Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
1
Nr 93
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 121) och den andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m.fl. (II: 140), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1960/61 och för följande budgetår för
ifrågakommande fall uppföra å förslagsanslag avlöningar till ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän — under bifogande av vederbörliga uppgifter
rörande personalförteckningen avseende samtliga ordinarie och extra ordinarie
befattningar — samt å obetecknat anslag avlöningar till extra tjänstemän,
ävensom att härvid måtte lämnas uppgift om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver.
Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionärerna följande.
I motion i denna kammare vid årets riksdag nr 139 hemställes om ändrade
grunder för vissa anslags uppförande i statsbudgeten. Som skäl härför
anföres främst, att ett sammanförande av smärre sakanslag till anslag för
diverse utgifter under varje huvudtitel skulle medföra en effektivisering av
budgetarbetet såväl i riksdagen som hos Kungl. Maj:t, att detta skulle ge
verk, myndigheter och statsunderstödda institutioner möjlighet till en smidigare
anpassning av utgifterna efter föreliggande behov och därigenom
åstadkomma större effektivitet i den finansiella hushållningen, samt att
detta å andra sidan skulle möjliggöra besparingar på minst en femtedel av
de under nuvarande anslagsposter uppförda beloppen. När det gäller sakanslagen
föreslås nyordningen träda i kraft redan under budgetåret 1959/60.
Förhållandet är i viss mån detsamma beträffande personanslagen. Även
här förekommer i många fall en onödig specificering. Därtill kommer att
avlöningsanslagen för närvarande är uppförda på ett sätt som försvårar en
konsekvent granskning från riksdagens sida.
Avlöningsanslagen grupperas för närvarande i huvudsak så, att ordinarie
befattningshavares egentliga lön uppföres under en post, de rörliga tillläggen
till dem under en annan och icke ordinarie befattningshavares avlöning
inklusive rörligt tillägg under en tredje. Eftersom riksdagen beslutar
om inrättandet av ordinarie tjänster och liksom för statens tjänstemän
över huvud även om avlöningsgrunderna, är anslaget till ordinarie befattningshavares
avlöning uppfört som förslagsanslag. Detsamma gäller av
samma skäl beträffande anslaget till rörligt tillägg åt dessa befattningshai
Bihang till riksdagens protokoll 1959. G samt. Nr 93—9G
2
Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1959
vare. I enlighet med på senare tid antagna, ehuru icke undantagslöst tillämpade
principer skall anslaget till avlöning åt icke ordinarie tjänstemän vara
obetecknat. I fråga om dessa har riksdagen nämligen icke alltid beslutat om
tjänsternas inrättande, men väl om avlöningsgrunderna. Att anslaget är
obetecknat utesluter principiellt dess överskridande, och härigenom har
riksdagen velat skaffa sig en kontroll motsvarande den som gäller i fråga
om ordinarie tjänstemän.
Även i de fall då den antydda regeln för anslagsbeteekningen följes, inträffar
det något egendomliga förhållandet att samtidigt som riksdagen då
det gäller ordinarie tjänster i de lägsta lönegraderna prövar tjänsternas inrättande,
den i fråga om tjänster ända upp t. o. m. 19:e lönegraden lämnar
viss frihet för vederbörande att inrätta icke ordinarie och även extra ordinarie
sådana, ehuru statsverket därigenom iklädes framtida tjänste- och
familjepensionsförpliktelser.
I ett numera stort antal fall är emellertid avlöningsanslagen till icke ordinarie
tjänstemän förslagsanslag, fastän riksdagen endast i fråga om avlöningsgrunderna
angivit de förutsättningar under vilka anslaget får disponeras,
och fastän det här rör sig om mycket betydande belopp. Anordningen
har motiverats med att inom vissa förvaltningsområden med fluktuerande
personalbehov säkra uppskattningar rörande medelsbehovet icke är möjliga.
Sedan länge har dock under varje huvudtitel upptagits anslag för
extra utgifter, som är avsedda att tagas i anspråk hl. a. i dylika fall. Särskilt
i de fall då avlöningsanslagen till icke ordinarie befattningshavare uppföres
som förslagsanslag, framträder den bristfälliga konsekvensen i riksdagens
budgetbehandling mycket starkt. Å ena sidan detaljgranskas formellt
mycket små sakanslag, och detaljgranskas likaledes mer eller mindre
formellt inrättandet av förhållandevis lågt avlönade ordinarie tjänster, å
andra sidan lämnas vida befogenheter i fråga om inrättande av icke ordinarie
tjänster i avsevärt högre lönegrader.
Med hänsyn till de mycket stora belopp det beträffande avlöningsanslagen
är fråga om, synes det kunna ifrågasättas, om icke dessa anslag borde
grupperas så, att anslagen till avlönande av ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän uppföres under en post, eftersom båda slagen tjänster i verkligheten
är synnerligen fasta, och att avlöningsanslagen till extra tjänstemän
likaledes uppföres under en post, det förra anslaget som förslagsanslag och
det senare som obetecknat anslag. Anslaget under varje huvudtitel till extra
utgifter skulle i enlighet därmed kunna tagas i anspråk för att möta oförutsedda
merkostnader för extra tjänstemäns avlönande.
En förändring i dessa hänseenden är önskvärd oavsett anslagens storleksordning
bl. a. därför att den skulle understryka verkschefernas möjligheter
och skyldighet att fortlöpande rationalisera förvaltningsarbetet och
på bästa sätt hushålla med personalresurserna. Den synes å andra sidan höra
begränsas till att avse endast befattningar under 19 :e lönegraden, enär
verkens och myndigheternas handlingsfrihet icke bör drivas så långt att de
utan riksdagens medgivande kan genomföra mera djupgående organisatoriska
åtgärder såsom t. ex. inrättandet av nya avdelningar och byråer. När
det gäller extra tjänster i lägre lönegrader tillkommer emellertid den omständigheten
att den nuvarande skarpa gränsdragningen mellan personanslag
och sakanslag i vissa hänseenden icke längre kan anses motiverad. De
möjligheter som numera erbjuder sig till mekanisering och förenklingar
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
3
inom kontorsarbetet står i nära sammanhang med behovet särskilt av lägre
kontors- och kanslipersonal. En verklig effektivisering av förvaltningsarbetet
på dessa områden blir möjlig endast om man i varje särskilt fall
kan mot varandra väga vidden av ett minskat personalbehov och kostnaderna
för anskaffande av exempelvis bättre kontorsmateriel.
De anförda omständigheterna motiverar en förändring i sättet att uppföra
anslagen för icke ordinarie personal samt sammanförande av viss del
av dessa anslag med vissa sakanslag, detta senare dock endast där så av
särskilda omständigheter kan anses påkallat. Då det av statsverkspropositionen
icke framgår hur anslagen till icke ordinarie personal fördelar sig
på extra ordinarie personal å ena sidan, extra samt arvodesanställd personal
å den andra, har vi ej möjlighet att nu föreslå någon ändring i vad gäller
budgetåret 1959/60. Riksdagen torde i stället i skrivelse till Kungl. Maj:t
böra hemställa, att en förändring i berörda hänseenden äger rum i samband
med utarbetandet av statsverkspropositionen för budgetåret 1960/61.
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsanstalten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens organisationsnämnd, generaltullstyrelsen, Sveriges
geologiska undersökning, medicinalstyrelsen, direktionen för Karolinska
sjukhuset och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Beträffande innehållet i de avgivna
yttrandena hänvisar utskottet till bilaga till detta utlåtande.
Utskottet. Enligt nu gällande ordning för uppförande i statsbudgeten av
anslag till avlöningar vid olika verk upptages särskilda delposter för avlöningar
till ordinarie tjänstemän resp. till icke-ordinarie personal (extra
ordinarie och extra tjänstemän, aspiranter och arvodesanställda). Ordinarieposten
är regelmässigt förslagsvis betecknad. Icke-ordinarieposten är antingen
obetecknad eller förslagsvis betecknad; i senare fallet har i regel begränsning
föreskrivits på så sätt att för postens överskridande förutsatts
medgivande av Kungl. Maj :t.
I de föreliggande motionerna åsyftas en ändrad ordning för avlöningsanslagens
uppförande i budgeten på sådant sätt, att anslagen till avlönande
av ordinarie och extra ordinarie tjänstemän skulle uppföras under en förslagsvis
betecknad post, medan anslagen till avlöningar till extra tjänstemän
skulle uppföras under en obetecknad post. Därjämte skulle dels bifogas vederbörliga
uppgifter rörande personalförteckningen avseende samtliga ordinarie
och extra ordinarie befattningar, dels lämnas uppgift om behovet av
extra befattningar i 20 :e lönegraden och däröver. Huvudsyftet med motionsyrkandena
synes vara att åvägabringa en skärpning av riksdagens
kontroll över avlöningsanslagen.
Såsom av bilaga till detta utlåtande framgår har utskottet från ett antal
verk inhämtat yttranden över motionerna. Sammanfattningsvis ger nämnda
yttranden vid handen en övervägande negativ inställning till de i motionerna
4
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
framförda förslagen. Det framhålles också att problemkomplexet är av sådan
omfattning och räckvidd att det torde erfordra en närmare utredning.
För egen del vill utskottet understryka vad i vissa yttranden anförts om
att ett av de i motionerna åberopade motiven för en ändrad uppställning
av avlöningsstaterna på föreslaget sätt — statsverkets pensionsförpliktelser
gentemot extra ordinarie tjänstemän —- bortfaller fr. o. m. den 1 juli 1959,
då även extra tjänstemän förutsatts skola få pensionsrätt. En kontroll från
riksdagens sida med avseende på pensionsförpliktelserna gentemot olika
slag av tjänstemän, på sätt i motionerna åsyftas, torde alltså i fortsättningen
inte kunna åstadkommas enbart på det i motionerna angivna sättet. Härjämte
är att märka att pensionsförpliktelserna gentemot en stor grupp av
anställningshavare, nämligen statens arbetare, ändå ej skulle bli föremål
för redovisning i ett sådant sammanhang.
Bortsett från nu angivna omständighet kan gentemot det i motionerna
framställda förslaget anföras bl. a. följande. Enligt förslaget borde, om avlöningar
till extra tjänstemän vid varje verk skulle beräknas under en särskild,
obetecknad anslagspost, det för varje huvudtitel upptagna, för hela
huvudtiteln gemensamma anslaget till extra utgifter kunna få tagas i anspråk
för att möta oförutsedda merkostnader för extra tjänstemäns avlönande.
Såsom i ärendet framhållits skulle emellertid ett bifall härtill innebära
ett avsteg från en av huvudprinciperna i den nu tillämpade budgetredovisningen,
nämligen att statsutgifterna bör redovisas inom det område till vilket
de rätteligen hör. Berörda spörsmål skulle f. ö. aktualisera frågan om
en ändring av anslagen till extra utgifter från reservationsanslag till förslagsanslag.
Utskottet har vid sin prövning av ärendet funnit tillräckliga skäl inte vara
anförda för en ändring av avlöningsstaternas uppställning i enlighet med det
i motionerna framförda förslaget. Bl. a. har utskottet, med beaktande av vad
i remissyttrandena anförts, inte blivit övertygat om att den föreslagna åtgärden
skulle vara ägnad att främja den ökade effektivitet och rationalisering
som i och för sig framstår som angelägen.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 121 och II: 140 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1959
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
Närvarande: se under utlåtandet nr 96; dock att herr Sundelin deltagit i
stället för herr Nestrup och herr Jansson i Kalix i stället för herr Lundqvist
i Trollhättan.
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
5
Reservation
av fröken Andersson, herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4, som börjar med »För egen
del» och slutar med »som angelägen», bort ha följande lydelse:
»För egen del vill utskottet framhålla att det i motionerna väckta spörsmålet,
vilket utförligt belysts i de avgivna remissyttrandena, synes vara
värt att upptagas till närmare prövning. Även om det inte torde vara möjligt
att bortse från i vissa av yttrandena gjorda invändningar mot förslaget vill
det likväl förefalla utskottet som om övervägande skäl kan åberopas för en
omläggning av avlöningsstaterna i huvudsaklig överensstämmelse med detsamma.
Utskottet vill härvid särskilt peka på det i motionerna åberopade
kravet på fortlöpande rationalisering av förvaltningsarbetet och bästa möjliga
hushållning med personalresurserna. Myndigheternas personalbehov
blir nämligen i hög grad beroende av de vid varje särskild tidpunkt föreliggande
arbetsuppgifterna och arbetsförhållandena. Medan de extra ordinarie
tjänsterna numera i stor utsträckning har samma fasta karaktär som
de ordinarie, måste behovet av extra befattningshavare kunna växla från det
ena budgetåret till det andra. Särskilt om man — såsom i motionerna ifrågasatts
— väger kostnaderna för exempelvis bättre kontorsmateriel mot behovet
av extra tjänstemän möjliggöres ökad rationalisering. En dylik avvägning
kan emellertid endast på betydligt längre sikt ske beträffande extra ordinarie
befattningshavare. Rationaliseringsåtgärder av förevarande slag måste
därför förutsätta att anslagen till extra ordinarie tjänster klart avgränsas
från anslagen till extra befattningar. Utskottet finner sig därför böra tillstyrka
de föreliggande motionerna. Utskottet förutsätter härvid att om en
omläggning av avlöningsstaterna på föreslaget sätt inte kan ske redan
fr. o. m. budgetåret 1960/61, en dylik bör kunna komma till stånd fr. o. m.
därpå följande budgetår.»
dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 121 och
11:140, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl.
Maj :t måtte vid uppgörandet av statsverkspropositionen för
budgetåret 1960/61 och för följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar till ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän — under bifogande
av vederbörliga uppgifter rörande personalförteckningen avseende
samtliga ordinarie och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar till extra tjänstemän,
ävensom att härvid måtte lämnas uppgift om behovet av
extra befattningar i 20 :e lönegraden och däröver.»
6
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
Bilaga
Remissyttranden över motionerna 1:121 och 11:140
Statskontoret (1/4 1959)
Inledningsvis erinras i motionerna om en vid årets riksdag i andra kammaren
väckt motion (II: 139) om ändrade grunder för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten. I denna motion förordas ett sammanförande av
vissa omkostnads- och sakanslag till ett särskilt anslag för diverse utgifter
under varje huvudtitel. Såvitt statskontoret kan finna skulle ett bifall till
sistnämnda motion sannolikt föranleda en minskning av riksdagens såväl
formella som reella inflytande i fråga om berörda anslag. En omläggning av
avlöningsstaterna på sätt föreslagits i förevarande motioner skulle däremot
innebära en skärpning av riksdagens kontroll över avlöningsanslagen. De
av i huvudsak samma motionärer avgivna motionerna, vilka angivas syfta
till en effektivisering av budgetarbetet, skulle följaktligen leda till skilda
resultat då det gäller de olika anslagstyperna.
Innan statskontoret närmare ingår på motionärernas förslag i nu förevarande
avseenden, torde först några uppgifter i motionerna böra tillrättaläggas.
Från den i avlöningsstaterna ingående posten till rörligt tillägg bestridas
rörliga tilläggsförmåner ej blott, såsom i motionerna uttalats, till ordinarie
utan även till icke ordinarie befattningshavare. Jämlikt 4 § 2 mom.
Saar må vidare extra tjänst, när ej annat följer av beslut eller bestämmelser,
som meddelats av Kungl. Maj :t, utan annan inskränkning inrättas och
lönegradsplaceras av vederbörande myndighet än att tjänsten må åsättas
högst det lönegradsnummer, som gäller för ordinarie eller extra ordinarie
tjänst med motsvarande arbetsuppgifter. Myndigheten äger sålunda själv
inrätta extra tjänst även i högre lönegrad än 19 lönegraden. Självfallet kräves
härför att för ändamålet erforderliga medel finnas tillgängliga.
Under varje huvudtitel finnes å riksstaten uppfört ett reservationsanslag
till extra utgifter. Enligt motionärernas uppfattning skulle detta anslag bl. a.
vara avsett att tagas i anspråk, därest behov skulle uppkomma att överskrida
den i avlöningsstaterna ingående anslagsposten till avlöningar till
icke-ordinarie personal, i de fall posten icke är maximerad av riksdagen.
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
7
(Vad här och nedan sägs om denna post gäller i lika mån anslagspost till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.) Om så vore fallet, skulle anledning
knappast föreligga att uppföra icke-ordinarieposten annat än som
en obetecknad post. Omöjligheten av att från ett reservationsanslag av extra
utgifters storlek bestrida några större opåräknade avlöningskostnader torde
vidare lätt inses. Ett enda exempel härpå må anföras. Medan elfte huvudtitelns
anslag till extra utgifter under budgetåret 1957/58 uppgick till 105 000
kronor, överskreds de statliga sinnessjukhusens avlöningsanslag under samma
tid med i runt tal 13,1 miljoner kronor. Uppgiften om överskridandet
är hämtad från riksräkenskapsverkets budgetredovisning. Sistnämnda belopp
avser visserligen hela avlöningsanslaget -— någon särredogörelse för
de i avlöningsstaterna ingående olika posterna förekommer ej i den av trycket
utgivna budgetredovisningen — men det valda exemplet torde likväl ge
ett begrepp om storleksordningen på de överskridanden, som kunna komma
i fråga.
Såsom motionärerna framhållit, är posten till avlöningar till icke-ordinarie
personal som regel obetecknad. Då riksdagen fastställt avlöningsstaterna,
innebär detta, att posten icke utan riksdagens medgivande får överskridas.
Genom årliga av riksdagen erhållna bemyndiganden kan dock
Kungl. Maj:t under vissa förhållanden medgiva sådant överskridande. (Se
härom Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna angående överskridande
av vissa poster i avlöningsstaterna, senast SFS 1956: 134). Enär förutsättningarna
för de överskridanden, vartill bemyndigandena berättiga,
äro mycket snävt reglerade och då beloppet av överskridandena kunna räknemässigt
fastställas, innebär denna anordning en ur riksdagens synpunkt
mycket effektiv kontroll över medelsdispositionen. Det förtjänar även uppmärksammas,
att riksdagen kontinuerligt hålles underrättad om den utsträckning
i vilken dessa bemyndiganden tagas i anspråk. Uppgifter i ämnet
lämnas till vederbörande riksdagsutskott.
Icke-ordinarieposten kan undantagsvis ha förslagsanslags karaktär och
får sålunda överskridas. I detta fall föreligger befogenhet att oberoende av
medelsberäkningen disponera erforderliga medel för att tillgodose det med
posten avsedda ändamålet. Redan i ändamålsbestämningen ligger dock en
begränsning. Posten får således icke anlitas för bestridande av kostnader,
som tjäna andra syften än de av riksdagen fastställda. Möjligheten att beteckna
icke-ordinarieposten förslagsvis utnyttjas som regel endast, då belastningen
å posten icke kan förutberäknas och verksamheten ej heller kan
inskränkas. Så är exempelvis fallet med tullstaten, vars storlek växlar i förhållande
till trafiken, ävensom fångvårdsstaten och sjukhusens stater, vilka
äro beroende av beläggningen å fängelser och sjukhus. Även i dessa fall
förekomma emellertid betydande inskränkningar i myndigheternas befogenheter.
I allmänhet torde således överskridande icke vara tillåtet utan
8
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
Kungl. Maj :ts medgivande. Inom vissa områden begränsas vidare myndigheternas
rörelsefrihet genom att i vederbörande regleringsbrev noga fastställts
det högsta antal extra ordinarie och i vissa fall även extra tjänster
i olika lönegrader — även i lägre lönegrader — som må finnas inrättade
hos myndigheten. Även när anslagsposten är förslagsvis betecknad, utövas
sålunda en stark kontroll på myndigheterna i vad gäller medelsdispositionen
under posten.
Såsom skäl för den föreslagna uppspaltningen av ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare å ena samt extra tjänstemän å andra sidan ha motionärerna
bl. a. framhållit, att med myndigheternas nuvarande befogenheter
att inrätta extra ordinarie tjänster statsverket utan riksdagens medverkan
iklädes framtida tjänste- och familjepensionsförpliktelser. Detta
motiv för en ändrad uppställning av avlöningsstaterna bortfaller emellertid
den 1 juli 1959, från och med vilken tidpunkt även extra tjänstemän avses
skola erhålla pensionsrätt. Därjämte må framhållas att statens arbetare
redan nu automatiskt erhålla pensionsrätt efter viss kvalifikationstid.
Även om myndighet, såsom redan tidigare nämnts, formellt äger att själv
inrätta lägre extra ordinarie tjänst, förekommer dock i stor utsträckning,
att sådan tjänst begäres i petitasammanhang. Anledningen härtill kan vara
den, att myndigheten saknar erforderliga medel härför eller att någon motsvarighet
till den ifrågasatta tjänsten icke finnes hos myndigheten eller att
tjänsten avser ett ändamål, för vilket riksdagen ej anvisat medel. Härigenom
har således riksdagen realiter ett starkare inflytande på detta område
än som kan utläsas ur löneförfattningarna. Detta gäller såväl ohetecknade
anslagsposter som av riksdagen ej maximerade poster.
Den nu föreslagna ändringen av avlöningsstaterna överensstämmer i stora
drag med de förslag, som framlagts i en den 15 december 1948 avgiven promemoria
angående de civila avlöningsstaternas uppställning. Promemorian,
som utarbetats av särskilt tillkallade utredningsmän, finnes återgiven i sina
huvuddrag i statsverkspropositionen till 1950 års riksdag (Bil. 2 sid. 8 ff.).
Utredningsmännens förslag innebar i huvudsak följande. På de av Kungl.
Maj :t och riksdagen fastställda personalförteckningarna skulle upptagas icke
blott som för det dåvarande ordinarie tjänstemän samt extra ordinarie tjänstemän
i högre lönegrad än Ce 24 (= nuvarande Ae 19) utan även all övrig
extra ordinarie personal jämte aspiranter i reglerad befordringsgång. Några
dylika befattningshavare skulle i princip icke få anställas utanför personalförteckningen.
Avlöningen till den på personalförteckningen upptagna personalen
skulle bestridas från en förslagsvis betecknad anslagspost. För övrig
personal skulle däremot en maximerad anslagspost stå till förfogande.
Vid remissbehandlingen av promemorian gåvos uttryck åt starka betänkligheter
mot olika delar av densamma. Främst gjordes från remissmyndigheternas
sida gällande att ett upptagande av all extra ordinarie personal på
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
9
personalförteckningen skulle i alltför hög grad beskära myndigheternas
möjligheter att genom lämpliga personaldispositioner tillgodose växlande
behov av arbetskraft.
Statskontoret vill vidare rikta uppmärksamheten på några i motionerna
gjorda, här hittills ej omnämnda uttalanden. Bl. a. har ansetts att anslaget
under varje huvudtitel till extra utgifter skulle tagas i anspråk för att möta
oförutsedda merkostnader för extra tjänstemäns avlönande. Av två skäl
anser statskontoret en sådan åtgärd olämplig. För det första är en av huvudprinciperna
i den nu tillämpade budgetredovisningen, att statsutgifterna
om möjligt böra redovisas inom det område, under vilket de rätteligen
höra. Vidare torde det i det föregående omnämnda exemplet på överskridande
av sinnessjukhusens avlöningsanslag visa vanskligheten i att med
någon grad av säkerhet bedöma anslagsbehovet under extra utgifter, även
om storleken av de belopp, vilka kunna komma att erfordras för ett överskridande,
kan beräknas minska vid ett bifall till motionerna. En ändring
av extra utgiftsanslaget från reservations- till förslagsanslag skulle innebära
en lösning av problemet i sistnämnda avseende. En sådan förändring skulle
emellertid på intet sätt innebära en fördel framför det nu tillämpade systemet.
Vad slutligen angår den ifrågasatta sammanslagningen av delar av avlönings-
och sak- eller omkostnadsanslag vill statskontoret — bl. a. under
hänvisning till ovannämnda riktlinjer för budgetredovisningen — avråda
från ett steg i denna riktning. Enligt ämbetsverkets mening böra dessa för
helt olika ändamål avsedda anslag hållas åtskilda. Ämbetsverket är dock
medvetet om att denna gränsdragning för närvarande icke strikt upprätthålles.
Sålunda bestridas exempelvis löner till städerskepersonalen liksom
vissa andra avlöningsförmåner från omkostnadsanslag.
Det nuvarande systemet för avlöningsstaternas uppställning medger de
statliga myndigheterna en begränsad rörelsefrihet, då det gäller att vidtaga
lämpliga personaldispositioner. Någon ytterligare inskränkning härutinnan
bör enligt statskontorets mening ej vidtagas. Genom att pensionsrätt i fortsättningen
skulle tillkomma även extra tjänstemän bortfaller ett av de
i motionerna anförda skälen för en ändring av staterna. Med hänsyn jämväl
tagen till den medels- och personalkontroll, som myndigheterna enligt
vad ovan visats äro underkastade, finnes ej heller ur denna synpunkt tillräcklig
anledning att tillmötesgå motionärerna. Statskontoret kan vid angivna
förhållanden icke tillstyrka bifall till förevarande motioner.
Riksräkenskapsverket (4/3 1959)
Motionärerna framhålla, att i ett numera stort antal fall avlöningsanslagen
till ickc-ordinaric tjänstemän uppföras som förslagsanslag, varigenom
den bristfälliga konsekvensen i riksdagens budgetbehandling mycket starkt
10
Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1959
framträder. Riksräkenskapsverket kan efter en genomgång av statsliggaren
för innevarande budgetår konstatera, att då avlöningsmedel till icke-ordinarie
personal anvisats förslagsvis, begränsning med mycket få undantag
gjorts på så sätt, att för överskridande förutsatts medgivande av Kungl.
Maj :t. Majoriteten av sådana förslagsvis anvisade anslagsposter till ickeordinarie
personal förekommer även på speciella ändamålsområden som
t. ex. försvarsväsendet, vårdanstalter, högre läroanstalter, försöks- och provningsanstalter
samt sjukvården, där en absolut maximering med hänsyn
till verksamhetens art icke skulle vara möjlig eller ändamålsenlig.
Motionärerna hemställer, att för framtiden den ordningen skall bli rådande,
att avlöningar till ordinarie och extra ordinarie tjänstemän skola
uppföras på en gemensam anslagspost, som anvisas förslagsvis, samt att
avlöningar till extra tjänstemän skola anvisas på en obetecknad anslagspost.
Vidare skola personalförteckningar upptagande samtliga ordinarie och
extra ordinarie befattningar samt uppgift om behovet av extra befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver upptagas i statsverkspropositionen.
Riksräkenskapsverket är för sin del väl införstådd med motionärernas
syfte att åstadkomma en besparing för statsverket genom rationalisering av
förvaltningsarbetet och hushållning med personalresurserna. Ämbetsverket
kan dock icke dela motionärernas uppfattning, att detta skulle kunna vinnas
genom de i motionen föreslagna åtgärderna. Enligt ämbetsverkets uppfattning
kan ökad effektivitet och rationalisering icke framväxa genom
en längre gående begränsning än den nuvarande av myndigheternas rörelsefrihet
i fråga om personaldispositionen. Riksräkenskapsverket anser sålunda,
att nu tillämpade anslagssystem ger ett minimum av rörelsefrihet för
de statliga myndigheterna, som icke bör ytterligare beskäras.
Försvarets civilförvaltning (31/3 1959)
Med anledning av remissen får civilförvaltningen anföra följande, därvid
ämbetsverket i allt väsentligt hänför sig till förhållandena inom fjärde huvudtiteln.
Huvudsyftet med motionen synes vara att söka åstadkomma en sådan
ordning, att statsmakternas insyn i de olika myndigheternas personalorganisatoriska
åtgöranden blir mera effektiv än vad för närvarande anses vara
fallet. I detta hänseende vill civilförvaltningen hävda, att förhållandena inom
försvaret redan nu i stort sett äro sådana, som eftersträvats av motionärerna.
Beträffande tjänster, som avlönas med anlitande av försvarsgrenarnas
allmänna avlöningsanslag, finnas sålunda personalförteckningar, upptagande
samtliga ordinarie och extra ordinarie tjänster samt därjämte för
täckande av mera stadigvarande behov avsedda extra tjänster med angivande
av antal, lönegrader och tjänsternas fördelning på olika myndigheter.
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
11
Genom de beslut av Kungl. Maj :t, som meddelas angående rationaliserad
organisation av stabs- och förvaltningstjänsten vid truppförband (motsvarande),
fastslås också som regel tjänsternas placering till olika enheter inom
myndigheterna. I samband med behandlingen av äskanden rörande nu
ifrågavarande anslag redovisas praktiskt taget samtliga nu berörda tjänster
såväl i petitaskrivelser som i Kungl. Maj :ts proposition.
Vad därefter angår övriga under fjärde huvudtiteln förekommande avlöningsanslag
ha till vissa av dem knutits personalförteckningar eller dispositionsbestämmelser,
som i detalj reglera myndigheternas rätt att använda anslagen
för tjänster av olika slag. I fråga om de centrala förvaltningsmyndigheterna
ha på senare tid till regleringsbreven fogats särskilda sammanställningar
över personalorganisationen hos myndigheterna, upptagande de
tjänster, som beräknats för myndigheterna med fördelning på antal, lönegrader
och placering i organisationen. Särskilda föreskrifter ha i anslutning
därtill meddelats i syfte att inskränka myndigheternas befogenheter i personalorganisatoriska
sammanhang. Endast beträffande ett fåtal avlöningsanslag
finnas för närvarande icke — utöver personalförteckningar för ordinarie
och högre extra ordinarie tjänstemän — särskilda bestämmelser angående
myndighets rätt att disponera anslagen för anställande av personal.
I likhet med vad som gäller försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag anmälas
som regel i Kungl. Maj :ts propositioner om anslag för de centrala
förvaltningarna och övriga nu berörda myndigheter samtliga tjänsteförändringar
oberoende av lönegrad och anställningsform.
Vidkommande därefter de s. k. sakanslagen ha dessa tidigare inom försvaret
kunnat utnyttjas för personalanställningar i relativt betydande omfattning
utan att någon direkt redovisning eller kontroll härav ägt rum. Efter
hand som förvaltningsmyndigheterna och förbanden (motsvarande) omorganiserats
och rationaliserats, har emellertid rätten att använda sakanslag
för avlöningar beskurits högst väsentligt. De flesta tjänster, som må finnas
inrättade med avlöning från sakanslag, finnas numera också upptagna i av
Kungl. Maj :t fastställda förteckningar.
Av vad sålunda anförts torde framgå att, ur de syften motionärerna velat
nå, såvitt avser försvarets område något mera väsentligt icke lärer stå att
vinna genom den föreslagna omläggningen. Civilförvaltningen har emellertid
i andra sammanhang uttalat sig för en vidgad användning av särskilda
personalförteckningar (motsvarande) även beträffande för stadigvarande
behov avsedda tjänster av sådan karaktär, att de med tillämpning av nu
gällande principer icke pläga upptagas å sådana förteckningar (motsvarande).
Civilförvaltningen anser alltjämt en sådan ordning lämplig och förordar
sålunda ett system med en mera öppen redovisning i regleringsbrev
av den av statsmakterna avsedda användningen av olika för avlöningskostnader
anvisade medel. En mera allmän övergång till en sådan ordning får
u
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
emellertid självfallet icke leda till att myndigheterna helt betagas möjligheterna
att disponera medel för anställande av tillfällig personal. Vissa begränsade
belopp böra alltså stå till myndigheternas förfogande för anställande
av tillfällig personal. Storleken av dessa medel bör avpassas med hänsyn
till behoven för varje aktuellt budgetår genom en summarisk redovisning
i myndigheternas anslagsäskanden. Rätten att använda dessa medel
bör därvid förutsättas vara relativt begränsad och alla stadigvarande behov
av personalförstärkningar böra givetvis anmälas i anslagsäskandena för
tjänsternas upptagande i personalförteckningar (motsvarande).
I motionen har föreslagits en sådan förändring av avlöningsanslagens
uppställning, att kostnaderna för avlöningar av ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän skulle sammanföras till ett förslagsvis betecknat anslag
och medlen för extra personal upptagas för sig under ett obetecknat anslag.
Civilförvaltningen förutsätter, att motionärerna med sitt förslag åsyfta att
de nuvarande avlöningsanslagen skola uppdelas på anslagsposter i enlighet
med vad nyss angivits.
Den nuvarande uppspaltningen av avlöningsanslagen torde enligt civilförvaltningen
vara i allt väsentligt ändamålsenlig så länge en klar gräns
föreligger mellan de tjänster, som hänföras till de olika delposterna under
anslagen, och tjänsterna redovisas å den personalförteckning, som motsvarar
vederbörlig anslagspost. Förhållandena härutinnan ha emellertid numera
i viss mån förändrats. Sålunda har till följd av den ordning, i vilken
numera inrättas ordinarie tjänster för sådan extra ordinarie biträdespersonal
i reglerad befordringsgång, som uppfyller fordringarna för ordinarie
anställning, koonmit att införas och under avlöningsanslagens ordinarieposter
beräknas medel för ett stort antal ordinarie tjänster, vilka i praktiken
icke kunnat besättas med formellt kompetenta innehavare utan måst utbytas
mot extra ordinarie tjänster. Härigenom erhålles en snedbelastning på
anslagsposterna, som ofta måste föranleda myndigheterna att hos Kung].
Maj :t begära överskridanden av icke-ordinarieposten (jfr Kungl. Maj:ts
kung. 1956: 134 angående överskridanden av vissa poster i avlöningsstaterna).
Jämlikt bestämmelserna för det nyligen införda institutet tjänstetidsbefordran,
enligt vilket bl. a. en ordinarie tjänsteman under vissa förutsättningar
kan erhålla en personlig extra ordinarie tjänst, skola kostnaderna
för den extra ordinarie tjänsten bestridas från anslagsposten för avlönande
av ordinarie tjänstemän. Härigenom uppstår en bristande överensstämmelse
mellan personalförteckningar och anslagsposter.
Nu anförda omständigheter utgöra enligt civilförvaltningens mening skäl
för att överväga en annan indelning av anslagsposterna under avlöningsanslagen.
Vad särskilt beträffar försvaret förefinnes härtill ytterligare anledning
såtillvida som användningen av anslagsposten för arvoden till pensionerad
personal i arvodesbefattningar visat sig vålla viss tvekan. Genom
-
Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1959
13
föres systemet med personalförteckningar för alla stadigvarande tjänster,
torde några redovisningstekniska skäl icke heller kunna åberopas för ett
bibehållande av nuvarande ordning. Vid en förändring synes emellertid den
jämkningen i motionärernas förslag böra göras, att från den förslagsvis betecknade
anslagsposten böra avlönas samtliga tjänster -— såväl ordinarie
som extra ordinarie och extra — som finnas upptagna i personalförteckningar.
I sin motivering till motionen ha motionärerna varit inne på tanken att
slopa gränserna mellan avlönings- och sakanslag för att myndigheterna
bättre än för närvarande skola kunna taga till vara möjligheterna att rationalisera
arbetet genom anskaffande av exempelvis effektivare och därmed
också personalbesparande kontorsmateriel. Civilförvaltningen finner för
sin del att det kan vara förtjänt av ytterligare överväganden på vilka vägar
motionärernas syften i detta avseende skulle kunna tillgodoses. Måhända
skulle det kunna ske genom att Kungl. Maj :t av riksdagen medgives rätt att
efter prövning från fall till fall medge överföring av medel från avlöningsanslag
till omkostnadsanslag för att möjliggöra rationaliseringsåtgärder av
den art som här antytts.
Det problemkomplex, som väckts genom motionen, innefattar enligt civilförvaltningens
mening åtskilliga spörsmål, som genom en ändamålsenlig
lösning kunna såväl bereda lättnader för myndigheterna i administrativt
hänseende som skapa en bättre överblick från statsmakternas sida över myndigheternas
åtgärder på förevarande områden. Problemkomplexet torde
emellertid vara av sådan omfattning och räckvidd att det torde böra närmare
utredas. I samband härmed måste också utarbetas nya bestämmelser rörande
de olika anslagsposternas disposition samt direktiv för myndigheternas
äskanden. Att på sätt motionärerna förutsatt kunna åstadkomma några
förändringar i hithörande frågor redan fr. o. m. budgetåret 1960/61 torde
sålunda vara uteslutet.
Riksförsäkringsanstalten (7/4 1959)
Enligt 4 § statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) gäller beträffande
ordinarie tjänster samt extra ordinarie tjänster i lönegraderna Ae 20—26
samt Be 1—10, att sådana tjänster inrättas och lönegradsplaceras av Kungb
Maj :t med stöd av riksdagens beslut. I den mån statsmakterna beslutat
inrätta sådana tjänster äro dessa uppförda å en av Kungl. Maj:t fastställd
personalförteckning. Den för Riksförsäkringsanstalten fastställda personalförteckningen
omfattar i överensstämmelse härmed dels samtliga hos anstalten
inrättade ordinarie tjänster (å ordinarie stat och å övergångsstat),
dels alla extra ordinarie tjänster i 21 och högre lönegrader på löneplan A
(lönegraden Ae 20 utnyttjas icke för anstaltens vidkommande) och dels
14
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
verkets enda extra ordinarie tjänst å löneplan B, nämligen en byråchefstjänst
i lönegraden Be 1. Anstalten äger icke utanför personalförteckningens
ram inrätta tjänster, som enligt vad ovan sagts angivits i 4 § Saar. I
fråga om extra-ordinarie tjänster i lägre lönegrad än den 20 :e samt aspiranttjänster
och extra tjänster ävensom arvodestjänster gäller däremot i
princip, att anstalten äger inrätta sådana i mån av behov och tillgång till
medel å icke-ordinarieposten. Härvid är anstalten dock bunden av föreskrifterna
i 3 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 564) med tilläggsbestämmelser
till statens allmänna avlöningsreglemente samt av kungörelsen den 30
juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie
personal i statens tjänst.
Enligt de i motionerna uppdragna riktlinjerna skulle följande ändringar
i det nu bestående systemet vidtagas. Personalförteckningen skulle omfatta
samtliga ordinarie och extra ordinarie tjänster, och de för utbetalning av
löner till extra ordinarie personal erforderliga medlen skulle — liksom nu
är fallet beträffande lönemedel till ordinarie tjänstemän — anvisas i förslagsanslags
form. Lönemedel till extra tjänstemän (inräknat arvodesanställda)
skulle anvisas under en därför avsedd, obetecknad anslagspost.
Oförutsedda merkostnader för extra tjänstemän skulle bestridas från respektive
huvudtitels obetecknade förslagsanslag till extra utgifter. Vad beträffar
befogenheten att inrätta extra tjänster skulle denna i fråga om dylika
tjänster i 20 lönegraden och högre förbehållas statsmakterna.
Såsom skäl för en ändring enligt ovan angivna riktlinjer ha motionärerna
anfört bl. a. ”det egendomliga förhållandet att samtidigt som riksdagen då
det gäller ordinarie tjänster i de lägsta lönegraderna prövar tjänsternas
inrättande, den i fråga om tjänster ända upp t. o. m. 19:e lönegraden lämnar
viss frihet för vederbörande att inrätta icke ordinarie tjänster och även
extra sådana, ehuru statsverket därigenom iklädes framtida tjänste- och
pensionsförpliktelser”. Motionärerna säga sig vilja undanröja denna ”inkonsekvens
i riksdagens budgetbehandling”. En förändring i föreslaget hänseende
är, enligt motionärernas mening, önskvärd även därför, att den ”skulle
understryka verkschefernas möjligheter och skyldighet att fortlöpande
rationalisera förvaltningsarbetet och på bästa sätt hushålla med personalresurserna”.
Vad beträffar de av motionärerna sålunda anförda argumenten för en
övergång till föreslaget system får Riksförsäkringsanstalten anföra följande.
För det första förefaller kravet på detaljreglering från riksdagens sida
av extra ordinarie tjänster i 19 lönegraden och därunder tämligen inkonsekvent
i belysning av det förhållandet, att i motionen påtalats, att personalanslagen
i många fall äro föremål för en onödig specifiering. För det andra
synes det förhållandet att statsverket genom tjänsters inrättande ådrages
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
15
pensionsförpliktelser icke relevant i sammanhanget. En begränsning av
möjligheterna att inrätta extra ordinarie tjänster i lönegraderna 1—19 på
löneplan A vore av betydelse ur sparsamhetssynpunkt, så länge endast denna
typ av icke-ordinarie tjänster äro pensionsberättigande, vilket är fallet
enligt nu gällande pensionsreglemente. Sedan även extra tjänster — såsom
förutsättes i det av 1958 års riksdag antagna nya pensionsreglementet (statens
allmänna tjänstepensionsreglemente) — blivit pensionsberättigande,
kan det emellertid från nämnda synpunkt icke vara av någon betydelse,
huruvida en tjänst är extra ordinarie eller extra. Det nya pensionssystemet
leder nämligen till att en anvisad lönesumma, inräknat pensionsförmånerna,
i princip alltid medför samma ekonomiska effekt för statsverket oberoende
av hur de inom densamma inrymda tjänsterna fördela sig på anställningsformer
och lönegrader (härvid bortses från arvodestjänster, vilka icke
utan vidare skola vara pensionsberättigande, men vilka ej heller kunna tillmätas
någon betydelse i förevarande sammanhang). Vad så beträffar rationaliseringsverksamheten,
bör denna enligt Riksförsäkringsanstaltens mening
främjas med helt andra metoder än de av motionärerna föreslagna.
Riksförsäkringsanstalten finner alltså, att de av motionärerna framlagda
skälen för en omläggning av systemet i väsentlig mån sakna bärkraft.
Härtill kommer, att av rent tekniska skäl en omläggning måste anses
synnerligen olämplig. Anstalten ser sig föranlåten att i det följande lämna
en utförlig redovisning för de förhållanden, som härvidlag äro av betydelse.
Ordinarieposten är uppförd med ett belopp, som motsvarar totalkostnaden
för grundlöner vid helårstjänstgöring å de ordinarie tjänsterna (inklusive
tjänster å övergångsstat) med undantag för tjänster, vilka icke skola
uppehållas, nämligen sådana kontorsbiträdestjänster eller tjänster å övergångsstat,
vilka innehavas av tjänstemän med högre förordnanden.
Icke-ordinarieposten motsvarar för Riksförsäkringsanstaltens vidkommande
till över 97 procent grundlöner vid helårstjänstgöring till den normala
icke-ordinarie personalstyrka, som av statsmakterna beräknats för
anstalten. Denna personalgrupp har i fråga om tjänsternas antal och lönegrader
i detalj angivits i vederbörande propositioner (se propositionen nr
1954:208 samt 1955 och följande års statsverkspropositioner). Återstående
knappa tre procent av icke-ordinariepostens medel utgöras av ett klumpbelopp,
som direkt avsetts för personalförstärkningar vid toppar i arbetsbelastningen
och vid andra förhållanden, som kräva insats av tillfällig
personal.
Beträffande beräkning av icke-ordinarieposterna inom verken i allmänhet
torde förhållandena principiellt vara analoga med dem, som enligt vad
nyss sagts gälla för Riksförsäkringsanstaltens del.
Riksförsäkringsanstalten vill alltså göra gällande, att riksdagen i mycket
stor utsträckning i detalj medverkat vid inrättandet av icke-ordinarie tjäns
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
ter inom statsförvaltningen. Vad beträffar möjligheten för riksdagen att
bedöma, hur icke-ordinarieposten fördelar sig på extra ordinarie, extra och
arvodesanställd personal, vill anstalten i detta sammanhang framhålla, att
sedan ett decennium förteckning över den icke-ordinarie personalen — med
fördelning efter nämnda grunder — skall bifogas myndigheternas anslagsäskanden
och att denna ordning, såvitt Riksförsäkringsanstalten har sig
bekant, införts för att lämna riksdagen (statsutskottet) möjlighet att i aktmaterialet
taga del av personaluppsättningen på icke-ordinarieposten. Endast
i fråga om dispositionen av det för tillfällig personal avsedda klumpbeloppet,
som enligt vad förut sagts utgör en ytterst obetydlig del av ickeordinarieposten,
kan sägas, att riksdagen saknar ifrågavarande möjlighet.
Ordinarie- och icke-ordinarieposterna anvisas alltså i princip med de belopp,
som antagas erforderliga för utbetalning av grundlöner till ordinarie
respektive icke-ordinarie tjänstemän vid helårstjänstgöring jämte, vad gäller
sistnämnda post, viss tillfällig personal. Den verkliga utgiftsfördelningen
mellan anslagsposterna kan emellertid av mångahanda skäl i praktiken
aldrig bringas till överensstämmelse med anslagsfördelningen. Exempel
på faktorer, som sålunda förrycka utgiftsfördelningen, äro följande.
a) Om en ordinarie tjänst blir vakant, kan dess återbesättande i regel
icke ske på kortare tid än någon månad. Avser vakansen högre tjänst i vederbörande
karriär, uppkommer i regel en serie vakanser genom den uppflyttningsprocedur,
som föranledes av den första vakansen; alla dessa vakanser
skola successivt fyllas genom tillsättningsförfaranden, som sammanlagt
kunna kräva avsevärd tid. Arbetets behöriga gång medgiver i allmänhet
icke, att genom vakans uppkommen lucka i personalstyrkan får
kvarstå, intill dess man i tillsättningsförfarandet nått ned till den bottentjänst,
å vilken nyrekrytering till anstalten skall ske. Följaktligen är det
en för anstalten naturlig åtgärd att vid uppkommen vakans å högre tjänst
inom en karriär utan större dröjsmål anställa en amanuens respektive ett
biträde i reglerad befordringsgång. Genom vad här anförts uppkommer en
merbelastning på icke-ordinarieposten, medan å andra sidan å ordinarieposten
anvisade medel icke tagas i anspråk.
b) Vid ordinarie tjänstemans avgång kan befinnas, att den vakantblivna
tjänsten — exempelvis med hänsyn till förutsedd omorganisation — tills
vidare icke bör återbesättas, men att ersättare för den avgångne tills vidare
bör anlitas i icke-ordinarie anställningsform.
c) Om ordinarie kontorsbiträde avgår eller erhåller högre förordnande,
måste enligt gällande bestämmelser ersättaren inplaceras i den reglerade
befordringsgången, d. v. s. å icke-ordinarie tjänst.
d) Enligt gällande regler skall, om till vikariatslöneförordnande å ordinarie
tjänst ifrågakommer annan än den, som innehar lönegradsplacerad
tjänst, denne i stället anställas som extra tjänsteman.
Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1959
17
e) Den, som icke är svensk medborgare, kan icke inneha ordinarie tjänst
(och ej heller extra ordinarie tjänst) utan måste anställas som extra tjänsteman
eller mot arvode.
Vid sådana situationer, som ovan angivits, skola på grund av gällande
regler för bokföring å ordinarie- och icke-ordinarieposterna den senare
utnyttjas för utgifter, vilka eljest skulle ha drabbat den förra. Med hänsyn
härtill har Kungl. Maj :t utverkat riksdagens bemyndigande att medgiva
överskridande av icke-ordinarieposterna i dylika fall. Bestämmelser härom
ha utfärdats i Kungl. Maj :ts cirkulär den 20 april 1956 (nr 134) till statsmyndigheterna.
Skulle motionärernas förslag till omläggning av avlöningsstaterna och
personalförteckningarna för extra ordinarie tjänstemän godtagas, komme
— om icke bokföringsföreskrifterna radikalt omarbetas — den nya posten
till avlöningar till extra tjänstemän att få övertaga den roll av komplement
till ordinarieposten som icke-ordinarieposten nu spelar på grund av de faktorer,
som ovan nämnts. Motsvarande faktorer komme därjämte att föranleda
behov av överföring till extraposten av medel, som avsetts för men icke
kunnat ianspråktagas för extra ordinarie tjänstemän. Vidare måste framhållas,
att inom gruppen icke-ordinarie tjänstemän föreligga särskilda förhållanden,
som öka detta behov. Exempel härpå föreligga i följande fall.
1) I icke ringa omfattning anställas tjänstemän av särskilda skäl på
extra stat i stället för såsom extra ordinarie tjänstemän (eller aspiranter).
Det kan här vara fråga om exempelvis
a) tjänsteman, som vid bedömning jämlikt bestämmelserna om reglerad
befordringsgång anses tills vidare icke böra befordras till extra ordinarie
tjänst i närmast högre lönesteg men medgives extra anställning i detta lönesteg;
b)
tjänsteman, som icke kan förete nöjaktigt läkarintyg om sin hälsa;
c) i>artiellt arbetsföra;
d) äldre arbetskraft eller annan personal i sådana fall, där tjänstemannen
enligt anstaltens bedömande icke bör beredas den fastare anställning, som
anses förenad med extra ordinarie tjänst.
2) Den som icke fyllt 20 år må icke inneha extra ordinarie tjänst.
I detta sammanhang bör observeras, att nyrekryterade befattningshavare
i stor utsträckning äro anställda som aspiranter. En omskiftning till aspirantanställd
personal sker fortlöpande under budgetåret i samband med
befordran eller avgång bland den extra ordinarie personalen. Det torde
ligga närmast till hands, att lönekostnaderna för aspiranter få bestridas av
den anslagspost, under vilken medel för den extra ordinarie tjänsten finnas
anvisade. Skulle så icke få bli fallet, måste även aspirantanställning regelmässigt
medföra överskridande av extraposten.
- Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 sarnl. Nr 93—96
18
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening kan med hänsyn till de förhållanden,
för vilka här redogjorts, en omläggning efter motionärernas linjer
icke få komma till stånd annat än under förutsättning, att myndigheterna
samtidigt garanteras möjlighet att disponera de för arbetets behöriga gång
erforderliga lönemedlen. Åtgärder i detta syfte finge — såvitt anstalten kan
förstå — vidtagas i endera av följande former eller möjligen genom kombination
av båda formerna. Antingen finge sådana föreskrifter utfärdas om
bokföring å avlöningsposterna, att samtliga kostnader för personal, som anlitas
i anledning av vakans å ordinarie eller extra ordinarie tjänst, komme
att belasta ordinarie- respektive extra-ordinarieposten. Eller ock finge
Kungl. Maj :t utrustas med befogenheter att medgiva överskridande av
extraposten i anledning av uppkommen förskjutning av medelsbehov från
ordinarie- eller extra-ordinarieposterna. Genom dylika åtgärder skulle emellertid
samtidigt den av motionärerna förordade omläggningen mista den
verkan, som de åstundat. Därest man skulle välja den sist nämnda anordningen,
dvs. överskridande av extraposten, komme myndigheterna att betungas
med en ytterst detaljerad fortlöpande bokföring och registrering
av de belopp och de andra faktorer, som vid framställningar om överskridanden
måste tagas i beräkning. Myndigheterna skulle vidare pressas till
att i större utsträckning än måhända i och för sig vore rimligt utnyttja
extra ordinarie anställningsform i stället för extra.
Vad beträffar förslaget i och för sig om uppförande på personalförteckningen
jämväl av extra ordinarie tjänstemän i lägre lönegrad än den 20 :e
vill Riksförsäkringsanstalten anföra ytterligare följande.
De särskilda förhållanden, som föreligga inom den reglerade befordringsgången,
torde kräva ett speciellt sätt att å personalförteckningen redovisa
kontorsbiträden och amanuenser (eventuellt aspiranter; jfr ovan). Härvid
måste bl. a. observeras, att någon form, motsvarande övergångsstaten för
ordinarie tjänstemän, torde få konstrueras för sådana extra ordinarie tjänstemän
i befordringsgång, som inneha högre extra tjänst eller vikariatslöneförordnande
å högre tjänst. Enligt Riksförsäkringsanstaltens mening kan
man emellertid ifrågasätta lämpligheten överhuvudtaget av att låsa antalet
tjänster i reglerad befordringsgång. Om verket vid vakans å befordringstjänst
anställer en ny befattningshavare, kommer, såsom förut anförts, normalt
en övertalighet att föreligga i bottenlönegrad, intill dess vakansen och
eventuella successionsvakanser blivit fyllda. Visserligen kan den nyrekryterade
tills vidare placeras å extra stat och alltså utanför personalförteckningen.
Att detta medför behov av att överskrida extraposten framgår av
vad redan tidigare sagts. Härtill kommer emellertid ytterligare en nackdel.
Den nyanställde kan på grund av tidigare statstjänst rimligen vara berättigad
till extra ordinarie anställning inom befordringsgången. Så kan t. ex.
vara fallet, då ett extra ordinarie kontorsbiträde eller en extra ordinarie
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
19
amanuens överflyttas från annat ämbetsverk. Emellertid skulle, om antalet
tjänster i vederbörande befordringsgång bundits vid visst maximiantal,
tjänstemannen i fråga icke kunna beredas motsvarande anställning hos
anstalten, förrän samtliga av vakansen föranledda uppflyttningar ägt rum
och plats sålunda kunnat beredas tjänstemannen inom ramen för medgivet
antal fastare tjänster. Det synes för tjänstemannens del icke rättvist och
för verkets vidkommande avgjort olämpligt, om tjänstemannen i sådant
fall icke skulle kunna erhålla extra ordinarie tjänst redan från början. Även
andra skäl kunna anföras mot att antalet tjänster, tillhörande den reglerade
befordringsgången, låses genom personalförteckningen. Det kan exempelvis
mången gång vara önskvärt att i befordringsgången kunna placera
även personal, som anställts för tillfälligt behov och som med hänsyn till
kommande vakanser å fastare tjänster kan beräknas komma att överföras
till dylik tjänst.
Riksförsäkringsanstalten vill i förevarande sammanhang tillfoga, att behovet
av en personalförteckning för extra ordinarie personal icke kan jämföras
med behovet av en personalförteckning för ordinarie personal. Sistnämnda
personalförteckning fyller nämligen icke endast funktionen som
viss regulator för medelsdispositionen å ordinarieposten utan garanterar
även att staten vid personalinskränkningar i samband med omorganisationer
m. m. icke kommer att vara bunden av andra tjänster med fullmakter
eller konstitutorial än de å denna förteckning upptagna. Samma behov föreligger
icke, i vad avser den extra ordinarie personalen.
Mot bakgrunden av vad här ovan sagts vågar Riksförsäkringsanstalten
göra det allmänna omdömet om motionsförslaget, att motionärerna synas
ha åsyftat en anslagsmässig avgränsning mellan å ena sidan avlöningsmedel,
avsedda för den normala personalstyrkan, och å andra sidan dylika
medel, avsedda för tillfällig personal, men att de därvid förbisett, att frågan
om de skilda anställningsformerna icke sammanfaller med detta problem.
Den begränsning av de statliga förvaltningskostnaderna, som otvivelaktigt
framstår såsom mycket angelägen, lär icke kunna vinnas genom den av
motionärerna föreslagna ändringen i anslagsordningen. Väsentliga vinster
torde knappast kunna åstadkommas på annat sätt än genom tekniska effektiviseringar,
vid vilka ■—■ såsom motionärerna berört — en avvägning måste
ske mellan å ena sidan personalutgifter och å andra sidan kostnader för
kontorsmaskiner m. m.
Vad slutligen beträffar frågan om myndigheternas möjligheter att inrätta
extra tjänster i 20 lönegraden och däröver, vill Riksförsäkringsanstalten
påpeka, att en spärr häremot kan erhållas genom att införa därför erforderliga
bestämmelser i 3 § kungörelsen med tilläggsbestämmelser till
statens allmänna avlöningsregleincnte. Fråga om meddelande av vikariats
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 93 är 1959
Iöneförordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i
viss högre lönegrad, skall enligt 6 § A. 4 mom. samma kungörelse underställas
Kungl. Maj :ts prövning, i den mån myndigheten icke äger befogenhet
att inrätta en motsvarande extra ordinarie tjänst. Normalt äga myndigheterna
icke inrätta extra ordinarie tjänst i av motionärerna åsyftade lönegrader,
enär sådana tjänster uppföras på personalförteckningen. Vid dylikt
förhållande ter det sig onekligen som en anomali, att myndigheterna formellt
äga inrätta extra tjänster i samma lönegrader.
Riksförsäkringsanstalten anser sig alltså icke böra motsätta sig tanken,
att riksdagen skulle pröva frågan om inrättande av nyss avsedda extra
tjänster. I övrigt måste anstalten däremot under åberopande av vad ovan
anförts bestämt avstyrka bifall till motionerna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (3/4 1959)
Genom beslut av 1958 års B-riksdag har Kungl. Maj :t erhållit bemyndigande
att utfärda statens allmänna tjänstepensionsreglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med framlagt förslag. Enligt förslaget skall pensionsrätt
tillkomma innehavare av statlig lönegradsplacerad tjänst ävensom
statsanställd arbetare. Även andra statsanställda än lönegradsplacerade
tjänstemän och arbetare skola kunna erhålla pensionsrätt. Det har
förutsagts att frågan, huruvida pensionsrätt bör medgivas dessa andra
statsanställda, icke skall vara beroende av vilken anställningsform, som tilllämpas
eller huru avlöningen ur budgetteknisk synpunkt bestrides, utan av
om anställningen — främst i fråga om löneförmåner och tjänstgöringens
omfattning — väsentligen motsvarar lönegradsplacerad tjänst.
Även om genom fastställande av utökad personalförteckning myndigheterna
endast efter medgivande av Kungl. Maj :t och riksdagen i fortsättningen
skulle kunna ikläda statsverket framtida pensionsförpliktelser för
extra ordinarie tjänster, uppkommer sålunda efter den 1 juli 1959 samma
problem vad gäller övriga icke-ordinarie befattningar. Efter pensionsreformen
lärer skillnaden mellan extra ordinarie, extra och arvodes-tjänster
minska med hänsyn till att samtliga dessa slag av befattningar sannolikt
förenas med pensionsrätt. Samtidigt torde gränsen mellan ordinarie tjänster
å ena sidan och icke-ordinarie tjänster i allmänhet å andra sidan mera
än tidigare komma att markeras. Att på sätt i motionen föreslås sammanföra
ordinarie och extra ordinarie tjänster under en och samma anslagspost
synes därför från den i motionen angivna utgångspunkten knappast motiverat.
Ett genomförande av förslaget att samtliga extra ordinarie och de extra
tjänsterna i 20 :e och högre lönegrader skola angivas i personalförteckning
skulle vidare innebära en kraftig beskärning av den frihet, som hittills
Statsutskottets utlåtande nr 93 år 1959
21
lämnats åt myndigheterna att inom anslagens ram och upp till vissa lönegrader
själva få inrätta och lönegradsplacera icke ordinarie tjänster. En
sådan begränsning av hittills medgivna befogenheter skulle väl åt Kungl.
Maj:t och riksdagen medföra vidgad kontrollmöjlighet. Denna vidgade kontroll
skulle dock vinnas på bekostnad av ökad tungroddhet i förvaltningsapparaten.
En ändring skulle ock stå i bestämd motsättning till de krav
på decentralisering inom förvaltningen som under senare år framställts.
Alldeles särskilt måste nackdelarna av en omläggning framträda hos sådana
större myndigheter, där arbetsuppgifterna från tid till annan undergå
ganska betydande förändringar. I synnerhet dessa myndigheter böra icke
berövas de möjligheter de hittills haft att genom snabba åtgärder anpassa
personaluppsättningen efter arbetsuppgifterna.
För sin del avstyrker väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bifall till motionen.
Statens organisationsnämnd (2/4 1959)
Genomförande av förslaget i motionerna att införa ett gemensamt förslagsanslag
för ordinarie och extra ordinarie tjänster, varvid samtliga dessa
tjänster skulle upptagas på personalförteckning, skulle visserligen innebära
ökad kontroll över ämbetsverken från statsmakternas sida men samtidigt
minska verkens rörelsefrihet i fråga om personaldispositioner i så hög grad,
att åtgärden på lång sikt kunde befaras bliva oekonomisk för statsverket.
Med nuvarande ordning har myndigheterna viss möjlighet att under löpande
budgetår anpassa antalet amanuens-, kanslist- och biträdestjänster
till sådana omständigheter som variationer i arbetsvolymen på olika håll
inom varje myndighet, tillgången på arbetsmarknaden av rekryteringspersonal
och tillgången inom myndigheten på sådana särskilt skickliga tjänstemän
inom kanslist- och biträdeskategorierna, som kunna anförtros arbetsuppgifter,
vilka normalt utföras av personal med högre formell kompetens.
Denna flexibilitet skulle vid förverkligande av motionernas förslag gå förlorad,
såvida man icke avser att rekryteringspersonal som regel skall vara
extra tjänstemän. Detta skulle emellertid innebära en så väsentlig omläggning
av rekryteringssysteinet, att särskild utredning i frågan torde erfordras.
I de fall anslagsposter till icke ordinarie personal anvisats förslagsvis
torde detta ha skett av praktiska skäl och främst gälla sådana områden,
där oförutsebara ökningar av arbetsvolymen kan inträffa under löpande
budgetår. Att införa ett system där kostnader för extra personal i stället
täcktes från motsvarande huvudtitels anslag till extra utgifter skulle medföra
icke oväsentliga budgettekniska och finansstatistiska nackdelar.
Enligt organisationsnämndens mening torde rationaliseringssträvandena
inom statsförvaltningen icke befrämjas genom en längre gående beskärning
22
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr i959
av myndigheternas rörelsefrihet i personalfrågor. Om en mera ingående
kontroll av avlöningsanslagens användning anses erforderlig från riksdagens
sida, torde därför andra vägar härför böra sökas.
Slutligen torde böra påpekas, att rörligt tillägg till extra ordinarie personal
utgår från anslagsposten för sådant tillägg och icke, såsom anges i
motionerna, från extraordinarieanslaget.
Generaltullstyrelsen (3/4 1959)
Ett förslag till omläggning av avlöningsstaterna, innebärande att personalförteckningarna
i princip utvidgades till att omfatta även icke-ordinarie
personal tillhörande den fasta organisationen, utarbetades år 1948 av särskilda
utredningsmän (se 1950 års statsverksproposition: För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, sid. 8). Förslaget upptog olika mycket betydande
modifikationer i den allmänna principen för att icke alltför mycket beskära
myndigheternas rörelsefrihet till skada för arbetets effektivitet och för
driftsekonomin. Icke desto mindre blev förslaget kritiserat såsom i alltför
hög grad beskärande myndigheternas möjligheter att genom lämpliga personaldispositioner
tillgodose växlande behov av arbetskraft. Förslaget blev
därför icke genomfört.
Det i motionerna framlagda förslaget är enligt Styrelsens uppfattning alltför
löst skisserat för att kunna läggas till grund för ett principbeslut. För
den händelse förslaget innebär, att all extra ordinarie personal skall upptagas
i av Riksdagen godkänd personalförteckning — och detta även inom
sådana förvaltningsområden som tullstaten, vars icke-ordinariepost för närvarande
är förslagsvis upptagen — måste Styrelsen avstyrka dess genomförande.
En dylik anordning skulle icke kunna förenas med rationella rekryteringsnormer
och skulle därför snarare motverka än främja motionernas
rationaliseringssyfte.
Sveriges geologiska undersökning (11/4 1959)
Inom ramen för det maximerade anslaget »avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal» har SGU möjlighet att alltefter arbetsbehovet variera antalet
befattningshavare inom de i det kungliga brevet nämnda typerna av befattningar
och att använda anställningsformerna extra ordinarie, extra eller
arvodesanställning. Ett flertal av tjänsterna är sålunda icke »synnerligen
fasta», såsom motionärerna gör gällande. De skiftande arbetsuppgifterna
inom SGU :s verksamhetsområde och den varierande intensiteten under olika
årstider och år med därav följande variabelt personalbehov gör, att ett
sammanförande av anslagen till avlönande av ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän, såsom motionsvägen föreslagits, icke villkorslöst låter sig göra.
Statsutskottets utlåtande nr 93 år i959
23
Förutsättningen är att verkschefen får möjlighet att inom de båda avlöningsposternas
ram snabbt anpassa personalbehov efter de aktuella arbetsuppgifterna
inom de arbetsområden, där SGU jämlikt gällande instruktion
(SFS nr 328/1958, § 3) särskilt ålagts att verka. Anslaget »avlöningar till
extra personal» är i nuläget knutet till uppdragsverksamheten för utomstående
och bör därför upptagas separat. Anslag för extra utgifter finnes ej.
Medicinalstyrelsen (3/4 1959)
Den ifrågasatta grupperingen av avlöningsanslagen så att anslagen till
avlönande av ordinarie och extra ordinarie tjänstemän uppföras under en
post med beteckningen förslagsanslag synes medicinalstyrelsen ändamålsenlig.
Större överskådlighet skulle härigenom uppnås beträffande den till
verken fast knutna personalen — styrelsen förutsätter att för varje verk
upprättas och fastställes en för all ordinarie och extra ordinarie personal
gemensam personalförteckning — varjämte verken skulle lämnas ökade
möjligheter att utnyttja genom vakanser å ordinarie tjänster uppkomna besparingar
i och för avlönande av extra ordinarie och extra personal. Vidare
måste enligt nu gällande bestämmelser på grund av den ordinarie och ickeordinarie
personalens uppdelning å skilda anslag avlöning för vikarier å
ordinarie tjänster i vissa fall bestridas från anslaget till icke-ordinarie personal.
Sistnämnda anslag kan härigenom komma att belastas med icke förutsedda
utgifter, vilket ofta föranleder framställning till Kungl. Maj:t om
bemyndigande att överskrida anslaget. Denna olägenhet skulle även bortfalla
vid ett sammanförande av anslagen.
Vid statens sinnessjukhus äro avlöningsanslagen till såväl ordinarie som
icke-ordinarie personal förslagsanslag. Av anslagsposten till icke-ordinarie
personal har medicinalstyrelsen bemyndigats använda visst högstbegränsat
belopp för avlönande av extra arbetskraft. Kungl. Maj :t har med stöd av
riksdagens beslut fastställt personalförteckning upptagande alla ordinarie
och extra ordinarie tjänster vid sjukhusen. Även för inrättande av extra ordinarie
tjänster under 20 :e lönegraden vid sinnessjukhusen erfordras alltså
för närvarande riksdagens beslut. Systemet har i stort sett fungerat tillfredsställande
frånsett att den nuvarande uppdelningen å ett anslag till avlöningar
till ordinarie tjänstemän och ett till övrig icke-ordinarie personal
vållat visst merarbete av bokföringsteknisk art, en olägenhet som dock
skulle elimineras vid genomförandet av den av motionärerna förordade omläggningen.
Medicinalstyrelsen har för sin del intet att erinra mot förslaget att uppföra
anslagen till ordinarie och icke-ordinarie personal under ett gemensamt
förslagsanslag. Styrelsen tillstyrker även, att ett avlöningsanslag till
extra tjänstemän uppföres under en post såsom obetecknat anslag.
24
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
Vad slutligen angår förslaget att i vissa fall sammanföra anslag för avlöning
av icke-ordinarie personal med vissa sakanslag — varvid medicinalstyrelsen
utgår ifrån att motionärerna i första hand avse omkostnadsanslagen
— förhåller det sig otvivelaktigt så, att anskaffandet av modern kontorsteknisk
utrustning kan minska personalbehovet eller i varje fall medverka
till att hålla nere de krav på personalökning, som är en följd av den
ständigt växande arbetsbelastningen inom flertalet av statsförvaltningens
olika områden. Ett sammanförande av anslagen i fråga skulle därför sannolikt
vara ägnat att underlätta en effektivisering av förvaltningsarbetet i
vissa avseenden. Ett sammanförande torde emellertid även komma att innebära
vissa nackdelar. Det torde i vissa fall ligga nära till hands, att anslagen
skulle belastas alltför mycket med endera utgifter för sakändamål eller
för avlöningar till personal. Det förefaller vidare styrelsen som om den
granskning av organisationen, som nu årligen göres vid myndigheternas
petitabehandling, då personalbehov och kostnader för materielanskaffning
väges mot varandra, genom det ifrågasatta sammanförandet av anslagen
skulle komma att ersättas av ett visserligen smidigare men även slappare
system. Medicinalstyrelsen finner det därför för sin del tveksamt om ett
sammanförande bör ske beträffande avlöningsanslag och sakanslag.
Direktionen för Karolinska sjukhuset (25/3 1959)
Direktionen finner sig böra inskränka sitt yttrande till att avse de avlöningsanslag
med vilka direktionen har att taga befattning, nämligen förslagsanslagen
till Karolinska sjukhuset: Avlöningar, Serafimerlasarettet:
Avlöningar samt Avlöning av vissa underordnade läkare vid Sabbatsbergs
sjukhus.
Avlöningsstaterna vid de två förstnämnda sjukhusen är envar uppdelade
å fyra förslagsvis betecknade anslagsposter, nämligen:
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän;
2. Avlöningar och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t;
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal;
4. Rörligt tillägg.
Den för anslaget till avlöning av vissa underordnade läkare vid Sabbatsbergs
sjukhus fastställda avlöningsstaten är uppdelad på tre förslagsvis betecknade
anslagsposter motsvarande posterna 2—4 i ovan angivna avlöningsstater.
Anslagsposterna till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas. Icke heller må den i avlöningsstaten
för anslag till avlöning av vissa underordnade läkare vid Sabbatsbergs
sjukhus uppförda anslagsposten till arvoden och särskilda ersätt
-
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
25
ningar, bestämda av Kungl. Maj :t, överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande.
Med hänsyn till vad i motionerna anförts om att avlöningsanslagen för
närvarande i huvudsak grupperas så att bl. a. under en post uppföres ickeordinarie
befattningshavares avlöning inkl. rörligt tillägg, vill direktionen
framhålla att, såvitt rör de under direktionens förvaltning stående avlöningsanslagen,
rörligt tillägg till såväl ordinarie som icke-ordinarie befattningshavare
utgår från den i vederbörande avlöningsstat uppförda anslagsposten
till rörligt tillägg.
Huruvida den nuvarande uppställningen av avlöningsanslagen försvårar
en konsekvent granskning från riksdagens sida undandrager sig givetvis
direktionens bedömande. Det må emellertid framhållas, att enligt gällande
föreskrift direktionen i bilagor till sina årliga anslagsäskanden lämnar noggranna
redogörelser för dispositionen av vederbörande anslagsposter till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, avseende såväl det löpande som
det kommande budgetåret. Statsverkspropositionen innehåller, såvitt nu är
i fråga, redogörelse för de nya befattningar — ordinarie, extra ordinarie och
extra — som befunnits erforderliga för nästkommande budgetår, förslag om
deras inrättande med angivande av anställningsform och lönegrad samt beräkning
av medelsbehovet. I de årliga regleringsbreven återfinnes bl. a. —
därest förändringar skett i jämförelse med föregående budgetår — dels personalförteckning
över tjänstemän å ordinarie stat, extra ordinarie tjänstemän
i högre lönegrad än Ae 19 samt tjänstemän å övergångsstat, dels ock
förteckning med angivande av antal, tjänstebenämning och lönegrad av de
tjänster för extra ordinarie tjänstemän som högst må finnas inrättade under
budgetåret.
Därest förenämnda granskning skulle underlättas av en ändrad ordning
för anslagens uppförande i statsbudgeten i överensstämmelse med vad i motionerna
förelagits, saknar direktionen anledning till erinran häremot. Några
olägenheter synas icke vara förenade med den av motionärerna ifrågasatta
grupperingen av avlöningsanslaget så att anslagen till avlönande av ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän uppföres under en förslagsvis betecknad
post. Från nuvarande anslagsposter till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal skall enligt gällande bestämmelser bestridas ej blott avlöningar
till extra ordinarie och extra tjänstemän samt tillfälliga befattningshavare
ävensom vissa övriga ersättningar till dylika tjänstemän och avlöningar
till vikarier för icke-ordinarie befattningshavare utan även avlöningar
till vikarier för ordinarie tjänstemän med vissa undantag samt övertidsersättningar
åt ordinarie tjänstemän. På grund av belastningen med
utgifter för avlöningar åt vikarier för ordinarie tjänstmän nödgas direktionen
i allmänhet årligen göra framställning till Kungl. Maj :t om medgivande
att överskrida ifrågavarande anslagspost. Vid ett genomförande av det i mo
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
tionen framställda förslaget skulle dylika framställningar kunna undvikas,
även om tillräckliga anslagsmedel för bestridande av avlöningar åt vikarier
för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän icke anvisats. Under en andra
anslagspost skulle anvisas medel till extra tjänstemän. För oförutsedda merkostnader
för avlönande av extra tjänstemän skulle därjämte anslaget under
varje huvudtitel till extra utgifter kunna tagas i anspråk. Direktionen
anser sig i detta sammanhang böra framhålla att verksamheten vid de under
direktionens förvaltning stående sjukhusen i hög grad skiljer sig från övrig
statlig verksamhet. Enligt gällande reglemente har sjukhusen till uppgift
att såsom vårdanstalter för sjuka tjäna utbildandet av läkare vid karolinska
institutet och bedrivandet av klinisk forskning. Det är enligt direktionens
mening helt i överensstämmelse med sjukhusens i reglementet definierade
uppgifter att resultaten av den numera utomordentligt snabba utvecklingen
inom de medicinska vetenskaperna tillgodogöres sjukhusen. Ett ianspråktagande
av nya, förfinade metoder för diagnostik och terapi medför emellertid
krav bl. a. på personal. Introduktion av nya operations- eller behandlingsmetoder
kan föranleda att behov uppkommer av särskild personal för
övervakning och vård av patienter som genomgått operation eller behandling.
Prövning från direktionens sida av framställningar från klinikchefer
m. fl. om nya tjänster sker med hänsynstagande till att resultaten av utvecklingen
inom medicinen skall kunna tillgodogöras vid sjukhusen och
sjukvården därigenom effektiviseras. I annat fall skulle läkarutbildningen
och den kliniska forskningen stagnera och det humanitärt elementära kravet
att de sjuka beredas bästa möjliga vård ej kunna tillgodoses. Sjukvården
tillhör enligt direktionens mening det ojämförligt viktigaste inom den sociala
sektorn. En effektivisering av denna innebär bättre vård åt de sjuka
samtidigt som ytterst betydande samhällsekonomiska vinster inhöstas.
Med hänsyn till vad nu anförts framstår det för direktionen som angeläget
att till direktionens förfogande ställes erforderliga medel för anställning
av den extra personal som må befinnas nödvändig för att nya metoder
snabbt skall kunna införas vid sjukhusen. Med hänsyn härtill bör en
obetecknad anslagspost till avlöningar till extra tjänstemän och annan tillfällig
personal uppföras med belopp av sådan storleksordning, att direktionen
verkligen erbjudes möjlighet att från anslagsposten tillgodose uppkommande
behov.
I motionerna anföres, att en ändrad ordning för avlöningsanslags uppförande
å statsbudgeten är önskvärd bl. a. därför, att därigenom skulle understrykas
verkschefernas möjligheter och skyldighet att fortlöpande rationalisera
förvaltningsarbetet och på bästa sätt hushålla med personalresurserna.
Direktionen vill med anledning härav erinra om att Kungl. Maj:t i
cirkulär den 16 februari 1951, nr 81, angående rationaliseringsverksamheten
inom den civila statsförvaltningen, fastställt riktlinjer för en dylik verk
-
Statsutskottets utlåtande nr 93 dr 1959
27
samhet och att i 6 § 1 mom. allmänna verksstadgan återfinnes föreskrifter
i samma syfte. Vad särskilt angår direktionens förvaltningsområde må
framhållas, att direktionen enligt 9 § 2 punkten gällande reglemente må,
därest sjukvården eller undervisningen det påkallar, taga i anspråk befattningshavare
vid det ena sjukhuset för tjänstgöring vid det andra, ävensom
att i Kungl. brev den 18 april 1958 medgivits vidtagande inom gällande personal-
och kostnadsram av sådana dispositioner beträffande vårdpersonalen,
som kan leda till minskning i förekommande övertidstjänstgöring. Såvitt
direktionen kan bedöma torde den i motionerna förordade ändrade uppställningen
av avlöningsanslag icke beträffande direktionens förvaltningsområde
medföra förbättrade förutsättningar för en rationalisering av verksamheten
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län (4/4 1959)
Då länsstyrelsen saknar befogenhet att inrätta tjänster utöver de av
Kungl. Maj :t i personalplanen angivna, kan länsstyrelsen för sin del icke
ikläda statsverket framtida tjänste- och familjepensionsförpliktelser. Den
föreslagna ändringen, att avlöningar till i personalplanen upptagna ickeordinarie
tjänstemän hänföres till förslagsanslag i likhet med avlöningar till
ordinarie personal, har därför ur denna synpunkt icke någon betydelse för
länsstyrelsens vidkommande. Däremot skulle den föreslagna ändringen i
ett annat avseende påverka länsstyrelsens anslagsdisposition. Enär det begränsade
avlöningsanslaget är gemensamt för icke-ordinarie personal och
tillfällig personal, kan länsstyrelsen för närvarande vid vakanser och ledigheter
bland icke-ordinarie planpersonal tillgodogöra sig uppkomna besparingar
för avlönande av tillfällig personal. Denna möjlighet, som länsstyrelsen
anser vara praktisk, skulle emellertid bortfalla, om den föreslagna ändringen
genomfördes.