Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
1
Nr 112
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1959.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten,
innebärande en effektivisering av garantiformerna och
en förstärkning av garantiskyddet. Vidare föreslås, att nu gällande bemyndigande
att meddela statsgaranti för exportkredit, som avser tiden intill utgången
av budgetåret 1959/60, erhåller förlängd giltighet till utgången av
budgetåret 1962/63.
1 llihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 112
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändrade riktlinjer
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten m. m. samt anför
därvid följande.
Inledning
Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har meddelats alltsedan
budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av riksdagen
för viss tid —- senast år 1957 för tiden t. o. m. den 30 juni 1960 (prop. nr
41, SU 39, rskr 120) — givna bemyndiganden, med stöd av vilka Kungl.
Maj :t utfärdat kungörelser i ämnet. Prövning och avgörande av frågor om
statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken
instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430; ändrad 1939: 215,
1946:589).
Gällande kungörelse om garantigivningen är utfärdad den 9 juni 1950
(nr 321; ändrad 1953:368, 1958:498) och äger enligt kungörelse den 10
maj 1957 (nr 130) giltighet t. o. m. den 30 juni 1960. Den innehåller i huvudsak
följande.
Exportkreditnämnden äger att till befrämjande av svensk export bevilja
svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare statsgaranti
mot förlust på grund av exportkredit, som lämnas vid försäljning till
utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. Under särskilda
omständigheter kan sådan garanti lämnas även vid export av icke
inhemska alster. Garanti kan också i särskilda fall beviljas för entreprenadarbeten,
som utföres i utlandet, och för till utlandet levererade alster av
svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan
bli av betydelse för svensk export. Statsgaranti må i dessa fall högst avse,
att ett belopp uppgående till 75 procent av den lämnade krediten kommer
att inflyta eller ock att 75 procent av uppkommande förlust å krediten
täcks; då särskilda skäl därtill föreligger kan dock garantien utsträckas
till 85 procent. Garantien får icke avse utebliven betalning av annan anled
-
3
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
ning än köparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som
allmänt moratorium, valutaspärr och dylikt. Den kan dock beviljas mot
förlust till följd av opåräknat införande av importlicenser eller återtagande
av meddelaue licenser.
Statsgaranti kan vidare beviljas svensk exportör eller svensk bank eller
annan svensk kreditgivare mot förlust på grund av lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands. Sådan garanti må högst avse, att 75 procent av
uppkommande förlust i samband med lagerhållningen täckes.
Slutligen kan garanti lämnas för kredit, som av svensk bank eller annan
svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av
svenska exportvaror. Därvid må garantien omfatta högst 75 procent av den
avsedda leveransens värde. För garantigivningen i de båda sistnämnda fallen
äger Kungl. Maj :t meddela närmare föreskrifter.
För beviljad garanti av samtliga här nämnda slag skall den som erhåller
garantien erlägga en premie avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter,
såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,
andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,
att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden.
Gällande statsgarantier mot förlust på grund av lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands och för kredit, som av svensk bank eller annan
svensk kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av
svenska exportvaror, må tillsammans uppgå till högst ett belopp av 100
milj. kronor. Sammanlagda beloppet för samtliga här nämnda statsgarantier
må icke överstiga 600 milj. kronor. I de båda beloppen skall inräknas vad
exportkreditnämnden utgivit på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna
icke täcks av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan
kostnaderna för nämndens verksamhet guldits.
Enligt beslut av 1933 års riksdag skall exportkreditnämndens premieinkomster
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken
skall täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.
I den mån fonden icke förslår därtill skall riksgäldskontoret
förskottera medel till utgifterna för verksamheten.
Under tiden från nämndens tillkomst år 1933 till utgången av år 1958
har garantier utfärdats representerande ett sammanlagt ansvarsbelopp å
1 062 milj. kronor. Under de senaste åren har garantiverksamheten visat en
successivt stigande omfattning. Statens ansvar för utfärdade garantier, som
vid utgången av budgetåret 1956/57 uppgick till 36,3 milj. kronor, hade
sålunda vid utgången av budgetåret 1957/58 stigit till 81,1 milj. kronor och
vid utgången av andra halvåret 1958 till 91 milj. kronor. Vid sistnämnda
tidpunkt hade nämnden dessutom preliminärt ställt i utsikt garantier representerande
ett sammanlagt ansvarsbelopp för staten å ca 135 milj. kronor.
Sedan verksamhetens början till och med den 31 december 1958 har pre -
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
mier influtit med 31,9 milj. kronor och räntor med 3,8 milj. kronor, sammanlagt
35,7 milj. kronor. Utbetalningar för skadefall har — sedan återvinningar
fråndragits — uppgått till 9,2 milj. kronor och nämndens administrationskostnader
till 3,1 milj. kronor, sammanlagt 12,3 milj. kronor.
Behållningen, d. v. s. nämndens reserv för att möta garantiförpliktelserna,
utgjorde alltså vid utgången av år 1958 23,4 milj. kronor.
Den i förenämnda kungörelse angivna totalramen för garantigivningen å
600 milj. kronor fastställdes år 1958 efter medgivande av samma års B-riksdag
(prop. B36, SU B56, rskr. B86). Tidigare utgjorde maximibeloppet
för exportkreditgarantierna 300 milj. kronor. Höjningen föranleddes av den
skärpta konkurrensen på utlandsmarknaderna och det svenska näringslivets
i samband därmed ökade behov av garantistöd vid exportförsäljning.
Enbart en ökning av garantiramen har dock icke ansetts tillräcklig för att
ge exportnäringen möjligheter att i kredithänseende konkurrera med andra
länder. Från olika håll har framförts önskemål om en effektivisering av
garantiformerna och en förstärkning av garantiskyddet. Nämnas må, att
Sveriges mekanförbund i skrivelse den 21 mars 1958 hemställt om sakkunnigutredning
av hithörande spörsmål. I skrivelse den 11 juni samma år har
Sveriges allmänna exportförening framfört vissa synpunkter i ämnet.
Under sommaren och hösten 1958 har inom exportkreditnämnden företagits
en allmän översyn av garantisystemet. Resultatet av detta arbete har
av nämnden redovisats i en den 29 november 1958 avgiven promemoria med
utredning och förslag rörande förstärkning av det statliga exportkreditgarantiväsendet.
— Nämndens förslag är icke i alla delar enhälligt. Sålunda
har ordföranden och en ledamot i särskilda reservationer anmält avvikande
uppfattning i vissa frågor.
Sedan utredningen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag nu
att få anmäla ärendet.
Utredningen
Allmänna utgångspunkter
Exportkreditnämnden erinrar inledningsvis om att, då statsgaranti för
exportkredit i början av 1930-talet infördes i Sverige, huvudsyftet var att
åstadkomma en förbättrad sysselsättning inom exportindustrin. Förutom
den stimulans som därmed gavs exportnäringen i allmänhet, åsyftades genom
utformningen av garantivillkoren att bereda särskilt stöd åt vissa näringsgrenar
med mera framträdande avsättningssvårigheter. I stort sett hade
verksamheten samma inriktning under hela 1930-talet. Efter andra
världskriget har verksamheten i huvudsak tillgodosett andra ändamål. Tidvis
har garantierna utgjort ett betydelsefullt instrument för realiserandet
av de handelsavtal på kreditbasis, som träffats med vissa länder. Under
dollarknappheten eftersträvades en stimulans åt den export, som då ur
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
valutasynpunkt ansågs särskilt värdefull. I dagens läge har sysselsättningssynpunkten
åter trätt i förgrunden.
Betydelsen av exportkredilgarantierna för att tillgodose skilda samhälleliga
syften varierar. Under en högkonjunktur, då några svårigheter icke
föreligger att avsätta produktionen vare sig på hemmamarknaden eller
utomlands, erbjuder dessa garantier förhållandevis ringa intresse för näringslivet.
Exportören kan då i stor utsträckning välja kunder och marknader
och hans intresse koncentrerar sig på att fördela exporten så att den
bl. a. ur prissynpunkt ger det bästa utbytet. Möjligheterna att genom kreditgarantier
påverka denna fördelning så att den sker på ett ur samhällets
synpunkt önskvärt sätt har visat sig vara relativt begränsade. I rådande
skärpta konjunkturläge med avsättningssvårigheter på utlandsmarknaderna
har emellertid garantierna fått ett helt annat intresse, vilket sammanhänger
med kreditgivningens ökade betydelse som konkurrensfaktor. Även
om i det internationella ekonomiska samarbetet — inom OEEC, Bernunionen
etc. — en samordning eftersträvats av kreditvillkoren vid export torde
sålunda kunna konstateras, att en tävlan mellan olika länder pågår i att
erbjuda gynnsammast möjliga betalningsvillkor. Det stöd i form av kreditgarantier
som står exportörer i olika länder till buds, blir härvidlag
av stor betydelse.
För att ge den svenska exportnäringen ökade möjligheter att i kredithänseende
konkurrera på utlandsmarknaderna anser nämnden det angeläget
att en effektivisering kommer till stånd av det svenska garantisystemet.
Därvid bör bl. a. eftersträvas att ge det en sådan utformning att det
smidigt kan anpassas efter utvecklingen och varieras i styrka. För närvarande
lider verksamheten av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med
att garantivillkoren under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål
— ändrats och byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fastställts
av riksdagen. Av utvecklingen påkallade jämkningar i villkoren kan
därför icke vidtagas utan riksdagens hörande, vilket — på grund av den
fördröjning som en riksdagsbehandling nödvändigtvis innebär — kan vara
förenat med stora olägenheter. Enligt nämndens mening torde med hänsyn
härtill riksdagens ställningstagande i fortsättningen böra begränsas till
de viktigare elementen i garantisystemet, såsom den finansiella ramen för
verksamheten, vilka garantiformer som skall tillämpas, vilka risker som
skall täckas etc. Det bör sedan ankomma på Kungl. Maj:t att -— från tid
till annan beroende pa de föreliggande förhallandena — meddela nämnden
närmare direktiv och anvisningar. Detaljutformningen av verksamheten
måste självfallet liksom hittills åvila nämnden själv.
Nämnden har vid sin översyn av garantisystemet haft till övervägande
principfrågan huruvida anledning föreligger att ändra målsättningen för
verksamheten därhän, all denna — på sätt som är fallet i många andra
länder mera direkt inriktas pa att innefatta så stor del av exporten som
möjligt med ty åtföljande ökad riskspridning. Vid eu sådan ordning innefattas
även kreditförsäljningar, vilka exportören anser riskfria eller för
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
vilka han själv är beredd att bära riskerna. Det svenska systemet är väsentligen
uppbyggt så att garantier meddelas endast i fall där exportörerna
känner ett direkt behov därav. Därigenom kommer garantigivningen att
främst avse marginalfallen, där exporten är mer eller mindre beroende av
om garanti kan erhållas. Enligt nämndens uppfattning bör ett sadant system
bibehållas. I sammanhanget konstateras det värde som ligger i att
näringslivet självt bär huvudansvaret för sina kreditengagemang i samband
med export. Därmed vinnes den bästa garantien för en ändamålsenlig
fördelning av exporten på marknader och kunder. Systemet erbjuder
vidare fördelar ur den synpunkten, att det medger större flexibilitet och
kan anpassas efter det faktiska behovet.
Garantier avseende risker efter leverans. Politiska risker
De politiska risker som för närvarande täcks av statsgaranti är risker
för förlust till följd av allmänt moratorium, valutaspärr och liknande valutahinder.
Även förlust till följd av opåräknat införande av importlicenser
eller återtagande av meddelade licenser kan innefattas under garantien.
Nämnden har företagit en allmän genomgång av olika politiska risker,
som kan föranleda förlust i samband med export. Därvid har beaktats i
vad mån dylika i utlandet täcks av exportkreditgarantier. Vidare har nämnden
sökt bedöma i vilka fall det ur allmän synpunkt kan anses rimligt,
att staten påtager sig ett ekonomiskt ansvar. För det fall möjligheter föreligger
att avlasta en risk genom försäkring hos privat försäkringsgivare
eller på annat sätt, synes sålunda anledning saknas att låta den omfattas
av de statliga garantierna. En allmän utgångspunkt vid bestämmandet av
risktäckningsområdet har varit att så långt möjligt åstadkomma ett i tiden
sammanhängande och komplett garantiskydd.
Vid sina överväganden har nämnden kommit till den uppfattningen, att
statsgaranti för politiska risker bör avse förlust som uppkommer på grund
av
a) hinder för varans införsel i importlandet på grund av införande av
krav på import- eller valutatillstånd eller annat däremot svarande tillstånd
eller ock på grund av återtagande av redan meddelat sådant tillstånd;
b) sådan förändring i de ekonomiska förhållandena i importlandet — på
grund av allmänt moratorium, revolution, krig etc. eller allmän försämring
i betalningsläget -— att det icke kan anses vara i överensstämmelse med normal
ekonomisk klokhet att ställa varan till köparens förfogande;
c) varans beslagtagande under transporten till köparen eller inträffande
under transporten av annan dylik händelse, som medför att varan icke når
köparen; allt dock under förutsättning att säljaren vid händelsens inträffande
står faran för godset och att riskerna icke kan täckas pa annat sätt,
t. ex. genom transportförsäkring;
d) utebliven betalning under sex månader av förfallen köpeskilling, då
köparen är verksam i land, där det inträffat allmänt moratorium, revolution,
krig eller annan liknande utomordentlig händelse;
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
7
e) utebliven transferering under sex månader (eller annan angiven tid) av
inbetalad förfallen köpeskilling eller motvärdet därav i importlandets valuta,
under förutsättning att köparen vidtagit alla på honom ankommande åtgärder
för den inbetalade likvidens transferering;
f) vid skadefall inträffad kursändring under dröjsmål med betalning eller
transferering samt i vissa undantagsfall även andra kursrisker;
g) utanför köparens och säljarens kontroll liggande händelse, som föranleder
avbrott i transport eller ändring av transportsätt eller transportväg och
som medför oförutsedda hos köparen ej uttagbara kostnader.
Täckning av kursrisker sker för närvarande endast i ett begränsat fall,
nämligen då fakturering skett i svenska kronor eller tredjelandsvaluta och
importören i vederbörlig ordning i bank inbetalat motvärdet till fakturabeloppet
i inhemsk valuta men hinder sedan uppstått för transferering. Nämnden
anser, att möjlighet bör finnas att i begränsad omfattning täcka kursrisken
även i andra fall, då försäkring ej kan erhållas i annan ordning. Tänkbara
fall då garanti kunde ifrågakomma vore exempelvis om en exportör
tvingats göra en affär i en mindre stabil valuta, för vilken kurssäkring ej
kan erhållas i bank, eller om han vid anbudsförfarande tvingats göra deposition
i sådan valuta.
Nämnden anser icke uteslutet, att det i en framtid kan vara påkallat att
täcka andra risker än de ovan uppräknade. Kungl. Maj :ts befogenheter bör
därför icke begränsas till vissa särskilt angivna risker utan ha en generell
karaktär.
Vilka risker som än täcks anser nämnden det angeläget att i största möjliga
utsträckning anknyta garantierna till gripbara objektiva kriterier, som
vid tvist mellan nämnden och garantitagaren kan prövas av neutral instans
(skiljemän etc.). Av de angivna riskerna anses också samtliga utom den under
b) hänföra sig till sådana förhållanden, som objektivt kan fastställas.
Den under b) upptagna risken förutsätter däremot en relativt hög grad av
omdömesmässig värdering. För en sådan värdering torde nämnden på grund
av sin sammansättning få anses vara särskilt lämpad. Avgörandet huruvida
ett skadefall föreligger bör därför här slutligt ligga hos nämnden.
Garantier avseende risker efter leverans. Kommersiella risker
Exportkreditnämnden erinrar om att den enda kommersiella risk som för
närvarande täcks är utebliven betalning på grund av köparens insolvens.
Sålunda omfattas ej den risk för säljaren, som ligger i att köparen av annan
anledning icke fullgör sina avtalade förpliktelser. Enligt nämndens uppfattning
föreligger goda skäl att utvidga garantien att även innefatta sistnämnda
fall. Därvid bör tillses att garantien får en sådan utformning att möjlighet
till skadereglering icke föreligger då köparens bristande fullgörande av
ett kontrakt beror på omständighet som helt eller delvis kan läggas säljaren
till last. I och för sig borde detta syfte kunna tillgodoses genom en specificerad
uppräkning av de risker som omfattas av garantien. Det har emellertid
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
visat sig vara förenat med stora tekniska svårigheter att åstadkomma praktiskt
användbara definitioner. Det synes därför mest ändamålsenligt, att
garantibeloppet i sådana fall beräknas icke med utgångspunkt från kreditbeloppet
— som eljest är brukligt —- utan från det till säljarens förmån fastställda
men av köparen ej erlagda skadeståndsbeloppet.
Då det gäller köpare, som är utländsk offentlig institution, torde det ofta
vara svårt för exportören att utröna den faktiska anledningen till en utebliven
betalning. Med hänsyn härtill anser nämnden, att det i sådana fall icke
bör krävas, att garantitagaren styrker faktisk insolvens. Skadefall bör anses
föreligga, då offentlig institution icke inom viss tid — förslagsvis sex månader
— betalar klar och förfallen fordran.
Under senare tid har från vissa håll uttalats tveksamhet huruvida ett statligt
organ som exportkreditnämnden bör ägna sig åt täckning av kommersiella
risker. Denna fråga bör enligt nämnden bedömas bl. a. med hänsyn till
vilka möjligheter exportörerna har att i annan ordning försäkra sig mot sådana.
Sedan länge har i vårt land försäkring kunnat ske hos enskilda företag
av insolvensrisker. I början av 1900-talet meddelade sålunda ett betydande
antal försäkringsbolag kundkreditförsäkring. På grund av vissa missförhållanden
blev emellertid en sanering nödvändig, och i slutet av 1920-talet
träffade försäkringsinspektionen under hand en överenskommelse med
branschen, vilken överenskommelse ledde till en koncentration av verksamheten
till några få företag. För närvarande är kundkreditförsäkringen i huvudsak
begränsad till ett företag, vars ifrågavarande verksamhet emellertid
är av förhållandevis obetydlig omfattning och till helt övervägande del är
inriktad på krediter till köpare inom landet. Nämnden, som mera allmänt
övervägt de finansiella och tekniska förutsättningarna för en utvidgning av
det enskilda försäkringsväsendet, finner att en sådan i och för sig bör vara
möjlig. Det kan dock konstateras, att en utbyggnad av verksamheten därhän
att den helt skulle kunna tillgodose behovet av insolvensriskförsäkring måste
vara en fråga på längre sikt. Nämnden finner det emellertid ur skilda synpunkter
önskvärt, att hithörande spörsmål göres till föremål för närmare
överväganden.
Även om en utbyggnad av den enskilda försäkringssektorn kommer till
stånd, finns det emellertid särskilda skäl som talar för att nämnden även
fortsättningsvis lämnar garantier för kommersiella risker. Härför talar bl. a.
angelägenheten av att kunna anpassa den kommersiella risktäckningen efter
växlingarna i konjunkturläget. Möjlighet bör sålunda finnas att intensifiera
garantigivningen i tider med avsättningssvårigheter för exportnäringen. I
den mån kreditförsäkring skulle helt ombesörjas av det privata försäkringsväsendet
är det sannolikt att utrymmet för exportkrediter i ett försämrat
ekonomiskt läge inskränkes. Under sämre tider ökar som regel varukreditriskerna,
och ett privat försäkringsföretag måste i första hand handla efter
strängt affärsmässiga grunder. Om det alltså kan befinnas önskvärt, att
nämnden i vissa lägen bedriver en mera omfattande kommersiell garantigiv
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
ning, torde det emellertid vara nödvändigt att den även i normala tider utövar
en icke obetydlig sådan verksamhet. Nämnden skulle annars icke få
den kontakt med exportnäringen och marknaden, som är en förutsättning för
att med exportkreditgarantier någorlunda snabbt kunna åstadkomma den
stimulans, som ur samhällssynpunkt är önskvärd.
Garantier avseende risker före leverans (s. k. fabrikationsriskgaranti)
Fabrikationsriskgarantien är icke särskilt behandlad i garantikungörelsen
utan har ansetts falla inom ramen för det allmänna stadgandet om
exportkreditgaranti. Den avser skydd för en tillverkare mot den förlust
som drabbar honom, om på grund av vissa utanför hans kontroll liggande
omständigheter leverans icke kommer till stånd av varor, för vilka han
haft framställningskostnader. De omständigheter som enligt nuvarande
praxis föranleder skadefall är att varuutbytet med köparens land till följd
av i detta inträffade politiska händelser utsättes för avbrott som kan väntas
bli långvarigt, att i köparens land införes moratorium, valutaspärr eller
liknande restriktioner eller att köparen blivit insolvent. Vad angår garantiprocentsatsen
medges som regel förlusttäckning med 75 procent.
Såsom nämnts är garantien för närvarande förbehållen tillverkare. En handelsfirma,
som i fast räkning låter hos ett annat företag tillverka en vara
vilken firman avser att exportera, kan sålunda icke erhålla täckning för
förlust som uppstår om exporten sedermera icke kommer till stånd. Vidare
gäller, att fabrikationsriskgaranti endast meddelas för specialtillverkade
varor. Därmed avses att det skall vara fråga om varor, som producerats
särskilt för köparen och som saknar eller har ett begränsat värde för andra.
Med hänsyn till den stora betydelse som många handelsfirmor har för
vår export anser nämnden skäl icke föreligga att i framtiden utestänga
dem från möjligheten att försäkra risker före leverans. Samma regler bör
i princip gälla för dem som för exportörer som själva är tillverkare. • I
fråga om vilka varor som skall kunna försäkras föreslår nämnden, att som
förutsättning för garanti skall gälla, att varan särskilt tillverkas med anledning
av viss exportförsäljning, d. v. s. dess tillverkning skall påbörjas
först sedan exportören träffat försäljningsavtal med den utländske köparen.
Vidare bör gälla, att produkten skall vara identifierbar, vilket innebär
t. ex. att tillverkaren skall vara skyldig dels att föra sådan redovisning
att för tillverkningen reserverade råvaror, halvfabrikat etc. kan särskiljas,
dels att åsätta färdigställda produkter sådan beteckning att de kan igenkännas
som tillhörande den särskilda ordern. Några begränsningar i varuhänseende
utöver de angivna anser nämnden icke böra finnas.
Vad angår den närmare utformningen av fabrikationsriskgarantien bör
den i princip omfatta samma riskmoment som garanti avseende risker efter
leverans. Den bör vidare avgränsas så att den tillsammans med garanti
av sistnämnda slag ger ett i liden sammanhängande försäkringsskydd. Samma
garantiprocentsats bör gälla för risker före och efter leverans.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
Garantier avseende förlust i samband med lagerhållning utomlands
Garanti för lagerhållning avser närmast att täcka den förlust som en
exportör kan åsamkas vid hållande av konsignationslager utomlands i första
hand till följd av nedgång i lagrets värde. Den tillkom i början av 1950-talet som ett led i strävandena att främja den dollarbetalda exporten och
är i princip förbehållen denna. Någon sådan garanti har ännu icke meddelats.
— Såsom komplement till själva lagergarantien kan tillhandahållas
förbehållslös garanti till förmån för den bank, som finansierar lagerhållningen.
Till frågan härom återkommes i följande avsnitt.
De skäl som motiverat lagergarantiens införande har enligt nämndens
uppfattning förlorat i betydelse. Sålunda är -— med den multilateralisering
av de internationella betalningarna som ägt rum under de gångna åren —
önskemålen i fråga om exportens länderinriktning icke längre lika framträdande.
Det kan självfallet övervägas att bibehålla garantien som ett
stöd åt exporten överhuvud. Det torde dock böra framhållas, att skillnaden
mellan att hålla ett exportlager i Sverige och i utlandet icke får övervärderas
och att risk för värdeminskning åvilar alla osålda för export avsedda
varor, oavsett var de är belägna. Med hänsyn härtill skulle det med fog
kunna hävdas, att garantien — för det fall den bibehålies — även borde
omfatta de inhemska exportlagren.
Härtill kommer de särskilda svårigheter som är förknippade med en
garantigivning av angivet slag. Beviljande av garantier för lagerförluster
utomlands förutsätter sålunda, att nämnden i varje särskilt fall dels finner
åtskilliga ofta svårbedömbara förhållanden styrkta (t. ex. att tillräcklig
efterfrågan på varan föreligger), dels anser sig ha möjlighet att följa laglets
faktiska handhavande (t. ex. kontrollera att exportören verkligen bedriver
en effektiv försäljningsverksamhet). En sådan fortlöpande övervakning
skulle kräva, att nämnden förfogade över en särskild kontrollapparat.
På grundval av sålunda gjorda överväganden har nämnden kommit till
den uppfattningen, att garantien — åtminstone under mera normala tider
— icke bör ingå i dess verksamhet. Däremot anser nämnden, att Kungl.
Maj :t bör ha befogenhet att då särskilda skäl föranleder därtill bemyndiga
nämnden att meddela sådan garanti.
Garantier med syfte att tillgodose kapitalbehov vid export
Garantier avseende risker efter leverans har i betydande utsträckning
använts av garantitagaren som ett medel att underlätta finansieringen
av till köparen lämnad kredit. Garantitagaren överlåter därvid sin rätt engarantien
på en kreditgivare som — helt eller delvis — förskotterar
köpeskillingen. På samma sätt kan fabrikationsriskgarantierna tjäna som
underlag för finansiering av tillverkning. Förutsättningarna för att sålunda
diskontera nämndens vanliga garantier är emellertid begränsade bl. a. på
grund av att dessas giltighet är förknippad med åtskilliga villkor. Möjlighet
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
har därför skapats att utfärda särskilda garantier, vilka direkt utformats
med syfte att utgöra underlag för kreditgivning. Sådana kreditgarantier
kan utfärdas i samband med leverans till utlandet, tillverkning för export
samt uppläggning av varulager i utlandet.
Garantier med syfte att tillgodose säljarens kapitalbehov
i samband med leverans. 1938 års exportutredning
framhöll i sitt betänkande det begränsade värde som garantierna avseende
risker efter leverans hade som underlag för kreditgivning och föreslog, att
möjlighet skulle skapas att till förmån för svensk kreditgivare utfärda garanti,
som under vissa förutsättningar kunde göras ovillkorlig gentemot
denne. I anslutning till detta förslag infördes det nuvarande stadgandet i
garantikungörelsen om att statsgaranti för exportkredit må beviljas förutom
svensk exportör — även svensk bank eller annan svensk kreditgivare
för kredit, som lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av
industri, jordbruk eller fiske. Denna utvidgade befogenhet för nämnden
i garantihänseende har emellertid aldrig kommit att utnyttjas. Lämpligheten
av att så sker finner nämnden också kunna ifrågasättas. Om ett företag
för att kunna lämna kredit vid exportleverans är i behov av kapitaltillskott,
bör det i princip ankomma på bankerna att bedöma huruvida i det särskilda
fallet förutsättningar — med hänsyn till företagets soliditet, värdet
av erbjudna säkerheter etc. — föreligger för att erhålla lån. Den ifragavarande
bestämmelsen synes därför böra ändras till att avse endast gaianti
åt svensk exportör.
Garantier med syfte att tillgodose säljarens kapitalbehov
i samband med tillverkning. Enligt garantikungörelsen
kan garanti lämnas för kredit, som av svensk bank eller annan svensk
kreditgivare lämnas i samband med tillverkning och försäljning av svenska
exportvaror. För tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse har närmare
riktlinjer utfärdats av Kungl. Maj:t. Garantien — som må omfatta
högst 75 procent av den avsedda leveransens värde — innebär, att exportkreditnämnden
ikläder sig subsidiärt ansvar för den betalningsskyldighet,
som åvilar garantitagaren-tillverkaren i anledning av en av någon bank
för honom öppnad särskild kredit. Denna kredit må av garantitagaren utnyttjas
vid finansiering av tillverkning — kostnad för råvaror, arbetskraft
etc. _ av visst specificerat varuparti, för vilket han erhållit exportorder.
Ifrågavarande garanti — som meddelats i ett tjugutal fall — är helt förbehållen
dollarbetald export.
Nämnden har vid sina överväganden ifrågasatt lämpligheten av berörda
garantistöd. Säljarens kapitalbehov för att genomföra viss exporttillverkning
_ liksom hans kapitalbehov för att kunna lämna kredit vid export
leverans
-— anser nämnden sålunda i princip böra tillgodoses av bankerna
med beaktande av om förutsättningarna härför föreligger enligt sedvanliga
bankmässiga bedömningsgrunder. I den mån ett exportföretag icke kan
få sin kapitalförsörjning tillgodosedd via bankerna, kan självfallet i och
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
för sig frågan resas huruvida icke staten bör inträda med garantier. I normala
lägen är det emellertid enligt nämndens uppfattning knappast lämpligt,
att staten genom kreditgarantier påtar sig risker för svenska företags
solvens, som bankväsendet för sin del icke anser vara acceptabla. Förhållandet
blir emellertid något annorlunda i ett läge, då statsmakterna på
grund av sysselsättningssvårigheter, allmän konjunkturnedgång etc. anser
det särskilt angeläget att stödja exporten. Underlättande av företagens kapitalanskaffning
för exportaffärer kan då utgöra en komplettering till andra
av statsmakterna vidtagna exportfrämjande åtgärder.
I anslutning till de anförda synpunkterna föreslår nämnden, att den
ifrågavarande finansieringsgarantien icke längre skall ingå i nämndens normala
verksamhet men att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande
att i särskilda lägen medgiva dess tillämpning. Den närmare utformningen
av garantien torde det därvid böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma.
Någon begränsning av befogenheten till att avse endast garantigivning för
export mot viss valuta synes sålunda icke motiverad. Icke heller synes skäl
föreligga att begränsa Kungl. Maj :ts befogenhet såvitt avser garantiprocentsatsen.
Härvidlag bör de allmänna reglerna gälla.
Garantiei med syfte att tillgodose säljarens kapitalbehov
i samband med lagerhållning utomlands. Exportkreditnämnden
har för närvarande befogenhet att som komplement till
den tidigare omnämnda lagergarantien tillhandahålla förbehållslös garanti
till förmån för den bank, som finansierar lagerhållningen i fråga. Enligt av
Kungl. Maj:t utfärdade riktlinjer kan sådan garanti lämnas för viss tidsperiod
och täcka del av ett maximerat kreditbelopp, vilket skall stå i relation
till värdet av de till lagret skeppade varorna. För krediten är i första
hand säljaren-lagerhållaren ansvarig, medan nämndens ansvar är subsidiärt.
— Ifrågavarande garanti har utfärdats i ett tjugutal fall.
I det föregående har nämnden beträffande den egentliga lagergarantien
— till vilken här berörda garanti är avsedd att utgöra ett komplement —
uttalat den uppfattningen, att sådan garanti icke normalt bör ingå i nämndens
verksamhet men att Kungl. Maj:t bör ha bemyndigande att i särskilda
lägen medgiva dess tillämpning. Motsvarande bör enligt nämndens uppfattmng
gälla för lagerfinansieringsgarantien. Detta överensstämmer också med
den principiella ståndpunkt nämnden intagit, att företagens finansieringsfrågor
i första hand bör lösas genom bankernas försorg. — Lagerfinansieringsgarantien
bör i fortsättningen betraktas såsom en fristående garantiform
och alltså icke som ett komplement till den vanliga lagergarantien.
Garanti för inflytande av royalty, licensavgifter o. d.
Exportkreditgaranti för inflytande av royalty, licensavgifter etc. har
nämnden icke ansett sig kunna meddela med stöd av bestämmelserna i den
nuvarande garantikungörelsen. Nämnden finner, att möjlighet härtill böi
13
Kungl. Maj.ts proposition, nr 112 år 1959
finnas i fortsättningen. Därvid synes dock garantien — främst med hänsyn
till nödvändigheten av en gränsdragning gentemot andra slag av osynliga
inkomster från utlandet — böra inskränkas till sådana fall där de bakomliggande
nyttjanderättsupplåtelserna etc. är av beskaffenhet att främja
svensk varuexport.
Garantiprocentsatsen
Enligt nu gällande bestämmelser må garantiprocentsatsen icke överstiga
75 procent. Då särskilda skäl föreligger, kan den dock utsträckas till 85
procent.
Enligt nämndens uppfattning bör garantiprocentsatsen vara flexibel och
kunna anpassas med hänsyn till omständigheterna i olika lägen. En viss
av riksdagen fastställd högsta gräns för procentsatsen bör dock finnas även
i fortsättningen. Denna gräns föreslås bli 90 procent. Inom den sålunda
bestämda ramen bör det sedan ankomma på Kungl. Maj :t att genom direktiv
till nämnden från tid till annan — alltefter rådande förhållanden —
närmare ange, vilka garantiprocentsatser som generellt skall tillämpas.
Då det — i fråga om garantier avseende risker efter leverans — gäller
att bestämma den procentsats som i det särskilda fallet skall gälla, är
nämndens praxis sedan länge, att länderna indelas i olika grupper alltefter
storleken av de risker som bedömes föreligga. Sålunda har tillämpats en
indelning i tre grupper med procentsatser å resp. 75, 70 och 60 procent.
Principen har varit att sätta procentsatsen högre vid leveranser till stabilare
marknader och lägre vid leveranser till mera riskfyllda. Beträffande
de överväganden som legat till grund för en sådan differentiering framhåller
nämnden först, att det i och för sig får anses vara en sund princip att
iakttaga viss återhållsamhet i risktagandet genom att anpassa garantiens
omfattning efter riskens storlek. Härtill kommer att exportören vanligen
torde ha möjlighet att få ut ett högre pris på sin vara, då han säljer på
en mera riskfylld marknad. Även med tanke på den högre företagarvinsten
och exportörens i motsvarande mån ökade möjlighet att bära en självrisk
finner nämnden det sålunda motiverat att tillämpa lägre garantiprocentsats
i sådana fall. Också den synpunkten har spelat in att nämnden genom
det lägre garantiskyddet rent allmänt velat mana exportörerna till försiktighet
vid leveranser till mindre stabila marknader. — Nämnden anser att
de anförda synpunkterna alltjämt bör tillmätas relevans och avser att även
i fortsättningen gradera garanliskyddet med hänsyn till marknadernas karaktär.
Hittills har samma garanliproccntsats tillämpats för politiska och kommersiella
risker. Då emellertid säljaren som regel får anses ha lättare att
bedöma eu köpares kreditvärdighet än ett lands ekonomiska läge och då
han vidare allmänt sett torde ha större möjlighet alt välja mellan olika
köpare än mellan olika marknader, talar enligt nämnden goda skäl för att
14
Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
garantiskyddet i framtiden i princip bör sättas lägre för de kommersiella
riskerna än för de politiska.
I anslutning till vad sålunda anförts och med hänsyn till rådande ekonomiska
förhållanden finner nämnden en höjning av tillämpade garantiprocentsatser
motiverad. Sålunda bör tills vidare vad angår politiska risker
tillämpas procentsatser växlande mellan 85 och 75 procent, beroende på
köparelandet, samt vad angår kommersiella risker procentsatser växlande
mellan 75 och 65 procent. Jämfört med hittillsvarande praxis innebär detta
en höjning för politiska risker med i allmänhet 10 och i vissa fall 15 procentenheter.
Kreditandelsförsäkring eller förlustriskförsäkring
Exportkreditnämnden upplyser, att enligt dess nuvarande praxis garantier
för risker efter leverans i regel avser inflytande av viss andel av den
lämnade krediten (kreditandelsförsäkring). Endast i särskilda fall täckes
viss del av uppkommande slutlig förlust (förlustriskförsäkring). Skillnaden
mellan de båda försäkringsformerna består framför allt däri att vid kreditandelsförsäkring
de första avbetalningarna helt går i avräkning på garantien
och säljarens egen riskandel hänföres till de sista avbetalningarna, medan
vid förlustriskförsäkring avbetalningarna hela tiden fördelar sig på
garantien och säljarens riskandel. I senare fallet kvarstår sålunda nämnden
principiellt i risken fram till sista avbetalningen.
Från näringslivets sida har framförts önskemål om en mera allmän övergång
till förlustriskförsäkring. I och för sig ligger en sådan omläggning
inom ramen för nämndens befogenheter. Nämnden anser också, att konkurrensförhållandena
på utlandsmarknaderna motiverar ett tillmötesgående av
dessa önskemål och har för avsikt att från och med årsskiftet 1958/59 övergå
till att generellt tillämpa förlustriskförsäkring i sin verksamhet.
Småindustriens behov av exportkreditgarantier
Frågan om småindustriens behov av exportkreditgarantier berördes i två
motioner vid 1958 års B-riksdag, och statsutskottet uttalade i anslutning
därtill önskvärdheten av att exportkreditnämnden i samband med en översyn
av garantisystemet beaktade de mindre och medelstora företagens särskilda
problem.
Vid sina överväganden av hithörande spörsmål har nämnden berett småindustriens
exportbyrå tillfälle att redovisa sina synpunkter i ämnet. Därvid
bär framgått, att småindustriens export till övervägande del sker genom
svenska exportlius, vilka köper varorna av tillverkarna i fast räkning. I de
fall då småindustriföretagen själva säljer på export sker detta vanligen
på kontantbasis. De har därför i allmänhet icke behov av garantier. I den
mån sådant behov likväl förelegat och vederbörande företag vänt sig till
nämnden har dennas behandling av garantifrågan som regel tillfredsställt
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
sökanden. Några konkreta förslag till ändrade bestämmelser för verksamheten
har det under sådana förhållanden icke ansetts påkallat att framlägga.
Det har endast uttalats en allmän önskan om ökat samarbete mellan
nämnden och småindustriens exportorgan.
Småindustriens problem synes sålunda icke ha något omedelbart samband
med möjligheterna till kreditgivning vid export. Snarare torde de
ligga på det organisatoriska och finansiella planet. Vad angår den organisatoriska
aspekten anför nämnden som exempel, att det ej sällan inträffar,
att introduktion av en småindustriprodukt på en utländsk marknad
leder till beställningar av en storleksordning som vida överstiger vederbörande
företags kapacitet. Då beställningarna ofta är odelbara, blir följden
att företaget måste avstå från affär. Inom industrien överväges att lösa
detta problem genom att få till stånd samarbete mellan olika företag för
fullgörande av viss order. —- Nämnden måste i sin garantigivning tillse att
förutsättningar i de särskilda fallen föreligger för genomförande av en
anmäld exportaffär. Därvid kan icke bortses från huruvida kapacitetsfrågan
är löst på ett tillfredsställande sätt. Det är emellertid angeläget, att
nämnden inom sitt verksamhetsområde medverkar till att förbättra småindustriens
exportmöjligheter.
Vad angår de finansiella problemen torde — såsom tidigare anförts —
företagen i regel icke erfordra kapitaltillskott för finansiering av exportkrediter.
Däremot föreligger ofta kapitalbehov för rationalisering och utvidgning
av driften. Ej sällan kan investeringsåtgärder av detta slag vara
en förutsättning för att ett företag skall ha möjlighet att taga på sig en
bestämd exportorder. Då det gäller tillgodoseendet av sådana kapitalbehov
— utöver vad som på sedvanligt sätt ställes till förfogande av bankerna
— har statsmakterna tillskapat särskilda kreditmöjligheter för småindustrien.
För det fall att ytterligare kreditstöd åt denna anses motiverat synes
det i första hand böra lämnas genom en utbyggnad av ifrågavarande redan
existerande kreditformer.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har nämnden icke funnit skäl framlägga
några förslag som särskilt syftar till att tillgodose småindustriens
behov av exportkreditgarantier.
Garantier vid export till s. k. underutvecklade länder
Frågan om garantigivning vid export till s. k. underutvecklade länder berördes
i en motion vid 1958 års B-riksdag. Däri uttalades önskvärdheten av
att exportkreditnämnden välvilligt prövade möjligheterna att lämna garantier
för sådan export från svenska företag till underutvecklade länder, som
kunde förutses ha betydelse för dessa länders utveckling. I anslutning därtill
uttalade statsutskottet, att det utgick ifrån att hithörande spörsmål
blev föremål för övervägande av nämnden vid en översyn av garantisystemet.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
Beträffande den form, i vilken de tekniskt mera utvecklade staterna bör
hjälpa de underutvecklade länderna att öka sin import av viktiga förnödenheter
av olika slag, anser nämnden att stödet helst bör ges på sådant sätt
att mottagarländerna blir i stånd att fritt välja de inköpskällor som i de
särskilda fallen är ur deras synpunkt mest fördelaktiga. Detta innebär, att
hjälpen i första hand bör kanaliseras över de internationella samarbetsorgaen.
En mera omfattande bilateral bindning av kapitalstödet till ifrågavarande
länder, varigenom den mottagande parten blir tvingad att begagna
tillhandahållna medel för import enbart från visst land, finner nämnden
ur svensk synpunkt — i betraktande bl. a. av svenska leveransintressen —
angeläget att undvika. Om man emellertid från svensk sida likväl anser
motiverat att vidtaga åtgärder, som skulle ha det dubbla syftet att dels öka
den svenska insatsen till hjälp åt underutvecklade länder, dels direkt främja
svenska exportintressen, kan självfallet övervägas att låta sådana åtgärder
få formen av vidgade möjligheter för svenska exportörer till kreditgarantiskydd.
Nämnden vill i sammanhanget framhålla, att garantier redan nu i relativt
stor omfattning beviljas för export till underutvecklade länder. Detta är i
och för sig naturligt eftersom det är just på dessa marknader som — åtminstone
i fråga om de politiska riskerna — behovet av garanti är störst.
Då för närvarande en betydande del av den finansiella ramen för verksamheten
är ounyttjad, kan garantigivningen på ifrågavarande länder förväntas
ytterligare öka. Härvid har emellertid nämnden — om icke annat föreskrives
— att tillse att de villkor är uppfyllda som normalt uppställes för
medgivande av garantistöd.
Om det av politiska skäl finnes påkallat att nämnden för leveranser till
underutvecklade länder beviljar garantier utan iakttagande av sedvanlig
praxis, torde särskilda direktiv böra utfärdas av statsmakterna. Därvid synes
i först hand erforderligt att bestämma en särskild finansiell ram för
ifrågavarande verksamhet. Vidare torde böra angivas de uppmjukningar i
fråga om betalningsvillkor, självrisk och premiesättning som kan tillåtas.
Garantivillkoren enligt direktiven bör i stora drag anpassas med hänsyn
till internationellt tillämpade normer. En tävlan i att erbjuda gynnsamma
kreditvillkor bör så långt möjligt undvikas, och Sverige har från sina utgångspunkter
anledning att stödja det internationella samarbete som syftar
till en samordning i förevarande hänseende. Endast politiska risker bör i
princip omfattas av den berörda garantigivningen.
En på angivet sätt utvidgad garantiverksamhet kommer enligt nämndens
åsikt sannolikt att leda till sådana förluster, att den indirekt får karaktären
av medveten subventionspolitik. Det synes angeläget, att detta förhållande
öppet redovisas och att möjligheter skapas att täcka uppkomna förluster
i särskild ordning, d. v. s. vid sidan av nämndens normala skadereglering.
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
17
Reservationer
Ordföranden i exportkreditnämnden, f. d. generaldirektören W. Björck, och
en ledamot, vice riksbankschefen S. Joge, har anmält skiljaktig mening i
vissa frågor.
Ordföranden delar nämndens uppfattning, att lagerhållnings - och
finansieringsgarantier icke bör ingå i den normala garantiverksamheten.
Han ifrågasätter emellertid, om de bör komma till användning
ens i en svårare krissituation. — I fråga om fabrikationsriskgarantierna
anser han skäl icke föreligga att bryta mot den nuvarande
principen, att framställning av standardvaror icke kan bli föremål för
fabrikationsriskförsäkring. En rubbning av denna princip är ägnad att medföra
synnerliga svårigheter vid eventuell skadereglering. — Vad angår frågan
om garantigivning till underutvecklade länder
skulle det inge allvarliga betänkligheter om de affärsmässiga grundsatser
som reglerar nämndens verksamhet jämkades för att tillgodose ett internationellt
hjälpbehov. Det bör icke förekomma, att nämnden såvitt gäller köpare
i underutvecklade länder ikläder sig risker eller tillämpar kreditvillkor,
som icke kan tillåtas i andra sammanhang, eller fastställer premiesatser,
som icke motsvarar det faktiska läget. För det fall statsmakterna finner
ett ökat stöd till ifrågavarande länder motiverat, torde lämpligen den
vägen väljas att tillhandahålla statliga krediter.
Ledamoten Joge finner, att försäkring av kommersiella risker
lämpligen bör ske i annan ordning än genom exportkreditnämnden. Så länge
andra försäkringsmöjligheter saknas måste dock nämnden tillhandahålla
garantier för sådana risker. Joge anser det emellertid önskvärt, att nämnden
med större skärpa understrukit angelägenheten av att en utbyggnad
kommer till stånd av den enskilda försäkringsverksamheten på förevarande
område. Ett hinder härför kunde tänkas föreligga, om — såsom nämndens
majoritet ifrågasatt — nämnden skulle driva konjunkturpolitik med den
kommersiella risktäckningen. I sammanhanget framhåller Joge, att verksamheten
principiellt är avsedd att drivas så att nämndens risktagande icke blir
större än att premierna över en tillräckligt lång period täcker skador och
skälig andel av administrationskostnaderna. Skulle konjunkturpolitik på
detta område innebära, att nämnden tidvis siktar på större risktagande och
därmed större förluster än som kan beräknas bli täckta av motsvarande
premier, kan naturligtvis enskilda försäkringsgivare ej konkurrera. Det
finns emellertid goda skäl att antaga att en sådan konjunkturpolitik skulle
bli föga effektiv till sina verkningar, och det kan förmodas, att den av detta
och andra skäl aldrig kommer att praktiseras.
Vad angår förslaget om ett utvidgat garantiskydd för kursrisker
ifrågasätter Joge lämpligheten av en sådan utvidgning. Möjlighet
finns sålunda att på terminsmarknaden försäkra sig mot kursförluster i de
mera allmänt förekommande kontraklsvalutorna. Detta gäller dock i allmänhet
icke, när det är fråga om terminer på över ett år. Det förefaller emeller2
liihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 112
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
tid klart, att om statsmakterna skulle finna det befogat att övertaga kursrisker
på längre tider detta bör ske genom ett organ som har möjlighet
att åtminstone i någon utsträckning neutralisera riskerna. Dylika möjligheter
saknar exportkreditnämnden. Vad beträffar de valutor som överhuvud
icke är föremål för terminsaffärer anser Joge, att man från svensk sida icke
har något intresse av att genom garantistöd främja en exportkonkurrens
som består i godtagande av svaga valutor som kontraktsvaluta.
Remissyttranden
över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i rilcsgäldskontoret, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges
lantbruksförbund, Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,
Svenska trävaruexportföreningen, Jernkontoret, Sveriges mekanförbund,
Sveriges varvsindustriförening, Kooperativa förbundet och Landsorganisationen
i Sverige. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden
från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Gävle samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare. Vidare har i anledning av promemorian
yttrande inkommit från Svenska konsulterande ingenjörers förening.
Behovet av en förstärkning och e f f e k t i v i s e r i n g av
det statliga exportkreditgarantistödet understrykes allmänt.
I ett flertal yttranden framhålles sålunda, att den allt mer skärpta
konkurrensen på utlandsmarknaderna fört med sig långtgående krav från
köparnas sida i fråga om kreditlättnader. En förutsättning för att svensk
exportindustri under sådana förhållanden skall kunna hävda sin ställning
säges bl. a. vara, att den erhåller ett kreditstöd likvärdigt med vad som erbjudes
dess utländska konkurrenter.
Exportkreditnämndens förslag anses också i stort sett väl ägnade att
stärka vår industris konkurrensförmåga. De allmänna utgångspunkterna
för desamma godtas allmänt. Vad angår förslaget om vidgade
befogenheter för Kungl. Maj:t att avpassa garantiformer och garantivillkor
efter skiftande behov, delar remissinstanserna —- eller lämnar utan
erinran — nämndens uppfattning, att riksdagens ställningstagande bör begränsas
till de allmänna riktlinjerna, såsom den finansiella ramen, huvudvillkoren
för kreditgivning och risktagande etc., medan det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att i anslutning till dessa riktlinjer närmare bestämma om
formerna för verksamheten.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
Betydelsen av en ökad smidighet i systemet betonas bl. a. av Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation samt Sveriges lantbruksförbund. Det framhålles,
att möjligheter därigenom skapas att successivt anpassa verksamheten med
hänsyn till ändrade förhållanden så att svenska exportörer i garantihänseende
kan konkurrera på lika villkor med utländska företag. I fråga om sysselsättningslägets
inverkan på garantistödet hävdar Sveriges industriförbund
och Stockholms handelskammare, att eventuella sysselsättningssvårigheter
icke bör vara avgörande för garantigivningens utformning i de enskilda
försäkringsfallen. Det stöd som i sådana fall kan vara motiverat för
vissa företag eller branscher bör ges i andra former än genom ett försäkringsmässigt
uppbyggt exportkreditgarantisystem. Denna uppfattning delas
icke av kommerskollegium, som anser att det bör finnas utrymme för att i
sysselsättningssyfte genom garantigivning underlätta för viss industribransch
eller för industrien inom viss landsdel att exportera sina produkter
också om konjunkturläget för exporten i stort skulle vara tillfredsställande.
—- Arbetsmarknadsstyrelsen — liksom Landsorganisationen — ser garantisystemet
främst som ett led i samhällets sysselsättningsbefrämjande politik
och betonar vikten av att det smidigt kan anpassas med hänsyn till ändringarna
i arbetsmarknadsläget. — Sveriges mekanförbund — liksom Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare — framhåller, att även
om en viss flexibilitet i riktlinjerna för exportkreditnämndens verksamhet
är nödvändig det är angeläget att dessa riktlinjer utformas så att exportföretagen
icke plötsligt får sina kreditförutsättningar ändrade. Speciellt vid
export av kapitalvaror kräves långsiktig planering från företagens sida, och
det är därvid av betydelse att man kan räkna med en viss stabilitet i villkoren
för garantierna.
Nämndens förslag att antalet försäk ringsbara risker skall
utökas, i första hand i fråga om de politiska riskerna men även beträffande
den kommersiella risktäckningen, anser remissinstanserna allmänt vara
välmotiverat. Den av nämnden uppgjorda förteckningen på politiska
risker, som bör kunna omfattas av garantier, vill dock Svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna exportförening och Jernkontoret ha kompletterad
i vissa smärre hänseenden.
Svenska bankföreningen erinrar om det system som tillämpas i vissa
länder att hänföra importvarorna till olika valutakategorier, därvid för vissa
kategorier tillämpas särskilt fördelaktiga valutakurser. Ett upphävande för
viss vara av sådan privilegierad valutabehandling bör enligt föreningen likställas
med ett återtagande av meddelat import- eller valutatillstånd. Sveriges
allmänna exportförening anser, att så över huvud bör vara fallet då
importlandets myndigheter företager ingripanden, vilka medför en väsentlig
ökning av köparens kostnader. Varor kan t. ex. beläggas med så höga
import- eller depositionsavgifter, att åtgärderna kan jämföras med ett faktiskt
importstopp. — Jernkontoret erinrar om att enligt nämndens förslag
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
garanti bl. a. bör kunna avse förlust, som uppkommer på grund av varans
beslagtagande under transporten till köparen eller inträffande under transporten
av annan dylik händelse, som medför att varan icke nar köparen,
allt dock under förutsättning att säljaren vid händelsens inträffande står
faran för godset och att riskerna icke kan täckas på annat sätt, t. ex. genom
transportförsäkring. Den angivna reservationen bör enligt Jernkontoret ändras
så att exportkreditgarantien täcker risk för utebliven betalning dels om
försäljning sker fob och transportförsäkring tagits av motparten, dels om
försäljning sker eif och köparen redan disponerar över försäkringspolis och
övriga dokument.
Nämndens förslag om ett utvidgat garantiskydd för kursrisker avstyrkes
av statskontoret och fullmäktige i riksbanken, medan kommerskollegium
och Svenska bankföreningen uttalar tveksamhet. Statskontoret anser, att de
motiv som kan anföras till stöd för en sådan utvidgning icke uppväger de
olägenheter och svårbedömbara risker för framtida förluster, som blir följden
därav. Härtill kommer, att exportörerna redan nu har goda möjligheter
att genom terminsaffärer hos valutabankerna hålla sig skadeslösa för
kursförluster i de mera allmänt förekommande kontraktsvalutorna. Någon
anledning att genom liberala försäkringsvillkor stimulera svensk export mot
betalning i mindre goda valutor synes icke föreligga. Fullmäktige i riksbanken
anför liknande skäl för sitt avstyrkande. Svenska bankföreningen framhåller,
att täckning av kursrisker i princip är en uppgift för affärsbankerna
och riksbanken och att det därför är angeläget att effektiva åtgärder först
och främst vidtages för att förbättra de möjligheter som står exportörerna till
buds på denna väg. Så länge den reguljära terminsmarknaden för valutor
icke kan erbjuda tillräckliga garantier i förevarande hänseende, kan dock
måhända skäl tala för att nämnden får vissa begränsade möjligheter till sådan
risktäckning. Kommer skollegium delar Svenska bankföreningens tveksamhet
men kommer — liksom föreningen — till slutsatsen att möjligheter
bör finnas till garantigivning i särskilda fall.
Nämnden förutsätter i sitt förslag, att garantitvister mellan nämnden och
garantitagaren skall kunna prövas av neutral instans (skiljemän etc.). Vad
angår de politiska riskerna, har reservation dock gjorts för visst fall, nämligen
då omständigheterna är sådana att det icke kan anses överensstämma
med normal ekonomisk klokhet att ställa varan till köparens förfogande.
Mot detta avsteg från huvudprincipen har ett flertal remissinstanser reagerat.
Beträffande de kommersiella riskerna har förslaget, att garantien
skall utvidgas till att omfatta — förutom risken för utebliven betalning
på grund av insolvens — även risk för annat kontraktsbrott, allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Yttrandena har
huvudsakligen kommit att behandla den principiella frågan huruvida staten
eller enskilda försäkringsgivare bör svara för garantiverksamheten.
Kommerskollegium finner det tveksamt om garantigivningen hos nämn -
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
21
den bör omfatta de kommersiella riskerna. Härför talar dock bl. a. den omständigheten,
att den enskilda försäkringsrörelsen åtminstone för närvarande
icke är utbyggd för en sådan verksamhet och sannolikt också saknar resurser
härför. Även det förhållandet torde böra beaktas, att försäkringsbolagens
benägenhet att bevilja kreditförsäkringar av naturliga skäl måste
bli mindre i en vikande konjunktur, vilket innebär en utveckling rakt motsatt
den eftersträvade. En statlig garantigivning, som kan ske utan iakttagande
av strängt affärsmässiga principer, får i ett sådant läge sin särskilda
betydelse. Nämnden bör med hänsyn till angivna förhållanden tills vidare ha
möjlighet att lämna garantier även för kommersiella risker. Det synes emellertid
kollegium lämpligt, att en utredning verkställes angående möjligheterna
att utbygga den enskilda försäkringsverksamheten på området.
Försäkrinysinspektionen lämnar i sitt yttrande en redogörelse för försäkringsverksamheten
på kundkreditområdet. Därav framgår att den enskilda
kundkreditförsäkringen är av förhållandevis begränsad omfattning och i
huvudsak koncentrerad till ett företag. Under sådana förhållanden synes
förutsättningar saknas för en avveckling av den kommersiella risktäckning,
som sker i exportkreditnämndens regi. — I sammanhanget redogöres för de
omständigheter som föranlett restriktivitet vid meddelande av nya koncessioner
för kundkreditförsäkring. För det fall en utbyggnad av den enskilda
försäkringsverksamheten numera anses påkallad, är inspektionen emellertid
beredd att medverka vid en förutsättningslös omprövning av frågan.
Fullmäktige i riksbanken framhåller, alt förutsättningarna för att tillgodose
konjunkturpolitiska syften genom kommersiell risktäckning måste anses
vara begränsade. Under sådana förhållanden synes det önskvärt, att avtäckning
av kommersiella risker i ökad utsträckning sker hos enskilda försäkringsgivare.
Denna uppfattning delas av statskontoret och även av Landsorganisationen,
som dock anser det tveksamt om exportkreditområdet kan
göras attraktivt för försäkringsbolagen, bl. a. med tanke på svårigheterna
att klart skilja mellan de politiska och kommersiella riskerna.
Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska bankföreningen och Sveriges
industriförbund, vilkas uppfattning i frågan torde återspegla den allmänna
inställningen bland remissinstanserna inom näringslivet, framhåller
att de kommersiella riskerna — i motsats till de politiska — i princip bör
täckas genom de enskilda försäkringsbolagen. De tekniska och finansiella
svårigheterna anses icke heller lägga några avgörande hinder i vägen härför.
Försäkringsbolagens övertagande av ansvaret är emellertid en fråga på sikt,
och i avvaktan på att hithörande problem blir närmare utredda bör exportkreditnämnden
tills vidare kunna fortsätta med sin verksamhet på området.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att om så skulle vara att
nämnden även framdeles meddelar garantier för kommersiella risker detta
i så fall bör ske efter strikt affärsmässiga principer. Om exempelvis nämnden
låter försäkringen av politiska risker till någon del subventionera den
kommersiella risktäckningen blir det nämligen i längden omöjligt för bolagen
att hävda sig i konkurrensen. Ur denna synpunkt framstår det som önsk
-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
värt, att nämnden i sin redovisning särskiljer de båda slagen av garantigivning.
Vad angår fabrikationsriskgarantien tillstyrker remissinstanserna
— eller lämnar utan erinran — nämndens förslag, att sådan garanti
i fortsättningen skall kunna lämnas icke endast till tillverkare utan även
till handelsfirmor. En sådan utvidgning av tillämpningsområdet torde enligt
Svenska bankföreningen och arbetsmarknadsstyrelsen även bli till hjälp för
småindustrien, vars försäljning på utlandsmarknaderna i inånga fall handhas
av exportfirmor. •— Den av nämnden föreslagna uppmjukningen av nuvarande
praxis, enligt vilken fabrikationsriskgaranti kan erhållas endast för
specialtillverkade varor, anser kommerskollegium och Svenska bankföreningen
vara välmotiverad. Kollegium framhåller, att några bärande skäl icke
torde kunna anföras mot en sådan ordning, att garanti även utfärdas då det
gäller varor av mer eller mindre utpräglad standardtyp. — Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation understryker angelägenheten av att garantibestämmelserna
i fortsättningen får en sådan utformning, att fabrikationsriskgaranti
och garanti avseende risker efter leverans ger ett i tiden
sammanhängande försäkringsskydd.
Förslaget att nämnden i fortsättningen icke normalt skall bevilja garantier
för risker i samband med lagerhållning utomlands
utan endast i särskilda lägen och då efter bemyndigande av Kungl.
Maj :t lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast arbetsmarknadsstyrelsen
och Jernkontoret ställer sig tveksamma. Jernkontoret
anser sålunda, att nämnden alltjämt bör ha kvar möjligheten att lämna sådana
garantier. I sammanhanget hänvisas till den skärpta konkurrensen
på utlandsmarknaderna. Som ett led i bearbetningen av dessa kommer i
fortsättningen — särskilt då det gäller avlägset belägna länder — att krävas
en mer omfattande lagerhållning än hittills. Med tanke på de osäkra marknader
det i många fall är fråga om bör exportörerna-lagerhållarna då ha
möjlighet att försäkra sig mot politiska risker av olika slag.
I fråga om garantier med syfte att tillgodose kapitalbehov
vid export har Svenska bankföreningen, Sveriges mekanförbund
och vissa handelskammare ställt sig tveksamma till nämndens förslag
att statsgaranti icke längre skall kunna beviljas banker för kredit som
lämnas vid försäljning till utlandet. Den hittillsvarande garantimöjligheten
för banker har visserligen icke utnyttjats, men det anses realistiskt att räkna
med att behov av sådana garantier framdeles kan uppkomma.
I övrigt har remissinstanserna huvudsakligen uppehållit sig vid garantistödet
i samband med tillverkning för export. Nämndens förslag att ifrågavarande
finansieringsgaranti i fortsättningen icke normalt skall ingå i dess
verksamhet utan endast i särskilda lägen och efter bemyndigande av Kungl.
Maj :t lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Från vissa håll —
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
23
Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges mekanförbund
och Landsorganisationen — har dock anmälts avvikande uppfattning.
Svenska bankföreningen delar nämndens uppfattning, att det icke normalt
bör åvila den att meddela garantier för finansieringskrediter, som av
exportörerna upptages hos banker och andra kreditinstitut. Finansieringen
av exportkreditgivningen är visserligen — särskilt när det gäller längre
kreditfrister —- ett bekymmersamt problem i dagens läge, men detta beror
mindre på svårigheter för företagen att ställa bankmässiga säkerheter än
på andra orsaker, främst då den allmänna knappheten på långfristigt kapital.
Finansieringsfrågan lär därför icke i mera väsentlig mån kunna lösas
genom att staten i ökad utsträckning tillhandahåller garantier utan andra
vägar måste sökas. Inom föreningen pågår en utredning angående möjligheterna
att genom medverkan av bankerna i en eller annan form underlätta
exportfinansieringen.
Sveriges industriförbund och Landsorganisationen säger sig visserligen
i princip dela nämndens uppfattning om den berörda finansieringsgarantien
men anser dock, att denna i särskilda fall kan bli ett lämpligt komplement
till övriga garantiformer och därför bör ingå i nämndens normala verksamhet.
Svensk industriförening framhåller, att ifrågavarande finansieringsgaranti
kan bli av särskild betydelse, då det gäller att förbättra småindustriens
exportmöjligheter. Det är nämligen för närvarande i många fall så att företagen
måste avstå från utlandsbeställningar därför att de saknar medel för
inköp av de extra råvaror och halvfabrikat som erfordras. De kreditmöjligheter,
som staten i annat sammanhang tillskapat för att stödja småindustrien,
är härvidlag icke till någon större hjälp, då de i första hand syftar
till att möjliggöra investeringar i maskiner och anläggningar. Med hänsyn
till antydda förhållanden föreslår föreningen, att garantien bibehålies och
utformas till en speciell, på småindustriens export inriktad garantiform.
Föreningens uppfattning delas av Sveriges mekanförbund, som framhåller
att ett undantagande av angivna garanti från nämndens verksamhet kan
medföra allvarliga olägenheter i synnerhet för mindre och medelstora verkstadsföretag,
som ofta har svårigheter att få en snabb exportökning finansierad
på kapitalmarknaden.
Nämndens förslag om införande av garanti för inflytande
av royalty, licensavgifter o. d. har remissinstanserna allmänt
tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Vad angår nämndens uttalande
att garantigivningen därvid torde böra begränsas till fall där de bakomliggande
nyttjanderättsupplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk
varuexport, framhåller Svenska bankföreningen och Sveriges industriförbund,
att de icke kan se skäl för en sådan inskränkning i garantiens tilllämpning.
Enligt bankföreningen bör försäljning till utlandet av idéer och
tekniskt kunnande vara lika förtjänt av stöd som export av varor. Även
Sveriges allmänna exportförening understryker angelägenheten av en liberal
praxis vid ifrågavarande garantigivning.
24
Kungi. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
Förslaget att den av riksdagen bestämda maximigränsen för garantiprocentsatserna
höjes från för närvarande 85 procent till 90 procent
tillstyrkes allmänt. Endast statskontoret har uttalat viss tveksamhet.
Ämbetsverket framhåller, att den höjning nämnden föreslår av de faktiskt
tillämpade garantiprocentsatserna ligger inom ramen för den redan nu
gällande maximigränsen, d. v. s. 85 procent. Med hänsyn härtill är statskontoret
icke övertygat om nödvändigheten av en höjning av denna till
90 procent. Det vill dock icke motsätta sig en sådan, om exportläget anses
påkalla det, men föreslår att riksdagens bemyndigande göres tidsbegränsat,
förslagsvis till ett år.
Nämndens förslag om höjning av de faktiskt tillämpade procentsatserna
.— för politiska risker till procentsatser varierande mellan 85 och 75 procent
beroende på köpareland och för kommersiella risker till procentsatser
varierande mellan 75 och 65 procent — vinner allmänt bifall. Vissa kritiska
synpunkter har dock anförts av några remissinstanser. Svenska bankföreningen
delar visserligen nämndens uppfattning om lämpligheten av att
tillämpa en lägre maximiprocentsats för kommersiella än för politiska risker
men anser det tveksamt huruvida procentsatserna i varje särskilt fall
skall avpassas så att den kommersiella risktäckningen blir lägre än den
politiska. En sådan ordning skulle i varje fall strida mot nämndens påpekande,
att insolvensriskens storlek är oberoende av om köparen är bosatt
i ett land med ansträngda betalningsförhållanden eller i ett land med gott
betalningsläge. — Landsorganisationen och Kooperativa förbundet ställer
sig tveksamma till nämndens praxis att differentiera procentsatserna för
olika länder och därigenom favorisera de stabila och valutastarka marknaderna.
Enligt Kooperativa förbundet synes det rimligare, att exportören
själv får intill en viss maximigräns välja önskad garantiprocentsats och
erlägga en däremot svarande premie.
Fullmäktige i riksbanken anser det motiverat — med hänsyn till rådande
exportläge och förhållandena på den svenska arbetsmarknaden -— att garantiprocentsatserna
höjes och att staten sålunda ökar sitt risktagande.
Fullmäktige understryker dock att även om en mera aktiv politik från
nämndens sida är motiverad verksamheten dock skall syfta till att vara
självbärande och bedrivas på sådant sätt att inf rysning av exportfordringar
undvikes.
Förslaget om övergång från kreditandelsförsäkring till förlustriskförsäkring
tillstyrkes allmänt. Bl. a. Sveriges allmänna exportförening,
Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Jernkontoret
och Landsorganisationen understryker den betydelse för exporten, som
en sådan omläggning kommer att ha. Svenska bankföreningen framhåller
emellertid, att den — i likhet med nämnden — av många skäl finner det
önskvärt att vederbörande exportörer alltid står en viss, icke alltför obetydlig
självrisk. För att detta önskemål skall kunna tillgodoses vid ett sys
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
tem med förlustriskförsäkring torde krävas, att särskilda förbehåll intages
i garantiavtalen om självrisk intill ett visst fixerat belopp. — Statskontoret
utgår ifrån att omläggningen icke kommer att medföra anspråk på en utvidgning
av den för nämndens verksamhet fastställda garantiramen samt
understryker angelägenheten av att nämnden med uppmärksamhet följer
verkningarna av omläggningen så att bl. a. erforderliga justeringar av premiesatserna
snarast kan ske.
Nämndens uppfattning att skäl icke torde föreligga att föreslå ändrade
bestämmelser för att särskilt tillgodose småindustriens behov
av exportkreditgarantier delas av kommerskollegium och
Svenska bankföreningen. Kommerskollegium anser sålunda, att garantigivningen
även såvitt avser småindustrien bör följa de riktlinjer, som allmänt
gäller för nämndens verksamhet. För det fall särskilt stöd befinnes
påkallat, bör detta lämnas genom en utbyggnad av de kreditmöjligheter,
som i annan ordning står ifrågavarande företag till buds. — Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation anser, att nämnden dragit allt för hastiga
slutsatser av det förhållandet, att småindustrien hittills icke begagnat sig
av garantigivningen i någon större utsträckning. Om blott garantiinstitutet
får en smidigare utformning, om gällande bestämmelser samordnas och
förenklas och om ökad publicitet och information ges i fråga om garantiverksamheten
kommer långt flera företag än hittills att taga nämndens
tjänster i anspråk. I sammanhanget påpekas, att ett växande antal mindre
industriföretag inför planerna på en gemensam europamarknad inriktar
sig på bearbetning av utlandsmarknaderna. Till följd härav kommer småindustriens
behov av exportkreditgarantier att successivt öka. Även Svensk
industriförening betonar vikten av att småindustriens möjligheter att erhålla
garantier förbättras. Särskilt betydelsefull är därvid finansieringsgarantien,
som bör bibehållas i nämndens normala verksamhet och speciellt utformas
med hänsyn till de mindre företagens behov.
Vad nämnden anfört om garantigivning som medel att främja och stödja
exporten till s. k. underutvecklade länder har föranlett
uttalanden av vissa remissinstanser.
Kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken framhåller, att garantigivning
icke bör förekomma beträffande sådan export till underutvecklade
länder, som i första hand syftar till att främja mottagarlandets ekonomiska
utveckling. Avgörande för nämndens ställningstagande i garantiärenden
bör vara, om ifrågavarande export är värdefull ur svensk synpunkt och om
garantistödet kan lämnas med iakttagande av de principer som normalt gäller
för nämndens verksamhet. Är det däremot fråga om att tillgodose ett
hjälpbehov bör ett eventuellt stöd lämnas i andra former. Enligt fullmäktige
i riksbanken bör stöd till ekonomisk utveckling främst ges i form av
långfristiga krediter, som då lämpligen tillhandahålles genom förmedling
av internationella organisationer.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att stöd via exportkreditgarantier
många gånger torde vara fördelaktigare än stöd genom direkta statslån.
Detta torde framför allt gälla, då förlustrisken är förhållandevis ringa och
kreditgivningen är av huvudsakligen kommersiell karaktär. Endast då det
av särskilda skäl befinnes påkallat att lämna större krediter med relativt
stor förlustrisk synes det lämpligare att låta kreditgivningen få formen
av statliga lån. Enligt fullmäktiges mening bör båda möjligheterna hållas
öppna.
Enligt Landsorganisationen måste det ur vissa synpunkter vara en bättre
hjälpform att uppbygga direkta affärsförbindelser med stöd av statliga kreditgarantier
än att kanalisera medel över internationella samarbetsorgan.
Dylika på kommersiella överväganden uppbyggda förbindelser kan bli utgångspunkten
för ett expanderande handelsutbyte till gagn för såväl svenska
exportintressen som de underutvecklade ländernas näringsliv. Organisationen
har emellertid förståelse för tanken att garantiformer med subventionsinslag
— t. ex. i form av speciellt låg självrisk eller nedsatta riskpremier
— bör hållas åtskilda från nämndens ordinarie verksamhet. En
lämplig ordning synes vara, att en särskild medelsram — förslagsvis på
några tiotal miljoner kronor — fastställes och att i samband därmed särskilda
direktiv utfärdas för ifrågavarande medels administrering. Organisationens
uppfattning delas i stort sett av Kooperativa förbundet.
Departementschefen
De syften som tillgodosetts genom den statliga exportkreditgarantigivningen
har varierat. Då garantisystemet tillskapades år 1933, var huvudsyftet
att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet.
Sedan arbetslöshetskrisen övervunnits, blev det mera allmänna näringspolitiska
överväganden som betingade verksamheten. Även den synpunkten
spelade in att garantier lämnades på många håll i utlandet och att
det därför av konkurrensskäl ansågs motiverat att ge de svenska exportörerna
ett motsvarande stöd. Efter andra världskriget har verksamheten
tidvis i betydande utsträckning kommit att tillgodose handels- och valutapolitiska
ändamål. På senare tid har åter det önskemålet trätt i förgrunden
att genom aktivering av exportansträngningarna stimulera sysselsättningen
inom industrien.
Som en allmän erfarenhet av garantisystemet kan sägas, att under goda
konjunkturer, då svårigheter icke föreligger att finna avsättning för exporten,
näringslivets intresse för garantierna är tämligen ringa. Exportörerna
har då i allmänhet möjlighet att välja kunder och marknader, och
försäljningens inriktning bestämmes främst med hänsyn till vad som ur
vinstsynpunkt ter sig mest fördelaktigt. Förutsättningarna för att under sådana
förhållanden genom garantistöd påverka exportens inriktning på
länder och köpare har visat sig vara förhållandevis begränsade. Ett helt annat
intresse får garantierna i ett konjunkturläge som dagens, då utlands
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1959
27
marknaderna präglas av hård konkurrens och avsättningssvårigheter. Köparens
anspråk på krediter växer då, och möjligheterna att nå kontraktsavslut
blir ofta beroende av säljarens förmåga att erbjuda gynnsamma betalningsvillkor.
Härvidlag ökar betydelsen av det garantistöd som står exportörerna
till buds.
Från det svenska näringslivets sida har på senare tid i olika sammanhang
framhållits, att en förutsättning för att vår exportindustri under nuvarande
förhållanden skall kunna hävda sin ställning är att den erhåller ett garantistöd
motsvarande det som erbjudes dess utländska konkurrenter. För egen
del är jag väl medveten om de svårigheter som den långtgående konkurrensen
i kredithänseende innebär. Redan de ökade kreditengagemangen utgör
för inånga företag en kännbar belastning. Härtill kommer att riskerna i
samband med kreditgivning allmänt tilltar med försämringen i det internationella
betalningsläget och med det förhållandet att exportörerna i
dagens läge endast har begränsade möjligheter att välja kunder och marknader.
Jag anser det under sådana förhållanden angeläget att en förstärkning
och koncentration kommer till stånd av de statliga exportkreditgarantierna.
Icke minst är detta påkallat med hänsyn till exportens betydelse för sysselsättningen
inom stora delar av vårt näringsliv. — Jag vill i detta sammanhang
erinra om den betydande utvidgning av ramen för garantigivningen som
vidtogs i fjol. Utvidgningen — från 300 till 600 milj. kronor — avvägdes med
hänsyn dels till den ökade omfattningen av den export som försäkras i
dagens läge, dels till de förlängda kredittider som numera tillämpas. Enbart
en utvidgning av garantiramen har dock icke ansetts tillräcklig för
att ge exportnäringen möjligheter att i kredithänseende konkurrera med
andra länder. Även en effektivisering av garantiformerna och en förstärkning
av garantiskyddet har bedömts påkallad. Detta har ansetts motiverat
bl. a. för att öka möjligheterna för svensk export att komma in på nya marknader,
där gynnsamma utvecklingsmöjligheter föreligger på längre sikt men
där konkurrensen i kredithänseende i dagens läge erbjuder särskilda svårigheter.
Mot bakgrunden av här angivna förhållanden har frågan om utformningen
av exportkreditgarantiverksamheten närmare övervägts av exportkreditnämnden,
som i en nyligen avgiven promemoria framlagt förslag i ämnet.
En förutsättning för att garantisystemet skall kunna verka effektivt är
enligt exportkreditnämnden, att en sådan flexibilitet i garantigivningen
kan åstadkommas, att denna smidigt kan anpassas och varieras
i styrka efter lägets växlingar. För närvarande kännetecknas verksamheten
av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med att garantivillkoren
under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål — ändrats och
byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fastställts av riksdagen.
Följden har blivit, att ändring i de nuvarande garantibestämmelserna i
betydande utsträckning kräver dennas medverkan. Då det i många fall kan
vara förenat med olägenheter att låta av utvecklingen motiverade jämkningar
i verksamheten anstå i avvaktan på en riksdagsbehandling bör enligt
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
nämnden en sådan ordning lämpligen åvägabringas, att riksdagens ställningstagande
i fortsättningen begränsas till de mera väsentliga elementen
i garantisystemet, medan del bör ankomma på Kungl. Maj :t att i anslutning
till de av riksdagen givna riktlinjerna bestämma den närmare utformningen
av detta. För en sådan uppläggning — vilken allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna — kan enligt min uppfattning
vägande skäl anföras. Även den närmare kompetensfördelning
mellan riksdag och Kungl. Maj :t som nämnden antytt synes lämpligt avvägd.
Jag tillstyrker alltså nämndens förslag. Enligt den ordning jag sålunda
förordat skulle — förutom den finansiella ramen för verksamheten — sådana
frågor vara underkastade riksdagens prövning som vilka slag av krediter
som kan omfattas av garantier, den huvudsakliga omfattningen av
risktäckningsområdet samt den högsta tillåtna garantiprocentsatsen. Den
angivna ordningen skulle göra det möjligt att vid ändrade konjunkturer
snabbt anpassa kreditstödet till marknadsförhållandena och sysselsättningsläget.
Förutsättningarna för att i verksamheten beakta uppkomna svårigheter
för viss industribransch eller för industrien inom visst område skulle
också öka.
Vad angår frågan vilka risker som bör täckas genom statliga
exportkreditgarantier gäller för närvarande att garanti
icke meddelas mot utebliven betalning av annan anledning än köparens insolvens
eller sådana åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr
och dylikt. Dock får garanti beviljas mot förlust till följd av opåräknat
införande av krav på importlicenser eller återtagande av meddelade licenser.
Från exportörhåll har framställts önskemål om förbättring av garantiskyddet
såväl vad gäller försummelser från köparens sida (s. k. kommersiella
risker) som beträffande sådana omständigheter vilka ligger utanför
såväl köparens som säljarens kontroll (s. k. politiska risker). Vid sina
överväganden av möjligheterna att utvidga garantiskyddet har nämnden
företagit en genomgång av olika politiska risker, som kan leda till
förlust i samband med export. Därvid har beaktats dels i vad mån sådana
risker i utlandet täcks av garantier, dels vilka möjligheter svenska exportörer
redan nu har att i annan ordning försäkra sig mot dem. Som resultat av
denna genomgång har nämnden utarbetat en förteckning på risker, som
bör omfattas av garantiskyddet (jfr sid. 6). Förteckningen torde ange flertalet
av de politiskt betingade förlustfall som kan komma ifråga. Bortsett
från vissa smärre kompletteringsönskemål har den också av remissinstanserna
ansetts motsvara föreliggande försäkringsbehov. Några remissinstanser
— liksom en ledamot av nämnden — har emellertid uttalat betänkligheter
mot att garantiskyddet utvidgas att innefatta även förlust på grund
av ändrade valutakurser. Jag vill i denna fråga endast erinra om att kursriskförsäkring
icke avsetts ske annat än i undantagsfall, då kurssäkring
i annan ordning — genom terminsaffärer etc. — icke kunnat ordnas och
då omständigheterna i övrigt särskilt motiverar garantiskydd. -— Av
de kommersiella riskerna kan för närvarande endast täckas så
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
29
dana som avser utebliven betalning på grund av köparens insolvens. Garantiskyddet
omfattar sålunda ej risken för att köparen av annan anledning än
insolvens icke fullgör sina kontraktsförpliktelser. I likhet med nämnden
anser jag goda skäl tala för att låta även sådana fall täckas av garantier.
Givetvis bör därvid tillses att garantiskydd icke lämnas då köparens bristande
fullgörande av ett kontrakt beror på omständigheter som helt eller
delvis kan läggas säljaren till last. — Allmänt kan om förslaget till utvidgad
politisk och kommersiell risktäckning sägas, att det avser att så
vitt möjligt ge exportören ett i tiden sammanhängande och komplett försäkringsskydd.
Det är givetvis icke uteslutet, att det framdeles kan vara
påkallat att låta garantierna omfatta även andra risker än de här nämnda.
Med hänsyn härtill synes Kungl. Maj:t böra ha möjlighet att anpassa risktäckningsområdet
till vad utvecklingen kräver i olika lägen. Riksdagens
ställningstagande skulle alltså i enlighet härmed icke innefatta ett fastställande
av de särskilda riskerna utan gälla risktäckningens mera allmänna
omfattning.
Vissa remissinstanser -— liksom en ledamot av exportkreditnämnden —
har uttalat tveksamhet huruvida försäkring av kommersiella
risker bör ske i statlig regi. Denna fråga bör —- som nämnden
påpekat — bedömas bl. a. med hänsyn till vilka möjligheter som i övrigt
föreligger att säkra sig mot sådana risker. Den enskilda försäkringsverksamheten
på kundkreditområdet har för närvarande en begränsad omfattning.
Delvis sammanhänger detta med den restriktiva koncessionspraxis
som tillämpats sedan ett tjugutal år och som föranletts av vissa tidigare rådande
missförhållanden inom berörda delar av försäkringsbranschen. I vad
mån förutsättningar i dagens läge föreligger för en utbyggnad av den enskilda
försäkringsverksamheten på området kan icke i detta sammanhang
bedömas. Möjligt är att en sådan utbyggnad i ändamålsenliga former kan
komma till stånd. Det är emellertid uppenbart, att tillräcklig enskild försäkringskapacitet
för närvarande icke står till buds för att kunna övertaga
den kommersiella risktäckning som sker i exportkreditnämndens regi. Vad
angår frågan i vad mån den statliga garantiverksamheten även framdeles —-efter en eventuell utbyggnad av den enskilda försäkringsrörelsen — bör omfatta
kommersiella risker, finnes enligt min mening vägande skäl som talar
för att så blir fallet. Jag vill härvidlag bl. a. erinra om att i fråga om huvuddelen
av vår export, som går till näraliggande, ekonomiskt och politiskt stabila
marknader, de kommersiella riskerna i samband med exportkrediter
är av helt avgörande betydelse. Med hänsyn till önskvärdheten att i ett vikande
konjunkturläge kunna hävda och utveckla exporten även på dessa
marknader är det angeläget att möjligheter då finnes att ge försäkringen av
kommersiella risker cn tillfredsställande omfattning. Om sådan försäkring
skulle helt ombesörjas av det privata försäkringsväsendet — som handlar
strikt affärsmässigt — kan svårigheter uppkomma att i ett försämrat ekonomiskt
läge bereda önskvärt utrymme för exportkrediter. Vid bedömningen
av denna fråga får naturligtvis hänsyn också tagas till att exportkrcditga
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
rantierna i utlandet i allmänhet omfattar även de kommersiella riskerna,
— I detta sammanhang vill jag framhålla, att den statliga garantiverksamheten
givetvis i princip bör drivas affärsmässigt. Detta bör emellertid icke
hindra, att verksamheten får den flexibilitet, som ur allmänna synpunkter
är önskvärd.
Som tidigare framhållits kan garanti mot politiska risker och insolvensrisker
erhållas redan i samband med igångsättandet av viss fabrikation för
export. Garantien, som benämnes fabrikationsriskgaranti, avser
att ge skydd åt en tillverkare mot den förlust som drabbar honom, om
på grund av vissa inträffade politiska omständigheter eller köparens iråkade
insolvens leverans icke kommer till stånd av varor för vilka tillverkaren
haft framställningskostnader. Exportkreditnämnden föreslår, att sådan garanti
i fortsättningen skall kunna meddelas icke endast tillverkare utan även
handelsföretag. För närvarande kan nämligen en handelsfirma, som låter
hos ett annat företag tillverka en vara för export, icke erhålla täckning för
förlust som uppstår om exporten sedermera icke kommer till stånd. En sådan
utvidgning av tillämpningsområdet — som allmänt förordats av remissinstanserna
— synes mig välmotiverad icke minst med hänsyn till den betydelse
för svensk export som handelshusen har på åtskilliga varuområden.
Jag vill i sammanhanget framhålla, att den föreslagna ändringen kan ha
särskilt värde för att främja exporten av småindustriens produkter, vilkas
försäljning på utlandsmarknaderna ofta går över mellanled. — Exportkreditnämnden
har i sin promemoria vidare tagit upp frågan vilka varor som
kan bli föremål för en fabrikationsriskgaranti och därvidlag föreslagit en
uppmjukning av hittillsvarande praxis. I fortsättningen borde sålunda garanti
kunna meddelas icke endast för specialtillverkade varor utan även för
mera standardbetonade varor, givetvis under förutsättning att tillverkningen
av dem påbörjas först sedan försäljningsavtal träffats och att de under
tillverkningsprocessen och därefter är identifierbara. En sådan uppmjukning
av praxis synes i hög grad ägnad att öka garantiens användbarhet. Allmänt
sett bör i fråga om den närmare utformningen av fabrikationsriskgarantien
framhållas, att den i princip bör omfatta samma riskmoment som
garanti avseende risker efter leverans och att den bör avgränsas så att de
båda garantierna tillsammans ger ett i tiden sammanhängande försäkringsskydd.
Enligt nuvarande bestämmelser kan garanti meddelas även mot
förlust på grund av lagerhållning av svenska exportvaror
utomlands. Garantien — som närmast avser att täcka förlust till följd
av nedgång i lagervärdet — tillkom i början av 1950-talet som ett led i
strävandena att stimulera exporten till hårdvalutaländer och är enligt av
riksdagen godkända riktlinjer i princip förbehållen denna export. De valutapolitiska
skäl som motiverat den särskilda inriktningen av ifrågavarande
garanti är icke längre för handen. För det fall den bibehålies synes den därför
icke böra reserveras för försäljning på vissa marknader utan gälla exporten
överhuvud. Exportkreditnämnden har dock ifrågasatt om det finns
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
31
anledning att genom garantier särskilt stödja den lagerhållning som sker
utomlands. Det framhålles, att skillnaden mellan att hålla lager hemma och
i utlandet icke bör övervärderas och att risk för värdeminskning åvilar alla
osålda exportvaror oavsett var de finns lagrade. Härtill kommer de särskilda
administrativa problem som är förenade med en sådan garantigivning.
Nämnden — mot vars uppfattning remissinstanserna i allmänhet icke
haft något att erinra — kommer därför till slutsatsen, att lagerhållningsgarantien
i fortsättningen icke bör ingå i den normala garantiverksamheten.
För egen del finner jag icke heller denna garantiform särskilt ändamålsenlig.
Man kan dock icke bortse från att upprättandet av lager utomlands, särskilt
då på nya och mera avlägsna marknader, ur kommersiella synpunkter
kan vara värdefullt eller ibland rent av nödvändigt. En sådan lageruppläggning
kan vara förenad med risker, som icke rimligen kan bäras av lagerhållaren
själv eller täckas genom sedvanliga försäkringar. Med hänsyn bl. a.
härtill anser jag, att garantiformen bör bibehållas. Den bör dock — som
nämnden framhållit -— icke ingå i den normala garantiverksamheten utan
endast komma till användning för särskilda fall eller i särskilda lägen och
efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, som då har att utfärda närmare direktiv
för berörda garantigivning. Jag förutsätter därvid, att Kungl. Maj:t
har befogenhet att närmare ange de risker som kan täckas.
Exportkreditnämnden har vid sin översyn av garantisystemet närmare
övervägt i vad mån finansieringsunderlättande garantier
bör ingå i verksamheten. Det må i sammanhanget nämnas, att tidigare berörda
fabrikationsriskgarantier och garantier avseende risker efter leverans
i viss utsträckning användes som underlag för att tillgodose exportörens
kapitalbehov i samband med viss exporttransaktion. Garantien överlåtes därvid
av exportören på en bank eller annan kreditgivare som förskotterar köpeskillingen.
Möjligheterna att ordna kapitalförsörjningen på denna väg är
emellertid begränsade, vilket sammanhänger med att ifrågavarande garantier
är förknippade med vissa villkor, som minskar deras värde för en kreditgivare.
Framför allt inverkar den omständigheten, att garantierna icke
gäller vid försummelser från exportörens sida. Det har därför tillskapats
särskilda finansieringsunderlättande garantier, vilka utformats i direkt syfte
att utgöra underlag för kreditgivning till exportör. Sådana kan tillhandahållas
i samband med leverans till utlandet, tillverkning för export samt
lagerhållning utomlands. Garantierna — av vilka de som avser tillverkning
formellt är reserverade för dollarbetald export — innebär, att exportkreditnämnden
ikläder sig ansvaret för den betalningsskyldighet som åvilar vederbörande
exportör i anledning av en för honom öppnad kredit. Enligt min
mening kan man i likhet med nämnden ifrågasätta lämpligheten av att sådant
garantistöd fortsättningsvis lämnas på denna väg. Påpekas bör här den
avgjorda skillnad som föreligger mellan å ena sidan de vanliga garantierna
avseende risker före och efter leverans samt å andra sidan finansicringsgarantierna.
De förra hänför sig sålunda endast till köparens förpliktelser,
medan de senare avser förhållanden som återgår på säljaren, t. ex. dennes
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1959
soliditet. För risker av sistnämnt slag torde nämnden i normala fall icke
böra ikläda sig något ansvar. I den mån säljaren är i behov av kapital för
att genomföra en viss exportaffär synes den riktiga ordningen vara att han
vänder sig till en bank som enligt bankmässiga bedömningsgrunder avgör
om förutsättningar föreligger för erhållande av lån. För vissa delar av näringslivet
finns dessutom särskilda statliga garanti- och låneformer, som
tar sikte direkt på kapitalförsörjningen. Likväl finner jag det icke otänkbart
att det i vissa situationer kan uppkomma behov av att använda även finansieringsunderlättande
exportkreditgarantier i syfte att på grund av t. ex.
sysselsättningssvårigheter stimulera exporten. Möjligheten härför bör enligt
min mening hållas öppen. Om sålunda ifrågavarande garantier enligt vad
nyss sagts icke bör ingå i den normala garantiverksamheten, synes de alltså
ändå böra bibehållas för att kunna komma till användning i särskilda lägen.
Detta torde i så fall böra ske efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, som
förutsättes ha befogenhet att meddela nämnden närmare anvisningar i fråga
om utformningen av garantistödet. Sådana anvisningar bör exempelvis avse
vilka slag av exporttransaktioner som skall omfattas av garantierna, vilken
garantiprocentsats som skall tillämpas och vilka kostnadselement som skall
beaktas. Den begränsning till dollarbetald export som för närvarande gäller
i fråga om finansieringsgarantier i samband med tillverkning bör bortfalla.
Vad jag sålunda ansett böra gälla överensstämmer i stort sett med exportkreditnämndens
förslag, som av det helt övervägande antalet remissinstanser
lämnats utan erinran.
I sin promemoria har exportkreditnämnden föreslagit, att garantier
i fortsättningen bör kunna meddelas för inflytande av royalty,
licensavgifter o. d., därvid dock garantistödet — närmast med hänsyn
till nödvändigheten av en gränsdragning gentemot andra slag av osynliga
inkomster från utlandet — borde förbehållas sådana fall där de bakomliggande
upplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk varuexport. En
sådan utvidgning av tillämpningsområdet, vilken av remissinstanserna allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, synes väl motiverad. I och för
sig kan enligt min mening försäljning till utlandet av idéer och tekniskt
kunnande många gånger vara lika förtjänt av stöd som försäljning av varor.
Det bör därför icke vara uteslutet att kunna lämna exportkreditgarantier
även i fall, då sambandet med varuexport icke är så klart framträdande.
Några närmare riktlinjer härvidlag är det emellertid av naturliga skäl svårt
att ge. Det får bli beroende av omständigheterna i de särskilda fallen hur
långt nämnden anser sig kunna gå.
I fråga om garantiskyddet gäller för närvarande, att garanti procentsatsen
icke må överstiga 75 procent. Dock kan den, då särskilda
skäl föranleder därtill, höjas till 85 procent. I likhet med exportkreditnämnden
anser jag, att den övre gränsen nu bör sättas vid 90 procent. Inom den
sålunda bestämda ramen bör det sedan ankomma på Kungl. Maj:t att alltefter
omständigheterna genom direktiv till nämnden ange vilka procentsatser
som generellt skall tillämpas. Nämnas må i sammanhanget att nämn
-
33
Kungi. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
den, som tidigare tillämpat garantiprocentsatser växlande mellan 75 och GO
procent för politiska och kommersiella risker, från och med den 1 januari
1959 efter bemyndigande av Ivungl. Maj :t tillämpar procentsatser växlande
mellan 85 och 75 procent såvitt gäller de politiska riskerna. — Ytterligare en
förbättring har redan genomförts av nämnden. I stället för att meddela kreditandelsförsäkring,
d. v. s. garanti för inflytandet av viss del av den lämnade
krediten, har nämnden nämligen från och med 1959 års ingång övergått
till s. k. förlustriskförsäkring, som avser täckning av viss del av uppkommande
slutlig förlust. Det speciella värdet för en exportör av sistnämnda
slag av garanti ligger däri att den löper avsevärt längre tid, vilket givetvis
är av särskilt stor betydelse vid långa kredittider. — Den förbättring av galantiskyddet
som skett genom höjningen av garantiprocentsatserna och
övergången till förlustriskförsäkring torde i väsentlig mån öka garantiernas
värde för exportörerna.
Nämnden har i sin promemoria slutligen behandlat vissa spörsmål, betiäffande
vilka det uttalats önskemål om att de måtte beaktas vid en översyn
av garantisystemet. Däribland ingår frågan om garantistöd
åt småindustrien. Nämnden har haft samråd med företrädare för
småindustriens exportintressen, därvid framgått att de mindre företagens
export i stor utsträckning sker genom mellanled och att företagen i den mån
de själva ombesörjer sin export vanligen säljer på kontantbasis. Nämnden
har också kommit till den uppfattningen, att småindustriens exportproblem
icke i första hand sammanhänger med behovet av kreditgivning till köparna
utan mera är av organisatorisk och finansiell art. De organisatoriska problemen
ligger därvid närmast i de svårigheter som kan uppstå för företagen
att kapacitetsmässigt klara beställningar av den storleksordning det
ofta blir fråga om vid utlandsförsäljningar, medan de finansiella sammanhänger
med företagens behov av kapital för erforderliga rationaliseringsoch
utbyggnadsarbeten. Givetvis har de organisatoriska och de finansiella
problemen ett nära samband med varandra. Jag vill i sammanhanget framhålla,
att det framstår som angeläget att från statsmakternas sida stödja
småindustrien i dess strävanden att öka sin konkurrenskraft. De mindre
företagens kapitalförsörjningsproblem har också varit föremål för särskild
uppmärksamhet från statsmakternas sida under de senaste åren. Sålunda
har den av kommerskollegium bedrivna lånegarantiverksamheten väsentligt
utvidgats samtidigt som företagareföreningarnas utlåningsmöjligheter
ökats. I betydande utsträckning måste dock lösningen av aktuella problem
ankomma på näringslivet självt. Bl. a. synes kapacitetssvårigheterna vid export
i många fall kunna lösas genom ökat samarbete mellan företagen, t. ex.
i den formen att flera företag slår sig samman för genomförande av viss
försäljning. Möjligheterna att utnyttja exportkreditgarantierna skulle säkerligen
också öka i den mån exporten kunde på lämpligt sätt samordnas.
Givetvis är det angeläget, alt exportkreditnämnden å sin sida i möjlig mån
lämnar sin medverkan till en lösning av hithörande problem.
Även frågan om garantigivning som medel att f r ä m j a
•i llihnnij till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 112
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
exporten till underutvecklade länder har berörts i promemorian.
Nämndens uppfattning torde i korthet kunna anges så att sådant
stöd till underutvecklade länder, som främst syftar till dessas ekonomiska
utveckling, i första hand bör ges i form av direkta statliga krediter.
Vill man vidtaga stödåtgärder som har det dubbla syftet att dels öka den
svenska hjälpinsatsen till berörda länder, dels direkt främja svenska exportintressen
på dessa, kan det emellertid enligt nämnden övervägas att
låta sådana åtgärder få formen av exportkreditgarantier. Härvid bör enligt
nämnden beaktas att, medan den ordinära verksamheten bör bedrivas efter
affärsmässiga grunder och premiesättningen sålunda anpassas efter föreliggande
risker, en garantigivning av nyssnämnt slag för att få önskvärd
effekt måste få karaktären av en medveten exportsubventionering. Då det är
angeläget att den affärsmässiga uppläggningen av verksamheten även i fortsättningen
bibehålies, torde det därför bli nödvändigt att ett eventuellt särskilt
garantistöd till förmån för underutvecklade länder hålles skilt från
övrig garantigivning. Särskilda direktiv kräves angående den närmare utformningen
av garantistödet och medel måste i särskild ordning anvisas för
att täcka de förluster som kan väntas uppstå.
För egen del vill jag framhålla, att frågan om den närmare utformningen
av det stöd som från svensk sida kan lämnas till de s. k. underutvecklade
länderna inrymmer en rad frågeställningar som jag här icke torde behöva
gå närmare in på. I vad mån sådant stöd bör lämnas i form av exportkreditgarantier
eller på annat sätt blir beroende av omständigheterna i de
särskilda fallen — syftet med stödet, omfattningen av detta samt andra inverkande
faktorer. Som framhållits av Landsorganisationen och Kooperativa
förbundet kan särskilda fördelar vara förenade med exportkreditgarantiformen.
Affärsförbindelser, som på detta sätt bygges upp, kan bli utgångspunkten
för ett expanderande handelsutbyte till gagn för såväl svenska
exportintressen som de underutvecklade ländernas näringsliv. Vid bedömningen
av hithörande spörsmål bör emellertid även beaktas, att garantier
redan nu i stor utsträckning meddelas vid export till underutvecklade
länder och att utrymmet för ytterligare sådana garantier är betydande.
Härtill kommer att genomförandet av nämndens förslag — ökning av antalet
försäkringsbara risker, höjning av garantiprocentsatserna, övergång
till förlustriskförsäkring -— innebär att garantierna får ett ökat värde för
exportörerna. Dessa avlastas sålunda från risker vilka kanske tidigare i
särskild grad avhållit dem från exportaffärer på de underutvecklade marknaderna.
Enligt min mening är det därför lämpligt att i första hand avvakta
erfarenheterna av den redan genomförda och nu föreslagna ytterligare omläggningen
av garantiverksamheten för att säkrare kunna bedöma i vilken
utsträckning denna tillgodoser intresset att utveckla vår export till berörda
marknader. Jag anser emellertid, att möjlighet bör finnas att vid behov
kunna lämna särskilda direktiv för att genom garantier utöver den ordinarie
verksamheten stödja önskvärd export till ifrågavarande länder. Jag
utgår från att Kungl. Maj :t kan meddela beslut därom förutsatt att ifråga
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1959
varande garantier hålles inom den av riksdagen fastställda garantiramen.
För att säkra att utrymme inom denna finnes för en sådan mera riskbetonad
garantigivning, synes Kungl. Maj:t lämpligen böra tills vidare reservera
ett par tiotal miljoner kronor för ändamålet. Jag förutsätter dock, att
för det fall en eventuell garantiverksamhet av detta slag medför förluster
riksdagen i särskild ordning anvisar medel för deras täckning.
Slutligen vill jag taga upp frågan om förlängning av det av riksdagen
lämnade bemyndigandet att meddela exportkreditgarantier.
Detta bemyndigande omfattar som tidigare framhållits en
treårsperiod och gäller intill utgången av budgetåret 1959/60. Det innebär,
att staten får åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 600 milj. kronor. Med hänsyn till att endast
ett år återstår till dess frågan om en förlängning av bemyndigandet blir aktuell,
synes det lämpligt att nu utverka en sådan för en ny treårsperiod,
d. v. s. för tiden 1960/61—1962/63. Någon förändring av totalramen för
garantigivningen synes icke för närvarande påkallad med hänsyn till det
betydande outnyttjade utrymme som alltjämt finnes. Icke heller torde det
föreligga någon anledning att nu vidtaga ändring i den ram å 100 milj.
kronor, som uppställts för lagerhållnings- och finansieringsgarantierna.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva att staten må intill utgången av budgetåret
1962/63 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för
exportkredit till ett belopp av högst 600 miljoner kronor,
dels ock godkänna i det föregående angivna riktlinjer för
den statliga exportkreditgarantiverksamheten.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Pierre Vinde
590466 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag