Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1959
1
Nr 113
Kungl. Maj:ts proposition Ull riksdagen angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda m. fl. å
motorfartyget Ningpo; given Stockholms slott den 20
mars 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att viss del av det belopp, som i anledning av
förslag från nämnden för fördelning av japanska medel kan komma att
tilldelas statens krigsförsäkringsnämnd, skall •— i stället för att såsom tidigare
beslutits disponeras för statsskuldsamortering -—- användas till ytterligare
ersättningar till förutvarande ombordanställda in. fl. å det vid Hongkong
i december 1941 sänkta motorfartyget Ningpo.
1 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 113
2
Kungl. Maj:ls proposition nr 113 år 1959
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 mars 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och cheferna
för social- och finansdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange, fråga om ytterligare ersättningar till de förutvarande
ombordanställda å det vid Hongkong den 11 december 1941 sänkta
motorfartyget Ningpo m. m. samt anför därvid följande.
Motorfartyget Ningpo och dess sista svenska besättning
Vid tiden för det japanska överfallet på Pearl Harbour och de därpå följande
amerikanska och brittiska krigsförklaringarna mot Japan — i början
av december 1941 — befann sig motorfartyget Ningpo, då tillhörigt Aktiebolaget
Svenska ostasiatiska kompaniet, utanför Hongkong, dit fartyget,
som skadats vid en minsprängning i Singapores hamn, bogserats för reparation.
Under den resa, då skadan skedde, var fartyget befraktat av statens
reservförrådsnämnd. På order av brittiska myndigheter i Hongkong, vilka
befarade att fartyget skulle falla i japanernas händer, blev detta den 11
december 1941 sänkt genom befälhavarens försorg. Fartyget, som efter
sänkningen stod delvis över vatten, sköts påföljande dag i brand genom
artillerield från brittiska batterier.
Ningpo, vilket såsom förstört av krigsåtgärd avfördes ur fartygsregistret
i juni 1942, var försäkrat mot krigsfara hos statens krigsförsäkringsnämnd
för sammanlagt 5,5 miljoner kronor. Försäkringssumman utbetalades till
bolaget, varvid krigsförsäkringsnämnden övertog all rätt till fartyget. Jämväl
Ningpos last var försäkrad hos nämnden mot krigsfara.
I slutet av december 1941 erövrade japanerna Hongkong. Under ockupationen
av Hongkong lät japanska marinen bärga Ningpo och sätta fartyget
i stånd. Fartyget seglade därefter under japansk flagg och gick därvid förlorat
genom krigshaveri.
Innan Ningpo sänktes i december 1941 bestod dess besättning — till vil -
Kungl. Maj:Is proposition nr 113 år 1959
3
ken i del följande räknas även befälhavaren — av 30 man.1 Av dessa var
en dansk medborgare, under det att de övriga var svenska medborgare. Besättningen,
som lämnade fartyget den It december 1941, avmönstrades i
Hongkong den 15 samma månad. Sedan japanerna erövrat Hongkong kvarblev
besättningen i staden omkring fem månader. Därunder dödades tre
man2 av kinesiska plundrare. I maj 1942 överfördes den återstående delen
av besättningen till Shanghai, som likaledes hölls besatt av japanerna.
I nämnda stad avled tre man3 på grund av sjukdomar. Först hösten 1945
efter krigtillståndets upphörande kunde besättningens hemresa börja. Befälhavaren
avreste till Sverige i oktober. Tjugotvå medlemmar av besättningen
Jämnade Shanghai i november och anlände till hemlandet i början
av år 1946. En man, som på grund av sjukdom nödgats kvarstanna i Shanghai,
återkom till Sverige först senare.
Under uppehållet i Shanghai kunde arbetsanställning icke beredas besättningen,
och den nödgades leva under förhållanden, som medförde svåra
fysiska och psykiska lidanden.
Jämlikt sjömanslagen och gällande kollektivavtal utbetalade bolaget lön
till besättningen under sex månader efter tjänsteavtalens upphörande ävensom
under hemresan. Dessutom erlade bolaget efter behovsprövning sammanlagt
123 195 kronor till hemmavarande anhöriga till vissa medlemmar
av besättningen. Av statsmedel utbetalades till besättningen för bestridande
av kostnader för underhåll, sjukvård, kläder och resor m. m. under tiden
från Ningpos förolyckande till besättningsmedlemmarnas återkomst till Sverige
sammanlagt 292 618 kronor 63 öre, varav 65 076 kronor 25 öre i form
av försträckning. För ett belopp om (292 618: 63 — 65 076: 25 =) 227 542
kronor 38 öre har återbetalningsskyldighet ej ansetts föreligga. Av beloppet
å 65 076 kronor 25 öre har sedermera 58 973 kronor 60 öre efterskänkts.
Efterlevande till de tre medlemmar av besättningen, som dödades i Hongkong,
erhöll — likaledes av statsmedel — tillhopa 27 000 kronor samt vissa
livräntor.
I anledning av en av Svenska sjöfolksförbundet gjord, till krigsförsäkringsnämnden
ställd ansökning, vari bolaget instämde, förklarade sig nämnden
i utlåtande den 17 februari 1948 finna det behjärtansvärt, att skälig
ersättning utbetalades till de ombordanställda för de svåra lidanden och
umbäranden, som dessa fått utstå under det långa tvångsuppehållet i Shanghai.
Nämnden hemställde, att Kungl. Maj :t ville pröva huruvida ersättning
kunde tillerkännas besättningen på Ningpo. Därvid framhölls, att det låg
1 Befälhavaren It. W. Ahlborg, maskinchefen P. J. Boman, överstyrmannen G. W. Lundin,
2: e styrmannen A. W. Forsberg, 3: e styrmannen P. I. Lindqvist, 1: e maskinisten T. A. Andersson,
2: e maskinisten E. A. Hellqvist, 3: e maskinisten K. V. Andersson, timmermannen V. H,
Lind, båtsmannen K. Johansson, matroserna K. A. Falk, A. Lundberg, S. E. Hansson, l:e motormännen
E. G. Lundberg och S. L. Svensson, 2: e motormännen K. O. Almqvist, A. V. Svensson,
G. A. Pålsson och Å. Andersson, lättmatroserna J. A. Lindgren, N. Sepstrup (dansk medborgare),
S. E. Christensson, S. E. Nilsson, A. Karlsson, G. E. Hassel, stewarden S. E. Nilsson,
1: e kocken G. T. Larsson, kockeleven S. G. Carlsson samt uppassama K. H. S. Höglin och
H. Magnusson.
2 Styrmännen Forsberg och Lindqvist samt 3: e maskinisten Andersson.
3 överstyrmannen Lundin samt motormännen Lundberg och Svensson.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1959
utanför nämndens kompetensområde att bevilja sådan ersättning, enär denna
icke kunde grundas på de av nämnden å Ningpo och dess last meddelade
krigsförsäkringarna. Vidare upplystes, att den förlust, som åsamkats besättningen
genom att den på grund av tvångsuppehållet i Shanghai gått miste
om alla möjligheter att genom nya anställningar skaffa sig inkomster, uppgick
till i runt tal 1 052 700 kronor.
Sedan bl. a. sjöfolksförbundet i skrivelse den 13 februari 1951 framlagt
ytterligare synpunkter i ämnet, avgav kommerskollegium den 1 mars samma
år utlåtande i ämnet. Jämväl kollegium förordade, att ersättning bereddes
besättningen.
Propositionen 1952: 86 angående ersättning till Ningpos besättning
I proposition till riksdagen den 22 februari 1952, nr 86, föreslog Kungl.
Maj:t, att ett reservationsanslag av 370 000 kronor skulle anvisas för att
användas till ersättningar åt de förutvarande ombordanställda å Ningpo
och åt efterlevande till en avliden medlem av besättningen.
I propositionen konstaterade föredragande departementschefen bl. a., att
enligt brittisk praxis ersättning icke utbetalades i sådana fall som Ningpos
och att krav från besättningen om ersättning icke torde kunna riktas mot
japanska staten, eftersom de japanska myndigheterna i Shanghai ej hindrade
besättningens hemsändande, samt att över huvud taget besättningen
saknade juridisk möjlighet att erhålla gottgörelse utöver den som besättningen
då redan erhållit.
Departementschefen anförde angående frågan huruvida staten med hänsyn
till de särskilda omständigheter, som förelåg beträffande besättningen
å Ningpo, ur billighets- och skälighetssynpunkt borde lämna ytterligare
ekonomiskt bistånd till besättningen.
Vid prövningen av denna fråga bör en viss betydelse tillmätas den omständigheten,
att Ningpo förliste under en resa som var föranledd av ett
befraktningsavtal mellan rederiet och staten. Detta avtal avsåg att tillförsäkra
vårt land ett tillskott av viktiga och till följd av avspärrningen under
kriget svåråtkomliga varor. De förhållanden, varunder besättningen levde
under tvångsuppehållet i Hongkong och Shanghai, inneburo vidare stora lidanden
i såväl psykiskt som fysiskt avseende. Arbete kunde icke erhållas
och umbärandena voro svåra; klimatet var påfrestande och besättningen
hade föga kraft att motstå sjukdomar. Krigsförhållandena medförde bombanfall
och gerillastrider. Tre medlemmar bragtes om livet av krigsplundrare
och tre andra dukade under i olika sjukdomar.
Det vill synas som om händelsen med Ningpo och dess besättning vore
ensam i sitt slag i den svenska sjöfarten under det andra världskriget. Visserligen
vistades i Shanghai under kriget — förutom besättningen å Ningpo
•— ytterligare ett antal svenska sjömän, men bakom dessa sjömäns vistelse
därstädes lågo ej samma betingelser som i fråga om Ningpos besättning.
Några framställningar om ersättning ha ej av vederbörande riktats mot
staten.
Krigsförsäkringsnämnden har i utlåtande över framställningarna från
Ningpos besättning ansett det vara behjärtansvärt att skälig ersättning utbetalades
till besättningen för de svåra umbäranden och lidanden den åsamkats.
Jämväl kommerskollegiuin har förordat, att ersättning beredes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1939
5
Departementschefen var för egen del också av den meningen, att staten
borde hjälpa besättningen, som till följd av krigshandling utsatts för osedvanligt
stora påfrestningar. Departementschefen fann det icke lämpligt att
den föreslagna ersättningen skulle anses såsom en gottgörelse för mistade
avlöningsförmåner. Han förordade i stället, att ersättningen utformades
såsom en gottgörelse för det lidande och den psykiska skada, som åsamkats
genom det nödtvungna uppehållet i Shanghai. På närmare angivna skäl
ansåg departementschefen, att till envar av de till Sverige återkomna besättningsmännen,
vilka hade försörjningsplikt, borde utgå ersättning med
19 000 kronor samt att envar av de övriga borde erhålla 10 000 kronor.
Dessutom skulle till änkan efter en avliden medlem av besättningen utgå
19 000 kronor. För ändamålet begärdes ett reservationsanslag å 370 000 kronor
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52.
Propositionen bifölls av riksdagen (rskr. 1952: 211). Därefter utbetalades
enligt Kungl. Maj :ts beslut den 6 juni och den 18 juli 1952 till envar av
11 medlemmar av besättningen och till änkan 19 000 kronor samt till envar
av 13 medlemmar 10 000 kronor, eller sålunda tillhopa 358 000 kronor.
Propositionen 1952: 145 angående statens krigsförsäkringsnämnds
överskottsmedel
I proposition den 7 mars 1952, nr 145, framlades förslag om dispositionen
av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds verksamhet, då
uppgående till ca 294 miljoner kronor. Enligt propositionen skulle av dessa
medel först sammanlagt 12 miljoner kronor avsättas till vissa sjöfartsändamål
och 102 500 kronor avskiljas för vissa pensioner m. in., varefter det
återstående överskottet — minskat med en mindre del, vilken skulle stå
till likvidatorernas i nämnden förfogande för bestridande av eventuellt
uppkommande utgifter — skulle användas för att nedbringa statsskulden.
Vad som ej åtgick för dylika utgifter liksom de ytterligare överskottsmedel,
vilka möjligen kunde inflyta, skulle — när alla av likvidatorerna behandlade
ärenden blivit helt slutförda •— ävenledes utnyttjas för statsskuldsamortering.
Riksdagen biföll propositionen (rskr. 1952:423). Enligt Kungl. Maj :ts
beslut den 19 december 1952 föreskrevs bl. a., alt av överskottsmedlen skulle
285 miljoner kronor överföras till riksgäldskontoret alt disponeras för nedbringande
av statsskulden. Kungl. Maj :t förklarade Sig därjämte vilja
framdeles meddela bestämmelser rörande dispositionen av det av nämnden
slutligt redovisade överskottet. Något sådant beslut har ännu icke kunnat
meddelas.
Propositionen 1958: 43 angående viss överenskommelse med Japan m. m.
I proposition den 24 januari 1958, nr 43, anhölls om godkännande av en
den 20 september 1957 undertecknad överenskommelse mellan Sverige och
Japan samt om medgivande för Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åt
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1959
gärder för överenskommelsens genomförande. Överenskommelsen är avsedd
att slutligt reglera svenska ersättningsanspråk mot Japan, vilka uppstått
på grund av folkrättsstridiga japanska åtgärder mot svenska intressen
under andra världskriget.
I propositionen anmäldes bl. a., att förhandlingar i ämnet upptagits i slutet
av år 1952, att de på folkrätten grundade fordringsanspråken, vilka var
av natur att kunna stödjas av svenska regeringen, värdemässigt uppgick
till 13,5 miljoner kronor, samt att enligt överenskommelsen japanska regeringen
förbundit sig att till svenska regeringen erlägga ett globalbelopp av
7 250 000 kronor såsom reglering av alla anspråk på ersättning för skada
och lidanden, vilka åsamkats svenska fysiska och juridiska personer under
andra världskriget av japanska regeringens organ och för vilka skador och
lidanden Japans regering ansetts ansvarig enligt folkrätten.
Propositionen bifölls av riksdagen (rskr. 1958: 105).
Genom beslut den 30 maj 1958 tillsatte Kungl. Maj:t en nämnd med uppdrag
att under beaktande av de riktlinjer, som angivits i propositionen
1958:43, utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till fördelning
av det för ersättningsbetalningarna tillgängliga beloppet.
Nämnden, som antagit namnet nämnden för fördelning av japanska medel,
kallas i det följande japannämnden.
Vissa hos japannämnden framställda ersättningsanspråk
Hos japannämnden framställdes ersättningsanspråk bl. a. dels av Svenska
sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen och Svenska maskinbefälsförbundet
— i fortsättningen benämnda förbunden ■— såsom företrädare för
medlemmar av besättningen på Ningpo eller för dödsbon efter de i Shanghai
avlidna besättningsmedlemmarna eller efter två under senare år avlidna
medlemmar, dels av ett antal andra sjömän, som jämväl nödtvunget vistades
i Shanghai under det andra världskriget, dels av Aktiebolaget Svenska
ostasiatiska kompaniet och dels av krigsförsäkringsnämnden.
Förbunden yrkade — under åberopande av folkrättsliga regler och den
mellan Sverige och Japan gällande handels- och sjöfartstraktaten den 19
maj 1911 — att gottgörelse måtte tillerkännas de medlemmar av besättningen
å Ningpo, vilka överfördes till Shanghai, för skador och lidanden
med belopp motsvarande den lön jämte krigsrisktillägg och semesterersättning,
som skulle ha tillkommit dem under tiden för uppehållet i Shanghai.
Gottgörelsen — sådan densamma slutligen beräknats — har av föihunden
uppgivits till 1 052 227 kronor 03 öre.
Med hänvisning till vissa av förbunden hos japannämnden närmare angivna
omständigheter och även till förhållandena i övrigt anförde förbunden
till stöd för yrkandet, att det fick anses utrett att den japanska regeringen
i sitt förhållande till besättningen handlat i strid med folkrätten.
Förbunden framhöll därvid.
Kungl. Maj:Is proposition nr 113 år 1959
7
Visserligen kan det icke styrkas, att besättningen, därest den fått lämna
Shanghai, skulle ha haft de inkomster, för vilka nu fordras ersättning, men
det är uppenbart, att dylika inkomster varit att påräkna.
Vad angår krigsriskersättningen bör beaktas, att vistelsen i Shanghai
hade varit förenad med större risker än sjötjänst under kriget. För de psykiska
lidanden, som tillfogats besättningen, erhöll denna viss ersättning
enligt 1952 års proposition (nr 86). Denna ersättning var icke tillräcklig,
och utbetalandet därav kan i allt fall icke medföra inskränkning i det nu
framställda kravet på ersättning avseende förlorad arbetsförtjänst och utgörande
ersättning för skador och lidanden under vistelsen i Shanghai.
Kraven från de ytterligare sjömän, som nödtvunget vistades i Shanghai
under andra världskriget, avsåg ersättning för förlorad arbetsförtjänst och
för utståndna lidanden. Dessa sjömän hade alla avmönstrat i Shanghai
under år 1941 eller i andra ostasiatiska hamnar vid samma tidpunkt.
Aktiebolaget Svenska ostasiatiska kompaniet fordrade ersättning för förut
angivna, av bolaget gjorda utlägg, tillhopa 123 195 kronor. Till grund för
kravet anfördes, att bolaget vid utgivandet av beloppen fullgjort vad som
rätteligen bort åvila det allmänna och därvid inträtt i mottagarnas rätt, samt
att, även om bolaget icke i förhållande till vare sig svenska eller japanska
staten ägde någon laglig rätt till ersättning för utläggen, starka skälighetssynpunkter
talade för att bolaget erhöll dylik ersättning.
