44
Statsutskottets utlåtande nr 96 dr 1959
Nr 96
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående planering på
längre sikt av statens utgifter och inkomster.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom törsta kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 230) och den andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m.fl. (11:291), har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en planering på längre sikt av statens
utgifter och inkomster.
Till stöd för detta förslag har anförts en utförlig motivering, beträffande
vilken utskottet får hänvisa till motionen II: 291.
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av riksräkenskapsverket, konjunkturinstitutet
och stabiliseringsutredningen. Beträffande innehållet i ifrågavarande
yttranden hänvisas till bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. I de föreliggande motionerna framföres efter en utförlig motivering
förslag om att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster. Av
motiveringen framgår att en dylik planering avsetts skola sträcka sig över
minst en femårsperiod, under hänsynstagande till såväl samhällsekonomiska
som statsrättsliga och budgettekniska synpunkter.
I de över motionerna avgivna yttrandena av riksräkenskapsverket och
konjunkturinstitutet har en ingående belysning lämnats av de problem som
är förbundna med en långsiktsplanering av ifrågavarande slag och av de
svårigheter som här möter vid uppgörandet av hållbara prognoser för framtiden.
Det torde i detta hänseende vara tillfyllest att erinra om den nära anknytning
till den internationella konjunkturutvecklingen som föreligger för
vårt lands vidkommande.
Utskottet har självfallet i och för sig inte något att erinra mot att en planering
för viss tid sker av statens utgifter och inkomster. En dylik planering
— som redan nu sker i icke obetydlig omfattning — torde vara nödvändig,
inte minst med hänsyn till angelägenheten av att åstadkomma en turordning
när det gäller ställningstagandet till olika föreliggande anspråk och tidpunkten
för deras förverkligande. Framtidsbedömningar av det slag som
senast utförts av 1955 års långtidsutredning bör även tid efter annan komma
Statsutskottets utlåtande nr 96 dr 1959
45
till stånd. Utskottet har emellertid kommit till den uppfattningen att det,
bl. a. med hänsyn till ovissheten rörande konjunkturutvecklingen, inte torde
vara av något större värde att igångsätta en långsiktsplanering av den
omfattning som åsyftas i motionerna. Riskerna för att en dylik planering
skulle få grundas på generella antaganden och schablonartade bedömningar
och därmed bli mindre tillförlitlig synes uppenbara. Framhållas må ock att
den f. n. verksamma stabiliseringsutredningen i sitt remissyttrande anfört
att de i motionerna behandlade problemen kommer att beaktas i utredningsarbetet.
Det synes därför enligt utskottets mening tillfyllest att man för dagen
inte sträcker sig längre än till den omfattande planering som redan nu
i skilda sammanhang äger rum och som torde kunna väntas fortsätta. I
enlighet härmed anser sig utskottet inte kunna tillstyrka det föreliggande
motionsyrkandet.
Utskottet hemställer,
att motionerna I: 230 och II: 291 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1959
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Birger Andersson, fröken
Andersson, herrar Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes Andersson,
fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Bertil Petersson,
Anders Johansson, Nestrup och Thorsten Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Åkerström, Petterson i Degerfors, Thapper,
Staxäng, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka,
Karlsson i Olofström, Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, herrar
Nihlfors, Lundqvist i Trollhättan, Heckscher, Gustafsson i Kårby och Helén.
Reservation
av fröken Andersson, herrar Pålsson, Axel Johannes Andersson, Anders
Johansson, Nestrup, Thorsten Larsson, Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Nilsson
i Göingegården, fröken Elmcn, herrar Nihlfors, Heckscher, Gustafsson
i Kårby och Helén, vilka ansett
46
Statsutskottets utlåtande nr 96 år 1959
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med »I de» och
på s. 45 slutar med »föreliggande motionsyrkandet», bort ha följande lydelse:
»Behovet av en planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster
i enlighet med vad i motionerna förordats synes utskottet självklart. Särskilt
i det hårt ansträngda läge, som kännetecknar statsfinanserna nu och
för de närmast följande budgetåren, är det nödvändigt att man, innan beslut
fattas om nya kostnadskrävande reformer, undersöker vad reformerna kommer
att kosta framdeles och hur de skall finansieras. En sådan långsiktsplanering
är enligt utskottets mening en förutsättning för att den realprövning
av statsutgifterna, som varje år måste företagas, skall kunna ske på tillförlitligt
sätt. Om så inte sker, ställes statsmakterna, såsom utvecklingen
visat, ideligen inför tvånget att genom mer eller mindre improviserade skattehöjningar
bringa budgeten i en, med hänsyn till det ekonomiska läget,
godtagbar balans. Utskottet vill dessutom för sin del understryka den särskilda
betydelse som en sådan budgetplanering har för den nödvändiga
uppgiften att vinna rätt avvägda besparingar i statsbudgeten.
Olika metoder eller kombinationer av metoder kan ifrågakomma vid en
dylik långsiktsplanering. I motionerna erinras om att man inom den kommunala
förvaltningen i vårt land gjort försök med s. k. rullande budgeter, vilket
innebär att en kommun gör upp en finansplan för längre tid, exempelvis
fem år. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att för statsverkets
vidkommande en budget — vid sidan av ettårsbudgeten -— bör kunna fastställas
för en längre period, exempelvis fem år. Vid uppgörandet av ettårsbudgeten
måste såväl inkomst- som utgiftssidan anpassas efter de förutsättningar
på vilka långtidsplanen bygger. Vid en sådan planering bör en turordning
kunna åstadkommas, när det gäller ställningstagandet till olika
föreliggande anspråk och tidpunkten för deras förverkligande.
Den större eller mindre osäkerhet, som ekonomiska prognoser alltid är
behäftade med, gör det enligt utskottets mening desto angelägnare att man
genom en långsiktsplanering söker skapa sig en så tillförlitlig bild av konjunktur-
och budgetutvecklingen som möjligt. Det synes utskottet nödvändigt,
att Kungl. Maj :t framlägger förslag till en planering på längre sikt av
statens utgifter och inkomster. Utskottet tillstyrker sålunda det föreliggande
motionsyrkandet.»
dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:230 och
II: 291, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om planering
på längre sikt av statens utgifter och inkomster i enlighet
med vad utskottet anfört.»
Statsutskottets utlåtande nr 96 år t959
47
Bilaga
Remissyttranden över motionerna 1:230 och 11:291
Riksräkenskapsverket (4/3 1959)
Riksräkenskapsverket vill för sin del gärna understryka behovet av långtidsplanering
för statsbudgeten. Samtidigt måste dock ämbetsverket framhålla,
att sådan planering redan nu sker i icke obetydlig omfattning. Det
torde vara tillfyllest att erinra om de tre senaste långtidsutredningarna,
nationalbudgetsarbetet och de undersökningar som årligen redovisas i finansplanerna.
Riksräkenskapsverket vill även peka på de prognoser om
statsinkomsternas utveckling på längre sikt, som årligen fogas som bilaga
till ämbetsverkets inkomstberäkning.
Motionärerna peka på den automatik, som ligger i utgiftssidan i statsbudgeten,
vilken gör att planeringen av denna i motsats till inkomstsidan
sträcker sig över flera år. Riksräkenskapsverket vill framhålla, att även inkomstsidan
måste sägas innefatta en automatik, och att här, såsom förut
framhållits, i motsats till på utgiftssidan föreligger en flerårsprognos om
inkomsternas utveckling.
Den erfarenhet, riksräkenskapsverket vunnit av prognosverksamhet på
budgetens område, ger ämbetsverket anledning att något beröra vissa problem,
som äro förbundna därmed.
Redan för en så kort period, som den riksräkenskapsverkets ordinarie
inkomstberäkning avser, har det visat sig svårt att överblicka statsinkomsternas
utveckling. I nationalbudgetsarbetet redovisas motsvarande svårigheter
att med någon säkerhet bedöma den samhällsekonomiska utvecklingen
på något längre sikt. Samma tveksamhet i bedömningen även inför en
kortare prognosperiod har präglat årets finansplan. Bedömningarna bli icke
heller ens på kort sikt entydiga, såsom framgår av motionen, där andra antaganden
om konjunkturutvecklingen inom den närmaste framtiden göras
än i finansplanen.
Om bedömningarna utsträckas längre framåt i tiden måste de i än högre
grad byggas på generella antaganden och bli till följd härav schablonartade.
Detta gäller givetvis i första hand en bedömning av hela den samhällsekonomiska
utvecklingen i ett land som vårt med nära anknytning till den
internationella konjunkturutvecklingen. När bedömningen endast gäller
statsbudgeten kan givetvis en planering på längre sikt vara mera motiverad,
då budgeten dock ytterst betingas av de beslut statsmakterna fatta. Det
moderna samhället torde dock icke tillåta en mera långsiktig rättsligt bindande
planering än som nu sker. Riksräkenskapsverket vill därför bestämt
48
Statsutskottets utlåtande nr 96 är 1959
taga avstånd från tanken att fastställa budgeten för längre tid än ett år. Det
är enligt ämbetsverkets mening angeläget att understryka, att all långtidsplanering
— samhällsekonomisk eller budgetmässig — måste successivt
revideras genom fortsatta undersökningar.
Konjunkturinstitutet (10/4 1959)
Motionerna 1:230 och 11:291 innehåller synpunkter på dels balansen i
den löpande och kommande budgeten, dels budgetbalansen på längre sikt.
Med hänsyn till det nuvarande konjunkturläget finner motionärerna en
viss underbalansering av driftbudgeten motiverad, medan däremot den mera
långsiktiga tendensen till ökat underskott som man tror sig kunna skönja,
anses oroväckande. Motionerna hänvisar till den på trettiotalet utformade
antikonjunkturella finanspolitiken, enligt vilken på kortare sikt budgetbalansen
får anpassa sig efter de krav som önskan om en utjämning av konjunktursvängningarna
ställer på utgifts- resp. skattepolitik, medan på
längre sikt (kumulerad) balans på driftbudgeten ansågs böra uppnås. När
motionerna talar om en »på längre sikt hållbar balans i statens budget» är
det dock icke klart huruvida man med detta uttryck syftar till balans på
driftbudgeten, på den s. k. totalbudgeten eller ev. något tredje alternativ;
motionerna synes mena att sådan — icke närmare preciserad — balans
bör skapas med avsikten att realisera den allmänna ekonomiskt-politiska
målsättningen och icke som ett mål i sig självt. En närmare precisering härav
torde dock icke vara nödvändig för att kunna diskutera motionärernas
principiella slutsats, som enbart motiveras av själva möjligheten av en i
den ena eller andra meningen på längre sikt olämplig utveckling i budgetbelansen,
d. v. s. av budgeten i dess helhet. Motionärernas principiella slutsats
är nämligen att »staten kan inte inskränka sig till att planera sina inkomster
och utgifter för ett år i sänder, planeringen måste läggas på längre sikt
... en femårsperiod torde vara det minsta». Denna slutsats fördjupas ytterligare
genom förklaringen att »såväl över- som underbalanseringar av budgeten
bör kunna företagas, beroende på hur den ekonomiska utvecklingen
sker, men huvudsaken är att en förnuftig planering kommer till stånd så
att statsmakterna inte ideligen ställs inför tvånget att genom mer eller
mindre improviserade skattehöjningar bringa budgeten i en med hänsyn till
det ekonomiska läget godtagbar balans».
Det nuvarande tillvägagångssättet vid inkomsternas och utgifternas fastställande
anses av motionärerna innebära att medan inkomsterna både formellt
och realiter fastställts för ett år i sänder, så är utgifterna, ehuru formellt
fastställda för ett år i taget, realiter bundna vid mera långsiktiga beslut.
Dels på grund av s. k. automatik i utgifterna, dels på grund av att vid
utgiftsreformer någon långsiktig kontrastering av kostnader och finansie
-
Statsutskottets utlåtande nr 96 dr 1959
49
ringssätt normalt icke kommer på tal, kommer härvid budgetens utgiftssida
lätt att tendera att växa i snabbare takt än inkomstsidan. Denna tendens
anser motionärerna skulle kunna bromsas genom en mera långsiktig budgetering.
Behovet av en dylik långsiktig budgetering är, enligt institutets åsikt, i
viss mening självklart. Alla åtgärder som vidtages av det offentliga kan,
även om dessa åtgärder är begränsade till ett finansår, få konsekvenser in i
framtiden. Enbart detta att allt som göres nu kan få konsekvenser för den
framtida utvecklingen och därför kräva nya åtgärder i framtiden motiverar
i och för sig en långsiktig bedömning av den allmänna ekonomiska utvecklingen
och en planering av politiken på längre sikt: Hade man nämligen
fullständigt säker kännedom om den framtida utvecklingen och vore den
ekonomiskt-politiska målsättningen given även för framtiden råder inget
tvivel om att en rationell uppläggning av den löpande politiken skulle innebära
att denna uppfattades och fastställdes som ett led i en hel serie av åtgärder
som sträcker sig in i framtiden och har konsekvenser för denna. Ev.
utgiftsbeslut skulle då sammanställas med och vägas mot de framtida åtgärder
(på budgeten, i penningpolitiken eller annanstans) som de kommeratt
utlösa. Härav följer dock icke utan vidare att försök till en långsiktig budgetering
(och planering överhuvudtaget) i praktiken med nödvändighet leder
till en förbättring av den ekonomiska politiken. Resultaten av försök
till långsiktig budgetering och planering av den ekonomiska politiken blir
nämligen helt beroende av den grad av säkerhet med vilken dels den framtida
målsättningens utveckling dels den allmänna ekonomiska utvecklingen
kan förutsägas. Handlar man på grundval av felaktiga premisser om framtiden
riskerar man t. o. m. att resultatet kan bli sämre än om man fullständigt
bortser från framtiden; med »sämre resultat» menas här icke blott att
den framtida politiken vanskliggöres utan även att den löpande politiken
i onödig grad besvärliggöres.
Att den framtida målsättningen icke är känd och given ligger i själva
det demokratiska samhällssystemet, där regeringsmakten kan övergå från
ett parti till ett annat med ty åtföljande konsekvenser för den ekonomiska
målsättningen. Framhållas bör även den — kanske ännu viktigare — omständigheten,
att de olika partiernas program och målsättningar är underkastade
ständiga revideringar och omvandlingar. Även om man kände den
framtida ekonomiska utvecklingen med full säkerhet är det faktum, att
man om framtidens målsättningar egentligen endast vet detta att den (de)
med stor sannolikhet kommer att skilja sig från den (de) nuvarande, tillräckligt
för att göra en långsiktig »planering» av politiken tvivelaktig. En
rad mycket ömtåliga problem anmäler sig här: Huruvida de för närvarande
makthavande i sin långtidsplanering skall utgå från att de själva på lång
sikt har makten och fastställer målsättningen? Huruvida ev. maktombyten
Bihang till riksdagens protokoll 1959. G sanil. Nr 99—9G
50
Statsutskottets utlåtande nr 96 är 1959
skall förutdiskonteras och, i bekräftande fall, om härvid de kommande
makthavandes målsättning skall underlättas eller får försvåras? Som ett välkänt
exempel på hur långsiktig »planering» som i och för sig byggt på en
rimlig prognos av den framtida utvecklingen verkat direkt skadlig på
grund av bristande hänsynstagande till förändrad målsättning kan nämnas
efterkrigstidens ständiga tendenser till inteckning av framtida produktionsökningar
genom beslut om framtida utgiftsökningar utan hänsyn till de
självständiga önskemål om ytterligare utgiftsökningar som framtida riksdagar
skulle kunna ha och som regel även haft.
Problemet om prognosticering av den framtida ekonomiska utvecklingen
ger anledning till minst lika stort tvivel om värdet av långsiktsplanering
av budgeten och och annan politik. Att ställa prognoser för den ekonomiska
utvecklingen hör till institutets normala arbetsuppgifter; institutet har
självt gjort försök med olika prognosmetoder och har noggrant följt utvecklingen
i utlandet på detta område och kan enkelt sammanfatta sina erfarenheter
i följande: Ekonomiska prognoser är alltid behäftade med större
eller mindre osäkerhet. På ett halvt års sikt kan prognoser ofta ställas med
rimlig säkerhet. Prognoser på ett helt års sikt är avsevärt mindre säkra
men dock fortfarande av ett visst värde. När det gäller prognoser på längre
sikt än ett år existerar f. n. knappast några metoder alls som kan betecknas
som annat än gissningar eller räkneexempel. Rent bortsett från frågan om
den framtida målsättningen och ev. förändringar häri, torde denna begränsning
i möjligheterna för att ställa prognoser av den framtida ekonomiska
utvecklingen betyda ett mycket allvarligt hinder för varje försök
till långsiktig planering. Det är välkänt att redan när det gäller den vanliga
ettåriga statsbudgeten är osäkerheten om den kommande utvecklingen
för stor för att man med någon större precision kan säga vilken nivå för
statsinkomster och statsutgifter som med hänsyn till konjunkturläget och
politiken i övrigt är lämplig. Detta är t. ex. påtagligt när det gäller den budget
som f. n. ligger på riksdagens bord. Ännu vanskligare, för att inte säga
omöjligt, är det att säga vilken nivå för statsinkomster och utgifter som på
5 års sikt är lämplig ur konjunkturpolitisk synvinkel. Vid en internationell
långsiktig stagnation kan mycket väl en snabbare utveckling av statsutgifterna
framstå som rationell; vid en internationell långsiktig inflationskonjunktur
kan omvänt en snabbare växt av inkomsterna än utgifterna
tänkas vara rationell. Hur emellertid den internationella ekonomiska utvecklingen
kommer att gestalta sig på fem års sikt kan ingen säga.
Mot bakgrunden härav förefaller värdet av en långsiktig budgetering
och planläggning av den ekonomiska politiken överhuvudtaget ytterligt tvivelaktig.
I finansplanen till statsverkspropositionen har vissa försök till
beräkning av budgetutvecklingen för 1960/61 och 1961/62 gjorts; dessa beräkningar
är mycket osäkra och deras värde som vägledning för politiken
Statsutskottets utlåtande nr 96 år i959
51
icke alltför uppenbart. Institutet ser icke hur man skulle kunna komma
längre i riktning mot långsiktig planering för närvarande. Institutet önskar
dock framhålla att i den mån som statsmakterna kommer att besluta om
förnyad långtidsutredning förefaller det naturligt att i detta sammanhang
ta upp en grundlig diskussion av den långsiktiga utvecklingen av statens
utgifter och inkomster. Institutet tar också för givet att dessa problem
grundligt inventeras av stabiliseringsutredningen.
Avslutningsvis önskar institutet framhålla att motionärernas ovan refererade
uppfattning om »automatiken» i utgifter resp. inkomster icke synes
helt självklar. För det första existerar inom budgetåret en automatik i inkomsterna
som endast i mindre utsträckning gör sig gällande för utgifternas
vidkommande. Delvis är det detta förhållande som för närvarande gett
upphov till budgetunderskotten. Under framtida år kan denna automatik
naturligtvis mycket väl arbeta åt motsatt håll med en minskning av underskottet
till följd och den kommer att göra detta just på tider då en ökning
av budgetinkomsterna är konjunkturpolitiskt motiverad. I de långsiktsberäkningar
av budgetutvecklingen som ovan nämnts har inte hänsyn tagits
härtill. Vidare bör för det andra naturligtvis — vilket hittills icke synes
varit fallet — vid diskussionen av hithörande problem hänsyn även tas till
sådana statsinkomster och -utgifter som formellt ligger utanför budgeten.
Institutet tänker härvid främst på möjligheten av tillägspensionering i den
ena eller andra formen med därtill hörande fondbildningar som kan tänkas
komma att få verkningar av samma karaktär som ökade statsinkomster av
den indirekta beskattningen. Slutligen torde det, enligt institutets åsikt,
vara tvivelaktigt om motionärerna verkligen har rätt i att icke även utgifternas
storlek kan underkastas en realprövning varje år. Åtminstone när
det gäller löneutgifter och transfereringar — och detta är ju den största
delen av utgifterna -—- är det svårt att se vilka praktiska hinder som skulle
omöjliggöra en årlig realprövning från riksdagens sida, med mindre än att
motionärerna härvid tänker på de politiska hinder som kan stå i vägen; sådana
hinder kan emellertid endast riksdagen själv röja bort.
Sammanfattningsvis kan institutet som sin uppfattning säga, att så
länge alla de ovannämnda problemen och svårigheterna vid långsiktsplanering
av politiken icke funnit någon tillfredsställande lösning torde en
årlig realprövning av såväl statsinkomster som statsutgifter vara nödvändig
även om detta får till följd att tidigare principbeslut revideras.
Stabiliseringsutredningen (14/3 1959)
Utredningen anmäler alt de i motionerna behandlade problemen kommer
att beaktas i utredningsarbetet. På nuvarande stadium anser sig utredningen
dock inte böra ta ställning till de i motionerna anförda synpunkterna
och förslagen.