Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
försäkring för allmän tilläggspension m. m.; given
Stockholms slott den 13 mars 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om försäkring för allmän tilläggspension,

2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt

3) reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om allmän tilläggspensionering, som
skall träda i kraft den 1 januari 1960. Tilläggspensioner skall börja utges
1963.

Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillförsäkra
alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt
i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och
av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst,
som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten
ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning är regeln att det belopp, som överskjuter 8 000 kr.,
räknas som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande
inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För
full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vilket
krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer
full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två
tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension
kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den
som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss
höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen.
Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med
samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års
ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel
förtidspension.

Familjepension utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och
att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock
änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension
utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens
familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som
den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen
för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka
och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande
utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.

Det har förutsatts, att den nu utarbetade lagstiftningen kommer att kompletteras
på en del punkter, främst beträffande förtids- och familjepensionerna,
vilket torde kunna ske innan förmåner börjar utges från tilläggspensioneringen.

I likhet med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras
enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan
tillskott av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en
betydande fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges
kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges
egenavgift. Samma uttagsprocent tillämpas för arbetsgivaravgift och egenavgift.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas och avgifter skall erläggas
fr. o. m. 1960. Avgiftsuttaget fastställes till en början för fem år och föreslås
utgöra 3 procent 1960 för att sedan stiga med en procent om året till
7 procent 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften
vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent 1960
och 4,5 procent 1964. Det förutsättes att arbetsgivaravgiften framdeles inte
kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.

Möjligheter finnes till undantagande från den allmänna tilläggspensione -

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år W59

ringen, kollektivt för inkomst av anställning och individuellt för inkomst
av annat förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oförändrad
inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kr. vid 1964 års utgång. Förvaltningen
av fonden föreslås anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen
skall förvalta de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna,
andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare
samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och egenavgifter. I styrelserna
skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon
parts representanter ensamma har majoritet.

En betydande del av fondmedlen skall i form av återlån genom banker
och andra kreditinstitut kunna gå tillbaka till dem som erlagt avgifter.
Övriga fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som
utfärdas av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Förslag

till

Lag

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att bereda ålderspension, förtidspension
och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Rätt till pension
enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Efter sådan inkomst
utgår ock avgift till försäkringen.

2 §•

Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalenderår,
varunder han fyller sexton år.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är
mantalsskriven i riket.

Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 § sägs är försäkrad,
även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller
andra stycket.

3 §•

Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmyndigheten)
och de lokala organ, som Konungen bestämmer.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4 §•

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 § första eller andra
stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande
inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år
då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller
för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller
invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

invalidpension som utgår allenast på grund av stadgandet i 3 § 2 mom. andra
stycket sistnämnda lag.

Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständigheterna.

5 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och
samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra
kronor.

Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning
utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år
uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom
inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersättningen
varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbetstagare
och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön
eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den
försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i
rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller
tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare.

6 §.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;
samt

c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 5 § är att hänföra till inkomst av anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra
kronor för år, tages den ej i beräkning.

7 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till
statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår
som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är
bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt.

8 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 §
omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan är
högre än dubbla basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres av inkomst
av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Basbeloppet
och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i första
hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp,
från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av
annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall
ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

9 §.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad,
skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande
inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock
pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt
34 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan
avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade
för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller
efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före
det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de
båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle
börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng
beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall den
försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två
högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då
folkpension som avses i 4 § började utgå till honom. Pensionspoäng enligt
bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter
det år, varunder han fyllt sextiofem år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

10 §.

Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som angiver
förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet
enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december 1957.
Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal
kronor.

Om ålderspension

11 §•

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den
försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare,
minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före
den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den
månad, då han uppnår sextiotre års ålder.

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller
13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad,
för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som
tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall
hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot
förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 § sägs ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så
stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för
vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av
vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då
pensionspoäng jämlikt 9 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning
icke tillgodoräknats den försäkrade.

13 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 § beräknade

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pen.
sionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och
med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje
månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad
varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn
dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt
sjuttio år.

Om förtidspension

14 §.

Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat
efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 §
sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före
den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar
utgå till honom.

Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts
endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före
det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå.

15 §.

År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives
hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension.

16 §.

Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra
år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå
till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna
lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension
skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år
samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen börjar
utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava
tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta
poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej
utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade
då folkpension som i 4 § sägs började utgå samt undantagandet tillika föranlett,
att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig
mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den
försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

17 §.

Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 § stadgas
men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag,
därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i
4 § sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande
vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, om
denna börjat utgå från och med nämnda månad.

18 §.

Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form
av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad
minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det
sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från
barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,
som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första
gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel
förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall avdrag
skall göras å det belopp varmed pensionen ökat.

19 §.

Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss
tid eller tills vidare.

Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensionen
indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan.

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är
den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

20 §.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård
eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna
medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom,
under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

21 §.

Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit
till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen
åsamkat sig.

Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade a)

ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd genom
lagakraftägande dom ådömts honom;

b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; c)

medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller

d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 § sista
stycket.

Om familjepension

22 §.

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålderspension
eller skulle han, om fall som avses i 14 § varit för handen vid tidpunkten
för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger
för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs.

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn.

23 §.

Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat
minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension
icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,
därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap.

24 §.

Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn,
som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall
fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till
eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt
vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till
ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 §.

25 §.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton år.
Rätt till barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan
än den försäkrade eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,
därest den försäkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 11

26 §.

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar
änka, som är berättigad till pension efter honom, femton och i annat
fall fyrtio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Äro de
pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för
varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet
fördelas lika mellan barnen.

27 §.

De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till
högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Nedsättning
av familjepensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de
olika pensionerna i förhållande till deras storlek.

28 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att
han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag.
Såsom villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder
och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den
försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv, skall pension
ej vidare utgå.

29 §.

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till
efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt
i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

30 §.

Familjepension utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen
bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat
till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efterlevande a)

annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling,
för vilken ansvarspåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten.

Om försäkringens finansiering

31 §.

Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fondmedel
som nedan sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga
medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader
och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering
som finnes erforderlig.

Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden,
vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

32 §.

Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgifter
till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för
visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan.

Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande
avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan
beslutats.

33 §.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han
under året till arbetstagare hos honom utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad eller, där fall som avses i 5 § andra
stycket är för handen, i annan ersättning i penningar. Avgiften utgår efter
den för året gällande procentsatsen och beräknas å summan av lön och annan
ersättning som nu sagts, sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande
det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det
beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under
året, dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning,
som för år räknat överstigit sju och en halv gånger nämnda basbelopp.
Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med
full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under
året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån.
Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker
från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma
resultat.

Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från
arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från
arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hänsyn
skall vidare ej tagas till arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning
till honom antingen enligt 5 § tredje stycket icke utgör inkomst av anställning
eller, om arbetstagaren icke är vare sig svensk medborgare eller mantalsskriven
härstädes, avser arbete utom riket.

Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

34 §.

Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år
på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga
avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör
från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall
från skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt.

35 §.

Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Konungen
med riksdagen.

Om undantagande från försäkringen

36 §.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat försvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med
verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade
ej ånyo göra dylik anmälan.

37 §.

Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal
gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undantagande
från försäkringen enligt vad nedan sägs.

Kollektivavtal som avses i första stycket må å arbetstagarsidan slutas
endast av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation och som ensam eller tillsammans med
annan sådan organisation, vilken biträtt avtalet eller ingått annat dylikt
avtal med samma innehåll i pensionsavseende, uppenbarligen omfattar flertalet
arbetstagare som hos arbetsgivare, vilka skulle bliva bundna av ifrågavarande
avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete.

Giltighetstiden för kollektivavtal varom förmäles i första stycket må förlängas.
Sådant avtal må ock ändras men må ej göras tillämpligt på arbetstagare,
vilka sysselsättas i annat arbete än som avsågs med det ursprungliga
avtalet. Förlängning och ändring som nu sagts skall ske genom kollektivavtal.

Kollektivavtal enligt denna paragraf skall tillförsäkra varje arbetstagare,
för vilken på grund av avtalet inträtt verkan som i 39 § sägs, sådan rätt till

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upphör
att vara tillämpligt på arbetstagaren. Sådant avtal skall upprättas
skriftligen och undertecknas av dem som slutit avtalet. Avtalet må ej upphöra
att gälla å annan tid än vid utgången av ett år.

38 §.

Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37 §, i sin tjänst
jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation
å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han sysselsättes
i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare,
vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits
av annan arbetstagarorganisation.

39 §.

Föreligger kollektivavtal som i 37 § sägs, skall vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn
icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bunden
av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan
arbetsgivares avgift enligt 33 § skall bortses från arbetstagare som nu sagts.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall registreras hos pensionsmyndigheten.

Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före
den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat
avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet
träffades.

Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 §, skall registrering
vägras.

Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras
registrering, är avtalet ogiltigt.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk
på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom.

42 §.

Pension utgives månadsvis.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare
eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

ningen. Ålderspension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad, då ansökningen gjordes.

Förtids- och familjepension utgår från och med den månad, varunder
rätt till pension inträtt, vilket där ej rätten visas hava varit för handen tidigare
anses hava skett då pensionen söktes. Familjepension efter försäkrad,
som åtnjöt ålders- eller förtidspension, utgår dock tidigast från och med
månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffade. Förtids- och
familjepension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den
månad, då pensionen söktes. Vid ökning av sådan pension skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning.

Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

43 §.

År någon för samma månad berättigad till flera pensioner enligt denna
lag, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största
äro lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt
särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta
eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas
den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpenningens
belopp.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller
sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

45 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension
alltjämt föreligger.

46 §.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension
för tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill
pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller,
där den pensionsberättigade var bosatt utom riket då rätt till pension
enligt denna lag inträdde, första gången skulle hava uppgått om han vid
sistnämnda tidpunkt varit bosatt i riket. Pension må ej på grund av vad
nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt
härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

utan hans samtycke pension till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt
första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot
lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har
utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

47 §.

Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt
beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande
organet föreskriver.

48 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller
pensionen för den månad som beräkningen avser.

49 §.

Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder
beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat.

50 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att
pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäligen
bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats,
där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första stycket,
må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetalning
av pension till honom. Avdrag som nu sagts må tillika göras för ogulden
avgift, såvida enligt 9 § första stycket pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för det år som avgiften avser.

51 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas
i mät för gäld.

52 §.

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

eller lokalt organ som i 3 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande,
som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

53 §.

Klagan över beslut av lokalt organ som i 3 § sägs i ärende enligt denna lag
föres genom besvär hos pensionsmyndigheten. Besvären skola insändas eller
ingivas till det lokala organet, som har att insända handlingarna i ärendet
till pensionsmyndigheten.

Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pensionsmyndigheten,
som har att insända handlingarna till socialdepartementet.
Talan mot beslut i annat ärende än som avses i 40 § må fullföljas endast
såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd
skall lämnas där vid ärendets behandling inom myndigheten uttalats avvikande
mening, så ock där myndigheten finner fråga i vilken grad den
försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av stor betydelse
ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse
eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja
tillstånd.

Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa
fall gälla vad därom ap stadgat i författning som avses i 7 eller 35 §.

54 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående
tillämpning av denna lag helt eller delvis å personer, som icke äro svenska
medborgare och å vilka lagen ej eljest är tillämplig, så ock angående undantag
från vad i lagen stadgas rörande den, som icke är svensk medborgare
eller som är svensk medborgare och bosatt utomlands eller här i riket
anställd hos arbetsgivare, vilken är bosatt utomlands eller är utländsk
juridisk person.

55 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
pensionsmyndigheten.

Om lagens ikraftträdande m. m.

50 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900; dock skall pension ej utgå
före den 1 januari 1903.

2 — I)ilning till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

57 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt
till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896—
1914, skall vid tillämpning av 12 § första stycket talet trettio utbytas
mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 § andra och
tredje styckena icke äga tillämpning.

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915
—1923, skall vid tillämpning av 12 § talet trettio utbytas mot talet tjugu
ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914;
och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning
som i 12 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng.

58 §.

För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som
under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 § sägs skall för år
1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under
året fyller sextiofem år.

59 §.

För år 1960 skall den i 32 § omförmälda procentsatsen fastställas år 1959.
Förslag som i 32 § andra stycket sägs skall framläggas första gången år
1963 och andra gången år 1967.

60 §.

Anmälan som i 36 § första stycket sägs må med giltighet från och med år
1960 göras under nämnda år samt under första halvåret 1961.

61 §.

Vad i 44 § stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning
som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari
1960.

62 §.

Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola handhavas
av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1959

Förslag

till

Lag

angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 32 § första stycket lagen om försäkring för
allmän tilläggspension omförmälda procentsatsen skall utgöra för år 1969
tre, år 1961 fyra, år 1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Förslag

till

Reglemente

angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Härigenom förordnas som följer.

i. ■ ;

Inledande bestämmelser
1 §•

De penningmedel, som enligt 31 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension
skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan
stadgas förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och
tredje fondstyrelserna.

* 2 §.

Den i 3 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda
pensionsmyndigheten åligger att överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 33 § nämnda
lag erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter
samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande;

2. till andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt sistnämnda lagrum inflytande
avgifter från andra arbetsgivare än under 1 sägs, som i genomsnitt
för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;1
samt

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma
lagrum samt avgifter, som erläggas jämlikt 34 § lagen om försäkring för
allmän tilläggspension.

Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av
de av styrelsen förvaltade medlen.

3 §•

Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket
stadgas, förvaltningskostnader och andra utgifter avseende försäkringen
för allmän tilläggspension skola, i den mån andra medel ej stå till förfogande,
bestridas genom tillskott, som pensionsmyndigheten äger erhålla från
fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

av fondstyrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas
balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående
år.

Varje fondstyrelse skall med de under styrelsens förvaltning stående
medlen bestrida kostnaderna för styrelsens verksamhet och för revision av
styrelsens förvaltning.

Om fondstyrelserna

4 §•

Varje fondstyrelse skall bestå av nio ledamöter, som förordnas av
Konungen. Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare;
samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och
två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga
avgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Avgives icke förslag som i första stycket sägs, förordnar Konungen ändå
ledamöter som skolat utses efter sådant förslag.

För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skola vara myndiga, här i riket bosatta
svenska medborgare.

5 §.

Ledamöter och suppleanter i fondstyrelse förordnas för tiden intill dess
balansräkning på sätt i 24 § sägs fastställts under tredje året efter det, varunder
förordnandet meddelats.

Ledamot eller suppleant må av Konungen entledigas, oaktat den tid för
vilken han blivit utsedd ej gått till ända.

Därest ledamot eller suppleant entledigas eller avlider under den tid för
vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe ny
ledamot eller suppleant förordnas i den ordning som angives i 4 §.

6 §.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna i fondstyrelse förordnar Konungen
en till ordförande. Fondstyrelse väljer inom sig vice ordförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959
7 §•

Fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Framställer ledamot
begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkommas.

Fondstyrelse är beslutför, där de vid sammanträdet tillstädesvarandes
antal överstiger hälften av hela antalet ledamöter. Ärende må dock icke
företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall
för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets
behandling.

Såsom fondstyrelses beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträdet
de flesta förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av
ordföranden.

Vid fondstyrelses sammanträde skall föras protokoll. Ledamot är berättigad
att på begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening
antecknad till protokollet.

8 §•

Fondstyrelse äger uppdraga åt enskilda ledamöter eller tjänstemän hos
styrelsen att var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden av
beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Angående
den befogenhet, som sådant uppdrag medför, åligger det styrelsen att
meddela föreskrifter. Avser uppdraget beviljande av lån, skola grunderna
för långivningen fastställas.

Uppdrag som i första stycket sägs må när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av sådant uppdrag äger fondstyrelse själv avgöra
ärende av varje slag.

9 §•

Fondstyrelse äger anställa de tjänstemän, som finnas erforderliga, och
bestämma deras löner och övriga anställningsvillkor.

10 §.

Om arvode och annan ersättning till ledamot eller suppleant i fondstyrelse
förordnar Konungen.

Om förvaltningen
11 §•

Allmänna pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på sådant
sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tillläggspension.
Därvid skall iakttagas, att placeringen av fondmedlen tillgodoser
kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande
betalningsberedskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959
12 §.

Fondstyrelse må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksakliebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning,
som Konungen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse
som i 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;

6. efter hörande av pensionsmyndigheten, i skuldförbindelse utfärdad
av företag, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till
förhindrande av nedsättning av arbetsförmåga eller till förbättring av
sådan förmåga och som enligt styrelsens prövning anses erbjuda godtagbar
säkerhet; samt

7. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat
om återlån.

I den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller
djest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fondmedel
även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirokontoret.

13 §.

Till skyddande av fordran må fondstyrelse å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så
ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller
annan egendom, såvida det är uppenbart att allmänna pensionsfonden eljest
skulle lida avsevärd förlust. Egendom som sålunda förvärvats skall
åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga
rum utan förlust.

14 §.

Riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret, sparbank,
cenlralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som Konungen godkänner
äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som crlagt

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension under föregående
år återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts. Återlån må ej
beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femhundra
kronor.

15 §.

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i samband därmed
till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt 2 6
har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats.

Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad i
första stycket sägs fastställes av Konungen. Sagda räntesats skall bestämmas
så att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande
räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank
och centralkassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivit
bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån överenskomma
om en efter det rådande marknadsläget bestämd, för viss tid
bunden räntesats.

16 §.

Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet,
skall årligen amorteras med belopp icke understigande en tiondel av lånesumman.
Kreditinrättnings lån hos fondstyrelse enligt 15 § skall återbetalas
i samma mån som återlånet, dock ej långsammare än som föreskrivits
i villkoren för sistnämnda lån.

Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna överföras
till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.

17 §.

Fondstyrelse må för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga
kredit hos kreditinrättning eller hos annan fondstyrelse.

18 §.

Fondstyrelses räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

Det åligger fondstyrelse att före den 1 februari varje år avgiva redovisning
för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom avlämnande
av förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt
balansräkning avseende ställningen vid årets utgång.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till det belopp, vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått. Osäker fordran skall dock upptagas
till det belopp, varmed den beräknas komma att inflyta. Värdelös
fordran må icke upptagas såsom tillgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Om revision m. m.

19 §.

Konungen förordnar för varje fondstyrelse fyra revisorer att granska
styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av bank- och
fondinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar, som
enligt 4 § äga föreslå ledamot i fondstyrelsen. De revisorer som utses utan
samråd som nu sagts skola, där ej skäl däremot äro, vara gemensamma
för samtliga fondstyrelser.

20 §.

Revisorerna förordnas för tiden till dess balansräkning på sätt i 24 § sägs
nästa gång fastställts.

Revisor må av Konungen entledigas, oaktat den tid för vilken han
blivit utsedd ej gått till ända.

Entledigas eller avlider revisor under den tid för vilken lian blivit utsedd,
skall för den återstående tiden i hans ställe ny revisor förordnas i
enahanda ordning.

21 §.

Den utan förslag eller samråd som i 19 § sägs utsedde revisorn skall
såsom ordförande leda revisionen.

Revisorerna äga vid fullgörande av sitt uppdrag anlita erforderligt
biträde.

22 §.

Om arvode och annan ersättning till revisor förordnar Konungen.

23 §.

Revisorerna skola för varje kalenderår avgiva en revisionsberättelse,
som skall överlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att förvaltningsberättelse
som i 18 § sägs kommit revisorerna till handa.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för omfattningen och
resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning
i avseende å förvaltningsberättelsen, de i densamma upptagna vinstoch
förlust- samt balansräkningarna, fondstyrelsens bokföring eller inventeringen
av de under dess förvaltning stående tillgångarna eller eljest beträffande
fondstyrelsens förvaltning föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga
ock i berättelsen meddela de erinringar, som de anse påkallade.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena
skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till
revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild
revisionsberättelse.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

24 §.

Sedan revisionsberättelsen kommit fondstyrelsen till handa, skall styrelsen
ofördröj ligen överlämna förvaltningsberättelsen med de däri upptagna
vinst- och förlust- samt balansräkningarna tillika med revisionsberättelsen
till Konungen, vilken före den 1 maj samma år har att avgöra
frågan om fastställelse av balansräkningen.

Särskilda bestämmelser

25 §.

Vad som hos fondstyrelse förekommit rörande placering av fondmedel
ävensom i övrigt rörande enskildas förhållande till styrelsen eller till
kreditinrättning, som är låntagare hos fondstyrelsen, må ej yppas för
obehörig.

26 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av
detta reglemente meddelas av Konungen.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1960.

För åren 1960—1962 skall den i 3 § avsedda fördelningen ske sålunda
att första fondstyrelsen tillskjuter tjugu, andra fondstyrelsen femtio och
tredje fondstyrelsen trettio procent av de medel som erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om allmän tillläggspensionering
samt anför.

Pensionsfrågans utveckling

Folkpensioneringen ger förmåner åt alla efter enhetliga normer utan hänsyn
till vederbörandes tidigare inkomstförhållanden. År 1948 trädde den
folkpensioneringslag i kraft som alltjämt gäller. Redan dessförinnan hade
emellertid ett omfattande utredningsarbete påbörjats, som inriktades på
att åt förvärvsarbetande även bereda pensionsförmåner avvägda efter inkomsten
under den aktiva tiden.

Den år 1947 tillkallade pensionsutredningen avgav år 1950 ett principbetänkande
om allmän pensionsförsäkring (SOU 1950:33). Ett slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring framlades år 1955 av pensionsutredningen
(SOU 1955:32). I delta betänkande lämnades även en översikt av
de remissyttranden, som inhämtats över principbetänkandet; de över slutbetänkandet
avgivna remissyttrandena har sammanställts i en särskild
publikation (SOU 1956:31).

För att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av
pensionsfrågan tillkallades år 1956 allmänna pensionsberedningen. I februari
året därpå avgav pensionsberedningen ett betänkande om förbättrad
pensionering (SOU 1957: 7). Remissyttrandena över detta betänkande publicerades
i en särskild volym (SOU 1957: 16).

I pensionsberedningens betänkande framlades tre olika förslag till tillläggspensionering,
vilka samtliga avsåg att utgöra en påbyggnad på folkpensioneringen.
För att komplettera förslagen beträffande frågor i samband
med fondbildningen för pensionsändamål tillkallades 1957 års pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

sionskommitté1, som den 22 januari 1958 avlämnade en promemoria med
förslag om fondförvaltning in. m. i samband med en utbyggd pensionering
(SOU 1958: 4).

Den 13 oktober 1957 anordnades en folkomröstning rörande huvuddragen
i de tre förslag om tilläggspensioneringens utformning, som framlagts i
pensionsberedningens betänkande.

Genom proposition nr 55 föreläde Kungl. Maj :t 1958 års A-riksdag förslag
om förbättringar av folkpensioneringen och införande av en lagfäst
tilläggspensionering, som byggde på det förslag som vid folkomröstningen
erhöll de flesta rösterna. Riksdagen antog med vissa ändringar propositionsförslaget
såvitt angår folkpensioneringen men avslog förslaget om
lagfäst tilläggspensionering (Särsk. U 1958: 1, rskr. nr 272). I anledning
av riksdagens beslut rörande tilläggspensioneringen upplöste Kungl. Maj :t
riksdagen och förordnade om nyval till riksdagens andra kammare, vilket val
ägde rum den 1 juni 1958.

Beträffande folkpensioneringen begärde riksdagen att utredning skulle
verkställas om en rad frågor bl. a. avseende invalid- och familj epensioneringen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts den 9 maj 1958 givna bemyndigande tillkallade
jag en parlamentarisk utredning för behandling av dessa frågor,
1958 års socialförsäkringskommitté. Som ett första led i sitt arbete har
kommittén den 10 oktober 1958 avgivit ett förslag om förbättrade grundpensionsförmåner
in. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat förslag
har tidigare i år förelagts riksdagen (prop. nr 29).

Vidare har den 6 juni 1958 inrättats ett särskilt organ, socialförsäkringens
administrationsnämnd, med uppgift att utreda bl. a. de administrativa
frågor som sammanhänger med en allmän pensionsreform.

Med de i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag angivna principerna
som utgångspunkt har i socialdepartementet utarbetats förslag till lag om
försäkring för allmän tilläggspension och lag angående procentsatsen för
avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension ävensom förslag till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning. Under arbetet har i skilda hänseenden utnyttjats det
omfattande material, som frambragts av de olika utredningarna, samt synpunkter
som framkommit under remissbehandling därav.

De betänkanden som avlämnats i pensionsfrågan och remissyttrandena
däröver har redovisats i olika sammanhang så när som på yttrandena över
promemorian av 1957 års pensionskommitté. Sistnämnda yttranden hade
ännu inte avgivits vid tiden för avlämnandet av 1958 års pensionsproposition.
Jag ämnar därför nu lämna en översikt över dessa yttranden. Ehuru
en kortfattad redogörelse för 1957 års pensionskommittés förslag intogs i

1 Riksbankschefen P. Åsbrink, bankdirektören T. Browaldh, professorn E. Lundberg, filosofie
doktorn R. Meidner och överdirektören I. Ohlsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

nämnda proposition synes det lämpligt att som en bakgrund till remissyttrandena
först erinra om innehållet i förslaget.

Kommittéförslag om fondförvaltning m. m. jämte remissyttranden

Kommittéförslaget

Som framgått av det föregående har 1957 års pensionskommitté i januari
1958 avlämnat en promemoria med förslag om fondförvaltning in. m. i samband
med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4).

I promemorian utgår kommittén i stort sett från allmänna pensionsberedriingens
förslag om en författningsreglerad påbyggnad av folkpensioneringen,
ehuru kommittén därmed inte tar ställning till de olika alternativ
för tilläggspensioneringens ordnande som framförts inom beredningen.

Kommittén förutsätter således, att en fondbildning i överensstämmelse
med det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering
bör komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid
utformningen av förslagen om pensionsfondens organisation och verksamhetsformer
har kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pensionsfonden
bör enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i
förhållande till staten och de avgiftsbetalande och den bör förvaltas med
hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och betryggande säkerhet.
Kommittén vill, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensionsberedningens
förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet
av en stor kreditorganisation, som fördelar krediterna mellan ett stort antal
slutliga låntagare. Vidare anser kommittén, att fondens utlåning ej ensidigt
bör gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlande
kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning bör inte minska
kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kan finnas
för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande
kreditmarknad bör tillvaratagas.

Kommittén diskuterar till en början frågan om en uppdelning i
flera fonder och anför, alt om en sådan uppdelning drives tillräckligt
långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond ger upphov
till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och
branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden — skulle emellertid
alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första
hand tillgodoser den egna branschens kreditbehov. Övervägande skäl talar
enligt kommitténs mening för eu viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden.

Kommittén förordar därför, att fondmedlen fördelas på tre delfonder.
Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna
crlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

avgifter, och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.
Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade ledamöter.
A- och B-fondernas styrelse föreslås bestå av nio ledamöter, varav
tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av
organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse
föreslås få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisationer,
som företräder de till denna fond anknutna försäkringstagarna.

I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterar kommittén
i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,
skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex.
bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna
ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle
avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén finner emellertid, att de
invändningar som kan anföras mot denna lösning är alltför starka för att
specialdestinationslinjen skall kunna rekommenderas.

Som en annan lösning anföres bankinstitutslinjen, innebärande att existerande
bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit)
utnyttjas som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insättes
på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén
inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlåningsorganisation
skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,
eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens
resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av decentralisering
av de beslut som är avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa
fördelar står emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande
nackdelar. Pensionsfonden utgör sålunda i hög grad en ersättning för det
sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.
Under den framtid som kan överblickas är det, framhåller kommittén, nödvändigt
att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånas i kapitalmarknadsmässiga
former för att undvika en alltför påfrestande omställning av
det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen väljes, skulle detta sannolikt
för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot
mera långfristig utlåning, som inger betänkligheter och som i varje fall
fordrar ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli alltför
beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna
undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan instituten,
men det synes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och
andra skäl finner sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje
lägges till grund för fondens kreditgivning.

Kommittén dryftar därefter som en tredje placeringsmetod återlånelinjen.
Enligt denna, som framfördes i det inom allmänna pensionsberedningen
framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig
pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 är 1959

erlagt desamma. Återlånelinjen har, anför kommittén, motiverats som
ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens utlåning,
så att krediterna ledes till de företag som genom avgiftsinbetalningar
och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser
får försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tar emellertid bestämt
ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån bör enligt kommitténs
mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt
finner kommittén en långfristig och omfattande återlåning utgöra en lämplig
kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella
resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle
orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att
fungera effektivt. Kommittén föreslår därför en begränsad återlånerätt,
avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta
förslag skall bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med
återlånen förenade riskerna skall vila på dem.

Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som
kommittén förordar jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad återlåning,
innebär att fondmedlen placeras i obligationer och förlagsbevis.
Kommittén motiverar sitt ställningstagande med att låntagarna på marknaden
för obligations- och förlagslån är antingen stora och välkända slutliga
låntagare såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag
eller också hypoteksinstitut. Härigenom befrias fonden från behovet att
bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga
olämpliga risker. Ytterligare garantier ligger i den kontroll som sedvanemässigt
utövas av den eller de affärsbanker, som deltager i emissionen av
obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla
marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anför, att det mot
obligationsmarknadslinjen kan invändas, att den skulle stänga tillgången
till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för
dem, som inte förfogar över säkerheter av den typ som traditionellt legat
till grund för obligationslån. Kommittén finner därför angeläget, att möjligheterna
för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypoteksinstitut
med nya verksamhetsformer, ingående prövas så snart som
möjligt.

Pensionskommitténs förslag om fondens utlåningsformer innebär sammanfattningsvis,
att fondmedlen skall placeras i fullgoda obligationer eller
förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd
placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skall vara
insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till 15- eller C-fonden skall
av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken
kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 procent)
av avgifterna. Återlånen skall amorteras på högst 5 år, i vissa fall då
inteckningssäkerhet föreligger på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

bestämmes av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skall
äga erhålla ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en hal\
procent överstiger bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen
skall vara ansvarig för att lånet återbetalas till fonden oavsett om inrättningens
låntagare fullgör sina förpliktelser eller ej.

Kommittén förordar, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbyggnaden
sker under senare delen av 1960-talet. Därvid bör enligt kommitténs
mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande och
revideras i den mån de då vunna erfarenheterna ger anledning härtill.

Remissyttrandena

Över 1957 års pensionskommittés promemoria har yttranden efter remiss
avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, bankoch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening,
Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) samt Sveriges grossistförbund.
Vidare har Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare inkommit
med yttranden över promemorian.

Kommitténs premiss, att pensionsreformen bör förknippas med e n
väsentlig fondbildning för att motverka bortfall av annat sparande
godtages av Landsorganisationen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar däremot,
att synnerligen starka skäl av såväl samhällsekonomisk som administrativ
art talar mot en till pensionssystemet knuten stor fondbildning.
Svenska bankföreningen ifrågasätter starkt om någon fondbildning över
huvud är behövlig eller ändamålsenlig. I allt fall bör man söka begränsa
fondbildningen genom att kombinera den med allmänt sparstimulerande
åtgärder samt en effektiv nedskärning av de offentliga utgifterna. Fondbildningen
som enda möjlighet att lösa sparandeproblemet ifrågasätts även av
bank- och fondinspektionen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Stockholms handelskammare.

Pensionskommitténs förslag om fondmedlens fördelning på
tre självständigt förvaltade fonder och att huvudprincipen
för fondförvaltningen skall vara intresset av högsta möjliga avkastning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1950

betryggande säkerhet synes i stort sett godtagas av statskontoret, pensionsstijrelsen,
försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majoriteten),
fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund, TCO, SACO, Folksam, Svenska bankföreningen,
Sveriges köpmannaförbund, Statstjänstemännens riksförbund samt
RLF. Detta principiella ståndpunktstagande för kommitténs förslag förenas
dock i en rad fall med farhågor för svårigheterna att tillgodose de
uppställda önskemålen. Bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen
anser således, att redan existensen av en stor central fondbildning
innebär risker för statsmakternas ingripande, varigenom fondstyrelsernas
självständighet sätts i fara. Några instanser ställer sig skeptiska
mot möjligheten att realisera en fondförvaltning i försäkringstagarnas intresse.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför, att en hög avkastning
på fondmedlen i detta fall inte, såsom i en enskild pensionsinrättning, automatiskt
påverkar relationen mellan förmåner och avgifter.

I en råd yttranden påyrkas ytterligare uppdelning av fonderna. Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund anför sålunda, att en särskild fond för från kommunerna inflytande
fondmedel borde inrättas genom en uppdelning av A-fonden. Från
Svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges lantbruksförbund reses önskemål
om en uppdelning av B-fonden i två fonder, en för de större och en för
de mindre företagen. Kooperativa förbundet hemställer om en undersökning
av möjligheterna att gruppera de kooperativa organisationerna i en särskild
fond. Folksam reser samma krav och påpekar, att enligt kommitténs förslag
de kooperativa företagen ej skulle erhålla någon representant i fondstyrelserna.
Landsorganisationen säger sig vara tveksam inför den föreslagna
fonduppdelningen men vill inte motsätta sig tredelningen under förutsättning
att affärsdrivande verk, statliga bolag och andra dylika allmänna företag
förs till B-fonden.

Kommitténs förslag om fondstyrelsernas sammansättning
godtages i allmänhet av remissinstanserna. Statskontoret, riksräkenskapsverket
och fullmäktige i riksbanken (majoriteten) ifrågasätter dock,
om inte antalet styrelseledamöter bör begränsas ur effektivitetssynpunkt.
Vidare reagerar Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
SACO samt Sveriges köpmannaförbund mot omfattningen av det allmännas
representation i fondstyrelserna och kräver, att denna inskränkes
till en person förutom statens arbetsgivarrepresentanter. Svenska bankföreningen
hävdar, att de ledamöter, som ej representerar det allmänna, måste
tillsättas i andra former än genom Kungl. Maj:t, på grund av de risker för
bristande självständighet hos styrelserna, som eljest kan uppstå. Landsorganisationen
och SACO finner att försäkringstagarna inte är tillräckligt
representerade i styrelserna.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

Kommitténs förslag att fondernas placeringar till den del de
inte sker i form av återlån skall göras på obligationsmarknaden accepteras
av ungefär halva antalet remissinstanser, nämligen statskontoret, pensionsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken (majoriteten),
fullmäktige i riksgätdskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund, SACO, Svenska bankföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan,
Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riksförbund,
RLF och Skånes handelskammare. I en rad fall förenas dock dessa
ställningstaganden med invändningar mot obligationsplacering som enda
utlåningsform förutom återlåningen. Framför allt anses, att obligationsmarknadslinjen
innebär en alltför ensidig fördelning av fondmedlen till
staten och de större företagen och därmed missgynnar mindre företag och
nyetablering. En rad remissinstanser förordar i samband härmed den s. k.
bankinstitutslinjen och anser, att den bör vara ett alternativ till obligationsplaceringar.
I denna riktning uttalar sig statskontoret, riksräkenskapsverket,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
SACO, Sveriges lantbruksförbund, Statstjänstemännens riksförbund och
RLF. Svenska jordbrukskreditkassan anser, att bankinstitutslinjen bör tilllämpas
för långivning till mindre företag och inom hela den för näringslivet
avsedda delen av C-fonden.

Ehuru även Svenska bankföreningen anser obligationsmarknadslinjen
skapa olägenheter för de mindre företagens kreditförsörjning, vill föreningen
dock icke tillstyrka att bankinstitutslinjen nu lägges till grund för fondmedlens
placering. Även om därmed den mest effektiva decentraliseringen
uppnås, skulle en rad tekniska problem uppstå, framför allt beträffande
fördelningen mellan de enskilda instituten samt ifråga om bestämmandet
av räntefot och övriga villkor. Bankföreningen anser i likhet med kommittén,
att denna linje bör upptagas till förnyat övervägande vid en kommande
allmän omprövning av placeringsformerna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Stockholms
handelskammare framhåller, att obligationsmarknadslinjen innebär
en långtgående centralisering av besluten och en överflyttning till riksbanken
av det reella ansvaret så länge den nuvarande kontrollen av obligationsemissioner
består.

Fullmäktige i riksgätdskontoret finner det vara mindre rationellt att
placeringsmöjligheterna inte utvidgats till även andra av riksgäldskontoret
tillämpade lånetyper än obligationer. Även skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser,
depositioner in. in. synes böra komma till användning. Enligt
statskontorets mening är skälen för att med fondernas utlåning icke gynna
enbart större företag av en sådan styrka, att kommittéförslaget bör jämkas
så, att utlåning kan ske även om obligationer ej kan utställas.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Stockholms

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

handelskammare kräver, därest kommitténs förslag förverkligas, att omedelbara
åtgärder vidtas för att komplettera det med hänsyn till de små och
medelstora företagens kreditbehov. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
avvisar förslaget om placeringsregler i dess helhet och anser
alt beslutanderätten över placeringarna bör överlämnas till fondstyrelserna
utan de inskränkningar kommittén föreslagit. Även Folksam och Kooperativa
förbundet anser obligationsmarknadslinjen vara direkt ägnad att beskära
de mindre företagens kreditmöjligheter. Förbundet påpekar, att de
kooperativa företagens möjligheter till självständigt handlande är i hög grad
betingade av att finansieringen kan ske inom den egna företagssektorn.
Beslut om fondförvaltningen och medelsplaceringen bör därför inte fattas,
förrän en tillfredsställande lösning uppnås i syfte att låta företagen behålla
en betydande del av avgiftsmedlen.

Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och
Svenska stadsförbundet anser, att kommunernas lånemöjligheter ur fonderna
är synnerligen oklart angivna, och hemställer, att kommunernas rätt
till lån fastslås på ett otvetydigt sätt.

Kommitténs förslag om en utredning angående nya former
av hypoteksinstitut för förmedling av långfristig kredit till
näringslivet har accepterats av det övervägande antalet remissorgan. I en
rad fall betraktas sålunda införandet av nya hypoteksinstitut som en väsentlig
förutsättning för att fondernas obligationsplacering skall fungera på
ett tillfredsställande sätt. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) förklarar
sig beredda att medverka till en prövning av formerna för en dylik
kreditförmedling, vilka bör bättre än de föreslagna övergångsarrangemangen
med återlåning överensstämma med målsättningen om en effektivt fungerande
kreditmarknad. Svenska bankföreningen förklarar, att affärsbankerna
kommer att ägna frågan om nya, eventuellt till bankerna anknutna hypoteksinstitut
fortsatt uppmärksamhet.

Remissinstansernas inställning till kommitténs förslag till en begränsad
villkorlig återlånerätt synes vara splittrad. Majoriteten
av yttrandena innehåller sålunda invändningar mot förslaget, ehuru utgångspunkterna
för och innebörden av kritiken skiftar avsevärt.

Bland dem som ansluter sig till kommittéförslaget märkes försäkringsinspeklionen,
som anser detsamma vara en riktig kompromiss mellan skilda
intressen. Landsorganisationen kan acceptera det begränsade återlånesystemet
under förutsättning att arrangemanget upphör efter övergångstiden.
Om avgiftsuttaget blir mycket lägre än kommittén förutsatt och pensionsbercdningen
föreslagit, bortfaller det viktigaste motivet för återlån och en
omprövning bör då enligt organisationens mening ske.

I drygt ett dussintal yttranden anses den föreslagna återlånerätten otillräcklig.
Framför allt betonas, att den betingade återlånerätten inte är någon
lullgod ersättning för den långfristiga kredit som företagen hittills erhållit

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

genom avsättningarna till egna pensionsstiftelser. Den föreslagna återlånerättens
begränsade värde för de små och medelstora företagen påtalas även.
A andra sidan framhåller man återlånerättens stora värde som en automatisk
och effektiv mekanism för decentralisering av placeringsbesluten. Pensionsstijrelsen,
riksräkenskapsverket och TCO anser sålunda, att den med
kreditvärdighetsprövning förenade återlånerätten bör kunna utvidgas till att
avse en större del av avgifterna, medan Folksam ifrågasätter om inte väsentligt
längre amorteringstider bör medges. Såväl en mera omfattande återlånerätt
som väsentligt längre amorteringstider krävs av Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund samt Stockholms handelskammare.
Svenska försäkringsbolags riksförbund vill dessutom införa en ackumulerad
återlånerätt upp till 100 procent av det löpande årets avgiftssumma. Kooperativa
förbundet, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges
grossistförbund betonar nödvändigheten av en helt automatisk återlånerätt
utan kreditvärdighetsprövning.

Svenska lantbruksförbundet och RLF anser återlånerätten vara av föga
reell betydelse och synnerligen opraktisk för jordbrukare och mindre företagare,
som vore mera betjänta av en fri utlåning via kreditinstituten. Fullmäktige
i riksbanken (majoriteten) hyser betänkligheter mot återlånerätten
och anser, att den isolerar företagen från kreditåtstramningar samtidigt
som den kan utgöra en buffert mellan efterfrågan på kredit och
institutens kreditkapacitet så att utnyttjandet av återlånerätten koncentreras
till perioder av kreditåtstramning. Återlånesystemet skulle då fungera
på ett sätt som motverkade kreditpolitikens intentioner. Svenska sparbanksföreningen
anför, att även om en återlånerätt kan accepteras som en tillfällig
nödlösning, så är kreditgivningen inte i första hand avsedd att skapa rättvisa
mellan pensionsavgiftsbetalare eller ens mellan lånesökande. SACO
anser återlånesystemet vara en detaljreglering av fondmedlens disposition,
som kan motverka det ekonomiska framåtskridandet. Den bör kunna onödiggöras
eller kraftigt begränsas om fondmedlen i större utsträckning placeras
via bankerna. Bank- och fondinspektionen påpekar, att återlånerätten
i en fri kreditmarknad knappast är någon reell fördel, medan den i en
reglerad marknad gör att företag med återlånerätt kan påräkna krediter
utanför regleringen. Emellertid måste regleringen då så mycket strängare
drabba de inte prioriterade sektorerna, vilket kan leda till en ganska irrationell
kreditfördelning.

Förslaget om en omprövning av formerna för pensionsfondens
förvaltning senast i slutet av 1960-talet har föranlett
instämmanden från en rad remissorgan, bland vilka märks även sådana,
vilka inte intagit någon avvisande hållning till förslaget om lagfäst tilläggspensionering.
Dit hör bank- och fondinspektionen, riksgäldsfullmäktige,
Folksam, Kooperativa förbundet och Svenska landstingsförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

F olkpensioneringen

Eftersom folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen
förutsättes skola utgöra delar av ett och samma pensionssystem, finner jag
lämpligt att före redogörelsen för departementsförslaget angående tilläggspensioneringen
lämna en redogörelse för den nuvarande folkpensioneringen.
Jag vill emellertid erinra om att vissa jämkningar i folkpensioneringslagstiftningen
föreslagits i propositionen nr 29 till årets riksdag. Dessa jämkningar
påverkar inte nämnvärt folkpensioneringen såsom grund för den
tilläggspensionering, som jag ämnar föreslå i det följande.

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,
134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957, 172/1957 och 192/1958)
skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt
å andra sidan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner
utgår för tid dessförinnan. Vad invalidpensionen beträffar bör redan här
påpekas att denna — liksom sjukbidraget — består av två delar, grundpension
och tilläggspension. Sistnämnda pensionsdel bör ej förväxlas med
den allmänna tilläggspension som föreslås i det följande.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.
Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet
och uppgår till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl
åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggspension
eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av
enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sj ukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga
är på visst sätt nedsatt, och består som nämnts av grundpension
och tilläggspension. Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan
hänsyn till vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen är
däremot inkomstprövad och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrulillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad, vars make
åtnjuter enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning
att bon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder mannen
avlidit, och att bon varit gift med honom minst fem år. Till änka som
fyllt 55 år kan dock, om särskilda skäl föranleder därtill, änkepension utgå,
även om hon uppnått nämnda ålder efter det kalenderår, varunder mannen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

avlidit, eller varit gift med honom kortare tid än fem år. Änkepensionen, som
i sin helhet är inkomstprövad, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder
därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet
är inkomstprövat, uppgår till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder
därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad,
som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande
förhållanden, anses såsom gift med denne.

De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekommande
fall med indextillägg och s.k. standardtillägg, kommunalt bostadstillägg,
blindtillägg och vårdtillägg.

Rörande indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkställa
beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad
och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj :t
senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt
pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som beräkningen
avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger
100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller invalidpension i form av tillläggspension
eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för
annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel
mångfald av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade
grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald
av tre.

Pensionspristalet har för april 1959 fastställts till 124. På grund härav
är antalet indextillägg för närvarande åtta.

S. k. standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 om höjning
av folkpensioner m. m. (nr 264; 193/1958) med 280 kr. om året för
gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller invalidpension
i form av tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg,
ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
samt 350 kr. för annan pensionsberättigad.

Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardlillägg för
närvarande 2 450 kr. för ensamstående och 3 920 kr. för två pensionsberättigade
makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget
i fall då sådan förmån utgår oreducerad. Beloppet av full änkepension
jämte nämnda båda tillägg utgör 1 960 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 195!)

skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets
storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda
avseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av
tillägget skall ske enligt folkpensioneringslagens regler.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar
blindtillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg, som inte är inkomstprövade,
utgör 1 200 kr. om året.

Invalidpension i form av tilläggspension samt änkepension, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg är som i det föregående angivits beroende av
inkomstprövning. Sådan förmån minskas nämligen med en tredjedel
av den del av den pensionsberättigades årsinkomst, som ligger mellan
1 000 och 1 400 kr., och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift
pensionsberättigad är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr. Rörande
beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas, att förmögenhet
överstigande 20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför
höjning av årsinkomsten med 20 procent av det belopp, varmed förmögenheten
överstiger nämnda gränsbelopp, samt att gift pensionsberättigads
årsinkomst och förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda
årsinkomst resp. förmögenhet.

Folkpensionerna kompletteras med vissa förmåner, bland dem de s. k.
änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes i
lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr
531; ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna äger
änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med
den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande
vistades i makarnas hem, erhålla bidrag för egen del med belopp motsvarande
änkepension från folkpensioneringen. Bidrag utgår dock endast under
förutsättning att barnet inte fyllt 12 år samt att vårdnadshavaren stadigvarande
bor tillsammans med barnet och ej åtnjuter folkpension. Bidraget
är beroende av inkomstprövning på samma sätt som de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna.

En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, varom
bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953, 69/1954,
401/1955 och 174/1957). Här må endast nämnas att bidragen utgår längst
t. o. in. den månad, varunder barnet fyller 16 år, att de utgör högst 600 kr.
per barn och år samt alt de på visst sätt reduceras med hänsyn till barnets
och eventuell försörjares inkomst.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för änke- och änklingsbidragen
bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår
de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Staten tillgodogör sig
vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna
skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

ningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni
1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr
398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Kostnaderna för de
särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stadgade
förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift
för varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det
då han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. (för makar som
skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och
vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda inkomst).
Den som under året näst före taxeringsåret inte varit mantalsskriven
i Sverige eller som avlidit före årets ingång är befriad från pensionsavgift.
Vissa utlänningar är skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här
mantalsskrivna personer som är medborgare i något av de andra nordiska
länderna.

Pensionsavgiften utgör f. n. 4 procent av den avgiftspliktiges till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som båda är
avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall erlägga avgift med sammanlagt högst 600 kr. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 7 500 kr., envar påföres
pensionsavgift med 300 kr. Om endast den ena makens taxerade inkomst
överstiger 7 500 kr., minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 600 kr.
Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med högst 600 kr.

Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å
högst 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för ogift och därmed jämställd som
för makar gemensamt.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 1 337 milj. kr., som
beräknas ge en årlig avkastning av ca 56 milj. kr.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring
kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos
pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är
uppbyggd efter premiereservprincipen. Pensionerna är inte värdebeständiga.

Riksdagens ställningstaganden 1958

Jag torde nu få lämna en översikt över vissa ståndpunkter, som 1958 års
A-riksdag intog rörande förbättringar av folkpensionerna. I vissa avseenden
tog riksdagen principiell ställning till frågor rörande folkpensioneringens
framtida utformning. Beträffande åtskilliga spörsmål hemställde riksdagen
däremot om fortsatt utredning.

Vad angår storleken av folkpensioneringens ålderspension förordade
riksdagen, att pensionen höjes så att den år 1968 uppgår till 5 400 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 1959

för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående, räknat i
1957 års penningvärde. Vad angår den takt, i vilken höjningarna skulle ske
för att man skall nå det uppställda målet, fann riksdagen det icke lämpligt
att nu binda sig.

Riksdagen ansåg vidare, att den generella pensionsåldern av 67 år inom
folkpensioneringen skulle bibehållas, men fann att frågorna om förtida
resp. uppskjutet pensionsuttag borde bli föremål för fortsatt utredning.

Beträffande invalidpensioneringen föreslog riksdagen, att
därmed sammanhängande problem skulle utredas snarast möjligt. Utredningsarbetet
borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande inkomstprövningen
om möjligt slopades. Olika möjligheter att i ökad utsträckning
bereda rätt till pension före 67 år borde undersökas. I samband
med utredningen om invalidpensioneringen borde prövas frågan om barntillägg
till barn, vars försörjare uppbär folkpension.

Riksdagen förordade, att änkepensionen fr. o. in. den 1 juli 1960
höjes till samma belopp som ålderspensionen till ogift pensionär och därefter
— liksom ålderspensionen — successivt ökas till 3 600 kr. år 1968.
Full änkepension borde utgå till änka, som vid mannens död uppnått 50 års
ålder eller, om hon då var yngre, hade barn under 19 år i hemmet. För andra
änkor över 35 år skulle pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder
vid mannens död eller då det yngsta barnet fyllde 19 år. Änkepensionen
borde i sådant fall reduceras på visst sätt. Änkepension skulle utgå utan inkomstprövning.
De nämnda reglerna borde tillämpas på kvinnor, som blir
änkor från och med den dag då den nya lagstiftningen träder i kraft. Även
de kvinnor som blivit änkor dessförinnan borde i rimlig utsträckning få del
av folkpensionsförbättringarna. Frågan om utformningen av reglerna för
änkepension i övergångsfallen borde bli föremål för en snabbutredning.

Riksdagen förordade vidare, att barnpension skulle utgå fr. o. m.
den 1 juli 1960 i samtliga fall då barnets huvudsakliga försörj are avlidit
samt att barnpensionen skulle utgivas intill dess barnet fyllde 19 år. Pensionen
borde bestämmas till 1 000 kr. om året och utgå utan inkomstprövning.

Fortsatt utredning rörande olika familjepensionsfrågor förordades av
riksdagen bl. a. rörande änkepensioner i form av engångsbelopp till yngre
änkor utan barn, angående änklingspensioner samt beträffande barnpensioner
i sådana fall, då den av föräldrarna avlidit som icke är den huvudsakliga
försörjaren. Spörsmålet huruvida barnpension borde utgå med högre belopp
då båda föräldrarna avlidit skulle också utredas. Uppmärksamhet borde
även ägnas frågan om pensionsförmåner åt bl. a. frånskilda kvinnor, vilkas
f. d. make avlider.

Riksdagen hemställde vidare om skyndsam utredning av frågan om fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
Beträffande folkpensioneringens finansiering på längre sikt
förutsatte riksdagen att denna fråga finge prövas senare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Riksdagen uttalade därjämte, att under utredningsarbetet borde upptagas
frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar
som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i
fråga om finansiering och administration borde eftersträvas.

Det av riksdagen förordade utredningsarbetet har anförtrotts åt 1958 års
socialförsäkringskommitté utom såvitt angår de administrativa frågorna,
vilka handlägges av socialförsäkringens administrationsnämnd.

Departementschefen
Allmänna synpunkter

De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verksamma
tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vidare.
Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas
gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet,
kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet
av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder
skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med
detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig
tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkännas
en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat
inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i
princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en väsentlig
del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat,
att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.

Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina
inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte avhängiga
av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.
Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som
grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det anspråk,
som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhetliga
folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade
efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden.

Princippropositionen

I propositionen nr 55 föreläde Kungl. Maj:t 1958 års A-riksdag principerna
för en allmän pensionsreform. Vid anmälan av frågan i statsrådet
den 11 februari 1958 ansåg jag mig kunna slå fast, att det inom vårt lands
politiska liv rådde stor samstämmighet i uppfattning rörande de huvudkrav,
som man borde ställa på pensionssystemet. Jag sammanfattade dessa
krav i femton punkter och drog den slutsatsen, att det i stort sett härskade
en gemensam mening om målet för våra strävanden på pensionsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Oenighet rådde däremot om medlen för att nå detta mål. För egen del
kom jag fram till uppfattningen att målets förverkligande krävde, att
rätten till tilläggspension lagfästes. De grundläggande motiven var följande.

Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering.
Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett fördelningssystem.
En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje
års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster,
som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppenbara
och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt
till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen
lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras
automatiskt värdebeständiga.

Genom alt finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som folkpensioneringen
kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet.
Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och deras
familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek. Fjolårets
proposition i pensionsfrågan upptog därför principerna för en lagfäst tillläggspensionering,
vars finansiering grundades på fördelningsmetoden.

De förbättringar av levnadsstandarden för pensionärerna som vinnes genom
tilläggspensioneringen kommer emellertid inte dem till del, som redan
i dag är folkpensionärer. Med den principiella syn på pensionsfrågan som
jag nyss redovisat måste en pensionsreform utformas så att hänsyn tas
också till de nuvarande folkpensionärerna. I enlighet härmed föreslogs i
fjolårets pensionsproposition både att folkpensioneringen skulle förbättras
och att en lagfäst tilläggspensionering skulle införas. Dessa skulle tillsammans
bilda det nya pensionssystemet, vars huvuddrag var följande.

Pensionssystemet skulle bereda såväl ålders- som invalid- och familjeskydd.

Folkpensionerna skulle förbättras i olika avseenden, bl. a. genom en successiv
höjning av pensionsbeloppen. Målet för denna höjning, vilken borde
inledas redan 1958, var 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och
3 600 kr. för ensamstående.

Tilläggspensioneringen utformades med de angivna folkpensionsförbättringarna
som utgångsitunkt. Viss rätt till undantagande från tilläggspensioneringen
skulle finnas för de försäkrade.

Den tilläggspension, som skulle utgå utöver folkpensionen, skulle beräknas
på den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000
kr. För företagare och självständiga yrkesutövare beräknades arbetsinkomsten
efter en särskild regel. Folkpensionen och tilläggspensionen skulle
tillsammans motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten
under de 15 år, då inkomsten varit högst. Pensionerna skulle
följa ändringar i prisnivån, d. v. s. vara värdebeständiga. Även de nyssnämnda
inkomstgränserna skulle följa prisnivåns ändringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

För full ålderspension skulle i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrundande
år, vilket krav skulle successivt höjas till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skulle ansluta sig till förmånerna från
ålderspensioneringen.

Såsom redan nämnts skulle tilläggspensioneringen i likhet med folkpensioneringen
finansieras enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter
och således utan tillskott av skattmedel. Vidare förutsattes, att en
betydande fondbildning skulle ske inom tilläggspensioneringen.

Löntagarnas tilläggspensioner skulle bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter.
Företagare och självständiga yrkesutövare skulle betala sina tillläggspensioner
genom individuella avgifter.

Rätt till tilläggspension skulle börja intjänas 1960, och avgifter skulle
betalas fr. o. m. samma år. Avgifterna, som skulle stiga successivt under
uppbyggnadsskedet, angavs till en början endast för de första fem åren.
Det förutsattes, att uttaget av arbetsgivaravgifter efter 30 år — då övergångstiden
för snabbare förvärv av full pension utlöpt — komme att utgöra
mindre än 10 procent av den totala lönesumman och att några större avvikelser
från nämnda avgiftsprocent inte skulle komma att erfordras för tid
därefter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle för sin tilläggspension
erlägga motsvarande avgifter på vederbörandes beräknade arbetsinkomst.

Beträffande princippropositionens behandling i riksdagen vill jag i detta
sammanhang endast peka på att de föreslagna förbättringarna av folkpensioneringen
godkändes, med vissa ändringar och kompletteringar, av
riksdagens båda kamrar. Förslaget i fråga om tilläggspensioneringen antogs
praktiskt taget oförändrat av första kammaren men avslogs av andra
kammaren med ett fåtal rösters övervikt. Utgången av voteringen i andra
kammaren föranledde Kungl. Maj :t att upplösa riksdagen samt utlysa nyval
till nämnda kammare. Detta val, där det allt överskuggande intresset
knöts till pensionsfrågan, ledde till att de partigrupper i andra kammaren,
som fällde förslaget om tilläggspensionering, reducerades till en minoritet
på 115 av kammarens 231 mandat.

Valresultatet gav regeringen underlag för att omedelbart sätta i gång arbetet
med att utforma ett lagförslag om allmän tilläggspensionering och vidtaga
andra förberedelser för reformens genomförande.

Förberedelser för lagstiftningsförslaget

Det förslag till lagstiftning om allmän tilläggspensionering som skall föreläggas
riksdagen utgår från de grundläggande krav på effektivitet i pensionssystemet
och snabbhet i dess genomförande, som uppställdes i princippropositionen.
Detta innebär, att jag måste vidhålla mitt förslag om att en
lagfäst tilläggspensionering bygges på fördelningsmetoden, om också med
ett starkt inslag av fondering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1950

Vid den fortsatta beredningen av pensionsfrågan har jag emellertid företagit
vissa ändringar i förhållande till principförslaget. Dessa åtgärder har
betingats av de fortsatta undersökningar av vissa problemkomplex, som ägt
rum under lagstiftningsarbetets gång. Åtgärderna är samtidigt uttryck för
en strävan att så långt möjligt ta hänsyn till de synpunkter, som framförts
från oppositionens sida vid 1958 års A-riksdag och under den offentliga
debatten. Därmed har jag velat skapa förutsättningar för ett vidgat parlamentariskt
underlag för pensionsreformen.

Mina förhoppningar om en sådan bredare samling kring den stora trygghetsreformen
vann stöd i det förhållandet, att numera en stor majoritet
inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig till uppfattningen att tilläggspensioneringens
genomförande kräver en lagstiftning, som bl. a. innebär
ett åläggande för arbetsgivarna att erlägga avgift för sina anställdas pensionering.
Sedan princippropositionen avlämnats framkom i riksdagen ett annat
förslag om lagstiftning rörande tilläggspension. Detta förslag stöddes av en
del av den opposition, som fällde Kungl. Maj :ts förslag i andra kammaren.

Då det gäller lagstiftningens utformning har emellertid meningsskiljaktigheter
kvarstått även bland dem som förordar lagstiftning om till1
äggspensionering. Olikheten i uppfattning har i första hand avsett finansierings-
och förvaltningsmetoderna vid utformningen av en lagfäst pensionering.
Nära samband med dessa frågor har de meningsskiljaktigheter,
som förekommit rörande bl. a. omfattningen av de inslag av valfrihet som
enligt båda förslagen skulle rymmas inom lagstiftningens ram. Den närmare
innebörden av dessa motsättningar redovisades i särskilda utskottets
utlåtande till 1958 års A-riksdag.

I det läge, som uppkommit efter de senaste allmänna valen, har det enligt
min uppfattning funnits starka skäl att ånyo pröva möjligheterna att överbrygga
skiljaktigheterna mellan de båda förslagen om lagfäst pensionsrätt.
Helst hade jag sett att redan under arbetet med propositionen en samverkan
kunnat uppnås mellan regeringen och den del av oppositionen, som uttalat
sig för principen om en lagfäst rätt till tilläggspension. Inbjudan till eu
sådan samverkan utfärdades fördenskull i början av januari 1959. Jag beklagar
att det visade sig, att de inbjudna inte ansåg förutsättningar för
förhandlingar om en sådan samverkan föreligga på det angivna stadiet.
Denna nedslående erfarenhet har inte hindrat mig att, som jag tidigare
understrukit, vid utformningen av lagstiftningen försöka tillgodose de synpunkter,
som framförts av företrädarna för den nyssnämnda andra lagstiftningslinjen,
så långt detta varit förenligt med de grundläggande anspråk,
som måste ställas på pensionssystemet och vilka jag angivit i det föregående.
Att det nya pensionssystemet skall vara effektivt och genomföras
inom rimlig tid är en mening som omfattas av en stor majoritet bland dem,
vilkas trygghetsbehov pensioneringen är avsedd att tillgodose.

Resultaten av min strävan att gå till mötes olika önskemål kommer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

framgå av den fortsatta redogörelsen för de föreliggande författningsförslagens
närmare innebörd. Här vill jag blott peka på några av de åtgärder
som vidtagits. Frågan om en rörlig pensionsålder har prövats. Därvid har
bl. a. möjligheter öppnats att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen
töre 67 års ålder. Vidare har jag efter verkställda undersökningar funnit
mig kunna föreslå, att möjligheterna att ställa sig vid sidan av tilläggspensioneringen
vidgas i olika avseenden. I fråga om förvaltningen av tilläggspensioneringens
fondmedel föreslås gynnsammare villkor för lån ur
pensionsfonden och vissa förändringar i fråga om det statliga inflytandet.

T illäggs pensioneringens omfattning

Jämte folkpensioneringen skall den allmänna tilläggspensioneringen,
såsom förutsattes i fjolårets pensionsproposition, i princip tillförsäkra alla
förvärvsarbetande en lagfäst rätt till trygghet på ålderdomen, vid förtida förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan och för familjen vid dödsfall. Det
betyder med andra ord, att löntagare likaväl som företagare och andra självständiga
yrkesutövare automatiskt får ett betryggande ålders-, invalid- och
familjeskydd efter den allmänna tilläggspensioneringens införande. Eftersom
tilläggspensioneringen skall grundas på inkomster av arbete och nästan
alla personer i vårt land lever på sådana inkomster — det gör ju inte bara
den som uppbär arbetsinkomsten utan även hans familj — är tilläggspensioneringens
förmåner avsedda att framdeles bli till gagn för praktiskt taget
hela befolkningen.

Många med mig hyser den uppfattningen, att det nya pensionssystemet
kommer att betraktas som en oumbärlig trygghetsanordning. Nu liksom
i princippropositionen anser jag emellertid, att denna övertygelse
inte får utesluta, att det skall finnas möjligheter till undantagande från
den allmänna tilläggspensioneringen. Skälen därtill är följande.

Det har på olika håll ansetts angeläget, att grupper av arbetstagare har
frihet att avtalsvägen själva skaffa sig en tilläggspensionering utan samhällets
medverkan. Vidare har en del företrädare för grupper, som anses
redan ha sin pensionsfråga ordnad på privat väg, gjort gällande att ifrågavarande
grupper bl. a. för undvikande av samordningsfrågor önskar bibehålla
sina pensionsanordningar i stället för att bli omfattade av en allmän
tilläggspensionering. Ett sätt att tillgodose dylika önskemål är att ge ifrågavarande
arbetstagargrupper frihet att ställa sig utanför den allmänna tillläggspensioneringen.

Jag är medveten om att den allmänna tilläggspensioneringen skulle
bli kraftigt reducerad i vikt och betydelse, om organisationerna allmänt
skulle göra bruk av en sådan valfrihet. Men som jag framhöll redan i
princippropositionen har jag svårt att föreställa mig, att vare sig arbetstagare
eller arbetsgivare skulle kunna finna, att ett utträde ur tilläggspensioneringen
är förenligt med deras egna intressen. Under arbetet med pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

sionsfrågan har jag blivil alltmera övertygad om den allmänna tilläggspensioneringens
konkurrenskraft i förhållande till andra pensionsordningar.
Det har också tydligt framgått av den offentliga debatten, alt åtminstone en
mycket stor majoritet av löntagarna anser det som en fördel att bli omfattade
av den lagfästa tilläggspensioneringen och inte hyser någon önskan att
stå utanför.

I min uppfattning om konkurrenskraften hos en pensionering av den i
lagförslaget angivna typen framför varje annan ordning för pensionstrygghet
styrktes jag även av de uttalanden, som de berörda arbetsmarknadsorganisationerna
gjorde inför 1958 års B-riksdags behandling av motioner rörande
en viss valfrihet för i statens tjänst anställda (SU 1958 B: 102). Det framkom
därvid, att de statsanställda med hänsyn till de stora fördelar, som fördelningssystemet
innebär i fråga om bl. a. pensionernas värdebeständighet,
inte torde vilja avstå från sin nuvarande pensionsordning i utbyte mot någon
form av större valfrihet. Att döma därav skulle alltså en t. o. in. mycket
vidsträckt undantagsmöjlighet inte vara ägnad att inge betänkligheter för
den allmänna tilläggspensioneringens vidkommande.

Jag betraktar det som en styrka hos den allmänna tilläggspensioneringen,
om den kan bereda arbetsmarknadsorganisationer, som till äventyrs skulle
önska det, frihet att välja alternativa lösningar. Det finansieringssystem,
som den allmänna tilläggspensioneringen bygger på, kräver för sin funktion
ett i stort sett fast försäkringskollektiv, som på ett tidigt stadium bestämmes
till sin omfattning. Det medger därför eu sådan valfrihet endast vid
igångsättningen. Men vid detta tillfälle kan systemet lämna fältet fritt för
kollektivt utträde. Om någon grupp fullt och fast anser att ett annat pensionssystem
i sin helhet är förmånligare, bör den enligt min åsikt också ha
en reell möjlighet att då ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen.
För sådana grupper, som redan omfattas av privat pensionsförsäkring,
är det därtill naturligt, att de just när den allmänna tilläggspensioneringen
införes och samordningsfrågor kan bli aktuella väger sin nuvarande
pensionering mot den allmänna.

Önskar någon löntagargrupp stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen,
får huvudorganisationen träffa kollektivavtal med arbetsgivaren
om att pensionsrätt tillförsäkras gruppen i annan ordning. Det nya förslaget
innefattar vidgade möjligheter och längre betänketid för träffande
av ett dylikt avtal.

Med hänsyn till omständigheter som anfördes i princippropositionen kan
och hör man bereda företagare och andra självständiga yrkesutövare vissa
möjligheter alt individuellt träda ut ur den allmänna tilläggspensioneringen.
Även villkoren för dylikt utträde har nu mildrats i olika hänseenden.

Lagstiftningsförslagets närmare innebörd i dessa delar kommer jag all
behandla i det följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1951

Nuvarande personalpensionering m. m.

Vissa grupper av löntagare har redan sin pensionsfråga ordnad på ett
sätt som allmänt anses tillfredsställande. Detta gäller i huvudsak statens
och kommunernas anställda. Därjämte har vissa grupper i enskild tjänsl
pensionsfrågan mer eller mindre väl ordnad.

Vårt största existerande system för personalpensionering, nämligen det
statliga, har redan anpassats till folk- och tilläggspensioneringarna. Detta
skedde genom riksdagens beslut 1958 (prop. 1958 A: 157; 1958 B: 31; SU
1958 B: 52), vilket grundades på en förhandlingsuppgörelse mellan staten
och de statsanställdas organisationer. Den därmed genomförda revisionen
av det statliga tjänstepensionssystemet innebar, att man fann en för
båda parter tillfredsställande lösning av ett sedan länge besvärande problem,
nämligen samordningen av den statliga tjänstepensioneringen och
folkpensioneringen. Med tillämpning av den s. k. bruttometoden fann sig
parterna på samma gång kunna lösa de samordningsfrågor, som kunde förväntas
uppkomma vid genomförandet av en allmän tilläggspensionering

Det synes vara att vänta, att de pensionssystem, som gäller för kommunalanställda
och i övrigt i offentlig tjänst anställda, skall visa sig kunna
samordnas med folkpensioneringen och tilläggspensioneringen efter likartade
linjer i den mån så inte redan skett. För större delen av detta område
träffades i december 1958 förhandlingsuppgörelser om samordning
enligt den nyssnämnda bruttometoden.

För majoriteten av dem, som redan omfattas av utbyggda system för
tjänstepension, har samordningsfrågorna alltså redan funnit sin lösning.
Att märka är därvid, att samordningen i huvudsak gällt olika system av
pensioner finansierade enligt fördelningsmetoden, vilken på sina håll ansetts
medföra en så relativt stel utformning av pensioneringen, att själva
konstruktionen i och för sig skulle försvåra samordningen.

Vad beträffar löntagargrupper i enskild tjänst kan samordningsfrågor
i samband med pensionsreformen givetvis uppkomma endast i de fall, då
sådana grupper redan omfattas av en privat pensionering. En annan förutsättning
är att man —- såframt inte den kollektiva utträdesrätten begagnas
— anser anledning föreligga att för framtiden modifiera den privata
pensioneringen på grund av den allmänna pensionsreformen. Detta torde
kunna framstå som befogat endast för de fall, då de sammanlagda pensionsförmånerna
ter sig onödigt stora när de privata lägges till de allmänna. Med
hänsyn till det anförda synes samordningsfrågor blott kunna uppstå i vissa
fall för löntagargrupper som f. n. tillhör en mera omfattande privat pensionering,
företrädesvis en sådan som är anordnad i försäkringsmässiga
former.

Sedan länge föreligger frågan om att samordna privata pensionssystem
med folkpensioneringen ävensom med yrkesskadeförsäkringen. Även mellan
olika privata pensionssystem inbördes torde samordningsfrågor existera.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Dessa frågor har funnit sin lösning på olika sätt, såvida samordningen över
huvud ansetts vara ett allvarligt problem. I åtskilliga fall utgår pensioner
eller livräntor sida vid sida utan att någon särskild samordning ifrågasatts.

Då det gäller att samordna existerande privata pensionssystem med den
allmänna tilläggspensioneringen torde det i princip inte föreligga några
frågor av annan art än sådana, som redan funnits och vid behov bragts till
olika lösningar. Praktiskt kan samordningsfrågorna få större vikt och därmed
pocka på en lösning helt enkelt därför att de allmänna pensionsförmånerna
genom folkpensionsförbättringarna och tilläggspensioneringens
införande blir vida större än förmånerna från den nuvarande folkpensioneringen.

Den privata pensionsförsäkringen är uppbyggd enligt premiereservtekniken,
vilket bl. a. innebär att pensionsrätten för var och en som omfattas
av pensioneringen i princip är bunden till ett för hans räkning uppsamlat
fondkapital. Det torde vara en allmänt omfattad mening, att detta finansieringssystem
innefattar en inte oväsentlig individuell anpassningsbarhet;
den enskildes intjänade pensionsrätt kan när som helst materialiseras i ett
kapitalbelopp, som kan nyttiggöras honom på ett eller annat sätt. Anpassningen
av ett premiereservsystem till ett fördelningssystem synes därför
inte erbjuda större problem av teknisk natur än de tidigare berörda samordningsfrågor,
vilka redan funnit sin lösning. Då det gäller metoden för
samordningen är det min mening, att statsmakterna inte bör lämna några
anvisningar åt de arbetsmarknadens parter, vilka i flertalet fall har överenskommit
om de existerande pensionsordningarna och även framgent bör
ha full frihet att ändra dem.

Jag vill här upprepa min i princippropositionen uttryckta mening, att de
som omfattas av existerande privata pensionssystem bör kunna påräkna
att även efter den allmänna tilläggspensioneringens införande bli tillerkända
minst lika goda pensionsförmåner som hittills. Enligt min övertygelse
kommer även de löntagare, som nu är tillförsäkrade pensionsrätt
och vilkas fortsatta pensionsrätt uppbygges inom tilläggspensioneringen,
att i regel få en stor förbättring av sitt pensionsskydd genom tilläggspensioneringens
införande. I synnerhet innebär värdebeständigheten en utomordentligt
viktig förbättring.

Under en övergångstid, då förmånerna från den allmänna tilläggspensioneringen
ännu inte nått fulla belopp, kommer emellertid en del kompletteringsanordningar
till en allmän tilläggspensionering utan tvivel att vara
befogade. Det är inte heller uteslutet, att det även därefter kan komma att
anses önskvärt att i vissa avseenden komplettera de allmänna förmånerna.
I det följande kommer jag också att föreslå vissa åtgärder, som bl. a. synes
ägnade att underlätta en samordning mellan den allmänna tilläggspensioneringen
och sådana kompletteringsanordningar.

4 — H i han g till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

En betydande nackdel med de privata pensionsförsäkringarna är dock
frånvaron av värdebeständighet. Varje uppslag till denna frågas lösning
synes mig värt att begrunda. Hur värdebeständigheten över huvud skall
kunna i princip garanteras i en pensionering byggd på premiereservsystem,
är ett problem som alltjämt står kvar. Någon metod att praktiskt lösa frågan
om värdesäkring av sådan pensionsrätt, som förvärvas hos enskilda
försäkringsföretag, kan därför inte anvisas. Jag hyser emellertid fortfarande
förhoppningen, att de utredningar i ämnet, som är i gång, skall kunna bidra
till problemets belysning.

Kompletteringsförmåner till den allmänna tilläggspensioneringen kan
givetvis erhållas genom pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring.
Jag har för avsikt att snarast undersöka, vilka förändringar inom denna försäkring
som kan påkallas av den allmänna pensionsreformen.

Slutligen anser jag mig böra framhålla även följande synpunkter. Av det
förut sagda framgår att de samordningsfrågor, som kan behöva aktualiseras
när den allmänna tilläggspensioneringen träder i kraft, torde beröra i
huvudsak sådana löntagargrupper som redan omfattas av en utbyggd privat
pensionsförsäkring. Man skall inte glömma bort, att den övervägande
delen av den förvärvsarbetande befolkningen nu inte har någon annan pension
än folkpensionen att lita till. Och de som redan fått sin pensionsfråga
ordnad återfinnes ju till största delen bland dem som tillhör någon offentlig
tjänstepensionering, där samordningsfrågorna lösts eller är på väg att
klaras upp. Av alla löntagare, som den allmänna tilläggspensioneringen kan
omfatta, torde i själva verket mer än elva tolftedelar för närvarande inte
tillhöra någon i försäkringsmässiga former anordnad privat personalpensionering.
Mot bakgrunden av den trygghetsreform, som nu förestår för vårt
folk, får de för vissa grupper ännu kvardröjande samordningsfrågorna inte
någon stor räckvidd.

Samordningsfrågorna torde dessutom, som jag förut antytt, minska i
omfattning i den mån som den kollektiva utträdesrätten skulle utnyttjas.
Visserligen tror jag inte att denna rätt kommer att begagnas. Men om någon
grupp för egen del verkligen skulle anse, att den redan har sin pensionsfråga
tillfredsställande löst på privat väg, är det ju ändå tänkbart att den
skulle vilja göra bruk av friheten att ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen.
Om så skulle ske, bortfaller naturligtvis samordningsspörsmålen
med tilläggspensioneringen för den gruppen.

Samhällsekonomiska verkningar

Pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin har föranlett mycken
diskussion. Som naturligt är då det gäller framtiden går åsikterna också
i denna fråga starkt isär. Jag hyser fortfarande samma uppfattning som
den jag redovisade i princippropositionen. Några synpunkter därutöver kan
emellertid anföras.

De som uttryckt oro för verkningarna av den föreslagna pensionsrefor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

men har under hänvisning till finansieringsmetoden dels pekat på risken
för ett minskat sparande och dels fruktat för följderna av en förutsedd
statlig maktkoncentration i förvaltningen av pensionsfonden. Den senare
frågan ämnar jag ta upp till behandling i det följande.

Den föreslagna finansieringsmetoden för tilläggspensioneringen är inte
någon renodlad fördelningsmetod. Inte minst för att motverka negativa
effekter på sparandet har i förslaget inrymts en betydande fondbildning.
I det alternativ till regeringsförslaget, som framfördes från anhängarna av
en lagfäst tilläggspensionering enligt premiereservmetoden, fanns å andra
sidan inslag av fördelningsmetodik. Av allt att döma kommer den lösning,
som jag förordar, att under en följd av år resultera i ett större nettosparande
inom pensionssystemet än vad det alternativa förslaget skulle innebära
— trots att ålderspensionerna enligt mitt förslag så mycket snabbare
växer till avsedd nivå. Som framgår av det följande har det dessutom visat
sig, att fondtillväxten enligt det föreliggande förslaget sker något snabbare
än som tidigare förutsatts.

Pensionsreformens effekt på sparandet och kapitalbildningen beror inte
enbart av fondbildningens storlek. När det gäller att bedöma verkningarna
på det samlade sparandet under den framtid vi kan överblicka måste det
beaktas, att den föreslagna tilläggspensioneringen ingalunda kan väntas
medföra, att det nuvarande försäkrings- och pensionssparandet helt bortfaller.
I det sammanhanget är det värt att notera, att företag som för närvarande
har stora pensionsförsäkringskostnader kan tänkas få sina kostnader
för pensionsändamål sänkta genom att tilläggspensioneringens avgiftsnivå
är låg. Utrymmet inom den nuvarande kostnadsramen kan för
dessa företag komma att mer än väl förslå även till utgifter för de kompletteringsanordningar,
som kan befinnas önskvärda vid sidan om den allmänna
tilläggspensioneringen.

Det bör vidare framhållas att regeringen, sedan beslut fattats om genomförande
av pensionsreformen, kommer att framlägga förslag om den extra
bolagsskattens slopande från den 1 januari 1960. Detta torde för många
företag innebära en avsevärd lättnad. Vad i övrigt beträffar pensionsreformens
effekt på företagens totala kostnader — en fråga som spelat stor
roll i debatten — så är denna beroende av en hel rad faktorer och bland
dessa framför allt inkomst- och löneutvecklingen i samhället, som i sin
tur avgörs vid förhandlingar mellan vederbörande parter. Till följd av pensionsreformens
successiva uppbyggnad kommer dess verkningar på företagens
kostnadssida i vart fall att te sig relativt små i jämförelse med de
årliga kostnads- och produktivitetsändringar som normalt inträffar.

Del ligger i sakens natur, att den ekonomiska politiken måste föras med
sikte på att den inhemska kostnadsutvecklingen är förenlig med yttre och
inre balans i vår samhällsekonomi liksom atl pensionsreformens verkningar
på både kort och lång sikt på sparande och kapitalbildning noggrant måste

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

följas. Det är av väsentlig betydelse för framtiden och därmed också för
pensionsreformens genomförande, att vi får en fortsatt snabb tillväxt av
den produktionsapparat, som utgör grunden för dagens och morgondagens
välstånd, och en ökning av den produktion, som ytterst bär kostnaderna för
våra pensioner.

Pensionsreformen har också en statsfinansiell sida. Under det att tillläggspensioneringen
uteslutande skall finansieras med avgifter, utgör folkpensioneringens
kostnader en väsentlig — och allt större — post i statens
budget. Den av statsmakterna i fjol förutsatta översynen av folkpensioneringens
finansiering bör enligt min åsikt ske snarast.

Tilläggspensioneringen får vissa omedelbara budgetmässiga verkningar
med hänsyn dels till statens avgifter för de statsanställdas tilläggspensioner,
dels till företagens avdragsrätt för sina pensionsavgifter. Efter hand
kommer dessa utgifter respektive inkomstminskningar för staten att motvägas
av minskade pensionsutgifter över budgeten för statens anställda
respektive ökade inkomster i form av skatt på tilläggspensioner. Dessa frågor
liksom bl. a. frågan om avdragsrätt för egenavgifter kommer att behandlas
senare i annat sammanhang.

Planen för pensionsreformen

Princippropositionen år 1958 innefattade huvuddragen av en plan för pensionsreformens
genomförande. I och med den höjning av folkpensionerna,
som ägde rum förra året, har det första ledet i denna plan börjat realiseras.
Pensionsplanens fullföljande innebär, att tilläggspensioneringen successivt
uppbygges jämsides med att folkpensionerna ytterligare förbättras.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall som redan nämnts
utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Detta system bör i framtiden
regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen
och tilläggspensionen inte i alla avseenden svara mot varandra,
eftersom de båda delarna av pensionssystemet har olikartade funktioner.
Folkpensioneringens och den allmänna tilläggspensioneringens sammangjutning
i ett enda lagverk fordrar ett omfattande arbete, som kommer att
kräva flera år. Förutom kompletteringar på olika punkter av lagstiftningen
rörande tilläggspensioneringen måste nämligen också en sammanfogning
ske av det redan nu i ett flertal olika författningar uppsplittrade lagkomplexet
rörande folkpensioneringen, vilken därtill enligt av riksdagen gjorda
uttalanden bör bli föremål för ändringar i olika avseenden. Först därefter
kan det slutliga utformandet av en enhetlig pensionslagstiftning ske.

För att så snart som möjligt kunna sätta tilläggspensioneringen i funktion
har jag nu låtit utarbeta en lagstiftning om enbart allmän tilläggspensionering.
Denna lagstiftning har därvid utformats så, att den tills vidare
kan tillämpas jämsides med de olika författningar som reglerar folkpensioneringen.
Vidare har erforderliga bestämmelser rörande förvaltningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

tilläggspensioneringens fondmedel upptagits i ett fondreglemente. Den sålunda
utarbetade lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

Vid vilken tidpunkt förslag om ett enhetligt lagverk för hela pensionssystemet
kan framläggas blir beroende av flera omständigheter. 1958 års
socialförsäkringskommitté är sysselsatt med ett omfattande utredningsarbete
beträffande så viktiga frågor rörande folkpensioneringen som invalidpensioneringens
utformning och reglerna rörande familjepensioneringen. Därtill
kommer den av statsmakterna åsyftade samordningen i materiellt avseende
av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast —• pensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäkringsformer
bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäkring
till medborgarnas skydd vid inkomstbortfall i olika situationer.

Alla dessa arbetsuppgifter är var för sig synnerligen omfattande. Ansträngningarna
torde böra inriktas på att i vart fall åstadkomma en enhetlig pensionslagstiftning
senast till år 1963.

Reformarbetet har givetvis även en administrativ sida. Den administration,
som krävs i samband med att lagen om försäkring för allmän tilläggspension
träder i kraft 1960, skall avse fastställande och registrering av de
försäkrades arbetsinkomster, på vilka tilläggspension skall beräknas; vidare
skall debitering och uppbörd av avgifter till tilläggspensioneringen ombesörjas.
Socialförsäkringens administrationsnämnd utreder dessa frågor i
fortlöpande kontakt med socialdepartementet. Administrationsnämndens
arbete har sålunda bedrivits jämsides med lagstiftningsarbetet. Nämnden
kommer att framlägga ett förslag om den för de närmaste åren erforderliga
förvaltningsorganisationen för inkomsternas fastställande och registrering
samt för avgiftsuppbörden liksom om den organisation som i övrigt — dock
frånsett fondförvaltningen som förut berörts — erfordras under nämnda
tid för tillämpningen av lagen om tilläggspensionering. I dessa hänseenden
torde förslag få framläggas för riksdagen till hösten.

De första tilläggspensionerna skall enligt mitt förslag utbetalas år 1963.
Den för det slutliga, enhetliga pensionssystemet erforderliga administrationen
bör successivt byggas upp så att den står färdig i god tid. Jag förutsätter,
att därvid alla möjligheter tillvaratages för att åstadkomma en samordning
i administrativt hänseende mellan pensioneringen och närliggande
socialförsäkringar.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av
tilläggspension som behandlas i lagförslaget —- kan bereda personer, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före
67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

I den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen finns exempel på regler,
som under särskilda omständigheter kan lämna ett visst utrymme åt en
skälighetsbedömning vid fastställande av rätten till en förmån eller avvägningen
av dess storlek. En regel av sådan innebörd kan inte heller vara
främmande för den socialförsäkring, som den allmänna tilläggspensioneringen
skall utgöra. Det har ifrågasatts att i det föreliggande lagförslaget
intaga en bestämmelse, som skulle inrymma vissa möjligheter att vid behov
göra jämkningar till förmån för den försäkrade i fråga om pensionsrätt
och pensionsberäkning. Efter närmare överväganden har det emellertid befunnits,
att frågan om en dylik regel bör anstå tills vidare.

Det anförda leder otvivelaktigt till att den allmänna tilläggspensioneringen
på förmånssidan kan framstå som om den i vissa hänseenden inte
skulle tillgodose alla anspråk som bör kunna ställas på den. Ett sådant
intryck kan tilläggspensioneringen ge, om den betraktas uteslutande ur
den aspekt som det nu föreliggande lagförslaget erbjuder. Därför vill jag
understryka, att det är min avsikt att komplettera lagstiftningen om tilläggspensionering
på en del punkter. Detta bör kunna ske i samband
med att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen regleras i ett enhetligt
lagverk.

För att pensionsrätt skall kunna förvärvas fr. o. m. nästa år och för att
således inga årsgrupper skall gå miste om pensionsreformens väsentliga
fördelar, måste en lagstiftning om tilläggspensionering beslutas nu.
Ett sådant beslut är också en förutsättning för att det fortsatta reformarbetet
skall kunna bedrivas från fasta utgångspunkter. Som framgår av det
tidigare anförda räknar jag med att resultatet av det utredningsarbete som
återstår kommer att föreligga i sådan tid, att kompletteringarna av lagstiftningen
är vidtagna innan förmåner börjar utges från tilläggspensioneringen.
Den nu utarbetade lagstiftningen är emellertid avsedd att kunna
tillämpas i befintligt skick, således även utan de nämnda kompletteringarna.

Översikt av pensionsförslaget

Socialförsäkringarna i vårt land har — bortsett från pensioneringen —
utformats efter principen att bereda skydd mot bortfall av inkomst för att
därigenom göra det möjligt för den enskilde och hans familj att i stort sett
bibehålla sin levnadsnivå även när arbetsförtjänsten uteblir. Yrkesskade -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

försäkringen bygger sedan länge på denna princip. Även förmånerna från
sjuk- och moderskapsförsäkringarna är avvägda efter inkomstbortfallsprincipen.
Arbetslöshetsförsäkringen fungerar på samma sätt. Ålderspension
samt pensionsskydd vid dödsfall och invaliditet, som inte har direkt samband
med yrkesutövning, lämnas däremot endast av folkpensioneringen i
form av enhetliga förmåner. Här finns en lucka i vårt socialförsäkringssystem,
och den nu föreslagna allmänna tilläggspensioneringen avser att
fylla denna lucka.

Då det pensionsförslag som nu utarbetats utgår från de principer, som
utförligt redovisats i 1958 års pensionsproposition, finner jag inte anledning
att här ytterligare redogöra för de allmänna synpunkter och motiveringar,
som jag där angivit beträffande pensionssystemets uppläggning. Jag
vill erinra om att mina bedömningar och ställningstaganden i nämnda proposition
föregåtts av ett grundligt utredningsarbete genom de båda pensionsutredningarna
under åren 1947—1955 och därefter genom allmänna pensionsberedningen
samt en omfattande remissbehandling av utredningsförslagen,
vilket allt vederbörligen redovisats i annat sammanhang. För 1957
års pensionskommittés förslag i fondfrågan och remissbehandlingen därav
har jag i det föregående lämnat en redogörelse.

Lagstiftningsförslciget jämfört med principförslaget

Innan jag går närmare in på innebörden av de nu utarbetade författningarna,
vill jag i korthet precisera hur det föreliggande lagstiftningsförslaget
förhåller sig till fjolårets principproposition.

På ett antal punkter, där princippropositionen innehöll ställningstaganden
till tilläggspensioneringens allmänna utformning, har lagförslagen utarbetats
i överensstämmelse därmed. Detta gäller i fråga om de slag av förmåner,
som tilläggspensioneringen skall erbjuda, vidare de grundläggande
reglerna om ålderspensionen, konstruktionen av den automatiska värdebeständigheten
i pensionssystemet samt finansieringen; överensstämmelsen
med princippropositionen avser också tilläggspensioneringens igångsättande
och tillväxt.

I vissa andra hänseenden bygger de förslag, som jag nu framlägger, på
undersökningar, som i princippropositionen förutsattes skola komma till
stånd och som nu fullbordats. Slutligen finns i förslagen punkter, där jag
låtit utforma bestämmelser på grundval av verkställda undersökningar
men där jag som förut framhållits har för avsikt att gå vidare efter ytterligare
utredning. Om de undersökningar, som utförts sedan princippropositionen
lades fram, och resultaten därav vill jag här framhålla följande.

Stor vikt har jag fäst vid frågan om pensionsåldern. På denna punkt har
jag tagit min i princippropositionen redovisade inställning under förnyat
övervägande. Efter verkställda undersökningar föreslår jag nu, att en valfrihet
skall föreligga att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

före eller efter 67-årsåldern, som är folkpensioneringens gräns för utgivande
av ålderspension. Uppskjutet pensionsuttag medför en viss höjning av tilläggspensionen
och tidigare uttag föranleder en viss sänkning. Mitt förslag
om en individuellt rörlig pensionsålder syftar främst till att i rimlig
utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja
att ta ut sin ålderspension när han anser sig behöva den.

Av hänsyn till att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kunde
tänkas anse sig ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering
föreslog jag i princippropositionen, att lagstiftningen skulle modifieras i
så måtto att den förenades med vissa utträdesmöjligheter. Som tidigare berörts
har jag nu funnit, att en lagstiftning om en tilläggspensionering enligt
fördelningsmetoden kan förenas med större utträdesmöjligheter än jag till
en början vågade förutsätta. Ett undantagande behöver inte heller förenas
med sådana påföljder för eventuellt pensionsförvärv i det allmänna systemet,
vilka tidigare ansågs erforderliga. Dessa undersökningsresultat återspeglas
i lagförslaget.

Förslaget från 1957 års pensionskommitté rörande fondförvaltningen
inom en allmän tilläggspensionering, vilket var enhälligt, syftade till att så
långt som möjligt beakta den avgiftsbetalande företagsamhetens intresse av
en smidig kapitalförsörjning med hjälp av pensionsfonden. Det torde vara
en allmän uppfattning, att hela vårt folks och i synnerhet de framtida pensionärernas
ekonomiska intresse i hög grad är beroende av en lyckosam utveckling
av näringslivet. Intressegemenskapen torde vara fullständig då
det gäller att bereda näringslivet så goda utvecklingsbetingelser som möjligt.
På grundvalen av denna inställning har jag låtit utarbeta ett förslag
till fondreglemente. Därvid har jag eftersträvat att utforma förslaget om
fondförvaltningen på ett sätt, som borde vara godtagbart för alla. Fondförvaltningsorganen
föreslås sammansatta så, att allmänna och enskilda intressen
får möjlighet att göra sig gällande sida vid sida. Bestämmelserna
om återlån och annan utlåning har gjorts förmånligare än i kommittéförslaget.

Vidare har en i huvudsak teknisk omprövning skett i vissa hänseenden i
fråga om vilka slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension.

Reglerna för beräkningen av invalidpension, som i lagförslaget benämnes
förtidspension och vilken beteckning jag därför använder i det följande,
har fastställts för fall av höggradig invaliditet. Storleken och utformningen
av tilläggspensioneringens familjeförmåner har också varit föremål
för överväganden, och bestämmelser härom har upptagits i den föreslagna
lagstiftningen. Bestämmelserna innebär bl. a. att fainiljeförmånerna i vissa
avseenden har närmats till vad som gäller för statsanställda m. fl.

Den lagstiftning, som jag här föreslår, består av lag om försäkring för
allmän tilläggspension, lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under
åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag samt reglemente angående allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

pensionsfondens förvaltning. Jag har nu för avsikt att i stora drag redogöra
för författningsbestämmelsernas innehåll.

Personkrets och pensionsgrundande inkomst

Inom socialförsäkringssystemet skall tilläggspensioneringen i förening
med folkpensioneringen i princip tillförsäkra var och en rätt till pension
för egen del på ålderdomen och vid förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
dessförinnan. Vidare skall pensioneringen vid dödsfall bereda efterlevande
familjemedlemmar rätt till pension.

Pensionen är avsedd att i dessa situationer ersätta inkomstbortfall.
Genom att de enhetliga folkpensionerna förenas med tilläggspensioner blir
pensionsskyddet avvägt i visst förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.
Grundläggande för tilläggspensionen måste därför vara inkomsten av
förvärvsarbete.

I den obligatoriska socialförsäkringens natur ligger att man kan frigöra
sig från det rigorösa samband mellan avgifter och förmåner, som kännetecknar
privat försäkring. I folkpensioneringen råder intet sådant samband.
Inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna är det inkomsterna och inte de erlagda
avgifterna som har betydelse för rätten till och storleken av de obligatoriska
ersättningarna för inkomstbortfall. Den allmänna tilläggspensioneringen
har uppbyggts efter principen, att man grundar rätten till förmåner
på inkomstförvärvet och inte på avgiftsbetalningen. En annan sak är att man
likväl har starka skäl för att i största möjliga utsträckning se till att inkomster
som grundar pensionsrätt också skall medföra avgiftsskyldighet. Ehuru
det sålunda inte är avgiftsbetalningen som blir grundläggande för pensionsrätten,
har försäkringens omfattning fixerats med hänsyn till de
möjligheter som föreligger att få ut avgifter.

Vad beträffar den närmare bestämningen av den personkrets, som försäkringen
skall omfatta, blir denna beroende av inte blott vilka personer,
som skall kunna förvärva pensionsrätt. Av betydelse blir självfallet också
huruvida dessa personer har sådan inkomst, som skall grunda pensionsrätt.

Att en svensk medborgare skall kunna förvärva pensionsrätt på grund
av arbete i Sverige är självklart; undantag synes endast böra stadgas för
vissa fall, då han är anställd hos en utländsk arbetsgivare, av vilken pensionsavgift
inte lämpligen kan uttagas. Även en utlänning, som arbetar i
Sverige, bör med motsvarande undantag komma i fråga till pensionsrätt.
Dock bör här krävas en viss närmare anknytning till Sverige, lämpligen i
form av mantalsskrivning. Arbete utomlands synes böra grunda pensionsrätt
i huvudsak endast i fall då en svensk arbetar hos ett svenskt företag.

Rätt till tilläggspension grundas i princip endast på inkomster av förvärvsarbete.
Häri inrymmes löneinkomster ävensom rörelseinkomster av
vissa slag, nämligen inkomst av rörelse i skatteteknisk mening och av
sådan jordbruksfastighet som den försäkrade själv brukar. Dessutom kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

mer här i fråga inkomst av uppdrag eller liknande arbete för annans räkning,
som ibland kan jämställas med löneinkomst och ibland med rörelseinkomst.
Däremot följer av det förut anförda att inkomst av förmögenhet
i princip skall lämnas utanför.

Inkomster av förvärvsarbete bör emellertid inte medföra pensionsrätt
helt utan begränsningar.

Enligt mitt förslag grundas sålunda pensionsrätten på inkomst, som
intjänas under den egentliga förvärvstiden, närmare bestämt i åldern
16—65 år. Däremot tas inte hänsyn till inkomst, som förvärvas dessförinnan
eller därefter.

Det pensionsbelopp som utges skall som förut nämnts i princip ersätta
ett inkomstbortfall. Eftersom folkpensionen vanligen ligger i botten när
tilläggspension utgår, är det naturligt att man beräknar tilläggspensionen
inte med hänsyn till hela inkomsten utan blott till vad som ligger ovanför
en viss gräns. Denna gräns har satts vid 4 000 kr. Gränsen skall följa ändringar
i penningvärdet. Detta sker genom att gränsen sammanfaller med det
s. k. basbeloppet, som i likhet med vad som f. n. gäller beträffande folkpensionerna
skall vara indexreglerat med hänsyn till ändringar i prisnivån.
Basbeloppet skall utgöra 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomsten
skall vidare grunda pensionsrätt upp till en maximigräns, vilken har satts
vid ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, dvs. 30 000
kr. i 1957 års penningvärde. För den som har såväl löneinkomst som annan
inkomst skall det belopp, som på grund av minimigränsen undantas
från pensionsrätt, i första hand avräknas från löneinkomsten. Vidare skall
i dylikt fall löneinkomsten i första hand medräknas i den inkomst, som
faller mellan minimi- och maximigränserna. Jag vill tillfoga, att det synes
böra övervägas att efter vidare utredning jämka den nyssnämnda avräkningsregeln
med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan om företagarinkomst
regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av mindre omfattning.

I nämnda hänseenden har jag följt fjolårets principproposition.

Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapitalavkastning,
åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss
gräns, förordades i principproposilionen att man -— utan att fördenskull
anse sig slutligt bunden — skulle utgå från att endast två tredjedelar av
inkomsten utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna
inkomst kom från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emellertid
funnit, att man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten
hänför sig till inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten
totalt inte uppgår till mer än vad som betraktas som en blygsam familjeinkomst,
bör man inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår
i inkomsten. Jag föreslår därför, att för den, som har enbart rörelseinkomst,
denna inkomst skall vara helt pensionsgrundande mellan bas -

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

beloppet och dubbla beloppet därav, dvs. 8 000 kr. i 1957 års penningvärde.
Först ovanför denna högre gräns bör man ta hänsyn till endast två tredjedelar
av rörelseinkomsten. Har någon vid sidan av rörelseinkomst även löneinkomst,
skall löneinkomsten i förslå hand inräknas i nämnda 8 000 kr.

Enligt min åsikt bör mindre sidoinkomster inte alltid vara pensionsgrundande.
Därvid tänker jag främst på sådana biinkomster, som utgår
vid sidan av en löneinkomst. Jag föreslår sålunda att inkomster av sådant
arbete för annans räkning, som inte är att betrakta som anställning, skall
vara pensionsgrundande endast om sådana inkomster under ett år för en
försäkrad uppgår till sammanlagt minst 500 kr. Motsvarande skall gälla
inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet.

Med de nu nämnda inskränkningarna skall inkomster av förvärvsarbete
vara pensionsgrundande. — Att vissa inkomster inte ger pensionsrätt
emedan kollektivt eller individuellt undantagande från tilläggspensioneringen
ägt rum kommer jag att beröra i annat sammanhang.

Slutligen vill jag påpeka, att de av mig föreslagna reglerna innebär att
i huvudsak endast sådan inkomst blir pensionsgrundande, som samtidigt
medför skatteplikt i Sverige. Det förtjänar även att framhållas, att det kommer
att föreligga en i det närmaste fullständig överensstämmelse mellan de
slag av inkomster som skall grunda pensionsrätt och de som skall medföra
avgiftsplikt.

Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete

I förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skiljer man
mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De
försäkrades inkomster och deras fördelning på de båda nämnda inkomstslagen
skall i regel beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.
Uppgifterna till taxeringen torde få undergå smärre jämkningar för
att de skall kunna användas även för detta ändamål.

Till inkomst av anställning hänföres i första hand löneinkomster, som
den försäkrade åtnjuter som arbetstagare i civilrättslig mening. Det är här
fråga om samma arbetstagarbegrepp som det, som användes vid tillämpning
av semesterlagen. Inkomst av anställning i tilläggspensioneringens mening
blir därför i princip identisk med den inkomst som medför semesterlön eller
semesterersättning. Det bör vidare framhållas, att sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
redan bygger på samma arbetstagarbegrepp som semesterlagen.
Följaktligen kommer inkomsten av anställning för tilläggspensioneringens
del att i princip också överensstämma med den lön, som
ger rätt till ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada.
Detta är givetvis ägnat att underlätta samordningen mellan de olika socialförsäkringsgrenarna.
Vad därefter angår inkomst av annat förvärvsarbete hänföres
dit främst de olika slag av rörelseinkomster, vilka jag förut berört.
Att sådana inkomster inte alltid blir pensionsgrundande i samma utsträck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

ning som inkomst av anställning framgår av det förut anförda. En annan
skillnad mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
är, att arbetsgivaren är skyldig att erlägga pensionsavgift för inkomst av
anställning, under det att den försäkrade själv har att erlägga pensionsavgift
för inkomst av annat förvärvsarbete, dock givetvis endast på den del
av inkomsten som grundar rätt till pension.

I fråga om inkomst av uppdrag eller av arbete, som den försäkrade eljest
utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, har införts
en viss valfrihet. Enligt lagen skall sådana inkomster bli pensionsgrundande
som inkomst av anställning om parterna är ense härom. Så
anses vara fallet om en uppdragsgivare åtagit sig att erlägga den på inkomsten
belöpande avgiften på samma sätt som gäller i fråga om anställningsinkomster.
Sålunda kan t. ex. en kommunal förtroendeman få räkna
sitt arvode som anställningsinkomst, om kommunen åtagit sig att erlägga
arbetsgivaravgift. Likaså kan en hantverkare eller en försäljare komma
överens med sin uppdragsgivare om att arbetsersättningen skall räknas som
inkomst av anställning och föranleda arbetsgivaravgift. I andra fall hänföres
inkomst av uppdrag o. d. till inkomst av annat förvärvsarbete med de verkningar
i fråga om pensionsrätt och avgiftsskyldighet som förut angivits.

Jag vill framhålla, att jag funnit det omotiverat att ta ut arbetsgivaravgifter
vid mera tillfälliga arbeten, vilka därtill ofta utföres under sådana
omständigheter, att det är svårt att avgöra om det verkligen är fråga om
anställning. Jag föreslår därför, att om någon genom arbete åt en och samma
person förtjänar mindre än 300 kr. under ett helt år, så skall ersättningen inte
hänföras till inkomst av anställning. Detta betyder emellertid inte att man
skall bortse från sådana mindre ersättningsbelopp vid beräkningen av
pensionsgrundande inkomst. Arbetsersättningar från en och samma person,
vilka sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, skall sålunda enligt
mitt förslag alltid räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Jag vill
dock tillägga, att frågan många gånger inte blir av betydelse för de ifrågavarande
inkomsttagarna, emedan dessa inte alltid kommer upp till en sammanlagd
inkomst som når över basbeloppet. Det kan nämnas, att 300-kronorsregeln kommer att medföra betydande administrativa lättnader. Man
slipper ta ut arbetsgivaravgifter på några kronor — eller framdeles på
undantagsvis högst några tior — en gång om året av ett par hundratusen
personer, däribland husmödrar som anlitar tillfällig hjälp.

Sammanfattningsvis vill jag beträffande reglerna om den pensionsgrundande
inkomstens fördelning på inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete anföra följande. Löneinkomst på minst 300 kr., som under
ett år förvärvas hos en och samme arbetsgivare, hänföres alltid till inkomst
av anställning. Lägre löneinkomst räknas däremot alltid som inkomst av
annat förvärvsarbete. Sådan ersättning för arbete för en annan persons räkning,
som inte utgör lön — t. ex. uppdragsarvode —- och som överskrider

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

300-kronorsgränsen, kan efter överenskommelse mellan parterna hänföras
till inkomst av anställning. Om så inte sker, räknas ersättningen som inkomst
av annat förvärvsarbete. Övriga arbetsinkomster, dvs. av rörelse i
skatteteknisk mening och av jordbruksfastighet som den försäkrade själv
brukar, hänföres till inkomst av annat förvärvsarbete. Slutligen vill jag beträffande
de tre inkomstkällor som inte hänföres till anställning — uppdrag
o. d., rörelse resp. jordbruksfastighet — erinra om bestämmelsen, att det
sammanlagda inkomstbeloppet under året från varje sådan källa skall uppgå
till minst 500 kr. för att inkomsten från den källan skall tagas med vid beräkningen
av den pensionsgrundande inkomsten.

Reglerna för den pensionsgrundande inkomsten och dess fördelning på
inkomst av anställning och annat förvärvsarbete är lika för svenska medborgare
och utlänningar som enligt övriga redan berörda regler skall kunna
förvärva rätt till tilläggspension. När jag nu övergår till att redogöra för
rätten till och storleken av förmånerna från tilläggspensioneringen, kommer
jag att endast beröra regler som avser svenska medborgare. Jag vill
emellertid påpeka, att förslaget — såsom vanligen sker i andra länder —- i
vissa avseenden upptar något restriktivare bestämmelser för utlänningar.
Sådana bestämmelser bör konventionsvägen kunna mildras för medborgare
i andra länder och lagförslaget innehåller även en bestämmelse härom.

Ålderspension

Den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen utgör 67 år.

Individuell valfrihet bör emellertid finnas att ta ut ålderspension från
tilläggspensioneringen redan före denna ålder. Förslaget innebär, att den
försäkrade skall äga rätt att börja uppbära ålderspensionen tidigast från
63 års ålder. Om man därvid skulle låta pensionen utgå utan begränsningar,
vore detta liktydigt med att man sänkte den generella pensionsåldern från
67 till 63 år. Det är därför naturligt, att ålderspensionen vid en fullständig
individuell frihet att ta ut den i förväg undergår en viss minskning, då
någon begagnar rätten till tidigare uttag. Pensionen torde lämpligen böra
reduceras så, att den försäkrade mot bakgrund av medellivslängden kan
sägas erhålla ungefär lika mycket i sammanlagd tilläggspension som han
skulle ha fått, om han hade väntat med att ta ut pensionen till 67 års
ålder, då den utgår oförminskad.

Om å andra sidan någon dröjer med att ta ut ålderspension till efter
67 års ålder, synes det rimligt att han får en viss höjning av pensionen.
Ökningen bör bli större ju senare uttaget sker. Uppskjutes uttaget till efter
70 år, synes dock någon ytterligare förhöjning inte böra ske.

Den minskning eller ökning av ålderspensionen, som skall äga rum, sker
i förhållande till storleken av den ålderspension, som börjar tas ut vid 67
års ålder. Innan jag anger den närmare innebörden av reglerna för pensio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

nens storlek vid uttag tidigare eller senare än 67 år, vill jag redogöra för
huvudreglerna om beräkningen av ålderspension, som tas ut från nämnda
ålder.

Ålderspensionen beräknas med utgångspunkt i den pensionsgrundande
inkomst, som den försäkrade förvärvat år för år. För att penningvärdeändringar,
som inträffar efter inkomstförvärvet, inte skall få påverka pensionens
reella storlek bör de olika årens pensionsgrundande inkomster anges
på sådant sätt, att de lätt kan uttryckas i det penningvärde som gäller då
pensionen utbetalas. För detta ändamål skall pensionspoäng uträknas för
den försäkrade för varje år, då han haft pensionsgrundande inkomst. Pensionspoängen
för ett visst år räknas ut genom att man delar årets pensionsgrundande
inkomst med det basbelopp, som gällde vid årets ingång. När
pensionen första gången skall fastställas, uträknas medeltalet av pensionspoängen.
Medelpoängen multipliceras sedan med det basbelopp, som gäller
då pensionen utbetalas. Härigenom får man fram den genomsnittliga pensionsgrundande
inkomsten uttryckt i det aktuella penningvärdet. Dessa
regler för ålderspensionens beräkning medför att både den undan för undan
intjänade pensionsrätten och den sedermera löpande pensionen hålles värdebeständiga.

Det anförda kan belysas med ett schematiskt exempel. För att göra den
beskrivna metoden för värdesäkring så åskådlig som möjligt, förutsättes i
exemplet att ett par starkt överdrivna penningvärdeändringar inträffar.
Anta att en löntagare under en femtonårsperiod har förtjänat 12 000 kr. om
året och under en annan lika lång period 15 000 kr. om året. I början av
den andra perioden steg prisnivån med 25 procent. Eftersom löntagaren
samtidigt fick sin lön ökad med en fjärdedel, har han hela tiden haft samma
realinkomst. Under den första perioden har för varje år basbeloppet varit

4 000 kr., hans pensionsgrundande inkomst har varit (12 000 — 4 000 =)
8 000 kr. och hans pensionspoäng (8 000 : 4 000 =) 2. Under den andra
perioden har för varje år basbeloppet varit 5 000 kr., hans pensionsgrundande
inkomst (15 000 — 5 000=) 10 000 kr. och hans pensionspoäng
(10 000 : 5 000 =) 2. Att realinkomsten varit oförändrad återspeglas således
i att pensionspoängen är oförändrad. Löntagaren pensioneras efter den
andra periodens utgång. Hans pension beräknas då på den medelinkomst
som framkommer, när pensionspoängen — som ju i detta fall samtidigt är
medelpoäng — multipliceras med gällande basbelopp, dvs. (2 x 5 000 =)

10 000 kr. Det är alltså den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten
uttryckt i det penningvärde som gäller när löntagaren träder i pension. Skulle
prisnivån efter hans pensionsinträde stiga med 10 procent, blir basbeloppet

5 500 kr. Den medelinkomst på vilken pensionen utgår höjs därigenom
automatiskt, så att den också blir 10 procent högre, dvs. (2 x 5 500 =)

11 000 kr. På detta sätt kommer alltså även pensionen att behålla sitt realvärde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Ålderspension, som tas ut vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den genomsnittliga
pensionsgrundande inkomsten. I det nyss angivna exemplet skulle
därför ålderspensionen när den första gången utbetalas bli 60 procent av
10 000 kr., dvs. 6 000 kr., och efter den senaste antagna prisstegringen 60
procent av 11 000 kr., dvs. 6 600 kr.

För att pensionsnivån någorlunda skall ansluta sig till den levnadsnivå,
som den försäkrade uppnått under den aktiva tiden, skall pensionen vidare
beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15 år, då poängtalen
varit högst. Härigenom kommer pensionen att avvägas efter de 15 bästa
åren, d. v. s. de år då den försäkrade haft de största realinkomsterna.

För full ålderspension kräves att pensionspoäng intjänats för minst 30 år.
Pensionen reduceras med V.™ för varje år som fattas i detta antal. Under en
övergångstid skall kravet på 30 pensionsgrundande år nedsättas till att avse
blott 20 år för att under en period av tio år därefter successivt höjas till
30 år.

Det förtjänar att påpekas, att det för pensionens storlek är likgiltigt när de
år infallit för vilka pensionspoäng intjänats. Till skillnad från vad som nu
gäller t. ex. för statstjänstemän innefattar alltså varken 15- eller 30-årsregeln
något som helst krav på att de år, under vilka pensionsrätt förvärvas,
står i något visst förhållande till den tidpunkt, då vederbörande träder i
pension. Detta torde vara särskilt förmånligt för gifta kvinnor och andra
som nödgas göra kortare eller längre avbrott i förvärvsarbetet.

För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen måste man uppställa
ett visst minimikrav i fråga om den tid, varunder den försäkrade förvärvat
pensionspoäng i tilläggspensionssystemet. Sålunda fordras att poäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. Av den första årskullen
ålderspensionärer fordras dock endast pensionspoäng för två år.

Tillsammans med folkpensionen kommer den fulla ålderspensionen från
tilläggspensioneringen att utgöra i stort sett två tredjedelar av arbetsinkomsten.
Det kan nämnas, att den sammanlagda pensionen från folk- och
tilläggspensioneringarna för löntagaren i det förut återgivna exemplet skulle
uppgå till 70 procent av hans realinkomst. Då har det också dels förutsatts,
att ålderspensionen från folkpensioneringen utgör 3 600 kr. för en ensamstående
pensionär, och dels antagits, att detta folkpensionsbelopp gällde
innan de i exemplet angivna prisstegringarna inträffade, vilka medfört motsvarande
höjningar av folkpensionen. Förutsättningen i fråga om folkpensionens
belopp överensstämmer med vad som enligt statsmakternas
redan intagna ståndpunkt skall gälla från år 1968.

Som förut nämnts skall vid uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen
före eller efter 67 år ske en viss minskning respektive ökning av
pensionen. Av praktiska skäl föreslås att en enhetlig procentsats per månad
tillämpas för höjningen och minskningen. För den, som väljer att börja lyfta
pensionen i förväg, reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

som vid pensionsuttagets början återstår till 67-årsåldern. För att belysa
innebörden av denna regel vill jag nämna, att ålderspensionen för den som
uppbär pensionen från 63 år blir cirka 71 procent av vad han skulle erhållit
från 67 års ålder och, om uttaget sker från 65 år, ungefär 86 procent. Om
den försäkrade i stället dröjer med att ta ut pensionen till efter 67 år, höjes
ålderspensionen med 0,6 procent för varje uppskovsmånad. För den, som
väntar till 70 år eller därefter, höjes pensionen med ungefär en femtedel.

Att man begagnar rätten att ta ut ålderspension i förväg eller att uppskjuta
pensionsuttaget har inte ansetts böra medföra någon särskild inverkan
på storleken av familjepensionen. Förtidspension bör självfallet inte
kunna erhållas, sedan ålderspension börjat uppbäras i förväg.

Förtidspension

Tilläggspensioneringen skall inte blott ge åldersskydd utan även bereda
riskskydd i form av förtids- och familjepensioner. Förtidspensionen har
bestämts i förhållande till vad vederbörande skulle erhålla i ålderspension.
Familjepensionen till efterlevande har i sin tur bestämts i förhållande till
den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade uppbar eller skulle
kunnat erhålla. De grundläggande reglerna för beräkningen av ålderspension
får därför indirekt betydelse också för förtids- och familjepensionerna.

Principen bör vara att en och samma invaliditetsbedömning tillämpas
inom folk- och tilläggspensioneringarna. I lagförslaget har för rätt till förtidspension
upptagits den förutsättningen att vederbörande också äger rätt
till invalidförmån från folkpensioneringen. Så är för närvarande fallet när
någon på grund av sjukdom, lyte eller dylikt är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förutsatt
att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig eller åtminstone
kan antagas komma att bestå under avsevärd tid. I praxis har för att
invaliditet skall anses föreligga uppställts kravet att arbetsförmågan nedsatts
i så hög grad som med minst omkring två tredjedelar.

Lagförslaget innebär, att hel förtidspension från tilläggspensioneringen
utgår vid förlust av arbetsförmågan. Om nedsättningen av arbetsförmågan
inte är fullständig men dock så höggradig att den medför rätt till förtidspension,
skall pensionen utgöra 60 procent av hel förtidspension.

Storleken av hel förtidspension bör motsvara vad den försäkrade skulle
ha fått i ålderspension från 67 år. Medan ålderspensionen fastställs på
grundval av faktiskt förvärvade pensionspoäng, bör man i fråga om förtidspensionen
inte bara räkna med de poäng, som redan hunnit intjänas
före invalidfallet. Man bör dessutom göra vissa antaganden rörande den
försäkrades inkomstförhållanden under tiden mellan invalidfallet och den
generella pensionsåldern.

Därvid blir den första frågan huruvida man bör räkna med att den försäkrade
skulle ha haft pensionsgrundande inkomst under nämnda tid. Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 195!)

sådant antagande synes kunna göras, om han haft arbetsinkomster under
tiden närmast före invaliditeten. I det föreliggande lagförslaget har som
fordran uppställts, att han skall ha förvärvat pensionspoäng för minst två
av de senaste fyra åren. Har han pensionspoäng för år som ligger längre
tillbaka i tiden, anses det som om han trätt ut ur förvärvslivet. Förtidspensionen
får då beräknas uteslutande på grundval av de pensionspoäng,
som han faktiskt har förvärvat tidigare.

Om den försäkrade haft pensionspoäng för minst två av de fyra åren närmast
före invaliditetens inträde, blir nästa fråga vilka antaganden som
kan göras om den inkomstutveckling, som avbrutits genom invalidfallet.
Även här får man bygga på inkomstförhållandena under tiden närmast
före invalidfallet. I lagförslaget har problemet lösts så att man antar, att
han för varje år fram till den generella pensionsåldern förvärvat pensionspoäng
motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under fyraårsperioden
närmast före det år, då han blev invalid.

Det är från flera olika synpunkter — den enskildes, försäkringens och
samhällets — synnerligen önskvärt att allt som är möjligt att göra för
att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga också blir gjort.
Förtidspensioneringen bör därför förenas med en effektiv rehabiliteringsverksamhet.
Om den försäkrades arbetsförmåga förbättras så att han inte
längre uppfyller förutsättningarna i fråga om invaliditet, upphör rätten till
förtidspension. I annat fall avlöses förtidspensionen i sinom tid av ålderspensionen.

Såsom förut nämnts pågår inom 1958 års socialförsäkringskommitté en
utredning av folkpensioneringens invalidförmåner. I de avseenden, där
kommitténs överväganden inverkar på tilläggspensioneringens förtidspensioner,
hör kommittén lägga fram förslag även härom. Jag vill erinra om
mitt tidigare uttalande att frågan om rätt till oförminskad pension före
67 års ålder i andra fall än dem som reglerats i lagförslaget torde få behandlas
av kommittén. Jag har vidare förutsatt, att kommittén kommer att ingående
pröva invaliditetsbedömningen och förtidspensionernas gradering i
förhållande till den försäkrades kvarstående arbetsförmåga. Vid utbyggnaden
av förtidspensioneringen bör, såsom framhölls redan i princippropositionen,
särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om en gynnsam pensionsberäkning
för dem, som blir invalidiserade i unga år.

Famil jepension

Då pensionsfrågan behandlades vid 1958 års A-riksdag, visade sig en glädjande
enighet råda om behovet av särskilt stora förbättringar av det pensionsskydd,
som avser familjen för det fall att familjeförsörjaren går bort.

I princippropositionen framhöll jag vikten av ett kraftigt utbyggt familjeskydd
och föreslog både en förbättring av hithörande förmåner på folkpensionssidan
och införande av fainiljepensioner i tilläggspensioneringen.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Riksdagen instämde i mina synpunkter rörande behovet av ett kraftigt förbättrat
familjeskydd. Beträffande efterlevandeförmånerna inom folkpensioneringen
fann riksdagen liksom regeringen, att på åtskilliga punkter mera
preciserade ställningstaganden måste anstå i avvaktan på ytterligare utredning.
I andra avseenden ledde riksdagsbehandlingen däremot fram till
klart angivna ståndpunkter. Sålunda tillstyrkte riksdagen, i anslutning till
vissa motionsyrkanden, att eu familjepensionsreform inom folkpensioneringen
skulle genomföras fr. o. in. den 1 juli 1960. I olika avseenden gick
riksdagen därvid längre än vad jag i anslutning till allmänna pensionsberedningens
förslag förutsatt. Den närmare innebörden av riksdagens ställningstaganden
i fråga om belopp, åldersgränser och inkomstprövning har
angivits i den i det föregående lämnade redogörelsen för folkpensioneringen.

Alltjämt bedömer jag familjeskyddet som otillfredsställande, så länge
inte folkpensionsförmånerna kompletteras med tilläggspensioner.

Vad den allmänna tilläggspensioneringens familjeförmåner beträffar refererades
i princippropositionen det förslag, som framlagts härom i pensionsberedningens
betänkande. Enligt detta förslag borde sådana förmåner
främst utgå till dem, som får rätt till familjeförmåner från folkpensioneringen.
I fråga om folkpensioneringens familjeförmåner hade pensionsberedningen
föreslagit bl. a., att änkepensionen skulle utgå med fullt belopp, om
änkan vid mannens död uppnått viss högre ålder eller så länge barn under
19 år funnes i hemmet. För yngre änkor utan hemmavarande barn skulle
pensionen i vissa fall reduceras enligt en graderad skala, och i andra fall
skulle ingen änkepension utgå. Efter att ha deklarerat min anslutning
i stort till dessa principer för änkepensioneringen inom folkpensioneringens
ram uttalade jag, att jag fann den för tilläggspensioneringens del anvisade
lösningen godtagbar.

Skäl finns för att man inom tilläggspensioneringen — på sätt liknande
det som 1958 års A-riksdag förordade i fråga om folkpensioneringens familjeförmåner
— inte skall ge full änkepension till yngre änkor utan barn.
Efter närmare prövning av denna fråga har jag emellertid funnit skäl också
tala för att man inom tilläggspensioneringen tar större hänsyn till de regler,
som i detta avseende gäller i den personalpensionering som nu finns i vårt
land. Inom statlig och kommunal pensionering liksom i privat tjänstepensionsförsäkring
är änkepensionen vanligen inte beroende av vare sig änkans
ålder eller förekomsten av barn. Om man i detta hänseende tillämpar samma
princip för den allmänna tilläggspensioneringens del, underlättas samordningen
med annan personalpensionering. Man vinner därmed större enkelhet
och överskådlighet i pensioneringen. Då de förut ifrågasatta begränsningsreglerna
inte hade någon större räckvidd, blir också effekten av deras
slopande jämförelsevis ringa från kostnadssynpunkt.

Med hänsyn till dessa omständigheter har jag funnit mig böra förorda
en omläggning av tilläggspensioneringens änkepension i enlighet med det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

anförda. Jag vill emellertid betona, att jag därmed inte tagit ställning till
utformningen av motsvarande regler inom folkpensioneringen, vilken ju
bl. a. i dessa delar utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté.

Lagförslaget innebär, att rätt till änkepension från tilläggspensioneringen
föreligger för änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast då han
fyllt 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst fem år. Har makarna gemensamma
barn, utgår änkepension även om dessa villkor i fråga om äktenskapet
inte är uppfyllda.

Familjepension utgår inte endast som änkepension utan även som barnpension,
nämligen då den försäkrade efterlämnar barn under 19 år.

Skulle någon, som redan uppbär ålders- eller förtidspension, enligt dessa
regler bli berättigad till familjepension eller vice versa, skall såsom förslaget
nu utformats endast den största av tilläggspensionerna utges.

Beloppet av familjepension från tilläggspensioneringen skall motsvara
en viss del av den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade faktiskt
uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han då skulle ha
blivit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. Om det bara finns en
efterlevande som har rätt till familjepension (änka eller barn) utgör familjepensionen
40 procent av ålders- eller förtidspensionen. För två sådana efterlevande
(änka och ett barn eller två barn) utgör familjepensionernas sammanlagda
belopp 50 procent, för tre 60 procent och för fyra 70 procent.
Till fem eller flera efterlevande utgår 80 procent av den försäkrades ålderseller
förtidspension. De angivna procentsatserna motsvarar i det närmaste
dem som förordades i särskilda utskottets utlåtande till 1958 års A-riksdag;
för änkor med flera barn är dock de nu föreslagna procenttalen något
högre.

Jag har sålunda på redan nu föreliggande material ansett mig kunna
i lagförslaget utforma vissa väsentliga regler om familj epensionerna inom
tilläggspensioneringen. Emellertid vill jag erinra om att jag i det föregående
förordat att även vissa hithörande frågor hänskjutes till 1958 års
socialförsäkringskommitté. Det gäller exempelvis frågan om att familjepension
skall få utgå även vid sidan av annan pension från tilläggspensioneringen
samt frågan om familjepension åt frånskilda kvinnor, vilkas f. d.
make avlider, och kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången.

Maximeringen av den sammanlagda familjepensionen vid 80 procent av
den försäkrades tilläggspension motiveras av önskemålet att undvika överförsäkring.
Detta hindrar inte att den sammanlagda familjepensionen från
folk- och tilläggspensioneringen kan bli högre än den försäkrades egen pension,
om änke- och barnpensionerna från folkpensioneringen utgår med de
belopp, som förutsattes av 1958 års A-riksdag. Redan oberoende av tilläggspensioneringen
uppkommer i vissa lägen en sådan överförsäkring — ehuru
detta begrepp i allmänhet inte anses tillämpligt pa folkpensioneringen — såvida
inte riksdagens ställningstagande i fjol kompletteras på denna punkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

med regler till undvikande av dylika effekter. Som redan nämnts skall familjepensioneringen
närmare utredas.

Folkpensioneringens närmare utformning fr. o. m. den 1 juli 1960 och
under tiden fram till år 1968 — det år för vilket vissa belopp förutsatts i såväl
riksdagens som mina ställningstaganden — måste emellertid alltjämt
stå öppen. Såväl regeringen som riksdagen har förutsatt, att de exakta beloppen
för varje tidpunkt under åren 1960—1968 får bestämmas först då
de statsfinansiella förutsättningarna kan bedömas.

Hur folkpensioneringens familj ef ör måner skall utformas i detalj blii
sålunda beroende av det fortsatta utredningsarbetets resultat och av bedömningen
av de statsfinansiella förutsättningarna vid varje tidpunkt. Sedan
årets riksdag, såsom jag förutsätter, fattat ett positivt beslut om tilläggspensioneringen,
får familjepensionsfrågorna liksom folkpensionshöjningarna i
övrigt bedömas också i belysning härav. Även den omprövning av systemet
för folkpensioneringens finansiering, som allmänt förutsatts skola ske, kan
bli av betydelse för de framtida ställningstagandena.

Slutligen vill jag understryka, dels att riksdagens ståndpunktstagande
rörande folkpensionsförmånerna till efterlevande kommer att medföra väsentliga
förbättringar av familjeskyddet fr. o. m. den 1 juli 1960, dels att
ett verkligt effektivt familjeskydd kan skapas först då tilläggspensioneringen
kommer i tillämpning med början år 1963.

Kostnader och finansiering

Pensionsutbetalningarna från tilläggspensioneringen har beräknats till
följande belopp i miljoner kr., varvid förutsatts att penningvärdet är oförändrat
och att alla förvärvsarbetande tillhör försäkringen.

År	Vid oförändrade realinkomster	Om realinkomsterna stiger med 1,5
	procent per år
1963	40	40
1964	90	90
1965	150	160
1970	530	580
1980	1 900	2 300
1990	3 400	4 500

De nu framräknade kostnaderna företer vissa avvikelser från de kostnadsuppgifter,
som lämnades i princippropositionen. Detta sammanhänger
till en mindre del med att den schablonberäkning, som tidigare tillämpats
i fråga om kostnaderna för förtids- och familj epensioner, nu ersatts av noggrannare
beräkningar, men framför allt därmed att beräkningarna i sin helhet
bygger på nyare uppgifter om inkomstfördelningen.

Som förut framhållits skall den allmänna tilläggspensioneringen finansieras
enligt ett fördelningssystem. Likväl skall inom tilläggspensioneringen
byggas upp en fond, allmänna pensionsfonden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Tilläggspensionerna skall bekostas genom avgifter. Dessa erlägges av
arbetsgivaren då det gäller inkomst av anställning och av den försäkrade
själv för inkomst av annat förvärvsarbete. Arbetsgivaravgiften skall grundas
på vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året. Av vad som sagts i
det föregående framgår, att ersättning för uppdrag eller dylikt arbete under
vissa förhållanden jämställes med lön. Från den årliga lönesumman skall
man i princip dra av vissa belopp, vilket sammanhänger med att endast
lön, som ligger mellan basbeloppet och den förut nämnda maximigränsen
vid sju och en halv gånger basbeloppet, är pensionsgrundande. Härigenom
och genom vissa andra regler avser man att generellt sett uppnå, att arbetsgivaravgift
skall utgå endast på sådan del av inkomsten som grundar rätt
till pension. För avgiftsuttaget fastställes viss procentsats.

Arbetsersättningar, som en person utgivit till en annan person, skall, om
de sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, inte föranleda någon
arbetsgivaravgift. Sådana ersättningar räknas nämligen alltid som inkomst
av annat förvärvsarbete.

För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall avgiften tas ut
på den del av inkomsten, som är pensionsgrundande. Det förutsättes i regel
att egenavgift erlagts för att inkomsten skall ge pensionsrätt. Egenavgiften
utgår med samma procentsats som arbetsgivaravgiften.

Avgifternas storlek blir beroende av dels pensionsutgifterna och dels
fonderingens åsyftade omfattning. Då det synes lämpligt att avvakta erfarenheter
av pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin och lånemarknaden,
har jag i likhet med 1957 års pensionskommitté funnit att avgiftsuttaget
bör fastläggas blott för en period av några år i sänder.

I enlighet med vad som angavs i princippropositionen föreslås att avgifter
tas ut efter en successivt stigande procentsats under en femårsperiod
fr. o. in. 1960, det år då pensionsrätt börjar intjänas. Avgiften har satts
till 3 procent för år 1960, 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962, 6
procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. För arbetsgivaravgifternas
del motsvarar de angivna procentsatserna, om man räknar på hela lönesumman
vid oförändrad lönenivå, 1,9 procent år 1960, 2,6 procent år 1961,
3,2 procent år 1962, 3,8 procent år 1963 och 4,5 procent år 1964. Enligt de
i princippropositionen lämnade uppgifterna steg procenttalen, räknade på
hela lönesumman, från 1,8 år 1960 till 4,2 år 1964. Skillnaden beror på att
de i det föregående berörda nya uppgifterna rörande inkomstfördelningen
legat till grund för den aktuella beräkningen.

Vad särskilt angår storleken av de avgifter, som staten i egenskap av
arbetsgivare i början har att erlägga till den allmänna tilläggspensioneringen,
kan nämnas att ifrågavarande arbetsgivaravgifter för första året beräknas
uppgå till omkring 100 miljoner kr. för att därefter vid oförändrad
lönenivå öka med ca 30 miljoner kr. om året. Frågan om debitering
och uppbörd av statens arbetsgivaravgifter torde få behandlas senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Beträffande avgiftens storlek för inkomst, som härrör från annat förvärvsarbete
än anställning, vill jag nämna följande. Om en person enbart
har en inkomst av 10 000 kr. som inte hänför sig till anställning, blir avgiften
till tilläggspensioneringen — vid 4 000 kr. i basbelopp — 159 kr. år 1960,
212 kr. år 1961, 265 kr. år 1962, 318 kr. år 1963 och 371 kr. år 1964. Dessa
avgifter är högre än vad som framgår av princippropositionen. Anledningen
härtill är att en sådan person enligt lagförslaget erhåller rätt till en i motsvarande
mån större pension till följd av den förut angivna ändringen av
beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för företagare m. fl.

Under förutsättning att alla förvärvsarbetande tillhör tilläggspensioneringen
har beräknats, att med det angivna avgiftsuttaget det vid oförändrade
realinkomster och konstant penningvärde kommer att inflyta 480
miljoner kr. i avgifter år 1960, 740 miljoner kr. år 1961, 940 miljoner kr.
år 1962, 1 130 miljoner kr. år 1963 och 1 320 miljoner kr. år 1964.

Bestämmelserna om avgifternas storlek har upptagits i en särskild lag
angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Med en förräntning av 3 procent beräknas den allmänna pensionsfonden
vid oförändrade realinkomster och konstant penningvärde uppgå till följande
avrundade belopp vid slutet av här angivna år, nämligen 500 miljoner
kr. år 1960, 1 200 miljoner kr. år 1961, 2 200 miljoner kr. år 1962, 3 400 miljoner
kr. år 1963 och 4 700 miljoner kr. år 1964. Om realinkomsterna stiger
med 1,5 procent per år, beräknas fonden utgöra 5 200 miljoner kr. vid
slutet av år 1964. Dessa beräkningar innebär, att fonden år 1964 blir 700 å
800 miljoner kr. högre än som förutsattes i princippropositionen.

Ur bokföringsmässig synpunkt bör den allmänna tilläggspensioneringen
ligga helt vid sidan av riksstaten. Emellertid torde tilläggspensioneringen
komma att förorsaka vissa förvaltningsutgifter för olika statliga myndigheter
m. fl. Jag förutsätter, att dessa utgifter skall ersättas av tilläggspensioneringen.
Det bör även övervägas att låta tilläggspensioneringen bära en
del av kostnaderna för den utbyggda rehabiliteringsorganisation som planeras,
eftersom denna kommer att minska behovet av förtidspension och
följaktligen leda till besparingar för pensioneringen.

Undantagande

I enlighet med de allmänna synpunkter som jag i det föregående anlagt
på frågan om att bereda möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen
har i lagförslaget upptagits regler om kollektivt och individuellt
undantagande från pensioneringen.

Vad löntagarna beträffar innehåller lagförslaget bestämmelser, som ger
en arbetstagarorganisation möjlighet att komma överens med arbetsgivaren
om att stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen, överenskommelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

skall då ske i form av ett kollektivavtal, enligt vilket tilläggspensionsfrågan
ordnas på något annat sätt. Hur denna privata pensionering skall utformas
— i fråga om pensionsålder, pensionsnivå, finansieringssystem, avgiftsuttag,
fondförvaltning o. s. v. — bör parterna ha full frihet att bestämma
själva. I lagen rörande den allmänna tilläggspensioneringen bör endast anges,
att kollektivavtalet skall tillförsäkra den undantagne arbetstagaren
rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet
senare skulle upphöra att vara tillämpligt på honom.

I fråga om proceduren anger lagförslaget i viss överensstämmelse med
arbetstidslagstiftningen, att kollektivavtalet på arbetstagarsidan skall slutas
av huvudorganisation. För att man skall få garanti för att organisationen
är representativ krävs det vidare, att den uppenbarligen omfattar flertalet av
de arbetstagare, som på arbetsplatser, där kollektivavtalet är tillämpligt,
sysselsättes i sådant arbete som avtalet avser. I enhetlighetens intresse bör
på dylika arbetsplatser även oorganiserade omfattas av den privata pensioneringen.

Som nämnts skall kollektivavtal om undantagande träffas i anslutning
till tilläggspensioneringens igångsättande. Det är emellertid skäligt, att sådana
arbetsmarknadsparter, som kan reflektera på att ställa sig vid sidan
om den allmänna tilläggspensioneringen, får ett par år på sig för sitt ställningstagande
i frågan. Då riksdagen enligt vad jag förutsätter kommer att
fatta beslut i pensionsfrågan i vår, kan tiden utsträckas till den 1 juli 1961.
Har kollektivavtal träffats dessförinnan, skall undantagandet gälla fr. o. in.
tilläggspensioneringens start. De arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts
innan ett dylikt kollektivavtal blivit gällande, skall givetvis återbetalas.

Ett undantagande genom kollektivavtal innebär, att lön hos en arbetsgivare,
som är bunden av avtalet, inte grundar pensionsrätt inom tilläggspensioneringen.
Undantagandet skall givetvis inte för alltid avskära vederbörande
arbetstagare från möjligheterna att i den allmänna tilläggspensioneringen
få pensionsrätt på löneinkomsten. Om man upphäver kollektivavtalet
eller underlåter att förlänga det, uppkommer sådan rätt automatiskt för tiden
därefter. Detsamma blir givetvis förhållandet om en arbetstagare övergår
från en arbetsgivare, som är bunden av ett dylikt kollektivavtal, till eu annan
arbetsgivare.

Den som har inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet kan ibland sägas
redan äga ett pensionsskydd i den kapitaltillgång, som ligger i rörelsen eller
fastigheten, något som löntagaren vanligen saknar. Med tanke på sådana
fall har i lagförslaget införts möjligheter till individuellt undantagande såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Detta skall
kunna ske genom en anmälan från den försäkrades sida. Göres sådan anmälan
före den 1 juli 1961, gäller undantagandet från försäkringens start. Om
anmälan sker efter sagda dag, gäller den fr. o. m. nästföljande år.

Det bär från olika synpunkter ansetts lämpligt att utforma undantags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

bestämmelserna i fråga om rörelseinkomster o. d. med sikte på personer,
som enligt sitt eget bedömande har ordnat ett gott pensionsskydd på egen
hand. Det kunde synas konsekvent, att en person, som efter ett sådant bedömande
beslutat att ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen,
inte skulle äga rätt att senare ansluta sig därtill. Emellertid har jag ansett
skäligt, att han skall kunna återkalla sin anmälan och inträda i försäkringen,
dock tidigast efter fem år. Därefter bör ny utträdesanmälan inte kunna
göras.

Det ligger i sakens natur, att ett individuellt undantagande likaväl som etl
kollektivt medför, att pensionsrätt inom den allmänna tilläggspensioneringen
inte skall kunna förvärvas för sådan inkomst som undantagandet
avser.

Eftersom tilläggspensioneringen i flera avseenden är särskilt gynnsam för
de försäkrade, föreligger vissa spekulationsmöjligheter i samband med ett
undantagande för den som tidigare intjänat eller senare förvärvar pensionspoäng.
Det kan göras gällande, att den som ställer sig utanför tilläggspensioneringen,
inte bör få komma i åtnjutande av alla dess fördelar. I princippropositionen
förutsattes, att ett undantagande skulle medföra relativt kraftiga
påföljder beträffande eventuellt pensionsförvärv inom den allmänna tillläggspensioneringen.
Efter närmare överväganden har jag kommit till den
uppfattningen, att man bör inskränka sig till att söka tillse att försäkringen
inte gör några förluster i de här åsyftade fallen.

Dessa synpunkter har varit vägledande vid utformningen av de bestämmelser
i lagen, som avser verkningarna på pensionsrätten av ett undantagande.
Jag har därtill funnit det skäligt, att man från försäkringens sida
helt bortser från ett undantagande, som endast avser sidoinkomster. Beträffande
biinkomster, som tillsammans inte når över ett belopp motsvarande
basbeloppet, bör det sålunda föreligga frihet att träda ut utan någon särskild
påföljd.

Vad därefter angår verkningarna på avgiftssidan av ett undantagande
är det klart, att avgiftsskyldighet inte skall föreligga för inkomster, som
på grund av undantagandet inte ger pensionsrätt.

Administration

I det föregående har jag angivit vissa huvuddrag av pensionsreformens
administrativa sida, vars utformning anförtrotts åt socialförsäkringens administrationsnämnd.
Eftersom pensionsrätt skall börja intjänas och avgifter
uttagas fr. o. in. 1960, kommer det administrativa arbetet under tiden
fram till år 1963, då tilläggspensioner börjar utbetalas, att huvudsakligen
avse fastställande och registrering av pensionsgrundande inkomster samt
debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen.

Som förut antytts skall den inkomstberäkning, som ligger till grund för
fastställande av en persons pensionsgrundande inkomst, göras på grundval

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

av hans taxering till statlig inkomstskatt. Tanken är att den försäkrade
inte skall behöva lämna några uppgifter till ledning för fastställande av
pensionsgrundande inkomst utöver dem, som lämnas i den allmänna självdeklarationen.
Formulären för uppgifterna till självdeklarationen torde
behöva omredigeras något i syfte alt underlätta uppgifternas utnyttjande
för tilläggspensioneringen.

Övervägandena inom administrationsnämnden har lett fram till att fastställandet
av pensionsgrundande inkomst bör ankomma på organ, som
tar befattning med taxeringsmaterialet, närmast då de lokala skattemyndigheterna.
I samband med fastställande av pensionsgrundande inkomst
bör debitering ske av sådana avgifter till tilläggspensioneringen, som skall
erläggas av de försäkrade själva. Uppbörden av dessa avgifter bör äga
rum i samband med skatteuppbörden. För registreringen av fastställda
pensionsgrundande inkomster anses böra utnyttjas organ, vilkas nuvarande
verksamhet och organisation gör dem lämpade att åtaga sig en sådan uppgift.
Härvid torde främst pensionsstyrelsen eller de allmänna sjukkassorna
kunna komma i fråga. Till förmån för en central registrering hos pensionsstyrelsen
talar bl. a. den omständigheten, att större möjligheter föreligger
för ett centralt organ än för lokala organ att utnyttja moderna kontorsmaskiner.
Å andra sidan är en lokal registrering förenad med vissa fördelar,
och det är då att beakta att personkretsen i sjukförsäkringen i stort sett är
densamma som i tilläggspensioneringen. Flertalet av de personer, som blir
försäkrade enligt förevarande lag, finns därför redan registrerade hos sjukkassorna.
Ställning torde nu ej behöva tagas till organisationsfrågan i
denna del.

Enligt vad administrationsnäinndens undersökningar givit vid handen,
synes debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen
tills vidare kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg i
samma ordning som nu gäller i fråga om avgifter och bidrag till yrkesskade-
och sjukförsäkringarna från arbetsgivare i de fall, då yrkesskadeförsäkringen
äger rum i riksförsäkringsanstalten. Avgiftsuppbörden torde
därjämte liksom nu i viss omfattning få ske i samband med uppbörden av
de allmänna skatterna.

Med hänsyn till det sagda synes det ligga närmast till hands att riksförsäkringsanstalten
för liden intill dess tilläggspensioner skall utbetalas
får utgöra centralmyndighet för tilläggspensioneringen, vilket dock inte bör
utesluta att inkomstregistreringen kan anförtros åt annan myndighet.

Som förut nämnts torde förslag i administrationsfrågan få föreläggas
riksdagen i höst. När tiden är inne för prövning av ansökningar om tilläggspensioner
och utbetalning av sådana pensioner bör frågan om den mera
definitiva organisationen på området ha utretts och föranlett beslut av statsmakterna.
Även utredningsarbetet i denna del ingår i administrationsnämndens
uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Fondförvaltning

Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min
anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés förslag
i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var avslutad
vid liden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reservation
för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram
nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade
jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde föranleda
modifikationer i kommittéförslaget.

Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte
givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fondförvaltningen
till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att
tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda
önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensionsfonden
gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.

Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en
maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.

I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera
fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning
torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på
privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora
företag.

Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.
Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivaravgifter,
som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst
staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,
som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed
avses arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens förvaltning
gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare,
som sysselsätter färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som
företagare m. fl. har att erlägga.

Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första
fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10
av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den
fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att en av
förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare
sammanföres under en och samma fondstyrelse — den tredje — de avgiftsmedel,
som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Medan
kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person erlägger
för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvaltningshänseende,
kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den
intressegemenskap som här föreligger.

Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter.
Första fondstyrelsen beslår av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna
och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får
staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer
också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbetsgivarnas
organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och självständiga
företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens
representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse.

Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en
vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och
en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka
återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma
till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid
40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna
uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får
överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen
är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det
synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i
fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen
sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall
kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att
komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslagel
innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte
hunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt
förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in
penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som
nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt
min mening här kunna komma i fråga.

De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pensionsfonden,
innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras
kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommunernas,
statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar.

Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressenter
skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet
skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i
reglerna om revision av fondstyrelsernas förvaltning.

Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall reglementet
angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av
Konungen med riksdagen.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer i fråga om tilläggspensioneringen, som angivits
i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats förslag till
dels lag om försäkring för allmän tilläggspension, dels lag angående procentsatsen
för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag och
dels reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Jag övergår
nu till detaljbehandling av dessa förslag i anslutning till de särskilda
paragraferna i förslagen.

Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension
Inledande bestämmelser

i §•

I denna paragraf liksom i rubriken till lagen angives, att den allmänna tillläggspensioneringen
sker genom försäkring. Det är samma begrepp som
förekommer inom övrig socialförsäkring, och försäkringen för tilläggspension
avses utgöra en del av vårt socialförsäkringssystem.

Begreppet försäkring i denna lags mening får inte, lika litet som i annan
socialförsäkringslagstiftning, uppfattas som liktydigt med motsvarande begrepp
i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Det bör sålunda
framhållas att, även om förevarande lag bygger på principen om att
rätt till förmåner enligt lagen skall motsvaras av skyldighet —- för den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

försäkrade eller hans arbetsgivare — att erlägga avgifter, något direkt
samband inte föreligger mellan rätten till förmåner eller deras storlek
och erlagda avgifter. Det torde räcka att som exempel nämna, att regeln om
att de pensionsgrundande inkomsterna under de femton bästa åren blir
utslagsgivande för storleken av pension enligt denna lag kan medföra, att
pensionen blir större än vad som privatförsäkringsmässigt motsvarar de
avgifter som erlagts för den försäkrade.

Bestämmelserna i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse
är inte tillämpliga på försäkringen för allmän tilläggspension.
Försäkringsavtalslagen är sålunda enligt 1 § i samma lag endast tillämplig
på avtal varigenom försäkring meddelas, och försäkring för allmän tilläggspension
sker omedelbart på grund av förevarande lags bestämmelser och ej
genom avtal. Enligt 3 § i denna lag skall vidare försäkringen för allmän tillläggspension
handhavas av statlig myndighet och lokala organ som Konungen
bestämmer. Jämlikt 349 § lagen om försäkringsrörelse gäller bestämmelserna
i nämnda lag inte försäkringsanstalt som inrättats av staten
och kan följaktligen inte ha avseende på försäkringsverksamheten enligt
förevarande lag.

Av 1 § framgår, att försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete.
Detta innebär i princip, att själva det faktum, att en försäkrad åtnjuter inkomst
av förvärvsarbete, är tillfyllest för att å ena sidan grundlägga en rättighet
för honom eller hans efterlevande att åtnjuta försäkringens förmåner
då ett försäkringsfall inträffar och å andra sidan utlösa en förpliktelse för
hans arbetsgivare eller honom själv at+ erlägga avgift till försäkringen.
Inkomsten av förvärvsarbete omvandlas enligt vissa regler till pensionspoäng
och försäkringens förmåner står i princip i relation till det antal
poäng som den försäkrade förvärvat. Om han blir invalid eller avlider innan
han uppnått den ålder då rätt till ålderspension inträder, skall vid beräkningen
av förtidspension eller familjepension hänsyn i allmänhet tagas inte
blott till förvärvade poäng utan även till poäng, som det kan antas att den
försäkrade skulle ha förvärvat om försäkringsfallet inte inträffat. Även i
dessa fall är pensionen grundad på inkomst av förvärvsarbete, men den
utgår inte bara i förhållande till den inkomst som den försäkrade åtnjutit
utan också med hänsyn tagen till den inkomst av dylikt arbete som den
försäkrade sannolikt skulle ha åtnjutit, om han inte drabbats av invaliditet
eller avlidit. Någon avgift uttages inte på dylika presumerade inkomster.

Av principen om att den allmänna tilläggspensioneringen grundas på inkomst
av förvärvsarbete följer, att inkomst av annat slag inte är pensionsgrundande.
Inkomst av kapital kan således inte grunda rätt till pension. När
det gäller inkomst av annat förvärvsarbete än anställning utgöres inkomsten
ofta till eu del av avkastning av det i verksamheten investerade kapitalet. Så
anses regelmässigt vara fallet beträffande inkomst av rörelse. På grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

härav undantages enligt 8 § viss del av inkomsten av annat förvärvsarbete än
anställning vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst.

Med bestämmelsen i denna paragraf om att inkomst av förvärvsarbete utgör
grund för tilläggspensioneringen avses inte, att all sådan inkomst
är pensionsgrundande eller alt inkomsten i sin helhet är pensionsgrundande.
I de följande paragraferna angives vissa begränsningar i detta avseende.
Det må här blott erinras om att inkomster förvärvade före det år då man
fyllt 16 år och efter det år då man uppnått 65 års ålder inte grundar pensionsrätt
samt att inkomsterna under ett år inte är pensionsgrundande i den
mån de understiger ett minimibelopp eller överstiger ett maximibelopp.

Såsom redan nämnts förhåller det sig visserligen så, att pensionsrätt och
avgiftsskyldighet i princip korresponderar mot varandra. En arbetstagares
rätt till pension blir dock inte beroende av om de på grundval av hans lön
bestämda avgifterna, vilka skall erläggas av arbetsgivaren i form av kollektivt
arbetsgivarbidrag, verkligen betalats eller erlagts med rätt beräknat
belopp. Pensionsrätten är avhängig av de pensionspoäng, som tillgodoräknats
arbetstagaren på grund av den inkomst han uppburit. För de självständiga
företagarnas och yrkesutövarnas del får däremot enligt 9 § pensionspoäng
tillgodoräknas en försäkrad endast om avgift vederbörligen erlägges
för den pensionsgrundande inkomsten. Som framgår av nyssnämnda
paragraf jämförd med 34 § är denna regel emellertid inte ovillkorlig.

Tilläggspensioneringen omfattar de tre pensionsgrenar, som vanligen förekommer
i pensionssystem med liknande syfte, nämligen ålders-, invaliditetsoch
familjepensionering. Sålunda har i denna paragraf angivits, att försäkringen
avser att bereda ålders-, förtids- och familjepension. Frågan huruvida
begravningshjälp skall kunna utgå från socialförsäkringen har stundom
diskuterats. Om en dylik förmån skall ifrågakomma, synes det inte
vara givet att den skall anknytas just till tilläggspensioneringen; det kan
övervägas att anordna begravningshjälp inom ramen för annan socialförsäkring.
Hithörande spörsmål har därför inte upptagits i samband med
förevarande lagstiftning.

Försäkringen enligt denna lag avser att kompensera inkomstbortfall, som
inte ersättes genom folkpensionen, och har således karaktär av en tilläggspensionering.
Detta förhållande återspeglas i förevarande paragraf genom
en formulering, som utsäger att försäkringen avser att bereda pension
utöver vad som må utgå i folkpension. Uttrycket »må utgå» anger, att
pension enligt denna lag inte alltid förutsätter att folkpension utgår. Som
exempel må nämnas det fallet, att en utlänning, som med sin familj är
bosatt här i landet och förvärvar pensionspoäng enligt denna lag, avlider,
varvid familjen flyttar tillbaka till hemlandet. Familjemedlemmarna kan då
ha rätt till tilläggspension i form av familjepension, men de kan inte erhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

folkpension, eftersom sådan pension i regel inte kan utgå till den som ej är
mantalsskriven i Sverige.

2 §•

Denna paragraf innehåller de bestämningar som erfordras för att ange
vilka som är försäkrade enligt lagen. Bestämmelserna bygger på att försäkringstillhörigheten
är obligatorisk.

Såsom framgår av lagens rubrik är tilläggspensioneringen allmän. Den
är i princip avsedd att omfatta landets hela befolkning. Ehuru endast inkomst
av förvärvsarbete är pensionsgrundande, göres i fråga om försäkringstillhörigheten
inte någon skillnad mellan personer med och personer utan
dylik inkomst. Även den som inte har och ej heller haft inkomst av förvärvsarbete
omfattas således av försäkringen. Hans försäkringstillhörighet
medför emellertid varken några rättigheter eller skyldigheter förrän han
skaffat sig pensionsgrundande inkomst.

Av 36 och 37 §§ framgår visserligen, att det är möjligt att under vissa
förutsättningar genom undantagande, individuellt för företagare och andra
fria yrkesutövare samt kollektivt för löntagare, begränsa försäkringens tilllämplighet
för den som undantagandet avser, men försäkringstillhörigheten
i förevarande paragrafs mening påverkas inte därav. En person, som uppfyller
de i paragrafen stadgade förutsättningarna, är sålunda försäkrad även
om ett undantagande som nyss sagts skulle gälla för honom. Detta innebär,
att lagens bestämmelser om förmåner och skyldigheter är tillämpliga så
långt undantagandets verkningar inte sträcker sig. Tillhörigheten till den
allmänna tilläggspensioneringen är alltid latent, och pensionssystemet griper
in så snart inte undantagandet är verksamt. Om exempelvis en företagare,
vars inkomst av rörelse på grund av undantagande enligt 36 § inte är pensionsgrundande,
tillika har inkomst av en anställning (och kollektivt undantagande
enligt 37 § inte gäller för denna inkomst), skall inkomsten av anställningen
läggas till grund för beräkningen av pensionsgrundande inkomst,
och den skall också beaktas vid fastställandet av arbetsgivarens
skyldighet alt erlägga avgift. Därest omvänt en anställd, som omfattas av
kollektivt undantagande enligt 37 § med avseende på löneinkomsten, tillika
driver egen rörelse och inte har begärt undantagande enligt 36 §, skall
inkomsten av rörelsen föranleda såväl beräkning av pensionsgrundande inkomst
som avgiftsskyldighet. I båda de nämnda fallen gäller givetvis vanliga
regler vid beräkning av pensionsgrundande inkomst; den inkomst, som inte
omfattas av undantagandet från tilläggspensioneringen, blir således inte
pensionsgrundande i vidare mån än den överstiger basbeloppet.

Likaväl som bestämmelserna i denna paragraf gör tillhörigheten till försäkringen
i princip obligatorisk är reglerna uttömmande i den meningen att
frivilligt inträde i pensionssystemet inte är möjligt. Alt frivillig försäkring
enligt systemet inte är tillåten innebär inte, att det skulle föreligga något

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

hinder för den, på vilken undantagande enligt 36 eller 37 § är tillämpligt,
att återigen bli helt omfattad av systemet. Som i det föregående anförts
har ju en sådan person inte upphört att vara försäkrad. De närmare reglerna
för sistnämnda fall framgår av det följande.

I detta sammanhang bör erinras om att pensionsstyrelsens nuvarande frivilliga
försäkring förutsättes skola bestå och erbjuda möjlighet för den, som
inte anser sitt pensionsbehov täckt av det allmänna pensionssystemet, att
teckna en kompletterande pensionsförsäkring.

Förutsättningarna för att någon skall bli försäkrad enligt lagen är att
han är svensk medborgare eller, om så ej är fallet, att han är mantalsskriven
härstädes. I båda fallen inträder försäkringstillhörigheten tidigast med
det kalenderår, då vederbörande fyller 16 år.

Svensk medborgare är som nämnts alltid försäkrad fr. o. m. det år varun
der han fyller 16 år oavsett om han är bosatt i Sverige eller inte. Detta innebäi
emellertid inte att pensionssystemet ger pensionsrätt på alla inkomster sorr.
en utlandssvensk förvärvar genom arbete utomlands. Såsom framgår av 5 §
grundar inkomst av anställning hos arbetsgivare, som är bosatt utomlands
eller är utländsk juridisk person, pensionsrätt blott i sådana fall då arbetstagaren
sysselsättes vid skötseln av fastighet, som är belägen i Sverige, eller
i rörelse, som bedrives från här beläget fast driftställe. En svensk medborgare,
som är bosatt och arbetar i utlandet, får regelmässigt endast räkna
inkomst av anställning såsom pensionsgrundande i den mån den åtnjutes i
tjänst hos arbetsgivare, som är bosatt i Sverige eller som är svensk juridisk
person. Härigenom torde tillfredsställande resultat vinnas i de fall, då en
tilläggspensionering inom den svenska allmänna försäkringen är påkallad.
Om exempelvis en svensk tekniker sändes ut av ett svenskt företag för att
arbeta utomlands och får sin lön från det svenska företaget, blir denna
lön pensionsgrundande och den ingår också i det avgiftsunderlag, på vilket
företaget har att erlägga avgift enligt 33 §. På motsvarande sätt förhåller
det sig i fråga om en missionär, som utsändes av ett svenskt trossamfund
och får sin lön från detta. När det gäller inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning följer av 6 §, att endast inkomster från här i riket bedriven
rörelse eller härstädes belägen jordbruksfastighet eller inkomst av arbete
för annans räkning, som inkomsttagaren blir taxerad för här i riket jämlikt
förordningen om statlig inkomstskatt, kan grunda pensionsrätt.

Vad angår personer som inte är svenska medborgare kan det självfallet
inte komma i fråga att låta dem omfattas av det svenska pensionssystemet,
om de inte har en viss närmare anknytning till Sverige. Det kunde ifrågasättas
om inte försäkringstillhörigheten borde göras beroende av att utlänningen
vistas i Sverige under sådana förhållanden, att han är att anse som
bosatt här. Vissa invändningar kan dock riktas mot ett så utformat villkor.

Kungl. Maj. ts proposition nr i00 år 1959

Varje år arbetar ett stort antal utlänningar tillfälligt här i landet. I en del
fall är de otvivelaktigt att anse som bosatta här, i andra fall inte. Redan av
praktiska skäl skulle det vålla stora svårigheter att på grundval av enbart
bosätlningskriteriet avgöra, om en sådan utlänning skall vara försäkrad
eller inte. Härtill kommer att pensionsorganen skulle nödgas att under en
följd av år bevara uppgifter angående åtskilliga utlänningar, som under en
enstaka tillfällig anställning härstädes förvärvat pensionspoäng — och detta
endast med tanke på att de kan tänkas återvända och förvärva nya poäng.
Det har med hänsyn till det anförda ansetts befogat att för utlänningar uppställa
krav på mantalsskrivning i Sverige. Mantalsskrivningen innebär ett
stöd för antagandet om en mera varaktig anknytning till Sverige och den
utgör ett faktum, som pensionsorganen lätt kan fastställa. •

För en utlänning beräknas alltså pensionsgrundande inkomst endast för
år, för vilket han är mantalsskriven här i riket. Detta gäller vare sig inkomsten
härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete. Av bestämmelserna
om att utlänning skall vara mantalsskriven för att bli omfattad av
försäkringen följer, att försäkringen inte är tillämplig på utlänningar tillhörande
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat
eller deras utländska familjemedlemmar eller utländska tjänare. Slutligen
må anmärkas att mantalsskrivningskravet enligt 54 § kan mildras konventionsvägen.

Den i förevarande paragraf stadgade nedre åldersgränsen ■— 16 år ■—•
för försäkringstillhörigheten är betingad av praktiska skäl och får ses mot
bakgrunden av att det inte i någon större utsträckning förekommer, att
någon åtnjuter arbetsinkomst, som skulle kunna grunda pensionsrätt, före
det år varunder han uppnår 16 års ålder. I detta sammanhang bör påpekas,
att det beträffande sjukpenningförsäkringen inom den allmänna sjukförsäkringen
gäller en nedre åldersgräns vid 16 år. Vidare kan nämnas att
den allmänna skolplikten, när nioårig skolgång genomförts, i regel kommer
att upphöra först under det år då eleverna uppnår nämnda ålder.

Tredje stycket i förevarande paragraf stadgar att den som tillgodoräknats
pensionspoäng är försäkrad även om han inte längre uppfyller de i det föregående
angivna förutsättningarna för försäkringstillhörighet. Poäng som en
gång förvärvats finnes med andra ord alltid kvar. Skulle sådana poäng inte
förslå för att ge rätt till pension har de ändock sin betydelse, om den försäkrade
åter skulle komma att förvärva pensionspoäng.

Som torde ha framgått av det anförda är försäkringstillhörigheten, sådan
den angives i denna paragraf, i och för sig inte avgörande för frågan huruvida
en försäkrad vid ett inträffat försäkringsfall blir berättigad till pension
eller ej. Frågan huruvida pension kommer att utgå är beroende av om de för
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

olika fall i de följande paragraferna angivna villkoren för rätt till pension
är uppfyllda. Dessa villkor innebär bl. a., att pensionspoäng skall ha förvärvats
för visst minsta antal år.

3 §.

Denna paragraf behandlar försäkringens administration och innehåller en
fullmakt för Kungl. Maj :t att bestämma vilka organ som skall handha försäkringen.

Såsom framhållits i det föregående behöver de administrativa frågorna
inte slutgiltigt lösas i samband med den nu aktuella reformetappen. Så
torde få ske då tiden är mogen för att lagtekniskt och administrativt sammanfoga
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen till ett enda pensionssystem.
Intill dess synes vissa redan befintliga organ böra anförtros de
administrativa arbetsuppgifter, som måste utföras under mellantiden. Socialförsäkringens
administrationsnämnd bedriver utredningsarbetet i dessa frågor
och jag har förut i korthet givit en redogörelse för hur administrationen
— mot bakgrund av nämndens hittillsvarande överväganden — torde kunna
ordnas under inledningsskedet.

Med hänsyn till det anförda synes det naturligt att Konungen tillägges
befogenhet att förordna om vilka organ, som skall sköta tilläggspensioneringen.
Detta betyder självfallet inte, att mera betydande organisatoriska
förändringar kan beslutas utan riksdagens medverkan.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4 §•

Med denna paragraf inledes stadgandena om pensionsgrundande inkomst
och pensionspoäng. Sålunda föreskrives, att för försäkrad, som är svensk
medborgare eller i riket mantalsskriven utlänning, skall för varje år göras
beräkning för fastställande av pensionsgrundande inkomst. Beräkningen
skall ske på grundval av den försäkrades inkomst under året, i den mån
inkomsten är att hänföra till inkomst av anställning eller inkomst av annat
förvärvsarbete enligt bestämmelserna i 5 och 6 §§. Den närmare innebörden
av dessa begrepp utvecklas vid nämnda paragrafer. Vid beräkning av den
pensionsgrundande inkomsten enligt 8 § är reglerna olika om inkomsten är
att hänföra till den ena eller andra kategorien. Här må blott erinras om att
den uppställda grundsatsen att endast inkomst av arbete skall grunda pensionsrätt
för sitt upprätthållande kräver, att inkomsten av annat förvärvsarbete
reduceras på visst sätt med hänsyn till att en del av dylika inkomster
normalt anses utgöra kapitalavkastning. Detaljerna i detta sammanhang
behandlas under 8 §.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100 år 1959

För det år då den försäkrade avlidit skall någon pensionsgrundande inkomst
inte beräknas för honom. Stadgandet härom i denna paragraf motiveras
av att den försäkrades inkomst under dödsåret — såsom framgår av vad
som anföres vid 24 § — saknar betydelse för bedömande av hans efterlevandes
rätt till familjepension och storleken av sådan pension.

Av förevarande paragraf följer att pensionsgrundande inkomst inte skall
beräknas för år, som ligger utanför två åldersgränser, en minimi- och en
maximiåldersgräns. Minimigränsen framgår vid en jämförelse med 2 §, som
stadgar att en person blir försäkrad tidigast från och med det år, varunder
han uppnår 16 års ålder. För år som ligger före sistnämnda år skall således
pensionsgrundande inkomst inte beräknas.

Maximiåldersgränsen fastslås direkt i förevarande paragraf, som säger att
beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall göras för år efter det,
varunder den försäkrade fyllt 65 år. Den maximala tid, för vilken pensionsgrundande
inkomst beräknas, utgör sålunda 50 år.

Såsom framgår av 11 § är den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen
67 år. Av administrativa skäl är det en fördel att inkomst för
det år, som närmast föregår det, varunder den försäkrade fyller 67 år och
ålderspensionen således normalt börjar utgå, inte påverkar pensionens storlek.
Eftersom den pensionsgrundande inkomsten för ett år inte kan fastställas
förrän ett gott stycke in på följande år, skulle uppgift om pensionspoäng
för det sextiosjätte året i många fall inte föreligga, då ålderspension
skall börja utgå. Enligt 12 § första stycket utgår full ålderspension om den
försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 30 år, och pensionen beräknas
efter medeltalet av de 15 bästa årens poängtal. I åtskilliga fall, då den försäkrade
inte redan före det sextiosjätte året har 30 (under den första tiden
20) poänggivande år eller pensionspoängtalet för det sextiosjätte året skulle
ingå bland de 15 bästa årens poäng, skulle därför, om den angivna regeln
inte funnes, pensionen få bestämmas provisoriskt för att därefter omräknas
sedan man erhållit kännedom om den pensionsgrundande inkomsten och
därmed poängtalet för det sextiosjätte året. Bestämmelsen om att pensionsgrundande
inkomst inte beräknas för tid efter det sextiofemte året torde i
mycket obetydlig grad inverka på frågan huruvida ålderspension över huvud
skall utgå eller ej. Endast i de fall då den försäkrade till och med sitt sextiofemte
år förvärvat blott två — eller i fråga om utlänning nio — års pensionspoäng,
kan bestämmelserna få avgörande betydelse på grund av det i 11 §
första stycket uppställda kravet på tre respektive tio års poäng som villkor
för pensionsrätt över huvud taget. Det synes emellertid fullt rimligt att pensionsrätten
inte göres beroende av poängförvärv när den försäkrade kommit
över 65-årsåldern. I detta sammanhang bör framhållas, alt avgifter inte skall
uttagas för inkomster efter det år då den försäkrade fyller 65 år.

Om den försäkrade begagnar sig av den i 11 § andra stycket medgivna möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

ligheten att begära ålderstilläggspension för tid innan han fyller 67 år, tages
vid pensionsberäkningen vederbörlig hänsyn även till pensionspoäng, som
må föreligga för det år som närmast föregår det varunder pensionen börjar
utgå. Tages pensionen ut under det år, varunder den försäkrade fyller 66 år,
eller tidigare, kan det alltså bli fråga om att först bestämma pensionen provisoriskt
och därefter omräkna den enligt vad nyss sagts. De administrativa
olägenheterna härav torde tillsvidare bli mindre framträdande.

Pensionsgrundande inkomst beräknas till och med det sextiofemte levnadsåret
under förutsättning att den försäkrade inte redan åtnjuter viss
pension. Det torde få anses naturligt att den, som redan tagit ut sin ålderspension,
inte skall få fortsätta att tjäna in pensionsrätt. I förevarande paragraf
stadgas därför, att beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall
göras för år, under vilket den försäkrade före sextiofem års ålder åtnjutei
ålderspension. Att den försäkrade åtnjuter pension under visst år innebär
att pensionen skall belöpa på ifrågavarande år eller del därav. Pensionen
behöver alltså inte ha börjat utbetalas under året. Bestämmelsen i denna
paragraf att sådan beräkning inte heller skall ske för år, varunder försäkrad
åtnjutit invalidpension enligt 3 § 2 mom. första stycket folkpensioneringslagen
eller sjukbidrag jämlikt samma lag, sammanhänger med hur
poängberäkningen enligt stadgande i 9 § tredje stycket förevar ande lag sker
för försäkrad för år, varunder han åtnjutit förtidspension. Dessa bestämmelser
behandlas närmare i anslutning till 9 §.

5 §•

I 5—7 §§ anges vilka inkomstslag, som kan grunda rätt till pension, och
hur inkomsterna skall beräknas medan de närmare reglerna om bestämmande
av den pensionsgrundande inkomsten i teknisk mening upptages

i 8 §.

Att inkomst av fast anställning skall grunda rätt till pension är självklart
och kan också anses ha varit utgångspunkten för alla tidigare förslag
rörande allmän tilläggspensionering. Förevarande lag avser självfallet också
att tillgodose önskemålet om pensionsrätt vid sådan anställning. I 5 § avhandlas
begreppet inkomst av anställning. Härmed avses enligt lagrummet
den lön, som en försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst. Detta innebär, att förevarande lag i likhet med semesterlagen, lagen
om allmän sjukförsäkring — i vad avser försäkringen för tilläggssjukpenning
— samt lagen om yrkesskadeförsäkring bygger på det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet. Den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av de
nämnda lagarna kommer alltså att bli vägledande också för tilläggspensioneringens
vidkommande. Rörande denna praxis må här endast nämnas, att
jordbrukare, i vad de utfört skogskörslor för annans räkning, i enlighet med
jttalanden i förarbetena till vissa av dessa lagar i allmänhet ansetts som
arbetstagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Enligt det av allmänna pensionsberedningen år 1957 framlagda förslaget
om författningsreglerad tilläggspensionering skulle den pensionsgrundande
inkomsten bestämmas med utgångspunkt från det skatterättsliga begreppet
inkomst av tjänst, medan avgifterna skulle erläggas av den som civilrättsligt
är att betrakta som arbetsgivare. Denna lösning valdes med tanke särskilt på
de administrativa fördelarna. Sålunda skulle någon ny uppgiftsskyldighet
inte behöva åläggas allmänheten. Registreringen av den pensionsgrundande
inkomsten skulle i de flesta fall kunna ske med ledning direkt av det belopp
som den försäkrades självdeklaration upptog under rubriken inkomst av
tjänst, och kontroll skulle i stor utsträckning vinnas genom de kontrolluppgifter
rörande de anställdas löner m. in., som arbetsgivarna har att avlämna
till ledning vid inkomsttaxeringen. Emellertid innefattar det skatterättsliga
begreppet inkomst av tjänst åtskilligt mera än inkomst av anställning i
gängse mening. Här må blott erinras om att såsom inkomst av tjänst
enligt 31 § kommunalskattelagen anses jämväl ersättning av stadigvarande
och tillfälliga uppdrag och tillfälliga inkomster av annan icke yrkesmässig
verksamhet. Sålunda räknas exempelvis arvoden som styrelseledamot i bolag
och föreningar, ersättningar för föredrag och tidningsartiklar, vinster vid
vissa pristävlingar o. d. såsom inkomst av tjänst i skatterättslig mening.
Enligt allmänna pensionsberedningens förenämnda förslag skulle inkomster
av den art exemplen anger således kunna grunda pensionsrätt utan att någon
motsvarande avgift erlades. Kostnaden för pensioner på grundval av dylika
inkomster skulle falla på dem som hade anställda i civilrättslig mening och
därigenom i viss mån också drabba dessa anställda. De angivna konsekvenserna
blev föremål för stark kritik under remissbehandlingen av beredningens
förslag, och i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag uttalades,
att det förelåg skäl till en teknisk omprövning på denna punkt.

Med den nu föreslagna regeln, som anknyter begreppet inkomst av anställning
till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, uppnår man i det väsentliga
överensstämmelse mellan pensionsrätt och avgiftsskyldighet. De administrativa
och andra fördelar, som var förenade med allmänna pensionsberedningens
förslag, torde emellertid i stort sett kunna uppnås även med den
konstruktion som valts i detta lagförslag. Enligt 7 § skall sålunda inkomst
av anställning beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.
Avsikten är att formuläret till allmän självdeklaration skall uppställas på
sådant sätt att de inkomster, som är att hänföra till inkomst av anställning
enligt 5 §, är lätta att identifiera. Under rubriken »Inkomst av tjänst» torde
sålunda anställningsinkomst böra upptagas i en särskild punkt. På samma
sätt som enligt allmänna pensionsberedningens förslag erhålles en kontroll
genom de kontrolluppgifter som arbetsgivarna har att avlämna till ledning
vid inkomsttaxeringen. Meningen är att dessa kontrolluppgifter även skall utnyttjas
för beräkningen av arbetsgivarnas avgifter för de anställdas pensionering.
Härigenom kan uppnås så att säga en dubbelkonlroll i det att å ena

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

sidan de anställda inte erhåller pensionsrätt å andra inkomster än dem som
de verkligen uppburit från sina arbetsgivare och att å andra sidan arbetsgivarna
blir påförda avgift för de löner som de utgivit till arbetstagarna.

I detta sammanhang må anmärkas, att vid tillämpningen av denna lag
arbetsgivarens familjemedlemmar i fall där verklig anställning i dennes
tjänst föreligger skall räknas som arbetstagare på samma sätt som andra
anställda. Av 7 § följer, att vederbörande familjemedlem måste taxeras för
löneinkomsten för att denna skall bli pensionsgrundande. Lönen skall alltså
vara avdragsgill hos arbetsgivaren. Vad angår lön till hustru gäller som
bekant snäva begränsningar härvidlag.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall enligt första stycket i denna
paragraf endast medräknas lön i penningar eller naturaförmåner i form av
kost eller bostad. Till lön i penningar torde få hänföras även provision, tantiem,
vinstandelar, lön under sjukdom och semesterersättning, allt i den mån
de härrör av ett anställningsförhållande, liksom även vikariats- och övertidsersättningar.
Genom begränsningen till lönen avskiljes sådana inkomstdelar,
som normalt är avsedda att täcka särskilda med anställningen förenade utgifter.
Som exempel kan nämnas rese-, traktaments- och andra omkostnadsersättningar.
Det kan visserligen förekomma, att sådana ersättningar
innefattar en förtäckt löneförmån, men av olika skäl, bl. a. svårigheten att
beräkna arbetsgivaravgift för sådana förmåner, synes ersättningar av detta
slag inte böra göras pensionsgrundande.

Endast naturaförmåner i form av kost eller bostad skall som nämnts
inräknas i det belopp, som utgör den försäkrades inkomst av anställning.
Detta innebär, att de praktiskt sett viktigaste naturaförmånerna får betydelse
i pensionshänseende. Övriga naturaförmåner kan vara av de mest skilda slag
såsom fri tillgång till bil eller bostadstelefon, fria resor, fri tvätt osv. Dessa
förmåner synes inte vara av den art, att de bör grunda pensionsrätt. Skattskyldighet
föreligger ej för naturaförmåner av alla de slag varom här kan
bli fråga, varför de inte alltid skall deklareras. Man bör även av detta skäl
bortse från förmåner av ifrågavarande slag när det gäller att bestämma de
inkomster, som ger rätt till pension. Det kan anmärkas, att arbetsgivaren
stundom tillhandahåller kost och bostad till nedsatt pris. Förmåner av denna
art är i princip skattepliktiga och skall inräknas i den pensionsgrundande
inkomsten. Vid inkomstskattetaxeringen bortses emellertid i regel från sådana
förmåner när de är av mindre värde. De bör i sådant fall inte heller
beaktas i pensionshänseende.

De nu behandlade bestämmelserna i första stycket innebär naturligtvis
inte någon uttömmande reglering av begreppet inkomst av anställning.
Av andra stycket i 7 § framgår att kompletterande bestämmelser avses
komma att inflyta i en av Konungen med riksdagen utfärdad författning. Utformningen
av dessa regler förberedes inom socialförsäkringens administrationsnämnd.
Här må emellertid framhållas, att vid beräkningen av inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

av anställning avdrag för vissa kostnader för inkomstens förvärvande bör
göras. Sådana avdrag torde dock böra inskränkas till direkta utgifter i själva
arbetet. Kostnader för resor till och från arbetet och för räntor å studielån
bör ej inverka på pensionsrätten. Vidare bör självfallet sådana utgifter
ej avdragas, för vilka utgått särskild ersättning, som täckt utgifterna. Övriga
direkta utgifter bör i princip fråndragas bruttoinkomsten, i förekommande
fall sedan ersättning från arbetsgivaren frånräknats. Det synes emellertid
i förenklingssyfte kunna övervägas att bortse från omkostnader som
inte uppgår till visst belopp — exempelvis 500 kr. — eller som efter minskning
med omkostnadsbidrag från arbetsgivaren understiger detta belopp.
En sådan regel skulle vara till den försäkrades förmån, eftersom hans pensionsgrundande
inkomst blir högre. Om avdrag å lönen göres för pensionsavgift,
som föranledes av i samband med anställningen ordnad pensionering
vid sidan av den allmänna pensioneringen, bör såsom inkomst av anställning
räknas endast den lön, som arbetstagaren äger uppbära efter avdraget.

Från principen om att inkomst, som åtnjutes av arbetstagare i civilrättslig
mening, skall vara pensionsgrundande som inkomst av anställning bör av
praktiska skäl undantag göras i fråga om vissa smärre anställningsinkomster.
Det kan nämligen många gånger vara vanskligt — inte minst för allmänheten
— att bedöma huruvida en person, som tillfälligtvis utför ett mera kortvarigt
arbete, är att anse som anställd hos den, för vars räkning arbetet utföres.
Här må blott erinras om tillfälligt anlitad hushållshjälp samt hantverkare,
som utför smärre målnings-, snickeri- eller reparationsarbeten. Hittillsvarande
erfarenheter av tillämpningen av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
särskilt från yrkesskadeförsäkringen, visar att det i dylika fall ofta
kan erfordras en omfattande utredning i olika hänseenden för att avgöra om
den som utför arbetet är att anse som arbetstagare eller ej. Genom att betrakta
en försäkrads lön från en arbetsgivare såsom inkomst av anställning
endast om lönen under ett kalenderår uppgått till ett visst minimibelopp,
kan man i många fall undvika de nämnda svårigheterna. Man vinner genom
en sådan gränsdragning också den fördelen att de, som anlitar avlönad
arbetskraft i mycket ringa omfattning, inte behöver erlägga avgifter till försäkringen.
Eftersom avgifterna i dylika fall blir förhållandevis små, kan
kostnaderna för deras debitering och uppbörd ställa sig oproportionerligt
höga. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av första stycket föreskrivits
att, om ersättningen till den försäkrade från en och samma arbetsgivare under
ett kalenderår inte uppgår till 300 kr., så skall ersättningen inte räknas
som inkomst av anställning. I sådant fall blir lönen att hänföra till sådan ersättning
för arbete för annans räkning, som i regel blir pensionsgrundande
enligt (i § första stycket c) såsom inkomst av annat förvärvsarbete.

Hittills har endast behandlats spörsmålen i samband med inkomst av anställning
i civilrättslig mening. Emellertid iir det också vanligt att personer
uppbär ersättning för arbete, som de utfört för annans räkning, utan att

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

det fördenskull föreligger något anställningsförhållande mellan den för vars
räkning arbetet utförts och den som utfört detsamma. Det rör sig här om
vad man skulle kunna kalla ersättning för uppdrag av olika slag. I många
fall står dylika uppdrag anställningen nära. Ett uppdrag kan genom sin
omfattning hindra den som innehar uppdraget att taga anställning och därigenom
förvärva pensionsrätt som anställd. I sådana fall synes det rimligt
att jämställa inkomst av uppdrag med inkomst av anställning. I andra fall
åter har uppdragen karaktär av bisysslor, så att uppdragstagaren erhåller
sin huvudsakliga försörjning av annat arbete. Det kunde måhända synas
riktigast att inte låta dylika biinkomster grunda rätt till pension. Emellertid
säger det sig självt att det skulle ställa sig svårt att dra en objektivt riktig
gräns mellan sådana uppdrag, som är så omfattande att de bör likställas
med anställning, och sådana som skall anses ha karaktär av bisyssla.

Det är inte sällan förenat med svårigheter att dra gränsen mellan rörelse
och uppdrag. Om t. ex. en auktoriserad revisor, som driver en revisionsbyrå,
är revisor i ett bolag, torde inkomsten härav vara att hänföra till en intäkt
i hans rörelse. Om däremot en lantbrukare har motsvarande revisorssyssla
får ersättningen anses utgöra inkomst av ett tillfälligt uppdrag. Gränsdragningen
mellan inkomst av rörelse och inkomst av uppdrag erbjuder i åtskilliga
fall långt mera invecklade problem än vad det nyss anförda exemplet
antyder. Ofta torde bedömningen av frågan huruvida en rörelse skall
anses vara bedriven av vederbörande få grundas på den omfattning, i vilken
vederbörande åtager sig »uppdrag» av det slag det här gäller.

Med hänsyn till det anförda framstår det som ändamålsenligt att beträffande
vissa inkomster av uppdragskaraktär tillskapa möjlighet att låta
inkomsten bli pensionsgrundande på samma sätt som anställningsinkomst.

Andra stycket i denna paragraf innehåller i enlighet härmed en föreskrift
om att ersättning i penningar för arbete, som försäkrad utför för annans
räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, skall anses som inkomst av
anställning, om den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense
därom. Vad nu sagts skall gälla om ersättningen under året uppgått till
300 kr., dvs. till det lägsta belopp som enligt första stycket kan hänföras till
inkomst av anställning. Om parterna varit ense om att viss arbetsersättning
skall räknas som inkomst av anställning ankommer det på den som utgivit
ersättningen att erlägga avgift därför enligt 33 §. Såsom bevis för att parterna
kommit överens om att viss ersättning skall räknas som inkomst av
anställning bör godtagas att den, som utgivit ersättningen, i kontrolluppgift
till taxeringen anger densamma på sådant sätt, att därav framgår, att
han erlägger arbetsgivaravgift därför. Har sådant angivande inte skett får
det ankomma på inkomsttagaren att styrka, att överenskommelse beträffande
nu ifrågavarande inkomster träffats, antingen direkt mellan den som
utgivit ersättningen och den som åtnjutit densamma eller genom kollektiv
uppgörelse. Undantagsvis bör även en uppkommande fast sedvänja kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

utgöra en sådan omständighet, som utvisar att parterna varit ense om att
inkomsten skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning.

Den avtalsfrihet, som sålunda avses föreligga på ifrågavarande område,
kan förmodas bli av stor betydelse bl. a. i sådana fall då uppdraget — exempelvis
ett kommunalt förtroendeuppdrag — med hänsyn till sin omfattning
kan sägas stå en anställning nära. Kollektiva avtal av den innebörden
att uppdragsinkomst skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning
kan komma att spela en viktig roll t. ex. när det gäller att jämställa
vissa s. k. beroende uppdragstagare —- olika slags försäljare, försäkringsombud
och andra — med arbetstagare i fråga om rätten till tilläggspension.
I de fall då parterna träffar ett dylikt avtal kommer den angivna
konstruktionen att tillgodose de önskemål, som för dessa gruppers vidkommande
vid 1958 års A-riksdag framfördes i den i anledning av propositionen
nr 55 väckta motionen II: 424.

Om en inkomst är pensionsgrundande såsom inkomst av anställning,
åligger det såsom förut nämnts arbetsgivaren att erlägga arbetsgivaravgift.
1 de fall möjlighet regelmässigt inte föreligger att göra krav på arbetsgivaravgift
gällande bör sådan skyldighet inte föreskrivas. Lön eller annan ersättning
från sådan arbetsgivare bör då inte heller bli pensionsgrundande
som anställningsinkomst. I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas
därför, att vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte skall tagas
till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken
är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då
den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet
eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall
heller inte tagas till lön eller ersättning, som försäkrad åtnjutit från
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller
någon som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är
svensk medborgare. Mot detta lagrum korresponderar en bestämmelse i
33 § tredje stycket, varigenom nu ifrågavarande arbetsgivare uttryckligen
befriats från avgiftsskyldighet. I sistnämnda lagrum stadgas även att avgift
inte skall erläggas för lön eller annan ersättning som utgivits för arbete
utom riket till arbetstagare, vilken varken är svensk medborgare eller mantalsskriven
här. Det bör i detta sammanhang påpekas, att lön för arbete
utomlands, som en svensk medborgare eller en bär i riket mantalsskriven
utlänning uppbär från en bär bosatt svensk medborgare eller svensk juridisk
person, är att anse såsom anställningsinkomst på samma sätt som om
arbetet utförts i Sverige.

Det må framhållas, att inkomst, som på grund av bestämmelsen i
5 § tredje stycket inte blir pensionsgrundande som inkomst av anställning,
kan grunda pensionsrätt enligt 6 § som inkomst av annat förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959
6 §•

I denna paragraf behandlas de inkomstslag som är pensionsgrundande
utöver inkomst av anställning enligt 5 §. Dessa inkomstslag sammanföres
i pensionshänseende till en gemensam kategori, inkomst av annat förvärvsarbete.

Till inkomst av annat förvärvsarbete hänföres enligt första stycket a)
inkomst av här i riket bedriven rörelse. Det skatterättsliga begreppet inkomst
av rörelse bör här bli vägledande. Enligt 27 § kommunalskattelagen
räknas till rörelse handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse,
försäkringsrörelse, agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och
kanaldrift, rederirörelse och annan transport- eller kommunikationsverksamhet,
verksamhet, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten,
gas eller elektrisk kraft, industriell verksamhet, gruvdrift och bergshantering,
skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upplåtelse, värdshus-,
hotell-, teater-, biograf- och därmed jämförlig rörelse, yrkesmässig
byggnadsverksamhet, hantverk, yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär,
konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, såvitt verksamheten ej
utövas på grund av tjänst, så ock annan yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet,
såvitt icke intäkten därav är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,
av annan fastighet eller av tjänst. Allt vad som kommit rörelseidkaren
till godo av sådan rörelse hänföres enligt 28 § 1 mom. nämnda lag
till intäkt av rörelse. Av den nyssnämnda uppräkningen framgår att viss
verksamhet, som i allmänna språkbruket knappast betecknas som rörelse,
i skatterättslig mening är hänförlig dit. Detta gäller exempelvis yrkesmässigt
bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet.
Inkomst av dylik yrkesmässig verksamhet bör grunda rätt till
pension enligt de regler som gäller för inkomst av annat förvärvsarbete. Det
må dock erinras om att bestämmelserna i 5 § andra stycket ibland kan leda
till att inkomst, som eljest skulle ingå i en rörelseinkomst, blir pensionsgrundande
såsom inkomst av anställning.

Har inkomst av rörelse uppburits av handelsbolag, blir denna inkomst
pensionsgrundande för varje bolagsman till den del han får skatta för inkomsten.

Jordbruk kan betraktas som en form av rörelse, ehuru den i skatterättsligt
hänseende behandlas särskilt. Inkomst av här i riket belägen jordbruksfastighet
hänföres enligt första stycket b) till inkomst av annat förvärvsarbete.
Även här blir det skatterättsliga begreppet inkomst av jordbruksfastighet
vägledande. Till sistnämnda inkomstslag räknas inkomst av jordbruk
och skogsbruk m. in. på fastigheten, vare sig den åtnjutits av ägaren eller brukaren
av fastigheten. Dit hänföres emellertid också det årliga värdet av egen
bostad samt arrende för utarrenderad fastighet, ersättning för upplåtelse av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

avverkningsrätt till skog, av grustäkt, av rätt till jakt och fiske in. in. och
hyra för uthyrd lägenhet. Dylika inkomster av en jordbruksfastighet förutsätter
ingen eller ringa arbetsinsats av den som uppbär inkomsten. Har den
försäkrade endast haft sådana inkomster av jordbruksfastigheten och således
inte själv brukat densamma, synes man inte kunna tala om inkomst av förvärvsarbete.
Läget är i själva verket detsamma som då en försäkrad åtnjutit
inkomst av annan fastighet — exempelvis ett hyreshus. Sådan inkomst
skall på grund av att den i huvudsak är att anse som förmögenhetsavkastning
inte vara pensionsgrundande. I första stycket b) har därför föreskrivits
att endast inkomst av jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade
själv, räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Har den försäkrade
brukat fastigheten under endast en del av ett år eller har han brukat
endast en del av fastigheten, får dock villkoret anses uppfyllt. All inkomst
av fastigheten, således även arrenden o. d., skall då ingå i inkomsten av
annat förvärvsarbete.

På grund av att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall tillämpas
inom tilläggspensioneringen blir såsom förut berörts jordbrukares inkomst
av skogskörslor i vissa fall att hänföra till inkomst av anställning trots att
de i skatterättsligt hänseende räknas som inkomst av jordbruksfastighet.
I den mån inkomsterna sålunda faller under inkomst av anställning skall de
givetvis inte ingå i inkomst av annat förvärvsarbete.

Av vad som förut anförts beträffande inkomst av anställning har framgått,
att kontant inkomst av arbete för annans räkning, som inte enligt 5 §
skall hänföras till inkomst av anställning, blir pensionsgrundande som inkomst
av annat förvärvsarbete. Inkomst av arbete för annans räkning, som
inte utgör inkomst av anställning, kan såsom tidigare framhållits i vissa
fall vara hänförlig till inkomst av rörelse. Eftersom även inkomst av rörelse
enligt 6 § första stycket a) ingår i inkomst av annat förvärvsarbete blir det
av mindre betydelse huruvida en inkomst skall hänföras till inkomst enligt

a) eller enligt c) i nämnda stycke.

Inkomst av arbete för annans räkning är naturligtvis många gånger biinkomst
för en löntagare, rörelseidkare eller jordbrukare. Också inkomst
av rörelse eller jordbruksfastighet är på motsvarande sätt stundom att anse
som biinkomst. Om inkomsten är låg, är sannolikheten så mycket större
för att det är fråga om en biinkomst. Även sådana biinkomster kan emellertid
bli pensionsgrundande. Om t. ex. en löntagare, som har inkomst av sin
anställning till belopp överstigande basbeloppet, dessutom har en rörelseinkomst,
blir denna pensionsgrundande till minst två tredjedelar, varvid den
försäkrade själv får betala pensionsavgift. Vill den försäkrade undgå detta,
kan han göra anmälan om undantagande enligt 36 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Inte sällan är inkomster av nu ifrågavarande karaktär av ringa storlek. Av
administrativa skäl är det angeläget att undvika debitering och uppbörd av
ett stort antal mycket små egenavgifter. Det föreskrives därför i andra stycket
av 6 § att, om inkomst av rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet
eller sådan inkomst av arbete för annans räkning som avses i första stycket

c) inte uppgår till 500 kr. för år, den ej skall tagas i beräkning. Beloppet
500 kr. räknas särskilt för vart och ett av de tre angivna inkomstslagen inom
kategorien inkomst av annat förvärvsarbete. Däremot frånräknas inte varje
särskild inkomstpost inom de nämnda inkomstslagen som understiger 500 kr.
för året. Det avgörande är om det sammanlagda beloppet inom varje inkomstslag
uppgår till 500 kr. eller ej.

Vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall givetvis endast
medräknas nettoinkomsten av rörelse och av jordbruksfastighet samt inkomst
enligt 6 § första stycket c) efter avdrag av kostnader för inkomstens
förvärvande. Om en person driver flera rörelser och för vissa redovisar överskott
och för andra underskott, synes vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst böra tagas i beaktande det eventuellt kvarstående överskottet efter
avdrag av underskotten. Föreskrifter härom får utfärdas med stöd av 7 §
andra stycket.

7 §•

I första stycket av denna paragraf stadgas, att inkomst av anställning och
inkomst av annat förvärvsarbete skall beräknas på grundval av taxering till
statlig inkomstskatt. Detta innebär, att endast inkomster, för vilka den försäkrade
taxeras här i landet, grundar rätt till pension. Från vad nu sagts
gäller dock såsom framhålles i det följande ett par undantag. Beräkningen
av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer
enligt huvudregeln att verkställas på grundval av samma uppgiftsmaterial
som ligger till grund för taxeringen, varvid inkomstuppskattningen vid
taxeringen skall följas. Avvikelse kan dock ske från den i självdeklarationen
och vid taxeringen gjorda fördelningen på olika inkomstslag. Har exempelvis
rörelseinkomst i deklarationen oriktigt angivits som anställningsinkomst
skall sålunda rättelse göras. Vad särskilt angår skönsmässigt uppskattad
inkomst av tjänst bör sådan hänföras till anställningsinkomst endast i den
mån kontrolluppgifter eller annan utredning utvisar, att anställningsinkomst
föreligger. I den mån detta inte är fallet bör inkomsten bli pensionsgrundande
som inkomst av annat förvärvsarbete.

Taxeringen är det grundläggande för beräkningen av inkomstens storlek.
Härav följer att ändring av inkomstuppskattningen vid taxeringen bör
medföra att också den pensionsgrundande inkomsten ändras i överens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

stämmelse därmed. Denna ändring bör alltså göras ex officio av de organ
som får till uppgift att beräkna den pensionsgrundande inkomsten enligt
8 § och därmed de däri ingående beståndsdelarna inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete. För att undvika alltför många ändringar
liksom ändringar lång tid efter det att den pensionsgrundande inkomsten
beräknats synes det lämpligt att vissa begränsningar stadgas. Det
bör ankomma på socialförsäkringens administrationsnämnd att avge förslag
i dessa hänseenden. Föreskrifter i ämnet förutsättes bli utfärdade jämlikt
7 § andra stycket.

Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skall som
framgått av det föregående beräknas för det år, varunder inkomsten åtnjutits.
Med år förstås här som eljest i denna lag kalenderår där ej annat sägs.
Beräkningen skall enligt 7 § första stycket ske på grundval av taxering avseende
nämnda inkomstår eller — som termen lyder i taxeringsförordningen
— beskattningsår. Taxering som nyss sagts äger rum under det kalenderår
(taxeringsår), som infaller näst efter beskattningsåret, och verkställes på
grundval av under taxeringsåret avlämnade självdeklarationer. Taxering och
beräkning av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
kommer således att avse samma kalenderår. Emellertid kan det förekomma,
att taxeringen avser beskattningsår som inte sammanfaller med kalenderår.
För de rörelseidkare och jordbrukare, vilkas räkenskapsår inte sammanfaller
med kalenderår, avser nämligen taxeringen det räkenskapsår, som gått
till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret. I dylika fall är
alltså nämnda räkenskapsår beskattningsår. Någon möjlighet föreligger
inte att i sådana fall med ledning av taxeringen bestämma inkomst av annat
förvärvsarbete för kalenderåret närmast före taxeringsåret. I första stycket
av 7 § föreslås därför en regel av innehåll att inkomst under beskattningsår,
som inte sammanfaller med kalenderår, skall anses ha åtnjutits under det
kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Om t. ex. räkenskapsåret omfattar tiden den 1 juli 1959—den 30 juni
1960 blir denna tidrymd beskattningsår vid taxeringen under taxeringsåret
1961. Inkomsten under nämnda beskattningsår skall då vid beräkningen av
inkomst av annat förvärvsarbete anses ha åtnjutits under år 1960. Om i det
angivna exemplet den försäkrade i stället beslutar omlägga räkenskapsåret,
så att det sammanfaller med kalenderåret, och omläggningen sker
på så sätt att det första räkenskapsåret efter den 30 juni 1960 avkortas till
tiden den 1 juli—31 december 1960, skall han år 1961 åsättas två taxeringar,
den ena avseende sistnämnda tid och den andra avseende tiden den 1 juli
1959—den 30 juni 1960. Vid beräkning år 1961 av den pensionsgrundande
inkomsten för år 1960 skall hänsyn tagas till båda taxeringarna. Vidare
må framhållas att en omläggning av räkenskapsår, som sker genom att ett
räkenskapsår förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan medföra att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

den försäkrade ett år icke alls skall taxeras. I sådant fall kommer någon
pensionsgrundande inkomst för rörelsen icke att beräknas för året närmast
före det ifrågavarande taxeringsåret.

För ett par grupper av inkomster kan såsom antytts i det föregående taxeringen
inte ligga till grund för fastställande av inkomst av anställning.
Detta gäller dels vissa inkomster av anställning som förvärvas av utomlands
bosatta svenska medborgare eller utomlands bosatta men här mantalsskrivna
utlänningar och dels inkomster av anställning för vilka sjömansskatt
erlägges.

Den förra sortens inkomster är sådana som förvärvas från arbetsgivare
som har att erlägga pensionsavgift för desamma enligt 33 §. Arbetsgivarna
torde genom särskild föreskrift böra åläggas skyldighet att lämna uppgift
om dylika inkomster. Sjömansskatten är en definitiv källskatt, som erlägges
för inkomst ombord, och belopp för vilket sjömansskatt erlagts skall
inte upptagas i självdeklarationen. Beträffande inkomster som sist nämnts
torde beräkningen av inkomst av anställning enligt denna lag böra ske
med ledning av de kontrolluppgifter, som redarna har att avlämna angående
sådan inkomst.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av anställning i de nu nämnda
fallen får utfärdas i särskild ordning med stöd av tredje stycket i förevarande
paragraf.

8 §•

Med tillämpning av bestämmelserna i 5, 6 och 7 §§ och de med stöd av sistnämnda
paragraf meddelade föreskrifterna skall i förekommande fall för den
försäkrade årsvis fastställas hans inkomst av anställning eller inkomst av
annat förvärvsarbete eller bådadera. De sålunda fastställda inkomstbeloppen
skall tillsammans bilda underlaget för beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten för året. Som tidigare i flera sammanhang framhållits
tages emellertid härvid de nämnda inkomstbeloppen inte i beaktande i full
utsträckning. Begler om den pensionsgrundande inkomstens beräkning
upptages i förevarande paragraf.

Vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten skall från den fastställda
inkomsten av förvärvsarbete avdrag göras för basbeloppet. Detta
belopp anger den inkomst, för vilken folkpensioneringen i princip erbjuder
ett tillfredsställande pensionsskydd. Enligt 10 § utgör basbeloppet 4 000 kr.
räknat i penningvärdet vid 1957 års utgång.

Basbeloppet är således indexreglerat, varav följer att dess storlek kan variera.
Eftersom vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för
visst år ett och samma basbelopp måste tillämpas, blir det nödvändigt att bestämma
till vilken tidpunkt under året detta basbelopp skall hänföra sig.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Valet av denna tidpunkt blir av betydelse för den försäkrade. Den försäkrades
rätt till pension är nämligen beroende av att han förvärvar pensionspoäng
för visst antal år samt av storleken av dessa poäng. Vid stigande
index blir det något lättare för en försäkrad att få poäng för ett visst år och
årets poäng blir högre, om från den fastställda inkomsten av förvärvsarbete
avdrages det basbelopp, som gäller vid ingången av året, i stället för basbeloppet
vid en senare tidpunkt. Basbeloppet är även av betydelse vid beräkningen
av avgifter till försäkringen. Såsom angives i anslutning till 33 §
har för avgiftsberäkningen valts basbeloppet vid årets ingång. Ett och samma
basbelopp bör uppenbarligen tillämpas i fråga om pensionsgrundande
inkomst och avgift för ett visst år. I första stycket av 8 § stadgas med hänsyn
till det anförda som huvudregel, att den pensionsgrundande inkomsten
utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande
basbeloppet.

I första stycket av denna paragraf föreskrives vidare, att i de fall, då försäkrad
har inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, basbeloppsavdraget
i första hand skall göras på inkomsten av anställning. Detta
får ses mot bakgrunden av att arbetsgivarnas avgifter för de anställdas
pensionering enligt 33 § inte skall beräknas på den del av lönerna, som ligger
under basbeloppet. En sådan lönedel bör därför inte heller grunda pensionsrätt.
Detta är av betydelse för den försäkrades egen avgiftsskyldighet
i de fall då han har inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrade skall
nämligen enligt 34 § själv betala pensionsavgift för sådan del av pensionsgrundande
inkomst, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, men
ej för den del, som härrör från inkomst av anställning. Har exempelvis en
försäkrad en inkomst av anställning på 2 000 kr. och en inkomst av annat
förvärvsarbete på 5 000 kr., sammanlagt 7 000 kr., skall således vid ett basbelopp
av 4 000 kr. beräknas en pensionsgrundande inkomst på 3 000 kr.,
vilken i sin helhet härrör från inkomst av annat förvärvsarbete. För den som
har inkomst av anställning på 5 000 kr. och inkomst av annat förvärvsarbete
på 2 000 kr., likaså sammanlagt 7 000 kr., skall också beräknas pensionsgrundande
inkomst på 3 000 kr., men av dessa härrör 1 000 kr. från inkomst av
anställning och 2 000 kr. från inkomst av annat förvärvsarbete. I förra
fallet beräknas den försäkrades egen avgift på ett belopp av 3 000 kr. under
det att den i senare fallet beräknas på ett belopp av 2 000 kr.

Som inledningsvis framhållits har denna lag till syfte att bereda pension
på grundval av inkomst av eget arbete. I inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning — i första hand av rörelse och jordbruk — kan emellertid
normalt antagas ingå ett inslag av annan natur, nämligen avkastning på det
i verksamheten nedlagda kapitalet. Såsom tidigare beröris bör hänsyn här -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

till tagas vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten, så att inkomst
nv annat förvärvsarbete i viss utsträckning reduceras. Bestämmelser
härom återfinnes i första stycket av denna paragraf.

Den nyssnämnda presumtionen, att inkomsten av en verksamhet inrymmer
ett visst mått av kapitalavkastning, gäller inte obetingat. I de lägre
inkomstskikten finnes i regel inte så stort fog för antagandet att något
nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att detta kapital ger
någon nämnvärd avkastning. Det är vidare angeläget att tillse att inte pensionsskyddet
i dessa fall förringas. Detta har i första stycket av förevarande
paragraf beaktats på så sätt, att inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning
skall undergå reduktion endast i den mån inkomsten av sådant
arbete — i förekommande fall tillsammans med inkomsten av anställning

— överstiger dubbla det vid årets ingång gällande basbeloppet.

I de fall reduktion skall förekomma är det inte möjligt att för varje försäkrad
utreda i vad mån inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
innefattar kapitalavkastning. Det blir nödvändigt att tillämpa en enhetlig regel
för alla. I viss överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen
1958 A: 55 har den andel av inkomsten utöver dubbla basbeloppet, som kan
anses motsvara avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet, satts
till en tredjedel. Såvitt angår försäkrade, vilkas pensionsgrundande inkomst
härigenom blir lägre än den verkliga arbetsinkomsten — eftersom de
inte har något kapital eller endast ringa sådant investerat i sin verksamhet

— bör framhållas att reduktionen även medför att avgifterna blir lägre.

Har den försäkrade såväl inkomst av anställning som inkomst av annat

förvärvsarbete, skall såsom förut nämnts det vanliga basbeloppsavdraget i
första hand göras på inkomsten av anställning. På samma sätt bör vid avgörande
av huruvida och i vad mån reduktionsregeln skall träda i tillämpning,
det dubbla basbeloppet i första hand avdragas från inkomsten av anställning.
Bestämmelserna i första stycket har avfattats i enlighet härmed.

Till belysning av innebörden av förevarande reduktionsregel må anföras
några exempel, varvid basbeloppet vid årets ingång i samtliga fall antages
vara 4 000 kr.

Om en försäkrad endast har inkomst av annat förvärvsarbete och denna
uppgår till 8 000 kr., blir den pensionsgrundande inkomsten efter basbeloppsavdrag
(8 000 — 4 000 =) 4 000 kr. Reduktionsregeln blir i detta fall inte
tillämplig, eftersom inkomsten ej överstiger dubbla basbeloppet.

Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete och denna
uppgår till 11 000 kr., göres först basbeloppsavdraget å 4 000 kr. Den del av
inkomsten som ligger mellan basbeloppet och dubbla beloppet därav skall
fullt ut ingå i den pensionsgrundande inkomsten, medan den överskjutande
inkomsten, 3 000 kr., endast beaktas till två tredjedelar, dvs. en tredjedel
frånräknas. Den pensionsgrundande inkomsten blir således (11 000 — 4 000

— 1/3 X 3 000 =) 6 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Har den försäkrade inkomst av anställning på 5 000 kr. och inkomst av
annat förvärvsarbete på 9 000 kr., summa 14 000 kr., skall basbeloppsavdraget
på 4 000 kr. göras på inkomsten av anställning. Anställningsinkomsten
blir sålunda pensionsgrundande till 1 000 kr. Vad som ligger mellan basbeloppet
och dubbla beloppet därav skall i första hand innefatta dessa 1 000 kr.,
och återstående 3 000 kr. belöper på inkomsten av annat förvärvsarbete, som
sålunda blir helt pensionsgrundande till detta belopp. Vad som därefter
återstår av inkomsten av annat förvärvsarbete, dvs. 6 000 kr., reduceras
enligt tredjedelsregeln och blir pensionsgrundande till ett belopp av 4 000 kr.
Av inkomsten av annat förvärvsarbete blir alltså (3 000 + 4 000 =) 7 000 kr.
pensionsgrundande. Hela pensionsgrundande inkomsten blir (1 000 +
7 000 =) 8 000 kr.

Om den försäkrades inkomst av anställning är lika med eller högre än
dubbla basbeloppet, blir hans inkomst av annat förvärvsarbete alltid reducerad
enligt tredjedelsregeln. Är sålunda anställningsinkomsten 9 000 kr.
och inkomsten av annat förvärvsarbete 3 000 kr., tillhopa 12 000 kr., blir
anställningsinkomsten pensionsgrundande till (9 000 — 4 000 =) 5 000 kr.
och inkomsten av annat förvärvsarbete, som i sin helhet ligger över dubbla
basbeloppet, pensionsgrundande till (2/3 x 3 000 =) 2 000 kr. Sammanlagda
pensionsgrundande inkomsten blir i detta fall (5 000 + 2 000 =) 7 000 kr.

Tilläggspensioneringen avser inte att ge kompensation för bortfall av hur
höga inkomster som helst. I överensstämmelse härmed innehåller förevarande
paragraf i andra stycket bestämmelser om maximering av den pensionsgrundande
inkomsten. Det stadgas sålunda, att vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst hänsyn inte skall tagas till inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i vad deras sammanlagda belopp överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vid
ett basbelopp av 4 000 kr. gäller alltså i överensstämmelse med förslaget i
propositionen 1958 A: 55 en maximering vid 30 000 kr. Den angivna regeln
innebär, att en försäkrad, som har inkomst enbart av anställning, vid ett
basbelopp av 4 000 kr. kan komma upp till en högsta pensionsgrundande inkomst
av (30 000 — 4 000 =) 26 000 kr. Har han däremot inkomst av annat
förvärvsarbete, verkar maximeringen i allmänhet på ett annat sätt. Eftersom
man skall bortse från belopp över 30 000 kr., skall tredjedelsreduktionen
verkställas på belopp nedanför den övre gränsen. Antar man att endast inkomst
av annat förvärvsarbete föreligger, utgöres den högsta möjliga pensionsgrundande
inkomsten av maximibeloppet minskat med dels basbeloppet
och dels 1/3 av inkomsten mellan det dubbla basbeloppet och maximibeloppet.
Den högsta pensionsgrundande inkomsten av enbart annat förvärvsarbete
blir alltså (30 000 — 4 000 — 1/3 x 22 000 =) 18 667 kr., vilket enligt
tredje stycket avrundas till 18 600 kr.

Då en försäkrad har såväl inkomst av anställning som inkomst av annat
7—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år J959

förvärvsarbete, skall jämlikt en särskild föreskrift i andra stycket av 8 §
den minskning, som må föranledas av maximiregeln, i första hand göras
på inkomsten av annat förvärvsarbete. För inkomster av anställning betalar
nämligen arbetsgivarna enligt 33 § pensionsavgift upp till maximibeloppet,
varför inkomster intill detta belopp alltid bör vara pensionsgrundande. Är
exempelvis inkomsten av anställning 9 000 kr. och inkomsten av annat förvärvsarbete
24 000 kr., dvs. tillsammans 33 000 kr., dragés först överskjutande
3 000 kr. från inkomsten av annat förvärvsarbete, varefter återstoden
av denna inkomst (21 000 kr.) reduceras till två tredjedelar eller till 14 000
kr. Den pensionsgrundande inkomsten blir alltså (9 000 — 4 000 + 14 000 =)
19 000 kr. Om i stället inkomsten av anställning är 18 000 kr. och inkomsten
av annat förvärvsarbete 15 000 kr., således alltjämt sammanlagt 33 000 kr.,
blir den senare inkomsten pensionsgrundande till ett belopp av 2/3 (15 000 —
— 3 000)= 8 000 kr. och den totala pensionsgrundande inkomsten blir
(18 000 — 4 000 + 8 000 =) 22 000 kr. Den pensionsgrundande inkomsten
blir alltså högre ju större inkomsten av anställning är i förhållande till inkomsten
av annat förvärvsarbete.

I tredje stycket av förevarande paragraf återfinnes såsom förut antytts en
regel om att inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete var
för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Bestämmelsen är fördelaktig
ur administrativ synpunkt och medför bl. a. att pensionsavgift,
som den försäkrade själv har att erlägga å den del av pensionsgrundande
inkomst som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, alltid kommer
att beräknas på jämnt hundratal kronor och sålunda, om avgiften fastställts
att utgå i hela procent, uppgå till jämnt krontal.

9 §•

Den pensionsgrundande inkomsten är utgångspunkten för bestämmandet
av den pension som skall utgå vid bortfall eller minskning av arbetsförmågan.
Det kunde då synas naturligt att ställa pensionens storlek direkt i relation
till ett medeltal av de pensionsgrundande inkomsterna för ett representativt
antal år. De årsinkomstbelopp, som då skulle bli utslagsgivande för pensionens
storlek, skulle emellertid ofta inte representera ett aktuellt penningvärde
och många gånger skulle en för låg pension bli följden. En sådan
metod är därför inte lämplig då det gäller att vid pensionsberäkningen
tillgodose kravet på värdebeständighet.

Den tekniska lösning av detta problem som här valts bygger på tanken,
att den försäkrades pensionsgrundande inkomster under olika år skall i
och för pensionsberäkningen omräknas i det penningvärde, som är aktuellt
vid beräkningstillfället. Därvid tillämpas ett poängsystem, varom bestämmelser
återfinnes i denna paragraf. Basbeloppet, som enligt 10 § indexregleras
i förhållande till det allmänna prislägets utveckling, kommer härvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

till användning. Den pensionsgrundande inkomsten för ett visst år divideras
med basbeloppet för samma år, varvid den försäkrades pensionspoäng
för detta år erhålles. Pensionen uträknas med utgångspunkt från den medelinkomst
som framkommer då medelpoängen för ett representativt antal år
multipliceras med det basbelopp som gäller vid tiden för pensionsberäkningen.
Härigenom uppnås att såväl intjänad pensionsrätt som utgående
pensioner behålles värdebeständiga. Metoden med ett poängsystem tillämpades
även i pensionsutredningens förslag och i det förslag till författningsreglerad
tilläggspensionering, som framlades av allmänna pensionsberedningen.

Med hänsyn till att den pensionsgrundande inkomsten beräknas för år
men basbeloppets storlek på grund av indexrörelser kan vara olika under
skilda delar av året måste ett enhetligt basbeloppsvärde väljas för beräkning
av den försäkrades pensionspoäng under året. Allmänna pensionsberedningens
förutnämnda förslag utgick från att basbeloppet vid årets
utgång skulle begagnas vid poängberäkningen. En sådan bestämmelse skulle
dock vid indexstegring bli oförmånlig för de försäkrade, särskilt i sådana fall
då lönerna släpar efter i förhållande till en prisstegring under året. Vidare
må nämnas, att det enligt 8 g är det vid årets ingång gällande basbeloppet
som vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten skall dragas från
den sammanlagda inkomsten av förvärvsarbete. Det synes då lämpligt att
vid poängberäkningen anknyta till basbeloppet vid samma tidpunkt. I andra
stycket av denna paragraf stadgas med hänsyn till det anförda, att den pensionsgrundande
inkomsten vid poängberäkningen skall delas med det vid
årets ingång gällande basbeloppet. Vidare föreskrives i nämnda stycke, att
pensionspoäng skall beräknas med två decimaler.

Mot pensionsrätt svarar avgiftsskyldighet. I den mån avgiftsskyldigheten
inte fullgöres borde sålunda pensionspoäng inte tillgodoräknas den
försäkrade. Då fråga är om pensionspoäng på grundval av inkomst av anställning
är det emellertid inte möjligt att uppställa något villkor om fullgjord
avgiftsbetalning, eftersom avgiften skall betalas av arbetsgivaren och
arbetsgivaravgiften skall ha kollektiv karaktär och sålunda inte avse vissa
bestämda personers pensionsrätt. Av dessa skäl skulle det också vara orimligt,
om en arbetstagare skulle gå miste om pensionsrätt på grund av försummelse
från arbetsgivarens sida att erlägga avgift. Härutinnan överensstämmer
tilläggspensioneringen med t. ex. yrkesskadeförsäkringen.

I fall då pensionsrätten grundas på inkomst av annat förvärvsarbete,
åligger det den försäkrade att själv erlägga avgiften. Försummar han detta
bör inte heller någon pensionspoäng tillgodoräknas honom. Det bör härvid
också uppmärksammas, att det i fråga om företagare och andra självständiga
yrkesutövare föreligger stora svårigheter att kontrollera att inte för
höga inkomster uppgives i syfte att ernå fördelar i pensionsbänseende.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Under systemets inledande skede skulle på grund av bestämmelserna i
57 § dessa fördelar vara särskilt stora. Å andra sidan skulle en dylik
oriktig uppgift leda till högre skatt och självfallet även högre pensionsavgift
för den försäkrade. Det är emellertid att märka, att åtskilliga försäkrade
av denna kategori skulle bli föga berörda av dessa konsekvenser,
nämligen de som, ehuru de har goda inkomster, saknar utmätningsbara
tillgångar och av vilka skatter och avgifter följaktligen inte kan tagas ut
tvångsvis. Det torde därför vara ofrånkomligt att såsom skett i första stycket
av denna paragraf föreskriva, att pensionspoäng inte tillgodoräknas
för pensionsgrundande inkomst till den del den härrör från inkomst av
annat förvärvsarbete, om inte avgift enligt 34 § till fullo erlagts inom föreskriven
tid. Bestämmelser om den tidsfrist som den försäkrade har till sitt
förfogande för avgiftsbetalningen avses komma att inflyta i författning,
som skall utfärdas enligt 35 §. Frågan härom utredes av socialförsäkringens
administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att fristen inte torde
böra utlöpa tidigare än under andra året efter det som avgiften avser.

Den nyssnämnda bestämmelsen i fråga om pensionspoäng för inkomst av
annat förvärvsarbete är inte undantagslös. Som nämnts torde frågan huruvida
avgiftsskyldigheten fullgjorts inom föreskriven tid inte vara avgjord
förrän under andra året efter inkomståret. Det kan alltså bli fråga om att
pension skall bestämmas och börja utgå före denna tidpunkt. Som framgår
av 16 samt 24 och 26 §§ beträffande förtidspension och familjepension
kan pensionspoängtalen för de två åren närmast före det år, då försäkringsfallet
inträffade, ofta vara av största betydelse för rätten till pension
och för pensionens storlek. Frågan huruvida pensionspoäng föreligger för
nämnda två år skulle med hänsyn till vad nyss sagts kunna vara oavgjord
ännu vid den tidpunkt då ansökan om pension prövas. Det synes emellertid
föga tilltalande alt hålla pensionsfrågan svävande ända till dess fristen för avgiftsbetalningen
utlöpt. Sedan försäkringsfallet med dess normalt oförmånliga
inverkan på den försäkrades eller hans efterlevandes ekonomi inträffat,
skulle det i många fall vara obilligt — stundom dessutom utsiktslöst — att
utkräva avgifterna innan pension beviljas. Det föreskrives därför i första
stycket av förevarande paragraf, att pensionspoäng utan hinder av att avgiftsbetalningen
inte skett skall tillgodoräknas den försäkrade för vissa år,
nämligen för de båda år som närmast föregått det år då försäkringsfallet
inträffade. Motsvarande gäller där den försäkrade tar ut ålderspension före
67 år. Beträffande ålderspension, som börjar utgå vid den normala pensionsåldern
67 år eller senare, äger vad nu sagts tillämpning endast i fråga om
det år då den försäkrade fyller 65 år — pensionsgrundande inkomst skall
ju jämlikt 4 § inte beräknas för senare år.

Den nu angivna regeln innebär emellertid inte att avgiften för de ifrågavarande
åren efterskänkes. Såsom närmare anföres vid 35 § avses uppbörden

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 105!)

101

av dessa avgifter ske i samband med uppbörden av de allmänna skatterna.
Om avgift inte sålunda erlägges kan den jämlikt 50 § andra stycket avdragas
på utfallande pensionsbelopp, därest inte avgiftsbefrielse medgivits
enligt de särskilda bestämmelser härom, som förutsättes tillkomma med
stöd av sista punkten i 34 §.

Hittills har endast behandlats pensionspoängberäkning på grundval av
pensionsgrundande inkomst. Tredje stycket av denna paragraf innehåller
emellertid regler om att pensionspoäng skall tillgodoräknas även i ett annat
fall. Förtidspension skall enligt 16 § beräknas efter en metod, som utgår
från att pensionspoäng antages ha tillgodoräknats den försäkrade för tiden
efter försäkringsfallet fram till och med det år då den försäkrade fyller 65
år. Pensionen beräknas därefter på samma sätt som en ålderspension. Förtidspension
kan enligt 14 § inte utgå för tid efter det att ålderspension
börjat utgå till den försäkrade; senare än månaden näst före den, då han
fyller 67 år, utgår dock ej förtidspension. För att den ålderspension som
utgår vid 67 års ålder skall bli lika stor som förtidspensionen vid fullständig
nedsättning av arbetsförmågan måste tydligen pensionspoäng föreligga i en
utsträckning som motsvarar de poängantaganden, som legat till grund för
beräkningen av förtidspensionen. Skulle förtidspensionen upphöra att utgå
på grund av att den försäkrade återvunnit sin arbetsförmåga, måste på motsvarande
sätt pensionspoäng finnas för de år då förtidspension utgått, om
inte en sådan försäkrad i fråga om sin rätt till ålderspension skall komma
i sämre läge än den som uppburit förtidspension ända fram till 67-årsåldern.
Det stadgas därför i tredje stycket av paragrafen, att pensionspoäng skall
tillgodoräknas försäkrad för varje år varunder han åtnjutit förtidspension
enligt 16 §, dock självfallet längst till och med det år för vilket han kunnat
erhålla poäng på grund av pensionsgrundande inkomst, dvs. det år han
fyller 65 år. Pensionspoäng som nu sagts motsvarar det poängtal, som det
vid beräkningen av förtidspensionen gjorda poängantagandet enligt 16 § avser,
dvs. medeltalet av de två högsta poängtalen under den fyraårsperiod, som
närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå till honom.
Med att pension börjat utgå under visst år avses här, liksom eljest då uttrycket
förekommer i denna lag, att pensionen belöpt på någon del av året.
Avgörande är alltså inte under vilket år pensionen börjat utbetalas.

På grund av stadgande i 4 § beräknas inte pensionsgrundande inkomst för
år varunder den försäkrade åtnjutit invalidpension enligt 3 § 2 mom. första
stycket folkpensioneringslagen eller sjukbidrag enligt samma lag. Då rätt
till sådan folkpension såsom framgår av 14 § är en förutsättning för erhållande
av förtidspension, blir följden alt pensionspoäng på grundval av
pensionsgrundande inkomst inte kan komma att tillgodoräknas den försäkrade
för år, då pensionspoäng tillgodoräknas honom enligt tredje stycket i
9 §. Detta får betydelse främst i fall då nedsättningen av den försäkrades

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

arbetsförmåga inte är fullständig i lagens mening och pensionen förty enligt
15 § utgår med 60 procent av hel pension. I dylikt fall måste, som närmare
framhålles i kommentaren till 14 §, arbetsförmågan vara nedsatt
med minst två tredjedelar. Antag att en trettiofemårig arbetstagare, som
under de två bästa åren av fyraårsperioden närmast före året för försäkringsfallet
förtjänat 16 000 kr. om året och som före fyraårsperioden inte något
år haft högre pensionspoäng än 3, får sin arbetsförmåga nedsatt med två
tredjedelar. Vid fastställande av pensionen skall det, om basbeloppet är

poäng varje år fram till 65-årsåldern. Förtidspensionen i detta fall blir då

4 320 kr. För varje år eller del därav som han uppbär förtidspensionen
skall 3 pensionspoäng tillgodoräknas honom. Någon reduktion av dessa
poäng med hänsyn till att pensionen utgår med blott 60 procent av hel pension
sker inte. Om pensionstagaren med sin återstående arbetsförmåga kan
uppnå inkomst som överstiger basbeloppet skall, som följer av en jämförelse
med 4 §, pensionspoäng inte tillgodoräknas honom för denna inkomst.

I detta sammanhang må framhållas, att om en blind person åtnjuter
invalidpension med tillämpning av 3 § 2 mom. andra stycket folkpensioneringslagen
— dvs. pensionen utgår utan att hans försörjningsförmåga brister
på sätt som anges i första stycket av nämnda moment —■ pensionsgrundande
inkomst och pensionspoäng skall beräknas för honom med tillämpning
av de för försäkrade i allmänhet gällande grunderna. För detta fall föreligger,
såsom framgår av kommentaren till 14 §, inte rätt till förtidspension
på grund av enbart blindheten, och fråga kan alltså inte uppkomma om
beräkning av pensionspoäng med tillämpning av tredje stycket i denna paragraf.

Vad angår avgifter för en förtidspensionär, som har inkomst av förvärvsarbete,
gäller att om han är löntagare lönen till honom inräknas i det underlag,
på vilket arbetsgivarens avgift enligt 33 § beräknas, varvid basbeloppsavdrag
göres enligt de därför gällande allmänna reglerna. Har förtidspensionären
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning betalar han
däremot ingen avgift, eftersom avgiften i detta fall enligt 34 § beräknas på
den pensionsgrundande inkomsten och sådan som nämnts inte beräknas för
år för vilket den försäkrade åtnjuter förtidspension.

Här må erinras om de möjligheter till undantagande från försäkringen
som lämnas genom bestämmelserna i 36—40 §§ och som bl. a. har till följd
att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst hänsyn inte skall tagas till
sådan inkomst som beröres av undantagandet.

4 000 kr., antagas att han skulle

16 000—4 000

förvärva

4 000

pensions -

60 procent av hel förtidspension enligt

lagen, dvs.

60 w60x4000x3

1ÖÖX 1ÖÖ

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1950

10 §.

I denna paragraf återfinnes bestämmelserna om basbeloppet, till vilka
reglerna om värdebeständigheten i pensionssystemet är knutna. Basbeloppet
inom tilläggspensioneringen har till syfte å ena sidan att bilda underlag
när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete skall vara
pensionsgrundande och å andra sidan att i förening med poängberäkningsbestämmelserna
i 9 § utgöra grunden för värdebeständighetsmekanismen i
systemet. Basbeloppet är därför indexreglerat med hänsyn till ändringarna
i prisnivån. De i denna lag förekommande beloppsangivelserna har — med
vissa undantag i 5, 6 och 33 §§ — anknutits till basbeloppet. Härigenom
åstadkommes en indexreglering även av dessa belopp.

Storleken av basbeloppet har i överensstämmelse med vad som föreslogs
i propositionen 1958 A: 55 satts till 4 000 kr. Utgångspunkten för indexregleringen
av detta belopp synes i tiden böra så nära som möjligt ansluta
sig till tidpunkten för nämnda propositions framläggande. Med hänsyn
härtill har det befunnits lämpligt att välja förhållandena vid utgången av år
1957 som bas för indexregleringen.

I fråga om indexregleringen bör eftersträvas såvitt möjligt enhetliga regler
för såväl folk- som tilläggspensioneringen. Hur de slutliga lösningarna
därvid skall utformas får närmare övervägas i samband med att vid nästa
reformetapp de båda pensionsformerna sammanföres till ett enhetligt pensionssystem.
Under mellantiden synes för tilläggspensioneringens del en tillfredsställande
lösning vara att söka i en reglering som anknyter till vad som
nu gäller inom folkpensioneringen.

Angående indexregleringen inom folkpensioneringen gäller, att socialstyrelsen
skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget
under varje månad och prisläget i december 1951. Senast den 5 i andra
månaden efter den som beräkningen avser fastställer Kungl. Maj :t på grundval
härav det procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande.
Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden
efter den, som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed
pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr.
för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension
eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan
pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald
av tre, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder,
så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre.
Förändringarna i det allmänna prisläget mätes med tillhjälp av konsumentprisindex,
och pensionspristalet för en viss månad motsvarar således konsumentprisindextalet
tre månader tidigare, avrundat till närmaste hela tal.

Mot bakgrunden av nu redovisade överväganden har i föreliggande paragraf
bestämmelserna om indexreglering utformats så, att basbeloppet angi -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

vits utgöra 4 000 kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mellan
det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet och pensionspristalet
för december 1957. Sistnämnda pensionspristal utgjorde 119. Till förebyggande
av de administrativa olägenheter som skulle uppstå om basbeloppet
komme att utgöra ett alltför ojämnt tal har därjämte intagits en avrundningsregel
innebärande att den erhållna produkten skall avjämnas till närmaste
hela hundratal kronor.

Till belysning av indexregeln kan anföras följande exempel: Om pensionspristalet
för januari 1960 antages bli detsamma som pensionspristalet för

124

april 1959 eller 124 enheter, blir basbeloppet för januari 1960 4 000 x j-j-g
= 4 168 eller avrundat 4 200 kr.

Det kan tilläggas, att avrundningsregeln verkar så, att om multiplikationen
skulle ge till resultat beloppet 4 049 kr. basbeloppet skall avjämnas
nedåt till 4 000 kr. Utgör det uträknade beloppet 4 050 kr. skall basbeloppet
däremot avrundas uppåt till 4 100 kr.

Det torde få ankomma på pensionsmyndigheten att på lämpligt sätt hålla
allmänheten underrättad om storleken av det vid varje tidpunkt gällande
basbeloppet. Då några pensioner från tilläggspensioneringen icke kommer
att utgivas under tiden fram till år 1963 inskränker sig verkan av indexregleringen
av basbeloppet under denna tid till frågorna om beräkning av
pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng samt avgifter till försäkringen.
Enär det i samtliga dessa fall — såsom framgår av 8, 9, 33 och 34 §§
— är basbeloppet vid ingången av ett år, som är avgörande för beräkningarna,
är det för åren 1960—1962 uppenbarligen tillfyllest om basbeloppen för
januari månad respektive år publiceras.

Om ålderspension

ii §.

Denna paragraf och de två följande innehåller de speciella reglerna om
ålderspension. Dessa bestämmelser vilar på grundtanken att ålderspension
skall tillkomma varje försäkrad, som förvärvat pensionspoäng, i förhållande
till poängförvärvets storlek och det antal år under vilka detta ägt rum. Av
vissa skäl är det dock inte möjligt att låta ett enstaka poänggivande år
grunda rätt till pension. Som framgår av 12 § fordras i princip endast 30
poänggivande år för att full ålderspension skall utgå. Enligt 57 § nedsättes
detta antal år till 20 för den, som uppnår pensionsåldern under de första
19 åren då pension utgives enligt denna lag, och även för de årskullar,
som under de därnäst följande nio åren ingår i pensionsåldern, är antalet
lägre än 30. Ett enda poänggivande år skulle därför under en
avsevärd tidrymd framåt kunna grunda rätt till 1/2o ålderspension och längre
fram till 1/30. Möjligheterna är stora att genom manipulationer med fingera -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

de inkomster, förskjutningar av tiden för uppbärande av inkomster eller
dylikt förvärva ett års pensionspoäng, måhända av avsevärd storlek, som
skulle ge en betydande avkastning i form av pension. Det är därför nödvändigt
att uppställa krav på visst minsta antal poänggivande är för att
rätt till ålderspension över huvud skall föreligga. Detta antal synes inte
böra sättas lägre än tre. Det må dock erinras om att för dem som uppnår
67-årsåldern under det första år då pension enligt denna lag kan utgå,
nämligen 1963, pensionsrätt jämlikt stadgande i 57 § första stycket föreligger
om pensionspoäng finnes för två år. Den närmare motiveringen för
denna bestämmelse återfinnes vid nämnda paragraf.

Förutom den nyssnämnda treår sregeln innehåller förevarande paragraf
en särskild bestämmelse för utlänningar. Inom utländska pensionssystem
— även sådana som närmast motsvarar folkpensioneringen hos oss —
uppställes i allmänhet fordran på betydligt längre tids avgiftsbetalning än
tre år. Femton år är sålunda en i flera fall förekommande kvalifikationstid.
Det gäller bl. a. enligt det västtyska systemet, vilket i viss mån är jämförbart
med tilläggspensioneringen enligt denna lag. De utländska pensionssystemen
uppställer stundom även särskilda villkor för att utlänningar
skall få rätt till pension, det västtyska exempelvis att pensionären är bosatt
i landet.

Det synes inte välbetänkt för svenskt vidkommande att tillförsäkra medborgare
i ett främmande land rätt till ålderspension från den svenska tillläggspensioneringen
på samma mycket förmånliga villkor, som skall gälla
för svenska medborgare, om inte någotsånär motsvarande förmåner kommer
svenska medborgare till del i det andra landet. I denna paragraf uppställes
därför krav på 10 års pensionspoäng för att utlänning skall bli berättigad
till ålderspension. Frågan huruvida en försäkrad är svensk medborgare
eller ej får avgöras med hänsyn till förhållandet vid tidpunkten
för ansökan om pension. Undantag från vad i denna paragraf stadgas rörande
utlänningar kan med stöd av 54 § göras i konventioner med andra stater. I

I första stycket angives den allmänna pensionsåldern till 67 år eller
samma som nu förekommer inom folkpensioneringen. När det gäller folkpensionerna
som utgår med enhetsbelopp och till stor del betalas med
skattemedel är det naturligt att pensionsåldern också är densamma för alla.
Inom tilläggspensioneringen, som i motsats till folkpensioneringen betalas
helt med avgifter, kan elt annat betraktelsesätt framstå som motiverat.
Otvivelaktigt förhåller det sig så att många personer inte kan fortsätta att
arbeta i full omfattning ända till dess de fyller 67 år. I de fall då arbetsinkomsten
nedgår under åren närmast före 67-årsålderns inträde, kan det vara
önskvärt, att den vikande arbetsinkomsten fylles ut med tilläggspension.
På samma sätt ligger det nära till hands att den som helt drar sig tillbaka
från arbete något tidigare än vid 67 års ålder har möjlighet att komma i åt -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1959

njutande av tilläggspensioneringens ålderspensionsförmåner från den tidpunkt
då han upphör att ha inkomst av förvärvsarbete. Ehuru förevarande
förslag i likhet med principförslaget i propositionen 1958 A: 55 utgår från
att pensionsåldern är 67 år även inom tilläggspensioneringen, har det med
hänsyn till de skiftande behov och önskemål som kan föreligga rörande
pensionsåldern ansetts motiverat att medge en viss valfrihet rörande tidpunkten
för pensionsålderns inträde. I andra stycket av förevarande paragraf
stadgas därför, att den försäkrade äger ta ut ålderspensionen tidigare
än vid 67 år. Den tidigaste tidpunkt från vilken ålderspension sålunda
kan börja utgå är ingången av den månad varunder den försäkrade
fyller 63 år. Som närmare angives vid 13 § får den som i förväg tar ut
sin ålderspension vidkännas en enligt vissa grunder beräknad reduktion
på den med tillämpning av 12 § beräknade pension, som han skulle ha
erhållit om pensionen börjat utgå fr. o. in. den månad, varunder han fyller
67 år. För de fall då pensionsavgång före 67 års ålder redan på förhand kan
förutses, kan naturligtvis minskningen av ålderspensionen enligt denna lag
på grund av det tidigare pensionsuttaget kompenseras genom frivilliga anordningar
utanför det allmänna pensionssystemet. Självfallet är det ingenting
som hindrar att man avstår från att ta ut den allmänna tilläggspensionen
före 67 år och använder uteslutande en frivillig kompletteringsanordning
för tiden mellan pensionsavgången och 67-årsåldern. Kompletteringsanordningar
kan komma till stånd genom en individuell försäkring,
som den försäkrade själv tecknar, t. ex. genom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen
som pensionsstyrelsen nu handhar, eller genom pensionsåtagande
från arbetsgivarens sida, antingen detta grundas på enskilt avtal
mellan arbetsgivaren och den anställde eller på kollektivavtal.

Försäkrad, som önskar erhålla sin ålderspension före den allmänna pensionsåldern,
måste själv ta initiativet till detta genom att i ansökningen om
ålderspension göra särskild framställning om att pensionen skall utgå för
tid före 67-årsåldern. Som framgår av 42 § utbetalas pensionen då fr. o. m.
den månad då ansökningen göres eller fr. o. in. den senare månad, som angives
i framställningen.

En förutsättning för att pension skall utgivas är enligt 41 § att ansökan
därom göres. En försäkrad, som vill vänta med sin pension till någon tid
efter det 67-årsåldern uppnåtts, kan göra detta genom att dröja med sin
ansökan. Pensionen utgår då enligt 42 § fr. o. m. ansökningsmånaden eller
den senare månad, som den försäkrade anger i sin ansökan1. Någon särskild
framställning om uppskov med pensionsutbetalningen erfordras ej.
Som angives i 13 § får en försäkrad, som väntar med att taga ut sin pension,
en ökning av pensionen. Pensionens storlek röner dock ej inverkan av
längre uppskov med pensionsuttaget än t. o. m. den månad då den försäkrade
fyller sjuttio år.

1 Enligt den slutliga lagtexten kan pension utgå retroaktivt för tre månader.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Ett uttag av ålderspensionen före eller efter den allmänna pensionsåldern
innebär givetvis inte att man gör något undantag från kravet på visst
minsta antal år, varunder pensionspoäng skall ha förvärvats.

Har den försäkrade gjort framställning om uttag av ålderspension före
den allmänna pensionsåldern och har pension till följd därav börjat utbetalas
till honom, kan han inte genom att återkalla framställningen erhålla
högre pension då han ånyo gör ansökan härom. Annorlunda förhåller det
sig om återkallelsen göres före den första pensionsutbetalningen.

12 §.

Denna paragraf innehåller regler för beräknande av ålderspensionens
storlek. Reglerna gäller i första hand det fall, att pensionen börjar utgå vid
den generella pensionsåldern, 67 år. På grund av lagens konstruktion har
dessa regler, såsom framgår av bestämmelserna under respektive avsnitt,
grundläggande betydelse även för beräknande av förtidspension och familjepension.

Det har ansetts naturligt att utforma pensionssystemet efter förebild av
pensionsanordningarna för de grupper — främst statstjänstemännen — som
redan har sin pensionsfråga ordnad på ett sätt som anses ändamålsenligt.
Sålunda har stadgandena rörande pensionsberäkningen i viss utsträckning
utformats efter mönster av pensionsbestämmelserna för statens tjänstemän.
Jämförelsen med statstjänstemännen grundas på de riktlinjer för deras pensionering,
som godkänts av 1958 års B-riksdag (prop. B 31 jämförd med
A 157; SU B 52; rskr. B 79).

Pensionsnivån för den årliga ålderspensionen inom statstjänstemannapensioneringen
ligger, om fullt antal tjänstår är för handen, vid 65 procent
av den pensionsberättigades pensiönsunderlag, vilket sistnämnda med en viss
förenkling kan sägas motsvara medeltalet av hans lön under ett mindre
antal år närmast före pensionsavgången. Härtill kommer från 67 års ålder
ett enhetligt tillägg av 900 kr. om året. Vid en jämförelse av pensionsnivån
i pensionssystemet för statstjänstemännen och i tilläggspensionssystemet enligt
denna lag bör observeras, att det sistnämnda utgör en påbyggnad på den
bottenpensionering som folkpensioneringen utgör. Jämförelsen bör därför
göras med beaktande av den sammanlagda pensionsnivå, som folkpension
och tilläggspension representerar. Enligt riksdagens ställningstagande vid
1958 års A-riksdag skall den årliga folkpensionen år 1968 motsvara 2 700
kr. för envar av två gifta pensionärer och 3 600 kr. för en pensionär som
är ensamstående eller vars make inte är folkpensionär. I enlighet med vad
som förordades i propositionen nr 55 till nämnda riksdag skall full tilläggspension
utgöra 60 procent av den försäkrades pensionsgrundande medelinkomst
under de femton bästa åren. Tillsammans med folkpension av nyssnämnda
storlek uppnår man därigenom en pensionsnivå, som i allmänhet

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

håller sig omkring 65 procent av den försäkrades ifrågavarande medelinkomst
men som för de mindre inkomsttagarna i många fall är högre. Därvid
bortses från verkan av den i 8 § stadgade maximigränsen för pensionsgrundande
inkomst. Det bör uppmärksammas att, medan pensionen för statsanställda
m. fl. ofta ansluter sig tämligen nära till slutlönen, tilläggspensionen
vanligen kommer att beräknas på ett medeltal av inkomster för ett större
antal år. Den angivna pensionsnivån torde ändock få anses tillfredsställande,
och i första stycket av förevarande paragraf har den nämnda 60-procentsnivån
för tilläggspensioneringen fastslagits. Denna pensionsnivå gäller i
normalfallen då ålderspension börjar utgå med den månad, varunder den
försäkrade fyller 67 år.

Pensionsunderlaget inom statstjänstemännens pensionering skulle för
tilläggspensioneringens del närmast motsvaras av den pensionsgrundande
medelinkomsten under den tidrymd som anses böra vara avgörande. Till
skillnad mot pensionssystemet för statstjänstemännen, inom vilket förändring
av beviljade pensionsbelopp avses ske enligt grunder som tid efter
annan skall bestämmas av statsmakterna efter förhandlingar med personalorganisationerna,
innefattar emellertid tilläggspensioneringssystemet en
automatiskt verkande värdebeständighetsgaranti. Såsom tidigare har anförts
är denna garanti tekniskt så uppbyggd, att varje års pensionsgrundande
inkomst genom division med då gällande basbelopp omvandlas till pensionspoäng.
Det inkomstbelopp — om man så vill pensionsunderlag — i
förhållande till vilket utgående pension skall beräknas erhålles sedan genom
multiplikation av medeltalet av pensionspoängtalen för ett visst antal år och
det aktuella basbeloppet. Eftersom pensionen enligt 42 § utges månadsvis,
cöreskrives i första stycket av förevarande paragraf, att basbeloppet för
den månad, för vilken pension skall utgivas, skall komma till användning
vid pensionsberäkningen. När basbeloppet ändras får alltså pensionens årsbelopp
omräknas med tillämpning av det nya basbeloppet, varefter det sålunda
erhållna årsbeloppet delas med 12, så att pensionsbeloppet framkommer
för den månad, då det nya basbeloppet första gången skall tillämpas.

Som i det föregående berörts skall det poängmedeltal, som ligger till
grund för pensionsberäkningen, beräknas på poängtalen under de femton
år då den försäkrade haft de högsta pensionspoängen och därmed i regel också
de största realinkomsterna, vilket ofta torde vara fallet under senare
delen av den aktiva tiden. Härigenom vinnes en viss anslutning till statstjänstemannapensioneringen,
där pensionerna i princip beräknas med hänsyn
till medellönen under den sista delen av tjänstetiden, när lönen för en statstjänsteman
så gott som alltid är högst. En pensionsberäkning i förhållande till
inkomsterna under den senare delen av den aktiva tiden medför, att den
standardhöjning, som kan ha ägt rum under den tid då en person intjänat sin
pensionsrätt, i viss utsträckning kommer honom till godo också som pen -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

sionär. Genom att i förevarande paragraf stadgas, att medeltalet skall tagas
på de femton bästa och inte på de femton sista åren, undvikes vidare en
ogynnsam effekt i pensionshänseende av att en persons inkomster under de
sista aktiva åren går ned, måhända på grund av avtagande krafter. Har pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för mindre än femton år, får medelpoängen
uträknas på poängen för det antal år som finns.

Tidigare har påpekats att antalet tjänstår är av betydelse för storleken av
en statstjänstemans pension. Sålunda gäller såsom en huvudregel, att för
oavkortad pension fordras minst 30 tjänstår samt att reguljär ålderspension
i allmänhet endast kan utgå om vederbörande är kvar i tjänst till dess
pensionsåldern inträder. Avgår han dessförinnan utgives fr. o. m. 65 års
ålder en särskild ålderspensionsförmån, som benämnes egenlivränta. Dessa
egenlivräntor beröres inte av sådana i det föregående berörda beslut av
statsmakterna, som avser justering av utgående statspensioner.

I fråga om kraven på antalet tjänstår för oavkortad eller, som det heter i
det av statsmakterna år 1958 i princip godkända förslaget till statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (prop. 1958 A: 157), hel pensionsförmån
gäller, att detta antal skall utgöra det antal tjänstår anställningshavaren
äger tillgodoräkna, dock som regel minst 30. Om anställningshavaren visserligen
är kvar i statstjänst till den för honom gällande pensionsåldern
men förutsättningar för hel pensionsförmån inte föreligger, skall förmånen
vara avkortad och utgöra så stor del av hel pensionsförmån, som svarar
mot förhållandet mellan antalet tillgodoräknade tjänstår och det för hel förmån
erforderliga minimiantalet.

En motsvarighet till statstjänstemannapensioneringens fordran på 30
tjänstår för rätt till oavkortad ålderspension återfinnes för den allmänna tillläggspensioneringens
del i första stycket av förevarande paragraf. Stadgandet
innebär, att om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för mindre än
30 år, skall underlaget för pensionsberäkningen i motsvarande män minskas.
Sålunda skall pensionen i dylikt fall utgöra 60 procent av en viss del av produkten
av basbeloppet och det tillämpliga poängmedeltalet — i regel medeltalet
för de 15 bästa åren — nämligen en så stor del som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den
försäkrade, och 30. Utgör medeltalet av de 15 bästa årens pensionspoäng 3
och har den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för 20 år, blir hans
pension vid ett basbelopp av 4 000 kr. (60/100 x 4 000 x 3 x 20/30 =)
4 800 kr.

Bestämmelserna i första stycket av 12 § har alltså den innebörden, att den
försäkrade vid 67 års ålder erhåller full ålderspension, beräknad efter poängmedeltalet
för de 15 bästa åren, såvida han tillgodoräknats pensionspoäng
för minst 30 år. Om dessa 30 poänggivande år ligger omedelbart före pensionsålderns
inträde eller långt tidigare, om de bildar en sammanhängande

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

följd av år eller är uppdelade på flera perioder har ingen betydelse. Genom
att det antal poänggivande år, som fordras för full pension, begränsats till
30 tillgodoses sådana försäkrades intressen, som på grund av studier eller
annan utbildning först sent kan inträda i förvärvslivet. Även gifta kvinnor,
som på grund av barnafödsel och omvårdnad om barnen under ett antal år är
förhindrade att ha förvärvsarbete, drar fördel av att endast 30 år kräves för
rätt till full pension. Detsamma gäller personer, som på grund av sjukdom
eller arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet under några år. En
annan följd av den ifrågavarande regeln är att försäkrade, som begagnar
sig av den i 11 § andra stycket medgivna möjligheten att uttaga ålderspension
redan före 67 års ålder och som har 30 poänggivande år, kan erhålla
full tilläggspension i här avsedd bemärkelse, ehuru den enligt 13 § undergår
reduktion med hänsyn till att den normala pensionsåldern underskrides.
Vid bedömande av de i detta stycke föreslagna reglerna i jämförelse med de
statsanställdas pensionering bör slutligen hållas i minnet att också t. ex.
övertids- och vikariatsersättningar o. d. ävensom inkomster av annat förvärvsarbete
än av anställning är pensionsgrundande samt att alla slags tillläggspensioner
är värdebeständiga.

Som framgått av det nyss sagda erhåller en försäkrad med tillämpning av
första stycket i denna paragraf full pension, om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst 30 år och eljest så många trettiondelar av full pension
som motsvarar det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom. Om inga särskilda regler gåves, skulle detta innebära att en försäkrad,
som förvärvat pensionspoäng för 30 år, skulle kunna erhålla oreducerad
pension beräknad efter medeltalet av pensionspoängen för de 15 bästa
av nämnda 30 år, även om han genom att enligt 36 § anmäla undantagande
för inkomst av annat förvärvsarbete eller genom att övergå till anställning,
för vilken kollektivt undantagande enligt 37 § gäller, undandragit det allmänna
pensionssystemet pensionsavgifter av måhända betydande storlek.
För de medel, som exempelvis en rörelseidkare inbesparar genom att göra anmälan
om individuellt undantagande, skulle han kunna betala en pensionsförsäkring
i ett enskilt försäkringsbolag och på så vis bli berättigad både
till full pension från den allmänna tilläggspensioneringen och därtill pension
från försäkringsbolaget. Dylik dubbelpensionering skulle också regelmässigt
föreligga om den försäkrade omfattats av kollektivt undantagande
enligt 37 §. De som är omfattade av ett sådant undantagande skall nämligen
jämlikt 39 § andra stycket1 vara tillförsäkrade pensionsförmåner på annat
sätt än genom det allmänna systemet.

För att såvitt möjligt undgå att tilläggspensioneringen åsamkas förluster
genom att någon skaffar sig obefogade fördelar på pensioneringens bekostnad
måste ett undantagande i regel förknippas med en viss reducerande inverkan
på storleken av den tilläggspension som förvärvats i systemet. En -

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

dast i ett avgränsat men likväl vanligt förekommande fall synes en dylik
reduktionsregel både böra undvikas och kunna undvaras. Om en person vid
sidan av sin huvudsakliga försörjningsinkomst har biinkomster, talar otvivelaktigt
starka skälighetshänsyn för att han skall få undanta biinkomsterna
från pensionsrätt utan att detta skall behöva återverka på den tilläggspension,
som huvudinkomsten berättigar honom till. Att endast huvudinkomsten
blir pensionsgrundande har ju, som antytts i det föregående, av
ålder varit utmärkande t. ex. för de statsanställdas pensionering. I dylika
fall synes också frånvaron av nämnvärda spekulationsmöjligheter motivera
avsteg från en reduktionsregel.

Det är alltså i huvudsak två krav som bör ställas för att ingen reduktion
skall inträda. Det första är att inkomsttagaren kvarstår i systemet för
inkomst av sådan storlek att den grundar pensionsrätt. Skulle undantagandet
för en person få den effekten, att han överhuvud inte förvärvar någon
pensionspoäng i systemet, kan det antagas att han trätt ut ur systemet för
sin huvudsakliga arbetsinkomst. Därmed kan uppenbara spekulationsrisker
föreligga. I sådant fall bör därför reduktionsregeln verka. Det andra
kravet är att inkomsten vid sidan om den inkomst, för vilken han kvarstår
i systemet, har karaktären av biinkomst. Bestämningen av begreppet biinkomst
torde i detta sammanhang praktiskt taget ge sig själv. Inkomst av
anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete kan var för sig ensam
grunda pensionsrätt, så snart inkomsten överstiger basbeloppet. Om det vid
sidan av pensionsgrundande inkomst av ena slaget finns inkomst av det
andra slaget, vilken inte når över ett belopp av samma storlek som basbeloppet,
torde den senare inkomsten alltid få anses som biinkomst. Omfattas
en dylik begränsad inkomst av undantagandet, torde alltså ingen reduktion
böra ske. När större inkomster undantas, förlorar de förut åberopade rimlighetshänsynen
sin styrka samtidigt som möjligheterna till spekulation
växer. I sådana fall finns därför i allmänhet fog för en reduktionsregel.

I enlighet med dessa överväganden upptages i andra stycket av denna paragraf
speciella regler för beräkning av ålderspension i fall då undantagande
varit gällande. Enligt dessa regler skall man alltid utgå från den i första
stycket angivna produkten av basbeloppet och medeltalet av de pensionspoäng
som tillgodoräknats den försäkrade. Härvid skall, liksom enligt första
stycket, vid poängmedeltalets bestämmande hänsyn tagas endast till de 15
högsta poängtalen, om dessa är fler än 15. Däremot skall regeln i första
stycket om reduktion för det fall att pensionspoäng tillgodoräknats den
försäkrade för mindre än 30 år inte tillämpas. I stället skall — oavsett om
den försäkrade har flera eller färre poänggivande år än 30 — till grund för
den fortsatta beräkningen läggas så stor del av ifrågavarande produkt som
svarar mot förhållandet mellan det antal år (dock högst 30), för vilka pensionspoäng
verkligen tillgodoräknats den försäkrade, och talet 30 ökat med
det antal år, för vilka den försäkrade till följd av undantagandet inte alls

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng. Härvid
får dock det sistnämnda talet inte ökas till mer än 50. Ålderspensionen utgör
i fall som här avses sextio procent av det slutbelopp som framkommer vid
den räkneoperation för vilken här redogjorts. Bestämmelsen att talet 30
inte får ökas till mer än 50 är tillkommen för att inte pensionen till följd
av undantagandet skall reduceras i alltför hög grad. Genom denna bestämmelse
åstadkommes att pensionen alltid kommer att uppgå till minst sex
tiondelar av det belopp, som skulle utgått med tillämpning av reglerna i
första stycket.

Som exempel på tillämpning av ifrågavarande bestämmelser må följande
anföras. En försäkrad har som löntagare förvärvat pensionspoäng för 30 år,
varav för ettvart av 15 år 2 poäng och för ettvart av återstående år 3 poäng.
Sedan han därefter övergått till egen verksamhet, gör han anmälan enligt
36 § och omfattas av undantagande som i nämnda paragraf sägs under 10 år.
Om undantagandet inte ägt giltighet skulle han för ettvart av dessa 10 år ha
erhållit pensionspoäng. Om basbeloppet är 4 000 kr. blir ålderspensionen vid
67 års ålder (60/100 x 4 000 X 3 X 30/40 =) 5 400 kr.

Andra stycket kan även komma i tillämpning då den försäkrade för
vissa år tillgodoräknats pensionspoäng på grundval av inkomst av anställning
men samtidigt varit omfattad av undantagande enligt 36 § såvitt angår
inkomst av annat förvärvsarbete. Detsamma gäller, därest han tillgodoräknats
pensionspoäng på grund av inkomst av annat förvärvsarbete men omfattats
av kollektivt undantagande enligt 37 §, såvitt angår inkomst av anställning,
liksom om han för viss inkomst av anställning tillgodoräknats poäng
men för annan sådan inkomst varit omfattad av undantagande som sist
sagts. Till belysning av det första av de nu nämnda fallen kan följande exempel
anföras. En försäkrad har som löntagare först förvärvat 2 pensionspoäng
under ettvart av 15 år. Från och med påföljande år startar han egen rörelse
men bibehåller delvis sin anställning och tillgodoräknas på grundval av
denna under ytterligare 15 år 1 poäng om året. Under sistnämnda period är
han omfattad av undantagande enligt 36 § och går därigenom förlustig 2
poäng om året. Från och med det 31 :a året slutar han sin anställning men
fortsätter rörelsen. Undantagandet är alltjämt gällande och genom detsamma
går han under följande 10 år förlustig mer än en poäng om året. Ålderspensionen
vid 67 års ålder blir då vid ett basbelopp av 4 000 kr. (60/100 X
4 000 x 2 X 30/50 =) 2 880 kr. Om det sist anförda exemplet varieras så att
den försäkrade antages ha slutat sin anställning redan i samband med att
han startade sin rörelse och han således inom det allmänna systemet förvärvat
pensionspoäng endast i 15 år, blir pensionen (60/100 X 4 000 X 2
X 15/50 =) 1 440 kr.

I 9 § första stycket stadgas, att pensionspoäng — med vissa undantag —
inte skall tillgodoräknas försäkrad på grundval av pensionsgrundande in -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

komst, som härrör från inkomst av annat förvärvsarbete, med mindre avgift
erlägges inom föreskriven tid. Det bör självfallet inte ställa sig gynnsammare
att genom underlåten avgiftsbetalning realiter ställa sig utanför försäkringen
såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än att göra det i den form lagen
förutsett, nämligen genom anmälan enligt 36 §. I tredje stycket av förevarande
paragraf stadgas därför, att de för det sistnämnda fallet gällande bestämmelserna
i andra stycket av förevarande paragraf skall äga motsvarande
tillämpning i den mån pensionspoäng på grund av underlåten avgiftsbetalning
inte tillgodoräknats den försäkrade.

13 §.

Pensionsberäkningen enligt 12 § avser som nämnts det förutsatta normalfallet
då den försäkrade går i pension vid den generella pensionsålderns
inträde, dvs. fr. o. m. den månad varunder han uppnår 67 års ålder. Begär
den försäkrade med åberopande av 11 § andra stycket pension från tidigare
tidpunkt eller dröjer han med att uttaga pensionen, påverkar detta
pensionens storlek. Om pensionen börjar utgå tidigare än från 67 års ålder
och således den tid under vilken pension kommer att utgivas förlänges,
bör givetvis pensionens belopp bli så mycket mindre. Därest omvänt pensionen
börjar utgå senare än månaden för 67-årsålderns inträde och pensionstiden
följaktligen förkortas, kan pensionens storlek ökas. I enlighet
härmed har på grundval av beräkningar, som gjorts med utgångspunkt från
gängse ränte- och dödlighetsantaganden, i förevarande paragraf stadgats,
att den enligt 12 § beräknade pensionen minskas respektive ökas med 0,6 procent
för varje månad, som ålderspensionsuitaget föregripes eller uppskjutes
i förhållande till månaden för 67-årsålderns inträde. Om en försäkrad går i
pension så tidigt som möjligt, dvs. fr. o. in. den månad varunder han fyller
63 år, blir hans ålderspension enligt denna lag således 71,2 procent av den
pension han skulle ha fått med samma poängtal, om han väntat till den månad
varunder han fyller 67 år. Den högsta ålderspension, som en försäkrad
kan erhålla, bestämmes av en regel i förevarande paragraf av innebörd att
förhöjning räknas längst t. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller
70 år. Uppskjuter den försäkrade sitt pensionsuttag till denna tidpunkt eller
längre, blir alltså ålderspensionen 121,6 procent av den pension, som kunnat
börja utgå fr. o. m. den månad då han uppnådde 67 års ålder.

Vid beräkning av den pension, som skall ökas eller minskas enligt förevarande
paragraf, skall samtliga regler i 12 § tillämpas. Om ålderspensionen
uttages före det år då han fyller 67 år, skall beräkningen sålunda ske
på grundval av de pensionspoäng och poänggivande år, som föreligger till
och med året före det varunder pensionen börjar utgå. För sistnämnda och
senare år beräknas som framgår av 4 § inte någon pensionsgrundande inkomst.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Bestämmelserna i förevarande paragraf har endast avseende på ålderspension.
Den som fyllt 67 år eller dessförinnan börjat uppbära ålderspension
kan enligt 14 § inte bli berättigad till förtidspension. Sådan pension
beräknas enligt 16 och 17 §§ alltid på motsvarande sätt som ålderspension,
vilken skall börja utgå fr. o. in. den månad varunder den försäkrade
fyller 67 år. Detsamma gäller följaktligen familjepension eftersom denna
beräknas i förhållande till förtidspensionen. Det står också klart att familjepensionens
storlek inte bör påverkas av tidigare eller senare uttag av ålderspension.
Tidpunkten då rätt till familjepension inträder förändras inte genom
en förskjutning av tidpunkten för uttaget av ålderspension.

Om förtidspension

14 §.

Det avsnitt i lagen, som handlar om förtidspension, inledes med denna
paragraf. Förtidspension utgår i enlighet med bestämmelserna i detta avsnitt
till försäkrade, vilkas arbetsförmåga bortfallit eller i väsentlig mån
nedgått och som inte uppnått den för ålderspension stadgade pensionsåldern.
Förtidspension utgives sålunda för tid före den månad, varunder den försäkrade
fyller 67 år, och avlöses därefter av ålderspensionen. Åtnjuter den
försäkrade enligt 11 § andra stycket ålderspension redan före nämnda
månad, kan förtidspension inte utgivas för tid efter den tidpunkt då ålderspensionen
började utgå. Förtidspension motsvaras inom folkpensioneringen
av invalidpension och sjukbidrag. I propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag
föreslogs benämningen förtidspension för såväl folkpensioneringens
som tilläggspensioneringens vidkommande. Vid riksdagsbehandlingen av
propositionen framställdes yrkande på en annan beteckning. Riksdagen
tog emellertid inte ställning till den terminologiska frågan. I förevarande
lagförslag har termen förtidspension behållits. Terminologien torde få omprövas
i samband med att en enhetlig pensionslagstiftning utarbetas.

Utformningen av förtidspensionsbestämmelserna inom tilläggspensioneringen
är beroende på hur motsvarande pensionsgren inom folkpensioneringen
gestaltas. Förutsättningarna för rätt till pension bör i princip vara
desamma i båda fallen. Invalidpensioneringen inom folkpensioneringen
hör till de frågor, som utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté. Avsikten
är att sedan denna lag antagits utvidga socialförsäkringskommitténs
uppdrag till att avse även tilläggspensioneringen. Intill dess resultatet av
kommitténs arbete redovisats måste således det slutliga ställningstagandet
till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen som tillläggspensioneringen
anstå. Även dessförinnan bör emellertid en samordning
mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen eftersträvas
på ifrågavarande område. I denna paragraf har därför såsom villkor för

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1059

rätt till förtidspension enligt denna lag föreskrivits, att den försäkrade åtnjuter
invalidpension enligt 5 § 2 mom. första stycket folkpensioneringslagen
eller sjukbidrag enligt samma lag.

Härigenom kommer folkpensioneringens nuvarande invaliditetsbegrepp
tills vidare att tillämpas även inom tilläggspensioneringen. Detta innebär
enligt 3 § 2 och 3 mom. folkpensioneringslagen krav på att den försäkrade
skall vara ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar
hans krafter och färdigheter, vilket i praxis ansetts liktydigt med att arbetsförmågan
är nedsatt med minst två tredjedelar. Vidare föreligger invaliditet
i folkpensioneringslagens mening endast under förutsättning att nedsättningen
av arbetsförmågan kan anses varaktig eller, då fråga är om rätt
till sjukbidrag, att nedsättningen bestått oavbrutet i minst sex månader
och kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid, varmed enligt praxis
avses minst ett år. Det må anmärkas, att folkpensioneringslagens krav på
att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig genom arbete i praxis
inte anses uppfyllt om hans arbetsinkomst överstiger ett visst, förhållandevis
lågt maximibelopp. Om en person med höga inkomster blir höggradigt
invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker med mer än två tredjedelar
men likväl även därefter överstiger nämnda maximibelopp, är han
inte berättigad till folkpensioneringens invalidförmåner. Följaktligen kan
han inte heller få förtidspension från tilläggspensioneringen.

Av det förut sagda framgår att för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen
kräves att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med
minst två tredjedelar. En blind invalidpensionär är inte berättigad till förtidspension
enbart på grund av att han har invalidpension såsom blind,
utan det fordras också att hans arbetsförmåga är nedsatt i så hög grad som
nyss sagts.

Uttrycket nedsättning av arbetsförmågan i denna paragraf avser givetvis
även att inbegripa det fall att arbetsförmågan är nedsatt till noll. Denna
terminologi är något annorlunda än den i sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna
begagnade, som för sistnämnda fall använder beteckningen förlust
av arbetsförmågan.

I förevarande paragraf uppställes det självklara villkoret att nedsättningen
av arbetsförmågan skall ha inträffat efter det den pensionsberättigade
blev försäkrad enligt denna lag. Nedsättning av arbetsförmågan, som
inträffat före det är då vederbörande fyllde IG år eller blev svensk medborgare
eller, i fråga om utlänning, mantalsskrevs här i riket, berättigar
således inte till förtidspension. Det bör framhållas, att förtidspension enligt
denna lag i motsats till invalidpension enligt folkpensioneringslagen
inte utgår till personer, som redan före sextonårsåldern är höggradigt
invalidiserade, exempelvis vissa psykiskt efterblivna in. fl. Den ifrågavarande
bestämmelsen medför likaledes, att nedsättning av arbetsförmågan,

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

som inträffat före denna lags ikraftträdande, inte kan grunda rätt till förtidspension.

Av det anförda torde framgå, att den avgörande tidpunkten är den,
då nedsättningen av arbetsförmågan nått sådan grad, att nedsättningen motsvarar
minst två tredjedelar. Även om arbetsförmågan var nedsatt redan
när vederbörande blev omfattad av försäkringen för allmän tilläggspension,
kan rätt till förtidspension inträda, såvida nedsättningen först efter det
att han blev försäkrad gått så långt, att den kan anses motsvara två tredjedelar.

Förutom att arbetsförmågan är nedsatt på sätt förut angivits erfordras
för rätt till förtidspension, att den försäkrade förvärvat visst antal års
pensionspoäng. I 16 § föreskrives sålunda, att förtidspension beräknad enligt
reglerna i nämnda paragraf utgår, om pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det då
folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå. Föreligger
ej rätt till förtidspension enligt 16 § kan förtidspension utgå enligt
17 §. Förutsättningen härför är, att den försäkrade skulle ha varit berättigad
till ålderspension om han fyllt 67 år det år då invalidpension eller
sjukbidrag började utgå. Som framgår av en jämförelse med ålderspensionsreglerna
i 11 § innebär detta ett krav på minst tre poänggivande år.

I 11 § har för rätten till ålderspension uppställts krav på visst större
antal poänggivande år för utlänningar. På de skäl som anförts vid nämnda
paragraf bör en motsvarande regel gälla även i fråga om rätten till förtidspension.
Det bör dock inte ifrågakomma att för sistnämnda pensionsgren,
som avser att ge ett riskskydd, stadga lika lång väntetid som när
det gäller ålderspensioneringen. I utländska pensionssystem är också väntetiden
kortare inom invalidpensioneringen än inom ålderspensioneringen.
Den västtyska pensioneringen, som omnämndes vid 11 §, kräver exempelvis
en försäkringstid av 5 år för rätten till förtidspension mot 15 för rätt
till ålderspension. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, att utlännings
rätt till förtidspension är beroende av att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst 5 år före det år, då invalidpension eller sjukbidrag
enligt folkpensioneringslagen började utgå. Det må anmärkas, att utlänning
har rätt till folkpension som nu sagts endast i den mån så följer av
överenskommelse med främmande makt.

15 §.

Vid föregående paragraf har angivits, att sammankopplingen av förutsättningarna
för rätt till invalidpension från folkpensioneringen — varmed
här och i det följande avses även sjukbidrag —- samt för rätt till förtidspension
enligt denna lag innebär, att förtidspension kan utgivas om

117

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst två tredjedelar. Förtidspension
kan alltså liksom folkpension av angivna slag utgå även om viss
arbetsförmåga återstår.

För det fall att nedsättningen av arbetsförmågan är fullständig synes
principen böra vara den att förtidspensionens storlek överensstämmer med
ålderspensionens. 1 båda fallen avser ju pensionen att i princip utgöra
kompensation för bortfall av hela arbetsinkomsten. Den förtidspension
som utgår till försäkrad, vilken är fullständigt arbetsoförmögen, benämnes
hel förtidspension.

Om däremot en försäkrad, som är berättigad till förtidspension, har kvar
en reducerad arbetsförmåga, som sätter honom i stånd att förvärva en viss
arbetsinkomst, är behovet av kompensation mindre, och förtidspensionen
bör följaktligen vara lägre än vid fullständig arbetsoförmåga. Inom folkpensioneringen
är ålderspension och oreducerad invalidpension lika stora.
Graderingen av invalidpensionens storlek med hänsyn till kompensationsbehovet
sker genom den s. k. inkomstprövningen, vilken innebär att den
oreducerade pensionens belopp minskas med viss andel av den pensionsberättigades
inkomst från annat håll än folkpensioneringen, varvid hänsyn
tages även till förmögenhetsinnehav. Denna inom folkpensioneringen
tillämpade metod betyder alltså en gradering med hänsyn inte till den
pensionsberättigades förmåga att förvärva inkomst genom arbete utan till
hans faktiska inkomst- och förmögenhetsvillkor i allmänhet. Det bör anmärkas
att t. ex. även tjänstepension, som utgår på grund av den invaliditet,
som berättigar till invalidpensionen från folkpensioneringen, inverkar reducerande
på denna.

Frågan om övergång till ett system för gradering av folkpensioneringens
invalidpensioner efter den försäkrades arbetsförmåga tillhör det utredningsuppdrag,
som anförtrotts 1958 års socialförsäkringskommitté. Innan
detta problem lösts för folkpensioneringens vidkommande kan emellertid
inte någon slutlig ställning tagas till hur förtidspensionen inom tilläggspensioneringen
skall graderas. Den lösning som tills vidare får väljas
bör då vara sådan, att den inte föregriper den kommande för folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen gemensamma regleringen av frågan.
Härvid bör det inte ifrågakomma att för en kort övergångstid överföra folkpensioneringens
nuvarande inkomstprövning till tilläggspensioneringen.
I stället får övervägas en gradering med hänsyn till i vilken utsträckning
arbetsförmågan är nedsatt. Eftersom förtidspension inte utgår vid ringare
nedsättning än till två tredjedelar, synes man lämpligen böra stanna vid
två grader, av vilka den ena motsvarar fullständig och den andra ej fullständig
men minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan. Vid fullständig
nedsättning bör förtidspensionen i överensstämmelse med det tidigare
anförda i storlek motsvara ålderspensionen. I lagtexten bar detta kom -

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

mit till uttryck genom föreskriften, att hel förtidspension utgives i dylikt
fall. Vid bedömande av frågan om pensionens storlek, när nedsättningen
av arbetsförmågan inte är fullständig, måste man hålla i minnet vad nyss
sagts om vikten av att inte föregripa den slutliga utformningen av hithörande
regler. Denna kan komma att innebära att graderingen inte uppvisar
någon gräns vid just två tredjedels invaliditet. Ovisshet råder också rörande
den kompensationsgrad som kan komma att fastställas vid olika grader
av invaliditet. Därest man nu bestämmer kompensationen, då nedsättningen
av arbetsförmågan inte är fullständig, till 60 procent av hel förtidspension,
synes man dock inte behöva befara att en kommande omgestaltning
av förevarande bestämmelser försvåras.

För att fullständig nedsättning av arbetsförmågan i den mening som
avses i denna paragraf skall anses föreligga erfordras inte att den försäkrade
är ur stånd att utföra något som helst arbete. Meningen är att
uttrycka att hans arbetsförmåga skall vara så nedsatt, att han inte med
dess hjälp skulle kunna skaffa sig någon inkomst av praktisk betydelse
för sin försörjning. Att en förtidspensionär t. ex. kan förfärdiga och avyttra
alster av handaslöjd till obetydligt värde hindrar således inte att hel
förtidspension utgår.

16 §.

I anslutning till 15 § har anförts, att hel förtidspension, dvs. förtidspension
som utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan, principiellt
skall motsvara den ålderspension, som den försäkrade skulle bli
berättigad till om han började åtnjuta sådan pension med den månad
varunder han uppnår 67 års ålder. Storleken av sådan ålderspension är
emellertid i princip beroende på poängförvärvet ända fram till och med
det år då den försäkrade fyller 65 år. En försäkrad som blir berättigad
till förtidspension har i flertalet fall inte uppnått 65 års ålder, och inånga
gånger har han lång tid kvar till dess. I regel kan det dock antagas att
en sådan försäkrad, om han inte drabbats av arbetsoförmåga, skulle ha
fortsatt att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till och
med det år då han fyller 65 år. Bestämmelserna i denna paragraf vilar på
en sådan presumtion. Enligt dessa bestämmelser skall det sålunda antagas,
att pensionspoäng av viss storlek tillgodoräknats den försäkrade för varje
år från och med det då förtidspensionen skall börja utgå till och med det
då han fgller 65 år. På detta vis kan reglerna för beräknande av ålderspension
få motsvarande tillämpning för förtidspensionens del, varigenom
överensstämmelse i storlekshänseende mellan de båda pensionerna uppnås.

Ett antagande om framtida poängförvärv enligt vad nyss sagts får inte
motsägas av de faktiska förhållandena. Därest en försäkrad, som blir invalidiserad,
redan dessförinnan dragit sig tillbaka från förvärvsarbete,
skulle han såvitt man kan bedöma inte ha förvärvat pensionspoäng under
(iden därefter, även om han med hänsyn till sitt hälsotillstånd varit oför -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

hindrad att åtaga sig förvärvsarbete. Det bör därför krävas viss sannolikhet
för att inte den försäkrade redan lämnat förvärvslivet. Har han under en
icke alltför kort tidrymd saknat inkomst av förvärvsarbete eller har inkomsten
varit så låg, att den inte överstigit basbeloppet, synes det finnas
mindre skäl för antagande om poängförvärv i framtiden. Hållpunkter saknas
också för att bestämma storleken av dylika antagna poäng. Som
villkor för antagande om framtida poängförvärv enligt denna paragraf
gäller sålunda, att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst
två av de fyra år som närmast föregått det år, varunder folkpension i form av
invalidpension eller sjukbidrag började utgå till honom.

Att de avsedda två poängåren inte kräves förlagda omedelbart före året
för försäkringsfallet sammanhänger även med att den försäkrade under
de sista åren kanhända saknat eller haft ringa inkomst just på grund av
de första yttringarna av vad som sedan utvecklat sig till invaliditet. Den
föreslagna regeln innebär bl. a., att den försäkrade kan ha varit borta från
förvärvslivet i två år och ändå får tillgodoräkna sig poäng för framtiden
enligt denna paragraf. Förutsättningen är blott att två poängår ligger inom
den förutnämnda fyraårsperioden.

Är undantagande från försäkringen enligt 36 eller 37 § gällande för den
förtidspensionsberättigade saknas det tydligen ofta grund för antagandet,
att han i framtiden skulle ha förvärvat pensionspoäng på grundval av
inkomst av förvärvsarbete. Har han tillika haft inkomst av anställning,
som föranlett poängberäkning för honom, skulle det visserligen kunna
sägas, att han antagligen skulle ha fortsatt att förvärva poäng på grundval
av inkomsten av anställning om han inte drabbats av arbetsoförmåga. Ett
sådant antagande är dock, särskilt som enligt huvudregeln två poänglösa
år skulle kunna föregå året för försäkringsfallet, i många fall långt mera
ovisst än då det gäller den som fullt ut omfattas av pensionssystemet. Då
det inte är tänkbart att bygga på en prövning från fall till fall av det berättigade
i att göra poängantaganden för framliden har i denna paragraf
stadgats, att förtidspension enligt de i paragrafen angivna beräkningsgrunderna
inte utgår om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för
den försäkrade då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började
utgå till honom samt undantagandet tillika föranlett, att den försäkrade
för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig mer än en poäng. Det
må nämnas, att förevarande paragraf inte innehåller någon motsvarighet till
regeln i 12 § andra stycket om påföljd av undantagande, när detta föranlett
att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade. Genom att
det såsom förutsättning för att regeln i 16 § skall gripa in bar angivits, att
den försäkrade under något av de fyra åren gått miste om mer än en
poäng, undvikes alt regeln drabbar sådana fall, där den inkomst, som hållits
utanför försäkringen på grund av undantagandet, blott varit av mindre

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1959

omfattning. En löntagare, som i denna egenskap är tillförsäkrad pension
enligt förevarande lag, kan alltså utan risker för sitt invaliditetsskydd enligt
pensioneringen på grund av inkomst av anställning anmäla undantagande
som i 36 § sägs för sina inkomster av annat förvärvsarbete, om dessa
endast utgör mindre biinkomster. Om emellertid den försäkrade vid den
tidpunkt då han blir berättigad till folkpension som nyss sagts är omfattad
av undantagande, som föranlett förlust av mer än en pensionspoäng under
fyraårsperioden, kan han inte erhålla förtidspension enligt bestämmelsen i
denna paragraf, även om han står kvar i systemet för annan inkomst, t. ex.
på grund av anställning, och det är sannolikt att han skulle ha fortsatt att
så göra, om inte nedsättningen av arbetsförmågan inträffat. I dylikt fall kan
man när fråga är om kollektivt utträde förutsätta, att vederbörande har
rätt till invalidpensionsförmåner i det enligt kollektivavtalet gällande pensionssystemet.
Även vid individuellt undantagande torde man kunna räkna
med att riskskyddet, i den mån behov därav föreligger, är ordnat på annat
sätt. Under alla omständigheter är den försäkrade bibehållen vid rätt till
förtidspension enligt 17 §.

Av det anförda framgår att även i de fall, då undantagande enligt 36
eller 37 § tidigare varit gällande för den försäkrade men inte längre är det
vid tiden för försäkringsfallet, fråga kan uppkomma om tillämpning av
pensionsberäkningsreglerna i förevarande paragraf. I sådana lägen kan
dock pensionens storlek påverkas av att undantagande varit gällande. Denna
fråga behandlas i den fortsatta framställningen.

Hittills har endast redogjorts för förutsättningarna för att poängantagande
för framtiden skall få göras. Vad angår det poängvärde som antagandet
skall avse bör regierna vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som
m°jligt med utgångspunkt från den försäkrades dittillsvarande faktiska
poängförvärv. Eftersom poängantagandet utgår från att full arbetsförmåga
skulle ha förelegat om inte försäkringsfallet inträffat, bör det antagna poängvärdet
inte påverkas av att poängvärdena under tiden närmast före försäkringsfallet
måhända varit låga just på grund av en begjmnande ehuru inte
fullt utbildad invaliditet.

I pensionsutredningens förslag hade detta problem lösts så, att antagandet
skulle avse ett årligt poängtal motsvarande det högsta under de fyra år som
närmast föregick det varunder försäkringsfallet inträffade. Det är uppenbart
att en sådan bestämmelse i alltför hög grad lämnar fältet fritt för tillfälligheternas
spel, och regeln väckte därför kritik under remissbehandlingen av förslaget.
I förevarande paragraf stadgas i stället, att poängantagandet skall
avse medelpoängen för två år, nämligen de som uppvisar de högsta poängtalen
under den fgraårsperiod som enligt vad förut sagts är avgörande för om
förevarande paragraf över huvud skall få tillämpas.

I samband med bestämmelserna om poängantaganden i förevarande para -

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

graf må erinras om regeln i 9 § tredje stycket om att försäkrad för varje år,
varunder han åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall gottskrivas det årliga
pensionspoängtal som antagandet avser. När förtidspensionen för en pensionsberättigad,
som åtnjuter dylik pension fram till 67-årsåIdern, ersättes
med ålderspension, kommer denna härigenom att i storlek exakt motsvara
hel förtidspension för den försäkrade.

Grundsatsen att de för beräkning av ålderspension gällande reglerna har
avseende även på förtidspension medför, att de i 12 § beträffande ålderspensionens
beräkning meddelade bestämmelserna om den inverkan på sådan
pension som följer av undantagande enligt 36 eller 37 § eller av försummad
avgiftsbetalning, skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning av
förtidspension enligt förevarande paragraf. Innebörden härav kan belysas
genom ett exempel. Om en försäkrad, som vid 45 års ålder blir berättigad
till hel förtidspension, under ettvart av 10 år förvärvat 2 pensionspoäng
och därefter under ettvart av de fyra år som närmast föregått året för pensionsfallet
förvärvat 4 poäng, skall enligt förevarande paragraf antagas att
den försäkrade tillgodoräknats 4 poäng för varje år från och med det första
då förtidspension utgår till och med det då han fyller 65 år. Med tillämpning
av 12 § första stycket blir då förtidspensionen vid ett basbelopp av
4 000 kr. (60/100 X 4 000 X 4 X 30/30 =) 9 600 kr. Antages emellertid att
under de 10 första poänggivande åren undantagande enligt 36 § varit gällande
och att hans pensionspoäng för ettvart av dessa 10 år skulle ha
varit 3,5 i stället för 2, om undantagande inte varit gällande, blir pensionen
med tillämpning av 12 § första och andra styckena (60/100 X 4 000 x 4 x
30/40 =) 7 200 kr.

De i 16 § angivna reglerna avser beräkning av hel förtidspension. Om fullständig
nedsättning av arbetsförmågan inte föreligger, skall det belopp, som
framkommer av beräkningen enligt förevarande paragraf, minskas till 60
procent, vilket följer av 15 §.

Bestämmelserna i 16 § skulle kunna leda till att en person, som förvärvat
pensionspoäng endast för de år då han fyllde 64 respektive 65 år, bleve berättigad
till förtidspension för tiden t. o. m. månaden näst före den då han fyller
67 år. Eftersom det enligt 11 § beträffande svensk medborgare fordras
tre års pensionspoäng för att rätt till ålderspension skall uppkomma och
poäng inte kan förvärvas under det år då 66 års ålder uppnås, skulle han
bli utan pension då han fyller 67 år. Det synes då ej heller lämpligt att utge
förtidspension för ett enda år, i all synnerhet som det gäller en person, som
med hänsyn till atl han endast förvärvat två års pensionspoäng bar mycket
svag anknytning till pensionssystemet. I tredje punkten av denna paragraf
har mot bakgrunden härav intagits bestämmelsen att förtidspension inte
utgår, om den försäkrade inte kan erhålla ålderspension vid 07 års ålder.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

17 §.

Bestämmelserna om pensionsberäkning på grundval jämväl av poängantaganden
för framtiden förutsätter enligt 16 § att pensionspoäng föreligger för
minst två av de fyra år som närmast föregått året för försäkringsfallet. Är
inte detta villkor uppfyllt är den nämnda beräkningsmetoden inte tillämplig,
även om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ett stort antal
år. Det är emellertid inte avsikten att göra rätten till förtidspension över
huvud taget beroende av att pensionspoäng förvärvats för två år inom den
nämnda fyraårsperioden. De pensionspoäng, som en försäkrad vid en viss
tidpunkt förvärvat, bör i varje fall ge honom samma utbyte, om han då får
sin arbetsförmåga fullständigt nedsatt utan att han är berättigad till ålderspension,
som om han hade uppnått pensionsåldern vid tidpunkten i fråga.
I enlighet härmed upptages i förevarande paragraf bestämmelse om rätt till
förtidspension motsvarande vad han skulle ha erhållit i ålderspension, om
han uppnått 67 års ålder och ålderspension tillika börjat utgå vid den tidpunkt,
då han kom i åtnjutande av invalidförmän från folkpensioneringen.
Detta innebär, att bestämmelserna i 12 § tillämpas, varvid den försäkrade
antages ha fyllt 67 år yid den tidpunkt då rätten till folkpension i form
av invalidpension eller sjukbidrag inträdde. Sålunda gäller bl. a., att förtidspension
kan utgå, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng
för minst tre år (för utlänning tio år), och att oavkortad pension utgives om
antalet poänggivande år är minst 30. Bestämmelserna i förevarande paragraf
är tillämpliga även på den som inte kan erhålla förtidspension enligt 16 §
på grund av att undantagande enligt 36 eller 37 §, som medfört förlust av
mer än en pensionspoäng under åtminstone något år inom den förutnämnda
fyraårsperioden, är gällande för honom vid tidpunkten för försäkringsfallet.
Jämförelsen med läget därest den försäkrade fyllt 67 år vid försäkringsfallet
skall inte medföra, att man bortser från pensionspoäng, som den försäkrade
må ha förvärvat för året näst före året för försäkringsfallet — som ju kan
sägas motsvara det sextiosjätte året.

Innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf kan belysas genom
följande exempel. En person har fr. o. in. det år då han fyller 20 år t. o. m.
det då han uppnår 39 års ålder såsom löntagare tillgodoräknats under de
första fem åren 1 och under de återstående femton åren 2 pensionspoäng för
varje år. Från och med det år då han fyller 40 år är han egen företagare och
på grund av anmälan enligt 36 § undantagen från försäkringen på sätt i
nämnda paragraf sägs. Vid 42 års ålder blir han berättigad till folkpension
i form av invalidpension på grund av en nedsättning av arbetsförmågan, som
anses fullständig. Därest inte undantagande enligt 36 § ägt giltighet skulle
han under vart och ett av de år då han fyllde 40 och 41 år ha förvärvat 2,5
poäng. Denna person har visserligen pensionspoäng för två av de fyra år som
ligger närmast före året före försäkringsfallet, men eftersom undantagande!

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

123

ägt giltighet för sistnämnda båda år och han tillika för dem gått miste om
mer än en pensionspoäng skall hans rätt till förtidspension bedömas enligt
17 §. Eftersom den försäkrade blott har pensionspoäng för 20 år och han
till följd av undantagande enligt 36 § inte tillgodoräknats pensionspoäng under
ettvart av två år, blir pensionen, om basbeloppet utgör 4 000 kr., med tilllämpning
av 12 § första och andra styckena (60/100 X 4 000 X 2 X 20/32 =)
3 000 kr.

Reglerna i 17 § avser beräkning av hel förtidspension. Är nedsättningen av
arbetsförmågan inte fullständig, skall pensionen således jämlikt 15 § minskas
till 60 procent av det belopp, som följer av förevarande paragraf.

18 §.

Förtidspension avser bl. a. att ersätta inkomstbortfall på grund av
sjukdom. Detsamma är förhållandet med sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen.
I båda fallen är ersättningen i princip avpassad efter inkomstbortfallets
storlek. Förtidspensionen är avsedd för inkomstbortfall av
mera varaktig natur, medan sjukpenningen syftar till att bereda ersättning
för inkomstbortfall av tillfällig art. Det är tydligt, att kompensation inte
bör utgå genom båda förmånsslagen samtidigt för samma inkomstbortfall.

Problemet angående samordning mellan sjukpenning och pensionsförmåner
föreligger redan nu för folkpensioneringens del och har på detta
område erhållit en provisorisk lösning efter i huvudsak följande riktlinjer.

Sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utgår enligt 29 § sjukförsäkringslagen i regel för högst
730 dagar vid samma sjukdom (sjukhjälpstid). För folkpensionärer gäller
särskilda regler, som i allmänhet begränsar deras sjukhjälpstid. Den som
fyllt 67 år eller åtnjuter annan folkpensionsförmån än ålderspension äger
nämligen för tid efter utgången av den månad, då han nått nämnda ålder
eller börjat uppbära förmånen, vid varje sjukdom uppbära sjukpenning för
högst 90 dagar (ersättning för sjukhusvård kan under sådan tid utgå för
högst 180 dagar). Om den, som uppbär annan folkpensionsförmån än
ålderspension och som på grund av förvärvsarbete är placerad i sjukpenningklass,
insjuknar i en ny sjukdom gäller emellertid i fråga om
den sjukdomen en sjukhjälpstid på 730 dagar, såvida inte folkpensionen
höjes till följd av ändrade inkomstförhållanden. Sker sådan höjning tilllämpas
den nyss angivna begränsade sjukhjälpstiden efter utgången av
den månad, varunder den försäkrade börjat uppbära den högre folkpensionsförmånen.
I fråga om sjukdom, som inträffat innan folkpensionen börjat
utgå, gäller som av det sagda framgår alllid den begränsade sjukhjälpstiden
efter utgången av den månad, då pensionen börjat utgå.

I allmänhet dröjer det en längre eller kortare tid från det ansökan om
invalidpensionsförmån enligt folkpensioneringslagen göres till dess pensio -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

nen beviljas och pensionären kan börja uppbära den. Pensionen utbetalas då
retroaktivt från och med ansökningsmånaden eller ofta en ännu tidigare
månad. Under denna retroaktivtid, vari regelmässigt inräknas även utbetalningsmånaden,
kan sjukpenning eller hempenning ha utgivits. Med hänsyn
härtill har införts ett stadgande i 38 § 2 mom. folkpensioneringslagen, enligt
vilket sjukhjälp i form av sjukpenning eller hempenning jämte barntillägg
i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. avdrages från den retroaktiva
pensionen för den tid som sjukhjälpen avser. När det gäller
hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning utgått. Är det fråga om
ökning av redan utgående pension på grund av att inkomsten sjunkit får
avdraget ske endast på det belopp varmed pensionen ökat. Enligt 16 § 1
mom. lagen om särskilda barnbidrag skall sjukhjälpsbelopp, som skolat
avdragas på folkpension, till den del så inte kunnat ske avdragas på särskilt
barnbidrag för samma tid. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan.

Intill dess mera definitiva samordningsregler utarbetas synes de nu behandlade
reglerna för sjukpenningförsäkringens samordning med folkpensioneringen
i viss mån kunna tjäna som förebild för samordningen med
tilläggspensioneringen. Vissa avvikelser synes likväl påkallade. För att man
skall undvika överkompensation bör sjukhjälpsavdrag kunna göras från
förtidspensionen även i vad den avser tid efter retroaktivtiden. I det sjukhjälpsbelopp
som avdrages torde barntillägg inte böra inräknas, eftersom
något motsvarande tillägg till förtidspensionen ej utgår. Har hempenning
utgivits bör i motsats till vad som gäller enligt folkpensioneringslagen
endast det utgivna beloppet avdragas. Införandet av tilläggspensioneringen
bör slutligen inte begränsa sjukkassornas betalningsansvar. Avdraget sjukhjälpsbelopp
bör sålunda inte återbetalas till sjukkassan.

Vid utbetalning av retroaktiv förtidspension måste givetvis hänsyn tagas
till att för retroaktivtiden utgiven sjukhjälp helt eller delvis kan ha avdragits
från folkpensionen. Från förtidspensionen bör då inte avdragas mer
än vad som kan återstå av sjuk- och hempenningens belopp sedan detta
minskats med det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från folkpensionen.
Vad sist sagts synes för enkelhetens skull böra gälla även den del av sistnämnda
belopp, som kan anses belöpa på barntillägg, en regel som är till
den försäkrades förmån.

Eftersom förtidspensionen skall utbetalas månadsvis bör avräkning göras
månad för månad liksom vid sjukhjälpsavdrag från folkpension. Skulle
under någon månad icke ha utgivits någon sjukhjälp, bör avdrag icke
heller göras från det på denna månad belöpande pensionsbeloppet, även
om sjukhjälpen en annan månad skulle överstiga pensionsbeloppet för den
månaden.

I förevarande paragraf har sålunda föreskrivits, att om en försäkrad för
samma månad åtnjuter såväl förtidspension som sjukhjälp från allmän
sjukkassa i form av sjukpenning eller hempenning förtidspensionen skall

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger
det sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller
från barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag.

Liksom för folkpensioneringens del fordras en särskild bestämmelse för
förvärvsarbetande pensionärer, eftersom förtidspension med sextio procent
av hel förtidspension skall kunna utgå om nedsättningen av arbetsförmågan
inte är fullständig. Har sjukpenningklassen bestämts med hänsyn
till den inkomst, som förtidspensionären kan förvärva genom att utnyttja
den kvarstående delen av arbetsförmågan, bör sjukpenning enligt den bestämda
klassen kunna utgå till honom jämsides med förtidspensionen. I
samband med att invalidpension eller sjukbidrag från folkpensioneringen
beviljas upptager sjukkassan redan nu vederbörandes klassplacering till
omprövning. Om denne på grund av sjukdom är berättigad till sjukpenning
kan emellertid ändring av klassplaceringen enligt bestämmelserna i 11 §
sjukförsäkringslagen inte bli gällande förrän rätten till sjukpenning upphört.
Detta kan leda till att en förtidspensionär kan komma att uppbära
förtidspension samtidigt med sjukpenning efter en sjukpenningklass, som
är bestämd med hänsyn till hans inkomstförhållanden, innan hans arbetsförmåga
nedsatts. Ifrågavarande spörsmål torde tills vidare kunna
lösas på så sätt, att avdrag för uppburen sjuk- eller hempenning alltid
skall göras, då denna sjukhjälp hänför sig till sjukperiod, som börjat före
utgången av den månad, varunder förtidspensionen första gången utbetalas,
men ej för senare sjukperiod. Vid sådan senare sjukperiod bör nämligen
sjukpenningklassen alltid vara anpassad efter de aktuella inkomslförhållandena.
Vad som i samordningshänseende skall gälla vid nybeviljande
av förtidspension bör givetvis äga motsvarande tillämpning då en förtidspensionär,
som uppburit sextio procent av hel förtidspension, får sin arbetsförmåga
ytterligare nedsatt och till följd därav erhåller hel förtidspension.
I dylikt fall bör därför avdrag för uppburen sjukhjälp alltid kunna
göras från det belopp, varmed pensionen ökat.

Det bör understrykas, att de i denna paragraf upptagna reglerna liksom
de motsvarande reglerna beträffande folkpensioneringen endast är avsedda
att gälla i avbidan på en slutlig samordning av samtliga socialförsäkringsgrenar
i ett enhetligt system. Det är inte avsikten att med de här föreslagna
bestämmelserna föregripa den kommande regleringen av samordningsspörsmålen,
vilken väl kan tänkas komma att följa andra linjer. I den nu föreslagna
lagstiftningen har det ställt sig svårt att göra samordningen mellan
sjukförsäkringen och pensioneringen helt följdriktig. Här må blott nämnas
att bestämmelserna i förevarande paragraf stundom kan leda till att sjukpenningbelopp
för viss tid avdrages på pension men alt den försäkrade det
oaktat är skyldig att erlägga avgift för sjukpenningförsäkring för samma lid
— en konsekvens som inte kan undvikas utan regler av så komplicerad art,
att de inte synes påkallade för den relativt korta lid de kan behöva gälla.

126

Kungl. Mnj:ts proposition nr 100 år 195!)

Framhållas bör dock att sjukpenningförmånen, som den försäkrade får
behålla, är skattefri medan pensionen, som minskas, är skattepliktig inkomst.

Frågan om samordning mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen,
som rör inte blott förtidspensioneringen utan även ålders- och
familjepensionsgrenarna, behandlas i 44 och 61 §§ av förevarande lag.

19 §.

Såsom framhållits vid 14 § har förtidspensioneringen — i avbidan på ett
slutligt ställningstagande till förtidspensionsspörsmålen inom såväl folkpensioneringen
som tilläggspensioneringen — knutits till folkpensioneringen
på det sättet, att rätten till förtidspension gjorts beroende av huruvida
den försäkrade åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen.
Invalidpension inom folkpensioneringen utgår regelmässigt
tills vidare utan särskild tidsbegränsning, medan sjukbidrag fastställes
att utgå för viss tid. För sjukbidragens del innebär detta, att ny
prövning sker när den i ett visst fall fastställda tiden gått till ända. För
att möjliggöra, att besluten rörande förtidspension med avseende på sin
tillämplighet i tiden skall ansluta sig till vad som i varje enskilt fall
gäller om den utgående folkpensionsförmånen, har i föreliggande paragraf
stadgats, att förtidspension efter omständigheterna må bestämmas att utgå
under viss tid eller tills vidare. Ett likalydande stadgande upptogs av pensionsutredningen
i 47 § första stycket av dess lagförslag. Utredningen
framhöll därvid, att rätten till invalidpension av psykologiska skäl torde
böra tidsbegränsas i fall, då invaliditetstillståndet kunde antagas vara övergående
och inte fortfara en lång följd av år.

I 14 § 1 mom. första stycket folkpensioneringslagen återfinnes en indragningsregel,
som gör det möjligt att bringa invalidpension eller sjukbidrag
att upphöra, om det befinnes att vederbörandes arbetsförmåga inte längre
är så nedsatt, som enligt lagen erfordras för att förmånerna skall utgå. På
motsvarande sätt har i andra stycket av förevarande paragraf intagits en
bestämmelse om att förtidspension, därest den försäkrades arbetsförmåga
varaktigt förbättras, skall indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen
av arbetsförmågan. Indragning av förtidspension enligt förevarande
stadgande kan endast ske i samband med att rätt till invalidpension eller
sjukbidrag från folkpensioneringen upphör. Minskning av förtidspension
kan ifrågakomma i det fall, att nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga
från början varit fullständig och som följd därav hel förtidspension
utgått men arbetsförmågan därefter förbättrats, ehuru inte i sådan
grad att rätten till pension bortfallit. I sådant fall skall pensionen nedsättas
till 60 procent av hel förtidspension i anslutning till vad som föreskrives

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

i 15 §. Ett stadgande av motsvarande innebörd upptogs av pensionsutredningen
i 47 § andra stycket av dess lagförslag.

En tillämpning av bestämmelserna i andra stycket förutsätter att sådan
ändring i den försäkrades arbetsförmåga, som kan vara av betydelse för
rätten till förtidspension eller storleken därav, kommer till pensionsmyndighetens
kännedom. Av denna anledning ålägges i tredje stycket den försäkrade
— eller i fråga om omyndig förmyndaren — skyldighet att utan oskäligt
dröjsmål anmäla, om en väsentlig förbättring av den försäkrades arbetsförmåga
inträtt. Bestämmelsen har motsvarighet i 15 § folkpensioneringslagen
samt 48 § i pensionsutredningens lagförslag.

Underlåtenhet att fullgöra den anmälningsskyldighet, som här föreskrives,
kan föranleda påföljd jämlikt 21 § och återbetalningsskyldighet enligt 50 §.

20 §.

I pensionspropositionen till 1958 års A-riksdag betonades starkt, att pensionsreformen
måste förknippas med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.
Såväl ur den enskildes som ur samhällets synpunkt är det givetvis
angeläget, att envar beredes möjlighet att i mån av förmåga försörja
sig själv genom eget arbete. För att man genom lämpliga åtgärder effektivt
skall kunna minska behovet av förtidspension är en väl utbyggd rehabiliteringsorganisalion
nödvändig. Den är i många fall jämväl en förutsättning för
att en säker bedömning av rätten till förtidspension skall kunna ske. Stadgandena
i förevarande paragraf skapar möjlighet att ge eftertryck åt beslut
om rehabiliteringsåtgärder beträffande därtill ovilliga pensionssökande.
Sålunda öppnas möjlighet att helt eller delvis förvägra en försäkrad förtidspension,
därest han utan giltig anledning vägrar att underkasta sig
sådan sjukvård eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga
eller häva nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits
honom av allmänna medel. En förutsättning för att pension på så sätt skall
kunna nekas den försäkrade är dock, att han först erinrats om den ifrågavarande
påföljden.

En motsvarighet till stadgandet i denna paragraf återfinnes i 16 § sista
stycket folkpensioneringslagen. Pensionsutredningen upptog i sitt lagförslag
ett i det närmaste likalydande stadgande i 50 § andra stycket.

21 §.

Det är en vedertagen princip att ersättning i anledning av försäkring inte
utgår till den som avsiktligt framkallat försäkringsfallet. I överensstämmelse
härmed föreskrives i första stycket av denna paragraf att förtidspension ej

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

skall utgivas, då nedsättningen av arbetsförmågan beror på sjukdom eller
skada som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig. Liknande bestämmelser
återfinnes i 32 § sjukförsäkringslagen och 27 § första stycket yrkesskadeförsäkringslagen.
Pensionsutredningen upptog i 49 § av sitt lagförslag en
bestämmelse av motsvarande innebörd.

I andra stycket av förevarande paragraf anges vissa diskvalifikationsanledningar
när det gäller rätt till förtidspension. Bestämmelserna äger nära motsvarighet
i andra lagar enligt vilka ersättning kan utgå vid invaliditet eller
sjukdom. Sålunda kan hänvisas till 27 § sjukförsäkringslagen och 28 §
yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog stadganden av
motsvarande innehåll i 50 § första stycket i sitt lagförslag. Däremot innehåller
inte folkpensioneringslagen några liknande bestämmelser, vilket får
ses mot bakgrunden av att denna lag avser att garantera ett minimiskydd.
Någon anledning att låta tilläggspensioneringen i detta avseende följa samma
regler som folkpensioneringen finns inte, utan här bör gälla liknande principer
som inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Det må framhållas att påföljderna enligt andra stycket i denna paragraf
— i motsats till vad som gäller enligt första stycket — är beroende på en
prövning i varje särskilt fall. En ovillkorlig tillämpning av bestämmelsen
under a) skulle exempelvis i det fall, att den försäkrade ådragit sig en invalidiserande
skada i samband med att han begått en trafikförseelse, för vilken
straff ådömts honom, kunna te sig omotiverat sträng särskilt mot bakgrunden
av att ansvar spåföljd här kan inträda, trots att den försäkrades skuld
kan vara ganska obetydlig. Därtill kommer att i många fall inte endast den
försäkrade utan även hans familj kan bli lidande på att pension bortfaller.

Tillämpning av bestämmelserna under a) förutsätter att lagakraftägande
dom föreligger. Om det vid prövning av en pensionsansökan bedömes som
sannolikt, att den försäkrade framdeles kommer att ådömas ansvarspåföljd
i anledning av den handling, vid vars begående den aktuella nedsättningen
av arbetsförmågan uppkommit, torde med slutligt beslut i pensionsfrågan
böra anstå till dess lagakraftägande dom föreligger, såvida ifrågavarande
bestämmelse kan tänkas bli tillämpad. På grund av stadgandet i 47 §
kan då eventuellt fattas interimistiskt beslut om pension. Uppkommer
fråga om tillämpning av förevarande paragraf först sedan slutligt beslut om
pension fattats, kan återbetalningsskyldighet för redan utgiven pension
åläggas den försäkrade endast i de fall som avses i 50 §.

Om familjepension

22 §.

Det avsnitt i lagen, som handlar om familjepension, inledes med denna
paragraf. I lagförslaget följer bestämmelserna om rätt till familjepension i
viss utsträckning de riktlinjer för familjepensioneringen på folkpensions -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

sidan, som uppdrogs av 1958 års A-riksdag. Emellertid har det, såsom
anförts i översikten av pensionsförslaget, beträffande änkepensioneringen
befunnits möjligt att göra reglerna om rätten till tilläggspension förmånligare
än inom folkpensioneringen och närmast anknyta dem till vad som
gäller i existerande personalpensioneringssystem. Vid 1958 års A-riksdag
förutsattes, att ytterligare utredning skulle ske bl. a. av vissa spörsmål på
familjepensioneringens område. Denna utredning handhaves av 1958 års
socialförsäkringskommitté. I avbidan på resultatet av denna utredning har
även för tilläggspensioneringens vidkommande lämnats åsido bl. a. sådana
problem som frågan om änkepension åt frånskilda kvinnor och kvinnor som
för andra gången blir änkor samt frågan om änklingspension. Familjepensioneringens
slutliga utformning inom tilläggspensioneringen såväl som
inom folkpensioneringen får alltså anstå till dess det pågående utredningsarbetet
är avslutat.

I denna paragraf angives de allmänna förutsättningarna för familjepension
till en försäkrads efterlevande. Med uttrycket försäkrad avses således
den avlidne och inte hans pensionsberättigade efterlevande. Om den försäkrade
vid sitt frånfälle var berättigad till tilläggspension, antingen förtidspension
eller ålderspension, har hans efterlevande rätt till familjepension
enligt vad i det följande stadgas. I annat fall utgives familjepension under
förutsättning att han skulle ha blivit berättigad till förtidspension, om han
vid tidpunkten för dödsfallet i stället skulle fått sin arbetsförmåga nedsatt
och kommit i åtnjutande av folkpension i enlighet med vad i 14 § sägs. Detta
innebär med andra ord krav på att den försäkrade (om han är svensk medborgare)
tillgodoräknats pensionspoäng för två av de fyra år som närmast
föregått dödsfallsåret (16 §) eller, om så inte är förhållandet, har pensionspoäng
för minst tre år (17 §). Som framgår av 24 och 26 §§ beräknas familjepensionen
i procent av den ålders- eller förtidspension till vilken den försäkrade
var berättigad eller, om rätt till sådan pension ej inträtt, av den förtidspension
till vilken han skulle ha blivit berättigad, om rätt till förtidspension
inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. När det gäller beräkning i förhållande
till förtidspension antages denna alltid utgöra hel sådan pension.
Om ålders- eller förtidspensionen är eller skulle ha blivit reducerad på grund
av att individuellt eller kollektivt undantagande från försäkringen varit gällande
för den avlidne, blir familjepensionen till följd av vad nu sagts nedsatt
i motsvarande grad.

Rätten till familjepension påverkas inte av den omständigheten att förtidspension
på grund av förhållande som avses i 21 § inte utgives till den försäkrade
eller utgives med nedsatt belopp.

Familjepension utgives till änka och barn enligt vad i 23—30 §§ sägs. I
motsats till vad som gäller enligt folkpensioneringslagen och yrkesskadeförsäkringslagen
likställes i förevarande lag med änka inte sådan kvinna,
9—-Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

som sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden.
Endast den försäkrades egna barn, med vilka jämställes barn som
han adopterat, är berättigade till familjepension. Familjepension efter den
försäkrade utgår sålunda inte till andra makens barn eller adoptivbarn,
som varken är barn till den försäkrade eller adopterats av honom, och ej
heller till fosterbarn. Däremot är det utan betydelse om den försäkrades
egna barn är födda i eller utom äktenskap. Barnpension kan givetvis utgå
även efter modern. Ett par begränsningar i barnens rätt till familjepension
följer av 25 §.

23 §.

I denna paragraf angives vilka änkor som är berättigade till familjepension,
om de i 22 § stadgade allmänna förutsättningarna för rätt till sådan
pension är för handen. Enligt det förut nämnda ställningstagandet vid 1958
års A-riksdag skulle änkepensionsförmån från folkpensioneringen oavsett
änkans ålder utgivas till änka med barn under 19 år i hemmet, samt till
annan änka, som fyllt 35 år vid mannens frånfälle eller den tidpunkt då
yngsta barnet uppnådde 19 års ålder. Beträffande änkor, som var under
50 år då mannen dog eller yngsta barnet fyllde 19 år, skulle pensionen
reduceras på visst sätt. Det ifrågasattes därvid, att pension för änkor som
vid den relevanta tidpunkten var under 40 år skulle utbytas mot engångsbelopp.

Reglerna om ålderspension i förevarande lagförslag har som framgår av
kommentaren till 12 § i betydande grad haft motsvarande bestämmelser
inom personalpensioneringen för statens anställda som förebild. Även när
det gäller familjepensionsbestämmelserna finns det fog för uppfattningen
att statstjänstemannapensioneringen lämpar sig som mönster för den allmänna
tilläggspensioneringen.

Rätten till änkepension från det statliga personalpensioneringssystemet
är inte knutet till några villkor om att änkan skall ha uppnått viss ålder
eller ha barn i hemmet. Enda förutsättningen är att äktenskapet ingåtts
senast den dag då mannen fyllde 60 år. Samma villkor uppställs även i första
stycket av förevarande paragraf för rätt till änkepension från den allmänna
tilläggspensioneringen. Därutöver har det dock ansetts påkallat att i likhet
med folkpensioneringslagen för rätt till änkepension kräva, att äktenskapet
haft en varaktighet av minst fem år.

Några villkor utöver de nu anförda — bortsett från de i 22 § angivna allmänna
förutsättningarna för rätt till familjepension ■— gäller inte i avseende
på änkas rätt till pension efter den som är försäkrad enligt denna
lag. För det fall att den försäkrade efterlämnar barn eller adoptivbarn, som
tillika är barn till änkan eller adopterat av henne, fordras såsom framgår
av andra stycket i 23 § inte ens att de i första stycket angivna förutsättningarna
är uppfyllda. Änkepension utgives alltså i dylika fall oavsett

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

äktenskapets varaktighet och tidpunkten för dess ingående. Frågan om rätt
till änkepension i fall då änkan inte är berättigad till pension enligt första
stycket men i hemmet har barn till den försäkrade, vilket inte är barn till
henne, hör till de spörsmål som får lösas i samband med att familjepensioneringen
inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen erhåller en
mera definitiv utformning.

I enlighet med vedertagna grundsatser inom all familjepensionering utgår
änkepension inte sedan änkan ingått nytt äktenskap. Detta angives i tredje
stycket av förevarande paragraf. Frågan angående återupplivande av den
tidigare änkepensionen, om en kvinna skulle bli änka även efter den nye
mannen, föranleder som förut nämnts inte nu något ställningstagande.

Rätten till tilläggspension i form av änkepension upphör i och för sig
inte om änkan blir berättigad till egenpension (ålderspension eller förtidspension).
Som framgår av 43 § utgives emellertid i dylikt fall endast en
(den största) av de tilläggspensioner, till vilka rätt föreligger.

24 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om änkepensionens storlek
och bör ses i samband med 26 §, som reglerar storleken av barnpensionen,
och 27 §, som innehåller en allmän bestämmelse om maximering av familjepension.
De ifrågavarande reglerna ansluter sig i huvudsak till vad som
föreslogs av särskilda utskottet vid 1958 års A-riksdag i dess utlåtande i
pensionsfrågan (nr 1). Utskottet yttrade, att den sammanlagda familjepension,
som framkom med de i propositionen (nr 55) föreslagna folkpensionerna
och de där angivna beräkningsgrunderna för tilläggspensionerna, vore
i stort sett väl avvägd. Av följande skäl avvek dock utskottets förslag i viss
mån från vad som föreslogs i propositionen, vilken i denna del byggde på det
av allmänna pensionsberedningen framlagda förslaget rörande folkpension
och författningsreglerad tilläggspension. I propositionen föreslogs beträffande
riktlinjerna för en förbättring av familjepensioneringen på folkpensionssidan,
att full änkepension skulle utgå med belopp motsvarande ålderspension
åt en av två pensionsberättigade makar (2 700 kronor år 1968)
samt att barnpensionen skulle utgöra 750 kronor för varje barn. Enligt
utskottsutlåtandet, som i denna del biträddes av riksdagen, borde full änkepension
motsvara ålderspensionen åt ensamstående ålderspensionär (3 600
kronor år 1968) samt barnpensionen uppgå till 1 000 kronor för varje barn.
På grund av de sålunda förordade höjningarna av folkpensioneringens
familjepensionsförmåner föreslog utskottet beträffande tilläggspensioneringen
vissa modifikationer i propositionsförslaget. Utskottet förordade, att
familjepensioncrna inom tilläggspensioneringen bestämdes till vissa andelar
av den försäkrades pensionsgrundande medelinkomst; familjepensionens
storlek skulle göras beroende av antalet pensionsberättigade efterlevande.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Om familjepensionerna i stället sattes i relation till den försäkrades egenpension
motsvarades de nämnda andelarna av följande procentuella andelar.

Antal efterlevande Procenttal

1 41,7

2 50,0

3 58,3

4 66,7

5 75,0

Förevarande lagförslag är så uppbyggt, att familjepensionen utgör viss
procentuell andel av den pension — beräknad med tillämpning av det vid
envar tidpunkt aktuella basbeloppet — som den försäkrade var berättigad
till eller skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till förtidspension inträtt
för honom vid tidpunkten för dödsfallet. I 24 och 26 §§ angives i enlighet
härmed vissa procenttal för änkepension och barnpension. En sammanställning
av de båda lagrummen visar, att familjepensionerna vid olika
antal pensionsberättigade efterlevande utgör följande procentuella andel
av den försäkrades egenpension.

Antal efterlevande Procenttal

1 40

2 50

3 60

4 70

5 80

De angivna procenttalen överensstämmer som synes nära med motsvarande
tal enligt det nyssnämnda utskottsutlåtandet. De har dock avjämnats
till hela tiotal, vilket skett på sådant sätt att de barnrika familjerna får
en något gynnsammare behandling än enligt utskottsförslaget.

Familjepensionen beräknas i förhållande till den avlidnes egen ålderspension
eller förtidspension, om rätt till dylik pension redan inträtt för
honom då han avled. Om han uttagit ålderspensionen innan han fyllde
67 år eller dröjt därmed till efter sagda tidpunkt, påverkas dock den ålderspension,
som lägges till grund för familjepensionsberäkningen, inte därav.
Familjepensionen underkastas alltså inte reduktion på grund av det tidigare
uttaget och undergår inte heller förhöjning enligt samma lagrum på
grund av uppskovet med pensionsuttaget. Åtnjöt den försäkrade förtidspension
med 60 procent av hel förtidspension, beräknas familjepensionen
alltid i förhållande till hel förtidspension. Hade rätt till ålderspension
eller förtidspension inte inträtt för den försäkrade då han avled, beräk -

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

nas familjepensionen i förhållande till den förtidspension, som den
försäkrade skulle ha kommit i åtnjutande av, om rätt till hel sådan pension
inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Denna förtidspension skall således
bestämmas med tillämpning av reglerna i 16 eller 17 §, beroende på enligt
vilket av dessa lagrum den försäkrade skulle ha blivit berättigad till förtidspension.
Eftersom pensionspoäng inte tillgodoräknas försäkrad på grundval
av inkomst under det år, varunder han börjar uppbära förtidspension,
kommer den försäkrades inkomst under dödsåret inte att påverka familjepensionens
storlek.

Av den senare av de båda förutnämnda tabellerna framgår, att en enda
pensionsberättigad, antingen det är barn eller änka, i familjepension erhåller
40 procent av den avlidnes egenpension. Är de efterlevande flera, erhåller
änkan enligt förevarande paragraf 35 procent av mannens egenpension.
I den mån familjepensionen inte utgöres av änkepension är den barnpension.
Om de pensionsberättigade barnen är flera, skall enligt 26 § det sammanlagda
barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan dem. Består den efterlevande
familjen av pensionsberättigad änka och ett barn under 19 år, erhåller
således änkan 35 procent av den försäkrades egenpension i änkepension
och barnet 15 procent i barnpension. Efterlämnar den försäkrade
däremot endast två barn som pensionsberättigade efterlevande, får vartdera
barnet 25 procent av egenpensionen i barnpension osv. Om antalet pensionsberättigade
efterlevande nedgår t. ex. på grund av att änkan avlider
eller gifter om sig eller att ett av barnen uppnår 19 års ålder, skall familjepensionerna
omräknas efter det nya förhållandet, vilket i regel medför
ökning av pensionerna till övriga efterlevande. Däremot skall sådan omräkning
inte ske, om en av familjepensionerna på grund av bestämmelserna
i 43 § inte skall utgivas.

Det är att märka, att den angivna fördelningen av familjepensionen mellan
änka och barn gäller även om änkan och barnen inte skulle höra samman.
Efterlämnar den försäkrade exempelvis dels pensionsberättigad änka
och dels ett barn under 19 år i ett tidigare äktenskap, utgör änkepensionen
35 och barnpensionen 15 procent av den försäkrades egenpension. Om en
kvinna, som förvärvat rätt till egenpension, avlider och efterlämnar änkling
och ett barn, utgår familjepension efter henne i form av barnpension med
40 procent av hennes egenpension. Till jämförelse kan nämnas, att om i
stället mannen avlidit familjepension efter honom skulle ha utgått i form
av änke- och barnpension med sammanlagt 50 procent av mannens egenpension.

Familjepensionen enligt denna lag är jämlikt 27 § maximerad vid 80
procent av den egenpension, som den försäkrade var etter skulle ha kunnat
bli berättigad till. Om den avlidne t. ex. var förtidspensionär med hel för -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tidspension, kan det i en pensionering av ifrågavarande slag inte anses
tilltalande, att familjen skulle kunna erhålla lika stor pension efter pensionärens
död som medan han levde. Pensionärens frånfälle skulle i så fall
kunna medföra en förbättring av de övriga familjemedlemmarnas försörjningsläge,
eftersom pensionen skulle vara densamma men kostnaden för
pensionärens uppehälle och måhända även kostnaden för särskild vård
av honom skulle bortfalla.

Bestämmelsen om maximering av familjepension är så utformad, att
den nedsättning av pensionerna, som blir en följd av maximeringen,
skall göras proportionellt å envar av de utgående familjepensionerna.
Om den försäkrade som pensionsberättigade efterlämnar änka och 6 barn
skulle enligt huvudreglerna i 24 och 26 §§ familjepensionen utgöra

för änkan 35 procent och för varje barn

/15 + 5 X 10 = ) 10>83 procent

eller tillhopa 100 procent av egenpensionen. Då pensionerna jämlikt 27 §
begränsas till sammanlagt 80 procent av egenpensionen skall alltså procentsatsen
för änkan minskas från 35 till 28 och för ettvart av de sex barnen
från 10,83 till 8,67.

I det föregående har familjepensionens storlek i förhållande till den avlidnes
egenpension behandlats. Familjepensionens storlek i procent av den
försäkrades genomsnittliga pensionsgrundande inkomst, dvs. produkten av
basbeloppet och det poängmedeltal, som ligger till grund för pensionsberäkningen,
framgår av följande uppställning.

Antal efterlevande

Procenttal

Det bör märkas, att familjepension enligt denna lag liksom övriga former
av tilläggspension i regel kommer att utgå samtidigt med motsvarande förmån
från folkpensioneringen. Storleken av den sammanlagda familjepensionen
för olika fall kan inte närmare preciseras med hänsyn till att den
framtida utformningen av folkpensioneringens familjepensionsavsnitt ännu
inte fastställts. Det må sålunda erinras om att statsmakterna inte tagit ställning
till den takt i vilken de av 1958 års A-riksdag förordade folkpensionshöjningarna
skall vidtagas. Vidare är betydelsefulla frågor, som rör folkpensioneringens
familjepension, föremål för utredning inom 1958 års socialförsäkringskommitlé.
Av den omständigheten att folkpensionen utgör en
större andel av den avlidnes inkomst ju lägre denna är följer dock, att
sammankopplingen av folkpension och tilläggspension ger de efterlevande
förhållandevis större kompensation för bortfallet av den avlidnes inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 135

i lägre inkomstskikt än i högre, vilket framstår som önskvärt från social
synpunkt.

Kombinationen av folkpensionering och tilläggspensionering på familjepensionssidan
inrymmer vissa problem med hänsyn till risken för överförsäkring.
Särskilt med den storlek av folkpensioneringens familjepensionsförmåner
i framtiden, som 1958 års A-riksdag förutsatte (3 600 kr.
för änka och 1 000 kr. för varje barn år 1968), skulle familjepensionen
kunna bli större än den avlidnes inkomst. Innan större klarhet vunnits i de
folkpensioneringsfrågor, vilka enligt vad förut sagts står öppna, torde det
inte vara möjligt att taga ställning till spörsmålen rörande samordning mellan
folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i familjepensionsavseende.
Dessa frågor torde få beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

25 §.

Med utgångspunkt i vad som föreslogs i allmänna pensionsberedningens
betänkande föreskrives i denna paragraf, att barnpension från tilläggspensioneringen
tillkommer barn under 19 år. På grund av denna förhållandevis
höga åldersgräns kan det undantagsvis tänkas förekomma, att en och samma
person är berättigad till såväl barnpension efter sin fader eller moder eller
bådadera som egenpension i form av förtidspension samt änkepension efter
sin make. Av 43 § framgår att vid dylikt sammanträffande av pensioner endast
en av dem skall utgivas.

Beträffande barn till den försäkrade, som är adopterat av annan person än
den, med vilken den försäkrade vid sitt frånfälle var eller tidigare varit gift,
stadgar förevarande paragraf i enlighet med principerna i den nya ärvdabalken,
att rätt till pension efter den försäkrade inte föreligger. Sådant barn har
i stället enligt 22 § rätt till pension efter adoptivföräldrarna. Slutligen föreskrives,
att barn utom äktenskap inte har rätt till pension om den försäkrade
genom för barnet bindande avtal åtagit sig att till barnets underhåll utge ett
belopp en gång för alla. I sådant fall bör barnet givetvis inte komma i bättre
läge om fadern avlider innan barnet fyller 19 år än om han lever till nämnda
tidpunkt. En motsvarighet till de anförda reglerna om adopterade barn och
utomäktenskapliga barn finnes i 21 § lagen om yrkesskadeförsäkring.

26 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om storleken av barnpension,
har kommenterats vid 24 §.

27 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till kommentaren vid 24 §.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

28 §.

Om en person varit med exempelvis vid en fartygsförlisning eller vistats
på en ort som utsatts för en naturkatastrof och sedermera icke avhöres,
finnes stor anledning att antaga att han avlidit. Tilläggspensioneringen skulle
i sådana fall icke fungera tillfredsställande, om de efterlevande för sin rätt
till familjepension skulle vara beroende av vanliga regler om dödförklaring.
Av denna anledning har i förevarande paragraf intagits bestämmelser, som
gör det möjligt att i vissa fält utgiva familjepension även om det inte
konstaterats att den försäkrade avlidit. Vilka olika omständigheter, som skall
anses tillräckligt kvalificerande för en tillämpning av paragrafen, kan inte
närmare anges utan får bero på en prövning i varje enskilt fall. Ej heller
kan några allmängiltiga regler ges angående den tidpunkt, vid vilken den
försäkrade skall anses ha avlidit. Även här måste en bedömning ske från
fall till fall. För att förhindra missbruk har föreskrivits, att såsom villkor för
rätt till pension må krävas förklaring på heder och samvete av den efterlevande
— eller i fråga om omyndig av förmyndaren — att denne saknar varje
underrättelse om den försäkrade. Om den försäkrade sedermera befinnes
vara vid liv skall givetvis rätten till pension upphöra. Återbetalningsskyldighet
med avseende på redan uppburna pensionsbelopp bör dock därvid icke
komma i fråga i andra fall än som avses i 50 §.

Paragrafen är utformad efter mönster av bestämmelserna i 24 § yrkesskadeförsäkringslagen.
Pensionsutredningen upptog i 60 § av sitt förslag en
bestämmelse med i sak samma innehåll.

29 §.

Såsom anförts under 2 § bör i fråga om utlännings tillhörighet till försäkringen
krävas en närmare anknytning till Sverige. Av liknande skäl har
i denna paragraf beträffande rätten för utlänning att komma i åtnjutande av
familjepension uppställts den förutsättningen, att vederbörande skall ha
varit bosatt i riket vid tiden för den försäkrades död. Undantag härifrån kan
medges på grund av konvention, som slutes enligt 54 §.

Bestämmelsen har motsvarighet i 30 § andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen
och 69 § andra stycket i pensionsutredningens förslag.

30 §.

Bestämmelsen i denna paragrafs första stycke har motsvarighet i 27 §
andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen och 62 § i pensionsutredningens
förslag.

Paragrafens andra stycke -— som i fråga om förtidspensionen motsvaras
av 21 § andra stycket a) och c) i förevarande lag — har inom annan socialförsäkringslagstiftning
motsvarigheter i 28 § tredje stycket yrkesskadeförsäkringslagen.
Även pensionsutredningen upptog en liknande bestämmelse
i 63 § i sitt lagförslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 137

Om försäkringens finansiering

31 §.

Denna paragraf, som inleder avsnittet om försäkringens finansiering, stadgar
i första stycket, att försäkringens inkomster utgöres av avgifter samt avkastning
av fonderade medel. Härigenom fastslås, att försäkringen är avgiftsfinansierad
-— fonderingen grundas på avgiftsöverskott — och att skattemedel
ej skall tagas i anspråk för finansieringen.

Finansieringssystemet bygger på fördelningsprincipen, vilket kommer till
uttryck i andra stycket av förevarande paragraf. Avgifterna, vilka dels är
kollektiva arbetsgivaravgifter, som enligt 33 § erlägges för de anställdas
löner, och dels egenavgifter, som enligt 34 § erlägges av de försäkrade själva
för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, skall vara så avvägda
att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till försäkringens utgifter
och till erforderlig fondering. Försäkringens utgifter utgöres i främsta
rummet av pensionsutbetalningar och förvaltningskostnader. Det bör inte
vara uteslutet, att försäkringen skall kunna finansiera sådan rehabiliteringsverksamhet,
som är nödvändig för försäkringens rätta bedrivande och som
inte bekostas på annat sätt. Avgifterna för ett visst år är således i första hand
beroende på hur mycket som erfordras för att jämte övriga tillgängliga medel
— i huvudsak fondavkastning — bestrida pensionsutgifter och förvaltningskostnader
för det året. Avgifterna för dem som är i aktiv ålder användes alltså
i princip till att betala pensionerna för pensionärsgenerationen, och de
pensioner som de försäkrade erhåller betalas inte med just de avgifter som
erlagts för dem. Fördelningssystemet har tidigare utförligt motiverats.

Emellertid förutsättes att fondering skall förekomma även inom det pensionssystem
som uppbygges enligt denna lag. Det torde stå klart, att en viss
fondbildning är nödvändig som en säkerhetsmarginal för försäkringen, så
att utgiftsskillnader av mera tillfällig art mellan olika år inte behöver avspegla
sig i motsvarande avgiftsskillnader. I likhet med principförslaget i
propositionen 1958 A: 55 utgår dock förevarande lagförslag från att en fondering
av betydligt större omfattning än som skulle påkallas av nyssnämnda
utjämningssyfte skall förekomma inom tilläggspensioneringssystemet. Finansieringsmetoden
kommer därigenom att förete vissa drag av premiereservkaraktär.
Den fondbildning som sålunda avses komma att ske har också
(ill syfte att motverka det sparandebortfall, som kan väntas uppstå genom
tilläggspensioneringens tillkomst på grund av att avsättning till pensionsfonder
och premiebetalning för pensionsförsäkringar i enskilda pensionsanstalter
i viss utsträckning kan komma att upphöra. Avgifterna skall därför,
som förut anförts, enligt andra stycket i förevarande paragraf förslå jämväl
till den fondering som finnes erforderlig. Den omfattning i vilken fondering
skall äga rum får bero på överväganden rörande storleken av det nyssnämnda
sparandcbortfallet m. in.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Bestämmelsen om fondering i andra stycket kompletteras med en föreskrift
i tredje stycket om att försäkringens inkomster skall ingå till en fond,
benämnd allmänna pensionsfonden. Under de första åren av försäkringens
tillvaro kan även med ett relativt sett ringa avgiftsuttag en betydande fondering
äga rum, eftersom pensionsutgifterna då ännu är låga. Längre fram, då
antalet pensionärer är stort, blir utrymmet för ytterligare fondering mera
begränsat. Det kan då måhända bli fråga om att taga inte blott fondens avkastning
utan även delar av dess kapital i anspråk för utgifterna, t. ex. i
skeden då särskilt stora årskullar träder in i pensionsåldern. Möjligheten att
anlita fondkapitalet för försäkringens utgifter markeras som förut antytts
med den i andra stycket begagnade formuleringen enligt vilken avgifterna
»i förening med andra tillgängliga medel» skall förslå till bestridande av utgifterna.

I tredje stycket av denna paragraf stadgas vidare, att allmänna pensionsfonden
skall förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer. Dessa
bestämmelser innefattas i förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning.

32 §.

Avgifterna till försäkringen för allmän tilläggspension skall enligt första
stycket i denna paragraf uttagas efter en enhetlig procentsats för varje år.
Denna procentsats, som fastställes av Konungen och riksdagen gemensamt,
skall på sätt i 33 och 34 §§ föreskrives tillämpas för beräkningen av dels arbetsgivarnas
avgifter för de anställdas pensionering på grund av sådana inkomster,
som enligt 5 § utgör inkomst av anställning, dels de försäkrades
egna avgifter för pensionering på grund av inkomst av annat förvärvsarbete.

Avgiftsprocentens storlek bör vara fastställd viss tid före det år, varunder
den skall tillämpas. Härför talar inte blott administrativa skäl utan även
intresset av att storleken av arbetsgivarnas avgifter är känd i god tid innan
löneavtalsrörelserna för ifrågavarande år tager sin början. Med hänsyn
härtill stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att beslut om den för
visst år gällande procentsatsen skall fattas senast under andra året före det
varunder den skall tillämpas. För framtiden kommer således att förflyta
minst ett år mellan beslutet och ingången av det år då det skall tillämpas.
Avgiftsuttaget för den första perioden fastställes i år.

Den omständigheten att uttagsprocenten gäller för år innebär naturligtvis
inte, att det varje år måste fattas beslut i denna fråga. I själva verket torde
det vara lämpligt att fastställa avgiftsprocenten för en viss tidrymd framåt,
förslagsvis fem år. Så har skett i det samtidigt med förevarande lagförslag
framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under
åren 1960—1964. Enligt sistnämnda lagförslag stiger procentsatsen för varje
år inom perioden i överensstämmelse med förslaget i propositionen

Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

139

1958 A: 55. Medan en — om också icke årligen — stigande procentsats kan
förutses för ett antal år framöver, är det meningen att uttaget i ett senare
skede skall kunna vara detsamma under hela den period som beslutet avser.

Bestämmandet av procentsatsen för avgiftsuttaget blir givetvis beroende
på överväganden rörande väntade pensionsutbetalningar och andra utgifter,
erforderlig fondering, avgiftsunderlag m. in. Det synes böra ankomma på
pensionsmyndigheten — givetvis med anlitande av den expertis från annat
håll som må finnas behövlig — att innan procentsatsen fastställes uppgöra
en prognos rörande dessa omständigheter för den period, för vilken beslut
om avgiftsprocenten skall fattas, och att på grundval därav avgiva förslag
beträffande uttagets storlek. Eftersom procentsatsen enligt vad nyss sagts
torde böra fastställas för femårsperioder, bör prognosen göras vart femte år.
Förslag bör avlämnas i så god tid, att beslutet såsom föreskrives i första
stycket av förevarande paragraf kan fattas senast under andra året före det,
varunder procentsats som fastställes i beslutet skall börja tillämpas. Detta
leder till att prognosen bör avse en tidrymd av sju år, varav två faller inom
den tidrymd för vilken avgiftsprocenten är fastställd enligt tidigare beslut
och fem utgör nästföljande period för avgiftsbeslut. Förslaget rörande procentsatsen
bör givetvis endast avse sistnämnda period. Bestämmelse om
skyldighet för pensionsmyndigheten att framlägga förslag i enlighet med
vad nu sagts återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

33 §.

Enligt principförslaget i propositionen 1958 A: 55 skall finansieringen av
de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av
samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma.
En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen
för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen,
och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller
för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen är uppbyggd i
överensstämmelse härmed och i denna paragrafs första stycke föreskrives,
att arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit
såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.

Avgiftsplikt skall föreligga för löneförmåner, som vid tillämpning av 5 §
hänföres till inkomst av anställning. Detta innebär att hänsyn endast skall
tagas till lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.

Lön, som utgivits till en och samma arbetstagare och som under ett kalenderår
ej uppgått till 300 kr., skall såsom framgår av 33 § tredje stycket
inte medräknas i avgiftsunderlaget. Lön som enligt 5 § tredje stycket inte
skall beaktas vid beräkning av inkomst av anställning skall — såsom angi -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

ves i 33 § tredje stycket — inte heller grunda avgiftsskyldighet för arbetsgivaren.
Detta innebär alltså, att arbetsgivare, som är bosatta utomlands
eller som är utländska juridiska personer, inte betalar pensionsavgift annat
än för lön till arbetstagare, som sysselsatts vid skötseln av fastighet, som
är belägen i Sverige, eller av rörelse, som bedrives från här beläget fast
driftställe. Vidare medför bestämmelsen, att utländska beskickningar och
lönade konsulat samt utlänningar, som tillhör sådana institutioner, inte erlägger
arbetsgivaravgifter. Enligt 33 § tredje stycket skall arbetsgivaravgift
inte heller utgå för lön som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare,
vilken varken är svensk medborgare eller är mantalsskriven i Sverige.
Detta stadgande avser att förhindra, att avgiftsskyldighet skall föreligga för
den utländska arbetskraft, som svenska företag eller enskilda begagnar sig
av för arbete utomlands.

Ersättningar i penningar, som enligt 5 § andra stycket skall anses .utgöra
inkomst av anställning, skall såsom anförts i anslutning till nämnda lagrum
vid beräkning av arbetsgivaravgift jämställas med löneinkomst.

Med hänsyn till arbetsgivaravgiftens kollektiva karaktär kunde det måhända
synas motiverat att räkna avgiften på vad arbetsgivaren utgivit i lön
till samtliga hos honom anställda. Dock synes avgift inte böra uttagas på
lön till den, som uppnått sådan ålder, att han normalt är berättigad till pension
enligt denna lag. En åldersgräns vid 67 år kunde sålunda anses naturlig.
Emellertid skall enligt 4 § pensionsgrundande inkomst inte beräknas för år
efter det, då den försäkrade fyllt 65 år. Med hänsyn härtill bör avgift enligt
34 § för försäkring på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
inte uttagas för sådan tid. Det synes därför lämpligt att även för
arbetsgivaravgifternas del tillämpa samma åldersgräns. En föreskrift i överensstämmelse
härmed har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf.
Beträffande löner till arbetstagare under 16 år har det med hänsyn till frågans
ringa praktiska betydelse inte ansetts erforderligt att göra något undantag
från den allmänna regeln om avgiftsplikt. .

Avgifter torde böra erläggas för löner till i Sverige inte mantalsskrivna
utlänningar, som utför arbete i Sverige, trots att dessa inte kan tillgodoräknas
pensionsgrundande inkomst. En motsatt ståndpunkt skulle leda till
att sådan arbetskraft komme att ställa sig billigare än annan samt dessutom
medföra vissa praktiska svårigheter, som knappast skulle stå i
rimlig proportion till frågans materiella betydelse.

Den lön, som en anställd uppbär under ett kalenderår, blir pensionsgrundande
endast i vad den ligger mellan ett minimibelopp, som är lika med
basbeloppet, och ett maximibelopp, som motsvarar sju och en halv gånger
basbeloppet. Det synes då vara naturligt att beräkna arbetsgivaravgift
endast på den del av lönesumman, som ligger mellan minimibeloppet och

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

maximibeloppet. Eftersom avgifterna beräknas för år och basbeloppets
storlek på grund av indexregleringen kan förändras under loppet av ett år,
måste maximi- och minimibeloppen hänföra sig till basbeloppet vid en
viss tidpunkt. Med hänsyn till gränsbeloppens betydelse för arbetsgivaravgifternas
storlek torde beloppen böra vara kända i så god tid som möjligt
under året bl. a. med tanke på löneavtalsförhandlingarna. Det synes därför
lämpligt att anknyta till det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket är
känt i slutet av föregående år.

Av de båda nämnda gränsbeloppen är minimibeloppet, dvs. basbeloppet,
det ojämförligt viktigaste, eftersom det skall tillämpas beträffande alla anställda.
Det kunde måhända ligga nära till hands att vid bestämmandet av
arbetsgivaravgiften taga hänsyn till basbeloppet på så sätt, att den avgiftsprocent,
som vid ett avgiftsuttag på lön över basbeloppet fastställes för att
tillföra försäkringen en sammanlagd arbetsgivaravgift av viss storleksordning,
ersättes med den lägre procentenhet, som erfordras för att vid ett
avgiftsuttag på hela lönebeloppet tillföra försäkringen motsvarande arbetsgivaravgift.
För försäkringens ekonomi liksom för arbetsgivarna som helhet
skulle det nämligen vara likgiltigt, om exempelvis år 1960, då avgift avses
skola uttagas med 3 procent på lönebelopp över basbeloppet, uttaget i
i stället sker med ungefär 1,9 procent på hela lönebeloppet. Ett sådant
system skulle alltså innebära, att arbetsgivaravgift räknas även på den lön,
som faller inom basbeloppet och därför inte blir pensionsgrundande. Detta
skulle i förhållande till ett system med basbeloppsavdrag missgynna näringsgrenar
med anställda i sådana lönelägen, att en väsentlig del av lönen
faller inom basbeloppet. Som exempel kan anföras, att en arbetsgivare, som
till en anställd utbetalar en årslön på 6 000 kr., skulle med ett antaget basbelopp
av 4 000 kr. få erlägga avgift med 60 kr., om avgiften uttages med
3 procent över basbeloppet, men med 114 kr. om avgiften uttages med 1,9
procent på hela lönen. Däremot skulle en arbetsgivare för en anställd med
en årslön av 30 000 kr. under samma förutsättningar få erlägga 780 resp.
570 kr. och alltså gynnas av en lägre enhetlig procentsats på hela lönen.

För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast
på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande för
de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form av
basbeloppsavdrag. Att verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet för
var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid
vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda skulle
då trots cn hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från avgift.

I allmänna pensionsberedningens betänkande ansågs förevarande problem
kunna lösas på så sätt, alt arbetsgivaravgift skulle beräknas endast på den
lönesumma, som översteg basbeloppet per anställd »årsarbetare». Med en
årsarbetare skulle därvid anses den, som varit anställd hela året på heltid. En
person som varit anställd på heltid en tredjedel av året skulle motsvara en

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tredjedels årsarbetare. Hade arbetstagaren varit anställd hela året på deltid,
skulle han motsvara så stor del av en årsarbetare som anges av förhållandet
mellan hans faktiska genomsnittliga arbetstid under året och den normala
arbetstiden.

Det av pensionsberedningen skisserade systemet torde praktiskt kunna
utformas på så sätt, att varje arbetsgivare lämnar uppgift om det antal
anställda, som arbetat hela kalenderåret med minst normal arbetstid (hela
årsarbetare) samt det fullgjorda antalet arbetstimmar eller dagsverken
beträffande sådana anställda, vilka haft kortare arbetstid än normalt eller
varit anställda endast under del av året. Sistnämnda anställda anses utgöra så
många årsarbetare, som svarar mot förhållandet mellan deras sammanlagda
arbetstid och det inom arbetsområdet normala antalet arbetstimmar
eller dagsverken för anställd och år. Om den normala arbetstiden uppgår
till exempelvis 2 000 timmar och sammanlagda arbetstiden under året
för tre deltidsanställda uppgått till 3 200 timmar, skulle dessa anses motsvara
1,6 årsarbetare. Vid beräkningen av arbetsgivaravgiften minskas den
av arbetsgivaren utgivna lönesumman med produkten av antalet årsarbetare
och basbeloppet. Till anställda räknas härvid endast sådana, för vilka arbetsgivaravgift
skall erläggas. Det är tillräckligt att antalet årsarbetare beräknas
med en decimal. Avgiftsberäkningen synes böra göras med tillämpning
av vad i det föregående sagts, då så är praktiskt möjligt, vilket det
torde vara i övervägande antalet fall. I första stycket av förevarande paragraf
har intagits regler av sådan innebörd.

Det är dock uppenbart, att det understundom kan föreligga svårigheter
för arbetsgivare att lämna närmare uppgifter om anställdas arbetstid. Detta
gäller bl. a. anställda, som utför arbetet i sitt hem eller som eljest inte har
någon regelbunden arbetstid. Särskilda svårigheter att beräkna arbetstid
torde ofta föreligga i de fall, då arbetsgivaravgift skall erläggas för sådant
arbete för annans räkning, som ej är att hänföra till anställning i civilrättslig
mening, t. ex. ett förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill kan övervägas
att för sådana fall beräkna arbetsgivaravgiften efter mera schematiska linjer.
Exempelvis bör arbetsgivaravgift kunna beräknas på hela den utgivna lönesumman
eller ersättningen, därvid basbeloppsavdraget beaktas genom tilllämpning
av en lägre avgiftsprocent än den enligt 32 § fastställda. Uppenbarligen
bör en beräkningsmetod, som avviker från den i huvudbestämmelsen
stadgade, syfta till att ge ett resultat i fråga om avgiftens storlek, vilket i
möjlig mån motsvarar det resultat som kunde antagas ha framkommit om
huvudbestämmelsen varit användbar. Genom tillämpning av en särskild
beräkningsmetod för vissa fall bör sålunda varken skärpning eller mildring
av arbetsgivarens avgiftsplikt genomsnittligt sett komma till stånd. Det synes
med hänsyn till det anförda påkallat att lagen ger möjlighet till en schablonmässig
avgiftsberäkning i vissa fall. En bestämmelse av angiven innebörd
återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

I motsats till vad som är fallet vid beräkningen av basbeloppsavdraget
måste hänsynstagandet till maximibeloppet ske beträffande varje arbetstagare
särskilt. Vid anställning, som inte omfattat ett helt kalenderår, skall
maximibeloppet givetvis inte beräknas å det faktiskt utbetalade lönebeloppet
utan hänsyn skall tagas till anställningstidens längd. Om sålunda för
ett halvt års anställning utbetalats 20 000 kr., skall — om basbeloppet är
4 000 kr. och maximibeloppet för år 30 000 kr. — ett belopp av 5 000 kr. avdragas
på grund av maximiregeln. Undantagsvis torde det vara påkallat att
med stöd av bestämmelsen i andra stycket tillämpa särskild beräkningsgrund
även i förevarande avseende.

När det gäller beräkningen av de kollektiva arbetsgivaravgifterna till
försäkringen inställer sig vissa speciella problem beträffande lön till sjömän.
Den svenska utrikessjöfarten bedrives i stark konkurrens med andra
länders sjöfart. På många svenska fartyg utgöres en stor del av besättningarna
av utlänningar, som inte är mantalsskrivna här. Om full pensionsavgift
skulle uttagas för samtliga anställda på sådana fartyg, skulle redarna
åsamkas en betydande kostnad, som endast delvis skulle motsvaras av pensionsrätt
för svenskt sjöfolk. Det synes därför böra övervägas att på något
sätt begränsa avgiftsuttaget för den svenska utrikessjöfartens del. Med hänsyn
härtill har i fjärde stycket i denna paragraf öppnats möjlighet att utfärda
särskilda bestämmelser om beräkning av avgift för löner till sjömän.

34 §.

Denna paragraf behandlar de avgifter, vilka utgår för sådan del av den pensionsgrundande
inkomsten som ej härrör från inkomst av anställning. Det
stadgas sålunda i paragrafen, att den försäkrade själv skall erlägga årlig
avgift för den del av den pensionsgrundande inkomsten för året, som härrör
från inkomst av annat förvärvsarbete. Avgiften utgår med den enligt 32 §
fastställda procentsatsen för året i fråga. I detta fall råder som framgår av
stadgandets utformning full överensstämmelse mellan avgiftspliktig och pensionsgrundande
inkomst. I den mån inkomst av annat förvärvsarbete enligt
vad som anförts vid 8 § inte medtages i den pensionsgrundande inkomsten —
på grund av basbeloppsavdrag, reduktion till två tredjedelar eller bortfall av
oelopp ovanför maximibeloppet — erlägges heller inte avgift för densamma.

Såsom framgår av 9 § tillgodoräknas den försäkrade inte pensionspoäng,
om avgift enligt förevarande paragraf inte erlägges inom föreskriven tid.
För de två år som närmast föregått det år, då han avlidit eller förtidspensionsfall
inträffat, beräknas dock alllid poäng som om avgiften erlagts. Avgiften
efterskänkes emellertid inte utan skall uttagas eventuellt genom indrivning
eller — enligt 50 § andra stycket — genom avdrag å pension. Det kunde
emellertid i vissa fall vara för hårt att utkräva avgiften, varför möjlighet bör
föreligga att medge avgiftsbefrielse. Härom torde bestämmelser få utfärdas

144

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

i särskild ordning. Vidare har 50 § andra stycket utformats på sådant sätt,
att möjlighet finnes att helt eller delvis underlåta att göra avdrag för ogulden
avgift.

35 §.

Rörande debitering och uppbörd av avgifter enligt denna lag erfordras åtskilliga
bestämmelser, som enligt denna paragraf skall beslutas särskilt av
Konungen med riksdagen. Dylika bestämmelser förberedes av socialförsäkringens
administrationsnämnd. Här må blott förutskickas, att i varje fall i
inledningsskedet anknytning förutsättes ske till befintliga anordningar. Medan
de försäkrades egna avgifter enligt 34 § får debiteras och uppbäras i
samband med de allmänna skatterna, torde arbetsgivarnas avgifter enligt
33 § komma att debiteras och uppbäras i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgifter
och arbetsgivarbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
Beträffande sistnämnda avgifter och bidrag torde få övervägas en motsvarighet
till den bestämmelse i 33 §, som innebär att man vid avgiftsberäkningen
bortser från arbetstagare, vars lön under året underskrider 300 kr.

I samband med utfärdande av de bestämmelser, varom här är fråga, torde
även böra beaktas behovet av föreskrifter om påföljd för arbetsgivare, som i
uppgift till ledning vid fastställande av avgift enligt 33 § lämnar oriktig
uppgift ägnad att leda till frihet från avgift eller för låg avgift.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att förmånsrättsreglerna i 17 kap.
handelsbalken torde behöva kompletteras med bestämmelser rörande förmånsrätt
i konkurs för avgifter enligt förevarande lag. Förslag härom torde
få framläggas senare.

Om undantagande från försäkringen

36 §.

I 36—40 §§ upptages bestämmelser rörande undantagande i viss omfattning
från den allmänna tilläggspensioneringen. Föreliggande lagförslag utgår
från att alla förvärvsarbetande, såväl anställda som företagare och andra
självständigt yrkesverksamma personer, skall omfattas av tilläggspensioneringen.
Systemet garanterar värdebeständiga pensioner och det ger relativt
snabbt efter starten pensioner av godtagbar storlek. En förutsättning för
dessa egenskaper är att pensionssystemet bygger på ett fast försäkringskollektiv,
som vid varje tidpunkt svarar för att pensionsförmånerna till de pensionsberättigade
kan utgivas. De förpliktelser, som kraven på värdebeständighet
och snabb uppbyggnad ålägger pensionssystemet, skulle inte kunna
infrias, om alla försäkrade när som helst finge lämna detsamma och denna
möjlighet begagnades i större omfattning. Anslutningen till den allmänna
tilläggspensioneringen måste därför vara omgärdad med garantier mot
kollektivets upplösning. Bäst uppnås sådan garanti genom att tillhörigheten
till försäkringen göres ovillkorlig.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1959

Det har emellertid hävdats, att tilläggspensioneringens i princip generella
giltighet borde kunna förenas med en viss frihet att stå utanför pensionssystemet
i fall då behovet av pensionsskydd är tillgodosett i annan ordning
eller av särskild anledning något sådant behov inte kan anses föreligga. Det
är uppenbart att önskemål i denna riktning inte utan stora svårigheter kan
förverkligas, om man samtidigt vill bevara de fördelar som den lagstadgade
försäkringstillhörigheten skänker åt systemet. Undantagande från systemet
för löntagarnas del torde inte på allvar kunna ifrågasättas under andra förutsättningar
än att de personer, som undantagandet avser, blir omfattade
av pensionsanordningar, som åtminstone grovt taget motsvarar det allmänna
systemets. Sådana anordningar måste uppbyggas i samverkan med
arbetsgivarna. Detta leder till slutsatsen att den form, som för löntagarnas
del i praktiken kan komma i fråga för undantagande från den allmänna
tilläggspensioneringen, är kollektivavtalets. Kravet på ett fast försäkringskollektiv
synes kunna upprätthållas om undantagande genom kollektivavtal
medgives endast vid det allmänna pensionssystemets start. Vidare erfordras
bestämmelser för att motverka vissa risker, som undantagande av
detta slag medför för systemet, exempelvis möjligheter till spekulation.
Bestämmelserna om ifrågavarande form av undantagande från den allmänna
tilläggspensioneringen återfinnes i 37—40 §§.

När det gäller andra förvärvsarbetande än löntagare är det av naturliga
skäl frågan om individuella undantagsmöjligheter som tilldrar sig intresse.
För självständiga företagare kan behovet av pensionsskydd stundom gestalta
sig väsentligt annorlunda än för arbetstagare. Företagaren kan sålunda i
vissa fall på grund av rörelsens värde och beskaffenhet förvänta sig inkomst
av densamma även om hans arbetsförmåga nedgår eller bortfaller. Det kan
med hänsyn härtill för honom ställa sig fördelaktigare att behålla medlen i
rörelsen i stället för att betala avgifter för en pensionsförsäkring. Om en
person åtnjuter inkomst både som löntagare och i egenskap av självständig
yrkesutövare, kan han måhända finna det obehövligt att ha pensionsskydd
för inkomsten såsom självständig yrkesutövare, särskilt om denna har karaktären
av en mindre biinkomst. Det har därför ansetts, att lagstiftningen
om försäkring för allmän tilläggspension bör medge möjlighet till individuellt
undantagande från försäkringen såvitt avser annan inkomst av
förvärvsarbete än inkomst av anställning. Denna undantagsmöjlighet, som
inte begränsas till pensionssystemets start, kan i viss mening lättare förenas
med systemets konstruktion än den kollektiva undantagsmöjligheten för
arbetstagare. Skälen är flera. Med undantagandets syfte står det i god samklang
att utforma bestämmelserna främst med tanke på personer som har
ett relativt stabilt ålders- och riskskydd t. ex. i olika slags kapitaltillgångar.
Om så sker, behöver man inte räkna med växlande utträden och återinträden.
Då därtill kommer att de personer, på vilka reglerna om individuellt undan10
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. AV 100

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tagande kan bli tillämpliga, är vida färre än löntagarna, medför dessa regler
inte så stora risker för att försäkringskollektivets fasthet äventyras. Att
kollektiv avgiftsbetalning inte ifrågakommer när det gäller inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning betyder också att de administrativa svårigheterna
här blir mindre.

Förevarande paragraf behandlar undantagsmöjligheten för andra förvärvsarbetande
än löntagare. Av 8 § framgår att en försäkrads pensionsgrundande
inkomst för visst år beräknas på hans inkomst av anställning
eller inkomst av annat förvärvsarbete eller i förekommande fall bådadera.
Undantagsmöjligheten enligt denna paragraf är så uppbyggd att vid beräkning
av den pensionsgrundande inkomsten hänsyn inte skall tagas till inkomst
av annat förvärvsarbete, i fall då den försäkrade gjort anmälan om
undantagande. Har den försäkrade endast inkomst av annat förvärvsarbete
än lönarbete fastställes alltså i sådant fall ingen pensionsgrundande inkomst
för honom. Av 9 § följer att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade
för sådant år. Eftersom pensionsgrundande inkomst inte beräknas skall
självfallet inte heller någon pensionsavgift erläggas. Detta framgår av 34 §.
Om den försäkrade har både inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete, medför anmälan enligt denna paragraf att man bortser
från inkomsten av annat förvärvsarbete vid beräkningen av pensionsgrundande
inkomst. Inkomsten av anställning skall dock alltjämt ligga till grund
för beräkningen. Pensionsgrundande inkomst liksom pensionspoäng fastställes
följaktligen om inkomsten av anställning överstiger basbeloppet.

Anmälan enligt denna paragraf har avseende på all inkomst av annat förvärvsarbete.
Det är sålunda inte möjligt att från försäkringen exempelvis
undantaga företagarinkomst i vad den härrör från viss förvärvskälla men
låta sådan inkomst från annat håll kvarstå under försäkringen. Inte heller
är det tillåtet att anmäla undantagande för inkomsten av annat förvärvsarbete
intill ett visst belopp. Förutom de administrativa svårigheter, som
skulle vållas om det funnes möjlighet att begränsa undantagandets verkan
på sätt nu antytts, skulle en sådan möjlighet kunna inbjuda till spekulation.
Såsom framgår av bestämmelserna om ålderspension i 12 § är nämligen antalet
år, för vilka pensionspoäng beräknats, av stor betydelse för pensionens
storlek. Det skulle därför kunna vara frestande för t. ex. en försäkrad,
som förvärvat vissa poäng såsom anställd men därefter övergår till egen
verksamhet, att visserligen undantaga det väsentliga av sin inkomst från
försäkringen och därmed i stort sett undandraga sig avgiftsskyldighet men
likväl låta så mycket av sin inkomst, som nätt och jämnt ger poäng, vara
kvar inom försäkringen och på så vis säkerställa sin rätt till förmånlig pensionsberäkning
inom det allmänna systemet.

Anmälan enligt denna paragraf får giltighet från och med året näst efter
det då den gjordes.

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1950

Om någon inte längre vill att undantagande enligt denna paragraf skall
gälla för honom, synes det i regel inte böra förvägras honom att få detsamma
upphävt. Han har därför möjlighet att återkalla gjord anmälan. Återkallelsen
får verkan från och med året efter det att den göres, dock tidigast sedan
anmälan ägt giltighet i fem år. Bestämmelsen om att undantagande inte kan
bringas att upphöra förrän efter viss tid har sin grund i att man vill undvika
förhastade anmälningar om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.
Den som gör sådan anmälan bör noga ha övervägt sin situation
på längre sikt. Undantagande bör således som regel grundas på en bedömning
av pensionsbehovet och inte göras annat än där detta av olika skäl är
mindre framträdande eller blir tillgodosett i annan ordning. Någon anledning
för försäkringen att underlätta kortfristiga spekulationer för att undkomma
avgiftsskyldighet under något eller några år föreligger självfallet
inte. Även om anmälan enligt denna paragraf således normalt bör ske med
tanke på att den skall gälla permanent, kan naturligtvis ändrade förhållanden
göra det önskvärt för den, för vilken undantagande gäller, att åter
bli fullt omfattad av försäkringen. Då det inte synes lämpligt att medge återanslutning
till försäkringen efter alltför kort tid, har den minsta tiden
för giltigheten av anmälan enligt denna paragraf bestämts till fem år. Vad
nyss framhållits om att anmälan om undantagande måste förutsätta grundliga
överväganden av den försäkrade rörande hans pensionssituation på
lång sikt låter sig inte förena med att en försäkrad flera gånger går ut och
in i det allmänna systemet. Med hänsyn härtill föreskrives, att den som en
gång återkallat gjord anmälan inte ånyo får göra sådan anmälan.

Av det föregående torde ha framgått, att undantagande enligt denna paragraf
visserligen medför, att inkomst av annat förvärvsarbete inte blir pensionsgrundande
så länge ett undantagande äger giltighet, men att den som
gjort anmälan inte fördenskull upphör att vara försäkrad enligt denna lag.
Om vederbörande även har inkomst av anställning, omfattas sålunda inte
denna inkomst av undantagandet, och de pensionspoäng, som tillgodoräknats
honom såväl innan undantagandet fick giltighet som därefter på grundval
av inkomst av anställning, går inte förlorade. Om förutsättningarna därför
enligt bestämmelserna i det föregående är uppfyllda, kan den försäkrade
bli berättigad till pension på grund av nyssnämnda pensionspoäng, och de
finns i varje fall kvar, så att han, om han förvärvar nya poäng — t. ex.
efter återkallelse av anmälan eller på grund av inkomst av anställning —
framdeles kan få nytta av dem.

Det är emellertid inte givet att den pensionsrätt som förvärvats inom
systemet skall förbli opåverkad av att anmälan enligt denna paragraf ägt
rum. Såsom antytts i det föregående är det tvärtom befogat att uppställa vissa
inskränkande regler, bl. a. till skydd mot spekulation. Vad angår ålderspensionen
följer av de s. k. trellio- och femtonårsreglerna i 12 §, alt en försök -

148 Kurigl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

råd redan en relativt lång tid före pensionsålderns inträde kan ha uppfyllt
vad som erfordras för att han skall erhålla full pension. Den obligatoriska
försäkringstillhörigheten innebär emellertid för löntagarnas del att pensionsavgift
betalas för de försäkrade till och med 65-årsåldern så länge de kvarstår
i arbete. Det skulle då te sig föga rimligt om en självständig företagare, sedan
han förvärvat så många års pensionspoäng som behövs för full pension,
kunde genom en anmälan enligt denna paragraf bli befriad från vidare avgiftsskyldighet
utan att detta påverkade hans pensionsrätt. I 12 § andra
stycket föreskrives därför att pensionen i dylika fall reduceras på visst sätt.
Även pension som grundas på inkomst av anställning kan därvid påverkas
av undantagandet. Detta har emellertid inte ansetts tillfredsställande i fall
då en person, som har sin huvudsakliga inkomst av anställning, anmäler
sig ut för en mindre biinkomst av annat förvärvsarbete. Reglerna har därför
utformats så, att reduktion endast inträder i den mån den försäkrade
på grund av undantagandet inte alls tillgodoräknats pensionspoäng eller
gått förlustig mer än en poäng. En biinkomst kan alltså vid ett basbelopp
av 4 000 kr. ha uppgått till åtminstone detta belopp utan att undantagandet
får konsekvenser för den pensionsrätt som förvärvas på grund av anställningen.
På grund av lagstiftningens uppbyggnad får de nämnda bestämmelserna
angående ålderspension motsvarande tillämpning vid beräkning
av förtidspension och familjepension.

Beträffande förtidspension blir ytterligare en fråga av betydelse i detta
sammanhang. Förtidspension till en försäkrad som tillgodoräknats pensionspoäng
för två av de fyra åren närmast före det år då pensionsfallet inträffade,
beräknas enligt 16 § med antagande av att han i fortsättningen fram till 65
års ålder skulle ha förvärvat pensionspoäng motsvarande medeltalet av de
två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Ett sådant antagande är
tydligen inte berättigat, om anmälan enligt denna paragraf ägde giltighet
för den försäkrade då pensionsfallet inträffade. Förtidspension får därför
enligt 16 § i dylikt fall inte beräknas med denna metod, om undantagandet
tillika föranlett att den försäkrade för något år inom den nämnda fyraårsperioden
gått miste om mer än en poäng. Huvudregeln i 16 § gäller dock,
om undantagandet inte föranlett att den försäkrade för något av de fyra
åren förlorat mer än en poäng. Härigenom tillgodoses på motsvarande sätt
som enligt 12 § bl. a. löntagare som anmält undantagande blott för en
mindre biinkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom familjepension
i andra fall än då den försäkrade var berättigad till ålderspension
vid dödsfallet beräknas med utgångspunkt från den förtidspension, som
tillkom den försäkrade eller skulle ha tillkommit honom om han blivit
invalid vid tiden för dödsfallet, har de bestämmelser för vilka nyss redogjorts
betydelse även på familjepensionssidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 149

37 §.

Såsom i det föregående sagts inrymmer systemet en möjlighet att genom
kollektivavtal undantaga löntagargrupper från försäkringen, såvitt angår
inkomst av anställning.

För att det allmänna systemets försäkringskollektiv skall vara klart avgränsat
från början bör sådant undantagande ha giltighet från systemets
start. Emellertid bör arbetstagarorganisationerna och deras motparter erhålla
ett visst rådrum för att ta ståndpunkt till frågan om undantagande.
Detta rådrum synes kunna sättas till ett och ett halvt år efter lagstiftningens
ikraftträdande. I enlighet härmed föreskrives i första stycket av
denna paragraf, att kollektivavtal om undantagande skall slutas före den 1
juli 1961 och ha giltighet från ingången av år 1960. I händelse undantagande
kommer till stånd får frågan om återbetalning av arbetsgivaravgifter, som
kan ha erlagts för år 1960 och 1961, regleras i särskild ordning med stöd
av 55 §.

En konsekvens av att överenskommelse om undantagande från försäkringen
skall ske i form av kollektivavtal blir att sådana löntagare som enligt
gällande rätt inte kan sluta kollektivavtal (personer i allmän tjänst, som är
underkastade ämbetsansvar) inte kan ställa sig utanför det allmänna pensionssystemet.
Som framgått av det förut anförda har uppkommande samordningsfrågor
med tilläggspensioneringen redan lösts för det stora flertalet
tillhörande dessa grupper.

Ett kollektivavtal av förevarande slag får inte ha endast den innebörden,
att arbetstagarna undantages från den allmänna försäkringen. Avtalet måste
också tillförsäkra dem en motsvarighet till de pensionsförmåner, som den
allmänna försäkringen erbjuder. Den närmare innebörden av detta krav
behandlas i 39 §k

Kollektivavtal enligt förevarande paragraf kan ingå som del i annat kollektivavtal
eller vara helt fristående. För det fall, att kollektivavtal innehåller
såväl bestämmelser enligt förevarande paragraf som regler i andra
ämnen, avses i denna lag med uttrycket avtal enligt 37 § inte kollektivavtalet
i dess helhet utan endast den del av avtalet, som innefattar förstnämnda
bestämmelser. Eftersom kollektivavtal enligt denna paragraf kan
slutas helt fristående är kollektivavtalsparter, som träffat vanliga kollektivavtal
gällande för tiden efter 1960 års ingång, inte av denna anledning
förhindrade att ingå kollektivavtal av det speciella slag som avses i denna
paragraf. Ingenting hindrar att kollektivavtal om undantagande och annat
kollektivavtal består sida vid sida.

Ett kollektivavtal av sistnämnda slag kan mycket väl, som fallet är med
vissa nu gällande avtal, innehålla bestämmelser som tillförsäkrar arbetstagarna
viss pensionsrätt. I den mån dylika avtal äger giltighet för tid efter
den 1 januari 1960, antingen de slutits före eller efter sagda tidpunkt, blir
de däri stadgade pensionsanordningarna att betrakta som helt fristående

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

i förhållande till den allmänna tilläggspensioneringen eller, om avtal enligt
förevarande paragraf är tillämpligt, till det enligt sistnämnda avtal gällande
pensionssystemet. Det specifika för ett avtal enligt 37 § är dess egenskap
att på visst sätt undantaga de arbetstagare, på vilka det är tillämpligt,
från den lagfästa tilläggspensioneringen och att skapa en ersättning för
denna pensionering. Andra kollektivavtal, som angår pensionsfrågor, beröres
över huvud inte av regleringen i denna paragraf. Sådana avtal kan
alltså slutas och prolongeras även efter utgången av juni 1961. Kompletteringar
av de pensionsförmåner, som det allmänna systemet ger, kan sålunda
avtalas utan att bestämmelserna i denna paragraf behöver iakttagas. Självfallet
gäller detta även för sådana grupper, som enligt vad förut sagts inte
kan träffa kollektivavtal i egentlig mening.

Kollektivavtal om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen
får enligt andra stycket i denna paragraf på arbetstagarsidan endast
slutas av huvudorganisation. Begreppet huvudorganisation har här samma
innebörd som i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Därmed avses således
dels förening eller förbund av flera föreningar av arbetstagare, dels
självständig organisation, som ej har underavdelningar, och självständig
organisation, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma
arbetsområde (jämför andra lagutskottets memorial nr 59 år 1936).

Huvudorganisationen på arbetstagarsidan skall själv stå som avtalspart.
Det räcker inte med att den godkänner ett avtal, som slutits av en underorganisation
inom huvudorganisationen. Genom kravet på medverkan av
huvudorganisation på arbetstagarsidan skapas garanti mot förhastade avtal.
Detta är så mycket viktigare som det i princip ankommer på avtalsparterna
att bedöma i vad mån avtalet ger förmåner som kan jämföras med den allmänna
tilläggspensioneringen.

I fråga om avtalets bindande verkan för organisationerna och deras medlemmar
gäller givetvis vanliga kollektivavtalsrättsliga regler. Upplöses en
avtalsslutande organisation upphör organisationens medlemmar inte därigenom
att vara bundna av avtalet. En arbetstagare eller arbetsgivare kan vidare
inte enbart genom ett utträde ur organisationen frigöra sig från verkan
av avtalet. De är bundna av avtalet under den tid för vilken det slutits.
Vill en arbetsgivare, som utträtt ur den av avtalet bundna organisationen,
undvika att avtalet på grund av underlåten uppsägning blir gällande för
honom efter avtalsperiodens slut, får han själv eller genom en annan organisation,
som han kan ha inträtt i, för sin del uppsäga avtalet. Detsamma
gäller en grupp arbetstagare, som utträtt ur den avtalsbundna organisationen
och inträtt i en annan, därvid uppsägningsskyldigheten åvilar sistnämnda
organisation. Någon uppsägningsskyldighet enligt vad nu sagts föreligger
inte för en enskild arbetstagare. Det bör emellertid framhållas, att bety -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

delsen av att en arbetstagare eller en grupp av arbetstagare utträder ur den
avtalsbundna organisationen begränsas av stadgandet i 38 § om att oorganiserade
arbetstagare på en arbetsplats, där avtalet i övrigt gäller, blir omfattade
av detsamma.

Med hänsyn till angelägenheten av att såvitt möjligt enhetliga löne- och
pensionsvillkor råder inom samma kollektivavtalsområde uppställes vidare i
andra stycket av denna paragraf regler, syftande till att i princip endast ett
pensionssystem skall råda inom ett dylikt område, alltså antingen det allmänna
pensionssystemet eller också det system, som avses i ett avtal enligt
paragrafen. Innebörden av dessa regler är att en arbetstagarorganisation får
sluta ett avtal av förevarande slag endast under förutsättning att organisationen
uppenbarligen omfattar flertalet arbetstagare som är anställda bos
arbetsgivare, vilka skulle bli bundna av avtalet, och som sysselsättes med
sådant arbete som avtalet avser. Om avtalet är avsett att binda flera arbetsgivare,
skall samtliga hos dem anställda arbetstagare med ifrågavarande arbetsuppgifter
ses som en enhet. Någon majoritet hos varje enskild arbetsgivare
behöver således inte föreligga. Krav på kvalificerad majoritet uppställes
inte men vid den prövning, som pensionsmyndigheten enligt 40 §
har att företaga, skall det vara uppenbart, att organisationsmedlemmarna
utgör flertalet inom de nyss angivna arbetstagarkategorierna. Det skall alltså
inte bli fråga om någon egentlig bevisföring hos pensionsmyndigheten. Tveksamhet
om att majoritetskravet är uppfyllt leder till att avtalet inte anses
gällande. Prövningen skall hänföra sig till den tidpunkt då avtalet slöts.
Om majoritet därefter förbytes i sin motsats upphör avtalet inte på den
grund att vara giltigt. Den erforderliga majoriteten bland arbetstagarna behöver
inte uppnås av en enda organisation. Har flera organisationer biträtt
avtalet eller föreligger flera skilda avtal med samma innehåll i pensionsavseende,
räcker det om antalet medlemmar i organisationerna tillsammantagna
är så många att majoritet föreligger.

Därest ett kollektivavtal om undantagande kommit till stånd före den
1 juli 1961 kan det enligt paragrafens tredje stycke sedermera förlängas.
Någon tidsfrist inom vilken överenskommelse om förlängning skall ha träffats
är inte föreskriven men en sådan överenskommelse måste ha slutits
innan giltighetstiden för det ursprungliga avtalet gått till ända. Sedan det
ursprungliga avtalet upphört att gälla och de därav omfattade arbetstagarna
kommit in under lagens system, är det således inte tillåtet att återuppliva
avtalet. En överenskommelse om förlängning kan antingen ta sig
uttryck i ett helt nytt avtal av samma innehåll som det ursprungliga eller i
ett separat förlängningsavtal. Hinder möter icke att ytterligare förlänga
ett avtal som tidigare blivit förlängt.

Möjlighet föreligger också att ändra gällande kollektivavtal om undantagande.
Det ursprungliga avtalet får dock icke genom ändringen göras tilllämpligt
på arbetstagare, vilka sysselsättes i annat arbete än som avsågs

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

med nämnda avtal. Huruvida ändringen formellt genomföres så, att det ursprungliga
avtalet utbytes mot ett nytt sådant av ändrad lydelse, eller så, att
det ursprungliga avtalet alltjämt får gälla vid sidan av ett särskilt avtal som
blott innefattar ändringarna, är däremot utan betydelse.

Det ligger i sakens natur att överenskommelse om förlängning eller ändring
av ett kollektivavtal om undantagande måste träffas i kollektivavtalets
form. En uttrycklig bestämmelse härom har emellertid intagits i paragrafens
tredje stycke, bl. a. för att tydligt ange att reglerna i paragrafens fjärde
stycke samt i de följande paragraferna äger tillämpning även å förlängnings-
och ändringsavtal.

Det är att märka att det i andra stycket uppställda majoritetsvillkoret
inte gäller, då fråga endast är om förlängning eller ändring av kollektivavtal
om undantagande.

I detta sammanhang bör nämnas, att inte heller förändringar av organisationerna
på arbetstagar- eller arbetsgivarsidan får medföra utvidgning
av tillämpligheten av ett avtal av förevarande slag. Sammanslagning av två
fackliga organisationer, av vilka blott den ena omfattas av kollektivavtal
enligt 37 §, medför sålunda inte att avtalet blir tillämpligt på den andra
organisationens medlemmar i vidare mån än dessa sysselsättes i arbete som
avtalet avser.

Enligt lagen om kollektivavtal skall kollektivavtal i regel upprättas skriftligen.
I vissa fall äger dock kollektivavtal giltighet, ehuru det icke fixerats
i ett skriftligt dokument som undertecknats av parterna. Såsom framgår
av 40 § skall sådana kollektivavtal, som avses i 37 §, underkastas en viss
prövning av pensionsmyndigheten och registreras hos denna. För att underlätta
denna prövning och för att förebygga tvister om innehållet i dylika
avtal stadgas i fjärde stycket av förevarande paragraf, att kollektivavtal
varom här är fråga alltid skall upprättas skriftligen och undertecknas av
parterna. Kravet på underskrift av part torde få anses uppfyllt om avtalet
underskrivits av befullmäktigat ombud för parten.

Kollektivavtal enligt 37 § måste avse hela kalenderår eftersom beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt 4 § och avgiftsuttag enligt 33 § sker
för kalenderår. Avtal kan inte slutas för annan tid än hela kalenderår och
kan efter uppsägning eller av annan anledning inte upphöra att verka å
annan tid än vid utgången av kalenderår.

38 §.

Intresset av enhetliga förhållanden inom arbetslivet medför särskilda
problem med hänsyn till de oorganiserade arbetstagarna och arbetsgivarna.
I denna paragraf föreskrives, att om det hos en arbetsgivare som är bunden
av ett avtal enligt 37 § finnes arbetstagare, som inte år medlemmar av den
avtalsslutande organisationen på arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas
på dem, såvida de är sysselsatta i sådant arbete, som avtalet omfattar. Detta

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

gäller dock endast under förutsättning, att arbetsgivaren i sin tjänst har åtminstone
någon som är medlem av den avtalsslutande organisationen. Givetvis
kan invändas, att det skulle vara ett brott mot avtalsfriheten och
mot tredje mans rätt att en oorganiserad arbetstagare skulle kunna berövas
förmånerna av den allmänna pensioneringen genom att ett kollektivavtal
slutes av en förening som han inte tillhör. Emellertid skulle, om man
medgåve de oorganiserade arbetstagarna möjlighet att kvarstå i det allmänna
systemet, uppenbara risker föreligga för att principen om i möjligaste
mån enhetliga arbetsvillkor på arbetsplatserna inte kunde upprätthållas.
För övrigt bör framhållas, att om en huvudorganisation godtagit ett
pensionssystem såsom tillfredsställande för sina medlemmar, så finnes
skäl att antaga att denna ordning också tillgodoser de oorganiserade arbetstagarnas
intressen.

Bestämmelsen i denna paragraf får givetvis inte inkräkta på en konkurrerande
arbetstagarorganisations rätt att företräda sina medlemmar. Har
en dylik organisation slutit kollektivavtal — annat än avtal enligt 37 § —
med arbetsgivaren får denne inte utsträcka tillämpningen av avtalet enligt
37 § till organisationens medlemmar. Är arbetsgivaren inte bunden av ett
avtal enligt 37 § kan detta inte tillämpas på de hos honom anställda arbetstagarna,
vare sig dessa tillhör en organisation, som slutit avtalet, eller ej.
Om en medlem av en arbetstagarorganisation, som ingått dylikt avtal, först
är anställd hos en av avtalet bunden arbetsgivare och således står utanför
försäkringen samt därefter tar anställning i samma slags arbete hos en ny
arbetsgivare, som inte berörs av avtalet, kommer han därmed in under den
allmänna tilläggspensioneringen såvitt avser arbetet hos den nye arbetsgivaren.

39 §.

Den verkan, som ett kollektivavtal om undantagande medför, består enligt
första stycket i denna paragraf däri, att lön för sådant arbete, som avtalet
avser, inte grundar pensionsrått eller av gifts skyldighet enligt denna lag.
Lönen medtages sålunda inte vid beräkning av pensionsgrundande inkomst
enligt den allmänna försäkringen för arbetstagare, på vilken avtalet är tillläinpligt,
och den medför inte heller skyldighet för hans arbetsgivare att
erlägga pensionsavgift, allt under förutsättning att arbetsgivaren är bunden
av avtalet.

Som följer av det föregående medför ett avtal enligt 37 § inte att en arbetstagare,
på vilken det är tillämpligt, helt avskärcs från den allmänna
försäkringen. Om han har löneinkomster från annat arbete än sådant, som
avtalet avser, är dessa pensionsgrundande i det allmänna systemet i den
mån de överstiger basbeloppet, övergår han till arbete, för vilket inget kollektivavtal
om undantagande finnes, blir lian omfattad av den allmänna
försäkringen i vanlig ordning. Om en person först är verksam i ett yrke,

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

för vilket den allmänna pensioneringen gäller, men sedan övergår till
arbete, som omfattas av ett avtal enligt 37 §, går han inte miste om den
pensionsrätt som han kan ha förvärvat i det allmänna systemet. En annan
sak är att beräkningen av pensionen från den allmänna försäkringen kan
påverkas av att vederbörande stått utanför försäkringen. I detta avseende
gäller samma regler som beträffande individuellt undantagande enligt 36 §.
Härom torde få hänvisas till vad som anförts vid nämnda lagrum. Erinras
må blott, alt påföljd av undantagande inträder endast om detta något år
medfört att pensionspoäng inte alls tillgodoräknats den försäkrade eller
att han gått förlustig mer än en poäng. Härigenom undgås ogynnsamma
verkningar för den, som står med i det allmänna systemet för sin huvudsakliga
inkomst men omfattas av undantagande såvitt avser biinkomster
av mindre omfattning. Att den försäkrade inte genom kollektivavtal av
förevarande natur undantages från försäkringen i vad avser inkomst av
annat förvärvsarbete är givet.

Såsom vid 37 § nämnts måste ett där avsett avtal garantera, att arbetstagarna
får en motsvarighet till den trygghet, som den allmänna tilläggspensioneringen
skänker. För dem som avtalet är tillämpligt på skall så att
säga uppbyggas ett särskilt pensionssystem. Detta kan ske antingen i själva
avtalet eller i ett pensionsreglemente eller dylikt, till vilket avtalet hänvisar.
Den handling, till vilken sålunda hänvisas, blir då att anse som en del av
kollektivavtalet. I förevarande paragrafs andra stycke1 stadgas, att pensionsanordningarna
enligt avtalet skall tillförsäkra arbetstagare, på vilka
avtalet är tillämpligt, rätt till de tre förmånsgrenar, som den allmänna försäkringen
omfattar, eller ålders-, förtids- och efterlevandepension.

Avtalet behöver givetvis blott tillförsäkra pensionsrätt åt de arbetstagare,
som därest avtalet inte förelegat skulle ha fått tillgodoräkna sig pensionsgrundande
inkomst inom det allmänna systemet på grundval av lönen i den
anställning, som omfattas av avtalet. De enligt 2 och 4 §§ gällande begränsningarna
med avseende på den personkrets, för vilken pensionsgrundande
inkomst skall beräknas, får alltså tillämpas på motsvarande sätt beträffande
pensionsrätt enligt kollektivavtalet. Arbetstagare, som inte är svensk medborgare
eller i Sverige mantalsskriven utlänning, behöver inte vara tillförsäkrad
rätt till pension enligt avtalet. På samma sätt kan avtalet innehålla
motsvarigheter till reglerna i denna lag om att pensionsrätt inte intjänas
under år före det, varunder vederbörande fyller 16 år, eller efter det då han
uppnår 65 års ålder.

Avtal enligt 37 § skall som sagt garantera pension vid ålderdom och
invaliditet samt åt efterlevande. Däremot uppställer lagen inget krav på
pensionsnivån och pensioneringens utformning i övrigt. Detta blir de avtalsslutande
parternas ensak att bevaka.

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

155

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1959

Andra stycket i denna paragraf innehåller slutligen en regel av innebörd
att den pensionsrätt, som någon förvärvar i ett på avtal grundat system,
skall bestå oavsett hur hans anställningsförhållanden gestaltar sig i framtiden
och oavsett om avtalet upphör att gälla. Det anförda utesluter inte att
pensionsrättens värde är olika med hänsyn till om den pensionsberättigade
varit underkastad avtalets pensionsordning oavbrutet fram till pensionsfallet
eller ej. Regler av sådan natur finnes för det allmänna systemets vidkommande
i 12 och 16 §§, och motsvarigheter kan tänkas inom en pensionsordning
som grundas på kollektivavtal enligt 37 §.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall enligt förevarande paragraf registreras
hos pensionsmyndigheten. Stadgandet härom gäller inte bara vad man
skulle kunna kalla ursprungliga kollektivavtal — dvs. sådana avtal som
avses i 37 § första stycket — utan även förlängnings- och ändringsavtal.
Det ankommer på avtalsparterna att ta initiativet till att registrering sker.

Såsom tidigare berörts behöver arbetstagarorganisationerna och deras
motparter inte ha tagit ställning till frågan om undantagande från försäkringen
förrän till den 1 juli 1961. Ansökan om registrering av avtal, som
tillkommit innan denna tidsfrist gått till ända, skall göras senast den
31 augusti 1961. I övriga fall — dvs. då fråga är om avtal som efter utgången
av juni månad 1961 träffas om förlängning eller ändring av tidigare
ingångna avtal — skall ansökan om registrering ske inom två månader efter
utgången av den månad under vilken avtalet slöts. Sökes registrering senare
än som är föreskrivet, är avtalet ogiltigt.

Innan registreringsfrågan avgöres har pensionsmyndigheten att pröva,
huruvida avtalet överensstämmer med stadgandena i 37 § och 39 § andra
stycket1. När det gäller avtal, varigenom arbetstagare första gången undantages
från försäkringen, har pensionsmyndigheten sålunda att tillse, att avtalet
träffats före den 1 juli 1961 och är gällande från det lagfästa systemets
start, samt å arbetstagarsidan slutits av organisation som avses i 37 §
andra stycket ävensom att formföreskrifterna i 37 § fjärde stycket är uppfyllda.
Vidare har myndigheten att pröva huruvida de arbetstagare, på vilka
avtalet är tillämpligt antingen direkt eller till följd av stadgandet i 38 §, i
avtalet är tillförsäkrade sådana förmåner som anges i 39 § andra stycket;
i detta hänseende hänvisas till vad som anförts under sistnämnda paragraf.
Då fråga är om förlängnings- och ändringsavtal skall prövningen avse, huruvida
avtalet är så beskaffat som anges i 37 § fjärde stycket. Vad ändringsavtal
beträffar skall därjämte tillses, att ändringen inte innebär att undantagandet
utsträckes till arbetstagare med annat arbete än som avsågs med
det ursprungliga avtalet. Ej heller får ändringsavtalet medföra, att arbetstagare,
för vilken undantagandet gäller, berövas de förmåner som jämlikt
39 § andra stycket skall vara tillförsäkrade honom i avtalet.

1 37 § fjärde stycket i den slutliga lagtexten.

156

Kungl. Maj:is proposition nr 100 år 1959

Befinnes avtalet stå i överensstämmelse med de föreskrifter i lagen, som
här berörts, skall det registreras. I annat fall skall ansökningen om registrering
avslås, vilket medför att avtalet blir ogiltigt.

Pensionsmyndighetens beslut i registreringsfrågor kan enligt 53 § överklagas
hos Konungen. Om den socialförsäkringsdomstol, som omnämnes i
motiveringen till sagda paragraf, blir inrättad, förutsättes denna bli fullfölj
dsinstans i stället för Konungen.

Enligt lagen om arbetsdomstolen har denna att upptaga och pröva bl. a.
tvist om kollektivavtals giltighet. Bestämmelserna i förevarande paragraf
är inte avsedda att inskränka den behörighet som sålunda tillkommer arbetsdomstolen.
Den omständigheten att ett kollektivavtal om undantagande
registrerats av pensionsmyndigheten hindrar alltså inte att frågan om avtalets
giltighet dragés under arbetsdomstolens prövning t. ex. under påstående
att avtalet tillkommit under sådana omständigheter, som avses i
3 kap. avtalslagen, eller att något formfel blivit begånget vid dess tillkomst.
Emellertid är det angeläget att förebygga att pensionsmyndigheten registrerar
dokument, som sedermera vid prövning av arbetsdomstolen befinnes
ogiltiga som kollektivavtal. För att så långt det är möjligt hindra att så sker
har, såsom tidigare angivits, i 37 § upptagits ett stadgande, enligt vilket
sådana kollektivavtal, varom här är fråga, alltid skall upprättas skriftligen
och undertecknas av avtalsparterna. Detta stadgande synes •— lämpligen i
en med stöd av 55 § utfärdad författning — böra kompletteras med bestämmelser
om skyldighet att i registreringsärende inge vissa handlingar, såsom
stadgar för avtalsslutande organisation och bevis om att den eller de, som
undertecknat avtalet å organisationens vägnar, är behöriga därtill. Härigenom
erhåller pensionsmyndigheten möjlighet att kontrollera bl. a. att avtalsslutande
organisation äger rättskapacitet och enligt sina stadgar är berättigad
att binda underorganisationer och enskilda medlemmar på sätt som
angives i avtalet ävensom att avtalet är undertecknat av rätta personer.
Bestämmelser av den innebörd som här angivits torde i förening med föreskriften
att avtalet å arbetstagarsidan skall vara slutet av en huvudorganisation
medföra betydande trygghet mot att sådana avtal registreras som
sedermera befinnes ogiltiga. Skulle så likväl i något fall ske torde arbetstagarna
i efterhand få tillgodoräknas de pensionspoäng, som de gått miste
om under den tid avtalet faktiskt tillämpats, samt arbetsgivarna likaledes
i efterhand få betala de avgifter till det allmänna systemet som de under
samma lid sluppit ifrån.

Det ligger i sakens natur att ett kollektivavtal om undantagande från
försäkringen kan ge upphov till tvister av skiftande slag. I den mån överenskommelse
ej träffats om att dylika tvister skall avgöras av skiljemän, får
de prövas i den ordning som enligt allmänna processregler gäller för tvister
av ifrågavarande slag. Otvivelaktigt kan rättstillämpningen härvid komma

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

att ställas inför problem, som inte tidigare varit aktuella. I det läge som nu
råder vet man emellertid inte i vad mån möjligheten att sluta kollektivavtal
om undantagande kommer att utnyttjas. Lika litet kan det förutses, hur de
pensionsanordningar som kan komma till stånd genom dylika avtal blir
utformade. Givet är att frågan kommer att följas med största uppmärksamhet.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Avdelningen särskilda bestämmelser inledes med en föreskrift att pension,
där ej annorlunda stadgas, skall utgivas efter ansökan. Motsvarande
gäller för närvarande inom folkpensioneringen och beträffande statstjänstemännens
pensioner. Ansökan skall enligt denna paragraf krävas inte blott
när det gäller att få ut pensionen första gången utan även när det gäller att
komma i åtnjutande av en senare inträdd rätt till höjning av utgående
pension. Där ökningen av en redan utgående pension skall grundas på omständighet
som normalt inte kan beräknas på annat sätt komma till de
pensionsbeviljande organens kännedom, är det nödvändigt med ett ansökningsförfarande
som underlag för beslutet om ökning. Så är fallet då en
till 60 procent nedsatt förtidspension skall ökas till hel förtidspension
med hänsyn till att nedsättningen i den försäkrades arbetsförmåga blivit
fullständig. På motsvarande sätt kan fordras ansökan, när en barnpension
skall ökas till följd av att antalet pensionsberättigade ökat genom att barn
till den försäkrade fötts efter dennes död och efter det att barnpension
beviljats för hans övriga barn.

För vissa fall skulle det vara onödigt och även föra för långt att kräva
ansökan, såsom exempelvis då förtidspension skall utbytas mot ålderspension
eller då änkepension skall höjas till följd av att barnpension upphör
att utgå. Givetvis kan det ej heller bli tal om ansökningsförfarande, då pensionerna
skall justeras uppåt på grund av indexregleringen av basbeloppet.
Gränsdragning mellan de fall, då ansökan enligt vad nu sagts skall krävas,
och de fall, då ansökan ej skall erfordras, torde i mån av behov få regleras
i särskild författning utfärdad med stöd av 55 §. På motsvarande sätt
torde även få lämnas föreskrifter om hur ansökningsförfarandet skall vara
anordnat.

42 §.

Denna paragraf innehåller dels en föreskrift, att pension skall utgivas
månadsvis, dels bestämmelser angående den tid för vilken pension utgår.

Ålderspensionen skall enligt huvudgrunderna utgå fr. o. m. den månad,
varunder den försäkrade fyller 67 år. Såsom framgår av It § och kommentaren
till densamma har emellertid den försäkrade möjlighet att efter framställning
erhålla pension för tid före nämnda månad, dock tidigast fr. o. in.
den månad då han fyller 63 år. Han kan också uppskjuta pensionsuttaget

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

genom att vänta med ansökan eller givetvis också genom att i ansökan ange,
att han önskar pensionen utbetalad fr. o. m. viss senare månad. Den försäkrade
har sålunda förhållandevis stor valfrihet i fråga om den första utbetalningsmånaden.
Med hänsyn till denna valfrihet finnes inte anledning
att låta ålderspension utgå för tid före ansökningsmånaden1. Att ett tidigare
eller senare pensionsuttag påverkar pensionens storlek framgår av 13 §.

Familje- och förtidspension skall i princip utgå fr. o. m. den månad, då
rätten till pensionen inträtt. I fråga om familjepensionen är grundförutsättningen
vanligtvis lätt konstaterbar, nämligen inträffandet av dödsfall.
Skall familjepension med tillämpning av 28 § utgå till efterlevande till försäkrad
som saknas utan att visshet kunnat vinnas om att han avlidit, kan
dock vanskligheter uppkomma när det gäller att bestämma tidpunkten för
pensionsrättens inträde. Vad åter angår förtidspension kan det, eftersom
pensionsrätten grundas på att den försäkrade fått sin arbetsförmåga nedsatt,
i många fall vara svårt att fastställa tidpunkten då rätten till pensionen
inträtt. För de fall då oklarhet om tidpunkten för pensionsrättens inträde
råder, ges i förevarande paragraf en regel analog med vad som föreskrives
i 38 § 1 inom. första stycket folkpensioneringslagen. Då rätten till
pension inte visas ha varit för handen tidigare, skall den enligt denna regel
anses ha inträtt då pensionen söktes. Vidare föreskrives i analogi med folkpensioneringslagen,
att pension inte skall utgå för längre tid tillbaka än tre
månader före den månad varunder pensionen söktes. Detta innebär att förtidspension
i allmänhet utgår från samma tidpunkt som folkpensionen.

För fall då familjepension utgår efter försäkrad som åtnjöt ålders- eller
förtidspension har en särskild regel intagits i avsikt att förhindra dubbelersättning
under dödsfallsmånaden. Härvidlag skall gälla, att familjepension
utgives tidigast fr. o. in. månaden näst efter den varunder dödsfallet
inträffat. I fråga om övergång från förtidspension till ålderspension behövs
här ingen särskild regel, eftersom förtidspension endast kan utgå fram till
den månad då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan
börjar utgå till honom.

Sådan ökning av utgående ålders-, förtids- eller familjepension, som beror
på höjning av basbeloppet, skall givetvis ske fr. o. in. den tidpunkt, då det
höjda basbeloppet börjar gälla. Detta framgår av 12 §. Beträffande tidpunkten,
då förtidspension skall utgå med ökat belopp beroende på att en förtidspensionärs
arbetsförmåga försämrats, skall gälla detsamma som i denna
paragraf stadgats angående utbetalning av nybeviljad förtidspension (tredje
stycket sista punkten). Motsvarande skall gälla för ökning av familjepension
på grund av ökat antal efterlevande.

I fjärde stycket stadgas att pensionen utgår t. o. in. den månad, varunder
pensionstagaren avlidit eller rätten till pension eljest upphört. Stadgandet

1 Ändrat 1 den slutliga lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 159

motsvarar vad som gäller enligt 38 § 1 mom. första stycket folkpensioneringslagen.

De frågor i övrigt som rör sättet och tiden för utbetalning av pensioner
och som inte regleras i denna lag, torde det få ankomma på Konungen att
utfärda närmare bestämmelser om. Dessa frågor utredes av socialförsäkringens
administrationsnämnd, som senare kommer att framlägga förslag
därom. Det bör i detta sammanhang erinras om att det jämlikt stadgande i
56 § inte kommer att utgå några pensioner från tilläggspensioneringen före
den 1 januari 1963.

43 §.

Enligt den nuvarande folkpensioneringslagen kan en person aldrig vara
berättigad till mer än en folkpensionsförmån samtidigt. Såsom anmärkts
i det föregående är det däremot möjligt, att en och samma person är berättigad
till två eller flera olika tilläggspensioner. Sålunda kan ålderspension
och änkepension sammanträffa. Vidare kan förutsättningar föreligga för
att förtidspension, änkepension, barnpension efter fader och barnpension
efter moder skall utgå jämsides, två eller flera på en gång. Teoretiskt kan
alla de fyra sistnämnda slagen pension utgå till samma person. Det torde
emellertid endast i sällsynta undantagsfall komma att inträffa att en person
är berättigad till mer än två tilläggspensioner.

Folkpensioneringens princip att endast en pension kan utgå till en och
samma person kan för tilläggspensioneringens vidkommande knappast tilllämpas
på annat sätt än att den pensionsberättigade endast får uppbära
den största av flera tilläggspensioner, som skulle kunna utgå för samma tid.
Eif stadgande i överensstämmelse härmed upptages i förevarande paragraf.
Det föreskrives vidare, att om samtliga eller de största pensionerna är lika
stora så skall en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension, utgivas.
Rätten till den eller de pensioner, som ej utgives, bortfaller givetvis
inte. Beräkningen av familjepensioner enligt 24, 26 och 27 §§ påverkas heller
inte av att änke- eller barnpension på grund av stadgandet i förevarande
paragraf inte skall utgivas. Det bör påpekas, att den lösning av förevarande
fråga som här valts inte är slutgiltig utan får omprövas i samband med nästa
reformetapp.

44 §.

Denna paragraf innehåller stadgande angående samordningen mellan
tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen.

Den försäkrade kan avlida eller ådraga sig en invalidiserande skada under
sådana omständigheter, att rätt till sjukpenning eller livränta kan föreligga
på grund av annan lag eller författning, exempelvis yrkesskadeförsäkringslagen
eller militärersättningsförordningen. Därest i sådana fall sam -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

tidigt skulle utgå full ersättning från tilläggspensioneringen, skulle kunna
uppkomma en icke motiverad dubbelersättning. Till undvikande härav är
det nödvändigt att särskilda regler ges angående sammanträffande förmåner.
Emellertid hör frågan om den materiella samordningen av olika socialförsäkringsgrenar
till de spörsmål, som 1958 års socialförsäkringskommitté
har att utreda. De problem som här uppkommer är till sin natur både svåröverskådliga
och invecklade. Ett slutligt ställningstagande till problemen ur
tilläggspensioneringens synpunkt kräver överväganden som berör en mängd
detaljer inom andra socialförsäkringar. Med hänsyn till vad sålunda framhållits
är det icke möjligt att nu ange några riktlinjer för samordningen
mellan tilläggspensioneringen och jTkesskadeförsäkringen. Den samordningsregel
som ges i denna paragraf är därför inte att betrakta som slutgiltig.

I paragrafen har föreskrivits, att tilläggspensionen skall minskas med
vad den pensionsberättigade äger uppbära i livränta eller sjukpenning
jämlikt yrkesskadeförsäkringslagen eller i livränta eller sjukpenning jämlikt
annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande,
såvida livräntan eller sjukpenningen bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller sådant ömsesidigt försäkringsbolag som avses i
1 § yrkesskadeförsäkringslagen. Den sålunda utformade bestämmelsen är
mera restriktiv än vad som f. n. i allmänhet gäller vid sammanträffande
av förmåner i liknande fall men lämnar därmed också alla vägar öppna vid
det kommande ställningstagandet. Med den nu valda utformningen av stadgandet
har alltså inte avsetts att ge någon vägledning för hur hithörande
spörsmål skall slutgiltigt lösas. Det bör i sammanhanget erinras om att det
inte kan bli fråga om att tillämpa paragrafens bestämmelser förrän efter
den 1 januari 1963, då pensioner enligt lagen avses skola börja utgå. Med
hänsyn härtill torde tills vidare kunna anstå med den ändring av 25 § yrkesskadeförsäkringslagen
med flera författningsbestämmelser som den föreslagna
utformningen av förevarande paragraf kan påkalla.

I andra stycket av denna paragraf har föreskrivits, att de angivna reglerna
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om livränta eller sjukpenning
som utgår på grund av utländsk lagstiftning.

Av 61 § framgår, att vad i förevarande paragraf stadgas inte skall gälla i
fall då livränta eller sjukpenning utgår på grund av skada som inträffat
före lagens ikraftträdande.

45 §.

Kontrollsvårigheterna gör det påkallat, att särskilda regler uppställes
beträffande utbetalningen av pension till pensionärer utomlands. Med anledning
härav föreskrives i denna paragraf, att för utbetalning av pension

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 7.95.9

utom riket må krävas bevis om att rätt till pension alltjämt föreligger. Det
kan t. ex. böra fordras, att bevis förebringas om att pensionären alltjämt
är i livet. Närmare föreskrifter rörande hur prövningen här skall anordnas
torde få utfärdas särskilt med stöd av 55 §.

46 §.

Den värdebeständighet med hänsyn till penningvärdesutvecklingen i Sverige,
som pensionssystemet garanterar i fråga om pensionsförmånerna, är
tillkommen med tanke på dem som är bosatta här i riket. Beträffande utlänningar
som ej är bosatta här i landet kan det inte anses motiverat, att de
blir delaktiga av denna garanti. En viss nedsättning av pensionsbeloppen
för deras del har med hänsyn härtill befunnits påkallad. Även andra skäl
talar i samma riktning, såsom svårigheterna att trots regeln i föregående
paragraf erhålla tillräcklig kontroll över pensionstagare utom riket. Med
hänsyn härtill har i förevarande paragraf intagits bestämmelser om nedsättning
av pensionerna i sådana fall. Som utgångspunkt vid beräkningen
av nedsättningen har valts pensionsbeloppet vid den tidpunkt, då vederbörande
pensionstagare upphörde att vara bosatt här i riket eller, om den pensionsberättigade
redan vid tiden för pensionsrättens inträde var bosatt utomlands,
det belopp vartill pensionen första gången skulle ha uppgått, om bosättning
i riket då förelegat. Därvid har föreskrivits att pensionen skall
utgå med hälften av det belopp, som sålunda skall gälla som utgångsvärde.
Anknytningen till viss tidpunkt föranleder den kompletterande regeln, att
pensionen på grund av dessa stadganden dock inte får utgå med högre belopp
än om den pensionsberättigade varit bosatt i Sverige.

I analogi med bestämmelserna i 30 § första stycket yrkesskadeförsäkringslagen
har i andra stycket av förevarande paragraf intagits kapitaliseringsregler
för utländsk pensionstagare som är bosatt utom riket. Sålunda
föreskrives till en början, att pensionen även utan pensionstagarens samtycke
må utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den pension
vederbörande var berättigad till jämlikt närmast föregående stycke i
paragrafen. Pensionsmyndigheten har här att bedöma, om pensionen skall
fortfara att utgå — med nedsatt belopp — eller om avlösning skall ske mot
engångsbelopp motsvarande det sålunda kapitaliserade värdet. Härvidlag har
myndigheten att taga hänsyn bl. a. till de förpliktelser för systemet, som pensionsfallet
innebär, ävensom till de kontrollsvårigheter och övriga olägenheter,
som följer av utbetalning utomlands. Skulle pensionsmyndigheten för
sin del finna, alt engångsbelopp enligt de angivna reglerna inle bör utgivas,
men påyrkar den pensionsberättigade att så sker, kan pensionsorganet likväl
lämna medgivande till utbyte, eventuellt med ett med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet skäligen nedsatt kapitalbelopp. Regler
härom ges i förevarande paragraf, varvid dock föreskrives att nedsättningen
11 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 100

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

inte får ske till belopp under 40 procent av kapitalvärdet av den enligt första
stycket i paragrafen beräknade pensionen.

Grunderna för beräkning av kapitalvärdet i fall som nu sagts skall fastställas
av Konungen.

I och med att ett engångsbelopp utbetalats har pensionsrätt på grundval
av dessförinnan intjänade poäng upphört. Stadgande härom återfinnes i
paragrafen. Givetvis utesluter inte detta att vederbörande sedermera kan tjäna
in poäng inom systemet och därigenom ånyo erhålla viss pensionsrätt.

Undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf kan göras genom
konvention som slutes med stöd av 54 §.

47 §.

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om interimistiska beslut
i ärenden rörande pension. En sådan bestämmelse är motiverad med hänsyn
till att det i det särskilda fallet kan hinna förflyta en avsevärd tid efter
ansökningens ingivande, innan alla de för pensionsrätten relevanta omständigheterna
hunnit klarläggas. I fall då skäl föreligger att antaga att pension
kommer att utgå men tillräcklig klarhet för ett slutligt ställningstagande
ännu inte föreligger, bör det finnas möjlighet för pensionsorganet att meddela
interimistiskt beslut angående pension. I paragrafen stadgas sålunda, att
då skäl föranleder därtill pension må bestämmas att intill dess slutligt beslut
fattas utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande
organet föreskriver. I samband med det slutliga beslutet i ärendet
skall givetvis en avräkning ske på så sätt, att vad som för en viss tidsperiod
utgivits på grund av det interimistiska beslutet skall avräknas från den
slutligt fastställda pensionen för samma tid. Om den interimistiskt beslutade
pensionen skulle visa sig vara för hög, skall någon återbetalningsskyldighet
beträffande det överskjutande beloppet inte komma i fråga i vidare
mån än som följer av 50 §.

Förevarande paragraf har motsvarighet i 36 § sjätte stycket folkpensioneringslagen
och 34 § andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen
upptog i 84 § i sitt lagförslag en bestämmelse av samma innebörd.

48 §.

Enligt 42 § första stycket skall tilläggspension utgivas månadsvis. Som ett
led i strävandena att underlätta administrationen har det ansetts lämpligt att
införa en regel om att den för år beräknade pensionen skall avrundas till
närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv. Härigenom kommer
de månatliga pensionsbeloppen att utgöras av hela krontal. I konsekvens
med den berörda jämkningsregeln har vidare föreskrivits att i de fall, då vid
beräkning av pensionsbeloppet för viss månad detta belopp befinnes inte
uppgå till en krona — årspensionsbeloppet är då lägre än tolv kronor — pensionen
skall bortfalla för denna månad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

163

49 §.

I förevarande paragraf ges en preskriptionsbestämmelse av innehåll att
pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det, varunder
beloppet förfallit till betalning, d. v. s. blivit tillgängligt för lyftning, skall
vara förverkat. Preskriptionsbestämmelser av samma innehåll återfinnes i
38 § 3 mom. sista stycket folkpensioneringslagen och 87 § i pensionsutredningens
lagförslag. I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i 42 §
tredje stycket, att pension icke utgår för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad, varunder pensionen söktes.

50 §.

I första stycket i denna paragraf ges — efter förebild av 39 § folkpensioneringslagen
och 106 § första stycket sjukförsäkringslagen — regler om
återbetalningsskyldighet beträffande för mycket uppburen pension i vissa
fall. Enligt dessa regler skall, därest någon genom oriktiga uppgifter eller
genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet
eller annorledes förorsakat att pension utgått obehörigen eller med för högt
belopp, återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, såvida ej i särskilt
fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldigheten.
Motsvarande skall gälla, om någon eljest obehörigen eller med för
högt belopp uppburit pension och han skäligen bort inse detta. Frågan
huruvida återbetalning skall ske prövas av vederbörande pensionsorgan.

Andra stycket i paragrafen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt
att då återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket avdraga
vad vederbörande uppburit för mycket i pension på senare utfallande
pensionsbelopp. Denna bestämmelse om kvittningsrätt har motsvarighet i
38 § 3 mom. andra stycket folkpensioneringslagen och 106 § andra stycket
sjukförsäkringslagen. Enligt stadgandet i folkpensioneringslagen är dock
kvittningsrätten begränsad till retroaktivt utgående belopp, vilket får ses
mot bakgrunden av att folkpensionsförmånerna är avsedda att garantera en
minimiförsörjning.

Pensionsutredningen upptog regler av motsvarande innebörd som de nu
föreslagna bestämmelserna i 70 § i sitt lagförslag.

Vidare föreskrives i denna paragraf att avdrag på utfallande pensionsbelopp
även får ske för ogulden försäkringsavgift, såvida pensionspoäng enligt
9 § första stycket tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften
avser. Stadgandet avser givetvis endast avgift som den försäkrade själv haft
att erlägga för sin försäkring och som alltså grundar sig på inkomst av annat
förvärvsarbete. Rörande detta stadgande må hänvisas till kommentaren vid
9 och 34 §§.

Avdrag enligt vad som föreskrivits i denna paragraf skall givetvis kunna
fördelas på flera olika utbetalningstillfällen.

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

51 §.

De i 67 § utsökningslagen intagna reglerna om utmätningsfrihet för pension
är inte så avfattade att de helt täcker vad som kan utgå i pension
från tilläggspensioneringen. Då rätten till pension enligt föreliggande lag
i sin helhet bör vara fredad från utmätning har i denna paragraf efter
mönster av 40 § folkpensioneringslagen föreskrivits att rätt till pension inte
kan överlåtas och förty ej må tagas i mät. Bestämmelsen avser inte belopp
som förfallit till betalning. Ej heller hindrar bestämmelsen införsel enligt
lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

I 105 § första stycket sjukförsäkringslagen finns en bestämmelse om utmätningsfrihet
som har en något annorlunda innebörd. Enligt nämnda stadgande
får fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, ej tagas
i mät för gäld, dvs. fordringen är även sedan den förfallit till betalning fredad
för utmätning så länge den innestår hos sjukkassan. Bestämmelser av
motsvarande innehåll återfinnes i 50 § första stycket yrkesskadeförsäkringslagen
och upptogs av pensionsutredningen i 71 § första stycket i dess lagförslag.

När det gäller tilläggspensioneringen talar flera skäl för en anknytning i
denna del till bestämmelserna inom folkpensioneringen. De båda pensionsformerna
hör materiellt sett nära samman och måste i vad det gäller utbetalning
av pensioner förutsättas komma att administreras i nära samband med
varandra. Beträffande båda gäller att pensioner skall utbetalas månadsvis
och på bestämda, i förväg bekantgjorda tider. Mot bakgrunden härav har det
tett sig naturligt att i denna paragraf ordagrant återge folkpensioneringslagens
bestämmelse i ämnet. Vad nu sagts hindrar givetvis inte, att man i
samband med att det i en framtid blir aktuellt att knyta de båda pensionsformerna
ännu närmare varandra i ett enhetligt socialförsäkringssystem
kan överväga en annan utformning av dessa regler.

52 §.

För att trygga tillgången till sådana upplysningar, som kan vara erforderliga
för försäkringen, har i denna paragraf föreskrivits, att statliga och kommunala
myndigheter, taxeringsmyndigheterna inbegripna, liksom arbetsgivare
och försäkringsinrättningar skall vara skyldiga att beträffande angiven
person på begäran lämna pensionsorganen uppgifter angående förhållanden
av betydelse för tillämpningen av lagen. Individuella uppgifter om organisationstillhörigheten
skall dock givetvis inte kunna påfordras. Motsvarighet
till bestämmelsen återfinnes i 41 § folkpensioneringslagen och i 46 § sjukförsäkringslagen.

53 §.

Förevarande paragraf innehåller regler angående besvär sordningen såvitt
angår beslut i ärenden enligt denna lag. Klagan över beslut av lokalt organ

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

som avses i 3 § skall föras genom besvär hos pensionsmyndigheten. Denna
myndighets beslut må i sin tur överklagas hos Konungen. För besvärsförfarandet
skall gälla reglerna i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan
mot förvaltande myndighets beslut. Särskild hänvisning till denna lag erfordras
inte. Enligt denna lag skall besvär vid äventyr av talans förlust ha
inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet, dock att för menighet besvärstiden i stället skall vara
fem veckor. Genom att besvärstiden anknutits till delfåendet av det beslut,
som skall överklagas, blir det nödvändigt att sörja för bevisning angående
vid vilken tidpunkt den klagande fått del av beslutet. Praktiska hänsyn torde
här motivera, att pensionsorganens beslut då så erfordras delges vederbörande
skriftligen med mottagningsbevis eller på liknande sätt.

Frågan om instansordningen för tilläggspensioneringens del hänger nära
samman med hur samordningsfrågorna inom socialförsäkringsområdet löses.
Utredningen härom ankommer på socialförsäkringens administrationsnämnd
och nämnden har därvid bl. a. att överväga huruvida pensionsfrågorna
i sista instans bör bedömas av en särskild socialförsäkringsdomstol
eller liknande myndighet. I avbidan på att dessa spörsmål bringas till sin
lösning har det ansetts lämpligt att — i likhet med vad som gäller inom
folkpensioneringen och sjukförsäkringen — Konungen i sista instans svarar
för tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning.

För att begränsa tillströmningen av ärenden i högsta instans har i 37 §
folkpensioneringslagen stadgats, att enskild sakägare icke äger fullfölja
talan mot pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende med mindre styrelsen
lämnat tillstånd därtill. På motsvarande sätt har i förevarande paragraf
rätten att i ärende angående pension fullfölja talan mot pensionsmyndighetens
beslut begränsats1. Efter förebild av folkpensioneringslagen har föreskrivits
att tillstånd att fullfölja talan skall lämnas, där vid ärendets behandling
inom pensionsmyndigheten uttalats avvikande mening — dvs. då
någon av de i handläggningen deltagande varit skiljaktig -— vidare när
myndigheten finner fråga i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts
vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller
då fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse i t. ex. 20, 21 och
30 §§. Föreligger icke något av nu uppräknade fall skall dock talan dessutom
kunna fullföljas, när myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att
bevilja tillstånd. Ett skäl att bevilja sådant tillstånd kan vara att ytterligare
prövning av ett spörsmål kan vara motiverat med hänsyn till önskvärdheten
av att till ledning för rättstillämpningen erhålla ett bedömande
av detsamma i högsta instans.

I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen har i näst sista stycket av paragrafen upptagits en

1 Visst undantag frfln denna regel stadgas i den slutliga lagtexten.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

bestämmelse, att beslut av pensionsmyndigheten och lokalt organ skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Bestämmelserna i 7 § om inkomstberäkningen anknyter till det allmänna
taxeringsförfarandet. På motsvarande sätt torde de med stöd av 35 § utfärdade
föreskrifterna angående debitering och uppbörd av avgifter komma
att i vissa hänseenden stå i nära samband med vad som gäller i fråga om
uttagande av skatt. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att fullföljdsförlarandel
i dessa delar ansluter till de regler som gäller på de sålunda
berörda områdena. Fullföljdsförfarandet torde böra regleras i de
författningar, som utfärdas med stöd av 7 och 35 §§. I förevarande paragraf
har i sista stycket intagits en bestämmelse härom.

I denna paragraf anges inte närmare vem som skall äga fullfölja talan mot
pensionsorgans beslut. Uppenbart torde vara att klagorätt föreligger för enskild
sakägare. Även representant för försäkringen eller det allmänna synes
böra ha möjlighet att överklaga beslut i pensionsärenden. Regler härom
kan dock lämnas först sedan administrationen blivit närmare utformad,
varför frågan här tills vidare lämnats öppen.

54 §.

Enligt denna paragraf, som berörts i skilda sammanhang i det föregående,
skall Konungen äga rätt att sluta konventioner angående tillämpningen av
denna lag på utländska medborgare eller personer som inte är medborgare i
något land. Genom konventioner kan således träffas överenskommelser om
att lagen skall äga tillämpning helt eller delvis på utlänningar, som eljest
inte omfattas av lagen. Vidare kan överenskommelse träffas om lättnader i
fråga om de restriktiva särbestämmelser, som lagen innehåller angående
den som inte är svensk medborgare. Det kan förutsättas att genom konventioner
som här avses svenska medborgare skall beredas motsvarande
förmåner inom de konventionsslutande främmande ländernas socialförsäkringssystem.
Möjlighet bör även föreligga att med främmande stat överenskomma
om att arbetsgivare, som tillhör nämnda stat, inte skall behöva erlägga
avgifter för arbetstagare, som är verksamma här i riket. Förevarande
paragraf har motsvarighet i 42 § folkpensioneringslagen, 110 § sjukförsäkringslagen
samt 30 och 58 §§ yrkesskadeförsäkringslagen.

55 §.

I det föregående har angivits åtskilliga fall, där särskilda tillämpningsföreskrifter
ansetts erforderliga. Även i andra hänseenden än de angivna blir
kompletterande bestämmelser erforderliga. Förevarande paragraf innehåller
bemyndigande för Konungen att utfärda erforderliga föreskrifter eller att
uppdraga åt pensionsmyndigheten att utfärda sådana. Stadgandet har motsvarighet
i 43 § folkpensioneringslagen, 125 § sjukförsäkringslagen och 59 §

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen upptog motsvarande bestämmelse
i 94 § i sitt lagförslag.

Om lagens ikraftträdande m. m.

56—57 §§.

I 56 § föreskrives, att lagen träder i kraft den 1 januari 1960. Detta innebär,
att pensionsgrundande inkomst skall beräknas för åren fr. o. m. 1960
och att avgiftsskyldighet samtidigt inträder. Även bestämmelserna om undantagande
från försäkringen träder i tillämpning fr. o. in. 1960. Kollektivavtal
om undantagande må som framgår av 37 § träffas endast under 1960
och första halvåret 1961.

Några pensioner enligt denna lag kommer inte att utbetalas under de
första åren. Detta följer redan av att det enligt bestämmelserna i det föregående
för att rätt till pension över huvud skall föreligga fordras, att den
försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för ett visst mindre antal år. Detta
antal utgör, om den försäkrade är svensk medborgare, i fråga om rätt till
förtids- eller familjepension två och beträffande ålderspension tre år. Det är
vidare att märka att pensionspoäng inte tillgodoräknas den försäkrade för
år efter det varunder han fyller 65 år. Om pensionen enligt huvudregeln i
11 § utgår fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 67 år, skulle
alltså ålderspension enligt denna lag i normalfallen kunna utgå tidigast år
1964. Det har emellertid ansetts önskvärt att pensioner kan börja utges, så
snart de administrativa förutsättningarna för prövning av pensionsansökningar
och för utbetalning av pensioner föreligger. Detta kan väntas vara
fallet i sådan tid, att pensioner kan börja utgå fr. o. m. 1963. För att ålderspensioner
skall kunna utges till den som uppnår 67 års ålder under 1963,
föreskrives i första stycket av 57 §, att försäkrad som är svensk medborgare
och som är född år 1896 äger rätt till ålderspension om pensionspoäng tillgodoräknats
honom för så många år som det funnits möjlighet därtill eller
två (åren 1960 och 1961; under 1962, då han fyller 66 år, kan pensionspoäng
ej tillgodoräknas honom)- Även beträffande förtids- och familjepensioneringen
kan de administrativa förhållandena antagas medgiva att pensioner
utgår fr. o. in. 1963 men inte tidigare. Om ett förtids- eller familjepensionsfall
inträffar under år 1962 skall pensionsförmånerna utgå först fr. o. in.
påföljande år. Med hänsyn härtill stadgas i 56 §, att pension enligt denna lag
inte må utgivas för tid före den 1 januari 1963. Såsom inledningsvis anförts
är det avsikten, att när pensioner enligt förevarande lag sålunda kan börja
utgå en mera slutgiltig pensionslagstiftning, som behandlar såväl folkpensioneringen
som tilläggspensioneringen, skall ha ersatt den nu föreliggande
lagen.

Av 12 § första stycket framgår, att om pensionspoäng inte tillgodoräknats
den försäkrade för minst 30 år hans ålderspension skall minskas i förhål -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

lande till den pension, som han skulle ha fått om han haft poäng för 30 år,
med en trettiondel för varje år som fattas i nämnda antal. På grund av att
reglerna om förtidspension och familjepension ansluter sig till ålderspensionsbestämmelserna
äger nämnda trettioårsregel motsvarande tillämpning
även för de båda förstnämnda pensionsgrenarna. Härav följer att försäkrade,
som vid lagens ikraftträdande år 1960 har mindre än trettio år kvar till det år
varunder de fyller 66 år, då poängberäkningen upphör, inte skulle kunna få
full ålders- eller förtidspension och att full familjepension efter dem inte
skulle kunna utgå. Det är också tydligt att för en stor del av de åldersklasser
som det här är fråga om endast förhållandevis obetydliga tilläggspensioner
skulle kunna utgå enligt lagens huvudregler. För att möjliggöra ett någotsånär
tillfredsställande pensionsskydd åt de ifrågavarande åldersklasserna förutsattes
i allmänna pensionsberedningens förslag till författningsreglerad
tilläggspension och principförslaget i propositionen 1958 A: 55, att trettioårsregeln
övergångsvis skulle uppmjukas; för försäkrade som under pensionssystemets
första år eller tidigare fyllt 46 år skulle treltioårsregeln ersättas
med en tjuguårsregel, vilken därefter för var och en av de närmast yngre
årsklasserna skulle ökas med ett år till dess trettioårsregeln trätt i funktion.
Bestämmelser härom återfinnes i andra och tredje styckena av 57 §.
Innebörden för ålderspensionens del av de ifrågavarande övergångsreglerna
belyses av följande tabell, som utgår från förutsättningarna att
poäng tillgodoräknats vederbörande för varje år fr. o. m. 1960 t. o. m. det
år varunder han fyller 65 år och att han inte omfattats av individuellt eller
kollektivt undantagande från försäkringen.

Uppnår 67 års	Antal kvalifikationsår	Ålder år	Födelseår
ålder år		för full pension	1960
1963	20		64	1896
1964	20		63	1897
1965	20		62	1898
1966	20		61	1899
1967	20		60	1900
1968	20		59	1901
1969	20	Kan ej få full pension;	58	1902
1970	20	57	1903
1971	20	pensionen utgör så	56	1904
1972	20	många tjugondelar av	55	1905
1973 1974	20 20	full pension som det finns poänggivande år.	54 53	1906 1907
1975	20		52	1908
1976	20		51	1909
1977	20		50	1910
1978	20		49	1911
1979	20		48	1912
1980	20		47	1913
1981	20		46	1914
1982	21		45	1915
1983	22		44	1916
1984	23		43	1917
1985	24		42	1918
1986	25		41	1919
1987	26		40	1920
1988	27		39	1921
1989	28		38	1922
1990	29		37	1923
1991 och följande	30		högst 36	1924 och senare

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Beträffande den anförda tabellen bör här endast anmärkas, att tjuguårsregeln
inte medför att ett stort antal åldersklasser kan få full pension med
tillämpning av densamma. I själva verket är det som synes blott försäkrade
födda år 1914 som erhåller full pension efter 20 poänggivande år. De som
är födda tidigare har inte möjlighet att förvärva så många års poäng, och
den högsta möjliga pensionen för dem utgör så många tjugondelar av full
pension som det antal år varunder de kunnat förvärva poäng. För dem som
är födda efter 1914 utökas tjuguårstiden med ett år för varje år som födelseåret
är senare än 1914. För full pension fordras alltså för dem som är födda
1915 21 poängår, för dem som är födda 1916 22 poängår o. s. v. För dem
som är födda 1924 och senare träder trettioårsregeln i 12 § i full funktion.

Om en försäkrad i de åldrar, som beröres av övergångsstadgandet, blir berättigad
till förtidspension eller avlider, kommer hans förtidspension och familjepension
efter honom att påverkas av bestämmelsen på samma sätt som
ålderspensionen. Vad särskilt angår änkepension framgår av 22 och 23 §§,
att densamma grundas på den försäkrades ålderspension eller, om han avlider
före pensionsåldern, på den förtidspension som han var berättigad
till eller skulle ha erhållit om han i stället blivit invalid vid tidpunkten för
dödsfallet. Sistnämnda pension motsvarar i storlek den ålderspension som
den försäkrade med bibehållen inkomst skulle ha erhållit om han uppnått
pensionsåldern. Därvid skall 57 § tillämpas utan inskränkningar, vilket bl. a.
innebär att de, som efter 1961 blir änkor efter försäkrade födda 1914 eller
senare, oberoende av sin egen ålder kan få full änkepension från tilläggspensioneringen.
De, som blir änkor efter försäkrade födda något av åren
1896—1913, kan likaledes oberoende av sin egen ålder få så många tjugondelar
av full änkepension som motsvarar det antal år, för vilka mannen
skulle ha kunnat förvärva pensionspoäng, om han uppnått pensionsåldern.
Därmed blir dessa änkor tillförsäkrade pension enligt en gynnsammare beräkningsmetod
än som regelmässigt tillämpas inom nu existerande personalpensionering
beträffande jämförbara fall.

Reglerna i 12 § andra och tredje styckena med särskilda grunder för beräkning
av pension för dem, som berörts av undantagande enligt 36 eller 37 §
eller som underlåtit att erlägga avgifter enligt 34 §, är givna främst med
tanke på att-förhindra spekulation i de fall då någon trots undantagande
eller avgiftsförsummelse kan intjäna 30 pensionsgrundande år i systemet
och därmed bliva berättigad till full pension enligt reglerna i 12 § första
stycket. Försäkrade, som är födda åren 1896—1914 och alltså omfattas av
den förenämnda 20-årsregeln, har inte samma möjligheter till spekulation.
För dem kommer helt bortfall av pensionspoäng för ett år alltid att motsvaras
av en minskning av pensionen med i princip en tjugondei av full
pension. Mot bakgrunden härav har i sista punkten av 57 § andra stycket
föreskrivits, att 12 § andra och tredje styckena inte skall äga tillämpning

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

på dem som är födda under nämnda år. I 57 § tredje stycket återfinnes sedan
en regel som successivt sätter sist berörda bestämmelser i 12 § i tilllämpning
på dem som är födda under något av åren 1915—1923. Det stadgas
nämligen, att beträffande dem som är födda under något av sagda år,
för varje år som den försäkrade är född senare än 1914 ökning som i 12 §
andra stycket sägs skall ske med en tiondel av det antal år, för vilket den
försäkrade till följd av undantagande inte alls tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng. Innebörden härav kan belysas
genom följande exempel. En försäkrad som är född år 1919 förvärvar under
20 år 2 pensionspoäng om året. Därefter är han under 5 år utträdd för all
sin inkomst och tillgodoräknas till följd därav inte pensionspoäng. Hans

pension blir då vid ett basbelopp av 4 000 kr. ^60/100 X 4 000 X 2 X
20 \

— --——-= ] 3 491 kr., som enligt 48 § avrundas till 3 480 kr.

25 + 5 x 0,5 /

Bestämmelserna i 57 § är som nämnts endast tillämpliga på svenska medborgare.
Härvid är medborgarskapet vid tiden för pensionsansökan avgörande.
En försäkrad, som ej är svensk medborgare, kan genom att uppskjuta
sin ansökan om ålderspension till dess han vunnit svenskt medborgarskap
komma i åtnjutande av övergångsförmånerna. Har han tagit ut sin
pension enligt de allmänna reglerna, förhöjes den emellertid inte enligt
övergångsbestämmelserna om han senare blir svensk medborgare.

58 §.

Av vad som anförts vid 56 och 57 §§ framgår, att den som ej har pensionspoäng
för minst två år ej kan komma i åtnjutande av pension enligt denna
lag. Det sista år för vilket pensionspoäng beräknas är det varunder den försäkrade
fyller 65 år. De som fyller 65 år under 1960 kan således inte erhålla
poäng för mer än ett år och kan följaktligen inte bli berättigade till tilläggspension.
Det bör därför inte ifrågakomma, att pensionspoäng beräknas eller
att pensionsavgift erlägges för dem. Bestämmelser av sådant innehåll upptages
i denna paragraf.

59 §.

I första stycket av denna paragraf upptages ett undantag från föreskriften
i 32 § första stycket om tiden för fastställande av procentsatsen för
avgiftsuttaget till försäkringen. Härigenom möjliggöres att procentsatsen
såvitt angår år 1960 fastställes under år 1959. Förslag om avgiftsuttaget
för perioden 1960—1964 framlades redan i propositionen nr 55.

Den i 32 § omförmälda procentsatsen för avgiftsuttaget föreslås i ett
samtidigt med förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension
framlagt lagförslag bli fastställd för den första femårsperioden av försäkringens
tillvaro. För tiden närmast därefter skall procentsatsen med

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tillämpning av nämnda paragraf fastställas senast år 1963. Sådant förslag
som avses i andra stycket av 32 § behöver därför inte framläggas förrän till
nämnda år. Avsikten är att dylikt förslag skall avse de två sista åren av den
femårsperiod, för vilken avgiftsprocenten fastställts, samt nästfoljande femårsperiod.
Förslag borde därför första gången egentligen framläggas år 1962.
Med hänsyn till att pensionsmyndigheten då ännu inte kan väntas ha tillräckliga
resurser för det arbete som erfordras härför har emellertid tiden
för det första förslagets framläggande i förevarande paragraf bestämts
till år 1963. För att intervallerna för förslagsavlämnandet och fastställandet
av avgiftsprocenten därefter skall komma i takt med varandra på sätt nyss
sagts föreskrives vidare, att förslag andra gången skall framställas år 1967.

60 §.

Anmälan som avses i 36 § får enligt nämnda lagrum giltighet fr. o. m. året
näst efter det varunder den göres. För den som vill undantagas från försäkringen
enligt 36 § redan fr. o. m. systemets start år 1960 lär det dock inte
finnas möjlighet att göra anmälan under 1959. Det har därför genom en
bestämmelse i denna paragraf öppnats möjlighet att under 1960 och under
första halvåret 1961 göra anmälan med giltighet fr. o. m. förstnämnda är.
Däremot har det inte ansetts vara anledning att medge att anmälan under
första halvåret 1961 får giltighet fr. o. m. 1961.

Fråga om återbetalning av avgifter behöver ej uppkomma. Såsom framgår
av vad i det föregående anmärkts rörande förfarandet i samband med
debitering och uppbörd av avgifter som utgår enligt 34 §, kan sådana avgifter
ej börja uttagas innan förutnämnda tidsfrist utlupit.

61 §.

Bestämmelserna i 44 § om samordning mellan tilläggspensioneringen och
yrkesskadeförsäkringen skall som förutskickats vid nämnda paragraf inte
tillämpas i fråga om yrkesskadeersättning som utgår på grund av skada
som inträffat före denna lags ikraftträdande. I enlighet härmed föreskrives i
föreliggande paragraf, att vad i 44 § stadgas ej skall äga tillämpning i fall
då livränta eller sjukpenning som där sägs utgår på grund av skada som inträffat
före den 1 januari 1960.

62 §.

Denna paragraf innehåller en fullmakt för Konungen alt tills vidare,
innan administrationsfrågorna fått en mera definitiv lösning, förordna att
annan myndighet än pensionsmyndigheten skall handha vissa uppgifter, som
enligt lagen anförtros åt den senare.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—
1964 enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

Denna lag om procentsatsens storlek under den första femårsperioden har
behandlats inledningsvis och vid 32 § i lagen om försäkring för allmän tillläggspension.

Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Inledande bestämmelser
1 §•

Såsom framgått av det föregående avses en betydande fondbildning
komma att äga rum inom den allmänna tilläggspensioneringen. Denna fondering
har bl. a. till syfte att ersätta sparande inom andra pensionsanordningar,
i den mån detta kan komma att minska till följd av tilläggspensioneringens
genomförande. Det är givetvis av stor betydelse att förvaltningen
av tilläggspensioneringens fondmedel anordnas i former, som leder
till ett gynnsamt resultat för pensioneringen och medför att fondens resurser
tillföres kreditmarknaden på ett ändamålsenligt sätt. I 31 § lagen om
försäkring för allmän tilläggspension angives, att Konungen med riksdagen
skall bestämma grunder för fondförvaltningen. Detta reglemente innehåller
de bestämmelser som sålunda avses komma till stånd.

I överensstämmelse med vad som uttalades i princippropositionen till
1958 års A-riksdag har de bestämmelser angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, som innefattas i detta förslag till reglemente, utformats i
huvudsaklig anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i 1957 års pensionskommittés
promemoria med förslag i ämnet (SOU 1958: 4).

Kommitténs förslag byggde på att förvaltningen av en fond av den storlek,
som kan beräknas uppkomma inom tilläggspensioneringen vid en sådan
finansieringsmetod som användes i det nu föreliggande förslaget till lag om
försäkring för allmän tilläggspension, bör uppdelas på självständiga förvaltningsenheter
för att motverka en icke önskvärd koncentration av inflytandet
över den betydande del av kreditmarknaden, som en sådan fond
kommer att representera. Denna uppfattning, vilken delades av remissorganen,
ligger också till grund för det förslag till reglemente som här framlägges
och kommer till uttryck i förevarande paragraf. Stadgandet har uppbyggts
i anslutning till 31 § i förslaget till lag om försäkring för allmän tillläggspension.

I nämnda paragraf föreskrives, att försäkringens inkomster skall ingå till
en fond, kallad allmänna pensionsfonden. Försäkringen för allmän tilläggspension
är konstruerad såsom en enhetlig försäkring, vars utgifter skall
bestridas av de sammanlagda inkomsterna och tillgångarna. Härav följer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

173

att allmänna pensionsfonden i förhållande till försäkringen måste utgöra
en enhet och att den sålunda i sin helhet skall kunna tagas i anspråk för försäkringens
utgifter utan avseende på vilka kategorier försäkrade dessa
hänför sig till. Detta förhållande betonas genom formuleringen i reglementets
1 §. Den önskvärda decentraliseringen åstadkommes genom att förvaltningen
uppdelas på flera styrelser. Dessa föreslås på sätt närmare framgår
av 2 § vara tre, benämnda första, andra och tredje fondstyrelserna. Det
är således endast i förvaltningshänseende som en uppdelning äger rum, men
i sådant hänseende är de tre fondstyrelserna helt självständiga enheter.

2 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelserna angående de tre fondstyrelsernas
förvaltningsområden.

Alla avgifter enligt 33 och 34 §§ lagen om försäkring för allmän tilläggspension
skall allteftersom de inflyter till den centrala myndighet, som handhar
försäkringen, pensionsmyndigheten, av denna överföras till någon av de
tre fondstyrelsernas förvaltning. Fondstyrelserna förvaltar sålunda praktiskt
taget alla försäkringens tillgångar och pensionsmyndigheten erhåller
enligt 3 § medel för bestridande av pensionsutbetalningar och andra utgifter
genom att rekvirera dem från fondstyrelserna.

De olika fondstyrelsernas förvaltningsområden bestämmes genom att det
i förevarande stadgande angives vilka avgifter som skall överföras till deras
förvaltning. De avgifter, som'' arbetsgivarna enligt 33 § lagen om försäkring
för allmän tilläggspension har att erlägga för sina anställdas pensionering,
skall fördelas på de tre fondstyrelserna, medan avgifter, som enligt 34 §
samma lag erlägges av självständigt yrkesverksamma för deras egen pensionering,
förvaltas av tredje fondstyrelsen. Uppdelningen av arbetsgivaravgifterna
på fondstyrelserna sker efter sådana grunder att till första
fondstyrelsen hänföres avgifter från staten, kommunerna och andra arbetsgivare,
som kan sägas representera det allmänna, under det att övriga
arbetsgivaravgifter, dvs. de som härrör från enskilda arbetsgivare, går till
andra och tredje fondstyrelserna. Arbetsgivarna inom den allmänna sektorn,
vilkas avgifter således skall tillföras första fondstyrelsens förvaltning, angives
såsom staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt
bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller samfällighet
som nyss sagts äger ett bestämmande inflytande.

Med uttrycket »därmed jämförlig samfällighet» avses kommunala samfälligheter
såsom landstingskommuner, kyrkliga kommuner och kommunalförbund
samt dessutom allmänna sjukkassor, hushållningssällskap in. fl.
Närmare precisering i detta avseende för i mån av behov göras i de tillämpningsföreskrifter
till reglementet, som Konungen jämlikt 20 § äger utfärda.
Vidare hänföres statliga och kommunala bolag, föreningar och stiftelser till
den allmänna sektorn. Arbetsgivaravgifter, som erlägges av bolag, föreningar

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

och stiftelser i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet
äger ett bestämmande inflytande, skall sålunda förvaltas av första fondstyrelsen.
Med bestämmande inflytande torde böra förstås, att staten, kommuner
eller samfälligheter har möjlighet att direkt eller genom sina representanter
på bolagsstämma eller motsvarande organ tillsätta flertalet ledamöter
i bolagets, föreningens eller stiftelsens styrelse.

När det gäller fördelningen av arbetsgivaravgifterna från enskilda arbetsgivare
på andra och tredje fondstyrelserna har gränsen dragits så, att till
andra fondstyrelsens förvaltning hänföres avgifter från arbetsgivare med
minst 20 anställda och till tredje fondstyrelsens förvaltning avgifter från arbetsgivare
med färre anställda. Tredje fondstyrelsen kommer således att få
förvalta både arbetsgivaravgifter, som avser arbetstagares pensionering,
och avgifter för självständiga företagares egenpensionering. Genom att avgifter
från arbetsgivare med mindre än 20 anställda hänföres till tredje
fondstyrelsens förvaltning kommer denna att avse arbetsgivaravgifter från
de företag, som ofta hänföres till kategorien småföretag. I viss mån kommer
därför identitet att föreligga mellan nämnda avgiftsbetalare och dem,
som erlägger avgifter i egenskap av självständigt försäkrade, eftersom småföretagarna
utgör en betydande grupp bland de senare.

Gränsdragningen vid 20 arbetstagare göres med hänsyn till genomsnittliga
antalet heltidsanställda under det år, på vilket avgifterna belöper. Avgift
skall anses belöpa på det år, för vilket den slutligen fastställts. Den omständigheten
att avgifter upptages preliminärt medför dock, att i avbidan på
avgifternas slutliga fastställande fördelningen av de under ett år inflytande
avgifterna får göras efter schematiska grunder och att slutlig reglering av
avgiftsfördelningen får ske i efterhand. Vid tillämpningen härav får exempelvis
en anställd, som med den inom arbetsområdet normala arbetstiden
arbetat på heltid under halva året anses som en halv arbetstagare och den
som varit deltidsanställd och arbetat en tredjedel av normal arbetstid under
hela året som en tredjedels arbetstagare osv. Eftersom enligt 33 § lagen om
försäkring för allmän tilläggspension vid avgiftsdebiteringen hänsyn skall
tagas till antalet arbetstagare, torde det inte bereda några nämnvärda svårigheter
att verkställa den uppdelning av avgifterna, som föranledes av förevarande
gränsdragning.

Varje fondstyrelse skall förvalta inte bara inflytande avgiftsmedel enligt
vad förut sagts utan även jämlikt stadgande i andra stycket av denna paragraf
avkastningen på de av styrelsen förvaltade medlen. Givetvis skall vad
som träder i stället för tillgång, som förvaltas av fondstyrelse, också förvaltas
av vederbörande fondstyrelse. Något uttryckligt stadgande härom har
inte ansetts erforderligt.

Den i förevarande paragraf stadgade fördelningen torde grovt taget komma
att innebära, att allmänna pensionsfondens medel förvaltas till omkring 20

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

procent av första fondstyrelsen, omkring 50 procent av andra fondstyrelsen
och omkring 30 procent av tredje fondstyrelsen.

Andra försäkringens inkomster än de som anges i denna paragraf skall
inte överföras till fondstyrelsernas förvaltning. De försäkringsinkomster, som
kommer att ligga utanför deras förvaltning, blir företrädesvis inkomster i
pensionsmyndighetens och övriga förvaltningsorgans —■ utom fondstyrelsernas
— verksamhet samt pensionsbelopp, som preskriberats eller återkrävts
från den pensionsberättigade enligt bestämmelser härom i lagen om
försäkring för allmän tilläggspension. Med hänsyn till de förhållandevis
obetydliga belopp, som det här kan röra sig om, har det ansetts utgöra en
onödig omgång att pensionsmyndigheten, som enligt vad i nästföljande
paragraf stadgas äger erhålla medel för sina utgifter av fondstyrelserna, redovisar
de ifrågavarande inkomsterna till styrelserna. Det synes lämpligare
att pensionsmyndigheten direkt får använda dem i sin verksamhet.

3 §■

Såsom framgått av föregående paragraf skall samtliga inflytande pensionsavgifter
och all fondavkastning ligga under fondstyrelsernas förvaltning.
Eftersom de ifrågavarande medlen i första hand skall gå till bestridande
av försäkringens pensionsutbetalningar och andra utgifter, måste
pensionsmyndigheten allteftersom behov uppkommer kunna rekvirera erforderliga
belopp härför från fondstyrelserna.

Försäkringens utgifter bör fördelas proportionellt mellan fondens tre förvaltningsenheter.
Som norm för fördelningen angives i första stycket av
denna paragraf kapitalbehållningen enligt fastställd balansräkning. Av 18
och 24 §§ framgår, att balansräkning rörande de under fondstyrelsernas
förvaltning stående tillgångarna skall upprättas rörande ställningen vid utgången
av varje kalenderår och fastställas av Konungen före utgången av
april påföljande år. Med hänsyn härtill skall enligt denna paragraf den slutliga
fördelningen av utgifterna under ett år göras i förhållande till redovisad
kapitalbehållning enligt sålunda fastställd balansräkning. Intill dess balansräkning
fastställts kan fondstyrelserna givetvis tillskjuta medel efter mera
schematiska grunder, varefter en slutlig reglering göres i efterhand.

I 18 § tredje stycket meddelas enhetliga bestämmelser rörande tillgångarnas
värdering i balansräkningarna så att jämförelsen mellan fondstyrelserna
blir fullt rättvisande. Vad nu anförts om den proportion i vilken
fondstyrelserna skall tillskjuta av dem förvaltade medel till bestridande
av försäkringens utgifter gäller även för den händelse det under visst år
skulle visa sig nödvändigt att anlita inte blott under året inflytande avgifter
och kapitalavkastning utan även tidigare överskott som fonderats, dvs.
fondkapitalet. Det må erinras om att för de tre första åren av försäkringens
verksamhet särskilda regler för utgifternas fördelning mellan fondstyrelserna
finnes intagna i slutstadgandet till reglementet.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

I förevarande paragraf förutsattes att pensionsmyndigheten kan äga tillgång
till andra medel för utgifternas bestridande än sådana som erhålles
från fondstyrelserna. Härmed åsyftas närmast medel som enligt vad som
anförts vid 2 § inte underställes fondstyrelsernas förvaltning.

Från de nu nämnda reglerna för fördelningen av försäkringens utgifter
göres i andra stycket undantag för kostnaderna för fondstyrelsernas egen
verksamhet och revisionen därav. Sålunda stadgas, att varje fondstyrelse
med de under styrelsens förvaltning stående medlen skall bestrida kostnaderna
för sin egen verksamhet. Fondstyrelserna är alltså härvidlag självständiga
och inte bundna av någon medelstilldelning från statsmakternas
sida. Med kostnader för fondstyrelses verksamhet avses självfallet inte
endast arvoden m. m. till ledamöter och suppleanter utan även löner och
andra ersättningar till personal samt utgifter i övrigt. Vidare skall fondstyrelse
med egna medel svara för kostnaderna för revision enligt 19—23 §§
av styrelsens förvaltning.

Om fondstyrelserna

4 §•

Denna paragraf, som inleder avsnittet om fondstyrelserna och deras
verksamhet, upptager bestämmelserna om fondstyrelsernas storlek och
sammansättning m. m.

Varje fondstyrelse består av 9 ledamöter. Den formella befogenheten att
utse styrelseledamöterna tillkommer Konungen. Detta innebär emellertid
inte, att Konungen fritt äger utse samtliga ledamöter. I överensstämmelse
med de av 1957 års pensionskommitté framförda tankegångarna är reglerna
i denna paragraf så utformade, att varje fondstyrelse skall innehålla
representation för de försäkrade och de avgiftsbetalare, som med hänsyn
till bestämmelserna i 2 § om fondstyrelsernas förvaltningsområden främst
kan sägas vara intressenter i förhållande till de av styrelsen förvaltade tillgångarna.
Beträffande sex av styrelseledamöterna i varje fondstyrelse är sålunda
Konungen vid tillsättningen bunden av förslag från organisationer,
som företräder de nyssnämnda intressenterna. De tre återstående ledamöterna
i fondstyrelsen utses av Konungen utan förslag och representerar
alltså de allmänna intressena.

För samtliga fondstyrelser är principen, att de försäkrade och avgiftsbetalarna
skall ha lika många företrädare bland de ledamöter, som utses
efter förslag. På grund av de nämnda intressentgruppernas olika sammansättning
i de skilda fallen har denna princip tillämpats något olika för
de tre fondstyrelsernas vidkommande.

Första fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter från staten, kommuner
och jämförliga samfälligheter samt vissa av dem dominerade juridiska
personer. Eftersom staten redan genom de av Konungen utan förslag

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

utsedda tre ledamöterna kan sägas vara tillfredsställande representerad
i fondstyrelsen, har det ansetts lämpligt att låta de tre representanterna
för avgiftsbetalarsidan utses efter förslag av organisationer, som företräder
kommuner och landstingskommuner. Beträffande företrädarna för de
försäkrade stadgas, att de skall utses efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare.

Vad angår andra fondstyrelsen, som handhar förvaltningen av arbetsgivaravgifter
från större enskilda arbetsgivare, föreskrives att tre ledamöter
utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och tre
efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.

För tredje fondstyrelsens del är frågan mera komplicerad, eftersom styrelsen
förvaltar dels arbetsgivaravgifter från mindre arbetsgivare och dels
egenavgifter från självständigt försäkrade. Det har därför ansetts riktigast
att tillämpa grundsatsen om lika representation för avgiftsbetalare och
försäkrade på så sätt att två ledamöter utses efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av
arbetstagare och likaledes två efter förslag av sammanslutningar, som företräder
egenavgiftsbetalare, vilka ju tillika är försäkrade.

Som framgått av det anförda angives i förevarande paragraf inte närmare
vilka sammanslutningar av arbetsgivare, arbetstagare osv. som äger
avgiva förslag å ledamöter eller till vilket antal ledamöter skall utses från
varje särskild organisations förslag. Föreskrifter om förslagsrätt torde få
utfärdas av Konungen med stöd av 26 §. Självfallet torde härvid vara, att
ledamöterna skall utses efter förslag avgivna av de organisationer, som vid
tillsättningstidpunkten är mest representativa för vederbörande grupper.

Utgår man från nu gällande förhållanden lär beträffande första fondstyrelsen
kommunorganisationerna bli Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, som får en företrädare
var. Som arbetsgivarorganisation vad gäller andra fondstyrelsen
torde endast Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd ifrågakomma.
På arbetstagarsidan synes för såväl första som andra fondstyrelsens
del landsorganisationen och TCO böra bli förslagsavgivande organisationer
med en representation i båda fallen av två för landsorganisationen
och en för TCO. Tredje fondstyrelsens två arbetstagarrepresentanter torde
likaledes få utses på förslag av landsorganisationen och TCO, en från vardera
organisationen. När det gäller representationen för arbetsgivare och
självständigt försäkrade i tredje fondstyrelsen måste det beaktas, att de
självständigt försäkrade i stor utsträckning återfinns bland de arbetsgivare,
vilkas avgifter för de anställdas pensionering hänföres till fondstyrelsens
förvaltning och att samma organisationer kan företräda deras intressen
i egenskap av såväl egenförsäkrade som arbetsgivare. Det kan sålunda
tänkas, att en organisation av denna dubbla karaktär erhåller representation
bland de ledamöter som utses på förslag av arbetsgivarorganisaIlihnng
till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 100

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

tioner men ej bland dem som tillsättes på förslag av organisationer, som
företräder egenavgiftsbetalare, och omvänt. En tänkbar fördelning vore att
av arbetsgivarrepresentanterna en utses på förslag av Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation och en på förslag av Svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, medan av representanterna för egenavgiftsbetalarna
en utses på förslag av RLF och en på förslag av Sveriges köpmannaförbund.

Bestämmelserna om förslagsrätten torde böra utformas så, att organisation
som så önskar får föreslå ett större antal personer än som skall
utses på organisationens förslag. Skulle en organisation inte avge vederbörligt
förslag, äger Konungen enligt andra stycket förordna ledamöter ändå.

Varje ledamot skall enligt tredje stycket i förevarande paragraf ha en
personlig suppleant. Suppleanterna utses i samma ordning som ledamöterna.
Suppleanten för en ledamot, som utses på förslag av exempelvis en
arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, skall alltså vara föreslagen av en
sådan organisation, dock inte nödvändigtvis densamma som föreslagit ledamoten.
På detta sätt har organisationer, som inte kan beredas representation
bland ledamöterna, möjlighet att bli företrädda bland suppleanterna. Sålunda
bör exempelvis i första fondstyrelsen en suppleant på arbetstagarsidan
kunna utses på förslag av SACO och i andra fondstyrelsen en arbetsgivarsuppleant
kunna tillsättas på förslag av Kooperativa förbundet.

5 §•

I första stycket av denna paragraf stadgas, att ledamöter och suppleanter
utses för treårsperioder. Enligt 18 § skall fondstyrelse årligen avgiva redovisning
för föregående års förvaltning, innefattande bl. a. balansräkning,
vilken jämlikt 24 § fastställes av Konungen före den 1 maj. Bestämmelsen
om mandatperioden ansluter sig till dessa regler och innehåller, att ledamöterna
förordnas för tiden intill dess balansräkning fastställts under tredje
året efter det, varunder förordnandet meddelats. Vart tredje år kommer
således styrelseledamöter att förordnas i samband med att fondstyrelsernas
balansräkningar fastställes. Då fondstyrelserna som angives vid bestämmelserna
om reglementets införande avses komma att bli utsedda första
gången redan år 1959 medan det första förvaltningsåret blir 1960, kommer
den nämnda ordningen att tillämpas första gången år 1963. Samtliga styrelseledamöter
utses samtidigt och för lika lång tid. Några bestämmelser
om sucessiva förordnanden har inte ansetts behövliga för att garantera att
önskvärd kontinuitet i fondstyrelsernas sammansättning upprätthålles.

Enligt denna paragraf föreligger vidare möjlighet att entlediga ledamot
eller suppleant i fondstyrelse innan tiden för förordnandet gått till ända. Om
en av Konungen utan förslag utsedd ledamot, som erhållit sitt förordnande
i egenskap exempelvis av innehavare av viss befattning, under mandattiden
lämnar sagda befattning, bör han givetvis kunna ersättas med sin efterträ -

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

dare på posten. Entledigande kan naturligtvis också förekomma i andra
fall, såsom då det finnes anledning till anmärkning mot ledamots eller
suppleants sätt att förvalta uppdraget. Önskar någon själv lämna uppdraget
som ledamot eller suppleant innan mandattiden löpt ut, får han begära
entledigande hos Konungen. I stället för den som entledigas eller avlider
under den tid för vilken han blivit utsedd skall ny ledamot eller suppleant
förordnas för vad som återstår av sagda tid. Den som förordnas i den avgångnes
eller avlidnes ställe skall utses i samma ordning som denne, dvs.
i förekommande fall efter förslag av vederbörlig sammanslutning. Vad nu
sagts gäller givetvis även om en ledamot eller suppleant skulle avsättas
från befattningen av domstol.

6 §•

Ordförande utses av Konungen bland de utan förslag förordnade ledamöterna,
medan vice ordförande väljes av fondstyrelsen själv. Suppleanten
för ordföranden är alltså inte vice ordförande. Förordnande av ordförande
och val av vice ordförande gäller tills vidare och behöver således inte nödvändigt
omfatta hela mandattiden. Annan än ordföranden eller vice ordföranden
kan inte leda styrelsens sammanträden.

7 §•

Några regler om hur ofta fondstyrelse skall sammanträda meddelas inte
i reglementet. Utan särskilt stadgande torde det stå klart, att sammanträde
skall hållas så ofta det påkallas för att styrelsen skall kunna fullgöra sina
åligganden. Ordföranden är enligt första stycket i denna paragraf sammankallande.
Varje ledamot äger rätt att på begäran få sammanträde utsatt.
Suppleanterna synes även då de inte ersätter vederbörande ledamot böra
ha rätt att närvara och yttra sig vid sammanträde men äger då inte rösträtt.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om beslutförhet, som innebär
att fondstyrelserna är beslulföra med fem tillstädesvarande ledamöter
eller suppleanter. Till undvikande framför allt av att syftet med intresserepresentation
i styrelserna förfelas föreskrives, att styrelserna inte får
företaga något ärende till behandling om inte alla ledamöter fått tillfälle
att deltaga i behandlingen. Om en ledamot har förfall skall hans suppleant
ha erhållit tillfälle att närvara. Sammanträdena får med andra ord inte utsättas
så att det blir praktiskt omöjligt för visst eller vissa intressen att
inverka på besluten vid sammanträdet.

Enligt omröstningsreglerna i tredje stycket träffas fondstyrelsernas avgörande
med enkel majoritet bland de vid sammanträdet närvarande, som
är röstberättigade. Vid lika röstetal har fungerande ordföranden utslagsröst.

I fjärde stycket av denna paragraf slutligen upptages bestämmelser om
protokoll vid fondstyrelsernas sammanträden och om rätt för ledamot att
få avvikande mening antecknad till protokollet.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959
8 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för fondstyrelserna att
delegera sin beslutanderätt. Genom delegation kan befogenheten överlämnas
till ledamöter eller tjänstemän hos styrelsen, antingen var för sig eller två
eller flera i förening. Bestämmelserna har utformats efter mönster av 74 §
lagen om bankrörelse. Några gränser för styrelsernas delegationsrätt har
inte uppdragils, men det torde ligga i sakens natur, att styrelsen behåller
avgörandet i större ärenden och i ärenden av principiell räckvidd. I den
mån närmare reglering av styrelsernas ifrågavarande rätt visar sig erforderlig
kan så ske med stöd av 26 §. Om en styrelse delegerar sin beslutanderätt
skall den lämna vederbörande instruktioner om hur långt hans befogenheter
sträcker sig. Det förutsättes i förevarande stadgande, att delegation skall
kunna avse rätt att placera fondmedel efter de grunder som fondstyrelsen
bestämmer. Uppdrag kan t. ex. lämnas en eller flera tjänstemän att teckna
obligationer av viss typ intill ett bestämt belopp eller att bevilja kommunlån
efter vissa regler. Delegationsbeslut kan när som helst återkallas eller inskränkas
och utgör naturligtvis inte något hinder för fondstyrelsen att själv
besluta i ett ärende av den natur, som delegationen avser. En erinran härom
har upptagits i andra stycket av denna paragraf. Däremot är det inte meningen
att en styrelse skall kunna riva upp ett i behörig ordning fattat beslut,
som gäller annans rätt och som bragls till dennes kännedom.

9 §■

Fondstyrelserna lär i sin verksamhet behöva biträde inte bara av tillfälligt
anlitad arbetskraft utan även av personal med mera fast anknytning
till styrelserna. Enligt denna paragraf äger styrelserna frihet att anställa
de tjänstemän, som är behövliga, och att bestämma deras löner och anställningsvillkor.
Ingenting hindrar att fondstyrelserna för vissa uppgifter har
gemensam personal i den mån styrelserna finner detta förenligt med styrelsernas
principiella självständighet i förhållande till varandra.

Fondstyrelsernas tjänstemän blir att anse som statstjänstemän i så måtto
att de är underkastade ämbetsansvar enligt vanliga regler. Däremot är styrelserna
inte bundna av statliga lönereglementen och dylika föreskrifter.
Ingenting hindrar att fondstyrelserna i den mån så finnes lämpligt väljer
sådana anställningsformer, att tjänstemännen kan skiljas från sina befattningar
efter uppsägningstid, som är vanlig i enskild tjänst.

10 §.

