Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Nr 11

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
köttbesiktning m. m.; given Stockholms slott den 12
december 1958.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om köttbesiktning m. in.

GUSTAF ADOLF

Gösta Ncizén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att nuvarande lag angående köttbesiktning och
slakthus jämte ett par andra författningar, som äger samband med denna
lag, ersättes med ny lag om köttbesiktning m. m. Den viktigaste nyheten i
förhållande till gällande bestämmelser är att köttbesiktningstvång, som
nu enligt direkt lagföreskrift råder i städer och vissa andra större samhällen
men i övrigt tillämpas blott om länsstyrelsen efter framställning av
kommun så förordnar, skall gälla i hela riket. Länsstyrelsen skall dock i
vissa fall få meddela undantag för kommun eller del därav. Köttbesiktningstvånget
bär utvidgats till att avse jämväl renkött och kött av sumpbäver
(nutria). Nuvarande bestämmelser om möjlighet att inom ett visst
område införa slakthustvång har i stort sett bibehållits oförändrade. Sådant
tvång kan emellertid enligt förslaget införas även om kommunen ej inrättat
offentligt slakthus. Kommunen skall då ha sörjt för att slakten utan tidsutdräkt
i stället kan utföras vid kontrollslakteri eller vid offentligt slakthus
inom annan kommun. I anledning av denna utvidgning har benämningen
ändrats till slakteritvång. Skärpta bestämmelser föreslås i fråga om nödslakt.
Sådan skall i regel blott få ske vid särskilda sanitetsavdelningar. Förfarandet
vid bestämmandet av de avgifter som får upptagas vid kommunal köttbesiktning
har förenklats. Gällande föreskrifter om att taxorna skall fastställas
av veterinärstyrelsen har borttagits. I stället föreslås att kommunernas
beslut angående taxorna, i likhet med vad som gäller i fråga om vissa andra
kommunala avgifter, skall underställas länsstyrelsen.

Den nya köttbesiktningslagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1960. Med hänsyn till att erforderliga anordningar för genomförande av
lagen i vad den gäller renkött bedömts föreligga först efter en övergångstid,
skall lagen emellertid i den delen vinna tillämpning först från den dag
Konungen bestämmer.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Förslag

till

Lag om köttbesiktning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Vad i denna lag stadgas äger, där ej annat följer av vad nedan angives,
tillämpning på kött av nötkreatur, får, get, svin, häst, ren, älg, vildsvin,
sumpbäver (nutria), björn, räv och grävling.

2 §.

Till kött räknas i denna lag icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan
även blod samt andra till människoföda brukliga delar av djur, som avses

i 1 §•

Med saluhållande avses i lagen jämväl försäljning utan föregående saluhållande
ävensom tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring
på stället i restaurang, pensionat, matservering, kiosk eller annorstädes,
där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i
skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat
företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

Med nödslakt avses slakt av djur, som på grund av sjukdom eller olyckshändelse
befunnits böra avlivas.

Med sanitetsavdelning förstås särskild, inom slakteri inrättad avdelning
för slakt av djur, som skadats eller förete sjukdomstecken, samt för uppslaktning
och besiktning av nödslaktade djur.

3 §•

Köttbesiktningstvång innebär, att till människoföda avsett kött skall hava
i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag innan köttet saluhålles,
användes vid beredning av livsmedel, som är avsett att saluhållas,
eller till annan överlämnas för sådan användning eller förvaras å allmän
saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande utrymmen eller i lokal
avsedd för beredning av livsmedel.

Slakteritvång innebär, att inom visst område slakt ej må ske annorledes
än i offentligt slakthus, inrättat på sält i 11 § sägs, eller i slakteriinrättning,
som står under offentlig kontroll (kontrollslakteri), samt att med kött, som
härrör från djur, vilket slaktats inom riket, ej må inom området företagas
åtgärd, som nämnts i första stycket, därest slakten icke skett i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri. Slakteritvång avser icke sådan slakt av eget
djur, som utom stadsplanelagt område sker för förbrukning i eget hushåll.
Beträffande nödslakt gälla bestämmelserna i 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

4 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må jakträttsinnehavare försälja
obesiktigat kött av älg, som skjutits å hans jaktområde, till personer
som deltagit i eller varit behjälpliga vid jakten eller äro bosatta inom
jaktområdet.

Om köttbesiktning m. m.

5 §•

Köttbesiktningstvång skall gälla inom hela riket. Länsstyrelsen må dock,
när särskilda skäl därtill äro, efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva
undantag tills vidare för kommun eller del därav, dock ej i fråga om kött
av björn, räv, grävling och sumpbäver (nutria). Vidare må veterinärstyrelsen
medgiva, att inom visst område, där köttbesiktningstvång i övrigt gäller,
renkött må försäljas utan att det är besiktigat.

6 §.

Det ankommer på kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning.

Därvid åvilar kommunen, bland annat,

att ställa till förfogande för verksamheten lämpliga lokaler och erforderlig
utrustning,

att bestrida arvode till besiktningsveterinärer och övrig för besiktningen
erforderlig personal,

samt att vidtaga sådana anstalter att besiktningen kan ske utan större
tidsutdräkt eller annan avsevärd olägenhet.

7 §•

Kan köttbesiktningen efter överenskommelse lämpligen verkställas inom
annan kommun eller i kontrollslakteri, må veterinärstyrelsen på framställning
av kommunen medgiva denna befrielse från att vidtaga åtgärder som
avses i 6 §.

8 §•

1 mom. Vid slakt i offentligt slakthus eller kontrollslakteri av nötkreatur,
får, get, svin, häst eller ren skall besiktningsveterinären dels före nedslaktningen
undersöka djurets hälsotillstånd, dels efteråt undersöka köttet
med avseende å dess tjänlighet till människoföda. Veterinärstyrelsen äger
dock, när förhållandena så påkalla, medgiva, att ren ej undersökes före
nedslaktningen.

2 mom. Vid köttbesiktning under andra förhållanden än de i 1 mom. avsedda
skall köttet av annat djur än älg och björn föreligga i minst halv
kropp, som dock, då besiktningen gäller kött av större nötkreatur än kalv
eller av häst eller vildsvin, må vara delad i två stycken. Köttet av älg eller
björn skall föreligga i minst fjärdedels kropp, som må vara delad i två stycken.

Veterinärstyrelsen äger, då särskilda förhållanden det föranleda, medgiva
undantag från vad i första stycket föreskrives.

9 §•

1 mom. Kött, som i färskt tillstånd godkänts vid köttbesiktning, eller dess
emballage skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, förses med stämpel
eller märke som utmärker godkännandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

2 mom. Anträffas vid besiktning kött, som först efter särskild behandling
kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller märkning sker, genom
besiktningsveterinärens försorg och under hans kontroll undergå sådan behandling.

3 mom. Finnes vid köttbesiktning kött vara otjänligt till människoföda,
skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, under besiktningsveterinärens
kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så ej kan ske, oskadliggöras.
Utan hinder härav äger veterinärstyrelsen medgiva, att köttet må på
de villkor som styrelsen föreskriver användas till föda åt djur.

Därest kött, som avses i detta moment, användes till tekniskt bruk eller
som djurföda, är köttets ägare berättigad utfå ersättning motsvarande köttets
värde vid sådant användande.

4 mom. Kött eller vara som beretts av kött må, därest köttet ej godkänts
vid besiktning, icke förses med stämpel eller märke, som enligt av Konungen
meddelade föreskrifter skall användas vid stämpling eller märkning enligt
1 och 2 mom. eller som genom färg eller utseende i övrigt lätt kan förväxlas
med sådan stämpel eller sådant märke.

Om slakteritvång och offentligt slakthus

10 §.

1 mom. På framställning av kommun må länsstyrelsen förordna, att slakteritvång
beträffande nötkreatur, får, get, svin eller häst skall gälla inom
kommunen eller del därav. Innan sådant förordnande meddelas skall yttrande
inhämtas från veterinärstyrelsen. Jämväl i fråga om ändring eller upphävande
av sådant förordnande skall sagda förfarande tillämpas.

2 mom. Slakteritvång må ej införas med mindre kommunen på ändamålsenligt
sätt sörjt för att förekommande slakt utan tidsutdräkt kan utföras.

3 mom. Konungen äger förordna, att slakteritvång må införas jämväl beträffande
ren.

11 §•

1 mom. Offentligt slakthus skall inrättas enligt plan, som godkänts av veterinärstyrelsen.

2 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av särskild styrelse.

Vad i 45 § kommunallagen är stadgat i fråga om där avsedd nämnd skall

äga motsvarande tillämpning beträffande slakthusstyrelse i annan kommun
än Stockholm. För slakthusstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna
i 51 § kommunallagen för Stockholm. Utan hinder av vad nu sagts må protokoll,
som föres vid slakthusstyrelses sammanträde, begränsas till att upptaga
förteckning å närvarande ledamöter samt beslutet i varje ärende.

Utöver vad i andra stycket stadgas skall beträffande slakthusstyrelse gälla
vad kommunens fullmäktige föreskriva.

3 mom. Till sammanträde med slakthusstyrelse skola kallas vederbörande
stads- eller länsveterinär samt främste veterinären vid slakthuset. De äga
rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening
antecknad till protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1959

Särskilda bestämmelser om nödslakt
12 §.

1 mom. Nödslakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst må endast ske vid
sanitetsavdelning, som inrättats vid kontrollslakteri eller offentligt slakthus,
eller, efter medgivande av veterinärstyrelsen, vid sanitetsavdelning som inrättats
vid annan slakteriinrättning.

Föranleder sjukdomsförloppets eller olyckshändelsens svårhetsgrad att
djuret omedelbart bör avlivas på den plats där det befinner sig, må så ske,
dock endast under förutsättning, att djurkroppen, därest köttet är avsett till
människoföda, genast i ostyckät tillstånd jämte alla inälvor för uppslaktning
och besiktning föres till sanitetsavdelning som avses i första stycket.

2 mom. Har nödslakt av kalv, får, get, svin eller föl, som utsatts för olyckshändelse,
skett på den plats där djuret befann sig, må djurägaren utan iakttagande
av bestämmelserna i 1 mom. andra stycket använda köttet i eget
hushåll.

3 mom. Länsstyrelsen må, då särskilda skäl därtill äro, på framställning
av kommun och sedan veterinärstyrelsen hörts medgiva, att föreskrifterna i
1 mom. icke skola gälla inom kommunen eller viss del därav.

Om avgifter m. m.

13 §.

1 mom. För köttbesiktning samt för sådan behandling av kött, som avses i
9 § 2 mom., äger kommun, inom vilken besiktningen sker, eller, efter
överenskommelse med kommunen, slakteriinrättning uttaga avgifter, som
beslutas av kommunens fullmäktige. Avgifterna må ej sättas högre än som
kan anses erforderligt för att täcka kostnaderna för köttets besiktning och
därmed sammanhängande åtgärder.

Fullmäktiges beslut enligt nästföregående stycke skall för att vinna bindande
kraft underställas länsstyrelsen, som äger att beslutet helt eller delvis
fastställa eller ock ogilla.

2 mom. För begagnande av offentligt slakthus, varom i 11 § sägs, ävensom,
där i sammanhang med sådant slakthus särskild marknadsplats anordnats
för kreaturshandeln, för nyttjande av sådan marknadsplats och vid
densamma uppförda stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vägning
må utgå avgifter, som fastställas av slakthusets styrelse. Avgifterna
må ej sättas högre än som kan anses erforderligt för att täcka de med verksamheten
förenade kostnaderna.

14 §.

I överenskommelse om anlitande av kontrollslakteri, som i samband med
fråga om införande av slakteritvång träffas mellan kommun och kontrollslakteri,
skall angivas cfler vilka grunder djurägare har att gälda med slakten
och köttbesiktningen förenade kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

15 §.

Om i följd av slakteritvångs införande byggnad eller annan inrättning,
där med vederbörligt godkännande slakterirörelse bedrives, ej längre kan användas
för avsett ändamål, är ägaren berättigad att av kommunen erhålla
ersättning för den värdeminskning, som fastigheten eller inrättningen därigenom
undergår.

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Företager någon slakt eller vidtager någon eljest åtgärd i strid med vad i
3 §, 5 §, 10 § 1 eller 3 mom. eller 12 § föreskrivits om köttbesiktningstvång,
slakteritvång eller nödslakt, straffes med dagsböter.

Till samma straff dömes den som bryter mot vad i 9 § 4 mom. stadgas
eller inom riket uppsåtligen eller av oaktsamhet vidtager i 3 § första stycket
angiven åtgärd med kött eller annan vara, som stämplats eller märkts
i strid med stadgandet i 9 § 4 mom.

17 §.

Har någon förövat gärning, som i 16 § är belagd med straff, skall, där ej
särskilda förhållanden annat föranleda, kött eller annan vara, som gärningen
avser, jämte emballage förklaras förverkad.

18 §.

Förverkad egendom skall mot skälig betalning försäljas till människoföda
eller, om på grund av bestämmelserna i denna lag eller av annan anledning
sådan försäljning ej kan ske, till föda åt djur eller till tekniskt bruk eller
ock oskadliggöras.

Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bliva förverkad och ej
skall oskadliggöras, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse
eller annan nedgång i värdet, må den genast försäljas, och skall så alltid
ske om ägaren det begär och hinder mot försäljningen ej föreligger. Köpeskillingen
skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord, nedsättas
hos länsstyrelsen.

19 §.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Om tillsyn och besvär m. m.

20 §.

Föreskrifter angående besiktningsveterinärs tillsättande och entledigande
meddelas av Konungen. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
veterinärstyrelsen utfärdar de föreskrifter i övrigt som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

21 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av veterinärstyrelsen, som
jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och därmed
sammanhängande frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

22 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela föreskrifter
angående kontroll av kött och därav beredda varor vid införsel till
eller utförsel från riket.

23 §.

Den som icke åtnöjes med besiktningsveterinärs beslut äger hos länsstyrelsen
söka ändring genom besvär. Veterinären är skyldig att, då framställning
därom göres, till klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om
klandrade beslutet och skälen därför.

Utan hinder av besvär skall besiktningsveterinärs beslut lända till efterrättelse,
därest ej annorlunda förordnas. Avser besvären beslut om åtgärd,
varom i 9 § 3 mom. förmäles, och har klaganden omedelbart efter erhållen
del av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, må denna icke företagas
förrän 48 timmar efter undersökningen, såvida ej uppskov medför sanitär
olägenhet.

24 §.

Länsstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut skola utan hinder av besvär
lända till efterrättelse, därest ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960, dock att vad i lagen stadgas
angående kött av ren skall äga tillämpning först från den dag Konungen
förordnar.

Genom denna lag upphävas lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus, kungörelsen den 13 september 1928 (nr 354) med
vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa köttvaror
av utländskt ursprung, förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående
förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara samt förordningen
den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av
älg med flera djur av nyssnämnda lag.

Har för visst område slakthustvång stadgats enligt äldre lag skall utan
nytt förordnande slakteritvång enligt denna lag anses gälla inom området.

Förekommer i lag eller författning eller särskilt av Konungen meddelat
beslut hänvisning till författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna
lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 december 195S.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om ny lagstiftning
om köttbesiktning m. m. och anför därom följande.

Inledning

Gällande bestämmelser om köttbesiktning och därmed sammanhängande
verksamhet för köttkontroll tillkom för mer än 20 år sedan. Huvudstadgandena
återfinnes i lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus, samt förordningen samma dag angående förbud mot viss
stämpling eller märkning av kött och köttvara. Lagstiftningen avsåg till en
början blott kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst. Genom förordningen
den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av älg
med flera djur av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning
och slakthus, m. m. utvidgades lagen att, såvitt den avsåg besiktningstvång,
gälla jämväl kött av älg, björn, vildsvin, räv eller grävling. I administrativ
ordning har flera tillämpningsförfattningar utfärdats. Rörande det närmare
innehållet i gällande bestämmelser torde jag senare få återkomma i skilda
sammanhang.

Inom veterinärstyrelsen har företagits en översyn av de på detta område
gällande bestämmelserna. Översynen har utmynnat i att styrelsen i en den
24 juli 1957 dagtecknad skrivelse framlagt förslag till ny lagstiftning angående
köttbesiktning m. m.

Över förslaget har efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens institut
för folkhälsan, veterinärhögskolan, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län,
Hushållningssällskapens förbund, skördeskadeutredningen, renutredningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa
förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen Svenska
städers offentliga slakthus, Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

hygien, Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier,
Sveriges veterinärförbund, Svenska länsveterinärföreningen, Svenska stadsveterinärföreningen,
Svenska samernas riksförbund och Sveriges pälsdjursuppfödares
riksförbund. Vid utlåtandena har i flera fall fogats yttranden
från myndigheter eller organisationer. Samarbetsdelegationen för Sveriges
privata kontrollslakterier, som beretts tillfälle att avgiva yttrande, har
icke inkommit med sådant.

Den 4 februari 1958 har veterinärstyrelsen i skrivelse till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet anfört vissa synpunkter i anledning av
vad remissinstanserna uttalat rörande styrelsens förslag såvitt det avser bestämmelser
om nödslakt.

I skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 20
januari 1958 har Norrbottens läns hälsovårdsförbund hemställt, att skyndsamma
åtgärder måtte vidtagas dels för införande av bestämmelser om skyldighet
att före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden
samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig
omfattning inom landet.

Över denna skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län,
renutredningen och Svenska samernas riksförbund. Sedan hälsovårdsförbundet
på begäran beretts tillfälle att taga del av remissyttrandena, har förbundet
i skrivelse den 4 oktober 1958 framlagt ytterligare synpunkter och
vidhållit sin hemställan.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om ny köttbesiktningslag och därmed
sammanhängande spörsmål.

Veterinärstyrelsens förslag
Allmänt köttbesiktningstvång

Enligt 2 § 1 mom. första stycket lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus (i fortsättningen benämnd 1934 års lag) innebär
köttbesiktningstvång förhud att inom visst område till salu hålla eller
utbjuda till människoföda avsett färskt kött av nötkreatur, får, get, svin
eller häst eller använda dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å
offentligt spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda,
eller förvara sådant kött å allmän saluplats, i salubod med därmed i
omedelbart samband varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller i
lokal för tillverkning till avsalu av matvaror, därest köttet icke godkänts
vid besiktning. Enligt andra stycket må inom område, där köttbesiktningstvång
gäller, ej heller till människoföda avsett salt, rökt eller torkat kött av
djur, som i första stycket sägs, eller annan till människoföda avsedd vara,
beredd av kött av sådant djur, saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,
på sätt i första stycket förmäles, med mindre köttet blivit i färskt tillstånd
godkänt vid besiktning. Till kött räknas enligt 1 § icke allenast kött i vanlig

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av
djur.

Köttbesiklningstvång är endast i vissa fall obligatoriskt och förutsätter i
övrigt frivillig anslutning. Sålunda föreskrives i 2 § 2 mom. att köttbesiktningstvång
skall, därest Konungen ej med hänsyn till särskilda omständigheter
annorlunda förordnar, gälla för varje stad och annat samhälle, där
hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad i tillämpliga delar gäller, med ett
invånarantal av 4 000 eller däröver. I andra fall förutsättes, att stadsfullmäktige
eller däremot svarande myndighet gör framställning i ämnet hos
länsstyrelsen, som, efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
äger stadga om köttbesiktnings tvång för kommunen eller samhället
eller del därav.

I uttalande till propositionen nr 31 till 1934 års riksdag med förslag till
den nu gällande lagen framhöll departementschefen, att det vore önskvärt
att köttbesiktningstvånget kunde göras allmänt gällande. Han ansåg emellertid
att detta icke vore genomförbart, bland annat med hänsyn till att
erforderligt antal besiktningsmän ej stod att uppbringa.

Under den tid, som ifrågavarande bestämmelser varit gällande, har i olika
sammanhang framförts önskemål, att köttbesiktningstvånget gjordes obligatoriskt
för hela riket eller åtminstone för de södra och mellersta delarna
av detsamma. Sålunda behandlade 1946 års köttbesiktningskommitté ingående
detta spörsmål i sitt den 18 december 1946 avgivna betänkande (SOU 1946:
85). Kommittén ansåg, att det vore ett obestridligt allmänt intresse att den
lokala köttkontrollen fick ett så vidsträckt tillämpningsområde som möjligt
med beaktande av att därigenom icke förorsakades oskäliga kostnader föi
kontrollens ordnande eller alltför betungande olägenheter i fråga om transporter
av slaktdjur eller kött. Vid övervägande av åtgärder med avseende å
de landsdelar, där besiktning då icke förekom i större omfattning, fann
kommittén, att man måste räkna med att inom åtskilliga kommuner icke
kunde framskapas ett så starkt intresse för införande av köttkontroll att det
uppvägde de återhållande krafterna. Kommittén kom därför till det resultatet
att det var påkallat med en utvidgning av de tvingande bestämmelsernas verkningsområde
och föreslog i enlighet härmed sådan ändring av lagen att köttbesiktningstvånget
skulle gälla inom hela riket, dock med rätt för Kungl.
Maj :t att efter framställning av vederbörande kommun medgiva undantag då
särskilda omständigheter förelåg. Till sådana omständigheter borde hänföras
ringa befolkningstäthet samt stora avstånd inom kommunen och till
närmaste veterinär ävensom avlägset läge i förhållande till besiktningsställe
utom kommunen. Enligt kommitténs mening borde dispens endast komma
i fråga för vissa områden i Norrland och vissa kusttrakter. Kommitténs förslag
har ännu ej föranlett något ställningstagande av Kungl. Maj :t.

Veterinärstyrelsen lämnar en redogörelse för hur köttbesiktning sverksam
heten nu är organiserad och anför härom följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Besiktningen av inhemska köttprodukter är i vårt land förlagd dels till på
kommunal väg anordnade byråer, dit uppslaktade djurkroppar eller delar av
sådana föras för undersökning av veterinär, dels till kommunala slakthus
eller i enskild ägo varande, under offentlig kontroll ställda slakterier, s. k.
kontrollslakterier, där djuren undergå veterinärundersökning före och efter
slakten. Besiktningen har till syfte att förhindra att kött, som därvid befinnes
otjänligt till människoföda, tillföres konsumtionen och utgör sålunda ett
synnerligen betydelsefullt led i samhällets strävanden för en förbättrad livsinedelshygien.
För hela landet gäller visserligen att hälsovårdsnämnderna
skola fylla motsvarande uppgift, men deras kontroll i detta hänseende kan,
med hänsyn till att deras verksamhet omspänner såväl kontrollen av samtliga
livsmedel som en mångfald andra arbetskrävande uppgifter enligt
hälsovård>stadgan in. fl. författningar och att de ofta lida brist på tillräcklig
och välutbildad personal, endast utövas rutinmässigt medelst stickprovsundersökningar.
Den förmår därför icke skänka den konsumerande allmänheten
samma garanti i detta avseende som den offentliga köttkontrollen
erbjuder, där varje slaktdjur eller djurdel blir föremål för noggrann undersökning
av veterinär enligt föreskrifter, som utarbetats av den veterinära
sakkunskapen å området. Det må här framhållas, att den offentliga köttkontrollen,
i varje fall då den utövas å slakthus och kontrollslakterier, under
senare år effektiviserats genom omfattande förbättringar och nyanskaffningar
av lokaler, inredning och teknisk utrustning enligt veterinärstyrelsens direktiv
och anvisningar, vilka på det hela taget mötts med förståelse. Beträffande
lokalerna har veterinärstyrelsen sålunda under senare år genomdrivit,
att samtliga offentliga slakthus och de flesta kontrollslakterier anordnat särskilda
avdelningar för slakt av djur, som förete sjukdomstecken, eller för
uppslaktning av nödslaktade djur. Dessa sanitetsavdelningar, som ha speciella
kylrum, äro nödvändiga för att kunna förhindra smittöverföring inom
slakteriinrättningen till andra djurkroppar, personal, inredning och lokaler.
Veterinärstyrelsen har vidare sökt åstadkomma komplettering och modernisering
av laboratorieutrustningen för bakteriologisk kontroll hos nämnda
slakteriinrättningar samt inrättande av nya sådana laboratorier. Att det fortfarande
brister åtskilligt i sistnämnda avseenden torde i viss mån få tillskrivas
gällande restriktioner i fråga om byggnadsinvesteringar.

Veterinärstyrelsen föreslår nu, att köttbesiktningstvång införes i hela riket,
dock med rätt för länsstyrelsen att med hänsyn till särskilda omständigheter
och efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva, att kommun
eller del därav tills vidare skall vara undantagen från köttbesiktningstvång.

I betänkandet konstaterar veterinärstyrelsen till en början, att på frivillig
väg mycket vunnits, men alt total anslutning inom rimlig tid
icke torde kunna vinnas utan obligatoriska bestämmelser.
Styrelsen påpekar särskilt olägenheterna av att på spridda ställen
i landet finns enklaver, dit obesiktigal kött kan föras och försäljas, varvid
ökade hygieniska risker uppstår för de däri bosatta personerna. Styrelsen
anför härom följande.

Veterinärstyrelsen har i sin verksamhet städse, då tillfälle därtill givits,
sökt påverka kommuner, som ej 1m köttbesiktningstvång, att ansluta sig
härtill. 1 och med den nya kommunindelningcns ikraftträdande den 1 januari
1952 tillkonnno vissa omständigheter, som nödvändiggjorde särskilda
åtgärder, i del att ett stort antal av de därigenom nybildade eller utvidgade

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

kommunerna kommo att bestå av tidigare fristående kommuner, av vilka
en del hade köttbesiktningstvång men andra icke. Med anledning av en
framställning i ämnet från veterinärstyrelsen uppdrog Kungl. Maj:t den 25
januari 1952 åt veterinärstyrelsen att undersöka möjligheterna att på frivillighetens
väg få köttbesiktningstvång infört i sådana kommuner, av vilka
endast delar voro underkastade sådant tvång. Till åtlydnad härav har veterinärstyrelsen
dels genom direkta framställningar, dels genom länsveterinärerna
systematiskt bearbetat vederbörande kommunala myndigheter
och därvid sökt åstadkomma en total anslutning inom de olika länen. Av
vissa orsaker, framförallt svårigheten att övertyga vederbörande om nyttan
av köttbesiktningstvång och övervinna deras ekonomiska betänkligheter,
har detta arbete visat sig synnerligen tidskrävande. Besked i ärendet införväntas
sålunda fortfarande från ett antal kommuner, men det oaktat kunna
de hittills vunna resultaten betraktas som relativt tillfredsställande särskilt
vid en jämförelse med de förhållanden, som rådde vid den tidpunkt dä 1946
års köttbesiktningskommitté avgav sill betänkande.

Kommittén konstaterade nämligen att den 1 september 1946 saknades
köttbesiktningstvång i 6 städer, 13 köpingar, 1)7 municipalsamhällen samt
1 312 landskommuner. Procentuellt sett utgjorde i fråga om de egentliga
landskommunerna antalet kommuner med köttbesiktningstvång 43,6 %,
däri inbegripna även sådana kommuner, av vilka endast vissa delar, såsom
municipal- eller stationssamhällen, voro underkastade sådant tvång. Enligt
hos ve ten närstyrelsen tillgängliga uppgifter är läget för närvarande (den 1
juli 1957) det, att köttbesiktningstvång saknas i i stad, 5 köpingar, 79 municipalsamhällen
och 193 landskommuner samt att antalet kommuner med
köttbesiktningstvång utgör 76,2 %, enligt motsvarande beräkningssätt. Frågan
om köttbesiktningstvångets införande är emellertid såsom ovan angivits
fortfarande under utredning beträffande åtskilliga kommuner och det
tinnes trots allt goda skäl antaga att detsamma kommer att på frivillig väg
göra ytterligare landvinningar.

Veterinärstyrelsen har emellertid under arbetet härmed kommit till den
bestämda uppfattningen att det icke kan förväntas alt man på denna väg
har utsikter att inom rimlig tid uppnå eu total anslutning. Det har nämligen
visat sig att inom vissa kommuner fortfarande förefinnes brist på förståelse
för nyttan av sakkunnig köttkontroll. Vägran att ansluta sig till densamma
har ofta motiverats med ekonomiska eller praktiska svårigheter,
som veterinärstyrelsen för sin del finner överkomliga, eller andra förhållanden
av ovidkommande art. Därest sålunda kötthesiktningstvånget ej göres
obligatoriskt, kommer läget under en lång följd av år framåt att bliva
det alt ett relativt fåtal kommuner, spridda bär Och var över hela riket,
komma att sakna köttkontroll. Här kan visserligen göras den invändningen
att eu stor del av slaktdjuren även från dessa kommuner uppslaktas på
kontrollslakteri, där samtliga djurkroppar författningsenligt skola undergå
veterinärbesiktning. I vilken utsträckning detta sker är emellertid beroende
på närheten till sådan slakteriinrättning och innevånarnas i kommunen intresse
för anlitande av densamma. Oavsett hur därmed må förhålla sig kan
avsaknaden av köttbesiktningstvång väntas medföra att till dessa kommuner
komma att föras köttvaror, som vederbörande ägare av ena eller andra
anledningen befarar ej bliva godkända till människoföda vid veterinärbesiktning.
Innevånarna i dessa kommuner komma härigenom att utsättas för
större risker än dem, som i allmänhet följa med förtäring av obesiktigat
kött, och det framstår därför ur folkhälsosynpunkt som synnerligen önskvärt
för att ej säga nödvändigt att dessa enklaver snarast försvinna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Veterinärstyrelsen framhåller köttbesiktningens stora betydelse vid uppspårandet
och bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar,
särskilt sådana som kan angripa människor, eller zoonoser. Styrelsen
anför härom vidare följande.

Särskilt må framhållas att besiktningsveterinär vid offentligt slakthus eller
kontrollslakteri åligger att vid besiktning av slaktdjuren före slakten
förvissa sig om att djuret icke företer tecken på någon av de i epizootilagen
nämnda smittsamma sjukdomarna eller annan husdjurssjukdom, rörande
vilken Kungl. Maj:t beslutat att bestämmelserna i lagen skola helt eller delvis
lända till efterrättelse. Visar djur därvid tecken, som ger anledning till
misstanke att det är angripet av någon av nämnda sjukdomar, skall djuret
omedelbart överföras till en isolerad slakthall och där underkastas de särskilda
undersökningar, som befinnas erforderliga för vinnande av visshet
rörande förekomsten av smittsam sjukdom. Såsom exempel på köttkontrollens
betydelse härvidlag kan nämnas att det i november 1956 inträffade utbrottet
av svinbrucellos i Kristianstads län upptäcktes på ett tidigt stadium
tack vare blodprovstagning vid vederbörande kontrollslakteri. Beträffande
tuberkulosen är för närvarande hela riket friförklarat beträffande nötkreaturstuberkulos.
I den större delen av landet företages till följd härav rutinkontroll
beträffande sjukdomen med avsevärda tidsintervaller, varierande
mellan 3 och 10 år. Ju längre dessa intervaller bliva desto större betydelse får
den kontroll, som obligatoriskt sker vid slaktdjursbesiktningen.

Sammanfattningsvis anför styrelsen, att det utan gensägelse torde
kunna påstås, att den metodiska speciella kontrollen av slaktprodukter,
som sker inom områden där köttbesiktningstvång råder, innebär den så gott
som enda möjligheten för ett samhälle att i fråga om dessa livsmedel skapa
betryggande garantier mot att hälsovådliga köttvaror saluhålles. I betraktande
härav syntes det nästan vara självfallet att samtliga landets innevånare
borde komma i ånjutande av dessa fördelar genom att köttbesiktningstvånget
genomfördes över hela landet. Veterinärstyrelsens erfarenheter ådagalade
emellertid, att man icke hade utsikter att inom rimlig tid nå därhän
på frivillig väg. Styrelsen fann sig därför böra förorda, att frågan om köttkontrollens
införande icke såsom nu var fallet överlämnades åt de kommunala
myndigheternas prövning utan att köttbesiktning föreskrevs i lagen
som en allmän regel, varifrån vederbörande länsstyrelse borde äga att, då
särskilda omständigheter därtill föranledde, medgiva undanlag. Veterinärstyrelsen
förutsatte därvid, att länsstyrelsen i sådant ärende samrådde med
veterinärstyrelsen och alt undantag endast medgavs i på grund av naturförhållandena
eller glesbebyggelse nödvändiga fall såsom beträffande vissa
skärgårdsområden och områden i Norrland. Med den utveckling till att omfatta
den huvudsakliga delen av slakten, som köttbesiktningen tagit under de
gångna tjugu åren, torde de i 1934 års proposition uttalade betänkligheterna
i fråga om införande av allmänt köttbesiktningstvång enligt styrelsens mening
icke längre behöva tillmätas den betydelse, som läget då motiverade.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1959

Besiktning av renkött m. m.

Veterinärstyrelsen föreslår, att de djurarter, som köttbesiktningstvånget
nu omfattar, skall utökas med ren och sumpbäver.

I fråga om införande av besiktningstvång för renkött lämnar styrelsen
till en början en redogörelse för tidigare förslag härom och anför följande.

Tidigare har varit fråga om införande av besiktningstvång även för renkött.
Sålunda föreslog medicinalstyrelsen i utlåtande den 5 november 1938
över en ansökning om införande av allmängiltigt köttbesiktning Tvång, att,
för vinnande av förbättring i de hygieniska förhållandena vid renslakt, renköttet
borde inrangeras under lagens bestämmelser. Vidare hemställde medicinalstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 februari 1943 att, i avvaktan
på den slutliga handläggningen av det nyssnämnda förslaget, Kungl.
Maj:t måtte förklara att kött av ren, som uppslaktats å offentligt slakthus
eller kontrollslakteri finge efter godkännande vid veterinärbesiktning förses
med kontrollstämpel. Denna framställning bifölls av Kungl. Maj :t i så måtto
att Kungl. Maj :t i brev till medicinalstyrelsen den 26 mars 1943 medgav, att
sådant kött finge under angivna förutsättningar förses med kontrollstämpel,
som till form och innehåll skulle fastställas av medicinalstyrelsen.

1946 års köttbesiktningskommitté erhöll sedermera i uppdrag att överväga
lämpliga åtgärder för att, utan väsentligt betungande av renskötseln, befordra
en bättre hygien vid renslakten och behandlingen av renköttet. I ett den
28 november 1947 framlagt betänkande med förslag till reformering av renslakten
m. m. anförde kommittén, bland annat, att hos renarna förekomme
sjukdomar och parasiter, vilka kunde utgöra fara för människor som förtärde
renkött, att förhållandena vid slakten samt vid förvaringen och forslingen
av renköttet påkallade ett ingripande från samhällets sida för åstadkommande
av en bättre ordning, samt att det icke minst ur den renskötande
lappbefolkningens synpunkt måste anses angeläget att renköttet bleve så behandlat,
att det kunde uthärda konkurrens med annat kött och uppnå ett
skäligt pris. För att råda bot på de sålunda konstaterade missförhållandena
föreslog kommittén, att även renköttet skulle underkastas besiktningstvång.
En förutsättning för att denna besiktningsverksamhet skulle bliva effektiv
vore emellertid enligt kommittén, att renslakten koncentrerades till ett
mindre antal platser, varest, i den mån andra tillfredsställande slakterilokaler
icke redan funnes, borde anläggas särskilda renslakterier, inom vilka
slakten kunde utföras av kunnig personal och besiktning verkställas.

Det ansågs emellertid att tidpunkten då icke var lämplig för ett genomförande
av kommitténs förslag i vad avsåg köttbesiktningstvång för renkött,
utan det allmännas åtgärder inriktades på att åstadkomma förbättrade hygieniska
förhållanden vid renslakten. Man har därvid prövat sig fram med
användande av olika slakleritvper, så väl fasta som provisoriska och ambulerande
anläggningar. I delta avseende lära goda resultat ha uppnåtts på
vissa håll men ännu torde mycket återstå innan veterinärkontrollerad slakt
får allmän utbredning, enär svårigheterna att inom ett så traditionsbundet
näringsfång som renskötseln ändra på de invanda slaktmetoderna självfallet
varit avsevärda.---

Veterinärstyrelsen har för sin del, så ofta tillfälle givits, framhållit nödvändigheten
av att effektiva och landets hela renskötsel omfattande åtgärder
utan dröjsmål horde vidtagas i syfte att förbättra de hygieniska förhållandena
vid renslakten. Bland annat utarbetades inom veterinärstyrelsen i november
1954 ett förslag angående vissa ändringar i lagen angående köttbesiktning
och slakthus och detta förslag upptog även hemställan att kött av

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

ren som regel skulle underkastas besiktningstvång. Med hänsyn till de ringa
möjligheter att få renarna uppslaktade på kontrollslakterier, som då förelåg,
ansåg styrelsen att man även borde kunna godtaga besiktning å köttbesiktningsbyrå
d. v. s. utan veterinärkontroll vid slakten. Veterinärstyrelsens
förslag remitterades till samtliga länsstyrelser i de av renskötseln berörda
länen men länsstyrelserna i såväl Jämtlands som Västerbottens och
Norrbottens län ansågo alt man borde avvakta att möjligheter skapats för
en mera omfattande veterinärkontrollerad renslakt samt göra ytterligare utredningar,
innan frågan om besiktningstvånget kunde lösas.

Veterinärstyrelsen påpekar, att spörsmålet nu utredes av särskilda sakkunniga
(renutredningen) och yttrar härom följande.

Renutredningen har genom sin ledamot, länsveterinären i Norrbottens
län Nils Enequist i skrivelse den 2 maj 1957 delgivit veterinärstyrelsen en
sammanfattning av de synpunkter, som hittills framkommit vid överläggningarna.
Av nämnda sammanfattning inhämtas, att de sakkunniga äro införstådda
med att renköttet bör vara underkastat besiktningstvång, att frågan
om dess införande sammanhänger med möjligheterna att ordna kontrollerad
slakt, samt att såväl Svenska samers riksförbund som samerna i
allmänhet vore positivt inställda till frågan om veterinärbesiktning vid renslakten.

För egen del uttalar veterinärstyrelsen, att renslaktproblemet i
första hand bör lösas men framhåller, att man därvid ej kunde räkna med
samma tekniska standard som vid kontrollslakterier i allmänhet. Veterinärstyrelsen
anför fortsättningsvis följande.

I stället synes man böra eftersträva att med minsta möjliga eftergifter i
hygieniskt avseende och med beaktande av de ekonomiska synpunkterna
försöka anpassa slaklformerna efter renskötselns säregna beskaffenhet för
att därigenom få så stor del av renslakten som möjligt under hygienisk kontroll.
I detta avseende synas de s. k. ambulerande slakterierna utgöra en god
lösning. Man kan även tänka sig den anordningen att renarna, såsom nu
sker, slaktas på den för säsongen valda slaktplatsen men att de urtagna kropparna
omgående efter slakten transporteras till kontrollslakteri för uppslaktning.
Det gäller således att variera slaktformerna efter rådande förhållanden
och renskötselns speciella krav.

Därest emellertid av olika anledningar veterinärkontrollerad slakt icke
kan anordnas, måste självfallet hänvisas till köttbesiktningsbyrå. Sistnämnda
form av besiktning stöter på vissa svårigheter då så som hittills skett
renslakten försiggår under vintern och renkropparna företes för besiktning
i fruset tillstånd. Därest det av lappväsendet föreslagna förläggandet av renslakten
till början av hösten får allmän utbredning torde kunna antagas att
nämnda olägenhet åtminstone delvis försvinner. Man synes även kunna
överväga att, såsom skett beträffande älgköttet, inkoppla tjänsteveterinärerna
på besiktningen. Även denna fråga, till vilken ställning icke behöver tagas
före ikraftträdandet på sätt nedan sägs av ett stadgande alt renköttet
skall vara underkastat obligatoriskt köttbesiktningstvång, bör till området
för de av Kungl. Maj: t utgivna tillämpningsförfattningarna till köttbesiktningslagcn.

Vclerinärstyrelsen anser att tiden nu är mogen att besluta om köttbesiktningslvång
för renkött, men att tiden för ikraftträdandet I. v. bör
hållas öppen. Styrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Med hänsyn till de resultat, som hittills uppnåtts i fråga om hygieniska
förbättringar av renslakten på många håll, samt till det intresse som visats
från samernas sida, hör tiden nu anses mogen att författningsenligt reglera
den hittills frivilliga kontrollverksamheten och upptaga renen bland de djur,
vars kött är underkastat besiktningstvång. Frågan har sålunda kommit i ett
så pass gynnsamt läge att densamma bör kunna föreläggas Kungl. Maj :t och
riksdagen för principiellt ställningstagande. Därest detla går i eu för köttbesiktningens
införande gynnsam riktning, bör emellertid reformen genomföras
först, när Kungl. Maj :t så finner lämpligt. Man måste nämligen här
ännu räkna med att en relativt lång övergångsperiod kan bliva erforderlig.

Veterinärstyrelsen uttalar slutligen, att renkött, som försäljes för konsumtion
i glesbebyggda områden av Norrland, där renskölsel bedrives,
av naturliga skäl bör vara befriat från besiktningstvånget, och förutsätter,
att länsstyrelsen, i likhet med vad som föreslagits i fråga om köttbesiktningen
i allmänhet, medger undantag i dessa fall.

Till stöd för förslaget, att köttbesiktningstvång skall införas även på
sumpbäver anför veterinärstyrelsen följande.

I samband med pälsdjursavelns utbredning ha innehavarna av pälsdjursgårdar
sökt vinna avsättning för kött av pälsdjur på livsmedelsmarknaden,
därvid i detta hänseende särskilt må nämnas kött av räv och sumpbäver
(nutria). Saluförandet av rävkött torde icke i nämnvärd utsträckning förekomma
annat än under kristider och köttet är som ovan nämnts underkastat
besiktningstvång. Annorlunda förhåller det sig med sumpbävern, vars kött
vinner avsättning även under normala förhållanden, stundom under den
missvisande beteckningen hare eller farmhare.

För eu del år sedan förekommo artiklar i dagspressen rörande nödvändigheten
av att detta nutriakött besiktigades före dess användning som människoföda.
Med anledning av de uttalanden, som därvid gjordes, fann Sveriges
pälsjursuppfödares riksförbund sig föranlåtet att i skrivelse den 3 februari
1951 hos veterinärstyrelsen hemställa om ett klarläggande av denna fråga.
Statens veterinärmedicinska anstalt, som hördes i ärendet, överlämnade med
yttrande den 15 februari 1951 viss utredning. Av densamma inhämtas att
det måste anses tillfredsställande bevisat att sumpbävern kan vara bärare
av trikiner. Sumpbävern vore visserligen ett övervägande växtätande djur
men förtärde även, då tillfälle bjöds, animaliska produkter, vartill komme
risken att dess foder kunde förorenas genom råttor eller på annat sätt, särskilt
i pälsdjursfarmar, där även köttätande djurslag, såsom mink, odlades.
Med hänsyn härtill ansåg anstalten att kött av sumpbäver borde besiktigas,
innan det salufördes.

•Jordbruksdepartementets rältsavdelning har vidare överlämnat en av styrelsen
för Lantmännens slakteriförening i Nyköping den 25 april 1955 gjord
framställning, vari bland annat framhållits vådorna av att kött av sumpbäver
försäljes utan att ha undergått veterinärbesiktning, över vilken framställning
veterinärstyrelsen tidigare avgivit ett underbandsutlåtande. Slakteriföreningen
framhöll därvid även en omständighet, som är av viss betydelse
i detta sammanhang nämligen att, som ovan angivits, köttet ofta saluhålles
under oriktig benämning. Ehuruväl, såsom inrikesdepartementets lagbyrå
i skrivelse den 11 juli 1955 meddelat slakteriföreningen, ett sådant förfarande
innebär åsidosättande av 67 § livsmedelsstadgan och medför straffansvar,
torde dessa bestämmelser icke böra till dem, som särskilt uppmärksammas
av livsmedelsföretagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Veterinärstyrelsen anser att de farhågor, som sålunda framförts, äro befogade
särskilt med hänsyn till att köttet huvudsakligen torde komma till användning
vid charkuteritillverkning. Styrelsen finner sig därför böra föreslå
att kött av sumpbäver underkastas obligatoriskt besiktningstvång samt att
bestämmelse härom intages i lagen. Genom en sådan åtgärd torde även kunna
förväntas att förbudet mot oriktig benämning kommer att efterföljas i
större utsträckning än som nu sker.

Köttbesiktningens organisation

För närvarande gäller, därest költbesiktningstvång råder inom en kommun,
att denna är skyldig att på egen bekostnad anställa besiktningsveterinär och
vidtaga övriga för köttbesiktningens ordnande erforderliga åtgärder, såvida
ej veterinärstyrelsen medgiver befrielse härifrån. Sådan befrielse kan meddelas,
därest besiktningen befinnes kunna utan olägenhet utföras inom
annan eller andra kommuner eller vid kontrollslakteri. Samma bestämmelser
gäller för del av kommun.

Veterinärstyrelsen påvisar, att efter tillkomsten av 1934 års lag en stark
förskjutning av besiktningen ägt rum från kommunala köttbesiktningsbyråer
och offentliga slakthus till kontrollslakterier. Detta har bl. a. medfört
en avsevärd fördyring av kostnaderna per besiktningsenhet vid köttbesiktningsbyråerna.
Närmare uppgifter i dessa hänseenden lämnas i två tablåer,
som fogats till veterinärstyrelsens skrivelse. Av dessa framgår bl. a. följande.

Vid köttbesiktningsbyråerna utgjorde antalet besiktningsenheter år 1936
ca 2,9 milj. och har därefter i stort sett fortlöpande sjunkit så att det år
1946 utgjorde ca 0,9 milj. och år 1956 ca 0,7 milj. Kostnaderna för besiktningsenhet,
som år 1936 utgjorde 53 öre, har stigit till 115 öre år 1946 och
215 öre år 1956. Vid de offentliga slakthusen har antalet besiktningsenheter
sjunkit från ca 1,5 milj. år 1936 till ca 1,2 milj. år 1956. Därvid är att
märka, att antalet besiktningsenheter av nötkreatur år 1956 nedgått till
mindre än hälften av antalet år 1936, medan besiktningen av svin ökat med
ca 75 000 enheter eller ca 11 %. I fråga om kontrollslakterierna visar besiktningsenheternas
antal en mycket stor ökning eller från ca 4,2 milj. år 1936
till ca 11,3 milj. år 1956, varav ca 8 milj. avser svin och ca 3 milj. nötkreatur.

1 anslutning till dessa tablåer anför veterinärstyrelsen följande.

De årliga kostnaderna för köttbesiktningsverksamheten ha på vissa håll
stigit avsevärt och det har inträffat att de uppgått till eller överskridit de
besiktigade varornas saluvärde. Även om veterinärstyrelsen för sin del är av
den åsikten att samhällets åtgärder för livsmedelshygienens höjande icke
böra mätas efter vanlig ekonomisk måttstock och att samhället måste vara
berett på utgifter för detta ändamål, finner dock styrelsen att den nuvarande
ordningen i fråga om kommunernas skyldighet att sörja för besiktningsmöjlighet
på många håll medför onödigt stora utgifter för det allmänna.
Den minskade tillförseln till köttbesiktningsbyråerna har sin grund i att
slakten i vårt land numera till största delen sker på kontrollslakterier. Ur
hygienisk synpunkt är denna utveckling enbart tillfredsställande med luin 2

Ilihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 1J

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

syn till att därigenom en ingående veterinär kontroll möjliggöres av djuret
i dess helhet såväl före som efter slakten och att det är ett önskemål att
all avsaluslakt blir ställd under sådan kontroll. Inom de flesta av rikets
kommuner förekommer emellertid fortfarande saluförande av köttvaror, härrörande
från djur som slaktats utan veterinärbesiktning vid slakten, s. k.
hemslakt eller privatslakt. För dessa kommuner kvarstår sålunda alltjämt
nödvändigheten att bereda dessa näringsidkare tillfälle till besiktning. De
stigande utgifterna för köttbesiktningsbyråernas verksamhet och den sjunkande
tillförseln ha emellertid flerstädes skapat ekonomiska betänkligheter
mot bibehållande eller införande av köttbesiktningstvång och i varje fall ökat
benägenheten att söka erhålla befrielse. I sistnämnda avseende ha på en
del håll uppstått tvister rörande ersättningen till den kommun eller det
kontrollslakteri, som åtagit sig besiktningen. Det har därvid stundom gått
så långt, att den kommun, som handhar besiktningen, ifrågasatt att som påtryckningsmedel
vägra besiktning av köttvaror härrörande från annan kommun.

Veterinärstyrelsen behandlar därefter frågan om hur kostnaderna skall
kunna nedbringas och ett smidigare förfarande komma till stånd
och lämnar till en början följande redogörelse för 1946 års köttbesiktningskommittés
syn på denna fråga.

1946 års köttbesiktningskommitté fann att införandet av ett allmänt köttbesiktningstvång
krävde en viss utökning av då befintliga besiktningsanordningar.
Kommittén rekommenderade att man därvid i första hand sökte ernå
detta på annat sätt än genom inrättande av nya, fristående besiktningsbyråer.
Sålunda föreslog kommittén att det borde åligga offentligt slakthus
och kontrollslakteri att låta verkställa besiktning jämväl av kött, som uppslaktats
utom inrättningen och ditfördcs för besiktning. Vidare borde köttbesiktning
få verkställas även å besiktningsställen av mera tillfällig beskaffenhet,
exempelvis i lokaler som ställts till förfogande av en slakteri- eller charkuteriidkare.
Dessa besiktningsställen, av kommittén benämnda köttbesiktningsstationer,
skulle även kunna anlitas av envar, som önskade dit införa
kött för be iktning. Kommittén hade därvid tänkt sig att distriktsveterinärerna
skulle kunna anlitas för besiktningens uförande. Beträffande den ekonomiska
sidan föreslog kommittén att kommunerna skulle gälda ersättningen
till veterinären, men att kostnaderna för dennes resor skulle betalas av
den, som fått besiktningen förlagd till egna lokaler, samt att köttägaren skulle
erlägga avgift till kommunen i vanlig ordning. Kommittén var emellertid
medveten om att det komme att finnas kommuner, vars behov av besiktning
icke kunde förväntas bliva tillgodosett på något av angivna sätt. För dessa
återstode ej annan utväg än att en eller flera besiktningsbyråer inrättades.
Beträffande kostnaderna framhöll kommittén att det givetvis vore önskvärt
att besiktningsverksamheten organiserades på sådant sätt att inflytande avgifter
täckte dessa men att, med hänsyn til] att köttkontrollen borde anses som
en allmän hälsovårdsangelägenbet, som det ålåge kommunerna att tillgodose,
det icke borde betraktas som anmärkningsvärt att för denna verksamhet
kommunala medel i mindre utsträckning måste tagas i anspråk. Därest dessa
kostnader bleve för betungande för en kommun borde denna komma i åtnjutande
av statsbidrag.

Veterinärstyrelsen anser för egen del, att man vid bedömandet av vilka besiktningsanordningar
som bör finnas kan indela kommunerna i tre kategorier.
Kategori I, som är den ojämförligt största, utgörcs av sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

kommuner, där hemslakt och privatslakt endast förekommer i mindre utsträckning
vid sidan av den kontrollerade slakten. Till kategori II hänföres
sådana kommuner, särskilt i nordligare delarna av landet, där hemslakt
och privatslakt fortfarande har en icke obetydlig utbredning. Kategori
III, vilken är den minsta, utgöres av kommuner inom vilka hemslakt
eller privatslakt veterligen icke alls förekommer. Rörande besiktnings—
verksamhetens ordnande i de olika kategorierna anför veterinärslyrelsen beträffande
kategori l följande.

I fråga om dessa kommuner, där köttbesiktningstvång i allmänhet råder
sedan gammalt och såväl kontrollslakterier som köttbesiktningsbyråer torde
finnas inom lämpliga avstånd, gäller det framförallt att reglera verksamheten,
särskilt i vad avser kommuns möjlighet att ernå överenskommelse med
annan kommun eller kontrollslakteri om besiktningen. I sådant hänseende
vill veterinärstyrelsen föreslå att det bör åvila kommun, som anordnat köttbesiktningsbyrå,
att låta mot ersättning enligt överenskommelse verkställa
besiktning jämväl åt annan kommun eller andra kommuner. Motsvarande
skyldighet bör efter överenskommelse åvila kontrollslakterierna gentemot
den eller de kommuner, där deras leverantörer äro bosatta. Till den ifrågasatta
risken för smittspridning genom en sådan anordning återkommer veterinärstyrelsen
senare i förslaget om »nödslakt». Såsom veterinärstyrelsen
redan framhållit ha emellertid ofta segslitna tvister uppstått i ersättningsfrågan,
därvid man av principiella skäl stundom motsatt sig att tillgodose
relativt blygsamma ersättningskrav. För att råda bot på dessa misshälligheter
finner veterinärstyrelsen nödvändigt att en statlig myndighet, och
härtill torde väl länsstyrelsen vara lämpligast, erhåller bemyndigande att,
då enighet ej kan nås om ersättningsgrunderna, pröva ersättningsfrågan och
fastställa de grunder, enligt vilka kommunerna skola bidraga till bestridande
av kostnaderna för besiktningsverksamheten. Därest skyldighet såväl för
kommun som, efter överenskommelse, för kontrollslakteri att verkställa besiktning
jämväl åt annan samt att vid oenighet beträffande ersättningsfrågan
hänskjuta denna till länsstyrelsens prövning fastställes i lagen, torde
beträffande denna kategori de nu rådande svårigheterna kunna anses i stort
sett undanröjda.

Bland kommunerna hörande till denna kategori förekomma även sådana,
där exempelvis hemslakt till avsalu ej förekommer och där endast ett eller
ett fåtal slakteriföretag drivas, som ej äro underkastade statlig kontroll. I
sådana fall bör övervägas om ej kommunen lämpligen bör ersätta köttbesiktningstvånget
med slakteritvång. Detta skulle då medföra att inom kommunen
endast skulle få förekomma statskontrollerad slakt samt saluhållas kött,
som vore slaktat på kontrollslakteri eller offentligt slakthus, varigenom de
slakteriföretag, som här äro i fråga, tvingas upphöra med sin verksamhet. I
sådana fall synas dessa höra — i principiell överensstämmelse med vad
som nu gäller vid införande av slakthustvång — tillerkännas skälig ersättning
och veterinärstyrelsen har därför i sitt lagförslag företagit eu härav
betingad ändring av 10 § i lagen. Frågan om införande av slakteritvång i
dessa kommuner blir sålunda främst beroende av huruvida kommunen finner
det med fördel förenat att gälda sistnämnda ersättningar och i gengäld
bliva befriad från de med köttbesiktningstvånget förenade årliga kostnaderna.

Fn redogörelse för innebörden av veterinärstyrelsens förslag rörande slakteritvång
kommer jag att lämna i nästa avsnitt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

I fråga om kategori II anför styrelsen följande.

Ordnandet av besiktningen inom de nordligare kommunerna stöter på helt
andra praktiska och ekonomiska svårigheter än i fråga om kategori I. Beträffande
en del av dessa är förutsatt att länsstyrelsen skall äga besluta
undantag från det obligatoriska köttbesiktningstvånget. Det är emellertid här
även avsett att dessa undantag endast skola medges, när särskilda omständigheter
härtill föranleda. För de övriga kommer således köttbesiktning .tvång
att råda enligt veterinärstyrelsens förslag. I betraktande av de stora områden,
som det här gäller, samt den omständigheten att i dessa kommuner
fortfarande förekomma hemslakt och privatslakt i relativt stor utsträckning,
torde det icke vara ekonomiskt försvarbart att försöka lösa denna kategoris
besiktningsfråga på helt samma sätt som i de sydligare och mera tättbebyggda
kommunerna med övervägande statskontrollerad slakt. Man får sålunda vara
beredd att för dessa kommuner göra vissa eftergifter. I den mån det således
ej befinnes möjligt att anordna besiktning enligt gängse bestämmelser och
praxis måste man tillgripa enklare former för besiktningen. Det av 1946 års
köttbesiktningskommitté framförda förslaget med anordnande av s. k. köttbesiktningsstationer,
d. v. s. förläggandet av köttbesiktningen till slakterierna,
är en form, som även veterinärstyrelsen finner sig kunna godtaga, särskilt
med hänsyn till att i dessa kommuner ofta förekomma relativt stora
s. k. privatslakterier (icke statskontrollerade) med väl inarbetad leverantörs-
och kundkrets. Veterinärstyrelsen har således icke något att erinra
mot att vederbörande hälsovårdsnämnd efter överenskommelse låter förlägga
besiktningen till dessa företag. Förutsättningen är dock att besiktningen
försiggår i hälsovårdsnämndens regi och på dess ansvar. Ersättning till veterinären
för dennes arbete bör därvid bekostas av kommunen. Lokal bör
kostnadsfritt tillhandahållas av företagaren och denne samt övriga köttägare,
som anlita byrån, erlägga sedvanliga avgifter till kommunen. Med
hänsyn till den fördel, som vederbörande företagare har av besiktningens förläggande
till egna lokaler, finner veterinärstyrelsen, i likhet med kommittén,
skäligt att veterinärens resekostnader gäldas av denne. En anordning
som den nu föreslagna, vilken tillämpats i några enstaka fall, synes icke
behöva direkt komma tillsynes i lagtexten, då i denna kommun helt allmänt
ålagts att ställa för köttbesildningsverksamheten lämpliga lokaler till förfogande.

Om således som här föreslagits de sedvanliga besiktningsåtgärderna kompletteras
med besiktning hos vissa större, ej statskontrollerade företag, synes
dessa kommuners besiktningsfråga böra kunna lösas på en ekonomiskt
framkomlig väg och ytterligare eftergifter synas ej nödvändiga.

Beträffande kategori III uttalar styrelsen följande.

Inom en del av de sydligare kommunerna lärer veterligen icke förekomma
hemslakt eller s. k. privatslakt till avsalu. Så torde exempelvis vara förhållandet
inom större delen av Östergötlands län. I sådana fall ha ofta vederbörande
kommunala myndigheter hos veterinärstyrelsen hävdat att de
icke borde åläggas utgifter för ordnandet av köttbesiktning. I det här framlagda
förslaget har veterinärstyrelsen sökt tillgodose dessa krav på så sätt
att, såsom under kategori I anförts, dessa kommuner ha möjlighet att inom
kommunen få slakteritvång infört, varigenom de tillika kunna bliva befriade
från utgifter för köttbesiktningen.

Frågan om avgifter för köttbesiktning kommer att närmare behandlas
i redogörelse för de skilda stadgandena i lagförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

Slakteritvång

Enligt gällande bestämmelser innebär slakthustvång förbud inom stad
eller stadsdel mot slakt av nötkreatur, får, get, svin eller häst annorledes än
i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt
slakthus. Slakthustvång stadgas av länsstyrelsen på framställning av
stadsfullmäktige. Det förutsättes därvid att offentligt slakthus uppförts
samt att erforderligt antal besiktningsveterinärer anställts m. m. Vidare förutsättes
att köttbesiktningstvång är infört i staden eller införes i samband
med förordnandet om slakthustvång.

Slakthustvånget omfattar icke djur, som måste nedslaktas på grund av
hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse, men köttet skall, därest det
är avsett till människoföda, genast efter nedslaldningen, ostyckat jämte
alla inälvor med undantag av tarmar, föras till det offentliga slakthuset för
besiktning.

Slakthustvånget omfattar vidare icke djur, som person, bosatt inom stad
med slakthustvång men utanför dess planlagda område, låter nedslakta för
förbrukning i eget hushåll.

Inom område med slakthustvång gäller som regel förbud mot att saluhålla
eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av djur, som icke slaktats
i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Förbudet omfattar även användning
av dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å offentligt
spisningsställe eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda. Ej
heller får sådant kött förvaras å allmän saluplats, i salubod med därmed i
omedelbart sammanhang varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller
i lokal för tillverkning av matvaror till avsalu.

Veterinärstyrelsen framhåller till en början, att slakthustvång införts
endast i sju större städer samt att med hänsyn till den förut
skildrade minskningen av slaktfrekvensen vid de offentliga slakthusen del
icke vore att vänta att slakthusens antal skulle öka.

Veterinärstyrelsen anför därefter följande.

Ur hygienisk synpunkt framstår det som ett önskemål att de fördelar,
som äro avsedda att vinnas genom införande av slakthustvång, få en så vidsträckt
utbredning som möjligt och helst omfatta hela riket. I sådant hänseende
må erinras om förhållandena i Danmark, där man numera har infört
motsvarande obligatoriska bestämmelser för hela landet. För veterinärstyrelsen
står det emellertid klart att man i Sverige icke för närvarande har
utsikter att i detta avseende kunna realisera en motsvarighet till det danska
systemet. Även om veterinärstyrelsen sålunda anser att ett obligatoriskt slakthustvång
inom hela riket är den rätta lösningen, finner styrelsen dock lämpligast
att man för den närmaste tiden inriktar sig på ett bibehållande av den
frivilliga linjen men samtidigt vidtager vissa åtgärder i avsikt att ur ekonomisk
synpunkt göra del lätlare för kommunerna att införa slakthustvång.

Veterinärstyrelsen uttalar därefter att med hänsyn till den relativt ringa
slaktdjurstillförseln till slakthusen termen slakthustvång bör utbytas mot

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

slakteritvång. Rörande innebörden av denna term anför styrelsen
följande.

Det synes lämpligt, att slakteritvång får omfatta ej blott förbud mot slakt
annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri utan även förbud
mot saluhållande, användande eller förvarande på sätt tidigare angivits av
köttvaror härrörande från djur, som icke slaktats under statskontroll. I
sistnämnda hänseende omfattar förbudet för närvarande endast färskt kött.
Med den utbredning som den statskonlrollerade slakten numera fått i vårt
land synes praktiska svårigheter knappast behöva uppstå, därest förhudet
utsträckes att omfatta även rökt eller torkat kött eller annan vara beredd
av kött av de djur, som här avses. Veterinärstyrelsen förordar därför att
ifrågavarande bestämmelser ändras i överensstämmelse därmed. I samband
härmed bör förbudet att inom område med slakteritvång saluhålla, använda
och förvara vissa köttvaror förtydligas och bringas i formell överensstämmelse
med den i livsmedelsstadgan använda terminologien. Det synes även
lämpligt att den i livsmedelsstadgan givna definitionen å saluhållande intages
i lagen. Därmed skulle åstadkommas ett välbehövligt förenhetligande
och undanröjas ofta uppkommande missförstånd och tveksamhet, exempelvis
rörande innebörden av uttrycket offentligt spisningsställe.

Beträffande organisationen av slakten inom område, där
slakteritvång införes, uttalar styrelsen följande.

För närvarande gäller som oeftergivligt villkor för införande av slakthustvång
att vederbörande kommun uppfört ett av veterinärstyrelsen godkänt
slakthus. Den nuvarande utvecklingen med avtagande hemslakt och privatslakt
synes emellertid inom många kommuner ha skapat förhållanden, som
tala för att man i deras fall bör eftergiva detta krav. Såsom veterinärstyrelsen
tidigare framhållit torde inom riket förefinnas åtskilliga kommuner, där
endast statskontrollerad slakt förekommer (kategori III). I dessa bör slakteritvång
kunna införas utan särskilt villkor. I andra kommuner åter, där
hemslakt eller privatslakt endast förekommer i obetydlig omfattning vid
sidan av kontrollslakterirörelse (kategori I), bör ävenledes kunna införas
slakteritvång, under förutsättning att slakten får utföras å lämpligt beläget
kontrollslakteri. Likaså beträffande kommuner, belägna i närheten av kommun,
som uppfört offentligt slakthus, under förutsättning att förekommande
slakt utan olägenhet kan verkställas vid slakthuset.

Veterinärstyrelsens förslag i denna del går således ut på ett bibehållande
av villkoret om uppförande av offentligt slakthus kombinerat med bemyndigande
för veterinärstyrelsen att i ovan angivna fall medge befrielse härifrån
efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet.
Därvid bör tillika föreskrivas skyldighet för kommun, som uppfört
offentligt slakthus, att efter överenskommelse låta även annan kommun anlita
slakthuset.

Ett föreskrivande av motsvarande skyldighet för kontrollslakteri torde
emellertid icke utan vidare böra ske. Detta ställningstagande påverkas visserligen
till en del av det förhållandet att vissa av dessa för närvarande förfoga
över begränsade lokala resurser. Med hänsyn till utvecklingen mot alltmer
avtagande hemslakt och privatslakt torde emellertid detta slags tillförsel
till de kontrollslakterier, som här komma i fråga, förväntas icke medföra
något avsevärt intrång på kontrollslakteriets verksamhet i övrigt. Viktigare
är att en föreskrift om sådan skyldighet skulle beträffande såväl andelsslakterierna
som övriga kontrollslakterier i motsats till de offentliga
slakthusen innebära att man helt förändrade strukturen av nämnda privat -

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 195!)

företags organisatoriska uppbyggnad. För en tvångsvis genomförd sådan
omdaning synes det veterinärstyrelsen att tillräckliga skäl näppeligen kunna
anföras. Veterinärstyrelsen finner sig därför böra föreslå att inom kommun,
varom nu är fråga, slakteritvång må kunna föreskrivas, därest kommunen
med vederbörande kontrollslakteri träffat överenskommelse att slakteriet
skall mot viss avgift utföra statskontrollerad slakt åt inom kommunen bosatta
personer, även då dessa ej äro medlemmar av vederbörande slakteriförening.
Det kan nämnas att redan nu fem slakthus och mer än trettio kontrollslakterier
övertagit driften av köttbesiktningsbyrån i den kommun, vari
slakthuset eller slakteriet är beläget. Så t. ex. driva i Jönköpings län 5 av de
7 slakterierna samt i Värmlands län samtliga 5 slakterier vederbörande besiktningsbyrå.
Det synes förty veterinärstyrelsen förefinnas utsikt till att
den här förordade frivilliglinjen inom en snar framtid skall möjliggöra, att
den övervägande delen av den nu okontrollerade slakten skall komma under
hygieniskt betryggande kontroll.

Därest detta förslag genomföres torde enahanda svårigheter som nyss påtalats
i avsnittet om köttbesiktningens förläggande till annan kommun eller
till kontrollslakteri, kunna uppstå även då det är fråga om ersättning för
anlitande av annan kommuns slakthus eller av kontrollslakleri för utförande
av statskontrollerad slakt. Det synes därför nödvändigt att i lagen, liksom
i nyssnämnda fall, intages en bestämmelse att, därest överenskommelse
om ersättningen kommunerna emellan eller mellan kommun och kontrollslakteri
ej kan ernås, ärendet skall underställas länsstyrelsen för fastställande
av ersättningsgrunderna.

De överenskommelser, varom här är fråga, böra beträffande kontrollslakteri
tillika angiva efter vilka grunder vederbörande djurägare skall ersätta
slakteriet för med slakten förenade särskilda kostnader. I fråga om offentligt
slakthus kan nämligen icke ifrågakomma andra avgifter än de, som
slakthuset jämlikt fastställd taxa har rätt att uttaga av djurägaren.

Veterinärstyrelsen föreslår, att liksom nu visst undantag från slakteritvånget
skall göras för n ö d s 1 a k t. Härom anför styrelsen följande.

Till den bibehållna bestämmelsen att slakteritvånget icke skall utgöra hinder
för att djur av de slag, som här avses, nedslaktas utom det offentliga
slakthuset om nedslaktandet föranletts av hastigt inträffad sjukdom eller
olyckshändelse bör självfallet det tillägget göras att detsamma skall gälla
kontrollslakteri, som åtagit sig samma funktioner som ett offentligt slakthus.
Vidare har veterinärstyrelsen på grund av senare årens erfarenheter funnit,
att föreskriften att köttet skall ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor
utom tarmar föras till offentligt slakthus för att där besiktigas i många fall
kan föranleda sanitära vådor. Genom att urtagningen av tarmar skall ske
utom slakthuset eller kontrollslakteriet är del att befara alt djurkroppens
transport till slakt linset eller slakteriet fördröjes, att djurkroppen anländer
till slakteriet i nedblodat och smutsbemängt tillstånd, samt att tarmarna icke
på ett betryggande sätt oskadliggöras. Vidare undergå tarmarna icke veterinärbesiktning.
Därest det sedan visar sig att djuret varit angripet av smittsam
sjukdom, föreligger självfallet stor risk för att smittämnet genom
tarmurlagningen, i synnerhet om den utförts av därvid ovana personer, förts
vidare. De fördelar, som man tidigare trodde sig vinna genom att tarmurtagningen
skedde i samband med nedslaktningen, ha genom nuvarande bättre
transportmöjligheter i stort sett mist sin betydelse. Med anledning härav föreslår
veterinärstyrelsen sådan ändring av ifrågavarande bestämmelse alt de
djurkroppar, som bär avses, skola ostyckade jämte alla därtill hörande
inälvor överföras till slakthus eller kontrollslakteri för besiktning. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

har veterinärstyrelsen i ett senare avsnitt framlagt förslag i syfte att beträffande
djur, som befinnes böra avlivas på grund av sjukdom eller olyckshändelse,
skall inom hela riket iakttagas samma förfarande som inom område
med slakteritvång.

Gällande undantag för h e m s 1 a k t, som visserligen sker inom
område med slakteritvång men utom stadsplanelagt område,
bör enligt styrelsen bibehållas utom beträffande nödslakt.

Nödslakt

Som jag tidigare nämnt gäller nu särskilda bestämmelser för nödslakt inom
område med slakthustvång. Även för sådan slakt vid kontrollslakteri
har meddelats särskilda föreskrifter. I övrigt kan sådan slakt fritt ske. Inom
områden med köttbesikningstvång gäller dock vid försäljning och annan
kommersiell användning av köttet samma bestämmelser som för annat
kött.

I cirkulärskrivelse den 19 juni 1946 (intagen i medicinalstyrelsens författningssamling
1946: ser B nr 15) har medicinalstyrelsen anmodat besiktningsveterinärerna
vid offentliga slakthus och kontrollslakterier att vidtaga
vissa åtgärder för att vid nödslakt djurägaren skall avlämna en skriftlig
rapport om de sjukdomstecken djuret visat och försäkran att djuret icke
är självdött.

Veterinär styrelsen uttalar, att den visserligen icke ansett sig böra föreslå
obligatoriskt slakteritvång för hela riket men att det framstod som en nödvändighet
att de garantier, som slakthustvånget medförde i fråga om djur,
som nedslaktats på grund av sjukdom eller olyckshändelse, redan nu utsträcktes
att omfatta hela landet. Därest så ej skedde, vore nämligen riskerna
för spridande av för såväl husdjur som människor farliga sjukdomar
uppenbara. Även då sjukdomsfallet eller olyckshändelsen inträffade inom
ett område med köttbesiktningstvång, kunde nämligen befaras att förekommande
smittfärlig sjukdom ej blev uppmärksammad på grund av att veterinären
vid besiktning å köttbesiktningsbyrå stundom endast hade tillgång
till ett begränsat besiktningsmaterial, exempelvis en del av djurkroppen,
och mestadels ej bereddes tillfälle besiktiga därtill hörande organ. Självfallet
vore här påtalade risker ännu större inom område, där varken slakthustvång
eller köttbesiktningstvång rådde. Nödvändigheten av obligatorisk
veterinärbesiktning av nödslaktade djur hade man sedan länge insett i andra
länder. Därvid kunde särskilt nämnas Danmark, Nederländerna och Västtyskland,
där man vanligen hade upprättat speciella anstalter dit slakt av de
djur, varom här vore fråga, obligatoriskt var förlagd. Ur hygienisk synpunkt
vore detta givetvis den mest betryggande lösningen.

I fråga om de praktiska anordningarna för kontrollerad nödslakt
anför styrelsen följande.

Veterinärstyrelsen har för sin del tagit initiativet till uppförande av särskilda
sanitetsavdelningar hos de olika kontrollslakterierna, och styrelsens

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

önskemål i dessa avseenden ha i stort sett blivit tillfredsställande tillgodosedda.
Med hänsyn till att härigenom inom större delen av riket skapats
möjligheter att omhändertaga och veterinärundersöka de djurkroppar, varom
här är fråga, synes man ej längre böra dröja med genomförandet av den
nu föreslagna reformen. Självfallet måste undantag därvid göras för vissa
delar av Norrland med alltför långa avstånd från slakteri med sanitetsavdelning.
Veterinärstyrelsen föreslår därför att länsstyrelsen må, då särskilda
omständigheter föreligga, efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot
svarande myndighet samt efter hörande av veternärstyrelsen, medgiva,
att viss kommun eller del därav icke skall omfattas av det föreslagna obligatoriska
partiella slakteritvånget.

Veterinärstyrelsen anser, att med hänsyn till den sanitära betydelsen av
veterinärkontroll av all nödslakt något undantag ej bör göras för hemslakt.
Även i dessa fall bör därför djuret eller djurkroppen föras till sanitetsavdelning.
I detta sammanhang nämner styrelsen, att det förhållandet
att ett kontrollslakteri ombesörjer besiktning av kött, härrörande från hemslaktade
eller privatslaktade djur, varit föremål för en i viss mån berättigad
kritik, i det man framhållit de risker, som därmed följde, då fråga vore om
nödslakt. Därest styrelsens förslag om obligatoriskt slakteritvång i sådana
fall kom till utförande, syntes vägande skäl mot köttbesiktningens förläggande
till kontrollslakteris nödslaktavdelning dock icke kunna anföras.

Organtvång

Med stöd av bemyndigande i 5 § 3 mom. 1934 års lag har Kungl. Maj :t i
kungörelse den 30 november 1934 (nr 558) meddelat bestämmelser om
besiktning och stämpling av kött in. m. I 3 § 1 mom. av kungörelsen angives

1 detalj vilka delar av djurkroppen, som vid besiktning skall företes. I 3 §

2 stadgas om organtvång, som genom beslut av veterinärstyrelsen kan införas
efter framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet
inom område, varest köttbesiktningstvång är gällande. Organtvång
innebär, att färskt kött i vanlig bemärkelse icke får saluhållas in. in. inom
området utan att det vid föreläggande till besiktning varit naturligt förenat
med lungor, hjärta och lever samt, i fråga om kött av svin, även med huvud.
Vissa undantagsbestämmelser meddelas i 3 mom. av samma paragraf.

I 6 § 3 mom. 1934 års lag stadgas:

Färskt kött, som blivit vid besiktning, anställd enligt denna lag, godkänt,
må utan ytterligare besiktning saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras,
såsom i 2 § omförmäles, inom annat område med köttbesiktningstvång,
allenast om besiktningen skett vid slakt i offentligt slakthus eller eljesl med
tillämpning av enahanda föreskrifter, som gälla angående besiktning för
nämnda område.

Salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd godkänts vid besiktning,
anställd enligt denna lag, ävensom annan vara, beredd av sålunda godkänt
kött, må saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt i 2 §
sägs, jämväl inom annat område med köttbesiktningstvång.

Veterinärstyrelsen anser, all motsvarighet till stadgandena i (i § 3 mom.
ej bör inflyta i den nya lagen och anför till stöd härför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Med nu gällande lydelse av 6 § 3 inom. åsyftas, såsom departementschefen
i propositionen nr 31 till 1934 års riksdag uttalat, att samhälle, som påtagit
sig köttbesiktniugstvång med organtvång, icke skall behöva finna sig i tillförsel
från andra orter av ej organbesiktigat kött.

I fråga om organtvång torde väl den så gott som enhälliga uppfattningen
bland sakkunskapen råda att möjlighet att besiktiga organen är synnerligen
betydelsefull med hänsyn till att därigenom de flesta sjukdomar kunna
på ett tidigt stadium upptäckas.

Veterinärstyrelsen har emellertid under sin verksamhet kommit till den
uppfattningen, att transporten av kött med vidsittande organ till köttbesiktningsbyråerna
medför så stora svårigheter och risker för förskämning m. m.
att ovan framhållna fördelar komma att sakna praktisk betydelse. I betraktande
härav och den ringa del av slaktdjurstillförseln, som numera besiktigas
på byråerna, har veterinärstyrelsen funnit att ett strikt fasthållande vid
gällande bestämmelser i dessa avseenden icke kan anses påkallat. Därtill
kommer att det ofta visat sig svårt att få kommunerna att påtaga sig organtvång.
Vidare torde, enligt vad veterinärstyrelsen erfarit, gällande bestämmelser
i 6 § 3 mom. i allmänhet icke efterlevas.

Efter övervägande av dessa förhållanden har veterinärstyrelsen funnit
lämpligast låta 3 mom. i dess nu gällande lydelse helt utgå.

Spädkalvar

Veterinärstyrelsen föreslår förbud för offentligt slakthus eller kontrollslakteri
att för slakt eller besiktning mottaga kalv, som är mindre än 10 dagar
gammal. Den föreslagna bestämmelsen har ingen motsvarighet i gällande
föreskrifter. Styrelsen anför till stöd för detta förslag följande.

I vissa trakter av landet är det vanligt att nyfödda kalvar avlivas under de
närmaste dygnen efter födelsen. Kött av sådana kalvar måste i många fall
betraktas såsom omoget och mindervärdigt som människoföda. Den vid
slakthus och kontrollslakterier — dit det övervägande antalet spädkalvar införes
till slakt — påbjudna levandedjursbesiktningen måste i fråga om dessa
nyfödda djur betraktas som mer eller mindre värdelös, då oftast inga direkta
sjukdomssymptom äro särskilt påtagliga. Erfarenheten har också visat att
spädkalvar kunna vara bärare av salmonellainfektioner — en erfarenhet
som också bekräftats vid import av spädkalvkött — och då insjuknandet i
dessa tarmlidanden mestadels drabbar kalvarna första levnadsveckan är det
av stor betydelse att de ej inlevereras till slakterierna på så tidigt stadium
att eventuella manifesta symptom icke äro för handen. Därtill kommer att
köttbedömningen av spädkalvkött alltid erbjuder svårigheter.

Remissyttranden m. m.

Allmänt köttbesiktningstvång m. m.

I princip är remissinstanserna eniga om att man bör eftersträva att allt
salufört kött blir besiktigat, varvid man dock måste räkna med vissa undantag
på grund av geografiska eller andra förhållanden. I 25 av de 30 yttrandena
biträdes veterinärstyrelsens förslag att detta mål bör förverkligas
genom ett lagstadgat obligatoriskt köttbesiktningstvång. Statens jordbruks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

nämnd anser, att kommunernas självbestämmanderätt väl mycket inskränkes
i veterinärstyrelsens förslag och förordar en modifierad lösning. Övriga
fyra remissinstanser anser, att avsett resultat i stort sett kan uppnås genom
fortsatt frivillig utveckling och avstyrker därför skärpt tvångslagstiftning.

Som ett särskilt skäl för att allmänt köttbesiktningstvång införes åberopar
skördeskadeutredningen vissa förhållanden i samband med prisregleringen.
Utredningen anför härom följande.

Enligt nu gällande bestämmelser är köttbesiktningstvång endast i vissa
fall obligatoriskt och förutsätter i övrigt frivillig anslutning. Enligt veterinärstyrelsens
uppgifter saknades köttbesiktningstvång den 1 juli 1957 i
1 stad, 5 köpingar, 79 municipalsamhällen och 193 landskommuner. Sålunda
saknar stora delar av norra Sverige köttbesiktningstvång. I övriga Sverige
förekommer kommuner som saknar köttbesiktningstvång spridda här och
var. Medan avsaknaden av köttbesiktningstvång i norra Sverige ofta har en
naturlig förklaring i de stora avstånden till lämplig besiktningslokal och i en
mera omfattande hemslakt, är den i övriga Sverige förorsakad särskilt av de
merkostnader som köttbesiktningen betingar. Detta senare förhållande skapar
risker för att det till kommuner utan köttbesiktningstvång kommer att
föras köttvaror, som inte skulle blivit godkända till människoföda vid veterinärbesiktning.
Genom upptagande av slaktdj ursavgifter enligt RF den 7
juni 1956 (nr 408) tillkommer ytterligare kostnadsbelastning på köttbesiktigad
vara. Skulle dessa slaktdj ursavgifter komma att höjas utöver nuvarande
maximibelopp, vilket kan bli fallet om vissa av skördeskadeutredningens
förslag till finansiering av ett permanent skördeskadeskydd vinner bifall, kan
kostnadsökningen för besiktning av slakt göra ett överförande av djur för
slakt i kommuner utan besiktningstvång i hög grad ekonomiskt fördelaktigt.
Kostnadsökningen kan också medföra en prisskillnad som stimulerar handeln
med obesiktigat kött. I samband därmed ökas riskerna för hygieniska
vådor, i synnerhet som det kan befaras att det är kött av låg hygenisk kvalitet
som söker sig dylika vägar. Skördeskadeutredningen anser det sålunda
angeläget att besiktningstvång så snart som möjligt införes i hela södra och
mellersta Sverige. Vad beträffar norra Sverige är risken för ökade hygieniska
vådor mindre framträdande, då stora sammanhängande områden saknar besiktningstvång
och kostnadsskillnader mellan besiktigad och obesiktigad
slakt således ej leder till överföringar av slaktdjur. För dessa områden är det
likväl ur allmänna hygieniska synpunkter angeläget att besiktning genomföres
så snart transportförhållanden och ökad slakt för avsalu gör detta
önskvärt och nödvändigt.

Övriga remissinstanser som tillstyrkt veterinärstyrelsens förslag, understryker
i stort sett blott vikten av de motiv för detta som veterinärstyrelsen
anfört.

De remissinstanser, som helt avstyrkt alt allmänt köttbesiktningstvång
införes, är Kooperativa förbundet, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska släders offentliga
slakthus. Samtliga åberopar, att den icke besiktigade slakten nu blott
utgör eu obetydlighet på 2—3 % av all slakt. Vidare uttalas, att de föreslagna
bestämmelserna om köttbesiktnings- och slakteritvång torde kunna innebära
kvalitetsrisker och fördyring på grund av långa transportavstånd
samt att bestämmelserna synes komma alt gynna monopolsträvanden hos

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

jordbrukarnas slakteriföreningar. Kooperativa förbundet anför i denna del
följande.

Fördelarna med veterinärstyrelsens förslag, vilket alltså går ut på att påskynda
utvecklingen mot allmänt gällande obligatorisk besiktning genom
att göra denna till allmän regel samt att bespara kommunerna kostnader
genom att avtalsvägen förlägga slakt och besiktning till auktoriserade slakteriinrättningar,
motväges, enligt Kooperativa förbundets styrelses mening,
av ganska tungt vägande nackdelar. Visserligen skulle enligt veterinärstyrelsens
förslag till lag undantag från köttbesiktningstvångets införande kunna
medges i betraktande av särskilda omständigheter — såsom t. ex. glesbebyggelsen
i Norrland och vissa skärgårdsområden — men risk torde dock
kunna föreligga för att den obligatoriska besiktningen utsträekes också
till sådana kommuner, där säsongmässiga väghinder och andra transportsvårigheter
medför fara för kvalitetsförsämring. Där slakteritvång införes i
stället för besiktningstvång synes den koncentration av slakt och besiktning,
som får anses åtfölja denna anordning, kunna leda till varans onödiga fördyring
genom att transportavstånden förlänges. Beträffande införande av
allmänt gällande besiktningstvång — enligt förslaget kompletterat med slakteritvång
— kan visserligen anföras, att härigenom vissa administrativa
fördelar skulle vinnas för uppbörden av slaktdjursavgifterna och registreringen
av de olika slakteriföretagens verksamhet och omfattning. Mot detta
väger dock det starka konsumentintresset av att besiktnings- och slakteritvånget
inte utnyttjas för att i sin mån inskränka konkurrensen på köttmarknaden
och bidraga till uppkomsten av monopolställning för slakteriorganisationerna
på denna marknad. Särskilt denna omständighet gör att
Kooperativa förbundets styrelse anser sig böra avstyrka veterinärstyrelsens
förslag i detta stycke. Härvid bör tagas i betraktande att en allt större del
av slakten i landet har på senare år övertagits av slakteriorganistionernas
kontrollslakterier, medan slakten i de offentliga slakthus, som finnes i sju
av rikets städer, gått starkt tillbaka. Enligt de uppgifter, som lämnas i veterinärstyrelsens
promemoria, fördelade sig slakten mellan de offentliga
slakthusen och kontrollslakterierna år 1936 så att i slakthusen uppslaktades
26 procent av det sammanlagda djurantalet och i kontrollslakterierna
74 procent, medan år 1956 proportionerna utgjorde respektive 9,5 och 90,5
procent.

Kooperativa förbundets styrelse anser, att de sanitära fördelar, som en
utvidgad köttkontroll medför, i starkt ökad omfattning kunnat utnyttjas i
konsumenternas intresse genom de stora framsteg, som det på frivilligbetens
väg av kommunerna införda köttbesiktningstvånget gjort och fortfarande
gör. I den mån denna utveckling fortgår kommer enligt styrelsens
mening det gagn för folkhälsan att i största möjliga utsträckning vinnas,
vilket är den obligatoriska köttkontrollens syfte. På denna väg minskas de
risker, som finnes för att en generell tvångslagsliftning kan komma att utnyttjas
för annat syfte än det rent sanitära. De kommuner, som inom
några år alltjämt kan antagas stå utanför obligatorisk köttbesiktning, torde
till större delen bli sådana, för vilka enligt veterinärstyrelsens nu framlagda
lagförslag undantag från obligatorisk besiktning är befogat.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund framhåller den gynnsamma
utveckling, som den frivilliga köttbesiktningsverksamheten även
enligt veterinärstyrelsens uppfattning visat, samt uttalar, att den obesiktigade
slaktens andel i den totalt marknadsförda nu torde ha sjunkit till ungefär
2 %. Förbundet fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Med hänsyn tagen till denna bakgrund och utveckling, som ostridigt måste
betecknas som gynnsam, kunde med skäl ha förväntats en veterinärstyrelsens
utförliga analys av de förhållanden, som enligt dess mening motiverade
det nu framförda lagförslaget om bl. a. ett allmänt lagfäst köttbesiktningstvång.
Någon sådan styrelsens motivering har dock icke lämnats i förslaget.
På intet sätt har sålunda blivit belyst, vare sig de näringshygieniska
vådor, som är förenade med den köttbesiktning, som i dag är rådande, eller
de kostnader och praktiska olägenheter, som ett obligatoriskt köttbesiktningstvång
skulle föranleda. I avsaknad av ett material, som talar för att
faktiska hygieniska vådor måste begränsas, och att de hygieniska vinsterna
av ett obligatoriskt tvång måste anses överväga härav föranledda kostnader
och olägenheter, finner sig förbundet icke vara övertygat om nödvändigheten
av den föreslagna skärpta lagstiftningen.

I fråga om slakteritvånget framhåller förbundet särskilt faran
för monopol och anför härom följande.

Vad gäller förslaget i den del, att slakteritvång skulle innebära förhud
mot slakt annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri, ser sig
förbundet nödsakat alt påpeka, alt stor makt kommer att ligga vid slakteriägarens
objektivitet i förhållande till på området i fråga verkande skilda näringsutövare
och grupper av sådana. Kontrollslakterierna ägs i övervägande
grad av producentorganisationerna, och dessa behärskar i dag ca 80 procent
av slakten. Den föreslagna ordningen skulle, med lagförslaget som motiv,
ge jordbruksorganisationen möjlighet till en utbyggnad av sin ställning
på slaktområdet i riktning mot ett hundraprocentigt monopol. Accepteras
tankarna om slakteritvång, antages och erhåller det en vidare spridning,
åligger det enligt förbundets mening sålunda det allmänna att se till, att
olika företagare och företagargrupper möter en i sammanhanget fullt objektiv
behandling.

Svenska stadsförbundet erinrar om att förbundet i yttrande över 1946 års
förslag tillstyrkt obligatoriskt köllbesiktningstvång. Trots detta ställde sig
förbundet nu tveksamt, främst på grund av att man vid bedömningen av behovet
att tillgripa ytterligare tvångsåtgärder borde beakta den utveckling
som ägt rum sedan 1946 års kommitté utförde sina undersökningar. Då år
1945 endast 4 % av den marknadsförda slakten var obesiktigad torde de allmänna
uppgifter om utvecklingen som veterinärstyrelsen lämnat tyda på att
procenttalet nu har reducerats till en obetydlighet. Del vore en påtaglig
brist, att styrelsen icke närmare undersökt denna fråga. Då de fördelar som
nu stod alt vinna med ett fullständigt köttbesiktningstvång icke syntes vara
stora, borde dessa vägas mot kostnader och praktiska svårigheter vid genomförandet.
Angående dessa svårigheter anför förbundet följande.

För att på allt sätt söka underlätta det praktiska genomförandet av ett
obligatoriskt köttbesiktningstvång har veterinärstyrelsen ägnat stort utrymme
åt köttbesiktningsverksamhetens rent organisatoriska problem, varvid
veterinärstyrelsen utarbetat bestämmelser i syfte att underlätta sådan samverkan
kommuner emellan samt mellan kommuner och kontrollslakterier
som redan förekommer i stor utsträckning. Styrelsen bar för sin del med
stort intresse tagit del av detta avsnitt av veterinärslyrelsens skrivelse eftersom
de regler veterinärstyrelsen bär föreslår icke i och för sig äga något
samband med frågan om ett obligatoriskt köttbesiktningstvång utan skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

— givetvis under förutsättning att de kunna anses acceptabla enligt vedertagna
kommunal juridiska principer — få betydelse även vid ett bibehållande
av det gällande frivilligsystemet. Styrelsen får emellertid framhålla att
den icke anser sig kunna taga ställning till förslaget i denna del då varken
själva lagtexten eller den allmänna motiveringen ger någon klar bild av de
nya bestämmelsernas innebörd. Med hänsyn till de nya tankegångar som
här framförts hade det varit naturligt om veterinärstyrelsen lämnat en utförlig
redogörelse för hur man sett på problemet ur rent juridisk synpunkt.

I samband med behandling av frågan om slakteritvång gör även förbundet
gällande, att detta skulle kunna underlätta monopolsträvanden
och anför härom.

Mot själva tanken att genom införandet av slakteritvång förhindra förekomsten
av köttvaror som härröra från djur, vilka slaktats under hygieniskt
otillfredsställande förhållanden har styrelsen givetvis icke något att erinra.
Styrelsen finner däremot förslaget i den föreliggande utformningen mindre
tillfredsställande ur den synpunkten att det till sina praktiska verkningar
kommer att innebära ett kraftigt gynnande av de redan inom slakteribranschen
dominerande jordbrukarorganisationerna med därav följande risk för
köttmonopol. För att i någon mån mildra dessa verkningar bör enligt styrelsens
mening undersökas huruvida icke även större privatslakterier skall
kunna komma i fråga såsom grundval för införandet av ett slakteritvång.
Såvitt styrelsen kan förstå bör det icke vara ogörligt att i ett dylikt fall låta
kommunens hälsovårdsnämnd utöva sådan kontroll över verksamheten att
nödiga garantier vinnes för att slakten verkställes under i hygieniskt avseende
betryggande förhållanden.

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus anlägger i stort sett samma
synpunkter som Svenska stadsförbundet. Förbundet berör särskilt frågan
om samverkan mellan kommuner och kontrollslakterier
och anför härom följande.

Bortsett från att förutsättningar att allmänt bedöma behovet av en skärpt
lagstiftning på här ifrågavarande område i stort sett saknas, finnas i förslaget
en del föreskrifter, beträffande vilka ytterligare överväganden synas erforderliga.
Hittills har köttbesiktningstvånget och slakthustvånget byggt på
kommunal, d. v. s. opartisk medverkan. I fortsättningen skulle den obligatoriska
besiktningen i huvudsak grundas på medverkan från kontrollslakterierna,
d. v. s. jordbrukarnas producentorganisationer, som redan nu behärska
den övervägande delen av kötthandeln. Denna anordning är icke tillfredsställande.
Den fria sektorn av kötthandeln skulle för framtiden icke
kunna fungera, varigenom ett köttmonopol kunde befaras. Man föreslår
t. o. m. åtgärder, som skulle tvinga nu arbetande firmor att upphöra med
sin verksamhet. Dessa firmor skulle inlösas av vederbörande kommun.

De rättsliga förhållandena kommunerna emellan och mellan kommunerna
och kontrollslakterierna äro icke heller tillfredsställande klarlagda. Den
kommunala självbestämningsrätten skulle också i hög grad trädas för nära
genom att länsstyrelserna sknlle få beslutanderätten i frågor, som direkt
påverka den kommunala uttaxeringen. Kommunernas beroende av kontrollslakterierna
vid besiktningen kunde för övrigt få den kostnadskrävande
följden, att kontrollslakterierna i fortsättningen komme att söka övervältra
kostnaderna för sin veterinärbesiktning på vederbörande kommun. Försök i
denna riktning lära redan ha förekommit. Det är sålunda åtskilliga omständigheter,
som göra, att förslaget måste bli föremål för nya överväganden och

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

alltså i befintligt skick icke kan läggas till grund för ny lagstiftning, därest
en sådan trots allt anses önskvärd.

Statens jordbruksnämnd uppskattar, att den obesiktigade slaktens andel i
all marknadsförd slakt nu gått ned till mindre än 3 procent. Nämnden anför
emellertid, att en fortsatt uppbyggnad av köttbesiktningen vore
av värde ur såväl hygienisk och veterinär synpunkt
som prisregleringssynpunkt och anför härom följande.

På slaktvaruområdet bygger denna reglering bland annat på principen,
att producenterna genom de s. k. slaktdjursavgifterna på marknadsförda slaktvaror
skall själva finansiera den erforderliga utjämningen mellan de inhemska
priserna och de priser, som kan erhållas vid export. Av uppbördsoch
kontrolltekniska skäl har emellertid den förekommande avgiftsbeläggningen
av slaktvaror måst begränsas till varor, som undergår föreskriven
köttbesiktning. Med hänsyn till att slaktdj ursavgiften i princip skall bäras
av den samlade produktionen av slaktvaror, måste det sålunda anses eftersträvansvärt,
att man gör köttbesiklningen så omfattande som möjligt och
därmed skapar ökade förutsättningar för att uppbära en allmän slaktdjursavgift.

Ur hygieniska och veterinära synpunkter måste en ytterligare utvidgning
av köttbesiktningen helt allmänt framstå som ett självklart önskemål. Vad
särskilt angår importköttet har för övrigt en sådan utvidgning nyligen genomförts
genom skärpningar i gällande författningsbestämmelser om veterinärundersökning
av importerat kött (K.F. 1921:581 ändr. senast 1955:
434). Riskerna för spridning av sjukdomar eller epizootier genom saluförande
av slaktvaror, torde — även om de hithörande förhållandena icke har
närmare belysts av veterinärstyrelsen — enligt sakens natur kunna bedömas
bli större om slaktvaran är obesiktigad än om varan har undergått vederbörlig
besiktning. Enligt nämndens uppfattning bör i detta sammanhang
särskilt beaktas de av veterinärstyrelsen påvisade riskerna av att försäljningen
av slaktvaror, som befaras ej bli godkända vid en veterinärbesiktning,
alltmer koncentreras till de »enklaver», där obesiktigade slaktvaror
alltjämt får saluföras, varigenom befolkningen i dylika områden utsätts för
större faror än dem som i allmänhet följer med förtäring av obesiktigat kött.

Områden, där ett besiktningstvång och kostnaderna för besiktning på grund
av de långa avstånden till besiktningsinrättning måste bli oskäligt betungande,
finns enligt nämndens uppfattning icke endast — såsom veterinärstyrelsen
har påvisat — i nordliga Sverige och i vissa skärgårdsområden
utan även i det inre av Gölaland och Svealand. Nämnden anser sig å
andra sidan kunna förutsätta, att bärande skäl mot införande av ett köttbesiktningstvång
icke längre kan förebringas i fråga om det stora flertalet
av de besiktningsfria »enklaver» som alltjämt existerar inom mellersta och
södra Sverige, exempelvis de besiktningsfria områdena i Skånelänen och i
Skaraborgs län. Vid övervägandena om obligatorisk utvidgning av köttbesiktningstvånget
måste uppenbarlig hänsyn alltid tagas till de särskilda förhållandena
i orten, övervägandena måste ske under beaktande såväl av de
för kommunen uppkommande kostnaderna som av de enskilda ekonomiska
intressen, vilka kan beröras av el t köttbesiktningstvång.

Jordbruksnämnden uttalar, att lagstiftningen bör utformas så att starka
garantier skapas för att samtliga berörda intressen i de olika orterna blir
tillräckligt beaktade och att k o in munernas självbestä in in a n -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

derätt ej allt för mycket sättes ur funktion. Nämnden
ifrågasätter från dessa utgångspunkter om ej lagstiftningen angående obligatorisk
utvidgning av köttbesiktningstvånget kunde ges ungefär följande
innebörd.

Kungl. Maj:t skulle i de områden, där besiktningstvång redan har införts,
ensam äga medge undantag från sådant tvång. Nya områden skulle kunna
läggas under köttbesiktningstvång, även om detta icke har begärts eller
tillstyrkts av vederbörande kommun. Beslut om sådan utvidgning av besiktningstvånget
skulle meddelas av Kungl. Maj:t efter framställning av veterinärstyrelsen
och sedan vederbörande kommun och, i förekommande fall,
de av utvidgningen berörda näringsidkarna i orten — själva eller genom
sina intresseorganisationer — har fått tillfälle att framföra sina synpunkter.
Veterinärstyrelsen förutsätts, innan beslut meddelas av Kungl. Maj :t,
ha sökt nå överenskommelse om besiktningstvånget och därmed sammanhängande
förhållanden med såväl de berörda kommunerna som övriga lokala
intressenter. Även där överenskommelser ej har uppnåtts, skulle köttbesiktningstvånget
genomföras, såvida icke vägande skäl i det särskilda fallet
befinns tala mot ett besiktningstvång. Jordbruksnämnden ifrågasätter om
icke det här skisserade modifierade systemet bör, som ett alternativ till de
av veterinärstyrelsen föreslagna anordningarna, bli föremål för en närmare
undersökning.

Besiktning av renkött m. m.

Remissinstanserna

Som tidigare nämnts föreslår veterinärstyrelsen, att köttbesiktningen
utökas till att omfatta även kött av ren och sumpb
äve r samt att bestämmelserna om försäljning m. in. av kött inom område
med slakteritvång skall avse — förutom färsk vara — även salt, rökt
och torkat kött samt av kött beredd vara. I fråga om renköttet
föreslås en övergångstid och i fråga om allt kött vissa dispensmöjligheter.
Dessa förslag tillstyrkes eller lämnas i huvudsak utan erinran av samtliga
remissinstanser utom Föreningen Svenska städers offentliga slakthus,
som icke anser det vara välbetänkt att lagstifta om besiktning av renkött
utan att det redovisats hur de praktiska svårigheterna bör lösas. Beträffande
renköttet ifrågasätter vissa andra remissinstanser jämkningar i veterinärstyrelsens
förslag, varjämte synpunkter framlägges på frågan om tiden
för ikraftträdandet av bestämmelserna.

Till stöd för sin ståndpunkt i fråga om besiktning av renkött åberopar
Föreningen Svenska städers offentliga slakthus vissa uttalanden i samband
med behandlingen av 1946 års förslag och anför följande.

Här må erinras om att 1946 års köttbesiktningskommitté år 1947 framlade
ett förslag om rationalisering av renslakten. Kommittén uttalade därvid
bland annat beträffande möjligheterna att genomföra ett köttbesiktningstvång,
att de praktiska förutsättningarna för att göra ett sådant besiktningstvång
tillämpligt även i fråga om renkött då ännu icke vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

för handen. Möjlighet kunde enligt kommitténs mening ej föreligga att
inom de vidsträckta områden, där slakt av ren äger rum, organisera en
tillfredsställande köttkontroll. En ifrågasatt auktorisation av renköttförsäljningen
ansåg kommittén utgöra ett icke tillåtligt intrång i näringsfriheten.
Däremot föreslog kommittén vissa åtgärder beträffande renslaktens
utförande.

Köttbesiktningskommilténs förslag upptogs i Kungl. Maj :ts proposition
angående prisreglering av jordbrukets produkter (245/1950) och avslogs
i detta sammanhang. Föredragande departementschefen anförde härvid
bland annat: »1946 års köttbesiktningskommittés förslag om, att lagen den
4 juni 1937 om slakt av husdjur skulle göras tillämplig även vid slakt av
ren övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. Beträffande kommitténs
övriga förslag anser jag — framför allt på grund av det motstånd,
som rests från lapparnas sida — tiden icke vara mogen för att genomföra
dessa.»

Kommittén ansåg alltså vid denna tidpunkt, att ett köttbesiktningstvång
beträffande renkött icke vore genomförbart. Utan att närmare redovisa,
hur de praktiska svårigheter, som då ansågs föreligga, skola kunna undanröjas,
anser sig veterinärstyrelsen nu beredd att förorda obligatorisk köttbesiktning
även i detta avseende. Detta synes icke välbetänkt särskilt som
möjligheterna att kontrollera lagens efterföljd här måste bedömas såsom
små.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar sig bl. a. angående de praktiska
möjligheterna för att genomföra obligatorisk besiktning av renkött och anför
följande.

Länsstyrelsen vill till en början erinra om att inom länet finnas två fasta
och tre ambulerande renslakterier. Den försöksverksamhet, som härutinnan
bedrivits, har utfallit väl. Och — som lappfogden i sitt yttrande anfört
— torde renslaktproblemet vara i princip löst, även om ytterligare utredning
erfordras, innan problemet belysts ur alla aspekter.

Från hygienisk synpunkt måste det betecknas som högst angeläget, att
renköttet underkastas besiktningstvång. Därtill kommer, att införandet avtvånget
skulle ge lapparna möjlighet att utfå ett högre pris för köttet,
eftersom renköttet, om det underkastas besiktningstvång, bättre skulle
kunna hävda sig i konkurrensen med annat kött. Detta inses också av lapparna
själva, som i allmänhet torde vara positivt inställda till frågan om
veterinärbesiktning vid renslakten.

På grund av det anförda vill länsstyrelsen tillstyrka förslaget om att
upptaga renen bland de djur, vars kött skall vara underkastat besiktningstvång.
" Emellertid böra länsstyrelserna ges rätt att medge undantag från
detta tvång icke endast — såsom föreslagits •— generellt för viss kommun
eller del därav utan även i särskilt fall, t. ex. då besiktningsveterinär icke
kan erhållas till en slakt, som icke utan olägenhet kan uppskjutas och som
avser att frambringa kött, vilket skall försäljas till konsumtion mom område,
där besiktningstvång gäller.

Denna reform bör dock — som veterinärslyrelsen också tramhäller —
med hänsyn till pågående utredningar genomföras först när Kungl. Maj :t
så finner lämpligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att en övergångstid på 3 år fordras
innan erforderliga anordningar för allmän besiktning av renkött kan töreligga.
Länsstyrelsen anför följande.

;i Bihany till riksdagens protokoll VJ5t). 1 samt. Nr 11

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Renslakten har hittills icke skett på sådant sätt, som tillfredsställer de
hygieniska kraven. Länsstyrelsen hyser den uppfattningen att renslakten,
för att renköttet skall vinna önskvärd marknad, hör tillgå under sådana
former och sådan kontroll, som anses böra gälla för slakt av vanlig boskap.
Tidigare har det på grund av bristen på lämpliga slakterier saknats möjligheter
att ordna renslakten på ett ur hygienisk synpunkt godtagbart sätt.
Utvecklingen har emellertid numera kommit så långt att möjligheter kan
anses föreligga att i erforderlig omfattning ordna slakterier för renslakten.
Emellertid är icke det antal renslakterier, som behövs, på långt när ännu
uppbyggt. Om renköttet skall kunna inräknas under köttbesiktningstvång,
bör därför lagstiftningen ifråga om denna produkt icke träda i kraft vid
tidpunkt, då lagen i övrigt skall tillämpas, utan först efter en viss övergångstid,
förslagsvis tre år. Enligt vad länsstyrelsen erfarit bör under en
sådan övergångstid den erforderliga utbyggnaden av slakterier kunna genomföras.
Den renskötande lappbefolkningen synes numera i allmänhet
vara inställd på att renslakten bör ordnas enligt de former, som äro gällande
för nötboskap.

Även renutredningen anser, att en tid av minst 3 år åtgår innan erforderliga
organisatoriska åtgärder för renköttsbesiktningen kan ha genomförts.
Vidare bör, framhåller utredningen, omedelbart erforderligt kapital ställas
till förfogande och en organisation bildas bland rennäringens utövare, som
kan påtaga sig den ledande uppgiften och huvudmannaskapet för de behövliga
anläggningarna. Utredningen anför följande.

Det är naturligt, att den övergång till eu modern form av renslakt, som
måste ske, innan renköttet kan läggas under obligatorisk besiktning, kräver
åtskilliga förändringar i äldre traditioner, vid vilka, bland andra, "renskötselutövarna
själva på sina håll fäster rätt stort avseende. Utredningen är
emellertid av den uppfattningen, att en övergång till moderna slaktmetoder
mycket gynnsamt kommer att påverka renskötselns avkastning för näringsutövarna
särskilt på lång sikt.

Helt avgörande för besiktningstvångets införande på renkött är möjligheterna
att ordna förhållandena vid renslakt på ett sätt, som uppfyller
villkoren för utförande av veterinärbesiktning vid slakten. De försök i sådant
avseende, som på senare år bedrivits på olika håll i renskötseltrakterna,
har visat, att man härvidlag icke är bunden till slakterier av konventionell
typ. Slakt kan utföras på ett från hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt
i fältslakterier av förhållandevis enkel beskaffenhet. Utförandet av dessa
kan också anpassas efter de särskilda förutsättningarna vid varje enskild
slaktplats, varigenom det är möjligt att tillgodose olika praktiska och ekonomiska
behov.

Vidare är det enligt utredningens mening nödvändigt att ha tillgång till
lämplig ledning för verksamheten vid renslakt dels en under övergångstiden
och dels en sedan reformen blivit genomförd. För närvarande finnes bland
rennäringens utövare icke någon organisation, som kan påtaga sig den ledande
uppgiften och huvudmannaskapet för de behövliga anläggningarna.
Lappväsendet, som är den statliga administrationen för renskötseln, är ej
anpassat för sådan verksamhet, och det saknar också förutsättningar att
ta hand om renslakten. Det vore för övrigt olämpligt, att renskötselnäringens
ekonomiska angelägenheter omhänderhades av en statlig myndighet.

Ett tredje väsentligt villkor för att besiktningstvång skall kunna införas
på renkött är slutligen, att behövligt kapital står till förfogande för anskaf -

Kungi. Maj.ts proposition nr It år 1959

fande av slakterier och för övriga engångsutgifter i samband med övergången
till en ny slaktform. Såvitt utredningen nu kan bedöma, blir anläggningskostnaderna
för slakterier med tillhörande utrustning av storleksordningen
1,5 milj. kronor. Detta kapital måste finnas tillgängligt, för att
reformen skall kunna genomföras under en begränsad och rimlig övergångstid.

För att ordna de praktiska förutsättningarna för modern renslakt inom
hela renskötselområdet, med undantag möjligen för några mindre, mycket
ogynnsamt belägna renskötselenheter, erfordras enligt utredningens mening
en övergångstid av minst tre år. Lagbestämmelserna om obligatorisk
köttbesiktning kan följaktligen icke utsträckas att omfatta renkött förrän
tidigast från och med den 1 juli 1961, och i sådant fall endast under förutsättning
att ett organ för genomförande av reformen kan träda i verksamhet
redan den 1 juli 1958 och samtidigt får tillgång till behövligt kapital.
Engångskostnaden kan under nuvarande förhållanden, om man siktar på
förverkligande av reformen inom överskådlig tid. icke påläggas näringen
som sådan. Det erforderliga startkapitalet måste följaktligen tillskjutas
från annat håll, exempelvis från statens lappfond.

Utredningen anser sålunda, att bestämmelserna om obligatorisk köttbesiktning
under angivna förutsättningar kan givas tillämpning även på ren
efter en lämplig övergångstid. Härvid förutsättes dock, att renkött, som
går till lokal konsumtion inom glesbebyggda områden i de trakter, där
renskötsel bedrives, alltjämt skall vara befriat från besiktningstvång.

I yttrande till länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar lappfogdarna i Norrbottens
södra distrikt och skogsdistrikt att något undantag i fråga om tiden
för lagens ikraftträdande knappast erfordras beträffande besiktningen av
renkött. De anför till stöd härför följande.

Lappväsendet delade redan i ett yttrande i december 1955 i princip veterinärstyrelsens
uppfattning, att även renköttet borde underkastas besiktningstvång.
Lappväsendet framhöll emellertid att förutsättningar ännu saknades
för att ett besiktningstvång av angivet slag mera allmänt skulle kunna
genomföras i länet. Här funnes nämligen då endast ett ändamålsenligt
renslakteri, lappväsendets under år 1954 färdigställda slaktanläggning i
Varjisträsk. Inom dess räckvidd hölls icke mera än ca 10 000 renar, det vill
säga blott ungefär 1/20 av länets dåvarande renstam. Huvudparten av renslakten
vore med andra ord ännu hänvisad att ske i fältet under former,
som icke kunde godkännas vid ett besiktningsförfarande. Lappväsendet ansåg
sig med hänsyn härtill icke då kunna biträda förslaget om att renköttet
omedelbart skulle underkastas besiktningstvång.

Sedan detta uttalande gjordes ha förhållandena undergått en avsevärd
förändring. Förutsättningar finnas nu att förlägga eu icke obetydlig del av
renslakten till ändamålsenliga slakterier. Kiruna stad bar anordnat ett flyttbart
renslakteri åt lapparna inom stadens område, och lappväsendet har anskaffat
tre sådana anläggningar förutom del fasta renslakteriet i Varjisträsk,
nämligen ett för användning i Gällivare socken, ett i Jokkmokks socken och
ett i Arjeplogs socken. Vidare har länets slakteriförening anskaffat en slaktbuss
speciellt avsedd för renslakt i fältet. Försöken med denna synas ha utfallit
väl; inga hygieniska krav lära behöva bli eftersatta.

På grund av den utveckling, som sålunda skett i fråga om möjligheterna
att förlägga renslakten till ordentliga slakterier, anser lappväsendet i likhet
med veterinärstyrelsen tiden nu vara mogen för ett införande av besiktningstvång
å renköttet. Vi förmena till och med att något undantag icke be -

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1959

höver föreskrivas ens beträffande renköttet i fråga om tiden för lagens ikraftträdande.
Renköttet bör med andra ord genast vid den nya lagens ikraftträdande
underkastas samma allmänna bestämmelser som övrigt kött. Lappväsendet
förutsätter dock, att tillämpningskungörelserna till köttbesiktningslagen
givas sådan utformning, att de ge länsstyrelse vidsträckt möjlighet att
i fråga om renköttet meddela av lokala förhållanden betingade undantag
från besiktningstvånget, exempelvis när det gäller renkött, som försäljes för
konsumtion bland ortsbefolkningen i renskötseltrakterna.

Länsveterinären i Norrbottens län anför i yttrande till länsstyrelsen, att
dagen för lagens tillämpning på renkött bör fixeras. Han anför härom följande.

Det är olämpligt om beslut om införande av köttbesiktningstvång på ren
uppskjutes och ställes på framtiden. Det är bättre att man fixerar redan nu
det datum, då lagen kan träda i kraft, så att man vet vilken tid som kan disponeras
för att iordningställa de slakterier och andra anordningar, som behövs
för att kunna infoga renköttet bland annat kött. För att påskynda detta
skulle en bestämmelse, som förhindrade försäljning av obesiktigat renkött
inom de stora konsumtionsorterna i landets södra och mellersta delar
vara lämplig som en försiktig övergång till köttbesiktningstvångets införande
även för kött av ren. Om köttbesiktningstvång infördes i Svea- och Götaland
redan den 1 juli 1958 och i Norrland exempelvis den 1 juli 1961 för
renkött, skulle ikraftträdandet kunna ske på ett smidigt sätt.

Lappfogden i Jämtlands län uttalar i yttrande till länsstyrelsen, att köttbesiktningsvång
för renkött snarast bör införas, men framhåller, att brist
på veterinärer f. n. lägger hinder i vägen. Han anför härom.

Den fråga emellertid, som närmast pockar på sin lösning, torde för detta
läns vidkommande vara, huru veterinär skall erhållas i samband med kontrollslakter.
Erfarenheterna har nämligen visat, att tjänsteveterinärerna är
helt sysselsatta med sjukbesök inom sina distrikt, varför de ogärna önskar
tjänstgöra vid kontrollslakter. Denna fråga bör snarast lösas.

Svenska samernas riksförbund gör genom sin styrelse följande uttalande.

Styrelsen är principiellt ense med veterinärstyrelsen om att besiktningstvång
bör införas för renkött, dock med de undantagsbestämmelser som
Kungl. Maj :t med anledning av framställning härom från länsstyrelserna i
de tre nordligaste länen kan finna lämpligt att bevilja. Beträffande den
gängse handeln med renstekar framhåller styrelsen, att denna handel bör
begränsas till lappmarkssocknarna och fjälltrakterna i Jämtlands län och
Idre socken i Dalarna. Det förutsättes sålunda, att sådant kött inte får salubjudas
utanför ovannämnda områden. Enligt styrelsens uppfattning kommer
denna handel att minska i samma mån som besiktningstvång för renkött
införes i tätorterna inom ifrågavarande områden.

Skrivelse från Norrbottens läns hälsovårdsförbund

I detta sammanhang torde jag få redogöra för den tidigare omnämnda
skrivelsen från Norrbottens läns hälsovårdsförbund angående renslakten.
Till en början omnämnes däri, att den 6 februari 1955 hållits ett sammanträde
i Jokkmokk, varvid var närvarande representanter för länsstyrelsen,
hälsovårdsförbundet, lappväsendet, samerna och skilda slakteriföretag. Vid
sammanträdet uttalade man sig allmänt för att fortsätta den inslagna vägen

Kungl. Maj.ts proposition nr it år 1959

med särskilda renslakterier. Även vid andra sammanträden hade frågan behandlats.
Härom anför förbundet följande.

För tillkomsten av ett permanent renslakteri inom Karesuando har hälsovårdsförbundet
deltagit i vissa utredningar enligt bifogade memorialanteckningar
från ett sammanträde den 26 oktober 1955 och en p. in. angående
renslakteri i Karesuando kommun av den 23 november 1955. Den 5 mars

1956 hade hälsovårdsförbundet tillsammans med Kiruna stads hälsovårdsnämnd
anordnat en renkonferens i Kiruna med deltagande av experter inom
renskötseln och renköttshanteringen från Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, varvid ytterligare framhölls vikten av en hygienisk behandling
av renköttet. Vid Svenska Samernas Riksförbunds årsmöte i Gällivare
i mars 1957 framhöll hälsovårdsförbundets representanter ytterligare
vikten av renköttets hygieniska behandling, vilket även vid delta tillfälle
bestyrktes av såväl samer som andra deltagare. I övrigt har man från hälsovårdsförbundets
sida följt utvecklingen av renköttshanteringen dels vid
studier av renslakten, dels vid inspektion av lokaler för förvaring av renkött
till avsalu, dels vid överläggningar etc.

Efter av hälsovårdsförbundet företagen utredning om bestämmelserna för
renslakt och renköttshandel utfärdade länsstyrelsen i Norrbottens län den 6
april 1957 på begäran av hälsovårdsförbundet vissa anvisningar till hälsovårdsnämnderna
angående gällande bestämmelser för renslakt och renköttshandel
samt en uppmaning att genomföra dem åvilande kontroll av
renköttshandeln. Vid de inspektioner, som nyss nämnts, och vid andra besök
tillsammans med hälsovårdsnämnderna på slaktplatser och i renköttsmagasin
har emellertid konstaterats, att både renslakten och behandlingen
av renköttet fortfarande sker under i hygieniskt avseende mycket otillfredsställande
former.---

Vid en av förbundet anordnad kurs i allmän hälsovård den 21 november

1957 har bl. a. avhandlats frågor rörande renslakten och renköttshandeln.
Länsveterinären Nils Enequist höll vid detta tillfälle en orientering över nu
gällande bestämmelser härvidlag, om renutredningens arbete och andra därmed
sammanhängande spörsmål. Vid den efterföljande diskussionen enades
de närvarande 60 representanterna för så gott som samtliga hälsovårdsnämnder
inom Norrbottens län om ett uttalande, att nuvarande förhållanden med
renslakten och distributionen av renkött äro i hög grad otillfredsställande,
samt att skyndsamma åtgärder häremot äro nödvändiga.

Rörande behovet av skärpta kontrollåtgärder i fråga om
renslakten och renköttshandeln anför förbundet för egen del.

Renslakten liksom den renköttshandel, som av många personer vanligen
idkas som binäring till andra sysselsättningar vintertid i både parti och
minut, har tidigare bedrivits med ringa eller ingen kontroll från hälsovardande
myndigheter. De långa avstånden till otillgängliga slaktplatser, vissa
undantagsbestämmelser i de tidigare födoämnesparagraferna i hälsovårdsstadgan
och i nu gällande livsmedelsstadga, oklarhet i tolkningen av dessa
bestämmelser samt en viss återhållsamhet med att röra vid eller ändra gamla
traditioner har varit några skäl till att kontrollen varit famlande eller
obefintlig.

Förbundet ger exempel på att renslakt nu ofta sker under ytterst
ohygieniska förhållanden och anför härom följande.

Vid det permanenta renslakteriet i Varjisträsk och vid de fyra flyttbara
renslakterierna inom länet finns numera möjligheter att slakta renar på

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

i hygieniskt avseende tillfredsställande sätt samt att verkställa veterinärbesiktning
av renköttet. Vissa detaljförbättringar äro önskvärda, men i
stort sett kunna slaktmöjligheterna anses acceptabla. Trots detta och trots
uttalanden vid tidigare berörda konferenser etc. har erfarits, att endast en
ringa del av renslakten sker i dessa renslakterier. Huvuddelen av slakten
sker invid renhagar i samband med renskiljningar, varvid slakten sker
utomhus på marken. Någon anmälan eller underrättelse till hälsovårdsnämnderna
att renslakt skall företagas lämnas aldrig. Skyldighet härtill
synes tyvärr icke föreligga vare sig i livsmedelsstadgan eller i andra ordningsföreskrifter.
Vid flera tillfällen, då hälsovårdsnämnd eller hälsovårdsförbundets
representanter under resor tillfälligtvis »kommit på» renslakter,
har observerats, att lappordningsmän, lapptillsyningsmän, polis eller
andra övervakare av ordningen många gånger saknats vid slaktplatserna.
Det har observerats, att urtagning av inälvor ibland icke företagits på
slaktplatsen, utan detta har uppskjutits till efter hemkomsten, i så fall
flera timmar efter djurens avlivande. Vidare har som regel kunnat konstateras,
att såväl hela renkroppar som lever, hjärtslag och andra till förtäring
avsedda smärre delar av renkropparna utlagts på marken utan underlag,
samtidigt som hundar sprungit lösa inom slaktområdet. Tydliga tecken
efter urinering av såväl människor som hundar inom slaktområdet och i
omedelbar närhet av det till avsalu avsedda renköttet på marken har också
konstaterats. Så sent som den 27 november 1957 konstaterades på nytt ovan
redogjorda förhållanden vid en tillfälligt anordnad slakt av en skock om
60 renar i skogen vid Gräsviken inom Jokkmokks kommun cirka 3 mil från
det då uppsatta fältslakteriet för renar vid Nautijaur. Vid detta tillfälle
konstaterades också bl. a. att ingen av de med slakten sysselsatta hade överdragskläder
i någon form, att slidknivar med slutna slidor användes, att
tillgång till vatten saknades, att våmmar, tarmar och annat slaktavfall i
huvudsak uppsamlades i en cirka 20 kvm. vid hög mitt på slaktområdet,
men att här berörda inälvor även slängdes här och var inom området. Det
upplystes, att de 60 renarna uttagits ur en renhjord på annat håll och
drivits till Gräsviken för slakt samt att köttet skulle utan veterinärbesiktning
i parti levereras till livsmedelshandlare i Stockholm.

Ytterligare kan framhållas, att ett av fältslakterierna nyligen placerats
i Idivuoma inom Karesuando kommun. Det avprovades första gången den
4 december 1957 i närvaro av länsveterinären N. Enequist och besiktningsveterinären
O. Tillström, Vittangi, varvid riktig renslakt demonstrerades.
Cirka 250 renar slaktades under denna och påföljande dag enligt godtagbara
hygieniska principer. Den 13 i samma månad rapporterade hälsovårdsnämndens
ordförande i Karesuando, att slakt etablerats av renköttshandlare
från Kiruna och Gällivare utomhus i slakteriets omedelbara närhet
och enligt de gamla ohygieniska metoderna. Anledningen skulle vara
att det enligt renköttshandlarna var för dyrt att slakta i slakteriet. Flera
liknande exempel kunna andragas.

Vid besök hos ovannämnda kategori av renköttshandlare har konstaterats,
att dessa som regel lagra renköttet i uthusbodar, ibland på jordgolv,
eller också hänger renköttet på rostiga spikar. Försäljning i såväl parti
som minut äger rum från dessa bodar. Allmänheten tillätes därvid att inkomma
i magasinen och att känna på renköttet före köpet. Magasinen
sakna så gott som utan undantag de hygieniska anordningar, som alltid
krävas vid övrig kötthandel, såsom 1. ex. tvättbara väggar och golv, hyllor
och annan inredning, särskild försäljningsbutik, diskningsanordningar,
tvättställ, rengöringsbara köttkrokar etc. Efter länsstyrelsens ovannämnda
cirkulär har hälsovårdsnämnderna emellertid med framgång ingripit med

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

förelägganden och förbud mot kända lagrings- och försäljningsställen, och
det synes som man skall inom en ej alltför avlägsen framtid kunna erhålla
en viss reda på själva parti- och minuthandeln med renkött inom länet.

Emellertid har vid samtal med dessa renköttshandlare efter särskilda
frågor framhållits, att de föredraga att slakta på slaktplatser i skogen framför
att slakta inom de uppförda renslakterierna. Flera av dem uppge, att
själva slakten tillgår som ovan beskrivits, och det är även vanligt, att renköttet
styckas vid slaktplatsen och att det lägges kvar på marken eller
upphänges i träden för frvsning under någon tid, varefter det hämtas till
magasinet för att säljas. På särskild fråga har uppgivits, att bevakning
av köttet i skogen under frysningen icke ansetts erforderlig.

Hälsovårdsförbundet sammanfattar sin uppfattning efter tre års deltagande
i arbetet för en mera hygienisk behandling av renköttet på följande
sätt.

Ett permanent och fyra flyttbara renslakterier har under denna tid tagits
i bruk i Norrbottens län. Vid årligen upprepade konferenser och övriga
samtal har alltid hävdats, att renslakten med nödvändighet måste ske i
slakterier och att renköttet måste veterinärbesiktigas, vilket i varje fall
samerna uttalat sin förståelse för. Frivillig veterinärbesiktning har också
anvisats. Hälsovårdsförbundets insats utgör endast en liten del av det
sammanlagda arbete organisationer och experter nedlagt för förbättrade
hygieniska förhållanden vid renslakten och renköttshandeln. I trots härav
försiggår i stort sett renslakten emellertid fortfarande efter ålderdomliga,
primitiva och i hygieniskt avseende icke tillfredsställande principer. Trots
att själva renköttshandeln i fråga om lokaler och andra anordningar är
på väg att förbättras, förefaller slakten av ren och köttets hantering vid
slaktplatserna utomhus icke att på frivillig väg kunna ändras till det bättre.

För att få en bättre ordning till stånd anser förbundet, att man i första
hand skall införa skyldighet att till hälsovårdsnämnd
anmäla plats och tid för renslakt till avsalu. Förbundet
anför härom följande.

Skyldigheten bör i sådana fall åvila den som ämnar företaga sådan slakt.
Här må inskjutas, att den för närvarande vanligaste formen för renhandeln
är att renägarna säljer ett antal renar levande till uppköpare, vilka därefter
slakta renarna. Genom införande av sådan anmälningsskyldighet gives en
möjlighet för hälsovårdsnämnderna att kunna verksamt kontrollera den
hygieniska behandlingen av renköttet på slaktplalsen samt dess vidare
transport till lager och konsumenter. Bestämmelser om dagsböter vid underlåtenhet
att anmäla slakttillfälle bör givetvis införas.

Vad så beträffar själva utomhusslakten och renköttets behandling i samband
därmed och dess vidare transport och lagring, torde bestämmelserna
i livsmedelsstadgan lämna tillräckligt stöd för ingripanden från hälsovårdsnämndernas
sida. Dock vore önskvärt med lämpliga kommentarer beträffande
utomhusslakten av ren, t. ex. i form av anvisningar från veterinärstyrelsen.
Den här skisserade anmälningsplikten bör oberoende av andra
planer för kontroll av renköttet omedelbart införas.

Förbundet anser vidare, att besiktningstvång på renkött s u ccessivt
bör införas och att tillräckliga anordningar härför redan
nu står till buds. Förbundet uttalar i denna del följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Utom de nämnda renslakterierna i Norrbottens län finnas renslakterier
även i Västerbottens och Jämtlands län. Enligt vad som framkommit vid
överläggningar och i redogörelser för renslakterierna har dessa ej i någon
större utsträckning använts för sitt ändamål. Detta skäl, att renslakterierna
äro otillräckliga, kan därför diskuteras. Nya platser för slakterierna liksom
vissa detaljutföranden äro också föremål för skiljaktiga meningar, enligt
hälsovårdsförbundets uppfattning beroende av att man ännu icke lyckats
få med renköttshandlarna på slakteri- och besiktningstanken.

Nuvarande anordningar böra emellertid i varje fall vara tillfyllest för ett
successivt införande av besiktningstvång på renkött. Det är hälsovårdsförbundets
uppfattning, att det är att föredraga, att besiktningstvånget
omedelbart införes i begränsad omfattning inom landet mot alt man dröjer
flera år och då genomför besiktningstvånget på en gång i full utsträckning
i likhet med vad som gäller kött av nötkreatur och häst samt övriga uppräknade
djurslag i lag ang. köttbesiktning och slakthus. Uppfattningen stödes
bland annat på det förhållandet, att det här mer än i andra fall gäller
att bryta gammal tradition, och att en mjuk övergång till totalt besiktningstvång
på renkött borde vara till nytta för rennäringen som sådan.

Förbundet diskuterar därefter hur ett gradvis införande
av besiktningstvång lämpligen bör ske och anför härom
följande.

Ett gradvis införande av besiktningstvång på renkött bör kunna ske på
flera sätt. Rent principiellt är väl frågan om besiktningstvång eller ej i
första hand en angelägenhet för konsumtionsorten, ej för produktionsorten.
Med andra ord bör det vara konsumenten eller konsumtionsorten, som avgör
om obesiktigat renkött skall få saluföras inom hans område eller ej.
En möjlighet vore därför att i orter med slakthustvång enligt nuvarande
bestämmelser införa besiktningstvång på renkött. Det borde vara angeläget,
att dessa orter, som ha sin kötthandel i övrigt skyddad enligt strängare
normer, i första hand undandragas från den risk, som kan föreligga med
användande av det i skogarna slaktade och icke veterinärbesiktigade renköttet.
På detta sätt begränsas möjligheterna till försäljning av obesiktigat
renkött. En annan utväg, vilken också kan kompletteras med ovannämnda,
är att intill dess besiktningstvånget blir totalt bestämmelsen om tidpunkten
för införande av besiktningstvång på renkött gives en sådan utformning,
att veterinärstyrelsen efter framställning från städer och kommuner i landet
erhöll befogenhet att lokalt införa besiktningstvånget.

På detta sätt skulle, såsom tidigare framhållits, erhållas en mjuk övergång
till totalt besiktningstvång på renkött. Renköttshandlarna tvingas till
att börja med till besiktning av renköttet endast om köttet skall försäljas
i vissa begränsade områden, och man bör kunna räkna med, att utvidgningen
av besiktningstvånget icke kommer att ske snabbare, än att ev.
ytterligare anordningar för slakt och besiktning av ren kunna vidtagas i
takt med det ökade behovet av dessa anordningar.

Det finns säkerligen flera lösningar till att omedelbart påbörja ett gradvis
införande av besiktningstvång på renkött. Hälsovårdsförbundet har endast
velat peka på en av möjligheterna.

Förbundet påpekar vidare, att behovet av veterinärbesiktning aktualiserats
av vissa sjukdomsfall i Nord-Norge och anför härom följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

De senaste dagarna har ytterligare en faktor tillkommit, vilken understryker
behovet av veterinärbesiktning av renköttet. Fylkesveterinseren för
Nord-Norge har den 27 november 1937 i skrivelse till länsveterinären i Norrbottens
län påtalat, att en påfallande mängd personer i renskötselområdena
i Nord-Norge är angripna av eehinococcos, vilken masksjukdom förekommer
hos renarna och på olika sätt sprides till människor. Enligt muntliga
uppgifter från läkare i Norrbottens län har echinococcosfrekvensen minskat
här påtagligt de sista 10 åren, men det är uppenbart att risk förefinnes,
att sjukdomen ånyo kan blossa upp i Sverige. Tills vidare har Statens veterinärmedicinska
anstalt påbörjat en utredning över sjukdomens förekomst
i Sverige. Genom veterinärbesiktning av renköttet observeras bl. a.
förekomsten av echinococcoser, och genom denna kontroll skulle en spridning
av sjukdomen kunna förhindras.

Förbundets skrivelse utmynnar i en hemställan, att skyndsamma
åtgärder vidtages dels för införande av bestämmelser om skyldighet att
före slakt till avsalu av ren anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden,
samt dels för införande av besiktningstvång på renkött i lämplig omfattning
inom landet.

Vid hälsovårdsförbundets framställning har fogats kopia av skrivelse
den 6 april 1957 från länsstyrelsen i Norrbottens län till samtliga hälsovårdsnämnder
i länet. I skrivelsen redogöres för de föreskrifter rörande
renslakt, som införts i byordningarna för de olika lappbyarna, och de allmänna
bestämmelser i livsmedelsstadgan, vilka är tillämpliga vid slakt av
ren och handel med renkött. Skrivelsen utmynnar i en uppmaning till hälsovårdsnämnderna
att genomföra dem åvilande kontroll av renköttshandeln.

Från hälsovårdsförbundet har vidare ingivits kopia av en den 8 mars
1958 till veterinärstyrelsen avlåten skrivelse, vari förbundet hemställt, att
styrelsen måtte utfärda anvisningar till hälsovårdsnämnderna för kontroll
av renslakt utomhus. Vid skrivelsen har såsom bilaga fogats ett utkast till
sådana anvisningar.

Yttranden över hälsovårdsförbundets skrivelse

över hälsovårdsförbundets framställning har efter remiss yttranden avgivits
av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands
och Norrbottens län, renutredningen och Svenska sainernas riksförbund.
Länsstyrelserna har vid sina utlåtanden fogat yttranden från länsveterinärerna
och lappfogdarna i länen.

Veterinärstyrelsen förklarar, att styrelsen känner till de missförhållanden,
som i hälsovårdsförbundets skrivelse beskrivits, samt uttalar, att strävandena
att utbreda den veterinärkontrollerade renslakten torde motarbetas
av renuppköparna.

Övriga remissinstanser hänvisar rörande renslakten och försäljningen
av renkött i stort sett till vad de anfört i anledning av veterinärstyrelsens
förslag om köttbesiktningstvång m. in.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

Hälsovårdsförbundets förslag om införande av anmälningsskyldighet
beträffande renslakt tillstyrkes av medicinalstyrelsen.
Svenska samernas riksförbund uttalar, att alla ren upp köpare bör
förpliktigas att till hälsovårdsnämnden göra anmälan före slakt av renar,
om produkterna avses för distribution till olika konsumenter.

Även övriga remissinstanser anser i allmänhet, att det skulle vara av stort
värde för hälsovårdsmyndigheterna att få kännedom om var och när renslakt
i större omfattning kommer att ske. Instanserna anser emellertid, att upplysning
härom bör kunna vinnas utan att de slaktande vid straffansvar ålägges
anmälningsskyldighet.

Veterinärstyrelsen uttalar, att länsstyrelserna med stöd av livsmedelsstadgan
torde kunna föreskriva skyldighet att lämna uppgifter om renslaklerna.
Styrelsen anför härom.

Länsstyrelsen har enligt 87 § livsmedelsstadgan ålagts tillse att tjänliga
åtgärder vidtages för avhjälpande av missförhållanden inom livsmedelshanteringen.
Såvitt veterinärstyrelsen kan finna bör de relaterade förhållandena
inom renkötthanteringen utgöra tillräcklig grund för att de länsstyrelser,
inom vars områden renskötsel bedrives, med stöd av nämnda
författningsrum antingen via lappväsendet eller på annat effektivt sätt
utfärdar föreskrifter om skyldighet för vederbörande att i god tid underrätta
hälsovårdsnämnden om planerade slakter av ren till avsalu. Härigenom
skulle den lokala hälsovårdsmyndigheten få tillfälle att verkställa erforderlig
övervakning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att erforderliga uppgifter bör
kunna erhållas genom lappväsendet och anför härom följande.

För att åstadkomma bästa möjliga kontroll är det nödvändigt att vederbörande
hälsovårdsmyndighet erhåller kännedom om när renslakt avses
förekomma. De större slakterna torde framför allt ske vid renskiljningar.
Om dessa får lappväsendets statliga administration (lappfogdarna) regelmässigt
uppgift. Om lappfogdarna ålades att underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd
när renskiljning skall äga rum, skulle hälsovårdsnämnden
få tillfälle att ordna hygienisk kontroll vid så gott som all renslakt.

Länsstyrelsen avser även att lämna lappfogdarna föreskrift om att de
eller deras tillsynsmän har att meddela vederbörande hälsovårdsnämnd
då de få kännedom om att renskiljning skall äga rum.

Renutredningen och länsstyrelsen i Jämtlands län anser, all hälsovårdsnämnderna
själva torde kunna skaffa sig kännedom om planerade renslakter.
Renutredningen, vars yttrande i denna del i stort sett överensstämmer
med länsstyrelsens, uttalar i denna del följande.

Möjligheterna att uppnå bättre förhållanden i hygieniskt avseende vid
renslakt är begränsade, så länge slakten företages ute i mark. En naturlig
och positiv handlingslinje i detta avseende vore — enligt utredningens mening
— att upplysning om hithörande förhållanden meddelades på lämpligt
sätt åt den personal, som utför slakten. Detta borde kunna ske utan
att straffbelagd anmälningsskyldighet införes på sätt Norrbottens läns hälsovårdsförbund
föreslagit för den som ämnar utföra renslakt. I detta sammanhang
torde också böra uppmärksammas de kommunala hälsovårds -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

nämndernas förutsättningar i olika hänseenden att fullgöra ifrågasatt särskild
tillsyn över renslakt. Nämnderna torde oftast bestå av lekmän utan
särskilda insikter i hithörande frågor. Med hänsyn härtill är det knappast
troligt, att några avsevärda förbättringar i praktiken skulle kunna uppnås
genom att införa straffbelagd anmälningsplikt beträffande renslakt. Hälsovårdsnämnderna
torde också, utan att sådan anmälningsskyldighet stadgas,
på eget initiativ kunna få upplysningar om förekommande renslakter, om
de blott på ett aktivt sätt intresserade sig för dessa förhållanden.

I samband med frågan om anmälningsskyldigheten yttrar sig några remissinstanser
om hälsovårdsförbundets önskemål om att anvisningar
rörande kontroll av renslakt utomhus centralt utfärdas av
veterinärstyrelsen. Veterinär styrelsen anför härom följande.

Vid framställningen har såsom bilaga fogats avskrift av länsstyrelsens
i Norrbottens län cirkulärskrivelse den 6 april 1957 till länets samtliga
hälsovårdsnämnder. I denna har erinrats om här aktuella bestämmelser i
byordningarna för lappbyarna samt livsmedelsstadgan, varjämte lämnats
vissa råd rörande uppslaktningen. Veterinärstyrelsen finner att nämnda
cirkulärskrivelse är väl ägnad att tillgodose det behov av anvisningar, som
påtalats av hälsovårdsförbundet, och finner sig därför böra föreslå, att övriga
berörda länsstyrelser, i den mån så ej redan skett, utfärda motsvarande
föreskrifter.

Därest så skulle befinnas erforderligt är veterinärstyrelsen beredd att
därutöver utfärda kompletterande råd och anvisningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att hälsovårdsnämndernas tillsyn
torde underlättas om veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar rörande
utomhusslaktens lämpliga bedrivande.

Hälsovårdsförbundets förslag att besiktningstvång på renkött
gradvis borde införas med början omedelbart
efter det den nya lagen trätt i kraft tillstyrkes av medicinalstyrelsen och
i stort sett även av veterinärstyrelsen. Övriga remissinstanser anser, att de
praktiska förutsättningarna för en sådan lösning ännu ej föreligger.

Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Införande av besiktningstvång skulle utan tvivel utgöra en skarp brytning
med det hävdvunna, och en omedelbar övergång till en dylik kontroll
utan hänsyn till de lokala förhållandena torde knappast kunna påräkna
önskvärd förståelse från sainernas sida. Även om renköttet inte längre kan
få intaga någon principiell särställning mot annat kött, finner medicinalstyrelsen
sig under sådana förhållanden kunna biträda hälsovårdsförbundets
förslag att införandet av besiktningstvånget för renkött bör ske gradvis.
Det synes härvid lämpligt att veterinärstyrelsen anförtros att bedöma tidsschemat
för och omfattningen av införandet av besiktningstvång för renkött
i landet.

Styrelsen vill i detta sammanhang understryka att ur hygienisk synpunkt
renköttets fortsatta hantering efter slakten, särskilt dess skyddande mot
föroreningar och andra skadliga förändringar i samband med transport och
förvaring, är av minst lika stor betydelse som förhållandena vid slakten. Införande
av besiktningstvång bör vara ägnat att även i detta hänseende medföra
påtagliga förbättringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

Veterinärstyrelsen vidhåller sitt tidigare förslag, att det skall ankomma
på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för den nya köttbesiktningslagens
tillämpning på renkött men uttalar nu alt införandet av slakteri- eller
besiktningstvång lämpligen borde kunna ske gradvis. Styrelsen anför följande.

Vad beträffar hälsovårdsförbundets förslag om successivt införande av
köttbesiktnings- och slakteritvång för kött av ren har veterinärstyrelsen
funnit att detsamma synes bliva till fördel för frågans lösning, ej minst
genom att därigenom övergången till den nya ordningen kan förväntas ske
på ett mera friktionsfritt sätt än vad som eljest skulle bliva fallet. Därest
Kungl. Maj :t enligt veterinärstyrelsens tidigare ingivna förslag erhåller
bemyndigande att bestämma tidpunkten för den nya köttbesiktningslagens
tillämpning å kött av ren, vill veterinärstyrelsen därför föreslå att därvid
i första hand överväges möjligheterna att införa slakteritvång inom de
områden, där möjlighet finnes till slakt å renkontrollslakteri. Vidare bör
övervägas att bereda de samhällen, där slakthustvång för närvarande råder,
eller de områden, där slakteritvång kan komma att gälla enligt den nya
lagen, möjlighet att begära, att renköttet även skall innefattas i slakteritvånget.
Detta skulle innebära ett värdefullt pådrivande moment i strävandena
att genom förbättrad hygien vid renslakten tillföra de renskötande
samerna bästa ekonomiska utbyte av deras näringsfång.

Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget i denna del och uttalar
följande.

För detta läns vidkommande finner länsstyrelsen icke lämpligt, att besiktningstvånget,
som Norrbottens läns hälsovårdsförbund föreslår, omedelbart
införes i begränsad oinfattning. En dylik åtgärd skulle nämligen för
lapparna med deras nuvarande sätt att bedriva renskötseln medföra sådana
ekonomiska konsekvenser, att åtgärden icke är tillrådlig. Frågan om tidpunkten
för besiktningstvångets ikraftträdande måste bedömas i samband
med de förslag till bl. a. en rationellare ordning för renskötselns utövande,
som för närvarande äro föremål för övervägande inom renutredningen.

Innan denna utredning slutfört sitt arbete samt erforderliga renslakterier
anskaffats och för slakten behövliga vägar utbyggts, bör, enligt länsstyrelsens
mening, besiktningstvånget icke ens partiellt införas. Länsstyrelsen
förmenar, att den ökade efterfrågan på besiktigat renkött, som alltmer
gör sig gällande från konsumenthåll, innebär en smidig och successiv anpassning
till besiktningstvångets generella genomförande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anlägger i stort sett samma synpunkter.

Lappfogdarna i Norrbottens län anför i gemensamt yttrande till länsstyrelsen
följande.

Enligt vår uppfattning finnes för närvarande inom renskötselområdet ej
över hela linjen förutsättningar för införande av ifrågasatt köttbesiktning.
De få renslakterier, som hittills anskaffats i länet, täcker ej tillnärmelsevis
hela produktionsområdet för renkött. Slakterier för ren finns i Ringselet,
Arjeplogs socken, Varjisträsk och Nautijaure, Jokkmokks socken, Laimoviken
och Rensjön, Kiruna stad, samt Idivuoma, Karesuando socken (alternativ
uppställningsplats i Lappberg, Gällivare socken). Med dessa anläggningar
kan man i bästa fall täcka ett tillförselområde omfattande fyrtio- å
femtiotusen renar. Normalt kan man dock ej räkna med att ens för detta
tillförselområde all avsaluslakt kan sammanföras till slakterierna. Detta in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

nebär att knappt eu fjärdedel av renproduktionsområdet i länel tillgodoses
genom nuvarande slakterianordningar. Vid sådant förhållande kan vi ej rekommendera
omedelbara åtgärder för införande av besiktningstvång på renkött;
deras verkan i praktiken kan ännu icke helt överblickas.

Beträffande renköttets avsättningsområde rent geografiskt saknar man
för närvarande säkra uppgifter. Till följd därav är det ej möjligt att bedöma
vilken verkan ett ifrågasatt regionalt besiktningstvång i södra Sverige
kan få för renköttproducenterna.

Med hänsyn till dessa förutsättningar är del från näringsekonomisk synpunkt
vanskligt att tillgripa åtgärder av det slag hälsovårdsförbundet föreslagit,
nämligen införande av obligatorisk besiktning även i fråga om renkött
för vissa områden i södra Sverige.

Även renutredningen vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning, att besiktningstvång
beträffande renkött först efter en övergångstid bör införas
och anför i sitt yttrande följande.

En summarisk uppskattning av de praktiska möjligheterna att vid nuvarande
förhållanden företa renslakt i kontrollslakterier ger vid handen,
att inom Jämtlands län, där årsproduktionen av renkött torde vara ca 300
ton, kan inemot 3/4 av renslakten äga rum i renkontrollslakterier. För Västerbottens
län är motsvarande tal ca 300 ton respektive 1/5 å 1/4 och för
Norrbottens län ca 1 600 ton respektive 1/5 å 1/4.

Renköttets avsättningsområde rent geografiskt är ej känt av utredningen.
Ej heller har utredningen kännedom om de kvantiteter, som under skilda
tider av slaktsäsongen under nuvarande förhållanden avsättes inom olika
geografiska områden. Till följd härav kan utredningen ej bedöma av vilken
omfattning de ekonomiska följderna skulle bliva för renköttsproducenterna,
därest besiktningstvång skulle införas i den utsträckning Norrbottens läns
hälsovårdsförbund föreslagit och innan förutsättningar mera allmänt tillskapats
för att utföra renslakt på ett sådant sätt, att veterinärbesiktning
kan företagas i samband med slakten.

Med hänsyn till det ogynnsamma ekonomiska utfall, som kan förväntas för
renköttsproducenterna, därest besiktningstvång införes i nuvarande läge
och utan iakttagande av erforderlig övergångstid även om besiktningstvånget
blott gives begränsad geografisk omfattning, anser renutredningen, att det
ej är tillrådligt att nu införa sådant besiktningstvång. Utredningen håller
före, att den naturliga utveckling mot ökad efterfrågan på besiktigat renkött
och minskad efterfrågan på icke besiktigat renkött, vilken efter vad utredningen
erfarit från kötthandelshåll nu sker utan tvångsingripande från myndigheterna,
är den som bäst främjar cn positiv utveckling på detta område
och bidrar till att göra övergången till allmän besiktningsplikt smidig och
successiv. I varje fall kan statsmyndigheterna icke lastas för att i sådant
fall genom förhastade åtgärder ha ställt rennäringens utövare i ett ogynnsamt
läge.

Svenska sainernas riksförbund bekräftar sitt tidigare uttalande om, att
rensamerna principiellt förordar alt besiktningstvång på renkött införes,
dock med den förutsättningen att dels vissa fasta renslakterier och dels
även flyttbara sådana kommer till stånd för möjliggörandet av besiktningen.
Förbundet uttalar vidare, att renutredningen i sinom lid torde komma med
definitiva förslag om hur besiktningstvånget på renkött bäst skall kunna
genomföras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Skrivelse från hälsovårdsförbnndet i anledning av remissyttrandena

Hälsovårdsförbundet har, som jag tidigare nämnt, i skrivelse den 4 oktober
1958 uttalat sig över remissyttrandena och vidhållit sin framställning.
Förbundet finner det vara av största betydelse, inte blott av hygieniska skäl
utan även för rennäringen som sådan, att den föreslagna anmälningsplikten
införes. Förbundet delar ej veterinärstyrelsens uppfattning att sådan anmälningsplikt
lokalt kan föreskrivas med stöd av livsmedelsstadgan.

Köttbesiktningens organisation

Remissinstansernas uttalanden om organisationen av besiktningen i fråga
om renkött har redan behandlats. Även remissinstansernas allmänna synpunkter
på de organisatoriska frågor, som uppkommer i samband med införande
av slakteritvång och allmänt köttbesiktningstvång har tidigare berörts.
Här skall redogöras för remissinstansernas inställning till vissa mera
speciella organisationsfrågor.

Statens jordbruksnämnd ansluter sig till veterinärstyrelsens förslag att
s. k. besiktningsstationer skall kunna användas och anför härom.

Jordbruksnämnden anser, liksom veterinärstyrelsen, att en utvidgning av
köttbesiktningstvånget för ett flertal kommuners vidkommande kan väsentligt
underlättas, om särskild, fristående besiktningsbyrå icke behöver inrättas
i kommunen och de besiktningspliktiga icke heller behöver hänvisas till
besiktningsbyrå eller kontrollslakteri utanför den egna kommunen, utan i
stället någon lämplig slaktplats i kommunen godkänns som »besiktningsbyrå»
eller s. k. besiktningsstation och sålunda blir föremål för regelbundna
besök av besiktningsveterinär. Härigenom undviker kommunen onödiga kostnader
för en egen byrå, samtidigt som de berörda näringsidkarna besparas
långa, kostsamma transporter till annan kommun och undgår de därmed
förenade riskerna för förskämning av de transporterade varorna. Den här
skisserade anordningen med besiktningsstationer torde emellertid enligt
nämndens mening vara påkallad av förhållandena icke endast i nordliga
Sverige — såsom veterinärstyrelsen har ansett — utan lokalt även i de mellersta
och sydliga delarna av landet.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att köttbesiktning bör få
ske även vid privata slakterier, där godkänd besiktningslokal finnes.

Statskontoret gör ett allmänt uttalande i kostnadsfrågan
och anför därvid följande.

Veterinärstyrelsen har funnit det ur folkhälsosynpunkt påkallat, att ett
hela riket omfattande köttbesiktningstvång nu genomföres. Vad en dylik åtgärd
skulle komma att innebära ur ekonomisk synpunkt har dock icke berörts
i förslaget. Under hand har emellertid upplysts, att styrelsen räknat
med att den förordade utvidgningen icke skulle komma att medföra några
kostnader för staten och att de utgifter, som i vissa fall torde bliva ofrånkomliga
för kommunerna, ansetts icke behöva bliva alltför betungande. Enligt
statskontorets mening hade det vård önskvärt, att åtminstone approximativa
kostnadsberäkningar hade fogats till förslaget.

Därest ett allmänt köttbesiktningstvång skulle anses nu böra införas,
synes — såvitt statskontoret kan bedöma — de av veterinärstyrelsen i an -

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

slutning därtill förordade åtgärderna vara lämpliga och ägnade att för kommunernas
del mildra verkningarna av reformen.

Föreningen Svenska städers offentliga slakthus, som motsatt sig att allmänt
köttbesiktningstvång införes, anser alt de praktiska och ekonomiska
följderna av förslaget närmare borde ha utretts och anför härom följande.

Vinsten av totalt köttbesiktningstvång måste bli obetydlig och därför noga
vägas mot kostnader och praktiska svårigheter i samband med dess förverkligande.
Dessa omständigheter ha icke alls utretts av velerinärstyrelsen, vilket
hade varit så mycket angelägnare som invändningarna mot 1946 års köttbesiktningskommittés
förslag just gällde de praktiska och ekonomiska följderna
av ett genomförande av obligatorisk köttbesiktning. Det hade sålunda
varit av stort intresse för bedömandet av frågan, om en belysning kunnat ske
beträffande de näringshygieniska vådor, som äro förknippade med den nu
gällande frivilliglinjen. Utredningar skulle också ha gjorts för att belysa de
praktiska möjligheterna att genomföra ett allmänt köttbesiktningstvång och
då närmast gälla frågan om antalet nya besiktningsställen, transportsträckor,
kostnader o. dyl. Viktigt är givetvis, att transporterna till en köttbesiktningsbyrå
icke bliva för långa. Skulle så bli förhållandet, kan ju köttets kvalitet
hinna bli försämrad under transporten till och från köttbesiktningsbyrån.
Utan klarläggande utredningar i dessa avseenden är det icke möjligt att bedöma
den praktiska och ekonomiska innebörden av förslaget om obligatoriskt
köttbesiktningstvång.

Medicinalstyrelsen uttalar, att den föreslagna lagstiftningen medför behov
av veterinärmedicinsk sakkunskap hos hälsovårdsnämnder
och slakthusstyrelser, en ökad arbetsbelastning för
såväl dessa som förste provinsialläkare och länsveterinärer samt behov av
ökade laboratorieresurser vid offentliga slakthus och kontrollslakterier.
Styrelsen anför härom följande.

Under senare år har veterinärstyrelsen lämnat direktiv och anvisningar,
som föranlett en betydande upprustning på förevarande område. Förhållandena
torde dock kräva en ökad insats från såväl hälsovårdsnämndernas
som förste provinsialläkarnas och länsveterinärernas sida för att åstadkomma
en intensifiering av denna hygieniska övervakning. Härjämte bör en
ökad utbyggnad ske av laboratorieresurserna för bakteriologisk kontroll
vid offentliga slakthus och kontrollslakterier.

Förslagets genomförande kommer att ställa såväl länsstyrelser som hälsovårdsnämnder
inför uppgifter på området, vilka erfordrar betryggande tillgång
till veterinärmedicinsk sakkunskap. Medicinalstyrelsen vill för den
skull understryka angelägenheten av alt länsveterinärerna städse får medverka
vid länsstyrelsernas handläggning av hithörande frågor. Samma synpunkter
som redan 1948 års hälsovårdsstadgekommitté framfört angående
behovet av att hälsovårdsnämnderna snarast förstärkes med veterinärmedicinsk
sakkunskap gör sig gällande beträffande säkerställande av veterinärhygienisk
representation i slakthusstyrelserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

Nödslakt

Remissinstanserna

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten tillstyrkes helt av medicinalstyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Skaraborgs, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska landskommunernas förbund, Föreningen av besiktningsveterinärer
vid Sveriges kontrollslakterier, Svenska stadsveterinärföreningen,
Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund och Hushållningssällskapens
förbund. Flera av dessa remissinstanser framhåller dock, att dispens
från bestämmelserna i avsevärd utsträckning måste lämnas, särskilt för
stora områden i Norrland. I yttrande till Sveriges lantbruksförbund framhåller
Sveriges slakleriförbund, att nödslaktsavdelningarna vid förbundets
slakterier i allmänhet vore dimensionerade endast för medlemmars slakt,
varför det vore självklart att, för att överenskommelse skulle kunna träffas,
nödslakten från medlemmarna måste gå i första hand. Skördeskadekoinmittén,
renutredningen och Svenska samernas riksförbund har ej yttrat sig i
denna del.

De remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har i regel instämt i de av
veterinärstyrelsen framlagda motiven. Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund
har emellertid framfört vissa nya synpunkter och anför i denna del.

Då det visat sig, att riskerna för foderinfektioner och foderintoxikationer
är mycket stora vid användning av kött och organ från nödslaktade och självdöda,
icke veterinärbesiktigade djur, har kött och organ från sådana djur under
senare år tagits i anspråk som pälsdjursfoder i allt mindre utsträckning.
Det kan dock icke undvikas, att kött och organ från nödslaktade och självdöda
djur i viss utsträckning alltid kommer till användning, och årligen har ett
antal fall av svåra infektionssjukdomar och intoxikationer inträffat i anslutning
därtill, framför allt mjäiltbrand och botulism. Veterinärstyrelsens förslag
om införande av slakteritvång för djur, som slaktas på grund av sjukdom
eller olyckshändelse, varvid kropparna ostyckade jämte alla därtill hörande
inälvor skall överföras till slakthus eller kontrollslakteri för besiktning,
måste sålunda hälsas med tillfredsställelse av pälsdjursuppfödarna.

Kooperativa förbundet, Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska
städers offentliga slakthus, vilka avstyrkt veterinärstyrelsens förslag rörande
köttbesiktningstvång och slakteritvång, har ej särskilt uttalat sig angående
nödslakten.

Statens jordbruksnämnd avstyrker förslaget i vad det avser nödslakten
och anför som motiv härför följande.

Att slakteritvång införs för nödslakt vill nämnden i dagens läge avstyrka.
Än så länge torde kontrollslakteriernas möjligheter att ta emot nödslakt
knappast vara fullt tillräckliga för att omhändertaga all den slakt eller de
uppslaktade djurkroppar, som det här kan bli fråga om. Ett sdakteritvång
för nödslakt skulle också under alla förhållanden vara ägnat att öka transportavstånden
och i många fall kunna medföra högst betydande transportkostnader.
Kvalitetsförsämringar skulle även lätt kunna uppstå i samband

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

med de långa transporterna och riskerna skulle öka för kassation av det
nödslaktade köttet. Djurägarna skulle vid sådant förhållande kunna frestas
att i stället, efter slakt hemma på gården, försöka få köttet använt till människoföda
utan att köttet först underkastats veterinärbesiktning vid köttbesiktningsbyrå.
Kontrollmöjligheterna mot missbruk måste betecknas såsom
ringa.

Även länsstijrelscn i Malmöhus län anser, att de praktiska förutsättningarna
för att genomföra veterinärstyrelsens förslag beträffande nödslakt för
närvarande måste bedömas som otillräckliga. Däremot bör enligt länsstyrelsens
uppfattning hinder ej möta att tillämpa de föreslagna bestämmelse na
inom områden, där slakteritvång införes. Därvid torde emellertid undantag
böra göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens hushåll.

Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund avstyrker förslaget
på den grund att nödslakten på sätt den hittills skett icke skulle ha medfört
några sanitära olägenheter medan smittoriskerna skulle öka om förslaget
genomfördes. Förbundet anför härom följande.

För en riktig bedömning av veterinärstyrelsens förslag, att bestämmelserna
om nödslakt göres obligatoriska för hela riket, hade det enligt förbundets
uppfattning varit angeläget, att redovisning skett av såväl hur stor del
som nödslakten representerar, som innebörden av de »allt starkare behov
av veterinärbesiktning», som enligt styrelsens uttalande skulle ha framträtt
under senare år. Förbundet hävdar, att nödslakten på sätt den hittil s
bedrivits i vårt land icke medfört några sanitära olägenheter.

Ett djur som befinnes böra avlivas på grund av sjukdom eller olyckshändelse
bör, av hänsyn såväl till djuret som till de hygieniska riskerna, slaktas
snarast möjligt. För övrigt måste riskerna för smittospridning självfallet
vara större i ett större slakteri, än då slakten utförs i ett mindre slakteri
i närheten av djurets hemort. Efter slakt därstädes kan veterinären vidare
ge anvisningar om tillbörlig desinficering, som med de medel som i
dag står till förfogande, kan ske fullt betryggande.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien samt Svenska /dnsveterinärföreningen
ställer sig tveksamma till förslaget och förordar i stallet,
att man i princip skall kräva levandedjursbesiktning aven av
djur som måste nödslaktas. Förstnämnda förening anför i denna del följande.

Föreningen vill framhålla det olämpliga i, att alla nödslaktade djur okontrollerat
tillföras slakthusens och kontrollslakteriernas samtetsavdelningar,
då härvid risk kan uppstå, att höggradigt infekterade djur dar uppslaktas
med risk att lokaler, inventarier och kött nedsmittas liksom möjligheten
kommer att förefinnas, att kadaver insändas som nodslakt. Vi vilja dar or

1 slakthuslagens anda i princip fasthålla vid kravet pa levandedjursbesiktning
även på nödslaktade djur. Då ett dylikt arrangemang många gånger
kan erbjuda praktiskt oöverstigliga hinder vilja v. emellertid föreslå att
dispens skall kunna lämnas djurägaren, sedan denne konsulterat besiktningsveterinären
eller annan veterinär, varvid dock skriftlig forsaki an från
trovärdig person att djuret icke är självdött, skall medfölja kroppen till
slakteriet.

Svenska länsveterinärföreningen anser, att levandedjursbesiktning vid
nödslakt särskilt ur epizool ilagens synpunkt är så viktig, att kostnaderna

4 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 11

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

därför i vissa fall bör bestridas av a 11 m ä n n a medel. Föreningen anför
följande.

Den föreslagna landsomfattande och skärpta kontrollen över s. k. nödslakt
anser styrelsen vara en viktig angelägenhet till minskande av risker för
epizootier, zoonoser och annan livsmedelssmitta. Särskilt betydelsefullt är
att även inälvor o. d. avses bliva införda till sanitetsavdelning vid slakthus
eller kontrollslakteri. Styrelsen ställer sig emellertid tveksam till möjligheterna
att alltid på ett tillräckligt snabbt och ändamålsenligt sätt ordna intransport
av de djur som måst avlivas ute på gårdarna. Ävenså får man icke
bortse från riskerna för smittspridning, ifall djuret lidit av exempelvis
mjältbrand eller annan smittfarlig sjukdom, eller snabb köttförstöring under
den varma årstiden vid transport långa vägar utan att djurens inälvor
uttagits. Undersökning av sådana fall är icke enbart en livsmedelshygienisk
angelägenhet utan i kanske lika hög grad viktig som åtgärd enligt epizootilagen.
Den är sålunda lika mycket en samhällets angelägenhet som djurägarens
enskilda. Det vore därför önskvärt, om man kunde finna ett tillvägagångssätt,
där undersökning av det avlivade djuret kunde ske på dettas
hemgård och att tjänsteveterinär skulle äga att företaga tjänsteresa dit för
undersökningen. Kostnaderna härför böra bäras av det allmänna, icke den
enskilde i vars intresse det knappast ligger att vidkännas kostnader för fall,
som redan på förhand kan befaras gå till kassation. Överväganden angående
sådana falls behandling böra ske med hänsyn till bl. a. epizootilagen.

Även Sveriges veterinärförbund hyser tvekan inför de föreslagna bestämmelserna,
särskilt med hänsyn till praktiska svårigheter och hygieniska risker
vid transport av djur, vars tarmar och magar ej uttagits. Förbundet anför
följande.

I fråga om s. k. nödslakt är förbundet icke ense med förslagsställaren. Nödslakterna
inom riket ha stor omfattning och äro av stor ekonomisk betydelse
samt innebära avsevärda sanitära risker. Kontrollslakterierna ha ålagts
att uppföra sanitetsavdelningar och laboratorier och ha därmed fått möjlighet
att bättre än förr tillvarataga stora mängder kött och köttvaror. Dessa
avdelningar äro endast projekterade för att tillvarataga företagens egna nödslaktsfall
och kunna näppeligen för närvarande belastas med ytterligare
tillförsel. Då ofta avsevärd tid förflyter från djurets avlivande på gården
till uppslaktningen, varunder köttet lätt kan bli infekterat med ex. tarmbakterier
och därmed kassabelt, ha vissa slakterier konstruerat s. k. nödslaktbilar,
på vilka djurets magar och tarmar kunna urtagas och medföras i
slutna behållare för senare besiktning å slakteriet. Vid rätt utförd urtagning
behöver någon nedsmutsning av köttet icke förekomma och knappast behöver
heller någon större smittspridning än den genom blodavtappningen
befaras. Däremot har genom detta förfaringssätt en bakteriell infektion från
tarmkanalen efter djurets avlivande eliminerats och ett stort antal slaktdjur
räddats till människoföda. Detta tillvägagångssätt skulle enligt förslaget förbjudas.
Skulle veterinärstyrelsens förslag genomföras måste i lagen fastställas
den maximitid som får förflyta mellan djurets avlivande och uppslaktning
för att köttet över huvud laget får besiktigas för ev. förtäring såsom människoföda,
så som förhållandet är i ex. Norge. Dessa skärpta bestämmelser
skulle å sin sida medföra, att de djur, som rätteligen skulle ha inkommit såsom
nödslakter, i stället skulle intransporteras i levande tillstånd till slakteriet,
vilket dels orsakar djuret onödigt lidande, dels medför risk att de
införes i den ordinarie slakten med stora infektionsmöjligheter som följd.
Enligt förbundets åsikt bör en sådan angiven maximitid fastställas i lagen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

men dock med möjlighet för slakterierna att kunna rädda längre bort belägna
nödslakter med hjälp av ovan nämnda specialkonstruerade nödslaktbilar.
I S.F.S. ser. B nr 15 år 1946 har medicinalstyrelsen föreskrivit om
rapportskyldighet vid nödslakt avseende orsak till nödslakt in. in. samt ett
intygande från djurägaren att djuret icke är självdött. Förbundet anser att
ovannämnda rapportskyldighet skall föreskrivas i lagen. En önskvärd veterinärbesiktning
av nödslakt före avlivningen är enligt förbundets åsikt icke
praktiskt genomförbar. Även om »slakteritvång» å nödslaktade djur skulle
införas, måste man dock räkna med alt sjuka djur kommer att slaktas hemma
och senare tillföras kötlbesiktningsbyråerna. Då de sjukliga förändringarna
bäst komma till synes på organen och ett betydligt säkrare bedömande
av köttets duglighet kan ske, om organen medföras vid besiktningen, anser
förbundet att organtvång bör införas och att detta mer än väl uppväger ev.
hygieniska nackdelar, samtidigt som ev. smittfarliga organ förhindras bli
konsumerade av ägaren och hans familj. Även för det bakteriologiska undersökningsresultatet
är provtagning från organen av stort värde.

Flera av de remissinstanser, som i huvudsak tillstyrkt veterinärstyrelsens
förslag, anser att enklare regler bör gälla för nödslakt av mindre
djur på grund av olyckshändelse. Veterinärhögskolan framhåller,
att får, kalv, gris eller föl, som på grund av olyckshändelse måste avlivas
på platsen, i regel har så ringa slaktvärde, att det ofta skulle vara oekonomiskt
att bekosta särskild transport till slakteri. I sådana fall syntes det
därför vara nödvändigt, att ägaren — under förutsättning att djuret avlivats
och uppslaktats omedelbart efter olyckshändelsen — kunde erhålla rätt att
efter samråd med tjänsteveterinär använda köttet för eget hushåll. Lantbruksstgrelsen
och statens institut för folkhälsan intager i denna del i stort
sett samma ståndpunkt som veterinärhögskolan.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölklujgien anser det vara
tveksamt, om djurägaren skall berövas rätt till lieinslakt för egen räkning
vid sådana fall av nödslakt, där det är påtagligt för envar att risk för förtäring
av köttet icke finnes, t. ex. vid färska, okomplicerade benbrott. Även
länsstgrelsen i Jönköpings län uttalar, att kravet på att genom olyckshändelse
skadade djur ovillkorligen skall införas till slakteriinrättning för att
där uppslaktas synes vara väl strängt. Länsstyrelsen framhåller, att en hushållsgris,
som råkat ut för benbrott, ofta nog, trots lagens föreskrifter, torde
komma att slaktas hemma på gården. Som tidigare nämnts ifrågasätter länsstyrelsen
i Malmöhus län om icke generellt undantag från bestämmelserna
om nödslakt bör göras för djur, avsedda att förbrukas i ägarens bushåll.

Veterinärstyrelsens skrivelse den 4 februari 1958

Veterinärstyrelsen, som tagil del av remissyttrandena såvitt de avser bestämmelserna
om nödslakt, har i den tidigare omnämnda skrivelsen den 4
februari 1958 bemött vissa däri gjorda uttalanden och understrukit vikten
av all styrelsens förslag på denna punkt genomföres. Styrelsen säger i skrivelsen
bl. a. följande.

Vissa av de i ärendet börda myndigheterna och föreningarna ha i sina avgivna
utlåtanden framfört invändningar mot alt den föreslagna bestämmelsen
skulle omfatta även de fall då mindre djur såsom kalv, tar, get, svin

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

eller föl utsatts för olyckshändelse och ägaren hade för avsikt att använda
köttet i eget hushåll. Veterinärstyrelsen har i anledning av de synpunkter,
som däri anförts, anselt sig böra i följande framställning närmare redogöra
för de omständigheter, som ligga till grund för styrelsens förslag i denna
del.

Med anledning av erfarenheter, som vunnos i samband med bekämpandet
av paratyfusepidemien under åren 1953 och 1954, fann veterinärstyrelsen
sig föranlåten vidtaga vissa åtgärder i syfte att minska riskerna för spridning
via animala livsmedel av nämnda sjukdom och andra zoonoser. Sålunda
införde styrelsen genom ett cirkulär den 19 mars 1954 (nr 7) en skärpning
av gällande köttbedömningsföreskrifter särskilt i vad avser nödslakt.
Dittills hade bakteriologisk undersökning endast varit föreskriven i de fall
av nödslakt, då septikämi kunde misstänkas. Genom nämnda kungörel; e
ålades besiktningsveterinärerna att företaga fullständig bakteriologisk undersökning
beträffande alla fall av nödslakt, således även beträffande djur,
som måste avlivas på grund av olyckshändelse. Tilläggas må att det under
paratyfusepidemien 1953 först påträffade fallet av Salmonella-infektion konstaterades
hos ett djur som nödslaktats på grund av benbrott.----Med

hänsyn till att sanitetsavdelningar åtminstone i de södra och mellersta delarna
av riket för närvarande förekomma i relativt tillfredsställande antal
anser veterinärstyrelsen att förutsättningar föreligga för införande av obligatoriskt
slakteritvång i fråga om nödslakt av nötkreatur, får, get, svin och
häst. Genom en sådan bestämmelse skulle även stör; e delen av den nödslakt,
som nu förekommer vid de slakteriföretag, vilka ej äro underkastade bestämmelserna
om kontrollslakterier, bliva på ett betryggande sätt omhändertagen.
—

Veterinär styrelsen finner för sin del att det föreslagna undantaget för
mindre djur helt saknar berättigande ur de synpunkter, som här böra vara
utslagsgivande. Ett benbrott exempelvis medför en snabb nedsättning av
motståndskraften med åtföljande risk att den skyddsbarriär, som tarmlymfkörtlarna
utgöra, försvagas, varigenom tarmbakterier spridas till köttet.
Gjorda erfarenheter giva dessutom vid handen att olycksfallet kan ha
sin grund i att hos djuret finnes en latent infektion, varigenom det försvagats
och lättare utsättes för olyckshändelse. Vidare är att märka att ett
olycksfall i fråga om ett yngre djur medför snabbare nedsättning av konditionen
med därav följande större risk för spridning av förefintliga infektionsämnen.
I fråga om svin må därjämte framhållas nödvändigheten av
att trikinundersökning sker. Det föreslagna undantaget innebär dessutom
ett avsteg från de av erfarenheterna framtvingade skyddsåtgärderna särskilt
i vad rör de numera gällande köttbedömningsföreskrifterna, enligt vilka,
såsom ovan anförts, samtliga fall av nödslakt skola undergå fullständig
bakteriologisk undersökning.

Veterinärstyrelsen vill även framhålla vissa omständigheter som sannolikt
komma att medföra att den föreslagna bestämmelsen om hemslakt av
mindre djur icke kommer att utnyttjas i nämnvärd utsträckning. Inom större
delen av riket torde nämligen hemslakten vara stadd på avskrivning,
enär lantbrukarna ha vant sig vid att anlita närmaste slakteri, som later
hämta djurkroppen och uppslakta den i sina lokaler. Därtill kommer att
enligt erfarenhet djurägarna merendels draga sig för att i sitt eget hushall

använda kött efter nödslaktade djur. „ ..

Förslaget att djurägaren i dessa fall skall fa för eget bruk forfoga over
diuret, därest tjänsteveterinär finner så lämpligt, är även mindre välbetänkt
och strider i övrigt mot veterinärstyrelsens föreskrifter. En tjansteveterinär,
vanligen en distriktsveterinär, kan icke enbart pa grundval av

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

kännedom om sjukdomsförloppet och klinisk undersökning vid besök på
platsen avgiva ett tillförlitligt omdöme rörande köttets tjänlighet till människoföda.
Självfallet kan detta i ännu mindre grad ske om tjänsteveterinären
— såsom kan befaras bliva regeln ■— rådfrågas telefonledes. Veterinärstyrelsen
har också i förekommande fall uppmanat tjänsteveterinärer och
övriga praktiserande veterinärer att icke inför djurägaren göra något uttalande
i detta hänseende, enär en fullt tillförlitlig bedömning av köttets
tjänlighet till människoföda endast kan göras av besiktningsveterinär i samband
med uppslaktningen.

Veterinär styrel sen torde sålunda med det anförda ha tillfredsställande
bemött vad veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien anfört om undantag
för de fall, då »det är uppenbart för envar» att förtärandet av köttet
icke kan medföra några vådor. »Envar» är nämligen icke i stånd att med tillförlitlighet
yttra sig härom.

I skrivelsen föreslår veterinärstyrelsen en jämkning av sitt förslag såtillvida,
att n ö d s 1 a k t även skall få utföras vid sanitetsavdelning
hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning
är förlagd till slakteriinrättningen. Som motiv för detta ändringsförslag
anför styrelsen följande.

Beträffande den av veterinärhögskolans lärarkollegium framförda invändningen
att det i de flesta fall skulle ställa sig oekonomiskt att låta transportera
mindre djur till slakteri, vill veterinärstyrelsen framhålla, att det
säkerligen ofta ställer sig fördelaktigt för djurägaren att anlita sanitetsavdelning.
I vissa fall kan dock avståndet till sanitetsavdelning antagas bliva
avsevärt. För att minska därmed förknippade olägenheter är emellertid veterinärstyrelsen
beredd att låta nödslakt utföras vid sanitetsavdelning, som
inrättats jämväl av annan slakteriinrättning än offentligt slakthus eller kontrollslakteri,
under förutsättning att kommunal köttbesiktning är förlagd
till slakteriinrättningen i fråga. Det förekommer nämligen, att köttbesiktningsbyrå
av praktiska skäl förlägges till ett större slakteri, som icke är ställt
under veterinärstyrelsens speciella kontroll, och med hänsyn till att besiktningsveterinär
härigenom vanligen är i tillfälle att jämväl handhava kontrollen
av sanitetsavdelning, synes icke vara något att erinra mot en sådan
anordning.

Organtvång

Som tidigare nämnts har veterinärstyrelsen föreslagit, att vid besiktning
av nödslakt inälvorna skall medföras fast förenade med kroppen. Remissinstanserna
har i allmänhet tillstyrkt detta, varvid dock från några
håll föreslagils, att tarmar och magar skall få urtagas på slaktplatsen och i
särskilda behållare medföras till besiktningsstället. Till denna fråga torde
jag få återkomma i den speciella motiveringen.

Frågan om organtvång i övrigt har blott behandlats i ett par remissyttranden.

Svenska länsveterinärföreningen har intet emot veterinärstyrelsens förslag
i denna del, men kan ej helt dela dess motivering. Föreningens styrelse anför
härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1959

Styrelsen är av den uppfattningen att de hygieniska nackdelarna icke äro
så stora att organtvånget av denna anledning bör slopas. Organens besiktning
samtidigt med slaktkroppens i övrigt är av största vikt för en rätt
köttbedömning, och något slags organtvång bör enligt styrelsens mening alltid
finnas. Men eftersom förslaget innebär, att slakteritvång i görligaste mån
bör införas, har styrelsen i detta avseende intet att erinra mot dess genomförande.

I ett yttrande till medicinalstyrelsen uttalar statsepidemiologen, att det
med tanke på bekämpandet av zoonoser icke kan sakna betydelse, att veterinären
får tillfälle att besiktiga organen. Med hänsyn till de praktiska svårigheter,
som veterinärstyrelsen framhållit, ansåg statsepidemiologen sig
dock icke kunna avstyrka förslaget.

Spädkalvar

Veterinärstyrelsens förslag, att kalvar som är mindre än 10 dagar gamla
icke skall få mottagas för slakt eller besiktning vid offentligt slakthus eller
kontrollslakteri, bar föranlett yttranden från några remissinstansers sida.

Förslaget tillstyrkes av medicinalstgrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län,
Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier och
Svenska länsveterinärföreningen. Dessa remissinstanser framhåller emellertid,
alt tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen kommer att medföra avsevärda
praktiska svårigheter. Statens institut för folkhälsan anser, att förslaget
i och för sig är befogat, men ifrågasätter lämpligheten av att införa en
föreskrift, vars efterlevnad icke på tillfredsställande sätt kan kontrolleras.
Svenska stadsveterinärföreningen uttalar, att det f. n. icke finns någon
lämplig metod att säkert avgöra huruvida en kalv uppnått 10 dagars ålder.
Det syntes därför vara bättre att i följ dföreskrifter till lagen införa definition
å begreppet omogen kalv jämte bestämmelse, att sådan kalv i sin helhet
skall kasseras. Länsstyrelsen i Jämtlands län åberopar ett uttalande av länsveterinären,
vari denne framhåller att spädkalv vid besiktning f. n. belastas
med en slaktdjursavgift av 8 kr., vilket åtminstone i Östersund medfört att
spädkalvskött praktiskt taget helt försvunnit från köttbesiktningsbyrån.
Köttet konsumerades i stället av djurägarna utan besiktning.

Förslaget avstyrkes uttryckligen av statens jordbruksnämnd, Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka förordar att
i stället upplysningsverksamhet bedrives.

Statens jordbruksnämnd anför härom följande.

Förslaget om att spädkalv med en ålder understigande 10 dagar ej skulle
få mottagas vare sig för slakt eller för besiktning är enligt nämndens mening,
även om syftemålet ter sig önskvärt, redan av kontrollskäl svårt att genomföra.
Goda resultat i samma syfte bör i stället kunna uppnås genom en
upplysningsverksamhet, som riktar sig mot slakt av spädkalv strax efter födelsen.
Enligt vad nämnden erfarit, torde också de olika organisationerna
inom slakteribranschen vara beredda att medverka vid en sådan upplysning.

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959 55

Sveriges lantbriiksförbund ansluter sig till följande uttalande av Sveriges
slakteriförbund.

Att spädkalvar levereras till slakt praktiskt taget nyfödda eller vid endast
några dagars ålder är icke tillfredsställande ur flera synpunkter, bland annat
ur försäljningssynpunkt. En dagskontroll är emellertid mycket svår att
genomföra. Förbundets uppfattning är, att detta inte är en fråga som bör
lösas lagstiftningsvägen, utan i stället genom upplysning. Vi är beredda att
medverka genom sådan upplysning.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk förklarar sig berett att medverka
till ökad upplysning på detta område.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört tillkom gällande bestämmelser om köttbesiktning
för mer än 20 år sedan. Enligt dessa bestämmelser är köttbesiktning
endast i vissa fall obligatorisk. Önskemål om att ett generellt köttbesiktningstvång
skall införas har vid flera tillfällen framförts, och konkret förslag härom
har framlagts av 1946 års köttbesiktningskommitté i dess den 18 december
1946 avgivna betänkande. Betänkandet har dock icke föranlett någon åtgärd.
Sedan dess har emellertid de hygieniska kraven på livsmedel i allmänhet
skärpts och alla torde vara eniga om att man bör sträva efter största möjliga
garantier för att kött, som tillföres konsumtionen, har en god hygienisk
standard. Vidare har under senare tid en väsentlig omläggning skett av slaktens
organisation och därmed även av köttbesiktningsverksamheten. Främst
nu nämnda omständigheter har föranlett den översyn av gällande bestämmelser
om köttbesiktning och slakthus, som veterinärstyrelsen verkställt.

Av veterinärstyrelsens utredning framgår, att det besiktigade köttets andel
av de saluförda slaktprodukterna icke oväsentligt ökat sedan 1946. Emellertid
föreligger alltjämt områden, även inom södra och mellersta Sverige,
där köttbesiktningstvång ej råder. Till sådana områden kan införas obesiktigat
kött även från angränsande delar av landet, där köttbesiktning är obligatorisk.
I dessa enklaver försäljes alltså såväl inom dem producerad obesiktigad
vara som infört obesiktigat kött. Det är naturligt, att köttbesiktning
icke utan stora olägenheter kan ordnas i vissa glesbygder, särskilt i norra
Sverige och i skärgårdsområdena. Enligt uppgifter, som jag erhållit i mars
1958, saknas köttbesiktningstvång emellertid även i ett flertal relativt tättbefolkade
kommuner i södra och mellersta Sverige. Som exempel må nämnas
3 i Södermanlands län, 6 i Kalmar län, 10 i Gotlands län, 4 i Blekinge
län, 2 i Kristianstads län, 9 i Malmöhus län, 3 i Älvsborgs län och 1 i Skaraborgs
län. Dessutom saknas köttbesiktningstvång i ett flertal municipalsamhällen,
bl. a. 9 i Kristianstads län, 5 i Malmöhus län och 4 i Skaraborgs län.
Inom några kommuner gäller köttbesiktningstvång blott viss eller vissa församlingar.

Veterinärstyrelsen har uttalat, att styrelsen under arbetet med alt på frivillig
väg öka anslutningen till köttbesiktningstvånget kommit till den be -

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

stämda uppfattningen, att det icke kan förväntas att man på sådan väg har
utsikter att inom rimlig tid uppnå en total anslutning. Enligt styrelsen har
underlåtenhet att införa köttbesiktningstvång ofta motiverats med ekonomiska
och praktiska svårigheter, som styrelsen för sin del funnit överkomliga,
eller andra förhållanden av ovidkommande art.

Remissinstanserna är eniga om att man bör sträva efter att allt salufört
kött blir besiktigat och förordar i allmänhet sådan ändring av lagstiftningen
att köttbesiktning blir obligatorisk. Några remissinstanser anser emellertid,
att detta resultat i stort sett bör kunna uppnås på frivillig väg utan skärpt
tvångslagstiftning. Därvid åberopas främst, att den obesiktigade slaktens andel
i den totalt marknadsförda, vilken år 1945 utgjorde 4 procent, nu sannolikt
nedgått till 2 å 3 procent. Vidare göres gällande, att fördelarna av ett
allmänt köttbesiktningstvång knappast skulle motväga kostnaderna för och
de praktiska svårigheterna vid dess genomförande. I några remissyttranden
befaras att ett sådant tvång skulle medföra risk för ett köttmonopol, utövat
av producentorganisationerna.

I likhet med veterinärslyrelsen anser jag tiden nu vara mogen för att införa
allmänt köttbesiktningstvång med möjlighet till undantag i sådana fall,
då geografiska eller andra förhållanden nödvändiggör detta. Såsom jag tidigare
framhållit saknas köttbesiktningstvång i en hel del kommuner icke
blott i Norrland utan även i södra och mellersta delarna av vårt land. I delar
av Norrland och även vissa skärgårdsområden eller andra utpräglade
glesbygdsområden i andra delar av landet torde fortfarande kostnaderna för
och olägenheterna av långa transporter till köttbesiktningsinrättning utgöra
motiv för att köttbesiktningstvång där ej införes. Det måste emellertid anses
mycket otillfredsställande, att till vissa enklaver skall från närliggande
områden med besiktningstvång kunna föras och försäljas obesiktigat kött
utan att dess kvalitet kontrolleras på annat sätt än stickprovsvis i butiker
genom hälsovårdsnämnderna. Av nu angivna skäl delar jag veterinärstyrelsens
mening, att undantag från köttbesiktningstvånget endast bör medgivas
tills vidare och efter noggrann prövning. Några remissinstanser har
uttalat farhågor för att allmänt köttbesiktningstvång skulle gynna monopolsträvanden.
Då den obesikligade slaktens andel i den totalt marknadsförda
nu icke torde överstiga 3 % och undantag från besiktningstvång även
i fortsättningen torde få lämnas i viss utsträckning, synes den ökning i tillförseln
till producentorganisationernas slakterier, som ett genomförande av
veterinärstyrelsens förslag i fråga om besiktningen kan komma att medföra,
icke kunna röra sig om mer än en relativt obetydlig del av den totala kommersiella
slakten. Större betydelse i detta avseende har däremot veterinärstyrelsens
förslag rörande slakteritvång, vilket innebär, att endast sådana
köttvaror får saluhållas, som härrör från slakt vid offentligt slakthus eller
kontrollslakteri. Emellertid är enligt förslaget införande av slakteritvång en
åtgärd, som förutsätter initiativ från kommunens sida och prövning av länsstyrelsen.
Vidare förutsättes, att innehavare av slakterirörelse, vilken vållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

väsentligt intrång genom slakteritvångets införande, skall kunna få skälig
ersättning av kommunen. Inom sådana kommuner, där varken hemslakt till
avsalu eller s. k. privatslakt förekommer eller där sådan slakt endast förekommer
i ringa omfattning, torde det vara ur såväl ekonomisk som praktisk
synpunkt olämpligt att kommunerna skall behöva vidtaga särskilda
åtgärder för besiktning. Såsom veterinärstyrelsen föreslagit bör sådana kommuner
därför ha möjlighet att få slakteritvång infört, varvid de undgår de
med köttbesiktningstvång förenade årliga kostnaderna. Därest härvid en
kommun nödgas utgiva ersättning till slakteriföretag, får kommunen bedöma
om kostnaderna härför uppväges av fördelen av att slippa vidtaga
anordningar för besiktning.

Vid övervägande av skälen för och emot veterinärstyrelsens förslag om
allmänt köttbesiktningstvång och möjlighet för kommunerna att få slakteritvång
infört har jag kommit till den uppfattningen, att styrelsens förslag
i stort sett är välgrundat och med vissa jämkningar, vilka jag närmare ämnar
behandla i de speciella motiven, bör genomföras.

I fråga om nödslakten innebär veterinärstyrelsens förslag i huvudsak att
lagstadgat slakteritvång med vissa undantag skall gälla, alltså oberoende av
ansökan från kommun. Grunden härtill är främst den ökade risken för
att köttet är infekterat om det härrör från djur, som nedslaktats på grund
av sjukdom eller olyckshändelse. Veterinärbesiktning av djuret före slakten
hör därför om möjligt ske. Eljest kan befaras att förekomst av smittfarlig
sjukdom ej blir uppmärksammad, särskilt om veterinären vid besiktningen
blott har tillgång till en del av djurkroppen. Styrelsen framhåller
vidare, att obligatorisk veterinärbesiktning av nödslaktade djur införts i
flera andra länder, bl. a. Danmark, Nederländerna och Västtyskland. Vanligen
gäller därvid, att all nödslakt skall ske i speciella anstalter. I huvudsaklig
överensstämmelse härmed föreslår styrelsen, att nödslakt endast skall
få ske vid särskild sanitetsavdelning inom offentligt slakthus eller kontrollslakteri.
I en efter remissbehandlingen avgiven skrivelse har styrelsen emellertid
föreslagit sådan jämkning, att nödslakt även skall få utföras vid sanitetsavdelning
hos privat slakteri under förutsättning, att kommunal köttbesiktning
är förlagd till slakteriinrättningen.

Styrelsen anser, att något allmänt undantag för hemslakt av sjukt eller
skadat djur ej bör göras. Även i sådana fall gäller enligt förslaget som huvudregel,
att djuret i levande tillstånd skall fraktas till sanitetsavdelning.
Endast om det på grund av sjukdomsförloppets eller olycksfallets svårhetsgrad
anses att djuret omgående bör avlivas, får så ske på platsen. I sådant
fall skall emellertid köttet, om det är avsett till människoföda, genast efter
djurets avlivning ostyckat jämte alla inälvor föras till sanitetsavdelning för
uppslaktning under veterinär kontroll. Länsstyrelsen skall på framställning
av kommun och efter hörande av veterinärstyrelsen, om särskilda omständigheter
föreligger, kunna medgiva att bestämmelserna rörande nödslakt
icke skall omfatta kommunen eller del därav.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Veterinärstyrelsens förslag rörande nödslakten har tillstyrkts i omkring
halva antalet remissyttranden. Av övriga remissinstanser, som särskilt yttrat
sig i denna del, har några helt avstyrkt förslaget, några förordat vissa
ändringar och några uttalat tvekan främst med hänsyn till de praktiska
möjligheterna att genomföra förslaget. För egen del anser jag det vara av
stort värde att sjuka eller skadade djur i största möjliga utsträckning såväl
avlivas som uppslaktas vid sanitetsavdelning. Veterinär får då tillfälle
besiktiga dem i levande tillstånd, varvid smittsam sjukdom lättare kan
upptäckas. Vidare är risken för spridning av smitta mindre då djuren intages
på särskild avdelning. Emellertid torde det vara nödvändigt att företaga
vissa jämkningar i förslaget. Av Sveriges slakteriförbunds, statens jordbruksnämnds
och länsstyrelsens i Malmöhus län yttranden synes framgå,
att de offentliga slakthusens och kontrollslakteriernas sanitetsavdelningar
knappast är fullt tillräckliga för att mottaga all den slakt och de uppslaktade
djurkroppar det kan bli fråga om. I viss mån torde denna brist kunna
avhjälpas om, såsom veterinärstyrelsen i skrivelsen den 4 februari 1958 föreslagit,
nödslakt efter medgivande av styrelsen skall få mottagas även av
sanitetsavdelning vid annan slakteriinrättning än offentligt slaktbus eller
kontrollslakteri, därest inrättningen utnyttjas för kommunal köttbesiktning.
Sådan ändring av veterinärstyrelsens ursprungliga förslag bör därför göras.
Emellertid bör enligt min mening här avsett medgivande kunna lämnas slakteri
med sanitetsavdelning även om kommunal köttbesiktningsbyrå ej finns
vid slakteriet. I sådana fall torde veterinärstyrelsen i samband med medgivandet
få lämna föreskrift om hur besiktningen skall ske. Därest det även
med dessa ökade möjligheter till nödslakt skulle visa sig att inom en kommun
anordningarna för sådan slakt är otillräckliga, torde dispens få lämnas
intill dess bristen är avhjälpt.

I några remissyttranden har påyrkats jämkning i veterinärstyrelsens förslag,
att nödslaktade djurkroppar skall föras till sanitetsavdelning för besiktning
även då ägaren avser att använda köttet i eget hushåll. Veterinärhögskolan
och några andra remissinstanser har sålunda föreslagit, att hemslakt
för egen förbrukning skall få ske av mindre djur, som skadats genom
olyckshändelse, under förutsättning att medgivande härtill erhålles av
tjänsteveterinär. Veterinärstyrelsen har i skrivelsen den 4 februari 1958 bestämt
vidhållit, att sådant undantag icke bör göras. Därvid har styrelsen
bl. a. framhållit, att genom t. ex. ett benbrott motståndskraften hos djuret
snabbt kan nedsättas, varvid risken för att köttet blir infekterat av tarmbakterier
ökas. En olyckhändelse kan enligt styrelsen vidare ha sin grund
i att djuret på grund av en latent infektion försvagats. Hemslakt av svin
skulle dessutom omöjliggöra nödvändig trikinundersökning och önskvärd
bakteriologisk undersökning av köttet. Jag delar emellertid nämnda remissinstansers
uppfattning att viss uppmjukning bör ske i veterinärstyrelsens
förslag såvitt det avser slakt på platsen av mindre djur, som skadats vid
olyckshändelse. Det torde säkerligen för mången lantbrukare framstå som

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

ekonomiskt betungande och oförståeligt om han skulle tvingas att sända t. ex.
en kalv, som brutit benet, till sanitetsavdelning. I sådana fall bör han själv få
slakta djuret och utan besiktning använda köttet i sitt eget hushåll. De fall,
då hemslakt av skadade mindre djur kommer att ske, torde, såsom veterinärstyrelsen
framhållit, bli få, och den ökning i risken för spridning av smittsam
sjukdom, som härvid kan uppkomma, torde enligt min mening bli obetydlig.
Jag förordar därför att i lagen införes en undantagsbestämmelse av
i stort sett det innehåll, som jag nu angivit.

Sveriges veterinärförbund och några andra remissinstanser har vänt sig
mot veterinärstyrelsens förslag att, då nödslakt måst ske på platsen, köttet,
om det är avsett till människoföda, genast efter djurets avlivning skall
»ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor» föras till sanitetsavdelning.
Man har därvid framhållit, att stora infektionsrisker förelåg om djurkroppen
skulle fraktas längre sträckor utan att tarmar och magar uttagits. I förhållande
till vad som nu gäller för nödslakt inom område med slakthustvång
innebär veterinärstyrelsens förslag den skärpningen, att jämväl tarmar skall
medfölja djurkroppen till slakteriet. Av styrelsens uttalanden framgår att
därmed avsetts att urtagning av tarmarna skall ske först vid slakteriet. Härigenom
skulle förhindras, att djurkroppen blir nedblodad och smutsbemängd
och vinnas den fördelen att transporten snabbare kunde påbörjas. Även jag
anser, att vid nödslakt alla inälvor bör för besiktning medföras till slakteriet.
Såsom Sveriges veterinärförbund framhållit bör emellertid, med hänsyn
till risken för infektion av köttet, tarmar och magar därvid få vara urtagna
under förutsättning att de förvaras på ett betryggande sätt. Det föreslagna
stadgandet synes emellertid enligt ordalydelsen ej lägga hinder i vägen
för en sådan tillämpning. Jag anser därför att lagförslaget i denna del
kan godtagas. Emellertid bör i tillämpningsföreskrifter meddelas närmare bestämmelser.
I dessa synes i avbidan på ytterligare erfarenhet, böra stadgas, att
tarmar och magar må uttagas och vid transporten förvaras i slutna behållare,
medan övriga inälvor och organ skall vara fast förenade med djurkroppen.

Beträffande de varor, som köttbesiktningen bör avse, har veterinärstyrelsen
föreslagit, att dessa utökas till alt omfatta jämväl kött av ren och sumpbåver.
Mot förslaget att kött av sumpbäver skall omfattas av besiktningstvång
har ingen erinran gjorts av remissinstanserna. Även jag anser att
det bör genomföras.

I fråga om renköttet är samtliga remissinstanser överens med veterinärstyrelsen
om att det är önskvärt, att det underkastas besiktningstvång. Den
tveksamhet, som från några håll uttalats, avser de praktiska möjligheterna
att nu genomföra sådant tvång. Med hänsyn till vad som upplysts om de
ofta mycket ohygieniska förhållanden, under vilka renslakt fortfarande äger
rum, och samernas positiva inställning till införande av besiktningstvång anser
jag, alt bestämmelser härom bör införas i lagen. I fråga om lämpliga
tidpunkten för sådana bestämmelsers ikraftträdande råder delade meningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr I t år 1959

Norrbottens läns hälsovårdsförbund påyrkar, att skyldighet stadgas för den
som ämnar företaga renslakt, att dessförinnan göra anmälan om den planerade
slakten till vederbörande hälsovårdsnämnd samt att besiktningstvånget
gradvis införes redan från den tidpunkt, då lagen i övrigt träder i kraft.
Förbundet uttalar, att enligt dess mening tillräckliga anordningar för sådan
åtgärd finnes i form av fasta och flyttbara renslakterier såväl i Norrbottens
som i Västerbottens och Jämtlands län. Länsstyrelserna i Norrbottens och
Jämtlands län samt lappfogdarna i förstnämnda län anser emellertid, att
nuvarande anordningar icke är tillfyllest för besiktning av allt renkött. Vidare
påpekas, att renutredningen undersöker möjligheterna för att rationalisera
renslakten och att resultatet härav bör avvaktas. Renutredningen anser
för sin del att en övergångstid är nödvändig. Vid bedömandet av hur
lång tid, som erfordras innan besiktningstvång beträffande renkött kan genomföras,
anser utredningen att främst tre omständigheter är avgörande.
Tillräckliga möjligheter bör finnas att ordna förhållandena vid renslakt på
ett sätt, som uppfyller villkoren för utförande av veterinärbesiktning vid
slakten. Vidare bör det bland renägarna skapas någon organisation som kan
leda slakteriverksamheten. Slutligen erfordras visst kapital för anskaffande
av ytterligare slakterier och för övriga engångsutgifter. Utredningen har bedömt,
att anläggningskostnaderna för erforderliga slakterier med tillhörande
utrustning är av storleksordningen 1,5 miljoner kronor. Även om den avsedda
organisationen omedelbart bildas och behövligt startkapital ställes till
förfogande anser utredningen att en övergångstid av minst 3 år erfordras.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att i enlighet med veterinärstyrelsens
förslag frågan om ikraftträdandet av besiktningstvånget rörande
renkött bör bli beroende på senare beslut av Kungl. Maj:t. Övergångstiden
bör emellertid icke bli längre än vad som är ofrånkomligt. Såsom
Norrbottens läns hälsovårdsförbund påpekat torde det vara av stort värde,
att hälsovårdsnämnderna får kännedom om planerade renslakter. I likhet
med länsstyrelsen i Norrbottens län samt några andra remissinstanser anser
jag dock icke, att bestämmelser om skyldighet för enskilda att göra anmälan
härom bör införas. Däremot torde länsstyrelserna böra anmoda befattningshavarna
inom lappväsendet att göra anmälan till hälsovårdsnämnden
om planerade slakter, varom de erhåller kännedom. Vidare bör, såsom veterinärstyrelsen
föreslagit, anvisningar till ledning för hälsovårdsnämndernas
kontroll av renslakt utomhus i mån av behov utfärdas av länsstyrelserna
eller veterinärstyrelsen.

I enlighet med det anförda föreslår jag att i lagen skall införas bestämmelser
om köttbesiktningstvång även på renkött. Till några mindre frågor
i samband härmed torde jag få återkomma i den speciella motiveringen.

Veterinärslyrelsen har framhållit, att det nu inom områden med slakthustvång
gällande förbudet att sälja, använda eller på visst sätt förvara kött
av djur, som ej slaktats vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri, endast
avser färsk vara. Styrelsen föreslår att motsvarande förbud inom område
med slakteritvång skall omfatta även salt, rökt eller torkat kött eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

vara, beredd av kött av de djur, som avses. Mot detta förslag har erinran
ej gjorts av remissinstanserna. Även jag anser, att förslaget bör genomföras,
dock med den jämkningen att förbudet ej skall gälla av kött beredd vara.

Mot vad veterinärstyrelsen anfört rörande organivång har jag intet att
erinra. Såsom veterinärstyrelsen och några remissinstanser påpekat bör
emellertid veterinärbesiktning i största möjliga utsträckning omfatta även
organ och inälvor. Då slakten nu i övervägande antalet fall sker vid kontrollslakterier
och offentliga slakthus samt bestämmelserna om besiktning av
kött av nödslaktat djur innefattar organtvång, torde ytterligare lagbestämmelser
härom ej erfordras. I tillämpningsföreskrifter bör dock liksom nu
givas bestämmelser om att vissa organ, bl. a. lymfkörtlar och njure, skall
åtfölja kött vid besiktning.

Veterinärstyrelsen har föreslagit, att i lagen skall intagas bestämmelse om
att spädkalv, som är mindre än tio dagar gammal, icke skall få mottagas
för slakt eller besiktning. Mot detta förslag har ett flertal remissinstanser
invänt, att det i praktiken är svårt att genomföra, bl. a. på grund av att det
icke finns någon lämplig metod att säkert avgöra huruvida en kalv uppnått
tio dagars ålder. Från jordbruksnämndens och lantbruksorganisationernas
sida avstyrkes förslaget och förordas, att i stället genom upplysningsverksamhet
för djurägarna klarlägges, att slakt av spädkalvar strax efter födseln
ej bör ske. Jag ansluter mig till den uppfattning, som dessa remissinstanser
uttalat, och förordar alltså, att denna fråga i stället för genom lagstiftning
löses genom upplysningsverksamhet från slakteriorganisationernas
sida.

I fråga om organisationen av slakten och besiktningen kan jag i stort sett
ansluta mig till veterinärstyrelsens förslag. Smidig samverkan bör ske mellan
kommuner och slakteriföretag. Anordningarna bör avpassas efter de
skilda förhållandena i olika delar av landet. Det bör alltså ankomma på
kommunerna att vidtaga erforderliga åtgärder för köttbesiktning. Därvid
kan, som veterinärstyrelsen framhållit, många alternativa lösningar tillgripas.
Besiktning kan ske vid offentligt slakthus och kommunal köttbesiktningsbyrå.
Vidare kan kommunerna komma överens med kontrollslakterierna
att dessa för besiktning mottager köttvaror från jämväl andra än
medlemmar eller andelsägare. Sådan överenskommelse bör vara frivillig
även i vad den avser den ekonomiska sidan. Jag kan därför ej biträda veterinärstyrelsens
förslag, att frågan om villkoren för besiktnings förläggande
till kontrollslakteri skall kunna hänskjutas till länsstyrelsens prövning.
Emellertid bör i överenskommelserna angivas enligt vilka grunder de avgifter,
som djurägarna har att betala för besiktningen, skall beräknas. Ej heller
finner jag tillräckliga skäl föreligga för att såsom veterinärstyrelsen föreslagit,
ålägga kommun, inom vilken finnes offentligt slakthus eller kommunal
köttbesiktningsbyrå, att mot skälig ersättning låta verkställa besiktning
jämväl åt annan eller andra kommuner. Även i denna del bör samordningen
av verksamhet ske på frivillig väg. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla
jämväl för överenskommelse som träffas i samband med alt framställning
om införande av slaktcritvång göres.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 11 år 1959

Såsom veterinärstyrelsen föreslagit bör kommunala köttbesiktningsbyråer,
jämväl i form av s. k. köttbesiktningsstationer, under hälsovårdsnämnds
kontroll och ansvar kunna ordnas även vid privata slakterier, vilka ej står
under statlig kontroll.

Till frågorna om styrelse för offentligt slakthus och vissa andra detaljfrågor
rörande anordningen för slakt och besiktning samt avgifterna härför
torde jag få återkomma i den speciella motiveringen.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till lag om köttbesiktning m. m. Innehållet i de särskilda bestämmelserna
kommer att närmare belysas i följande specialmotivering.

S pecialmotivering
1 §•

1 § motsvarar 1 § första stycket i veterinärstyrelsens förslag. I förhållande
till gällande bestämmelser innebär departementsförslaget en utvidgning
såtillvida att även kött av ren och sumpbäver omfattas av lagens bestämmelser.

2 §•

Första och andra styckena i 2 § motsvarar 1 § andra stycket och 2 § 2
mom. andra stycket i veterinärstyrelsens förslag samt 1 § och delvis 2 § 1
mom. i gällande lag. De här givna definitionerna har utformats i nära överensstämmelse
med motsvarande stadganden i 65 § 1 mom. och 2 § livsmedelsstadgan.
Veterinärstyrelsen har i 2 § 2 mom. av sitt förslag särskilt angivit,
att köttbesiktningstvånget avser såväl färskt som salt, rökt eller torkat
kött. Enär uttrycket kött måste anses omfatta även kött, som på skilda
sätt beretts, har i departementsförslaget blott detta uttryck använts. Då
i några fall endast färsk vara avsetts har detta särskilt angivits. I anledning
av ett uttalande av Sveriges veterinärförbund får jag framhålla, att även
vara, som i färskt tillstånd djupfrysts, i detta sammanhang bör anses som
färsk.

I tredje stycket har angivits vad som menas med nödslakt. Att objektivt
klart angiva när en nödslaktssituation föreligger torde ej vara möjligt. Av
ordalydelsen framgår, att man i varje särskilt fall får avgöra, om sjukdomen
eller olyckshändelsen är sådan att djuret måste slaktas. Denna bedömning
bör givetvis helst göras av veterinär, men omständigheterna är stundom
sådana att avgörandet måste träffas av djurägaren. Bestämmelserna i
tredje stycket har viss motsvarighet i bestämmelser i 4 § 1 mom. av veterinärstyrelsens
förslag och 3 § 1 mom. tredje stycket i gällande lag.

I fjärde stycket har givits en definition av uttrycket sanitetsavdelning,
vilket förekommer i 12 § samt i 4 § 1 mom. första stycket av veterinärstyrelsens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

3 §•

Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit, att i början av lagtexten
definitioner lämnas jämväl av uttrycken köttbesiktningstvång och slakteritvång.
Då jag funnit detta förslag lämpligt har sådana definitioner införts
i 3 §.

Första stycket motsvarar 2 § 2 mom. första stycket i veterinärstyrelsens
förslag och 2 § 1 mom. i gällande lag. Stadgandet ersätter jämväl 9 § första
och tredje styckena i sistnämnda lag. I sak har veterinärstyrelsens förslag
endast ändrats såtillvida, att ■— i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som för visst fall stadgas i 65 § 3 mom. livsmedelsstadgan — bland de åtgärder,
som icke får vidtagas med obesiktigat kött, även upptagits överlämnande
av sådant kött till annan för att användas vid beredning av livsmedel,
som är avsett att saluhållas. Bestämmelserna i första stycket gälla givetvis
icke saluhållande in. in. inom område, för vilket undantag från köttbesiktningstvånget
medgivits.

Bestämmelserna i andra stycket handlar om innebörden av slakteritvång
och har motsvarighet i 3 § 1 mom. andra stycket samt 3 och 4 mom. i veterinärstyrelsens
förslag. I gällande lag finns stadganden av liknande innebörd
i 3 § 1 mom. första punkten och 2 mom. första stycket samt 9 § andra
stycket. Mot veterinärstyrelsens förslag i denna del har statens jordbruksnämnd
— i anslutning till stadgandet i 9 § av veterinärstyrelsens förslag -—
framhållit, att vederbörligen kontrollerat importkött bör få saluhållas i områden
med slakteritvång utan hinder av att köttet icke härrör från djur,
som slaktats i svenskt slakteri. Det borde därför finnas möjligheter att i
fråga om importkött meddela undantag från köttbesiktningslagens bestämmelser.
Särskilda föreskrifter om undersökning av kött vid införsel till riket
gäller enligt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående
kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett. Enligt förordningen,
som avser kött av alla varmblodiga djur, skall köttvaror ha undersökts och
godkänts vid veterinärundersökning innan de får införas till riket. Enligt
21 § i förordningen kan godkänd vara därefter saluhållas jämväl inom område
med köttbesiktningstvång utan hinder av bestämmelserna i lagen angående
köttbesiktning och slakthus.

Enligt min mening bör frågan om importköttet lämpligen lösas så att de
särskilda bestämmelserna om saluhållande in. in. av kött och köttvaror
inom område med slakteritvång endast skall gälla kött, som härrör från
djur vilket slaktats inom riket, samt att Konungen bemyndigas alt beträffande
importerad vara utfärda särskilda bestämmelser. Stadganden härom
har införts i 3 § andra stycket och 22 §.

I 3 § 3 mom. och 4 mom. av veterinärstyrelsens förslag har intagits stadganden
av innebörd, att nödslakt, utan hinder av att slakteritvång gäller,
får ske om de särskilda bestämmelserna för sådan slakt iakttages samt att
inom ej stadsplanelagt område djurägare må för förbrukning i eget hushåll
slakta djur, som tillhör honom, såvida det cj är fråga om nödslakt. 1 dcpartementsförslaget
har bestämmelser av samma sakliga innebörd införts redan
i den definition på slakteritvång som lämnas i 3 § andra stycket.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

4 §•

4 § motsvarar 1 § kungörelsen den 27 mars 1942 (nr 142) angående besiktning
av kött av älg med flera djur. Bestämmelsen synes vara av den art
att den lämpligen bör överföras till denna lag.

5 §•

5 § motsvaras av 2 § 1 mom. i veterinärstyrelsens förslag och 2 § 2 mom.
i gällande lag.

I allmänna motiveringen har givits vissa riktlinjer efter vilka frågor om
undantag från köttbesiktningstvång bör bedömas. I lagtexten torde blott
böra angivas, att särskilda skäl för undantag skall föreligga.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har såväl veterinärstyrelsen
som några remissinstanser framhållit, att obesiktigat renkött bör få säljas
inom vissa glesbebyggda områden. Svenska samernas riksförbund uttalar
sålunda, att Kungl. Maj :t på framställning av länsstyrelsen bör äga meddela
undantag. Enligt förbundets mening bör den nu gängse handeln med
obesiktigade renstekar få fortsätta men begränsas till lappmarkssocknarna
och fjälltrakterna i Jämtlands län och Idre socken i Dalarna. Länsstyrelsen i
Jämtlands län samt lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och skogsdistrikt
föreslår, att länsstyrelserna skall få befogenhet att medgiva undantag
från besiktningstvånget på renkött, när detta är motiverat av lokala
förhållanden.

Även jag anser att efter särskilt tillstånd obesiktigat renkött bör inom
vissa områden få försäljas t. ex. till ortsbefolkningen och till turister utan
hinder av att köttbesiktningstvång i övrigt gäller inom området. För vinnande
av enhetlighet vid bedömningen synes dessa frågor böra prövas av
veterinärstyrelsen. I enlighet härmed har i 5 § införts ett stadgande om att
veterinärstyrelsen äger medgiva, att inom visst område renkött må försäljas
utan att det är besiktigat.

6 §•

6 § överensstämmer i sak med 2 § 3 mom. första och andra styckena i veterinärstyrelsens
förslag utom såtillvida, att den föreslagna bestämmelsen
om skyldighet för kommun att låta verkställa besiktning jämväl åt annan
kommun utgått. Bestämmelser motsvarande de i 6 § intagna återfinnes i 2 §
3 mom. i gällande lag.

I fråga om de olika möjligheter en kommun har att anordna köttbesiktning
hänvisas till den allmänna motiveringen. Svenska veterinärföreningen
för kött- och mjölkhygien föreslår, att i lagtexten införes en bestämmelse
om att veterinärstyrelsen skall fastställa det antal besiktningsveterinärer
som i varje fall är behövligt för besiktningens genomförande. För min del
anser jag ej att särskilda bestämmelser härom erfordras.

7 §•

Såsom jag uttalat i den allmänna motiveringen bör kommun ofta kunna
lösa köttbesiktningsfrågan genom samverkan med annan kommun eller med

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

kontrollslakteri. Stadgandena i 7 § ger uttryck åt denna tanke och motsvarar
i veterinärstyrelsens förslag bestämmelserna i 2 § 3 mom. andra stycket.
I enlighet med vad jag tidigare anfört bör här avsedda överenskommelser
vara frivilliga. I departementsförslaget har därför icke intagits någon
motsvarighet till 2 § 3 mom. tredje stycket i veterinärstyrelsens förslag.
Viss motsvarighet till stadgandena i 7 § återfinnes i 2 § 3 mom. gällande
lag.

8 §•

8 § motsvaras i såväl veterinärstyrelsens förslag som gällande lag av 5 §
1 och 2 mom.

Mot veterinärstyrelsens förslag har länsstyrelsen i Norrbottens län under
åberopande av ett yttrande från länsveterinären framhållit, att möjlighet
bör finnas för veterinärstyrelsen att meddela dispens från stadgandet om
levandedjursbesiktning av ren. Vidare har förste provinsialläkaren i Luleå
i yttrande till länsstyrelsen framhållit, att föreskriften i 5 § 1 mom. veterinärstyrelsens
förslag föreföll att icke stämma med följande uttalande av
styrelsen: »Man kan även tänka sig den anordningen att renarna, såsom nu
sker, slaktas på den för säsongen valda slaktplatsen men att de urtagna
kropparna omgående efter slakten transporteras till kontrollslakteri för
uppslaktning.» I anledning härav må framhållas, att stadgandet i 5 § 1 mom.
av veterinärstyrelsens förslag endast avser det fall då djuret slaktas på offentligt
slakthus eller kontrollslakteri. Därvid torde även beträffande ren
levandebesiktning i regel utan olägenhet kunna ske. Slaktas renen utanför
slakteriet blir enligt förslaget bestämmelserna i 2 mom. tillämpliga. Såsom
länsstyrelsen framhållit, torde emellertid även om slakten sker vid renkontrollslakteri
förhållandena stundom kunna påfordra att undantag från kravet
på levandebesiktning göres. Jag tänker därvid särskilt på tillfällen, då
renar i stort antal skall slaktas vid ambulerande kontrollslakteri. I departementsförslaget
har därför införts ett stadgande om att veterinärstyrelsen,
när förhållandena så påkallar, kan meddela dispens från kravet på levandebesiktning
av ren.

9 §.

9 § motsvaras i veterinärstyrelsens förslag av 6 § och i gällande författningar
av 6 § 1, 2, 4 och 5 mom. lagen angående köttbesiktning och slakthus
samt 1 § förordningen den 11 maj 1934 (nr 141) angående förbud
mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara.

Vid utformningen av departementsförslaget har vidtagits — förutom rent
redaktionella jämkningar — den ändringen i veterinärstyrelsens förslag,
att möjligheten att förordna om stämpling eller märkning av beredd vara
icke medtagits. Sådan möjlighet finnes visserligen enligt gällande lag, men
har aldrig utnyttjats. Då vid beredning av livsmedel enligt förevarande förslag
endast får användas besiktigat och godkänt kött, är det tillräckligt att
beredd vara omfattas av de i 4 mom. föreslagna bestämmelserna mot att

5 Bihang till riksdagens protokoll lUHU. 1 samt. Nr 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

stämpel eller märke missbrukas. Vidare har den ändringen i veterinärstyrelsens
förslag gjorts, att styrelsens dispensmöjligheter i fråga om användandet
av kasserat kött (3 mom.) något inskränkts. Enligt huvudstadgandet
kan sådant kött få användas för tekniskt bruk. Veterinärstyrelsen
bör därutöver kunna medgiva användning till föda åt djur. Styrelsen har
föreslagit, att dispensmöjlighet skall finnas även för användning till »annat
ändamål», varvid styrelsen framförallt avsett vetenskapligt bruk. Enligt
min mening ligger det i sakens natur att kött, som vid besiktning befunnits
otjänligt till människoföda, skall få ställas till förfogande för vetenskapliga
undersökningar. Något särskilt stadgande härom torde därför ej erfordras
och har ej heller intagits i gällande lag angående köttbesiktning och slakthus
eller i kungörelsen den 21 mars 1958 (nr 116) om viss offentlig kontroll
av fjäderfäslakterier. I likhet med vad som gäller enligt dessa två
författningar och enligt 94 § 3 mom. andra stycket livsmedelsstadgan torde
det därför vara tillräckligt, att veterinärstyrelsens dispensmöjlighet avser
användning till föda åt djur.

6 g 4 mom. i veterinärstyrelsens förslag överensstämmer nästan helt med
gällande bestämmelser. Då det knappast kan föreligga något skäl för att
stämpel eller märke skall få åsättas obesiktigad vara, som icke är avsedd
för försäljning, har bestämmelsen i departementsförslaget omformulerats.

10 §.

10 § 1 och 2 mom. har motsvarighet i 3 § 1 mom. första och tredje styckena,
2 mom., 4 mom. andra stycket och 6 mom. i veterinärstyrelsens förslag
samt i 3 § 1 mom. första och andra styckena och 3 mom. gällande lag.
3 mom. i departementsförslaget är nytt. Av samma skäl som jag tidigare anfört
i samband med anordningarna för köttbesiktning bör överenskommelser
mellan kommuner samt mellan kommun och kontrollslakteri vara frivilliga.
Någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 g 1 mom. fjärde stycket och
5 mom. i veterinärstyrelsens förslag har därför ej intagits i departementsförslaget.

I veterinärstyrelsens förslag i denna del har för övrigt i huvudsak blott
formella ändringar gjorts. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen
bör kommunerna få fria händer att ordna lämpliga slaktmöjligheter, varvid
även anlitande av slakterier utanför kommunen kan ifrågakomma. Det
synes därför vara tillräckligt att som villkor för att slakteritvång skall
kunna införas stadga, att kommunen på ändamålsenligt sätt sörjt för att
förekommande slakt utan tidsutdräkt kan utföras. Det ankommer på länsstyrelsen
att innan förordnande om slakteritvång meddelas konstatera, att
erforderliga slaktmöjligheter finnes.

Över framställning om införande av slakteritvång bör veterinärstyrelsen
alltid höras. Lagbestämmelse härom föreslås. I övrigt bör länsstyrelsen själv
få avgöra vilka myndigheter och organisationer, som lämpligen skall få

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1959

tillfälle yttra sig. Veterinärstyrelsens förslag, att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott alltid skall höras har jag därför ej biträtt. Veterinärstyrelsen
har i 3 § 4 inom. andra stycket föreslagit en bestämmelse om att styrelsen,
om till följd av ogynnsamma transportförhållanden eller eljest synnerliga
skäl därtill är, skall äga medgiva undantag från förbudet att inom
område med slakteritvång saluhålla, använda eller förvara kött eller köttvara,
som härrör från djur vilket ej slaktats på offentligt slakthus eller
kontrollslakteri. Styrelsen torde därvid särskilt ha tänkt på avsättningen
av kött från skärgården. Då det ankommer på länsstyrelsen att förordna om
slakteritvång bör enligt min mening samma myndighet vara behörig att
medgiva undantag från eller inskränkning i tvångsbestämmelserna. Något
särskilt stadgande härom synes ej vara erforderligt.

I yttrande över Norrbottens läns hälsovårdsförbunds skrivelse rörande
renslakten har veterinärstyrelsen uttalat, att möjlighet borde öppnas att
införa slakteritvång även beträffande ren. Då jag är av samma uppfattning
har i 10 § 3 mom. av departementsförslaget intagits en bestämmelse om att
Konungen skall äga förordna, att slakteritvång må införas jämväl beträffande
ren.

11 §•

11 § har motsvarighet i 3 § 1 mom. tredje stycket och 7 mom. i veterinärstyrelsens
förslag samt 3 § 1 mom. andra stycket och 4 mom. i gällande lag.

1 mom. Som jag tidigare nämnt är uppförande av offentligt slakthus ingen
förutsättning för att slakteritvång skall kunna införas och utvecklingen tyder
på att sådana slakthus endast i undantagsfall kommer att uppföras.
Emellertid bör liksom nu tillsynsmyndigheten äga övervaka att de offentliga
slakthusen inrättas på lämpligt sätt. I enlighet härmed har i departementsförslagets
1 mom. stadgats alt plan för slakthus skall godkännas av veterinärstyrelsen.
Däremot är det enligt min mening onödigt att i lagen införa
bestämmelser om att vid slakthus skall vara anställda besiktningsveterinärer
och i övrigt vidtagna de åtgärder, som erfordras för slakthusets skötsel.

2 mom. Veterinärstijrelsen har föreslagit, att i slakthusstyrelse
bl. a. skall ingå en ledamot utsedd av hushållningssällskapet samt att överveterinären
vid slakthuset skall vara självskriven ledamot av styrelsen och
därjämte föredragande i ärenden som rör hygienen inom slakthuset eller eljest
är av veterinärmedicinsk art. Styrelsen anför till stöd för detta förslag
följande.

Enligt 3 § 4 mom. i gällande lag skall offentligt slakthus stå under förvaltning
av en särskild styrelse. Beträffande dess sammansättning föreskrives
att ledamöterna skola vara fem, av vilka en utses av hushållningssällskapet.

överinseendet över de offentliga slakthusen handhaves sålunda ej av vederbörande
hälsovårdsnämnder. Beträffande de senares sammansättning tilllåter
sig veterinärstyrelsen här erinra att 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
i sill förslag till hälsovårdsstadga, under hänvisning till det ökade behov

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

av veterinärmedicinsk sakkunskap, som allt mer gjort sig gällande, föreslagit
dels att i stad stadsveterinären eller, om flera sådana finnas, förste stadsveterinären
skall vara självskriven ledamot av hälsovårdsnämnden, dels att
veterinär-medicinsk sakkunskap om möjligt bör vara företrädd i sådan hälsovårdsnämnd,
där veterinär icke är självskriven ledamot.

Med hänsyn härtill och då slakthusstyrelserna, i motsats till hälsovårdsnämnderna,
ha överinseendet över anstalter, där så gott som enbart veterinärhygieniska
krav skola tillgodoses, framstår det som en nödvändighet
att sådan sakkunskap blir representerad i dessa styrelser. Liksom stadsveterinär
föreslagits skola vara självskriven ledamot av hälsovårdsnämnd, bör
även den till tjänsteställningen främste besiktningsveterinären vid offentligt
slakthus vara självskriven ledamot av slakthusets styrelse. Han bör tillika
vara föredragande inför styrelsen i ärenden, som rör hygienen inom slakthuset
samt övriga ärenden av veterinärmedicinsk art. Eventuellt bör därvid
styrelsemedlemmarnas antal kunna ökas till sex.

Remissinstanserna

I fråga om veterinärstyrelsens förslag i denna del uttalar sig några remissinstanser.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det mycket lämpligt, att
slakthusdriftens viktiga hygieniska intressen blir företrädda i styrelsen
därigenom att den till tjänsteställningen främste besiktningsveterinären ingår
som självskriven ledamot. Motsatt uppfattning uttalas emellertid av
Svenska stadsförbundet och Föreningen Svenska städers offentliga slakthus,
vilka även vänder sig mot att en representant för hushållningssällskapet skall
vara ledamot av styrelsen. Förbundet, som i stort sett har samma motivering
som föreningen, anför i dessa delar följande.

Beträffande sammansättningen av styrelserna för de offentliga slakthusen
har veterinärstyrelsen föreslagit den nyheten att överveterinären hos
slakthuset skall vara självskriven ledamot samt föredragande inför styrelsen
i ärenden som rör hygienen inom slakthuset ävensom övriga ärenden
av veterinärmedicinsk natur. Med anledning av att det förekommer att
slakthusdirektören tillika är veterinär vill styrelsen erinra om det av koinmunallagskommittén
gjorda uttalandet (sid. 211—212 i kommunal lagskommitténs
betänkande III) att man vid kommande revisioner av specialförfattningar
rörande kommunala organ liksom vid lagstiftning om nya
dylika organ i görligaste mån borde tillämpa kommunallagens regler om
bl. a. valbarhet. Ett motsvarande betraktelsesätt bör i än högre grad gälla
då man överväger att komplettera en redan gällande bestämmelse. Med
hänsyn härtill synes det styrelsen olämpligt att nu införa en föreskrift som
i många fall kommer i påtaglig strid med grunderna för gällande kommunallagstiftning
enligt vilken chefstjänsteman icke kan vara ledamot av
nämnd eller styrelse varunder han sorterar. Enligt styrelsens mening föreligger
ej heller något sakligt motiv för den av veterinärstyrelsen föreslagna

kompletteringen av styrelserna för de offentliga slakthusen. —--Om

en förnyad lagstiftning rörande köttbesiktning m. in. kommer till stånd bör
enligt förbundsstyrelsens mening även uppmärksammas frågan huruvida
vederbörande hushållningssällskap alltjämt skall äga utse en ledamot i de
kommunala slakthusstyrelserna. Enligt styrelsens mening finnes numera
intet fog för ett bibehållande av denna ordning enär bestämmelsen härom
tillkom vid en tidpunkt då förhållandena voro helt andra än nu. Med bestämmelsen
åsyftades att åstadkomma ett samarbete mellan slakthusrörel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

sen och jordbrukarnas intresseorganisationer som på den tiden endast voro
avsedda att fungera som kreatursförsäljningsföreningar. Numera då dessa
föreningar bedriva egna slakteriföretag och sålunda uppträda som konkurrenter
till de kommunala slakthusen måste det berörda ledamotskapet anses
direkt olämpligt. Många gånger torde nämligen hushållningssällskapens
representanter tillika vara tjänstemän i jordbrukarnas slakteriorganisationer.

Även Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien vänder sig
mot förslaget, att överveterinären skall vara självskriven ledamot i slakthusstyrelse.
Föreningen föreslår i stället, att stadsveterinär eller länsveterinär
skall vara ledamot och överveterinären blott föredragande. Föreningen anför
härom närmare.

Veterinärstyrelsen föreslår, att överveterinären skall vara självskriven ledamot
av slakthusets styrelse samt föredragande inför styrelsen i ärende, som
rör hygienen inom slakthuset. Föreningen har efter noggrant övervägande
kommit till den uppfattningen, att en dylik ordning kan komma att medföra
administrativa svårigheter. Föreningen föreslår i stället, att stadsveterinären
eller, där sådan ej finnes, länsveterinären ingår som ledamot i slakthusets
styrelse men att den till tjänsten främste veterinären vid slakthuset är föredragande
i hygienfrågor inför styrelsen med rätt att få sin mening antecknad
till protokollet. Likaledes bör vid kontrollslakterier den till tjänsten
främste veterinären vara föredragande inför styrelsen i hygienfrågor. Detta
motiveras bl. a. med den föreslagna jämställdheten mellan slakthus och
kontrollslakterier. Enligt senare års erfarenheter äro nämligen de hygieniska
frågorna av en sådan väsentlig betydelse för slakthusens och kontrollslakteriernas
ostörda verksamhet att större tyngd måste ges de hygieniska
kraven inför den administrativa och ekonomiska ledningen.

Föreningen av besiktningsveterinärer vid Sveriges kontrollslakterier förordar
ett stadgande av innebörd, att förste besiktningsveterinären vid kontrollslakteri
skall närvara vid styrelsesammanträde med rätt att yttra sig och få
avvikande mening antecknad till protokollet.

Svenska länsveterinärföreningen uttalar, att det knappast är behövligt att
representant för hushållningssällskapet skall finnas i styrelse för slakthus,
som ju är en stads egen angelägenhet i ekonomiskt avseende.

Departementschefen

För egen del förordar jag, att slakthusstyrelses organisation och arbetsformer
bestämmes i huvudsak enligt samma regler, som gälla för de efter
kommunallagens tillkomst specialreglerade nämnderna, bl. a. nykterhetsnämnd,
socialhjälpsnämnd och hälsovårdsnämnd. Emellertid torde det vara
möjligt att, i större utsträckning än som skett beträffande dessa nämnder,
ansluta till bestämmelserna för sådana nämnder som regleras uteslutande
i kommunallagen och överlåta åt kommunens fullmäktige att meddela i
övrigt erforderliga föreskrifter. Fullmäktige i annan kommun än Stockholm
bör sålunda ha frihet att bestämma över slakthusstyrelses sammansättning,
tidpunkt för val av styrelsen, mandatperiodens längd, början och slut, utseende
av ordförande och vice ordförande in. in. Stadsfullmäktige i Stockholm
bör äga meddela föreskrifter om vilket organ som skall välja slakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

husstyrelse, styrelsens sammansättning, tidpunkt för valförrättning samt
utseende av ordförande och vice ordförande. Behovet av veterinärmedicinsk
sakkunskap i slakthusstyrelse synes lämpligen kunna tillgodoses genom
att skyldighet stadgas att kalla läns- eller stadsveterinären samt den främste
veterinären vid slakthuset till styrelsens sammanträden med rätt för dem
att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.
Det synes också naturligt att den främste veterinären vid slakthuset utses
till föredragande i ärenden av veterinärmedicinsk natur, men det bör överlämnas
åt slakthusstyrelsen att själv besluta härom.

12 §.

12 § innehåller särskilda bestämmelser om nödslakt. Rörande motivet till
dessa torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen. I fråga om innebörden
av uttrycket nödslakt får jag hänvisa till 2 § tredje stycket i departementsförslaget.

12 § motsvaras av 4 § 1 och 2 mom. i veterinärstyrelsens förslag. De i
4 § 3 mom. av samma förslag upptagna bestämmelserna torde vara av den
art att de lämpligen böra intagas i tillämpningsföreskrifter. I sådana föreskrifter
bör även, såsom jag tidigare påpekat, meddelas närmare bestämmelser
om på vilket sätt inälvor av nödslaktat djur skall medföras för besiktning.

12 § motsvaras i gällande lag av 3 § 1 mom. tredje stycket och 2 mom.
andra och tredje styckena.

13 §.

13 § motsvarar 8 § 1 och 2 mom. i veterinärstyrelsens förslag. Bestämmelsen
i 8 § 3 mom. av samma förslag torde lämpligen böra intagas i til 1-lämpningsföreskrifter. I gällande lag finns motsvarighet till 13 § i 8 §.

Veterinärstyrelsen har i fråga om avgifterna för köttbesiktning m. in.
anfört följande.

Enligt 8 § 1 mom. nu gällande lag äger samhället eller kommunen för köttbesiktning,
för viss behandling av kött samt för begagnande av offentligt
slakthus uppbära avgifter enligt taxa, som fastställes av veterinärstyrelsen.
Föi slag till taxa avgives, i fråga om avgifter för köttbesiktning och viss behandling
av köttet, av hälsovårdsnämnden eller särskild myndighet, under
vars inseende köttbesiktningen är ställd, efter hörande av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott samt i fråga om avgifter för begagnande av
offentligt slakthus av dess styrelse.

Orsaken till att fastställelsen av taxorna ansetts skola ske centralt -—
tidigare av Kungl. Maj :t, nu av veterinärstyrelsen — har varit den att kontroll
borde utövas i syfte att förhindra att kommunerna skulle av ekonomiska
skäl uttaga högre avgifter än som kunde anses erforderliga för täckande
av de med verksamheten förenade kostnaderna. Veterinärstyrelsen
har emellertid under den tid som styrelsen handhaft fastställelsen i ytterligt
få fall haft anledning ingripa mot sådana tendenser. Vidare har besiktningsfrekvensen
hos byråerna successivt nedgått, vilket nödvändiggjort att
ungefär två tredjedelar av antalet byråer måst tillämpa maximitaxan och
övriga en taxa med som regel obetydligt lägre avgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1959

Dessa årligen återkommande fastställelser av köttbesiktningstaxor handhavas
av styrelsens hygienbyrå och åstadkomma där en ur praktisk synpunkt
onödig belastning av arbetsbördan. Veterinärstyrelsen har nämligen
möjlighet att utöva erforderlig kontroll i nyssnämnda hänseenden genom
de ekonomiska i-edogörelser, som byråerna ha att årligen ingiva till styrelsen
före den 1 april och vilka läggas till grund för styrelsens förslag till
maximitaxa.

Veterinärstyrelsen anser därför att den hittillsvarande fastställelseproceduren
— utom i vad angår maximitaxan — kan slopas och att kommunerna
således skola äga rätt att, vare sig det är fråga om slakthus eller köttbesiktningsbyrå,
inom ramen för maximitaxans belopp för olika besiktningsobjekt
fastställa köttbesiktningstaxa för kommunen. Detsamma bör gälla
beträffande avgifterna för sådan behandling av kött, som avses i 6 § 2
mom. lagen. Hörandet av hushållningssällskapets förvaltningsutskott har
alltmer tenderat till att bliva en i sak betydelselös formalitet. Denna tendens
torde än mer accentueras, därest, såsom veterinärstyrelsen finner
antagligt, byråbesiktningen i väsentliga delar av riket kommer att försvinna.
Styrelsen anser därför att man bör kunna utan risk för olägenhet avstå
från sagda procedur, beträffande vilken det därjämte under nuvarande ordning
visat sig att kommunerna ha lätt att förbise sin skyldighet att höra
utskottet.

Även beträffande taxorna för begagnande av de offentliga slakthusen samt
i anslutning till vissa av dessa anordnad marknadsplats m. in. synes det veterinärstyrelsen
att beslutanderätten bör kunna överlåtas å slakthusstyrelserna.
Med ett bibehållande av gällande lags anvisningar rörande avgifternas
storlek och i betraktande av att det får anses ligga i kommunernas intresse
att ej genom för höga avgifter minska anlitandet av slakthuset, lärer någon
olägenhet svårligen kunna tänkas uppkomma genom en dylik överflyttning
av beslutanderätten.

Kommunerna böra emellertid åläggas att verkställa sådan fastslällelse före
den 1 december året innan det, varunder avgifterna skola äga giltighet. Vidare
böra kommunerna åläggas att omgående insända avskrift av den sålunda
beslutade taxan till veterinärstyrelsen.

Remissinstanserna

Några remissinstanser gör uttalanden om hur taxor och andra avgifter bör
bestämmas.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att den samverkan, som enligt förslaget
förutsättes skola ske mellan kommuner och kontrollslakterier, bör
bygga på rent frivilliga överenskommelser. Något utrymme för sådan 1''astställelse,
som länsstyrelserna enligt förslaget skall kunna meddela i fråga
om grunderna för kontrollslakteriernas ersättning, lordc därför ej finnas.

Även Sveriges slakteriförbund understryker, att kontrollslakteriernas medverkan
bör grundas på rent frivilliga överenskommelser, i vilka även ersättningsfrågorna
skall regleras med utgångspunkt från full täckning för kostnaderna.
Vidare bör därvid hänsyn tagas till utgående prisregleringsavgifter.
Förbundet anför i sitt av Sveriges lantbruksförbund åberopade
yttrande bärom följande.

I fråga om taxorna för köttbesiktning vill förbundet framhålla, dels att
dessa taxor bör utgå enligt de principer, som närmare preciseras nedan un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

der punkten slakteritvång, dels att kostnadstäckningsprincipen även bör
gälla för den enklare form av besiktning, vid s. k. köttbesiktningsstationer,
som föreslås kunna införas för kategori II. Det synes också berättigat, att
dessa köttbesiktningsstationer bör stå under Veterinärstyrelsens kontroll.

För fastställande av taxorna för vanlig slakt, och även för nödslakt och
byråbesiktning, bör bestämmas, att full kostnadstäckning skall gälla. Kostnaderna
i våra anläggningar torde vara lägre än vid anläggningar särskilt
uppförda för dessa ändamål. Vid de tillfällen, då slakteriorganisationen vidtager
särskilda åtgärder för att stödja prisnivån, exempelvis uttager prisregleringsavgifter
för slakt från sina medlemmar, måste motsvarande tilllägg
på taxan utgå. Då dessa åtgärder vidtages för att stödja prisnivån vid
särskilt svåra produktions- och marknadsförhållanden, kommer resultatet
i bättre prisnivå alla producenter tillgodo. Det är därför rättvist att även
andra, som använder sig av våra anläggningar, medverkar.

Med hänsyn till att vi ej kan behandla andra bättre än våra egna medlemmar,
är det oss omöjligt att göra avkall på full kostnadstäckning inklusive
täckning för här ovan angivna åtgärder.

På basis av denna princip torde det sedan vara lämpligast att riktlinjer
för taxorna utarbetas vid förhandlingar mellan veterinärstyrelsen och vår
organisation för förslagsvis 3 års-perioder med reglering efter förändringar
i lön och andra mera betydande kostnader under perioden.

Riksförbundet Landsbygdens folk anlägger samma synpunkter som slakteriförbundet
på dessa frågor.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse hälsar med tillfredsställelse
att den nu gällande underställningsskyldigheten för kommunerna vid
fastställande av besiktningstaxor föreslås borttagen liksom även skyldigheten
att före taxans fastställande höra hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Då kommunerna vid fastställande av taxa har att utgå från självkostnadsprincipen
syntes det styrelsen som om man borde kunna gå ett steg
längre och även upphäva den av Kungl. Maj:t fastställda maximitaxan. Någon
anledning att befara missbruk vid taxesättningen efter en dylik åtgärd syntes
icke föreligga. Styrelsen utgick vidare från att den enligt kungörelsen den
30 november 1934 om besiktning och stämpling av kött m. m. gällande underställningsskyldigheten
beträffande ersättningen till besiktningsveterinär
även bringades att upphöra.

Svenska stadsveterinärföreningen anser däremot, att även för slaktavgifter
bör finnas en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Föreningen uttalar vidare, att
taxe- och avgiftsbestämmelserna i 8 § av veterinärstyrelsens förslag i möjligaste
mån bör tillämpas även på kontrollslakterier.

Departementschefen

De avgifter, varom här är fråga, utgör offentligrättsliga avgifter av samma
karaktär, som de avgifter på den allmänna rörelsen vilka avses i 74 § kommunallagen.
Enligt allmänt godtagna principer äger kommun icke genom
att belägga handel och näring med avgifter av olika slag förskaffa sig inkomster
vid sidan av skatteinkomsterna. I de fall då avgifter ansetts böra
få uttagas har särskild rätt härtill stadgats, men samtidigt har regler med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

delats, avsedda att garantera att avgifterna icke uttages med oskäliga belopp.
I detta syfte har sålunda föreskrivits, att avgifterna endast får motsvara
självkostnaderna, varjämte bestämmelser meddelats antingen att avgifterna
ej får överskrida av statlig myndighet fastställd taxa eller att beslut
om avgifterna skall underställas statlig myndighet.

Enligt den nu gällande köttbesiktningslagen har veterinärstyrelsen att
fastställa taxa för köttbesiktning in. m. och avgifterna enligt denna taxa får
icke överskrida en av Kungl. Maj :t fastställd maximitaxa. Något utrymme
för kommunalt självbestämmande har sålunda icke lämnats på detta område.
Jag anser, att detta system bör ändras så alt kommunerna, liksom enligt
kommunallagen och lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för
vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. själva får bestämma de grunder,
efter vilka avgifterna skall utgå. Fråga uppkommer då om sådant beslut
bör underställas statlig myndighet. Så skall nämligen ske enligt nyssnämnda
båda lagar. I och för sig synes det mig kunna övervägas om underställning
i förevarande fall är nödvändig. Emellertid har dåvarande chefen för
inrikesdepartementet i propositionen nr 157/1957 med förslag till lag om
rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.
uttalat, att hela frågan om underställningsskyldighetens omfattning, när det
gäller kommunala beslut, bör omprövas och att en särskild utredning inom
den närmaste tiden torde böra tillsättas i detta syfte. I avbidan på resultatet
av denna utredning synes det mig lämpligast, att bestämmandet av avgifter
för köttbesiktning får följa samma regler som nyss berörda kommunala avgifter.
Enligt lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser
å allmän plats, m. m. skall beslut rörande grunder för beräkning av avgifterna
underställas länsstyrelsen, som äger att beslutet helt eller delvis fastställa
eller ock ogilla. En motsvarande regel bör sålunda införas beträffande
avgifterna för köttbesiktning. Härigenom vinnes jämväl den fördelen att veterinärstyrelsens
arbete med granskning av taxor och fastställande av maximitaxa
inbesparas.

Beträffande 2 mom. i departementsförslaget må framhållas, att man vid
beräknande av de avgifter som där avses skall ntgå från de totala kostnader
som varit förenade med verksamheten. Utan särskilt stadgande bör därvid
hänsyn få tagas till kostnaderna för slakthusets förvaltning och underhåll
samt skälig ränta å slakthusets anläggningskapital. Den särskilda bestämmelsen
härom i gällande lag och veterinärstyrelsens förslag har därför icke
införts i departementsförslaget. Såsom veterinärstyrelsen framhållit synes
skäl ej föreligga att meddela föreskrift om underställning av slakthusstyrelses
beslut i avgiftsfrågor.

Sveriges slakteriförbund har framhållit vissa synpunkter som borde beaktas
i de fall, då slakteriorganisationen åtager sig att utföra köttbesiktning
eller slakt för andra än medlemmars räkning. Dessa frågor bör lösas i överenskommelserna
mellan slakterierna och kommunerna. I den mån så önskas
eller eljest anses lämpligt kan givetvis veterinärstyrelsen även i frågor av
denna art biträda med råd. överenskommelserna bör emellertid, som jag
tidigare anfört, vara frivilliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1959

14 §.

14 § ersätter 2 § 3 mom. fjärde stycket samt 3 § 5 mom. i veterinärstyrelsens
förslag, men saknar motsvarighet i gällande lag.

Rörande innebörden av bestämmelserna får jag hänvisa till den allmänna
motiveringen.

15 §.

15 § motsvarar 10 § i velerinärstyrelsens förslag och samma paragraf i
gällande lag.

Enligt gällande lag kan vid slakthustvångs införande ersättning utgå för
värdeminskning av fastighet eller inrättning i samband med att den icke
längre kan användas för slakterirörelse. Veterinärstyrelsen har föreslagit en
mera allmänt hållen ersättningsregel, enligt vilken innehavare av slakterirörelse,
därest han i följd av slakteritvångs införande vållas väsentligt intrång
i näring, må erhålla skälig ersättning av kommunen. Då en sådan regel
icke innefattar skyldighet för kommun att utgiva ersättning samt därjämte
skulle bli mycket svår att tillämpa, har i departementsförslaget intagits
en bestämmelse om ersättning med i stort sett samma utformning som
den nu gällande. Enligt min mening bör kommun, innan framställning om
införande av slakteritvång göres, noga undersöka vilken inverkan sådant
tvång kan få för innehavare av privatslakterier och i förekommande fall om
möjligt på frivillig väg träffa överenskommelse med dessa om gottgörelse
för skada som tillfogas dem.

16—19 §§.

Veterinärstyrelsens förslag till ansvars- och förverkandebestämmelser
(11—15 §§) avviker väsentligt från de som gäller enligt 1934 års lag. Till
stöd för sitt förslag i denna del har styrelsen anfört följande.

Enligt 11 § i nu gällande lag straffas den som bryter mot förbud, som avses
i 2 eller 3 §, med böter från och med fem till och med trehundra kronor.
Vidare föreskrives i 15 § samma lag att böterna skola tillfalla kommunens
kassa. Enligt bestämmelserna i 6 § kungörelsen den 30 november 1934 (nr
561) angående kontroll vid införsel av köttvaror till område med köttbesiktningstvång,
vilken författning tillkommit utan riksdagens medverkan,
straffas den som i strid mot kungörelsen inför köttvara till område med
köttbesiktningstvång likaledes med böter från och med fem till och med
trehundra kronor men skall därutöver ha förverkat varan. Såväl böterna
som förverkad vara eller dess värde tillfalla därvid kronan. Den som i
strid mot bestämmelserna i lagen angående köttbesiktning och slakthus underlåter
att besiktiga eller å slakthus uppslakta djurkroppar eller djur av
ifrågavarande slag, utan att därvid är fråga om införsel till område med
köttbesiktningstvång, blir alltså lindrigare bestraffad än den som verkställer
sådan införsel i strid mot införselkungörelsens föreskrifter.

Veterinärstyrelsen kan för sin del icke finna anledning föreligga att frågan
om ansvar spåföljden skall bedömas olika i de båda fallen. Saken har
varit föremål för tvistigheter mellan åklagarmyndighet och hälsovårdsnämnd,
och från sistnämnda håll har framförts önskemål, att ansvarsbestämmelserna
i köttbesiktningslagen borde skärpas.

Kungi. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

Även veterinärstyrelsen finner skäl föreligga för en straffskärpning och
får därför hemställa, dels att straffet enligt It § lagen bestämmes till dagsböter,
dels att vara, varom fråga är, eller dess värde skall förklaras förverkad.
I samband härmed synes den ytterligare överensstämmelsen böra
åvägabringas mellan de båda författningarna, att i lagen införes bestämmelser
dels om vad som bör iakttagas med beslagtagen vara, dels att böter
och förverkad vara eller dess värde skola tillfalla kronan. I sistnämnda
hänseende må bl. a. framhållas, att en sådan ändring torde få ringa ekonomisk
betydelse för vederbörande kommuner, med hänsyn till de trots allt
jämförelsevis få fall, som årligen bliva föremål för beivran.

Bestämmelserna i 12--15 §§ om ansvar vid itererad förseelse, om laga
domstol, om besvär och om bötesförvandling synas samtidigt böra ändras
till överensstämmelse med vad därom numera i allmänhet gäller.

Mot vad veterinärstyrelsen i denna del anfört har erinran ej gjorts under
remissbehandlingen. Ansvarsbestämmelserna har i departementsfårslaget
erhållit en utformning, som huvudsakligen formellt skiljer sig från de i
veterinärstyrelsens förslag upptagna. 17—It) §§ innehåller förverkandebestämmelser,
vilka avfattats med motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen
som förebild.

20 §.

20 § ersätter vissa bestämmelser i veterinärstyrelsens förslag, bl. a. 4 § 3
mom. och 5 § 4 inom. och motsvaras av 4 §, 5 § 3 mom. och 6 § 4 mom. i gällande
köttbesiktningslag. Frågan huruvida Konungen — liksom nu — bör
utfärda föreskrifter rörande avlöningsförmåner för besiktningsveterinärer
vid kontrollslakterierna torde få övervägas i samband med utformandet av
tillämpningsföreskrifter till lagen. Det har förutsatts, att motsvarande förmåner
för besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus och köttbesiktningsbyråer
skall bestämmas av kommunerna.

21 §.

21 § motsvarar 13 § av veterinärstyrelsens förslag och samma paragraf i
gällande lag. Av stadgandet framgår att veterinärstyrelsen icke blott skall
vara övervakande utan även rådgivande myndighet.

22 §.

22 § motsvarar 9 § i veterinärstyrelsens förslag och 9 § fjärde stycket i
gällande lag. Frågan om kontrollen över importkött har jag redan berört under
3 §.

23 och 24 §§.

23 och 24 §§ motsvarar 7 och 14 §§ i veterinärstyrelsens förslag och samma
paragrafer i gällande lag. 23 § har i departementsförslaget utformats
med sladgandena i 114 § livsmedelssladgan som förebild. Det synes ej föreligga
tillräckliga skäl för att i detta fall stadga korlare besvärstid än den i
lagen 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut
stadgade. Någon särskild bestämmelse om rätt till besvär över veterinärstyrelsens
och länsstyrelses beslut erfordras ej.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

övergångsbestämmelser m. m.

I skrivelse den 19 november 1958 har veterinärstyrelsen hemställt, att i
samband med antagande av ny köttbesiktningslag måtte upphävas — förutom
de i veterinärstyrelsens lagförslag angivna författningarna — jämväl
kungörelsen den 13 september 1928 (nr 354) med vissa bestämmelser rörande
beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung.
Veterinärstyrelsen har uttalat, att författningen numera ej tillämpades och
helt saknade betydelse. Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien
har i avgivet remissyttrande förklarat sig dela veterinärstyrelsens
uppfattning. Även jag anser att författningen bör upphävas.

Då vidtagandet av anordningar för köttbesiktningstvångets genomförande
i många fall torde föranleda förhandlingar mellan kommuner och kontrollslakterier
m. fl. synes lagen icke böra träda i kraft förrän tidigast ett halvt
år efter dess utfärdande. Därest den antages av 1959 års riksdag under vårsessionen
synes lämplig tidpunkt för ikraftträdandet vara den 1 januari
1960. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen bör lagens stadganden
såvitt de avser renkött dock träda i kraft först den dag Konungen förordnar.
Det torde få ankomma på veterinärstyrelsen att föreslå den tidpunkt, från
vilken lagen i denna del, helt eller delvis, bör vinna tillämpning.

Det synes lämpligt att redan meddelade förordnanden om slakthustvång
efter lagens ikraftträdande utan vidare åtgärd i stället skall avse slakteritvång.
Det står givetvis även i detta fall kommun fritt att ingiva ansökan om
att slakteritvånget helt eller delvis skall upphävas.

Om lagen antages, bör ändringar göras i vissa andra författningar-. Därutöver
torde emellertid i övergångsbestämmelserna böra införas en allmän
bestämmelse om att hänvisning till författningsrum, som ersatts genom
bestämmelse i denna lag, i stället skall avse den bestämmelsen.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda inom
jordbruksdepartementet upprättade förslag till lag om köttbesiktning m. m.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
B. Siöalth

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1959

Bilaga

(Veterinärstyrelsens förslag)

Förslag

till

Lag

angående köttbesiktning m. m.

1 §•

Vad i denna lag stadgas äger, där ej annat följer av vad nedan eller i av
Konungen meddelade särskilda föreskrifter bestämmes, tillämpning beträffande
kött av följande djurslag, nämligen nötkreatur, får, get, svin och häst
samt vidare älg, ren, vildsvin, sumpbäver, björn, räv och grävling.

Till kött räknas i denna lag icke endast kött i vanlig bemärkelse utan
även blod samt andra till människoföda användbara delar av i första stycket
omförmälda djur.

2 §■

1 mom. Köttbesiktningstvång skall gälla inom hela riket; dock
må länsstyrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter och efter hörande
av veterinärstyrelsen medgiva, att kommun eller del därav skall tills
vidare vara undantagen från köttbesiktningstvång. Angående rätt för länsstyrelsen
att föreskriva att inom kommun eller del därav skall beträffande
vissa djurslag i stället för köttbesiktningstvång gälla slakteritvång, stadgas
i 3 §.

2 mom. Köttbesiktningstvång innefattar förbud att dels saluhålla till människoföda
avsett färskt, salt, rökt eller torkat kött av i 1 § omförmälda djurslag
eller vara, beredd av kött av sådana djur, dels använda dylikt kött eller
vara vid beredning av livsmedel, avsett att saluhållas, dels förvara sådant
kött eller vara å allmän saluplats, i försäljningslokal med därtill hörande biutrymmen
eller i lokal, avsedd för beredning som nyss sagts, allt såframt
icke köttet i färskt tillstånd godkänts vid besiktning enligt denna lag.

Med saluhållande enligt första stycket avses även försäljning utan föres
gående saluhållande samt servering. Med servering avses tillhandahållande
av färdigberedda livsmedel för förtäring på stället i restaurang, pensionat,
matservering, kafé, konditori och kiosk eller annorstädes, där verksamhet
av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i skola, sjukhus eller annan
anstalt eller i särskild av industri eller annat företag anordnad utspisning
för de i företaget anställda.

3 mom. Det ankommer på kommun att, mot uppbäTande av avgifter varom
stadgas i 8 §, vidtaga för köttbesiktningens anordnande och upprätthållande
erforderliga åtgärder.

Därvid åvilar kommunen, bland annat,

att ställa till förfogande för verksamheten lämpliga lokaler och erforderlig
utrustning,

att bestrida arvode till besiktningsveterinär och övrig för besiktningen
erforderlig personal,

att tillse att besiktningen sker utan större tidsutdräkt eller annan avsevärd
olägenhet, samt

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

att mot ersättning enligt överenskommelse låta verkställa besiktning jämväl
åt annan kommun eller andra kommuner.

Därest köttbesiktningen befinnes kunna utan olägenhet verkställas inom
annan eller andra kommuner eller i enskild, i enlighet med av Konungen föreskrivna
villkor under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning (kontroll
s 1 a k t e r i), må veterinärstyrelsen, på framställning av stadsfullmäktige
eller däremot svarande myndighet, medgiva befrielse från nyssnämnda
skyldigheter.

Kan överenskommelse om villkoren för besiktningens förläggande till annan
kommun eller till kontrollslakteri ej uppnås, skall frågan hänskjutas
till länsstyrelsen, som har att fastställa de grunder, enligt vilka kommunerna
skola bidraga till bestridande av kostnaderna för hesiktningsverksamheten.

1 mom. På framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande
myndighet må länsstyrelsen, efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och veterinärstyrelsen, förordna att inom kommun eller
del därav skall råda slakteritvång.

Slakteritvång innefattar dels förbud att inom området slakta nötkreatur,
får, get, svin eller häst annorledes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri,
dels förbud att inom området saluhålla, använda eller förvara
färskt, salt, rökt eller torkat kött eller annan vara, beredd av kött av sådana
djur på sätt, som angives i 2 § 2 inom., därest djuret icke slaktats å
offentligt slakthus eller kontrollslakteri.

Slakteritvång må, där ej sådant fall är förhanden varom sägs i 2 inom.,
beslutas skola gälla först sedan offentligt slakthus enligt av veterinärstyrelsen
gillad plan blivit uppfört och efter av veterinärstyrelsen föranstaltad
avsyning godkänt, samt under villkor tillika att genom kommunens försorg
och på dess bekostnad anställas de besiktningsveterinärer och vidtagas de
övriga åtgärder, som äro nödiga för slakthusets behöriga skötsel.

Kommun, som uppfört slakthus, åligger att efter överenskommelse lata
även annan kommun anlita detsamma. ..

2 mom. Därest förekommande slakt befinnes kunna utan olägenhet verkställas
vid inom annan kommun beläget offentligt slakthus eller, efter överenskommelse,
vid kontrollslakteri eller därest inom kommunen endast torekommer
slakterirörelse, som är underkastad offentlig kontroll, ma veten -

närstyrelsen, på framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande
mvndighet, medgiva befrielse från ovannämnda villkor om uppforande av
offentligt slakthus och vidtagande av övriga för slakteritvångets genom o -

3 §.

ranae enoruemga aigaiua. , , . , ... , ••

3 mom. Förbudet enligt 1 mom. andra stycket mot slakt annorstädes an
i offentligt slakthus eller kontrollslakteri må ej utgöra hinder för att djur
av där avsedda slag nedslaktas utom nämnda inrättningar, därest sadana omständigheter
föreligga, som angivas i 4 § 1 inom. andra stycket; skolande
därvid med köttet förfaras på sätt i samma stycke foreskrives.

Utan hinder av nämnda förhud må vidare person, bosatt inom ej stadsplanelagd
del av området, för förbrukning i eget hushall slakta honom tillhöriga
djur utom slakthus eller kontrollslakteri, därest sadana omständigheter
som angivas i 4 § 1 inom. första och andra styckena, icke forel gg .

4 inom. Förbudet enligt 1 mom. andra stycket i vad ror saluhallande, användande
eller förvarande av där avsett kött eller köttvara ager icke tillamp hpträffande

kött av djur, vilket nedslaktats under omständigheter, som

ning beträffande kött av djur, vi

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1959

angivas i 4 § 1 inom. andra stycket och med vars kött så förfarits, som i
samma stycke föreskrives.

Veterinärstyrelsen må, om till följd av ogynnsamma transportförhållanden
eller eljest synnerliga skäl därtill äro, medgiva ytterligare undantag
från nyssnämnda förbud i den utsträckning och på de villkor, som med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

5 mom. Därest överenskommelse, varom ovan i denna paragraf sägs, ej
kan uppnås, skall förfaras som i 2 § 3 mom. fjärde stycket föreskrives. Överenskommelse
om anlitande av kontrollslakteri skall “tillika angiva, efter vilka
grunder djurägare skall gälda med slakten förenade särskilda kostnader.

6 mom. I fråga om ändring eller upphävande av förordnande om slakteritvång
skall tillämpas samma förfarande, som enligt 1 mom. föreskrives för
dess införande.

7 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av en särskild styrelse.
Ledamöterna skola vara sex till antalet, av vilka en utses av hushållningssällskapet.
Överveterinären vid slakthuset skall vara självskriven
ledamot samt föredragande inför styrelsen i ärenden, som rör hygienen inom
slakthuset, ävensom övriga ärenden av veterinärmedicinsk natur.

4 §.

1 mom. Oavsett huruvida slakteritvång är föreskrivet eller icke, skall inom
hela riket gälla att nötkreatur, får, get, svin eller häst, som på grund av
sjukdom eller olyckshändelse befinnes böra avlivas och vars kött är avsett
för människoföda, skall utom i de fall, varom i nästa stycke förmäles, föras
till offentligt slakthus eller kontrollslakteri, varest finnes inrättad sanitetsavdelning,
för att därstädes avlivas och uppslaktas under veterinär kontroll.

1 de fall, då på grund av sjukdomsförloppets eller olycksfallets svårighetsgrad
anses lämpligast att djuret omgående avlivas, må så ske på platsen.
Därvid skall dock köttet, om det är avsett för människoföda, genast efter
djurets avlivning ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor föras till
offentligt slakthus eller kontrollslakleri, som nyss nämnts, för uppslaktning
under veterinär kontroll.

Vad i första och andra stycket föreskrives skall gälla även då köttet är
avsett för förbrukning i ägarens eget hushåll.

2 mom. Länsstyrelsen må, då särskilda omständigheter föreligga, på
framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet samt
efter hörande av veterinärstyrelsen medgiva att viss kommun eller del därav
icke skall omfattas av i 1 mom. givna föreskrifter.

3 mom. Det ankommer på veterinärstyrelsen alt vid ingången av varje kalenderår
delgiva vederbörande länsstyrelse förteckning över de inom länet
befintliga offentliga slakthus och kontrollslakterier, som ovan avses, vilken
förteckning skall intagas i länskungörelserna.

5 §•

1 mom. Vid slakt av nötkreatur, får, get, svin, häst eller ren i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri skall besiktningsveterinär anställa undersökning
dels före nedslaktningen å djuret med hänsyn till dess hälsotillstånd,
dels efteråt å dess kött med avseende å dettas duglighet till människoföda.

Vad ovan föreskrivits om undersökning före nedslaktningen äger icke til 1 -lämpning å fall, som avses i 4 § 1 mom. andra stycket.

2 inom. Vid annan köttbesiktning skall, med undantag för kött av älg
och björn, undersökning verkställas å minst halv kropp, som dock i fråga
om större nötkreatur än kalv samt häst och vildsvin därjämte må vara de -

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

lad i fram- och bakdelspart. Vid besiktning av kött av älg och björn skall
köttet föreligga i minst fjärdedels kropp, som må vara delad i två stycken.

Veterinärstyrelsen äger, där särskilda förhållanden därtill föranleda, medgiva
undantag från vad i första stycket föreskrivits.

3 mom. I fråga om spädkalv skall utöver vad i 1 och 2 mom. stadgas gälla,
att sådan kalv, som är mindre än tio dagar gammal, icke må mottagas vare
sig för slakt eller för besiktning.

4 mom. Konungen meddelar närmare föreskrifter angående besiktning av
kött samt rörande besiktningsveterinärs anställning och entledigande.

6 §•

1 mom. Färskt kött, som vid köttbesiktning finnes vara till människoföda
tjänligt, skall, i den utsträckning Konungen bestämmer, genom stämpling
eller märkning av köttet eller dess emballage betecknas såsom godkänt.
Enahanda förfarande skall, likaledes i den utsträckning Konungen bestämmer,
iakttagas beträffande salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd
godkänts vid köttbesiktning, ävensom beträffande annan vara, beredd
av sålunda godkänt kött.

2 mom. Anträffas vid köttbesiktning kött, som först efter särskild behandling
kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller märkning äger
rum, genom besiktningsveterinärens försorg och under hans kontroll undergå
sådan behandling.

3 mom. Finnes vid köttbesiktning kött vara till människoföda otjänligt,
skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, genom besiktningsveterinärens
försorg och under hans kontroll användas till tekniskt bruk eller, där så
ej kan ske, på annat sätt oskadliggöras. Utan hinder härav äger veterinärstyrelsen
medgiva, att här avsett kött må på de villkor styrelsen föreskriver
användas till föda åt djur eller annat ändamål.

Därest kött, som avses i detta moment, användes till tekniskt bruk eller
som djurföda, är köttets ägare berättigad utfå ersättning motsvarande köttets
värde vid sådant användande.

4 mom. Kött av djur, som omfattas av köttbesiktningstvånget, eller av dylikt
kött beredd vara må icke, därest köttet eller varan är avsett för försäljning
inom riket och ej är av beskaffenhet att få saluhållas inom område
med köttbesiktningstvång, förses med stämpel eller märke, som genom färg
eller utseende i övrigt föranleder, att förväxling lätt kan äga rum med sådan
stämpel eller sådant märke varom stadgas i 1 och 2 mom.

7 §•

Därest vid köttbesiktning köttets ägare icke åtnöjes med besiktningsveterinärs
åtgärd eller beslut, må han däri söka ändring genom besvär, vilka
böra vid talans förlust till länsstyrelsen ingivas inom tio dagar efter det klaganden
av åtgärden eller beslutet erhöll del, dagen då delgivningen skedde
likväl oräknad. Veterinären är skyldig, då framställning därom göres, till
klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om klandrade åtgärden
eller beslutet och skälen därför.

Utan hinder av besvär skall överklagat beslut lända till efterrättelse, intill
dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning förordnat. Avser ändringssökandet
beslut om åtgärd, varom i 6 § 2 eller 3 mom. förmäles, och har klaganden
omedelbart efter erhållen del av beslutet hemställt, att med åtgärden
måtte anstå, må likväl denna icke företagas, förrän 48 timmar efter undersökningen,
såvida ej åtgärdens uppskjutande medför sanitära olägenheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11 år 1959

8 §•

1 mom. För köttbesiktning, anställd på grund av 2 §, samt för sådan behandling
av kött, som omförmäles i 6 § 2 inom., äger kommun, varest besiktningen
sker, eller efter överenskommelse, som avses i 2 § 3 mom., kontrollslakteri
uppbära avgifter. Avgifterna skola årligen före den 1 december året
innan de äro avsedda att tillämpas fastställas av stadsfullmäktige eller däremot
svarande kommunal representation på förslag av hälsovårdsnämnden,
särskild myndighet, under vars inseende köttbesiktningen är ställd, eller
kontrollslakteri.

Avgifterna må ej sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande
av kostnaderna under deras giltighetstid för köttets besiktning jämte stämpling
eller märkning samt ovanberörda behandling. Ej heller må avgifterna
fastställas till högre belopp än som angives i en av Konungen fastställd maximitaxa.
Sistnämnda taxa skall motsvara de avgifter, vilka under det närmast
före dess fastställande tilländalupna kalenderåret i medeltal erfordrats
inom kommuner med köttbesiktningstvång i riket.

2 mom. För begagnande av offentligt slakthus, varom i 3 § sägs, ävensom,
där i sammanhang med sådant slakthus särskild marknadsplats anordnats
för kreaturshandeln, för nyttjande av sådan marknadsplats och vid densamma
uppförda stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vägning
skola utgå avgifter, som fastställas av slakthusets styrelse. Avgifterna må
ej sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande av de under giltighetstiden
med verksamheten förenade kostnaderna, därvid hänsyn må tagas
jämväl till kostnaderna för slakthusets förvaltning och underhåll samt
skälig ränta å slakthusets anläggningskapital.

3 mom. Det åligger kommun eller slakthusstyrelse att i samband med
fastställande av avgifter, som angivas i 1 och 2 mom., omgående till veterinärstyrelsen
översända avskrift av beslutet.

9 §•

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag meddelar Konungen särskilda
föreskrifter angående kontroll av kött och därav beredda varor vid införsel
till eller utförsel ur riket.

10 §.

Där i följd av slakteritvångs införande innehavare av slakterirörelse, som
i kommun lovligen idkas och vars utövande icke medgivits blott tills vidare
eller intill dess annorlunda bleve föreskrivet, vållas väsentligt intrång i näring,
må vederbörande härför erhålla skälig ersättning av kommunen.

11 §•

Bryter någon mot förbud, som avses i 2, 3 eller 4 § straffes med dagsböter
och have till Kronan förverkat varan jämte emballage och kärl. Därest det
förverkade icke kan, helt eller delvis, tillrättaskaffas, skall värdet gäldas.

Enahanda straff och påföljd skall inträda, då någon bryter mot stadgandet
i 6 § 4 mom. eller som inom riket saluhåller, använder eller förvarar,
På sätt i 2 § 2 mom. sägs, kött eller vara, som stämplats eller märkts i strid
mot stadgandet i 6 § 4 mom.

12 §.

Beslagtagen vara må, utan avvaktan på domstols beslut i målet, efter besiktning
av veterinär, som anvisats av vederbörande hälsovårdsnämnd, å
offentlig auktion försäljas till människoföda eller ock, om på grund av bestämmelserna
i denna lag eller av annan anledning försäljning för sådant
(i Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

ändamål icke kan ske, till föda åt djur eller till tekniskt bruk eller oskadliggöras.
Erhållen köpeskilling skall, intill dess lagakraftvunnet utslag meddelats,
nedsättas hos länsstyrelsen.

13 §.

Högsta tillsynen å denna lags efterlevnad utövas av veterinärstyrelsen, som
jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och därmed
sammanhängande frågor.

14 §.

Emot beslut eller åtgärd, som enligt denna lag eller på grund av i densamma
givna föreskrifter meddelats eller vidtagits av länsstyrelsen eller veterinär
styrelsen, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen
inskränkt, att anföra besvär hos Konungen i jordbruksdepartementet
inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är stadgad; dock skall, utan hinder av besvär, beslutet lända
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning förordnat.

Denna lag träder i tillämpning från och med den 1 juli 1958, dock att vad
i lagen stadgas angående kött av ren skall äga tillämpning först från och
med dag, varom Konungen vill besluta.

Genom denna lag upphävas dels lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående
köttbesiktning och slakthus, dels förordningen samma dag (nr 141) angående
förbud mot viss stämpling eller märkning av kött och köttvara, dels förordningen
den 27 mars 1942 (nr 134) om viss tillämpning i fråga om kött av
älg med flera djur av omförmälda lag den 11 maj 1934.

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 år 1959

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................................... 1

Lagförslag ................................................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 december 1958 .......................... 8

Inledning ............................................................ 8

Veterinärstyrelsens förslag 24/7 1957 .................................. 9

Allmänt köttbesiktningstvång ...................................... 9

Besiktning av renkött m. m....................................... 14

Köttbesiktningens organisation .................................... 17

Slakteritvång ...................................................... 21

Nödslakt .......................................................... 24

Organtvång ....................................................... 25

Spädkalvar ........................................................ 26

Remissyttranden m. m............................................... 26

Allmänt köttbesiktningstvång m. m............................... 26

Besiktning av renkött m. m......................................... 32

Remissinstanserna ........................................... 32

Skrivelse från Norrbottens läns hälsovårdsförbund .............. 36

Yttranden över hälsovårdsförbundets skrivelse ................ 41

Köttbesiktningens organisation .................................. 46

Nödslakt .......................................................... 48

Remissinstanserna ........................................... 48

Veterinärstyrelsens skrivelse 4/2 1958 .......................... 51

Organtvång........................................................ 53

Spädkalvar ....................................................... 54

Departementschefen .................................................... 55

Specialmotivering till lagförslaget . ,.................................. 62

Hemställan ............................................................ 76

Bilaga. Veterinärstyrelsens lagförslag ....................................... 77

680773 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag