skall
få tillräcklig förtrogenhet med tilldelad krigsuppgift. Det är enligt stadskollegiet
av vikt att genom en lämpligt avvägd utbildning skapa förtroende
bland civilbefolkningen för civilförsvarets uppgifter och syften. Utredningsmannens
förslag torde skapa förutsättningar härför.
Länsstyrelserna ger i allmänhet uttryck åt uppfattningen, att de föreslagna
utbildningstiderna för de olika personalkategorierna eller för vissa
av dem är för knappt tillmätta. Länsstgrelsen i Uppsala län anser bl. a. att
utredningen överskattat möjligheterna att vid praktiska övningar bibringa
personalen erforderliga elementära kunskaper och färdigheter. Länsstyrelsen
ställer sig därför tveksam till förslaget att slopa repetitionsutbildningen.
Denna uppfattning har bl. a. även länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen
i Östergötlands län vill ge de nu gällande utbildningsplanerna
företräde framför utredningens förslag, som synes vara huvudsakligen teoretiskt
inriktat. Av liknande mening är länsstyrelsen i Hallands län. Vissa
andra länsstyrelser, bland dem länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs
län, anser att utbildningen under senare år förbättrats. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län ställer sig, liksom även länsstyrelsen i Skaraborgs län,
i viss mån frågande inför utredningens generella konstaterande om kallsinnighet
och bristande förståelse inför utbildningen från allmänhetens
sida och redovisar motsatta erfarenheter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ansluter sig till utredningsmannens
förslag till uppdelning i utbildningskategorier och till utbildningstider men
föreslår, att bestämmelser härom utfärdas av civilförsvarsstyrelsen och ej,
såsom utredningen föreslår, av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anser avvägningen mellan olika ämnesgrupper och personalkategorier
icke vara tillfredsställande, och påpekar härvid att en detaljgranskning visar
147
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
att flera kategorier, som enligt länsstyrelsens uppfattning oundgängligen
kräver utbildning, utelämnats, exempelvis lufor- och sambandspersonal,
samt att från utbildning undantagits 50 000 av det allmänna civilförsvarets
175 000 befattningshavare.
Civilförsvarsstyrelsen anser att det slutliga fastställandet av utbildningstiderna
bör anstå tills ytterligare erfarenheter vunnits och den nya utbildningsorganisationen
prövats och erhållit tillräcklig stadga. Med utgångspunkt
från sina allmänna synpunkter framlägger styrelsen emellertid ett
eget förslag till uppdelning i utbildningskategorier och till utbildningstider
för de olika kårerna och för verkskyddet.
En jämförelse mellan de båda förslagen visar, att civilförsvarsstyrelsen
bedömer utbildning erforderlig för personalgrupper, som enligt utredningen
icke skulle behöva utbildas på annat sätt än i samband med övningsverksamhet.
Till dessa kategorier hör bl. a. personal för sanibandstjänst. Härom anför
styrelsen följande.
Rent allmänt sett har utredningen funnit att den verksamhet, som krävs av
manskap i teleexpeditionen (luforbiträden, telefonister och expeditionsbiträden)
har eller bör ha så nära anknylning till i fred tillämpad rutin,
att någon utbildning icke är erforderlig eller kan inskränkas till andra ämnen
än samtalsrutin o. dyl. Erfarenheten visar något annat. Vid snart sagt
alla övningar kostateras brister i sambandet, särskilt på radiosidan, olika
centraler och staber emellan, brister som ofta inverkar störande på hela övningens
förlopp och som i händelse av verklighet kunnat få katastrofala
följder. Såsom jämförelse kan nämnas, att de militära myndigheterna för
sin del ställer stora krav på ifrågavarande personals utbildning. Då dessutom
tillgången på personal genom minskad skiftsindelning är knapp, bör
personalen i huvudcentralen och distriktscentralen utbildas i samtliga rutiner
för att kunna tjänstgöra i varandras ställe. Sålunda bör enligt styrelsens
mening luforbiträden, telefonister och expeditionsbiträden genomgå en gemensam
utbildningskurs, innefattande bl. a. lufortjänst, lägesmarkering,
samtalsrutin på radio och allmän expeditionstjänst.
Civilförsvarsstyrelsen föreslår vidare, i motsats till civilförsvarsutredningen,
att medicinalpersonal som avses bli ianspråktagen för tjänstgöring
vid civilförsvarets enheter skall inskrivas för sin uppgift. Den bör enligt
styrelsen även utbildas härför i civilförsvaret. Vid upprepade tillfällen har
det enligt styrelsen under övningar framkommit, att läkare och sköterskor
trots god kirurgisk erfarenhet haft svårt att utan föregående utbildning
finna sig tillrätta i förbandsstationens arbetssätt. Resultatet har blivit att
förbandsstationen icke kunnat utnyttjas så effektivt, som de materiella
resurserna medgivit. Även vid andra civilförsvarsenheter arbetande medicinalpersonal
har sådana speciella krigsuppgifter, att dess fredstida utbildning
icke är tillräcklig.
Sistnämnda fråga behandlas även av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
som framhåller, att huvuddelen av den tjänstepliktiga medicinalpersonal
(främst läkare, tandläkare och sjuksköterskor), som krigs
-
148
Kungl. Maj.ts proposition nr lUr år 1959
placerats inom det allmänt civila medicinalväsendets öppna och slutna vård,
skall kunna medverka även inom civilförsvarets sjukvårdstjänst. Den bör
därför vara förtrogen med den speciella verksamhet, som här kommer att
äga rum. Nämnden anför härom i huvudsak följande.
Även om det i väsentliga avseenden är sörjt för att läkare främst under
studietiden erhåller utbildning på krigssjukvårdens olika områden, i synnerhet
sedan i studieplanen för alla medicine kandidater införts en månads
undervisning i krigsmedicin, föreligger dock enligt nämndens mening beträffande
utbildningen av tjänsteplikt^ läkare vissa uppenbara brister i
beredskapen på den civila krigssjukvårdens område.
Nämnden delar helt utredningens synpunkter, att vissa kategorier läkare,
däribland kvinnliga sådana, torde vara i behov av kompletterande utbildning
(övning) i civil krigssjukvård. Nämnden har också i skrivelser till
Konungen givit uttryck för denna uppfattning genom att framhålla vikten
av att olika kategorier medicinalpersonal avsedd att betjäna den civila krigssjukvården
redan i fredstid successivt erhölle viss frivillig krigsmedicinsk
utbildning samt med bifogande av förslag till dylik utbildning av i första
hand läkare anhållit om medel för denna utbildnings genomförande. Då
statsmakterna emellertid uttalat, att med anvisande av medel till särskilda
kurser för krigsmedicinsk utbildning bör kunna tills vidare anstå,
finner nämnden, att medicinalstyrelsen f. n. saknar erforderliga möjligheter
att genomföra en utbildning av ifrågavarande art. Det torde enligt
nämndens mening vara nödvändigt, att en dylik utbildning (övning) av
läkare genomföres regionalt inom civilförsvarets ram med anlitande av den
expertis, som finns inom länsstyrelserna eller eljest på det regionala planet
och i samarbete med de lokala läkarföreningarna. Nämnden har stannat för
en heltidsutbildning (övning) under två dagar.
Det föreligger enligt nämndens mening ur beredskapssynpunkt ett påtagligt
behov av att kunna utbilda och öva även tandläkare, inte minst kvinnliga
sådana, som beräknas komma att medverka inom den civila krigssjukvården.
Denna utbildning (övning) förefaller nämnden särskilt angelägen
med hänsyn till den uppenbara skillnad, som i de flesta fall föreligger mellan
vederbörande tandläkares fredsutbildning och de uppgifter, som särskilt vid
katastrofsituationer kommer att åvila dem i krig. Nämnden föreslår därför,
att ifrågavarande utbildning (övning) av tandläkare genomföres inom civilförsvarets
ram och i överensstämmelse med de grundprinciper, som nämnden
ovan anfört beträffande läkarnas motsvarande utbildning.
Det är även angeläget, att sjuksköterskorna i någon mån kan göras förtrogna
med sina krigsuppgifter genom viss undervisning i krigssjukvård.
Nämnden föreslår att sjuksköterskor i princip må kunna genomgå utbildning
(övning) i krigssjukvård inom civilförsvarets ram.
Även överbefälhavaren anser att den i sjukvårdskårerna verksamma medicinalpersonalen
bör utbildas genom civilförsvarets försorg och för sådant
ändamål inskrivas i civilförsvaret. Utbildningsutredningens förslag att denna
personal skall deltaga endast i civilförsvarets övningar och i övrigt i mån av
behov utbildas genom medicinalväsendets försorg anses orealistiskt.
Sveriges civilförsvarsförbund har i stort sett icke någon erinran mot utredningens
förslag angående de personalgrupper inom allmänna civilförsvaret,
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1950
som bör få obligatorisk utbildning. Vad gäller verkskyddet föreslår förbundet
däremot, att obligatorisk utbildning av manskap bör påfordras endast för
viss närmare angiven personal. Obligatorisk utbildning bör icke ifrågakomma
för brandmän, räddningsmän och samariter i verkskyddet. Det
förhållandet att företagen i stor utsträckning för fredsändamål disponerar
viss personal med brand- och samaritutbildning stöder enligt förbundets
mening tanken att avstå från obligatorisk utbildning av verkskyddets
brandmän och samariter. Vad gäller räddningsmännen anser förbundet att
deras verksamhet inte nödvändigtvis kräver obligatorisk utbildning under
förutsättning att man säkerställer tillgången på befäl, utbildat i räddningstjänst.
I fråga om övriga utbildningsformer tillstyrker civilförsvarsstyreisen förslaget
att frivillig fortutbildning skall kunna äga rum. Verksamheten
ifråga bör emellertid enligt styrelsen såsom hittills anförtros
Sveriges civilförsvarsförbund och icke handhavas av myndigheterna.
Civilförsvarsstyreisen upptager i sitt yttrande frågan om utbildningsverksamheten
under uppbyggnadsperioden. De faktorer
som främst inverkar härpå är enligt styrelsen giltigheten av tidigare utbildning,
utbildningsläget vid den nya organisationens tillkomst, uppbyggnadsperiodens
längd och instruktörstillgången. Styrelsen förklarar sig icke kunna
godtaga utredningens förslag att tidigare utbildning generellt bör tillgodoräknas.
Äldre utbildning än sex år bör sålunda icke godtagas, såvida den icke
under mellantiden friskats upp genom repetitionsövningar eller större civilförsvarsövningar.
Styrelsen framhåller vidare att under uppbyggnadsperioden
blir läget ett helt annat än under ett normalår, dvs. ett år då all personal
i utgångsläget är utbildad och det endast gäller att utbilda dem som
skall fylla vakanser, som uppkommit genom avgång ur organisationen. Utbildningsutredningens
förslag är, erinrar styrelsen, uppbyggt med tanke på
ett sådant normalår. Vissa personalgrupper kommer visserligen att vara
hundraprocentigt utbildade, då den nya organisationen förverkligas, eftersom
de kan rekryteras bland tidigare utbildad personal. Inom andra kategorier,
såsom i räddningskårerna, kommer utbildningsbehovet emellertid
att vara mycket stort och vidare måste nytillkomna personalgrupper helt
nyutbildas. Eftersom räddningsgrupperna har en av de allra viktigaste
uppgifterna vid den skadeavhjälpande verksamheten blir det angeläget, att
så snart som möjligt driva fram utbildningsläget till en tillfredsställande
nivå.
Civilförsvarsstyreisen finner det viktigt, att uppbyggnadsperioden göres
så kort som möjligt och att den helst ansluter till den beräknade tiden för
organisationens genomförande och anskaffandet av materiel. Styrelsen anser,
att uppbyggnadsperioden för utbildningen bör begränsas till fem år.
Den centrala ledningen av civilförsvars utbildningen
bör enligt civilförsvarsstyrelsens bestämda uppfattning liksom hittills an
-
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
förtros styrelsen. Det är enligt styrelsen ett absolut krav, att den för beredskapens
upprätthållande ansvariga myndigheten även har ansvaret för utbildningen,
som utgör en av de viktigaste länkarna i beredskapen. Styrelsen
framhåller att den till sitt förfogande måste få sådan expertis, att tvekan om
ämbetsverkets kompetens i utbildningsfrågor icke kommer att råda. Styrelsen
föreslår därför att utbildnings- och övningsärenden liksom hittills skall
handläggas av en särskild byrå inom styrelsen samt att en representant för
skolöverstyrelsen skall ingå som ledamot av styrelsen vid behandling av
utbildningsfrågor. Till den föreslagna byrån bör knytas en kvalificerad pedagog,
en studierektor, som bl. a. har att bevaka att pedagogiska synpunkter
iakttages vid ledningen av det löpande utbildningsarbetet.
Civilförsvarsstyrelsen anser att det bör åligga den att utfärda allmänna
riktlinjer och anvisningar för utbildning och övning, utarbeta normalplaner,
anskaffa sådan undervisnings- och övningsmateriel som lämpligen bör upphandlas
centralt, utöva kontroll över verksamhetens bedrivande, planlägga
och leda viss övningsverksamhet samt äska och fördela för utbildnings- och
övningsverksamheten erforderliga medel. Styrelsen förutsätter därjämte att
den skall ha ansvaret för verksamheten vid den centrala civilförsvarsskolan.
I fråga om utbildning som måste ske utanför den centrala skolan, dvs.
utbildning av visst lägre befäl och manskap, erinrar styrelsen om att utbildningsutredningen
tänkt sig att länsstyrelserna icke skulle ha något ansvar
för denna utbildning. Den skulle i sin heihet ledas och även inspekteras centralt
från den av utbildningsutredningen föreslagna utbildningsnämnden.
Länsstyrelsernas befattning med utbildningen skulle därigenom inskränka
sig till att rent administrativt leda den kursverksamhet, som bedrives inom
länet. Civilförsvarsstyrelsen anser emellertid en sådan centraldirigering
klart olämplig, dels emedan länsstyrelserna är ansvariga för civilförsvarets
beredskap inom länen och därför icke rimligen kan fråntagas allt inflytande
över utbildningen, dels emedan en central ledning av den omfattande utbildningsverksamheten
måste utgöra en både tungrodd och svårskött, allt annat
än effektiv organisation. Styrelsen, som icke kan finna att utredningen framfört
några bärande skäl för sin uppfattning i denna fråga, föreslår att länsstyrelserna
alltjämt skall ha ansvaret för civilförsvarsulbildningen i länen.
Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att ge erforderliga direktiv för
undervisningen, att med ledning av länsvis lämnade uppgifter om utbildningsläget
göra upp en plan i stort för verksamheten under viss utbildningsperiod,
tillhandahålla erforderliga utbildningsplaner, godkänna lärare och
instruktörer m. m. Genom inspektioner av personal från styrelsen (civilförsvarsskolan)
bör enhetlighet i utbildningen och pedagogisk lämplighet i
undervisningen kunna säkerställas. För att leda den utbildningsverksamhet
som länsstyrelserna sålunda enligt styrelsen bör handha bör de nuvarande
länsinstruktörerna bibehållas.
Utbildningsutredningens motiv för att inrätta en särskild utbildnings -
151
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
nämnd för ledningen av utbildningsverksamheten synes icke heller överbefälhavaren
övertygande. I sitt yttrande framhåller överbefälhavaren sålunda
att organisation, utrustning och taktik är så nära sammanhängande med
utbildningen, att ansvaret inom dessa områden icke kan vara delat. För att
eu ändamålsenlig ledning av civilförsvarets utbildning skall säkerställas
torde det vara nödvändigt att civilförsvarsstyrelsen ges hela ansvaret även
för utbildningsverksamheten och att civilförsvarsstyrelsens härför avsedda
del, dvs. en utbildningsbyrå, ges en med hänsyn till uppgifternas art och
omfattning avpassad organisation. Därest särskilt behov av medverkan av
sakkunniga utanför styrelsen anses föreligga synes samarbetsdelegationer
utgöra en lämplig form för att tillgodose detta behov. Härvid bör beaktas
att delegationerna icke skall befria utbildningsbyrån från ansvaret för viss
uppgift.
Förslaget att inrätta en utbildningsnämnd med de befogenheter och den
ställning, som avses i betänkandet, avstyrkes av bl. a. överståthållarämbetet
och nära nog samtliga länsstgrelser. Om en nämnd inrättas anses denna böra
utformas såsom ett rådgivande och icke såsom ett självständigt beslutande
organ. Det synes bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län som om utredningen
överskattat de psykologiska verkningarna av tillskapandet av den föreslagna
utbildningsnämnden.
I fråga om utbildningen i länen anser samtliga länsstyrelser, som uttalat
sig i frågan, att ansvaret för denna verksamhet såsom hittills bör åvila länsstyrelserna
och att utbildningens bedrivande kräver den regionala administrationens
medverkan i en helt annan omfattning än vad utredningen
tänkt sig. Det framhålles i allmänhet, att länsinstruktörerna måste bibehållas.
Så uttalar exempelvis länsstgrelsen i Östergötlands län att det
hittills icke inneburit några svårigheter för länsstyrelsen att omhänderha
utbildningen i länet. Så länge länsstyrelsen bär ansvaret för civilförsvaret
i länet, bör den icke fråntagas ansvaret för utbildningsverksamheten och
den inspektionsverksamhet inom länet, som sammanhänger därmed.
Centralförbundet Folk och Försvar anser sig kunna tillstyrka utredningens
förslag om en utbildningsnämnd men anmäler tveksamhet beträffande dess
ställning och omfattningen av dess verksamhet. Härutinnan anför förbundet.
Även om civilförsvarsstyrelsen såsom ansvarig för civilförsvaret inte nödvändigt
behöver vara ansvarig för civilförsvarsutbildningen, förefaller det
dock vara ett naturligt förhållande, att ansvaret för utbildningen ligger hos
civilförsvarsstyrelsen. Oavsett vilken ställning utbildningsnämnden får,
torde civilförsvarsstyrelsen i praktiken få ett så väsentligt inflytande på
utbildningen, att den också måste känna ett ansvar för densamma. Detta
synes också vara utbildningsutredningens mening att döma av den omständigheten,
att generaldirektören och chefen för civilförsvarsstyrelsen och
chefen för civilförsvarsstyrelsens organisationsbyrå föreslås ingå som självskrivna
ledamöter i utbildningsnämnden, den förstnämnde därtill i egenskap
av ordförande och den senare i egenskap av vice ordförande. Under
152
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
sådana omständigheter synes det vara riktigt, att civilförsvarsstyrelsen ålägges
ansvaret för utbildningen.
Endast statens organisationsnämnd, statskontoret, styrelsen för statens
polisskola, civilförsvarsinstruktörernas riksförbund och svenska brandbefälets
riksförbund tillstyrker utredningsmannens förslag angående utbildningsnämndens
ställning.
Förslaget till skolorganisation biträdes i allmänhet av remissinstanserna.
Del anses lämpligt att som utredningen föreslagit bedriva
verksamheten såväl vid en central civilförsvarsskola som vid regionala fältskolor
och i form av lokal utbildning. Ej heller mot förslaget om undsättningskårernas
utbildning reses allvarligare erinringar. Genomgående framhålles
i remissvaren angelägenheten av att frågan om en fast statlig civilförsvarsskola
bringas till en snar lösning.
Överbefälhavaren framhåller betydelsen av att civilförsvarsskolan får
sådana personella och materiella resurser, att den kan driva sin verksamhet
på ett ändamålsenligt sätt. Det synes överbefälhavaren som om utredningens
förslag icke beaktat detta i tillräcklig utsträckning, överbefälhavaren ifrågasätter
även om inte särskilda kurser bör anordnas för den kvalificerade, fast
anställda personalen vid civilförsvaret. Utredningens förslag om anordnande
av s. k. chefsassistentkurs för sådan personal anses otillräckligt, enär vid
sådan kurs totalförsvarsproblem liksom planläggningsfrågor ägnas alltför
liten tid.
I fråga om den lokala utbildningen framhålles allmänt betydelsen av att
den i möjligaste mån anordnas i form av dagkurser. I denna riktning uttalar
sig nästan alla länsstyrelser samt överståthållarämbetet. Länsstyrelsen i Blekinge
län anser denna fråga vara själva kärnfrågan, då det gäller att effektivisera
civilförsvarsutbildningen och vinna allmänhetens förståelse för denna.
Länsstyrelsen i Södermanlands län vill på det bestämdaste motsätta sig den
av utredningen föreslagna uppdelningen av den obligatoriska civilförsvarsutbildningen
i deltids- och heltidsundervisning. Deltidsutbildning, dvs.
kvällsutbildning, torde enligt länsstyrelsen vara den utbildningsform, som
väckt mest olust och ofta gjort civilförsvarsutbildningen impopulär. Den
framtida civilförsvarsutbildningen bör därför anordnas enbart såsom heltidsutbildning
antingen i internatkurser eller såsom dagkurser i hemorten.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig vara övertygad om att kvällsutbildning
icke accepteras av allmänheten till skillnad mot heldagsutbildning,
som deltagarna i hittillsvarande kurser visat sin uppskattning av.
Civilförsvarsstyrelsen har i fråga om den föreslagna civilförsvarsskolans
kapacitet, årliga verksamhetstid och uppgifter i allmänhet i huvudsak intet
att erinra. Styrelsen har emellertid under ett år studerat verksamheten vid
den nuvarande skolan och därvid närmare undersökt de föreslagna lärarnas
tjänstgöring med utgångspunkt från utredningens beräkningar av kursfrekvensen
under en treårsperiod. Styrelsen har då funnit, att taktikläraren
153
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
omöjligen kan lösgöras för någon längre tjänstgöring vid civilförsvarsstyrelsens
spel- och övningssektion såsom utbildningsutredningen föreslagit. I
fråga om läraren i psykologi och pedagogik har styrelsen funnit, att dennes
undervisning under större delen av året får så liten omfattning, att det icke
är lämpligt att heltidsanställa honom vid skolan. Styrelsen förklarar sig
emellertid vara fullt medveten om behovet av pedagogisk expertis och har
i sitt förslag till styrelsens organisation upptagit denna lärare som
studierektor, placerad på utbildningsbyrån. Härigenom skulle hans speciella
kunskaper på ett naturligt sätt kunna tillgodogöras vid styrelsens ledning
av den vittomfattande utbildningsverksamheten. Ej heller för läraren
i bevakningstjänst, utrymningstjänst och gasskydd synes heltidstjänst motiverad
av arbetet vid skolan. Befattningen torde även till följd av den ambulerande
tjänstgöringen bli svår att besätta. Ämneskombinationen betecknar
styrelsen som olämplig. Slutligen anser styrelsen det icke heller erforderligt
att inrätta kontinuerliga tjänster vid skolan för lärarna i ämneskombinationen
brandtj änst-räddningstj änst.
Styrelsen förklarar sig ha utgått från att skolans väsentliga uppgift är att
förbereda civilförsvarets högre befälspersonal för uppgifterna i krig. Framför
allt gäller det att få den personal, som har ansvaret för den skadeavhjälpande
verksamheten, väl insatt i och tränad för sina uppgifter. Därav
följer att allt som äger samband med bedömande och beslut i anledning av
fientlig skadegörelse bör ägnas särskild uppmärksamhet, så mycket mer
som sådan verksamhet till skillnad från andra civilförsvarsuppgifter av
mera organisatorisk art i allmänhet icke äger något samband med personalens
yrkesutövning i fred. Denna skolning för civilförsvarets taktiska
verksamhet måste bilda bakgrunden till all undervisning vid skolan. Det
måste därför ställas ett oeftergivligt krav på lärarna, att de bär taktisk utbildning.
Styrelsen föreslår därför, att utöver rektorn tre fasta lärare anställes,
av vilka två avses vara ledare för var sin av de två kurser, som anordnas
jämsides vid skolan.
Vid civilförsvarsskolans förvaltningsdel erfordras enligt styrelsen en assistent,
ett kanslibiträde, två kontorsbiträden och en skolvaktmästare. För
förrådsuppgilter m. in. vid skolan bör — utöver en förrådsförman och en
förrådsman — placeras 6—8 vapenfria värnpliktiga.
De regionala skolorna (fältavdelningarna) hör enligt styrelsen med hänsyn
till utbildningsbehovet ordnas antingen länsvis eller gemensamt för flera
län (länsgrupper, civilområden) och administreras av det län, där skolan
är belägen. Till fältskolorna kan från detta län sammanföras dels utbildningen
av lägre befäl, dels den manskapsutbildning som kräver dyrbar eller
svåranskaffad materiel (radio, ruinstäder etc.), dels ock utbildning av sådana
manskapskategorier som utgör för litet underlag för lokala kurser.
Fältskolorna bör icke bindas vid ett visst antal eller en viss placering utan
anpassas till del aktuella utbildningsbehovet. En dylik elastisk organisation
154 Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
synes styrelsen vara bäst lämpad att bemästra skiftningen i utbildningsintensiteten,
särskilt med tanke på förestående uppbyggnadsperiod.
Vad antalet fältskolor beträffar anser styrelsen att fyra icke är tillräckligt
med hänsyn till att särskilt under den förestående uppbyggnadsperioden
kravet på kurser för befäl och manskap i internatförläggning kommer att
bli stort. Styrelsen beräknar behovet av fältskolor till 14, varvid styrelsen
framhåller, att ett ökat antal fältskolor icke medför annan ökning av kostnaderna
än vad administrationen kan innebära.
Styrelsen är ense med utredningen om att driften av fältskolorna bör
kunna genomföras med arvodesanställd personal, s. k. avdelningslärare.
Sådan personal bör dels under länsstyrelsen ansvara för skolans administration,
dels medverka som lärare. En viss förstärkning av personalen på utbildningssektionerna
vid de länsstyrelser, som skall handha driften vid fältskolorna
finner styrelsen dessutom nödvändig.
I en särskild till yttrandet fogad tabell har styrelsen för varje utbildningskategori
angivit dels utbildningsbehovet, dels utbildningens fördelning på
civilförsvarsskolan, fältskolor och lokal utbildning. Av tabellen framgår bl. a.
att antalet elevtimmar (elevantalet x timantalet per kurs) fördelar sig på
civilförsvarsskolan med 41 000, på fältskolorna med 282 000 och på den
lokala utbildningen med 189 000. Detta utbildningsbehov avser det fall att
utbildningsverksamhetens omfattning är i stort sett densamma varje år.
Om — såsom civilförsvarsstyrelsen föreslår — en intensifierad utbildningsverksamhet
skall äga rum i syfte att utbildningsmässigt uppbygga civilförsvaret
på fem år, måste verksamheten under ettvart av de fem åren omfatta,
vid civilförsvarsskolan och fältskolorna tillhopa 483 000 elevtimmar och vid
den lokala utbildningen 134 000 elevtimmar.
Styrelsen ansluter sig till civilförsvarsutredningens och utbildningsutredningens
förslag om en särskild utbildningsanstalt för undsättningskårerna.
Av flera skäl finner styrelsen mest ändamålsenligt att denna anstalt uppföres
i anslutning till civilförsvarsskolan, bl. a. kan härvid ett gemensamt
övningsområde utnyttjas. Ett övningsområde innefattar dyrbara anordningar
och dessas dagliga skötsel och återställande i användbart skick efter
genomförda övningar kräver heltidsarbetande personal. Andra fördelar
med att skolorna bygges på samma plats är alt lärarpersonalen kan utnyttjas
bättre, att undsättningskårernas personal i vissa fall kan utnyttjas
som övningstrupp till civilförsvarsskolan, att i anslutning till civilförsvarsskolan
försöksverksamhet kan bedrivas i fråga om taktisk verksamhet vid
undsättningskårerna, att administrationen i viss utsträckning torde kunna
göras gemensam samt att förrådshållning av utbildningsmateriel kan bli
gemensam och därigenom billigare. Förläggningsutrymmena vid skolan bör
enligt styrelsen dimensioneras för minst 150 elever, varvid man under två
gruppchefsomgångar om vardera 10 dagar dock måste räkna med en ytterligare
förläggning av ca 25 man. Fr. o. in. åttonde året måste utbildnings
-
155
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
anstalten vara dimensionerad för utbildning av undsättningskår under
övningsperiod. Styrelsen finner det lämpligast, att även utbildningen av
gruppcheferna förlägges till denna utbildningsanstalt, enär det där synes
föreligga de största möjligheterna att åvägabringa en effektiv utbildning.
I fråga om övningsverksam heten hälsar civilförsvarsstyrelsen
med tillfredsställelse utbildningsutredningens förslag om ökat antal övningar
och civilförsvarsspel.
Under förutsättning att repetitionsutbildningen med i huvudsak samma
målsättning som hittills kan inrymmas i övningarna i civilförsvarsområde,
har styrelsen icke något att erinra emot utredningens förslag, att repetitionsutbildningen
anknytes till och föregår sådan övning. Benämningen repetitionsutbildning
kan därmed utmönstras.
Styrelsen finner riktigt, att som utbildningsutredningen föreslagit antalet
övningar i förväg fastställes. De bör i första hand komma till stånd i de
största och mest utsatta orterna. Utgår man från att det f. n. finns 200
orter med skyddsrumsbyggnadsskyldighet, finns det i medeltal åtta sådana
orter i varje län. Den övningsverksamhet, som styrelsen anser måste komma
till stånd för att beredskapen skall kunna hållas på en godtagbar nivå, är
i stort sett en större övning vart fjärde år för varje ort med skyddsrumsbyggnadsskyldighet.
Detta skulle innebära att inom varje län normalt skulle
anordnas två övningar per år. Kostnaderna för en dylik övning beräknar
styrelsen till i medeltal lägst 25 000 kronor, eller med två per år och län
till sammanlagt 1 250 000 kronor. Härtill kommer kostnaderna för civilförsvarsstyrelsens
övningsverksamhet. Förutom större övningar måste enligt
styrelsen mindre sådana ordnas inom de enskilda kårernas ram. Styrelsen
har funnit att övningarna för varje personalkategori i regel måste återkomma
efter tre år.
Styrelsen framhåller att under uppbyggnadsperioden kommer huvudverksamheten
att inriktas på organisation och effektivisering av utbildningen,
varför möjligheter att anordna övningar i den omfattning som eljest vore
önskvärd icke föreligger. Bristen på personal, utbildad efter de nya riktlinjerna,
gör också att övningarna måste inskränkas. Viss övningsverksamhet
måste dock fortgå, dels för att vidmakthålla kunskaperna hos utbildad
personal som under sista treårsperioden icke haft tillfälle till övning, dels
för att i tid samla erfarenheter för den framtida större utbildningsverksamheten,
dels ock för att möjliggöra centralt ledda fältförsök.
Utbildningsutredningens förslag till instruktörsutbildn
i n g, omfattande 240 timmar, godtages i stort av civilförsvarsstyrelsen,
som emellertid framhåller, att instruktörerna i stor omfattning måste tagas
i anspråk för befälsutbildning, medan utbildningsutredningen i sin normalplan
för instruktörsutbildning huvudsakligen siktar till att utbilda enbart
manskapsinstruktörer. En påbyggnad av instruktörsutbildningen, i viss utsträckning
motsvarande den nuvarande högre instruktörskursen, behövs
156
Kungl. Maj.ts proposition nr llh år 1959
därför. Styrelsen, som anser att sådan vidareutbildning av instruktörer är
ofrånkomlig för att man skall kunna genomföra erforderlig utbildning av
befäl, föreslår att ett med hänsyn till behovet anpassat antal utvalda instruktörer
erhåller särskild utbildning till befälsinstruktörer. Av dessa bör
några utbildas till avdelningslärare.
I fråga om behovet av instruktörer anser civilt ör sv ars stp r elsen
det av utbildningsutredningen beräknade antalet, nämligen 240 instruktörer,
otillräckligt. Behovet uppgår enligt styrelsens beräkning till ca 900.
Styrelsen anför härom i huvudsak följande.
Mycket talar för att inte ens den starkt begränsade utbildning, som utbildningsutredningen
föreslår, skall kunna genomföras med enbart 240 instruktörer.
Flera länsstyrelser kommer med förslaget som bakgrund att tilldelas
endast en ä två instruktörer per kår. Redan av geografiska skäl är det
motiverat att med ett par undantag varje län får minst två instruktörer i
varje kår. Inom vissa kårer är det dessutom nödvändigt med särskilda instruktörer
tör kårens olika arbetsuppgifter. Vidare kräver den vidgade utbildning
som styrelsen föreslår en ökning av instruktörskåren. Här ovan
framförda skäl motiverar, att antalet instruktörer ökas med i runt tal 250.
Styrelsen anser det vidare orealistiskt att, såsom utbildningsutredningen
anför, övningsverksamheten icke längre behöver kräva någon som helst
medverkan från instruktörshåll. I största utsträckning bör markerings- och
kontrollantverksamheten ledas av instruktörsutbildade personer, vilka ha
de största förutsättningarna att bedöma och värdesätta under övningen
utförda prestationer. För viss del av personalen måste dessutom övningar
föregås av förberedelser i form av orienteringar eller instruktioner. Härför
krävs instruktörer. Styrelsen har bedömt det antal instruktörer, som ytterligare
erfordras för dessa uppgifter, till omkring 325.
Ytterligare en faktor, som påverkar instruktörernas antal, är i vilken
mån dessa skall medverka vid befälsutbildningen (gruppchefsutbildningen).
Då styrelsen räknar med att huvuddelen av lärarpersonalen för denna utbildning
skall utgöras av tillfälligt anställda lärare, måste dessa rekryteras
från instruktörskåren. Instruktörsantalet bör sålunda ökas även med hänsyn
till denna utbildningsuppgift. Vidare kan enligt styrelsens mening utbildningen
av undsättningskårernas personal liksom utbildningen vid civilförsvarsskolan
icke genomföras utan instruktörer som medhjälpare till de
fasta lärarna.
Styrelsen delar utbildningsutredningens åsikt, att instruktörsbehovet under
uppbyggnadsperioden i huvudsak bör tillgodoses genom att hittillsvarande
instruktörer anlitas, varvid främst bör ifrågakomma personer, som
under de senaste åren förvärvat instruktörsbevis och bedömes lämpliga för
uppgiften. Dessa instruktörer kan emellertid icke utan vidare efter omorganisationen
av civilförsvaret genomföra en nöjaktig utbildning utan måste
genomgå en kompletteringskurs vid civilförsvarsskolan, syftande till att
göra instruktören väl bekant med den nya organisationen samt att ge instruktören
insikt i de för honom aktuella normalplanerna och deras tilllämpning.
Kursen bör omfatta en vecka.
Förslaget om civilförsvarsutbildning i de allmänna
157
Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1059
skolorna hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd.
Nämnden anser dock att utbildningen från pedagogisk
synpunkt skulle kunna ge avsevärt bättre resultat, om den
koncentrerades till två heldagar under sista läsåret. Nämnden vill ifrågasätta,
om inte utbildningen i olycksfallsvård med hänsyn till ämnets omfattning
och betydelse borde tillerkännas förhållandevis större utrymme
än vad utredningen föreslagit men begränsar sig till att bifoga ett något
modifierat förslag till kursplan med samma timantal. Med hänsyn till det
stora antalet sjuka och skadade, som i ett framtida krig måste omhändertagas,
och den brist på sjukvårdspersonal, som i ett dylikt läge alltid kommer
att föreligga, finner nämnden det naturligt, att äldre skolungdom vid
katastrofsituationer utnyttjas för medverkan inom den civila krigssjukvårdens
olika verksamhetsområden (hemsjukvård, epidemivård, olycksfallsvård
m. m.). Nämnden delar utredningens uppfattning, att utbildningen
av 18-åriga kvinnor i olycksfallsvård successivt bör
upphöra, då motsvarande utbildning i de allmänna skolorna i enlighet med
utredningens förslag hunnit genomföras. Intill dess så blivit fallet finner
nämnden, att 18-åriga kvinnor bör erhålla 12 timmars utbildning i olycksfallsvård.
Ifrågavarande utbildningsformer tillstyrkes i övrigt bl. a. av Sveriges
civilförsvarsförbund, som förordar att utbildningen av 18-åriga kvinnor bibehålies
även efter det skolornas utökade utbildning i olycksfallsvård hunnit
meddelas alla som fyller 18 år, samt av överstyrelsen för svenska röda
korset och överbefälhavaren.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller att sjukvårdsutbildningen av 18-åriga
kvinnor kan bli av stor betydelse främst för den allmänna civila sjukvården
i inkvarteringsområdena. Den bör med hänsyn härtill i princip omfatta
alla 18-åriga kvinnor oberoende av bostadsort. Dess inriktning gör emellertid
att den enligt styrelsens uppfattning ej längre bör betraktas som en uppgift
för civilförsvaret. Det bör således övervägas att i annan form åstadkomma
en dylik utbildning. Förslaget om att utöka skolornas undervisning
i brandskydd och olycksfallsvård från nuvarande 10 till 20 timmar
biträdes av styrelsen.
Skolöverstyrelsen anser sig ej kunna tillstyrka förslaget att utöka utbildningen
i brandskydd och olycksfallsvård i de allmänna skolorna, och hävdar
att den nuvarande undervisningstiden om 10 timmar jämte den till
friluftsdagarna förlagda undervisningen i första hjälp vid olycksfall är tillräcklig
för att bibringa eleverna de elementära grunderna i brandskydd och
olycksfallsvård. överstyrelsen finner vidare att undervisningen bör kunna
planläggas och ledas på ett sådant sätt, alt de av utredningen föreslagna
högre kunskaps- och färdighetskraven kan tillgodoses med nu gällande utbildningstid.
Härvid åberopar överstyrelsen att utbildningen i brandskydd
och olycksfallsvård vid gymnastiska centralinstitutet, lärarhögskolan och
158
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
seminarierna är omfattande och att ett stort antal lärare dessutom haft
möjlighet till fortbildning på detta område genom deltagande i kurser, anordnade
av civilförsvarsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anser
det ej heller vara möjligt att inom ramen för gällande timplaner i gymnastik
med lek och idrott kunna ställa ytterligare utrymme till förfogande
för ifrågavarande undervisning.
Överstyrelsen för yrkesutbildning ifrågasätter om inte utbildningen i
brandskydd och olycksfallsvård med fördel skulle kunna helt eller delvis
utgå ur civilförsvarsutbildningen och i stället förläggas till det allmänna
skolväsendet och till yrkesskolväsendet. Detta gäller främst olycksfallsvården.
En icke obetydlig utbildning på detta område meddelas redan f. n.
kvinnliga elever som undervisas i husligt arbete. Det framstår som ett eftersträvansvärt
mål, att varje svensk man och kvinna i framtiden skall under
sin skolgång förvärva vissa elementära kunskaper rörande omhändertagandet
av olycksfallsskadade. Även om det kanske inte är lika naturligt, synes
dock liknande skäl tala för att även viss brandskyddsutbildning sker i
skolan.
Allmänhetens behov av vägledning i självskydd
understrykes av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna framhåller att på
vilket sätt vägledningen än meddelas, vare sig i kursform eller i form av
självstudier eller genom en kombination av båda, måste allmänhetens intresse
på något sätt väckas och hållas vid makt. Stor uppmärksamhet måste
i fortsättningen ägnas dessa spörsmål, som är av betydelse för den enskilda
individens förmåga att vid krigshandlingar hjälpa sig själv och sin nästa
ävensom för att undvika panikartade störningar under anfallsperioder, desto
mer som hemskyddsorganisationen föreslås bli avskaffad. Sveriges civilförsvarsförbund
delar utredningens uppfattning att allmänheten åtminstone
bör ha tillgång till en vägledning i broschyrform. Förbundet anser emellertid
att en sådan vägledning bör kompletteras och fördjupas genom muntlig information
och korta, instruktiva kurser.
Departementschefen
Civilförsvarsutredningen har vid sin genomgång av civilförsvarets olika
verksamhetsområden även sökt bilda sig en uppfattning om ändamålsenligheten
och effektiviteten av civilförsvarsutbildningen. Härvid har utredningen
ansett sig kunna konstatera vissa svagheter hos den nuvarande
undervisningen, såväl i fråga om dennas organisation som i avseende å
dess innehåll. Såsom en väsentlig brist nämner utredningen frånvaron på
vissa områden av centralt fastställda riktlinjer och anvisningar för utbildningen,
vilket lett till att undervisningens uppläggning i alltför stor omfattning
överlåtits på de enskilda instruktörerna och till följd därav blivit
oenhetlig. En annan svaghet i nuvarande ordning finner utredningen vara
159
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
att kursplanerna stundom gjorts alltför omfattande med hänsyn till den
tid, som stått till förfogande för undervisningen, varför eleverna icke kunnat
tillfredsställande tillgodogöra sig kunskapsstoffet. De angivna förhållandena
synes mig innefatta allvarliga anmärkningar mot den nuvarande
civilförsvarsutbildningen. De måste icke desto mindre anses förklarliga. Den
osäkerhet i fråga om civilförsvarets uppgifter och om metoderna för uppgifternas
fullföljande, som uppstått såsom en följd av den snabba krigstekniska
utvecklingen i förening med en i huvudsak oförändrad civilförsvarsorganisation,
måste självfallet återspegla sig även i utbildningsverksamheten.
Det förslag till omorganisation av civilförsvaret, som nu framlägges,
syftar emellertid till att undanröja denna tvekan genom att så långt
möjligt klart avgränsa och konkret bestämma civilförsvarets uppgifter
under hänsynstagande till krigstekniken i dag. Härmed skapas den primära
förutsättningen för en ändamålsenlig uppläggning av civilförsvarsutbildningen
i materiellt hänseende. Stoffet är likväl — inom det avgränsade
området — stort och mångskiftande. De organ, som har att sörja för undervisningens
uppläggning och för kursplanernas omsättning i praktisk undervisning,
måste därför omsorgsfullt sovra bland materialet så att det väsentligaste
och för civilförsvarsverksamheten grundläggande i första hand får
tillbörligt utrymme och blir ordentligt inlärt. Härigenom vinnes i regel
också att den utbildade personalen blir användbar för flera uppgifter än
om utbildningen anordnas som en utpräglad specialistutbildning. Differentieringen
i utbildningen bör sålunda icke drivas längre än som måste anses
absolut oundgängligt. Vid sovringen bland materialet måste självfallet det
för utbildningen ansvariga centrala organets bedömning vara utslagsgivande
och komma till uttryck i kursplaner och tydliga anvisningar till dem, som
ute på fältet omhänderhar undervisningen.
De anmärkningar, som framförts mot den hittillsvarande civilförsvarsutbildningen,
rör emellertid även den organisatoriska sidan av verksamheten,
och i icke oväsentlig utsträckning har kritik också riktats mot den
pedagogiska uppläggningen av undervisningen. I den mån brister härvidlag
föreligger, vilket i viss utsträckning synes vara fallet, måste orsakerna vara
att finna i andra förhållanden än osäkerheten om civilförsvarets uppgifter
och om tillvägagångssättet vid fullföljandet av uppgifterna. Vad som kan
vara anledningen till dessa brister är emellertid i förevarande sammanhang
av underordnat intresse, då redan avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
och den därmed följande omorganisationen av civilförsvaret nödvändiggör
en omprövning från grunden av utbildningsverksamheten, varvid
givetvis också organisationen av denna och metoderna för undervisningen
kommer under bedömande.
När det gäller att bestämma de allmänna utgångspunkterna för uppbyggnaden
av civilförsvarets utbildningsverksamhet i fred och att fixera
målsättningen för denna måste avgörande vikt fästas vid den omständig
-
160
Kiingl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
heten, att i den nya civilförsvarsorganisationen i princip icke skall inskrivas
annan personal än sådan som måste i fred utbildas för sina uppgifter och
att denna personal skall utgöra stommen i det civilförsvar, som skall vara
verksamt under beredskap och krig. Avsikten är att det i fred organiserade
civilförsvaret skall i män av behov under beredskap och krig utbyggas
genom att civilförsvarspliktiga, som tidigare inte inskrivits och utbildats,
tages i anspråk. Man måste otvivelaktigt räkna med att åtminstone under
krig den inskrivna och utbildade personalen icke förslår för alla de uppgifter,
som möter civilförsvaret, utan måste utökas med personal, som icke
är förtrogen med dess uppgifter och verksamhetsformer. Om en krigsorganisation,
som uppbygges på detta sätt, skall kunna utföra sina uppgifter
under ett kris- eller krigsläges påfrestningar, fordras självfallet att de som
utbildats i förväg, behärskar sina uppgifter så väl, att de i sin tur kan leda
och instruera dem som tillföres organisationen såsom förstärkning. Jag
anser emellertid att detta anspråk på utbildningen bör kunna tillgodoses.
En förutsättning härför är dock att utbildningsverksamheten får en kraftfull
ledning och en fast organisation, som tillföres erforderliga personella
och materiella resurser; härvid anser jag det vara av särskild vikt, att pedagogisk
sakkunskap får göra sig gällande vid utformningen av undervisningsmetoderna.
Den organisatoriska stadga och klara avgränsning av utbildningens innehåll,
som måste sätta sin prägel på utbildningsverksamheten, får självfallet
icke utesluta att vunna erfarenheter och nya krav, som den krigstekniska
utvecklingen kan komma att ställa på civilförsvaret, föranleder jämkningar
i en gång antagna riktlinjer och kursplaner. Det måste emellertid vid dylika
jämkningar tillses, att utbildningen icke går sin egen väg utan ständigt
ansluter sig till de uppgifter, som enligt föreliggande planer åvilar civilförsvaret.
Frågan vilka civilförsvarspliktiga som skall utbilda
s i fred är i första hand en fråga om vilka som skall i fred inskrivas i
civilförsvaret. Den grundläggande tankegången i den nya civilförsvarsorganisationen
är nämligen, såsom jag nyss framhållit, att i huvudsak endast sådan
personal skall inskrivas, vars uppgifter fordrar särskild utbildning.
Härjämte skall emellertid av beredskapsskäl inskrivning i mindre omfattning
ske av annan personal. Med utgångspunkt från de för inskrivningen
gällande principerna synes kretsen av dem, som skall utbildas i
fred, kunna bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med utbildningsutredningens
förslag. Detta innebär i stort sett att all befälspersonal utbildas
och att därjämte sådana manskapskategorier, vilkas civilförsvarsuppgifter är
av den karaktären att de inte kan fullföljas med mindre personalen besitter
speciella kunskaper och färdigheter, skall erhålla utbildning. Någon skillnad
i utbildning göres icke mellan det allmänna civilförsvaret och verkskyddet,
då uppgifterna i princip är av enahanda karaktär, vare sig de skall
161
Kungl. Maj.ts proposition nr lth år 1959
fullgöras inom eif civilförsvarsområde eller vid en särskild anläggning.
Vidare skall all inskriven personal undervisas i personligt skydd. Denna
undervisning måste enligt min mening tillmätas särskild betydelse, då den
bidrar till att bevara organisationen intakt och säkra dess funktionsduglighet
under verksamheten i krig. Undervisningen i personligt skydd bör
självfallet meddelas i samband med civilförsvar sutbildningen i övrigt för
de personalkategorier, som skall undergå sådan utbildning.
De personalgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag undantages
från utbildning i fred, utgör huvudsakligen sådan personal, som i
sina civila yrken fullgör uppgifter av i stort sett samma slag som de civilförsvarsuppgifter,
som avses för dem, exempelvis brandmän, medicinalpersonal,
telefonister och radiotekniker. Även om verksamheten i civilförsvaret
givetvis i olika avseenden skiljer sig från motsvarande verksamhet
i de civila yrkena, torde dock skillnaderna icke vara större och bör heller
icke göras större än att denna personal snabbt kan anpassa sig efter de
speciella förhållandena inom civilförsvaret utan att någon särskild utbildning
härför erfordras. Tillräcklig förtrogenhet med uppgifterna torde
personalen kunna få i samband med de övningar, i vilka den — liksom
alla civilförsvarspliktiga — kan beordras deltaga. Jag anser därför icke
att den kritik har fog för sig, som i några remissyttranden uttalats mot
utbildningsutredningens urval av utbildningskategorier och som går ut på att
alltför stora grupper inskriven personal undantagits från utbildning. Den
sovring som skett understryker emellertid ytterligare betydelsen av att de
personalgrupper som utbildas får en verkligt effektiv utbildning, som möjliggör
att de kan ge de icke utbildade handledning i viss utsträckning vid
övningarna och självfallet även under beredskap och krig.
Det närmare bestämmandet av utbildningskategorierna bör lämpligen ske
i samband med att utbildningstiderna fastställes. I vilken ordning detta
skall ske kommer jag att beröra i samband med spörsmålet om utbildningstidernas
längd.
De anspråk på förtrogenhet med civilförsvarsuppgifterna, som den nya —
mindre men effektivare — organisationen ställer på personalen, fordrar i än
högre grad än den hittillsvarande att utbildningen blir obligatorisk. Skyldigheten
att undergå utbildning bör grundas på civilförsvarsplikten.
I vilken utsträckning denna får tagas i anspråk för utbildning
i fred bör såsom hittills angivas i civilförsvarslagen och regleras närmare
för de olika personalgrupperna i en särskild kungörelse. Civilförsvarsutredningen
har härvidlag föreslagit att inskriven civilförsvarspliktig skall
vara skyldig att undergå utbildning i högst 30 dagar, dock att den som
krigsplaceras i högre befälsbefattning eller i särskilt kvalificerad specialistbefattning
skall vara skyldig att underkasta sig utbildning i högst 60 dagar.
De angivna tiderna gäller utbildningen under hela den tid som vederbörande
är civilförsvarspliktig. Denna tidsram för utbildningen, från vilken utbild11
—Hilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr lVi
162
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ningsutredningen utgått vid utarbetandet av sina förslag till utbildningstid
för olika personalkategorier, synes mig läinna tillräckligt utrymme för
den nödvändiga utbildningen även i de mest kvalificerade befattningarna.
Jag är emellertid angelägen framhålla att för det alldeles övervägande flertalet
utbildningspliktiga utbildningstiden kommer att kunna sättas väsentligt
kortare än de angivna maximitiderna. För lägre befäl torde sålunda utbildningstiden
komma att röra sig mellan en och två veckor och för manskap,
som skall utbildas huvudsakligen i deltidskurser, mellan 40 och 50
timmar. De förhållandevis korta utbildningstiderna förutsätter att ett sådant
urval sker vid inskrivningen av personalen, att de civilförsvarspliktigas
civila utbildning och sysselsättning kan utgöra en grund, på vilken
civilförsvarsutbildningen kan bygga. Vidare förutsätter tiderna — enligt
vad jag förut anfört — att undervisningen koncentreras till det väsentligaste
kunskapsstoffet. Hur lång utbildningstid som, inom ramen för utbildningsplikten,
skall gälla för de olika personalgrupperna synes mig böra fastställas
av Kungl. Maj:t. Avgörande för mitt ställningstagande härvidlag är
dels den omständigheten, att fastställandet av utbildningstiderna i åtskilliga
fall, särskilt när utbildningen skall äga rum i form av heltidskurser, innebär
relativt långtgående ingripanden i ett stort antal enskilda civilförsvarspliktigas
förhållanden, dels att utbildningstidernas längd väsentligt återverkar
på kostnaderna för utbildningsverksamheten.
För utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga
personal bör emellertid gälla särskilda tider. På dessa kårer
ställs mycket stora anspråk; de skall framför allt sättas in på de håll, där
katastrofsituationer uppkommit och där det lokala civilförsvaret icke rår
med uppgifterna. Undsättningskårerna sammansättes därför till stor del av
värnpliktig personal, som överförts till civilförsvaret från krigsmakten vid
en ålder av 28—35 år. Den tid, som dessa värnpliktiga bör vara skyldiga att
underkasta sig utbildning inom civilförsvaret, bör motsvara den tid, de eljest
skulle ha för repetitionsövning tjänstgjort i krigsmakten. Med hänsyn till
att dessa värnpliktiga om möjligt bör överföras till civilförsvaret när det
återstår för dem att fullgöra två repetitionsövningar om vardera 30 dagar, för
befäl 40 dagar, bör utbildningstiden i civilförsvaret bestämmas till högst 60,
respektive högst 80 dagar. För den personal i undsättningskårerna, som icke
är värnpliktig, bör utbildningstiden bestämmas efter samma grunder, som
gäller för civilförsvarspersonal i allmänhet; utbildningen bör också i övrigt
anordnas efter de kursplaner som i allmänhet gäller för de olika personalkategorierna.
Vid sidan av den utbildning, som syftar till att göra den civilförsvarspliktige
skickad för den uppgift, för vilken han ursprungligen inskrivits,
kan stundom en vidareutbildning visa sig erforderlig. Så kan vara
fallet, om organisatoriska förändringar måste vidtagas, vilka leder till att
den inskrivne omplaceras för annan tjänstgöring än den ursprungliga.
163
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
Vidareutbildning bör då ske för den nya uppgiften, förutsatt att den tidigare
utbildningen icke på grund av sin allmänna karaktär och koncentration
på väsentligheterna kan anses vara tillfyllest jämväl för den inskrivnes
nya befattning. Självfallet bör omplaceringar, vilka föranleder vidareutbildning
inom annat verksamhetsområde än det ursprungliga, i möjligaste
mån undvikas. Även om vidareutbildningen alltid måste hålla sig
inom ramen för den maximala utbildningstiden enligt civilförsvarslagen,
är riskerna för att en förnyad utbildning skall väcka olust och negativism
hos den civilförsvarspliktige påtagliga. Lika stor restriktivitet i fråga om
omplaceringar som föranleder vidareutbildning torde däremot icke behöva
iakttagas, då omplaceringen innebär uppflyttning till befälsbefattning
inom samma kår. I sådant fall innebär ju omplaceringen icke att den tidigare
utbildningen blir onyttig.
Det intresse för frivillig utbildning inom civilförsvaret, som kan antagas
föreligga i viss utsträckning, bör självfallet på allt sätt tillvaratagas och
uppmuntras. Vid den obligatoriska utbildningen bör intresset för frivillig
fortbildning stimuleras genom att värdet av god förtrogenhet
med civilförsvarsuppgifterna framhålles. Däremot anser jag det knappast
rationellt att fortbildningskurser anordnas av utbildningsmyndigheterna,
dels därför att anslutningen till sådana kurser måste antagas bli mycket
varierande både lokalt och i fråga om ämnesområdena, dels därför att under
avsevärd tid svårigheter torde komma att föreligga att frigöra lärare och
instruktörer för undervisning vid fortbildningskurser, som ju faller utom
ramen för den ordinarie utbildningsverksamheten. Det synes mig därför
lämpligast att den frivilliga utbildningen anförtros de enskilda organisationerna,
vilka enligt vad jag i fortsättningen kommer att föreslå bör erhålla
bidrag till sin verksamhet.
Ett fullgott resultat av utbildningen förutsätter att denna kompletteras
med tillämpningsövningar. Endast härigenom får de utbildade
en konkret bakgrund till de inlärda kunskaperna, vilket torde vara ett
grundläggande villkor för att dessa icke skall snabbt förflyktigas, övningarna
bör dessutom, när de anordnas längre tid efter det utbildningen ägt rum,
ha den funktionen att de återupplivar tidigare förvärvade kunskaper och
färdigheter. Såsom uthildningsutredningen föreslagit kan övningsverksamheten
väl organisatoriskt skiljas från själva undervisningen men en samordning
med denna synes dock nödvändig, övningarna måste sålunda,
om de skall fylla syftet att befästa de teoretiskt inhämtade kunskaperna,
avse samma kunskapsområden som undervisningen behandlat och i allt
utgöra en tillämpning av del kunskapsstoff, som de utbildade tillägnat sig
vid den teoretiska undervisningen. Då övningarna — bortsett från dem
som anordnas av civilförsvarsstyrelsen — skall äga rum i länsstyrelsernas
regi, medan ansvaret för undervisningen enligt vad jag i fortsättningen föreslår
skall ligga på ett särskilt centralt organ, måste samordningen mellan
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
övning och undervisning åvägabringas genom att länsstyrelserna fortlöpande
hålles underrättade om undervisningens innehåll och om hur långt
den framskridit, övningarna bör såsom utredningarna föreslagit till en
början ske med mindre enheter för att senare omfatta de större organisatoriska
eller territoriella enheterna, dvs. hela kårer eller hela civilförsvarsområden.
Den av länsstyrelserna bedrivna övningsverksamheten bör vidare
kompletteras med övningar, anordnade av civilförsvarsstyrelsen, vid vilka
även samverkan mellan civilförsvaret och andra grenar av totalförsvaret
kan prövas.
Enligt utbildningsutredningens förslag skall särskild repetitionsutbildning
icke längre förekomma. Detta förslag anser jag mig kunna biträda,
varvid jag emellertid förutsätter att övningsverksamheten får sådan omfattning,
att den förmår fylla den hittillsvarande repetitionsutbildningens
uppgift. Detta torde endast kunna ske, om det elementära kunskapsstoffet
ägnas en kort genomgång i anslutning till sådana övningar, som anordnas
längre tid efter det den deltagande personalen undergått sin utbildning.
Härvid bör också nyheter inom civilförsvarets organisation och verksamhet
bringas till deltagarnas kännedom. Dessa moment i övningsverksamheten,
vilka står utbildningen nära, kräver enligt min mening att instruktörer i
någon utsträckning medverkar vid dylika övningar. Det är emellertid att
märka, att regelmässigt endast en begränsad del av de i övningen deltagande
torde ha sin utbildning så långt bakom sig, att behov av en teoretisk genomgång
av kunskapsstoffet föreligger.
Jag är icke nu beredd att taga ställning till frågan, i vilken omfattning
övningar skall anordnas. Såsom jag redan angivit bör frekvensen av
övningarna göras beroende av undervisningens fortskridande. Den
bör också ansluta till den takt, vari civilförsvaret tillföres materiel. Vid
sådant förhållande synes det mig lämpligast att omfattningen av övningsverksamheten
får närmare bestämmas först sedan den nya utbildningsorganisationen
blivit verklighet och tillförlitligt underlag finnes för ett
bedömande av i vilken takt färdigutbildade enheter kommer att kunna
organiseras. En yttersta gräns för övningsverksamhetens omfattning bör
dock sättas genom att den tid, under vilken civilförsvarspliktig skall vara
skyldig deltaga i övningar, bestämmes till 60 timmar under varje treårsperiod.
Det är min avsikt att föreslå ett stadgande av sådant innehåll i den
nya civilförsvarslag, som nu är under utarbetande i inrikesdepartementet.
Denna tid torde vara tillräcklig för att erforderliga övningar skall kunna
anordnas såväl med mindre enheter genom länsstyrelsernas försorg som
med större enheter på centralt initiativ. I samband med att frekvensen
av övningarna närmare bestämmes, bör planer för såväl den lokala som
den centrala övningsverksamheten på längre sikt upprättas.
Särskild utbildning av 18-åriga kvinnor i sjukvård torde
även framdeles böra anordnas i civilförsvarets regi och äga rum oavsett
165
Kungl. Maj.ts proposition nr lli är 1959
att vederbörande ej inskrivits i civilförsvaret. Härigenom skapas nämligen
en reserv av personal, som besitter elementära kunskaper i att omhändertaga
skadade och att lämna första hjälpen vid olycksfall och som efter kompletterande
undervisning kan inlemmas i civilförsvaret i krig. Därjämte
har utbildningen stort värde som förutsättning för ett effektivt självskydd
bland allmänheten. Utbildningen bör, såsom utbildningsutredningen föreslagit,
omfatta 12 timmar. Det bör — i likhet med vad som gäller för annan
lokal utbildning — ankomma på länsstyrelserna att sörja för att utbildningen
kommer till stånd, antingen med anlitande av civilförsvarets utbildningsorganisation
eller genom att enskilda organisationer genomför utbildningen
enligt avtal med länsstyrelserna. Hittills har skyldigheten att undergå
sådan utbildning knutits till stadigvarande bosättning eller sysselsättning
vid anläggning eller byggnad, där verkskydd eller hemskydd skall
vara organiserat. Då hemskyddet försvinner i den nya organisationen bör
skyldigheten givas annan anknytning exempelvis till stadigvarande bosättning
i ort, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger.
Utbildningsutredningen har vidare föreslagit att undervisningen
i brandskydd och olycksfallsvård i de allmänna skolorna
skall utvidgas från nuvarande 10 timmar till 20 timmar. På de
skäl, som skolöverstyrelsen åberopat i sitt remissvar, finner jag mig icke
kunna förorda en sådan utökning av tiden.
Ett spörsmål som anmäler sig vid omorganisationen av civilförsvaret och
fastställandet av nya tider för skyldigheten att undergå utbildning är frågan
i vilken utsträckning tidigare genomgången
utbildning bör anses tillfyllest och — sett ur den enskildes
synvinkel —- få tillgodoräknas såsom fullgjord utbildningstid. Riktpunkten
härvidlag bör självfallet vara att så långt möjligt undvika förnyad utbildning
som huvudsakligen skulle innebära en upprepning av vad den civilförsvarspliktige
tidigare inhämtat. Vid uttagning till utbildning bör därför
undersökas om den tillämnade utbildningen helt eller delvis motsvarar
utbildning, som den civilförsvarspliktige tidigare genomgått, och om så
befinnes vara fallet, bör han befrias från förnyad utbildning i motsvarande
avsnitt.
Då den hittillsvarande utbildningsplikten varit bestämd till visst antal
timmar per kalenderår torde några komplikationer i samband med tillgodoräknande
av tidigare fullgjord utbildningstid icke behöva inträda vid övergången
till den nya ordningen.
Behovet av att meddela allmänheten anvisningar i
självskydd synes kunna tillfredsställande tillgodoses genom att en
upplysningsskrift sprides bland allmänheten, behandlande de elementäraste
skyddsåtgärderna och upptagande en redogörelse för de hjälporgan, som i
krig skall bistå allmänheten. Det torde också kunna förväntas att intresset
för olika skyddsåtgärder i ett skärpt läge stegras och leder till att tidningar,
166
Kungi. Maj:ts proposition nr 11 i år 1959
radio och television sprider kunskap om hur man bör skydda sig. Att de frivilliga
organisationerna genom informations- och utbildningsverksamhet på
detta område kan förväntas fylla en väsentlig uppgift har jag haft anledning
att betona i flera sammanhang.
Jag övergår härefter till att behandla organisationen för utbildningen
och därmed sammanhängande spörsmål.
Vad därvid först beträffar ledningen av civilförsvarets utbildningsverksamhet
synes mig den kritik som, enligt vad jag
förut angivit, riktats mot nuvarande ordning ge vid handen, att en centralisering
av ansvaret för utbildningen är påkallad i syfte att åvägabringa
samordning mellan kurserna för de olika utbildningskategorierna och
enhetlighet i utbildningen av varje kategori för sig. Med en dylik centralisering
skapas också förutsättningar för att undervisningen får en pedagogiskt
lämplig uppläggning över hela linjen, i det den centrala ledningen kan tillgodogöra
sig pedagogisk sakkunskap vid utarbetandet av kursplanerna och
meddelandet av riktlinjer för undervisningen på ett helt annat sätt än de
lokala utbildningsorganen. Dessa torde nämligen endast i begränsad utsträckning
ha tillgång till pedagogisk sakkunskap för en så pass speciell utbildning
som civilförsvarsutbildningen. Kontrollen av i vad mån utbildningen
förmår tillgodose de krav på tjänstbarhet hos personalen, som den
nya organisationen förutsätter, torde också bli väsentligt effektivare, om
samtliga kursplaner fastställes centralt och lokala avvikelser i utbildningen
därigenom undvikes. Däremot torde det böra ankomma på länsstyrelserna
att fullgöra de uppgifter som hänför sig till administrationen av utbildningsverksamheten
i länen, varmed jag bl. a. avser uttagning av den personal som
skall utbildas, tillhandahållande av lokaler för utbildningen, anskaffande av
instruktörer och undervisningsmateriel, handläggning av kostnadsfrågor i
samband med utbildningen och dylikt.
Utbildningsutredningen har föreslagit att den centrala ledningen av utbildningsverksamheten
skall utbrytas ur civilförsvarsstyrelsen och anförtros
en särskild utbildningsnämnd, vilken skulle tillföras sakkunskap på
det pedagogiska området och även i övrigt sammansättas så, att den skulle
bli ett utpräglat specialorgan för utbildningsverksamheten. Utredningen
förutsätter att ett sådant nybildat specialorgan har större möjligheter att få
allmänheten att omfatta utbildningen med förtroende än ett inom civilförsvarsstyrelsen
utbyggt organ för utbildningsfrågor. Mot utredningens förslag
har åtskilliga remissinstanser haft invändningar att göra, vilka företrädesvis
gått ut på att civilförsvarsstyrelsen såsom den centrala, ansvariga
civilförsvarsmyndigheten också bör bära ansvaret för utbildningen. För
egen del finner jag att båda uppfattningarna har fog för sig och att i själva
verket skillnaden mellan dem inte är så stor som det vid första anblicken
kan synas. Enligt utredningens förslag skall det nämligen sörjas för att
167
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
erforderligt samband mellan nämnden och styrelsen kommer till stånd
genom att styrelsens chef jämte chefen för styrelsens organisationsbyrå
skall ingå i nämnden, den förre såsom nämndens ordförande, medan enligt
den andra uppfattningen utbildningsfrågorna bör inom styrelsen åvila en
särskild byrå, vilken skall tillföras sakkunskap i dylika frågor. Med
hänsyn till att utbildningsverksamheten under tiden för den nya civilförsvars-
och utbildningsorganisationens uppbyggnad kommer att ställas
inför mycket stora och uppenbarligen även svårbemästrade arbetsuppgifter
synes mig emellertid utbildningsverksamheten mest betjänt av att ett
särskilt och på utbildningen i hög grad specialiserat organ handhar ledningen
av verksamheten. Jag förordar därför att denna ledning under uppbyggnadsskedet
anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med utbildningsutredningens
förslag, varefter en omprövning av frågan bör äga rum. Jag
vill emellertid betona att en nära samverkan mellan styrelsen och nämnden
måste etableras, dels därför att garantier måste föreligga för att utbildningen
täcker de områden, som civilförsvarsverksamheten avser, dels med
hänsyn till att styrelsen fastställer riktlinjer för och i viss omfattning själv
anordnar övningar, vilka givetvis måste utgöra en praktisk tillämpning av
sådana kunskaper och färdigheter, som utbildningen avsett att bibringa
personalen.
De återverkningar på civilförsvarsstyrelsens organisation, som inrättandet
av en utbildningsnämnd medför, liksom den närmare sammansättningen
av nämnden ämnar jag beröra i ett senare sammanhang.
För att uppnå det bästa resultatet av undervisningen vore det givetvis
önskvärt att undervisningen i sin helhet ägde rum koncentrerat i form av
heldagsundervisning. Av kostnadsskäl låter sig emellertid detta
göra endast i begränsad omfattning; heldagsutbildningen måste huvudsakligen
förbehållas personalen i befälsställning, medan manskapsutbildningen
regelmässigt måste äga rum såsom kvällskurser. Vissa möjligheter
att i manskapsutbildningen, exempelvis såsom avslutning på kurserna,
lägga in heldagsundervisning bör emellertid föreligga.
För heldagsundervisningen bör mera permanenta utbildningsanordningar
finnas att tillgå. Vad härvidlag beträffar utbildningen av det högre befälet
synes det nu nödvändigt atl en permanent statlig civilförsvarsskola
inrättas, vid vilken eleverna förlägges i internat och en
koncentrerad undervisning bedrives. Skolan bör vidare sörja för utbildningen
av instruktörer, vilka skall stå till förfogande för undervisning på
det lokala och regionala planet av lägre befäl och manskap. Den sakkunskap
i utbildningsfrågor, som skolan företräder, bör dessutom kunna lagas i
anspråk för atl utöva överinseendet över den lokala utbildningen. Skolan
kommer härigenom att utgöra ett viktigt komplement till utbildningsnämnden;
skolan blir ej blott ett slags verkställande organ i förhållande till
168 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959
nämnden utan kommer också att kunna förse den med material för bedömningen
av utbildningsläget. Vid sådant förhållande synes det lämpligt att
skolan och nämnden får ett gemensamt kansli.
Skolan synes böra inrättas för samtidig undervisning av omkring 60
elever, vilket torde ungefärligen kunna täcka behovet av utbildning av högre
befäl och instruktörer, då civilförsvaret omorganiserats. Under uppbyggnadsskedet
torde utbildningsbehovet emellertid bli väsentligt större med
hänsyn till att vid sidan om befälsutbildningen ett förhållandevis stort antal
instruktörer måste nyutbildas eller erhålla kompletterande utbildning. Vid
denna ökade tillströmning av elever, liksom då framdeles utbildningsbehovet
tillfälligt kan komma att överstiga det normala, bör utbildning, i stort
sett motsvarande den som äger rum vid skolan, meddelas vid de f ä 11 a vdelningar
av skolan, som bör inrättas för att i första hand omhänderha
utbildningen av det lägre befälet. Enligt utredningen skulle fyra
sådana fältavdelningar motsvara det varaktiga behovet av undervisningsanstalter
för den lägre befälsutbildningen. Jag förordar att under den centrala
civilförsvarsskolan upprättas erforderligt antal fältavdelningar, vid
vilka eleverna — liksom vid centralskolan — erhåller koncentrerad heltidsundervisning
och förlägges i internat.
Vid centralskolan bör undervisningen handhavas av civilförsvarslärare,
av vilka ett mindre antal bör vara fast knutna till skolan genom heltidsanställning
och övriga lärare ha deltidstjänstgöring eller tjänstgöring mot
arvode per timme. Undervisningen vid fältavdelningarna bör ombesörjas av
väl kvalificerade instruktörer. Därjämte bör, i den mån vid fältavdelningarna
bedrives utbildning av högre befäl, som på grund av platsbrist icke
kunnat emottagas vid centralskolan, dennas lärarkrafter såvitt möjligt tillfälligt
biträda vid fältavdelningarna med undervisning i särskilt viktiga avsnitt.
Den lokala utbildningen slutligen bör helt omhänderhavas av instruktörer
och äga rum i tillfälligt disponerade lokaler. Liksom hittills bör kommunerna
vara skyldiga att tillhandahålla lokaler och ställa sin materiel till
förfogande för undervisningen.
Även för utbildningen av undsättningskåre mas värnpliktiga
personal bör, såsom utredningen föreslagit, en fast utbildningsanstalt
inrättas. Alternativet härtill, nämligen att denna
utbildning anordnas vid militära anläggningar, där plats tillfälligt kan beredas,
kan jag icke förorda. Detta alternativ skulle nämligen skapa alltför
stor osäkerhet om möjligheterna att genomföra utbildning vid tidpunkter,
då sådan behövs och då tillgången på lärarpersonal och utbildningsläget i
övrigt gör utbildningen lämplig. Vidare är det sannolikt att svårigheter
skulle uppstå att erhålla kvalificerad lärarpersonal, som vore villig att bedriva
undervisningen på ständigt växlande platser. Från kostnadssynpunkt
inställer sig också betänkligheter mot detta alternativ, i det rese- och trak
-
169
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
tamentskostnaderna för lärarpersonalen och erforderlig administrationspersonal
tydligen skulle bli avsevärda.
Vid den fasta utbildningsanstalten bör undervisningen med hänsyn till
de särskilda krav, som ställes på undsättningskårernas funktionsduglighet,
i de viktigaste avsnitten handhavas av heltidsanställda civilförsvarslärare
och i övrigt av timlärare och kvalificerade instruktörer. Liksom vid
den centrala civilförsvarsskolan erfordras vid utbildningsanstalten viss
administrationspersonal.
Anstalten synes böra inrättas i anslutning till den centrala civilförsvarsskolan,
varigenom förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av lärarkrafterna
vid de båda skolorna väsentligt förbättras. Vidare kan vid centralskolan
inrättade övningsanordningar utnyttjas gemensamt, och den fördelen
vinnes, att eleverna vid centralskolan får tillgång till övningstrupp.
Även administrativt torde det vara fördelaktigt att skolorna är belägna i
anslutning till varandra.
Såsom av det föregående framgått förutsätter också den nya utbildningsorganisationen,
att instruktörer anlitas för utbildningen av
manskapet och det lägre befälet. Därjämte måste, såsom jag tidigare framhållit,
instruktörer medverka vid övningsverksamheten ehuru i begränsad
omfattning. Antalet instruktörer torde emellertid kunna bestämmas avsevärt
lägre än det nuvarande, dels och framför allt därför att civilförsvarsutbildningen
i fred enligt förslaget omfattar betydligt färre civilförsvarspliktiga
än med den nuvarande organisationen, dels med hänsyn till att
väsentliga undervisningsuppgifter lägges på civilförsvarslärarna vid de fasta
utbildningsanstalterna. Utbildningsutredningen har — med utgångspunkt
från förhållandena då den nya organisationen realiserats — beräknat behovet
av instruktörer till 240 mot nuvarande ca 2 700. Jag är emellertid
icke övertygad om att man kan skära ned instruktörskåren så radikalt
som utredningen föreslagit. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat i sitt
remissyttrande torde man redan av geografiska skäl böra räkna med ett
större antal instruktörer. Utredningen har ej heller räknat med något
behov av instruktörer i samband med övningsverksamheten. Sannolikt
torde med hänsyn till dessa förhållanden i allt omkring 400 instruktörer
behövas. Jag är angelägen att i detta sammanhang framhålla att
en ökning av instruktörskadern icke betyder ökade kostnader för utbildningsverksamheten
sedan instruktörerna väl själva utbildats, eftersom
de åtnjuter ersättning efter den tid de tjänstgör. Kostnaderna för
utbildningen av ytterligare ett antal instruktörer torde i det långa loppet
kompenseras av att rese- och traktamentskostnader i samband med
instruktörernas undervisningsverksamhet kan nedbringas på grund av
större spridning av instruktörerna över landet.
Självfallet är det av största vikt såväl för möjligheterna att planmässigt
170
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
genomföra utbildningen av civilförsvarets personal som ekonomiskt att instruktörerna
efter avslutad utbildning ställer sig till förfogande för undervisning.
Heltidsanställning synes kunna komma i fråga endast i undantagsfall
såsom vid fältavdelningarna. Emellertid bör, såsom utbildningsutredningen
föreslagit, en minimitjänstgöring fixeras för instruktörerna i samband
med att tjänstgöringsavtal upprättas.
Frågan om instruktörsarvodenas storlek avser jag att upptaga till behandling
i samband med prövningen av anslagsäskandena för budgetåret
1960/61.
Såsom jag i det föregående betonat medför den minskade civilförsvarsorganisationen
att skärpta krav måste ställas på utbildningen av personalen.
Detta medför i sin tur att större anspråk än hittills kommer att ställas på
instruktörernas kunskaper och förmåga att meddela undervisning. Med
hänsyn härtill anser jag i likhet med utbildningsutredningen, vars förslag
på denna punkt icke mött någon gensaga under remissbehandlingen, att
utbildningen av instruktörerna måste förbättras, särskilt i
vad det gäller att bibringa dem insikter i pedagogik. I stort sett biträder
jag utredningens förslag rörande uppläggningen av instruktörsutbildningen.
Jag anser emellertid att man icke kan undvara en högre instruktörskurs,
avsedd att ge kompetens för undervisning av högre befäl och för den mest
kvalificerade civilförsvarsundervisningen i övrigt, exempelvis vid undsättningskårernas
utbildningsanstalt. Av vad jag tidigare anfört framgår att
instruktörer i viss utsträckning måste anlitas även för utbildning av högre
befäl, nämligen vid civilförsvarsskolans fältavdelningar i den mån dessa
mottager elever, som icke kunnat beredas plats vid centralskolan. Därjämte
måste instruktörer med högre utbildning anses vara en värdefull tillgång
vid de större civilförsvarsövningarna, vilka — särskilt för ledningspersonalens
del — för att ge det bästa utbytet bör föregås av en koncentrerad
genomgång av de viktigaste uppgifterna. Högre instruktörskurser torde
emellertid behöva anordnas endast sporadiskt för att täcka uppkommande
behov av högt kvalificerade instruktörer och bör då kunna anordnas vid
den centrala civilförsvarsskolan vid tidpunkt som är lämplig med hänsyn
till tillströmningen av elever i övrigt.
Vad slutligen beträffar utbildningsförhållandena under uppbyggnaden
av det nya civilförsvaret och den nya utbildningsorganisationen
har jag i det föregående antytt några utvägar att bemästra uppkommande
svårigheter, nämligen den förstärkning av ledningen av utbildningsverksamheten,
som utbildningsnämnden innebär, och den elasticitet i fråga
om civilförsvarsskolans kapacitet, som fältavdelningarna möjliggör. Tillgången
på instruktörer, som förvärvat kompetens enligt den nya ordningen
måste däremot självfallet i början bli synnerligen begränsad. Intill dess
instruktörsutbildningen, vilken bör vara en av civilförsvarsskolans första
171
Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1!)59
uppgifter, börjat lämna resultat, bör de mest kvalificerade av de hittillsvarande
instruktörerna anlitas för undervisning enligt nya ordningen.
Takten i utbildningen av personalen i den nya organisationen torde delvis
böra ansluta sig till den takt, vari materielanskaffningen till civilförsvaret
sker. Utbildningsorganisationen torde däremot böra uppbyggas så
snabbt förhållandena medger.
8. Civilförsvarsstyrelsen
Nuvarande organisation
Civilförsvarsstyrelsen består av en generaldirektör och chef samt såsom
ledamöter fyra av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter. Inom
styrelsen finns fyra byråer, administrativ-kamerala byrån, organisationsbyrån,
utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån samt tekniska
byrån. Varje byrå förestås av en byråchef. Vid sidan av byråerna finns
en bevakningsavdelning med en byrådirektör som chef samt riksbrandinspektörens
avdelning. Dessutom finns en militärassistent, en civilförsvarsöverläkare
samt en representant för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Vidare tjänstgör hos styrelsen en deltidsanställd pressombudsman.
En av byråcheferna är förordnad att vara generaldirektörens
ställföreträdare.
Arbetsuppgifterna inom civilförsvarsstyrelsen är f. n. uppdelade mellan
byråer, avdelningar och befattningshavare på sätt framgår av följande av
organisationsnämnden lämnade redogörelse.
Administrati v-k a in e r a 1 a byrån handlägger ärenden av juridisk
och administrativ natur. Till arbetsuppgifterna hör vidare medelsförvaltning
och medelsredovisning, materielupphandling, materielredovisning
samt direktiv för förrådshållning, vård och underhåll av materiel. Till
byrån hör registraturet, expeditionsvakter och telefonister. Ärenden rörande
civilförsvarsstyrelsens personal samt i viss utsträckning personalen i civilförsvarets
regionala och lokala administration handlägges på byrån.
Organisationsbyrån handlägger ärenden, som rör civilförsvarets
organisation t. ex. frågor rörande organisationsplaner och specialplaner,
territoriell indelning, personal och inskrivning. Det centrala arbetet beträffande
tjänstegrenarna utrymnings- och socialtjänst, undanförsel- och
förstöringstjänst samt hemskydd och blocktjänst handhas av byrån. Härutöver
har byrån i huvudsak följande arbetsuppgifter nämligen materielfrågor,
uttagning av motorfordon och fartyg in. in., kontakt med frivilliga
försvarsorganisationer, deltagande i förberedelsearbete med och genomförande
av försvarsspel och större övningar samt inspektion av underordnade
civil försvar smyndigheter rörande förhållanden, som tillhör byråns
verksamhetsområde.
Utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån
handlägger frågor rörande civilförsvarets utbildningsverksamhet så
-
172
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
som upprättande av anvisningar och normalplaner för utbildningen, anskaffning,
distribution och vård av utbildningsmateriel, utgivning av utbildningslitteratur,
statens civilförsvarsskola, inspektion av regional och
lokal utbildning, granskning av planer för regionala kurser och sammanställning
av utbildningsstatistik. Dessutom handhar byrån ärenden rörande
krigsplacering och utbildning av civilförsvaret tilldelade vapenfria värnpliktiga.
Tekniska byrån handlägger ärenden rörande förebyggande civilförsvarsåtgärder
i samband med samhällsplanering, skyddsrum, skydd mot
radiologisk, biologisk och kemisk krigföring, teknisk tjänst, projektilröjning,
observations- och förbindelsetjänst, alarmering och orienteringsförsvårande
åtgärder. Forsknings- och försöksverksamhet inom dessa områden
bedrives genom byråns försorg. Konsulterande verksamhet rörande tekniska
och ekonomiska problem i samband med skyddsrum utövas i icke
obetydlig utsträckning. Byrån inspekterar underordnade civilförsvarsmyndigheter
beträffande förhållanden, som tillhör byråns verksamhetsområde.
Bevakningsavdelningen handlägger ärenden rörande ordningsoch
bevakningstjänst, skydd mot spioneri och sabotage samt verkskydd.
Riksbrandinspektören handlägger ärenden rörande brandförsvaret
under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen men är i
övrigt direkt ansvarig inför Kungl. Maj:t för sin ämbetsutövning. Fredsbrandärendena
handlägger han sålunda självständigt. Beträffande fredsbrandväsendet
ankommer det dock på civilförsvarsstyrelsen att centralt
upphandla materiel, utbetala statsbidrag till kommuner för bestridande av
kostnader för brandanordningar och brandmaleriel samt att omhänderha
av statsmakterna för statens brandinspektion beviljade anslag. Medel till
avlöning åt riksbrandinspektören upptages å riksstaten under rubriken
Brandväsendet.
Civilförsvarsöverläkaren handlägger ärenden rörande civilförsvarets
sjukvårdstjänst. Ärendena omfattar frågor rörande organisation,
utrustning, upphandling av materiel samt tjänstegrenens utbildning.
Militärassistenten fungerar som sambandsman mellan försvarsstaben
och civilförsvarsstyrelsen.
Pressombudsmannen svarar för civilförsvarsstyrelsens kontakt
med press, radio och film.
Frånsett civilförsvarsskolans personal finns hos civilförsvarsstyrelsen —
förutom generaldirektören, civilförsvarsöverläkaren, militärassistenten och
pressombudsmannen — 117 befattningshavare, av vilka 15 utgöres av särskilt
tillkallade sakkunniga och 17 av extra- eller arvodesanställda tjänstemän
med avlöning från sakanslag.
Övriga 85 befattningshavare
4 byråchefer
3 byrådirektörer
1 byråintendent
4 förste byråingenjörer
3 förste byråinspektörer
6 förste byråsekreterare
1 kamrerare
fördelas på följande befattningar:
1 ingenjör
1 tekniker
3 kansliskrivare
1 kassör
4 kontorister
17 kanslibiträden
1 ritbiträde
173
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
4 byråassistenter
2 byråingenjörer
2 byråinspektörer
1 byråsekreterare
5 assistenter
1 inköpschef
1 förste expeditionsvakt
4 expeditionsvakter
2 chaufförer
10 kontor sbiträden
2 telefonister
1 maskinist
Av civilförsvarsstyrelsens personal biträder 7 befattningshavare riksbrandinspektören
med handläggning av såväl freds- som krigsbrandärenden.
Statens organisations nämnd1
Organisationsnämnden framhåller, att civilförsvarsstyrelsen f. n. icke har
eu adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som åvilar styrelsen. Inom
tre områden fordras en förändring av styrelsens organisation samt en måttlig
arbetskrafIförstärkning. Dessa områden är planeringsverksamhet, krigsplanläggningsarbete
samt samhällsplanering och skyddsrumsbyggande.
Nämnden anför härom bl. a. följande.
Planeringsverksamheten behöver få erforderligt utrymme, för alt inriktningen
på lång sikt av civilförsvarsverksamheten inom den av statsmakterna
fastställda ramen skall kunna göras på ett riktigt sätt. Därigenom
minskas riskerna för en felaktig användning av de medel, som samhället
offrar för civilförsvaret.
En bestämd åtskillnad bör göras mellan krigsplanläggningsuppgifter och
andra, löpande arbetsuppgifter för att förhindra, att löpande uppgifter
tränger planläggningsarbetet åt sidan. Krigsplanläggningsuppgifterna bör
sammanföras till en och samma arbetsenhet inom styrelsen. En utvidgning
av denna arbetsenhet är ofrånkomlig, om erforderliga anvisningar och riktlinjer
för underordnade och sidoordnade organs verksamhet skall kunna
produceras och fortlöpande aktualiseras.
För utarbetande och aktualisering av riktlinjer för samhällsplanering
med hänsyn till civilförsvaret fordras en förstärkning av civilförsvarsstyrelsens
organ för detta ändamål. Skyddsrumsbyggandet innebär stora ekonomiska
engagement för stat, kommun och enskilda. Det är på grund
härav viktigt, att det organ, som inom styrelsen närmast svarar för denna
verksamhet, har erforderliga resurser för att på ett för samhället tillfredsställande
sätt fullgöra dessa uppgifter. En förstärkning av detta organ
har visat sig vara nödvändig.
Civilförsvarsstyrelsen bör organiseras med ett stabsorgan, tre byråer och
en självständig sektion: centralplaneringen, administrativa
b yrån (indelad i administrativa, kamerala och kontorstekniska sektioner
samt inköps- och förrådssektioner), organisationsbyrån (indelad
i planeringssektion, sektioner för skadeförebyggande och skadeavhjälpande
1 Organisationsnämndens förslag omfattar icke civilförsvarsstyrelsens befattning med civilförsvarsutbildningen.
Denna del — som redovisats av utbildningsutredningen .bär.behandlats
i tidigare sammanhang. Icke heller omfattar förslaget organisationen för civilförsvarets
förrådsverksamhet såvitt angår behovet av förrådspersonal i centralinstans. Denna fråga har
redovisats i civilförsvarsutredningens slutbetänkande.
Förslag till ny organisation
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959
åtgärder, detalj för verkskydd, undanförsel och förstöring samt personaldetalj
och expedition), tekniska byrån (indelad i planerings-, byggnads-
och elektrosektioner, sektion för speciell materiel, ritkontor samt expedition)
samt civilförsvarsspels- och övningssektionen.
Dessutom fordras eu civilförsvarsöverläkare och en militärassistent.
Vidare bör riksb randinspektören ingå som
brandteknisk rådgivare i styrelsen.
För att skapa klara ansvarslinjer, undvika dubbelarbete och underlätta
samordningen bör likartade uppgifter sammanföras till handläggning inom
en och samma organisationsenhet. Sålunda bör krigsplanläggningsarbetet,
som fordrar en minutiös samordning, anförtros organisationsbyrån. De
tekniska funktionerna — civilförsvarsteknisk anpassning samt samhällsplanering
och skyddsrumsbyggande — sammanföres till handläggning inom
den tekniska byrån. De administrativa, kontorstekniska och huvuddelen
av serviceuppgifterna inrymmes i den administrativa byrån. Inköps- och
förrådsverksamheten bör sammanhållas i ett organ, den administrativa
byrån. Civilförsvarsspel och övningsverksamheten är så särpräglad, att den
bör hänföras till en särskild organisationsenhet, civilförsvarsspels- och
övningssektionen. Planeringsverksamheten samt rådgivnings- och upplysningsverksamheten
bör sammanhållas av stabsorganet, centralplaneringen.
Civilförsvarsstyrelsen bör ha följande sammansättning: en generaldirektör
och chef samt, såsom ledamöter, fyra av Kungl. Maj:t utsedda lekmannarepresentanter,
tre byråchefer, vilka förestår var sin byrå, nämligen
administrativa byrån, organisationsbyrån, tekniska byrån, en sektionschef,
som är chef för civilförsvarsspels- och övningssektionen, en militärassistent,
en civilförsvarsöverläkare, riksbrandinspektören samt en representant för
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, dock att de tre sistnämnda
inträder som ledamöter endast i fråga om ärenden, vilka rör deras särskilda
verksamhetsområden.
De arbetsuppgifter, som åvilar ledningen, är att utforma målet för civilförsvarsverksamheten
inom den av statsmakterna angivna ramen, att samordna
verksamheten, att kontrollera genomförandet samt att företräda civilförsvaret.
Den viktiga uppgiften att utforma målet, d. v. s. att initiera en
långtidsplanering för civilförsvarsverksamheten — civilförsvarsteknisk
anpassning, organisationens avvägning, utformning och utrustning, materielanskaffning,
utbildning, skyddsrumsbyggande o. dyl. — har icke kunnat
få erforderligt utrymme på grund av att löpande ärenden och representationsåligganden
tagit en större del av arbetstiden i anspråk. Dessutom
har samordningsfrågor på detaljplanet belastat ledningen i alltför hög grad.
Verksamheten inom civilförsvarsstyrelsen är av den arten, att den ställer
stora krav på samordningen av detaljarbetet mellan byråerna. Även om de
administrativa enheternas arbetsuppgifter är klart avgränsade och ansvarsfördelningen
mellan enheterna klart fixerad, är dock dessa så beroende
av varandras arbetsresultat, att en samordning och samtidighet i verksamheten
fordras. För att ett fullgott resultat skall uppnås av civilförsvarsstyrelsens
verksamhet, måste samtliga organ inom verket arbeta mot ett
gemensamt mål. De delar, som ingår i styrelsens verksamhetsområde är
så avhängiga av varandra, afl stora krav ställes på styrelsen vid utformningen
av målet för och samordningen av de olika organisationsenheternas
verksamhet. För detta ändamål erfordras inom verksledningen en central
planering på lång sikt, en omsorgsfull avvägning vid fördelning av medel
Kungl. Maj.ts proposition nr Itk år 1959
175
och uppgifter mellan de olika organen samt eu effektiv samordning av
organens arbete. Dessutom skall den planerade verksamheten noggrant
övervakas och uppföljas. I dessa betydelsefulla delar av verkets ledning
skall generaldirektören biträdas av ett stabsorgan, c e n t r a 1 planeringen.
Detta organ skall inom ramen för statsmakternas beslut uppgöra förslag
till hur långsiktiga planer i stort med hänsyn till utvecklingen skall utformas,
bl. a. i fråga om förebyggande åtgärder i form av utrymning och
skyddsrumsbyggande, civilförsvarsorganisationens uppbyggnad och materielutrustning,
materielanskaffning in. in. Detaljarbetet med planerna skall
utföras av resp. sakorgan. Centralplaneringen skall biträda generaldirektören
med samordningen av planeringsverksamheten, uppgöra förslag till
avvägning mellan olika önskemål samt, sedan sådan avvägning fastställts,
lämna förslag för sakorganens arbete. Resultatet därav sovras och sainmanställes
av centralplaneringen till en totalplan för ämbetsverket. Med
ledning av sålunda uppgjorda planer åligger det centralplaneringen att
biträda verksledningen med att i stort uppfölja verksamheten.
För en planerad ändring av civilförsvarets krigsorganisation måste t. ex.
följande åtgärder följas och samordnas: utgivande av organisatoriska och
taktiska anvisningar, utbildning av personal, framtagande av tekniskt anskaffningsunderlag
och materielanskaffning, meddelande av erforderliga
föreskrifter för materielens underhåll samt eventuell utbildning av den
personal, som i fred skall svara för materielens handhavande och vård.
Vid ledningen av verksamheten intager anslagsfrågorna en central ställning.
Den anslagsförvaltande verksamheten inom verket skall i stort sammanhållas
av verksledningen med biträde av centralplaneringen. Centralplaneringen
uppgör förslag till avvägning, direktiv för och samordning av
utarbetandet av underlag för medelsäskanden. Beräkningen av erforderliga
medel verkställes av resp. sakorgan. Centralplaneringen granskar de på de
olika hållen gjorda beräkningarna, föreslår, där så erfordras, jämkningar
i beräkningarna samt överlämnar dem till administrativa byrån, som utarbetar
förslag till medelsäskanden. Sedan medel ställts till styrelsens förfogande,
skall centralplaneringen, där så erfordras, lämna förslag till fördelning
av desamma på olika organ samt i stort följa medelsförbrukningen.
På grund av den centrala ställning, som centralplaneringen kommer att
inta beträffande utvecklingsarbetet i civilförsvarsverksamheten, bör detta
organ centralt överblicka och samordna utredningsuppdrag, som utföres
av sakkunniga anlitade av styrelsen. Samma skäl talar även för att forsknings-
och försöksverksamheten bör sammanhållas av centralplaneringen.
Till detta stabsorgan skall sammanhållningen av krigsförberedelsearbetet
för civilförsvarsstyrelsen hänföras. Denna arbetsuppgift, som avser krigsorganisationsplaner
för styrelsen samt studier, planering och förberedelser
för styrelsens verksamhet och olika verkställighetsåtgärder under beredskap
och krig, fordrar i stor utsträckning kontakter med andra myndigheter
inom totalförsvaret. Detaljarbetet med dessa krigsförberedelser bör
utföras av resp. sakorgan.
På grund av all centralplaneringen kommer att ha vid utsikt över civilförsvaret
bör informationsverksamheten dels gentemot allmänheten via
press, radio och film, dels till civilförsvarets egna instanser knytas till stabsorganet.
Arbetsuppgiften omfattar sammanställningar av notiser och meddelanden
rörande civilförsvaret i lämplig form för den typ av massmedium,
176
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
för vilken de är avsedda, samt i samråd med beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar planering och förarbete för den vidgade informationsverksamhet
— framför allt gentemot allmänheten — som fordras under beredskap
och krig.
Civilförsvarsöverläkaren skall följa den medicinska utvecklingen
och företräda civilförsvaret i frågor rörande dess sjukvård, framför
allt inför den medicinska forskning, som bedrives för försvarsändamål.
Han skall fungera som medicinsk rådgivare åt styrelsen i frågor rörande
uppbyggnad och utrustning av civilförsvarets sjukvårdstjänst samt rörande
utbildningen av personalen i tjänstegrenen. För dessa uppgifter är det icke
möjligt att utnyttja den medicinska expertis, som finns samlad inom det
militära försvaret och den civila sjukvården. Civilförsvarets sjukvårdsproblem
är nämligen i stor utsträckning av annan karaktär än den militära
och civila sjukvårdens. De skador civilförsvaret har att ta hand om i
krig avviker delvis från dem, som skall avhjälpas av den militära sjukvården
resp. dem, som den civila sjukvården behandlar i fred. Den personal,
som civilförsvaret disponerar för sin sjukvårdstjänst erhåller dessutom
avsevärt kortare utbildning än motsvarande militära personal. Detta
förhållande påverkar direkt utformningen och sammansättningen av den
materiel, som skall ingå i sjukvårdsenheternas utrustning. Frågorna rörande
civilförsvarets sjukvård har vidare sådan omfattning, att styrelsen
fortlöpande behöver ha tillgång till en medicinsk rådgivare i form av en
civilförsvarsöverläkare med en tjänstgöringstid omfattande ca fem timmar
för arbetsdag.
Militärassistenten skall fungera som sambandsman mellan försvarsstaben
och styrelsen samt lämna dessa myndigheter orienteringar om
utvecklingen och planläggningen inom resp. områden ävensom förmedla
de informationer och kontakter, som erfordras för att myndigheterna skall
kunna lösa sina uppgifter. Han skall i övrigt enligt generaldirektörens
bestämmande biträda styrelsen med arbetsuppgifter, där hans insikter och
speciella utbildning är av betydelse.
Ansvaret för civilförsvarets brandtjänst bör framdeles åvila organisationsbyrån.
I avvaktan på slutliga förslag från 1954 års brandlagsrevision
bör riksbran dinspektören fungera som brandteknisk rådgivare
åt civilförsvarsstyrelsen och fortfarande ingå som ledamot av civilförsvarsstyrelsen
men icke vara föredragande i krigsbrandärenden. Hans uppgifter
i fråga om krigsbrandförsvaret bör omfatta rådgivning i fråga om brandtjänstens
uppbyggnad, utrustning och utbildning samt biträda vid framtagande
av tekniskt underlag för anskaffning av materiel för civilförsvarets
brandtjänst. Civilförsvarsstyrelsen bör tillsvidare tillhandahålla riksbrandinspektören
erforderlig personal och administrativ service.
Organisationsnämnden upptager härefter till behandling frågan om arbetsfördelningen
mellan byråerna och framhåller härutinnan bl. a. följande.
Beträffande den administrativa byrån bör ingen annan förändring
ske än att behovsberäkningar av materiel för civilförsvaret samt
upprättande och aktualisering av materielanskaffningsplan jämväl skall
åvila byrån.
Under organisationsbyrån sorterar f. n. icke samtliga tjänstegrenar.
Ordnings- och bevakningstjänsten, observations- och förbindelse
-
177
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
tjänsten, brandtjänsten, tekniska tjänsten, gasskyddstjänsten samt verkskyddet
handhas av andra byråer och avdelningar inom styrelsen. Dessutom
handlägges vissa frågor rörande sjukvårdstjänsten av civilförsvarsöverläkaren.
Detta har lett till att styrelsens ledning belastats med samordningsproblem,
vilka lämpligen bort lösas i en lägre instans. Vidare har
handläggningen av viktiga krigsplanläggningsfrågor ofta måst skjutas på
framtiden på grund av att löpande ärenden av angelägnare art tvingat en
byrå eller avdelning, som svarat för någon tjänstegren, att helt ägna sig åt
dessa löpande ärenden. Arbetet med anvisningar och planer har därför icke
kunnat samordnas på ett effektivt sätt, vilket varit till förfång för verksamheten,
icke minst på fältet. På organisationsbvrån handlägges f. n. ärenden,
vilka är nära anknutna till inköpsverksamheten. Tekniskt underlag
för anskaffning av personlig utrustning och motorfordonsmateriel av olika
slag framtages sålunda inom byrån. Byrån saknar i stort sett personal
för rutinarbete t. ex. för bearbetning av organisationsplaner. På grund
härav har byråns högre tjänstemän i stor utsträckning belastats med
okvalificerat arbete. Organisationsbyråns viktiga övervakande och rådgivande
verksamhet har kunnat fullgöras endast i blygsam omfattning på
grund av att erforderliga inspektionsorgan saknas.
Organisationsbyråns arbetsområde bör framdeles omfatta samtliga tjänstegrenar
inom civilförsvaret. Byrån skall svara för civilförsvarets materiella
och personella krigsplanläggning d. v. s. utarbeta riktlinjer för upprättande
av organisationsplaner m. fl. planer, fastställa enhets- och personalförteckningar
och utrustningslistor samt mobiliseringsföreskrifter för tjänstegrenarna.
Den organisatoriska planläggningen och planeringen av civilförsvarsstyrelsens
verkställighetsåtgärder under beredskap och krig samt förberedelser
för olika funktioner för ledningens utövande har ett intimt
samband med varandra. En fix gränsdragning mellan den ena och den
andra typen av planläggning går ej alt göra. Arbetsuppgifterna är ej heller
av sådan räckvidd, att de icke med fördel kan sammanhållas inom en enda
instans. Organisationsbyrån bör därför även handha sistnämnda planeringsuppgifter.
Erforderliga direktiv för dessa arbetsuppgifter bör fastställas
av styrelsen på förslag av centralplaneringen. För övervakningen av
den planläggning, vilken verkställes av civilförsvarsorgan utanför styrelsen,
bör byrån utrustas med tillräcklig personal för inspektion och rådgivning.
Inom byrån bör jämväl finnas personal för rutinmässig granskning och
statistisk bearbetning av organisationsplanerna. Till byrån bör sammanföras
frågor rörande civilförsvarets personal. Inskrivningsfrågor, registreringsfrågor,
uppskovsärenden och vissa ärenden rörande vapenfria värnpliktiga
bör regleras genom byrån. Från byråns arbetsuppgifter bör utsorteras
de tidigare nämnda, inköpsverksamheten närstående uppgifterna.
Den föreslagna organisationsbyrån intar en central ställning inom sty12
— Bilumg till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 ur 1959
relsen som ansvarig för civilförsvarsorganisationens uppbyggnad och utnyttjande.
Samordningsfrågor och detalj spörsmål behöver därigenom icke
belasta styrelsens ledning utan kan lösas i byråinstansen. Genom en renodling
av krigsplanläggningsuppgifterna kan löpande ärenden icke skjuta
dessa åt sidan. Det kontinuerliga, enhetliga utvecklingsarbetet för civilförsvarets
krigsorganisation tryggas.
Tekniska byråns nuvarande arbetsuppgifter företer en blandning
av krigsplanläggningsuppgif ter — administration av gasskyddstjänst, teknisk
tjänst, projektilröjning samt observations- och förbindelsetjänst —
och andra, löpande uppgifter. Löpande ärenden rörande skyddsrumsbyggande
har tagit byråns personal så gott som helt i anspråk. Forskningsoch
försöksverksamhet har till följd härav icke kunnat ledas på ett tillräckligt
effektivt sätt. Byrån har vidare saknat personal, som kontinuerligt
kunnat följa utvecklingen inom de områden, som beröres av en dylik
verksamhet. I byråns arbetsområde bör vidtagas den förändringen, att
administrationen av nämnda tjänstegrenar utgår, vilken administration bör
åvila organisationsbyrån. Tekniska byrån bör ha ansvaret för framtagande
av tekniskt upphandlingsunderlag för komplicerad civilförsvarsmateriel
samt fungera som rådgivande instans vid avgörandet av vilken av flera
i marknaden saluhållna allmänna handelsvaror av komplicerad art, som
bör väljas för civilförsvaret.
För att samöva utbildad och annan inskriven civilförsvarspersonal, i
förekommande fall också med civilförsvarspliktiga i övrigt, och för att
pröva och vidare utveckla civilförsvarets funktionsduglighet skall civilförsvarsspel
och praktiska övningar genomföras i civilförsvarsområdena.
Verksamheten i fråga skall i princip ledas och följas av civilförsvarsstyrelsen
och genomföras av länsstyrelserna. Det skall tillkomma styrelsen
att utarbeta allmänna och särskilda anvisningar och föreskrifter för verksamhetens
genomförande. Större övningar, som fordrar insatser från flera
civilförsvarsområden eller från civilförsvarsområden i olika län eller samverkan
med militära myndigheter m. fl., måste planläggas och genomföras
i samverkan mellan civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och andra
myndigheter. Arbetsuppgifterna för ifrågavarande spel- och övningsverksamhet
bör åvila en särskild sektion, civilförsvarsspels- och
övningssektionen.
Beträffande civilförsvarsstyrelsens personalbehov framhåller organisationsnämnden
inledningsvis, att generaldirektören liksom f. n. hör placeras
i lönegrad Bp 6. För sekreterargöromål åt denne erfordras en kontorist i
9:e lönegraden. Civilförsvarsöverläkaren bör placeras i lönegrad Be 1 med
en tjänstgöringsskyldighet av cirka 5 timmar per arbetsdag. Militärassistenten
torde avlönas med arvode.
För centralplaneringen beräknar organisationsnämnden följande
befattningar: 1 byrådirektör i 26:e, 1 förste byråingenjör i 23:e,
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 ''< ur 195!)
17!)
1 förste byråsekreterare och 1 redaktör i 21 :a lönegraden samt 1 amanuens
och 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.
För administrativa byrån beräknas: 1 byråchef i lönegrad
B 1, 1 byrådirektör i 24:e, 1 förste byråsekreterare, 1 kamrer och 2 förste
byråintendenter/byråingenjörer i 23:e samt 2 förste byråsekreterare och
2 förste byråintendenter/byråingenjörer i 21 :a lönegraden, 2 amanuenser
i reglerad befordringsgång, 1 byråassistent och 2 byråingenjörer i 19 :e, 2
assistenter i 17 :e, 1 assistent i 15 :e, 1 kontorsskrivare i 13 :e, 1 kassör och
l kansliskrivare i 10 :e, 5 kontorister i 9:e, 1 förste expeditionsvakt i 8:e,
4 expeditionsvakter, 1 förrådsman och 6 kanslibiträden i 7 :e lönegraden
samt 8 kontorsbiträden och 2 telefonister i reglerad befordringsgång ävensom
1 kontorsbud i 4:e lönegraden. Dessutom bör finnas en arvodesanställd
maskinist.
För organisationsbyrån upptages följande tjänster: 1 byråchef
i lönegrad B 1, 3 byrådirektörer i 24 :e, 2 förste byråsekreterare i 23 :e, 7
förste byråsekreterare i 21 :a, 8 byråsekreterare i 19:e, 1 assistent i 17:e,
1 assistent i 15 :e, 1 förste kansliskrivare i 12:e, 1 kontorist i 9:e och 1
kanslibiträde i 7 :e lönegraden samt 4 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång.
För tekniska byrån beräknas: 1 byråchef i lönegrad B 1, 2 byrådirektörer
i 26 :e, 2 byrådirektörer i 24 :e, 7 förste byråingenjörer i 21 :a,
7 byråingenjörer i 19:e, 1 assistent/ingenjör och 3 ingenjörer i 17:e, 2
ingenjörer i 15 :e, 1 tekniker i 12 :e, 1 kanslibiträde och 2 tekniska biträden
i 7 :e lönegraden samt 3 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång.
För civilförsvarsspels- och öv ning ssektionen upptages
följande befattningar: 1 byrådirektör i 26:e, 1 förste byråsekreterare
i 21 :a, 1 byråsekreterare i 19:e och 1 assistent i 13:e lönegraden samt 1
kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.
Organisationsnämndens förslag till organisation för civilförsvarsstyrelsen
framgår i schematisk uppställning av härvid fogade bilaga A.
Organisationsnämnden erinrar om att den personal, som civilförsvarsstyrelsen
i enlighet med nämndens förslag tills vidare bör tillhandahålla
riksbrandinspektören, icke medtagits i nämndens beräkningar av antalet
befattningar. Vidare framhåller nämnden, att styrelsen även i framliden
kan komma att ha behov av särskilt tillkallade sakkunniga för olika
ändamål.
Det sammanlagda personalbehovet hos civilförsvarsstyrelsen — bortsett
från riksbrandinspektörens avdelning — har sålunda uppskattats till 127
befattningshavare.
Civil försvursut redningen
Utredningen ansluter sig till del förslag till omorganisation av civilförsvarsstyrelsen,
som organisationsnämnden framlagt. För att civilförsvars
-
180 Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
styrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs enligt utredningen, att
styrelsen är ändamålsenligt organiserad och försedd med erforderliga personalresurser,
vilket f. n. ej är fallet. Vid olika tillfällen har civilförsvarsstyrelsen
framhållit, att dess nuvarande personal icke är tillräcklig för att
styrelsen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och på ett för statsverket
rationellt och ekonomiskt sätt handha verksamheten. Vad sålunda
anförts av styrelsen överensstämmer med utredningens iakttagelser. Följden
av personalbristen har jämväl blivit att eftersläpningar i styrelsens verksamhet
kunnat konstateras även inom arbetsområden, som är av stor betydelse
för civilförsvaret och dess beredskap.
Chefen för centralplaneringen kommer att få en synnerligen betydelsefull
och kvalificerad ställning inom ämbetsverket. Utredningen har därför
funnit anledning överväga ifrågavarande befattningshavares ställning i
förhållande till byråcheferna samt hans lönegradsplacering. Skäl synes
emellertid icke nu föreligga att frångå organisationsnämndens förslag i
nämnda hänseenden. Härvid förutsättes att omprövning sker, sedan tillräcklig
erfarenhet vunnits beträffande sektionens verksamhet.
Organisationsbyråns arbetsuppgifter blir omfattande. Civilförsvarsstyrelsens
och länsstyrelsernas krigsplanläggningsarbete och därmed även civilförsvarets
mobiliseringsberedskap kommer att bli beroende av det sätt på
vilket organisationsbyrån förmår lösa sina uppgifter. Den planläggning av
omfattande utrymningar och av återflyttning av utrymd befolkning, som
jämlikt statsmakternas ställningstagande skall företagas, liksom revidering
av denna planläggning kommer att kräva stora fortlöpande arbetsinsatser.
Detta framgår bl. a. därav att i möjligaste män individuell planläggning skall
ske beträffande dem, som skall kvarstanna i utrymningsorterna efter slutlig
utrymning. Med anledning härav och även av andra av utrymningsplanläggningen
betingade förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida det antal
befattningshavare, som organisationsnämnden ansett erforderligt för sektionen
för skadeförebyggande åtgärder, är tillräckligt. Då emellertid underlag
för detalj bedömande i detta avseende f. n. saknas, bör ifrågavarande personalbehov
omprövas sä snart ytterligare erfarenhet vunnits. Uppenbart är
emellertid att under viss tid framåt byrån bör tillföras extra personal i
kvalificerade befattningar med särskild inriktning på utrymningsplanläggningen.
Utredningen bar beräknat medel härför i sina kostnadskalkyler.
Utredningen uppskattar behovet av personal för civilförsvarsstyrelsens
förråd vid en fullt utbyggd civilförsvarsorganisation till en förvaltare, en förrådsförman
och fem förrådsarbetare. Förvaltaren bör erhålla samma lönegradsplacering
som förvaltarna inom länsorganisationen. Övrig personal förutsättes
kollektivanställd. Utöver denna personal finns ytterligare en arvodesanställd
verkstadschef och elva kollektivanställda verkstadsarbetare (förrådsarbetare),
vilka är anställda vid civilförsvarets verkstad i Hyllstofta,
Kristianstads län.
181
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
Utredningen anser, att civilförsvaret i fortsättningen ej bör driva egen
verkstadsrörelse. En sådan rörelse måste koncentreras till en eller ett fåtal
platser, vilket i många fall medför långa och oekonomiska transporter av
materiel. Under civilförsvarsberedskap kan förhållandena bli sådana, att
transporter av materiel till verkstäderna överhuvud ej är möjliga. Ur beredskapssynpunkt
finner utredningen det viktigt, att en i möjligaste mån
lokalt förgrenad reparationstjänst utbygges, baserad på resp. orters reparations-
och verkstadsresurser. Utredningen anser även, att förrådspersonalen
i länen skall kunna ombesörja åtskilliga reparationsarbeten. Med
hänsyn till det nu sagda har utredningen ej beräknat personal för verkstadsrörelse.
Remissyttrandena
Civilförsvarsstyrelsen anför bl. a.
Styrelsen hälsar med tillfredsställelse den värdefulla upprustning, som
förslaget om tillskapande av en till ledningen knuten centralplanering
innebär, men anser sig icke kunna godtaga organets utformning och dimensionering.
Ärendena rörande den tekniska utvecklingen bör sålunda handläggas
på en detalj med en byrådirektör i A 24, en förste byråingenjör i
A 21 och en assistentingenjör i A 17. Övriga ärenden rörande den allmänna
utvecklingen bör handläggas på en annan detalj med tre kvalificerade
befattningshavare, varav en i A 23 och två i A 21.
Det kan enligt styrelsen därjämte ifrågasättas om det är rationellt att
den personal, som har att ägna sig åt planering på längre sikt, belastas
med uppgifter av rutinkaraktär eller med enbart aktuell räckvidd. Militära
erfarenheter talar bestämt däremot. För att följa dessa ärenden och verka
för samordning inom verket bör i stället direkt under generaldirektören
ställas en jurist, en förste byråsekreterare i A 23. Denna befattningshavare
och den för ledningen föreslagna kontoristen bör i organisatoriskt hänseende
bilda en grupp för sig under generaldirektören.
Informationstjänsten samt den däri ingående presstjänsten tillmäts stor
betydelse av styrelsen. Civilförsvaret är för sin verksamhet i hög grad beroende
av såväl allmänhetens som den inskrivna personalens förtroende
och förståelse. Avsaknaden hittills av ett fast organ för informationsverksamheten
har därför varit till avsevärt men. Styrelsen vill understryka,
vad utredningen anfört beträffande informationstjänstens betydelse liksom
arbetsuppgifternas omfattning. Däremot kan styrelsen icke biträda den för
denna verksamhet föreslagna organisationen. Civilförsvarets informationstjänst
bör enligt styrelsens uppfattning skötas av en särskild avdelning,
som organisatoriskt ställs direkt under generaldirektören. Dess chef bör
vara förtrogen icke blott med pressfrågor utan även med verksamhet inom
radio, film och television. Han bör vara placerad i lägst lönegrad 23 samt
till sitt förfogande ha en kvalificerad skribent (pressombudsman) i lägst
A 19, en bildman i lägst A 17 och en kontorist.
Militärassistentens ökade arbetsuppgifter motiverar anställandet av eu
biträdande mililärassislent.
Med hänsyn till omfattningen och den utomordentliga betydelsen av
civilförsvarsövcrläkarens verksamhet anser styrelsen förslaget till löne
-
182
Kungl. Maj.ts proposition nr It ''i är 1050
sättning för denne icke kunna godtagas. Styrelsen anser befattningen böra
placeras i B 3 och tillsättas på förordnande för viss tid.
I samband med behandlingen av civilförsvarsstyrelsens stabsorgan vill
styrelsen erinra om alt styrelsen vid tidigare tillfällen framfört tanken på
tillskapandet av ett vetenskapligt råd, innehållande fysisk, kemisk, mekanisk,
meteorologisk, biologisk, medicinsk och sociologisk expertis, med uppgift
bl. a. att hjälpa till vid bedömandet av sådana fakta i den tekniska
utvecklingen, som kan tänkas påverka civilförsvarets verksamhet. Därest
eu centralplanering inrättas i enlighet med styrelsens förslag, minskas
uppenbarligen värdet av ett vetenskapligt råd. Emellertid anser styrelsen
det vara lämpligt med en organisatoriskt fastare anknytning till försvarets
forskningsanstalt, som bedriver vetenskaplig verksamhet på närbesläktade
områden och föreslår därför, att civilförsvarsstyrelsen kompletteras
med en representant för ifrågavarande anstalt att inträda som ledamot
av styrelsen i fråga om ärenden, där sådan sakkunskap är av värde.
Mot förslaget om den administrativa byrån har styrelsen i huvudsak intet
alt erinra. Styrelsen föreslår emellertid, att ytterligare en tjänst som bvråingenjör
i lönegrad Ae 19 inrättas samt att 2 förste byråintendenter/byråingenjörer
(cheferna för inköps- och förrådssektionerna) placeras i Ao 24
i stället för Ao 23.
Styrelsen anser, alt verksskyddsfrågorna kan handläggas å sektionen för
skadeavhjälpande åtgärder utan att personalen där utökas.
Vid uppgörandet av förslaget till styrelsens personalram har hänsyn icke
tagits till undsättningskårerna. Styrelsen anser det uppenbart, att undsättningskårerna,
som till sin struktur väsentligt skiljer sig från civilförsvarets
övriga skadeavhjälpande organ, kommer att tillföra civilförsvarsstyrelsen
ett betydande arbete, varifrån man icke kan bortse, när civilförsvarets
centralmyndighet skall omorganiseras. Styrelsen förordar en förstärkning
med tre befattningshavare i lönegraderna Ao 23, Ao 19 resp. Ae 17
att inom organisationsbyrån bilda en särskild sektion med uppgift att ombesörja
dessa speciella ärenden och tillika vara det sammanhållande organet
för ledningen av undsättningskårerna. För organisationsbyrån i dess
helhet innebär civilförsvarsstyrelsens förslag endast den förändringen av
utredningens förslag, att en tjänst i lönegrad 21 ersättes med en tjänst
i lönegrad 17.
Beträffande tekniska byrån föreslår styrelsen ingen annan ökning av
antalet tjänster än som oeftergivligt erfordras för den väsentliga arbetsbörda,
som kommer att åvila byrån under de första 5—6 åren av uppbyggnadstiden.
Detta arbetskraftsbehov uppskattas till 8 kvalificerade tekniker.
Styrelsen anser, att denna fråga icke kan lösas tillfredsställande
genom att begagna avlöningsformen arvode. Därför föreslås, att åtminstone
4 tekniker får anställas i extra ordinarie befattning och i en lönegrad, som
icke bör understiga 19. Enär högre kvalifikationer än vad utredningen
föreslagit kommer att fordras för viss personal, är en lönelyftning absolut
ofrånkomlig. Styrelsen hänvisar därvid till de svårlösta och särpräglade
problem på skyddsrum sbyggandets område, som uppkommit på senaste
tiden på grund av t. ex. den radioaktiva strålningen. De stora ekonomiska
engagemang, som stat, kommuner och enskilda ikläder sig för civilförsvaret,
är här särskilt påfallande. Största vikt måste därför fästas vid alt
ärendena blir utredda med sakkunskap.
Därest ansvaret för utbildningsverksamheten bibehålies hos styrelsen,
183
Kungl. Maj:ts proposition nr 11\ år 1959
är det angeläget att styrelsens organ för dessa uppgifter erhåller eu utformning
och en personalstyrka, som medger en god effektivitet. Styrelsen
föreslår, att inom styrelsen organiseras en hyrå, benämnd utbildnings- och
övningsbyrån, med eu byråchef i Bo 1 och två kontorsbiträden i A 5. Byrån
bör indelas i två sektioner, utbildningssektionen samt spel- och övningssektionen,
med en studierektor i Ao 24 som chef för den förra och en byrådirektör
i Ao 24 som chef för den senare. Första sektionen tillföres vidare
en byråsekreterare i Ao 19 och en assistent i Ae 13 samt andra sektionen
eu förste byråsekreterare i Ae 21 och en byråsekreterare i Ao 19. Styrelsen
föreslår därjämte, att till utbildningssektionen knytes ytterligare en befattningshavare
i lönegrad Ae 21 med uppgift att handlägga utbildningsfrågor
beträffande undsältningskårerna.
Verkstaden i Hyllstofta är avsedd i första hand för reparationer åt länen
i första civilområdet. Härutöver har verkstaden fått speciella reparationsobjekt
från andra delar av landet. I sådana fall dock endast sedan efter
kostnadsjämförelse med andra tänkbara reparationsmöjligheter konstaterats
att verkstadens arbeten trots längre transporter blivit billigare. Det
vore värdefullt för civilförsvaret att förfoga över åtminstone en verkstad.
Överbefälhavaren anser det väsentligt, att civilförsvarsstyrelsen ges en
starkare organisation än vad den f. n. har. Utredningens förslag är därför
ett steg i rätt riktning. Den föreslagna organisationen synes emellertid
icke till alla delar ändamålsenlig. Den nuvarande snabba tekniska utvecklingen
ställer stora krav på utvecklingen inom alla delar av vårt totala
försvar. Civilförsvarsstyrelsen har därför ett mycket starkt behov av ett
organ för centralplanering. Utredningens förslag härom tillstyrkes därför.
Utredningen redovisar relativt detaljerat de omfattande uppgifter, som bör
ankomma på centralplaneringen, men har icke dragit de organisatoriska
konsekvenserna härav. Den föreslagna centralplaneringen synes sålunda
icke tillräckligt stark för sina omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter.
Centralplaneringen skall vara generaldirektörens organ för långsiktsplanering
och samordning. Detta kräver dels en omfattande studieverksamhet,
dels ett nära och kontinuerligt samarbete med totalförsvarets
övriga centrala planeringsorgan. Centralplaneringen måste göras personellt
och kvalitativt starkare, om den på ett tillfredsställande sätt skall kunna
lösa sina uppgifter. Bl. a. torde operationsanalytiker böra finnas. Fn stark
och arbetsduglig centralplanering är nödvändig för att civilförsvaret skall
kunna följa den snabba tekniska utvecklingen. Den föreslagna civilförsvarsstyrelsen
inrymmer icke någon utbildningsavdelning. Det synes oundgängligen
erforderligt, att styrelsen ges ett odelat ansvar för utbildningsverksamheten.
I styrelsen måste därför ingå eu utbildningsbyrå.
Enligt försvarets forskningsanstalt tillgodoser utredningens förslag icke
tillräckligt behovet av kvalificerad teknisk personal på utvecklings- och
planeringssidan. Sålunda får den tekniska hyrån anses underdimensionerad
för sina uppgifter. Med hänsyn till cenlralpluneringens omfattande
och betydelsefulla uppgifter behöver även denna sektion förstärkas och
184
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
dess chef erhålla byråchefs ställning. Beträffande för sektionen avsedd
tjänst som förste byråingenjör i 23 lönegraden, är denna löneställning
uppenbart för låg för att befattningshavare med erforderliga kvalifikationer
skall kunna anställas.
Itiksbrandinspektören ansluter sig helt till förslaget om att ansvaret för
civilförsvarets brandtjänst i fortsättningen skall åvila organisationsbyrån
inom civilförsvarsstyrelsen. Den befattningshavare, som inom organisationsbyrån
avses handlägga ärenden angående brandtjänst och räddningstjänst
bör i första hand vara tekniker med räddningstjänst som specialitet.
Han bör för undvikande av dualism mellan civilförsvarsstyrelsen och statens
brandinspektion i brandtekniska frågor sannolikt icke vara brandbefäl.
Statskontoret har vid sin granskning av det framlagda förslaget till omorganisation
av civilförsvarsstyrelsen icke funnit anledning till erinran mot
den förordade indelningen i byråer, avdelningar och sektioner. Det beräknade
behovet av antalet befattningshavare undandrager sig statskontorets
bedömande. Ämbetsverket har ej heller kunnat ingå på prövning av föreslagna
lönegrader. I anledning av förslagen om lönesättningen för befattningshavare
med lägre teknisk examen, bör löneavvägningen för denna
personalgrupp i viss utsträckning anknytas till de befordringsgångar, som
inom statsförvaltningen tillämpas för instituts- och läroverksingenjörer.
Statens lönenämnd ifrågasätter, om icke civilförsvarsöverläkaren även
i fortsättningen bör avlönas med arvode. Tjänsten som förste byråsekreterare
i 23 :e lönegraden på administrativa byrån bör icke sättas högre än
i 21 :a lönegraden. Nämnden ifrågasätter behovet av en tjänst som kontorsskrivare
i Ae 13 på administrativa byrån (kontorstekniska sektionen). För
inköps- och förrådssektionerna avsedda tjänster i lönegraderna 21, 19 och
17 föreslås placerade i lönegraderna 19, 17 och 15 resp. 19, 17 och 13. En
av de föreslagna kontoristtjänsterna (förrådssektionen) bör enligt nämnden
utbytas mot en kanslibiträdestjänst. En förste byråsekreterare i 23 :e
lönegraden på organisationsbyrån (planeringssektionen) bör placeras i 21 :a
lönegraden. Ett antal byråsekreterare- och assistenttjänster i lönegraderna
21, 19, 17 och 15 på organisationsbyrån torde i stället böra fördelas på
lönegraderna 19, 17, 15 och 13. Samtliga byrådirektörer på tekniska byrån
bör enligt nämnden placeras i 24 :e lönegraden.
Civilförsvarets tjänstemannaförening biträder i stort utredningens förslag
till organisation med de ändringar däri, som föreslagits av civilförsvarsstyrelsen.
Föreningen framför emellertid vissa invändningar beträffande
lönesättningen av ett antal tjänster på administrativa byrån, organisationsbyrån
och tekniska byrån.
Statsverkens ingenjörsförbund har i princip intet att erinra mot den föreslagna
organisationen av civilförsvarsstyrelsen. Beträffande erforderliga
tjänster för den tekniska personalen föreslås dock vissa ändringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
185
Departementschefen
Statens organisationsnämnds förslag angående civilförsvarsstyrelsen har
utarbetats på grundval av det förslag till organisation av vårt civilförsvar,
som civilförsvarsutredningen redovisat i sitt huvudbetänkande. I det föregående
har jag icke förordat några sådana ändringar att de på något mera
genomgripande sätt inverkar på den föreslagna organisationen av civilförsvarsstyrelsen.
Organisationsnämndens förslag — som tillkommit efter ingående
undersökningar och som i allt väsentligt godtagits av remissinstanserna
— bör därför i huvudsak kunna läggas till grund för en omorganisation
av styrelsen. Ett effektivt arbetande centralt organ för ledningen av vårt
civilförsvar är nämligen en oavvislig förutsättning för att den nya civilförsvarsorganisationen
i sin helhet skall kunna förverkligas.
Såsom organisationsnämnden framhållit har civilförsvarsstyrelsen f. n.
icke en adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som redan nu åvilar
styrelsen. Planeringsverksamhet, varmed avses fastställandet av målet för
civilförsvarsverksamheten och samordningen av denna, samt krigsplanläggningsarbete
och skyddsrumsbyggande är tre områden, inom vilka styrelsen
måste effektiviseras. Då remissmyndigheterna tillstyrkt, att styrelsen erhåller
en starkare organisation, har de särskilt framhållit behovet av ett
stabsorgan inom styrelsen.
För egen del anser jag mig sålunda i huvudsak kunna godtaga organisationsnämndens
förslag till central civilförsvarsorganisation. Beträffande
vissa speciella organisationsfrågor vill jag dock anföra följande. På organisationsbyrån
har föreslagits särskild personal för handläggning av ärenden
rörande verkskydd, undanförsel och förstöring. Jag vill i anslutning
härtill erinra om att jag i det föregående förordat, att ansvaret för undanförsel
och förstöring skall överflyttas till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Verkskyddsuppgifterna torde utan särskild personalutökning
kunna anförtros sektionen för skadeavhjälpande åtgärder. För handläggning
av de speciella frågorna angående undsättningskårerna erfordras
däremot ytterligare personal inom organisationsbyrån. Denna personal bör
ingå i sektionen för skadeavhjälpande åtgärder. Beträffande tekniska
byråns organisation har jag icke något annat att invända än att det föreslagna
ritkontoret bör ingå som en del i planeringssektionen. Jag förutsätter
vidare, att Kungl. Maj:t skall äga vidtaga de jämkningar i civilförsvarsstyrelsens
organisation, som betingas av omständigheterna.
Beträffande ledningen av utbildningsverksamheten har jag i det föregående
i samband med behandlingen av utbildningsfrågorna förordat, att
denna verksamhet i enlighet med utbildningsutredningens förslag skall
ledas och genomföras av en utbildningsnämnd. Styrelsens chef skall vara
självskriven ordförande i nämnden, som även i övrigt bör sammansättas
på sätt utbildningsutredningen föreslagit, nämligen dels av självskrivna
186
Knngl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
ledamöter, däribland civilförsvarsskolans rektor, dels ock av ledamöter
utsedda av Kungl. Maj :t. Utbildningsnämnden och civilförsvarsskolan bör
ha ett gemensamt kansli, som ställes under ledning av nämndens verkställande
ledamot, skolans rektor.
Riksbrandinspektören torde i avbidan på brandlagsrevisionens förslag
böra vara brandteknisk rådgivare åt civilförsvarsstyrelsen men icke föredragande
i krigsbrandärenden. Ansvaret för civilförsvarets brandtjänst skall
i stället, som organisationsnämnden föreslagit, åvila organisationsbyrån.
De befattningshavare för fredsbrandförsvaret, som civilförsvarsstyrelsen f. n.
tillhandahåller riksbrandinspektören, bör alltjämt tills vidare stå till riksbrandinspektörens
förfogande. Beträffande riksbrandinspektörens ställning
och uppgifter tillstyrker jag således helt organisationsnämndens förslag.
Beträffande personalen vid civilförsvarsstyrelsens förråd synes mig anledning
icke nu föreligga att vidtaga några ändringar. Jag föreslår alltså,
att verkstadsrörelsen i Hyllstofta alltjämt tills vidare får äga bestånd.
Jag biträder i huvudsak organisationsnämndens förslag beträffande
civilförsvarsstyrelsens sammansättning men föreslår därutöver, att chefen
för det nya stabsorganet skall vara ledamot av styrelsen.
Jag övergår härefter till att närmare behandla själva personalorganisationen
inom civilförsvarsstyrelsen och föreslår därvid — under hänvisning
till härvid fogade bilaga B — följande förändringar i förhållande till
organisationsnämndens förslag.
Inrättandet av 1 assistenttjänst på organisationsbyrån (sektionen för
skadeavhjälpande åtgärder), 1 tjänst som assistent/ingenjör på tekniska
byrån (planeringssektionen) samt 2 kontorsbiträden på organisationsbyråns
resp. tekniska byråns expeditioner anser jag mig icke f. n. kunna
tillstyrka. I övrigt vill jag beträffande personalorganisationen anföra följande.
Centralplaneringen. Chefen för detta stabsorgan kommer att få en mycket
betydelsefull ställning inom ämbetsverket särskilt under tiden för uppbyggnaden
av vårt nya civilförsvar. Med hänsyn härtill föreslår jag, att
ifrågavarande befattningshavare med tjänstebenämning byråchef placeras
såsom extra tjänsteman i lönegraden B 1. Den föreslagne förste byråsekreteraren
torde med hänsyn till arbetsuppgifternas art böra erhålla placering
i 23 lönegraden. Vidare föreslår jag, att det föreslagna kontorsbiträdet
utbytes mot ett kanslibiträde.
Civilförsvar söverläkaren anser jag med hänsyn till den beräknade tjänstgöringstiden
böra upptagas i 25 lönegraden å löneplan A.
Administrativa byrån. Den föreslagna amanuenstjänsten å kamerala
sektionen bör i stället upptagas som byråassistent i 19 lönegraden. Den föreslagna
kontorsskrivaren avses skola svara för anskaffning, förrådshållning
och distribution av kontorsmateriel för styrelsens interna behov, förande av
inventarieförteckning m. m. Med hänsyn till arten av dessa göromål före
-
187
Kungl. Maj:Is proposition nr 11 i år 1959
slår jag i stället för tjänsten som kontorsskrivare en expeditionsvaktstjänst.
Vidare anser jag behov föreligga av ytterligare en expeditionsvakt (bilförare)
i 7 lönegraden att disponeras i första hand vid skolverksamheten.
Beträffande inköpsverksamheten föreslår jag icke någon annan ändring
i förhållande till organisationsnämndens förslag än att en assistent i 17 lönegraden
placeras i 15 lönegraden. Vad härefter angår förrådsverksamheten
kan jag icke tillstyrka den föreslagna befattningen som förste byråingenjör i
21 lönegraden utan föreslår i stället inrättandet av en byråingenjörsbefattning
i 19 lönegraden. Icke heller kan jag tillstyrka assistenttjänstens placering
i 17 lönegraden utan föreslår i stället 15 lönegraden. Beträffande biträdespersonalen
å förrådssektionen föreslår jag en kontorist, ett kanslibiträde
och ett kontorsbiträde. Dessutom bör under denna byrå redovisas en förrådsförvaltare
i 17 lönegraden avsedd för civilförsvarsstyrelsens centrala
förråd i Malmby. Den kollektivanställda förrådspersonalen torde böra avlönas
från förrådsanslag.
Organisationsbyrån. Under chefen på planeringssektionen erfordras två
byråinspektörer i 21 lönegraden, 1 byråassistent i 19 lönegraden, 2 assistenter
i 17 lönegraden, 1 assistent i 15 lönegraden och 1 kansliskrivare i
10 lönegraden. För sektionen för skadeförebyggande åtgärder erfordras utöver
sektionschefen en byråinspektör i 21 lönegraden, 1 byråassistent i 19
lönegraden och 1 assistent i 17 lönegraden. I sektionen för skadeavhjälpande
åtgärder torde utöver sektionschefen böra ingå 2 byråinspektörer i 21
lönegraden (därav en för verkskyddsärenden), 1 byråassistent i 19 lönegraden
samt 1 assistent i 17 lönegraden. För organiserandet av undsättningskårerna
föreslår jag dessutom följande personal, nämligen 1 förste
byråinspektör i 23 lönegraden samt 1 assistent i 15 lönegraden. Förste
byråinspektören bör besitta erfarenhet av militär organisation. Personaldetaljens
personal torde böra utgöras av 1 byråinspektör i 21 lönegraden
och 1 assistent i 17 lönegraden.
Tekniska byrån. Cheferna för sektionerna torde böra placeras i 24 lönegraden.
Av de byråingenjörer, som föreslagits inplacerade i 19 lönegraden
på de 4 sektionerna, bör 1 befattningshavare på varje sektion (på planeringssektionen
med kompetens från väg- och vattenbyggnadslinje eller
husbyggnadsteknisk linje och på elektrosektionen med kompetens från
mekanistlinje) i stället placeras i 17 lönegraden (ingenjör). Ritpersonalen
bör utgöras av 1 byråingenjör i 19 lönegraden och 1 ingenjör i 15 lönegraden.
I övrigt föreslår jag icke någon annan ändring i förhållande till organisalionsnämndens
förslag till lönegradsplacering än att 1 föreslagen förste bvråingenjör
i 21 lönegraden på byggnadssektionen (med kompetens från vägoch
vattenbyggnadslinje eller husbyggnadsteknisk linje) upptages som byråingenjör
i 19 lönegraden samt 1 föreslagen ingenjör i 17 lönegraden på elektrosektionen
placeras i 15 lönegraden.
För önningsseklioncn föreslår jag följande personalstat, nämligen 1
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
byrådirektör i 24 lönegraden, 2 byråassistenter i 19 lönegraden, 1 tekniker
i 12 lönegraden och 1 kontorsbiträde.
Beträffande anställningsformerna hänvisar jag till härvid fogade bilaga
B.
Beträffande den personal, som alltjämt tills vidare skall stå till riksbrandinspektörens
förfogande, föreslår jag icke någon ändring. Detta föranleder
att på personalförteckningen bör upptagas 1 förste byråsekreterare
i lönegrad Ao 23. Vidare bör 2 arvodesanställda ingenjörer, som tillfälligt
erfordras för slutförande av vissa uppgifter rörande brandmateriel,
överföras från sakanslag till civilförsvarsstyrelsens avlöningsanslag.
Oaktat utbildningsverksamheten inom civilförsvaret — såsom jag föreslår
i det följande -— kommer att bedrivas i nuvarande provisoriska former
för nästa budgetår anser jag det nödvändigt, att utbildningsnämndens
verksamhet påbörjas redan under nämnda budgetår för att förbereda,
planlägga och organisera hela den nya utbildningsverksamheten. Detta
förutsätter att någon del av den blivande permanenta civilförsvarsskolans
personal kan träda i funktion samtidigt med utbildningsnämnden för att
medverka i planläggningsarbetet. Jag beräknar härför ävensom för handläggning
av utbildningsfrågor beträffande undsättningskårerna följande
personal: 1 rektor i lönegrad Be 1, 1 förste byråsekreterare i Ae 21, 1 byråassistent
i Ae 19 och 1 kanslibiträde i Ae7. Jag har även övervägt att för
utbildningsverksamheten föreslå inrättande av 1 befattning som studierektor
i 24 lönegraden, men anser att med inrättandet av denna tjänst bör kunna
anstå något år. För den nuvarande innehavaren av tjänsten som chef för
utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån beräknar jag för vissa
speciella arbetsuppgifter för tiden t. o. in. augusti 1960 en särskild tjänst i
lönegrad Be 1.
Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit kommer civilförsvarsstyrelsens
personal — bortsett från civilförsvarsskolans nuvarande personal som bör
provisoriskt bibehållas, samt övrig tillfällig personal — fr. o. in. nästa budgetår
att uppgå till sammanlagt 133 tjänstemän. Av dessa bör 42 — därav
15 i lönegrad A 5 — erhålla ordinarie anställning. I förhållande till civilförsvarsstyrelsens
nuvarande personaluppsättning innebär mina förslag en ökning
med 12 tjänstemän.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser
som kan befinnas erforderliga för organisationens genomförande. 9
9. Civilförsvarets administration i länen
Nuvarande organisation
Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Länsstyrelserna,
med undantag av länsstyrelsen i Gotlands län, har för detta
189
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b är 1959
ändamål särskild sektion, civilförsvarssektion, under ledning av civilförsvarsdirektör.
Vid överståthållarämbetet ledes civilförsvarssektionen av en
assessor och i Gotlands län är landskansliet i sin helhet organiserat som en
sektion under ledning närmast av en länsassessor. Till civilförsvarssektionen
är knuten en militärassistent, som i regel fullgör civilförsvarsdirektörens
funktioner vid förfall för denne. Civilförsvarssektionernas personal uppgick
hudgetåret 1955/56 till i genomsnitt 280 personer, därav 239 på heltid och
24 med minst halvtidstjänstgöring. 112 befattningshavare var lönegradsplacerade.
Civilförsvarssektionernas arbetsuppgifter enligt gällande arbetsordningar
är i stort att övervaka och kontrollera civilförsvarets administration, organisation
och planer, att inspektera och leda utbildnings- och övningsverksamhet
inom civilförsvaret, att förrådshålla och vårda civilförsvarsmateriel, att
kontrollera skyddsrum m. fl. byggnadsanordningar samt att handha ärenden
rörande rekvisition, uttagning och förfogande. Dessutom har sektionen att
bereda och handlägga ärenden rörande fredsbrandväsendet samt militära
och vissa andra ärenden.
Ledningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområdena utövas av civilförsvarschef,
vartill i övervägande antalet fall (ca 75 %) utsetts polischef.
Civilförsvarschefen biträdes i regel av administrationspersonal, som i en del
områden bildar civilförsvarsbyrå. Nämnda administrationspersonal uppgick
budgetåret 1955/56 till i genomsnitt 602 personer, varav 350 på heltid och
57 med minst halvtidstjänstgöring. Av befattningshavarna var 302 lönegradsplacerade.
I Stockholms, Göteborgs och Gotlands civilförsvarsområden
är civilförsvarschefen heltidsanställd och lönegradsplacerad. Övriga civilförsvarschefer
är deltidsanställda och erhåller årsarvode, varierande mellan
450 kronor och 2 220 kronor. Storleken av byråernas personaluppsättning
varierar likaledes högst avsevärt, från 65 befattningshavare till en på
deltid.
Enligt statens organisationsnämnd fanns nämnda budgetår 90 civilförsvarsbyråer
med heltidsanställda byråföreståndare, 41 byråer med deltidsanställda
byråföreslåndare, 131 byråer eller civilförsvarsområden med endast
skrivhjälp samt 90 civilförsvarsområden utan någon som helst biträdeshjälp.
Utöver den förut angivna personalen utnyttjas i viss utsträckning
Ijänstegrenschefer och annat befäl i civilförsvarsorganisationen för administrativa
uppgifter, huvudsakligen i samband med krigsplanläggning.
Civilförsvarschefens arbetsuppgifter är i stort att i enlighet med gällande
författningar och de anvisningar och föreskrifter, som civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelsen meddelar, utöva den omedelbara ledningen av civilförsvaret
inom civilförsvarsområdet. Bland uppgifterna må särskilt nämnas
att leda och övervaka planläggningen av civilförsvaret, att planlägga och
leda civilförsvarsutbildningen, att genom övningar och civilförsvarsspel
söka skapa förutsättningar för ett effektivt civilförsvar inom området, alt
190
Kanyl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959
tillse att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgör sina skyldigheter
i avseende å civilförsvaret samt att under civilförsvarsberedskap föra
befälet över civilförsvarspersonalen inom området.
Förslag till ny organisation
Statens organisationsnämnd
Statens organisationsnämnd framhåller, att de lokala civilförsvarsorganen
som regel utgör relativt små administrativa enheter. I många fall är enheterna
så små, att heltidsanställning av personal för handläggning av de
administrativa civilförsvarsuppgifterna under fred icke kunnat komma
ifråga. I dylika fall har personal på deltid utnyttjats. För den deltidsanställda
personalen har helt naturligt det löpande ordinarie arbetet trätt
i förgrunden, vilket resulterat i att utarbetandet av planer in. in. för civilförsvaret
att tillämpas under krig många gånger blivit eftersatt. I andra
fall har enheterna visserligen möjliggjort heltidsanställning av personal
men varit för små för att tillåta sådan specialisering att de mångskiftande
uppgifterna kunnat lösas på ett effektivt sätt. Arbetskvantiteterna inom
dessa enheter är dessutom i allmänhet för ringa, för att det skall bli ekonomiskt
lönande att för registrering och kallelse in. in. av personal använda
arbetsbesparande kontorsmaskiner. Den kvalitativa och kvantitativa förstärkning
av den lokala civilförsvarsadministrationen, som erfordras för att
uppnå effektivt resultat, är med dessa små administrationsenheter icke
möjlig att åstadkomma till rimliga kostnader.
Organisationsnämnden har därför undersökt möjligheterna att skapa
större administrativa områden i fred. I första hand har nämnden studerat
förutsättningarna för en kretsbyråorganisation, dvs. ett för civilförsvarsområdena
i en civilförsvarskrets gemensamt administrativt organ. Härvid
visade det sig, att dessa områden, med få undantag, icke har erforderligt
arbetsunderlag- för att ge möjlighet att för väsentliga uppgifter utnyttja
heltidsanställd personal, att specialisera arbetskraften samt att införa
arbetsbesparande kontorstekniska maskiner. Undersökningarna har givit
vid handen, att länet från flera synpunkter torde vara den lämpligaste
enheten för civilförsvarets fredsadministration.
För att man skall kunna undvika onödigt dubbelarbete samt tillgodose
behovet av samordning och kontakt mellan länschef och civilförsvarsadministrationen
i länet anser organisationsnämnden, att det regionala
administrativa organet bör infogas i länsstyrelseorganisationen såsom en
sektion. Detta medför ej blott en effektiv handläggning av ärendena utan
även en icke oväsentlig kostnadsbesparing genom att inom länsstyrelsen
befintliga serviceorgan kan utnyttjas för civilförsvaret.
Ett ytterligare väsentligt skäl för att samla administrationsuppgifterna
191
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i dr 1950
inom länsmyndigheten är enligt organisationsnämnden att planeringsverksamheten
på grund av krigsteknikens utveckling måste omspänna betydligt
större områden än tidigare. Behoven är så stora, att det fordras samlad
överblick över dem för att tillgångarna skall kunna planeras för ett optimalt
utnyttjande.
Efter Kungl. Maj :ls medgivande har under ca ett års tid en centraliserad
organisation prövats inom Södermanlands län, innebärande att den lokala
civilförsvarsadministrationens arbetsuppgifter i huvudsak utförts av en
förstärkt civilförsvarssektion inom länsstyrelsen. Resultatet av försöket
bedömer organisationsnämnden som gott. En effektivare planläggning har
erhållits, genom att arbetskraften kunnat specialiseras. Högre beredskap
har vunnits genom att rationella kontorstekniska maskiner kunnat utnyttjas.
Möjlighet ges även att bland de heltidsanställda befattningshavarna
avdela personal för civilförsvarets krigsorganisation såväl i länsinstansen
som i viktigare civilförsvarsområden.
Organisationsnämnden föreslår med hänsyn till det anförda, att det fredsadministrativa
arbete, som nu åvilar de lokala civilförsvarsmyndigheterna,
civilförsvarscheferna, överflyttas till civilförsvarssektionerna inom länsstyrelserna.
Civilförsvarscheferna skall i fred vara skyldiga att i erforderlig
utsträckning medverka i samråd för planläggning och personaluttagning.
Det skall vidare åligga dem att förbereda sig för att leda civilförsvaret inom
sitt område under beredskap och krig, bl. a. genom att skaffa sig ingående
kännedom om verkställd planläggning samt genom att deltaga i centrala
kurser och i de spel och övningar, vilka anordnas av länsstyrelsen eller
civilförsvarsstyrelsen. I övrigt befrias de från fredsgöromål.
Den föreslagna nya civilförsvarssektionen framgår av en av organisationsnämnden
upprättad principskiss (sid. 192).
Chef för sektionen bör enligt förslaget alltjämt vara en civilförsvarsdirektör,
med uppgift att leda, samordna och övervaka sektionens arbete.
Under denne föreslås sektionen normalt uppdelad på fyra detaljer och en
expedition, nämligen organisationsdetalj, personal- och utbildningsdetalj,
teknisk detalj, förrådsdetalj samt expedition med skrivcentral. Genom uppdelningen
på skilda detaljer fördelas sektionens huvudfunktioner — krigsplanläggning
och mobiliseringsförberedelser, inskrivning, registrering och
utbildningsadministration, övervakning av skyddsrums utförande och underhåll,
förrådshållning — på sådant sätt att en klar gränsdragning mellan
arbetsuppgifterna och en klar ansvarsfördelning erhålles. För afl utjämna
variationer i del rutinmässiga arbetet sammanföres biträdespersonal till en
för sektionen gemensam expedition med skrivcentral.
Inom vissa län anser organisationsnämnden arbetsuppgifter och personalbehov
ej vara av den omfattning, att nämnda detaljindelning är lämplig.
Sålunda föreslås för Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Västerbottens
län en gemensam organisations-, personal- och utbildningsdetalj.
Organisationsdetalj
specialplaner,
organisationsplaner,
mobiliseringsplaner,
övervakning av
verkskyddens
organisation,
civilförsvarsspel
och övningar,
information,
brandärenden
Principskiss över organisation av civilförsvarssektion i länsstyrelse
Personal- och utbildningsdetalj
uttagning,
inskrivning
och registrering
av personal för
allmänna civilförsvaret,
inskrivning och registrering
av personal
för verkskydd,
planering och
administration av
lokal civilförsvarsutbildning,
uppskov med militärtjänst,
anstånd med civilförsvarsutbildning,
administration av
civilförsvarsspel och
övningar
Sektionschef
ledning samordning övervakning |
|
Expedition |
|
diarieföring och översiktlig anslags- bevakning, skrivcentral |
Teknisk detalj
kontroll av enskilda
skyddsrum,
övervakning och
biträde vid byggande
av allmänna skyddsrum,
kontroll av
vård och underhåll
av allmänna skyddsrum,
övervakning av
radiostationers
och alarmeringsaggregats
funktionsduglighet,
biträde i tekniska
frågor
Förrådsdetalj
uppläggning och
vård av materiel,
redovisning av
materiel,
biträde vid planering
för materielens
utlämning''vid
mobilisering
192 Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1059 193
Inom Gotlands och Jämtlands län anses någon detalj uppdelning icke böra
komma ifråga.
Vissa ärenden, som skall beredas av civilförsvarssektionen, är enligt organisationsnämnden
av den art att de kan behöva juridisk handläggning.
Arbetskvantiteterna anser nämnden dock icke ha sådant omfång, att de fordrar
en heltidsanställd juridiskt skolad befattningshavare. För ändamålet bör
civilförsvarssektionen enligt nämnden kunna erhålla erforderligt biträde av
de juridiska experter som ingår i länsstyrelsen.
Beträffande de olika detaljernas uppgifter anför organisationsnämnden
följande.
Organisationsdelaljens arbetsuppgifter skall vara att upprätta, aktualisera
och revidera civilförsvarets planer, att iordningställa erforderliga mobiliseringshandlingar
in. m. för sektionen och civilförsvarscheferna, att övervaka
och kontrollera att verkskydden fullgör sina åligganden, att planlägga
och medverka vid spel och övningar, att bereda ärenden rörande rekvisition,
uttagning, förfogande, brandväsende, länsstyrelsens krigsorganisation in. in.
samt att svara för kontakt i form av konferenser o. d. med civilförsvarschefer,
kårinspektörer m. fl.
Genom att i huvudsak samtliga krigsplanläggningsuppgifter sammanförts
till en detalj på sektionen vinnes enligt organisationsnämnden bl. a.
att planläggningen blir enhetlig inom länet samt att personal kan heltidsanställas
och specialiseras för planläggningsuppgifter, varigenom löpande
ärenden icke kan skjuta den viktiga planläggningen åt sidan. Organisationsoch
specialplaner upprättas i samråd med civilförsvarschefer, kårinspektörer
samt berörda myndigheter och företag. Organisationsplanerna bör
också innan de fastställs, föredragas för vederbörande civilförsvarsnämnd.
Arbetsuppgifterna i samband med planläggningen av verkskydd är i huvudsak
av rådgivande och inspekterande art.
Organisationsdetaljen skall svara för att mobiliseringsberedskapen hålles
på hög nivå inom civilförsvaret. Häri ingår hl. a. övervakning av att ledningscentraler
samt övriga civilförsvarsanläggningar och förbindelsenät
in. in. befinner sig i funktionsdugligt skick samt en kontinuerlig trimning
av civilförsvarsbefälet och enheterna vid civilförsvarsspel och övningar.
Som ett komplement till spel- och övningsverksamheten hör kontakter
i form av konferenser med civilförsvarschefer och kårinspektörer uppehållas
i erforderlig utsträckning. Organisationsnämnden har räknat med
ett maximalt årligt behov av två regionala konferenser med civilförsvarscheferna
i länet samt två informationssammaniräden i varje civilförsvarsområde
med civilförsvarschef, kårinspektörer in. fl. Denna interna informationsverksamhet
skulle huvudsakligen planeras och genomföras av organisationsdetaljen.
Den externa informationsverksamheten riktad till frivilliga beredskapsorganisationer,
föreningar och sammanslutningar av olika slag bör i första
hand skötas av civillorsvarsdirektören. I andra hand hör chefen för organisa13
— Hi hd n g till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 115
194
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
tionsdetaljen utnyttjas för denna uppgift. En sovring av uppdragen anser
organisationsnämnden nödvändig, så att verksamheten icke blir alltför tidsoch
arbetskrävande.
Ansvaret för planeringen av länsstyrelsens krigsorganisation åvilar f. n.
i regel landssekreteraren. Arbetet med att planlägga och förbereda en omställning
till krigsorganisation utföres i princip av respektive sektioner
men i många fall har detta arbete utförts av civilförsvarssektionen. På grund
av civilförsvarsselctionens allmänna inriktning på krigsplanläggningsarbete
och dess erfarenhet av dylikt arbete anser organisationsnämnden sektionen
vara väl lämpad att biträda övriga sektioner med deras planläggningsarbete.
Personal- och utbildnings detalj en skall enligt organisationsnämnden uttaga,
inskriva och registrera civilförsvarspersonal, planlägga erforderliga
personalregisters upptryckning vid beredskap, handlägga ärenden rörande
uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen samt administrera
viss utbildning, civilförsvarsspel och övningar.
Uttagning och inskrivning av personal för det allmänna civilförsvaret
förutsättes ske i samråd med organisationsdetaljen, länsarbetsnämnd, civilförsvarschefer
och andra lokala representanter, som genom personkännedom
kan ha värdefulla upplysningar att lämna. För verkskyddens del skulle
uttagningen göras av respektive företag, som överlämnar förslag till länsstyrelsen,
vilken genom detaljens försorg beslutar om inskrivning och verkställer
erforderlig registrering. Registrering av den inskrivna personalen
föreslås ske med hjälp av adresseringsmaskinanläggningar. Plåtregister,
huvudregister, sökregister och tillfälliga register föres över såväl det allmänna
civilförsvarets som verkskyddens personal. Registren skall aktualiseras
fortlöpande och kontrolleras mot personalplanerna minst en gång årligen.
Den i civilförsvaret inskrivna personalen föreslås vara krigsplacerad på
inställelseplats. Någon längre gående krigsplacering, t. ex. på enhet (grupp
e. d.), avses icke äga rum.
Organisationsnämnden förutsätter med den nu föreslagna organisationen,
att register över den i det allmänna civilförsvaret inskrivna personalen i
fred endast skall behöva finnas på civilförsvarssektionen. I erforderlig utsträckning
skall dock civilförsvarscheferna hållas informerade om befäl
och personal i övrigt, som närmast sorterar under dem. Detaljen skall därför
planera snabb upptryckning och distribution av erforderliga register för
civilförsvarschefernas behov vid beredskap. Denna planering omfattar bl. a.
rekognoscering av lämpliga maskiner i orten och eventuellt träffande av
avtal med innehavare av dylika maskiner om upptryckning.
Den lokala utbildningen av det allmänna civilförsvarets och verkskyddens
personal skall enligt förslaget administreras av personal- och utbildningsdetaljen.
Detaljen förutsättes utöva tillsyn i administrativt hänseende av
pågående kurser men däremot icke någon pedagogisk tillsyn, vilken skall
ankomma på den centrala skolan. Med ledning av personalregistrets upp
-
195
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959
gifter om utbildningsbehovet skall detaljen uppgöra en utbildningsplan för
budgetåret och beräkna kostnaderna. Om avdelning av statens civilförsvarsskola
förlägges till länet, skall detaljen biträda med administrationen av
denna. Å detaljen skall slutligen handläggas frågor om anstånd med inskrivning
och utbildning.
Tekniska detaljen föreslås skola biträda vid planläggningen av allmänna
skyddsrum i samråd med organisationsdetaljen, bereda ärenden rörande
dispenser från gällande skyddsrumsbestämmelser och byggnadsbestämmelser,
bereda ärenden rörande nyttjande av skyddsrum under fred samt
handlägga ärenden rörande statsbidrag för skyddsrum m. in. Detaljen skall
vidare enligt av civilförsvarsstyrelsen utfärdade direktiv utöva den direkta
övervakningen beträffande utförande, underhåll och skötsel av allmänna
skyddsrum, radionät, alarmeringsnät och andra elektro- och teletekniska
anläggningar för civilförsvaret samt granska till länsstyrelsen inkomna
handlingar rörande meddelade byggnadslov, byggnadstillstånd m. m. Slickprovsvis
skall detaljen därjämte öva tillsyn över utförande, underhåll och
skötsel av enskilda skyddsrumsanläggningar. Detaljen skall dessutom i
förekommande fall biträda civilförsvarsdirektör och övriga organisationsenheter
inom sektionen med beredning av ärenden rörande samhällsplanering,
stadsanalys och andra frågor av teknisk natur.
Förrådsdetaljen skall enligt förslaget svara för civilförsvarsmaterielens
förvaring och vård, redovisa denna materiel samt biträda organisationsdetaljen
vid planläggning av materielens utlämning vid beredskap eller krig.
För att tillgodose kraven på en effektiv materielvård bör materielen enligt
organisationsnämnden förvaras i ett fåtal centralförråd i varje län. Uppläggning
av materiel förutsättes ske utrustningsplatsvis. Detta arbete skall
utföras av förrådsdetaljen som i samråd med organisationsdetaljen även
planlägger för transporten av materiel vid beredskap eller krig från centralförråden
till utrustningsplatserna.
Expeditionen med skrivcentral skall svara för diarieföring och arkivering
av handlingar, föi\aia sektionens förråd av instruktionsböcker, anvisningar,
ändringstryck och order, föra viss översiktlig bokföring över medel som
disponeras av civilförsvarssektionen samt fullgöra förekommande skrivoch
kontorsgöromål.
Beträffande civilförsvarets fredsorganisalion i Stockholm och Stockholms
lån anser organisationsnämnden, alt övervägande skäl talar för att verksamheten
sammanföres till en för överståthållarämbetet och länsstyrelsen
gemensam civilförsvarssektion. Sektionens arbetsuppgifter och indelning
föreslås i princip vara densamma som för övriga civilförsvarssektioner.
Sektionen skall vara skyldig att hålla den av de båda myndigheterna, under
vilken den icke direkt lyder, orienterad om verksamheten.
Den gemensamma sektionen bör enligt nämnden lämpligen infogas i
överståthållarämbetet. På sektionen ankommande ärenden bör i princip
föredragas inför båda myndigheterna — såvitt möjligt vid gemensamma
196
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
föredragningar. I praktiken skulle emellertid ett sådant förfarande bli alltför
tungrott. För att skapa en smidigare arbetsgång torde därför enligt
nämnden delegation av beslutanderätten till sektionschefen böra ske i
största utsträckning. Beträffande de ärenden, där dylik delegation icke kan
göras, bör instruktionsmässigt fastställas, vilka ärenden som skall föredragas
för båda instanserna eller för endera.
Enligt organisationsnämndens beräkningar skulle civilförsvarssektionernas
personal tillsammans uppgå till 385 heltidsanställda befattningshavare.
Till sålunda angivet personalbehov kommer för förrådsverksamheten erforderlig
arbetskraft, enligt beräkningarna uppgående till 126 heltidsanställda
personer. Nämnden framhåller, att uppskattningen av personalbehovet
delvis måst bli approximativ, beroende på att det är fråga om en organisation
med i stor utsträckning ny målsättning och ändrade arbetsuppgifter.
Organisationsnämnden berör i detta sammanhang frågan om lämpligheten
av att i vissa fall förordna civilförsvarsdirektören till civilförsvarschef
i det lokala civilförsvarets krigsorganisation. Nämnden finner ett sådant förfaringssätt
lämpligt beträffande civilförsvarsdirektören i Gotlands län, som
jämväl bör vara civilförsvarschef för Gotlands civilförsvarsområde. Även
beträffande Stockholm och Stockholms län, Malmöhus län samt Göteborgs
och Bohus län anser nämnden civilförsvarsdirektören böra placeras som
civilförsvarschef i det lokala civilförsvarets krigsorganisation. I dessa län
är Stockholm, Malmö och Göteborg från civilförsvarssynpunkt dominerande
och det torde vara naturligt, att civilförsvarssektionens mest kvalificerade
befattningshavare förordnas som civilförsvarschef för respektive Stockholms,
Malmö och Göteborgs civilförsvarsområde. Vid sådant förhållande
bör enligt nämnden civilförsvarsdirektörens närmaste man i civilförsvarssektionen
tjänstgöra som chef för sektionen vid beredskap och krig.
Civilförsvarsutredningen
Utredningen ansluter sig till organisationsnämndens förslag att den lokala
civilförsvarsmyndigheten skall befrias från nuvarande ansvar för civilförsvarets
administrativa uppgifter i fred och att dessa uppgifter skall överflyttas
till en inom varje länsstyrelse för ändamålet förstärkt civilförsvarssektion.
Den sålunda föreslagna centraliseringen medför enligt utredningen
dock vissa problem i fråga om övergången från fredsorganisation till krigsorganisation.
Särskilt de första veckorna av beredskapen, innan krigsorganisationen
ännu hunnit få erforderlig stadga, kan förutses bli kritiska.
I syfte att trygga mobiliseringens genomförande föreslår utredningen därför
— utöver vad organisationsnämnden föreslagit i detta hänseende — bl. a., att
vissa befattningshavare i länsstyrelsernas civilförsvarssektioner skall ingå
i ledningssektionerna i de största och viktigaste civilförsvarsområdena vid
civilförsvarsberedskap samt att civilförsvarssektionern^s personal härutöver
skall tagas i anspråk för uppgifter inom det lokala civilförsvaret intill
dess civilförsvarets mobilisering genomförts. Skyldighet härtill förutsättes
197
Kungi. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ingå i vederbörandes tjänsteåligganden. Vid civilförsvarets mobilisering anser
utredningen slutligen även kommunerna böra i lämplig omfattning medverka
genom sina organ i den mån åtgärderna berör den egna kommunen.
Utredningen redovisar i sitt slutliga förslag angående civilförsvarets administration
i länen vissa synpunkter i anslutning till vad som framkommit
vid den förut nämnda försöksverksamheten i Södermanlands län. Tveksamhet
beträffande den föreslagna organisationens lämplighet synes under
försöket ha framkommit i särskilt två hänseenden, nämligen dels rörande
de lokala kontaktmöjligheterna i samband med civilförsvarsverksamheten
i fred samt dels beträffande civilförsvar schefernas möjligheter att, om
deras administrativa uppgifter överflyttas till länsstyrelserna, i erforderlig
grad få kompetens för sina uppgifter i beredskap och krig.
Sålunda har vad den första frågan beträffar uttalats farhågor för att de
lokala intressena vid exempelvis inskrivning av personal icke skulle bli
vederbörligen tillgodosedda i händelse av en omorganisation i enlighet med
förslagen och att allmänhetens möjligheter till kontakt med civilförsvarsmyndigheten
skulle avsevärt försämras. Enligt utredningens mening torde
det föreliggande organisationsförslaget tillgodose de lokala intressena, bl. a.
genom att inskrivningsförrättningarna skall ske i vederbörligt civilförsvarsområde
och först sedan inskrivningsförrättaren genom lokalt samråd med
civilförsvarschef, kårinspektörer, kommunala representanter in. fl. införskaffat
erforderliga upplysningar och tagit del av vederbörande lokala representanters
synpunkter. Liknande lokala kontakter skall tagas även vid planläggning
m. m., i vilka frågor samråd förutsättes ske med bl. a. civilförsvarschefen.
Vad beträffar den andra väsentliga invändningen framhåller utredningen,
att civilförsvarsclieferna hittills i regel icke kunnat disponera erforderlig
tid för krigsplanläggnings- och andra administrationsuppgifter och att
någon förändring i detta förhållande inte kan förväntas. Utredningen är av
den uppfattningen, att civilförsvarsclieferna får bättre möjligheter att förskaffa
sig kompetens för sin uppgift att leda civilförsvaret under beredskap
och krig, om de befrias från administrativa uppgifter i fred och i stället
ägnar sig åt att utbilda och förbereda sig för beredskapsuppgifterna.
Beträffande civilförsvarets fredsorganisation i Stockholms stad och Stockholms
län framhåller utredningen, att man med nuvarande länsindelning
måste räkna med vissa olägenheter, hur detta problem än löses, överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län är emellertid ense i uppfattningen,
att en gemensam krigsorganisation krävs för dessa båda myndigheter.
Vid sådant förhållande bör även en gemensam organisation finnas
i fred för planläggningsverksamheten. Utredningen förordar därför organisationsnämndens
förslag rörande gemensam fredsorganisation för civilförsvaret
i Stockholms stad och Stockholms län.
198
Kungi. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Remissyttrandena
Organisationsnämndens och civilförsvarsutredningens förslag att
centralisera civilförsvarets fredsad ministration i
länen biträdes i princip av det stora flertalet remissinstanser. I denna
riktning uttalar sig sålunda överbefälhavaren, statskontoret, civilförsvarsstyrelsen,
riksbrandinspektören, 20 länsstyrelser samt statstjänstemannaförbundet
och civilförsvarets tjänstemannaförening.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att den föreslagna organisationen ökar
effektiviteten av administrationsarbetet i fred. Däremot synes det styrelsen
uppenbart att centraliseringen försämrar möjligheterna att snabbt krigsorganisera
civilförsvaret vid beredskap. I sistnämnda hänseende anför
styrelsen ytterligare.
I syfte att vinna erfarenheter från de olika systemen har styrelsen genom
övningar prövat förmågan att krigsorganisera civilförsvaret i vissa delar av
Södermanlands län, där en centralisering sedan mer än ett år försöksvis
tillämpats, och i vissa delar av Malmöhus län, där sedan lång tid tillbaka
kretsadministration varit genomförd.
Av övningarna framgår, att därest en centraliserad administration skall
kunna ur beredskapssynpunkt godtagas, så måste vissa förutsättningar
uppfyllas. För det första måste administrationen ges en sådan omfattning,
att personal, som under fredstid handlagt planeringen för de största tätorterna,
kan omedelbart vid beredskap friställas från den centrala administrationsenheten
för att i nämnda orter biträda med mobiliseringsarbetet.
För det andra är det nödvändigt, att kommunal medverkan garanteras.
För det tredje slutligen måste möjligheterna säkras att i de olika tätorterna
under beredskap ianspråktaga administrativt utbildad personal med säker
kännedom om gällande planer och de lokala möjligheterna att omsätta
planerna.
Styrelsen förutsätter, att organisationsnämndens förslag till personalorganisation
för den centrala administrationsenheten omformas så att den
först angivna förutsättningen uppfylles.
Den andra förutsättningen torde kunna säkras genom författningsmässig
reglering. I fråga om den tredje förutsättningen så har utredningen föreslagit,
att bland annat chefsassistenter och depåchefer skall biträda i mobiliseringsarbetet.
Styrelsen finner i och för sig en sådan ordning önskvärd.
Av särskilt värde torde härvid chefsassistenterna bli. De måste emellertid
för att kunna fullgöra sina uppgifter i mobiliseringsorganisationen få en
däremot svarande utbildning.
Av vad sålunda anförts finner styrelsen framgå att möjligheter finns att
genom en på rätt sätt uppbyggd organisation garantera mobiliseringsverksamheten
även med en centraliserad fredsadministration.
Statskontoret erinrar i samband med sitt tillstyrkande av förslaget om
att detta beräknas leda till en årlig kostnadsminskning med omkring 1,7
milj. kronor.
Statst jänstemannaförbundet och civilförsvarets tjänstemannaförening
konstaterar, att civilförsvarets personal i sin helhet enligt förslaget skulle få
199
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959
tryggare anställningsförhållanden än hittills samt bättre rekryterings- och
befordringsförhållanden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser ett av de mest väsentliga skälen för
att samla administrationen inom länsmyndigheten vara, att planläggningsverksamheten
på grund av den krigstekniska utvecklingen numera måste
omspänna betydligt större områden såväl i geografiskt som i andra på verksamheten
inverkande hänseenden. Det pågående arbetet med planeringen
för utrymning är ett sådant exempel bland många andra. De nuvarande
civilförsvarssektionerna har dessutom sedan lång tid tillbaka sett sig nödsakade
att i stor utsträckning påtaga sig planläggningsarbete, som de lokala
civilförsvar smyndigheterna till följd av bristande kvalifikationer hos administrationspersonalen
och andra orsaker icke kunnat åstadkomma. Länsstyrelsen
hyser dock vissa farhågor för att civilförsvarschefen icke kan
förväntas bli tillräckligt skolad och i övrigt skickad för sitt ansvarsfulla
arbete genom den föreslagna utbildningen samt sporadiska övningar, försvarsspel
och konferenser.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den föreslagna administrationsformen
påminner om den som sedan 1953 funnits på Gotland och
framhåller, att erfarenheterna av denna administrationsform är enbart goda.
De principiella invändningarna mot förslaget att centralisera fredsadministrationen
i länen går i allmänhet ut på att undantag bör göras för de
största städerna. Till denna fråga återkommer jag senare. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser sig emellertid över huvud taget inte kunna tillstyrka
en fullständig överflyttning av administrationen till länsstyrelserna. Som
skäl för sin ståndpunkt anför länsstyrelsen bl. a., att erforderlig beredskap
inte ernås med det av utredningen föreslagna systemet och att de lokala
kontaktmöjligheterna i samband med civilförsvarets verksamhet i fred blir
bristfälliga. Man kan enligt länsstyrelsen inte heller bortse från den psykologiska
betydelse det har om civilförsvarscheferna under fred själva förblir
ansvariga för inskrivning, utbildning, krigsorganisering in. in. i stället för
att såsom utredningen föreslår helt befrias från större delen av detta ansvar.
Länsstyrelsen vill för sin del sålunda föreslå, att civilförsvarets administration
i länen icke helt förlägges till länsstyrelsens civilförsvarssektion utan
att de administrativa uppgifterna fördelas mellan en i förhållande till nuvarande
organisation förstärkt civilförsvarssektion och civilförsvarsbyråer
inom varje blivande civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Norrbottens län
framhåller atl innan resurser skapats inom länsstyrelsens ram att tillgodose
övriga krigsplanläggningsbehov bör en indragning till länsstyrelsen av det
lokala civilförsvarets arbetsuppgifter noga övervägas. Länsstyrelsen anför
vidare.
Utredningens moliv för en centralisering är i och för sig riktiga, men det
torde vara obestridligt atl mobiliseringsberedskapen nedgår. Norrbottens
län omfattar ungefär en fjärdedel av landets yta. Avstånden från residens
-
200
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
staden till ur risksynpunkt — förutom Luleå/Boden — påtagliga områden
som Kiruna och Gällivare är stora. De slutledningar som dragits av försöksorganisationen
i Södermanlands län samt av mobiliseringsprov i rikets
mellersta och södra delar torde icke utan vidare kunna appliceras på Norrbottens
län. Som jämförelse må nämnas att krigsmakten redan i fred har 3
försvarsområdesstaber inom länet, varav den i Kiruna är förberedelsemyndighet
för 2 försvarsområdesstaber i krig.
Länsstyrelsen anser för sin del att en kretsbyråorganisation fördelad på
Luleå, Gällivare och Kalix bättre tillgodoser beredskapen inom primärområdena
i länet. Kretsbyråerna måste då självfallet göras såväl kvantitativt
som kvalitativt starkare än den nuvarande lokala administrationen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län, som genom försöksverksamheten där
haft möjlighet att på ett särskilt sätt jämföra den föreslagna nya organisationen
med den ordinära, uttalar som sin bestämda uppfattning att civilförsvarscheferna
inom de större tätorterna måste ha tillgång till heltidsanställd
välkvalificerad personal för att i fredstid kunna medverka till
uppehållandet av allmänhetens intresse för civilförsvaret. Möjlighet synes
dock länstyrelsen finnas att inom ramen för den föreslagna organisationen
ge civilförsvarscheferna ifråga sådan biträdeshjälp, om länsstyrelsen får
befogenhet att i den omfattning som förhållandena kräver placera befattningshavare
å civilförsvarssektionen hos sådana civilförsvarschefer.
Utöver angivna allmänna anmärkningar mot den föreslagna fredsadministrationen
för civilförsvaret i länen göres i yttrandena vissa detalj erinringar.
En del remissinstanser anser sålunda att man nu borde inrätta en försvå
r sse k tion i länsstyrelserna, avsedd för inte bara civilförsvarsärenden
utan även ärenden rörande övriga grenar av det civila försvaret.
Hit hör överstålhållaråmbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala
och Västmanlands län. Enligt sistnämnda länsstyrelse bör på den nya försvarssektionen
läggas all under fred förekommande försvarsplanläggning,
som icke berör polis- och säkerhetstjänst eller landskontorets verksamhet.
Beträffande de fredsadministrativa uppgifter, som skulle ankomma på
länsstyrelserna, har civil) örsvarsstyrelsen och åtskilliga länsstyrelser understrukit,
att länsstyrelserna alltjämt bör ha ansvar för civilförsvarsutbildningen
i länen och förklarat att en särskild utbildningsledare
bör tillföras civilförsvarssektionen.
Den föreslagna personalramen är för knappt tilltagen, särskilt
i fråga om kvalificerad arbetskraft, anser överbefälhavaren samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län.
Några remissinstanser vänder sig bestämt mot att ledande personal
inom civilförsvarssektionerna i krig placeras i
det lokala civilförsvaret.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att förslaget att civilförsvarssektionens
personal i ett mobiliseringsskede skall ställas till det lokala
201
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
civilförsvarets disposition tyder på att utredningen varit medveten om
centraliseringens svagheter ur beredskapssynpunkt. Enligt länsstyrelsens
uppfattning torde personalen icke kunna avstås i någon nämnvärd omfattning
under mobilisering. Det torde vara nödvändigt för länsstyrelsen att
vid övergången till krigsorganisation för egen del nyttja civilförsvarssektionens
personal så gott som helt.
I samma riktning yttrar sig överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms och Malmöhus län.
Vissa under remissbehandlingen framförda synpunkter avser tidpunkten
för över gång en till central administration i
länen.
Civilförsvarsstyrelsen finner det sålunda uppenbart, att en viss tid kommer
att gå åt för att uttaga och utbilda de befattningshavare, som enligt
förslaget skall medverka i mobiliseringsarbetet. En omedelbar övergång till
central administration skulle därför medföra en temporär svaghetsperiod
hos civilförsvaret. Styrelsen anser det icke troligt, att övergång till det nya
systemet kan ske redan under budgetåret 1959/60.
Riksbrandinspektören anser det mindre lämpligt, i varje fall såvitt avser
handläggningen av fredsbrandärendena, att definitivt utforma länsstyrelseorganisationen
innan resultatet av 1954 års brandlagsrevisions arbete kan
överblickas.
Slutligen framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län att, om förslaget
rörande fredsorganisationen genomföres, övergången måste ske successivt
samt att civilförsvarscheferna måste ha ansvaret för mobiliseringsberedskapen
intill dess den nya civilförsvarssektionen uppsatts och erhållit rutin.
Som tidigare antytts har under remissbehandlingen från flera håll anmärkts,
att undanlag från de av organisationsnämnden och civilförsvarsutredningen
uppdragna riktlinjerna måste göras i fråga om civilförsvarets
f redsadministration i våra största städer.
Helt allmänt anför statstjänstemannaförbundet, att förbundet vill ifrågasätta
om icke anledning föreligger att med hänsyn till utrymningsplanläggning
och mobilisering bibehålla lokala civilförsvarsbyråer i de största och
viktigaste civil för svar sområdena.
Vad härefter beträffar Stockholms stad och län har överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län framlagt ett gemensamt lörslag, som i
väsentliga avseenden avviker från nämnda riktlinjer. Detta förslag har i
sin tur varit föremål för särskild remissbehandling.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län framhåller inledningsvis,
afl organisationsnämndens och utredningens förslag skulle medföra,
att den regionala instansen skulle belastas med ett synnerligen omfattande
administrationsarbete. Sådana uppgifter som rekrytering, inskrivning
och utbildning av civilförsvarspersonal, upprättande av organisations- och
specialplaner, planering av och kontroll över byggandet av allmänna skydds
-
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1959
rum för personalen, kontroll över det enskilda skyddsrumsbyggandet samt
verkskyddsfrågorna är enligt de båda myndigheterna av den natur att de i
och för sig bäst lämpar sig för handläggning på det lokala planet. Den föreslagna
centraliseringen till länsstyrelserna synes dock till väsentlig del
motiveras av att såväl civilförsvarsområden som civilförsvarskretsar i regel
befunnits för små för att tjäna som underlag för en rationell administration.
Sådana skäl för centralisering kan icke åberopas för att i Stockholms
civilförsvarsområde slopa den lokala instansen. En sammanslagning av den
lokala och regionala instansen skulle, såvitt avser stockholmsområdet icke
leda till någon minskning av betydelse i fråga om den sammanlagda arbetstid,
som nu åtgår för ärendenas handläggning. Göromålen såsom föredragande
i överståthållarämbetet skulle i stället medföra avsevärt merarbete
för civilförsvarschefen i förhållande till vad som nu åligger honom
såsom förslagsgivare och remissinstans. Det kan också befaras, att civilförsvarschefens
ställning vid förhandlingar med kommuner och enskilda
försvagades, om han blev tjänsteman i överståthållarämbetet.
Vid den nu inom överståthållarämbetet och länsstyrelsen verkställda
undersökningen har övervägts, i vad mån de fördelar, som åsyftats med
civilförsvarsutredningens och organisationsnämndens förslag om en enhetligare
administration inom staden och länet, skulle kunna ernås utan de
påvisade olägenheterna. Trots principiella betänkligheter mot att på ett
verksamhetsområde avvika från gällande administrativa indelning har härvid
samordning befunnits erforderlig i första hand på det regionala planet.
Det föreslås sålunda, att en till omfattningen begränsad försvarssektion,
som enligt vad förut sagts bör handha jämväl andra regionala försvarsfrågor
än som avser egentligt civilförsvar, inrättas gemensamt för överståthållarämbetet
och länsstyrelsen. Försvarssektionen bör uppföras på överståthållarämbetets
stat.
Även i fråga om den lokala civilförsvarsmyndigheten bör enligt överståthållarämbetet
och länsstyrelsen en viss rationalisering och personalbesparing
kunna åstadkommas, om ett gemensamt organ inrättas för Stockholms
och länets civilförsvarsområden.
Beträffande uppdelningen av civilförsvarsärendena på det regionala och
det lokala organet anses enligt förslaget till de regionala uppgifterna, som bör
omedelbart omhänderhavas av försvarssektionen, främst höra utrymningsplanläggningen
och förrådsverksamheten samt befattningen med undsättningskårer.
På civilförsvarsbyrån skulle i huvudsak ankomma de rent lokala
uppgifterna att för varje civilförsvarsområde uppgöra organisations- och specialplaner
för den skadeavhjälpande organisationen, ombesörja inskrivning,
registrering och utbildning av personal, tillse att ledningscentraler och andra
byggnadstekniska anordningar finns i behörigt skick samt kontrollera verkskyddet
och det enskilda skyddsrumsbyggandet. Det har framstått som angeläget,
å ena sidan att civilförsvarschefen beredes möjlighet att koncentrera sig
203
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959
på uppgiften att inom Stockholms och länets civil försvarsområden uppbygga
och vidmakthålla ett starkt lokalt civilförsvar med hög mobiliseringsberedskap
samt, å andra sidan, att på det regionala planet förutsättningar bibehålies
att på civilförsvarets, liksom andra områden, övervaka att beredskapen
hålles på en hög nivå.
Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde, som deltagit i utarbetandet
av överståthållarämbetets och länsstyrelsens förslag, har anmält
avvikande mening i fråga om uppdelningen av civilförsvarsärendena på det
regionala och lokala organet. Han anser, att den lokala instansen bör verkställa
all planläggning för civilförsvaret inom krigslänet. Härigenom underlättas
koordineringen av civilförsvarsplanläggningen i dess helhet, varjämte
viss personal- och kostnadsbesparing kan ernås. Av särskilt stor
betydelse anser civilförsvarschefen det vara att förrådsdetaljen icke skiljes
från övriga detaljer inom civilförsvar sbyrån. Erfarenheten har givit vid
handen, att daglig nära kontakt är nödvändig mellan de tjänstemän, som
utför krigsplanläggningsarbetet i allmänhet (organisationsdetaljen) och dem
som svarar för placering av personal och materiel enligt dessa planer (personal-
och förrådsdetaljerna). Ett avskiljande av förrådsverksamheten från
civilförsvarsbyråns planläggning i övrigt skulle innebära en försvårad mobiliseringsplanläggning
i fråga om materielen med risk för försämrad beredskap.
Det av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län framlagda
förslaget tillstyrkes i princip av överbefälhavaren samt statstjänstemannaförbundet
och civilförsvarets tjänstemannaförening.
Statskontoret vill icke rikta erinran mot att nyssnämnda förslag lägges till
grund för den civila försvarsorganisationen inom Stockholms stad och län.
Såsom skäl för denna sin inställning anför statskontoret.
Enligt statskontorets uppfattning är civilförsvarsutredningens förslag ur
den synpunkten överlägset, att civilförsvarsuppgifterna underordnas ett
enda organ, varigenom lednings- och samordningsproblemen underlättas.
Den nu föreslagna organisationen innebär å andra sidan den enligt statskontorets
uppfattning betydelsefulla fördelen, att den omfattar det totala
civila försvaret och således icke enbart det egentliga civilförsvaret. Ämbetsverket
håller före, att det skulle vara av värde, om närmare erfarenhet kunde
vinnas av en dylik organisation, till vilken direkt motsvarighet f. n. torde
saknas. Vid bedömandet av förslagen må vidare beaktas, att frågan om länsindelningen
i stockholmsregionen f. n. är föremål för övervägande. Sålunda
har nyligen eu utredning tillsatts med uppgift atl närmare undersöka sagda
problemkomplex. Med hänsyn härtill torde f. n. endast en provisorisk lösning
kunna ernås av administrationen inom området.
I övervägande negativ riktning uttalar sig om de båda länsmyndigheternas
förslag civilförsvarsstyrelsen, statens organisationsnämnd, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd och landskommunernas förbund.
Civilförsvarsstyrelsen anser skälen för alt inordna civilförsvarets lokala
organ i länsinstansen vara tillämpliga även på Stockholms stad och län.
204
Kungi. Maj.ts proposition nr ili år 1959
Enär planläggningsuppgifterna för staden och länet ofta är omfattande,
komplicerade och svårlösta, ligger det enligt styrelsens mening stor vikt på
att planläggningsarbetet icke splittras sönder på en regional och en lokal
förvaltningsenhet. Det torde bli svårt att mellan dessa instanser göra en uppdelning
av civilförsvarets planläggnings- och övriga uppgifter, som icke ger
upphov till dubbelarbete och tidsödande sammanjämkningar.
Orgnnisationsnämnden finner övervägande skäl tala för att man icke ens
provisoriskt skapar två skilda gemensamma organ, ett inom överståthållarämbetet
och ett fristående under detta för civilförsvarets förberedelseåtgärder
i fred. En sådan uppdelning av civilförsvarsuppgifterna skulle leda till
mindre lämplig ansvarsfördelning — civilförsvarschefen blir t. ex. primärt
ansvarig för civilförsvarsorganisationens mobiliseringsduglighet personellt
sett men icke i materiellt hänseende, då förrådshållningen av eivilförsvarsmaterielen
föreslås ankomma på det regionala organet — samt till behov
av särskild samordning av planläggningsåtgärderna mellan de båda organen.
Enligt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd innebär överståthållarämbetets
och länsstyrelsens förslag i verkligheten, att fredsadministrationen
blir uppdelad på två regionala organ. Nämnden ställer sig tveksam
till, om man bör tillägga en lokal civilförsvarsmyndighet förvaltningsuppgifter
för ett verksamhetsområde, som i andra likartade hänseenden föreslås
skola administreras av vederbörande statliga myndigheter med hjälp av
ett för ändamålet särskilt tillskapat regionalt organ.
För landskommunernas förbund förefaller det som om den av organisationsnämnden
och civilförsvarsutredningen föreslagna organisationsformen,
varigenom fredsadministrationen koncentreras till den gemensamma
civilförsvarssektionen, vore att föredraga med hänsyn till samordningsproblemen.
I fråga om Göteborg och Malmö framhåller civilförsvarsstyrelsen, att möjlighet
bör finnas att lösa frågorna om fredsadministrationen på annat sätt
än genom sammanslagning med respektive läns övriga fredsadministration.
Särskilt för Malmös del talar sålunda lokala skäl för en delad administration.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har för sin del förklarat sig vara
beredd att godtaga förslaget att befria den lokala civilförsvarsmyndigheten
från nuvarande ansvar för fredsadministrativa uppgifter och överflytta dem
till en förstärkt civilförsvarssektion i länsstyrelsen.
För länsstyrelsen i Malmöhus län står det klart, sedan utredningens förslag
till fredsadministration penetrerats, att utredningen i sin strävan att
skapa en driftbillig och effektiv fredsarbetsenhet på ett för civilförsvarets
beredskap och effektivitet i krig farligt sätt bortsett från vissa fundamentala
synpunkter. Länsstyrelsen framhåller, att länen i vårt land har så skiftande
struktur, att en enhetlig lösning av de lokala och regionala fredsadministrationsproblemen
på intet sätt är en självklarhet och ej heller bör efter
-
205
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
strävas. Snarare måste denna strävan att stöpa en organisation i samma
form över hela landet oavsett särdragen i de olika delområdena bedömas
mycket kritiskt, då den med fog kan antagas ha sin grund mera i en abstrakt
likformighetstendens än i en önskan att skapa praktiskt utformade
arbetsenheter. Vad som kan anses passa i län med en eller ett par centralorter
av verklig betydelse är på intet sätt självklart den bästa lösningen i
stadsrika län, som exempelvis Malmöhus län.
Det kretsbyråsystem, som införts i Malmöhus län, har visat sig fungera
väl och torde kunna tillfredsställa rimliga krav på effektivitet och rationalisering.
Därest emellertid nuvarande kretsbyråsystem ej skulle anses kunna
bibehållas, bör enligt länsstyrelsen i allt fall för Malmöhus läns vidkommande
en organisation, som innebär en syntes av utredningsförslaget och
det nuvarande kretsbyråsystemet, skapas. Härom anför länsstyrelsen vidare.
Länsstyrelsens civilförsvarssektion skulle organiseras i huvudsak enligt
utredningens förslag. Dock borde ur personal- och uibildningsdetaljen utbrytas
alla ärenden angående uttagning, inskrivning och registrering, som
skulle överföras till den lokala administrationen, som tänkes bestå av civilförsvarschefen
med biträde av en civilförsvarsassistent plus eventuellt skrivbiträde.
I de större städerna som t. ex. Hälsingborg måste en kraftigare organisation
tänkas. Den på Malmö speciellt inriktade personalen skulle däremot
kunna inlemmas i civilförsvarssektionen på länsstyrelsen.
Den lokala civilförsvarsmyndigheten skulle förutom ovannämnda ärenden
i allt organisationsarbete samt i all teknisk och förrådsplanläggning dels
insamla alla nödvändiga lokala uppgifter och dels såsom lokal expertis vid
behov adjungeras till civilförsvarssektionen, varvid dess verksamhet skulle
förläggas dit. På detta sätt skulle man uppnå just den syntes av arbetsspecialisering
och lokal orientering, som är den bästa garantin för ett realistiskt
utformat organisations- och planläggningsarbete. Den lokala civilförsvarsmyndigheten
bleve på detta sätt också väl skickad i sin tredje huvuduppgift,
nämligen att på det lokala planet verka för samordning av planläggningsarbetet
mellan civilförsvaret och andra samhällsorgan.
Departementschefen
För att civilförsvarets administration skall bli rationell och effektiv måste
uppenbarligen en omorganisation ske även på det regionala och lokala planet.
Av särskild betydelse anser jag vara, att civilförsvarscheferna därvid
ges bättre möjligheter än nu att förbereda sig för sina uppgifter i krig och
att ägna sig åt krigsplanläggningen. Från denna synpunkt vore det av stort
värde, om civilförsvarscheferna kunde befrias från administrationsarbetet
i fred.
Som organisationsnämnden visat, skulle en betydande rationalisering av
civilförsvarets fredsorganisation i länen vinnas, om det administrativa
arbetet centraliserades till länsstyrelserna. Den försöksverksamhet som
bedrivits i Södermanlands län har givil de bästa erfarenheter av en sådan
organisation. Undersökningarna ger också vid handen att, trots den för
-
206
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
stärkning av länsstyrelsernas civilförsvarssektioner, som därvid måste företagas,
väsentliga kostnadsbesparingar står att vinna av omorganisationen.
Genom den fortlöpande kontakt och de ofta återkommande konferenser,
som civilförsvarssektionen enligt förslaget skall hålla med varje civilförsvarschef
i länet, torde denne bli väl orienterad om organisationen i civilförsvarsområdet
och om planläggningen för civilförsvaret.
Med hänsyn till vad jag nu anfört vill jag i princip förorda, att det av
organisationsnämnden framlagda förslaget till ny fredsorganisation för
civilförsvaret i länen, vilket biträtts av utredningen och det alldeles övervägande
antalet remissinstanser, genomföres. Klart är emellertid, att en
omedelbar övergång till centraliserad administration inte kan ske. Det synes
mig fördenskull lämpligt att övergången i huvudsak får anstå till budgetåret
1960/61, men den bör med all kraft förberedas av civilförsvarsstyrelsen och
länsstyrelserna redan under nästa budgetår.
Givet är att man vid den närmare utformningen av organisationen bör
beakta de särskilda förhållandena i de olika länen. Hur denna utformning
bör göras, torde få prövas i samband med anslagsäskandena för den nya
organisationen. Till dess synes också böra anstå med ställningstagandet
till frågan, om några principiella avsteg från organisationsnämndens förslag
kan behöva göras, framför allt med avseende på våra största städer,
och om det är möjligt att i stället för civilförsvarssektionen inrätta en
försvarssektion i länsstyrelserna, avsedd för alla grenar av det civila försvaret.
Vad slutligen beträffar frågan huruvida ledande civilförsvarspersonal
inom länsstyrelsen i krig bör placeras i det lokala civilförsvaret synes mig
denna böra bedömas helt efter de särskilda förhållandena i länen. Liksom
hittills bör det sålunda ankomma på länsstyrelsen att utse civilförsvarscheferna.
10. Principerna för materielanskaffning och förrådshållning
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Utredningen framhåller i sitt slutbetänkande, att någon anskaffningsplan
för civilförsvarets samlade materielbehov f. n. icke finns och att avsaknaden
av sådan plan medfört, att kostnaderna för civilförsvarets materielbehov icke
kunnat överblickas av statsmakterna. Detta har i sin tur haft till följd att i
och för sig berättigade önskemål om medel till materiel icke alltid blivit tillgodosedda.
Vidare har förhållandet försvårat en rationell och ekonomisk
uppbyggnad av förrådsorganisationen.
Avgörande för frågan i vilken utsträckning civilförsvarets materielbehov
skall tillgodoses genom upphandling i fredstid har utredningen
ansett böra vara hänsynen till kravet på god och snabb mobiliseringsbered
-
207
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
skap. Utredningen har sålunda utgått från att materiel till den skadeavhjälpande
organisationen skall anskaffas i fred. En förutsättning för att
denna organisation snabbt skall kunna träda i funktion är nämligen att
materielen finns att tillgå beredskapsförpackad i civilförsvarets förråd.
Undantag göres dock för motorfordon, som med erforderlig snabbhet kan
tagas i anspråk med förfoganderätt.
För att behovet av materielupphandling och förrådshållning skall minska
förordar utredningen att anskaffning av personlig utrustning till personalen
begränsas till att avse endast sådan vid beredskap erforderlig materiel, som
de civilförsvar spliktiga icke kan antagas själva inneha i fred. De civilförsvar
spliktiga bör nämligen under tjänstgöring i civilförsvaret i största
utsträckning använda egna kläder. Skälig slitageersättning bör därvid
kunna utgå. Utredningen har dock räknat med att viss personal skall utrustas
med särskild beklädnad. Bevakningskårerna skulle sålunda, i likhet
med vad som hittills avsetts, förses med militär fältuniform. Undsättningskårernas
samt brand- och räddningskårernas personal ävensom viss personal
i ledningskårerna skulle tilldelas s. k. larmställ, dvs. beklädnad av
det slag som användes av fredsbrandkårernas personal. Därjämte skulle
övrig personal i betydande omfattning förses med överdragskläder.
Vid anskaffningen av civilförsvarets materiel bör enligt utredningen sådan
avvägning ske, att en viss jämnhet i beredskapen inom och mellan de
olika kårerna ernås.
För att få underlag för bedömandet av det totala behovet av materiel,
som bör anskaffas i fred, och kostnaderna för denna anskaffning har utredningen
låtit kårvis sammanställa dessa behov. Däri ingår även för länen
beräknat behov av reservmateriel om 10 %. Utöver sålunda beräknat materielbehov
räknar utredningen med en på längre sikt erforderlig omsättning
av materielen. Den genomsnittliga tiden för civilförsvarsmaterielens hållbarhet
beräknas till 20 år och behovet av omsättningsmateriel till ca 5 %
av den totala materielmängden. Utredningen räknar inte med något väsentligt
omsättningsbehov beträffande nyanskaffad materiel förrän efter uppbyggnadsperiodens
slut (tio år). Visst behov av omsättning anses däremot
föreligga beträffande den redan befintliga materielen.
Utredningen behandlar särskilt frågan om anskaffning av gasmasker
för civilbefolkningen (folkgasmasker). I fråga om gasmaskens skyddsvärde
vid gasanfall under nu bedömbara förhållanden har skyddsvärdet
vitsordats av expertisen på området. Civilbefolkningen måste enligt utredningens
uppfattning alltjämt i rimlig omfattning utrustas med gasmasker.
I fråga om den fortsatta anskaffningen anser utredningen dock, att t. v. en
viss återhållsamhet bör iakttagas. Utredningen beräknar medel för nyanskaffning
av 1 000 000 gasmasker för civilbefolkningen. Tillsammans med
redan befintligt antal skulle gasmasker för civilbefolkningen härigenom
komma alt finnas till ett antal av mer än It 000 000. Härjämte räknar utred
-
208
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
ningen, utan att närmare ange behovet, med att utrustning till civilbefolkningen
kan behöva anskaffas såsom ett led i skyddet mot verkningarna av
radioaktiv strålning.
Vad beträffar civilför svars in aterielens förvaring och
vård erinrar utredningen om att skyldighet f. n. föreligger för kommun
att förvara och underhålla sådan för det allmänna civilförsvarets ordningsoch
bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst anskaffad materiel,
som icke utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas personal. Utredningen
finner den nuvarande ordningen icke vara i alla delar tillfredsställande
och anser, att civilförsvarets materielberedskap bäst tillgodoses, om
staten ansvarar för förrådshållningen av all civilförsvarsmateriel. Därest
nuvarande bestämmelser bibehålies skulle kommunerna med hänsyn till
det ökade behovet av civilförsvarsmateriel i många fall bli nödsakade att
anskaffa särskilda förrådsutrymmen för att kunna fullgöra sin skyldighet.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att den nuvarande skyldigheten
för kommunerna att förvara civilförsvarsmateriel utgår.
Förrådshållningen av civilförsvarets materiel bör enligt utredningen ske
på så sätt, att en förrådsenhet upprättas för varje civilförsvarsområde.
Materielen bör i förrådslokalerna uppläggas särskilt för varje inställelseplats
och förpackas så att den vid beredskap snabbt kan föras till utrustningsplatserna.
Utredningen anser, att förrådsorganisationen av ekonomiska skäl i möjligaste
mån bör baseras på förhyrda förråd. Genom studier av förrådsorganisationen
har utredningen emellertid funnit, att visst förrådsbehov
oundgängligen måste tillgodoses genom nybyggnad. Skälet härtill är i
huvudsak den knappa tillgången på godtagbara lokaler för förhyrning.
Enligt sina direktiv har utredningen också prövat lämpligheten av att
viss materiel förvaras av den civilförsvarspliktige. Sålunda har statens
organisationsnämnd i samråd med utredningen och civilförsvarsstyrelsen
under ett år anordnat s. k. utrustningsövningar berörande tillhopa 2 150
personer i Stockholms, Malmö, Uddevalla, örnsköldsviks och Nederkalix
civilförsvarsområden. Den utlämnade materielen har i regel vårdats utan
anmärkning under försökstiden. Utredningen har emellertid funnit, att
utlämning i fred av personlig utrustning till de civilförsvarspliktiga icke
medför någon väsentlig fördel vid intagandet av beredskap. Mobiliseringstiden
blir främst beroende av hur snabbt den övriga utrustningen åt enheterna
kan utlämnas, varför det framför allt gäller att finna en lämplig form
för denna utlämning. Utredningen har med hänsyn härtill och då det från
kostnads- och vårdsynpunkt befunnits fördelaktigast att förvara materielen
i förråd ej velat föreslå, att civilförsvarsmateriel i fred utlämnas till
civilförsvarspliktiga. Beredskapssynpunkten blir enligt utredningen tillgodosedd,
om utrustningen i fråga förpackas i en för varje man avsedd
kartong, som förvaras i omedelbar närhet av inställelseplatserna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
209
Remissyttrandena
Betydelsen av att få till stånd en anskaffningsplan avseende
civilförsvarets samlade materielbehov understrykes särskilt av civilförsvarsstyrelsen,
försvarets forskningsanstalt samt länsstyrelserna i Kristianstads
och Västerbottens län.
Utredningens uppfattning om vilka materielbehov som bör
tillgodoses genom anskaffning i fred röner i allmänhet
icke någon erinran.
Överbefälhavaren framhåller betydelsen av att civilförsvaret får en sådan
materielberedskap att det snabbt kan träda i funktion.
överståthållarämbetet understryker kraftigt utredningens påpekande att
nyanskaffning av materiel bör ske på sådant sätt att ett visst antal enheter
inom samtliga kårer alltid är funktionsdugliga.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap förklarar, att fredsupphandlingen
mera bör inriktas på varor, som är speciella för civilförsvarets
verksamhet, än på varor av allmänbrukskaraktär, vilka åtminstone i viss
utsträckning kan förväntas finnas tillgängliga i handeln eller hos civilförsvarets
personal. På liknande sätt uttalar sig försvarets forskningsanstalt.
Civilförsvarsstyrelsen berör särskilt frågan om civilförsvarspersonalens
beklädnadsutrustning och framhåller, att personalen enligt utredningens
förslag skulle bli synnerligen oenhetligt utrustad. Styrelsen erinrar om att
utredningens materielbehov upptar fyra olika typer av ytterbeklädnad,
nämligen uniform m/39 (för bevakningskårernas personal), larmställ, överdragskläder
och skyddsöverdrag, samt anför.
Inte minst ur utlämningssynpunkt vid mobilisering vore en sådan differentiering
till stort förfång och därför ägnad att försvaga beredskapen.
Även det fredsmässiga förrådsarbetet med uppläggning och fördelning av
materielen för olika enheter och utrustningsplatser skulle bliva onödigt
komplicerat. Dessutom bör väl civilförsvaret såsom en gren av totalförsvaret
uppträda med en uniformering, som är åtminstone något så när
likformig.
Enligt styrelsens mening bör varje man inom civilförsvaret utrustas med
eu tjock och varm beklädnad. Det av brandkårerna allmänt begagnade
»larmstället», dvs. en slitstark och oöm blå kommisskostym, synes vara ett
ändamålsenligt plagg. I förläggningarna och särskilt efter tjänstgöring på
skadeplatser bör personalen vidare ha möjlighet att utbyta larmstället mot
en tunnare och lättare beklädnad och därför ha tillgång till prisbilliga
överdragskläder av bomull eller liknande (= den militära »grötmunderingen»).
Hela personalen bör dessutom utrustas med en omgång skärmmössor,
arbetsskodon, skjortor, kalsonger och strumpor.---Av ifråga
varande
persedlar är larmställ och överdragskläder det viktigaste; i fråga
om underkläder och skodon kan möjligen tänkas det av utredningen föreslagna
systemet att personalen mot skälig slitageersättning begagnar egna
persedlar.
14 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114
210
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
Civilförsvarsstyrelsen anser det vidare från beredskapssynpunkt erforderligt
att man redan i fred anskaffar viss förplägnads- och förläggningsmateriel
för civilförsvarspersonalen.
Även överståthållarämbetet är av den meningen, att civilförsvarspersonalen
vid krigsorganisering bör erhålla uniform samt underkläder, skor
och annan personlig utrustning.
Beträffande allmänhetens utrustning med gasmasker
ifrågasätter försvarets forskningsanstalt om icke, bl. a. av psykologiska
skäl, civilbefolkningen i dess helhet, eller i varje fall befolkningen i tätorterna
och dessas närhet, borde förses med gasmasker vid beredskap. En
liknande synpunkt anföres av överbefälhavaren.
De av utredningen föreslagna principerna för materielens uppläggning
och förvaring i förråd röner i stort sett icke någon
erinran.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att den förrådsorganisation som utredningen
föreslår i stort överensstämmer med den organisation som civilförsvaret
f. n. har. I frågan huruvida materielen bör förvaras i förråd eller
utlämnas till de enskilda civilförsvarspliktiga anser civilförsvarsstyrelsen,
att det bör ankomma på den myndighet, som har att svara för beredskapen
att bedöma i vilken mån det kan vara erforderligt att materiel utlämnas.
Överståthållarämbetet uttalar sig i samma riktning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län finner de erfarenheter, som länsstyrelsen
tidigare gjort beträffande utlämning av personlig utrustning till bevakningspolispersonal,
tala mot ett dylikt förfaringssätt. Den numera inom
länet tillämpade förvaringen av sistnämnda utrustning i ortsvis upplagda
kartongförpackningar synes länsstyrelsen mycket ändamålsenlig. Liknande
uppfattning har länsstyrelserna i Kalmar och Västerbottens län.
Till utredningens förslag att den nuvarande skyldigheten för
kommunerna att förvara och underhålla viss civilförsvars
materiel skall upphöra ansluter sig överbefälhavaren,
statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Östergötlands och Västerbottens län.
Överbefälhavaren understryker vikten av att uppläggning av civilförsvarsmateriel
undvikes inom utrymningsorter. Ett överförande av ansvaret
för förrådshållningen till staten synes överbefälhavaren borga för att denna
synpunkt blir bättre beaktad än f. n.
Statens organisationsnämnd framhåller i denna fråga, att den av civilförsvaret
anskaffade brandmaterielen endast avser den för krigsfall erforderliga.
Möjlighet att i någon omfattning av betydelse använda och omsätta
denna materiel i fred i brandväsendet torde icke föreligga. Då staten svarar
för förrådshållningen av annan civilförsvarsmateriel och under förutsättning
att materielen kan långtidsförvaras utan omsättning, synes det nämn
-
211
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
den vara konsekvent, att kommunerna icke vidare betungas med utgifter
för underhåll och förvaring av materielen ifråga.
Överståthållarämbetet gör det förbehållet till sitt ställningstagande till
ifrågavarande spörsmål, att ämbetet ifrågasätter om det icke bör ankomma
på kommun att utan kostnad för statsverket tillhandahålla teknisk sakkunskap
för vård av framför allt brandmateriel.
Förslaget att befria kommunerna från ansvaret för förrådshållningen
avstyrkes av civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, länsstyrelsen i
Jönköpings län, Sveriges civilförsvarsförbund och svenska brandskyddsföreningen.
Civilförsvarsstyrelsen säger sig dock vara medveten om att kommunerna
för att fullgöra ifrågavarande plikt stundom kan ställas inför betydande
svårigheter och kommer att orsakas icke oväsentliga kostnader. Starka
skäl talar därför enligt styrelsen för att gottgörelse skall utgå till kommunerna.
En viktig synpunkt vid bedömandet av frågan anses vara önskvärdheten
av att förråden sprides med hänsyn till beredskapen och placeras i
så nära anslutning som möjligt till respektive utrustningsorter. Nuvarande
bestämmelser anses i detta hänseende vara de lämpligaste.
Departementschefen
Avsaknaden av en plan för civilförsvarets materielanskaffning har utan
tvekan utgjort en allvarlig svaghet i uppbyggnadsarbetet. Det har sålunda
inte varit möjligt att få en överblick över anslagsbehoven och inte heller
har civilförsvarsmyndigheternas planeringsverksamhet kunnat bedrivas
fullt ändamålsenligt. I samband med att civilförsvarets omfattning och
organisation prövas bör därför en anskaffningsplan för materielen upprättas.
Utredningen har som en allmän princip utgått från att anskaffning i
fredstid bör ske av sådan materiel som eljest icke finns att tillgå med tillräcklig
grad av snabbhet vid ett mobiliseringstillfälle. Övrig materiel anses
vid behov kunna tagas i anspråk med förfoganderätt. Med hänsyn till betydelsen
av att snabbt kunna krigsorganisera civilförsvaret måste principen
anses riktig och jag förordar att den lägges till grund för materielanskaffningen.
Därvid förutsätter jag, att för anskaffning endast kommer
i fråga sådana materielslag, som oundgängligen erfordras för att god beredskap
skall vinnas, och att en noggrann prövning sker från fall till fall av
möjligheten alt tillföra organisationen den erforderliga materielen först i
elt beredskapsläge. Jag vill understryka utredningens påpekande, att nyanskaffning
av materiel bör ske på sådant sätt, att ett visst antal enheter inom
samtliga kårer alltid är funktionsdugliga.
Eu särskild fråga i detta sammanhang är i vilken utsträckning personlig
212
Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959
beklädnadsutrustning skall anskaffas till civilförsvarspersonalen och i vilken
oinfattning lämpliga sådana persedlar kan tillhandahållas av de civilförsvarspliktiga
själva. Att viss del av personalen bör förses med tjänstedräkt
synes klart. Så är redan nu avsett beträffande civilförsvarspolisen.
Några remissinstanser har hävdat att all civilförsvarspersonal borde kunna
utrustas enhetligt med tjänstedräkt. Jag är f. n. inte beredd att ansluta mig
till denna uppfattning och vill inte nu förorda en längre gående anskaffningsplan
i denna del än vad utredningen föreslagit. Slutligt ställningstagande
till omfattningen av ifrågavarande anskaffning torde få ske i samband
med prövningen av de årliga anslagsbehoven till verksamheten.
Vad utredningen anfört beträffande anskaffning av gasmasker kan jag
biträda. Som jag tidigare anfört är det också angeläget att erforderliga instrument
anskaffas för indikering av radioaktivitet.
I fråga om materielens förvaring och vård synes mig tillräckliga skäl
inte föreligga att göra ändring i de principer som nu gäller för ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun. Den nuvarande ordningen medför obestridliga
fördelar, framför allt därigenom att sakkunnig tillsyn erhålles
över sådana materielslag, som användes i den kommunala verksamheten.
Beträffande frågan i vad mån materiel skall kunna utlämnas till de enskilda
civilförsvarspliktiga anser jag i likhet med civilförsvarsstyrelsen det
böra ankomma på den myndighet som har att svara för beredskapen att
efter anvisningar av central myndighet göra bedömningen.
11. Frivillig civilförsvarsverksamhet
Civilförsvarsutredningens förslag
Utredningen
Utredningen behandlar frågan om den frivilliga civilförsvarsverksamheten
närmast för att söka ange för vilka uppgifter statsbidrag kan behöva
utgå till de frivilliga organisationerna.
Den frivilliga civilförsvarsverksamheten bör enligt utredningen få bredast
möjliga förankring hos de frivilliga försvarsorganisationerna. Det synes
utredningen nämligen angeläget, att frivilligorganisationernas idealitet
och speciella förmåga att uppväcka och vidmakthålla intresse för försvarsverksamhet
tillvaratages även beträffande civilförsvaret. Härtill kommer,
att dessa organisationer i sin verksamhet kan beträda vägar, som icke alltid
torde vara framkomliga för myndigheterna. Särskilt i tider av, i vart fall
skenbar, världspolitisk avspänning är en målmedveten frivillig försvarsverksamhet
av stor betydelse.
Syftet med den frivilliga verksamheten på civilförsvarets område bör
enligt utredningen vara att komplettera de civilförsvarsåtgärder, som myndigheterna
vidtager. Det bör därför dragas en klar gräns mellan myndigheternas
och de frivilliga organisationernas arbetsuppgifter, så att stats
-
213
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959
bidrag, som utgår till stöd för den frivilliga verksamheten, icke avser åtgärder
som skall genomföras med utnyttjande av civilförsvarsplikt eller eljest
åligger myndigheterna att genomföra. Utredningen anser, att även med en
sådan begränsning av frivilliguppgifterna är dessa så omfattande och arbetskrävande,
att medverkan behövs av varje härför lämpad frivillig organisation.
Den allmänna upplysningsverksamheten beträffande civilförsvaret anser
utredningen i första hand och till sin väsentligaste del böra ankomma på
civilförsvarsmyndigheterna (civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna och
civilförsvarscheferna), men utredningen framhåller, att det är till stort
gagn om den statliga upplysningsverksamheten kompletteras av de frivilliga
organisationerna. Utredningen har emellertid funnit sig icke böra
föreslå särskilda statsbidrag för detta ändamål av det skälet, att en utvidgning
av statsbidragsgivningen beträffande den frivilliga upplysningsverksamheten
enligt utredningens mening ej bör ske innan man undersökt möjligheten
av en samordning av all bidragsgivning till dylik upplysning beträffande
totalförsvaret.
Beträffande den frivilliga utbildningsverksamheten erinrar utredningen
om sitt av utbildningsutredningen biträdda förslag att all obligatorisk utbildning
av inskriven civilförsvarspersonal ■— med visst undantag för
verkskyddspersonal — skall handhavas av civilförsvarsmyndigheterna samt
att så även skall vara fallet med den kompletterande frivilliga utbildning,
som anses böra anordnas för dylik personal. Endast sådan av frivilligorganisationerna
bedriven utbildning som avser allmänheten samt inskriven
men ej i fred obligatoriskt utbildad civilförsvarspersonal bör enligt
utredningens mening stödjas med statsbidrag.
Frivilligverksamhetens viktigaste utbildningsuppgift blir enligt utredningen
utbildning i självskydd. Utredningen nämner som exempel
på självskyddsåtgärder eldsläckning, hastigt ingripande för att rädda
människor ur antända eller nedrasade byggnader och för att lämna dem
första hjälp, omhändertagande av lättare skadade som ej behöver sjukhusvård,
skyddsåtgärder mot stridsgaser, radioaktiv strålning och biologisk
krigföring, hjälp åt utrymmande befolkning, biträde åt civilförsvarets räddningsenheter
med transporter av skadade från skadeområden till uppsamlingsplatser
in. in.
Utredningen har i likhet med utbildningsutredningen förutsatt, att vägledning
i självskydd skall ges av civilförsvarsmyndigheterna genom broschyrer
och dylikt. Denna vägledning anser utredningen dock böra kompletteras
och fördjupas genom muntlig information och genom korta instruktiva
utbildningskurser. Speciellt gäller detta i de fall då den teoretiska
kunskapen bör kombineras med praktisk färdighet. Vad här sagts anses
gälla exempelvis släckning av bränder, olycksfallsvård och åtgärder till
skydd mot stridsgaser.
214 Kurtgl. Maj.ts proposition nr i 14 år 1959
De för utbildningsuppgifter av angiven art bäst lämpade frivilliga organisationerna
är enligt utredningens uppfattning Sveriges civil försvarsförbund
och svenska röda korset. En fördelning av arbetsuppgifterna mellan
de båda organisationerna anser utredningen lämpligen böra ske så att vederbörande
organisations speciella resurser tillvaratages och rationellt utnyttjas.
Sålunda synes det utredningen naturligt att svenska röda korset bedriver
den frivilliga självskyddsutbildningen i olycksfallsvård och hemsjukvård,
medan den frivilliga självskyddsutbildningen i övrigt bör handhavas av
Sveriges civilförsvarsförbund och dess underorganisationer.
Statsbidrag till kostnaderna för frivillig utbildning i självskydd bör
enligt utredningen utgå enligt ett för elev och undervisningstimme fixerat
belopp. Beloppet bör bestämmas med hänsyn till såväl direkta kurskostnader
som på kurserna belöpande förvaltningskostnader. I beloppet bör även
inräknas kostnader för den informationsverksamhet, som syftar till att stimulera
deltagandet i frivillig civilförsvarsutbildning. Det synes utredningen
riktigast att statsbidragsgivningen göres direkt beroende av antalet utbildade
personer och att fasta årliga statsbidragsbelopp icke såsom hittills utbetalas
till den frivilliga utbildningsverksamheten.
Utöver för nu nämnda utbildningsändamål föreslår utredningen att medel
anvisas på civilförsvarets stat till den av Sveriges lottakårer bedrivna frivilliga
utbildningen i förplägnadstjänst, enär det kan förutses,
att tillfällig kvalificerad förstärkningspersonal för förplägnad, som
ankommer på civilförsvaret, kan behövas i vissa situationer. Behovet av frivillig
utbildning av personer för ifrågavarande uppgift har utredningen angivit
till ca 400 personer årligen.
Vidare finner utredningen medel erforderliga för att stödja frivillig
utbildning av lastbilsförare till civilförsvaret. Denna utbildning
bör lämpligen ske genom Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. Den
årliga maximala utbildningskapaciteten för civilförsvarsändamål beräknas
till 150 lastbilsförare.
Vid sidan av statsbidragen till själva utbildningen bör enligt utredningen
medel liksom hittills, ehuru i mer begränsad omfattning, anvisas till stöd
åt Sveriges civilförsvarsförbunds och därtill anknutna länsförbunds administrationskostnader.
Utredningen behandlar slutligen frågan om frivillig flygverksamhet och
dess utnyttjande inom civilförsvaret. Frivillig flygverksamhet hedrives av
Kungl. svenska aeroklubben, som förklarat sig vilja verka för upprättandet
av en till klubben ansluten frivillig flygkår, i vilken flygplan och förare
registreras för att utnyttjas i civilförsvaret. Utredningen framhåller, att
civilförsvaret visserligen bör ha tillgång till helikoptrar och flygplan för sin
verksamhet men anser, att material icke föreligger för närvarande för att
avge slutligt förslag i ämnet. Frågorna rörande organisationen av civilförsva
-
215
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
rets frivilliga flygverksamhet bör enligt utredningen göras till föremål för
ytterligare överväganden av vederbörande fackmyndigheter i samarbete med
aeroklubben.
Remissyttrandena
Betydelsen av statligt stöd åt de frivilliga försvarsorganisationernas
verksamhet på civilförsvarets område framhålles allmänt av remissinstanserna.
Överståthållarämbetet uttalar, att förefintligheten av en frivilligrörelse,
som står beredd att tillhandahålla en stomme till den rikt förgrenade upplysnings-
och utbildningsorganisation, vilken måste kunna träda i funktion
vid krigsfara, får anses utgöra ett framträdande beredskapsintresse. Betydelsen
av att hålla frivilligrörelsen vid liv under tider, då den breda allmänhetens
intresse för civilförsvaret är ringa, kan enligt ämbetet motivera att
det frivilliga civilförsvaret tilldelas uppgifter, vilka eljest lika väl skulle
kunna ombesörjas av myndigheterna eller andra frivilligorgan.
I fråga om upplysningsverksamheten anför civilförsvarsstyrelsen,
att de statliga myndigheternas möjligheter till sådan verksamhet
blir tämligen begränsade i den nya organisationen. Styrelsen vill därför
kraftigt understryka behovet av en kompletterande frivillig civilförsvarsupplysning
och finner erfarenheterna av den verksamhet, som Sveriges
civilförsvarsförbund hittills bedrivit på detta område, vara mycket goda.
Styrelsen nämner i detta sammanhang även den verksamhet som bedrives
av styrelsens kvinnoutskott och av civilförsvarets kvinnokommittéer ute i
länen.
Behovet av statligt stöd åt den frivilliga upplysningsverksamheten framhålles
i övrigt av överbefälhavaren, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar
och Västerbottens län samt Sveriges civilförsvarsförbund.
Civilförsvarsutredningens förslag att statligt stöd bör kunna utgå till
frivillig utbildningsverksamhet för vissa angivna ändamål
biträdes allmänt. Skilda meningar har dock framförts i fråga om den föreslagna
fördelningen av ett sådant stöd mellan de olika organisationerna.
I vissa hänseenden föreslås även att verksamhetens omfattning vidgas i
förhållande till vad utredningen föreslagit.
Civilförsvarsstyrelsen finner erfarenheterna av den frivilliga t i I läggsutbildning
(fortutbildning) som civilförsvarsförbundet och dess underorganisationer
hittills bedrivit vara goda och anser att sådan verksamhet bör
stödjas även i fortsättningen. Beträffande utbildningen i självskydd bör
enligt styrelsen till huvudman för denna verksamhet utses civilförsvarsförbundet.
Samverkan förutsättes dock äga rum med andra organisationer
på så sätt att dessa åtager sig alt utföra viss utbildning. Styrelsen har ingen
erinran mot utredningens förslag om utbildning av bilförare genom törsorg
216
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
av Sveriges kvinnliga bilkårer eller utbildning av förplägnadslottor genom
försorg av Sveriges lottakårer.
Till de remissinstanser som ansluter sig till tanken att utnyttja de frivilliga
organisationerna för fortbildning utanför den obligatoriska utbildningens
ram hör Sveriges civilförsvarsförbund samt länsstyrelserna i Jönköpings,
Göteborgs och Bohus och Västerbottens län.
I fråga om kursverksamheten för utbildning i självskydd tillstyrker länsstyrelserna
i Jönköpings och Kalmar län utredningens förslag att en uppdelning
av verksamheten skall ske mellan röda korset och civilförsvarsförbundet,
så att den förra organisationen har hand om sjukvårdskur serna
och den senare om kursverksamheten i övrigt. Denna linje stödjes även
av överstyrelsen för svenska röda korset, som särskilt framhåller betydelsen
av att denna organisation i statsbidragshänseende jämställes med andra på
civilförsvarets område verksamma frivilliga organisationer.
Sveriges civilförsvarsförbund är av den uppfattningen att den frivilliga
självskyddsutbildningen icke bör delas upp mellan förbundet och röda
korset, övervägande skäl synes förbundet tala för att det får i uppdrag att
handha även kurser som avser sjukvårdsutbildning. Av samma mening är
överståthållarämbetet, som bedömer det som utsiktslöst att få anslutning
till självskyddskurser om icke samtliga moment, även sjukvårdsdelarna,
ingår i kursen. Rekrytering, registrering och utbildning av självskyddsledare
är enligt ämbetet en lämplig uppgift för de lokala civilförsvarsföreningarna
med deras personkännedom.
Vad till sist gäller frågan om statligt stöd till frivillig flygverksamhet
i civilförsvaret ansluter sig ett flertal remissinstanser till tanken
att söka upprätta en till svenska aeroklubben anknuten frivillig flygkår,
som kunde utnyttjas i civilförsvarets tjänst.
Civilförsvarsstyrelsen understryker i sitt yttrande värdet av en dylik
organisation och förordar, att statsmedel ställes till aeroklubbens förfogande
för dess medverkan vid uppbyggnaden av en frivillig flygorganisation,
avsedd dels för krigstjänstgöring i civilförsvaret och dels för fredstjänstgöring
inom skogsbrandbevakningen. Betydelsen för skogsbrandbevakningens
ordnande att ha tillgång till en organiserad frivillig flygkår
understrykes kraftigt av riksbrandinspektören, som anser det möjligt att
härigenom vinna icke oväsentliga kostnadsbesparingar.
Luf tf artsstyrelsen finner det riktigt att söka tillvarataga de till aeroklubben
anslutna flygklubbarnas personella och materiella resurser för
allmännyttiga ändamål men framhåller, att aeroklubben då bör kunna förstärkas.
I fråga om organisationen av civilförsvarets flygverksamhet föreslår
styrelsen att frågor såsom arbetsuppgifter, basering, ställning inom
det totala försvaret etc. blir föremål för närmare överväganden inom och
mellan berörda myndigheter i samråd med aeroklubben.
Överbefälhavaren finner förslaget att utnyttja de civila flygklubbarnas
217
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
kapacitet i krig i princip vara lämpligt men framhåller att det måste säkerställas,
att organisationerna kan nyttiggöras på bästa sätt för totalförsvaret
i dess helhet.
öv er ståthållar ämbetet uttalar, att organisationen av de för civilförsvaret
erforderliga flyggrupperna bäst torde kunna ske på det sätt, som aeroklubben
föreslagit. Det synes ämbetet angeläget, att en flygkår bildas och
får tillräckligt ekonomiskt stöd från statsmakternas sida.
D epartementschefen
Värdet av de insatser, som de frivilliga försvarsorganisationerna gjort
för civilförsvaret, synes mig icke kunna nog framhållas. Den upplysningsoch
utbildningsverksamhet organisationerna bedrivit har varit av största
betydelse för att hos allmänheten skapa intresse för civilförsvaret och förståelse
för dess mål och medel.
Det förslag till fortsatt nydaning av civilförsvaret, som nu framlägges,
minskar på intet sätt betydelsen av frivilliga insatser, fastän självfallet
en anpassning efter de nya förhållandena bör ske. I likhet med utredningen
vill jag särskilt framhålla vikten av att de frivilliga organisationerna
medverkar till att söka höja allmänhetens förmåga till självskydd. En
annan betydelsefull uppgift har organisationerna i fråga om fortbildningen
av inskriven personal.
Med hänsyn till vad jag nu anfört, anser jag att statsmakterna även i
fortsättningen bör stödja den frivilliga verksamheten på civilförsvarets
område. Därvid bör, såsom utredningen och ett flertal remissinstanser
framhållit, eftersträvas att denna verksamhet får bredast möjliga förankring
hos de olika organisationerna. Däremot synes det mig inte lämpligt
att man från statsmakternas sida söker åstadkomma någon uppdelning av
verksamheten mellan organisationerna utan i den mån flera organisationer
kan vara ägnade att bedriva samma verksamhet bör de kunna erhålla statligt
stöd för sin verksamhet.
Som utredningen anfört bör de statliga stödåtgärderna avse även andra
utbildningsbehov än dem som sammanhänger med självskyddet och fortbildningen.
Jag anser också, att stöd liksom förut bör lämnas till den upplysningsverksamhet
rörande civilförsvaret, som utövas av de frivilliga organisationerna.
12. Kostnader och tidsplan för uppbyggnaden av den nya
organisationen
Civilförsvarsutreilningens förslag
Utredningen
Vid uppbyggnaden av civilförsvaret i föreslagen omfattning hör en relativt
kort uppbyggnadsperiod eftersträvas. Utredningen har vid sina kostnads
-
218
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
beräkningar utgått från att den av utredningen föreslagna lokala och regionala
civilförsvarsorganisationen skall uppbyggas under en tioårsperiod.
Utredningen har beräknat kostnaderna för civilförsvaret under en tioårsperiod
enligt följande.
1. Civilför svar sstyr elsen
Kostnaderna för år beräknas till för avlöningar 2 671 000 kronor, varvid
bortsetts från kostnader för förrådspersonal, och för omkostnader 479 000
kronor. Härjämte upptages under denna punkt medel till försöksverksamhet
400 000 kronor.
Det är enligt utredningen angeläget, att civilförsvarsstyrelsen ges möjlighet
att genom erforderlig försöksverksamhet söka anpassa civilförsvarsorganisationen
efter den tekniska utvecklingen.
2. Länsstyrelserna
Enligt av organisationsnämnden och utredningen gemensamt gjorda
överväganden blir de årliga kostnaderna — frånsett personal för förrådsliållning
— följande:
Avlöningar till personal vid civilförsvarssektionerna samt arvoden till
civilförsvarschefer 6 638 000 kronor;
Omkostnader för civilförsvarssektionernas verksamhet 1 700 000 kronor
(varav till sjukvård 20 000, reseersättningar 480 000, expenser 940 000 och
övriga utgifter 260 000).
3. Utbildnings- och övningsverksamhet
De årliga kostnaderna för utbildning och övning fördelar sig på följande
sätt.
A. Lokala civilförsvaret.
Kostnaderna beräknas i enlighet med utbildningsutredningens förslag
till 4 440 000 kronor, varav 425 000 kronor till utbildning i civilförsvarsområdena
och 530 000 kronor till övningsverksamhet.
Årskostnaderna för övningsverksamheten kan enligt utredningen förväntas
bli relativt små under de första åren. Först sedan grundläggande spel
och övningar bedrivits i tillräcklig omfattning är det enligt utredningen
motiverat att anordna större och kostnadskrävande övningar. Beloppet
avser en uppskattad medelkostnad för budgetår under en tioårsperiod.
B. Regionala civilförsvaret.
Kostnaderna beräknas till 1 900 000 kronor, varav 500 000 kronor till
övningsverksamhet.
4. Materielanskaffning
Civilförsvarsutredningen har beräknat anskaffningsbehoven för en uppbyggnad
av den föreslagna organisationen till i runt tal 282 miljoner kronor.
Kostnaderna fördelas enligt följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr It i år 1959
219
Ledningskårerna .............
Bevakningskårerna ...........
Beredskapsbrandkårerna
Bäddningskårerna
Sjukvårdskårerna
Utrymningskårerna
Undsättningskårerna .........
Bombröj ningsavdelningar
Fordonsutrustning ...........
Utrustning för civilbefolkningen
Omsättning av befintlig materiel
Kronor
15 471 000
...... 10 281 000
...... 49 791 000
...... 55 227 000
...... 24 212 000
...... 12 882 000
...... 76 687 000
...... 2 758 000
...... 6 815 000
...... 14 000 000
...... 13 500 000
Kronor 281 624 000
Fördelat på en tioårsperiod uppgår de årliga anskaffningskostnaderna
sålunda enligt utredningen till cirka 28 miljoner kronor.
5. Förrådskostnader
Civilförsvarsutredningen har beräknat de årliga kostnaderna för förrådsverksamheten
till 4,5 miljoner kronor. Dessa kostnader fördelas på följande
poster.
Hyreskostnader .......................
Löner och arvoden till förrådspersonal
Underhålls- och reparationskostnader in. m.
Övriga utgifter för förrådshållningen
Kronor
...... 969 000
...... 1 618 000
1 513 000
...... 400 000
Kronor 4 500 000
6. Allmänna skyddsrum m. m.
Kostnaderna för statsbidrag till allmänna skyddsrum, skolskyddsrum
samt skyddsanordningar för kommunaltekniska verk beräknas till 200 miljoner
kronor under en tioårsperiod. Kostnaderna fördelar sig enligt följande.
Befolkningsskyddsrum
Ledningscentraler
Övriga anläggningar
Kronor 200 000 000
Kronor
120 000 000
50 000 000
30 000 000
Utredningen erinrar om, att frågan om befolkningsskyddsrummens utbyggande
f. n. utredes av särskild utredningsman. I avbidan på slutligt
förslag i frågan har det synts utredningen lämpligt att vid kostnadsberäkningarna
utgå från den undersökning och det kostnadsförslag, som utredningen
framlagt i sitt delbetänkande 1955.
Kostnadsberäkningen rörande ledningscentralerna grundar sig på ett be -
220
Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1959
räknat behov av — utöver redan befintliga centraler — 65 fullträffsäkra
ledningscentraler och 100 ledningscentraler i normalskyddsruinsulförande.
Vid beräkningen av skyddsrum för förläggning av allmänna civilförsvarets
personal har utredningen utgått från den f. n. planlagda grupperingen
av resp. enheter i länen. Vid sin kostnadskalkyl beträffande de
kommunaltekniska verken har utredningen som vägledning haft den faktiska
medelstilldelningen under senare år.
7. Branddammar för civilförsvarsändamål
Kostnaderna beräknas till 45 miljoner kronor. Beräkningarna grundar
sig på enligt gjord planläggning uppskattat behov av branddammar samt
förutsett behov av vattentillgångar härutöver för räddningstjänsten.
8. Frivillig civilförsvarsverksamhet
Utredningen beräknar de årliga kostnaderna för bidrag till denna verksamhet
till 500 000 kronor.
De sammanlagda årliga kostnaderna för civilförsvaret uppgår enligt utredningen
till i runt tal 76 miljoner kronor.
Remissyttrandena
Civilförsvarsstyrelsen beräknar utbildningskostnaderna för det lokala
civilförsvaret till 6,5 miljoner kronor. Kostnaderna för skyddsrum åt aktiv
personal, skolskyddsrum och skyddsanordningar vid kommunaltekniska
verk beräknas av styrelsen till cirka 35 miljoner kronor i stället för av
utredningen föreslagna 30 miljoner kronor. Styrelsen förordar, att åtgärder
vidtages redan under fred till skydd mot strålning vid radiakbeläggning
och uppskattar kostnaderna härför till cirka 150 miljoner kronor eller
15 miljoner kronor per år. Styrelsens kostnadsberäkningar för materielanskaffning
innebär en merkostnad i förhållande till utredningens förslag
med cirka 100 miljoner kronor. Grunden härför är i huvudsak styrelsens
avvikande uppfattning beträffande organisationen och frågan om vilken
materiel som bör anskaffas i fred. Årskostnaderna för förrådshållning
uppskattas av styrelsen till i runt tal 5 miljoner kronor.
Vad angår frågan om de erforderliga medlen skall anvisas med i huvudsak
samma belopp per år framhåller styrelsen, att praktiska och beredskapsmässiga
faktorer här måste spela en betydande roll. Av praktiska
skäl torde under de första åren behovet av medel bli betydligt mindre än
under därefter följande år. Skälet är, att förberedelser för materielanskaffning
och projektering av skyddsrum kommer att kräva avsevärd tid. Ur
beredskapssynpunkt bör vidare tyngdpunkt läggas på genomförande av
sådana åtgärder, som snabbt leder till starkt ökad effektivitet. Dessa bedömanden
torde komma att leda till toppar i fråga om medelsbehov under
3:e och 4:e året efter beslut om den nya ordningens genomförande.
Överbefälhavaren biträder förslaget, att den nya organisationen skall
221
Kungl. Maj.ts proposition nr 11^ ur 1!)5!)
uppbyggas under en relativt kort period. Det måste beaktas, att övergången
till den nya organisationen sker så, att civilförsvarets beredskap icke eftersattes.
För uppbyggnaden erfordras en långsiktsplan, som i sig samordnar
planer för omorganisation, personalrekrytering, materielanskaffning och
utbildning. I denna plan bör de åtgärder, som bedömes betydelsefullast
för totalförsvaret, ges prioritet. Härvid synes de åtgärder väsentligast, som
erfordras för att civilförsvaret skall kunna genomföra planlagda utrymningar.
Riksbrandinspektören anser kostnadsramen för materiel till beredskapsbrandkårerna
böra höjas till i runt tal 87 miljoner kronor. Med hänsyn
till att kostnaderna för räddningskårerna i stället bör beräknas till ett
med 21,7 miljoner kronor minskat belopp samt att kostnader om cirka
10,2 miljoner kronor för beredskapsbrandkårerna förbisetts av utredningen
torde riksbrandinspektörens förslag i sin helhet innebära ökade kostnader
i förhållande till utredningens förslag med 6,4 miljoner kronor.
Statskontoret uttalar, att en anpassning av civilförsvaret till den vapentekniska
utvecklingen synes påkallad. A andra sidan måste vid målsättningen
för civilförsvaret beaktas landets ekonomiska förhållanden ävensom
att civilförsvaret endast utgör en del av det totala försvaret. Statskontoret
kan för sin del icke taga ställning till möjligheterna att inom
ramen för de resurser, som anses kunna disponeras för det totala försvaret,
inrymma ökade utgifter för civilförsvaret. Enligt ämbetsverkets
mening måste medelsanvisningarnas storlek under den föreslagna tioåriga
upprustningsperioden årligen prövas av statsmakterna. Härvid kan avsteg
från det uppgjorda utbyggnadsprogrammet bli erforderliga.
Sveriges civilförsvarsförbund anser, att vissa ur beredskapssynpunkt
särskilt angelägna åtgärder bör genomföras under en kortare period än
10 år. Prioritet bör därvid ges åt organiserandet av undsättningskårerna,
bombröjningsorganisationen, skyddsrumsbyggandet och civilförsvarsskolan
samt anskaffning av materiel till brand- och räddningskårerna.
Centralförbundet Folk och Försvar anser, att betydligt större ansträngningar
än de som utredningen räknat med bör göras för att skapa ett
effektivt civilförsvar inom kortast möjliga tidrymd. Kostnaderna synes enligt
utredningens beräkningar icke bli så stora, att de allena bör få vara
utslagsgivande i detta avseende. Betydelsen av ett effektivt civilförsvar för
befolkningens hjälp i händelse av krig bör sättas i första rummet. Det
kan för övrigt befaras, att den föreslagna långsamma uppbyggnaden av
civilförsvaret bidrar till att reducera betydelsen av detta försvar i det allmänna
medvetandet. En tioårsperiod måste betraktas som alltför lång
främst med hänsyn till de internationella förhållandena och den snabba
tekniska utvecklingen.
Länsstyrelsen i Uppsala lön betonar angelägenheten av, att riktlinjerna
för civilförsvarets omedelbara och framtida upprustning snarast bestäm
-
222
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
mes i sina huvuddrag genom ett principbeslut, så att organisations- och
utbildningsarbetet samt materielanskaffningen omedelbart kan återupptagas
åtminstone beträffande själva kärnan i den oundgängliga civilförsvarsorganisationen.
Önskemålet att statsmakterna snarast tar ställning till de principiella
frågorna om uppbyggnaden av civilförsvaret och ger detta en fast ekonomisk
ram och måtsättning framhålles även av flera andra länsstyrelser,
bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Kristianstads och Kopparbergs
län.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det nödvändigt, att den föreslagna
tidsplanen för civilförsvarets uppbyggnad nedbringas så långt det finansiella
läget medger detta. Åtskilliga åtgärder, särskilt på organisationssidan,
torde kunna genomföras tidigare än vad som avsetts utan att några
merkostnader behöver uppstå. I varje fall bör sådana organisationsåtgärder
kunna genomföras, som bygger på redan nu utbildad personal.
Synpunkten, att uppbyggnadstiden bör förkortas bl. a. i fråga om undsättningskårerna,
viss materielanskaffning och administrationsorganen, omfattas
av länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs,
Våsternorrlands, Jämtlands och Norrbottens län.
Departementschefen
Civilförsvarsutredningen har vid sina kostnadsberäkningar utgått från
att den föreslagna organisationen skall metodiskt uppbyggas under en tioårsperiod.
Sammanlagda kostnaderna för denna uppbyggnad har beräknats
till 760 milj. kronor, varav cirka 280 milj. kronor till materielanskaffning
och 200 milj. kronor till skyddsrum. I enlighet härmed skulle statens
kostnader för civilförsvaret komma att uppgå till 76 milj. kronor årligen
under en tioårsperiod.
Redan i direktiven för civilförsvarsutredningen framhölls angelägenheten
av att en tidsplan för civilförsvarets uppbyggnad upprättades; att
man framlade en plan för hur civilförsvarets behov skulle kunna tillgodoses
inom en rimlig kostnadsram. I remissyttrandena har också mycket
kraftigt understrukits nödvändigheten av att en sådan tidsplan upprättas.
För egen del kan jag ansluta mig till nyssnämnda synpunkter. En viss
tidsplan och en ungefärlig kostnadsram måste anses som en förutsättning
för att civilförsvaret i dess nya utformning skall nå stabilitet och verkligen
bli effektivt. Uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen kan därigenom
grundas på en målmedveten och långsiktig planering, vilket inte minst ur
ekonomiska synpunkter är av största betydelse. Vad angår kostnaderna
torde de ändringar i utredningens förslag till organisation av civilförsvaret,
som jag i det föregående förordat, icke nämnvärt påverka de kostnadsberäk
-
223
Kungl. Maj.ts proposition nr 11A år 1059
ningar, som civilförsvarsutredningen framlagt. Dessa torde därför i stort sett
kunna tjäna som riktlinjer för uppbyggnaden av vårt nya civilförsvar. Även
när det gäller uppbyggnadstidens längd synes mig utredningens förslag böra
tjäna som riktlinje, men givetvis måste här liksom på andra områden det
statsfinansiella läget bli avgörande för den takt, med vilken en utbyggnad
kan äga rum. Utbyggnaden synes av olika skäl böra ske successivt även såtillvida
att kostnadsökningarna under de närmaste budgetåren får begränsas
i förhållande till vad utredningen tänkt sig. Därefter bör emellertid frågan
om avvägningen av kostnaderna för civilförsvaret — framför allt på grund
av civilförsvarets stora betydelse i vårt totalförsvar — upptagas till prövning
i samband med att kostnadsramarna för det militära försvaret omprövas
för tiden efter budgetåret 1960/61.
I enlighet med vad jag tidigare anfört måste uppbyggnaden av civilförsvaret
börja med att de centrala organen ges resurser att påbörja allt det
organisations- och planläggningsarbete m. m., som är oundgängligen nödvändigt
för att den nya civilförsvarsorganisationen skall kunna börja genomföras.
För nästa budgetår bör därför medel anvisas för påbörjandet
av den förstärkning och omorganisation av civilförsvarsstyrelsen som blir
erforderlig. Härutöver torde endast en förhållandevis obetydlig ökning av
kostnaderna erfordras, sammanlagt omkring 2,3 milj. kronor. Uppbyggnaden
i övrigt av civilförsvaret torde böra påbörjas först fr. o. m. budgetåret
1960/61.
13. Anslag å driftbudgeten för budgetåret 1959/60
Samtliga anslag rörande civilförsvaret har i årets statsverksproposition
(bil. 13, punkterna 171—186) upptagits med allenast preliminärt beräknade
belopp, tillhopa 29 870 100 kronor. Anledningen härtill var, att beredningen
inom departementet av reformförslagen rörande civilförsvaret ännu
icke avslutats vid tidpunkten för statsverkspropositionens avlämnande.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa anslagsfrågor till närmare behandling,
varvid jag emellertid avser att göra vederbörlig hemställan under de
olika punkterna i ett sista avsnitt.
I skrivelse den 5 september 1958 har civilförsvarsstyrelsen framlagt anslagsäskanden
rörande civilförsvaret för budgetåret 1959/60. I förslaget
framhålles, att medelsbehovet för civilförsvaret under nästa budgetår icke
kan beräknas i sin helhet. I betydande omfattning kan emellertid enligt styrelsen
en redovisning ske. Styrelsens förslag till medelsanvisning bygger på
det av styrelsen den 4 juli 1958 avgivna utlåtandet över civilförsvarsutredningens
huvudbetänkande. Beträffande utbildningen framhåller styrelsen,
alt betydande skiljaktigheter föreligger mellan utredningsmannen och sty
-
224
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959
relsen såväl rörande utbildningens omfattning som kostnaderna för densamma.
Då dessa frågor bör bli föremål för ytterligare överväganden, finner
styrelsen det opraktiskt att äska medel för utbildningen. Samma förhållande
gör sig i viss mån gällande i fråga om materielanskaffningen. På
skyddsrumssidan råder oklarhet beträffande behovet av s. k. befolkningsskyddsrum.
Med hänsyn till bl. a. pågående utredning härom anser styrelsen,
att medel för nya sådana skyddsrum icke bör äskas för nästa budgetår.
I fråga om andra skyddsrum finns emellertid enligt styrelsen ett gott underlag
för medelsäskanden. Beträffande de frivilliga organisationerna framhåller
styrelsen att, enär det förslag rörande frivilligverksamhetens omfattning,
som skall avges av civilförsvarsutredningen, väntas kunna föreläggas
1959 års riksdag, det synes ändamålslöst att i anslagsäskandena framlägga
förslag till medelsanvisning härför.
Såsom jag tidigare framhållit anser jag det angeläget, att civilförsvarsstyrelsen
snarast erhåller en stark och effektiv organisation. Jag har därför
föreslagit, att tidpunkten för den nya centrala organisationens genomförande
bestämmes till den 1 juli 1959. Jag anser det vidare angeläget, att
medel beräknas för att möjliggöra en ökad aktivitet på försöks- och forskningsverksamhetens
område. Då uppbyggnaden av civilförsvaret i övrigt
enligt de nya riktlinjerna — personell och materiell upprustning, utbildning,
skyddsrumsbyggande m. in. — icke torde kunna påbörjas samtidigt
med civilförsvarsstyrelsens omorganisation, bör medelsbehoven för dessa
ändamål för budgetåret 1959/60 bedömas från samma utgångspunkter som
för innevarande budgetår.
1. Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 171) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Civilförsvarsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag av
2 900 000 kronor.
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget uppföres med 3 437 000
(+ 1 305 000) kronor. Av ifrågavarande belopp avser i runt tal 2 959 600
kronor kostnader för avlöningar åt styrelsens personal, 1 800 kronor arvode
till generaldirektörens ställföreträdare, 9 000 kronor arvoden till sex ledamöter
i styrelsen, 3 000 kronor arvoden till två militärassistenter, 350 000
kronor ersättning till särskilt tillkallade sakkunniga, 5 600 kronor arvoden
Anslag Nettoutgift
1957/58
1958/59 (statsliggaren s. 1153)
1959/60 (förslag) ........... I 2
1 730 500 1 816 193
2 132 000
2 858 000
Yrkande
225
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
till ledamöter m. fl. i krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar samt i
runt tal 108 000 kronor avlöningar åt de befattningshavare för fredsbrandförsvaret,
som skall redovisas under styrelsens avlöningsanslag.
Motiv
Härutinnan hänvisas till vad styrelsen anfört i sitt förutnämnda remissutlåtande
över organisationsnämndens förslag till ny organisation.
Departementschefen
Med utgångspunkt från vad jag i det föregående föreslagit beräknar jag
medelsbehovet till avlöningar på följande sätt.
Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän bör upptagas till
600 000 kronor.
Från anslagsposten till arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, torde böra
utgå arvode till generaldirektörens ställföreträdare med 1 800 kronor, arvoden
till fyra lekmannarepresentanter med tillhopa 6 000 kronor, arvode till
en militärassistent med 1 500 kronor samt arvode motsvarande lön enligt
24 löneklassen till en tjänsteman för handläggning av ärenden huvudsakligen
avseende det förebyggande brandförsvaret. Jag förutsätter liksom
hittills att å befattningen förordnas ett högre brandbefäl och att en tjänst
som byråassistent i lönegrad Ae 19 hålles vakant under den tid dylik sakkunnig
finnes förordnad. Anslagsposten bör upptagas till avrundat 37 000
kronor.
För de pensionsavgifter nämnda brandbefäl kan ha att erlägga under
tjänstledighet från ordinarie befattning beräknar jag ett belopp av 5 000
kronor. Denna ersättning föreslår jag såsom hittills skola utgå från en
särskild anslagspost benämnd vissa pensionskostnader. Då ersättningen
kan bli av växlande storlek, bör denna anslagspost uppföras förslagsvis.
Vad beträffar anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
beräknar jag för avlöningar till extra ordinarie personal m. m.
1 710 000 kronor. För arvoden åt särskilda sakkunniga torde böra avses
125 000 kronor, vilket belopp icke torde få disponeras utan särskilt medgivande
av Kungl. Maj :t, samt för arvoden åt ledamöter, suppleanter och
sekreterare i krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar 6 000 kronor. Anslagsposten
torde alltså böra beräknas till (1 710 000 + 125 000 + 6 000)
1 841 000 kronor.
Anslagsposten till rörligt tillägg beräknar jag till 360 000 kronor.
För kompensation för höjda folkpensionsavgifter beräknar jag 15 000
kronor.
Det för budgetåret 1959/60 erforderliga avlöningsanslaget uppskattar jag
alltså till (600 000 + 37 000 + 5 000 + 1 841 000 + 360 000 + 15000) 2858000
kronor.
15—Ilihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11b
226
Kungi. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
2. Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader
Anslag Nettoutgilt
1957/58 405 000 350 566
1958/59 (statsliggaren s. 1155) 405 000
1959/60 (förslag) .................. 715 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 172) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Civilförsvarsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag
av 715 000 kronor.
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med 157 300 kronor.
Utgifter |
Anslag |
Förslag |
ökning |
|
1957/58 |
1958/59 |
|||
1. Sjukvård................. |
6 000 |
7 300 |
1 300 |
|
2. Reseersättningar............ |
... 94 995 |
91 000 |
135 000 |
44 000 |
3. Övriga expenser för eget behov . |
... 125 978 |
130 000 |
242 000 |
112 000 |
Motiv |
1. Rätt till fri sjukvård har hittills tillkommit 113 befattningshavare.
1 den nya organisationen får minst 148 befattningshavare denna rättighet.
Anslagsposten bör därför uppräknas med cirka 23 procent.
2. Reseersättningsposten betjänar f. n. 105 befattningshavare. Under
nästa budgetår beräknas antalet till 162.
3. Medelsbehovet för den nuvarande organisationen under budgetåret
1959/60 uppgår till 157 000 kronor, vilket innebär en uppräkning med 27 000
kronor. För personalökningen krävs ytterligare 2 000 kronor per varje ny
befattningshavare. Med 40 nya befattningshavare blir det ökade medelsbehovet
80 000 kronor. Kostnaderna för informationsavdelningens verksamhet
beräknas till lägst 5 000 kronor. Totalt uppgår ökningen alltså till
(27 000 + 80 000 + 5 000) 112 000 kronor.
Departementschefen
Anslagsposten till sjukvård föreslår jag uppräknad med 1 000 kronor
till 7 000 kronor.
Till reseersättningar upptager jag ett med 30 000 kronor förhöjt belopp.
Delposten till övriga expenser anser jag böra upptagas med 209 000
(+ 79 000) kronor.
Jag förordar vidare, att anslagsposten till publikationstryck uppräknas
med 200 000 kronor för att möjliggöra för styrelsen att bland allmänheten
sprida en informationsskrift.
Anslaget bör alltså bestämmas till (405 000 + 1 000 + 30 000 + 79 000 +
200 000) 715 000 kronor.
227
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
3. Civilförsvarsområdenas administration: Avlöningar
Anslag Nettoutgift
1957/58 4 995 500 5 121 950
1958/59 (statsliggaren s. 1156) .... 5 720 000
1959/60 (förslag) ................ 5 770 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 173) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar för budgetåret 1959/60 beräkna ett
förslagsanslag av 5 770 000 kronor.
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med 17 500 kronor.
Motiv
Styrelsen utgår från, att den nuvarande organisationen i civilförsvarsområdena
bibehålies i huvudsak oförändrad. Löneklassuppflyttningar och
andra automatiska förändringar medför emellertid ett ökat medelsbehov
med 17 500 kronor.
Departementschefen
Såsom jag tidigare anfört bör nuvarande organisation i civilförsvarsområdena
i huvudsak bibehållas oförändrade under nästa budgetår. Vissa
automatiska utgiftsstegringar för löneklassuppflyttningar, kompensation för
höjda folkpensionsavgifter m. m. medför ett ökat medelsbehov med i runt
tal 50 000 kronor. På grund härav bör anslaget uppräknas med motsvarande
belopp. Anslaget bör alltså uppföras med (5 720 000 + 50 000) 5 770 000 kronor.
Anslaget bör fördelas på olika poster i enlighet med avlöningsstaten i
min i det följande gjorda hemställan. 4
4. Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader
Anslag Nettoutgift
1957/58 849 000 862 614
1958/59 (statsliggaren s. 1161) 867 000
1959/60 (förslag) ................ 1 420 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 174) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Civilförsvars
områdenas
administration: Omkostnader för budgetåret 1959/60 beräkna
ett förslagsanslag av 1 420 000 kronor.
228
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
Yrkande
Civilförsvarsstijrelsen hemställer, att anslaget höjes med 605 000 kronor.
Utgifter Anslag Förslag Ökning
1957/58 1958/59
1. Reseersättningar.................... 153 589 175 000 300 000 125 000
2. Expenser .......................... 317 607 357 000 837 000 480 000
Motiv
1) Oaktat den nya organisationen ej kan väntas bli genomförd under
nästa budgetår, kommer troligen en gradvis förskjutning av arbetsuppgifter
från de lokala instanserna till länsstyrelserna att ske och en härav
betingad gradvis omplacering av personal. Detta kommer att kräva ökade
resor. Anslagsposten bör därför väsentligt uppräknas.
2) För att underlätta övergången till den nya organisationen kommer
nyanskaffning av inventarier att bli nödvändig. Bland de inventarier, som
främst behöver anskaffas, är de av organisationsnämnden föreslagna registreringsmaskinerna
jämte registerplåtar, vilka skall finnas på varje länsstyrelse.
Kostnaderna härför beräknas till 480 000 kronor.
Övriga anslagsposter bör i avvaktan på den nya organisationens genomförande
upptagas med oförändrade belopp.
Departementschefen
För reseersättningar beräknar jag för nästa budgetår 248 000 (+ 73 000)
kronor.
Anslagsposten till expenser föreslår jag i enlighet med styrelsens förslag
uppräknad med 480 000 kronor.
Anslaget bör alltså bestämmas till (867 000 + 73 000 + 480 000) 1 420 000
kronor.
5. Utbildnings- och övningsverksamhet
Anslag Nettoutgift
1957/58 6 000 000 5 333 788
1958/59 (statsliggaren s. 1162) . ... 5 904 000
1959/60 (förslag) ................ 5 760 000 I
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 175) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Utbildningsoch
övningsverksamhet för budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag
av 5 760 000 kronor.
Departementschefen
Såsom jag tidigare framhållit bör utbildnings- och övningsverksamheten
under nästa budgetår bibehållas vid sin nuvarande utformning och om
-
229
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
fatlning. Medelsbehovet under anslaget minskar emellertid dels emedan
organisationen med biträdande länsinstruktörer numera helt avvecklats
dels ock till följd av att kostnaderna för utbildning och övning i viss sambandstjänst
fr. o. in. nästa budgetår torde få bestridas från annat anslag.
Med anledning härav föreslår jag, att anslaget nedräknas med 144 000
kronor.
I enlighet med det anförda skulle anslaget för nästa budgetår uppföras
med (5 904 000 — 144 000) 5 760 000 kronor.
6. Inspelning av instruktionsfilm
Anslag Nettoutgift
1957/58 .............................. 40 000 37 960
1958/59 (statsliggaren s. 1165) ........ 40 000
1959/60 (förslag) .................... 40 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 176) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Inspelning av
instruktionsfilm för budgetåret 1959/60 beräkna ett reservationsanslag av
40 000 kronor.
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med 60 000 kronor.
Motiv
Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande upptagit de årliga kostnaderna
för filminspelning till 100 000 kronor.
Departementschefen
I enlighet med vad jag tidigare anfört anser jag anslaget böra upptagas
med samma belopp som i gällande riksstat eller med 40 000 kronor. 7
7. Bidrag till vissa frivilliga organisationer
Anslag Nettoutgift
1957/58 ............................ 322 000 297 000
1958/59 (statsliggaren s. 1165) 322 000
1959/60 (förslag) 322 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 177) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till vissa
frivilliga organisationer för budgetåret 1959/60 beräkna ett anslag av 322 000
kronor.
230
Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959
Departementschefen
Jag föreslår, att ifrågavarande anslag till följd av vad jag tidigare anfört
för nästa budgetår upptages med samma belopp som i gällande riksstat
eller med 322 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
bestämma om anslagets fördelning på avsedda ändamål.
8. Försöksverksamhet
Anslag Nettoutgift
1957/58 ............................ 200 000 202 790
1958/59 (statsliggaren s. 1166) ...... 250 000
1959/60 (förslag) .................. 400 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 178) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Försöksverksamhet
för budgetåret 1959/60 beräkna ett reservationsanslag av 400 000
kronor.
Yrkande
Civilförsvars styr elsen hemställer, att anslaget höjes med 150 000 kronor.
Motiv
Reservationen på anslaget uppgick den 30 juni 1958 till 211 700 kronor,
varav 116 400 kronor bundits genom utlagda forskningsuppdrag.
För verksamheten under nästa budgetår äskas medel för forskning och
försök inom nedan angivna områden.
1. Byggnadsteknisk försöksverksamhet
a) En betydande del av det hittills utnyttjade anvisningsmaterialet för utförande
av fullträffsäkra skyddsrum — typritningar, beräknings- och belastningsangivanden,
beskrivningar m. m. — är till följd av den skyddstekniska
utvecklingen i behov av allmän översyn. Kostnaderna härför beräknas till
120 000 kronor.
b) Skydd mot radioaktiv, kvardröjande strålning bör studeras och behandlas
ur skilda synpunkter för att få fram godtagbara tekniskt-ekonomiska
lösningar (20 000 kronor).
c) Försök och prov med skyddsanordningar avseende normalskyddsrum
bör fullföljas (50 000 kronor).
2. Teleteknisk försöksverksamhet
Inverkan av luftstötsvågen från atombomb på civilförsvarets radiomaster
och antenner behöver klarläggas i syfte att utröna erforderliga förstärkningsåtgärder
och eventuella konstruktionsändringar. Påbörjade försök med användning
av television inom civilförsvaret bör fortsätta (20 000 kronor).
231
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
3. Brandteknisk försöksverksamhet
Prov med dels motorsprutor, slang- och slangarmatur dels ock fordon och
utrustning ävensom avslutande försök med provisorisk branddamm, transportabla
vattentankar m. m. erfordras (40 000 kronor).
4. Gasskydd
a) För utveckling och konstruktion av automatiskt verkande apparat
för indikering av gaser med hög giftighetsgrad erfordras 20 000 kronor.
b) För försök och prov med aerosolbeläggning av skyddsrum med oljedimma,
alternativt med aktiv similisubstans för undersökning av rummens
gasskyddande och gastätande förmåga bör för nästa budgetår beräknas
50 000 kronor.
c) Till kostnader för gasskyddslaboratorier beräknas oförändrat 5 000
kronor.
5. Skydd mot radioaktiv strålning
a) För undersökning och prov av lämplig utrustning för avståndsindikering
av radioaktiv strålning vid civilförsvarets fasta anläggningar erfordras
10 000 kronor.
b) För prov av instrument, som är lämpade för allmänheten (speciellt
dosmätare), beräknas 10 000 kronor.
6. Taktisk försökverksamhet
a) För fortsatta försök med teleteknisk materiel för ledningsorganen på
fältet erfordras 5 000 kronor.
b) För fortsatta försök med räddningstjänstens materiel och fordon beräknas
10 000 kronor.
c) För försöksverksamhet med helikoptrar och sportflyg avses 30 000
kronor.
d) För försöksverksamhet med indikerings- och saneringsenheter beräknas
10 000 kronor.
Kostnaden för taktisk försöksverksamhet uppgår således till (5 000 +
10 000 + 30 000 + 10 000) 55 000 kronor.
Departementschefen
Det torde icke råda någon tvekan om forskningens betydelse, då det gäller
att skapa anordningar för ett effektivt skydd åt civilbefolkningen och den
civila verksamheten mot de moderna anfallsmedlen. De forskningsarbeten
och försök, som omfattas av styrelsens äskande, finner jag värdefulla och
de torde därför böra komma till stånd. Jag anser mig således böra föreslå
att anslaget i enlighet med civilförsvarsutredningens förslag och styrelsens
yrkande uppföres med 400 000 (+ 150 000) kronor.
232
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
9. Engångsanskaffning av materiel
Anslag Nettoutgift
1957/58 ......................... 5 150 000 7 953 471
1958/59 (statsliggaren s. 1166) . 100
1959/60 (förslag) ................ 1 500 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 179) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret 1959/60 beräkna ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.
Departementschefen
Reservationen på anslaget per den 31 december 1958 utgjorde 17 493 360
kronor, varav 8 889 716 kronor bundits genom beställningar. De vid samma
tidpunkt disponibla medlen uppgick således till 8 603 644 kronor. I
sistnämnda belopp ingick besparingar med i runt tal 2 500 000 kronor.
Såsom framgår av det föregående har civilförsvarsutredningen ingående
övervägt och redovisat det totala behovet av den civilförsvarsmateriel,
som bör anskaffas i fred, samt framlagt kostnadsberäkningar härför. Utredningens
förslag torde, såsom jag i tidigare sammanhang framhållit, i
stort få tjäna som grundval för civilförsvarets framtida materiella uppbyggnad.
Medelsbehovet under anslaget för nästa budgetår synes dock
böra bedömas från samma utgångspunkter som för innevarande budgetår.
Med hänsyn till uppkomna besparingar torde anslaget för nästa budgetår
icke böra upptagas till högre belopp än 1 500 000 kronor. Föreslagen
medelsanvisning jämte uppkomna besparingar torde medgiva anskaffning
av bl. a. brand-, alarmerings- och radiomateriel samt radiakinstrument för
tillgodoseende av de mest trängande behoven.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, för vilka ändamål
de för nästa budgetår anvisade medlen och de uppkomna besparingarna å
anslaget må användas.
10. Anskaffning av viss förbrukningsmateriel
1957/58 .......................... |
Anslag Nettoutgift ...... 100 10 077 |
1958/59 (statsliggaren s. 1167) |
...... 100 |
1959/60 (förslag) ................ |
...... 100 |
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 180) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Anskaffning av
viss förbrukningsmateriel för budgetåret 1959/60 beräkna ett reservations
anslag
av 100 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1959
233
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen föreslår, att anslaget uppföres med ett formellt belopp
av 100 kronor.
Motiv
Obundna medel på anslaget uppgår till cirka 205 000 kronor. Mot bakgrunden
härav anser styrelsen medel icke behöva anvisas för nästa budgetår.
Departementschefen
Det belopp, som alltjämt är disponibelt på anslaget, anser jag vara tillräckligt
för den materielanskaffning, som erfordras under nästa budgetår.
Anslaget torde därför även för nästa budgetår kunna uppföras med ett formellt
belopp av 100 kronor.
11. Förvaring och underhåll av viss materiel m. m.
Anslag Nettoutgift
1957/58 .......................... 3 733 800 3 515 361
1958/59 (statsliggaren s. 1167) ... 4 135 000
1959/60 (förslag) ................ 4 500 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 181) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Förvaring och
underhåll av viss materiel m. in. för budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag
av 4 500 000 kronor.
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes
Anvisat
1958/59
1. Lokalhyror....................................... 720 000
2. Avlöning av fast anställd förrådspersonal........... 990 000
3. Ersättning till tillfällig personal.................... 380 000
4. Underhåll och reparation.......................... 1 250 000
5. Kostnader för kontroll av vapen och ammunition m. m. 50 000
6. Övriga utgifter................................... 375 000
7. Drift av statsägda alarmerings- och radioanläggningar 215 000
med 776 000 kronor.
Förslag Ökning
840 000 120 000
1 055 000 65 000
587 000 207 000
1 459 000 209 000
80 000 30 000
450 000 75 000
285 000 70 000
77<« 000
Motiv
Värdet (återanskaffningsvärdet) av lagerhållen materiel uppgick den 30
juni 1958 till i runt tal 185 000 000 kronor. Någon bokföringsmässig avskrivning
av materielvärdena har icke förekommit. Vid samma tidpunkt var
materiel till ett värde av i runt tal 7 000 000 kronor under leverans. Förråden
beräknas bli tillförda materiel till ett värde av i runt tal 10 000 000 kronor
innevarande och 3 000 000 kronor nästkommande budgetår.
234
Kungi. Maj.ts proposition nr 1H år 1959
1) Cirka 25 procent av samtliga förhyrda förrådslokaler är olämpliga
för sitt ändamål. Detta innebär, att cirka 30 000 kvm bör utbytas mot bättre
lokaler. Kostnaden härför beräknas till 75 000 kronor. Dessutom måste på
grund av tillförsel av ny materiel ytterligare förrådsutrymmen om cirka
6 000 kvm förhyras. För detta ändamål erfordras en uppräkning med
45 000 kronor. Delposten bör alltså uppräknas med (75 000 + 45 000)
120 000 kronor.
2) Som kompensation för redan inträffade lönehöjningar krävs en uppräkning
med 17 900 kronor. I anslagsäskandena för innevarande budgetår
begärde styrelsen 35 000 kronor till ytterligare personal för omhändertagande
av nytillkommande materiel. Då medel härför icke anvisades, bör
uppräkning nu ske med ifrågavarande belopp. Medelsbehovet för ny personal
för nästa budgetår beräknas till 12 000 kronor. Delposten bör således
uppräknas med (17 900 + 35 000 + 12 000) i runt tal 65 000 kronor.
3) Inom vissa län har den tillfälliga arbetskraften förstärkts för att
kunna genomföra beredskapsförpackning och uppläggning. Delposten har
under budgetåret 1957/58 belastats med 422 000 kronor, vilket är 42 000
kronor mer än för innevarande budgetår anvisat belopp. Den tillfälliga arbetskraften
bör för nästa budgetår utökas med ytterligare 15 man, vilket
innebär ett ökat medelsbehov med 165 000 kronor. Styrelsen äskar alltså en
uppräkning av delposten med (42 000 + 165 000) 207 000 kronor.
4) Civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas medelsbehov under nästa
budgetår beräknas till 440 000 resp. 419 000 (859 000) kronor. I det för
civilförsvarsstyrelsens behov beräknade beloppet ingår 110 000 kronor till
löpande driftkostnader för den centrala förråds- och verkstadsrörelsen samt
330 000 kronor för justering av transportsläpkärror, anskaffning av förrådsförnödenheter,
förpackningsmateriel, interna transportanordningar m. m.
Trängande behov av förrådsskjul föreligger i Stockholms stad och i vissa
län. För täckande av oundgängligt behov föreslås att överståthållarämbetet
samt Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Västmanlands län tilldelas 100 000, 100 000, 100 000, 100 000, 50 000,
100 000 resp. 50 000 kronor eller sammanlagt 600 000 kronor.
Totalt erfordras således under denna delpost (859 000 + 600 000) 1 459 000
kronor, vilket innebär en uppräkning med 209 000 kronor.
5) Länsstyrelserna har för här avsett ändamål anmält ett behov av cirka
63 000 kronor. För civilförsvarsstyrelsens egen del erfordras 25 000 kronor,
huvudsakligen avseende omsättning av macrodex och centralt lagrade bilbatterier.
Styrelsen anser, att ett sammanlagt belopp om 80 000 kronor torde
räcka.
6) Civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna beräknar sina medelsbehov
för nästa budgetår till 378 000 resp. 75 000 (i runt tal 450 000) kronor, ökningen
hänför sig huvudsakligen till ökade transport-, rese- och traktaments
-
235
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
kostnader, höjda el- och telefonkostnader ävensom underhållskostnader
för av staten uppförda förrådsskjul.
7) Länsstyrelserna beräknar medelsbehovet för nästa budgetår till i runt
tal 285 000 kronor. Det ökade medelsbehovet föranledes av ökat antal anläggningar.
Departementschefen
Ett flertal förrådslokaler är f. n. olämpliga för sitt ändamål. I fråga om
materielens förpackning och uppläggning på ett ur beredskapssynpunkt
lämpligt sätt är läget i flera län otillfredsställande. Med hänsyn till nämnda
förhållanden anser jag, att anslagsposten till förrådshållning bör uppräknas.
Till lokalhyror beräknar jag i likhet med styrelsen 840 000 (+ 120 000)
kronor. Till avlöning av den fast anställda förrådspersonalen beräknar jag
ett belopp av 1 020 000 (+ 30 000) kronor och till ersättning till tillfällig
personal 520 000 (+ 140 000) kronor. Till underhåll och reparation föreslår
jag oförändrat 1 250 000 kronor. Jag har därvid beräknat 400 000
kronor för förrådsbyggnader i länen. De för ifrågavarande förrådsbyggnader
avsedda medlen torde icke få disponeras av civilförsvarsstyrelsen utan
särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. För kontrollkostnader rörande vapen
och ammunition m. m. upptager jag oförändrat 50 000 kronor och för
övriga utgifter 450 000 (+ 75 000) kronor.
Till drift av statsägda alarmerings- och radioanläggningar beräknar jag
oförändrat belopp 215 000 kronor.
Anslaget torde alltså uppföras med (4 135 000 + 120 000 + 30 000 +
140 000 + 75 000) 4 500 000 (+ 365 000) kronor.
12. Vissa löpande kostnader för civilförsvarets verksamhet inom civilför -
svarsområdena |
Anslag |
Nettoutgift |
1957/58 ........................ |
. . 200 000 |
1 781 007 |
1958/59 (statsliggaren s. 1168) |
. 690 000 |
|
1959/60 (förslag) .............. |
. . 620 000 |
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 182) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Vissa löpande
kostnader för civilförsvarets verksamhet inom civilförsvarsområdena för
budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag av 620 000 kronor.
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med 233 000 kronor.
236
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959
1. Ersättning till ägare av fastighet, vari allmänt skydds
rum
anordnats, för intrång i skyddsrummets fredsmässiga
utnyttjande..................................
2. Abonnemang av telefoner i centraler m. m..........
3. Statsbidrag till Aktiebolaget Stockholms spårvägar för
anordnande av skyddsrum.........................
4. Kostnader för demontering av skyddsrum m. m......
Anvisat 1958/59 |
Förslag |
Ökning el. |
24 000 |
19 000 |
— 5 000 |
151 000 |
269 000 |
+ 118 000 |
489 000 |
600 000 |
+ 111 000 |
11 000 |
20 000 |
+ 9 000 + 233 000 |
Motiv
1) Länsstyrelserna har för nästa budgetår beräknat medel sbehovet till i
runt tal 19 000 kronor.
2) Avgifterna för beredskapsabonnemang har fördubblats. Länsstyrelserna
har för nästa budgetår beräknat kostnaderna till i runt tal 269 000
kronor.
3) Aktiebolaget Stockholms spårvägar har redovisat en plan för den fortsatta
utbyggnaden av skyddsrum vid tunnelbanestationer utanför det inre
upptagningsområdet. Utbyggnaden, som kommer att ske vid Farsta, Rågsved,
Kärrtorp, Skarpnäck, Hässelby Gård och Hässelby Strand, har kostnadsberäknats
till 1 730 000 kronor. Styrelsen hemställer, att 600 000 kronor
anvisas för nästa budgetår såsom förskott på det slutliga statsbidraget för
skyddsrummens anordnande.
4) Av föredragande departementschefens uttalanden i proposition nr
81/1948 framgår, att i kommunernas skyldigheter enligt civilförsvarslagen
avsetts ingå icke blott demontering av skyddsrum, för vilka åtgärder statsbidrag
hittills beräknats under anslagsposten, utan även demontering av
andra byggnadstekniska anordningar såsom observationsplatser och branddammar.
För att styrelsen skall kunna bestrida kostnader för statsbidrag
även i dessa fall bör anslagsposten uppräknas med 9 000 kronor.
Departementschefen
Beträffande statsbidrag till Aktiebolaget Stockholms spårvägar för anordnande
av vissa skyddsrum torde samtliga ifrågavarande anläggningar
icke komma att utföras under nästa budgetår. Med hänsyn härtill och på
grund av viss ofullständighet i det förebragta utredningsmaterialet förordar
jag, att medelstilldelningen för nästa budgetår begränsas till 300 000
(— 189 000) kronor.
Till kostnader för demontering av skyddsrum m. m. föreslår jag en med
6 000 kronor ökad medelsanvisning.
I övrigt har jag intet att erinra mot styrelsens förslag till medelsanvisning.
I enlighet med det anförda torde anslaget uppföras med (690 000 — 5 000
+ 118 000 — 189 000 + 6 000) 620 000 (— 70 000) kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år W59 237
13. Bidrag till kommuner för anordnande av branddammar för civilförsvarsändamål
Anslag
Nettoutgift
1957/58 ............................ 500 000 492 805
1958/59 (statsliggaren s. 1168) ...... 500 000
1959/60 (förslag) .................. 500 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 183) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till kommuner
för anordnande av branddammar för civilförsvarsändamål för budgetåret
1959/60 beräkna ett reservationsanslag av 500 000 kronor.
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med 2 900 000 kronor.
Motiv
Riksbrandinspektören har beräknat det totala behovet av statsmedel för
ifrågavarande branddammar till i runt tal 37 000 000 kronor. Hittills har för
ändamålet anvisats 3 000 000 kronor. Återstående behov av medel utgör
alltså 34 000 000 kronor. I civilförsvarsutredningens betänkande har medelsbehovet
beräknats till 45 000 000 kronor och den årliga kostnaden
under en 10-årsperiod till 4 500 000 kronor. Härvid har förutsatts, att räddningsgrupperna
skall utföra viss eldsläckningsverksamhet. 1 sitt remissutlåtande
över betänkandet har styrelsen avvisat tanken på att räddningsgrupperna
skall fullgöra nämnda verksamhet samt ansett snabbgrupperna i beredskapsbrandkårerna
i stället böra svara härför med hjälp bl. a. av mobila
vattentankar. I enlighet härmed bör det totala behovet begränsas till av riksbrandinspektören
angivet belopp. Utbyggnaden bör ske under en 10-årsperiod
och medelsbehovet för 1959/60 beräknas alltså till 3 400 000 kronor.
Departementschefen
Med utgångspunkt från vad jag anfört inledningsvis i detta avsnitt torde
anslaget för nästa budgetår böra uppföras med oförändrat belopp.
14. Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.
Anslag Nettoutgift
1957/58 .......................... 4 960 000 8 310 242
1958/59 (statsliggaren s. 1169) .... 4 300 000
1959/60 (förslag) ................ 3 100 000
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 184) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Kostnader för
anordnande av allmänna skyddsrum in. in. för budgetåret 1959/60 beräkna
ett reservationsanslag av 3 100 000 kronor.
238
Kungl. Maj.ts proposition nr ti4 år 1959
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget höjes med 9 150 000 kronor.
1. Fullträffsäkra ledningscentraler....................
2. Fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen.......
3. Komplettering av äldre, fullträffsäkra skyddsrum....
4. Allmänna skyddsrum i normalskyddsrumsutförande. .
5. Skyddsanordningar för kommunala tekniska verk
6. Anordnande av tornobservationsplatser..............
7. Reservkraftverk i ledningscentraler.................
Anvisat 1958/59 |
Förslag |
ökning eller |
2 880 000 |
4 200 000 |
+ 1 320 000 |
— |
8 000 000 |
+ 8 000 000 |
750 000 |
— |
— 750 000 |
350 000 |
150 000 |
— 200 000 |
193 000 |
1 100 000 |
+ 907 000 |
47 000 |
— |
— 47 000 |
80 000 |
— |
— 80 000 + 9 150 000 |
Motiv
1) Anslagen 1948/49—1958/59 uppgår till 30 830 000 kronor.
För utbyggnad i en första etapp av en central i berg har för innevarande
budgetår beräknats 200 000 kronor. Slutligt färdigställande av denna anläggning
beräknas kosta 400 000 kronor.
För anläggningar i två städer i södra delen av landet beviljades för budgetåret
1957/58 medel ur anslag, som disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen
för arbetslöshetens bekämpande. Enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen
synes erforderliga medel för andra byggnadsetappen icke med säkerhet
kunna påräknas från ifrågavarande anslag. För båda anläggningarnas färdigställande
äskas därför 800 000 kronor.
Under nästa budgetår bör anläggningsarbetet för fem berganläggningar
och en betonganläggning påbörjas. Kostnaden för första byggnadsetappen
av fem berganläggningar och färdigställande av en betonganläggning beräknas
till 2 000 000 kronor.
För täckning av merkostnader på grund av under åren 1956—1958 uppkommen
byggnadsindexhöjning begär styrelsen 1 000 000 kronor.
För utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler äskas alltså (400 000 +
800 000 + 2 000 000 + 1 000 000) 4 200 000 kronor.
2) För täckning av merkostnader på grund av under år 1958 uppkommen
byggnadsindexhöjning begär styrelsen 300 000 kronor. Därjämte äskas
1 700 000 kronor för täckning av t. o. m. år 1957 uppkomna kostnadsstegringar,
för vilka medel tidigare begärts men icke anvisats.
För tre befolkningsskyddsrum i Stockholm och ett befolkningsskyddsrum
i Västerås beräknas anläggningskostnaderna komma att uppgå till avsevärt
högre belopp än som tidigare beräknats. Fullständiga redovisningar av ifrågavarande
kostnader har ännu ej delgivits styrelsen. Då slutreglering emellertid
är att förvänta under innevarande budgetår, upptager styrelsen ett
beräknat belopp av 6 000 000 kronor för ifrågavarande kostnadsfördyringar.
Sammanlagt erfordras alltså till kostnadsfördyringar (300 000 + 1 700 000
+ 6 000 000) 8 000 000 kronor.
4) För komplettering och modernisering av allmänna normalskyddsrum,
främst ledningscentraler, bör anvisas 150 000 kronor.
239
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
5) Kostnaderna för erforderliga skyddsanordningar (ingångs- och detonationsskydd)
vid kraftvärmeverket i Spånga har tidigare beräknats till i
runt tal 13 miljoner kronor. Då 1/3 av anläggningen förlagts i berg, bör statsbidrag
endast utgå på kostnader för anordnande av detonationsskydd i ingångar
och ventilationskanaler. Efter företagen granskning har styrelsen
funnit, att dessa kostnader bör fastställas till 1 216 000 kronor. Styrelsen
föreslår att a/3 av sistnämnda belopp eller högst 810 000 kronor, anvisas i
statsbidrag.
I riksstaten för budgetåret 1955/56 upptogs ett belopp av 100 000 kronor,
avseende beräknat statsbidrag till Göteborgs stad för anordnande av detonationsportar
vid vattenverket i Alelyckan. För budgetåret 1958/59 har för
samma ändamål anvisats ytterligare 20 000 kronor. Anläggningen bör kompletteras
med anordningar, som jämväl medgiver skydd mot luftstötvåg
från atombomb, speciellt vid luftintag och kanaler. Kostnaderna härför har
beräknats till 80 000 kronor. Styrelsen föreslår, att som statsbidrag anvisas
Va av sistnämnda belopp eller högst 53 000 kronor.
För anordnande av detonationsskydd vid transformatorstationen K 2 i
Göteborg har tidigare anvisats sammanlagt 860 000 kronor i statsbidrag.
Ytterligare skyddsanordningar mot inverkan av atombomb har kostnadsberäknats
till 255 000 kronor. Av detta belopp bör 2/3 eller 170 000 kronor
utgå i statsbidrag.
I riksstaten för budgetåret 1955/56 upptogs ett belopp av 1 010 000 kronor,
avseende beräknat statsbidrag till Göteborgs stad för skyddsanordningar
vid transformatorstationen K 3. Beräknad kostnad för kompletterande
skyddsanordningar av samma slag, som föreslagits beträffande K 2,
uppgår till 100 000 kronor. Styrelsen föreslår, att 2/a av detta belopp, eller
67 000 kronor, anvisas i statsbidrag.
Till kostnader för skyddsanordningar för kommunala tekniska verk
äskas sålunda (810 000 + 53 000 + 170 000 + 67 000) 1 100 000 kronor.
Skiljaktig mening. En ledamot av civilförsvarsstyrelsen, ledamoten av
riksdagens andra kammare F. Thapper har reserverat sig och ansett delposten
1 böra upptagas med 3 000 000 kronor.
Departementschefen
Beträffande befolkningsskyddsrummen pågår alltjämt utredning om
bl. a. behovet av platser och skyddsrummens lokalisering. Underlag för förslag
till lämpliga objekt för utbyggnad saknas därför. Härtill kommer att
medel å tillhopa cirka 11 miljoner kronor redan finns tillgängliga för byggande
av befolkningsskyddsrum. Styrelsens medelsäskanden för nya
skyddsrumsanläggningar för nästa budgetår har därför liksom för innevarande
budgetår i huvudsak begränsats till ledningscentraler i s. k. fullträffsäkert
utförande.
Med hänsyn till reservationerna på anslaget, vilka uppgick till cirka 37
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
miljoner kronor den 30 juni 1958 och till cirka 40 miljoner kronor vid
1958 års utgång, anser jag icke erforderligt, att medel nu äskas för täckande
av merkostnader på grund av höjda byggnadskostnader.
Hittills har medel anvisats för 63 s. k. fullträffsäkra ledningscentraler.
För en av dessa avser medelsanvisning endast första etappen och erfordras
för anläggningens färdigställande 400 000 kronor. Jag förordar, att detta
belopp anvisas för nästa budgetår. Härjämte tillstyrker jag, att 800 000
kronor anvisas för färdigställande av två anläggningar i södra delen av
landet. Styrelsens begäran om medel för påbörjande av sex nya ledningscentraler
biträder jag såtillvida, att jag för första etappens utbyggnad av
fem centraler beräknar 1 500 000 kronor.
I enlighet med det anförda skulle till fullträffsäkra ledningscentraler för
nästa budgetår böra anvisas (400 000 + 800 000 + 1 500 000) 2 700 000
Till frågan om anvisande av medel för inträffade kostnadsfördyringar
för befolkningsskyddsrum i Stockholm och Västerås kan jag — enär fullständiga
redovisningar beträffande kostnaderna ännu ej föreligger och
underlaget för bedömningen även i övrigt är bristfälligt -— icke nu taga
ställning.
För statsbidrag till kompletteringskostnader för tidigare färdigställda
nomalskyddsrumsanläggningar beräknar jag 110 000 kronor.
Vad angår de kommunala tekniska verken förordar jag, att medel anvisas
för nästa budgetår för utförande av vissa kompletterande skyddsanordningar
vid vattenverket i Alelyckan och transformatorstationerna K 2 och
K 3 i Göteborg. Jag har intet att erinra mot de av styrelsen härför beräknade
beloppen 53 000, 170 000 resp. 67 000 kronor.
Tillhopa torde sålunda till statsbidrag för merkostnader vid kommunala
tekniska verk för nästa budgetår böra anvisas (53 000 + 170 000 + 67 000)
290 000 kronor.
Vid bifall till mina förslag skulle för nästa budgetår böra anvisas sammanlagt
(2 700 000 + 110 000 + 290 000) 3 100 000 (— 1 200 000) kronor.
15. Bidrag till kommuner för anordnande av vissa trafik- och skolskyddsrum
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 185) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till kom
muner
för anordnande av vissa trafik- och skolskyddsrum för budgetåret
1959/60 beräkna ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor.
kronor.
Anslag Nettoutgift
1957/58 .....................
1958/59 (statsliggaren s. 1170)
1959/60 (förslag) ...........
1 500 000 1 680 544
1 500 000
1 500 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
241
Yrkande
Civilförsvarsstyrelsen hemställer, att anslaget uppföres med oförändrat
belopp.
Motiv
Sedan 1957 gäller nya bestämmelser beträffande skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum, till vilken kategori även skol- och trafikskyddsrummen
är att hänföra. Genom de nya bestämmelserna har skyddsrumsskyldigheten
i mindre orter bortfallit. På grund härav föreligger anledning
räkna med viss minskning i antalet nyuppförda skyddsrum av de slag
varom här är fråga. Eftersläpningen i statsbidragsgivningen på området
är emellertid alltjämt mycket stor och torde kunna skattas till cirka 5 miljoner
kronor. Med hänsyn härtill föreslås oförändrad medelsanvisning för
budgetåret 1959/60.
Departementschefen
I likhet med civilförsvarsstyrelsen anser jag anslaget böra upptagas med
samma belopp som i gällande riksstat.
16. Viss sambandsverksamhet
Anslag för detta ändamål finnes icke uppfört i gällande riksstat.
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 186) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Viss sambandsverksamhet
för budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag av 823 000
kronor.
För ifrågavarande ändamål erforderliga medel torde böra uppdelas på
två anslag, ett förslagsanslag, benämnt Viss sambandsverksamhet, och ett
reservationsanslag, benämnt Anskaffning av viss sambandsmateriel. Anslaget
till Viss sambandsverksamhet torde för nästa budgetår böra uppföras
med 273 000 kronor. En redogörelse för innebörden av förslaget bör
med hänsyn till ärendets natur icke lämnas i statsrådsprotokollet. Ytterligare
upplysningar bör i stället meddelas riksdagens vederbörande utskott.
17. Anskaffning av viss sambandsmateriel
Anslag för detta ändamål finnes icke uppfört i gällande riksstat.
Under åberopande av vad jag anfört under föregående punkt föreslår
jag, att anslaget uppföres med 550 000 kronor. Jag förordar vidare, att vid
utgången av innevarande budgetår förefintlig behållning av de medel under
anslaget till Engångsanskaffning av materiel, som under budgetåren 1957/
16 — llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 114
242
Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
58 och 1958/59 anvisats till anskaffning av viss sambandsmateriel, överföres
till förevarande anslag. En redogörelse för innebörden av förslaget
bör med hänsyn till ärendets natur icke lämnas i statsrådsprotokollet.
Ytterligare upplysningar bör i stället meddelas riksdagens vederbörande
utskott.
14. Kapitalinvesteringar budgetåret 1959/60
I årets statsverksproposition (bil. 32) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1959/60
beräkna följande anslag, nämligen under punkten 12 till Vissa skyddsrumsanläggningar
ett investeringsanslag av 1 900 000 kronor och under punkten
13 till Anordnande av en civilförsvar sskola m. m. ett investeringsanslag
av 1 300 000 kronor.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa anslagsfrågor till fortsatt behandling.
1. Vissa skyddsrumsanläggningar
Civilför svarsstyr elsen (skr. 5/9 1958) hemställer att för nästa budgetår
2 165 000 kronor anvisas, varav 2 135 000 kronor för utbyggnad av vissa
skyddsrumsanläggningar för telestyrelsen m. fl. statliga myndigheter och
30 000 kronor för komplettering av vissa anläggningar för länsstyrelserna.
Departementschefen
För telestyrelsens m. fl. statliga myndigheters anläggningar beräknar jag
1 220 000 kronor samt för komplettering av vissa anläggningar för länsstyrelserna
30 000 kronor. Vidare föreslår jag, att 650 000 kronor anvisas för
viss särskild skyddsrumsanläggning.
Med hänsyn till ärendets natur bör en redogörelse för de upptagna frågorna
icke lämnas i statsrådsprotokollet. Ytterligare upplysningar bör
i stället meddelas riksdagens vederbörande utskott. 2
2. Anordnande av en civilförsvarsskola m.m.
Inledning
I sin anslagsframställning den 30 augusti 1950 framförde civilförsvarsstyrelsen
förslag om en omorganisation av statens civilförsvarsskola. I den
dåvarande skolan, som var förlagd till styrelsens ämbetslokaler i Stockholm,
243
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
kunde endast teoretisk undervisning äga rum. Styrelsen framlade två alternativ
för skolans förläggning. Enligt det ena alternativet skulle skolan anordnas
i en planerad bergrumsanläggning utanför Örebro. Det andra alternativet
avsåg, att det till Göta trängregementes kompani i Nora hörande förläggningsetablissementet
skulle utnyttjas för skolans räkning.
I skrivelse den 21 september 1950 föreslog sedermera styrelsen, att intill
dess en permanent organisation kunde genomföras, en provisorisk anordning
skulle prövas redan under budgetåret 1950/51. Skolan borde givas internatskaraktär
och förläggas till plats, där möjligheter funnes till även
praktiska övningar. Dåvarande departementschefen uttalade i proposition
nr 248/1950, att han tillstyrkte en dylik omläggning av undervisningen
fr. o. in. vårterminens början 1951. Sedan riksdagen godkänt förslaget,
startade civilförsvarsstyrelsen kursverksamhet av internatskaraktär dels i
Österskär och dels i Gimo.
I proposition nr 154/1951 uttalade föredragande departementschefen, att
han icke var beredd att förorda något av de av civilförsvarsstyrelsen föreslagna
alternativen till permanent organisation. Innan förslag i ärendet
framlades för riksdagen, borde ytterligare undersökningar göras, därvid
även andra alternativ än de av civilförsvarsstyrelsen föreslagna borde prövas.
Departementschefens uttalande föranledde icke någon erinran från
riksdagens sida.
Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt civilförsvarsstyrelsen att ytterligare utreda
frågan, redovisade styrelsen sitt uppdrag i skrivelse den 11 januari
1952. Styrelsen hade undersökt flera olika alternativ för skolans förläggning.
Av dessa alternativ hade — förutom den förut omnämnda förläggningen
i Nora — endast Sturehov, en herrgårdsanläggning i Botkyrka
kommun, ansetts som tänkbar förläggningsplats. Jämförelsen mellan de
båda sistnämnda alternativen gav enligt styrelsen vid handen, att Sturehov
var att föredraga på grund av bättre möjligheter att dels erhålla lärare
och föreläsare, dels hålla kontakt med civilförsvarsstyrelsen dels ock att
göra studiebesök på olika anläggningar av intresse för civilförsvaret.
I proposition nr 132/1952 uttalade föredragande departementschefen, att
han icke ansåg sig kunna förorda en lösning enligt de framlagda alternativen.
Vad Nora-etablissemanget beträffade kunde det till följd av de mindre
goda kommunikationerna med Stockholm bli svårt att få erforderlig tillgång
på tillfälliga lärare och experter för undervisningen. Sturehov-projektet
hade visserligen obestridliga fördelar genom bl. a. anläggningens
närhet till Stockholm, men med hänsyn till att kritik ur kulturhistorisk
synpunkt riktats mot detta alternativ borde det icke läggas till grund för
förslag till riksdagen. Båda alternativen syntes därjämte ställa sig relativt
ofördelaktiga ur driftekonomiska synpunkter. Departementschefen, som
ansåg civilförsvaret vara i behov av en permanent anläggning för ifrågavarande
ändamål, förordade en ny utredning med uppgift att framlägga yt
-
244 Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
terligare alternativa förslag. Därvid borde även möjligheterna att för skolan
fredsanvända någon annan bergrumsanläggning än den tidigare föreslagna
övervägas. Vidare borde undersökas, hur en särskilt för ändamålet
uppförd anläggning ställde sig i ekonomiskt avseende. Möjligheterna
att förvärva någon för ändamålet lämplig byggnad borde emellertid
icke lämnas ur sikte. Vad departementschefen anfört lämnades av riksdagen
utan erinran.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för inrikesdepartementet den 30 juni 1952 fyra sakkunniga att utreda
frågan om en permanent anläggning för statens civilförsvarsskola. De sakkunniga
— 1952 års civilförsvarsskoleutredning — avlämnade sitt betänkande
i frågan den 3 juni 1953 och framlade därvid åtta olika alternativ till
förläggningsort för en civilförsvarsskola. Två av alternativen avsåg fredsanvändning
av bergrumsanläggningar i Västerås resp. Norrköping, fem alternativ
avsåg förläggning i för ändamålet helt nyuppförda byggnader inom
områden i närheten av Stockholm, bl. a. i Vaxholm och Sigtuna, samt ett
alternativ förvärv av befintlig byggnad, Kjesäters slott i Södermanlands
län. De av utredningen utarbetade kostnadskalkylerna utvisade, att byggnadskostnaderna
i de alternativ, som omfattade nybyggnader, skulle belöpa
sig till lägst 2,2 och högst 2,8 miljoner kronor, medan alternativet förvärv
av befintlig byggnad skulle medföra lägre kostnader, cirka 2,1 miljoner
kronor.
I remissyttrandena över 1952 års civilförsvarsskoleutrednings förslag
underströks allmänt, att en permanent civilförsvarsskola snarast borde komma
till stånd, att skolan icke borde ligga alltför långt bort från Stockholm
samt att en internatförläggning hade uppenbara fördelar med hänsyn till
elevernas studieresultat och trivsel. Endast statskontoret ifrågasatte, om
olägenheterna av den provisoriska utbildningsverksamheten var så stora,
att oundgängligt behov förelåg att ersätta den befintliga skolformen med en
permanent sådan.
I 1954 års statsverksproposition anförde föredragande departementschefen,
att utredningens förslag var föremål för övervägande inom departementet
samt att, då vissa ytterligare utredningar var nödvändiga, det ännu
icke kunde avgöras, huruvida proposition i ämnet kunde framläggas för
1954 års riksdag. Därefter anförde departementschefen i 1955 års statsverksproposition,
att han efter samråd med 1953 års båda civilförsvarsutredningar
funnit, att frågan om inrättandet av en permanent civilförsvarsskola
borde anstå, intill dess slutlig ställning kunde tagas till civilförsvarsutbildningens
framtida utformning och omfattning.
Såsom tidigare anförts tillkallades den 31 juli 1956 en sakkunnig för att
inom inrikesdepartementet biträda med fortsatt utredning av frågan om
lokaler för en fast civilförsvarsskola m. m. (1956 års civilförsvarsskoleutredning).
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
245
1956 års civilförsvarsskoleutredning
Utredningen har såsom utgångspunkter för sitt arbete beaktat de grundläggande
principer och den allmänna målsättning 1953 års båda civilförsvarsutredningar
angivit i sina betänkanden. Under utredningsarbetets
gång har sistnämnda utredningar lämnat erforderliga uppgifter till ledning
för beräkningen av den planerade skolans byggnadsbehov m. m. Skolans dimensionering
har därvid fastställts för samtidig utbildning av 60 elever,
fördelade på två avdelningar. Vidare har det beräknade behovet av läraroch
administrationspersonal redovisats för skolutredningen.
Lokalbehovet för de till den planerade skolan hörande fältavdelningarna
har ansetts falla utanför utredningens uppdrag, då detta behov av utbildningsutredningen
ansetts kunna lösas genom hyresavtal eller annan lämplig
avtalsform. Utredningen har vidare förutsatt, att utbildning av manskap i
undsättningskårerna kommer att ske i enlighet med vad 1953 års utredningar
härutinnan föreslagit.
Utredningen framhåller, att förläggning av skolan i bergskyddsrum
synes vara förenad med sådana olägenheter, att en dylik förläggning
icke bör ifrågakomma. Då ett skyddsrum vid intagande av civilförsvarsberedskap
skall utnyttjas för sitt egentliga ändamål, tvingas en där
förlagd civilförsvarsskola att utrymma anläggningen. Verksamheten vid
skolan skulle följaktligen i en situation, då speciella krav kan komma att
ställas på utbildningens tempo och omfattning, få äga rum under provisoriska
och försämrade förhållanden. Icke heller ur trivselsynpunkt kan
det på längre sikt vara lämpligt att i ett bergrum förlägga en utbildningsverksamhet,
i vilken deltagarna oftast uppnått medelåldern.
Möjligheterna att förvärva någon befintlig byggnad, som kan vara lämplig
för civilförsvarsskola, har närmare undersökts av utredningen. Genom
bl. a. förfrågningar hos civilförsvarsdirektörer har utredningen erhållit
uppgifter om möjligheter att förvärva ett antal bebyggda fastigheter, belägna
i olika delar av Mellansverige. Beträffande de erbjudna fastigheterna har utredningen
i allmänhet funnit, att inköpspris samt kostnader för reparationer,
omändringar och eventuella tillbyggnader ävensom kostnader för drift
och underhåll skulle uppgå till alltför höga belopp eller att vissa av dessa
kostnader skulle vara svåra att överblicka. I samtliga fall har fastigheterna
dessutom på grund av storlek, beskaffenhet eller läge icke ansetts lämpa
sig för en civilförsvarsskola. Av angivna skäl har utredningen sålunda icke
ansett sig kunna såsom tänkbar civilförsvarsskola acceptera hl. a. Strömsbergs
egendom i Uppsala län och Mälsåkers slott i Södermanlands län.
Sedan utredningen erfarit, att infanteriskjutskolan, som är förlagd till
Rosershergs slott i Märsta kommun i Stockholms län, efter det nya storflygfältets
utbyggnad möjligen kunde komma att förflyttas till annan ort
och därigenom bli disponibelt för annat ändamål, har utredningen — trots
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
att frågan om skjutskolans flyttning ännu var oklar — prövat möjligheterna
till en förläggning därstädes av civilförsvarsskolan. Utredningen har
inte ansett sig kunna slutgiltigt bedöma slottets användbarhet för en sådan
förläggning men framhåller, att utredningen ställer sig tveksam till slottets
lämplighet för ändamålet med hänsyn till de bullerstörningar, som enligt
uppgift kommer att bli märkbara vid Rosersberg efter storflygfältets utbyggnad,
samt med hänsyn till att slottets drift och underhåll troligen kommer
att medföra alltför stora utgifter.
Utredningen erinrar i detta sammanhang om, att det av överbefälhavaren
utformade försteget till ny försvarsorganisation kan komma att medföra
indragning av vissa förband och därmed friställande av vissa kasernetablissement.
Med hänsyn till de olägenheter, som är förknippade med skolans förläggning
till bergskyddsrum och till svårigheterna att förvärva lämplig fastighet,
där redan befintliga husbyggnader kan utgöra skoletablissementets
stomme, har utredningen funnit, att skolan bör förläggas i för ändamålet
helt nyuppförda byggnader. Utredningen anser detta alternativ främst
vara förenat med den fördelen, att platsen för skolan kan utväljas enbart
med hänsyn till praktiska krav och att möjligheterna att planera byggnaderna
på det ur lämplighetssynpunkt mest rationella sättet fullt kan tillvaratagas.
Utredningen finner — av praktiska och ekonomiska skäl — civilförsvarsskolan
böra placeras inom ett ej alltför långt avstånd från Stockholm.
Skolan måste för sin verksamhet taga i anspråk kvalificerade speciallärare
på olika områden, såsom kemisk, radioaktiv, bakteriologisk och psykologisk
krigföring, orientering om totalförsvaret in. in. Dessa specialister, som i
regel är verksamma i Stockholm eller dess närhet, är vanligen så upptagna
av sina ordinarie arbetsuppgifter, att de icke kan eller vill ställa sig till
förfogande för undervisning, därest resorna till och från civilförsvarsskolan
är alltför tidskrävande. Även ur traktaments- och resekostnadssvnpunkt har
frågan om avståndet mellan skolan och Stockholm stor betydelse.
Utredningen har vid sina undersökningar beträffande val av förläggning
för civilförsvarsskolan funnit, att ett område å Kronan tillhöriga Venngarns
kungsgård invid Sigtuna stad är synnerligen lämpligt för ändamålet. Ifrågavarande
område ansluter omedelbart till arrendebostället Pilsbo, som ligger
cirka 100 meter utanför stadsgränsen. Utredningen har låtit uppgöra
skissritningar för skolans förläggning till förenämnda område.
Anläggningskostnaderna för den av utredningen föreslagna nybyggnaden
beträffande vars närmare utformning torde få hänvisas till handlingarna
i ärendet beräknas av byggnadsstyrelsen till 2 550 000 kronor. I beloppet
ingår kostnader för utvändiga arbeten samt för branddamm. Kostnaderna
för inredning och utrustning (möbler, textilier, elektrisk armatur,
247
Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959
köks- och serveringsinventarier samt teleanläggning m. in.) beräknas till
310 000 kronor enligt ett högre alternativ och 275 000 kronor enligt ett
lägre alternativ. Kostnaderna för de mest väsentliga anordningarna på
skolans övningsområde beräknas till cirka 140 000 kronor.
Remissyttrandena
Civilförsvarsstyrelsen anser en förläggning av skolan till Sigtuna lämplig
samt finner utredningens förslag till planlösning i stort ändamålsenlig.
Styrelsen föreslår emellertid en utökning av lokalerna med cirka 310 m2.
överbefälhavaren och förtifikationsförvaltningen anser, att möjligheterna
att förlägga civilförsvarsskolan till något friställt kasernetablissement bör
undersökas, innan beslut fattas om skolans förläggning. Skolans lokalbehov
torde enligt överbefälhavaren böra lösas i sammanhang med frågan om utbildningsanstalt
för undsättningskårerna.
Statskontoret framhåller, att behovet av en permanent civilförsvarsskola
undandrager sig ämbetsverkets bedömande. Därest en skola anses böra
komma till stånd, är beträffande dess lokalisering olika lösningar tänkbara.
Närmast till hands synes ligga, att skolan inrymmes i någon redan befintlig
anläggning, som blivit friställd. Statskontoret erinrar, att enligt uttalande
i proposition nr 110/1958 infanteriskjutskolan, som nu är förlagd till Rosersberg,
måste förflyttas under år 1960 eller senast år 1961. I nämnda
proposition har vidare föreslagits indragning av ett flertal militärförband.
Enligt statskontorets mening är det angeläget, att förutsättningarna
för skolans förläggning till någon av dessa anläggningar närmare prövas,
innan ställning tages i frågan. I samband härmed torde även böra övervägas,
var utbildningsanstalten för undsättningskårerna bör vara förlagd.
Såväl ekonomiska som andra skäl synes tala för, att nämnda utbildningsanstalter
sammanföres eller i vart fall förlägges i närheten av varandra.
Byggnadsstyrelsen finner icke anledning till erinran mot utredningens
förslag. Styrelsen utgår härvid från att vissa enligt styrelsens mening erforderliga
omdispositioner kan företagas inom den beräknade anläggningskostnaden.
Domänstyrelsen motsätter sig icke, att erforderligt område på Venngarns
kungsgård upplåtes till civilförsvarsstyrelsen för förläggning av en
civilförsvarsskola.
Arbetsmarknadsstyrelsen och lokaliseringsutredningen rörande statlig
verksamhet har intet att erinra mot att en civilförsvarsskola förlägges till
Sigtuna.
Länsstyrelsen i Stockholms län är övertygad om alt Sigtuna ur flera
synpunkter är lämplig plats för en civilförsvarsskola. Det beräknade lokalbehovet
är i stort sett tillfredsställande. I vissa avseenden torde emellertid
en utökning av lokalerna vara befogad.
248
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
D epart emea t schefen
I det föregående har jag redogjort för mitt ställningstagande till civilförsvarsutbildningens
framtida utformning och omfattning. Därvid har jag
föreslagit, att i utbildningsorganisationen skall ingå en civilförsvarsskola
för högre befälsutbildning och utbildning av civilförsvarsinstruktörer. Därjämte
har jag föreslagit, att utbildningen av undsättningskårernas personal
skall äga rum vid en härför avsedd utbildningsanstalt.
Det är enligt min mening uppenbart, att nuvarande provisoriska anordningar
för den centrala utbildningen, som kom till stånd i samband med
omläggningen av undervisningen år 1951, icke är tillfyllest för tillgodoseende
av de utbildningsbehov, som jag i det föregående tagit principiell
ställning till. Jag anser därför — i likhet med mina företrädare — att civilförsvaret
är i behov av en permanent anläggning för ifrågavarande ändamål.
Utredningens förslag om uppförande av en särskild internatanläggning
i Sigtuna för den centrala civilförvarsskolan har av flertalet remissmyndigheter
icke rönt någon erinran. Vissa remissmyndigheter — överbefälhavaren,
fortifikationsförvaltningen och statskontoret — har dock erinrat om
de möjligheter, som efter genomförandet av 1958 års försvarsbeslut kan
föreligga att utnyttja vissa friställda kasernetablissement. Härvid har bl. a.
framhållits att infanteriskjutskolan, som f. n. är förlagd till Rosersberg, enligt
uttalande i prop. 110/1958 på grund av den beslutade utbyggnaden av
storflygplatsen vid Halmsjön måste förflyttas under år 1960 eller senast
1961. För egen del kan jag under nuvarande ekonomiska förhållanden icke
tillstyrka utredningens förslag om en nybyggnad i Sigtuna. Med hänsyn till
vad som uttalats i förenämnda proposition har jag låtit undersöka möjligheterna
att övertaga någon militär anläggning, som kommer att friställas.
Då såväl statsfinansiella som utbildningstekniska skäl talar för att undsättningskårernas
utbildningsanstalt förlägges till samma plats som civilförsvarsskolan
eller till plats i närheten av denna, har även denna fråga beaktats
i detta sammanhang.
Det har vid undersökningen konstaterats att av olika tänkbara projekt
Rosersberg med hänsyn till sitt läge bäst lämpar sig för en civilförsvarsskola
av internatkaraktär. Slottet med flyglar, slottsstallet, elevförläggningar
in. m. torde till storleken väl lämpa sig för civilförsvarsskolans behov.
Dock bör enligt byggnadsstyrelsen vissa ombyggnader och reparationer
genomföras bl. a. för att kunna nedbringa kostnaderna för drift och underhåll
och för att i möjligaste mån eliminera de bullerstörningar, som kommer
att uppstå när storflygplatsen tages i bruk. Byggnadsstyrelsen har erfarenhetsmässigt
uppskattat kostnaderna för modernisering och uppsnyggning
(omläggning av elektriska systemet och värmeanläggningarna samt ommålning
och golvläggning m. in.) till 1 300 000 kronor. Även om denna beräkning
får anses som preliminär torde de slutliga kostnaderna icke komma
att understiga nämnda belopp. Vad beträffar frågan om lämplig förläggning
249
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
för undsättningskårernas utbildningsanstalt har den gjorda undersökningen
utvisat, att vissa i Rosersberg belägna förläggningsbaracker, som f. n. användes
för skjutskolans övningstrupp, ur flera synpunkter är lämpliga som
förläggningsplats för undsättningskårernas personal. Enligt byggnadsstyrelsen
måste dock även här vissa ombyggnads- och reparationsarbeten genomföras
varjämte brandtorn, garage, verkstäder m. in. bör uppföras. Byggnadsstyrelsen
har uppskattat kostnaderna för nybyggnader till 1 500 000
kronor och för upprustning av befintliga byggnader till 700 000 kronor.
Byggnadsstyrelsens beräkningar, som är preliminära, torde ge en föreställning
om den ungefärliga kostnadsramen för iståndsättande av ifrågavarande
utbildningsanstalter. Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att byggnadsstyrelsen
erhåller i uppdrag att föranstalta om upprättande av mera
detaljerade kostnadsberäkningar.
Då det är synnerligen angeläget, att frågan om anordnande av lokaler för
den centrala civilförsvarsskolan och för undsättningskårerna snarast erhåller
sin lösning, anser jag mig efter samråd med chefen för försvarsdepartementet
böra tillstyrka att — därest riksdagen beslutar om infanteriskjutskolans
förflyttning — nämnda utbildningsanstalter förlägges till
Rosersbergsområdet. Härvid förutsättes, att vissa markområden och vissa
byggnader inom nämnda område alltjämt kommer att disponeras för militärt
ändamål. Även om skjutskolans förflyttning icke kommer att aktualiseras
under nästa budgetår räknar jag dock med att vissa ombyggnader och
reparationer i de lokaler, som är avsedda för den centrala civilförsvarsskolan,
kan påbörjas oberoende härav. Jag förordar därför, att för detta ändamål
ett investeringsanslag av 1 300 000 kronor anvisas för nästa budgetår.
15. Hemställan
På grund av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer jag,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna de grunder för organisationen av civilförsvaret,
som jag i det föregående angivit;
II. besluta, att civilförsvarsstyrelsen skall organiseras efter
i huvudsak de riktlinjer, som i det föregående angivits;
III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för civilförsvarsstyrelsen, som föranledes
av vad jag föreslagit i det föregående;
IV. godkänna följande avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1959/60.
250 Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................ 600 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 37 000
3. Vissa pensionskostnader, förslagsvis ...... 5 000
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 841 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 360 000
6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis .............................. 15 000
Summa kronor 2 858 000;
V. godkänna följande avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas under budgetåret
1959/60:
Avlöningsstat
1. Avlöning till ordinarie tjänsteman, förslagsvis
................................ 31 000
2. Arvoden till civilförsvarschefer m. m., förslagsvis
................................ 365 000
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal .... 4 807 000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 535 000
5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis .............................. 32 000
Summa kronor 5 770 000;
VI. under elfte huvudtiteln för budgetåret
1959/60 anvisa
dels till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av .......................... 2 858 000
dels till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av ........................ 715 000
dels till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar ett förslagsanslag av ........ 5 770 000
dels till Civilförsvarsområdenas administration:
Omkostnader ett förslagsanslag av ...... 1 420 000
dels till Utbildnings- och övningsverksamhet
ett förslagsanslag av ........................ 5 760 000
dels till Inspelning av instruktionsfilm ett reservationsanslag
av ........................ 40 000
dels till Bidrag till vissa frivilliga organisationer
ett anslag av ....
322 000
251
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
dels till Försöksverksamhet ett reservationsanslag
av ..................................
dels till Engångsanskaffning av materiel ett reservationsanslag
av ........................
dels till Anskaffning av viss förbrukningsmateriel
ett reservationsanslag av ..............
dels till Förvaring och underhåll av viss materiel
m. m. ett förslagsanslag av ..............
dels till Vissa löpande kostnader för civilförsvarets
verksamhet inom civilförsvarsområdena
ett förslagsanslag av ........................
dels till Bidrag till kommuner för anordnande
av branddammar för civilförsvarsändamål ett reservationsanslag
av ........................
dels till Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. ett reservationsanslag av
dels till Bidrag till kommuner för anordnande
av vissa trafik- och skolskgddsrum ett förslagsanslag
av ..................................
dels till Viss sambandsverksamhet ett förslagsanslag
av..................................
dels ock till Anskaffning av viss sambandsmateriel
ett reservationsanslag av ..............
400 000
1 500 000
100
4 500 000
620 000
500 000
3 100 000
1 500 000
273 000
550 000
Summa kronor 29 828 100;
VII. under statens allmänna fastighetsfond, inrikesdepartementet,
för budgetåret 1959/60 anvisa
dels till Vissa skgddsrumsanläggningar ett in
vesteringsanslag
av ........................ 1 900 000
dels till Anordnande av en civilförsvars skola
m. m. ett investeringsanslag av .............. 1 300 000
Summa kronor 3 200 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ingvar Mellquist
252
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
STATENS ORGANISATIONSNÄMNDS FÖRSLAG TILL NY ORGANISATION
Centralplaneringen
{ZHIHD
Civ.förs.
överläk.
Ao 26
Ae 23 Ae 21 A 19''
Militärass. Arvode
Kontorist
Ao 24 Ao 23 Ao 21 A 19’
Ao 10
Kamerala
Ao 23
Ao 10 Ao 9
Telefonväxlai
Administrativa |
Kontorstekn.
Exp.vakter
Ae 15 Ae 13
Skrivcentral
Ao 7 AS’
Ae 7 AS''
Inköps*
{Z3HZKZXI}
Ao 23 Ae 21 Ae 19 Ae 17
Förråds -
Ao 23 Ae 21 Ae 19 Ae 17
GHIH-lHZ]-ED
Ao 24 Ae 23 Ae 21 Ao 19
Ae 15
Sekt. för skadeföre-f
Ao 24
Ae 21 Ao 19
Sekt. för skadeav -
hjälp. åtgärd.
Ae 21 Ao 19 Ae 17
Detalj för vsk, un*
danförsel och först.
Ao 23
Ae 21 Ao 19
Ao 21 Ao 19
Ao 26
Ae 21 Ae 19 Ae 17 Ae 15
Byggnads -
Ae 21 Ae 19 Ae 17 Ae 15
Elektro -
Ao 24
Ao 21 Ae 19 Ae 17
Ae 12
Sekt.för spccj
materiel
Ao 26
Ae 21 Ae 19
Ae 17
Expedition
Ao 7 AS1
och övningssekt.
Ad 26
1 reglerad befordringsgång
Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959
253
DEPARTEMENTSCHEFENS FÖRSLAG Bil.»
3CH3K3
Civ.förs.
överläk.
Ae 23 Ae21 A 19’
Ae 25
Militärass. Arvode
Kontorist
Administr.
Ao 10 Ao 9
Ao 24 Ae 23
{3—CU
Kamerala
Ao 7 A 5’
Ao 10 Ao 9
Ae 19
A o 23
Telefonväxlar
Exp.vakter
Kontorstekn.
Administrativa
Ae 15
Ae 19
Skrivcentral
Maskinist
(arvode)
Ae 23 Ae 21 Ae19
CD—C33IK3
Ae 7 A 5''
Ae19 Ae17 Ae15
Ao 23
■CD-tZHZHIHi}
Planerings -
Ae 10
Ae 21 Ae 19 Ae 17 Ag 15
Ae 24
Sekt. för skadeföre-l
byggande åtgärd.
Ae 21 Ae 19 Ae 17
Ae 24
Sekt. för skadeav -
{33D3EH3H3H3
hjälpande åtgärd.
Organisations -
Ae 24 Ag 23 Ae 21 Ae 19 Ae 17 Ae15
Expedition
Ao 7 A 5''
a—q-cd-cq-co
Planerings -
Ae 21 Ae 19 Ae 17 Ae15
{3-[3H3-DIH3
Ae 21 Ae 19 Ae17 Ae15
Ao 24
{3—EH3-13H3I—13
Tekniska
Elektro -
Ao 21 Ae 19 Ae 17 Ae 15
Ae 24
Sekt, för spec.
tekn. materiel
Ae 17
Expedition
Ao 7 A 5’
övnings -
Ac 24
’ reglerad befordringsgång.
Härtill kommer personal till utbildningsnämndens och riksbrandinspektörens förfogande
254
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
INNEHÅLLSFÖRTECKN ING
Sid.
Propositionen.......................................................... i
Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1
Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1959 .......................... 4
1. Inledning........................................................ 4
2. Civilförsvarets allmänna betydelse och uppgifter..................... 8
Översikt av det nuvarande civilförsvaret......................... 8
Civilförsvarsutredningens förslag................................. 11
Departementschefen............................................. 17
3. Särskilda frågor angående civilförsvarets uppgifter.................. 19
Ordnings- och bevakningsuppgifter m. m......................... 20
Nuvarande ordning........................................... 20
Civilförsvarsutredningens förslag............................... 20
Reparationsuppgifter, bombröjning m. m.......................... 26
Gällande bestämmelser........................................ 26
Civilförsvarsutredningens förslag............................... 27
Skydd mot radioaktiv strålning, stridsgaser och biologisk krigföring m. m. 31
Inledande uppgifter.......................................... 31
Civilförsvarsutredningens förslag............................... 33
Undanförsel, skydd av arkivalier m. m........................... 37
Gällande bestämmelser........................................ 37
Civilförsvarsutredningens förslag............................... 39
Vissa uppgifter i samband med utrymning m. m.................. 43
Nuvarande ordning........................................... 43
Civilförsvarsutredningens förslag............................... 43
Departementschefen............................................ 47
4. Civilförsvarsorganisationens huvuddrag............................. 51
Nuvarande ordning............................................. Öl
Civilförsvarsutredningens förslag................................. 52
Departementschefen............................................ 63
5. Det allmänna civilförsvaret....................................... 66
A. Lokalt civilförsvar............................................ 66
Nuvarande organisation...................................... 66
Civilförsvarsutredningens förslag.............................. 67
B. Regionalt civilförsvar.......................................... 89
Utländska förhållanden...................................... 89
Civilförsvarsutredningens förslag.............................. 89
C. Personalrekrytering............................................ 96
Gällande bestämmelser...................................... 96
Civilförsvarsutredningens förslag.............................. 97
Departementschefen.............................................. 101
6. Enskilda civilförsvarsåtgärder..................................... 105
A. Verkskydd................................................... 105
Gällande bestämmelser...................................... 105
Civilförsvarsutredningens förslag.............................. 107
Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959
255
B. Självskyddsåtgärder...........................................
Gällande bestämmelser om hemskydd.........................
Civiltörsvarsutredningens förslag..............................
Departementschefen..............................................
7. Utbildningsfrågor................................................
Nuvarande bestämmelser.......................................
Civilförsvarsutredningens allmänna synpunkter på utbildningsfrågorna
Utbildningsutredningens förslag..................................
Remissyttrandena..............................................
Departementschefen............................................
8. Civilförsvarsstyrelsen.............................................
Nuvarande organisation.........................................
Förslag till ny organisation.....................................
Departementschefen............................................
9. Civilförsvarets administration i länen..............................
Nuvarande organisation.........................................
Förslag till ny organisation.....................................
Departementschefen............................................
10. Principerna för materielanskaffning och förrådshållning..............
Civilförsvarsutredningens förslag.................................
Departementschefen............................................
11. Frivillig civilförsvarsverksamhet...................................
Civilförsvarsutredningens förslag.................................
Departementschefen............................................
12. Kostnader och tidsplan för uppbyggnaden av den nya organisationen
Civilförsvarsutredningens förslag.................................
Departementschefen............................................
13. Anslag å driftbudgeten för budgetåret 1959/60 .....................
14. Kapitalinvesteringar budgetåret 1959/60............................
1. Vissa skyddsrumsanläggningar.................................
2. Anordnande av en civilförsvarsskola m. m.......................
Inledning.....................................................
1956 års civilförsvarsskoleutredning.............................
Departementschefen...........................................
15. Hemställan......................................................
Bilaga A...........................................................
Bilaga B...........................................................
118
118
118
122
126
126
128
128
143
158
171
171
173
185
188
188
190
205
206
206
211
212
212
217
217
217
222
223
242
242
242
242
245
248
249
252
253