Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1959 dagtecknad proposition, nr 100, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om försäkring för allmän tilläggspension,

2) lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt

3) reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tjugoen i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 411 av herr Söderberg m. fl. och II: 501 av
herr Hagnell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 426 av herr Anderson, Carl Albert, och
II: 516 av herr Lundqvist i Trollhättan m. fl.,

de likalydande motionerna I: 428 av herr Grym m. fl. och II: 524 av herr
Fredriksson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 429 av herr Bengtson m. fl. och II: 519 av
herr Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 430 av herr Öhman och herr Persson, Helmer,
samt II: 525 av herr Senander m. fl.,

de likalydande motionerna 1:431 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:520 av
herr Hjalmar son m. fl.,

de likalydande motionerna I: 432 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:521 av
herr Hjalmarson m. fl.,

de likalydande motionerna 1:433 av herr Aastrup m. fl. och 11:523 av
herr Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:434 av herr Ringaby och 11:526 av herr
Gansmoe m. fl.,

motionen 11:518 av fröken Sandell,
motionen 11:522 av herr Kellgren m. fl. samt
motionen II: 527 av herr Christenson i Malmö.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena lämnas i det
följande under de rubriker, till vilka yrkandena på grund av sitt innehåll
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 sand. Nr 1

2

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

är att hänföra, dock behandlas motionsparen I: 429 och II: 519, I: 431 och
11:520, 1:432 och 11:521 samt 1:433 och 11:523 under rubriken »Förut
icke behandlade motioner».

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt de i andra kammaren
väckta motionerna; dock hänvisas beträffande motionerna I: 426 och
11:516 till den i första kammaren väckta motionen.

Utskottet har mottagit ett stort antal framställningar från olika sammanslutningar
och organisationer.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning om allmän tilläggspensionering, som
skall träda i kraft den 1 januari 1960. Tilläggspensioner skall börja utges
1963.

Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillförsäkra
alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt
i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och
av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst,
som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten
ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning är regeln att det belopp, som överskjuter 8 000 kr.,
räknas som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande
inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För
full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vilket
krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer
full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två
tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension
kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den
som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss
höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen.
Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med
samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års
ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel
förtidspension.

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1959

3

Familjepension utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och
att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock
änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension
utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens
familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som
den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen
för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka
och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande
utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.

Det har förutsatts, att den nu utarbetade lagstiftningen kommer att kompletteras
på en del punkter, främst beträffande förtids- och familjepensionerna,
vilket torde kunna ske innan förmåner börjar utges från tilläggspensioneringen.

I likhet med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras
enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan
tillskott av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en
betydande fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges
kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges
egenavgift. Samma uttagsprocent tillämpas för arbetsgivaravgift och egenavgift.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas och avgifter skall erläggas
fr. o. m. 1960. Avgiftsuttaget fastställes till en början för fem år och föreslås
utgöra 3 procent 1960 för att sedan stiga med en procent om året till
7 procent 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften
vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent 1960
och 4,5 procent 1964. Det förutsättes att arbetsgivaravgiften framdeles inte
kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.

Möjligheter finnes till undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen,
kollektivt för inkomst av anställning och individuellt för inkomst
av annat förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oförändrad
inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kr. vid 1964 års utgång. Förvaltningen
av fonden föreslås anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen
skall förvalta de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna,
andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare
samt tredje fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och egenavgifter. I styrelserna
skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon
parts representanter ensamma har majoritet.

En betydande del av fondmedlen skall i form av återlån genom banker
och andra kreditinstitut kunna gå tillbaka till dem som erlagt avgifter.
Övriga fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som
utfärdas av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.

4

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Försäkring enligt denna lag avser att bereda ålderspension, förtidspension
och familjepension utöver vad som må utgå i folkpension. Rätt till pension
enligt försäkringen grundas på inkomst av förvärvsarbete. Efter sådan inkomst
utgår ock avgift till försäkringen.

2 §•

Svensk medborgare är försäkrad enligt denna lag från och med det kalenderår,
varunder han fyller sexton år.

Vad nu sagts gäller ock den som utan att vara svensk medborgare är
mantalsskriven i riket.

Den som tillgodoräknats pensionspoäng enligt vad i 9 § sägs är försäkrad,
även om han ej längre uppfyller förutsättningarna enligt första eller
andra stycket.

3 §.

Försäkringen handhaves av den centrala myndighet (pensionsmyndigheten)
och de lokala organ, som Kor.ungen bestämmer.

Om pensionsgrundande inkomst m. m.

4 §.

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 2 § första eller andra
stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande
inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete under året. Sudan beräkning skall icke göras för år
då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller
för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension jämlikt denna lag eller
invalidpension eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, dock icke

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

5

invalidpension som utgår allenast på grund av stadgandet i 3 § 2 mom. andra
stycket sistnämnda lag.

Med år avses i denna lag kalenderår, där ej annat framgår av omständigheterna.

5 §.

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och
samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra
kronor.

Ersättning i penningar för arbete som försäkrad utfört för annans räkning
utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år
uppgått till minst trehundra kronor, vid lagens tillämpning anses såsom
inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den som utgivit ersättningen
varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre anses såsom arbetstagare
och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön
eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den
försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i
rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller
tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare.

6 §•

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den fÄr
säkrade; samt

c) ersättning i penningar för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 5 § är att hänföra till inkomst av an
ställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra
kronor för år, tages den ej i beräkning.

7 §-

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till
statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår
som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret
anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

6

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad som är
bosatt utomlands eller har att erlägga sjömansskatt stadgas särskilt.

8 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det i 10 §
omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan är
högre än dubbla basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres av inkomst
av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar. Basbeloppet
och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i första
hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av
anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp,
från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av
annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall
ingå i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

9 §•

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad,
skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande
inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock
pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade endast såvida avgift enligt
34 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan
avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade
för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där den försäkrade eller
efterlevande till honom ansöker om pension enligt denna lag för tid före
det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju års ålder, för de
båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle
börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten
delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng
beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 16 §, skall den
försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två
högsta poängtalen under den fyraårsperiod som närmast föregått det år, då
folkpension som avses i 4 § började utgå till honom. Pensionspoäng enligt
bestämmelserna i detta stycke må ej tillgodoräknas försäkrad för tid efter
det år, varunder han fyllt sextiofem år.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

7

10 §.

Basbeloppet utgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, som angiver
förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspristalet
enligt lagen om folkpensionering och pensionspristalet för december 1957.
Vid beräkning av basbeloppet sker avrundning till närmaste hundratal
kronor.

Om ålderspension

11 §•

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den
försäkrade fyller sextiosju år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats
honom för minst tre eller, om han icke är svensk medborgare,
minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före
den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den
månad, då han uppnår sextiotre års ålder.

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena eller
13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad,
för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som
tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall
hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot
förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
honom, och talet trettio.

Har undantagande som i 36 eller 37 § sägs ägt giltighet för den försäkrade,
skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så
stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet
mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för
vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av
vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.

Vad i andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fall då
pensionspoäng jämlikt 9 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning
icke tillgodoräknats den försäkrade.

13 §.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år, skall den enligt 12 § beräknade

8

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

pensionen minskas med sex tiondels procent för varje månad, som då pen*
sionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år. Om pensionen börjar utgå senare än från och
med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje
månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad
varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder. Härvid må hänsyn
dock ej tagas till tid efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt
sjuttio år.

Om förtidspension

14 §.

Åtnjuter försäkrad på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat
efter det han blev försäkrad enligt denna lag, folkpension som i 4 §
sägs, äger han rätt till förtidspension enligt vad nedan stadgas för tid före
den månad, da han fyller sextiosju år eller ålderspension dessförinnan börjar
utgå till honom.

Beträffande försäkrad som ej är svensk medborgare gäller vad nu sagts
endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst fem år före
det år, varunder folkpension som avses i första stycket började utgå.

15 §.

År nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga fullständig, utgives
hel förtidspension. I annat fall utgives sextio procent av hel förtidspension.

16 §.

Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra
ar, som närmast föregått det år då folkpension som i 4 § sägs började utgå
till honom, skall hel förtidspension utgå med det belopp, vartill enligt denna
lag ålderspension till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension
skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år
samt den försäkrade för varje år från och med det, då förtidspensionen börjar
utgå, till och med det, då han uppnår sextiofem års ålder, antages hava
tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de två högsta
poängtalen under nämnda fyraårsperiod. Pension enligt vad nu sagts må ej
utgå, om undantagande enligt 36 eller 37 § ägde giltighet för den försäkrade
då folkpension som i 4 § sägs började utgå samt undantagandet tillika föranlett,
att den försäkrade för något av de fyra förutnämnda åren gått förlustig
mer än en pensionspoäng. Förtidspension må ej heller utgå, om den
försäkrade vid sextiosju års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

9

17 §.

Äger den försäkrade icke rätt till förtidspension enligt vad i 16 § stadgas
men skulle han hava varit berättigad till ålderspension enligt denna lag,
därest han uppnått sextiosju års ålder den månad då folkpension som i
4 § sägs började utgå, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande
vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, om
denna börjat utgå från och med nämnda månad.

18 §.

Åtnjuter försäkrad för viss månad sjukhjälp från allmän sjukkassa i form
av sjukpenning eller hempenning, skall förtidspension för samma månad
minskas med beloppet av nämnda sjukhjälp i den mån detta överstiger det
sjukhjälpsbelopp, som avdragits från den försäkrades folkpension eller från
barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn. Vad nu sagts skall ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,
som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första
gången utbetalats, såvida icke försäkrad, som uppburit sextio procent av hel
förtidspension, kommer i åtnjutande av hel förtidspension, i vilket fall avdrag
skall göras å det belopp varmed pensionen ökat.

19 §.

Förtidspension må efter omständigheterna bestämmas att utgå under viss
tid eller tills vidare.

Därest den försäkrades arbetsförmåga varaktigt förbättras, skall pensionen
indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen av arbetsförmågan.

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga
väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom. Är
den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

20 §.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan sjukvård
eller yrkesutbildning, som är ägnad att helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av arbetsförmågan och vartill bidrag erbjudits honom av allmänna
medel, må förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom,
under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

21 §.

Förtidspension utgives ej i fall då nedsättningen av arbetsförmågan uppkommit
till följd av sjukdom eller skada, som den försäkrade uppsåtligen
åsamkat sig.

Förtidspension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade a)

ådragit sig den skada eller sjukdom som förorsakat nedsättningen av

10

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

arbetsförmågan vid förövandet av handling, för vilken ansvarspåföljd genom
lagakraftågande dom ådömts honom;

b) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares
föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; c)

medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten; eller

d) utan giltigt skäl underlåter att göra anmälan som avses i 19 § sista
stycket.

Om familjepension

22 §.

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till förtidspension eller ålderspension
eller skulle han, om fall som avses i 14 § varit för handen vid tidpunkten
för dödsfallet, hava varit berättigad till förtidspension, föreligger
för änka och barn rätt till familjepension enligt vad nedan sägs.

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn.

23 §.

Änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet varat
minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension
icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,
därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Rätten till änkepension upphör, därest änkan ingår nytt äktenskap.

24 §.

Änkepension utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar barn,
som är berättigat till pension efter den försäkrade, trettiofem och i annat fall
fyrtio procent av hel förtidspension, som den försäkrade var berättigad till
eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till sådan pension inträtt
vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till
ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 §.

25 §.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton år.
Rätt till barnpension föreligger dock ej för barn, som är adopterat av annan
än den försäkrade eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,
därest den försäkrade enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

11

26 §.

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om den försäkrade efterlämnar
änka, som är berättigad till pension efter honom, femton och i annat
fall fyrtio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Äro de
pensionsberättigade barnen flera, ökas de nämnda procenttalen med tio för
varje barn utöver det första; och skall det sammanlagda barnpensionsbeloppet
fördelas lika mellan barnen.

27 §.

De sammanlagda familjepensionerna efter en försäkrad må uppgå till
högst åttio procent av den förtids- eller ålderspension som i 24 § sägs. Nedsättning
av familjepensioner på grund av vad nu stadgats skall göras å de
olika pensionerna i förhållande till deras storlek.

28 §.

Har försäkrad under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att
han avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag.
Såsom villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder
och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den
försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans
förmyndare. Finnes den försäkrade sedermera vara vid liv, skall pension
ej vidare utgå.

29 §.

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till
efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt
i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

30 §.

Familjepension utgår ej till den som genom brottslig gärning uppsåtligen
bragt den försäkrade om livet eller, där annan förövat gärningen, medverkat
till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs.

Familjepension må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den efterlevande a)

annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling,
för vilken ansvar spåföljd genom lagakraftägande dom ådömts honom; eller

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående förhållande, som är av betydelse för pensionsrätten.

Om försäkringens finansiering

31 §.

Försäkringens inkomster utgöras av avgifter samt avkastning av de fondmedel
som nedan sägs.

12

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga
medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader
och andra försäkringen åvilande utgifter ävensom till den fondering
som finnes erforderlig.

Försäkringens inkomster skola ingå till en fond, benämnd allmänna pensionsfonden,
vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

32 §.

Konungen skall med riksdagen fastställa procentsats för uttaget av avgifter
till försäkringen. Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för
visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan.

Pensionsmyndigheten åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande
avgiftsuttaget under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan
beslutats.

33 §.

Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han
under året till arbetstagare hos honom utgivit i lön i penningar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad eller, där fall som avses i 5 § andra
stycket är för handen, i annan ersättning i penningar. Avgiften utgår efter
den för året gällande procentsatsen och beräknas å summan av lön och annan
ersättning som nu sagts, sedan därifrån dragits dels ett belopp motsvarande
det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det
beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under
året, dels ock för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning,
som för år räknat överstigit sju och en halv gånger nämnda basbelopp.
Härvid skall arbetstagare, som under hela året varit anställd med
full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under
året varit anställd i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån.
Genomsnittliga antalet arbetstagare beräknas med en decimal.

Om särskilda skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker
från vad i första stycket stadgas men som giver i huvudsak samma
resultat.

Vid avgiftsberäkning enligt första och andra styckena skall bortses från
arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock från
arbetstagare, vars lön under året icke uppgått till trehundra kronor. Hänsyn
skall vidare ej tagas till arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning
till honom antingen enligt 5 § tredje stycket icke utgör inkomst av anställning
eller, om arbetstagaren icke är vare sig svensk medborgare eller mantalsskriven
härstädes, avser arbete utom riket.

Om avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1959

13

34 §.

Försäkrad, för vilken fastställts pensionsgrundande inkomst för visst år
på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för året erlägga
avgift till försäkringen. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen
och beräknas å den pensionsgrundande inkomsten, i vad denna härrör
från inkomst av annat förvärvsarbete. Angående befrielse i vissa fall
från skyldighet att erlägga avgift som nu sagts stadgas särskilt.

35 §.

Om debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen förordnar Konungen
med riksdagen.

Om undantagande från försäkringen

36 §.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt
angår inkomst av annat försvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,
skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för
tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke
tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med
verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet
ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade
ej ånyo göra dylik anmälan.

37 §.

Arbetsgivare och arbetstagare må före den 1 juli 1961 genom kollektivavtal
gällande från ingången av år 1960 träffa överenskommelse om undantagande
från försäkringen enligt vad nedan sägs.

Kollektivavtal som avses i första stycket må å arbetstagarsidan slutas
endast av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation och som ensam eller tillsammans med
annan sådan organisation, vilken biträtt avtalet eller ingått annat dylikt
avtal med samma innehåll i pensionsavseende, uppenbarligen omfattar flertalet
arbetstagare som hos arbetsgivare, vilka skulle bliva bundna av ifrågavarande
avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete.

Giltighetstiden för kollektivavtal varom förmäles i första stycket må förlängas.
Sådant avtal må ock ändras men må ej göras tillämpligt på arbetstagare,
vilka sysselsättas i annat arbete än som avsågs med det ursprungliga
avtalet. Förlängning och ändring som nu sagts skall ske genom kollektivavtal.

Kollektivavtal enligt denna paragraf skall tillförsäkra varje arbetstagare,
för vilken på grund av avtalet inträtt verkan som i 39 § sägs, sådan rätt till

14

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet senare upphör
att vara tillämpligt på arbetstagaren. Sådant avtal skall upprättas
skriftligen och undertecknas av dem som slutit avtalet. Avtalet må ej upphöra
att gälla å annan tid än vid utgången av ett år.

38 §.

Har arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal enligt 37 §, i sin tjänst
jämväl arbetstagare, vilken ej är medlem av avtalsslutande organisation
å arbetstagarsidan, skall avtalet tillämpas även å denne, såvida han sysselsättes
i arbete som avses med avtalet. Vad nu sagts gäller ej arbetstagare,
vilken omfattas av ett för arbetsgivaren gällande kollektivavtal som slutits
av annan arbetstagarorganisation.

39 §.

Föreligger kollektivavtal som i 37 § sägs, skall vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst för arbetstagare, å vilken avtalet är tillämpligt, hänsyn
icke tagas till inkomst, som arbetstagaren hos arbetsgivare, vilken är bunden
av avtalet, åtnjutit av därmed avsett arbete. Vid beräkning av sådan
arbetsgivares avgift enligt 33 § skall bortses från arbetstagare som nu sagts.

40 §.

Kollektivavtal som avses i 37 § skall registreras hos pensionsmyndigheten.

Ansökan om registrering skall göras i fråga om avtal, som slutits före
den 1 juli 1961, senast den 31 augusti nämnda år och beträffande annat
avtal inom två månader efter utgången av den månad, varunder avtalet
träffades.

Befinnes avtal strida mot vad som föreskrives i 37 §, skall registrering
vägras.

Göres ansökan om registrering icke inom föreskriven tid eller vägras
registrering, är avtalet ogiltigt.

Särskilda bestämmelser

41 §.

Den som önskar komma i åtnjutande av pension eller vill göra anspråk
på ökning av pension skall, där ej annorlunda stadgas, göra ansökan därom.

42 §.

Pension utgives månadsvis.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade
fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare
eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

15

ningen. Ålderspension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader
före den månad, då ansökningen gjordes.

Förtids- och familjepension utgår från och med den månad, varunder
rätt till pension inträtt, vilket där ej rätten visas hava varit för handen tidigare
anses hava skett då pensionen söktes. Familjepension efter försäkrad,
som åtnjöt ålders- eller förtidspension, utgår dock tidigast från och med
månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffade. Förtids- och
familjepension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den
månad, då pensionen söktes. Vid ökning av sådan pension skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning.

Pension utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade
avlidit eller rätten till pension eljest upphört.

43 §.

År någon för samma månad berättigad till flera pensioner enligt denna
lag, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största
äro lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära livränta eller sjukpenning jämlikt lagen
om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller enligt
särskild författning eller enligt Konungens förordnande uppbära livränta
eller sjukpenning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas
den honom eljest tillkommande pensionen med livräntans eller sjukpenningens
belopp.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fall då livränta eller
sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

45 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension
alltjämt föreligger.

46 §.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension
för tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill
pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller,
där den pensionsberättigade var bosatt utom riket då rätt till pension
enligt denna lag inträdde, första gången skulle hava uppgått om han vid
sistnämnda tidpunkt varit bosatt i riket. Pension må ej på grund av vad
nu sagts utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade varit bosatt
härstädes.

År pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må

16

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

utan hans samtycke pension till honom utbytas mot ett engångsbelopp,
motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt
första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot
lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har
utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng,
som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna
för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

47 §.

Då skäl föranleda därtill må pension bestämmas att intill dess slutligt
beslut fattats utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande
organet föreskriver.

48 §.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller
pensionen för den månad som beräkningen avser.

49 §.

Pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter det varunder
beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat.

50 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra
honom åvilande anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att
pension utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller har någon eljest
obehörigen eller med för högt belopp uppburit pension och har han skäligen
bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats,
där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts pensionsberättigad enligt första stycket,
må vad han uppburit för mycket i pension avdragas vid senare utbetalning
av pension till honom. Avdrag som nu sagts må tillika göras för ogulden
avgift, såvida enligt 9 § första stycket pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för det år som avgiften avser.

51 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas
i mät för gäld.

52 §.

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på begäran lämna pensionsmyndigheten

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

17

eller lokalt organ som i 3 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande,
som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

53 §.

Klagan över beslut av lokalt organ som i 3 § sägs i ärende enligt denna lag
föres genom besvär hos pensionsmyndigheten. Besvären skola insändas eller
ingivas till det lokala organet, som har att insända handlingarna i ärendet
till pensionsmyndigheten.

Klagan över pensionsmyndighetens beslut i ärende enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär. Besvären skola insändas eller ingivas till pensionsmyndigheten,
som har att insända handlingarna till socialdepartementet.
Talan mot beslut i annat ärende än som avses i 40 § må fullföljas endast
såvida pensionsmyndigheten lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd
skall lämnas där vid ärendets behandling inom myndigheten uttalats avvikande
mening, så ock där myndigheten finner fråga i vilken grad den
försäkrades arbetsförmåga nedsatts tveksam och tillika av stor betydelse
ur ekonomisk synpunkt eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse
eller myndigheten eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja
tillstånd.

Pensionsmyndighetens och lokalt organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Utan hinder av vad ovan sägs skall beträffande fullföljd av talan i vissa
fall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 7 eller 35 §.

54 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående
tillämpning av denna lag helt eller delvis å personer, som icke äro svenska
medborgare och å vilka lagen ej eljest är tillämplig, så ock angående undantag
från vad i lagen stadgas rörande den, som icke är svensk medborgare
eller som är svensk medborgare och bosatt utomlands eller här i riket
anställd hos arbetsgivare, vilken är bosatt utomlands eller är utländsk
juridisk person.

55 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
pensionsmyndigheten.

Om lagens ikraftträdande m. m.

56 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1660; dock skall pension ej utgå
före den 1 januari 1963.

2 — Bilutng till riksdagens protokoll 1959. 12 samt. Nr 1

18 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

57 §.

Försäkrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt
till ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för två år.

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896—
1914, skall vid tillämpning av 12 § första stycket talet trettio utbytas
mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 § andra och
tredje styckena icke äga tillämpning.

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915
—1923, skall vid tillämpning av 12 § talet trettio utbytas mot talet tjugu
ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914;
och skall för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914, ökning
som i 12 § andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket
den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng
eller gått förlustig mer än en poäng.

58 §.

För år 1960 skall pensionsgrundande inkomst icke beräknas för den som
under året uppnår sextiofem års ålder. Avgift som i 33 § sägs skall för år
1960 icke erläggas för lön eller annan ersättning till arbetstagare, som under
året fyller sextiofem år.

59 §.

För år 1960 skall den i 32 § omförmälda procentsatsen fastställas år 1959.
Förslag som i 32 § andra stycket sägs skall framläggas första gången år
1963 och andra gången år 1967.

60 §.

Anmälan som i 36 § första stycket sägs må med giltighet från och med år
1960 göras under nämnda år samt under första halvåret 1961.

61 §.

Vad i 44 § stadgas skall ej äga tillämpning i fall då livränta eller sjukpenning
som där sägs utgår på grund av skada som inträffat före den 1 januari
1960.

62 §.

Konungen äger förordna, att uppgifter, som enligt denna lag skola handhavas
av pensionsmyndigheten, tills vidare skola fullgöras av annan myndighet.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

19

Förslag

till

Lag

angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt lagen
om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 32 § första stycket lagen om försäkring för
allmän tilläggspension omförmälda procentsatsen skall utgöra för år 1960
tre, år 1961 fyra, år 1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju.

20

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Förslag

till

Reglemente

angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

De penningmedel, som enligt 31 § lagen om försäkring för allmän tillläggspension
skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan
stadgas förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och
tredje fondstyrelserna.

2 §•

Den i 3 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension omförmälda
pensionsmyndigheten åligger att överföra

1. till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 33 § nämnda
lag erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter
samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande;

2. till andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt sistnämnda lagrum inflytande
avgifter från andra arbetsgivare än under 1 sägs, som i genomsnitt
för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;
samt

3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma
lagrum samt avgifter, som erläggas jämlikt 34 § lagen om försäkring för
allmän tilläggspension.

Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av
de av styrelsen förvaltade medlen.

3 §•

Pensionsutbetalningar ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket
stadgas, förvaltningskostnader och andra utgifter avseende försäkringen
för allmän tilläggspension skola, i den mån andra medel ej stå till förfogande,
bestridas genom tillskott, som pensionsmyndigheten äger erhålla från
fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

21

av fondstyrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas
balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående
år.

Varje fondstyrelse skall med de under styrelsens förvaltning stående
medlen bestrida kostnaderna för styrelsens verksamhet och för revision av
styrelsens förvaltning.

Om fondstyrelserna

4 §•

Varje fondstyrelse skall bestå av nio ledamöter, som förordnas av
Konungen. Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare;
samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och
två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga
avgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Avgives icke förslag som i första stycket sägs, förordnar Konungen ändå
ledamöter som skolat utses efter sådant förslag.

För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant.

Ledamöter och suppleanter skola vara myndiga, här i riket bosatta
svenska medborgare.

5 §•

Ledamöter och suppleanter i fondstyrelse förordnas för tiden intill dess
balansräkning på sätt i 24 § sägs fastställts under tredje året efter det, varunder
förordnandet meddelats.

Ledamot eller suppleant må av Konungen entledigas, oaktat den tid för
vilken han blivit utsedd ej gått till ända.

Därest ledamot eller suppleant entledigas eller avlider under den tid för
vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe ny
ledamot eller suppleant förordnas i den ordning som angives i 4 §.

6 §•

Av de utan förslag utsedda ledamöterna i fondstyrelse förordnar Konungen
en till ordförande. Fondstyrelse väljer inom sig vice ordförande.

22

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

7 §•

Fondstyrelse sammanträder på kallelse av ordföranden. Framställer ledamot
begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkommas.

Fondstyrelse är beslutför, där de vid sammanträdet tillstädesvarandes
antal överstiger hälften av hela antalet ledamöter. Ärende må dock icke
företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall
för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets
behandling.

Såsom fondstyrelses beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträdet
de flesta förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av
ordföranden.

Vid fondstyrelses sammanträde skall föras protokoll. Ledamot är berättigad
att på begäran få särskild från styrelsens beslut avvikande mening
antecknad till protokollet.

8 §•

Fondstyrelse äger uppdraga åt enskilda ledamöter eller tjänstemän hos
styrelsen att var för sig eller två eller flera i förening avgöra ärenden av
beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Angående
den befogenhet, som sådant uppdrag medför, åligger det styrelsen att
meddela föreskrifter. Avser uppdraget beviljande av lån, skola grunderna
för långivningen fastställas.

Uppdrag som i första stycket sägs må när som helst återkallas eller inskränkas.
Utan hinder av sådant uppdrag äger fondstyrelse själv avgöra
ärende av varje slag.

9 §.

Fondstyrelse äger anställa de tjänstemän, som finnas erforderliga, och
bestämma deras löner och övriga anställningsvillkor.

10 §.

Om arvode och annan ersättning till ledamot eller suppleant i fondstyrelse
förordnar Konungen.

Om förvaltningen
11 §•

Allmänna pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på sådant
sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tillläggspension.
Därvid skall iakttagas, att placeringen av fondmedlen tillgodoser
kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande
betalningsberedskap.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

23

12 §.

Fondstyrelse må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning,
som Konungen godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse
som i 2 § första stycket 1 sägs, såvida staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;

5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;

6. efter hörande av pensionsmyndigheten, i skuldförbindelse utfärdad
av företag, som har till syfte att befordra folkhälsan eller att medverka till
förhindrande av nedsättning av arbetsförmåga eller till förbättring av
sådan förmåga och som enligt styrelsens prövning anses erbjuda godtagbar
säkerhet; samt

7. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat
om återlån.

I den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller
eljest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fondmedel
även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirokontoret.

13 §.

Till skyddande av fordran må fondstyrelse å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så
ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller
annan egendom, såvida det är uppenbart att allmänna pensionsfonden eljest
skulle lida avsevärd förlust. Egendom som sålunda förvärvats skall
åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga
rum utan förlust.

14 §.

Riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirokontoret, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som Konungen godkänner
äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som erlagt

24

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

avgift enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension under föregående
år återlån med högst hälften av vad sålunda erlagts. Återlån må ej
beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femhundra
kronor.

15 §.

Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i samband därmed
till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt 2 §
har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats.

Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad i
första stycket sägs fastställes av Konungen. Sagda räntesats skall bestämmas
så att den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande
räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank
och centralkassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivit
bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån överenskomma
om en efter det rådande marknadsläget bestämd, för viss tid
bunden räntesats.

16 §.

Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet,
skall årligen amorteras med belopp icke understigande en tiondel av lånesumman.
Kreditinrättnings lån hos fondstyrelse enligt 15 § skall återbetalas
i samma mån som återlånet, dock ej långsammare än som föreskrivits
i villkoren för sistnämnda lån.

Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna överföras
till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.

17 §.

Fondstyrelse må för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov upptaga
kredit hos kreditinrättning eller hos annan fondstyrelse.

18 §.

Fondstyrelses räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.

Det åligger fondstyrelse att före den 1 februari varje år avgiva redovisning
för sin förvaltning under föregående räkenskapsår genom avlämnande
av förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt
balansräkning avseende ställningen vid årets utgång.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till det belopp, vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått. Osäker fordran skall dock upptagas
till det belopp, varmed den beräknas komma att inflyta. Värdelös
fordran må icke upptagas såsom tillgång.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

25

Om revision m. m.

19 §.

Konungen förordnar för varje fondstyrelse fyra revisorer att granska
styrelsens förvaltning. Av revisorerna utses en på förslag av bank- och
fondinspektionen och två efter samråd med de sammanslutningar, som
enligt 4 § äga föreslå ledamot i fondstyrelsen. De revisorer som utses utan
samråd som nu sagts skola, där ej skäl däremot äro, vara gemensamma
för samtliga fondstyrelser.

20 §.

Revisorerna förordnas för tiden till dess balansräkning på sätt i 24 § sägs
nästa gång fastställts.

Revisor må av Konungen entledigas, oaktat den tid för vilken han
blivit utsedd ej gått till ända.

Entledigas eller avlider revisor under den tid för vilken han blivit utsedd,
skall för den återstående tiden i hans ställe ny revisor förordnas i
enahanda ordning.

21 §.

Den utan förslag eller samråd som i 19 § sägs utsedde revisorn skall
såsom ordförande leda revisionen.

Revisorerna äga vid fullgörande av sitt uppdrag anlita erforderligt
biträde.

22 §.

Om arvode och annan ersättning till revisor förordnar Konungen.

23 §.

Revisorerna skola för varje kalenderår avgiva en revisionsberättelse,
som skall överlämnas till fondstyrelsen inom en månad efter det att förvaltningsberättelse
som i 18 § sägs kommit revisorerna till handa.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för omfattningen och
resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning
i avseende å förvaltningsberättelsen, de i densamma upptagna vinstoch
förlust- samt balansräkningarna, fondstyrelsens bokföring eller inventeringen
av de under dess förvaltning stående tillgångarna eller eljest beträffande
fondstyrelsens förvaltning föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga
ock i berättelsen meddela de erinringar, som de anse påkallade.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena
skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till
revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild
revisionsberättelse.

26

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

24 §.

Sedan revisionsberättelsen kommit fondstyrelsen till handa, skall styrelsen
ofördröj ligen överlämna förvaltningsberättelsen med de däri upptagna
vinst- och förlust- samt balansräkningarna tillika med revisionsberättelsen
till Konungen, vilken före den 1 maj samma år har att avgöra
frågan om fastställelse av balansräkningen.

Särskilda bestämmelser

25 §.

Vad som hos fondstyrelse förekommit rörande placering av fondmedel
ävensom i övrigt rörande enskildas förhållande till styrelsen eller till
kreditinrättning, som är låntagare hos fondstyrelsen, må ej yppas för
obehörig.

26 §.

De närmare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av
detta reglemente meddelas av Konungen.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1960.

För åren 1960—1962 skall den i 3 § avsedda fördelningen ske sålunda
att första fondstyrelsen tillskjuter tjugu, andra fondstyrelsen femtio och
tredje fondstyrelsen trettio procent av de medel som erfordras.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

27

Inledning

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, anför vid remiss
till lagrådet av förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension
bl. a. följande.

»Folkpensioneringen ger förmåner åt alla efter enhetliga normer utan
hänsyn till vederbörandes tidigare inkomstförhållanden. År 1948 trädde den
folkpensioneringslag i kraft som alltjämt gäller. Redan dessförinnan hade
emellertid ett omfattande utredningsarbete påbörjats, som inriktades på
att åt förvärvsarbetande även bereda pensionsförmåner avvägda efter inkomsten
under den aktiva tiden.

Den år 1947 tillkallade pensionsutredningen avgav år 1950 ett principbetänkande
om allmän pensionsförsäkring (SOU 1950:33). Ett slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring framlades år 1955 av pensionsutredningen
(SOU 1955:32). I detta betänkande lämnades även en översikt av
de remissyttranden, som inhämtats över principbetänkandet; de över slutbetänkandet
avgivna remissyttrandena har sammanställts i en särskild
publikation (SOU 1956: 31).

För att inom socialdepartementet biträda vid fortsatt handläggning av
pensionsfrågan tillkallades år 1956 allmänna pensionsberedningen. I februari
året därpå avgav pensionsberedningen ett betänkande om förbättrad
pensionering (SOU 1957: 7). Remissyttrandena över detta betänkande publicerades
i en särskild volym (SOU 1957: 16).

I pensionsberedningens betänkande framlades tre olika förslag till tillläggspensionering,
vilka samtliga avsåg att utgöra en påbyggnad på folkpensioneringen.
För att komplettera förslagen beträffande frågor i samband
med fondbildningen för pensionsändamål tillkallades 1957 års pensionskommitté,
som den 22 januari 1958 avlämnade en promemoria med
förslag om fondförvaltning m. m. i samband med en utbyggd pensionering
(SOU 1958: 4).

Den 13 oktober 1957 anordnades en folkomröstning rörande huvuddragen
i de tre förslag om tilläggspensioneringens utformning, som framlagts i
pensionsberedningens betänkande.

Genom proposition nr 55 föreläde Kungl. Maj :t 1958 års A-riksdag förslag
om förbättringar av folkpensioneringen och införande av en lagfäst
tilläggspensionering, som byggde på det förslag som vid folkomröstningen
erhöll de flesta rösterna. Riksdagen antog med vissa ändringar propositionsförslaget
såvitt angår folkpensioneringen men avslog förslaget om
lagfäst tilläggspensionering (Särsk. U 1958: 1, rskr. nr 272). I anledning
av riksdagens beslut rörande tilläggspensioneringen upplöste Kungl. Maj :t
riksdagen och förordnade om nyval till riksdagens andra kammare, vilket val
ägde rum den 1 juni 1958.

28

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Beträffande folkpensioneringen begärde riksdagen att utredning skulle
verkställas om en rad frågor bl. a. avseende invalid- och familj epensioneringen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts den 9 maj 1958 givna bemyndigande tillkallade
jag en parlamentarisk utredning för behandling av dessa frågor,
1958 års socialförsäkringskommitté. Som ett första led i sitt arbete har
kommittén den 10 oktober 1958 avgivit ett förslag om förbättrade grundpensionsförmåner
m. m. (stencilerat). Ett på grundval härav utarbetat förslag
har tidigare i år förelagts riksdagen (prop. nr 29).

Vidare har den 6 juni 1958 inrättats ett särskilt organ, socialförsäkringens
administrationsnämnd, med uppgift att utreda bl. a. de administrativa
frågor som sammanhänger med en allmän pensionsreform.

Med de i propositionen nr 55 till 1958 års A-riksdag angivna principerna
som utgångspunkt har i socialdepartementet utarbetats förslag till lag om
försäkring för allmän tilläggspension och lag angående procentsatsen för
avgiftsuttaget under åren 1960—196k enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension ävensom förslag till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning. Under arbetet har i skilda hänseenden utnyttjats det
omfattande material, som frambragts av de olika utredningarna, samt synpunkter
som framkommit under remissbehandling därav.»

F olkpensioneringen

Gällande bestämmelser

En redogörelse för gällande bestämmelser inom folkpensioneringen återfinnes
i propositionen å s. 37—40, vartill utskottet får hänvisa.

Riksdagens ställningstaganden 1958

Här nedan lämnas en översikt över vissa ståndpunkter, som 1958 års
A-riksdag intog rörande förbättringar av folkpensionerna. I vissa avseenden
tog riksdagen principiell ställning till frågor rörande folkpensioneringens
framtida utformning. Beträffande åtskilliga spörsmål hemställde riksdagen
däremot om fortsatt utredning.

Vad angår storleken av folkpensioneringens ålderspension förordade
riksdagen, att pensionen höjes så att den år 1968 uppgår till 5 400 kr.
för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående, räknat i
1957 års penningvärde. Vad angår den takt, i vilken höjningarna skulle ske
för att man skall nå det uppställda målet, fann riksdagen det icke lämpligt
att nu binda sig.

Riksdagen ansåg vidare, att den generella pensionsåldern av 67 år inom
folkpensioneringen skulle bibehållas, men fann att frågorna om förtida
resp. uppskjutet pensionsuttag borde bli föremål för fortsatt utredning.

Beträffande invalidpensioneringen föreslog riksdagen, att
därmed sammanhängande problem skulle utredas snarast möjligt. Utred -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

29

ningsarbetet borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande inkomstprövningen
om möjligt slopades. Olika möjligheter att i ökad utsträckning
bereda rätt till pension före 67 år borde undersökas. I samband
med utredningen om invalidpensioneringen borde prövas frågan om barntillägg
till barn, vars försörjare uppbär folkpension.

Riksdagen förordade, att änkepensionen fr. o. m. den 1 juli 1960
höjes till samma belopp som ålderspensionen till ogift pensionär och därefter
— liksom ålderspensionen — successivt ökas till 3 600 kr. år 1968.
Full änkepension borde utgå till änka, som vid mannens död uppnått 50 års
ålder eller, om hon då var yngre, hade barn under 19 år i hemmet. För andra
änkor över 35 år skulle pensionen graderas med hänsyn till änkans ålder
vid mannens död eller då det yngsta barnet fyllde 19 år. Änkepensionen
borde i sådant fall reduceras på visst sätt. Änkepension skulle utgå utan inkomstprövning.
De nämnda reglerna borde tillämpas på kvinnor, som blir
änkor från och med den dag då den nya lagstiftningen träder i kraft. Även
de kvinnor som blivit änkor dessförinnan borde i rimlig utsträckning få del
av folkpensionsförbättringarna. Frågan om utformningen av reglerna för
änkepension i övergångsfallen borde bli föremål för en snabbutredning.

Riksdagen förordade vidare, att barnpension skulle utgå fr. o. in.
den 1 juli 1960 i samtliga fall då barnets huvudsakliga försörjare avlidit
samt att barnpensionen skulle utgivas intill dess barnet fyllde 19 år. Pensionen
borde bestämmas till 1 000 kr. om året och utgå utan inkomstprövning.

Fortsatt utredning rörande olika familjepensionsfrågor förordades av
riksdagen bl. a. rörande änkepensioner i form av engångsbelopp till yngre
änkor utan barn, angående änklingspensioner samt beträffande barnpensioner
i sådana fall, då den av föräldrarna avlidit som icke är den huvudsakliga
försörjaren. Spörsmålet huruvida barnpension borde utgå med högre belopp
då båda föräldrarna avlidit skulle också utredas. Uppmärksamhet borde
även ägnas frågan om pensionsförmåner åt bl. a. frånskilda kvinnor, vilkas
f. d. make avlider.

Riksdagen hemställde vidare om skyndsam utredning av frågan om fördelningen
mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
Beträffande folkpensioneringens finansiering på längre sikt
förutsatte riksdagen att denna fråga finge prövas senare.

Riksdagen uttalade därjämte, att under utredningsarbetet borde upptagas
frågan om en långt gående samordning i materiellt hänseende av de socialförsäkringsgrenar
som ligger varandra närmast, varvid enhetlighet även i
fråga om finansiering och administration borde eftersträvas.

Det av riksdagen förordade utredningsarbetet har anförtrotts åt 1958 års
socialförsäkringskommitté utom såvitt angår de administrativa frågorna,
vilka handlägges av socialförsäkringens administrationsnämnd.

30

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Allmänna synpunkter

Departementschefen anför:

»De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verksamma
tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vidare.
Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas
gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet,
kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet
av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder
skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med
detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig
tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkännas
en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat
inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i
princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en väsentlig
del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat,
att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.

Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina
inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte avhängiga
av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.
Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som
grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det anspråk,
som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhetliga
folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade
efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden.

Princippropositionen

I propositionen nr 55 föreläde Kungl. Maj :t 1958 års A-riksdag principerna
för en allmän pensionsreform. Vid anmälan av frågan i statsrådet
den 11 februari 1958 ansåg jag mig kunna slå fast, att det inom vårt lands
politiska liv rådde stor samstämmighet i uppfattning rörande de huvudkrav,
som man borde ställa på pensionssystemet. Jag sammanfattade dessa
krav i femton punkter och drog den slutsatsen, att det i stort sett härskade
en gemensam mening om målet för våra strävanden på pensionsområdet.
Oenighet rådde däremot om medlen för att nå detta mål. För egen del
kom jag fram till uppfattningen att målets förverkligande krävde, att
rätten till tilläggspension lagfästes. De grundläggande motiven var följande.

Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering.
Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett fördelningssystem.
En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje
års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster,
som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppen -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

31

bara och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt
till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen
lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras
automatiskt värdebeständiga.

Genom att finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som folkpensioneringen
kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet.
Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och deras
familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek. Fjolårets
proposition i pensionsfrågan upptog därför principerna för en lagfäst tilläggspensionering,
vars finansiering grundades på fördelningsmetoden.

De förbättringar av levnadsstandarden för pensionärerna som vinnes genom
tilläggspensioneringen kommer emellertid inte dem till del, som redan
i dag är folkpensionärer. Med den principiella syn på pensionsfrågan som
jag nyss redovisat måste en pensionsreform utformas så att hänsyn tas
också till de nuvarande folkpensionärerna. I enlighet härmed föreslogs i
fjolårets pensionsproposition både att folkpensioneringen skulle förbättras
och att en lagfäst tilläggspensionering skulle införas. Dessa skulle tillsammans
bilda det nya pensionssystemet, vars huvuddrag var följande.

Pensionssystemet skulle bereda såväl ålders- som invalid- och familj eskydd.

Folkpensionerna skulle förbättras i olika avseenden, bl. a. genom en successiv
höjning av pensionsbeloppen. Målet för denna höjning, vilken borde
inledas redan 1958, var 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och
3 600 kr. för ensamstående.

Tilläggspensioneringen utformades med de angivna folkpensionsförbättringarna
som utgångspunkt. Viss rätt till undantagande från tilläggspensioneringen
skulle finnas för de försäkrade.

Den tilläggspension, som skulle utgå utöver folkpensionen, skulle beräknas
på den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000
kr. För företagare och självständiga yrkesutövare beräknades arbetsinkomsten
efter en särskild regel. Folkpensionen och tilläggspensionen skulle
tillsammans motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten
under de 15 år, då inkomsten varit högst. Pensionerna skulle
följa ändringar i prisnivån, d. v. s. vara värdebeständiga. Även de nyssnämnda
inkomstgränserna skulle följa prisnivåns ändringar.

För full ålderspension skulle i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrundande
år, vilket krav skulle successivt höjas till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skulle ansluta sig till förmånerna från
ålderspensioneringen.

Såsom redan nämnts skulle tilläggspensioneringen i likhet med folkpensioneringen
finansieras enligt ett fördelningssystem, dock endast med avgifter
och således utan tillskott av skattmedel. Vidare förutsattes, att en
betydande fondbildning skulle ske inom tilläggspensioneringen.

32

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Löntagarnas tilläggspensioner skulle bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter.
Företagare och självständiga yrkesutövare skulle betala sina tillläggspensioner
genom individuella avgifter.

Rätt till tilläggspension skulle börja intjänas 1960, och avgifter skulle
betalas fr. o. m. samma år. Avgifterna, som skulle stiga successivt under
uppbyggnadsskedet, angavs till en början endast för de första fem åren.
Det förutsattes, att uttaget av arbetsgivaravgifter efter 30 år — då övergångstiden
för snabbare förvärv av full pension utlöpt — komme att utgöra
mindre än 10 procent av den totala lönesumman och att några större avvikelser
från nämnda avgiftsprocent inte skulle komma att erfordras för tid
därefter. Företagare och självständiga yrkesutövare skulle för sin tilläggspension
erlägga motsvarande avgifter på vederbörandes beräknade arbetsinkomst.

Beträffande princippropositionens behandling i riksdagen vill jag i detta
sammanhang endast peka på att de föreslagna förbättringarna av folkpensioneringen
godkändes, med vissa ändringar och kompletteringar, av
riksdagens båda kamrar. Förslaget i fråga om tilläggspensioneringen antogs
praktiskt taget oförändrat av första kammaren men avslogs av andra
kammaren med ett fåtal rösters övervikt. Utgången av voteringen i andra
kammaren föranledde Kungl. Maj:t att upplösa riksdagen samt utlysa nyval
till nämnda kammare. Detta val, där det allt överskuggande intresset
knöts till pensionsfrågan, ledde till att de partigrupper i andra kammaren,
som fällde förslaget om tilläggspensionering, reducerades till en minoritet
på 115 av kammarens 231 mandat.

Valresultatet gav regeringen underlag för att omedelbart sätta i gång arbetet
med att utforma ett lagförslag om allmän tilläggspensionering och vidtaga
andra förberedelser för reformens genomförande.

Förberedelser för lagstiftningsförslaget

Det förslag till lagstiftning om allmän tilläggspensionering som skall föreläggas
riksdagen utgår från de grundläggande krav på effektivitet i pensionssystemet
och snabbhet i dess genomförande, som uppställdes i princippropositionen.
Detta innebär, att jag måste vidhålla mitt förslag om att en
lagfäst tilläggspensionering bygges på fördelningsmetoden, om också med
ett starkt inslag av fondering.

Vid den fortsatta beredningen av pensionsfrågan har jag emellertid företagit
vissa ändringar i förhållande till principförslaget. Dessa åtgärder har
betingats av de fortsatta undersökningar av vissa problemkomplex, som ägt
rum under lagstiftningsarbetets gång. Åtgärderna är samtidigt uttryck för
en strävan att så långt möjligt ta hänsyn till de synpunkter, som framförts
från oppositionens sida vid 1958 års A-riksdag och under den offentliga
debatten. Därmed har jag velat skapa förutsättningar för ett vidgat parlamentariskt
underlag för pensionsreformen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

33

Mina förhoppningar om en sådan bredare samling kring den stora trygghetsreformen
vann stöd i det förhållandet, att numera en stor majoritet
inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig till uppfattningen att tilläggspensioneringens
genomförande kräver en lagstiftning, som bl. a. innebär
ett åläggande för arbetsgivarna att erlägga avgift för sina anställdas pensionering.
Sedan princippropositionen avlämnats framkom i riksdagen ett annat
förslag om lagstiftning rörande tilläggspension. Detta förslag stöddes av en
del av den opposition, som fällde Kungl. Maj:ts förslag i andra kammaren.

Då det gäller lagstiftningens utformning har emellertid meningsskiljaktigheter
kvarstått även bland dem som förordar lagstiftning om tillläggspensionering.
Olikheten i uppfattning har i första hand avsett finansierings-
och förvaltningsmetoderna vid utformningen av en lagfäst pensionering.
Nära samband med dessa frågor har de meningsskiljaktigheter,
som förekommit rörande bl. a. omfattningen av de inslag av valfrihet som
enligt båda förslagen skulle rymmas inom lagstiftningens ram. Den närmare
innebörden av dessa motsättningar redovisades i särskilda utskottets
utlåtande till 1958 års A-riksdag.

I det läge, som uppkommit efter de senaste allmänna valen, har det enligt
min uppfattning funnits starka skäl att ånyo pröva möjligheterna att överbrygga
skiljaktigheterna mellan de båda förslagen om lagfäst pensionsrätt.
Helst hade jag sett att redan under arbetet med propositionen en samverkan
kunnat uppnås mellan regeringen och den del av oppositionen, som uttalat
sig för principen om en lagfäst rätt till tilläggspension. Inbjudan till en
sådan samverkan utfärdades fördenskull i början av januari 1959. Jag beklagar
att det visade sig, att de inbjudna inte ansåg förutsättningar för
förhandlingar om en sådan samverkan föreligga på det angivna stadiet.
Denna nedslående erfarenhet har inte hindrat mig att, som jag tidigare
understrukit, vid utformningen av lagstiftningen försöka tillgodose de synpunkter,
som framförts av företrädarna för den nyssnämnda andra lagstiftningslinjen,
så långt detta varit förenligt med de grundläggande anspråk,
som måste ställas på pensionssystemet och vilka jag angivit i det föregående.
Att det nya pensionssystemet skall vara effektivt och genomföras
inom rimlig tid är en mening som omfattas av en stor majoritet bland dem,
vilkas trygghetsbehov pensioneringen är avsedd att tillgodose.

Resultaten av min strävan att gå till mötes olika önskemål kommer att
framgå av den fortsatta redogörelsen för de föreliggande författningsförslagens
närmare innebörd. Här vill jag blott peka på några av de åtgärder
som vidtagits. Frågan om en rörlig pensionsålder har prövats. Därvid har
bl. a. möjligheter öppnats att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen
före 67 års ålder. Vidare har jag efter verkställda undersökningar funnit
mig kunna föreslå, att möjligheterna att ställa sig vid sidan av tilläggspensioneringen
vidgas i olika avseenden. 1 fråga om förvaltningen av till3
— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 saml. Nr 1

34

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1959

läggspensioneringens fondmedel föreslås gynnsammare villkor för lån ur
pensionsfonden och vissa förändringar i fråga om det statliga inflytandet.

Tilläggspensioneringens omfattning

Jämte folkpensioneringen skall den allmänna tilläggspensioneringen,
såsom förutsattes i fjolårets pensionsproposition, i princip tillförsäkra alla
förvärvsarbetande en lagfäst rätt till trygghet på ålderdomen, vid förtida förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan och för familjen vid dödsfall. Det
betyder med andra ord, att löntagare likaväl som företagare och andra självständiga
yrkesutövare automatiskt får ett betryggande ålders-, invalid- och
familjeskydd efter den allmänna tilläggspensioneringens införande. Eftersom
tilläggspensioneringen skall grundas på inkomster av arbete och nästan
alla personer i vårt land lever på sådana inkomster — det gör ju inte bara
den som uppbär arbetsinkomsten utan även hans familj — är tilläggspensioneringens
förmåner avsedda att framdeles bli till gagn för praktiskt taget
hela befolkningen.

Många med mig hyser den uppfattningen, att det nya pensionssystemet
kommer att betraktas som en oumbärlig trygghetsanordning. Nu liksom
i princippropositionen anser jag emellertid, att denna övertygelse
inte får utesluta, att det skall finnas möjligheter till undantagande från
den allmänna tilläggspensioneringen. Skälen därtill är följande.

Det har på olika håll ansetts angeläget, att grupper av arbetstagare har
frihet att avtalsvägen själva skaffa sig en tilläggspensionering utan samhällets
medverkan. Vidare har en del företrädare för grupper, som anses
redan ha sin pensionsfråga ordnad på privat väg, gjort gällande att ifrågavarande
grupper bl. a. för undvikande av samordningsfrågor önskar bibehålla
sina pensionsanordningar i stället för att bli omfattade av en allmän
tilläggspensionering. Ett sätt att tillgodose dylika önskemål är att ge ifrågavarande
arbetstagargrupper frihet att ställa sig utanför den allmänna tillläggspensioneringen.

Jag är medveten om att den allmänna tilläggspensioneringen skulle
bli kraftigt reducerad i vikt och betydelse, om organisationerna allmänt
skulle göra bruk av en sådan valfrihet. Men som jag framhöll redan i
princippropositionen har jag svårt att föreställa mig, att vare sig arbetstagare
eller arbetsgivare skulle kunna finna, att ett utträde ur tilläggspensioneringen
är förenligt med deras egna intressen. Under arbetet med pensionsfrågan
har jag blivit alltmera övertygad om den allmänna tilläggspensioneringens
konkurrenskraft i förhållande till andra pensionsordningar.
Det har också tydligt framgått av den offentliga debatten, att åtminstone en
mycket stor majoritet av löntagarna anser det som en fördel att bli omfattade
av den lagfästa tilläggspensioneringen och inte hyser någon önskan att
stå utanför.

I min uppfattning om konkurrenskraften hos en pensionering av den i

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

35

lagförslaget angivna typen framför varje annan ordning för pensionstrygghet
styrktes jag även av de uttalanden, som de berörda arbetsmarknadsorganisationerna
gjorde inför 1958 års B-riksdags behandling av motioner rörande
en viss valfrihet för i statens tjänst anställda (SU 1958 B: 102). Det framkom
därvid, att de statsanställda med hänsyn till de stora fördelar, som fördelningssystemet
innebär i fråga om bl. a. pensionernas värdebeständighet,
inte torde vilja avstå från sin nuvarande pensionsordning i utbyte mot någon
form av större valfrihet. Att döma därav skulle alltså en t. o. in. mycket
vidsträckt undantagsmöjlighet inte vara ägnad alt inge betänkligheter för
den allmänna tilläggspensioneringens vidkommande.

Jag betraktar det som en styrka hos den allmänna tilläggspensioneringen,
om den kan bereda arbetsmarknadsorganisationer, som till äventyrs skulle
önska det, frihet att välja alternativa lösningar. Det finansieringssystem,
som den allmänna tilläggspensioneringen bygger på, kräver för sin funktion
ett i stort sett fast försäkringskollektiv, som på ett tidigt stadium bestämmes
till sin omfattning. Det medger därför en sådan valfrihet endast vid
igångsättningen. Men vid detta tillfälle kan systemet lämna fältet fritt för
kollektivt utträde. Om någon grupp fullt och fast anser att ett annat pensionssystem
i sin helhet är förmånligare, bör den enligt min åsikt också ha
en reell möjlighet att då ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen.
För sådana grupper, som redan omfattas av privat pensionsförsäkring,
är det därtill naturligt, att de just när den allmänna tilläggspensioneringen
införes och samordningsfrågor kan bli aktuella väger sin nuvarande
pensionering mot den allmänna.

Önskar någon löntagargrupp stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen,
får huvudorganisationen träffa kollektivavtal med arbetsgivaren
om att pensionsrätt tillförsäkras gruppen i annan ordning. Det nya förslaget
innefattar vidgade möjligheter och längre betänketid för träffande
av ett dylikt avtal.

Med hänsyn till omständigheter som anfördes i princippropositionen kan
och bör man bereda företagare och andra självständiga yrkesutövare vissa
möjligheter att individuellt träda ut ur den allmänna tilläggspensioneringen.
Även villkoren för dylikt utträde har nu mildrats i olika hänseenden.

Lagstiftningsförslagets närmare innebörd i dessa delar kommer jag att
behandla i det följande.

Nuvarande personalpensionering m. m.

Vissa grupper av löntagare har redan sin pensionsfråga ordnad på eif
sätt som allmänt anses tillfredsställande. Detta gäller i huvudsak statens
och kommunernas anställda. Därjämte har vissa grupper i enskild tjänst
pensionsfrågan mer eller mindre väl ordnad.

Vårt största existerande system för personalpensionering, nämligen det
statliga, har redan anpassats till folk- och tilläggspensioneringarna. Detta

36

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

skedde genom riksdagens beslut 1958 (prop. 1958 A: 157; 1958 B: 31; SF
1958 B: 52), vilket grundades på en förhandlingsuppgörelse mellan staten
och de statsanställdas organisationer. Den därmed genomförda revisionen
av det statliga tjänstepensionssystemet innebar, att man fann en för
båda parter tillfredsställande lösning av ett sedan länge besvärande problem,
nämligen samordningen av den statliga tjänstepensioneringen och
folkpensioneringen. Med tillämpning av den s. k. bruttometoden fann sig
parterna på samma gång kunna lösa de samordningsfrågor, som kunde förväntas
uppkomma vid genomförandet av en allmän tilläggspensionering.

Det synes vara att vänta, att de pensionssystem, som gäller för kommunalanställda
och i övrigt i offentlig tjänst anställda, skall visa sig kunna
samordnas med folkpensioneringen och tilläggspensioneringen efter likartade
linjer i den mån så inte redan skett. För större delen av detta område
träffades i december 1958 förhandlingsuppgörelser om samordning
enligt den nyssnämnda bruttometoden.

För majoriteten av dem, som redan omfattas av utbyggda system för
tjänstepension, har samordningsfrågorna alltså redan funnit sin lösning.
Att märka är därvid, att samordningen i huvudsak gällt olika system av
pensioner finansierade enligt fördelningsmetoden, vilken på sina håll ansetts
medföra en så relativt stel utformning av pensioneringen, att själva
konstruktionen i och för sig skulle försvåra samordningen.

Vad beträffar löntagargrupper i enskild tjänst kan samordningsfrågor
i samband med pensionsreformen givetvis uppkomma endast i de fall, då
sådana grupper redan omfattas av en privat pensionering. En annan förutsättning
är att man — såframt inte den kollektiva utträdesrätten begagnas
— anser anledning föreligga att för framtiden modifiera den privata
pensioneringen på grund av den allmänna pensionsreformen. Detta torde
kunna framstå som befogat endast för de fall, då de sammanlagda pensionsförmånerna
ter sig onödigt stora när de privata lägges till de allmänna. Med
hänsyn till det anförda synes samordningsfrågor blott kunna uppstå i vissa
fall för löntagargrupper som f. n. tillhör en mera omfattande privat pensionering,
företrädesvis en sådan som är anordnad i försäkringsmässiga
former.

Sedan länge föreligger frågan om att samordna privata pensionssystem
med folkpensioneringen ävensom med yrkesskadeförsäkringen. Även mellan
olika privata pensionssystem inbördes torde samordningsfrågor existera.
Dessa frågor har funnit sin lösning på olika sätt, såvida samordningen över
huvud ansetts vara ett allvarligt problem. I åtskilliga fall utgår pensioner
eller livräntor sida vid sida utan att någon särskild samordning ifrågasatts.

Då det gäller att samordna existerande privata pensionssystem med den
allmänna tilläggspensioneringen torde det i princip inte föreligga några
frågor av annan art än sådana, som redan funnits och vid behov bragts till

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

37

olika lösningar. Praktiskt kan samordningsfrågorna få större vikt och därmed
pocka på en lösning helt enkelt därför att de allmänna pensionsförmånerna
genom folkpensionsförbättringarna och tilläggspensioneringens
införande blir vida större än förmånerna från den nuvarande folkpensioneringen.

Den privata pensionsförsäkringen är uppbyggd enligt premiereservtekniken,
vilket bl. a. innebär att pensionsrätten för var och en som omfattas
av pensioneringen i princip är bunden till ett för hans räkning uppsamlat
fondkapital. Det torde vara en allmänt omfattad mening, att detta finansieringssystem
innefattar en inte oväsentlig individuell anpassningsbarhet;
den enskildes intjänade pensionsrätt kan när som helst materialiseras i ett
kapitalbelopp, som kan nyttiggöras honom på ett eller annat sätt. Anpassningen
av ett premiereservsystem till ett fördelningssystem synes därför
inte erbjuda större problem av teknisk natur än de tidigare berörda samordningsfrågor,
vilka redan funnit sin lösning. Då det gäller metoden för
samordningen är det min mening, att statsmakterna inte bör lämna några
anvisningar åt de arbetsmarknadens parter, vilka i flertalet fall har överenskommit
om de existerande pensionsordningarna och även framgent bör
ha full frihet att ändra dem.

Jag vill här upprepa min i princippropositionen uttryckta mening, att de
som omfattas av existerande privata pensionssystem bör kunna påräkna
att även efter den allmänna tilläggspensioneringens införande bli tillerkända
minst lika goda pensionsförmåner som hittills. Enligt min övertygelse
kommer även de löntagare, som nu är tillförsäkrade pensionsrätt
och vilkas fortsatta pensionsrätt uppbygges inom tilläggspensioneringen,
att i regel få en stor förbättring av sitt pensionsskydd genom tilläggspensioneringens
införande. I synnerhet innebär värdebeständigheten en utomordentligt
viktig förbättring.

Under en övergångstid, då förmånerna från den allmänna tilläggspensioneringen
ännu inte nått fulla belopp, kommer emellertid en del kompletteringsanordningar
till en allmän tilläggspensionering utan tvivel att vara
befogade. Det är inte heller uteslutet, att det även därefter kan komma att
anses önskvärt att i vissa avseenden komplettera de allmänna förmånerna.
I det följande kommer jag också att föreslå vissa åtgärder, som bl. a. synes
ägnade att underlätta en samordning mellan den allmänna tilläggspensioneringen
och sådana kompletteringsanordningar.

En betydande nackdel med de privata pensionsförsäkringarna är dock
frånvaron av värdebeständighet. Varje uppslag till denna frågas lösning
synes mig värt att begrunda. Hur värdebeständigheten över huvud skall
kunna i princip garanteras i en pensionering byggd på premiereservsystem,
är ett problem som alltjämt står kvar. Någon metod att praktiskt lösa frågan
om värdesäkring av sådan pensionsrätt, som förvärvas hos enskilda
försäkringsföretag, kan därför inte anvisas. Jag hyser emellertid fortfarande

38

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

förhoppningen, att de utredningar i ämnet, som är i gång, skall kunna bidra
till problemets belysning.

Kompletteringsförmåner till den allmänna tilläggspensioneringen kan
givetvis erhållas genom pensionsstyrelsens frivilliga pensionsförsäkring.
Jag har för avsikt att snarast undersöka, vilka förändringar inom denna försäkring
som kan påkallas av den allmänna pensionsreformen.

Slutligen anser jag mig böra framhålla även följande synpunkter. Av det
förut sagda framgår att de samordningsfrågor, som kan behöva aktualiseras
när den allmänna tilläggspensioneringen träder i kraft, torde beröra i
huvudsak sådana löntagargrupper som redan omfattas av en utbyggd privat
pensionsförsäkring. Man skall inte glömma bort, att den övervägande
delen av den förvärvsarbetande befolkningen nu inte har någon annan pension
än folkpensionen att lita till. Och de som redan fått sin pensionsfråga
ordnad återfinnes ju till största delen bland dem som tillhör någon offentlig
tjänstepensionering, där samordningsfrågorna lösts eller är på väg att
klaras upp. Av alla löntagare, som den allmänna tilläggspensioneringen kan
omfatta, torde i själva verket mer än elva tolftedelar för närvarande inte
tillhöra någon i försäkringsmässiga former anordnad privat personalpensionering.
Mot bakgrunden av den trygghetsreform, som nu förestår för vårt
folk, får de för vissa grupper ännu kvardröjande samordningsfrågorna inte
någon stor räckvidd.

Samordningsfrågorna torde dessutom, som jag förut antytt, minska i
omfattning i den mån som den kollektiva utträdesrätten skulle utnyttjas.
Visserligen tror jag inte att denna rätt kommer att begagnas. Men om någon
grupp för egen del verkligen skulle anse, att den redan har sin pensionsfråga
tillfredsställande löst på privat väg, är det ju ändå tänkbart att den
skulle vilja göra bruk av friheten att ställa sig utanför den allmänna tillläggspensioneringen.
Om så skulle ske, bortfaller naturligtvis samordningsspörsmålen
med tilläggspensioneringen för den gruppen.

Samhällsekonomiska verkningar

Pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin har föranlett mycken
diskussion. Som naturligt är då det gäller framtiden går åsikterna också
i denna fråga starkt isär. Jag hyser fortfarande samma uppfattning som
den jag redovisade i princippropositionen. Några synpunkter därutöver kan
emellertid anföras.

De som uttryckt oro för verkningarna av den föreslagna pensionsreformen
har under hänvisning till finansieringsmetoden dels pekat på risken
för ett minskat sparande och dels fruktat för följderna av en förutsedd
statlig maktkoncentration i förvaltningen av pensionsfonden. Den senare
frågan ämnar jag ta upp till behandling i det följande.

Den föreslagna finansieringsmetoden för tilläggspensioneringen är inte
någon renodlad fördelningsmetod. Inte minst för att motverka negativa

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1950

39

effekter på sparandet har i förslaget inrymts en betydande fondbildning.
I det alternativ till regeringsförslaget, som framfördes från anhängarna av
en lagfäst tilläggspensionering enligt premiereservmetoden, fanns å andra
sidan inslag av fördelningsmetodik. Av allt att döma kommer den lösning,
som jag förordar, att under en följd av år resultera i ett större nettosparande
inom pensionssystemet än vad det alternativa förslaget skulle innebära
— trots att ålderspensionerna enligt mitt förslag så mycket snabbare
växer till avsedd nivå. Som framgår av det följande har det dessutom visat
sig, att fondtillväxten enligt det föreliggande förslaget sker något snabbare
än som tidigare förutsatts.

Pensionsreformens effekt på sparandet och kapitalbildningen beror inte
enbart av fondbildningens storlek. När det gäller att bedöma verkningarna
på det samlade sparandet under den framtid vi kan överblicka måste det
beaktas, att den föreslagna tilläggspensioneringen ingalunda kan väntas
medföra, att det nuvarande försäkrings- och pensionssparandet helt bortfaller.
I det sammanhanget är det värt att notera, att företag som för närvarande
har stora pensionsförsäkringskostnader kan tänkas få sina kostnader
för pensionsändamål sänkta genom att tilläggspensioneringens avgiftsnivå
är låg. Utrymmet inom den nuvarande kostnadsramen kan för
dessa företag komma att mer än väl förslå även till utgifter för de kompletteringsanordningar,
som kan befinnas önskvärda vid sidan om den allmänna
tilläggspensioneringen.

Det bör vidare framhållas att regeringen, sedan beslut fattats om genomförande
av pensionsreformen, kommer att framlägga förslag om den extra
bolagsskattens slopande från den 1 januari 1960. Detta torde för många
företag innebära en avsevärd lättnad. Vad i övrigt beträffar pensionsreformens
effekt på företagens totala kostnader — en fråga som spelat stor
roll i debatten — så är denna beroende av en hel rad faktorer och bland
dessa framför allt inkomst- och löneutvecklingen i samhället, som i sin
tur avgörs vid förhandlingar mellan vederbörande parter. Till följd av pensionsreformens
successiva uppbyggnad kommer dess verkningar på företagens
kostnadssida i vart fall att te sig relativt små i jämförelse med de
årliga kostnads- och produktivitetsändringar som normalt inträffar.

Det ligger i sakens natur, att den ekonomiska politiken måste föras med
sikte på att den inhemska kostnadsutvecklingen är förenlig med yttre och
inre balans i vår samhällsekonomi liksom att pensionsreformens verkningar
på både kort och lång sikt på sparande och kapitalbildning noggrant måste
följas. Det är av väsenllig betydelse för framtiden och därmed också för
pensionsreformens genomförande, att vi får en fortsatt snabb tillväxt av
den produktionsapparat, som utgör grunden för dagens och morgondagens
välstånd, och en ökning av den produktion, som ytterst bär kostnaderna för
våra pensioner.

Pensionsreformen har också en statsfinansiell sida. Under det att till -

40

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

läggspensioneringen uteslutande skall finansieras med avgifter, utgör folkpensioneringens
kostnader en väsentlig — och allt större — post i statens
budget. Den av statsmakterna i fjol förutsatta översynen av folkpensioneringens
finansiering bör enligt min åsikt ske snarast.

Tilläggspensioneringen får vissa omedelbara budgetmässiga verkningar
med hänsyn dels till statens avgifter för de statsanställdas tilläggspensioner,
dels till företagens avdragsrätt för sina pensionsavgifter. Efter hand
kommer dessa utgifter respektive inkomstminskningar för staten att motvägas
av minskade pensionsutgifter över budgeten för statens anställda
respektive ökade inkomster i form av skatt på tilläggspensioner. Dessa frågor
liksom bl. a. frågan om avdragsrätt för egenavgifter kommer att behandlas
senare i annat sammanhang.

Planen för pensionsreformen

Princippropositionen år 1958 innefattade huvuddragen av en plan för pensionsreformens
genomförande. I och med den höjning av folkpensionerna,
som ägde rum förra året, har det första ledet i denna plan börjat realiseras.
Pensionsplanens fullföljande innebär, att tilläggspensioneringen successivt
uppbygges jämsides med att folkpensionerna ytterligare förbättras.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall som redan nämnts
utgöra delar av ett enhetligt pensionssystem. Detta system bör i framtiden
regleras i en och samma lagstiftning. Fördenskull behöver reglerna om folkpensionen
och tilläggspensionen inte i alla avseenden svara mot varandra,
eftersom de båda delarna av pensionssystemet har olikartade funktioner.
Folkpensioneringens och den allmänna tilläggspensioneringens sammangjutning
i ett enda lagverk fordrar ett omfattande arbete, som kommer att
kräva flera år. Förutom kompletteringar på olika punkter av lagstiftningen
rörande tilläggspensioneringen måste nämligen också en sammanfogning
ske av det redan nu i ett flertal olika författningar uppsplittrade lagkomplexet
rörande folkpensioneringen, vilken därtill enligt av riksdagen gjorda
uttalanden bör bli föremål för ändringar i olika avseenden. Först därefter
kan det slutliga utformandet av en enhetlig pensionslagstiftning ske.

För att så snart som möjligt kunna sätta tilläggspensioneringen i funktion
har jag nu låtit utarbeta en lagstiftning om enbart allmän tilläggspensionering.
Denna lagstiftning har därvid utformats så, att den tills vidare
kan tillämpas jämsides med de olika författningar som reglerar folkpensioneringen.
Vidare har erforderliga bestämmelser rörande förvaltningen av
tilläggspensioneringens fondmedel upptagits i ett fondreglemente. Den sålunda
utarbetade lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1960.

Vid vilken tidpunkt förslag om ett enhetligt lagverk för hela pensionssystemet
kan framläggas blir beroende av flera omständigheter. 1958 års
socialförsäkringskommitté är sysselsatt med ett omfattande utredningsarbete
beträffande så viktiga frågor rörande folkpensioneringen som invalidpen -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

41

sioneringens utformning och reglerna rörande familjepensioneringen. Därtill
kommer den av statsmakterna åsyftade samordningen i materiellt avseende
av de socialförsäkringsgrenar som ligger varandra närmast — pensioneringen,
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Dessa försäkringsformer
bör framdeles i realiteten framstå som en enda socialförsäkring
till medborgarnas skydd vid inkomstbortfall i olika situationer.

Alla dessa arbetsuppgifter är var för sig synnerligen omfattande. Ansträngningarna
torde böra inriktas på att i vart fall åstadkomma en enhetlig pensionslagstiftning
senast till år 1963.

Reformarbetet har givetvis även en administrativ sida. Den administration,
som krävs i samband med att lagen om försäkring för allmän tilläggspension
träder i kraft 1960, skall avse fastställande och registrering av de
försäkrades arbetsinkomster, på vilka tilläggspension skall beräknas; vidare
skall debitering och uppbörd av avgifter till tilläggspensioneringen ombesörjas.
Socialförsäkringens administrationsnämnd utreder dessa frågor i
fortlöpande kontakt med socialdepartementet. Administrationsnämndens
arbete har sålunda bedrivits jämsides med lagstiftningsarbetet. Nämnden
kommer att framlägga ett förslag om den för de närmaste åren erforderliga
förvaltningsorganisationen för inkomsternas fastställande och registrering
samt för avgiftsuppbörden liksom om den organisation som i övrigt — dock
frånsett fondförvaltningen som förut berörts — erfordras under nämnda
tid för tillämpningen av lagen om tilläggspensionering. I dessa hänseenden
torde förslag få framläggas för riksdagen till hösten.

De första tilläggspensionerna skall enligt mitt förslag utbetalas år 1963.
Den för det slutliga, enhetliga pensionssystemet erforderliga administrationen
bör successivt byggas upp så att den står färdig i god tid. Jag förutsätter,
att därvid alla möjligheter tillvaratages för att åstadkomma en samordning
i administrativt hänseende mellan pensioneringen och närliggande
socialförsäkringar.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av
tilläggspension som behandlas i lagförslaget —• kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före
67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i giingse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor

42

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

I den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen finns exempel på regler,
som under särskilda omständigheter kan lämna ett visst utrymme åt en
skälighetsbedömning vid fastställande av rätten till en förmån eller avvägningen
av dess storlek. En regel av sådan innebörd kan inte heller vara
främmande för den socialförsäkring, som den allmänna tilläggspensioneringen
skall utgöra. Det har ifrågasatts att i det föreliggande lagförslaget
intaga en bestämmelse, som skulle inrymma vissa möjligheter att vid behov
göra jämkningar till förmån för den försäkrade i fråga om pensionsrätt
och pensionsberäkning. Efter närmare överväganden har det emellertid befunnits,
att frågan om en dylik regel bör anstå tills vidare.

Det anförda leder otvivelaktigt till att den allmänna tilläggspensioneringen
på förmånssidan kan framstå som om den i vissa hänseenden inte
skulle tillgodose alla anspråk som bör kunna ställas på den. Ett sådant
intryck kan tilläggspensioneringen ge, om den betraktas uteslutande ur
den aspekt som det nu föreliggande lagförslaget erbjuder. Därför vill jag
understryka, att det är min avsikt att komplettera lagstiftningen om tillläggspensionering
på en del punkter. Detta bör kunna ske i samband
med att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen regleras i ett enhetligt
lagverk.

För att pensionsrätt skall kunna förvärvas fr. o. in. nästa år och för att
således inga årsgrupper skall gå miste om pensionsreformens väsentliga
fördelar, måste en lagstiftning om tilläggspensionering beslutas nu.
Ett sådant beslut är också en förutsättning för att det fortsatta reformarbetet
skall kunna bedrivas från fasta utgångspunkter. Som framgår av det
tidigare anförda räknar jag med att resultatet av det utredningsarbete som
återstår kommer att föreligga i sådan tid, att kompletteringarna av lagstiftningen
är vidtagna innan förmåner börjar utges från tilläggspensioneringen.
Den nu utarbetade lagstiftningen är emellertid avsedd att kunna
tillämpas i befintligt skick, således även utan de nämnda kompletteringarna.
»

Översikt av pensionsförslaget

Inledning

Departementschefen
Departementschefen anför:

»Socialförsäkringarna i vårt land har — bortsett från pensioneringen —
utformats efter principen att bereda skydd mot bortfall av inkomst för att
därigenom göra det möjligt för den enskilde och hans familj att i stort sett
bibehålla sin levnadsnivå även när arbetsförtjänsten uteblir. Yrkesskade -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

43

försäkringen bygger sedan länge på denna princip. Även förmånerna från
sjuk- och moderskapsförsäkringarna är avvägda efter inkomstbortfallsprincipen.
Arbetslöshetsförsäkringen fungerar på samma sätt. Ålderspension
samt pensionsskydd vid dödsfall och invaliditet, som inte har direkt samband
med yrkesutövning, lämnas däremot endast av folkpensioneringen i
form av enhetliga förmåner. Här finns en lucka i vårt socialförsäkringssystem,
och den nu föreslagna allmänna tilläggspensioneringen avser att
fylla denna lucka.

Då det pensionsförslag som nu utarbetats utgår från de principer, som
utförligt redovisats i 1958 års pensionsproposition, finner jag inte anledning
att här ytterligare redogöra för de allmänna synpunkter och motiveringar,
som jag där angivit beträffande pensionssystemets uppläggning. Jag
vill erinra om att mina bedömningar och ställningstaganden i nämnda proposition
föregåtts av ett grundligt utredningsarbete genom de båda pensionsutredningarna
under åren 1947—1955 och därefter genom allmänna pensionsberedningen
samt en omfattande remissbehandling av utredningsförslagen,
vilket allt vederbörligen redovisats i annat sammanhang. För 1957
års pensionskommittés förslag i fondfrågan och remissbehandlingen därav
har jag i det föregående lämnat en redogörelse.»

Lagstiftningsförslaget jämfört med principförslaget
Departementschefen

Departementschefen anför:

»På ett antal punkter, där princippropositionen innehöll ställningstaganden
till tilläggspensioneringens allmänna utformning, har lagförslagen utarbetats
i överensstämmelse därmed. Detta gäller i fråga om de slag av förmåner,
som tilläggspensioneringen skall erbjuda, vidare de grundläggande
reglerna om ålderspensionen, konstruktionen av den automatiska värdebeständigheten
i pensionssystemet samt finansieringen; överensstämmelsen
med princippropositionen avser också tilläggspensioneringens igångsättande
och tillväxt.

I vissa andra hänseenden bygger de förslag, som jag nu framlägger, på
undersökningar, som i princippropositionen förutsattes skola komma till
stånd och som nu fullbordats. Slutligen finns i förslagen punkter, där jag
låtit utforma bestämmelser på grundval av verkställda undersökningar
men där jag som förut framhållits har för avsikt att gå vidare efter ytterligare
utredning. Om de undersökningar, som utförts sedan princippropositionen
lades fram, och resultaten därav vill jag här framhålla följande.

Stor vikt har jag fäst vid frågan om pensionsåldern. På denna punkt har
jag tagit min i principproposilionen redovisade inställning under förnyat
övervägande. Efter verkställda undersökningar föreslår jag nu, att en valfrihet
skall föreligga att ta ut ålderspension från tilläggspensioneringen

44

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

före eller efter 67-årsåldern, som är folkpensioneringens gräns för utgivande
av ålderspension. Uppskjutet pensionsuttag medför en viss höjning av tillläggspensionen
och tidigare uttag föranleder en viss sänkning. Mitt förslag
om en individuellt rörlig pensionsålder syftar främst till att i rimlig
utsträckning gå till mötes önskemål om att var och en skall kunna välja
att ta ut sin ålderspension när han anser sig behöva den.

Av hänsyn till att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kunde
tänkas anse sig ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering
föreslog jag i princippropositionen, att lagstiftningen skulle modifieras i
så måtto att den förenades med vissa utträdesmöjligheter. Som tidigare berörts
har jag nu funnit, att en lagstiftning om en tilläggspensionering enligt
fördelningsmetoden kan förenas med större utträdesmöjligheter än jag till
en början vågade förutsätta. Ett undantagande behöver inte heller förenas
med sådana påföljder för eventuellt pensionsförvärv i det allmänna systemet,
vilka tidigare ansågs erforderliga. Dessa undersökningsresultat återspeglas
i lagförslaget.

Förslaget från 1957 års pensionskommitté rörande fondförvaltningen
inom en allmän tilläggspensionering, vilket var enhälligt, syftade till att så
långt som möjligt beakta den avgiftsbetalande företagsamhetens intresse av
en smidig kapitalförsörjning med hjälp av pensionsfonden. Det torde vara
en allmän uppfattning, att hela vårt folks och i synnerhet de framtida pensionärernas
ekonomiska intresse i hög grad är beroende av en lyckosam utveckling
av näringslivet. Intressegemenskapen torde vara fullständig då
det gäller att bereda näringslivet så goda utvecklingsbetingelser som möjligt.
På grundvalen av denna inställning har jag låtit utarbeta ett förslag
till fondreglemente. Därvid har jag eftersträvat att utforma förslaget om
fondförvaltningen på ett sätt, som borde vara godtagbart för alla. Fondförvaltningsorganen
föreslås sammansatta så, att allmänna och enskilda intressen
får möjlighet att göra sig gällande sida vid sida. Bestämmelserna
om återlån och annan utlåning har gjorts förmånligare än i kommittéförslaget.

Vidare har en i huvudsak teknisk omprövning skett i vissa hänseenden i
fråga om vilka slag av inkomster, som skall grunda rätt till tilläggspension.

Reglerna för beräkningen av invalidpension, som i lagförslaget benämnes
förtidspension och vilken beteckning jag därför använder i det följande,
har fastställts för fall av höggradig invaliditet. Storleken och utformningen
av tilläggspensioneringens familjeförmåner har också varit föremål
för överväganden, och bestämmelser härom har upptagits i den föreslagna
lagstiftningen. Bestämmelserna innebär bl. a. att familjeförmånerna i vissa
avseenden har närmats till vad som gäller för statsanställda m. fl.

Den lagstiftning, som jag här föreslår, består av lag om försäkring för
allmän tilläggspension, lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget under
åren 1960—1964 enligt nyssnämnda lag samt reglemente angående allmänna

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

45

pensionsfondens förvaltning. Jag har nu för avsikt att i stora drag redogöra
för författningsbestämmelsernas innehåll.»

Personkrets och pensionsgrundande inkomst
Departementschefen

Departementschefen anför:

»Inom socialförsäkringssystemet skall tilläggspensioneringen i förening
med folkpensioneringen i princip tillförsäkra var och en rätt till pension
för egen del på ålderdomen och vid förlust eller nedsättning av arbetsförmågan
dessförinnan. Vidare skall pensioneringen vid dödsfall bereda efterlevande
familjemedlemmar rätt till pension.

Pensionen är avsedd att i dessa situationer ersätta inkomstbortfall.
Genom att de enhetliga folkpensionerna förenas med tilläggspensioner blir
pensionsskyddet avvägt i visst förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.
Grundläggande för tilläggspensionen måste därför vara inkomsten av
förvärvsarbete.

I den obligatoriska socialförsäkringens natur ligger att man kan frigöra
sig från det rigorösa samband mellan avgifter och förmåner, som kännetecknar
privat försäkring. I folkpensioneringen råder intet sådant samband.
Inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna är det inkomsterna och inte de erlagda
avgifterna som har betydelse för rätten till och storleken av de obligatoriska
ersättningarna för inkomstbortfall. Den allmänna tilläggspensioneringen
har uppbyggts efter principen, att man grundar rätten till förmåner
på inkomstförvärvet och inte på avgiftsbetalningen. En annan sak är att man
likväl har starka skäl för att i största möjliga utsträckning se till att inkomster
som grundar pensionsrätt också skall medföra avgiftsskyldighet. Ehuru
det sålunda inte är avgiftsbetalningen som blir grundläggande för pensionsrätten,
har försäkringens omfattning fixerats med hänsyn till de
möjligheter som föreligger att få ut avgifter.

Vad beträffar den närmare bestämningen av den personkrets, som försäkringen
skall omfatta, blir denna beroende av inte blott vilka personer,
som skall kunna förvärva pensionsrätt. Av betydelse blir självfallet också
huruvida dessa personer har sådan inkomst, som skall grunda pensionsrätt.

Att en svensk medborgarpIskall kunna förvärva pensionsrätt på grund
av arbete i Sverige är självklart; undantag synes endast böra stadgas för
vissa fall, då han är anställd hos en utländsk arbetsgivare, av vilken pensionsavgift
inte lämpligen kan uttagas. Även eu utlänning, som arbetar i
Sverige, bör med motsvarande undantag komma i fråga till pensionsrätt.
Dock bör bär krävas en viss närmare anknytning till Sverige, lämpligen i
form av mantalsskrivning. Arbete utomlands synes böra grunda pensionsrätt
i huvudsak endast i fall då en svensk arbetar hos ett svenskt förelag.

Rätt till tilläggspension grundas i princip endast på inkomster av för -

46

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

värvsarbete. Häri inrymmes löneinkomster ävensom rörelseinkomster av
vissa slag, nämligen inkomst av rörelse i skatteteknisk mening och av
sådan jordbruksfastighet som den försäkrade själv brukar. Dessutom kommer
här i fråga inkomst av uppdrag eller liknande arbete för annans räkning,
som ibland kan jämställas med löneinkomst och ibland med rörelseinkomst.
Däremot följer av det förut anförda att inkomst av förmögenhet
i princip skall lämnas utanför.

Inkomster av förvärvsarbete bör emellertid inte medföra pensionsrätt
helt utan begränsningar.

Enligt mitt förslag grundas sålunda pensionsrätten på inkomst, som
intjänas under den egentliga förvärvstiden, närmare bestämt i åldern
16—65 år. Däremot tas inte hänsyn till inkomst, som förvärvas dessförinnan
eller därefter.

Det pensionsbelopp som utges skall som förut nämnts i princip ersätta
ett inkomstbortfall. Eftersom folkpensionen vanligen ligger i botten när
tilläggspension utgår, är det naturligt att man beräknar tilläggspensionen
inte med hänsyn till hela inkomsten utan blott till vad som ligger ovanför
en viss gräns. Denna gräns har satts vid 4 000 kr. Gränsen skall följa ändringar
i penningvärdet. Detta sker genom att gränsen sammanfaller med det
s. k. basbeloppet, som i likhet med vad som f. n. gäller beträffande folkpensionerna
skall vara indexreglerat med hänsyn till ändringar i prisnivån.
Basbeloppet skall utgöra 4 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomsten
skall vidare grunda pensionsrätt upp till en maximigräns, vilken har satts
vid ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, dvs. 30 000
kr. i 1957 års penningvärde. För den som har såväl löneinkomst som annan
inkomst skall det belopp, som på grund av minimigränsen undantas
från pensionsrätt, i första hand avräknas från löneinkomsten. Vidare skall
i dylikt fall löneinkomsten i första hand medräknas i den inkomst, som
faller mellan minimi- och maximigränserna. Jag vill tillfoga, att det synes
böra övervägas att efter vidare utredning jämka den nyssnämnda avräkningsregeln
med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan om företagarinkomst
regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av mindre omfattning.

I nämnda hänseenden har jag följt fjolårets principproposition.

Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapitalavkastning,
åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss
gräns, förordades i princippropositionen att man -—- utan att fördenskull
anse sig slutligt bunden —■ skulle utgå från att endast två tredjedelar av
inkomsten utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna
inkomst kom från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emellertid
funnit, att man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten
hänför sig till inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten
totalt inte uppgår till mer än vad som betraktas som en blygsam familje -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

47

inkomst, bör man inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår
i inkomsten. Jag föreslår därför, att för den, som har enbart rörelseinkomst,
denna inkomst skall vara helt pensionsgrundande mellan basbeloppet
och dubbla beloppet därav, dvs. 8 000 kr. i 1957 års penningvärde.
Först ovanför denna högre gräns bör man ta hänsyn till endast två tredjedelar
av rörelseinkomsten. Har någon vid sidan av rörelseinkomst även löneinkomst,
skall löneinkomsten i första hand inräknas i nämnda 8 000 kr.

Enligt min åsikt bör mindre sidoinkomster inte alltid vara pensionsgrundande.
Därvid tänker jag främst på sådana biinkomster, som utgår
vid sidan av en löneinkomst. Jag föreslår sålunda att inkomster av sådant
arbete för annans räkning, som inte är att betrakta som anställning, skall
vara pensionsgrundande endast om sådana inkomster under ett år för en
försäkrad uppgår till sammanlagt minst 500 kr. Motsvarande skall gälla
inkomst av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet.

Med de nu nämnda inskränkningarna skall inkomster av förvärvsarbete
vara pensionsgrundande. -— Att vissa inkomster inte ger pensionsrätt
emedan kollektivt eller individuellt undantagande från tilläggspensioneringen
ägt rum kommer jag att beröra i annat sammanhang.

Slutligen vill jag påpeka, att de av mig föreslagna reglerna innebär att
i huvudsak endast sådan inkomst blir pensionsgrundande, som samtidigt
medför skatteplikt i Sverige. Det förtjänar även att framhållas, att det kommer
att föreligga en i det närmaste fullständig överensstämmelse mellan de
slag av inkomster som skall grunda pensionsrätt och de som skall medföra
avgiftsplikt.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: A30 av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 525 av herr Senander m. fl. föreslås den ändringen i 8 §
i förslaget till lag om allmän tilläggspensionering att ordet dubbla utbytes
mot ordet tredubbla. Därigenom skulle rörelseinkomst i sin helhet bli pensionsgrundande
i vad den ligger mellan 4 000 kr. och 12 000 kr. i 1957 års
penningvärde.

Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete
Departementschefen

»I förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skiljer man
mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De
försäkrades inkomster och deras fördelning på de båda nämnda inkomstslagen
skall i regel beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskall.
Uppgifterna till taxeringen torde få undergå smärre jämkningar för
att de skall kunna användas även för detta ändamål.

48

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Till inkomst av anställning hänföres i första hand löneinkomster, som
den försäkrade åtnjuter som arbetstagare i civilrättslig mening. Det är här
fråga om samma arbetstagarbegrepp som det, som användes vid tillämpning
av semesterlagen. Inkomst av anställning i tilläggspensioneringens mening
blir därför i princip identisk med den inkomst som medför semesterlön eller
semesterersättning. Det bör vidare framhållas, att sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftningen
redan bygger på samma arbetstagarbegrepp som semesterlagen.
Följaktligen kommer inkomsten av anställning för tilläggspensioneringens
del att i princip också överensstämma med den lön, som
ger rätt till ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom och yrkesskada.
Detta är givetvis ägnat att underlätta samordningen mellan de olika socialförsäkringsgrenarna.
Vad därefter angår inkomst av annat förvärvsarbete hänföres
dit främst de olika slag av rörelseinkomster, vilka jag förut berört.
Att sådana inkomster inte alltid blir pensionsgrundande i samma utsträckning
som inkomst av anställning framgår av det förut anförda. En annan
skillnad mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
är, att arbetsgivaren är skyldig att erlägga pensionsavgift för inkomst av
anställning, under det att den försäkrade själv har att erlägga pensionsavgift
för inkomst av annat förvärvsarbete, dock givetvis endast på den del
av inkomsten som grundar rätt till pension.

I fråga om inkomst av uppdrag eller av arbete, som den försäkrade eljest
utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, har införts
en viss valfrihet. Enligt lagen skall sådana inkomster bli pensionsgrundande
som inkomst av anställning om parterna är ense härom. Så
anses vara fallet om en uppdragsgivare åtagit sig att erlägga den på inkomsten
belöpande avgiften på samma sätt som gäller i fråga om anställningsinkomster.
Sålunda kan t. ex. en kommunal förtroendeman få räkna
sitt arvode som anställningsinkomst, om kommunen åtagit sig att erlägga
arbetsgivaravgift. Likaså kan en hantverkare eller en försäljare komma
överens med sin uppdragsgivare om att arbetsersättningen skall räknas som
inkomst av anställning och föranleda arbetsgivaravgift. I andra fall hänföres
inkomst av uppdrag o. d. till inkomst av annat förvärvsarbete med de verkningar
i fråga om pensionsrätt och avgiftsskyldighet som förut angivits.

Jag vill framhålla, att jag funnit det omotiverat att ta ut arbetsgivaravgifter
vid mera tillfälliga arbeten, vilka därtill ofta utföres under sådana
omständigheter, att det är svårt att avgöra om det verkligen är fråga om
anställning. Jag föreslår därför, att om någon genom arbete åt en och samma
person förtjänar mindre än 300 kr. under ett helt år, så skall ersättningen inte
hänföras till inkomst av anställning. Detta betyder emellertid inte att man
skall bortse från sådana mindre ersättningsbelopp vid beräkningen av
pensionsgrundande inkomst. Arbetsersättningar från en och samma person,
vilka sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, skall sålunda enligt
mitt förslag alltid räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Jag vill

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

49

dock tillägga, att frågan många gånger inte blir av betydelse för de ifrågavarande
inkomsttagarna, emedan dessa inte alltid kommer upp till en sammanlagd
inkomst som når över basbeloppet. Det kan nämnas, att 300-kronorsregeln kommer att medföra betydande administrativa lättnader. Man
slipper ta ut arbetsgivaravgifter på några kronor — eller framdeles på
undantagsvis högst några tior — en gång om året av ett par hundratusen
personer, däribland husmödrar som anlitar tillfällig hjälp.

Sammanfattningsvis vill jag beträffande reglerna om den pensionsgrundande
inkomstens fördelning på inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete anföra följande. Löneinkomst på minst 300 kr., som under
ett år förvärvas hos en och samme arbetsgivare, hänföres alltid till inkomst
av anställning. Lägre löneinkomst räknas däremot alltid som inkomst av
annat förvärvsarbete. Sådan ersättning för arbete för en annan persons räkning,
som inte utgör lön — t. ex. uppdragsarvode — och som överskrider
300-kronorsgränsen, kan efter överenskommelse mellan parterna hänföras
till inkomst av anställning. Om så inte sker, räknas ersättningen som inkomst
av annat förvärvsarbete. Övriga arbetsinkomster, dvs. av rörelse i
skatteteknisk mening och av jordbruksfastighet som den försäkrade själv
brukar, hänföres till inkomst av annat förvärvsarbete. Slutligen vill jag beträffande
de tre inkomstkällor som inte hänföres till anställning — uppdrag
o. d., rörelse resp. jordbruksfastighet — erinra om bestämmelsen, att det
sammanlagda inkomstbeloppet under året från varje sådan källa skall uppgå
till minst 500 kr. för att inkomsten från den källan skall tagas med vid beräkningen
av den pensionsgrundande inkomsten.

Reglerna för den pensionsgrundande inkomsten och dess fördelning på
inkomst av anställning och annat förvärvsarbete är lika för svenska medborgare
och utlänningar som enligt övriga redan berörda regler skall kunna
förvärva rätt till tilläggspension. När jag nu övergår till att redogöra för
rätten till och storleken av förmånerna från tilläggspensioneringen, kommer
jag att endast beröra regler som avser svenska medborgare. Jag vill
emellertid påpeka, att förslaget — såsom vanligen sker i andra länder — i
vissa avseenden upptar något restriktivare bestämmelser för utlänningar.
Sådana bestämmelser bör konventionsvägen kunna mildras för medborgare
i andra länder och lagförslaget innehåller även en bestämmelse härom.»

Motioner

I motionen II: 522 av herr Kellgren in. fl. hemställes om sådana ändringar
i 5 § i förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension att den
föreslagna begränsningen när det gäller att till inkomst av anställning hänföra
ersättning för arbete i fall, då ersättningen från en och samme arbetsgivare
under ett år inte uppgått till 300 kr., utgår.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 samt. Nr 1

50

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

I motionen II: 527 av herr Christenson i Malmö hemställes att — för den
händelse propositionen i princip skulle bifallas — riksdagen måtte besluta
»att vid tillämpningen av lagen om försäkring för allmän tilläggspension
den skall anses som arbetstagare som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager
en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till
arbetsgivaren».

Ålderspension

Departementschefen

Departementschefen anför:

»Den generella pensionsåldern inom tilläggspensioneringen utgör 67 år.

Individuell valfrihet bör emellertid finnas att ta ut ålderspension från
tilläggspensioneringen redan före denna ålder. Förslaget innebär, att den
försäkrade skall äga rätt att börja uppbära ålderspensionen tidigast från
63 års ålder. Om man därvid skulle låta pensionen utgå utan begränsningar,
vore detta liktydigt med att man sänkte den generella pensionsåldern från
67 till 63 år. Det är därför naturligt, att ålderspensionen vid en fullständig
individuell frihet att ta ut den i förväg undergår en viss minskning, då
någon begagnar rätten till tidigare uttag. Pensionen torde lämpligen böra
reduceras så, att den försäkrade mot bakgrund av medellivslängden kan
sägas erhålla ungefär lika mycket i sammanlagd tilläggspension som han
skulle ha fått, om han hade väntat med att ta ut pensionen till 67 års
ålder, då den utgår oförminskad.

Om å andra sidan någon dröjer med att ta ut ålderspension till efter
67 års ålder, synes det rimligt att han får en viss höjning av pensionen.
Ökningen bör bli större ju senare uttaget sker. Uppskjutes uttaget till efter
70 år, synes dock någon ytterligare förhöjning inte böra ske.

Den minskning eller ökning av ålderspensionen, som skall äga rum, sker
i förhållande till storleken av den ålderspension, som börjar tas ut vid 67
års ålder. Innan jag anger den närmare innebörden av reglerna för pensionens
storlek vid uttag tidigare eller senare än 67 år, vill jag redogöra för
huvudreglerna om beräkningen av ålderspension, som tas ut från nämnda
ålder.

Ålderspensionen beräknas med utgångspunkt i den pensionsgrundande
inkomst, som den försäkrade förvärvat år för år. För att penningvärdeändringar,
som inträffar efter inkomstförvärvet, inte skall få påverka pensionens
reella storlek bör de olika årens pensionsgrundande inkomster anges
på sådant sätt, att de lätt kan uttryckas i det penningvärde som gäller då
pensionen utbetalas. För detta ändamål skall pensionspoäng uträknas för
den försäkrade för varje år, då han haft pensionsgrundande inkomst. Pensionspoängen
för ett visst år räknas ut genom att man delar årets pensions -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

51

grundande inkomst med det basbelopp, som gällde vid årets ingång. När
pensionen första gången skall fastställas, uträknas medeltalet av pensionspoängen.
Medelpoängen multipliceras sedan med det basbelopp, som gäller
då pensionen utbetalas. Härigenom får man fram den genomsnittliga pensionsgrundande
inkomsten uttryckt i det aktuella penningvärdet. Dessa
regler för ålderspensionens beräkning medför att både den undan för undan
intjänade pensionsrätten och den sedermera löpande pensionen hålles värdebeständiga.

Det anförda kan belysas med ett schematiskt exempel. För att göra den
beskrivna metoden för värdesäkring så åskådlig som möjligt, förutsättes i
exemplet att ett par starkt överdrivna penningvärdeändringar inträffar.
Anta att en löntagare under en femtonårsperiod har förtjänat 12 000 kr. om
året och under en annan lika lång period 15 000 kr. om året. I början av
den andra perioden steg prisnivån med 25 procent. Eftersom löntagaren
samtidigt fick sin lön ökad med en fjärdedel, har han hela tiden haft samma
realinkomst. Under den första perioden har för varje år basbeloppet varit

4 000 kr., hans pensionsgrundande inkomst har varit (12 000 — 4 000 =)
8 000 kr. och hans pensionspoäng (8 000 : 4 000 =) 2. Under den andra
perioden har för varje år basbeloppet varit 5 000 kr., hans pensionsgrundande
inkomst (15 000 — 5 000=) 10 000 kr. och hans pensionspoäng
(10 000 : 5 000 =) 2. Att realinkomsten varit oförändrad återspeglas således
i att pensionspoängen är oförändrad. Löntagaren pensioneras efter den
andra periodens utgång. Hans pension beräknas då på den medelinkomst
som framkommer, när pensionspoängen — som ju i detta fall samtidigt är
medelpoäng — multipliceras med gällande basbelopp, dvs. (2 x 5 000 =)

10 000 kr. Det är alltså den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten
uttryckt i det penningvärde som gäller när löntagaren träder i pension. Skulle
prisnivån efter hans pensionsinträde stiga med 10 procent, blir basbeloppet

5 500 kr. Den medelinkomst på vilken pensionen utgår höjs därigenom
automatiskt, så att den också blir 10 procent högre, dvs. (2 x 5 500 =)

11 000 kr. På detta sätt kommer alltså även pensionen att behålla sitt realvärde.

Ålderspension, som tas ut vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den genomsnittliga
pensionsgrundande inkomsten. I det nyss angivna exemplet skulle
därför ålderspensionen när den första gången utbetalas bli 60 procent av
10 000 kr., dvs. 6 000 kr., och efter den senaste antagna prisstegringen 60
procent av 11 000 kr., dvs. 6 600 kr.

bör att pensionsnivan någorlunda skall ansluta sig till den levnadsnivå,
som den försäkrade uppnått under den aktiva tiden, skall pensionen vidare
beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15 år, då poängtalen
varit högst. Härigenom kommer pensionen att avvägas efter de 15 bästa
åren, d. v. s. de år då den försäkrade haft de största realinkomsterna.

För full ålderspension kräves att pensionspoäng intjänats för minst ,80 är.

52

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Pensionen reduceras med Va» för varje år som fattas i detta antal. Under en
övergångstid skall kravet på 30 pensionsgrundande år nedsättas till att avse
blott 20 år för att under en period av tio år därefter successivt höjas till
30 år.

Det förtjänar att påpekas, att det för pensionens storlek är likgiltigt när de
år infallit för vilka pensionspoäng intjänats. Till skillnad från vad som nu
gäller t. ex. för statstjänstemän innefattar alltså varken 15- eller 30-årsregeln
något som helst krav på att de år, under vilka pensionsrätt förvärvas,
står i något visst förhållande till den tidpunkt, då vederbörande träder i
pension. Detta torde vara särskilt förmånligt för gifta kvinnor och andra
som nödgas göra kortare eller längre avbrott i förvärvsarbetet.

För rätt till ålderspension från tilläggspensioneringen måste man uppställa
ett visst minimikrav i fråga om den tid, varunder den försäkrade förvärvat
pensionspoäng i tilläggspensionssystemet. Sålunda fordras att poängtillgodoräknats
den försäkrade för minst tre år. Av den första årskullen
ålderspensionärer fordras dock endast pensionspoäng för två år.

Tillsammans med folkpensionen kommer den fulla ålderspensionen från
tilläggspensioneringen att utgöra i stort sett två tredjedelar av arbetsinkomsten.
Det kan nämnas, att den sammanlagda pensionen från folk- och
tilläggspensioneringarna för löntagaren i det förut återgivna exemplet skulle
uppgå till 70 procent av hans realinkomst. Då har det också dels förutsatts,
att ålderspensionen från folkpensioneringen utgör 3 600 kr. för en ensamstående
pensionär, och dels antagits, att detta folkpensionsbelopp gällde
innan de i exemplet angivna prisstegringarna inträffade, vilka medfört motsvarande
höjningar av folkpensionen. Förutsättningen i fråga om folkpensionens
belopp överensstämmer med vad som enligt statsmakternas
redan intagna ståndpunkt skall gälla från år 1968.

Som förut nämnts skall vid uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen
före eller efter 67 år ske en viss minskning respektive ökning av
pensionen. Av praktiska skäl föreslås att en enhetlig procentsats per månad
tillämpas för höjningen och minskningen. För den, som väljer att börja lyfta
pensionen i förväg, reduceras pensionen med 0,6 procent för varje månad
som vid pensionsuttagets början återstår till 67-årsåldern. För att belysa
innebörden av denna regel vill jag nämna, att ålderspensionen för den som
uppbär pensionen från 63 år blir cirka 71 procent av vad han skulle erhållit
från 67 års ålder och, om uttaget sker från 65 år, ungefär 86 procent. Om
den försäkrade i stället dröjer med att ta ut pensionen till efter 67 år, höjes
ålderspensionen med 0,6 procent för varje uppskovsmånad. För den, som
väntar till 70 år eller därefter, höjes pensionen med ungefär en femtedel.

Att man begagnar rätten att ta ut ålderspension i förväg eller att uppskjuta
pensionsuttaget har inte ansetts böra medföra någon särskild inverkan
på storleken av familjepensionen. Förtidspension bör självfallet inte
kunna erhållas, sedan ålderspension börjat uppbäras i förväg.»

Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1959

53

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 428 av herr Grym m. fl. och II: 524 av
herr Fredriksson m. fl. föreslås »att riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att förslag till lag om sänkt pensionsålder för
gruvarbetare förelägges riksdagen snarast möjligt samt att pensionsåldern
därvid fastställes till 63 år vid 30 års arbete under jord eller i dagbrott
norr om polcirkeln».

I de likalydande motionerna 1: 430 av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 525 av herr Senander m. fl. yrkas »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttalar, att den ifrågasatta utredningen i syfte att
klarlägga frågan om en ytterligare sänkning av pensionsåldern i vissa fall
skall arbeta så skyndsamt att förslag kan framläggas redan 1960 till sänkt
pensionsålder för gruvarbetare och andra i tungt och hälsofarligt arbete
samt därefter jämväl utreda frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern
från nuvarande 67 år till 65 år och när det gäller kvinnliga folkpensionärer
till 60 år».

I de likalydande motionerna I: 434 av herr Ringaby och 11: 526 av herr
Gansmoe m. fl. hemställer motionärerna — under betonande av att de
bestämt motsätter sig ett genomförande av förslaget rörande en obligatorisk
tilläggspensionering — att för den händelse förslaget dock genomföres
»riksdagen måtte besluta sådan ändring av 12 § i förslaget till lag
om försäkring för alln än tilläggspension som framgår av följande lydelse:

12 §.

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra, tredje och fjärde
styckena eller 13 §, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet
för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av
de pensionspoäng som tillgodoräknats för den försäkrade eller, om pensionspoäng
tillgodoräknats honom för mer än femton år, medeltalet av de
femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade
för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del
av nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för
vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom, och talet trettio.

Har undantagande---än femtio.

Vad i---den försäkrade.

För försäkrad, som då denna lag antogs av riksdagen var ledamot av
densamma, utgår ålderspension med den procent av enligt första, andra
och tredje styckena uträknat belopp, som framgår av nedanstående tabell.

54

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Födelseår	Procent	Födelseår	Procent
1896	20	1914	49
1897	21	1915	53
1898	22	1916	56
1899	23	1917	59
1900	25	1918	63
1901	27	1919	66
1902	29	1920	69
1903	31	1921	73
1904	33	1922	76
1905	36	1923	79
1906	38	1924	83
1907	40	1925	86
1908	42	1926	89
1909	44	1927	93
1910	45	1928	96
1911	46	1929	99
1912	47	1930 och
1913	48	senare	100»

Förtidspension

Departementschefen

Departementschefen anför:

»Tilläggspensioneringen skall inte blott ge åldersskydd utan även bereda
riskskydd i form av förtids- och familjepensioner. Förtidspensionen har
bestämts i förhållande till vad vederbörande skulle erhålla i ålderspension.
Familj epensionen till efterlevande har i sin tur bestämts i förhållande till
den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade uppbar eller skulle
kunnat erhålla. De grundläggande reglerna för beräkningen av ålderspension
får därför indirekt betydelse också för förtids- och familjepensionerna.

Principen bör vara att en och samma invaliditetsbedömning tillämpas
inom folk- och tilläggspensioneringarna. I lagförslaget har för rätt till förtidspension
upptagits den förutsättningen att vederbörande också äger rätt
till invalidförmån från folkpensioneringen. Så är för närvarande fallet när
någon på grund av sjukdom, lyte eller dylikt är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förutsatt
att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses som varaktig eller åtminstone
kan antagas komma att bestå under avsevärd tid. I praxis har för att
invaliditet skall anses föreligga uppställts kravet att arbetsförmågan nedsatts
i så hög grad som med minst omkring två tredjedelar.

Lagförslaget innebär, att hel förtidspension från tilläggspensioneringen
utgår vid förlust av arbetsförmågan. Om nedsättningen av arbetsförmågan

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959 55

inte är fullständig men dock så höggradig att den medför rätt till förtidspension,
skall pensionen utgöra 60 procent av hel förtidspension.

Storleken av hel förtidspension bör motsvara vad den försäkrade skulle
ha fått i ålderspension från 67 år. Medan ålderspensionen fastställs på
grundval av faktiskt förvärvade pensionspoäng, bör man i fråga om förtidspensionen
inte bara räkna med de poäng, som redan hunnit intjänas
före invalidfallet. Man bör dessutom göra vissa antaganden rörande den
försäkrades inkomstförhållanden under tiden mellan invalidfallet och den
generella pensionsåldern.

Därvid blir den första frågan huruvida man bör räkna med att den försäkrade
skulle ha haft pensionsgrundande inkomst under nämnda tid. Ett
sådant antagande synes kunna göras, om han haft arbetsinkomster under
tiden närmast före invaliditeten. I det föreliggande lagförslaget har som
fordran uppställts, att han skall ha förvärvat pensionspoäng för minst två
av de senaste fyra åren. Har han pensionspoäng för år som ligger längre
tillbaka i tiden, anses det som om han trätt ut ur förvärvslivet. Förtidspensionen
får då beräknas uteslutande på grundval av de pensionspoäng,
som han faktiskt har förvärvat tidigare.

Om den försäkrade haft pensionspoäng för minst två av de fyra åren närmast
före invaliditetens inträde, blir nästa fråga vilka antaganden som
kan göras om den inkomstutveckling, som avbrutits genom invalidfallet.
Även här får man bygga på inkomstförhållandena under tiden närmast
före invalidfallet. I lagförslaget har problemet lösts så att man antar, att
han för varje år fram till den generella pensionsåldern förvärvat pensionspoäng
motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under fyraårsperioden
närmast före det år, då han blev invalid.

Det är från flera olika synpunkter — den enskildes, försäkringens och
samhällets -— synnerligen önskvärt att allt som är möjligt att göra för
att återställa eller förbättra den försäkrades arbetsförmåga också blir gjort.
Förtidspensioneringen bör därför förenas med en effektiv rehabiliteringsverksamhet.
Om den försäkrades arbetsförmåga förbättras så att han inte
längre uppfyller förutsättningarna i fråga om invaliditet, upphör rätten till
förtidspension. I annat fall avlöses förtidspensionen i sinom tid av ålderspensionen.

Såsom förut nämnts pågår inom 1958 års socialförsäkringskommitté en
utredning av folkpensioneringens invalidförmåner. I de avseenden, där
kommitténs överväganden inverkar på tilläggspensioneringens förtidspensioner,
hör kommittén lägga fram förslag även härom. Jag vill erinra om
mitt tidigare uttalande att frågan om rätt till oförminskad pension före
67 års ålder i andra fall än dem som reglerats i lagförslaget torde få behandlas
av kommittén. Jag har vidare förutsatt, att kommittén kommer att ingående
pröva invaliditctshedömningen och förtidspensionernas gradering i
förhållande till den försäkrades kvarstående arbetsförmåga. Vid utbyggna -

56

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

den av förtidspensioneringen bör, såsom framhölls redan i princippropositionen,
särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om en gynnsam pensionsheräkning
för dem, som blir invalidiserade i unga år.»

F amilj epension
Departementschefen

Departementschefen anför:

»Då pensionsfrågan behandlades vid 1958 års A-riksdag, visade sig en glädjande
enighet råda om behovet av särskilt stora förbättringar av det pensionsskydd,
som avser familjen för det fall att familjeförsörjaren går bort.

I princippropositionen framhöll jag vikten av ett kraftigt utbyggt familjeskydd
och föreslog både en förbättring av hithörande förmåner på folkpensionssidan
och införande av familjepensioner i tilläggspensioneringen.
Riksdagen instämde i mina synpunkter rörande behovet av ett kraftigt förbättrat
familjeskydd. Beträffande efterlevandeförmånerna inom folkpensioneringen
fann riksdagen liksom regeringen, att på åtskilliga punkter mera
preciserade ställningstaganden måste anstå i avvaktan på ytterligare utredning.
I andra avseenden ledde riksdagsbehandlingen däremot fram till
klart angivna ståndpunkter. Sålunda tillstyrkte riksdagen, i anslutning till
vissa motionsyrkanden, att en familjepensionsreform inom folkpensioneringen
skulle genomföras fr. o. m. den 1 juli 1960. I olika avseenden gick
riksdagen därvid längre än vad jag i anslutning till allmänna pensionsberedningens
förslag förutsatt. Den närmare innebörden av riksdagens ställningstaganden
i fråga om belopp, åldersgränser och inkomstprövning har
angivits i den i det föregående lämnade redogörelsen för folkpensioneringen.

Alltjämt bedömer jag familjeskyddet som otillfredsställande, så länge
inte folkpensionsförmånerna kompletteras med tilläggspensioner.

Vad den allmänna tilläggspensioneringens familj ef örmåner beträffar refererades
i princippropositionen det förslag, som framlagts härom i pensionsberedningens
betänkande. Enligt detta förslag borde sådana förmåner
främst utgå till dem, som får rätt till familjeförmåner från folkpensioneringen.
I fråga om folkpensioneringens familjeförmåner hade pensionsberedningen
föreslagit bl. a., att änkepensionen skulle utgå med fullt belopp, om
änkan vid mannens död uppnått viss högre ålder eller så länge barn under
19 år funnes i hemmet. För yngre änkor utan hemmavarande barn skulle
pensionen i vissa fall reduceras enligt en graderad skala, och i andra fall
skulle ingen änkepension utgå. Efter att ha deklarerat min anslutning
i stort till dessa principer för änkepensioneringen inom folkpensioneringens
ram uttalade jag, att jag fann den för tilläggspensioneringens del anvisade
lösningen godtagbar.

Skäl finns för att man inom tilläggspensioneringen — på sätt liknande
det som 1958 års A-riksdag förordade i fråga om folkpensioneringens fa -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

57

miljeförmåner — inte skall ge full änkepension till yngre änkor utan barn.
Efter närmare prövning av denna fråga har jag emellertid funnit skäl också
tala för att man inom tilläggspensioneringen tar större hänsyn till de regler,
som i detta avseende gäller i den personalpensionering som nu finns i vårt
land. Inom statlig och kommunal pensionering liksom i privat tjänstepensionsförsäkring
är änkepensionen vanligen inte beroende av vare sig änkans
ålder eller förekomsten av barn. Om man i detta hänseende tillämpar samma
princip för den allmänna tilläggspensioneringens del, underlättas samordningen
med annan personalpensionering. Man vinner därmed större enkelhet
och överskådlighet i pensioneringen. Då de förut ifrågasatta begränsningsreglerna
inte hade någon större räckvidd, blir också effekten av deras
slopande jämförelsevis ringa från kostnadssynpunkt.

Med hänsyn till dessa omständigheter har jag funnit mig böra förorda
en omläggning av tilläggspensioneringens änkepension i enlighet med det
anförda. Jag vill emellertid betona, att jag därmed inte tagit ställning till
utformningen av motsvarande regler inom folkpensioneringen, vilken ju
bl. a. i dessa delar utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté.

Lagförslaget innebär, att rätt till änkepension från tilläggspensioneringen
föreligger för änka, som ingått äktenskap med den försäkrade senast då han
fyllt 60 år, förutsatt att äktenskapet varat minst fem år. Har makarna gemensamma
barn, utgår änkepension även om dessa villkor i fråga om äktenskapet
inte är uppfyllda.

Familjepension utgår inte endast som änkepension utan även som barnpension,
nämligen då den försäkrade efterlämnar barn under 19 år.

Skulle någon, som redan uppbär ålders- eller förtidspension, enligt dessa
regler bli berättigad till familjepension eller vice versa, skall såsom förslaget
nu utformats endast den största av tilläggspensionerna utges.

Beloppet av familjepension från tilläggspensioneringen skall motsvara
en viss del av den ålders- eller förtidspension, som den försäkrade faktiskt
uppbar vid dödsfallet, eller av den förtidspension, vartill han då skulle ha
blivit berättigad vid total förlust av arbetsförmågan. Om det bara finns en
efterlevande som har rätt till familjepension (änka eller barn) utgör familjepensionen
40 procent av ålders- eller förtidspensionen. För två sådana efterlevande
(änka och ett barn eller två barn) utgör familjepensionernas sammanlagda
belopp 50 procent, för tre 60 procent och för fyra 70 procent.
Till fem eller flera efterlevande utgår 80 procent av den försäkrades ålderseller
förtidspension. De angivna procentsatserna motsvarar i det närmaste
dem som förordades i särskilda utskottets ullåtande till 1958 års A-riksdag;
för änkor med flera barn är dock de nu föreslagna procenttalen något
högre.

Jag har sålunda på redan nu föreliggande material ansett mig kunna
i lagförslaget utforma vissa väsentliga regler om familjepensionerna inom
tilläggspensioneringen. Emellertid vill jag erinra om alt jag i det före -

58

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

gående förordat att även vissa hithörande frågor hänskjutes till 1958 års
socialförsäkringskommitté. Det gäller exempelvis frågan om att familjepension
skall få utgå även vid sidan av annan pension från tilläggspensioneringen
samt frågan om familjepension åt frånskilda kvinnor, vilkas f. d.
make avlider, och kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången.

Maximeringen av den sammanlagda familjepensionen vid 80 procent av
den försäkrades tilläggspension motiveras av önskemålet att undvika överförsäkring.
Detta hindrar inte att den sammanlagda familjepensionen från
folk- och tilläggspensioneringen kan bli högre än den försäkrades egen pension,
om änke- och barnpensionerna från folkpensioneringen utgår med de
belopp, som förutsattes av 1958 års A-riksdag. Redan oberoende av tilläggspensioneringen
uppkommer i vissa lägen en sådan överförsäkring — ehuru
detta begrepp i allmänhet inte anses tillämpligt på folkpensioneringen — såvida
inte riksdagens ställningstagande i fjol kompletteras på denna punkt
med regler till undvikande av dylika effekter. Som redan nämnts skall familj
epensioneringen närmare utredas.

Folkpensioneringens närmare utformning fr. o. m. den 1 juli 1960 och
under tiden fram till år 1968 — det år för vilket vissa belopp förutsatts i såväl
riksdagens som mina ställningstaganden — måste emellertid alltjämt
stå öppen. Såväl regeringen som riksdagen har förutsatt, att de exakta beloppen
för varje tidpunkt under åren 1960—1968 får bestämmas först då
de statsfinansiella förutsättningarna kan bedömas.

Hur folkpensioneringens familjeförmåner skall utformas i detalj blii
sålunda beroende av det fortsatta utredningsarbetets resultat och av bedömningen
av de statsfinansiella förutsättningarna vid varje tidpunkt. Sedan
årets riksdag, såsom jag förutsätter, fattat ett positivt beslut om tilläggspensioneringen,
får familjepensionsfrågorna liksom folkpensionshöjningarna i
övrigt bedömas också i belysning härav. Även den omprövning av systemet
för folkpensioneringens finansiering, som allmänt förutsatts skola ske, kan
bli av betydelse för de framtida ställningstagandena.

Slutligen vill jag understryka, dels att riksdagens ståndpunktstagande
rörande folkpensionsförmånerna till efterlevande kommer att medföra väsentliga
förbättringar av familjeskyddet fr. o. m. den 1 juli 1960, dels att
ett verkligt effektivt familj eskydd kan skapas först då tilläggspensioneringen
kommer i tillämpning med början år 1963.»

Motion

I motionen II: 518 av fröken Sandell hemställes, att den i 23 § i förslaget
till lag om försäkring för allmän tilläggspension intagna bestämmelsen
att för rätt till änkepension i allmänhet skall krävas att äktenskapet ingåtts
senast den dag, då den försäkrade fyllde sextio år, måtte utgå.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

59

Kostnader och finansiering
Departementschefen

Departementschefen anför:

»Pensionsutbetalningarna från tilläggspensioneringen har beräknats till
följande belopp i miljoner kr., varvid förutsatts att penningvärdet är oförändrat
och att alla förvärvsarbetande tillhör försäkringen.

År	Vid oförändrade realinkomster	Om realinkomstema stiger med 1,5
	procent per år
1963	40	40
1964	90	90
1965	150	160
1970	530	580
1980	1 900	2 300
1990	3 400	4 500

De nu framräknade kostnaderna företer vissa avvikelser från de kostnadsuppgifter,
som lämnades i princippropositionen. Detta sammanhänger
till en mindre del med att den schablonberäkning, som tidigare tillämpats
i fråga om kostnaderna för förtids- och familjepensioner, nu ersatts av noggrannare
beräkningar, men framför allt därmed att beräkningarna i sin helhet
bygger på nyare uppgifter om inkomstfördelningen.

Som förut framhållits skall den allmänna tilläggspensioneringen finansieras
enligt ett fördelningssystem. Likväl skall inom tilläggspensioneringen
byggas upp en fond, allmänna pensionsfonden.

Tilläggspensionerna skall bekostas genom avgifter. Dessa erlägges av
arbetsgivaren då det gäller inkomst av anställning och av den försäkrade
själv för inkomst av annat förvärvsarbete. Arbetsgivaravgiften skall grundas
på vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året. Av vad som sagts i
det föregående framgår, att ersättning för uppdrag eller dylikt arbete under
vissa förhållanden jämställes med lön. Från den årliga lönesumman skall
man i princip dra av vissa belopp, vilket sammanhänger med att endast
lön, som ligger mellan basbeloppet och den förut nämnda maximigränsen
vid sju och en halv gånger basbeloppet, är pensionsgrundande. Härigenom
och genom vissa andra regler avser man att generellt sett uppnå, att arbetsgivaravgift
skall utgå endast på sådan del av inkomsten som grundar rätt
till pension. För avgiftsuttaget fastställes viss procentsats.

Arbetsersättningar, som en person utgivit till en annan person, skall, om
de sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år, inte föranleda någon
arbetsgivaravgift. Sådana ersättningar räknas nämligen alltid som inkomst
av annat förvärvsarbete.

För inkomst av annat förvärvsarbete än anställning skall avgiften tas ut
på den del av inkomsten, som är pensionsgrundande. Det förutsättes i regel

60

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

att egenavgift erlagts för att inkomsten skall ge pensionsrätt. Egenavgiften
utgår med samma procentsats som arbetsgivaravgiften.

Avgifternas storlek blir beroende av dels pensionsutgifterna och dels
fonderingens åsyftade omfattning. Då det synes lämpligt att avvakta erfarenheter
av pensionsreformens verkningar på samhällsekonomin och lånemarknaden,
har jag i likhet med 1957 års pensionskommitté funnit att avgiftsuttaget
bör fastläggas blott för en period av några år i sänder.

I enlighet med vad som angavs i princippropositionen föreslås att avgifter
tas ut efter en successivt stigande procentsats under en femårsperiod
fr. o. m. 1960, det år då pensionsrätt börjar intjänas. Avgiften har satts
till 3 procent för år 1960, 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962, 6
procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. För arbetsgivaravgifternas
del motsvarar de angivna procentsatserna, om man räknar på hela lönesumman
vid oförändrad lönenivå, 1,9 procent år 1960, 2,6 procent år 1961,
3,2 procent år 1962, 3,8 procent år 1963 och 4,5 procent år 1964. Enligt de
i princippropositionen lämnade uppgifterna steg procenttalen, räknade på
hela lönesumman, från 1,8 år 1960 till 4,2 år 1964. Skillnaden beror på att
de i det föregående berörda nya uppgifterna rörande inkomstfördelningen
legat till grund för den aktuella beräkningen.

Vad särskilt angår storleken av de avgifter, som staten i egenskap av
arbetsgivare i början har att erlägga till den allmänna tilläggspensioneringen,
kan nämnas att ifrågavarande arbetsgivaravgifter för första året beräknas
uppgå till omkring 100 miljoner kr. för att därefter vid oförändrad
lönenivå öka med ca 30 miljoner kr. om året. Frågan om debitering
och uppbörd av statens arbetsgivaravgifter torde få behandlas senare.

Beträffande avgiftens storlek för inkomst, som härrör från annat förvärvsarbete
än anställning, vill jag nämna följande. Om en person enbart
har en inkomst av 10 000 kr. som inte hänför sig till anställning, blir avgiften
till tilläggspensioneringen — vid 4 000 kr. i basbelopp — 159 kr. år 1960,
212 kr. år 1961, 265 kr. år 1962, 318 kr. år 1963 och 371 kr. år 1964. Dessa
avgifter är högre än vad som framgår av princippropositionen. Anledningen
härtill är att en sådan person enligt lagförslaget erhåller rätt till en i motsvarande
mån större pension till följd av den förut angivna ändringen av
beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för företagare in. fl.

Under förutsättning att alla förvärvsarbetande tillhör tilläggspensioneringen
har beräknats, att med det angivna avgiftsuttaget det vid oförändrade
realinkomster och konstant penningvärde kommer att inflyta 480
miljoner kr. i avgifter år 1960, 740 miljoner kr. år 1961, 940 miljoner kr.
år 1962, 1 130 miljoner kr. år 1963 och 1 320 miljoner kr. år 1964.

Bestämmelserna om avgifternas storlek har upptagits i en särskild lag
angående procentsatsen för avgiftsuttaget under åren 1960—1964 enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Med en förräntning av 3 procent beräknas den allmänna pensionsfonden

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

61

vid oförändrade realinkomster och konstant penningvärde uppgå till följande
avrundade belopp vid slutet av här angivna år, nämligen 500 miljoner
kr. år 1960, 1 200 miljoner kr. år 1961, 2 200 miljoner kr. år 1962, 3 400 miljoner
kr. år 1963 och 4 700 miljoner kr. år 1964. Om realinkomsterna stiger
med 1,5 procent per år, beräknas fonden utgöra 5 200 miljoner kr. vid
slutet av år 1964. Dessa beräkningar innebär, att fonden år 1964 blir 700 å
800 miljoner kr. högre än som förutsattes i princippropositionen.

Ur bokföringsmässig synpunkt bör den allmänna tilläggspensioneringen
ligga helt vid sidan av riksstaten. Emellertid torde tilläggspensioneringen
komma att förorsaka vissa förvaltningsutgifter för olika statliga myndigheter
m. fl. Jag förutsätter, att dessa utgifter skall ersättas av tilläggspensioneringen.
Det bör även övervägas att låta tilläggspensioneringen bära en
del av kostnaderna för den utbyggda rehabiliteringsorganisation som planeras,
eftersom denna kommer att minska behovet av förtidspension och
följaktligen leda till besparingar för pensioneringen.»

Undantagande

Departementschefen

Departementschefen anför:

»I enlighet med de allmänna synpunkter som jag i det föregående anlagt
på frågan om att bereda möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen
har i lagförslaget upptagits regler om kollektivt och individuellt
undantagande från pensioneringen.

Vad löntagarna beträffar innehåller lagförslaget bestämmelser, som ger
en arbetstagarorganisation möjlighet att komma överens med arbetsgivaren
om att stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen, överenskommelsen
skall då ske i form av ett kollektivavtal, enligt vilket tilläggspensionsfrågan
ordnas på något annat sätt. Hur denna privata pensionering skall utformas
— i fråga om pensionsålder, pensionsnivå, finansieringssystem, avgiftsuttag,
fondförvaltning o. s. v. — bör parterna ha full frihet att bestämma
själva. I lagen rörande den allmänna tilläggspensioneringen bör endast anges,
att kollektivavtalet skall tillförsäkra den undantagne arbetstagaren
rätt till ålders-, förtids- och familjepension, som består även om avtalet
senare skulle upphöra att vara tillämpligt på honom.

I fråga om proceduren anger lagförslaget i viss överensstämmelse med
arbetstidslagstiftningen, att kollektivavtalet på arbetstagarsidan skall slutas
av huvudorganisation. För att man skall få garanti lör att organisationen
är representativ krävs det vidare, att den uppenbarligen omfattar flertalet av
de arbetstagare, som på arbetsplatser, där kollektivavtalet är tillämpligt,
sysselsättes i sådant arbete som avtalet avser. I enhetlighetens intresse bör
på dylika arbetsplatser även oorganiserade omfattas av den privata pensioneringen.

62

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Som nämnts skall kollektivavtal om undantagande träffas i anslutning
till tilläggspensioneringens igångsättande. Det är emellertid skäligt, att sådana
arbetsmarknadsparter, som kan reflektera på att ställa sig vid sidan
om den allmänna tilläggspensioneringen, får ett par år på sig för sitt ställningstagande
i frågan. Då riksdagen enligt vad jag förutsätter kommer att
fatta beslut i pensionsfrågan i vår, kan tiden utsträckas till den 1 juli 1961.
Har kollektivavtal träffats dessförinnan, skall undantagandet gälla fr. o. m.
tilläggspensioneringens start. De arbetsgivaravgifter, som kan ha erlagts
innan ett dylikt kollektivavtal blivit gällande, skall givetvis återbetalas.

Ett undantagande genom kollektivavtal innebär, att lön hos en arbetsgivare,
som är bunden av avtalet, inte grundar pensionsrätt inom tilläggspensioneringen.
Undantagandet skall givetvis inte för alltid avskära vederbörande
arbetstagare från möjligheterna att i den allmänna tilläggspensioneringen
få pensionsrätt på löneinkomsten. Om man upphäver kollektivavtalet
eller underlåter att förlänga det, uppkommer sådan rätt automatiskt för tiden
därefter. Detsamma blir givetvis förhållandet om en arbetstagare övergår
från en arbetsgivare, som är bunden av ett dylikt kollektivavtal, till en annan
arbetsgivare.

Den som har inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet kan ibland sägas
redan äga ett pensionsskydd i den kapitaltillgång, som ligger i rörelsen eller
fastigheten, något som löntagaren vanligen saknar. Med tanke på sådana
fall har i lagförslaget införts möjligheter till individuellt undantagande såvitt
angår inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Detta skall
kunna ske genom en anmälan från den försäkrades sida. Göres sådan anmälan
före den 1 juli 1961, gäller undantagandet från försäkringens start. Om
anmälan sker efter sagda dag, gäller den fr. o. in. nästföljande år.

Det har från olika synpunkter ansetts lämpligt att utforma undantagsbestämmelserna
i fråga om rörelseinkomster o. d. med sikte på personer,
som enligt sitt eget bedömande har ordnat ett gott pensionsskydd på egen
hand. Det kunde synas konsekvent, att en person, som efter ett sådant bedömande
beslutat att ställa sig utanför den allmänna tilläggspensioneringen,
inte skulle äga rätt att senare ansluta sig därtill. Emellertid har jag ansett
skäligt, att han skall kunna återkalla sin anmälan och inträda i försäkringen,
dock tidigast efter fem år. Därefter bör ny utträdesanmälan inte kunna
göras.

Det ligger i sakens natur, att ett individuellt undantagande likaväl som ett
kollektivt medför, att pensionsrätt inom den allmänna tilläggspensioneringen
inte skall kunna förvärvas för sådan inkomst som undantagandet
avser.

Eftersom tilläggspensioneringen i flera avseenden är särskilt gynnsam för
de försäkrade, föreligger vissa spekulationsmöjligheter i samband med ett
undantagande för den som tidigare intjänat eller senare förvärvar pensionspoäng.
Det kan göras gällande, att den som ställer sig utanför tilläggspen -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

63

sioneringen, inte bör få komma i åtnjutande av alla dess fördelar. I princippropositionen
förutsattes, att ett undantagande skulle medföra relativt kraftiga
påföljder beträffande eventuellt pensionsförvärv inom den allmänna tillläggspensioneringen.
Efter närmare överväganden har jag kommit till den
uppfattningen, att man bör inskränka sig till att söka tillse att försäkringen
inte gör några förluster i de här åsyftade fallen.

Dessa synpunkter har varit vägledande vid utformningen av de bestämmelser
i lagen, som avser verkningarna på pensionsrätten av ett undantagande.
Jag har därtill funnit det skäligt, att man från försäkringens sida
helt bortser från ett undantagande, som endast avser sidoinkomster. Beträffande
biinkomster, som tillsammans inte når över ett belopp motsvarande
basbeloppet, bör det sålunda föreligga frihet att träda ut utan någon särskild
påföljd.

Vad därefter angår verkningarna på avgiftssidan av ett undantagande
är det klart, att avgiftsskyldighet inte skall föreligga för inkomster, som
på grund av undantagandet inte ger pensionsrätt.»

Administration

Departementschefen

Departementschefen anför:

»I det föregående har jag angivit vissa huvuddrag av pensionsreformens
administrativa sida, vars utformning anförtrotts åt socialförsäkringens administrationsnämnd.
Eftersom pensionsrätt skall börja intjänas och avgifter
uttagas fr. o. in. 1960, kommer det administrativa arbetet under tiden
fram till år 1963, då tilläggspensioner börjar utbetalas, att huvudsakligen
avse fastställande och registrering av pensionsgrundande inkomster samt
debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen.

Som förut antytts skall den inkomstberäkning, som ligger till grund för
fastställande av en persons pensionsgrundande inkomst, göras på grundval
av hans taxering till statlig inkomstskatt. Tanken är att den försäkrade
inte skall behöva lämna några uppgifter till ledning för fastställande av
pensionsgrundande inkomst utöver dem, som lämnas i den allmänna självdeklarationen.
Formulären för uppgifterna till självdeklarationen torde
behöva omredigeras något i syfte att underlätta uppgifternas utnyttjande
för tilläggspensioneringen.

Övervägandena inom administrationsnämnden har lett fram till att fastställandet
av pensionsgrundande inkomst bör ankomma på organ, som
tar befattning med taxeringsinaterialet, närmast då de lokala skattemyndigheterna.
1 samband med fastställande av pensionsgrundande inkomst
bör debitering ske av sådana avgifter till tilläggspensioneringen, som skall
erläggas av de försäkrade själva. Uppbörden av dessa avgifter bör äga
rum i samband med skatteuppbörden. För registreringen av fastställda

64

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

pensionsgrundande inkomster anses böra utnyttjas organ, vilkas nuvarande
verksamhet och organisation gör dem lämpade att åtaga sig en sådan uppgift.
Härvid torde främst pensionsstyrelsen eller de allmänna sjukkassorna
kunna komma i fråga. Till förmån för en central registrering hos pensionsstyrelsen
talar bl. a. den omständigheten, att större möjligheter föreligger
för ett centralt organ än för lokala organ att utnyttja moderna kontorsmaskiner.
A andra sidan är en lokal registrering förenad med vissa fördelar,
och det är då att beakta att personkretsen i sjukförsäkringen i stort sett är
densamma som i tilläggspensioneringen. Flertalet av de personer, som blir
försäkrade enligt förevarande lag, finns därför redan registrerade hos sjukkassorna.
Ställning torde nu ej behöva tagas till organisationsfrågan i
denna del.

Enligt vad administrationsnämndens undersökningar givit vid handen,
synes debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter till tilläggspensioneringen
tills vidare kunna ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg i
samma ordning som nu gäller i fråga om avgifter och bidrag till yrkesskade-
och sjukförsäkringarna från arbetsgivare i de fall, då yrkesskadeförsäkringen
äger rum i rilcsförsäkringsanstalten. Avgiftsuppbörden torde
därjämte liksom nu i viss omfattning få ske i samband med uppbörden av
de allmänna skatterna.

Med hänsyn till det sagda synes det ligga närmast till hands att riksförsäkringsanstalten
för tiden intill dess tilläggspensioner skall utbetalas
får utgöra centralmyndighet för tilläggspensioneringen, vilket dock inte bör
utesluta att inkomstregistreringen kan anförtros åt annan myndighet.

Som förut nämnts torde förslag i administrationsfrågan få föreläggas
riksdagen i höst. När tiden är inne för prövning av ansökningar om tilläggspensioner
och utbetalning av sådana pensioner bör frågan om den mera
definitiva organisationen på området ha utretts och föranlett beslut av statsmakterna.
Även utredningsarbetet i denna del ingår i administrationsnämndens
uppgifter.»

F ondförvaltningen
1957 års pensionskommitté

Som framgått av det föregående har 1957 års pensionskommitté i januari
1958 avlämnat en promemoria med förslag om fondförvaltning m. m. i samband
med en utbyggd pensionering (SOU 1958:4).

I promemorian utgår kommittén i stort sett från allmänna pensionsberedningens
förslag om en författningsreglerad påbyggnad av folkpensioneringen,
ehuru kommittén därmed inte tar ställning till de olika alternativ
för tilläggspensioneringens ordnande som framförts inom beredningen.

Kommittén förutsätter således, att en fondbildning i överensstämmelse
med det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

65

bör komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid
utformningen av förslagen om pensionsfondens organisation och verksamhetsformer
har kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pensionsfonden
bör enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i
förhållande till staten och de avgiftsbetalande och den bör förvaltas med
hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och betryggande säkerhet.
Kommittén vill, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensionsberedningens
förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet
av en stor kreditorganisation, som fördelar krediterna mellan ett stort antal
slutliga låntagare. Vidare anser kommittén, att fondens utlåning ej ensidigt
bör gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlande
kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning bör inte minska
kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kan finnas
för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande
kreditmarknad bör tillvaratagas.

Kommittén diskuterar till en början frågan om en uppdelning i
flera fonder och anför, att om en sådan uppdelning drives tillräckligt
långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond ger upphov
till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och
branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden — skulle emellertid
alltför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första
hand tillgodoser den egna branschens kreditbehov. Övervägande skäl talar
enligt kommitténs mening för en viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden.

Kommittén förordar därför, att fondmedlen fördelas på tre delfonder.
Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna
erlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivaravgifter,
och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.
Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade ledamöter.
A- och B-fondernas styrelse föreslås bestå av nio ledamöter, varav
tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av
organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse
föreslås få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisationer,
som företräder de till denna fond anknutna försäkringstagarna.

I fråga om placeringen av fondmedlen diskuterar kommittén
i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,
skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t. ex.
bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna
ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle
avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén finner emellertid, alt de
invändningar som kan anföras mot denna lösning är alltför starka för att
specialdestinationslinjen skall kunna rekommenderas.

5 — Il ilr ang till riksdagens protokoll 1959. 12 samt. Nr 1

66

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Som en annan lösning anföres bankinstitutslinjen, innebärande att existerande
bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit)
utnyttjas som mellanhänder, t. ex. genom att fondmedlen insättes
på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén
inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlåningsorganisation
skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,
eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens
resurser för alla löntagargrupper och medföra en hög grad av decentralisering
av de beslut som är avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa
fördelar står emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande
nackdelar. Pensionsfonden utgör sålunda i hög grad en ersättning för det
sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.
Under den framlid som kan överblickas är det, framhåller kommittén, nödvändigt
att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånas i kapitalmarknadsmässiga
former för att undvika en alltför påfrestande omställning av
det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen väljes, skulle detta sannolikt
för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot
mera långfristig utlåning, som inger betänkligheter och som i varje fall
fordrar ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli alltför
beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna
undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan instituten,
men det synes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och
andra skäl finner sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje
lägges till grund för fondens kreditgivning.

Kommittén dryftar därefter som en tredje placeringsmetod återlånelinjen.
Enligt denna, som framfördes i det inom allmänna pensionsberedningen
framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig
pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som
erlagt desamma. Återlånelinjen har, anför kommittén, motiverats som
ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens utlåning,
så att krediterna ledes till de företag som genom avgiftsinbetalningar
och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser
får försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tar emellertid bestämt
ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån bör enligt kommitténs
mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt
finner kommittén en långfristig och omfattande återlåning utgöra en lämplig
kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella
resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle
orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att
fungera effektivt. Kommittén föreslår därför en begränsad återlånerätt,
avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta
förslag skall bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med
återlånen förenade riskerna skall vila på dem.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

67

Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som
kommittén förordar jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad återlåning,
innebär att fondmedlen placeras i obligationer och förlagsbevis.
Kommittén motiverar sitt ställningstagande med att låntagarna på marknaden
för obligations- och förlagslån är antingen stora och välkända slutliga
låntagare såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag
eller också hypoteksinstitut. Härigenom befrias fonden från behovet att
bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga
olämpliga risker. Ytterligare garantier ligger i den kontroll som sedvanemässigt
utövas av den eller de affärsbanker, som deltager i emissionen av
obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla
marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anför, att det mot
obligationsmarknadslinjen kan invändas, att den skulle stänga tillgången
till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för
dem, som inte förfogar över säkerheter av den typ som traditionellt legat
till grund för obligationslån. Kommittén finner därför angeläget, att möjligheterna
för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypoteksinstitut
med nya verksamhetsformer, ingående prövas så snart som
möjligt.

Pensionskommitténs förslag om fondens utlåningsformer innebär sammanfattningsvis,
att fondmedlen skall placeras i fullgoda obligationer eller
förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd
placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skall vara
insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till B- eller C-fonden skall
av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken
kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 procent)
av avgifterna. Aterlånen skall amorteras på högst 5 år, i vissa fall då
inteckningssäkerhet föreligger på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt
bestämmes av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skall
äga erhålla ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en halv
procent överstiger bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen
skall vara ansvarig för att lånet återbetalas till fonden oavsett om inrättningens
låntagare fullgör sina förpliktelser eller ej.

Kommittén förordar, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbyggnaden
sker under senare delen av 1960-talet. Därvid bör enligt kommitténs
mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande och
revideras i den mån de då vunna erfarenheterna ger anledning härtill.

Över 1957 års pensionskommittés promemoria har yttranden efter remiss
avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, bank°ch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

68 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund,
Statstjänstemannens riksförbund, Sveriges redareförening,
Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) samt Sveriges grossistförbund.
Vidare har Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare inkommit
med yttranden över promemorian.

En redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas i propositionen
å s. 32—36, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Departementschefen anför:

»Reträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min
anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés förslag
i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var avslutad
vid tiden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reservation
för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram
nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade
jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde föranleda
modifikationer i kommittéförslaget.

Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte
givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fondförvaltningen
till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att
tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda
önskemål har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensionsfonden
gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.

Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en
maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.

I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera
fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning
torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på
privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora
företag.

Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.
Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivaravgifter,
som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst
staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,
som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed
avses arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens förvaltning
gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

69

som sysselsätter färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som
företagare m. fl. har att erlägga.

Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första
fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10
av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den
fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att en av
förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare
sammanföres under en och samma fondstyrelse -— den tredje — de avgiftsmedel,
som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Medan
kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person erlägger
för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvaltningshänseende,
kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt
omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den
intressegemenskap som här föreligger.

Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter.
Första fondstyrelsen består av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna
och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får
staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer
också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbetsgivarnas
organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och självständiga
företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens
representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse.

Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en
vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och
en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka
återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma
till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid
40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna
uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får
överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen
är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det
synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i

70

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1959

fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen
sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall
kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att
komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget
innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte
bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt
förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in
penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som
nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt
min mening här kunna komma i fråga.

De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pensionsfonden,
innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras
kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommunernas,
statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande investeringar.

Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressenter
skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet
skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i
reglerna om revision av fondstyrelsernas förvaltning

Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall reglementet
angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av
Konungen med riksdagen.»

Motioner

I de likalydande motionerna 1:426 av herr Anderson, Carl Albert, och
11: 516 av herr Lundqvist i Trollhättan m. fl. hemställes, »att riksdagen
måtte besluta att konsumentkooperationen skall betraktas som sådan rikssammanslutning,
vilken jämlikt reglementets 4 § ges rätt föreslå ordinarie
ledamot och suppleant för denne till andra fondstyrelsen jämte suppleant
till tredje fondstyrelsen, samt att riksdagen likaledes måtte besluta att
konsument- och bostadskooperativa sparkassor upptages bland de kreditinstitut,
vilka direkt anges i reglementets §§ 12: 4 och 14».

I de likalydande motionerna 1: 411 av herr Söderberg m. fl. och 11: 501
av herr Hagnell m. fl. föreslås en i förhållande till propositionens förslag

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

71

ändrad sammansättning av andra och tredje fondstyrelserna. Motionärerna
föreslår nämligen, att av styrelseledamöterna i andra fondstyrelsen en
(enligt propositionen tre) skall tillsättas efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och sju (enligt propositionen tre) efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare samt att av styrelseledamöterna i
tredje fondstyrelsen en (enligt propositionen två) skall utses efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fem (enligt propositionen två)
efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och två (lika med
propositionen) efter förslag av sammanslutningar, som företräder personer
vilka erlägger avgifter enligt 34 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension.
Förslaget innebär att av styrelseledamöterna i vardera andra och
tredje fondstyrelsen allenast en (enligt propositionen tre) utses utan att
Konungen därvid är bunden av förslag från organisation som ovan angivits.

Jämväl i de likalydande motionerna I: 430 av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt II: 525 av herr Senander m. fl. beröres frågan om ändrad
sammansättning av fondstyrelserna. Sålunda föreslås att av ledamöterna
skall utses

i första fondstyrelsen två (enligt propositionen tre) efter förslag av sammanslutningar
som företräder kommunerna och landstingskommunerna,
och fem (enligt propositionen tre) efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare;

i andra fondstyrelsen en efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och fem efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare;
samt

i tredje fondstyrelsen en efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och
två efter förslag av sammanslutningar, som företräder personer, vilka erlägger
avgifter enligt 34 § i lagen om försäkring för allmän tilläggspension.

Detta förslag innebär att utan förslag tillsättes i första fondstyrelsen två,
i andra fondstyrelsen tre och i tredje fondstyrelsen två ledamöter.

Specialmotivering

I fråga om specialmotiveringen till de genom propositionen framlagda
författningsförslagen får utskottet hänvisa till s. 76—191 i propositionen.

Lagrådet

Lagrådets yttrande har inhämtats över förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension. Lagrådet yttrar inledningsvis:

»Det föreliggande förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension
ingår som ett led i ett omfattande socialt reformprogram. Detta åsyftar
att tilläggspensionen inom de närmaste åren skall samordnas med den

72 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

grundläggande folkpensionen, vars förbättring för närvarande utredes,
samt att som slutmål socialförsäkringen — däri förutom pensioneringssystemet
skulle inbegripas sjuk-, yrkesskade- och moderskapsförsäkringarna
— skall förenhetligas till ett enda system. Det torde vara ofrånkomligt,
att ett sådant reformprogram genomföres etappvis och icke i ett slag. I
och för sig är därför intet att invända mot att den nu aktuella etappen —
med uppskjutande av vad som rör bottenpensionen — begränsats till tillläggspensionen
samt att även vissa med denna sammanhängande frågor
ställts på framtiden. Lagrådet vill emellertid framhålla, att det måste vara
förenat med avsevärda svårigheter och i vissa avseenden ej låter sig göra
att tillförlitligen bedöma det nu framlagda förslaget, innan den plan vari
det skulle ingå blivit närmare utarbetad och känd. Härtill kommer, att förslaget
innebär en mycket betydande påbyggnad på det nuvarande folkpensioneringssystemet
med svåröverskådliga verkningar på lång sikt. Principerna
för en dylik påbyggnad ha visserligen varit föremål för ingående
diskussioner, varvid skilda meningar yppats, men utformningen i lagtext
har icke blivit granskad av utomstående förrän detta förslag nu överlämnats
till lagrådet.

Det lärer icke vara avsett, att lagrådet nu skulle verkställa en fullständig
granskning av förslaget. Detta har visserligen formellt remitterats i sin
helhet, men enligt vad departementschefen vid remissen anfört skulle förslaget
i huvudsak icke vara av beskaffenhet att jämlikt § 87 regeringsformen
behöva underställas lagrådets granskning. Lagrådet vill i anslutning
härtill framhålla, att lagrådet i allt fall ansett sig ej ha att pröva frågor av
finansiell eller rent offentligrättslig art eller att överväga huruvida den föreslagna
försäkringen är lämpligt anordnad ur samhällsekonomisk synpunkt.
Lagrådets granskning har därför blivit av mera formellt rättslig natur.
Från dessa utgångspunkter kan det icke ankomma på lagrådet att vare sig
till- eller avstyrka förslaget i dess helhet eller att överväga huruvida det
eftersträvade resultatet lämpligen kunnat vinnas på annan väg än genom
lagstiftning.

Lagrådet har i första hand uppmärksammat vissa frågor. I sin hemställan
om lagrådsremissen anförde departementschefen, att lagförslaget innehölle
vissa stadganden vilka torde erfordra lagrådsgranskning. Enligt uppgift
syftade departementschefen härvid främst på stadgandena om kollektivt
undantagande från försäkringen i 37—40 §§. På grund av dessa paragrafers
sammanhang med andra ha ytterligare åtskilliga bestämmelser
måst bliva föremål för närmare granskning. Redan på denna grund har
granskningen kommit att omfatta en mycket stor del av den föreslagna
lagen, låt vara ur begränsade synpunkter. Lagrådet har ej heller kunnat
undgå att beakta att lagstiftningens huvuddrag i avsevärd utsträckning
innefatta sociallagstiftning av allmän lags natur.»

Efter att ha berört vissa detaljbestämmelser i lagförslaget — i vilket

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 195!)

73

hänseende utskottet får hänvisa till s. 208—211 i propositionen — behandlar
lagrådet vissa samordningsspörsmål och yttrar därvid:

»I samband med genomförandet av en allmän tilläggspensionering uppställa
sig vissa problem rörande arbetstagare, som redan nu genom arbetsgivarens
försorg äro tillförsäkrade pension. Beträffande en stor grupp av
arbetstagare, som redan har sin pensionsfråga ordnad, nämligen statens
anställda, har en samordning med den allmänna tilläggspensioneringen
åstadkommits genom det på grundval av överenskommelser med berörda
personalorganisationer utarbetade förslag till pensionsreglemente, som
godkänts av statsmakterna. En lösning av samordningsfrågorna efter likartade
linjer föreligger redan för en stor del av de kommunalanställda och
lärer kunna förväntas även för övriga anställda i offentlig tjänst. Vad angår
arbetstagare i privat tjänst har departementschefen i samband med hemställan
om lagrådsremissen gjort uttalanden av innebörd att även i dessa
fall uppkommande samordningsspörsmål hänvisas till förhandlingar mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

De privata pensionsanordningarna kunna vara av många olika slag såsom
pensionsförsäkringar, förpliktelser som fullgöras av pensionsstiftelser
och utfästelser från arbetsgivare att utgiva pensioner vilka bekostas i annan
ordning. Även de förmåner som tillförsäkras i dylika former kunna vara
av vitt skiftande innehåll och omfattning. Vad angår storleken av tillförsäkrad
ålderspension torde denna någon gång för personer i ledande ställning
kunna uppgå till belopp, som avsevärt överstiger den allmänna tillläggspensionen.
Man måste utgå från att dylika pensioner åtminstone till
överstigande del böra vidmakthållas. Även där pensionerna — såsom till
alldeles övervägande del torde vara fallet — understiga den allmänna tillläggspensionen,
synes det befogat att förmånerna lämnas åtminstone i stort
sett orubbade, när det gäller sådana åldersgrupper som endast i ringa mån
komma att få del av den allmänna tilläggspensionen. Om åter utfästelserna
leda till att samtidigt skulle utgå full tilläggspension och fulla förmåner
enligt den frivilliga utfästelsen, kunde detta, åtminstone om de sistnämnda
förmånerna ej äro alltför obetydliga, te sig som en överkompensation åt
arbetstagaren och en oskälig tunga för arbetsgivaren som, utom kostnader
för den frivilliga pensionen, hade att betala avgifter även för tilläggspensionen.
En avveckling eller uppgörelse i en eller annan form synes under
sådana förhållanden vara påkallad, därvid naturligen får beaktas att frivilliga
pensioner i icke ringa mån kunna ha bekostats även genom avdrag
å den anställdes lön.

Spörsmålet om samordningen mellan den allmänna tilläggspensionen och
redan existerande tjänstepensionsanordningar i enskild tjänst har tidigare
i olika sammanhang gjorts till föremål för utredningar och föranlett uttalanden
av skiftande innehåll. Såsom framgår av det principbetänkande
som år 1950 avgavs av den år 1947 tillkallade pensionsutredningen (SOU

74

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

1950: 33 sid. 47 ff) genomförde denna pensionsutredning en omfattande
undersökning rörande tjänstepensioneringens utbredning inom olika grenar
av enskild näringsverksamhet. Mot bakgrunden av denna undersökning
gjorde pensionsutredningen det uttalandet (sid. 269), att den ojämförligt
största delen av anställningsavtal med pensionsutfästelser från arbetsgivare
gentemot arbetstagare vore av sådan art att avtalen kunde anpassas
efter de nya förhållanden som en allmän pensionsförsäkring komme att
skapa samt att, om i en del speciella fall anpassning i fråga om personliga
kontrakt icke skulle vara möjlig, man kunde räkna med att dessa fall komme
att vara av mycket underordnad betydelse. Frågan i vilken omfattning
ändringar skulle vidtagas beträffande omförmälda pensionsanordningar
borde enligt pensionsutredningens mening (sid. 270) lösas förhandlingsvägen
och icke regleras genom åtgärder från det allmännas sida. I de fall
då arbetsgivare överfört medel till pensionsstiftelser att tjäna såsom underlag
för anställdas pensionering, borde arbetsgivaren äga efter den allmänna
försäkringens införande helt eller delvis disponera över dessa medel för
betalning av arbetsgivarbidrag till ifrågavarande försäkring. Lagändringar
som erfordrades för frigörelse av stiftelsemedel av här angiven
art borde genomföras (sid. 271). — Även i pensionsutredningens år 1955
framlagda betänkande (SOU 1955:32 sid. 233) gives uttryck åt den uppfattningen
att frågan om anpassningen av existerande tjänstepensionsanordningar
till den allmänna försäkringen bör lösas förhandlingsvägen och
icke regleras genom åtgärder från det allmännas sida. Beträffande medel,
som av arbetsgivare överförts till pensionsstiftelse, göres i sistnämnda betänkande
ett uttalande av samma innebörd som i principbetänkandet (sid.
234). Utredningens förslag i 1955 års betänkande i vad detta gäller nu berörda
samordningsproblem innebar, att hithörande spörsmål skulle ägnas en
särskild undersökning och att, om så krävdes för möjliggörande av den
avsedda anpassningen, erforderlig lagstiftning skulle genomföras. — Samordningsproblemet
i vad det rör den privata pensioneringen har även upptagits
till behandling i det remissyttrande som 1951 års pensionsutredning
(majoriteten) avgivit över 1955 års betänkande (SOU 1956: 31 sid. 165).
Enligt 1951 års pensionsutredning vore det förenat med stora svårigheter att
närmare karakterisera vad som i formellt hänseende gällde inom privat pensionering.
Med bestämdhet kunde endast utsägas, att i den mån pensionering
ordnats genom anslutning till SPP vore den anställde respektive
pensionstagaren i princip tillförsäkrad att utfå den valuta, som kunde erhållas
för de till nämnda företag redan inbetalade premierna. Vad beträffade
frågan huruvida arbetsgivaren gentemot den anställde formligen förbundit
sig att fortsätta premiebetalningen till SPP och att därvid följa redan
uppgjord pensionsplan utan några avsteg torde det förhålla sig mycket
olika. Skäl funnes att antaga, att pensioneringen i verkligheten i mycket betydande
utsträckning vore helt »avbrytbar». I än högre grad gällde detta i

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959 75

fråga om annan privat pensionering, där pensionsplanerna ofta vore mycket
obestämda i fråga om sitt konkreta innehåll. Den omständigheten att formella
möjligheter i viss utsträckning funnes att ändra personalpensioneringens
grunder och omfattning med hänsyn till allmän pensionering innebure
självfallet icke, att ändringar faktiskt kunde göras i motsvarande utsträckning.
Det vore vidare naturligt, att sådana begränsningar i nuvarande
personalpensionsförmåner, som icke motsvarades av allmänna pensionsförmåner
bekostade av arbetsgivaren, måste aktualisera krav från de anställda
om kompensation, t. ex. i form av höjda löner. Å andra sidan utgjorde
icke heller det förhållandet att formella möjligheter för vissa fall
och i vissa hänseenden icke funnes att genomföra ändringar i fråga om
personalpensioneringen något absolut hinder emot att dylika ändringar
faktiskt åstadkommes. En utväg som kunde komma i fråga vore att inskrida
genom stiftande av allmän lag om ändring, en annan att genom en samordnad
löne- och personalpensionspolitik förmå berörda anställningshavare att
frivilligt övergå till bättre anpassningsbara personalpensioneringssystem.

— Slutligen förekomma uttalanden i förevarande fråga i pensionsberedningens
år 1957 avgivna betänkande (SOU 1957: 7 sid. 107—108). Där framhålles

— i avdelningen om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen
— hurusom det förhållandet att en person kan ha intjänad pensionsrätt
och dessutom förvärva rätt till obligatorisk tilläggspension kan tänkas i enskilda
fall leda till att han får pensioner från två håll, som sammanlagt
överstiger vad som kan anses vara en rimlig tjänstepensionsnivå. Sådana
övergångsvis uppträdande inadvertenser måste enligt pensionsberedningens
mening godtagas. Uppkommande anpassningsproblem borde lösas förhandlingsvägen
av dem, som beröras av eller representera existerande pensionsanordningar,
och inte genom åtgärder från det allmännas sida. Det allmänna
borde dock tillse att gällande lagregler inte lade hinder i vägen för
en anpassning som önskades av parterna. Pensionsutredningen hade vid
genomgång av ett betydande antal pensionsreglementen funnit, att de vore
så utformade att de medgåve anpassning till den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen.
Skulle det likväl finnas fall, där sådant hinder för anpassning
förelåge att lagstiftning bleve nödvändig, torde det få ankomma på
vederbörande att göra hänvändelse till Kungl. Maj:t om vidtagande av
erforderlig åtgärd. Sådana åtgärder skulle givetvis inte beröra redan intjänad
pensionsrätt utan blott avse det framtida förvärvet av pensionsrätt.
I samband med detta uttalande erinrades om att frågan om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning hänskjutits till en särskild utredning under
j ustitiedepartementet.

Vad sålunda förekommit finner lagrådet ge vid handen, att i åtskilliga fall
de av arbetsgivare gentemot arbetstagare i enskild tjänst gjorda pensionsförpliktelser,
som komma att gälla för tid efter ikraftträdandet av förevarande
lagstiftning, äro av den naturen atl de från arbetsgivarsidan kunna

76

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

uppsägas för omreglering vid förhandlingar mellan parterna. Även i fall,
då utfästelserna om pension äro bindande utan att uppsägning är möjlig,
är det måhända icke uteslutet, att motsvarande resultat kunna uppnås genom
att den berättigade efter förhandlingar frivilligt medger en ändring av
pensionsutfästelsens innehåll. Emellertid måste man räkna med fall, då
den pensionsberättigade vägrar medverka till en sådan omreglering. Särskilt
med tanke på att i dessa fall en opåkallad överpensionering kunde äga
rum på arbetsgivarens bekostnad, synes angeläget, att nödiga lagstiftningsåtgärder
snarast vidtagas i syfte att arbetsgivare, som har att erlägga avgift
enligt 33 §, ej oskäligen betungas för arbetstagares pensionering till
följd av att han jämväl är pliktig att fullfölja sådan före lagens ikraftträdande
gjord utfästelse om pension, som icke kan återkallas. Att lagstiftningsåtgärder
även eljest kunna vara påkallade för att underlätta godvillig
uppgörelse framgår av den nyss lämnade redogörelsen för tidigare utredningar.

Lagrådet hemställer att förslaget kompletteras med en bestämmelse, enligt
vilken särskilda föreskrifter rörande hithörande frågor skola meddelas av
Konungen och riksdagen. Bestämmelsen behövde icke innehålla mer än att
Konungen med riksdagen utfärdar de föreskrifter som må erfordras i anledning
av att arbetsgivare, som har att erlägga avgifter enligt 33 § ållika
före lagens ikraftträdande gjort utfästelse om förmåner svarande mot tillläggspension
enligt denna lag. En sådan övergångsbestämmelse kunde lämpligen
upptagas såsom en ny 60 §, varvid det remitterade förslagets 60—62
§§ skulle bliva 61—63 §§.»

Departementschefen

I samband med beslutet om proposition till riksdagen yttrar föredragande
departementschefen, statsrådet Nilsson, bl. a. att lagrådet, från de synpunkter
som lagrådet haft att beakta, lämnat den föreslagna lagen om försäkring
för allmän tilläggspension i stort sett utan erinran och att han finner
sig böra godtaga de av lagrådet förordade, i huvudsak formella ändringarna
av vissa paragrafer. Med hänsyftning på vad lagrådet anfört till frågan
om vissa samordningsproblem yttrar departementschefen vidare:

»För egen del har jag svårt att föreställa mig att uppgörelser inte skulle
komma till stånd för att undvika oskälig dubbelpensionering även om
arbetstagaren formellt skulle kunna motsätta sig en omreglering. En lösning
förhandlingsvägen ligger också nära till hands med tanke på att frivilliga
pensioner ofta är av den naturen att de i icke ringa mån bekostas
genom att den anställde får mindre i lön och att en lättnad i arbetsgivarens
pensionsförpliktelser för viss arbetstagare därför omedelbart kan aktualisera
frågan om en lönejustering. Med hänsyn till det anförda vill jag ansluta
mig till den inom allmänna pensionsberedningen uttalade meningen,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959 77

att uppkommande anpassningsproblem bör lösas genom förhandlingar mellan
berörda parter och inte genom åtgärder från det allmännas sida. Skulle
emellertid sådana enstaka fall uppkomma, då här åsyftad uppgörelse inte
kan uppnås, torde det få ankomma på vederbörande att göra hänvändelse
om erforderliga åtgärder från statsmakternas sida. Sådana åtgärder kan
givetvis inte få beröra redan intjänad pensionsrätt utan blott avse framtida
förvärv av dylik rätt. I den mån lagstiftning skulle erfordras, kan den
utfärdas oberoende av om lagen om försäkring för allmän tilläggspension
innehåller en sådan bestämmelse som lagrådet förordar eller ej. Jag finner
därför inte anledning att föreslå införandet av nämnda bestämmelse i lagförslaget.
»

Förut icke behandlade motioner

Här behandlas motioner med yrkande om avslag å propositionen ävensom
motioner med en i grunden annan lösning än propositionen i fråga om tillläggspensioneringen.
Vidare upptages här motioner angående folkpensioneringens
framtida utformning i vissa avseenden samt angående sparfrämjande
och värdesäkring in. in.

Motionerna I: 429 och II: 519

I de likalydande motionerna I: £29 av herr Bengtson m. fl. och 11:519
av herr Hedlund in. fl. hemställes,

A. att riksdagen måtte avslå Ivungl. Maj :ts proposition nr 100,

B. att riksdagen måtte uttala, att förmånerna inom folkpensioneringen
även efter förverkligande av den av 1958 års A-riksdag godtagna målsättningen
fram till år 1968 må förbättras, så att folkpensionärerna får skälig
andel av framtida standardhöjning,

C. att riksdagen för främjande av frivillig tilläggspensionering och annat
sparande för ökad trygghet vid ålderdom, vid invaliditet och för familjer i
skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning

dels av möjligheterna att genom skattelindring stimulera långsiktigt sparande
i egen fastighet, i egen rörelse och på särskilt pensionskonto i bank''
eller annan kreditinrättning i enlighet med vad i motionen anförts,

dels av frågan om värdesäkring av sparande i form av frivillig tilläggspensionsförsäkring
och annåt frivilligt sparande i enlighet med vad i motionerna
anförts samt av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar att
erhålla värdefasta placeringar av premiemedel, samt

I). att riksdagen måtte beakta vad i motionerna i övrigt anförts.

Ti Iläggs pcnsi oncri ngen

Motionärerna framhåller till en början, att 1958 års nyval till andra kammaren,
vilket val dominerades av frågan om tilläggspension, gav till resultat
alt regeringen för genomförande av sitt förslag måste räkna med hjälp

78

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

av lotten i andra kammaren. En reform med så genomgripande återverkningar
bör enligt motionärernas mening icke genomföras i ett sådant läge.
Denna inställning stärkes ytterligare av att de partier, som ställt sig bakom
regeringsförslaget, erhöll endast minoritet av rösterna vid nyvalet.

Från de principiella synpunkter, som motionärerna anser böra gälla för
en pensionsreform, framhålles att det viktigaste i pensionsreformen måste
vara en sådan förbättring av folkpensionerna, att alla medborgare får en
rättvis och god grundtrygghet med i princip lika förmåner åt medborgarna.

Motionärerna anser det naturligt att medborgarna strävar efter att utöver
folkpensionen ytterligare förbättra sin trygghet. Det betonas att önskemålen
om sparande för ökad trygghet varierar hos individerna. För många kan det
vara lämpligt med tilläggspensionsförsäkring. Andra åter anser sig ha större
fördel av sparande i eget hem, egen rörelse, i bank eller annan kreditinrättning.
Varje medborgare måste enligt motionärernas mening ha frihet och rätt
att själv få välja sparmål efter sitt eget önskemål.

Den i propositionen föreslagna tilläggspensioneringen finner motionärerna
oförenlig med de av dem hävdade principerna, eftersom denna pensionering
berövar medborgarna friheten att själva disponera över sina inkomster. Särskilt
anses detta gälla löntagarna, som icke medges någon rätt att välja
annat sparmål i stället för tilläggsförsäkring.

Propositionen innebär vidare en obligatorisk inkomstgradering av förmånerna,
något som motionärerna icke kan godtaga som princip för socialpolitiken.

Motionärerna kritiserar, att i regeringsförslaget saknas samband mellan
avgifter och förmåner, samt påtalar hur 30- och 15-årsreglerna kan missgynna
särskilt de lägre inkomstgrupperna.

Den kritik som motionärerna riktar mot regeringsförslaget anses i väsentliga
delar gälla även den lagfästningslinje som folkpartiet framfört, och
ingetdera av dessa förslag anses kunna läggas till grund för en lösning av
frågan om tilläggspensioneringen.

Beträffande tilläggspensioneringens ekonomiska förutsättningar och konsekvenser
framhåller motionärerna, att en tilläggspensionering, efter vilket
system den än utformas, måste anpassas efter näringslivets och befolkningens
ekonomiska möjligheter. Sedan bl. a. vissa uppgifter lämnats om kostnaderna
för förbättringen av folkpensioneringen och för tilläggspensioneringen,
framhålles att med den osäkerhet, som råder i fråga om den framtida
konjunktur- och inkomstutvecklingen, det inte är rimligt att binda sig
för så stora pensioneringskostnader. Allvarligt anses också vara, att man
därigenom även låser fast kommande generationer vid en sådan disponering
av resurserna.

Vidare uttalas att man inte generellt och på förhand kan avgöra på vilket
sätt kostnaderna för en lagfäst tilläggspensionering kommer att fördelas
mellan löntagare och arbetsgivare. Vid en sådan tilläggspensionering, som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

79

tar en stor del av den möjliga arbetsersättningen i anspråk, kan löntagarna
söka kompensera sig för pensionsavgifterna genom högre löneökningar än
som annars totalt sett skulle uppnåtts. I viss utsträckning får då företagen,
i den mån de icke ha möjligheter att höja priserna på varor och tjänster,
själva bära kostnaderna. Särskilt anses detta gälla jordbruket och andra
delar av sinåföretagsamheten. Det befaras att näringsliv och enskilda inte
orkar med att bära berörda kostnader.

Motionärerna anser det självklart, att en kostnadskrävande tilläggspensionering
enligt propositionen medför, att andra angelägna reformer måste
skjutas åt sidan. Det anses emellertid ur grundtrygghetens synpunkt väsentligt,
att vid sidan av pensioneringen även en rad eftersatta uppgifter inom
åldringsvård, sjukvård etc. tillgodoses samt att erforderliga medel ställs till
förfogande för undervisning och forskning, vägbyggande, näringslivets investeringar
etc. De resurser, som kan disponeras för pensionsändamål, bör
i första hand användas till förstärkning av folkpensioneringen.

I motionerna framhålles att en obligatorisk tilläggspensionering måste få
en negativ effekt på det frivilliga sparandet. Då tilläggspensioneringen enligt
propositionen skall bygga på fördelningssystem och någon större fondering
av premiemedel då inte i och för sig är erforderlig, innebär fondbildningen
i regeringsförslaget ett tvångssparande, som skall ersätta ett frivilligt sparande.

En sådan ekonomisk maktkoncentration, som den avsedda pensionsfonderingen
enligt propositionen skulle innebära, befaras medföra åtskilliga
risker. Särskilt fästes uppmärksamheten på de svårigheter med kreditförsörjningen,
som skulle träffa jordbrukare och andra småföretagare.

Motionärerna understryker vidare att det aktuella ekonomiska läget, som
kännetecknas av bl. a. avsättnings- och sysselsättningssvårigheter, synes
vara särskilt olägligt för beslut om obligatorisk tilläggpensionering. Med
hänsyn till det hårt ansträngda läget för statsfinanserna måste också särskild
uppmärksamhet ägnas åt de budgetmässiga verkningar, som den i
propositionen förordade tilläggspensioneringen får med hänsyn dels till
statens avgifter för de statsanställdas tilläggspensioner, dels till företagens
avdragsrätt för sina pensionsavgifter.

Fortsatt förbättring av folkpensioneringen

Motionärerna anser, att en förbättrad folkpensionering är det väsentligaste
i pensionsreformen och att målsättningen om en sådan förbättring
måste gälla även för tiden efter år 1968. De finner det angeläget, att folkpensionärerna
får skälig andel av en fortsatt standardhöjning. En lagstadgad
tilläggspensionering befaras medföra ett konkurrensförhållande gentemot
folkpensioneringen, innebärande risk för minskade möjligheter till höjning
av folkpensionerna i framtiden.

80

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Främjande av frivillig tilläggspensionering och annat frivilligt sparande

Vid sidan av en förbättrad folkpensionering anses det angeläget, att ökade
möjligheter skapas för personligt frivilliga tilläggspensioner och att även
övrigt sparande, som siktar till ökad trygghet för medborgarna, främjas.
En ökning av det frivilliga sparandet är nödvändig även ur den synpunkten,
att endast härigenom en verklig lösning kan vinnas av kapitalbildningens
problem.

Motionärerna förordar en helt frivillig tilläggsförsäkring, som medger
verklig valfrihet i fråga om pensionsbelopp, pensionsålder och fördelning på
ålders-, invalid- och familjepension. I ett sådant pensionssystem enligt premiereservmetoden
kan försäkringen under den tid den löper ändras efter
vederbörandes ekonomiska förhållanden och premiebetalningarna variera, så
att man under goda år kan betala in mer i premier och under dåliga år
mindre.

Den personliga frivillighet, som motionärerna förordar, innebär, tillämpad
på arbetsmarknadsuppgörelser, att parterna bör utforma sina avtal så att
varje anställd har rätt att avgöra, om hela arbetsersättningen skall gå till
honom i form av kontant lön eller en del av den skall inbetalas till ett pensionssystem.

I motionerna fästes uppmärksamheten på att sparande, som sker i eget
hem eller egen rörelse, med nuvarande bestämmelser är missgynnat i skattehänseende.
Då dylikt sparande för många är det lämpligaste sättet att säkerställa
tryggheten för ålderdomen, synes det välmotiverat, att den som sparar
i egen fastighet eller egen rörelse kunde få skattelindring lika väl som de
som sparar genom pensionsförsäkring. Möjlighet bör skapas till skattefri
avsättning av visst begränsat belopp av inkomsten i egen fastighet eller
rörelse. Även amorteringssparande i syfte att öka ålderdomstryggheten
bör till visst begränsat belopp stimuleras genom rätt till avdrag vid beskattningen.
Långsiktigt sparande, bundet i bank eller annan kreditinrättning,
bör till begränsade belopp erhålla förmånen av skattebefrielse. Det är därför
angeläget att pröva möjligheterna att genom skattelindring stimulera de
former av långsiktigt sparande, som ovan berörts. Den pågående utredningen
om åtgärder till främjande av det frivilliga sparandet anses icke vara till
fyllest för det här avsedda syftet. Den undersökning motionärerna förordar
bör göras mer omfattande, mer långtsyftande och mer preciserad och bör
sammanhållas av en strävan att vidga de reella möjligheterna för en allmänt
omfattad förbättrad åldrings-, invalid- och ef terlevandeför sörj ning på det
frivilliga sparandets grund.

Motionärerna betonar vidare angelägenheten av att bättre garantier skapas
för att tilläggspensioner och sparkapital i andra former behåller sitt reella
värde. Värdesäkringen av pensionssparande! är under alla förhållanden ett
svårbemästrat problem. De möjligheter, som finns till garanterande av pensionernas
realvärde, måste emellertid prövas.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

81

Vid en tilläggsförsäkring enligt den personliga frivilliglinjen bör man i
första hand söka uppnå värdesäkring genom indexreglering av premierna
och genom möjligheter för de enskilda försäkringsinrättningarna att placera
premiemedlen i värdesäkra tillgångar. Men man bör även kunna överväga
möjligheten att förse premien med särskilt värdesäkringstillägg.

Det anses omöjligt att på förhand avgöra i vilken utsträckning möjligheter
till värdefast placering av sparmedel kommer att erbjuda sig. De konsekvenser,
som kan följa för kapitalmarknaden och räntebildningen, synes
motionärerna ovissa. I varje fall bör man under ett inledningsskede räkna
med att värdesäkringsmöjligheterna kanske inte kan svara mot efterfrågan.
Det anses därför böra övervägas att låta värdesäkringen gälla för begränsat
belopp för varje försäkringstagare eller sparare.

Strävandena bör inriktas på att ge möjligheter till värdesäkring av olika
slag av sparande. Den som så önskar bör kunna få värdesäkringsgaranti för
begränsat belopp på sådant pensionskonto i bank eller annan kreditinrättning,
som förordats i motionerna.

En värdesäkring av angivet slag nödvändiggör vissa ändringar av gällande
bestämmelser i försäkrings-, aktiebolags- och skattelagstiftning m. fl. lagstiftningsområden.
Det framhålles att vissa problem i anslutning härtill
prövas av pågående utredningar. Det är emellertid enligt motionärernas
mening angeläget, att hela frågan om hur långsiktigt sparande i olika
former skall kunna värdesäkras prövas skyndsamt av en särskild utredning.

Motionerna I: 431 och II: 520

I de likalydande motionerna 1: i31 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av
herr Hjalmarson m. fl. hemställes,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 100».

Motionärerna sammanfattar i sex huvudpunkter de skäl som enligt deras
åsikt bör föranleda avslag på regeringsförslaget.

1) Motionärerna hävdar, att förslaget bör avslås därför att det icke stöds
av ett flertal bland medborgarna, och det anses inte vara god demokrati
att i riksdagen genomdriva en åtgärd av denna räckvidd med någon rösts
majoritet eller med lottens hjälp.

Motionärerna hänvisar i detta sammanhang till utgången av junivalet
1958, som anses utvisa att 50,4 procent av de röstande uttalade sig mot en
tvingande lagstiftning om tilläggspensionering.

2) Vidare anföres att regeringsförslaget bör avslås på den grunden att
förslagets genomförande förmodas leda till minskad takt i den personliga
välståndsutvecklingen, ökad osäkerhet i sysselsättningen, pressande krav
på ökade skatter och avgifter samt risker för den folkpensionsreform om
vilken alla meningsriktningar varit ense.

Till utveckling av dessa synpunkter åberopar motionärerna landets för
närvarande ovissa läge på den internationella marknaden. Det anses inte
0 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 samt. Nr 1

82

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år i9ö9

välbetänkt att i ett sådant läge binda en oavbrutet växande del av människornas
arbetsförtjänster vid en obligatorisk tilläggspensionering. Obligatoriets
ekonomiska grund har angivits vara ökningar i arbetsförtjänsterna.
Genom hårda och stela bindningsregler utan möjligheter till variationer
och anpassning efter skiftande situationer äventyras icke endast standardökningarna
utan också säkerheten i sysselsättning och arbetsförtjänster.

De nämnda riskmomenten anses vidare kunna reducera möjligheterna
att täcka folkpensionens kostnader, såvitt man inte vill ställa anspråk på
människorna, som i förhållande till arbetsförtjänsterna måste te sig ytterst
pressande. Mot bakgrunden av den djupgående statsfinansiella krisen
och den redan hårda beskattningen kan en obligatorisk tilläggspensionering
utveckla sig till ett hot mot det grundläggande folkpensionsskyddet,
och det befaras att en ekonomisk nödvändighet kan framtvinga en omprövning
av folkpensionärernas rätt.

3) Som ytterligare skäl för avslag å propositionen åberopar motionärerna,
att för hela frågans bedömande avgörande utredningsarbete antingen
icke är igångsatt eller ej avslutat, att de väsentliga praktiska frågorna
om folkpensionsreformens genomförande och omfattning ej klarlagts
och att systemet anses skapa rättsosäkerhet.

Såsom brister i utredningsarbetet påpekar motionärerna följande. 1957
års pensionskommitté har åtskilliga utredningsuppgifter kvar, bl. a. beträffande
värdebeständighetsfrågor, finansieringsfrågor och effekterna på
möjligheterna att bedriva en för penningvärdets bevarande erforderlig penning-
och kreditpolitik. Kommittén har endast avgivit ett delbetänkande
med bl. a. vissa analyser, avseende det framtida totala sparandet. I detta
betänkande uttalas att den aktuella höjningen av pensionärernas levnadsstandard
endast kan beredas utrymme om andra reformer samt andra
offentliga och privata behov makas åt sidan i tillräcklig mån. Motionärerna
understryker, att det i propositionen icke lämnats något besked om vilka
behov som skall makas åt sidan. — Vidare anföres att inom stabiliseringsutredningen,
kreditmarknadsutredningen, utredningen om sparstimulerande
åtgärder, besparingsutredningen, socialpolitiska kommittén samt socialförsäkringskommittén
pågår undersökningar av betydelse för pensionsfrågan.

Beträffande sin åsikt att regeringsförslaget skulle medföra rättsosäkerhet,
framhåller motionärerna, att — medan folkpensionens solidaritet och
soliditet bygger på att alla medborgare omfattas av den med samma rättigheter
och att skattemedel får användas för dess finansiering — den föreslagna
tilläggspensioneringen ej är allmän, ej lika för alla och ej har täckning
i beskattningsrätten. Dess enda ekonomiska grund anses i stället vara
förhoppningen att framtida generationer skall ställa medel till förfogande
för pensionsbetalningarna. Motionärerna betonar, att man ej vet vem som
skall betala vad som fattas, därest Konungen med riksdagen icke skulle
ha de politiska möjligheterna att fastställa en så hög avgiftsprocent att den

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

83

blir tillräcklig för utbetalningarna. I vilken män en sådan situation kan
tvinga till reducering av pensionsförmånerna står öppet.

Till jämförelse härmed framhålles i motionerna att de personliga pensionerna
vid frivillig försäkring är garanterade därigenom att ett sparande
har avsatts som motsvarar pensionsrättens värde.

Vidare uttalas att en obligatoriepension kan föranleda vittgående och
svåröverskådliga kompensationskrav samt att denna fråga, liksom hela
samordningsproblemet, överlämnats åt arbetsmarknadens parter att söka
lösa. Regeringen skapar härigenom en svår arbetsmarknadssituation med
intrikata lönebildningsproblem.

4) Ett annat skäl för avslag å regeringsförslaget är att enligt motionärernas
uppfattning förslaget förutsätter en fördelning av avgiftsskyldigheten
mellan generationerna som i realiteten innebär en hård ungdomsskatt.

Med ett exempel belyser motionärerna att en viss pension kan förvärvas
för ett mycket lågt pris av den som vid obligatoriets ikraftträdande är i
45-årsåldern, jämfört med vad samma pension kostar för den som inträder
i systemet sedan detta blivit fullt utbyggt; priset för den förstnämnde
anges i vissa fall bli mindre än en femtedel av vad den senare får betala
för samma pension. En sådan överkompensation till de äldre har i förslaget
motiverats med solidaritet, avhängig av att den äldre generationen
varit med att bygga förutsättningarna för det välstånd av vilket de yngre
profiterar. Men, frågar sig motionärerna, varför omfattar solidariteten bara
dem som är födda 1896 eller senare men ej dem som är äldre? Och varför,
anföres vidare, skall solidariteten vara särskilt givande just för människor,
födda mellan åren 1896 och 1924 — och alldeles speciellt för människor
med höga inkomster födda omkring 1914 — samt särskilt tyngande för
dem som blivit födda under 1950-talet eller senare? Motionärerna understryker,
att många av dem som får tunga förpliktelser icke haft möjlighet
att uttala sin åsikt därför att de icke uppnått rösträttsåldern.

5) Avslag å propositionen yrkas dessutom på den grunden att det föreslagna
pensionssystemet anses hindra en rationell och rimlig lösning av
pensionsfrågan för stora grupper medborgare på det sätt och i den utsträckning,
som dessa själva önskar, och innefattar godtyckliga straffbestämmelser
med orimliga konsekvenser för den enskilde.

Motionärerna framhåller i detta sammanhang, att man i regeringsförslaget
vågat ge en viss valfrihet åt dem som tjänar på det föreslagna systemet,
men däremot icke till dem som skulle få en billigare och bättre pension
utanför systemet.

Motionärerna kritiserar begränsningarna i rätten att utträda ur systemet
och utformningen av de påföljder som drabbar de utträdande. Bl. a. påtalas
att den som undantager extrainkomster får mindre pension och även
efterlevandeskydd än om han avstått från extraarbetet; även flera andra
fall andrages till belysning av påföljdsbcstämmclsernas hårda konsekvcn -

84

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

ser. Kritik riktas även mot att den majoritet, som finns i en facklig huvudorganisation
före den 1 juli 1961, har i sin hand att för all framtid avstå
från avtalsfriheten för alla kommande majoriteter.

6) Vidare yrkas avslag på den grunden att regeringsförslaget anses bygga
ej blott på ett överförande till det allmänna av så stora arbetsförtjänster
som behövs för systemet utan även på ett omfattande tvångssparande, som
förvandlar människornas resurser till anonymt ägda jättefonder, vilka väl
säges skola men aldrig kan ersätta ett minskat frivilligt sparande och vilka
leder till en icke godtagbar finansiell maktkoncentration.

Motionärerna förutspår ett avsevärt sparandebortfall. Att införa en fond
som ersättning för minskat frivilligt sparande anses innebära en kritik
mot själva fördelningssystemet. Och fonden antages icke fylla det nämnda
syftet, då det tvångsmässiga fondsparandet förmodas ytterligare minska
det frivilliga sparandet.

I detta sammanhang kritiserar motionärerna även att fondens framtida
storlek ej angivits och att man ej kan säga vem som äger fonden. Kritik
riktas även mot fondstyrelsernas sammansättning och mot den tanke som
ligger bakom förslaget att koncentrera medlen i en fond.

Motionärerna framhåller avslutningsvis att de ser försöken att pressa
igenom en obligatorisk tilläggspensionering som ett uttryck för en strävan
att till staten överflytta förfoganderätten över personliga arbetsförtjänster
och personliga resurser. Denna inställning finner motionärerna omöjlig att
godtaga, och huvudskälet för deras avslagsyrkande angives vara deras förvissning
att en säker utveckling mot undan för undan vidgat personligt
oberoende med hållbar personlig trygghet för de många kan påräknas
endast om människorna själva får bestämma mer, om de själva får ta ansvar
för den egna arbetsförtjänstens fördelning mellan nutid och framtid.

Motionerna I: 432 och II: 521

I de likalydande motionerna I: 432 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 521 av
herr Hjalmarson m. fl. hemställes,

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 100 måtte

a) uttala, att enligt dess mening framför allt den ekonomiska politiken
och skattepolitiken bör så utformas, att de många medborgarnas möjligheter
alt i former som de själva äger bestämma lägga upp personliga resurser och
reserver främjas;

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka angelägenheten av snara förslag
med konkret planering av den fortsatta folkpensionsreformen särskilt
med avseende på 1) takten i den grundläggande ålderstrygghetens utbyggnad
fram till 1968 års målsättning, 2) utbyggnaden av invalid- och familjeskvddet
inom folkpensioneringen, 3) avstämningen mellan förmåner och avgifter,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 ur 1959

85

4) avvecklingen av inkomstprövningen i folkpensionssystemet samt 5) övergångs-
och samordningsproblemen;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag förelägges innevarande
års riksdag vid dess höstsession om konkreta sparfrämjande åtgärder i synnerhet
gällande 1) egnahemssparande, 2) andra former av bostadssparande,
3) olika former av försäkringssparande, 4) banksparande, 5) aktiesparande
samt 6) jordbrukares och andra företagares rätt att skattefritt avsätta medel
för äldre dagar utan att dessa behöver undandragas den egna rörelsen;

d) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till innevarande års riksdag
vid dess höstsession om sådana ändringar i och förtydliganden av lagstiftningen,
alt möjligheterna avsevärt vidgas att teckna värdefasta försäkringar
samt att också i övrigt värdesäkra sparmedel, även pensionsmedel;
samt

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning samt förslag snarast
om skattefrihet för inkomst — förslagsvis upp till ett årligt belopp av 1 500
kronor — i den mån denna förvärvats genom deltidsarbete för vård och tillsyn
av äldre människor i deras hem».

Inledningsvis ges i motionerna en beskrivning av de mest framträdande
dragen i vår ekonomiska situation. Motionärerna framhåller å ena sidan de
framtida riskerna — sammanhängande särskilt med den statsfinansiella
krisen, den otillräckliga kapitalförsörjningen, faran för en ny inflation och
de nya marknadsproblem som uppkommit för vår internationella handel
— och det betonas, att man ej som självklart kan förutsätta en automatisk
årlig stegring i arbetsförtjänster och resurser. Å andra sidan understrykes
också de möjligheter till framsteg som föreligger, särskilt med hänsyn till
vår goda tillgång på råvaror, de rikliga kraftreserverna, vår industriella tradition
med stora fonder av yrkesskicklighet etc.

Motionärerna framhåller att, när det gäller att bemästra framtidsriskerna,
de ekonomiskt-politiska förutsättningarna ha stor betydelse. I det avseendet
måste en central målsättning vara att till så många som möjligt sprida känslan
av medinflytande och medansvar. Motionärerna betonar vikten av att
människorna får vidgad ekonomisk rörelsefrihet, personligt oberoende och
personliga resurser. Arbetsförtjänsterna efter skatter och obligatoriska avgifter
måste stiga.

Det sagda anser motionärerna bör speciellt aktualiseras nu, när avancerade
planer föreligger att för obligatorisk tilläggspensionering förhandsförfoga
över inkomststegringar, vars tillkomst själva obligatoriet gör osäkrare
än de eljest behövt vara. Obligatoriet anses ofrånkomligen medföra
minskad personlig förfoganderätt i och med att myndigheterna anger ej
endast vilken del av inkomsten som skall avdelas för pensionsändamål utan
också precis på vilket siitt detta skall göras och hos vem. Starka skäl talar
för alt människor gör eu fördelning av sina arbetsförtjänster så att inte allt

86

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

konsumeras under de år då arbetsförtjänsterna görs. Men dessa skäl anser
motionärerna utgöra motiv inte för en lagstiftning, som begränsar människornas
möjligheter att göra fördelningen efter sina egna önskemål, utan
för reformer som underlättar ålderdomssparandet och familjeskyddet och
ger sparmotivet dess rätta vikt.

Den mest betydelsefulla insats, som det allmänna kan göra för pensionsfrågans
lösning, är enligt motionärerna att klargöra folkpensioneringens
framtida utformning. För det stora flertalets personliga planering är det av
yttersta vikt att besked härom lämnas, och sådana åtgärder som anges under
b) i motionsyrkandena hör därför vidtagas. Utbyggnadstakten måste
betingas av inkomstutvecklingen och genomföras så att bakslag ej behöver
befaras.

Vidare understryker motionärerna, att man bör vidga utrymmet för ett
personligt sätt att ordna tillvaron och göra egna planer och avvägningar.
Om det ovanpå växande direkta skatter, nya eller ökade indirekta skatter
och stigande folkpensionsavgifter skulle läggas en automatiskt växande avgift
för obligatoriska tilläggspensioner, då skulle utrymmet för eget förfogande
över arbetsförtjänsten pressas samman alltför mycket. Tvångssparandets
och myndighetsförfogandets väg anses inte gångbar, då den antages
leda till stagnation och improduktivitet.

I stället förordar motionärerna en sparfrämjande politik som ger människorna
möjligheter att själva välja sparmål. Som ett led häri föreslås
åtgärder i de hänseenden som redovisats under c) i yrkandena. Dessa åtgärder
förklaras utgöra endast ett urval bland dem som bör insättas för ett
främjat sparande. Beträffande de nämnda sparformerna hänvisar motionärerna
till vad som framförts därom i den offentliga debatten, och det framhålles
att härigenom ett väsentligt förberedelsearbete är gjort och att förslag
därför bör kunna föreläggas riksdagen vid höstsessionen.

Motionärerna uttalar vidare, att det är ett oeftergivligt krav att det föres
en ekonomisk politik och en skattepolitik som gör penningvärdet hållfast.

Som en ytterligare garanti för sparande föreslås de under punkt d) angivna
åtgärderna för att möjliggöra värdesäkring av pensionsmedel och
andra sparmedel. Lagbestämmelser i aktiebolagslagen, lagen om försäkringsrörelse
och kommunalskattelagen bör ändras så, att de hinder avlägsnas som
kan föreligga för värdesäkrade försäkringsavtal och andra förbindelser, varjämte
man bör undanröja skatteplikten för kapitalavkastning som utgöres
av fiktiva inflationsvinster. Även i denna del anser motionärerna så mycket
förarbete gjort att lagförslag bör kunna föreläggas årets riksdag.

Med syftning på alla de berörda förslagen uttalas bl. a. att en större sparvil
ja och sparförmåga bör uppnås genom ett system som i stället för obligatoriska
pensionsavgifter ger personlig rörelsefrihet och sparstimulans i konkreta
lättnader för varje sparinsats samt säkerhet till sparmedlens värde.

Motionärerna betonar, att ett frivilligt sparande bör och kan kombineras

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

87

med risktäckning, men det skydd, som enskilda eller grupper önskar utöver
folkpensionens grundskydd, bör väl kunna ombesörjas genom de befintliga
försäkringsinstitutionerna. Motionärerna framhåller, att det inte gjorts troligt
att ett statligt obligatorium skulle kunna bjuda förmåner till lägre kostnader
än dessa institutioner.

I motiveringen till det under e) upptagna yrkandet framhålles angelägenheten
av att möjliggöra för gamla, som vill vistas i sina egna hem, att
erhålla viss daglig tillsyn och vissa dagliga tjänster. För sådana arbetsuppgifter
är problemet att finna arbetskraft. Ledig deltidsarbetskraft finns, särskilt
bland gifta kvinnor vilkas barn lämnat hemmet och bland änkorna,
men skattesynpunkten antages ofta avhålla denna kategori från dylikt extraarbete.
Hjälp till äldre i hemmet skulle minska trycket på anstaltsvården,
vilken är dyrbarare än vad en begränsad skattefrihet för berörda inkomster
skulle bli. I huvudsak skulle det här ej bli fråga om ett skattebortfall utan
om skattefrihet för arbete som eljest ej skulle bli gjort. En lämplig gräns
för skattefriheten anses vara en årlig inkomst å 1 500 kr, som beräknas motsvara
skälig ersättning för det antal arbetstimmar man kan räkna med.

Motionerna I: 433 och II: 523

I de likalydande motionerna 1:433 av herr Aastrup m.fl. och II: 523 av herr
Ohlin m. fl. hemställes,

A. att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 100;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl.
Maj :t efter utredning i de hänseenden som angivits i motionerna måtte för
1960 års riksdag framlägga förslag till tilläggspensioneringens ordnande i
enlighet med i motiveringen angivna riktlinjer;

C. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsan:
utredning och förslag om åtgärder för att främja olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar som kan vara av betydelse för ålderdoms-,
invalid- och efterlevandeförsörj ningen, varvid särskilt intresse ägnas åt atl
bereda ökade möjligheter för jordbrukare och företagare att ordna pensionering
inom den egna rörelsen;

D. att riksdagen i övrigt måtte beakta vad som i motionerna anförts.

I motionerna ges inledningsvis en skildring av pensionsfrågans läge och
utveckling under 1958 och 1959.

Med utgångspunkt från regeringens principförslag 1958 anför motionärerna
vissa kritiska synpunkter, som äger tillämpning även gentemot regeringens
slutliga förslag. Därvid betonas, att obligatoriet skulle medföra kraftiga
negativa verkningar på sparandet och att kapitalbildningen skulle bli
otillräcklig för etl expanderande näringsliv. Farhågor uttrycks också över
att kapitalbildningen skulle koncentreras till ett statligt pensionsmonopols
fonder. Därmed kan skapas möjlighet att genomföra en vittgående statskon -

88

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

troll över näringslivet. Även om lugnande försäkringar lämnats från regeringen,
så bör beaktas, att bestämmelserna om fondstyrelse och fondförvaltning
kan komma att ändras av en politisk majoritet och utnyttjas för
politiska syften. En kapitalsocialisering befaras kunna ske på det sättet.

Vidare hävdas, att obligatoriet icke ger någon rättslig garanti för att utlovade
pensioner kommer att utgå, beroende på att det ej föreligger något
ekonomiskt riktigt och rättsligt tryggat samband mellan avgifter och förmåner.
Detta belyses med ett exempel, innebärande att för helt samma pension
en löntagare under vissa förutsättningar kan få erlägga fyra gånger
så stort avgiftsbelopp som en annan. Vad de försäkrade erhåller för sina
avgifter är endast pensionspoäng, och det avsätts icke några tillgodohavanden
för deras räkning. Om pensionspoängen kommer att inlösas, beror på
framtidens riksdagsbeslut. När det blir erforderligt att pålägga höjda avgifter
för att infria regeringens löften, är det möjligt att realinkomsterna för de
arbetande kommer att sänkas.

Motionärerna kritiserar också bristen på valfrihet för löntagarna. En
tvingande uppdelning av arbetsersättningen i lön och i pensionsavgifter
finner motionärerna stridande mot för ett fritt samhälle betydelsefulla
principer.

De angivna dragen, som fanns redan i princippropositionen, väckte motstånd
hos oppositionspartierna, som var ense om att i stället ett sparande i
förväg borde ske enligt premiereservmetoden och att åtgärder borde genomföras
som möjliggjorde värdesäkring. Då någon enighet om pensionsfrågan
dock ej kunde uppnås, framlade folkpartiet sitt eget förslag 1958.

Junivalet 1958 gav till resultat att ett avgörande i pensionsfrågan endast
kan ske med minimal marginal och kommer att vila på en bräcklig grund.
Ett kortare uppskov vore bättre än en lösning på så svag grund.

Valet och utvecklingen därefter anser motionärerna har bestyrkt deras
uppfattning. Största delen av folket anses vara för tilläggspensionering och
en majoritet också för lagstiftning. Vidare anföres att valet visade en rnajo1
itet mot en obligatorisk ordning. Den offentliga debatten anses numera ha
visat en allmän insikt att tilläggspensioneringen har ett oundvikligt samband
med kontantlönernas verkliga värde och att en förbättrad tilläggspensionering
medför en i motsvarande grad långsammare förbättring av de
kontanta lönerna. Konjunkturutvecklingen har visat betydelsen av att kunna
anpassa pensionsordningen efter det ekonomiska skeendet. En tvingande
lagstiftning befaras däremot i vissa konjunkturlägen kunna medföra att
reallönerna sänkes. De nuvarande sysselsättningssvårigheterna har visat det
svenska näringslivets känslighet för skärpt internationell konkurrens. En
pensionsordning, som i ett sådant läge motverkar kapitalbildningen, anses
underminera sin egen grund och möjligheterna att uppfylla pensionsutfästelserna.
De nu nämnda förhållandena talar enligt motionärerna mot obligatorisk
pensionering men för folkpartilinjen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

89

Motionärerna understryker, att regeringen inte har visat någon samarbetsvilja
och i det slutliga förslaget icke har tagit någon verklig hänsyn till
oppositionens synpunkter. Därvid framhåller motionärerna särskilt följande.
Utträdesrätten är strängt begränsad för löntagarna och gäller bara kort tid;
en organisation som icke utträder binder sina framtida medlemmar för
alltid. Möjligheterna till fritt val inskränkes genom att konkurrerande pensionssystem
förhindras att skapa värdebeständiga pensioner. — Regeringsförslagets
verkan på det totala sparandet blir negativ, bl. a. därför att SPP
och andra kapitalbildande institutioner slås sönder; deras årliga sparande
uPPgår f. n. till många hundratal miljoner kronor. — Fondförvaltningen
anses innefatta risker för statlig dirigering eller socialisering av kredit- och
kapitalmarknaden. —■ Enligt regeringsförslaget har öppnats möjligheter till
tilläggspension från 63 års ålder, men i så fall endast till priset av avsevärt
nedsatt pension för hela livstiden. Det är sålunda icke möjligt att uppnå
full pension före 67 år. — Möjligheter saknas vidare att anpassa avgifternas
höjning efter konjunkturläget. Detta kan ogynnsamt påverka reallönerna.

Motionärerna anser därför, att propositionen måste avslås och framhåller
att hela frågan sedan får upptagas till förnyad, snabb och positiv prövning.

Den lösning, som motionärerna förordar, baseras på motiv som i motionerna
framställes sålunda:

1. Det är för liberal uppfattning ett mycket betydelsefullt mål att de stora
folkgrupper, som nu endast har en otillräcklig trygghet på ålderdomen, skall
kunna uppnå en god tilläggspension eller på annat sätt förbättra sin åldersfrySghet,
om de så önskar och vill påtaga sig de därmed förenade uppoffringarna.

2. Risker för försämring av andra gruppers ekonomiska läge måste undvikas.

3. Pengarna för utbetalning av pensionerna bör i huvudsak sparas i förväg
(premiereservmetoden). De försäkrade skall veta, att pengarna finns,
när de behövs. Pensionssystemet bör alltså vara sådant, att dess direkta och
indirekta verkningar innebär en total ökning av sparande och kapitalbildning,
varigenom näringslivets utveckling och sunda ekonomiska förutsättningar
för reformen främjas. Pensionsfonderna hör därför under för
de anställda betryggande former till betydande del automatiskt återlånas
till företagen, så att de direkt kan användas i produktionen.

4. Härigenom underlättas ett ekonomiskt framåtskridande, som under
normala konjunkturförlopp möjliggör en sådan successiv ökning av den
totala arbetsersättningen att utrymme beredes för under uppbyggnadstiden
stigande pensionspremier utan sänkning av den kontanta reallönen och
utan att någon extra börda lägges på företagen.

5. Under tider av tillfällig ekonomisk stagnation finns det med varje
stelt system risk för en skadlig kostnadsstegring inom näringslivet och reallöncsänkning.
Därför bör avgifternas höjning kunna dämpas eller helt upp -

90

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

höra under en sådan period. Detta bör kunna tagas igen under skeden med
särskilt snabbt framåtskridande.

6. Värdesäkring av pensionerna måste ske genom praktiska åtgärder,
möjliggjorda genom en ny lagstiftning, för att bevara realvärdet av de för
pensionsändamål sparade pengarna.

7. De försäkrade måste enskilt eller gruppvis ha ett eget inflytande på
storleken av den uppoffring som de vill göra för en tilläggspensionering. De
bör också kunna inverka på pensionens utformning, såvida de inte bundit
sig genom avtal. Pensionssystemet bör alltså inte vara obligatoriskt utan
medge smidig samordning med redan föreliggande system. Utrymme bör
beredas för en frivillig tilläggspension även åt de hemarbetande kvinnorna.

8. Ett nytt statsmonopol bör inte inrättas. Pensionsförsäkringar skall
kunna tagas i enskilda försäkringsinrättningar under försäkringsinspektionens
överinseende och med garantier för pensionstagarnas rätt. Pensionssystemet
bör vara så konstruerat att man har verklig trygghet för att de
stora fonderna inte i framtiden kommer att användas för en omfattande
statlig dirigering av kapitalmarknaden.

9. Löntagare och företagare samt fria yrkesutövare bör kunna tilläggspensioneras
på i princip samma villkor. Möjligheter bör öppnas för företagare
att självpensionera sig genom pensionsavsättningar inom företagen.
Sådana avsättningar bör liksom avgifter till pensionsförsäkringar vara avdragsgilla
vid beskattning.

Motionärerna betonar, att grundvalen för en god ålderdomstrygghet måste
vara folkpensionen och att man måste söka avvärja det i regeringsförslaget
liggande hotet mot denna grundval och mot möjligheterna att förstärka den.

I det förslag motionärerna framlägger har man räknat med folkpensionen
som den grundläggande delen av ålderstryggheten. De pensionsförmåner,
man siktar till sedan systemet kommit i full gång, motsvarar (inkl. folkpension
3 600 kronor för ensamstående):

ålderspension cirka 60 procent av lönen enligt nedan angivna grunder,

invalidpension cirka 60 procent av lönen strax före invaliditeten,

änkepension cirka 30 procent av lönen strax före dödsfallet, jämte barnpensioner.

Den 60-procentiga ålderspensionsnivån, mätt i förhållande till de 15 bästa
årens inkomst, uppnås vid en normal intjänandetid av 40 år och en årlig
standardstegring av 1,5 procent. Enligt förslaget kan dock grupper av arbetstagare
med kortare normal intjänandetid än 40 år avtala om något högre
avgifter och därigenom uppnå 60 procent pensionsnivå; likaså kan en full,
värdesäker pension från tidigare pensionsålder än 67 år avtalas.

Motionärernas förslag — beträffande dettas detaljer må här hänvisas till
motionerna — innehåller följande huvudprinciper.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

91

Dispositiv lagstiftning med rätt till utträde ur och inträde i försäkringen

En dispositiv lag anses utgöra en lösning som kan tillgodose de ovan
angivna principiella kraven och som dessutom innebär en sund syntes av
de olika i folkomröstningen uttryckta uppfattningarna. En dispositiv lag
inverkar icke på de områden, där överenskommelser om tilläggspension
redan träffats, och hindrar ej heller nya avtal om tilläggspensionering i
annan ordning än lagens. Men om löntagare inte kan få till stånd bestämmelser
om tilläggspension i arbetsavtalen, säkrar lagen att de, om de icke
själva vill bli undantagna, får en tilläggspension. Det förutsättes sålunda att
lagen skall gälla för alla arbetstagare, som icke i viss form — genom kollektivavtal
eller individuell skriftlig anmälan — angivit, att de vill undantagas
från försäkringen eller i något visst hänseende önskar en från lagen avvikande
reglering. En arbetstagare som utträtt äger rätt att återinträda i
försäkringen. Rätt att inträda i försäkringen tillkommer även dem som
åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av anställning. Samma
rätt förutsättes tillkomma husmödrar och andra aktivt arbetande.

Premiereservsystemet, pensionsgrundande inkomst och avgifter

Försäkringen förutsättes vara grundad på premiereservmetoden, vilket
innebär att det föreligger ett försäkringsmässigt, d. v. s. reellt ekonomiskt
samband mellan premier och förmåner. Tilläggspensioneringen angives vara
en äkta försäkring enligt gällande svensk lag och försäkringen har följaktligen
civilrättslig karaktär. Den försäkrades rätt till intjänad pension
baseras på försäkringsanstaltens skyldigheter enligt den föreslagna lagen
samt i övrigt på lagen om försäkringsavtal.

I motionerna fastslås, att premien skall anses utgöra del av arbetstagarens
arbetsersättning. Premien skall inbetalas av arbetsgivaren och skall erläggas
för lön och annan arbetsersättning, som arbetstagaren åtnjutit i penningar
eller i naturaförmåner i form av kost eller bostad. Den skall erläggas från
och med det år, varunder arbetstagaren fyller 16 år, till och med det år,
varunder han fyller 66 år.

Pensionsgrundande inkomst skall vara den del av arbetsersättningen som
överstiger ett basbelopp å 5 000 kronor; dock medräknas ej arbetsersättning
som överstiger 30 000 kronor och ej heller sådan från en och samma arbetsgivare
åtnjuten arbetsersättning, som under ett år ej uppgår till 300 kronor.
Det angivna basbeloppet, 5 000 kronor, skall förhöjas proportionellt mot
eventuella förhöjningar av folkpensionsbeloppet 3 600 kronor för ensamstående.
Maximigränsen 30 000 kronor skall anpassas efter ändringar i konsument
prisindex.

Premien skall år 1961 utgöra 2 procent av den pensionsgrundande inkomsten
(motsvarande cirka 1 procent av den totala inkomsten) och stiger
sedan årligen med 1,5 procent (motsvarande cirka 0,75 procent av den totala
inkomsten) för all fr. o. in. 1969 vara 13,5 procent (motsvarande cirka 6,75

92

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1959

procent av den totala inkomsten). I dessa avgifter ingår bl. a. kostnader för
vissa begränsade pensionstillskott under övergångstiden samt kostnader
för familjetilläggspension och invalidtilläggspension.

Avgifternas höjning skall kunna dämpas eller helt upphöra under perioder
av ekonomisk stagnation. Detta får därefter tagas igen under tider av
snabbt framåtskridande.

Premiebefrielse förutsättes kunna ske vid invaliditet och även, åtminstone
såvitt angår invalid- och familjepensionsskydd, vid arbetslöshet.

Ålderspension

Pensionsåldern anges i motionerna till 67 år, men det understrykes att
pensionsåldern ej är fastlåst. Olika yrkesgrupper och även enskilda personer
kan efter egna önskemål välja högre eller lägre pensionsålder, givetvis med
en däremot svarande förändring av avgifternas storlek som följd.

Ålderspensionens belopp bestämmes genom de för försäkringen gällande
försäkringstekniska grunderna. Genom ett flertal tabeller och exempel belyses
i motionerna hur vid normal intjänandelid och pensionsålder — och
även vid variationer i dessa hänseenden —- den eftersträvade, ovan angivna
pensionsnivån kan uppnås.

Invalidpension

Arbetstagare, som på grund av sjukdom eller olycksfall blivit arbetsoförmögen
eller vars arbetsförmåga av sådan anledning blivit nedsatt med minst
50 procent, skall enligt förslaget äga rätt till invalidpension. Denna skall
utgå efter tre månaders oavbruten arbetsoförmåga eller nedsättning av
arbetsförmågan.

Invalidpensionsunderlaget för visst år utgöres av medeltalet av de två
högsta pensionsgrundande inkomsterna under de fyra närmast föregående
åren.

Full invalidpension skall uppgå till 60 procent av det för året gällande
invalidpensionsunderlaget. Vid arbetsoförmåga utgår invalidpension med
fullt belopp. Vid nedsatt arbetsförmåga utgår invalidpension med så stor
del av fullt belopp, som svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning.

Avsikten är att rätt till invalidpension skall föreligga för alla invaliditetsfall
från år 1961, dock med viss reduktion för dem som detta år uppnått
högre ålder än 57 år.

Familjepension

Familjepensionen skall enligt förslaget omfatta änkepension och barnpension.

Änkepension skall tillkomma arbetstagares änka under förutsättning att
äktenskapet ingåtts senast då arbetstagaren fyllt 60 år eller, oavsett detta,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

93

om arbetstagaren efterlämnar barn som tillika är barn till änkan. Änkepension
avses även tillkomma arbetstagares förutvarande hustru, men den
närmare utformningen av reglerna i denna del anser motionärerna bör anstå
i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen om sådan kvinnas
rätt till änkepension inom folkpensioneringen.

Barnpension skall utgå till avliden arbetstagares barn och adoptivbarn
under 19 år, för adoptivbarnets del dock under förutsättning att adoption
skett senast då arbetstagaren fyllt 60 år.

Avlider arbetstagaren före 67 års ålder, skall änkepensionen utgöra för år
räknat 20 procent av det vid arbetstagarens dödsfall gällande invalidpensionsunderlaget
samt barnpension för varje barn 5 procent av nämnda pensionsunderlag.
Pensionen skall dock minskas med en tiondel för varje fullt
år, varmed arbetstagarens ålder vid ingången av år 1961 överstiger 57 år.

Avlider arbetstagaren efter 67 års ålder, utgör änkepension för år räknat
50 procent av arbetstagarens ålderspension samt barnpension för varje barn
12,5 procent av nämnda ålderspension.

Ikraftträdande samt pensionstillskott under övergångstiden

Den föreslagna lagen förutsättes skola träda i kraft den 1 januari 1961.

Då vissa grupper före pensionsålderns inträde inte hinner intjäna pensionsrätt
annat än till mindre belopp, föreslås att under pensionssystemets
första tid skall utgå pensionstillskott såsom utfyllnad av ålderspensionen.

Vid beräkning av pensionstillskott skall hänsyn tagas endast till arbetstagarens
inkomst i skiktet 5 000—12 000 kronor. Tillskottet skall avvägas
så, att den totala ålderstilläggspensionen för nämnda inkomstskikt kommer
att utgöra för den som pensioneras år 1964 8 procent, år 1965 12 procent, år
1966 16 procent samt för den som pensioneras fr. o. in. år 1967 20 procent av
den genomsnittliga inkomsten i nämnda skikt under åren fr. o. in. år 1962
t. o. m. året närmast före pensioneringsåret. Härutöver intjänas i vanlig
ordning ålder stilläggspension för pensionsgrundande inkomst överskjutande
12 000 kronor.

Pensionstillskott avses också skola utgå såsom utfyllnad till familjepension
efter sådan arbetstagare, som själv varit berättigad till pensionstillskott
till ålderspension. Pensionstillskott till änkepension avväges så, att den
totala änketilläggspensionen kpmmer att utgöra hälften av den totala ålderstilläggspensionen.
På enahanda sätt skall beräknas pensionstillskott till
barnpension.

Finansieringen av pensionstillskotten avses skola ske enligt den s. k.
kapitaltäckningsmetoden. Kostnaderna för tillskotten är inkluderade i de
ovan angivna avgiftssatserna.

Organisation och återlånerätt

Enligt motionärernas uppfattning bör tilläggspensioneringen byggas upp

94

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

på fristående pensionsinrättningar. Det bör råda full valfrihet mellan samtliga
de försäkringsinrättningar — försäkringsbolag och understödsföreningar
— som har eller kan få rätt att meddela pensionsförsäkringar. Försäkringsinrättningarna
skall vara anslutna till en pensionsförsäkringsförening,
som skall handhava gemensamma uppgifter beträffande pensionsförsäkringen.
I föreningens styrelse skall ingå företrädare för arbetsgivare,
arbetstagare och berörda försäkringsanstalter.

Rätten till tilläggspension skall enligt förslaget vara oantastbar. Pensionen
må ej överlåtas och fordran å innestående pension får ej tagas i mät.

En lånerätt föreslås både för de försäkrade och för arbetsgivarna. För de
försäkrades vidkommande skall gälla att de, efter försäkringsanstaltens
prövning, äger erhålla lån för partiell finansiering av eget hem eller bostadsrätt.
Arbetsgivare skall kunna få återlåna upp till 80 procent av den andel
av försäkringsfondens ökning som belöper på försäkringar å arbetstagare
i hans tjänst. Ytterligare återlåning bör under vissa förutsättningar
kunna ifrågakomma. Lånetiden anses kunna sättas till högst 15 år.

Värdesäkring

Motionärerna understryker, att frågan om värdebeständig placering av
fondmedel bör lösas, oavsett vilken lösning tilläggspensioneringsfrågan får.
Det beklagas, att ingen av de pågående statliga utredningarna under 1958
ägnat sig åt värdebeständighetsproblemet. Motionärerna påpekar dock, att
man inom det enskilda försäkringsväsendet bedrivit utredningsarbete på
detta område.

En ekonomiskt sund lösning av värdesäkringsfrågan får man enligt
motionärernas uppfattning endast genom att knyta värdesäkringen till kapitalförvaltningen.
För värdesäkringen av pensionsförmåner i det föreslagna
tilläggspensionssystemet anses följande vägar böra följas.

1. Premierna indexregleras automatiskt. Premierna sättes alltså vid varje
tillfälle till en viss procentsats av den vid tillfället i fråga pensionsgrundande
inkomsten. Om på grund av penningvärdeförsämring den pensionsgrundande
inkomsten i kronor räknat ökar, kommer såväl pensionspremien som den
under året intjänta pensionsrätten att stiga, i kronor räknat.

2. Användning av överskottsmedel. Överskott på försäkringsrörelsen kan
regelmässigt förväntas uppkomma, bl. a. därigenom att fondkapitalet kan
förräntas bättre än efter i försäkringssystemet antagen beräkningsränta.

3. Friare placeringsregler för fonderna. Motionärerna förordar, att sådana
lagändringar vidtages att försäkringsfonderna i väsentlig utsträckning kan
placeras i aktier och fastigheter.

4. Placering i värdefasta obligationer. Här kan staten gå i spetsen för
tillskapandet av en ny form av penningplacering, vars betydelse för pensionsförmånernas
värdesäkring vore mycket stor.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

95

5. Placering i indexbundna reverser. Det framhålles att sådana reverser
skulle vara av stor betydelse för värdesäkring av både pensionsmedel och
andra sparmedel.

Motionärerna uttalar, att ingen av de anvisade vägarna ensam kan leda till
en fullständig värdesäkring men att de tillsammantagna kan förväntas ge
en tillfredsställande värdefasthet åt pensionerna.

Främjande av enskilt sparande utanför ramen av den föreslagna tilläggspensioneringen Motionärerna

understryker, att samhället på ett likvärdigt sätt bör behandla
alla olika möjligheter till sparande för trygghet på ålderdomen. Därför
anses samhället i skattelagstiftningen liksom i andra hänseenden böra främja
olika former av långsiktigt sparande och försäkringar, vilka kan vara av
betydelse för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen. Här betonas
att möjligheterna för jordbrukare och företagare att ordna pensionering
inom den egna rörelsen spelar en viktig roll.

Motionärerna åberopar vad särskilda utskottet vid 1958 års A-riksdag
anförde beträffande sparfrämjande åtgärder och behovet av en omfattande
och långtsyftande utredning angående hithörande frågor. Vad utskottet då
anförde anser motionärerna alltjämt äga giltighet.

Utskottet

I motionerna I: 429 av herr Bengtson in. fl. och II: 519 av herr Hedlund
in. fl., I: 431 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av herr Hjalmarson m. fl.
samt I: 433 av herr Aastrup in. fl. och II: 523 av herr Ohlin in. fl. har från
skilda utgångspunkter principiella och praktiska skäl framförts för att
Kungl. Maj :ts förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension icke
kan godtagas. Utskottet har även för sin del funnit att Kungl. Maj :ts förslag
bör avslås.

För utskottet framstår det som synnerligen betydelsefullt att allt flera
människor i vårt land får möjlighet att ordna sin trygga försörjning för
ålderdomen. Delta kan ske i eu rad olika former, genom pensionsanordningar
och andra försäkringar och genom sparande exempelvis i egen rörelse,
egen gård eller eget hem.

Den gemensamma grunden för alla måste emellertid vara folkpensioneringen.
Dess utbyggnad och säkerhet måste därför alltid vara av primärt
intresse. Ett stort antal anställda torde önska en komplettering av folkpensionen
genom pensionsförsäkringar eller annat försäkringsmässigt sparande.
För jordbrukare och andra företagare torde det vanligen vara mest
fördelaktigt all placera sitt ålderssparande i den egna rörelsen.

Beträffande utformningen av de pensions- och försäkringsmässiga anord -

96

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

ningarna och angelägenheten av att göra sparandet för sådana ändamål
värdebeständigt återkommer utskottet i andra avsnitt av sin framställning.
I förevarande sammanhang inskränker sig utskottet alltså till att beträffande
sådant försäkringssparande understryka några synpunkter, vilka utskottet
betraktar som betydelsefulla. Den första av dessa är att utbyggnaden
av detta sparande får ske på ett sådant sätt att det medför en kapitalbildning
som är så långt som möjligt decentraliserad. Denna måste få
komma produktionen till godo och liksom annat enskilt sparande leda till
en effektivisering av vårt näringsliv så att detta får möjlighet att bibehålla
sin internationella konkurrenskraft och att bilda underlaget för en förbättring
av levnadsförhållandena för alla folkgrupper. Genom decentralisering
måste man undvika en otillbörlig prioritering av den statliga sektorn av investeringarna
och därmed att näringslivet även i fortsättningen blir underförsörjt
med kapital.

En annan betydelsefull synpunkt som utskottet vill framföra är att en
ytterligare utbyggnad av pensioneringen inte får ske på ett sådant sätt att
hinder läggs i vägen för fullföljande av arbetet på folkpensionernas utbyggnad
till en solidarisk medborgerlig grundpension.

Angående motiveringen i övrigt för utskottets avslagsyrkande hänvisas
till vad som framförts i motionerna 1: 429 av herr Bengtson in. fl. och
II: 519 av herr Hedlund in. fl., I: 431 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av
herr Hjalmarson in. fl. samt 1:433 av herr Aastrup in. fl. och 11:523 av
herr Ohlin in. fl.

Utskottet hemställer om avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I de likalydande motionerna I: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av
herr Ohlin m. fl. yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att Kungl. Maj :t efter utredning i de hänseenden som i motionerna
angivits måtte för 1960 års riksdag framlägga förslag till tilläggspensionering
i enlighet med i motionerna angivna riktlinjer. Utskottet avstyrker
detta motionsyrkande.

I de likalydande motionerna I: 429 av herr Bengtson in. fl. och II: 519 av
herr Hedlund in. fl. hemställes, att riksdagen måtte uttala, att förmånerna
inom folkpensioneringen även efter förverkligande av den av 1958 års
A-riksdag godtagna målsättningen fram till år 1968 må förbättras, så att
folkpensionärerna får skälig andel av framtida standardhöjning.

Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet erinra om att allmänna
pensionsberedningen i sitt år 1957 lämnade betänkande föreslog, att den
allmänna ålderspensionen skulle höjas, så att den år 1968 utgjorde 3 600
kr. för ensamstående pensionstagare och 5 400 kr. för två pensionsberättigade
makar tillsammans. Därvid förutsattes, att höjningen skall inkludera
de standardtillägg, som kunde bli motiverade med hänsyn till reallöneutvecklingen
i landet fram till 1968. Däremot skulle de angivna beloppen
höjas, därest pensionspristalet stege. Beredningens förslag innebar vidare,

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

97

att höjningen av folkpensionerna skulle ske successivt med början år 1958
och med en särskilt stor ökning år 1960, då pensionsreformen i huvudsak
avsågs skola träda i kraft. De föreslagna etapphöjningarna utgjorde för
ensam pensionär 150 kr. år 1958, 700 kr. år 1960 och 150 kr. under vart
och ett av åren 1962, 1964, 1966 och 1968. Enligt beredningens förslag skulle
vidare de kommunala bostadstilläggen minskas i samband med att de statliga
folkpensionsförmånerna sålunda höjdes.

I propositionen nr 55 till förra årets A-riksdag, som bl. a. upptog förslag
om den första av de av beredningen förordade etapphöjningarna, uttalade
departementschefen, att den av honom föreslagna tilläggspensioneringen
borde utformas med den utgångspunkten, att folkpensionerna höjes så att
de år 1968 uppgår till de av beredningen föreslagna beloppen.

Det för behandling av förenämnda proposition tillsatta särskilda utskottet
anslöt sig i sitt utlåtande till förslaget att folkpensionerna skulle höjas
så att de år 1968 uppgår till 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar
och 3 600 kr. för ensamstående, räknat i 1957 års penningvärde. Vad härefter
angår den takt i vilken höjningarna av folkpensionerna skulle ske
för att man skulle nå det ovan uppställda målet ansåg utskottet det icke
lämpligt att riksdagen då band sig. Vid varje ytterligare höjning av pensionsnivån
borde möjlighet föreligga för statsmakterna att bestämma höjningens
storlek med hänsyn till den statsfinansiella och samhällsekonomiska
situationen. Utskottet uttalade dock, att den av pensionsberedningen
föreslagna särskilt kraftiga höjningen 1960 borde undvikas och en jämnare
successiv höjning eftersträvas.

Beträffande frågan i vad mån folkpensionerna efter 1968 skall stiga ytterligare
genom s. k. standardtillägg framhöll departementschefen i nyssnämnda
proposition att han betraktade detta som en öppen fråga, som man
fick taga ställning till i sinom tid. Särskilda utskottet underströk för sin
del att den föreslagna successiva höjningen av folkpensionerna till vissa
i det föregående angivna belopp år 1968 icke innebar ett definitivt ställningstagande
till folkpensionsbeloppen efter denna tidpunkt. Utskottet
fann emellertid icke anledning föreligga att göra något ytterligare uttalande
i denna angelägenhet. Utskottet fann sig fördenskull icke kunna tillstyrka
motionsvis framförda yrkanden om viss utredning om avvägningen mellan
folkpension och tilläggspension efter 1968 eller om uttalanden att folkpensionerna
även efter år 1968 skall höjas i den mån de ekonomiska möjligheterna
så medger.

Särskilda utskottets uttalande i nu angivna delar vann sedermera riksdagens
gillande.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att förra årets A-riksdag
avvisade tanken att göra några uttalanden angående eventuella ytterligare
standardtillägg till folkpensionerna efter år 1968. Utskottet finner, att under
den lid som förflutit sedan frågan sålunda var föremål för riksdagens
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 samt. Nr 1

98

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

prövning inte förekommit något som motiverar ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida och att ej heller eljest föreligger anledning till sådant
uttalande. Här må blott framhållas, att det måste te sig ytterst vanskligt
att bedöma utvecklingen efter den angivna tidpunkten i alla de hänseenden
som är av betydelse för bedömande av hithörande spörsmål. Det
kan under sådana förhållanden icke vara lämpligt att nu binda riksdagens
framtida ställningstagande genom ett uttalande av den art motionärerna
föreslår. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

I de likalydande motionerna I: 432 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 521 av
herr Hjalmarson in. fl., hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl.
Maj :t understryka angelägenheten av snara förslag med konkret planering
av den fortsatta folkpensionsreformen särskilt med avseende på 1) takten
i den grundläggande ålderstrygghetens utbyggnad fram till 1968 års målsättning,
2) utbyggnaden av invalid- och familjeskyddet inom folkpensioneringen,
3) avstämningen mellan förmåner och avgifter, 4) avvecklingen
av inkomstprövningen i folkpensionssystemet samt 5) övergångs- och samordningsproblemen.

Vad först gäller frågan om takten i den grundläggande ålderstrygghetens
utbyggnad fram till 1968 års nivå vill utskottet erinra om särskilda utskottets
ovan återgivna uttalanden vid förra årets riksdag att vid varje
ytterligare höjning av pensionsnivån möjlighet bör föreligga för statsmakterna
att bestämma höjningarnas storlek med hänsyn till den statsfinansiella
och samhällsekonomiska situationen. Utskottet förutsätter att — även
om det med hänsyn till svårigheterna att för någon längre tid framöver
förutse konjunkturutvecklingen och övriga på frågans bedömning inverkande
omständigheter kan föreligga vanskligheter när det gäller ställningstaganden
på längre sikt i de avseenden det här är fråga om — på ansvarigt
håll tillvaratages alla de möjligheter som står till buds för en konkret planering
rörande den tänkbara takten i den beslutade folkpensionshöjningens
genomförande.

Av vad som berörts i punkterna 2), 4) och 5) i motionsyrkandet hör frågorna
om utbyggnaden av invalid- och familj eskyddet inom folkpensioneringen,
avvecklingen av inkomstprövningen i folkpensionssystemet — utom
i vad avser de kommunala bostadstilläggen — samt övergångs- och samordningsproblemen
till de spörsmål som det uppdragits åt 1958 års socialförsäkringskommitté
att utreda. Enligt vad utskottet har sig bekant bedriver
kommittén sitt arbete med största möjliga skyndsamhet. Kommittén har
i slutet av förra året framlagt förslag om höjning av invalidpensioneringens
grundpensionsförmåner, vilket förslag lett till beslut av innevarande riksdag.
För närvarande är kommittén sysselsatt med vissa frågor rörande
änke- och barnpensioneringen, och avsikten är att förslag skall framläggas
i sådan tid att 1960 års riksdag kan ta ställning till dessa frågor.

Vad slutligen angår inkomstprövningen med avseende å de kommunala

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19ö9

99

bostadstilläggen samt det i punkten 3) angivna yrkandet om avstämning
mellan förmåner och avgifter, så måste dessa spörsmål naturligen komma
upp till bedömande vid den översyn av folkpensioneringens finansiering
som departementschefen bebådat i föreliggande proposition.

Såsom framgått av den lämnade redogörelsen är de i motionsyrkandet
aktualiserade spörsmålen antingen föremål för pågående utredning eller
också kan de förväntas utan särskild framställning från riksdagens sida
bli föremål för vederbörligt beaktande. Utskottet finner därför ej skäl föreslå
skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.

Till utskottet har hänvisats motioner, innehållande yrkanden om den
ekonomiska politikens och skattepolitikens utformning i visst hänseende
samt om åtgärder för främjande av frivilligt sparande och för värdesäkring
av sådant sparande. Motionärerna har förordat åtgärder, ägnade att
underbygga möjligheterna för medborgarna att finna personliga och differentierade
lösningar på sina trygghetsproblem samt den säkerhet för sparandets
bestående värde som är en av förutsättningarna för ett allmänt omfattat
långsiktigt personligt sparande.

Ifrågavarande problemkomplex behandlas i de likalydande motionerna
I: 429 av herr Bengtson in. fl. och II: 519 av herr Hedlund in. fl. I dessa
motioner framhålles bl. a. att den som sparar i egen fastighet eller egen rörelse
bör till visst begränsat belopp kunna få skattelindring lika väl som
de som sparar genom pensionsförsäkring. Särskilt för småföretagare, jordbrukare
och andra, skulle en sådan form av pensionssparande vara värdefull.
Också amorteringssparande i syfte att öka ålderdomstryggheten bör
enligt motionärerna till visst begränsat belopp stimuleras genom rätt till
avdrag vid beskattningen. Långsiktigt sparande, bundet i bank eller annan
kreditinrättning, anses ävenledes vara av vikt som pensionssparande och
böra till begränsade belopp erhålla förmånen av skattebefrielse. Det anses
vidare vara av central betydelse att pensionsförmåner och för pension sparat
kapital behåller sitt reella värde. I varje fall under ett inledningsskede
bör man enligt motionärerna räkna med att värdesäkringsmöjligheterna
kanske inte kan svara mot efterfrågan. Det bör därför övervägas att låta
värdesäkringen för olika slag av långsiktigt sparande, t. ex. livförsäkringssparande
och banksparande, gälla för begränsat belopp för varje försäkringstagare
eller sparare. Med stöd av det anförda yrkas i motionerna
skyndsam prövning dels av möjligheterna att genom skattelindring stimulera
långsiktigt sparande i egen fastighet eller rörelse och på särskilt pensionskonto
i bank eller annan kreditinrättning i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels ock av frågan om värdesäkring av sparande i form av
frivillig tilläggspensionsförsäkring och annat frivilligt sparande i enlighet
med vad som ovan anförts samt av möjligheterna för enskilda försäkringsinrättningar
att erhålla värdefasta placeringar av premiemedel.

1 de likalydande motionerna 1:432 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:521 av

100

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

herr Hjalmarson m. fl. framställer motionärerna — mot bakgrunden av
sin syn på den ekonomiska situationen och på de medel som bör anlitas
för att bemästra framtidens risker — det yrkandet att riksdagen måtte
uttala, att enligt dess mening framför allt den ekonomiska politiken och
skattepolitiken bör så utformas, att de många medborgarnas möjligheter
att i former som de själva äger bestämma lägga upp personliga resurser och
reserver främjas. Vidare yrkas i motionerna att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att förslag, avseende åtgärder för främjande av sparande
och värdesäkring, förelägges innevarande års riksdag vid dess höstsession.
De sparfrämjande åtgärder som särskilt angives i yrkandena avser
egnahemssparande, andra former av bostadssparande, olika former av
försäkringssparande, banksparande, aktiesparande samt jordbrukares och
andra företagares rätt att skattefritt avsätta medel för äldre dagar utan att
medlen behöver undandragas den egna rörelsen. Det betonas dock i motionerna,
att de nämnda sparformerna endast utgör ett urval bland dem där
konkreta sparbefordrande åtgärder utan omgång bör sättas in. Beträffande
värdesäkringen anges att förslag bör framläggas om sådana ändringar i och
förtydliganden av lagstiftningen, att möjligheterna avsevärt vidgas att teckna
värdefasta försäkringar samt att också i övrigt värdesäkra sparmedel och
även pensionsmedel. Den lagstiftning som åsyftas angives vara aktiebolagslagen,
lagen om försäkringsrörelse och kommunalskattelagen.

Även i de likalydande motionerna 1: 433 av herr Aastrup in. fl. och II: 523
av herr Ohlin in. fl. beröres nu ifrågavarande problem, och motionärerna
hemställer, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag om åtgärder för att främja olika former
av långsiktigt sparande och försäkringar som kan vara av betydelse för
ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen, varvid särskilt intresse
ägnas åt att bereda ökade möjligheter för jordbrukare och företagare att ordna
pensionering inom den egna rörelsen. Beträffande det enskilda sparandet
åberopas främst vad särskilda utskottet anförde vid fjolårets A-riksdag.
Vad värdebeständighetsfrågan angår, så behandlas den i samband med det
i motionerna föreslagna tilläggspensionssystemet, varvid, såsom tidigare
omtalats, vägar anvisas för uppnående av den önskade värdesäkringen av
utgående pensioner. Emellertid betonas därvid också att värdebeständighetsfrågan
bör lösas oberoende av hur tilläggspensioneringsfrågan löses samt
att värdesäkringsproblemet berör ej endast pensionsförsäkringar utan även
kapitalförsäkringar och annat långsiktigt bundet sparande. Särskilt framhålles
att i lagarna om försäkringsrörelse och understödsföreningar bör införas
friare placeringsregler, främst så att ökade möjligheter skapas för
placering i aktier och fastigheter. Vidare betonas det angelägna i att införande
av värdefasta obligationer och indexbundna reverser underlättas.

I propositionen behandlas sparandet i sammanhang med den föreslagna
fonderingen inom tilläggspensioneringens ram. Denna fondering motiveras

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

101

väsentligen med behovet att ersätta det sparandebortfall, som kan väntas
uppstå genom tilläggspensioneringens tillkomst. Vad angår värdesäkringsproblemen
kan konstateras, att propositionens tilläggspensionssystem är
förenat med en indexreglering av förmånerna. Även avgifterna är beroende
av penningvärdets förändringar i och med att varje år måste uttagas avgiftsbelopp,
motsvarande vad som —- jämte övriga tillgängliga medel, i
huvudsak fondavkastning — erfordras för betalning av de indexreglerade
pensionerna. Någon värdefast placering av fondmedlen har ej ifrågasatts.
I annat sammanhang uttalas i propositionen, att en betydande nackdel med
de privata pensionsförsäkringarna är frånvaron av värdebeständighet och
att varje uppslag till denna frågas lösning är värt att begrunda. Departementschefen
förklarar sig hysa förhoppningen att de utredningar i ämnet,
som är i gång, skall kunna bidraga till problemets belysning.

Vad angår frågan om olika slag av sparfrämjande åtgärder, finner utskottet
att de principuttalanden, som i särskilda utskottets utlåtande nr 1
till förra årets A-riksdag gjordes angående vikten av sparfrämjande åtgärder,
alltjämt äger full giltighet. Sålunda må erinras om att förbättrade levnadsförhållanden
för pensionärer måste antagas komma att ställa stora
krav på produktiva investeringar och därmed på frivilligt sparande. Ett
tilläggspensionssystem av den i propositionen förordade typen kan emellertid
väntas leda till en betydande minskning av enskilt sparande, och särskilt
kommer övergångstiden, bl. a. genom de stora pensionstillskott som
då skall utbetalas, att utsätta samhällsekonomien för svåra påfrestningar.
Det i propositionen föreslagna omfattande tvångssparandet innebär en icke
acceptabel metod, och det leder ej till en tillfredsställande lösning av dessa
problem.

Utskottet understryker också det av 1958 års särskilda utskott gjorda
uttalandet om det angelägna i att statens finans- och lagstiftningspolitik i
större utsträckning blir sparvänlig och sparfrämjande. För många människor
framstår sparande i form av försäkringar som det lämpligaste. Andra
kan däremot ha större fördel av sparande i eget hem, i egen rörelse, i aktier,
i bank eller på annat sätt. Möjligheterna att också i pensioneringssyfte
med skattelättnader förbättra förutsättningarna icke blott för pensionsförsäkringar
i vedertagen bemärkelse utan även för bostadssparande, sparande
i egen rörelse eller fastighet, amorteringssparande, aktiesparande, sparande
på pensionskonto i bank eller annan kreditinrättning samt kapitalförsäkringar
bör därför enligt utskottets mening snabbt och i positiv anda klarläggas.

Mot bakgrunden av nu redovisade synpunkter är det med tillfredsställelse
som utskottet noterar att riksdagens våren 1957 gjorda framställning -—-varom erinran därefter gjorts i flera riksdagsärenden — slutligen i oktober
1958 resulterat i att den begärda utredningen om sparstimulerande åtgärder
tillsattes. Direktiven för utredningen synes dock icke helt tillfredsstäl -

102

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

lande. Visserligen angives däri att utredningen skall bedrivas allsidigt och
förutsättningslöst, men därtill fogas den reservationen att gränsen för sparfrämjande
åtgärder via skattepolitiken under alla förhållanden måste dragas
ganska snävt. En sådan begränsning är ägnad att väcka betänkligheter.
Det måste nämligen beaktas att det stora skattetrycket — vartill genom
ett obligatorium skulle komma den belastning som följer av avgiftsuttagen
— haft den verkan att utrymmet för människornas eget förfogande över
inkomsterna och därmed utrymmet för sparande begränsats alltmer. Den
nämnda belastningen på medborgarna måste även antagas ha skapat sämre
psykologiska förutsättningar för ett sparande. Mot denna bakgrund står det
klart att möjlighet till skattelindring vid sparande är ett betydelsefullt medel
att stimulera sparandet. Utskottet finner sannolikt att, därest utredningens
möjligheter att föreslå sparstimulerande åtgärder via skattepolitiken
skall vara snävt begränsade, även åtgärdernas resultat i form av sparandeökning
måste bli snävt begränsat.

Vidare bör understrykas — vilket icke skett i direktiven — att det är
av vikt att snabba utredningsresultat och åtgärder uppnås. Med hänsyn till
att värdefull tid redan gått förlorad genom dröjsmålet med utredningens
tillsättande, är det så mycket mer befogat att ett forcerat utredningsarbete
bedrives och att förslag i delfrågor framlägges allteftersom utredningsarbetet
fortgår.

En särskilt betydelsefull målsättning för utredningsarbetet bör vara ett
sparfrämjande, ägnat att vidga de reella möjligheterna för en allmänt omfattad
förbättrad åldrings-, invalid- och efterlevandeförsörjning.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet att — genom tilläggsdirektiv
till den pågående utredningen eller eljest — utredningsarbete skyndsamt
igångsättes och bedrives rörande åtgärder för att effektivt, via skattepolitiken
eller på annat sätt, främja olika former av långsiktigt sparande
och försäkringar, vilka kan vara av betydelse för ålderdoms-, invalid- och
efterlevandeförsörjning. Förslag i olika delfrågor bör under utredningsarbetets
gång utan dröjsmål föreläggas riksdagen.

Beträffande frågan om värdesäkringsåtgärder vill utskottet understryka,
att det är av central betydelse att pensionsförmåner, för pension sparat
kapital och annat sparkapital behåller sitt reella värde. Om vid en penningvärdeförsämring
pensionskapitalet förlorar i värde, får pensionärerna icke
den standard som avsetts. Beträffande sparande i övrigt, bundet annorledes
än i realvärden, gäller såsom självklart att en fortgående penningvärdeförsämring
minskar allmänhetens benägenhet till sådant sparande och sålunda
motverkar det förut berörda, av alla omfattade önskemålet om ett
ökat sparande. Starka rättvisekrav talar också för att vidgade möjligheter
äntligen skapas för spararna att skydda sitt sparkapital från sådan värdeförstöring
som hittills drabbat både pensions- och annat sparande.

Det är med hänsyn till det anförda angeläget att man snarast till konkret

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

103

behandling upptar frågan om värdesäkring av pensionskapital och annat
långsiktigt sparande.

Tidigare väckta förslag angående värdesäkringsproblemet har bemötts
med argumentet att denna fråga vore föremål för utredningar. Beträffande
de utredningar, till vilka hänvisning då skett, har utskottet erfarit att läget
är följande. Kreditmarknadsutredningen kommer icke att behandla frågan.
1955 års stabiliseringsutredning med sitt synnerligen omfattande utredningsuppdrag
anses ej kunna undgå att komma in på och beröra värdebeständighetsfrågan,
men ännu har utredningen ej tagit ställning till huruvida
man skall göra någon mer ingående utredning av frågan. 1957 års pensionskommitté
har i uppdrag att utan dröjsmål pröva möjligheterna att
säkerställa värdebeständigheten hos tilläggspensioner av de slag varom förslag
väcktes inom allmänna pensionsberedningen. Enligt årets riksdagsberättelse
fortgår vissa expertutredningar rörande värdebeständighetsproblemet
m. in.; enligt uppgift har dock själva kommittén icke haft något sammanträde
sedan januari 1958. I direktiven för den ovan berörda utredningen
om sparstimulerande åtgärder nämnes intet om värdebeständighetsfrågan.
Enligt vad utskottet erfarit avser man dock inom utredningen att under
det fortsatta utredningsarbetet taga upp även denna fråga.

Det är i och för sig värdefullt att den tillsatta utredningen om sparstimulerandet
åtgärder anser sig böra, jämte de övriga utredningsuppdragen, upptaga
även värdebeständighetsfrågan. Utskottet anser emellertid att en sådan
omfattande och svår fråga bör anförtros åt en särskild utredning. Det är
angeläget att frågan icke, i konkurrens med en utrednings övriga arbetsuppgifter,
skjutes ytterligare på framtiden. Den utredning som förordas
måste beröra bl. a. vissa sidor av kapitalmarknaden, beskattningen, försäkringsväsendet
och bankväsendet; ändringar i ett flertal lagar synes bli erforderliga.

Utredningen bör beakta de synpunkter som anförts i motionerna och
vidare draga nytta av de resultat, som nåtts vid inom försäkringsväsendet
företagna utredningar, och även av det material, som kan finnas att
tillgå inom de nämnda statliga utredningarna.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet, att en skyndsam utredning
omedelbart igångsättes rörande åtgärder för att värdesäkra olika former
av långsiktigt sparande och sådana försäkringar som kan vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjning. Förslag i ämnet
bör därefter allteftersom resultat av utredningen föreligger framläggas för
riksdagen utan dröjsmål.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat de ovannämnda motionsyrkandena.

Slutligen yrkas i de likalydande motionerna I: 432 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 521 av herr Hjalmarson m. fl., att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning samt förslag snarast om skattefrihet

104

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

för inkomst — förslagsvis upp till ett årligt belopp av 1 500 kr. — i den män
denna förvärvats genom deltidsarbete för vård och tillsyn av äldre människor
i deras hem. Såsom motiv för yrkandet framhålles i motionerna bl. a.
önskvärdheten av att den arbetskraftsreserv som är att söka bland gifta
kvinnor och bland änkor kommer till utnyttjande för vård i hemmet av
äldre människor.

Utskottet vill för sin del understryka värdet ur både individens och samhällets
synpunkt av att vårdbehövande åldringar så långt är möjligt och
lämpligt kan vårdas i sina hem. Det måste betraktas som en angelägen uppgift
för statsmakterna att på olika sätt främja att tillgång till sådan vård
står de behövande till buds.

Det förhållandet att även mycket begränsade inkomster skall upptagas
till beskattning och blir beskattade kan otvivelaktigt verka som en återhållande
faktor, när det gäller benägenheten att vid sidan av annat arbete
förvärva extrainkomster. Här kommer det höga skattetrycket — i flertalet
fall accentuerat genom de för äkta makar ogynnsamma sambeskattningsreglerna
— ofta på ett avgörande sätt in i bilden. Kunde man därför under
beaktande av andra likartade problem och inverkande omständigheter i
övrigt genom åtgärder på skatteområdet åstadkomma en ändring härutinnan,
skulle enligt utskottets mening tillgången på arbetskraft för de
tjänster det här är fråga om kunna främjas.

Givetvis är det inte möjligt för utskottet att i föreliggande sammanhang
närmare dra upp några riktlinjer för hur de erforderliga reglerna skall utformas.
Härtill kräves först utredning rörande olika på problemet inverkande
omständigheter. Utskottet finner dock anledning att här framhålla,
att det naturligtvis inte bör komma i fråga att medge skattelindring
på angivet sätt beträffande personer som på normal arbetstid yrkesmässigt
sysselsätter sig med vård av ifrågavarande slag.

Under åberopande av det anförda får utskottet tillstyrka, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning och förslag beträffande
de av utskottet berörda skattespörsmålen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A) att riksdagen måtte avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om försäkring för allmän tillläggspension; B)

att riksdagen måtte avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension;

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

105

C) att riksdagen måtte avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning;

D) att riksdagen måtte avslå motionerna 1:433 och
11:523, i vad de avser skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om förslag till tilläggspensioneringens ordnande i
enlighet med i motionerna angivna riktlinjer;

E) att riksdagen måtte avslå motionerna 1:429 och
11:519, såvitt avser uttalande rörande folkpensionsförmånerna
efter år 1968;

F) att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen 1)

I: 429 och II: 519,

2) 1:432 och 11:521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avser sparfrämjande åtgärder, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
rörande åtgärder för att främja olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar, som kan vara av betydelse
för ålderdoms-, invalid- och ef terlevandeför sörj ningen;

G) att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen 1)

1:429 och II: 519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avser åtgärder för viss värdesäkring,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning rörande åtgärder för att värdesäkra olika former
av långsiktigt sparande och försäkringar, som kan vara av
betydelse för ålderdoms-, invalid- och efterlevandeförsörjningen; H)

att riksdagen i anledning av motionerna 1:432 och
II: 521, i vad de avser skattefrihet för inkomst av visst deltidsarbete,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag beträffande de av utskottet ovan berörda
skattespörsmålen;

I) att följande motioner, nämligen

1) I: 428 och II: 524,

2) I: 430 och II: 525,

3) II: 522 samt

4) 11:527,

106

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

J) att följande motioner, nämligen

1) I: 411 och II; 501,

2) I: 426 och II: 516,

3) I: 429 och II: 519,

4) I: 431 och II: 520,

5) 1:432 och 11:521,

6) 1:433 och 11:523,

7) I: 434 och II: 526 samt

8) 11:518,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1959

På särskilda utskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Strand, Geijer1, Aastrup1, Knut Johansson,
Bengtson, fröken Ranmark, herrar Mannerskantz, Nils Hansson, Einar
Persson, Hjalmar Nilsson2*, fru Hamrin-Thorell2, herrar Mossberger1, Georg
Carlsson, Söderquist1, Per-Olof Hanson2* och Ståhle2;

från andra kammaren: herrar Wedén, Kellgren1, Eliasson i Moholm,
fru Eriksson i Stockholm, herrar Hedlund1*, Almgren, Magnusson i Borås,
Kristenson i Göteborg, Gustafsson i Skellefteå, Wahlund, fru Ekendahl1,
herrar Adamsson2, Gustafsson i Uddevalla, Andersson i Ronneby2 och
Carlsson i Bakeröd2.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A

1) av herrar Strand, Geijer, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger, Kellgren, fru Eriksson i Stockholm, herrar
Almgren, Kristenson i Göteborg, fru Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka ansett, att det avsnitt i utskottets yttrande som å s. 95 börjar
med »I motionerna» och å s. 96 slutar med »nr 100» ävensom utskottets
hemställan under A) bort ersättas med yttrande och hemställan av följande
lydelse:

1 i de delar som hänför sig till utskottets hemställan under A), B), C), D) och I)

2 i de delar som hänför sig till utskottets hemställan under E), F), G), H) och J)

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 195!)

107

Den trygghet som den enskilde individen förnimmer inför tillvaron är
till inte ringa del avhängig av den trygghet han är tillförsäkrad inför ålderdomen,
vid sjukdom eller invaliditet. På samma sätt är familjens trygghet
inför framtiden i väsentlig grad en fråga om det ekonomiska skydd och
oberoende som kan beredas de efterlevande i den händelse familjeförsörjaren
går bort. I vårt land har frågor rörande social trygghet och omvårdnad
sedan länge intagit en central plats bland de inrikespolitiska spörsmålen.
Utvecklingen pekar stadigt hän mot en allt större hänsyn till den enskildes
berättigade intresse av att under alla skeden av sin levnad vara tillförsäkrad
möjlighet att framleva sitt liv under drägliga förhållanden.

När det gäller främst ålderdoms- och invaliditetsskydd men även i fråga
om efterlevandeskyddet har genom den allmänna folkpensioneringen skapats
ett grundskydd, som kommer att avsevärt vidgas och stärkas vid ett
förverkligande av de planer på en vidare utbyggnad av folkpensioneringen,
vartill riksdagen förra året uttalade sin anslutning. Emellertid har i takt
med standardutvecklingen och ökningen av samhällets resurser den meningen
vuxit sig allt starkare bland allt större grupper av vårt folk, att den
trygghet som bör åstundas inte bör begränsas till enbart ett minimiskydd.
Strävandena har i stället alltmer inriktats på att nå därhän, att den förvärvsarbetande,
när han med ålderns rätt drar sig tillbaka från sin verksamhet,
skall genom pension vara garanterad en levnadsstandard som någorlunda
kan anses motsvara den han haft under sin aktiva tid. Motsvarande betraktelsesätt
har också gjort sig gällande i fråga om målsättningen för invaliditets-
och efterlevandeskyddet. Med utgångspunkt från sådana bedömanden
har också vissa befolkningsgrupper sin pensionsfråga ordnad på ett
tillfredsställande sätt. Detta gäller i huvudsak statens och kommunernas
anställda, vilka erhåller en ålderspension som i stort sett utgör två tredjedelar
av lönen och som numera i praktiken är värdebeständig. Även om det
vid sidan av dem finns grupper som har pensionsfrågan mer eller mindre
väl ordnad, saknar dock den stora massan av förvärvsarbetande i vårt land
rätt till pension utöver folkpensionen. Denna klyfta bör nu överbryggas,
och målet bör vara att skänka alla förvärvsarbetande möjlighet att under
jämbördiga villkor förvärva rätt till pension för sig och sina efterlevande
utöver de förmåner folkpensioneringen kan erbjuda.

En stor majoritet inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig numera
till den uppfattningen att ett genomförande av en allmän och effektiv tillläggspensionering
kräver lagstiftning i någon form. Enighet råder därvid
också om att en sådan lagstiftning bör innebära ett åliggande för arbetsgivarna
att erlägga avgifter för de anställdas pensionering.

Utskottet är för sin del av den bestämda uppfattningen alt lagstiftningsvägen
är den enda framkomliga om man verkligen vill realisera önskemålen
om att snabbt bereda alla förvärvsarbetande rätt till tillfredsställande
pensionsförmåner. Tiden måste nu också anses mogen att — efter eu följd
av utredningar i frågan — skrida till lagstiftning på området.

108

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

När det gäller utformningen av den lagstiftning som enligt utskottets
mening snarast bör komma till stånd har utskottet att nu taga ställning
till två framlagda förslag, nämligen dels propositionens förslag — som
föreligger i form av en utarbetad lagtext — dels det i de likalydande motionerna
I: 433 av herr Aastrup in. fl. och II: 523 av herr Ohlin m. fl. framlagda
principförslaget, som anger riktlinjerna för en lösning efter andra
grunder än de propositionen innehåller.

Vid sin granskning av de föreliggande förslagen har utskottet prövat
möjligheterna att genom de föreslagna anordningarna tillgodose tre huvudkrav,
vid vars uppfyllande utskottet fäster avgörande vikt: att tillförsäkra
alla förvärvsarbetande tilläggspensioner av tillfredsställande storlek,
att relativt snabbt åstadkomma sådana pensioner samt att garantera deras
värdebeständighet.

Från angivna utgångspunkter leder utskottets bedömande tveklöst till
att en lagstiftning bör grundas på de i propositionen givna förutsättningarna.
Det företräde, som vid den jämförelse, varom här är fråga, måste tillerkännas
propositionens förslag, söker sitt ursprung främst däri, att man
i propositionen valt ett finansieringssystem — fördelningssystemet -— som
bättre än det i motionerna förordade premiereservsystemet är ägnat att
främja ett infriande av de nämnda kraven. Att nöjaktigt tillgodose dessa
krav inom ramen för ett pensionssystem byggt på premiereservmetoden
synes utskottet icke möjligt.

Redan av det anförda framgår att utskottet måste ställa sig avvisande
till en lösning av tilläggspensioneringsfrågan efter de i motionerna skisserade
riktlinjerna. Mot bakgrunden härav finner utskottet inte anledning
att i detta sammanhang ingå på en skärskådan i detalj av det i motionerna
framlagda förslaget. Detta överensstämmer för övrigt så gott som helt med
det förslag till tilläggspensioneringsfrågans lösning lagstiftningsvägen, som
motionsvis framlades vid förra årets A-riksdag och som utförligt bemöttes
i det utskottsutlåtande, som avgavs av det vid nämnda riksdag tillsatta
särskilda utskottet för behandling av då föreliggande pensionsfrågor.

Utskottet övergår härefter till att närmare behandla propositionens förslag
till lagfäst tilläggspension.

Det nu framlagda förslaget bygger — såsom departementschefen framhållit
— på samma grundläggande principer som bildade underlag för det i
proposition nr 55 till förra årets A-riksdag framlagda förslaget till pensionsfrågans
lösning, ett förslag som då tillstyrktes av vederbörande utskott.
De ändringar i förhållande till principförslaget som nu skett är enligt utskottets
mening värdefulla och väl avvägda.

Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse över att proposition i den föreliggande
frågan framlagts så fort över huvud taget varit möjligt med hänsyn
till det arbete som erfordrats för nödiga undersökningar och utarbetan -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

109

de av erforderliga författningstexter. Den omständigheten att inemot 100 000
personer varje år uppnår den ålder då de blir berättigade till ålderspension
eller försättes i en situation, som skulle berättiga dem till förtids- eller familjepension,
utgör ett starkt skäl för att inte onödigtvis fördröja pensionsfrågans
lösning. Ett ytterligare skäl till snabbt avgörande är att förmånerna
från försäkringen endast så småningom stiger till den avsedda nivån.

Utskottet finner för sin del det föreliggande förslaget till lag om försäkring
för allmän tilläggspension väl ägnat att bilda underlag för det ålders-, invaliditets-
och familjeskydd, vartill förslaget syftar, och tillstyrker att detsamma
upphöjes till lag. Såsom departementschefen i flera sammanhang understrukit
är förslaget inte avsett att i alla delar utgöra en slutgiltig lösning av
de många och svårbemästrade problem som naturligen måste inställa sig,
då en lagstiftning av förevarande slag skall tillskapas. Beträffande vissa avsnitt
— främst de som berör förtids- och familjepensioneringen — är den
definitiva utformningen av reglerna beroende på redan pågående utredningar
rörande motsvarande förmåner inom folkpensioneringen. Departementschefen
har tillkännagivit sin avsikt att om föreliggande lagförslag
vinner riksdagens bifall utsträcka utredningarna till att även direkt ta sikte
på tilläggspensioneringen. Avsikten är att därefter i en kommande reformetapp
-— som beräknas vara klar till år 1963, det år då förmånerna från tilläggspensioneringen
avses skola börja utgå •— komplettera och bygga ut
lagen på de punkter som erfordras. I inledningsskedet — fram till den tidpunkt
som nyss angivits — kommer försäkringens funktion främst att bestå
i fastställande och registrering av pensionsgrundande inkomst som underlag
för rätt till pension samt uttag av avgifter till försäkringen.

Den detaljgranskning av lagförslaget som utskottet företagit har inte
givit utskottet anledning att föreslå några ändringar i den framlagda lagtexten.
De uttalanden beträffande olika punkter i förslaget, som utskottet
— till en del i anslutning till väckta motioner — funnit anledning göra i
det följande, berör inte lagens huvudprinciper och avser uteslutande frågor,
som lämligen kan behandlas i anslutning till det fortsatta utredningsarbete,
som departementschefen förebådat i anslutning till pensionssystemets fortsatta
utbyggnad.

I motionen II: 527 av herr Christenson i Malmö hemställes att — för den
händelse att propositionen i princip skulle bifallas — riksdagen måtte besluta
att vid tillämpning av lagen den skall anses som arbetstagare som,
utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning
och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

Uttalanden som ansluter sig till motionens syfte bar gjorts i till utskottet
inkomna skrivelser från Försäkringsfunktionärernas förbund, Sveriges bensinhandlares
riksförbund och TCO.

no

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1959

Vid bestämmande av vad som skall ge pensionsrätt på grundval av inkomst
av anställning bygger förevarande lagförslag i likhet med semesterlagen,
lagen om allmän sjukförsäkring — i vad avser försäkringen för tillläggssjukpenning
— samt lagen om yrkesskadeförsäkring på det s. k. civilrättsliga
arbetstagarbegreppet. Den praxis som utbildat sig vid tillämpning
av nämnda lagar avses skola komma att bli vägledande också för tilläggspensioneringens
vidkommande. Bland de grupper som enligt denna praxis
för närvarande inte betraktas som arbetstagare kan nämnas vissa handelsresande,
fritidsombud hos försäkringsbolagen samt åkare och bensinstationsinnehavare.

De beroende uppdragstagarnas ställning inom sociallagstiftningen har
behandlats av arbetstidsutredningen i ett av utredningen år 1957 avgivet betänkande
(SOU 1957:14). Utredningen framhåller, att när det gäller de
grupper det här är fråga om utvecklingen beträffande särskilt kollektivavtalsväsendet
ännu inte avstannat. Denna utveckling jämte en liberalare
rättslig bedömning av arbetstagarbegreppets innehåll torde enligt utredningen
komma att leda till att ytterligare grupper av beroende uppdragstagare
inom en tämligen snar framtid kommer att avtalsvägen likställas med
arbetstagare eller bli att i rättslig mening anse såsom sådana. Utredningen
finner med hänsyn härtill att det med fog kan göras gällande att behovet
att skrida till en lagstiftning i ämnet ej är särskilt starkt. Dock framhåller
utredningen att en utredning av arbetstagarbegreppets innebörd inom hela
socialagstiftningen måhända — till avhjälpande av rådande oklarhet härutinnan
— skulle vara påkallad.

Även om förevarande lagstiftningsförslag såsom ovan framhållits i fråga
om tolkningen av vad som skall hänföras till inkomst av anställning
primärt bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, så har dock i
förslaget möjlighet öppnats att göra arbetsinkomst pensionsgrundande såsom
inkomst av anställning, oaktat anställningsförhållande i civilrättslig
mening ej föreligger. Enligt 5 § andra stycket kan nämligen den som mot
ersättning i pengar utför arbete för annans räkning träffa överenskommelse
med den som utgiver ersättningen om att ersättningen vid lagens tillämpning
skall anses som inkomst av anställning. Verkan härav hlir att ersättningen
blir pensionsgrundande enligt de regler som gäller för inkomst av
anställning i allmänhet och att den som utgivit ersättningen hlir skyldig
att betala pensionsavgift till försäkringen för densamma. Kan enighet inte
nås om att ersättningen på så sätt skall hänföras till inkomst av anställning,
blir inkomsten i stället pensionsgrundande enligt de bestämmelser som gäller
för inkomst av annat förvärvsarbete, varvid det bl. a. åligger den försäkrade
att själv erlägga försäkringsavgiften för densamma, överenskommelse
som nyss sagts kan träffas såväl enskilt som genom kollektivavtal.
Departementschefen har framhållit, att i de fall parterna träffar sådana
avtal kommer den angivna konstruktionen att tillgodose de önskemål från

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

111

de beroende uppdragstagarnas sida, som framfördes i en i anledning av proposition
nr 55 till förra årets A-riksdag väckt motion med samma syfte som
den nu föreliggande.

Utskottet anser för sin del, att genom den föreslagna avfattningen av 5 §
andra stycket i lagförslaget mycket vunnits för att tillgodose de beroende
uppdragstagarnas berättigade krav att få sin pensionsfråga tillfredsställande
ordnad. De uppdragstagare, som önskar få sin inkomst betraktad som inkomst
av anställning i lagens mening, torde därigenom i allmänhet kunna
ernå detta; det torde här i första hand bli en fråga om hur den sammanlagda
ersättningen som uppdragstagaren skall åtnjuta för sin arbetsprestation
skall fördelas mellan olika förmånsposter (lön, semester, pensionsavgifter
etc.). Det kan dock givetvis tänkas fall, då en uppdragstagare, trots att
han så önskar, inte kan få sin arbetsersättning bedömd enligt reglerna för
inkomst av anställning. Lagen är ju i detta avseende inte obligatorisk,
utan frivillig överenskommelse mellan parterna förutsättes. Utskottet finner
därför, att skäl kan anföras för att de beroende uppdragstagarna vid
lagens tillämpning automatiskt skall likställas med arbetstagare i civilrättslig
mening. Åvägabringande av sådan likställighet — i den mån så
lämpligen låter sig göra — kan dock inte ske utan närmare undersökningar
av de konsekvenser i olika avseenden detta skulle medföra. Utskottet kan
därför inte tillstyrka motionen i vidare mån än att utskottet förordar, att
under det fortsatta arbetet med pensioneringens utbyggnad utredning jämväl
verkställes beträffande möjligheterna att i förevarande avseende jämställa
beroende uppdragstagare med arbetstagare i civilrättslig mening.
Därest sådan jämställdhet kommer till stånd inom pensionslagstiftningen,
lärer delta inte kunna undgå att även medföra återverkningar beträffande
motsvarande problem när det gäller andra sociallagar, där det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet är grundläggande för lagarnas tillämplighet.

I motionen II: 522 av herr Kellgren in. fl. föreslås ett slopande av den i
5 § i lagförslaget intagna regeln att om den ersättning, som den försäkrade
under ett år åtnjutit från en och samme arbetsgivare, inte uppgår till 500
kronor, ersättningen inte skall hänföras till inkomst av anställning; ersättningen
blir i sådant fall i stället alt hänföra till inkomst av annat förvärvarbete
med verkan bl. a. att den försäkrade har att själv gälda försäkringsavgift
för densamma i den mån den blir pensionsgrundande. Motionärerna
framhåller, att ifrågavarande regel visserligen ger en del administrativa
fördelar men att en konsekvens av densamma blir en inte tillfredsställande
lösning av pensionsfrågan för betydande löntagargrupper.
Det påpekas att bestämmelsen drabbar löntagare som för sin försörjning
tar arbete bos ett flertal arbetsgivare under året, i fall då arbete hos eu
och samme arbetsgivare kan beredas under allenast kortare tid.

Utskottet vill för sin del betona, alt den berörda 300-kronorsregeln synes

112

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

ha betydelse när det gäller att ernå en smidig tillämpning av lagen. Genom
densamma ernås bl. a. att den som tillfälligt anlitar främmande arbetskraft
för fullgörande av smärre arbetsuppgifter slipper att ge sig in på
den just i sådana fall ofta synnerligen vanskliga uppgiften att taga ställning
till huruvida det skall anses föreligga sådant anställningsförhållande,
som grundar pensionsrätt såsom inkomst av anställning. Regeln innebär
vidare otvivelaktigt en arbetsbesparing när det gäller försäkringens administration.
Å andra sidan står det klart, att i den mån regeln medför en
väsentlig försämring av en icke obetydlig grupp arbetstagares ställning
inom systemet, det givetvis bör noga prövas, om ett bibehållande av regeln
kan anses motiverat. Ett närmare ställningstagande till detta spörsmål
kräver dock ett bättre underlag för bedömandet än vad som nu står till
buds. Problemets storleksordning måste närmare fastställas, och de konsekvenser
i olika hänseenden som kan bli följden av regelns slopande tarvar
särskild uppmärksamhet. Mot bakgrunden av det anförda finner sig utskottet
inte kunna nu tillstyrka en ändring i lagförslaget i enlighet med motionärernas
yrkande. Utskottet förordar dock att hithörande spörsmål göres
till föremål för särskild undersökning under det fortsatta reformarbetet.
Underlag för ett vidare bedömande av spörsmålet torde kunna vinnas ur
de försäkrades inkomstuppgifter för försäkringens första verksamhetsår,
d. v. s. för år 1960.

I detta sammanhang vill utskottet beröra ett annat spörsmål som dragit
uppmärksamhet till sig under utkottsbehandlingen och även föranlett
erinringar i till utskottet inkomna skrivelser från TCO och Svenska Personal-Pensionskassan
(SPP). Här åsyftas ett uttalande i propositionen i specialmotiveringen
till 5 § i lagförslaget. Det anföres där, att om avdrag å
lönen göres för pensionsavgift, som föranledes av i samband med anställningen
ordnad pensionering vid sidan av den allmänna tilläggspensioneringen,
såsom inkomst av anställning bör räknas endast den lön som arbetstagaren
äger uppbära efter avdraget. Uttalandet torde vara avsett endast
som ett förebådande av innehållet i de bestämmelser som avses komma att
inflyta i en senare av Konungen och riksdagen gemensamt utfärdad författning
med närmare bestämmelser angående bl. a. beräkning av inkomst
av anställning. Utskottet vill dock begagna tillfället att redan nu uttala sin
tveksamhet beträffande vad som sålunda skisserats. En konsekvens av det
angivna betraktelsesättet synes bl. a. kunna bli att själva sättet för inbetalning
av pensionsavgifter av det slag som avses — inbetalning genom avdrag
på lönen eller på annat sätt — blir avgörande för frågan, huruvida den
inkomst som svarar mot avgiften blir pensionsgrundande eller ej. Utskottet
hemställer att berörda spörsmål göres till föremål för ytterligare överväganden
innan förslag till författning i ämnet framlägges för riksdagen.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

113

I propositionen har föreslagits att inkomst av annat förvärvsarbete, alltså
främst rörelseinkomst, i den mån den — i förekommande fall tillsammans
med inkomst av anställning — överstiger dubbla basbeloppet, d. v. s. 8 000
kr. i 1957 års penningvärde, icke skall vara pensionsgrundande till mer
än två tredjedelar. Bestämmelser härom återfinnes i 8 § i lagförslaget. De
motiveras i propositionen med att i rörelseinkomst normalt ingår ett inslag
av avkastning av i rörelsen nedlagt kapital, varvid dock i fall då inkomsten
totalt inte uppgår till mer än dubbla basbeloppet man inte funnit
sig böra förutsätta att någon inkomst av kapital ingår i inkomsten. Den
angivna gränsdragningen vid dubbla basbeloppet är alltså att betrakta som
en schablon för att göra det möjligt att tillämpa en enhetlig regel för alla
och undvika en prövning i varje enskilt fall.

De likalydande motionerna I: 430 av herr Öhman och herr Persson, Helmer,
samt II: 525 av herr Senander in. fl. innehåller ett yrkande om att den
angivna gränsen skall höjas från dubbla till tredubbla basbeloppet, d. v. s.
till 12 000 kr. i 1957 års penningvärde. Som skäl för yrkandet anför motionärerna
bl. a., att småföretagare och fria yrkesutövare i övrigt med inkomster
som ligger mellan 8 000 och 15 000 kr. knappast kan i någon större
omfattning räkna med avkastning av kapital.

Utskottet har vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål kommit
till den slutsatsen, att det mått av kapitalavkastning som ingår i en
rörelseinkomst måste bli högst varierande från fall till fall. Det är högeligen
vanskligt att dra några gränser som allmänt sett kan anses representera
ett genomsnitt. Lika väl som den i propositionen föreslagna lösningen
ur de synpunkter man här har att utgå ifrån kan betraktas som väl avvägd,
kan å andra sidan skäl anföras för en höjning av ifrågavarande
gräns i enlighet med motionärernas yrkande. Det måste emellertid även
beaktas, att en höjning av gränsen med åtföljande ökning av den pensionsgrundande
inkomsten också medför en motsvarande ökning av de avgifter
den försäkrade har att erlägga för sin pensionering. Det torde mot bakgrunden
härav inte utan vidare kunna tagas för givet, att de som beröres
av den ifrågavarande gränsdragningen i allmänhet önskar en ändring i den
av motionärerna angivna riktningen. Vid övervägande av de olika synpunkter
som sålunda gör sig gällande har utskottet stannat för att rekommendera
ett vidhållande av propositionens förslag i förevarande del
och att alltså avstyrka motionsyrkandet.

I de likalydande motionerna 1:428 av herr Grym m. fl. och 11:524 av
herr Fredriksson in. fl. föreslås, alt riksdagen beslutar att i skrivelse till
Kung], Maj:t hemställa, att förslag till lag om sänkt pensionsålder för
gruvarbetare förelägges riksdagen snarast möjligt samt alt pensionsåldern
därvid fastställes till 63 år vid 30 års arbete under jord eller i dagbrott

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 sand. Nr 1

114

Särskilda utskottets utlåtande nr i år 1959

norr om polcirkeln. Jämväl i de nyssnämnda motionerna I: 430 och II: 525
beröres frågan om sänkt pensionsålder. Motionärerna hemställer där, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar, att den av departementschefen
i propositionen ifrågasatta utredningen i syfte att klarlägga frågan
om en ytterligare sänkning av pensionåldern i vissa fall skall arbeta så
skyndsamt att förslag kan framläggas redan 1960 till sänkt pensionsålder
för gruvarbetare och andra i tungt och hälsofarligt arbete samt därefter
jämväl utreda frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern från nuvarande
67 år till 65 år och när det gäller kvinnliga folkpensionärer till
60 år.

Det föreliggande lagförslaget innehåller i fråga om pensionsåldern en
nyhet jämfört med princippropositionen förra året så till vida att en i
viss mån rörlig pensionsålder införts. Möjlighet ges enligt förslaget att ta
ut ålderspension före den allmänna pensionsåldern — 67 år — varvid
dock pensionens belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget.
Tidigast kan ålderspension på detta sätt uttagas från 63 års ålder. Möjlighet
ges också att genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter
67-årsåldern i viss utsträckning erhålla förhöjd pension från den senare
tidpunkt, då densamma börjar utgå.

Motionärerna anser nu att möjligheter bör tillskapas att medge vissa
yrkesgrupper möjlighet att taga ut sin pension vid lägre ålder än 67 år
men ändock erhålla oreducerad pension. I motionerna I: 430 och II: 525
framhålles därjämte att strävandena bör inriktas på en allmän sänkning
av pensionsåldern.

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bl. a. möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att komina
i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts — bl. a.
i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas för yrkesgrupper
som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning
bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner
och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man — utöver
den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet
förordar en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med
lungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 är 1959

115

års ålder. Däremot finner sig utskottet — av bl. a. samhällsekonomiska
skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av
pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna I: 430 och II: 525.

De i förslaget intagna reglerna om förtidspension bygger i fråga om
rätten till pension i väsentliga delar på invalidpensioneringen inom folkpensioneringen.
Såsom departementschefen uttalat är avsikten att, sedan pågående
utredningar i ämnet slutförts, anpassa reglerna efter vad som kommer
att gälla inom folkpensioneringen. Invalidpensioneringen inom folkpensioneringen
hör till de frågor som utredes av 1958 års socialförsäkringskommitté.
Departementschefen förutsätter också, att sedan föreliggande
lagförslag antagits socialförsäkringskommitténs uppdrag skall utvidgas
till att avse även tilläggspensioneringen.

Utskottet finner det angeläget att här anföra ett par synpunkter beträffande
de problem som synes böra undersökas under det fortsatta utredningsarbetet.

Enligt 16 § skall i det fall att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade
för minst två av de fyra år som närmast föregått det år, då rätt
till förtidspension inträtt, förtidspensionen beräknas med utgångspunkt
från vissa antaganden rörande de pensionspoäng den försäkrade skulle
ha förvärvat, därest han inte drabbats av nedsättning i sin arbetsförmåga
ulan fullt ut kvarstått i sin förvärvsverksamhet fram till pensionsåldern.
Enligt bestämmelserna i den angivna paragrafen skall den försäkrade för
varje år från och med det, då förtidspensionen börjar utgå, till och med
det, då han uppnår 65 års ålder, antagas ha tillgodoräknats pensionspoäng
motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under nyssnämnda
fyraårsperiod. I det fall då den försäkrade inte har tillgodoräknats pensionspoäng
för minst två år under den angivna fyraårsperioden, skall förtidspensionen
i stället enligt 17 § beräknas på grundval av de pensionspoäng
som faktiskt tillgodoräknats vederbörande. I det senare fallet torde
ofta — beträffande dem som blir invalider i unga år regelmässigt — följden
bli att en med hänsyn till 30-årsregeln reducerad pension kommer att
utgå. Genom de berörda reglernas grundläggande betydelse även för beräkning
av familjepension kommer desamma även att i många fall bilda
underlag för beräkning av änke- och barnpensioner till efterlevande till
den försäkrade.

Av det anförda följer att det vid beräkning av förtidspension som regel
är av avgörande betydelse huruvida den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng
för minst två av de fyra år som närmast föregått försäkringsfallet.
Har den försäkrade inte poäng i nämnd utsträckning kommer hans pension
regelmässigt att beräknas efter mindre förmånliga grunder. I de
fall avsaknad av poäng under fyraårsperioden beror på att den försäkrade
dragit sig tillbaka från förvärvslivet, är väl intet att invända mot en sådan

116 Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1959

ordning. Pension skall ju i princip ersätta utebliven förvärvsinkomst. Annorlunda
ter det sig emellertid i de fall, då avsaknad av poäng beror på
sjukdom — kanske en begynnande invalidiserande sjukdom — eller arbetslöshet.
Utskottet finner för sin del att det bör vara angeläget att hithörande
regler utformas så, att det riskskydd försäkringen skänker den
försäkrade och dennes familjemedlemmar inte förringas eller äventyras
till följd av den försäkrades sjukdom eller oförvållade arbetslöshet. Under
det fortsatta utredningsarbetet synes därför böra undersökas möjligheterna
att ge berörda regler en sådan utformning att nu angivna konsekvenser
undvikes.

I detta sammanhang vill utskottet även fästa uppmärksamheten på ett
spörsmål som bl. a. aktualiserats i den till utskottet inkomna skrivelsen
från TCO. Det gäller här frågan om möjlighet att förvärva pensionspoäng

— och därmed pensionsrätt — under sjukdom och arbetslöshet. Den omständigheten
att en försäkrad drabbas av sjukdom eller arbetslöshet bör
enligt utskottets mening inte rimligen påverka hans rätt till pension. Visserligen
kan den i lagförslaget intagna 30-årsreg''eln — mot bakgrunden av att
den försäkrades förvärvsverksamma tid normalt omfattar mer än 30 år

— i viss mån sägas innebära en garanti för att sjukdom och arbetslöshet
normalt inte skall komma alt — i varje fall inte i någon mera väsentlig
mån — påverka den enskildes pensionsrätt. Fall kan dock tänkas, där
förhållandet blir ett annat. Det må här framhållas, att för de försäkrade
som är födda år 1924 eller tidigare avsaknad av pensionspoäng för ett år
oundvikligen motsvaras av en sänkning av den pension som eljest skulle
utgå.

Utskottet är väl medvetet om att lösningen av här sist berörda problem
stöter på många och stora vanskligheter. Detta oaktat vill utskottet dock
förordra att spörsmålet göres till föremål för utredning med syfte att ernå
en mera tillfredsställande lösning i de hänseenden varom här är fråga.

I detta sammanhang vill utskottet understryka vikten av departementschefens
uttalande i propositionen att en väl utbyggd rehabiliteringsorganisation
är nödvändig för att man genom lämpliga åtgärder effektivt skall
kunna minska behovet av förtidspension. Ur såväl den enskildes som
samhällets synpunkt är det angeläget, att envar beredes möjlighet att i
mån av förmåga försörja sig genom eget arbete. I den mån rehabiliteringsåtgärderna
kan anses leda till minskning av försäkringens utgifter för utbetalning
av pensioner bör försäkringens medel kunna användas till finansiering
av rehabiliteringsverksamheten.

Även när det gäller fainiljepensioneringen förutsätter ett slutligt ställningstagande
till vissa frågor att de pågående utredningarna rörande motsvarande
förmåner inom folkpensioneringen först avvaktas. Departements -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 19ö9

117

chefen har också i propositionen tillkännagivit sin avsikt att även beträffande
tilläggspensioneringen hänskjuta dylika frågor till 1958 års socialförsäkringskommitté.
Detta skall exempelvis gälla frågan om familjepension
åt frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider, och kvinnor, som efter omgifte
blir änkor för andra gången. De allmänna reglerna för änkepension har
i propositionen — med vissa avvikelser från vad princippropositionen innehöll
— formulerats efter mönster av vad som gäller inom statlig och kommunal
pensionering liksom inom privat pensionering. Lagförslaget innebär,
att rätt till änkepension från tilläggspensioneringen föreligger för änka, som
ingått äktenskap med den försäkrade senast den dag då denne fyllde 60 år,
förutsatt att äktenskapet varat i minst fem år. Har makarna gemensamma
barn, utgår dock änkepension även om dessa villkor i fråga om äktenskapet
inte är uppfyllda.

Genom de nu föreslagna änkepensionsreglerna har vunnits större enkelhet
och överskådlighet. Därigenom att man tillämpar liknande regler som
inom andra pensionssystem underlättas också samordningen med annan
personalpensionering. Utskottet finner mot bakgrunden av det anförda att
den föreslagna ordningen utgör en förbättring jämfört med tidigare förslag.

I motionen II: 518 av fröken Sandell hemställes att den i 23 § intagna bestämmelsen
att för rätt till änkepension i allmänhet skall krävas att äktenskapet
ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år måtte utgå.

Den i motionen påtalade bestämmelsen är utformad i analogi med vad
som gäller enligt det statliga pensionsreglementet. Utskottet, som anser att
överensstämmelse så långt möjligt bör råda mellan reglerna inom närliggande
pensionsområden, kan för sin del inte tillstyrka motionsyrkandet.

I 43 § i förslaget återfinnes en bestämmelse av innehåll att om en person
samtidigt är berättigad till flera pensioner från tilläggspensioneringen endast
den största av dem skall utgivas, i första hand ålders- eller förtidspension.
Det har i special motiveringen till paragrafen framhållits att den lösning
av förevarande problem som valts inte är slutgiltig utan får omprövas
i samband med nästa reformetapp. Departementschefen har också uttalat, att
spörsmålet huruvida familjepension skall kunna utgå även vid sidan av annan
pension från tilläggspensioneringen hör till de frågor som han avser att
hänskjuta till 1958 års socialförsäkringskommitté för utredning. Utskottet
vill för sin del understryka vikten av att så sker och att utredningen bedrives
så skyndsamt att resultatet kan föreligga innan förmåner skall börja
utgå från försäkringen.

I de likalydande motionerna I: 434 av herr Ringaby och II: 526 av herr
Gansmoe in. fl. föreslås — för den händelse lagen antages — vissa särregler
när det gäller beräkning av ålderspension till dem som är ledamöter av
riksdagen, då lagen om försäkring för allmän tilläggspension antages av
riksdagen, och som är födda något av åren 1896—1929. Skälet för införande

118

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

av sådana särregler anges i motionerna vara att riksdagsledamöterna, som
själva är med och beslutar om lagens införande, icke skall göras delaktiga
av de särskilt förmånliga villkor som övergångsvis kommer vissa åldersgrupper
till del i samband med pensionssystemets start. Enligt motionärerna
är de av dem föreslagna bestämmelserna motiverade av att det inte med
fog skall kunna sägas att riksdagens ledamöter beviljar sig själva otillbörliga
förmåner.

Utan att närmare gå in på en argumentering i detalj kan utskottet konstatera,
att det i motionerna framlagda förslaget förefaller föga verklighetsbetonat.
Här må blott anmärkas att särregler av det angivna slaget torde te
sig tämligen främmande för svensk civillagstiftning. För övrigt är att nämna
att frågan om storleken av de samlade pensionsförmåner som tillkommer
en riksdagsledamot bl. a. är beroende av hur en samordning mellan tilläggspensioneringen
och de bestämmelser som reglerar ledamöternas pensionsrätt
på grund av riksdagstjänstgöring utformas. Denna samordning avhandlas
inte i förevarande sammanhang. Utskottet avstyrker motionerna.

Frågorna om samordning mellan tilläggspensioneringen och redan existerande
system för personalpensionering har tilldragit sig stor uppmärksamhet
i den allmänna diskussionen rörande pensionsfrågans lösning. Hithörande
spörsmål har även uppmärksammats i den skrivelse som av TCO ingivits
till utskottet.

För majoriteten av de löntagare som nu omfattas av utbyggda system för
tjänstepensionering, nämligen de i statlig eller kommunal tjänst anställda,
har samordningsfrågorna redan funnit sin lösning genom förhandlingsuppgörelser
som träffats mellan berörda parter. Diskussionen om samordningsproblemen
har under senare tid i första hand inte heller gällt dessa grupper
utan avsett de i privat tjänst anställda. Framför allt har det här rört sig
om tjänstemännen i enskild tjänst, som i stor utsträckning nu har sin pensionering
ordnad via privata pensionssystem. Av propositionens utformning
framgår att departementschefen utgått från att föreliggande samordningsfrågor
borde lösas genom förhandlingar mellan berörda arbetsmarknadsparter.
Departementschefen har vidare i propositionen upprepat sin i princippropositionen
uttryckta mening att de som omfattas av existerande privata
pensionssystem bör kunna påräkna att även efter den allmänna tilläggspensioneringens
införande bli tillerkända minst lika goda pensionsförmåner
som hittills. Departementschefen anför vidare, att enligt hans övertygelse
även de löntagare, som nu är tillförsäkrade pensionsrätt och vilkas fortsatta
pensionsrätt uppbygges inom tilläggspensioneringen, i regel kommer att få
en förbättring av sitt pensionsskydd genom tilläggspensioneringens införande.
I synnerhet innebär, framhåller departementschefen, värdebeständigheten
en utomordentligt viktig förbättring.

Utskottet delar de åsikter departementschefen sålunda anfört. En lösning

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

119

av samordningsproblemen förhandlingsvägen är nödvändig, inte minst med
tanke på att samordningen måste få varierande utformning med hänsyn till
olikheterna i nu tillämpade pensionssystem. Det framlagda förslaget till en
allmän tilläggspensionering lägger ej heller hinder i vägen för de praktiska
möjligheterna att genomföra en dylik samordning. Förhandlingar av det slag
som nu berörts bör kunna leda till för berörda parter rimliga och godtagbara
resultat.

Även om direkta lagstiftningsåtgärder således enligt utskottets mening
inte bör tillgripas för att lösa kvarstående samordningsfrågor, är det givetvis
angeläget att tillse att gällande lagstiftning inte onödigtvis lägger hinder
i vägen för en lämplig lösning av hithörande spörsmål i enlighet med berörda
parters intentioner. Utskottet förutsätter att departementschefen med uppmärksamhet
följer utvecklingen härvidlag och vidtager de åtgärder som
kan befinnas påkallade. Det torde vidare få ankomma på dem som omfattas
av anpassningsproblemen att i förekommande fall göra hänvändelse till
Kungl. Maj:t om vidtagande av erforderliga åtgärder.

Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att i den till utskottet inkomna
skrivelsen från Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) berörts vissa skatteregler,
vars utformning enligt kassans mening skulle lägga vissa hinder i
vägen när det gäller att tillskapa kompletteringsförsäkringar av det slag som
kan komma att erfordras, om tilläggspensioneringen genomföres. Kassan
erinrar om att ålderspension, som skall utgå under kortare tid än fem år,
betraktas som pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening endast
om pensionens årsbelopp inte överstiger 3 000 kr. och pensionen skall utgå
under minst två år. På grund av nämnda bestämmelser skulle, anför kassan,
en kompletteringsförsäkring i kassan avseende ålderspension mellan exempelvis
65 och 67 år inte kunna hänföras till pensionsförsäkring till den del
den överstiger ett årligt pensionsbelopp om 3 000 kr. Utskottet förutsätter
att av kassan aktualiserade och andra liknande spörsmål vinner nödigt beaktande
under det fortsatta arbetet med pensionsreformen.

Det framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1961 enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
föranleder ingen erinran från utskottets sida. De föreslagna procentsatserna
— 3 procent år 1960 och därefter stegring med 1 procent om året
under de följande fyra åren — ansluter sig till allmänna pensionsberedningens
lägre alternativ och överensstämmer med vad som föreslogs i princippropositionen.
Då försäkringens utgifter under inledningsskedet blir
mycket ringa, kommer effekten av de angivna avgiftsuttagen att bli en icke
obetydlig fondbildning inom ramen för försäkringen. I och för sig kan det
ju sägas att någon fondbildning inte erfordras inom ett pensionssystem
som bygger på fördelningsprincipen. Såsom läget nu gestaltar sig torde emellertid
eu viss fondbildning vara motiverad för att motväga det sparande -

120

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

bortfall — framför allt inom den enskilda försäkringssektorn — som kan
väntas bli en följd av tilläggspensioneringens genomförande. Att närmare
bedöma omfattningen av det sparandebortfall som kan antas inträffa stöter
på synnerligen stora vanskligheter. Det är följaktligen ytterligt svårt att nu
avgöra hur stor fondering inom systemet som skulle erfordras ur nu angivna
synpunkter. Inte minst av detta skäl är det motiverat att, såsom skett i propositionen,
begränsa den tid, för vilken avgiftsuttagets storlek nu bestämmes,
till ett fåtal år. Man vinner därigenom att man, sedan en tid förflutit
och erfarenheter vunnits av det nya pensionssystemets verkningar på samhällsekonomien
i olika hänseenden, kan förutsättningslöst pröva frågan om
avgiftsuttaget för en följande period utan att på något sätt vara bunden av
tidigare ställningstaganden.

Till frågan om fonderingen bör ytterligare anföras, att en fondering i inledningsskedet
kan vara motiverad också av andra skäl än hänsyn till ett
väntat sparandebortfall. Så är även i ett fördelningssystem en viss fondbildning
önskvärd för att utjämna skillnader mellan olika år. I föreliggande fall
är en fondering även motiverad med hänsyn till den ogynnsamma utvecklingen
i fråga om relationerna mellan aktiva förvärvsarbetande och åldringar
som är att vänta under de närmaste decennierna. Ränteavkastningen
på en inte alltför obetydlig fond kan bli av stor betydelse, när det gäller att
bestrida kostnaderna för de framtida pensionsutbetalningarna.

Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning
finner sig utskottet kunna godtaga i väsentligen oförändrat skick. Dock föreslår
utskottet vissa ändringar i fråga om fondstyrelsernas sammansättning.
Därjämte förordar utskottet ett par närmast formella jämkningar i
förslaget.

Enligt propositionens förslag skall allmänna pensionsfondens förvaltning
handhas av tre olika fondstyrelser benämnda första, andra och tredje
fondstyrelserna. Första fondstyrelsen skall förvalta de arbetsgivaravgifter,
som erlägges av det allmänna, andra fondstyrelsen arbetsgivaravgifter från
enskilda större arbetsgivare — de som har minst 20 anställda — samt tredje
fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och egenavgifter.

Varje fondstyrelse skall enligt förslaget bestå av nio ledamöter. Den formella
befogenheten att utse ledamöterna skall tillkomma Konungen. Beträffande
sex av styrelseledamöterna i varje styrelse skall dock Konungen vid
tillsättningen vara bunden av förslag från organisationer, som företräder
de försäkrade och de avgiftsbetalare, som med hänsyn till bestämmelserna
om fondstyrelsernas förvaltningsområden främst kan sägas vara intressenter
i förhållande till de av styrelsen förvaltade tillgångarna.

Fördelningen av de sex styrelseposter i varje fondstyrelse som skall besättas
efter förslag av organisationer som ovan nämnts skall enligt proposi -

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

121

tionen ske sålunda, att i vardera första och andra fondstyrelserna tre samt
i tredje fondstyrelsen två representanter skall utses efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare. De tre återstående platserna i första
fondstyrelsen skall utses efter förslag av organisationer som företräder
kommuner och landstingskommuner. Enligt förslaget skall vidare tre platser
i andra och två i tredje fondstyrelsen tillsättas efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare. Resterande två platser i tredje fondstyrelsen
skall utses efter förslag av sammanslutningar som företräder egenavgiftsbetalare.

I det framlagda författningsförslaget anges inte vilka organisationer som
skall äga föreslå styrelseledamöter eller vilket antal ledamöter som skall
utses från varje organisations förslag. Föreskrifter om förslagsrätt avses
skola utfärdas av Konungen i särskild ordning. I propositionen anges dock
en tänkbar fördelning av styrelseplatserna med utgångspunkt från nu gällande
förhållanden. Enligt denna skulle de tre kommunorganisationerna i
första fondstyrelsen bli Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. Som arbetsgivarorganisation i
andra fondstyrelsen skulle endast Svenska arbetsgivareföreningens förtroenderåd
förekomma. På arbetstagarsidan tänkes i såväl första som andra
fondstyrelserna Landsorganisationen och TCO bli förslagsgivare med en
representation av i båda fallen två för Landsorganisationen och en för TCO.
Tredje fondstyrelsens arbetstagarrepresentanter skulle likaledes utses av
Landsorganisationen och TCO, en från vardera organisationen. En tänkbar
fördelning av övriga poster i denna styrelse skulle enligt propositionen
vara att av arbetsgivarrepresentanterna en utses på förslag av Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation och en på förslag av Svenska arbetsgivareföreningens
förtroenderåd, medan av representanterna för egenavgiftsbetalarna
en utses på förslag av RLF och en på förslag av Sveriges köpmannaförbund.

Enligt förslaget skall personliga suppleanter för ledamöterna utses i
samma ordning som ledamöterna, d. v. s. att exempelvis suppleant för
avgiftsbetalarrepresentant skall utses på förslag av organisation, som företräder
avgiftsbetalare, dock inte nödvändigtvis samma organisation som
föreslagit ledamoten. I propositionen anges att i första fondstyrelsen en
suppleant på arbetstagarsidan bör kunna idses på förslag av SACO och i
andra fondstyrelsen en arbetsgivarsuppleant på förslag av Kooperativa förbundet.

Ändringar i fondstyrelsernas sammansättning påyrkas i ett flertal motioner.
Sålunda hemställes i de likalydande motionerna 1: 42(1 av herr Anderson,
Carl Albert, och II: 516 av herr Lundqvist i Trollhättan in. fl., all riksdagen
måtte besluta all konsumentkooperationen skall betraktas som sådan rikssammanslutning,
vilken jämlikt 4 § i reglementet ges rätt föreslå ordinarie

122

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

ledamot och suppleant för denne till andra fondstyrelsen jämte suppleant
till tredje fondstyrelsen. I de likalydande motionerna I: 411 av herr Söderberg
m. fl. och II: 501 av herr Hagnell m. fl. föreslås sådan ändring av andra
och tredje fondstyrelsernas sammansättning att i andra fondstyrelsen en
ledamot skall tillsättas efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och sju efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare samt
att i tredje fondstyrelsen en representant skall utses efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare, fem efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare och två efter förslag av sammanslutningar av egenavgiftsbetalare.
Slutligen föreslås i de likalydande motionerna 1: 430 av herr
Öhman och herr Persson, Helmer, samt II: 525 av herr Senander m. fl. att i
första fondstyrelsen två ledamöter skall tillsättas efter förslag av sammanslutningar
som företräder kommunerna och landstingskommunerna och
fem efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare, i andra fondstyrelsen
en efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och fem
efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare samt i tredje fondstyrelsen
en efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fyra
efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare och två efter förslag
av sammanslutningar av egenavgiftsbetalare.

I ett stort antal till utskottet inkomna skrivelser från olika fackliga sammanslutningar
har förordats en ökad arbetstagarrepresentation i fondstyrelserna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för propositionens förslag
skall enligt detta i vardera av de tre fondstyrelserna tre ledamöter utses
av Konungen utan att Konungen därvid är bunden av förslag från någon
organisation. Dessa ledamöter kan alltså sägas representera det allmännas
eller statens intressen inom fondförvaltningen. En så betydande statlig representation
kan enligt utskottets mening anses vara motiverad vad gäller första
fondstyrelsen — som har att förvalta de arbetsgivaravgifter som inflyter
från statens verksamhet — men knappast i fråga om andra och tredje fondstyrelserna,
som enbart förvaltar avgifter från enskilda. Utskottet föreslår
därför att sådana ändringar vidtages beträffande reglerna angående dessa
båda styrelsers sammansättning att allenast en representant i vardera styrelsen
utses utan att Konungen därvid är bunden av förslag från någon
organisation. Av de återstående åtta representanterna i andra fondstyrelsen
bör fyra företräda arbetsgivarna och fyra löntagarna. Den ytterligare
representant jämfört med propositionen som på så sätt skall företräda
arbetsgivarna bör — liksom suppleanten för honom — enligt utskottets mening
utses på förslag av sammanslutning som företräder konsumentkooperationen.
Att konsumentkooperationen erhåller en representant i styrelsen
är motiverat med hänsyn till dess ur många synpunkter särpräglade
och centrala ställning i svenskt ekonomiskt liv och med hänsyn till de speciella
finansieringsformer, som utmärker densamma. Den organisation som

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

123

kommer i fråga för framläggande av förslag till den styrelseledamot, varom
här är fråga, blir naturligen Kooperativa förbundet. Inskränkningen av
statens representation i tredje fondstyrelsen med två ledamöter bör medföra
en motsvarande ökning — till fyra — av det antal ledamöter som tillsättes
på förslag av arbetstagarorganisation. Den ökning av löntagarnas
representation i andra och tredje fondstyrelsen som utskottet sålunda föreslår
bör i sin helhet tillfalla Landsorganisationen. Utskottet ansluter sig till
motionsyrkandet att Kooperativa förbundet även bör äga föreslå en suppleant
till tredje fondstyrelsen.

Genom det anförda har utskottet besvarat de ovan angivna motionsyrkandena
om fondstyrelsernas sammansättning. Utskottet har utarbetat förslag
till de ändringar i 4 § i förslaget till fondreglemente som föranledes av ett
beaktande av de synpunkter som sålunda anförts. De förordade ändringarna
i fondstyrelsernas sammansättning föranleder också vissa formella jämkningar
i 6 § i reglementsförslaget.

I motionerna I: 426 och II: 516 har ytterligare yrkats, att riksdagen måtte
besluta, att konsument- och bostadskooperativa sparkassor upptages bland
de kreditinstitut, vilka direkt anges i 12 § 4. och 14 § i reglementsförslaget
såsom låntagare hos fondstyrelsen och som förmedlare av återlån.

Med anledning av det sistnämnda motionsyrkandet vill utskottet framhålla,
att enligt de nämnda författningsrummen Konungen äger för däri angivna
ändamål godkänna jämväl annan kreditinrättning än de där uppräknade. I
motiveringen till stadgandena framhåller departementschefen, att såsom
förutsättningar för dylikt godkännande synes böra fordras vissa garantier
i fråga om arten och omfattningen av vederbörande kreditinrättnings verksamhet
liksom beträffande kontrollen av inrättningen. Konungen bör sålunda,
fortsätter departementschefen, föreskriva villkor för rörelsens bedrivande
genom att fastställa stadgar, reglemente eller bolagsordning för kreditinrättning
som här avses, och företagen bör stå under tillsyn av statlig
myndighet eller vara underkastade tillfredsställande kontroll i annan ordning.
Det framhålles vidare särskilt att vissa kooperativa sammanslutningar
för inlåning kan tänkas komma i fråga för godkännande under förutsättning
att de angivna villkoren uppfylles.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört beträffande
de krav som hör uppställas för godkännande av särskilda kreditinrättningar
i förevarande hänseende. Därest de av motionärerna åsyftade kooperativa
inlåningsavdelningarna uppfyller de angivna kraven bör de kunna påräkna
att bli godkända för de ändamål, varom här är fråga. Däremot kan utskottet
icke dela den av motionärerna uttryckta meningen, att avdelningarna bör
direkt upptagas i författningstexten såsom sådana kreditinstitut, som utan
särskilt godkännande kan komma i fråga för den berörda låneverksamheten.

124

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 195!)

I föreliggande sammanhang vill utskottet understryka vikten av de från
olika håll framförda synpunkterna angående värdet — inte minst mot bakgrunden
av tillkomsten av allmänna pensionsfonden — av att möjligheter
skapas och tillvaratages för inrättande av nya kreditinstitut av specialkaraktär
för tillgodoseende av behovet av långfristig kredit inom olika näringsgrenar,
för bostadsbyggande in. m.

Enligt 5 § i förslaget skall ledamöterna i fondstyrelserna förordnas för
tiden intill dess balansräkning fastställes under tredje året efter det, varunder
förordnandet meddelats. Den vid försäkringens start utsedda fondstyrelsen
avses enligt motiveringen till paragrafen skola fungera till dess
balansräkning fastställts år 1963. Enligt uttalande i propositionen är emellertid
avsikten att vid försäkringens start styrelseledamöter skall utses
redan under år 1959. För att ernå samstämmighet mellan författningstexten
och vad sålunda avsetts synes reglementet böra kompletteras med en ikraftträdandebestämmelse
av innehåll att om styrelse utses under år 1959 förordnandena
skall omfatta tiden intill dess balansräkning fastställts under år
1963. Utskottet har utarbetat förslag till sådan bestämmelse.

Av det ovan anförda framgår att utskottet avstyrker de i motionerna 1: 429
av herr Bengtson in. fl. och II: 519 av herr Hedlund in. fl., I: 431 av herr
Ewerlöf in. fl. och 11:520 av herr Hjalmarson in. fl. samt 1:433 av herr
Aastrup in. fl. och II: 523 av herr Ohlin in. fl. framställda yrkandena om
avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr 100.

Utskottet hemställer,

A) att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension.

Vid utskottets hemställan under B

2) av herrar Strand, Geijer, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger, Kellgren, fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, fru Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av vad de anfört i sin reservation vid utskottets hemställan
under A) ansett att utskottet bort hemställa,

B) att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

125

Vid utskottets hemställan under C

3) av herrar Strand, Gei jer, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger, Kellgren, fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, fru Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av vad de anfört i sin reservation vid utskottets hemställan
under A) ansett att utskottet bort hemställa,

C) att riksdagen med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra företagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning måtte för sin del antaga förslaget med
de ändringar i 4 och 6 §§ samt ikraftträdandebestämmelserna
som framgår av följande, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag)

4

Varje fondstyrelse skall bestå av
nio ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter
förslag av sammanslutningar, som
företräda kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetstagare; i

andra fondstyrelsen tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och tre efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare;
samt

i tredje fondstyrelsen två efter
förslag av rikssammanslutningar av
arbetsgivare, två efter förslag av
rikssammanslutningar av arbetstagare
och två efter förslag av sammanslutningar,
som företräda personer
vilka erlägga avgifter enligt 34 § lagen
om försäkring för allmän t i 11-läggspension.

(Utskottets förslag)

Varje fondstyrelse skall bestå av
nio ledamöter, som förordnas av Konungen.
Av ledamöterna utses

i första fondstyrelsen tre efter förslag
av sammanslutningar, som företräda
kommunerna och landstingskommunerna,
och tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetstagare; i

andra fondstyrelsen tre efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
en efter förslag av sammanslutning,
som företräder konsumentkooperationen,
och fyra efter
förslag av rikssammanslutningar av
arbetstagare; samt

i tredje fondstyrelsen två efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare,
fyra efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetstagare
och två efter förslag av sammanslutningar,
som företräda personer vilka
erlägga avgifter enligt 34 § lagen
om försäkring för allmän tilläggspension.

126 Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Avgives icke — -—----sådant förslag.

För varje------en suppleant.

Ledamöter och------svenska medborgare.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna
i fondstyrelse förordnar Konungen
en till ordförande. Fondstyrelse
väljer---vice ordförande.

Av de utan förslag utsedda ledamöterna
i första fondstyrelsen förordnar
Konungen en till ordförande.
1 andra och tredje fondstyrelserna
skall den utan förslag utsedde ledamoten
vara ordförande. Fondstyrelse
väljer---vice ordförande.

Detta reglemente------1 januari 1960.

För åren -—- — — ---— — som erfordras.

Utses ledamöter och suppleanter i
fondstyrelse under år 1959, skola
förordnandena avse tiden intill dess
balansräkning fastställts under år
1963.

Vid utskottets hemställan under D

4) av herrar Aastrup, Nils Hansson, Söderquist, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att det stycke i utskottets yttrande å s. 96 som börjar
med »I de» och slutar med »detta motionsyrkande» ävensom utskottets
hemställan under D) bort ersättas med yttrande och hemställan av följande
lydelse:

Olika meningsriktningar samlades kring det beslut riksdagen fattade förra
året beträffande en reformering av folkpensioneringen, innebärande en
framtida, väsentlig utbyggnad av folkpensionsförmånerna. Varje medborgare
avsågs därmed kunna erhålla en grundtrygghet, inte bara för ålderdomen
utan även vid invaliditet och för efterlevande familjemedlemmar i
händelse av frånfälle. Utskottet anser att det program, som därvid fastlades
fram till år 1968, måste fullföljas. Även efter detta år bör folkpensionernas
betydelsefulla ställning i det sociala reformverket bibehållas och folkpensionärerna
följaktligen erhålla en skälig andel av inträdande standardstegringar.
De utredningar, som med anledning av riksdagsbeslutet påbörjades
på familj e- och invalidpensioneringens område, måste enligt utskottets mening
så snart som möjligt leda till positiva resultat i all den utsträckning
så ännu icke skett.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

127

Utskottet utgår alltså från att folkpensioneringen också i framtiden skall
utgöra grundvalen för en god ålderstrygghet. Det hot mot den framtida förstärkningen
av folkpensionerna, som en obligatorisk tilläggspensionering
enligt regeringens förslag både genom sina samhällsekonomiska effekter
och sin organisatoriska uppbyggnad medför, anser utskottet det vara angeläget
att avvärja.

Utöver grundtryggheten genom folkpensioneringen har redan nu stora
grupper av medborgare skaffat sig tilläggspensionsförmåner eller förstärkt
sin trygghet på ålderdomen på annat sätt t. ex. i eget hem, egen rörelse e. d.
Men det finns andra ännu större grupper, som endast i mindre grad eller
inte alls har någon tilläggspension ordnad och som icke heller i övrigt har
någonting annat än folkpensionen att falla tillbaka på när ålderns dagar
kommer. Sådana brister i ålders-, invalid- och familjetryggheten för stora
medborgarskikt kan enligt utskottets mening i ett framåtgående samhälle
icke få bli bestående. Utskottet ställer sig sålunda helt positivt till en verklig
lösning av detta trygghetsproblem för samtliga samhällsmedborgare och
anser att detta förutsätter en betydande utvidgning av en tilläggspensionering
och förbättrade villkor för andra former av sparande för trygghet. Lösningen
på dessa frågor bör enligt utskottets mening vad tilläggspensioneringen
beträffar uppfylla följande huvudvillkor:

Den bör möjliggöra att en god värdesäker tilläggspension successivt bygges
upp och säkra rätten härtill för alla medborgare, som önskar en sådan
och vill påtaga sig de därmed förknippade ekonomiska konsekvenserna i
form av en långsammare takt i den kontanta arbetsersättningens fortsatta
ökning.

Den bör följaktligen också säkra medborgarnas rätt att enskilt eller
gruppvis utöva sitt eget inflytande, när det gäller storleken av den uppoffring
de vill göra för en tilläggspensionering. Den bör medge i princip
likvärdiga villkor för anslutning för alla förvärvsarbetande, såväl löntagare
som företagare, och även bereda utrymme för en frivillig tilläggspension åt
de hemarbetande kvinnorna. Den bör öppna ökade möjligheter för en förstärkning
av ålderstryggheten även genom sparande i en egen rörelse, en
egen gård eller eget hem.

En dylik lösning bör självfallet icke innebära, att de grupper, som nu genom
uppoffringar beträffande den kontanta arbetsersättningen skaffat sig
tilläggspensionsförmåner, försätts i ett sämre läge. Tvärtom måste naturligtvis
en god lösning möjliggöra eu smidig samordning med redan existerande
pensionssystem.

Den bör slutligen främja sparande och kapitalbildning, så att en framgångsrik
utveckling av näringslivet underlättas och sunda ekonomiska förutsättningar
för bättre levnadsförhållanden och en bättre ålderstrygghet för
alla folkgrupper därigenom skapas. Den bör därför medge att de successivt
hopsparade pensionsfonderna under för de anställda betryggande former i

128

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

väsentlig utsträckning automatiskt återlånas till företagen, så att de direkt
kan sättas in i produktionen. Den bör följaktligen leda till en decentraliserad
kapitalförvaltning och avvärja riskerna för en omfattande statlig dirigering
av kapitalmarknaden.

Dessa huvudvillkor överensstämmer med de förslag, som framförts i de
likalydande motionerna 1:433 av herr Aastrup m. fl. och 11:523 av herr
Ohlin in. fl. Utskottet tillstyrker därför att Kungl. Maj :t skall erhålla riksdagens
uppdrag att för 1960 års riksdag framlägga förslag till tilläggspensioneringens
ordnande i enlighet med i dessa motioner utarbetade och framlagda
riktlinjer. Utskottet finner däremot, att det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget på väsentliga punkter står i strid med de huvudvillkor, som utskottet
finner nödvändiga att tillgodose, om en sund lösning av pensionsfrågan
skall bli möjlig. Av denna anledning har utskottet redan i det föregående
avstyrkt Kungl. Maj :ts proposition. Till stöd för sitt ställningstagande vill
utskottet nu ytterligare framför följande synpunkter.

Såväl vid folkomröstningen på hösten 1957 som vid valen till andra kammaren
den 1 juni 1958, vilka i eminent grad gällde pensionsfrågan, uttalade
sig en knapp majoritet av väljarna mot en obligatorisk tilläggspensionering
i huvudsaklig överensstämmelse med regeringens nu framlagda förslag. En
måhända med slumpens hjälp tillkommen minimal majoritet i riksdagen
bör enligt utskottets bestämda uppfattning då icke söka genomdriva en
sådan pensionsordning. Vid andrakammarvalet förra året visade det sig samtidigt
att endast omkring en tredjedel av väljarna gav sin röst åt de politiska
meningsriktningar, som tagit ställning emot ett positivt beslut i riksdagen
beträffande tilläggspensioneringen. Naturligtvis kan icke en så utpräglad
minoritet göra anspråk på att få diktera statsmakternas slutliga
ställningstagande.

Som framhålles i de ovannämnda motionerna resulterade alltså förra årets
riksdagsval i ett politiskt läge, där, så länge de ytterlighetsbetonade ståndpunkterna
vidhålles, varje avgörande i frågan om tilläggspensioneringen
kommer att ske med en minimal marginal och följaktligen vila på en bräcklig
grund. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att angelägenheten
att finna en stabil och god lösning av en fråga, som påverkar vårt folks levnadsförhållanden
under mycket lång tid framåt, är så stor, att en kort tids
uppskov blir en mycket mindre nackdel än möjligheten att skapa ökade
förutsättningar för en tillfredsställande lösning. Utskottet vill i detta sammanhang
vidare framhålla, att just året 1960 är olämpligt som begynnelseår
för en tilläggspensionsreform. Den ytterligare förkortning av arbetstiden
som äger rum kommer nämligen att påverka arbetsersättningen, varför en
vid samma tidpunkt införd generell avgiftsbelastning för pensionsändamål
kan te sig betänklig. Härtill kommer det osäkra konjunkturläget liksom den
besvärliga statsfinansiella situationen, för vars bemästrande regeringen
hotat med en omsättningsskatt.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

129

Det finns således, enligt utskottets mening, starka både politiskt-psykologiska
och praktiska ekonomiska skäl för antagandet, att om riksdagen nu
avslår regeringens proposition så kan god vilja till samförstånd och ett
sansat bedömande av den ekonomiska verkligheten få tid och möjligheter
att åter göra sig gällande.

Utskottet ansluter sig därför till den i de ovannämnda motionerna framförda
uppfattningen, att en reform av tilläggspensioneringen enligt däri
framlagda riktlinjer under sådana förhållanden bör vara ägnad att överbrygga
de nuvarande motsättningarna och så småningom — om den genomföres
— skulle omfattas med allmänt förtroende.

Den dispositiva lag om tilläggspensionering, som en sådan reform förutsätter,
inverkar i och för sig ej på de överenskommelser om pensionering
som redan slutits mellan parterna på arbetsmarknaden. Ej heller lägger den,
som i motionerna framhålles, några hinder i vägen för att avtal träffas
mellan parterna om en annan ordning för tilläggspensioneringen än lagen
innebär. För de grupper av anställda, som sålunda avtalat eller kommer att
avtala om pensionsförmåner, och därmed ställer sig vid sidan av den dispositiva
lagen, är det emellertid en stor fördel att erhålla en värdesäkring av
pensionsförmånerna enligt de metoder som anges i motionerna. I de fall
däremot, där en löntagargrupp eller enskild löntagare önskar bestämmelser
om tilläggspension i arbetsavtalet, men överenskommelse härom inte kan
träffas med arbetsgivaren, kommer lagen att gälla. Den dispositiva lagen
garanterar därmed att en god och hållbar tilläggspensionering verkligen
genomförs för de löntagare, som i denna form önskar trygga sin ålderdom
och som vill göra de härför erforderliga uppoffringarna. Den dispositiva
lagstiftningen är emellertid inte föreslagen för att trygga enbart löntagarnas
intressen av att pensionsfrågan verkligen blir löst. Företagare, hantverkare,
fria yrkesutövare m. fl. skall beredas rätt att på i princip samma villkor
som anställda ansluta sig till en pensionering utöver folkpensioneringen.
Den dispositiva lagens uppgift är sålunda att trygga att det blir en rätt till
tilläggspension för alla, som önskar använda denna rätt och taga de därmed
förenade ekonomiska konsekvenserna, men inte att fastlåsa en viss norm
för hur pensioneringen måste vara ordnad inom alla olika områden av förvärvslivet.
Den valfrihet och frivillighet, som behövs för att tillgodose de
skiftande behov och önskemål beträffande pensionsålder, pensionsförmåner
och avgifter som finns i vårt samhälle, inryms i ett sådant verkligt dispositivt
system.

Utskottet anser sig därför böra med skärpa tillbakavisa de försök, som
i det politiska meningsutbytet gjorts, att oberoende av sakliga hänsynstaganden
och bedömanden likna en lagstiftning av denna karaktär med den
obligatoriska och likriktade pensionsordning regeringen föreslår.

Den i motionerna av herr Aastrup in. fl. och herr Ohlin in. fl. förordade
lagstiftningen ger fulla och reella möjligheter för löntagargrupperna att
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 12 samt. Nr 1

130

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

träffa avtal om från lagen avvikande pensionsvillkor. Några sådana reella
möjligheter finns icke i regeringsförslaget. Motionärernas förslag har vidare
som en huvudpunkt den individuella utträdesrätten. Denna ger den enskilde
samma möjligheter, som nu föreligger, att individuellt bestämma sig för
eller genom sin organisation genom avtal göra upp om ordningen för tillläggspensioneringen
eller avgöra om han över huvud taget önskar någon
tilläggspension. Någon sådan individuell bestämmanderätt förekommer icke
alls för löntagare i regeringsförslaget. Motionärernas förslag öppnar möjligheter
för företagare, fria yrkesutövare och hemarbetande kvinnor att på
med löntagare i princip likvärdiga villkor tilläggspensionera sig. Regeringsförslaget
är helt stängt för de hemarbetande kvinnorna. Avgifternas
höjning kan enligt motionärernas förslag under övergångstiden på ett helt
annat sätt än enligt regeringsförslaget anpassas efter den faktiska ekonomiska
utvecklingen och följaktligen, för att undvika kostnadsstegringar och
reallönesänkningar, dämpas under en stagnationsperiod. Motionärernas förslag
innebär en ökning av det enskilda sparandet förvaltat under decentraliserade
former och i övervägande utsträckning ställt till produktionens förfogande.
Regeringsförslaget innebär ett i förhållande till de utlovade pensionsutfästelserna
helt otillräckligt sparande. Det medför nämligen nedbrytande
verkningar på nu existerande kapitalbildning inom en rad pensionsanstalter
och kommer därför att negativt påverka näringslivets kapitalförsörjning.

Utskottet har, för att söka skingra den dimbildning, som i ovan berörda
hänseenden förekommer, funnit det angeläget att framhålla dessa fakta.

Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på den alltmera realistiska
uppfattningen särskilt hos företrädarna för de stora löntagargrupper, som
nu har otillfredsställande pensionsförhållanden, om hur kostnaderna för
en utvidgad tilläggspensionering i verkligheten kommer att falla. Detta
har bl. a. kommit till uttryck i samband med diskussionerna om sammansättningen
av de styrelser, som skall förvalta den under statens uppsikt
stående fondbildningen enligt regeringsförslaget. Utskottet, som avstyrkt
regeringsförslaget, saknar anledning att taga ställning till ifrågavarande
angelägenheter men konstaterar, att den insikten blir alltmer allmän att
en förbättrad tilläggspensionering måste betalas med en i motsvarande grad
långsammare förbättring av de kontanta arbetsersättningarnas verkliga
värde. Det framstår därför såsom kortsynt att söka uppamma ett företagarmotstånd
även mot motionärernas på ett sunt och ekonomiskt riktigt
sätt baserade förslag till lösning av pensionsfrågan. I den mån sådana ansträngningar
har framgång kan de endast tjäna till att stärka de politiska
meningsriktningar, som från en socialistisk idégrund strävar att minska
omfattningen av enskild företagsamhet och dess arbetsmöjligheter.

Vad regeringsförslaget angår kan utskottet ansluta sig till den kritik därav,
som framföres i motionerna 1:433 och 11:523. Utskottet vill särskilt

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

131

framhålla, att det försäkringsmässiga sparandet för pensionsändamål sedan
avsevärd tid tillbaka befunnit sig i stark tillväxt trots det negativa inflytande,
som inflationen och planerna på en obligatorisk pensionsordning enligt
regeringsförslaget otvivelaktigt utövat. Detta försäkringsmässiga sparande
har haft och har alltjämt en stor betydelse för vårt näringslivs kapitalförsörjning.
Man torde kunna räkna med att den allra största delen därav
kommer att bortfalla, om regeringsförslaget genomföres.

Motionärernas förslag däremot skulle medföra en betydande ökning av
kapitalbildningen, eftersom det i detta förslag råder ett försäkringsmässigt
bestämt och ekonomiskt sunt förhållande mellan pensionsutfästelser och
sparandet för dessa.

Som utskottet ovan framhållit motsvaras icke i regeringsförslaget de utlovade
pensionsutfästelserna av ett tillräckligt sparande — ett förhållande,
som är särskilt framträdande under övergångstiden på grund av de i förslaget
inkluderade enorma överkompensationerna, som blir större ju högre
inkomsten varit under den aktiva tiden.

Hållfastheten i regeringsförslagets pensionsutfästelser grundas icke på
faktiska, genom sparande skapade tillgångar utan på en förhoppning om
att de under kommande år yrkesverksamma skall vara villiga åtaga sig motsvarande
förpliktelser.

Regeringsförslaget kommer alltså att få en negativ inverkan på kapitalbildningen
och medföra risker att den stora, centralt administrerade fonden
användes för ur ekonomisk synpunkt icke rationella syften. Förslaget
innebär dessutom att det icke lämnas några säkra, på ett fast samband mellan
avgifter och förmåner grundade rättsliga garantier åt de pensionsförsäkrade.
I ett läge, då det svenska näringslivets känslighet för en skärpt
internationell konkurrens tydligt framträder samtidigt som utvecklingen
av det på kontinenten skapade ekonomiska blocket ställer ökade krav på
vårt lands ekonomiska styrka för att en tillfredsställande förbättring av
folkförsörjningen i Sverige även framdeles skall bli möjlig, är det enligt
utskottets mening synnerligen anmärkningsvärt att regeringen framhärdar
med att söka genomdriva ett sådant förslag.

Utskottet anser det alltså mycket välbetänkt att förslaget enligt motionerna
1:433 och 11:523 avstår från att söka upptaga någon tävlan med
regeringens proposition i fråga om långtgående löften i pensionshänseende
utan i stället baserat tilläggspensioneringen på en betryggande ekonomisk
grundval. Likväl vill utskottet framhålla att enligt motionernas förslag ingenting
står i vägen för att de grupper av medborgare, som har behov av eu
lägre pensionsålder än 67 år eller en kortare intjänandetid än den i motionerna
förutsatta också kan förverkliga pensionsordningar under sådana villkor.
Förutsättningarna är då givetvis att de är beredda bära de ökade kostnaderna
härför. Dessa kommer ändå att ställa sig fördelaktiga i jämförelse
med de villkor, som nu är vanliga. Påståenden att motionernas förslag ej

132

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

skulle medge en full pension förrän efter 40 års intjänandetid eller längre
saknar därför relevans.

De huvudpunkter rörande innehållet i en dispositiv lag om tilläggspensionsförsäkring
som förts fram i motionerna I: 433 och II: 523 bör enligt
utskottets mening snabbt kunna överföras i lagtext. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t låter verkställa den juridiska bearbetningen av huvudpunkterna
så snart som möjligt så att ett lagförslag kan underställas 1960
års riksdags prövning.

Den dispositiva lagstiftningen om tilläggspensioneringen skulle därmed
efter riksdagsbeslut nästa år kunna träda i kraft från och med ingången av
år 1961. Därigenom skulle de löntagargrupper, som inte genom avtal tillförsäkrar
sig andra pensionsvillkor, liksom de icke-löntagare som individuellt
eller gruppvis vill ansluta sig till den dispositiva lagens pensionssystem,
garanteras ett pensionsskydd, vars innehåll kan sammanfattas i följande
sju punkter:

Där ej annat avtalats skall pensionsavgiften successivt stiga från 1 procent
av den totala lönesumman det första året för att fr. o. m. år 1969 stanna på
en nivå som — enligt nuvarande inkomstfördelning — motsvarar ca 6 3U
procent av den totala lönesumman. För att förhindra kostnadsstegring inom
näringslivet och reallönesänkning bör avgiftens höjning kunna dämpas
eller helt upphöra under perioder av ekonomisk stagnation. Detta skall
därefter tagas igen under tider av snabbt framåtskridande, så att pensionsnivån
på längre sikt icke reduceras.

Pensionsavgifterna enligt förslaget till dispositiv lag är så avvägda att de
sedan systemet kommit i full gång skall räcka till följande pensionsförmåner
(inklusive folkpension 3 600 kronor för ensamstående):

ålderspension ca 60 procent av lönen enligt nedan angivna grunder,

invalidpension ca 60 procent av lönen strax före invaliditeten,

änkepension ca 30 procent av lönen strax före dödsfallet, jämte barnpensioner.

Den 60-procentiga ålderspensionsnivån mätt i förhållande till de 15 bästa
årens inkomst uppnås vid en normal intjänandetid av 40 år och en årlig
standardstegring av 1,5 procent. Grupper av arbetstagare med kortare normal
intjänandetid än 40 år kan avtala om något högre avgifter och därigenom
uppnå 60 procent pensionsnivå. Likaså kan en full, värdesäker pension
från tidigare pensionsålder än 67 år avtalas.

Det betydelsefulla riskskyddet under aktivtiden i form av invalidpension
och familjepension bringas snabbt upp till full nivå.

För dem som pensioneras under de närmaste åren efter systemets ikraftträdande
skall pensionen kompletteras med s. k. pensionstillskott av måttlig
storlek.

Särskilda regler skall gälla för att trygga arbetstagarens rätt till pension

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

133

även i det fall arbetsgivaren skulle försumma att ombesörja premieinbetalningen
liksom under invaliditet och arbetslöshet.

De försäkrade bör ha möjlighet till lån för partiell finansiering av eget
hem, varigenom denna viktiga sparform ges stöd.

Förslaget innebär vidare att företagen skall ha generell rätt att under
för de försäkrade betryggande former återlåna upp till 80 procent av den
mot inbetalade pensionsavgifter svarande fondökningen. Belopp som inlevereras
från landets näringsliv kan därmed omgående återgå till samma
näringsliv för underlättande av kapitalförsörjningen, något som jämväl står
i god överensstämmelse med de anställdas intresse av företagets utveckling.

I motionen II: 527 av herr Christenson i Malmö har arbetstagarbegreppet
tagits upp till behandling. Såsom motionären framhållit har regeringen försummat
att påskynda en av riksdagen tidigare begärd utredning om en mera
tillfredsställande utformning av arbetstagarbegreppet i gällande sociallagstiftning.
Det av regeringen föreslagna obligatoriska tilläggspensionssystemet
bygger därför i detta hänseende på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Regeringens försummelse att skapa en tillfredsställande utformning
av arbetstagarbegreppet inom skilda grenar av socialförsäkringslagstiftningen
är olycklig ur den synpunkten att anställda i beroende uppdragstagares
ställning blir klart ogynnsammare behandlad än övriga anställda.
Regeringens försummelse är så mycket mera anmärkningsvärd som fjolårets
särskilda utskott i anledning av en i ämnet väckt motion uttryckligen
uttalade att berörda spörsmål borde behandlas i det fortsatta utredningsarbetet.

Det dispositiva tilläggspensionssystein, som utskottet förordar i stället för
det av regeringen föreslagna, har i princip fått baseras på samma arbetstagarbegrepp
som i propositionen, eftersom någon utredning i frågan inte
kommit till stånd. Utskottet vill dock framhålla att vad gäller premieberäkningen
innebär det principförslag utskottet tillstyrker att till lön i pengar
även torde få hänföras t. ex. provision som utbetalas till handelsresande.

1 motionen II: 527 har framhållits att de beroende uppdragstagarna har i
lagen den 11 september 1936 — liksom i andra lagar hörande till arbetsfredslagstiftningen
— jämställts med arbetstagare i civilrättslig mening på
följande sätt: »Såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av denna lag även
anses den som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete
för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av
väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren; och skall den
för vars räkning arbetet utföres anses som arbetsgivare enligt lagen.» Metoden
att sålunda jämställa de beroende uppdragstagarna med arbetstagarna i
civilrättslig mening har slagit väl ut. De beroende uppdragstagarnas jämställande
med arbetstagare i civilrättslig mening kan alltså genomföras
utan att en samordning mellan de olika socialförsäkringsgrenarna hindras.
Utskottet anser att den definitiva utformningen av den dispositiva lag utskottet
föreslår sker i enlighet med här angivna riktlinjer.

134

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

Utskottet hemställer,

D) att riksdagen med bifall i motsvarande del till motionerna
I: 433 och II: 523 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj :t efter utredning i de hänseenden
ovan i utlåtandet angivits måtte för 1960 års riksdag framlägga
förslag till tilläggspensioneringens ordnande i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer.

Vid utskottets hemställan under E

5) av herrar Bengtson, Nils Hansson, fru Hamrin-Thorell, herrar Georg
Carlsson, Per-Olof Hanson, Wedén, Gustafsson i Skellefteå, Wahlund och
Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att det avsnitt i utskottets yttrande som
å s. 96 börjar med »I de likalydande motionerna I: 429» och å s. 98 slutar
med »därför motionsyrkandet» ävensom utskottets hemställan under E) borf
ersättas med yttrande och hemställan av följande lydelse:

Utskottet erinrar om att 1958 års A-riksdag enades om att en väsentlig
höjning av folkpensionerna skall genomföras successivt under perioden
fram till år 1968.1 motioner till samma riksdag av herrar Eliasson och Hedlund
in. fl. samt herrar Ohlon och Ohlin m. fl. uttalades uppfattningen att
folkpensionärerna även efter 1968 borde erhålla en skälig andel i en inträffad
standardstegring. I de till utskottet hänvisade motionerna I: 429 av
herr Bengtson m. fl. och II: 519 av herr Hedlund m. fl. har nu ett yrkande
av samma art upprepats.

Utskottet anser, att målsättningen om en förbättrad folkpensionering
måste gälla även för tiden efter 1968. Vid ökade realinkomster för den
aktiva befolkningen bör således även folkpensionärerna få en skälig andel
av den fortsatta standardstegringen.

Utskottet hemställer därför,

E) att riksdagen, med bifall till motionerna 1:429 och
11:519, såvitt avser uttalande rörande folkpensionsförmånerna
efter år 1968, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening uttala att förmånerna inom folkpensioneringen
även efter förverkligande av den av 1958 års A-riksdag
godtagna målsättningen fram till år 1968 må förbättras så
att folkpensionärerna erhåller skälig andel av framtida
standardstegring.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

135

Vid utskottets hemställan under F

6) av herrar Strand, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Hjalmar Nilsson, Ståhle, fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson, Gustafsson i Uddevalla och Andersson
i Ronneby, vilka ansett att det avsnitt av utskottets utlåtande som
å s. 99 börjar med »Till utskottet» och å s. 103 slutar med »ovannämnda
motionsyrkandena» ävensom utskottets hemställan under F) bort ersättas
med yttrande och hemställan av följande lydelse:

I flera till utskottet hänvisade motioner har yrkanden gjorts om utredning
av olika åtgärder till främjande av frivilligt sparande och värdesäkring
av sådant sparande. I de likalydande motionerna I: 429 av herr Bengtson
m. fl. och II: 519 av herr Hedlund m. fl. hemställes, att riksdagen för
främjande av frivillig tilläggspensionering och annat sparande för ökad
trygghet vid ålderdom, vid invaliditet och för familjer i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning dels av möjligheterna att genom
skattelindring stimulera långsiktigt sparande i egen fastighet, i egen
rörelse och på särskilt pensionskonto i bank eller annan kreditinrättning,
dels av frågan om värdesäkring av sparande i form av frivillig tilläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt sparande samt av möjligheterna för
enskilda försäkringsinrättningar att erhålla värdefasta placeringar av premiemedel.
I de likalydande motionerna 1:432 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 521 av herr Hjalmarson m. fl. hemställes, att riksdagen måtte uttala, att
enligt dess mening framför allt den ekonomiska politiken och skattepolitiken
bör så utformas, att de många medborgarnas möjligheter att i former
som de själva äger bestämma lägga upp personliga resurser och reserver
främjas. Samma motioner upptar vidare yrkande om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall anhålla, att förslag förelägges innevarande års
riksdag vid dess höstsession om konkreta sparfrämjande åtgärder i synnerhet
gällande egnahemssparande, andra former av bostadssparande, olika
former av försäkringssparande, banksparande, aktiesparande samt jordbrukares
och andra företagares rätt att skattefritt avsätta medel för äldre
dagar utan att dessa behöver undandragas den egna rörelsen. Därjämte föreslås
i sistnämnda motioner riksdagsskrivelse med anhållan om förslag
till innevarande års riksdag vid dess höstsession om sådana ändringar i och
förtydliganden av lagstiftningen, att möjligheterna avsevärt vidgas att
teckna värdefasta försäkringar samt att också i övrigt värdesäkra sparmedel,
även pensionsmedel. Slutligen hemställes i de likalydande motionerna
1:433 av herr Aastrup m. fl. och 11:523 av herr Ohlin in. fl., att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag om åtgärder för att främja olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar som kan vara av betydelse för åldersdoms-,

136

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

invalid- och efterlevandeförsörjningen, varvid särskilt intresse ägnas åt att
bereda ökade möjligheter för jordbrukare och företagare att ordna pensionering
inom den egna rörelsen.

De av motionärerna ifrågasatta åtgärderna för att främja frivilligt sparande
har i huvudsak redan tidigare i olika sammanhang varit underställda
riksdagens prövning. När det nu gäller att ta ställning till motionsyrkandena
i denna del fäster utskottet avgörande vikt vid den omständigheten,
att en offentlig utredning numera arbetar med hithörande spörsmål, nämligen
den i slutet av förra året tillsatta utredningen om sparstimulerande
åtgärder. Enligt direktiven skall utredningen vara allsidig och förutsättningslös.
Det kan därför förväntas att samtliga de frågor som berörts i de
föreliggande motionsyrkandena kommer upp till bedömande under utredningsarbetet.
Mot bakgrunden härav synes någon framställning från riksdagen
i ämnet icke motiverad.

Vad härefter gäller frågan om olika värdesäkringsåtgärder, så vill utskottet
till en början framhålla, att spörsmålet om behovet av sådana åtgärder
inte kan anses förlora i aktualitet, därest den i propositionen föreslagna
tilläggspensioneringen genomföres. Visserligen lärer effektiviteten
hos den i det föreslagna pensionssystemet valda metoden att värdesäkra
pensionsförmånerna inte i och för sig kunna påverkas genom de åtgärder
det här kan bli fråga om. Spörsmålet rörande möjligheterna till värdefast
medelsplacering torde emellertid kunna bli av betydelse, när det gäller
placering av allmänna pensionsfondens tillgångar. Därtill kommer att värdeförsäkringsfrågan
kan bli av betydelse när det gäller de kompletteringsförsäkringar,
som kan komma att aktualiseras i anslutning till den allmänna
tilläggspensioneringen.

Mot bakgrunden av det anförda finner utskottet angeläget att värdesäkringsfrågorna
göres till föremål för allsidig prövning. Emellertid är hithörande
spörsmål redan föremål för bedömande i olika utredningssammanhang.
Från mera långsiktiga synpunkter och i sammanhang med spörsmålet
om möjligheten att upprätthålla ett stabilt penningvärde i ett samhälle
med full sysselsättning faller frågan inom stabiliseringsutredningens
prövningsområde. I fråga om förhållandet till tilläggspensioneringen utredes
värdesäkringsproblemen av 1957 års pensionskommitté. Slutligen avser
enligt vad utskottet inhämtat den ovannämnda utredningen om sparstimulerande
åtgärder att behandla detsamma vid fullgörandet av sitt uppdrag.
Mot bakgrunden av vad nu angivits kan utskottet icke heller finna
skäl föreligga för en framställning till Kungl. Maj :t rörande värdesäkringsfrågorna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet samtliga
berörda motionsyrkanden rörande särskilda sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder.

Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1959

137

Utskottet hemställer,

F) att riksdagen måtte avslå följande motioner, nämligen

1) 1:429 och 11:519,

2) 1:432 och 11:521 samt

3) I: 433 och II: 523,

i vad motionerna avser sparfrämjande åtgärder.

Vid utskottets hemställan under G

7) av herrar Strand, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Hjalmar Nilsson, Ståhle, fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson, Gustafsson i Uddevalla och Andersson i
Ronneby, vilka under åberopande av vad de anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under F) ansett att utskottet bort hemställa,

G) att riksdagen måtte avslå följande motioner, nämligen

1) I: 429 och II: 519,

2) I: 432 och II: 521 samt

3) I:433 och II: 523,

i vad motionerna avser åtgärder för viss värdesäkring.

Vid utskottets hemställan under H

8) av herrar Strand, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar Einar
Persson, Hjalmar Nilsson, Ståhle, fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, Adamsson, Gustafsson i Uddevalla och Andersson
i Ronneby, vilka ansett, att det avsnitt av utskottets yttrande ås. 104 som
börjar med »Utskottet vill» och slutar med »berörda skattespörsmålen»
ävensom utskottets hemställan under H) bort ersättas med yttrande och
hemställan av följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka värdet ur både individens och samhällets
synpunkt av att vårdbehövande åldringar så långt är möjligt och
lämpligt kan vårdas i sina hem. Den socialpolitiska målsättningen i dessa
avseenden är också för närvarande inriktad på att på olika sätt underlätta
och främja vård av åldringarna i deras hem. Det i motionerna lämnade
uppslaget till främjande av sådan vård inger dock vissa betänkligheter. Vid
sidan om de rent principiella invändningar, som kan resas mot att göra visst
slag av inkomst av förvärvsarbete skattefri, inställer sig tvivel vid tanken på
möjligheterna att praktiskt realisera uppslaget. Det torde ställa sig ytterst
vanskligt — för att inte säga omöjligt — att på ett tillfredsställande sätt
avgränsa den inkomst och de inkomsttagare, som på ifrågavarande sätt
skall privilegieras i skattehänseende. De bestämmelser som bleve erforder -

138

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

liga skulle helt visst bli invecklade och leda till svårigheter vid tillämpningen
med påföljd att värdet av den avsedda reformen skulle förringas.

Vid övervägande av vad sålunda anförts finner sig utskottet böra avstyrka
det förpliggande motionsyrkandet.

Utskottet hemställer,

H) att riksdagen måtte avslå motionerna 1:432 och
II: 521, i vad de avser skattefrihet för inkomst av visst deltidsarbete.

Vid utskottets hemställan under I

9) av herrar Strand, Gei jer, Knut Johansson, fröken Ranmark, herrar
Einar Persson, Mossberger, Kellgren, fru Eriksson i Stockholm, herrar Almgren,
Kristenson i Göteborg, fru Ekendahl och herr Gustafsson i Uddevalla,
vilka under åberopande av vad de anfört i sin reservation vid utskottets
hemställan under A) ansett att utskottet bort hemställa,

I) att utskottet i anledning av propositionen samt följande
motioner, nämligen

1) I: 428 och II: 524,

2) I: 430 och II: 525,

3) II: 522 samt

4) 11:527,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
rörande vissa frågor avseende tilläggspensioneringen
i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

Särskilda yttranden

vid utskottets hemställan under D) av herrar Bengtson, Georg Carlsson,
Hedlund och Wahlund:

I de likalydande motionerna 1: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av
herr Ohlin m. fl. föreslås lagstiftning om tilläggspensioner, graderade efter
inkomst. Vi avstyrker dessa motioner och önskar redovisa våra skäl härtill.

I överensstämmelse med vad som framhållits i motionerna 1:429 och
II: 519 vill vi understryka, att den enskilde medborgaren själv i första hand
måste ha ansvaret för sin och familjens försörjning och trygghet. Med den
höjning av inkomster och levnadsstandard, som skett i vårt land, har praktiskt
taget alla numera möjligheter att under sina aktiva arbetsår klara sig
på egen hand. Under barnaåren och på ålderdomen, vid sjukdomsfall och

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

139

andra tillfällen, då den enskilde själv inte har möjligheter att försörja sig,
måste han dock tillförsäkras ett ekonomiskt grundskydd. Medborgaren skall
genom socialpolitiken garanteras en bottentrygghet. Syftet måste vara att
förena frihet och trygghet, som båda enligt vår mening representerar omistliga
värden för den enskilda människan. På grundval härav anser vi det
som en huvuduppgift inom socialpolitiken, att genom folkpensionerna
grundtryggheten förbättras för åldringarna och för dem, som till följd av
familjeförsörjarens frånfälle eller förlust av arbetsförmåga inte har möjligheter
till skälig försörjning.

En lagfäst pensionering måste enligt vår mening förverkliga principen
om lika förmåner åt alla och utformas som en folkpension. Vid tilläggspensionering
aktualiseras principen om inkomstuppskov, varvid pensionen
enligt vår uppfattning måste bli varje medborgares personliga ensak. Vi
biträder alltså den princip, som företräddes av linje 2 vid 1957 års folkomröstning.
Samhället bör sålunda utöver grundskyddet inte föreskriva,
hur den enskilde skall disponera sina inkomster mellan olika ändamål och
mellan de aktiva och passiva åren.

Det är naturligt, att löntagarna vid en lagfäst tilläggspensionering, som
tar en stor del av den möjliga arbetsersättningen i anspråk, kan söka kompensera
sig för pensionsavgifterna genom högre löneökningar. Ett direkt
samband mellan lönens och pensionens storlek kan för övrigt föranleda
ökade lönekrav, eftersom en lönehöjning samtidigt medför motsvarande
förbättring av pensionsförmånerna. Sådana löneökningar medför inflationistiska
impulser.

Det finns enligt vår mening anledning till farhågor för att näringsliv och
enskilda inte orkar med att bära de ökade kostnader, som är förenade med
ett lagfäst pensioneringssystem enligt motionerna I: 433 och II: 523, liksom
enligt propositionen. De resurser, som kan disponeras för pensionsändamål,
bör i första hand användas till en väsentlig förstärkning av folkpensioneringen.
Våra ekonomiska resurser är hårt ansträngda, men skäl finns för
antagandet, att produktionen skall utvecklas på ett tillfredsställande sätt
och att de ekonomiska resurserna därför skall medge en väsentlig förbättring
av folkpensionärernas standard, utan att andra vitala intressen skall
behöva eftersättas. Med den osäkerhet, som råder i fråga om den framtida
konjunktur- och inkomstutvecklingen, är det emellertid enligt vår mening
inte rimligt att utöver folkpensionskostnaderna binda sig för så stora kostnader
som de föreslagna systemen till tilläggspensionering innebär.

Vi finner det alltså inte möjligt att godta eu tilläggspensionering enligt
den i motionerna 1:433 och 11:523 förordade lagstiftningen. De skäl, som
kan anföras mot Kungl. Maj:ts förslag, gäller i viktiga avseenden även det
förslag som framlagts i de nämnda motionerna rörande tilläggspensionering.
Det obligatoriska inträde i systemet och den obligatoriska gradering av pensionerna
efter inkomsterna, som motionärerna förordar för löntagarnas vid -

140

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

kommande, liksom även den obligatoriska skyldighet, som arbetsgivarna
enligt motionerna skulle ha att inbetala viss del av de anställdas löner till
försäkringsinrättningen, kan — trots den utträdesrätt, som under vissa
förutsättningar skulle tillkomma den anställde — enligt vår uppfattning
inte förenas med principen om personlig frivillighet inom tilläggspensioneringen.
Det måste vidare -— liksom vid det i propositionen förordade systemet
— förutsättas, att stora befolkningsgrupper, främst småföretagare, i
verkligheten skulle stanna utanför systemets förmåner. Vad vi här anfört
angående motionerna I: 433 och II: 523 väger särskilt tungt i nuvarande
ekonomiska läge.

För många människor representerar tilläggspensionsförsäkring en lämplig
form av sparande för ökad trygghet. Men det är helt naturligt, att olika
människor har skilda önskemål i detta avseende. Tilläggspensioneringen
måste därför enligt vår uppfattning vara så utformad, att den medger personlig
frihet i fråga om anslutningen samt verklig valfrihet i fråga om pensionsbelopp,
pensionsålder och fördelning på ålders-, invalid- och familjepension.
Många människor föredrar vidare andra former av sparande än
pensionsförsäkringar, exempelvis sparande i eget hem, i egen rörelse eller i
bank eller annan kreditinrättning. För oss är det angeläget att som vår
mening understryka, att den enskilde medborgaren icke skall åläggas skyldighet
till någon viss form av sparande. I motionerna I: 429 och II: 519 uttalas
i överensstämmelse med vad som framhölls vid folkomröstningen av
linje 2, den personliga frivilliglinjen, att varje medborgare bör ha frihet att
själv avgöra hur han utöver folkpensionen skall ytterligare förbättra sin
trygghet. Vi delar denna mening.

Den personliga frivillighet, som vi förordar, innebär tillämpad på arbetsmarknadsuppgörelser,
att parterna bör utforma sina avtal så att varje anställd
får frihet att avgöra, om hela arbetsersättningen skall gå till honom
i form av kontant lön eller en del av den skall inbetalas till ett pensionssystem.
Den avtalsfrihet, som råder på arbetsmarknaden, bör enligt vår
mening inte begränsas. För organisationerna på arbetsmarknaden borde det
emellertid vara ett angeläget intresse att söka utforma avtalen på sådant
sätt, att medborgaren själv får frihet att avgöra hur han skall disponera
sina arbetsinkomster.

av herrar Mannerskantz, Eliasson i Moholm och Magnusson i Borås:

Solidariteten människor emellan kräver, att ingen — hur hans ekonomiska
förhållanden under de arbetsföra åren än har gestaltat sig — på äldre dagar
lämnas utan existensmöjligheter, och existensmöjligheter, som icke är alltför
knappa. Denna grundläggande trygghet för alla måste åstadkommas
genom en omvandling av nuvarande folkpension till en allmän medborgerlig
grundpension, lika för alla. Samtidigt måste solidariteten ta sig uttryck i

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959

141

pensionsanordningar till tryggande av efterlevande och av dem som på grund
av skada eller sjukdom helt eller till väsentlig del förlorat sin arbetsförmåga.

Uppbyggandet av den grundläggande pensionen är en ytterligt omfattande
och krävande uppgift, som medför högst betydande ekonomiska påfrestningar.
Om dessa skall kunna mötas, utan att alltför stora anspråk måste
ställas på människornas arbetsförtjänster, måste näringslivets produktionsförmåga
snabbt förstärkas. Utan en väsentligt ökad produktion finns det ej
tillräckliga möjligheter att skaffa ett ständigt stigande antal folkpensionärer
en kraftig förbättring av deras levnadsvillkor. Denna stigande produktion
förutsätter i sin tur ett väsentligt ökat personligt sparande, som direkt
— i små och stora företag — kommer till användning för att skaffa de
maskiner och anläggningar, som skall till för ständigt ökande produktion.
Utan ett sådant sparande är uppgiften olöslig. Ett hopsamlande av sparmedlen
till stora statliga eller halvstatliga fonder leder med all säkerhet sparmedlen
bort från den enskilda till den offentliga sektorn och därmed bort
från industri, jordbruk, handel, hantverk och sjöfart.

All pension utöver grundpensionen måste vara ett resultat av den enskildes
egen arbetsprestation. Han avstår alltså från att konsumera en viss del av sin
inkomst under sina arbetsföra år för att i stället använda denna på äldre
dagar. I vilken utsträckning detta skall ske, under vilka år sparandet skall
äga rum, när de hopsparade medlen skall börja användas, vilken form
sparandet skall ha och hur de sparade medlen skall placeras, måste helt
vara den enskildes sak att själv avgöra.

Att med skattemedel subventionera tilläggspensioner kan enligt vår mening
icke få förekomma, vare sig subventioneringen sker direkt som tillskott
till utgående pension för att t. ex. garantera dennas värdebeständighet eller
såsom en hjälp att betala pensionspremier.

All lagstiftning om tilläggspension innebär enligt vår mening ett opåkallat
och obehövligt ingrepp mot människors rätt att bestämma över sig och sitt.
Därför motsätter vi oss bestämt varje sådan lagstiftning, oavsett hur den
utformas.

142

Särskilda utskottets utlåtande nr t år 1959

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Kungl. Maj ds proposition .............................................. 1

Motioner .............................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 2

Författningsfårslagen .................................................. 4

Inledning ............................................................ 27

Departementschefen.................................................. 27

Folkpensioneringen .................................................... 28

Riksdagens ställningstagande 1958 .................................... 28

Allmänna synpunkter .................................................. 30

Departementschefen.................................................. 30

Översikt av pensionsförslaget .......................................... 42

Inledning .......................................................... 42

Departementschefen................................................ 42

Lagstiftningsförslaget jämfört med principförslaget .................... 43

Departementschefen................................................ 43

Personkrets och pensionsgrundande inkomst .......................... 45

Departementschefen................................................ 45

Motioner .......................................................... 47

Inkomstens fördelning på anställning och annat förvärvsarbete .......... 47

Departementschefen ................................................ 47

Motioner .......................................................... 49

Ålderspension ...................................................... 50

Departementschefen................................................ 50

Motioner .......................................................... 53

Förtidspension ...................................................... 54

Departementschefen ................................................ 54

Familjepension ................ 56

Departementschefen ................................................ 56

Motion.............................................................. 58

Kostnader och finansiering .......................................... 59

Departementschefen................................................ 59

Undantagande ...................................................... 61

Departementschefen ................................................ 61

Administration ...................................................... 63

Departementschefen ................................................ 63

Fondförvaltningen ....................................... 64

1957 års pensionskommitté.......................................... 64

Departementschefen................................................ 68

Motioner .......................................................... 70

Särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1959 143

Specialmotivering...................................................... 71

Lagrådet .............................................................. 71

Departementschefens anförande i anledning av lagrådets yttrande.......... 76

Förut icke behandlade motioner ........................................ 77

Motionerna 1:429 och 11:519 ........................................ 77

Motionerna 1:431 och 11:520 81

Motionerna 1:432 och 11:521 84

Motionerna 1:433 och 11:523 87

Utskottet .............................................................. 95

Utskottets hemställan .................................................. 104

Reservationer.......................................................... 106

Särskilda yttranden .................................................... 138