Arvode och andra ersättningar i anledning av uppdrag som styrelseledamot
eller suppleant skall bestämmas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

181

Om förvaltningen
11 §•

I denna paragraf angives det allmänna syftemålet för fondstyrelsernas
förvaltning av allmänna pensionsfonden. Detta kan i korthet anges vara att
förvaltningen skall ske i försäkringens intresse. Den omständigheten att
fondstyrelserna inrymmer företrädare för olika intressegrupper — avgiftsbetalare
och försäkrade —- innebär inte att speciella grupper skall gynnas
vid placeringen av fondmedlen. Fondmedlen skall alltid placeras och i övrigt
förvaltas så som bäst gagnar försäkringen som helhet betraktad. Fondförvaltningens
uppdelning på flera styrelser innebär ju inte en motsvarande uppdelning
av försäkringen eller av allmänna pensionsfonden. Fn fondstyrelse
kan således inte genom att den uppnått högre avkastning å de av styrelsen
förvaltade medlen än de övriga fondstyrelserna åstadkomma att avgifterna
för de avgiftsbetalare, vilkas avgifter förvaltas av styrelsen, blir lägre än för
övriga avgiftspliktiga. Det fördelaktiga resultatet av fondstyrelsens verksamhet
kommer hela försäkringen till godo.

Principen om att fonden skall förvaltas i försäkringens intresse innebär,
att medlen skall placeras med tanke på såväl betryggande säkerhet som god
avkastning. Därjämte måste fondens likviditet vara sådan att försäkringens
betalningsförpliktelser kan infrias i behörig ordning. En erinran om dessa
allmänna placeringsnormer har intagits i förevarande paragraf. De närmare
bestämmelserna angående vilka slags tillgångar som fondmedlen får placeras
i återfinns i de följande paragraferna.

I detta sammanhang bör framhållas, att ett nära samråd mellan fondstyrelserna
och pensionsmyndigheten är behövligt för att styrelserna skall
kunna överblicka storleken av de belopp, som blir tillgängliga för placering
vid olika tidpunkter. Några särskilda bestämmelser i denna del har
dock inte ansetts erforderliga.

12 §.

De tillgångar, vari allmänna pensionsfondens medel normalt får placeras,
angives i denna paragraf. Reglerna härom är gemensamma för samtliga
fondstyrelser. I överensstämmelse med 1957 års pensionskommittés förslag,
bygger detta reglemente på grundsatsen att fondstyrelserna inte skall ge
direkta krediter till ett stort antal låntagare. Motiveringen härför är en
önskan att undvika att fondstyrelserna bygger upp en stor organisation för
kreditprövning och låneadministration. Vidare undgår man den med direktutlåning
förenade risken att styrelserna stundom skulle tvingas kontrollera
och i vissa fall engagera sig i förvaltningen av enskilda företag. Enligt pensionskommitténs
förslag, som biträddes av ett stort antal remissorgan, tillgodosågs
dessa önskemål på så sätt att som huvudregel för placeringen
av fondmedlen föreslogs den s. k. obligationsmarknadslinjen, enligt vilken

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

medlen skall placeras i obligationer och förlagsbevis. Förevarande paragraf
innehåller i punkterna 1—3 i första stycket bestämmelser, som i huvudsak
ansluter sig till vad kommittén förordade.

I de nämnda punkterna i första stycket angives sålunda, att fondmedlen
får placeras i obligationer av de slag som förekommer på den svenska
marknaden. Enligt punkten 3 uppställes, när det gäller andra obligationer
än sådana, vilka är utfärdade av staten, kommun eller hypoteksinrättning
som angives i punkt 1 eller vilka är garanterade av staten eller kommun,
krav på att obligationerna skall ha offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag.
Obligationslån, som upptages av enskild låntagare utan garanti
som nyss nämnts, kan alltså inte under hand placeras hos fondstyrelse. Härigenom
uppnås, att fondstyrelsernas placeringar uppfyller kravet på marknadsmässighet
och att en mera ingående kreditvärdighetsprövning från
fondstyrelsens sida undgås.

Med obligationer, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag,
likställes i punkt 3 andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
(andelar i partiallån, förlagsbevis), som utbjudits på samma sätt.

Utöver den tillämpning av obligationsmarknadslinjen, som bestämmelserna
i punkterna 1—3 innebär, medger förevarande paragraf i punkten 4
vissa andra placeringar, som har det gemensamt med obligationsköpen att de
regelmässigt inte ställer anspråk på någon kreditvärdighetsprövning från
fondstyrelsernas sida. Fondstyrelserna har sålunda möjlighet att även annorledes
än i obligationslånets form låna ut pengar till stat och kommun,
varmed i detta sammanhang likställes statliga och kommunala bolag, föreningar
och stiftelser i fall då staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet står borgen för förbindelserna. Beträffande kommunala affärsföretag,
som drives i aktiebolags- eller stiftelseform, förekommer för närvarande
såväl upplåning i företagets namn med kommunal garanti som
finansiering genom att kommunen upptar lån och i sin tur ger kredit åt
företaget. Det synes rimligt att medge upplåning hos fondstyrelse oberoende
av vilket av dessa finansieringssätt som väljes. I andra fall än som
nu sagts äger fondstyrelse inte bevilja lån mot revers med statlig eller
kommunal garanti. Detta skulle nämligen kunna medföra, att fondstyrelserna
finge lämna ut ett stort antal smålån till enskilda låntagare, vilket
ansetts böra undvikas.

De övriga placeringsregler som innefattas i punkten 4 kan sägas innebära
en viss uppmjukning av den av 1957 års pensionskommitté föreslagna obligationsmarknadslinjen,
varvid hänsyn tagits bl. a. till under remissbehandlingen
framkomna synpunkter. Enligt pensionskommitténs förslag skulle,
om man bortser från återlånen, fondmedel kunna ställas till näringslivets
förfogande endast via obligationsmarknaden. För de medelstora och små företagen,
som icke kan själva upptaga obligationslån, fick man härvid tänka
sig obligationsemitterande hypoteksinstitut som mellanhänder. Om t. ex.

183

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

affärsbanker eller sparbanker önskade deltaga i överföringen av fondmedel
till de slutliga låntagarna kunde detta ske genom att de engagerade sig i
hypoteksinstitut av ovannämnt slag. Enligt punkten 4 beredes emellertid
affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och andra
bankinslitut möjlighet att bygga upp en kreditgivning grundad på fondmedel
inom ramen för sin nuvarande organisation, om detta befinnes vara
ett lämpligt alternativ till att hypoteksinstitut inrättas. Vidare har Konungen
enligt punkt 4 möjlighet att godkänna andra kreditinrättningar än de i
punkten särskilt nämnda som låntagare hos fondstyrelserna utan att dessa
behöver anlita obligationslånets form. Såsom förutsättningar för dylikt godkännande
synes det böra fordras vissa garantier i fråga om arten och omfattningen
av vederbörande kreditinrättningars verksamhet liksom beträffande
kontrollen av inrättningarna. Konungen bör med hänsyn härtill föreskriva
villkor för rörelsens bedrivande genom att fastställa stadgar, reglemente eller
bolagsordning för kreditinrättning som här avses. Företagen bör stå under
tillsyn av statlig myndighet eller vara underkastade tillfredsställande kontroll
i annan ordning. AB Industrikredit och AB Svensk Far tygskredit torde
uppfylla de angivna villkoren. Nya institut av ifrågavarande natur kan
tänkas bli inrättade för att tillgodose behovet av långfristig kredit inom
handel och industri, för bostadsbyggande in. m. De godkända kreditinrättningarna
behöver alltså inte emittera obligationslån för att kunna utnyttja
allmänna pensionsfondens resurser utan kan låna fondmedel mot revers.
Utöver kreditinstitut som nyss nämnts kan vissa kooperativa sammanslutningars
avdelningar för inlåning tänkas komma i fråga för godkännande
enligt punkt 4, under förutsättning att de förut angivna villkoren uppfylles.

Enligt punkten 5 i denna paragrafs första stycke äger en fondstyrelse
låna ut medel mot skuldförbindelse av någon av de båda andra fondstyrelserna.
Denna bestämmelse får ses i samband med 17 §, som medger fondstyrelse
att för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga kredit bl. a.
hos de andra fondstyrelserna. Det är alltså närmast frågan om en möjlighet
för fondstyrelserna att inbördes utjämna tillfälliga olikheter i likviditetshänseende.

Punkten 6 har en motsvarighet i 4 § 1 mom. 8) i reglementet angående
förvaltningen av folkpensioneringsfonden in. in. Bestämmelsen innebär, att
fondstyrelse efter pensionsmyndighetens hörande får bevilja lån till företag,
som har till syfte att förbättra folkhälsan eller att medverka till förhindrande
av invaliditet eller förbättring av invalidiserade personers arbetsförmåga.
Denna placeringsmöjlighet är främst avsedd att underlätta utbyggnaden
av rehabiliteringsverksamheten, vilken är av största betydelse då det
gäller alt begränsa försäkringens utgifter för förtidspensioneringen. Med
hänsyn härtill har kravet på säkerhet för beviljade lån ansetts kunna begränsas
till att säkerheten skall vara godtagbar.

I punkten 7 upptages en erinran om återlånereglerna i 14—10 §§.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Andra stycket av 12 § ger fondstyrelserna möjlighet att låta kassamedel
innestå på räkning hos riksbanken och affärsbank och på postgiro.
Detta får ske då så erfordras med hänsyn till behovet av likvida medel för
utbetalningar till pensionsmyndigheten och för långivning enligt vad i 15 §
stadgas om återlån. Likaså kan det stundom vara lämpligt att en fondstyrelse
inte genast placerar inflytande medel i tillgångar som angives under
1—4 i första stycket av denna paragraf utan avvaktar lägligare tillfälle för
att verkställa placeringen.

Som framgår av 12 § har fondstyrelse inte möjlighet att placera fondmedel
i fast egendom eller aktier. Fondstyrelserna kan alltså inte erhålla något
direkt inflytande över näringslivet. Det kan anmärkas, att reglementet inte
heller medger fondstyrelse att anskaffa fastighet för inrymmande av sin
egen förvaltning. Det har inte ansetts sannolikt att behov av dylika fastighetsförvärv
skall uppkomma.

Inom de i förevarande paragraf uppdragna gränserna för fondstyrelsernas
medelsförvaltande verksamhet äger styrelserna frihet att handla på sätt de
finner lämpligast för att tillgodose de i 11 § angivna allmänna syftemålen
för förvaltningen. Några särskilda kvoteringar, säkerhetsregler eller dylikt
uppställes sålunda inte. Förpliktelse för fondstyrelserna att på eget ansvar
bedöma den lämpligaste utformningen av sin placeringspolitik har ansetts
tillräcklig.

13 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om rätt för fondstyrelse att till skyddande
av fordran förvärva pantsatt eller utmätt egendom in. m. är utformade
efter mönster av 55 § lagen om bankrörelse.

14—16 §§.

Dessa paragrafer innehåller reglerna om återlån och bygger väsentligei
på 1957 års pensionskommittés förslag i detta avseende. Den som erlagt avgift
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension har sålunda jämlikt
14 § i detta reglemente möjlighet att under ett kalenderår hos bank eller
annan behörig kreditinrättning erhålla återlån med högst 50 procent av vad
han faktiskt betalat in i avgifter under det närmast föregående kalenderåret.
Bevis om fullgjord avgiftsbetalning skall företes. Avgifterna måste
alltså först ha erlagts, och någon avgiftsbetalning medelst revers är inte
tillåten. Av det sagda framgår att återlån kan beviljas tidigast år 1961.

Någon ovillkorlig rätt till återlån föreligger inte, utan kreditinrättningen
prövar efter vanliga grunder den lånesökandes kreditvärdighet. Kreditinrättningarna
kan givetvis även fordra säkerhet som vid annan utlåning. Avgiftsbetalaren
är inte låntagare hos fonden. I stället är det den lånebeviljande
kreditinrättningen, som enligt 15 § första stycket äger erhålla lån
motsvarande återlånets belopp från den fondstyrelse, som har att förvalta de

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

het att överflytta lånet till annan kreditinrättning, som är villig att övertaga
detsamma. Möjlighet till överflyttning står alltid öppen, om kreditinrättningen
och låntagaren är ense därom. Den angivna regeln om minst 10-procentig
årlig amortering gäller beträffande överflyttat lån givetvis lånets
ursprungliga belopp.

Det må påpekas, att en avgiftsbetalare kan ha möjlighet att år för år upptaga
återlån, avseende de under föregående år erlagda avgifterna, och således
trots amorteringar ha en tämligen konstant kredit i form av återlån.

Angående räntesatsen för återlån föreligger full avtalsfrihet. För räntan å
de återlånen motsvarande lån, som kreditinrättningarna äger erhålla från
fondstyrelserna, gäller dock vissa regler, som intagits i 15 § andra stycket.
Räntesatsen för sådana lån skall sålunda faslställas av Konungen och sättas
så, att den med en halv procent överstiger den högsta allmänt förekommande
inlåningsräntan hos affärsbankerna, postsparbanken, sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit. Den fastställda räntesatsen kommer
alltså att vara rörlig och förändras på samma sätt som den nämnda inlåningsräntan.
Möjlighet finns dock att i särskilda fall i stället tillämpa en på
viss tid bunden räntesats. Överenskommelse härom kan träffas mellan fondstyrelsen
och kreditinrättningen. Fondstyrelsen skall härvid träffa sitt avgörande
efter objektiva grunder och bestämma räntan efter det vid tiden för
överenskommelsen rådande marknadsläget. Varken orimligt höga eller orimligt
låga bundna räntesatser får alltså tillämpas.

Återlån har inte ansetts böra förekomma i fall då lånet på grund av sin
ringa storlek skulle sakna betydelse för låntagarens kapitalförsörjning som
rörelseidkare och sålunda medföra omotiverade administrativa olägenheter
för kreditinstituten och fondstyrelserna. Med hänsyn härtill har i sista
punkten av 14 § intagits en minimiregel. Denna innebär dels att återlån får
beviljas endast om de under föregående år erlagda avgifterna uppgår till
minst 1 000 kr. och dels att minsta återlånebeloppet utgör 500 kr. Återlån
får beräknas på det sammanlagda beloppet av arbetsgivaravgifter enligt
33 § och egenavgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Utöver reglerna i 14—16 §§ i reglementet erfordras vissa kompletterande
bestämmelser rörande tillämpningen av reglementet i denna del. Bland annat
synes det lämpligt, att transaktionerna mellan kreditinrättningarna och fondstyrelserna
i anledning av beviljade återlån och verkställda amorteringar regleras
periodvis, till exempel månatligen, varvid dock avisering i förväg om
återlåningens storlek synes behövlig för att fondstyrelserna skall kunna
möta de krav på likvida medel, som återlåningen medför. Även i andra
hänseenden såsom rörande kontroll, bokföring, räntesättning in. in. lär
tillämpningsföreskrifter bli erforderliga. Sådana får utfärdas av Konungen
med stöd av 26 §, varvid de kreditinrättningar som kommer att handha återlåningsverksamheten
givetvis bör få tillfälle att framföra sina synpunkter.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

avgifter, för vilka återlånet beviljats. Kreditinrättningen svarar för återbetalningen
av lånet från fondstyrelsen, oavsett om den som erhållit återlånet
fullgör sina förpliktelser gentemot kreditinrättningen eller ej.

För alt kreditinrättning, som beviljat återlån, skall erhålla lån från
fondstyrelse motsvarande återlånet, måste lånet hos fondstyrelsen begäras
i samband med att återlånet beviljas. Någon längre tid får alltså inte förflyta
mellan återlånets beviljande och begäran om lån hos fondstyrelsen.
Närmare regler i denna del får i mån av behov utfärdas med stöd av 26 §.

De kreditinrättningar, som enligt 14 § äger bevilja återlån är dels riksbanken,
affärsbankerna, postsparbanken, postgirokontoret, sparbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit och dels vissa institut för mera långfristig
kreditgivning. Bland de senare nämns i paragrafen särskilt Sveriges
allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan, medan bostadskreditinstituten
inte upptagits eftersom det knappast kan komma i fråga att
de deltar i återlåningsverksamheten. Övriga kreditinrättningar får deltaga i
återlåningsverksamheten efter särskilt godkännande av Konungen. Sådant
godkännande torde kunna lämnas bl. a. AB Industrikredit och AB Svensk
Fartygskredit. Vad som vid 12 § första stycket 4 för där avsett fall anförts
beträffande möjlighet att godkänna kreditinrättning äger tillämpning även
i nu förevarande hänseende.

Återlån skall enligt 16 § första stycket, om det inte återbetalas inom ett
år, amorteras under en tid, som inte får överstiga 10 år. Den generellt medgivna
10-åriga längsta amorteringstiden innebär en utökning av återlåningsrätten
enligt pensionskommitténs förslag, som för normalfallen förordade
5 år som längsta amorteringstid och reserverade 1 O-årstiden för vissa specialfall.
Amortering av återlån skall ske genom avbetalningar varje år under
den i lånevillkoren föreskrivna amorteringstiden. De årliga amorteringarna
behöver inte vara lika stora men varje sådan amortering skall uppgå till
minst 10 procent av det ursprungliga lånebeloppet.

I detta sammanhang må framhållas, att ett låns egenskap av återlån väsentligen
tar sig uttryck i att kreditinrättningen kan upptaga ett lån på motsvarande
belopp ur allmänna pensionsfonden, vilket lån kreditinrättningen
har att amortera enligt vad nyss sagts såvida inte inrättningen i lånevillkoren
föreskrivit, att det utlämnade lånet skall amorteras snabbare, i vilket
fall kreditinrättningen enligt 16 § första stycket måste verkställa amortering
av lånet hos fonden på samma sätt. Hinder behöver inte föreligga för
kreditinrättningen att medgiva längre löptid eller mindre årlig amortering
än 10 procent. Gentemot vederbörande fondstyrelse måste dock inrättningen
fullgöra de för återlån i 16 § stipulerade amorteringarna, varvid återlånet
successivt övergår att bli ett lån av ordinär typ. Ingenting hindrar sålunda
att ett återlån löper med sex månaders uppsägning, blott kreditinrättningen
amorterar lånet åtminstone i den takt förevarande stadgande föreskriver.

Om ett återlån uppsäges, har låntagaren enligt 16 § andra stycket möjlig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1059

187

17 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som delvis berörts redan vid 12 §, medger
fondstyrelserna rätt att för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov
upptaga kredit i checkräkning eller eljest hos kreditinrättning eller lån hos
någon av de andra fondstyrelserna. Förutom vid likviditetspåfrestningar,
exempelvis vid stor återlåning inom en begränsad period, kan kreditmöjligheten
enligt denna paragraf tagas i anspråk för att fondstyrelsen skall
kunna effektivt utnyttja de möjligheter till goda placeringar, som kapitalmarknaden
erbjuder. Om t. ex. teckningarna på en från fondens synpunkt
förmånlig obligationsemission skall likvideras en månad, medan avgiftsöverföringarna
till fondstyrelsen sker först nästa månad, kan det i hög grad
ligga i fondens och försäkringens intresse att styrelsen verkställer en tillfällig
upplåning för att kunna fullgöra obligationslikviden.

18 §.

Enligt denna paragraf skall fondstyrelses räkenskaper uppgöras och
avslutas för kalenderår. Varje fondstyrelse skall årligen före den 1 februari
avge redovisning för föregående räkenskapsårs förvaltning. Redovisningen
skall framläggas i en förvaltningsberättelse med vinst- och förlusträkning
samt balansräkning, som överlämnas till revisorerna.

Den i paragrafens tredje stycke upptagna huvudregeln för tillgångarnas
värdering i balansräkningarna har tidigare berörts vid 3 §. Värderingsreglerna
bör ge ett enkelt mått på det av varje fondstyrelse förvaltade
kapitalet för att ge en lämplig grund för utgifternas fördelning enligt 3 §. Med
hänsyn till allmänna pensionsfondens karaktär synes det inte nödvändigt att
tillämpa den hos affärsdrivande företag allmänt förekommande principen
om värdering till eller under marknadsvärdet. Av dessa skäl har föreskrivits
att tillgångarna skall upptagas till anskaffningsvärdet. Kapitalvinster såväl
som kapitalförluster kommer därför att redovisas då tillgångarna avyttras.
Att en värdering till anskaffningskostnad förekommer i balansräkningen utgör
naturligtvis inte något hinder för att tillgångarnas marknadsvärde angives
i förvaltningsberättelsen, och en bestämmelse härom bör intagas i tilllämpningsföreskrifterna.
Osäkra fordringar, dvs. sådana som, på grund
av att låntagaren förutses komma att brista i fullgörandet av sina förpliktelser,
inte kan väntas inflyta med fullt belopp, skall dock upptagas med det
belopp, varmed de kan beräknas inflyta. Värdelösa fordringar får inte upptagas
som tillgång.

Övriga föreskrifter angående årsredovisningens utformning, som må befinnas
erforderliga, kan utfärdas med stöd av 2(5 §.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Om revision m. m.

19 §.

Fondstyrelsernas förvaltning skall vara underkastad revision av särskilda
revisorer. Bestämmelser härom har intagits i 19—23 §§ i reglementet. Det
är inte avsett att fondförvaltningen därjämte skall vara underkastad den
vanliga statliga revisionen genom riksräkenskapsverket.

I förevarande paragraf stadgas att Konungen för varje fondstyrelse skall
utse fyra revisorer. Liksom i fråga om fondstyrelserna har det eftersträvats
att bereda olika intressen inflytande vid tillsättningen av revisorer. Beträffande
en av dessa är Konungen vid tillsättningen helt obunden. För att ett
visst fackmannainslag i revisorskollegiet skall vara säkerställt föreskrives
att av de övriga revisorerna en skall utses på förslag av bank- och fondinspektionen.
De båda återstående revisorerna avses utgöra representation
för de partsintressen, som är företrädda i fondstyrelsen. Eftersom endast
två revisorsplatser står till förfogande för detta ändamål och antalet organisationer
på vars förslag styrelseledamöter utses är större, är det emellertid
inte möjligt att föreskriva att revisorerna skall tillsättas på förslag av
dessa organisationer. Det stadgas därför i stället att de två ifrågavarande
revisorerna skall utses efter samråd med de organisationer, som äger föreslå
ledamot i fondstyrelsen. Ett visst samarbete mellan organisationerna
förutsättes alltså. Det bör vara möjligt för två eller flera organisationer
att ena sig om en kandidat. Det kan vidare tänkas att två organisationer,
som är företrädda i två fondstyrelser, föreslår revisor i var sin av de båda
styrelserna.

Då det framstår som synnerligen önskvärt att revisorernas bedömning
av fondstyrelsens placeringsåtgärder är enhetlig och inte varierar starkt i
fråga om de olika styrelserna, har i paragrafen intagits en bestämmelse
om att de båda revisorer, som inte utses efter samråd med organisationerna
skall vara gemensamma för alla tre fondstyrelserna. Undantag från denna
regel får endast göras då särskilda skäl föreligger.

Något behov av revisorssuppleanter har inte ansetts föreligga.

20 §.

Revisorerna skall enligt första stycket i denna paragraf utses årligen för
tiden till dess balansräkning nästa gång fastställts. Konungen har alltså att
i samband med fastställande av balansräkning även upptaga frågan om
tillsättande av revisorer.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena motsvarar vad som för styrelseledamöternas
del stadgas i 5 § andra och tredje styckena.

21 §.

Revisorskollegiet skall stå under ordförandeskap av den av revisorerna,
som Konungen utser utan förslag av bank- och fondinspektionen eller sam -

189

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

råd med organisationen. Några bestämmelser angående omröstning bland
revisorerna upptages inte i reglementet, eftersom varje revisor för sig har
samma rättigheter och skyldigheter som revisorerna gemensamt.

Revisorerna har rätt att anlita biträde vid fullgörandet av sitt uppdrag,
t. ex. av en revisionsbyrå.

22 §.

Arvoden och andra ersättningar till revisorerna liksom till styrelseledamöterna
bestämmes av Konungen.

23 §.

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser rörande revisorernas verksamhet.
Rent allmänt bör om denna framhållas, att den inte endast avser
räkenskapsgranskning utan verklig sakrevision, särskilt då rörande frågorna
huruvida fondstyrelsens placeringar är förenliga med bestämmelserna i
detta reglemente och lämpliga med hänsyn till fondförvaltningens ändamål.
Härav följer bl. a., att revisorernas verksamhet inte kan vara inskränkt
till den tid som åtgår för att granska styrelsens årsredovisning.

I första stycket av paragrafen föreskrives, att revisorerna skall avge en
revisionsberättelse för varje kalenderår, dvs. räkenskapsår. Revisionsberättelsen
skall avlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att styrelsens
förvaltningsberättelse kommit revisorerna till handa.

Andra stycket ger regler om vad revisionsberättelsen skall innehålla.
Stadgandet har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 102 § första
stycket lagen om bankrörelse.

Tredje stycket i förevarande paragraf har utformats efter mönster av
fjärde stycket i 102 § lagen om bankrörelse.

De bestämmelser som kan erfordras angående revisorernas verksamhet
utöver vad i denna paragraf stadgas samt angående fondstyrelsernas skyldighet
att tillhandagå revisorerna m. in. får meddelas enligt 26 §.

24 §.

Frågan om fastställande av fondstyrelsernas balansräkningar skall enligt
denna paragraf avgöras av Konungen före den 1 maj det år de avlämnats.
Det föreskrives, att fondstyrelse så snart revisionsberättelse kommit den tillhanda
utan dröjsmål skall överlämna sin förvaltningsberättelse med däri
upptagna vinst- och förlust- samt balansräkningar ävensom revisionsberättelsen
till Konungen. Något beslut om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna
skall inte fattas. Som förut angivits är nämligen ledamöterna underkastade
ämbetsansvar. I den mån anmärkningar mot förvaltningen föranleder därtill
kan vidare styrelseledamöter och suppleanter under löpande mandatperiod
entledigas jämlikt 5 §.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Särskilda bestämmelser

25 §.

Det är av vikt för verksamhetens framgångsrika bedrivande, att fondstyrelserna
har samma möjligheter som andra penningplacerare att planlägga
och genomföra sina placeringar utan att deras överväganden kommer till
allmän kännedom. Bestämmelse om sekretesskydd för vad som förekommit
rörande placering av fondmedel har därför intagits i denna paragraf. Givetvis
får ifrågavarande bestämmelse inte hindra sedvanlig offentlig insyn i
verksamheten. Fondstyrelserna torde i tillämpningsföreskrifterna till reglementet
böra åläggas skyldighet att i lämpliga former publicera redogörelser
för hur tillgångarna är placerade m. in.

I överensstämmelse med vad som allmänt föreskrives i författningar, som
reglerar penninginrättningars verksamhet, stadgas vidare att enskildas
förhållande i övrigt till fondstyrelse inte får yppas för obehörig. För att
inte sekretesskyddet för enskildas förhållande till kreditinrättningar, som
beviljar återlån, skall göras verkningslöst genom de uppgifter angående sådana
lån, som kreditinrättningarna kan vara skyldiga att lämna fondstyrelserna,
gäller skyddet enligt förevarande paragraf jämväl sådana fall.

Reglerna i denna paragraf riktar sig inte till andra än dem som i sin
befattning — såsom styrelseledamot, tjänsteman hos fondstyrelse, revisor
osv. — erhållit kännedom om förhållande som här sägs. Av den omständigheten
att förbudet gäller yppande för obehörig följer, att detsamma exempelvis
inte utgör hinder för uppgiftens lämnande vid vittnesmål inför domstol
eller dylikt.

Någon särskild straffsanktion för tystnadsplikten enligt denna paragraf
finnes inte stadgad, utan härvidlag griper de allmänna reglerna i 25 kap.
strafflagen in. Har fonden eller enskild åsamkats skada genom överträdelse
av denna paragraf, kan givetvis skadeståndsansvar inträda.

Denna paragraf torde behöva kompletteras genom bestämmelser i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

26 §.

I det föregående har flerstädes påpekats, att tillämpningsföreskrifter till
bestämmelserna i reglementet erfordras. Enligt denna paragraf äger Konungen
utfärda de tillämpningsföreskrifter, som blir behövliga.

Slutstadgandet

Reglementet bör träda i kraft samtidigt som lagen om försäkring för allmän
tilläggspension eller den 1 januari 1960. Det synes dock lämpligt, att
fondstyrelserna utses redan dessförinnan, så att organisationen av fondförvaltningen
hinner förberedas i tid.

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Enligt 3 § skall fondstyrelserna för varje kalenderår bidraga till försäkringens
utgifter i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar
avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.
För det första verksamhetsåret 1960 är denna bestämmelse inte tillämplig.
Även för de båda därnäst följande åren är den i 3 § angivna fördelningsgrunden
mindre lämplig med hänsyn till att under 1960 och 1961 några
egenavgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension inte
torde komma att tillföras tredje fondst yreisens förvaltning. I slutstadgandets
andra stycke föreskrives därför, att fördelningen för åren 1960—1962
skall göras efter vissa där angivna procentsatser, som fastställts efter en
ungefärlig beräkning av den relativa storleksordningen av de tre fondstyrelsernas
förvaltningsmassor i genomsnitt under den första tioårsperioden.

Departementschefens hemställan

Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension torde i huvudsak
inte vara av den beskaffenhet, att det jämlikt § 87 regeringsformen behöver
underställas lagrådets granskning. Emellertid innehåller lagförslaget
vissa stadganden, vilka torde erfordra en dylik granskning. Övriga förslag
är icke av beskaffenhet att lagrådets yttrande däröver bör inhämtas. Jag
hemställer med hänsyn därtill, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom socialdepartementet upprättade förslag till lag om försäkring för allmän
tilläggspension, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Karin Wickström

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Bilaga

Förslag

till

Lag

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Försäkring enligt denna lag grundas på inkomst av förvärvsarbete och
avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver vad
som må utgå i folkpension.

2 §•

Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalenderår,
varunder han fyller sexton år.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är
mantalsskriven i riket.

Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 § sägs är försäkrad,
även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller
andra stycket.

3 §•

Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmgndigheten)
och de lokala organ, som Konungen bestämmer.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4 §•

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 § första eller andra
stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande
inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år
då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller
för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller
invalidpension enligt 3 § 2 mom. första stycket lagen om folkpensionering
eller sjukbidrag enligt sistnämnda lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959 193

Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständigheterna.

5 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke lön, som
utgivits av en och samme arbetsgivare och som under ett år ej uppgått till
trehundra kronor.

6 §.

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;
samt

c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 5 § är att hänföra till inkomst av anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra
kronor för år, tages den ej i beräkning.

7 §•

13 — Bihagg till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är
bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt.

8 §.

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 §
omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. Är summan högre än
dubbla basbeloppet, skall dock den överskjutande delen i den mån denna utgöres
av inkomst av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två
tredjedelar. Basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas
i första hand mot inkomsten av anställning.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall
ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

9 §•

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng
beräknas med två decimaler.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

10 §.

Om ålderspension

11 §•

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller
13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad,
för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som
tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall
hänsyn tagas endast till så stor del av'' nämnda produkt som svarar mot
förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

13 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 § beräknade

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen
börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och
med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje
månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad
varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn
dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt
sjuttio år.

Om förtidspension

14 §.

15 §.

År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives
hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension

16 §.

Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra
år, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå
till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna
lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle
börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år samt
den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen börjar
utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava tillgodoräknats
pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen
under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå,
om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade då
folkpension som i 4 § sägs började utgå samt undantagandet tillika föranlett,
att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig
mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den
försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 197

17 §.

Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 § stadgas
men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag,
därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i
4 § sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande
vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension,
om denna börjat utgå från och med nämnda månad.

18 §.

19 §.

Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss
tid eller tills vidare.

Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensionen
indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan.

20 §.

21 §.

Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit
till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen
åsamkat sig.

Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade a)

ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvar spåföljd genom
lagakraftågande dom ådömts honom;

b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; c)

medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller

d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 § sista
stycket.

Om familjepension

22 §.

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn.

23 §.

Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat
minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap.

24 §.

25 §.

Barnpension tillkommer barn under nitton år till den försäkrade. Rätt till
barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan än den
försäkrades make, och ej heller för barn utom äktenskap, därest den försäkrade
enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

26 §.

27 §.

De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till
högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Nedsättning
av familj epensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de
olika pensionerna i förhållande till deras storlek.

28 §.

29 §.

30 §.

Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efterlevande a)

annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling,
för vilken ansvar spåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten.

Om försäkringens finansiering

31 §.

Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fondmedel
som nedan sägs.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1959

Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden,
vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

32 §.

Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande
avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan
beslutats.

33 §.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han
under året utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller
bostad eller, där fall som avses i 5 § andra stycket är för handen, i annan ersättning
i penningar. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas å summan av lön och annan ersättning som nu sagts,
sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande det vid årets ingång gällande
basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet
arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock sådan del av lön eller
annan ersättning, som för arbetstagare och år räknat överstigit sju och en
halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall arbetstagare, som under hela
året varit anställd med full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och
arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräknas
i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en
decimal.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som av
viker från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma resultat.

Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från
arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från
arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hänsyn
skall vidare ej tagas till lön eller annan ersättning, som enligt 5 § tredje
stycket icke utgör inkomst av anställning eller som utgivits för arbete utom
riket till arbetstagare, vilken icke är vare sig svensk medborgare eller mantalsskriven
härstädes.

Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959 201

34 §.

Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år
på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga
avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör
från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall från
skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt.

35 §.

Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Konungen
med riksdagen.

Om undantagande från försäkringen

36 §.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

37 §.

Kollektivavtal enligt denna paragraf skall upprättas skriftligen och undertecknas
av dem som slutit avtalet. Sådant avtal må ej upphöra att gälla
å annan tid än vid utgången av ett år.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

38 §.

39 §.

Kollektivavtal enligt 37 § skall tillförsäkra varje arbetstagare, för vilken
på grund av avtalet inträtt verkan som i första stycket sägs, sådan rätt till
ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare
upphör att vara tillämpligt på arbetstagaren.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall registreras hos pensionsmyndigheten.

Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 § eller 39 § andra
stycket, skall registrering vägras.

Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras
registrering, är avtalet ogiltigt.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk
på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom.

42 §.

Pension utgives månadsvis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959 203

ningen. Ålderspension må dock ej utgå för tid före den månad, då ansökningen
gjordes.

Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

43 §.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt
särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta
eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas
den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpenningens
belopp.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller
sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

45 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension
alltjämt föreligger.

46 §.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

47 §.

Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt
beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande
organet föreskriver.

48 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den för år beräknade
pensionen avrundas till närmast lägre hela krontal, som är jämnt delbart
med tolv. Är årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller pensionen
för den månad som beräkningen avser.

49 §.

Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder
beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat.

50 §.

51 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i
mät för gäld.

52 §.

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

205

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

eller lokalt organ som i 3 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande,
som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

53 §.

Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pensionsmyndigheten,
som har att insända handlingarna till socialdepartementet.
Talan må fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd
därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling inom myndigheten
uttalats avvikande mening, så ock där myndigheten finner fråga i
vilken grad den försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av
stor betydelse ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse
eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga
alt bevilja tillstånd.

Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa
fall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 7 eller 35 §.

54 §.

55 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
pensionsmyndigheten.

Om lagens ikraftträdande in. m.

56 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960; dock må pension ej utgivas för
tid före den 1 januari 1963.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år J959

57 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt
till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915
-—1923, skall vid tillämpning av 12 § talet trettio utbytas mot talet tjugu
ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914;
och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning
som i 12 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng.

58 §.

59 §.

För år 1960 skall den i 32 § omförmälda procentsatsen fastställas år 1959.
Förslag som i 32 § andra stycket sägs skall framläggas första gången år
1963 och andra gången år 1967.

60 §.

Anmälan som i 36 § första stycket sägs må med giltighet från och med år
1960 göras under nämnda år samt under första halvåret 1961.

61 §.

Vad i 44 § stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning
som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari

1960.

62 §.

Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola handhavas
av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

207

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 mars
1959.

Närvarande:

justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 27 februari 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
samma dag, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet
Liss Granqvist och lagbyråchefen i samma departement Bengt Hamdahl.

Lagrådet yttrade:

Det föreliggande förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension
ingår som ett led i ett omfattande socialt reformprogram. Detta åsyftar
att tilläggspensionen inom de närmaste åren skall samordnas med den
grundläggande folkpensionen, vars förbättring för närvarande utredes,
samt att som slutmål socialförsäkringen — däri förutom pensioneringssystemet
skulle inbegripas sjuk-, yrkesskade- och moderskapsförsäkringarna
— skall förenhetligas till ett enda system. Det torde vara ofrånkomligt,
att ett sådant reformprogram genomföres etappvis och icke i ett slag. I
och för sig är därför intet att invända mot att den nu aktuella etappen —
med uppskjutande av vad som rör bottenpensionen — begränsats till tillläggspensionen
samt att även vissa med denna sammanhängande frågor
ställts på framtiden. Lagrådet vill emellertid framhålla, att det måste vara
förenat med avsevärda svårigheter och i vissa avseenden ej låter sig göra
att tillförlitligen bedöma det nu framlagda förslaget, innan den plan vari
det skulle ingå blivit närmare utarbetad och känd. Härtill kommer, att förslaget
innebär en mycket betydande påbyggnad på det nuvarande folkpensioneringssystemet
med svåröverskådliga verkningar på lång sikt. Principerna
för en dylik påbyggnad ha visserligen varit föremål för ingående
diskussioner, varvid skilda meningar yppats, men utformningen i lagtext

208 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

har icke blivit granskad av utomstående förrän detta förslag nu överlämnats
till lagrådet.

Det lärer icke vara avsett, att lagrådet nu skulle verkställa en fullständig
granskning av förslaget. Detta har visserligen formellt remitterats i sin
helhet, men enligt vad departementschefen vid remissen anfört skulle förslaget
i huvudsak icke vara av beskaffenhet att jämlikt § 87 regeringsformen
behöva underställas lagrådets granskning. Lagrådet vill i anslutning
härtill framhålla, att lagrådet i allt fall ansett sig ej ha att pröva frågor av
finansiell eller rent offentligrättslig art eller att överväga huruvida den föreslagna
försäkringen är lämpligt anordnad ur samhällsekonomisk synpunkt.
Lagrådets granskning har därför blivit av mera formellt rättslig natur.
Från dessa utgångspunkter kan det icke ankomma på lagrådet att vare sig
till- eller avstyrka förslaget i dess helhet eller att överväga huruvida det
eftersträvade resultatet lämpligen kunnat vinnas på annan väg än genom
lagstiftning.

Lagrådet har i första hand uppmärksammat vissa frågor. I sin hemställan
om lagrådsremissen anförde departementschefen, att lagförslaget innehölle
vissa stadganden vilka torde erfordra lagrådsgranskning. Enligt uppgift
syftade departementschefen härvid främst på stadgandena om kollektivt
undantagande från försäkringen i 37—40 §§. På grund av dessa ''paragrafers
sammanhang med andra ha ytterligare åtskilliga bestämmelser
måst bliva föremål för närmare granskning. Redan på denna grund har
granskningen kommit att omfatta en mycket stor del av den föreslagna
lagen, låt vara ur begränsade synpunkter. Lagrådet har ej heller kunnat
undgå att beakta att lagstiftningens huvuddrag i avsevärd utsträckning
innefatta sociallagstiftning av allmän lags natur.

1 §•

Som närmare utvecklats i departementschefens specialmotivering användes
uttrycket försäkring här i samma betydelse som beträffande annan
socialförsäkring. Liksom i fråga om den allmänna sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen är förmånernas åtnjutande icke ens beroende av
att avgifterna för försäkringen överlag blivit vederbörligen erlagda. Föreliggande
försäkringsform är alltså ej att förblanda med sådan försäkring
som avses i lagarna om försäkringsavtal och om försäkringsrörelse.

Å andra sidan kan ej bortses från att den föreslagna ordningen för avgiftsbetalaren
faktiskt verkar på liknande sätt som om han själv tagit
privata försäkringar för motsvarande belopp, och lagstiftningen kan därför
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare sägas medföra betydande
skyldigheter för arbetsgivarna. Detta kan uppenbarligen få återverkningar
på utvecklingen av löner och priser. Till dylika förhållanden av samhällsekonomisk
räckvidd har lagrådet emellertid enligt vad inledningsvis
anförts icke ansett sig böra taga ställning.

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1959

Enligt 1 § avser försäkringen att bereda ålderspension, förtidspension
och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Förslagets innebörd
är särskilt svårbedömlig i fråga om förtids- och familjepension på
grund av det nära sambandet mellan dessa båda former av tilläggspension
och den blivande utformningen av folkpensionen i motsvarande hänseenden.
De skäl, som på grund härav möjligen kunna tala för att uppskjuta
förtids- och familjepensionsregleringen i avbidan på en mera slutlig utformning
av socialförsäkringen, måste emellertid vägas mot de praktiska
fördelar, som vinnas genom alt nu medtaga alla tre pensionsformerna.

Vad angår avfattningen av 1 §, är det enligt den tankegång som utvecklats
i motiven knappast försäkringen utan snarare rätten till pension som
grundas på inkomst av förvärvsarbete. Lagrådet hemställer därför, att
paragrafen omformuleras, lämpligen genom att uppdelas i flera punkter. I
första punkten skulle då upptagas blott, att försäkring enligt denna lag
avser att bereda ålderspension, förtidspension och familjepension utöver
vad som må utgå i folkpension. I andra punkten kunde stadgas, att rätt till
pension enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Såsom
en tredje punkt kunde tilläggas, att efter sådan inkomst utgår ock avgift
till försäkringen.

5-7 §§.

I andra stycket av 7 § har intagits ett stadgande, att närmare bestämmelser
rörande beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen. Lagrådet vill framhålla,
att det för bedömande av innebörden och räckvidden av de föreslagna
stadgandena i 5—7 §§ varit önskvärt, att en mera ingående belysning lämnats
i remissprotokollet rörande de tillämnade bestämmelserna, vilka måste
komma att beröra åtskilliga invecklade både principiella och praktiska
problem. I avsaknad härav får lagrådet framhålla, att ett mera bestämt
ståndpunktstagande till utformningen av de nu ifrågavarande paragraferna
svårligen kunnat äga rum.

37—40 §§.

Bestämmelserna i 37—40 §§ kunna knappast förväntas få någon mera
omfattande praktisk tillämpning. För en arbetsgivare, som vid lagens ikraftträdande
redan ordnat pensionsfrågan för sina anställda, kunna emellertid,
därest undantagande icke sker, uppkomma svårlösta samordningsproblem.
Lagrådet återkommer härtill vid 60—62 §§.

Kollektivavtal som avses i 37 § måste enligt 40 § registreras. Om avtal
bcfinnes strida mot vad som föreskrives i 37 §, skall registrering vägras
och avtalet vara ogiltigt. Av 53 § framgår, att beslut om vägrad registrering
ej får överklagas med mindre pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därlili.
I den mån kollektivavtal av detta slag ingås, måste emellertid frågan
14 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1959

om deras giltighet anses vara av sådan vikt, att överklagande alltid bör
kunna ske. Härtill återkommer lagrådet vid 53 §.

Vidkommande avfattningen av 37—40 §§ hemställer lagrådet, att bestämmelsen
i 39 § andra stycket på grund av det nära sambandet med 37 §
upptages såsom en första punkt i sistnämnda paragrafs fjärde stycke. Den
i 40 § tredje stycket upptagna hänvisningen till 39 § andra stycket bör
då utgå.

42 §.

Enligt föreskrift i andra stycket i förevarande paragraf avses att ålderspension
ej må utgå för tid före den månad, då ansökningen gjordes. Förtidsoch
familjepension skall däremot jämlikt stadgande i tredje stycket kunna
utgå även för tid före ansökningen, dock ej för längre tid tillbaka än tre
månader före den månad, då pensionen söktes. Det torde få förutsättas, att
fall kunna komma att inträffa då en försäkrad till följd av sjukdom eller
av annan anledning försummar att i behörig tid inkomma med ansökan
om ålderspension. Att en dylik försummelse omedelbart skulle medföra
förlust av intjänad pension skulle säkerligen i många fall framstå såsom
obilligt. Enligt vad lagrådet inhämtat skulle det icke behöva medföra några
administrativa olägenheter, om för ålderspension stadgades samma respittid
om tre månader för påföljdens inträde som enligt förslaget är avsett att
gälla beträffande förtids- och familjepension. Lagrådet får fördenskull hemställa
om en dylik ändring, förslagsvis genom att andra punkten av andra
stycket gives den lydelsen, att ålderspension utgår dock ej för längre tid
tillbaka än tre månader före den månad, då ansökningen gjordes.

48 §.

Utformningen av den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf
jämförd med lydelsen av 12 § första stycket är ägnad att ingiva viss tveksamhet
om tillvägagångssättet vid beräknande av ålderspensionen. Då
emellertid detta bör anses uttömmande beskrivet i 12 §, synes för undanröjande
av möjlig tvekan ett förtydligande kunna åstadkommas genom en
omformulering av förevarande paragraf. I sådant syfte hemställer lagrådet,
att första punkten i 48 § ändras på så sätt att orden »för år beräknade
pensionen» ersättas av »årspension, från vilken beräkningen utgår».

53 §.

På skäl som anförts under 37—40 §§ hemställes att den i andra stycket
tredje punkten upptagna föreskriften, enligt vilken talan må fullföljas
endast såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill, begränsas till
att avse talan mot beslut i annat ärende än som avses i 40 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1959 211

56 §.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall lagen träda i kraft den 1 januari
1960, dock att pension ej må utgivas för tid före den 1 januari 1963.
Berörda föreskrift kan möjligen vara ägnad att ingiva den felaktiga föreställningen,
att tid före sistnämnda dag överhuvud icke skulle komma i
betraktande vid pensionsförmånens bestämmande. Stadgandet torde emellertid
endast åsyfta att utsäga, att pension icke skall utgå före den 1 januari
1963. Lagrådet hemställer att stadgandet i förtydligande syfte omformuleras
i enlighet härmed.

60—62 §§.

I samband med genomförandet av en allmän tilläggspensionering uppställa
sig vissa problem rörande arbetstagare, som redan nu genom arbetsgivarens
försorg äro tillförsäkrade pension. Beträffande en stor grupp av
arbetstagare, som redan har sin pensionsfråga ordnad, nämligen statens
anställda, har en samordning med den allmänna tilläggspensioneringen
åstadkommits genom det på grundval av överenskommelser med berörda
personalorganisationer utarbetade förslag till pensionsreglemente, som
godkänts av statsmakterna. En lösning av samordningsfrågorna efter likartade
linjer föreligger redan för en stor del av de kommunalanställda och
lärer kunna förväntas även för övriga anställda i offentlig tjänst. Vad angår
arbetstagare i privat tjänst har departementschefen i samband med hemställan
om lagrådsremissen gjort uttalanden av innebörd att även i dessa
fall uppkommande samordningsspörsmål hänvisas till förhandlingar mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

De privata pensionsanordningarna kunna vara av många olika slag såsom
pensionsförsäkringar, förpliktelser som fullgöras av pensionsstiftelser
och utfästelser från arbetsgivare att utgiva pensioner vilka bekostas i annan
ordning. Även de förmåner som tillförsäkras i dylika former kunna vara
av vitt skiftande innehåll och omfattning. Vad angår storleken av tillförsäkrad
ålderspension torde denna någon gång för personer i ledande ställning
kunna uppgå till belopp, som avsevärt överstiger den allmänna tillläggspensionen.
Man måste utgå från att dylika pensioner åtminstone till
överstigande del böra vidmakthållas. Även där pensionerna — såsom till
alldeles övervägande del torde vara fallet — understiga den allmänna tillläggspensionen,
synes det befogat att förmånerna lämnas åtminstone i stort
sett orubbade, när det gäller sådana åldersgrupper som endast i ringa mån
komma att få del av den allmänna tilläggspensionen. Om åter utfästelserna
leda till att samtidigt skulle utgå full tilläggspension och fulla förmåner
enligt den frivilliga utfästelsen, kunde detta, åtminstone om de sistnämnda
förmånerna ej äro alltför obetydliga, te sig som en överkompensation åt
arbetstagaren och en oskälig tunga för arbetsgivaren som, utom kostnader
för den frivilliga pensionen, hade att betala avgifter även för tilläggspen -

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

sionen. En avveckling eller uppgörelse i en eller annan form synes under
sådana förhållanden vara påkallad, därvid naturligen får beaktas att frivilliga
pensioner i icke ringa mån kunna ha bekostats även genom avdrag
å den anställdes lön.

Spörsmålet om samordningen mellan den allmänna tilläggspensionen och
redan existerande tjänstepensionsanordningar i enskild tjänst har tidigare
i olika sammanhang gjorts till föremål för utredningar och föranlett uttalanden
av skiftande innehåll. Såsom framgår av det principbetänkande
som år 1950 avgavs av den år 1947 tillkallade pensionsutredningen (SOU
1950:33 sid. 47 ff) genomförde denna pensionsutredning en omfattande
undersökning rörande tjänstepensioneringens utbredning inom olika grenar
av enskild näringsverksamhet. Mot bakgrunden av denna undersökning
gjorde pensionsutredningen det uttalandet (sid. 269), att den ojämförligt
största delen av anställningsavtal med pensionsutfästelser från arbetsgivare
gentemot arbetstagare vore av sådan art att avtalen kunde anpassas
efter de nya förhållanden som en allmän pensionsförsäkring komine att
skapa samt att, om i en del speciella fall anpassning i fråga om personliga
kontrakt icke skulle vara möjlig, man kunde räkna med att dessa fall komme
att vara av mycket underordnad betydelse. Frågan i vilken omfattning
ändringar skulle vidtagas beträffande omförmälda pensionsanordningar
borde enligt pensionsutredningens mening (sid. 270) lösas förhandlingsvägen
och icke regleras genom åtgärder från det allmännas sida. I de fall
då arbetsgivare överfört medel til! pensionsstiftelser att tjäna såsom underlag
för anställdas pensionering, borde arbetsgivaren äga efter den allmänna
försäkringens införande helt eller delvis disponera över dessa medel för
betalning av arbetsgivarbidrag till ifrågavarande försäkring. Lagändringar
som erfordrades för frigörelse av stiftelsemedel av här angiven
art borde genomföras (sid. 271). — Även i pensionsutredningens år 1955
framlagda betänkande (SOU 1955:32 sid. 233) gives uttryck åt den uppfattningen
att frågan om anpassningen av existerande tjänstepensionsanordningar
till den allmänna försäkringen bör lösas förhandlingsvägen och
icke regleras genom åtgärder från det allmännas sida. Beträffande medel,
som av arbetsgivare överförts till pensionsstiftelse, göres i sistnämnda betänkande
ett uttalande av samma innebörd som i principbetänkandet (sid.
234). Utredningens förslag i 1955 års betänkande i vad detta gäller nu berörda
samordningsproblem innebar, att hithörande spörsmål skulle ägnas en
särskild undersökning och att, om så krävdes för möjliggörande av den
avsedda anpassningen, erforderlig lagstiftning skulle genomföras. — Samordningsproblemet
i vad det rör den privata pensioneringen har även upptagits
till behandling i det remissyttrande som 1951 års pensionsutredning
(majoriteten) avgivit över 1955 års betänkande (SOU 1956: 31 sid. 165).
Enligt 1951 års pensionsutredning vore det förenat med stora svårigheter att
närmare karakterisera vad som i formellt hänseende gällde inom privat pen -

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 1959

sionering. Med bestämdhet kunde endast utsägas, att i den mån pensionering
ordnats genom anslutning till SPP vore den anställde respektive
pensionstagaren i princip tillförsäkrad att utfå den valuta, som kunde erhållas
för de till nämnda företag redan inbetalade premierna. Vad beträffade
frågan huruvida arbetsgivaren gentemot den anställde formligen förbundit
sig att fortsätta premiebetalningen till SPP och att därvid följa redan
uppgjord pensionsplan utan några avsteg torde det förhålla sig mycket
olika. Skäl funnes att antaga, att pensioneringen i verkligheten i mycket betydande
utsträckning vore helt »avbrytbar». I än högre grad gällde detta i
fråga om annan privat pensionering, där pensionsplanerna ofta vore mycket
obestämda i fråga om sitt konkreta innehåll. Den omständigheten att formella
möjligheter i viss utsträckning funnes att ändra personalpensioneringens
grunder och omfattning med hänsyn till allmän pensionering innebure
självfallet icke, att ändringar faktiskt kunde göras i motsvarande utsträckning.
Det vore vidare naturligt, att sådana begränsningar i nuvarande
personalpensionsförmåner, som icke motsvarades av allmänna pensionsförmåner
bekostade av arbetsgivaren, måste aktualisera krav från de anställda
om kompensation, t. ex. i form av höjda löner. Å andra sidan utgjorde
icke heller det förhållandet att formella möjligheter för vissa fall
och i vissa hänseenden icke funnes att genomföra ändringar i fråga om
personalpensioneringen något absolut hinder emot att dylika ändringar
faktiskt åstadkommes. En utväg som kunde komma i fråga vore att inskrida
genom stiftande av allmän lag om ändring, en annan att genom en samordnad
löne- och personalpensionspolitik förmå berörda anställningshavare att
frivilligt övergå till bättre anpassningsbara personalpensioneringssystem.

— Slutligen förekomma uttalanden i förevarande fråga i pensionsberedningens
år 1957 avgivna betänkande (SOU 1957: 7 sid. 107—108). Där framhålles

— i avdelningen om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen
— hurusom det förhållandet att en person kan ha intjänad pensionsrätt
och dessutom förvärva rätt till obligatorisk tilläggspension kan tänkas i enskilda
fall leda till att han får pensioner från två håll, som sammanlagt
överstiger vad som kan anses vara en rimlig tjänstepensionsnivå. Sådana
övergångsvis uppträdande inadvertenser måste enligt pensionsberedningens
mening godtagas. Uppkommande anpassningsproblem borde lösas förhandlingsvägen
av dem, som beröras av eller representera existerande pensionsanordningar,
och inte genom åtgärder från det allmännas sida. Det allmänna
borde dock tillse att gällande lagregler inte lade binder i vägen för
en anpassning som önskades av parterna. Pensionsutredningen hade vid
genomgång av ett betydande antal pensionsregleinenten funnit, att de vore
så utformade att de medgåve anpassning till den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen.
Skulle det likväl finnas fall, där sådant hinder för anpassning
förelåge att lagstiftning bleve nödvändig, torde det få ankomma på
vederbörande att göra hänvändelse till Kungl. Maj :t om vidtagande av

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

erforderlig åtgärd. Sådana åtgärder skulle givetvis inte beröra redan intjänad
pensionsrätt utan blott avse det framtida förvärvet av pensionsrätt.
I samband med detta uttalande erinrades om att frågan om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning hänskjutits till en särskild utredning under
j ustitiedepartementet.

Vad sålunda förekommit finner lagrådet ge vid handen, att i åtskilliga fall
de av arbetsgivare gentemot arbetstagare i enskild tjänst gjorda pensionsförpliktelser,
som komma att gälla för tid efter ikraftträdandet av förevarande
lagstiftning, äro av den naturen att de från arbetsgivarsidan kunna
uppsägas för omreglering vid förhandlingar mellan parterna. Även i fall,
då utfästelserna om pension äro bindande utan att uppsägning är möjlig,
är det måhända icke uteslutet, att motsvarande resultat kunna uppnås genom
att den berättigade efter förhandlingar frivilligt medger en ändring av
pensionsutfästelsens innehåll. Emellertid måste man räkna med fall, då
den pensionsberättigade vägrar medverka till en sådan omreglering. Särskilt
med tanke på att i dessa fall en opåkallad överpensionering kunde äga
rum på arbetsgivarens bekostnad, synes angeläget, att nödiga lagstiftningsåtgärder
snarast vidtagas i syfte att arbetsgivare, som har att erlägga avgift
enligt 33 §, ej oskäligen betungas för arbetstagares pensionering till
följd av att han jämväl är pliktig att fullfölja sådan före lagens ikraftträdande
gjord utfästelse om pension, som icke kan återkallas. Att lagstiftningsåtgärder
även eljest kunna vara påkallade för att underlätta godvillig
uppgörelse framgår av den nyss lämnade redogörelsen för tidigare utredningar.

Lagrådet hemställer att förslaget kompletteras med en bestämmelse, enligt
vilken särskilda föreskrifter rörande hithörande frågor skola meddelas av
Konungen och riksdagen. Bestämmelsen behövde icke innehålla mer än att
Konungen med riksdagen utfärdar de föreskrifter som må erfordras i anledning
av att arbetsgivare, som har att erlägga avgifter enligt 33 §, tillika
före lagens ikraftträdande gjort utfästelse om förmåner svarande mot tillläggspension
enligt denna lag. En sådan övergångsbestämmelse kunde lämpligen
upptagas såsom en ny 60 §, varvid det remitterade förslagets 60—62
§§ skulle bliva 61—63 §§.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 1959

215

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 13 mars
1959 avgivna utlåtande över det den 27 februari 1959 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har, från de synpunkter som lagrådet haft att beakta, lämnat
den föreslagna lagen om försäkring för allmän tilläggspension i stort sett
utan erinran. De av lagrådet förordade, i huvudsak formella ändringarna
av vissa paragrafer finner jag böra godtagas.

Med anledning av vad lagrådet anfört i anslutning till 5—7 §§ vill jag
understryka, att de slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension,
har fixerats i nämnda paragrafer och att utrymmet för de bestämmelser,
som förutsättes i 7 § andra stycket, därigenom begränsas till
en tillämpning av vad sålunda stadgas. Socialförsäkringens administrationsnämnd
har i det närmaste fullbordat sitt arbete med dessa kompletterande
föreskrifter och torde inom kort framlägga betänkande i ämnet.
Förslag i detta hänseende kommer att föreläggas riksdagen i höst.

Därutöver har lagrådet hemställt, att i övergångsbestämmelserna införes
ett nytt stadgande av innebörd att Konungen med riksdagen i mån av
behov skulle utfärda föreskrifter för det fall, att arbetsgivare kunde bli
oskäligt betungad för arbetstagares pensionering till följd av att han jämväl
är pliktig att fullfölja en före lagens ikraftträdande gjord utfästelse
om pension. De av lagrådet omnämnda undersökningar, som verkställts i
olika sammanhang under pensionsreformens förberedande, har givit vid
handen, att anställningsavtal med pensionsutfästelser så gott som alltid inrymmer
möjligheter till pensionsreglering genom förhandlingsuppgörelser.
Det är naturligt att — såsom lagrådet också förutsatt —- en frivillig uppgörelse
kommer till stånd när en omreglering av den privata pensionen
i dylika fall anses erforderlig. Enligt lagrådet måste man dock även räkna
med fall, då den pensionsberättigade har möjlighet att vägra sin medverkan
till en omreglering och begagnar denna möjlighet.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1959

För egen del har jag svårt att föreställa mig att uppgörelser inte skulle
komma till stånd för att undvika oskälig dubbelpensionering även om
arbetstagaren formellt skulle kunna motsätta sig en omreglering. En lösning
förhandlingsvägen ligger också nära till hands med tanke på att frivilliga
pensioner ofta är av den naturen att de i icke ringa mån bekostas
genom att den anställde får mindre i lön och att en lättnad i arbetsgivarens
pensionsförpliktelser för viss arbetstagare därför omedelbart kan aktualisera
frågan om en lönejustering. Med hänsyn till det anförda vill jag ansluta
mig till den inom allmänna pensionsberedningen uttalade meningen,
att uppkommande anpassningsproblem bör lösas genom förhandlingar mellan
berörda parter och inte genom åtgärder från det allmännas sida. Skulle
emellertid sådana enstaka fall uppkomma, då här åsyftad uppgörelse inte
kan uppnås, torde det få ankomma på vederbörande att göra hänvändelse
om erforderliga åtgärder från statsmakternas sida. Sådana åtgärder kan
givetvis inte få beröra redan intjänad pensionsrätt utan blott avse framtida
förvärv av dylik rätt. I den mån lagstiftning skulle erfordras, kan den
utfärdas oberoende av om lagen om försäkring för allmän tilläggspension
innehåller en sådan bestämmelse som lagrådet förordar eller ej. Jag finner
därför inte anledning att föreslå införandet av nämnda bestämmelse i lagförslaget.

Utöver de inledningsvis nämnda ändringarna i lagförslaget har vissa
redaktionella jämkningar företagits i detsamma.

Föredraganden hemställer härefter, att föreliggande förslag till

1) lag om försäkring för allmän tilläggspension,

2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt

3) reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Veronika Nissen

Kungl. Maj.t proposition nr 100 år 1959

217

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension.................. 4

Förslag till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—

1964 enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension.............. 19

Förslag till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning .... 20

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 februari 1959 ........................ 27

Pensionsfrågans utveckling ............................................ 27

Kommittéförslag om fondförvaltning m. m. jämte remissyttranden .......... 29

Kommittéförslaget ................................................ 29

Remissyttrandena .................................................. 32

Folkpensioneringen .................................................... 37

Gällande bestämmelser ............................................ 37

Riksdagens ställningstaganden 1958 .................................. 40

Departementschefen.................................................... 42

Allmänna synpunkter ................................................ 42

Princippropositionen .............................................. 42

Förberedelser för lagstiftningsförslaget .............................. 44

Tilläggspensioneringens omfattning.................................. 46

Nuvarande personalpensionering m. m............................... 48

Samhällsekonomiska verkningar .................................... 50

Planen för pensionsreformen........................................ 52

Översikt av pensionsförslaget.......................................... 54

Lagstiftningsförslaget jämfört med principförslaget.................... 55

Personkrets och pensionsgrundande inkomst.......................... 57

Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete ........ 59

Ålderspension .................................................... 61

Förtidspension .................................................... 64

Familjepension .................................................... 65

Kostnader och finansiering ........................................ 68

Undantagande .................................................... 70

Administration .................................................... 72

Fondförvaltning .................................................. 74

Specialmotivering.................................................... 76

Förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension ............ 76

Inledande bestämmelser .......................................... 76

Om pensionsgrundande inkomst in. in............................... 82

15 — Bihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 100

218

Kungl. Maj.t proposition nr 100 år 1959

Sid.

Om ålderspension .............................................. 104

Om förtidspension .............................................. 114

Om familjepension .............................................. 128

Om försäkringens finansiering .................................... 137

Om undantagande från försäkringen................................ 144

Särskilda bestämmelser .......................................... 157

Om lagens ikraftträdande m. m................................... 167

Förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren
1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension . . 172

Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning 172

Inledande bestämmelser .......................................... 172

Om fondstyrelserna .............................................. 176

Om förvaltningen ................................................ 181

Om revision m. m.............................................. 188

Särskilda bestämmelser .......................................... 190

Slutstadgandet .................................................. 190

Departementschefens hemställan ...................................... 191

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension
...................................................... 192

Lagrådets utlåtande .................................................... 207

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 mars 1959 .......................... 215

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59
001943