Krigsförsäkringsnämnden yrkade — under framhållande av att japanska
staten måste anses ersättningsskyldig med det värde Ningpo ägde då japanerna
satte sig i besittning av fartyget — att nämnden, som övertagit all rätt
till fartyget, måtte erhålla gottgörelse med 1 970 000 kronor motsvarande
nämnda värde.
Japannämndens förslag i hithörande delar
Med skrivelse den 12 mars 1959 har japannämnden avlämnat förslag till
fördelning av de medel, som avses med propositionen 1958:43.
Vad angår förbundens och bolagets krav har desamma ej godkänts av
nämnden, som därvid anfört.
Den förebragta utredningen ger icke vid handen, att den japanska regeringen
eller organ, för vilka denna regering varit ansvarig, kvarhållit Ningpos
besättning i Shanghai under förhållanden, som varit att likställa med internering,
eller att den japanska regeringen eller dess organ eljest i strid
med folkrätten hindrat besättningen att lämna nämnda stad. Fastmera får
anses framgå, att besättningens kvarstannande därstädes berott av kriget
och omständigheter, som legat utom den japanska regeringens kontroll.
Av den åberopade handels- och sjöfartstraktaten mellan Sverige och
Japan kan icke anses följa, att den japanska regeringen varit pliktig att aktivt
medverka till besättningens hemsändande.
De fysiska och psykiska lidanden, som besättningen nödgats utstå i
Shanghai, kunna icke för den japanska regeringen medföra ersättningsskyldighet
enligt folkrätten.
På grund av vad sålunda anförts — och då såsom i den allmänna motiveringen
framhållits nu ifrågavarande medel skola utgöra ersättning allenast
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1959
för skador och lidanden, för vilka den japanska regeringen ansetts ansvarig
enligt folkrätten — finner nämnden, att ersättning ur dessa medel icke
kan tillerkännas besättningen.
Med den ståndpunkt nämnden sålunda intagit saknar nämnden anledning
att ingå på frågan huruvida den omständigheten att en besättningsman vid
tiden för uppehållet i Shanghai icke var svensk medborgare, bör hindra, att
ersättning tillägges honom.
Att bolaget frivilligt erlagt vissa belopp till hemmavarande anhöriga till
medlemmar av besättningen kan icke för bolaget grunda rätt att av annan
återkräva dessa belopp. Redan av detta skäl kan ersättning för utbetalningarna
icke tillerkännas bolaget.
Beträffande övriga här ifrågavarande sjömän har japannämnden funnit,
att av utredningen i ärendet ej framgår att de förluster och lidanden, som
må ha åsamkats dem, uppkommit under sådana omständigheter, att japanska
regeringen kan anses ansvarig för desamma enligt folkrätten. Dessa
sjömäns krav har alltså ej heller godkänts av nämnden.
Krigsförsäkringsnämndens yrkande om gottgörelse med 1 970 000 kronor
har däremot i och för sig godkänts av japannämnden. Denna föreslår därför,
att till krigsförsäkringsnämnden utbetalas 62,8 procent av det godkända
ersättningsbeloppet, eller 1 237 160 kronor.
Förnyat anspråk på ersättning till Ningpos besättning
I skrivelse den 16 mars 1959 till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
har Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen och
Svenska maskinbefälsförbundet — med förmälan att de ej ha för avsikt
att anföra besvär över japannämndens förslag — och Sveriges fartygsbefälsförening
anhållit, att till 1959 års riksdag måtte avlåtas proposition med
förslag att av medel, som i anledning av japannämndens förslag kan komma
att tilldelas krigsförsäkringsnämnden, största möjliga belopp måtte tillerkännas
de förutvarande ombordanställda å Ningpo och efterlevande efter
vissa besättningsmedlemmar.
Sökandena, som i det följande kallas organisationerna, har, utöver vad
som anförts till stöd för det hos japannämnden framställda yrkandet, framhållit
följande.
Motorfartyget »Ningpo» var vid tiden för sänkningen i december 1941
befraktat av svenska statens reservförrådsnämnd. I anledning härav anser
organisationerna, att svenska staten, som hade att ansvara för att fri lejd
gällde för fartyget, har att genom statens krigsförsäkringsnämnd ersätta icke
enbart rederiets förlust utan jämväl de ombordanställda för det inkomstbortfall
de förorsakats under det ofrivilliga uppehållet i Shanghai. Icke
minst gäller detta nu, när krigsförsäkringsnämnden kommer att tillföras
medel från de japanska medlen.
Vidare anser organisationerna, att — därest det nu genom japannämndens
förslag fastslagits att japanska regeringen icke folkrättsstridigt hindrade
besättningens hemresa ansvaret för besättningens kvarblivande i
Shanghai måste falla på svenska staten, som icke kunde för Japans krigsmotståndare
framlägga ett praktiskt genomförbart förslag avseende besättningens
hemsändande.
Kungl. Maj ris proposition nr 113 år 1959
9
Organisationerna vill också såsom grund för anspråket göra gällande, att
tanken att kräva ersättning för skrovet knappast skulle ha uppkommit, om
icke besättningen genom sina aktioner låtit aktualisera fallet, samt att, därest
ersättning ur de japanska medlen ej tillerkännes besättningen, svenska
staten utan egen förskyllan skulle erhålla ett betydande belopp, som enligt
organisationernas åsikt rimligen bör tillfalla besättningen.
Vid de ombordanställdas återkomst till Sverige 1945 var dessa helt utblottade,
helt beroende utav att de under den långa tidsperioden i Shanghai
varit helt utan inkomst. Hade förhållandet varit sådant att de givits
möjlighet utöva sitt yrke på haven, hade dessa sjömän i likhet med alla
de ombordanställda som under kriget frivilligt bemannade den svenska
handelsflottan, haft ett sparkapital å det KX-conto, som upprättats för dem
som utövade sjömansyrket och där enligt lag viss procent av krigsrisken
insattes genom rederiets försorg. Förutom stora lidanden har dessa ombordanställda
således även förlorat inkomst under det ofrivilliga uppehållet i
Shanghai och många av dem även under lång tid efter det de anlände till
Sverige, beroende på att sjukdomar etc. har påverkat dem, så att de icke
haft möjlighet utöva sitt yrke eller haft möjlighet komma in i produktionen
i land.
Beträffande de till japannämnden gjorda framställningarna från de andra
sjömän, som jämväl nödtvunget vistades i Shanghai under åren 1942—
1945, upplyser organisationerna, att de tagit del av dessa framställningar.
Organisationerna anför vidare.
Ehuru organisationerna givetvis i och för sig finner det behjärtansvärt,
att även dessa sjömän beredes ersättning, kan organisationerna icke bortse
från det förhållandet, att sjömännen i fråga — i motsats till vad som var
fallet med besättningen å »Ningpo» — vid det aktuella tillfället icke var
anställda på fartyg, som befraktats av svenskt statligt organ. Detta förhållande
torde vara av principiell betydelse för en bedömning av frågan om
dessa sjömäns anspråk bör tillgodoses av statliga medel. I vart fall synes
det icke böra komma i fråga, att de medel, som nu kan komma att tilldelas
krigsförsäkringsnämnden för Ningpos skrov, tages i anspråk för ändamålet.
Organisationerna finner i övrigt, att det för nu ifrågavarande sjömän i
intet fall föreligger sådan orsak, som föranledde Ningpobesättningens avmönstring.
Organisationerna finner därför, att kraven från dessa sjömän
har ett helt annat utgångsläge än vad som gäller för Ningpos besättning.
Till följd av vad nu anförts anser sig organisationerna icke kunna stödja
dessa sjömäns krav på ersättning ur medel, som erhålles för Ningpos skrov.
Departementschefen
Under den resa, då motorfartyget Ningpo minsprängdes, var fartyget befraktat
av svenskt statligt organ. I anledning av sänkningen av fartyget
vid Hongkong, där fartyget skulle repareras för sina skador, tvingades de
förutvarande ombordanställda å fartyget att under svåra förhållanden kvarbliva
först i Hongkong och därefter under tiden juni 1942—november 1945
i Shanghai. Under vistelsen i Hongkong dödades tre medlemmar av besättningen,
och i Shanghai avled tre man på grund av sjukdomar. För bestri2
Dihang till riksdagens protokoll 11)5.9. 1 samt. Nr 113
10
Kungl. Maj:Is proposition nr 113 år 1959
dande av kostnader för underhåll, sjukvård, kläder och resor in. in. under
tiden från Ningpos sänkning till besättningens återkomst till hemlandet utbetalades
av statsmedel sammanlagt 292 618 kronor 63 öre, varav 65 076
kronor 25 öre i försträckning. För ett belopp om 227 542 kronor 38 öre har
återbetalningsskyldighet icke ansetts föreligga. Av beloppet å 65 076 kronor
25 öre har sedermera 58 973 kronor 60 öre efterskänkts. Efterlevande
till de tre besättningsmedlemmar, som dödades i Hongkong, erhöll — likaledes
av statsmedel — tillhopa 27 000 kronor samt vissa livräntor. Bolaget
utbetalade efter behovsprövning sammanlagt 123 195 kronor till hemmavarande
anhöriga till vissa medlemmar av besättningen.
Frågan om ytterligare gottgörelse till besättningen anmäldes av min företrädare
i ämbetet i propositionen 1952: 86. Därvid togs ställning till spörsmålet
huruvida staten med hänsyn till de särskilda omständigheter, som
förelåg beträffande besättningen å Ningpo, ur billighets- och skälighetssynpunkt
borde lämna ekonomiskt bistånd till besättningen utöver den hjälp,
som besättningen då redan erhållit. Vid prövningen av denna fråga tillmättes
den omständigheten, att Ningpo förliste under en resa, som var föranledd
av ett befraktningsavtal mellan Ningpos rederi och staten, viss betydelse.
De förhållanden, varunder besättningen levde under tvångsuppehållet
i Hongkong och Shanghai, ansågs vidare innebära stora lidanden i
såväl psykiskt som fysiskt avseende. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna
var departementschefen av den meningen, att staten borde hjälpa
Ningpos besättning, vilken till följd av krigshandling utsatts för osedvanligt
stora påfrestningar. Jämväl riksdagen (statsutskottets uti. 1952:
108) ansåg med hänsyn till de alldeles särskilda omständigheter, som
förelåg i fallet Ningpo, att staten borde ur billighets- och skälighetssynpunkt
lämna besättningen ytterligare ekonomiskt bistånd. För det lidande
och den psykiska skada, som åsamkats genom besättningens nödtvungna
uppehåll i Shanghai, utbetalades sedermera under år 1952 till tjugofyra
överlevande medlemmar av besättningen och till änkan efter en avliden besättningsman
sammanlagt 358 000 kronor över ett å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52 för ändamålet beviljat reservationsanslag.
Bortsett från ersättningarna jämte livräntor till de efterlevande efter de
i Hongkong dödade besättningsmedlemmarna har alltså de överlevande tjugofyra
medlemmarna av besättningen och änkan efter en avliden besättningsman
av statsmedel utan vidare återbetalningsskyldighet erhållit
(227 542: 38 -j- 58 973: 60 -j- 358 000 =) 644 515 kronor 98 öre.
Framställningar om ytterligare ersättningar i anledning av Ningpos sänkning
och besättningens förhållanden därefter har nu gjorts. Ansökningar
om sådana ersättningar ingavs sålunda till den s. k. japannämnden, som
hade att fördela det från Japan erlagda ersättningsbeloppet för folkrättsstridiga
handlingar under andra världskriget. Enligt sitt nyligen avlämnade
förslag har japannämnden emellertid funnit, att sådana omständigheter
ej förelegat att ersättningar från dessa japanska medel kan tillerkännas
besättningen på Ningpo. Däremot har japannämnden föreslagit, att till
Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1959
11
krigsförsäkringsnämnden utbetalas 1 237 160 kronor, utgörande 62,8 procent
av den av krigsförsäkringsnämnden yrkade ersättningen för värdet
av Ningpos skrov. I anledning av japannämndens beslut beträffande Ningpobesättningen
har de ombordanställdas organisationer nu hemställt, att
det belopp, som i anledning av japannämndens förslag kan komma att såsom
ersättning för Ningpos skrov tilldelas krigsförsäkringsnämnden från
de japanska medlen, skall användas för beredande av största möjliga ytterligare
ersättning till de förutvarande ombordanställda å Ningpo. Organisationerna
hävdar, att svenska staten har ett särskilt ansvar för besättningen
å Ningpo. Dessutom anser organisationerna, att de genom sina aktioner
har medverkat till att tanken på att kräva ersättning för Ningpos skrov
över huvud taget aktualiserades. Man finner det därför från organisationernas
sida rimligt, att denna ersättning skall av staten till största möjliga
belopp överlåtas på besättningen, som till följd av fartygets sänkning fick
utstå svåra påfrestningar och gick miste om arbetsförtjänst under tvångsuppehållet
i Shanghai och som även därefter under lång tid fått finna sig
i inkomstbortfall på grund av avsaknad av möjlighet att utöva sjömansyrket
eller yrke i land.
Japannämndens förslag har den 16 mars 1959 tillställts dem som ansökt
om ersättning. De som har något att erinra mot förslaget har tillfälle
att inom en månad från nämnda dag till utrikesdepartementet inkomma
med ansökan om ändring av förslaget. Organisationerna har förklarat, att
de icke ämnar ansöka om sådan ändring. Det är med hänsyn till de ändringar
i förslaget, som kan komma att vidtagas, icke möjligt att f. n. exakt
angiva storleken av det belopp, som kommer att tillföras krigsförsäkringsnämnden.
Det får emellertid förutsättas, att vid den slutliga behandlingen
av förslaget krigsförsäkringsnämnden kommer att från de japanska medlen
tilldelas det föreslagna beloppet utan någon större jämkning. Ifrågavarande
behandling beräknas kunna avslutas före utgången av juni 1959.
Vid bedömningen av frågan huruvida ytterligare ersättningar i anledning
av Ningpos sänkning bör utgå, torde hänsyn böra tagas till den omständigheten,
att statsmakterna då 1952 års ersättning till Ningpobesättningen beslöts
icke kunde förutse, att någon gottgörelse för Ningpos skrov skulle
utgå. Jag finner mig böra tillstyrka, att av de medel, som vid Kungl. Maj :ts
prövning av japannämndens förslag tilldelas krigsförsäkringsnämnden såsom
ersättning för värdet av Ningpos skrov, visst belopp undantages att
användas till sådana ersättningar, som avses med organisationernas framställning.
I likhet med vad som skedde vid meddelandet av 1952 års beslut vill
jag förorda, att ersättningarna utformas såsom en gottgörelse för det lidande
och den psykiska skada, som åsamkats genom besättningens nödtvungna
uppehåll i Shanghai.
I anledning av Ningpos sänkning har av statsmedel hittills utbetalats i
runt tal 644 000 kronor. Med hänsyn härtill finner jag det skäligt, ait det
belopp, som enligt vad jag förut förordat bör användas till ytterligare ersättningar,
begränsas till högst 300 000 kronor. Ersättningsbeloppen torde
12
Knngl. Maj:ts proposition nr 113 år 1959
böra efter förslag av organisationerna bestämmas av Kungl. Maj :t efter behovsprövning
och med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen.
Vid anmälan av propositionen 1952:86 förklarade föredraganden, att
det ville synas som om händelsen med Ningpo och dess besättning vore
ensam i sitt slag i den svenska sjöfarten under det andra världskriget. Det
konstaterades i propositionen, att det visserligen i Shanghai under kriget
vistades — förutom besättningen å Ningpo — ytterligare ett antal svenska
sjömän, men att det bakom dessa sjömäns vistelse därstädes ej låg samma
betingelser som i fråga om Ningpos besättning. Såsom framgår av den tidigare
redogörelsen om vissa hos japannämnden framställda ersättningsanspråk
och nämndens förslag i anledning därav ansåg sig japannämnden
icke kunna godkänna yrkanden av vissa ytterligare sjömän, som jämväl
nödtvunget vistades i Shanghai under andra världskriget, om ersättning för
förlorad arbetsförtjänst och för utståndna lidanden. Organisationerna har
funnit, att kraven från dessa sjömän hänför sig till andra förhållanden än
dem som gäller för Ningpos besättning. Ehuru organisationerna finner det
i och för sig behjärtansvärt att även ifrågavarande sjömän beredes ersättning,
anser sig organisationerna i nu förevarande sammanhang icke kunna
stödja deras krav. Av principiella skäl anser även jag mig nödsakad att
lämna frågan om ersättning till dessa sjömän utan åtgärd.
Vad jag föreslagit om ytterligare ersättningar i anledning av Ningpos
sänkning innebär en ändring av riksdagens beslut i anledning av propositionen
1952:145 angående dispositionen av överskottsmedel från statens
krigsförsäkringsnämnds verksamhet. På grund härav bör förslaget underställas
riksdagens prövning.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att medgiva att ett belopp av högst 300 000 kronor av statens
krigsförsäkringsnämnds överskottsmedel må användas
enligt av mig i det föregående angivet förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rutger Croneborg
590540 Stockholm 1059. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag