Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1959
1
]\r 101
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt
båttrafiken i Stockholms skärgård; given Stockholms
slott den 13 mars 1959.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begäres anslag för budgetåret 1959/60 till understöd åt
skärgårdsrederier m. m. med 215 000 kronor. Anslaget skall begagnas för
fortsatt subvention åt båttrafiken i Stockholms skärgård efter den 30 april
1959, då nuvarande överenskommelser med Waxholms nya ångfartygs aktiebolag
upphör att gälla. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att inom ramen
för anslaget vidtaga erforderliga åtgärder för trafikens upprätthållande.
Det förutsättes att även Stockholms stad och Stockholms läns landsting
liksom hittills skall lämna bidrag till trafiken.
I Ilihang till riksdagens protokoll 1 samt. Kr 101
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1959
Utdrag ao protokollet över handelsärenden, hållet inför Han?
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
13 mars 1959.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om understöd åt
skärgårdstrafiken i Stockholms skärgård och anför följande.
I årets statsverksproposition (X ht p. 90) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Understöd åt skärgårdsrederier
för budgetåret 1959/60 beräkna ett reservationsanslag av
350 000 kronor. Denna fråga torde nu åter få upptagas.
Nuvarande förhållanden
Waxholms nya ångfartygs aktiebolag har under en följd av år erhållit bidrag
av allmänna medel för att ombesörja viss båttrafik inom mellersta
och norra delen av Stockholms skärgård. Från och med seglationsåret 1952/
53 har stödet till bolaget väsentligen reglerats genom två mellan Stockholms
stad och bolaget den 28 februari och den 28 mars 1952 träffade avtal gällande
tiden t. o. in. den 30 april 1959. I anslutning till dessa avtal har staten
och Stockholms läns landsting lämnat utfästelser om bidrag till staden.
Beträffande den allmänna bakgrunden till de ekonomiska stödåtgärderna
och avtalens närmare innehåll torde få hänvisas till proposition 163/1952.
Här torde endast få erinras om att huvudtanken i statsmakternas planläggning
för skärgårdstrafikens ordnande på längre sikt har varit och alltjämt
är att genom en successiv utbyggnad av kombinerade land- och sjötransporter
småningom skapa ett ekonomiskt självbärande trafiksystem baserat på
landtrafikföretag. Innan detta byggnadsprogram, som framför allt gäller
väg-, bro- och färjeförbindelser, kunnat genomföras, anses ett visst stöd åt
sjötrafiken vara nödvändigt.
Subventionen till Waxholmsbolaget bestämdes i 1952 års avtal till högst
490 000 kronor för år med viss indexreglering. Stockholms stad får bidrag
av staten med hälften av det belopp, som staden enligt avtalet har att årligen
utgiva till bolaget, och av landstinget med ett indexreglerat belopp om
ursprungligen 75 000 kronor för år.
Trots subventionen försämrades Waxholmsbolagets ekonomiska läge efter
hand, och på grundval av överläggningar mellan representanter för sta
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1959
3
ten, de kommunala intressena samt bolaget har tilläggsöverenskommelser
träffats mellan staden och bolaget om ytterligare ekonomiskt stöd med
400 000 kronor för seglationsåret 1956/57 och med 220 000 kronor för vart
och ett av seglationsåren 1957/58 och 1958/59. Häri deltar staten, landstinget
och Stockholms stad med en tredjedel vardera. Samtidigt har från och
med seglationsåret 1957/58 bolagets förpliktelser i fråga om trafikprestationer
minskats från 24 100 till 19 000 gångtimmar. Riksdagen har lämnat
sin medverkan till dessa ytterligare ekonomiska åtaganden från statens
sida (jfr prop. 196/1956, 124/1957 och 1958 års stalsverksproposition, X
ht p. 101).
På grund av särskilda överenskommelser med landstinget jämte ett par
skärgårdskommuner har Waxholmsbolaget under 1957 och 1958 i viss utsträckning
utfört passbåtstrafik mellan fastlandet och vissa öar i norra
skärgården. För denna trafik har bolaget erhållit särskild ersättning, för
innevarande seglationsperiod med 17 500 kronor.
Enligt de sålunda träffade avtalen uppgår det ekonomiska understöd, som
bolaget under seglationsåret den 1 maj 1958—den 30 april 1959 uppbär av
allmänna medel, till sammanlagt omkring 793 000 kronor, varav på staten
belöper cirka 352 000 kronor.
De nuvarande avtalen mellan Stockholms stad och Waxholmsbolaget upphör
att gälla den 1 maj 1959. Frågan om hur båttrafiken i Stockholms
norra skärgård skall ordnas för tiden därefter har ansetts böra bli föremål
för ny utredning och förutsättningslösa förhandlingar. Chefen för handelsdepartementet
tillkallade därför den 17 juli 1957, med stöd av tidigare bemyndigande
av Kungl. Maj :t, en särskild utredningsman att såsom företrädare
för staten deltaga i fortsatta förhandlingar rörande skärgårdstrafikens
ordnande. Det räknades med att utredningsarbetet och förhandlingarna
skulle vara färdiga i sådan tid, att förslag i ämnet kunde underställas
1959 års riksdag.
Föreliggande förslag
I skrivelse den 23 februari 1959 har utredningsmannen anmält att, efter
vissa rätt omfattande förberedelsearbeten, överläggningar har ägt rum mellan
företrädarna för det allmänna och Waxholmsbolaget rörande fortsatt
ekonomiskt stöd till bolaget, men att det därvid visat sig icke möjligt att
sammanjämka motsatta uppfattningar i ersättningsfrågan, med påföljd att
förhandlingarna avbrutits. Av utredningsmannens redogörelse inhämtas följande.
Mot bakgrunden av den utveckling, som under de senaste åren skett i
fråga om skärgårdens väg- och färjcförbindelser, beslöt de förhandlingsdelegerade
för staten, staden och landstinget att såsom en första arbetsuppgift
pröva frågan i vilken utsträckning åtgärder numera påkallas från det allmännas
sida för att tillgodose behovet av reguljära båtförbindelser inom
Waxholmsbolagets trafikområde. För ändamålet tillsattes ett arbetsutskott.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1959
Utskottet genomförde under 1957 och 1958 en omfattande trafikundersökning
av såväl sjö- som landförbindelserna till öarna inom ifrågavarande del
av skärgården. Därjämte anordnades ett flertal sammanträden med representanter
för ortsbefolkningen. På grundval av det statistiska material och
de uttalanden, som därvid framkom, utarbetades en trafikplan, avseende båtförbindelser
till de öar, som enligt utskottets mening borde bli föremål för
det allmännas omtanke i förevarande sammanhang. Trafikplanen bygger
på den uppfattningen, att det allmännas stöd till båttrafiken i skärgården
numera kan och bör begränsas till sådana öar, som saknar bro- eller färjeförbindelse
och som icke kan väntas få tillfredsställande kommunikationer
med fastlandet ordnade genom privat initiativ. Därjämte har i viss utsträckning
tillämpats den principen, att direkttrafiken mellan öarna och Stockholm
bör utbytas mot passbåtstrafik i syfte att minska tonnagebehovet och
därmed även kostnaderna för trafiken. Närmare rörande innehållet i trafikplanen
anför utredningsmannen.
För öarna väster och öster om Yxlan—Blidö (Högmarsö, Hemmarö, Norröra,
Söderöra, Rödlöga och Svartlöga) samt för öarna mellan Yxlan och
Ljusterö (Själbottna, Vettersö, Siarö och östra Lagnö) skulle anordnas
passbåtsförbindelse året om med avbrott endast för den period, då ishinder
råder. Förbindelserna till öarna i Husaröområdet inklusive Grinda skulle
fortfarande upprätthållas genom direktgående båtar till Stockholm. För öarna
i Saxarfjärden (Stora Elgö, Mjölkö, Betsö, Vårholma m. fl.) skulle under
maj—september anordnas passbåtsförbindelse till Österskär. Vid förhandlingarna
med Waxholmsbolaget har såsom ett alternativ även diskuterats
direkt båttrafik till Stockholm för detta område. Från Tynningö och Ramsö
m. fl. öar i Vaxholmsområdet, slutligen, skulle gå dels passbåt till Vaxholm
under hela året och dels direktbåtar till Stockholm under maj—september.
Passbåtstrafiken till öarna mellan Yxlan och Ljusterö liksom även
viss vintertrafik till öarna i västra Saxarfjärden har ansetts kunna ombesörjas
genom medverkan av ortsbefolkningen.
Utredningsmannen tillägger att trafikplanen, som anger fartygsbehovet
till maximalt nio skärgårdsbåtar vid topptrafik under högsommaren och tre
båtar vid bottentrafik, har uppgjorts närmast med tanke på den flotta, som
Waxholmsbolaget för närvarande disponerar, men att den med vissa justeringar
kan ligga till grund även för ett trafikprogram i annan regi. I förhållande
till den med bolaget senast överenskomna gångtiden, 19 000 timmar
per år, innebär den nu ifrågasatta trafikplanen en minskning med
8 300 gångtimmar.
På grundval av trafikundersökningen anser sig utredningsmannen kunna
konstatera, att skärgårdsborna själva begagnar sig av de reguljära bålförbindelserna
i huvudsak endast för godstransporter och att ur den synpunkten
måhända enklare och billigare lösningar av trafikfrågan kan väljas än
enligt den föreslagna trafikplanen. Det heter härom.
De numera föreliggande möjligheterna att genom helikoptertrafik tillgodose
behovet av postutdelning och brådskande sjuktransporter samt livsmedelstillförsel
vid avspärrning har på sitt sätt gjort skärgårdsbefolkningen
mindre beroende av de reguljära båtförbindelserna. Ännu ha dessa förbin
-
Kung!. Maj. ts proposition nr 101 år 1959
5
delser dock en icke ringa betydelse för vissa av öarna, när det gäller godstransporter.
Om man ser endast till den bofasta befolkningens behov, kan
det likväl ifrågasättas om icke betydligt enklare och billigare lösningar av
trafikfrågan skulle kunna väljas än den, som innefattas i ovannämnda trafikplan,
t. ex. genom att sjöförbindelsen till Husaröskärgården och öarna
i norra skärgården anordnas med båmateriel och turer, som i första hand
äro avpassade efter godstransportbehovet. Då reguljär trafik måste upprätthållas
för sommargästernas resor icke blott under högsommaren utan även
under viss del av året i övrigt, skulle emellertid en jämsides härmed bedriven
särskild godstrafik komma att leda till konkurrens om det även för
persontrafiken värdefulla godstrafikunderlaget och därigenom skapa vissa
organisatoriska och ekonomiska problem för båda trafikgrenarna.
Utredningsmannen ansluter sig därför till den samordningslösning, som
arbetsutskottets trafikplan utgör, dock under förutsättning att den kan genomföras
till rimlig kostnad för statsverket. Även företrädarna för Stockholms
stad och landstinget har godkänt planen som underlag för fortsatta
förhandlingar.
Såsom grundval för förhandlingarna lades en av arbetsutskottet — med
ledning av bl. a. det insamlade statistiska materialet, Waxholmsbolagets avgiftstariffer
samt kostnads- och gångtidsuppgifter, hämtade direkt ur bolagets
räkenskapsmaterial för åren 1954—1957 — gjord kalkyl över intäkter
och kostnader vid tillämpning av den föreslagna trafikplanen och en beräkning
av det underskott, som skulle behöva täckas av allmänna medel.
Sedan underhandsöverenskommelse träffats mellan företrädarna för det
allmänna rörande principerna för fördelningen mellan staten, staden och
landstinget av kostnaderna för den subvention, som ansågs kunna komma i
fråga, inleddes, efter viss föregående skriftväxling, den 24 januari 1959
muntliga underhandlingar med Waxliolmsbolaget i syfte att undersöka, under
vilka villkor bolaget vore villigt att fullgöra de i trafikplanen angivna
trafikuppgifterna.
Samtidigt som bolaget vid detta och följande sammanträden har avgivit
olika anbud i anslutning till trafikplanen, har bolaget även framfört förslag
om att det allmänna genom köp skulle övertaga bolagets trafikapparat
och trafikrörelse. Utredningsmannen säger sig icke ha kunnat biträda denna
tanke. Han uttalar härom.
Frågan om ett allmänägt rederi för Stockholms skärgård var år 1952
föremål för statsmakternas prövning men avvisades då. Kommunikationsproblemen
i skärgården ansågos i stället böra så långt som möjligt lösas
genom utbyggnad av vägsystemet och detta har sedermera också i stor utsträckning
skett, bl. a. genom tillkomsten av färjorna vid Ljusterö, Yxlan
och Blidö. Utredningsmannen har — med hänsyn bl. a. till de begränsade
uppgifter i fråga om reguljär båttrafik, som han finner numera påkalla medverkan
från statens sida för tillgodoseende av den bofasta skärgårdsbefolkningens
behov — funnit skälen för ett allmänägt skärgårdsrederi ännu
mindre nu än 1952. I)å även företrädarna för Stockholms stad och landstinget
förklarat sig icke intresserade av underhandlingar i denna fråga,
har bolagets förslag avböjts. Likaledes ha företrädarna avböjt förhandlingar
om ett annat av bolaget framfört förslag, innebärande att det allmänna
6
Kungl. Maj. ts proposition nr lOi år 1959
skulle garantera bolaget en viss total minimiintäkt per år för fullgörandet
av de trafikprestationer, det allmänna begärde av bolaget.
Beträffande bolagets inställning till den av företrädarna för det allmänna
utarbetade trafikplanen anför utredningsmannen, att bolaget förklarat sig
icke kunna genomföra densamma utan en ökning av gångtiden till cirka
13 700 timmar per år. Vid sammanträde den 14 februari 1959 erbjöd sig bolaget
att under en avtalstid av sju år ombesörja de önskade trafikuppgiflerna
mot en subvention av 960 000 kronor per år jämte ett amorteringslån
å 425 000 kronor, avsett för modernisering av ett av bolagets större ångfartyg.
Företrädarna för det allmänna erbjöd såsom ett slutligt motbud en
årlig subvention av 400 000 kronor för en avtalstid av fem år. Då bolagets
representanter icke accepterade dessa villkor och förutsättningar för fortsatta
underhandlingar ej syntes föreligga, avbröts överläggningarna med
bolaget.
Utredningsmannen framhåller, att det trafikbehov, som beräknats behöva
tillgodoses genom den subventionerade trafiken, omfattar omkring 160 000
resor per år och att det av bolaget begärda subventionsbeloppet alltså motsvarar
ett bidrag av icke mindre än genomsnittligt 12 kronor per tur- och
returresa.
I skrivelsen anmäles vidare att förhandlingsdelegerade för staten, staden
och landstinget avser att fortsätta sitt samarbete för att pröva andra möjligheter
till lösning av skärgårdstrafikfrågan. Waxholmsbolagets verkställande
direktör har i ett offentligt uttalande förklarat, att bolaget i varje fall
under instundande sommar kommer att bedriva viss trafik i skärgården.
Sedan underhandlingarna med Waxholmsbolaget avbröts, har vissa andra
rederier, omtalar utredningsmannen, anmält intresse att fullgöra sådana
trafikuppgifter, som i den uppkomna situationen kan vara önskvärda från
det allmännas sida. Även andra möjligheter föreligger enligt utredningsmannen
att engagera tonnage för att lösa trafikproblemen. De åtgärder, som
bör vidtagas, torde i viss mån få bli beroende av i vilken utsträckning Waxholmsbolaget
kommer att fortsätta sin trafik. Med hänsyn bl. a. till att närmare
uppgifter härom ännu ej föreligger, framlägger utredningsmannen
icke några preciserade förslag till lösning av trafikfrågan. I avvaktan på att
så skall bliva möjligt, redovisas dock en preliminär beräkning rörande storleken
av de anslagsmedel, som kan komma att erfordras för ändamålet.
Utredningsmannen anser ett belopp av 200 000 kronor vara tillräckligt för
att täcka kostnaderna för de stödåtgärder, som under nästa budgetår kan
vara påkallade från statens sida. Han tillägger upplysningsvis att statens andel
av den årssubvention, som företrädarna för det allmänna slutligt erbjöd
Waxholmsbolaget, rymmes inom ett anslag av nämnda storlek. — Då det
för budgetåret 1958/59 anvisade anslaget är beräknat endast med hänsyn
till subventionsmedelsbehovet fram till den 1 maj 1959, bör tillkomma ett
visst mindre belopp, förslagsvis 15 000 kronor, avseende månaderna maj
och juni 1959. Det förutsattes att av anslagsmedlen erforderligt belopp får
tas i anspråk för bestridande av de administrationskostnader, som kan uppkomma
för ordnande och övervakning av den subventionerade trafiken.
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1959
7
Yttrandena
I ärendet har, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret, sjöfartsstyrelsen
och länsstyrelsen i Stockholms län. De av utredningsmannen föreslagna
åtgärderna har därvid tillstyrkts eller lämnats i huvudsak utan erinran.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser mot bakgrunden av de förbättringar,
som genomförts i fråga om väg- och färjeförbindelser under senare år,
att i princip knappast något finns att invända mot den av utredningsmannen
framlagda trafikplanen, som siktar till subventionering av i första hand
sjötrafiken till öar utan färjeförbindelse. Därest resultatet skulle bli väsentliga
inskränkningar i den icke understödda sjötrafiken, d. v. s. mellan Stockholm,
alternativt fastlandsbryggor, och öar med färjeförbindelse, torde man
emellertid få räkna med att på olika sätt underlätta möjligheterna till direkt
busstrafik till Stockholm, ökad övergång till landtrafik i kombination
med färje- och passbåtsförbindelser måste också enligt länsstyrelsens uppfattning
förbindas med anspråk på förbättrade ekonomiska resurser för att
tillgodose det stegrade behovet av vägförbindelser på öarna och av parkeringsplatser
och småbåtshamnar. — Länsstyrelsen erinrar om att skärgårdstrafiken,
utan att vara koncessionsreglerad, är uppdelad på områden, som
trafikförsörjes av olika företag, därvid givetvis subventionsavtalet har inneburit
en trafikgaranti för sitt verkningsområde. Fördelen med att inte ha
för små enheter som trafikförsörj are är emellertid här som på andra trafikområden,
att ekonomiskt goda trafikleder och årstider kan bära upp eu
del av mindre goda leder och tider. Oavsett formen för den framtida trafiken
i det aktuella området är det angeläget, att så snart som möjligt klarhet
bringas i hur skärgårdstrafiken skall ombesörjas, framför allt sjötrafiken
till ytterskärgården samt vår-, höst- och vintertrafiken. Möjligheter
till praktiska lösningar får inte saknas, om den nuvarande trafiken skulle
inskränkas eller inom något område upphöra. Härvid måste enligt länsstyrelsens
mening det allmänna på olika sätt medverka.
Ej heller sjöfartsstyrelsen har något att erinra mot den redovisade planen
för utformandet av den framtida båttrafiken i Stockholms norra skärgård.
Styrelsen understryker emellertid vikten av att skärgårdstrafiken tillförsäkras
ett ändamålsenligt båtmaterial för de i planen angivna transportuppgifterna.
Det är av betydelse jämväl med hänsyn til! önskemålet att
hålla nere kostnaderna för isbrytning inom området. För alt begränsa utgifterna
för reservbåtliållning m. in. är det vidare angeläget, att båtmaterielen
icke splittras på för många ägarenheter. — Styrelsen tillägger att om
lånefonden för den mindre skeppsfarten erhåller det betydande medelstillskott,
varom förslag framlagts till årets riksdag, bör det kunna bli möjligt
att erhålla lån från fonden till nybyggnad eller modernisering av för passbåtstrafik
lämpade enheter.
Statskontoret anför att skäligheten av det av utredningsmannen beräknade
medelsbehovet väsentligen undandrager sig ämbetsverkets bedöman
-
8
Kungi. Maj. ts proposition nr 101 år 1959
de på grund av det föreliggande materialets knapphet. Med hänsyn till den
förutsatta begränsningen av den subventionerade trafiken i Stockholms
skärgård har ämbetsverket dock icke funnit anledning till erinran mot vad
utredningsmannen i förevarande hänseende föreslagit. Ämbetsverket utgår
från att Stockholms stad och Stockholms läns landsting kommer att svara
för subventionskostnaderna i minst den utsträckning, som förutsatts i de
senaste årens överenskommelser i ämnet.
Departementschefen
Båttrafiken i Stockholms skärgård har sedan länge varit föremål för statsmakternas
intresse. Utgångspunkten har varit att det allmänna bör tillse,
att den bofasta skärgårdsbefolkningens behov av fastlandsförbindelser tillgodoses
i rimlig utsträckning. Enligt de av 1952 års riksdag godkända riktlinjerna
för skärgårdstrafikens ordnande skulle detta ske genom kombinerade
land- och sjötransporter, därvid vägsystemet skulle utbyggas och sjötransporternas
längd förkortas. Härigenom skulle på längre sikt förutsättningar
åstadkommas för ett ekonomiskt självbärande trafiksystem. Tills
vidare borde subvention av det allmänna i viss utsträckning ges åt sjötrafiken.
Detta program har under de senaste åren i flera väsentliga delar förverkligats
genom att väg-, bro- eller färjeförbindelser anordnats till några av de
större öarna samt vissa vägar i kustlandet och på öarna förbättrats. Inom
stora delar av Stockholms skärgård föreligger sålunda numera förutsättningar
för en tillfredsställande lösning av trafikproblemen genom direkt
landtrafik eller genom kombination av sådan trafik och passbåtstrafik. Särskilt
inom norra och mellersta delen av området upprätthålles emellertid
fortfarande en ganska omfattande reguljär trafik med från Stockholm utgående
passagerarfartyg, ehuru betingelser skapats för övergång i ökad utsträckning
till andra trafikformer.
Större delen av sjötrafiken inom Stockholms mellersta och norra skärgård
har sedan länge ombesörjts av Waxholms nya ångfartygs aktiebolag. Genom
det ökade utnyttjandet av landtransportmedel i skärgårdstrafiken har resandeunderlaget
inom bolagets trafikområde successivt minskat, varigenom lönsamheten
i driften försvagats. Från bolagets sida aktualiserades därför i slutet
av 1940-talet krav på det allmänna om stöd till upprätthållande av särskilt
den förlustbringande vintertrafiken. Under den senaste tioårsperioden
har också staten i subvention till bolaget utbetalat sammanlagt omkring 2
milj. kronor. Under samma lid har bolaget även uppburit ej oväsentliga
bidrag från Stockholms stad och från Stockholms läns landsting.
Från och med seglationsåret 1952/53 regleras det allmännas stöd till bolaget
väsentligen genom två mellan Stockholms stad och bolaget träffade
avtal, vilka gäller till och med den 30 april 1959. Subventionen är i dessa avtal
bestämd till 490 000 kronor för år med viss indexreglering. Av subventionen
faller hälften på staten och ett indexreglerat belopp om ursprungligen
75 000 kronor på landstinget. Trots dessa stödåtgärder försämrades
Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 195!)
9
bolagets ekonomiska läge efter hand, och på grundval av överläggningar mellan
företrädare för det allmänna och bolaget har tilläggsöverenskommelser
träffats om ytterligare subvention. Det ekonomiska understöd, som Waxholmsbolaget
under seglationsåret den 1 maj 1958—den 30 april 1959 uppbär
av allmänna medel, uppgår till sammanlagt nära 800 000 kronor, varav på
staten belöper omkring 350 000 kronor.
Frågan om hur kommunikationerna inom Waxholmsbolagets trafikområde
skall ordnas efter den 30 april 1959, när de nuvarande avtalen upphör, har
under den senaste tiden varit föremål för utredning och nya förhandlingar.
Den för deltagande häri såsom företrädare för staten tillkallade utredningsmannen
har emellertid i skrivelse den 23 februari 1959 anmält, att det vid
underhandlingar med Waxholmsbolaget visat sig icke möjligt att sammanjämka
motsatta uppfattningar i ersättningsfrågan och att överläggningarna
med bolaget därför avbrutits.
Till grund för överläggningarna har legat en av företrädarna för staten
samt Stockholms stad och Stockholms läns landsting gemensamt utarbetad
trafikplan, som bygger på uppfattningen att det allmännas stöd till båttrafiken
i skärgården numera kan och bör begränsas till sådana öar, som saknar
bro- eller färjeförbindelse och som icke kan väntas få tillfredsställande
kommunikationer med fastlandet ordnade genom privat initiativ. I viss ututsträckning
har också tillämpats den principen, att direkttrafik mellan
öarna och Stockholm bör utbytas mot passbåtstrafik i syfte att minska tonnagebehovet
och därmed även kostnaderna för trafiken. Fartygsbehovet anges
till maximalt nio skärgårdsbåtar vid största trafikfrekvens under högsommaren
och tre båtar då trafikvolymen är minst. Gångtiden har i den
föreslagna trafikplanen beräknats till 10 700 timmar per år mot 19 000 för
närvarande. — Vaxholmsbolaget erbjöd sig vid förhandlingarna att under
en avtalsperiod av sju år ombesörja de önskade trafikuppgifterna mot en
subvention av 960 000 kronor för år jämte ett amorteringslån å 425 000
kronor, avsett för modernisering av ett av bolagets större fartyg. Företrädarna
för det allmänna erbjöd slutligt en årlig subvention av 400 000 kronor
för en avtalsperiod av fem år.
Under nuvarande förhållanden bör enligt min mening staten fortsätta
att ekonomiskt stödja båttrafiken i Stockholms skärgård tillsammans med
Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Stödet torde, såsom utredningsmannen
förordat, böra begränsas till sådana öar, som saknar broeller
färjeförbindelse och som icke kan väntas få sina kommunikationer med
fastlandet tillfredsställande ordnade på privat initiativ. Denna princip ansluter
till de av statsmakterna tidigare godkända riktlinjerna för skärgårdstrafikens
ordnande. De senaste årens väg- och brobyggnader samt de nya
färjelederna till de största öarna har otvivelaktigt minskat de områden
inom skärgården, vilka är beroende av reguljär båttrafik för sina förbindelser
med fastlandet. Den trafikplan, som upprättats av företrädarna för
det allmänna som grundval för förhandlingarna, har utformats i överensstämmelse
med det nu anförda, och några erinringar mot den har icke
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 101
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1959
framkommit under remissbehandlingen. Den har även i huvudsak godtagits
av skärgårdsbefolkningen inom området, och för min del anser jag att
den bör läggas till grund för bedömningen av det allmännas stöd till skärgårdstrafiken
i Stockholms skärgård.
Tyvärr har nytt avtal med Waxholmsbolaget icke kunnat träffas på basis
av ifrågavarande trafikplan. Den utredning som förebragts ger emellertid
vid handen att en subvention av den storleksordning, som Waxholmsbolaget
begärt — 960 000 kronor per år jämte ett amorteringslån om 425 000 kronor
— är alltför hög. Jag finner det därför riktigt att förhandlarna ej godtog
bolagets erbjudande. Genom det allmännas försorg bör därför snarast andra
vägar sökas för lösning av trafikproblemen. Fråga kan därvid uppkomma om
understöd till andra rederier eller till privata företagare eller eventuellt om
direktförhyrning av fartyg. Det är emellertid måhända icke helt uteslutet,
att förhandlingarna med Waxholmsbolaget kan komma att återupptas och
att bolaget därvid visar sig villigt att ombesörja de föreslagna trafikuppgifterna
inom en subventionsram av i huvudsak den omfattning, 400 000 kronor,
som företrädarna för staten, staden och landstinget bedömt rimlig. Förhandlingsdelegerade
har i vart fall beslutat att fortsätta sitt samarbete i
syfte att nå en tillfredsställande lösning av trafikfrågan. De åtgärder som
bör vidtas torde i viss mån få bli beroende av i vilken utsträckning Waxholmsbolaget
kommer att fortsätta sin trafik. Då uppgifter härom ännu saknas,
är jag icke för närvarande beredd att framlägga några preciserade förslag
i organisationsfrågan. Utredningsmannen har ansett ett belopp av
200 000 kronor vara tillräckligt för att under nästa budgetår täcka statens
andel i kostnaderna för de stödåtgärder, som i den uppkomna situationen
kan vara påkallade från det allmännas sida. Närmare underlag för bedömning
av medelsbehovet föreligger visserligen icke för närvarande, men jag
anser mig likväl — med hänsyn bl. a. till vad utredningsmannen anfört om
de intäkts- och kostnadsberäkningar, som legat till grund för subventionserbjudandet
till Waxholmsbolaget — böra godtaga den nu framlagda beräkningen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att inom ramen för nämnda
belopp besluta om åtgärder till upprätthållande av båttrafiken i Stockholms
skärgård i huvudsaklig överensstämmelse med den i det föregående redovisade
trafikplanen. Jag förutsätter att de sammanlagda utgifterna för ändamålet
kommer att i ungefär samma proportioner som för närvarande delas mellan
staten, landstinget och staden.
Det för innevarande budgetår anvisade anslaget till Understöd åt skärgårdsrederier
är beräknat med hänsyn till subventionsmedelsbehovet endast
för tiden fram till den 1 maj 1959. Då vissa utbetalningar från anslaget
kommer att avtalsenligt äga rum först efter den 30 juni 1959, kan därur
gäldas även de mindre utgifter, uppskattningsvis 15 000 kronor, som kan
behövas för ordnande av skärgårdstrafiken under instundande maj och juni
månader. Anslaget för budgetåret 1959/60 bör därvid ökas i motsvarande
mån och alltså upptagas med sammanlagt 215 000 kronor. Med hänsyn till
att anslaget kan komma att tagas i anspråk även för andra åtgärder än un
-
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1959
derstöd till rederiföretag — bl. a. torde uppkommande administrationskostnader
för ordnande och övervakning av den subventionerade trafiken få
belasta anslaget — bör rubriken ändras till Understöd åt skärgårdsrederier
in. in. Till detsamma bör överföras den 80 juni 1959 kvarstående medel
under anslaget för innevarande budgetår.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, alt Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Understöd åt skärgårdsrederier m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag av 215 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Pierre Vinde
5K0II5 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag