Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
1
Nr 87
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverket m. m.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1958 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.
1:°) Vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,
§ 1, ha revisorerna påtalat den omfattning vikariatsförordnandena
erhållit inom fångvården (Del I, s. 3—13).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Revisorerna ha funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar om
de vikarrtsforordnanden vid fångvardsanstalterna som omfattat minst 14
dagar och som helt eller delvis infallit under tiden den 1 juli 1957_den 30
juni 1958. I skrivelse till fångvårdsstyrelsen ha revisorerna därför infordrat
vissa uppgifter härom. Det material som med anledning därav tillställts revisorerna
och som avser förordnanden mot vikariatsersättning har sammantattats
i vissa tabeller, vilka redovisats i det föregående. Av tabellerna framgar
bl. a. att sammanlagt 1 349 förordnanden mot vikariatsersättning med
^Yen *!^a“gd meddelats under nämnda tid. Den vikariatsersättning som
harfor utbeta ts utgör i runt tal 128 000 kronor; därtill komma kostnaderna
tor resor och traktamenten med över 226 000 kronor.
Även om de tabellariska sammanställningarna på skäl som angivits i det
föregående icke kunna göra anspråk på full tillförlitlighet, giva de dock ett
til rackhgt underlag for revisorerna — som med hänsyn till materialets omfattning
givetvis icke kunnat ingå i prövning av huruvida det varit motiverat
att i de särskilda fallen meddela vikariatsförordnande -— att framföra
vissa synpunkter i ämnet. Till att börja med må då erinras att fångvården
f. n. befinner sig i ett skede av stark utveckling, kännetecknat av bl. a. att
nya an s tal ter till korum a och att gamla upprustas med ett betydande platstillskott
som följd. Ln naturlig konsekvens härav är, att fångvårdsstyrelsen
stalls inför betydande administrativa problem icke minst när det gäller att
anskaffa personak som är tillräckligt utbildad och eljest användbar för sin
uppgift. Det ar da många gånger lämpligt, att uppkommande personalsvårigheler
losas genom att förordnanden meddelas tjänstemän alt uppehålla
nyinrättade tjänster eller eljest vakanta sådana. Ä andra sidan är det emel
1
Bihang till riksdagens protokoll 195!). 6 samt. Nr 87
2
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
lertid uppenbart att vissa olägenheter uppstå, om dylika förordnanden maste
meddelas i en större omfattning. Den nödvändiga kontinuiteten i arbetet vid
olika anstalter kan sålunda lätt bli lidande till följd av en sådan ordning.
Beaktas bör även att det icke alltid — trots de fordelar i ekonomiskt avseende
som ofta äro förbundna därmed — ligger i vederbörande personals
intresse att systemet med vikariatsförordnanden lillgripes i alltför stor
utsträckning med exempelvis långvarig bortovaro från hemmet som följd.
För revisorerna framstå givetvis de kostnader som äro förbundna med
ifrågavarande förordnanden som den främsta olägenheten. De förut redovisade
sammanställningarna i ämnet utvisa sålunda under budgetåret 19o//ob
utgifter för detta ändamål med över 350 000 kronor. Det bör emellertid framhållas,
att de totala kostnaderna under nämnda tid för vikariatsförordnanden
vid fångvård sanstalterna voro betydligt större, då här endast redovisats
förordnanden mot vikariatsersättning som omfattat minst 14 dagar.
Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden är det angeläget, att fångvårdsstyrelsen
i möjligaste mån söker begränsa ifrågavarande utgifter. Detta
kan ske bl. a. därigenom att åtgärder i god tid vidtagas för att tillsätta ledigblivande
tjänster och genom i övrigt lämpligt avvägda personaldispositioner.
„ „ ,, ,... ..
Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgar att uttorliga anvisningar
meddelats i anslutning till gällande avlöningsbestämmelser rörande
vikariatsförordnanden. Det förtjänar emellertid erinras, att flera myndigheter
därutöver utfärdat för respektive myndighet speciella direktiv rörande
de fall då dylika förordnanden böra meddelas. Revisorerna ha uppmärksammat,
att några sådana anvisningar icke utfärdats för fångvårdsanstalternas
del. Visserligen har fångvårdsstyrelsen i ett cirkulär den 28 februari lJo8
meddelat vissa bestämmelser angående lönegradsplacering vid vikariat m. m.
Dessa bestämmelser innehålla emellertid icke några anvisningar av den art
revisorerna här avse. Med hänsyn till den omfattning vikariatsförordnandena
kunna väntas få vid fångvårdsanstalterna även för framtiden synes det
därför påkallat, att fångvårdsstyrelsen genom ett särskilt cirkulär snarast
meddelar sådana anvisningar som med beaktande av innehållet i avlömngsbestämmelserna
giva vägledning för en god hushållning även på detta område.
Enligt revisorernas mening kunna lämpligt utformade anvisningar
vara ett verksamt medel, vid sidan av andra, att åstadkomma en angelägen
begränsning av kostnaderna för ifrågavarande vikariatsförordnanden.
Utlåtanden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och statskontoret (Del II, s.
1—4).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Det är självfallet av stor betydelse alt kostnaderna för vikariatsförordnanden,
liksom andra administrationskostnader, hållas inom så
snäva gränser som möjligt även inom fångvården. Såsom revisorerna själva
framhållit föreligga emellertid inom denna förvaltningsgren vissa problem,
som gjort det naturligt att dylika förordnanden kommit att tillgripas i måhända
större omfattning än inom övriga statliga verksamhetsområden. Då
fångvårdsstyrelsen därtill har sin uppmärksamhet riktad på det ifrågavarande
förhållandet och utskottet således anser sig kunna utgå från att styrelsen
utan särskild anmodan kommer att vidtaga de åtgärder som erfordras
Statsutskottets uttalande nr 87 år 1959
3
för att tillgodose ovan angivna syfte, har utskottet velat begränsa sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
2:o.) Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden. Under försvarsdepartementet,
§ 2, ha revisorerna förordat ett sammanförande av försvarets tjänstemeddelanden
till en gemensam publikation (Del I, s. 14—22).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Publicering av försvarets tjänstemeddelanden sker för närvarande i tre
för försvarsgrenarna särskilda publikationer, nämligen Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret (TL), Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
(IS) och Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet (Ekof). Därjämte utgives
av försvarets sjukvårdsstyrelse en publikation benämnd Tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsstyrelse (Tsjv), vari intagas meddelanden
tran sjukvårdsstyrelsen samt det under styrelsen stående militärapoteket.
branvaron inom försvaret av en samlad" publikation för tjänstemeddelanden
har, såsom av den lämnade redogörelsen framgått, lett till att i betydande
utsträckning för försvarsgrenarna gemensamma bestämmelser måst
publiceras i såväl TL som TS och Ekof. Till belysande härav kan nämnas,
att i ett inom försvarets civilförvaltning upprättat sakregister rörande civilförvaltningens
ämbetsområde hänvisning i 285 fall gjorts till TL, TS och
Ekof, vilket innebär att i samma antal fall identiskt lika bestämmelser återgivits
i samtliga tre publikationer. Även om behovet av en för försvaret enhetlig
publikation starkast gör sig gällande i fråga om civilförvaltningstjansten
som i a^f väsentligt är likartad inom försvaret och där gränserna
mellan försvarsgrenarna överbryggats genom att t. ex. kassaorgan
vid en försvarsgren betjäna förband ur andra försvarsgrenar -— förekommer
har berörda tredubbla publicering även i fråga om andra för försvåret
gemensamma bestämmelser, vilka utfärdas i kungl. brev, ämbetsskrivelser
och generalorder samt meddelanden från överbefälhavaren och de
centrala förvaltningsmyndigheterna.
Nackdelarna med det nuvarande sättet för publicering och distribuering
av försvarets tjänstemeddelanden påtalades redan av 1948 års revisorer,
vdka ansågo att en centralisering av berörda meddelanden snarast borde
8<''nc™*Pras- Det underströks att föredragande departementschefen i bilaga
..,45 ars statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, i samband med anma£niaVisS
Damhållit, att det borde övervägas att sammanföra
meddelandena till en for hela försvaret gemensam publikation, uppdelad
i serier för olika fackgrenar. Någon ändring av publiceringsförfarandet
har emellertid ännu icke kommit till stånd. En av orsakerna härtill torde
na vant, att vissa inom försvarets kommandoexpedition åren 1943 och 1945
gjorda beräkningar syntes ha utvisat att några nämnvärda besparingar
icke voro att förvänta av en omläggning. Det bör emellertid uppmärksammas
att kommandoexpeditionen vid sina beräkningar utgick från att en
gemensam publikation skulle behöva delgivas samtliga försvarsgrenar, oberoende
av om visst meddelande berörde endast en försvarsgren. Revisorerna
vilja i detta sammanhang vidare erinra om att när 194G års revisorer
behandlade förevarande spörsmål, den centrala ’ förvaltningen inom
försvaret nyligen undergått en genomgripande omorganisation, varigenom
bl. a. nya gemensamma förvaltningsmyndigheter tillskapats. Nämnda mvndiglieters
publiceringsbehov torde vid ifrågavarande tidpunkt ha varit täln
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
lisen oklart. Sedan den nya organisationen numera vunnit stadga, borde
enligt revisorernas mening här berörda problem kunna bedömas med större
säkerhet.
Revisorerna anse därför skäl tala för att en förnyad utredning veikställes
angående förutsättningarna i dagens läge för ett sammanförande
av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, förslagsvis
uppdelad i serier för de olika förvaltningsgrenarna m. m. Samtidigt
som all dubbelsättning och dubbeltryckning undvekes skulle genom en
sådan utformning av publikationen den fördelen vinnas, att icke någon
myndighet behövde tillställas andra meddelanden än dem som berörde
det egna verksamhetsområdet. Sakregistreringen, som med nuvarande system
är mycket betungande, då hänvisning ofta måste göras till samtliga
publikationer, skulle vidare avsevärt underlättas. o
Utredningen borde vidare ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida icke
tryckning av tjänstemeddelandena kunde ske på ett billigare sätt än nu
är fallet. Som tidigare nämnts användes vid framställningen av Ekof rotaprinttryck
i stället för vanligt tryck. Erfarenheterna av förstnämnda fiamställningssätt
ha, enligt vad revisorerna inhämtat, varit uteslutande göda.
Hinder borde därför enligt revisorernas mening icke möta att helt övergå
till ifrågavarande tryckningsmetod. Det ma i detta sammanhang omnämnas,
att medan kostnaderna för tryckning av TL och TS år 1956 belöpte
sig till respektive 61 900 kronor och 29 700 kronor motsvarande kostnader
för Ekof uppgingo till allenast 1 500 kronor. Det förefaller därför revisorerna
uppenbart, alt en övergång till rotaprinttryck skulle leda till icke
obetydliga besparingar.
Revisorerna vilja slutligen också i detta sammanhang ifrågasätta, om
icke meddelanden som kanske beröra endast en eller ett par myndigheter
kunde offentliggöras på ett enklare och billigare sätt än som nu sker, exempelvis
uppgifter om kommenderingar på en eller annan dag till en stab
eller förvaltning, ändrad uttagning och tilldelning av värnpliktiga, utbyte
av militärattachéer vid utländska beskickningar, inkallande av vapenfri
Värnpliktig o. d., vilka meddelanden få anses vara av natur att icke kräva
allmän spridning. Enligt revisorernas mening torde det över huvud icke
vara behövligt, att meddelanden av sådan art delgivas andra än den eller
dem som direkt beröras därav.
Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
statskohtoret och statens organisationsnämnd (Del 11, s. 5 16).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Av vad revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna anfört
har utskottet bibragts den uppfattningen, att en undersökning bör
verkställas rörande förutsättningarna för ett sammanförande av försvarets
tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, på lämpligt sätt uppdelad
i serier för olika stabs- och förvaltningsområden. Syftet därmed bör vara
att om möjligt få till stånd kostnadsbesparingar och rationalisering i övrigt
av den nämnda publiceringsverksamheten. Såsom överbefälhavaren framhållit
kan i förevarande sammanhang icke bortses från de resultat till vilka
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1059
5
pågående utredningar om dels försvarets högsta ledning och dels kommandoexpeditionens
ställning må komma. Statens organisationsnämnd har vidare
påpekat, att visst samband även föreligger mellan den av revisorerna
aktualiserade frågan och det uppdrag som lämnats en särskild arbetsgrupp
att utarbeta en expeditionstjänstinstruktion för krigsmakten. På vad sätt undersökningen
om försvarets tjänstemeddelanden lämpligen bör samordnas
med här nämnda utredningsarbete undandrager sig dock utskottets bedömande.
Det torde få förutsättas att Kungl. Maj :t lämnar närmare direktiv
därom.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.
3:o) Vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen». Under försvarsdepartementet,
§ 3, ha revisorerna uttalat sig för viss omläggning av
bevakningen av nämnda ämbetsbyggnad (Del I, s. 23—25).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Omfattande anordningar äro vidtagna för vakthållningen vid försvarets
ämbetsbyggnad »Tre vapen», i vilken, såsom i det föregående nämnts, ett
flertal militära myndigheter ha sina tjänstelokaler.
Kontrollen av in- och utpassering under ordinarie arbetstid ombesörjes
av expeditionsvakter (vaktmästare). Vakthållningen på annan tid har organiserats
på olika sätt av de berörda myndigheterna. Sålunda har arrnétygförvaltningen
träffat avtal med AB Svensk Nattvakt om kontroll av inoch
utpasseringen till nämnda ämbetsverk samt till försvarets civilförvaltning.
Vid marinförvaltningen ha för ifrågavarande kontroll anställts särskilda
vaktmästare. Sistnämnda personal skall också omhänderha den yttre
bevakningen av hela ämhetsbyggnaden. Vid flygförvaltningen har det icke
ansetts erforderligt alt anställa särskild personal för här berörda ändamål,
utan en dagofficer med underställda värnpliktiga ansvarar helt för bevakningen
efter ordinarie tjänstetid. Kostnaderna för nattbevakningen under
sistförflutna budgetår ha uppgått till för armétygförvaltningen 34 800 kronor
och marinförvaltningen 57 962 kronor eller tillhopa omkring 90 000
kronor. Flygförvaltningen har under samma tid icke haft några direkta utgifter
för sin nattbevakning.
På grund av det anförda och då armétygförvaltningens och marinförvaltningens
bevakningsorganisation årligen åsamkar statsverket förhållandevis
icke obetydliga utgifter anse revisorerna det böra undersökas, om icke för
nedbringande av kostnaderna såväl den inre som den yttre nattbevakningen
vid ämhetsbyggnaden »Tre vapen» i likhet med vad som är fallet vid flvgförvaltningen
kunde i sin helhet handhavas av dagofficerare och värnpliktig
personal, lanspråktagande av värnpliktiga för nämnda ändamål synes
revisorerna böra kunna komma i fråga även av den anledningen att bevakningstjänst
ingår som ett led i deras utbildning.
Enligt revisorernas uppfattning måste vidare del nu tillämpade förfaringssättet
i fråga om in- och utpasseringskontrollcn efter tjänstetidens slut
betecknas som otillfredsställande. Såsom tidigare nämnts kan nämligen den
personal som avdelats för övervakning av D- och E-ingångarna icke se de
personer som begära inpassering eller som utpassera genom grinden vid
6
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
huvudingången. Några större svårigheter för obehöriga personer att bereda
sig tillträde till ämbetsbyggnaden torde därför icke föreligga. Då det givetvis
är angeläget att de ifrågavarande bevakningsanordningarna givas största
möjliga verkningsgrad, anse revisorerna att den vid huvudingången inrättade
vaktlokalen i fortsättningen bör tagas i anspråk för sitt ursprungliga
ändamål. En i nämnda lokal placerad vaktchef skulle med tillhjälp av värnpliktig
personal kunna utöva en effektiv kontroll över in- och utpasseringarna
genom huvudingången. Enligt revisorernas mening skulle den inre
vakthållningen härigenom i avsevärd grad underlättas, vilket i sin tur
skulle leda till minskat behov av personal för sistnämnda bevakning.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arméiygförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt ävensom av statens
organisationsnämnd (Del II, s. 16—18).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. I likhet med vederbörande remissmyndigheter finner utskottet
lämpligt, att en teknisk-ekonomisk utredning av frågan om vakthållningen
vid förevarande ämbetsbyggnad kommer till stånd.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
4:o) Förhyrning av viss bergverkstad. Under försvarsdepartementet, § 4,
ha revisorerna ifrågasatt jämkning av visst hyresavtal (Del I, s. 26—28).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Genom beslut den 7 maj 1954 godkände Kungl. Maj :t ett preliminärt
mellan å ena sidan fortifikationsförvaltningen och marinförvaltningen och
å andra sidan ett enskilt företag träffat avtal, varigenom företaget förband
sig att mot enligt vissa grunder fastställd ersättning utföra speciella servicearbeten
åt marinen. I avtalet har bl. a. bestämts, att kronan under en
tid av tio år skall förhyra en av företaget ägd bergverkstad, i vilken huvuddelen
av de nämnda servicearbetena skola utföras. Kronan har därvid utfäst
sig att under åren 1954—1962 i hyra för verkstaden erlägga ett sammanlagt
belopp av 1 450 000 kronor. Därest kronan efter den för kontraktet
avtalade giltighetstidens början (den 1 juli 1954) önskar förvärva
verkstaden, skall kronan genom erläggande av den avtalade hyresersättningen
anses av den slutliga köpeskillingen ha gäldat 3/70 per hyresår.
Den ifrågavarande bergverkstaden byggdes, såsom tidigare nämnts, omkring
år 1940 och betingade en kostnad av i runt tal 3,5 miljoner kronor.
Anledningen till att den uppfördes var att förenämnda företag i ett år 1940
med flygförvaltningen träffat leveranskontrakt åtagit sig att verkställa en
för kontraktets fullgörande erforderlig utvidgning av sina anläggningar.
Kronan hade emellertid därvid å sin sida förbundit sig att bestrida de med
utvidgningen förenade kostnaderna på så sätt, att företaget tillerkändes rätt
att under åren 1941—1946 i priserna för de till flygförvaltningen levererade
produkterna inkalkylera avskrivningar på de till följd av kontraktet gjorda
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
7
nyanläggningarna och nyanskaffningarna med så stort belopp, att företaget
under sagda år av kronan erhöll täckning för sina kostnader i samband
med uppförandet av verkstaden.
Av vad ovan anförts framgår, att kronan genom det förenämnda hyresavtalet
förbundit sig att i hyra till företaget under en tioårsperiod erlägga
inemot 1,5 miljoner kronor för den i praktiken med statsmedel uppförda
bergverkstaden. Likaledes framgår att statsverket vid ett eventuellt köp av
verkstaden — oaktat köpeskillingen då skall minskas i förhållande till vad
som erlagts i hyra — kommer att två gånger erlägga betalning för en och
samma fastighet. Revisorerna ha funnit angivna förhållanden anmärkningsvärda
och förutsätta därför att förhandlingar upptagas om skälig jämkning
av det föreliggande hyresavtalet.
Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statskontoret och statens sakrevision (Del II, s. 18—23).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såvitt framgår av de i ärendet lämnade upplysningarna är
den här ifrågavarande verkstadsanläggningen obestridligen vederbörande
företags egendom. Det står också i överensstämmelse med allmänt tilllämpade
principer att avskrivningar av investerat kapital inkalkyleras i
produktpriserna. Vad som i sammanhanget måste särskilt beaktas är emellertid,
att avskrivningstiden i förevarande fall varit osedvanligt kort. Kronan
har därigenom gjort en ekonomisk prestation som övergår det vid liknande
affärstransaktioner normalt förekommande. Detta förhållande synes utskottet
utgöra ett tungt vägande skäl för att kronan hade bort tillförsäkras
gynnsammare villkor vid uppgörelsen om det nu aktuella hyresavtalet. I
likhet med revisorerna är utskottet därför av den uppfattningen, att föreliggande
möjligheter till jämkning av villkoren böra utan dröjsmål tillvaratagas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.
5:o) Militärassistenternas pensionsålder. Under försvarsdepartementet, § 5,
ha revisorerna förordat viss utredning rörande den nuvarande militärassistentorganisationen
(Del I, s. 20—32).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Av ovanstående redogörelse framgår, ali för närvarande 33 beställningar
för officer på aktiv stat samt 15 arvodesbefattningar för pensionsavgången
officer finnas inrättade vid civila myndigheter i och för tjänstgöring såsom
militärassistenter. När officer på aktiv stat uppnår den för honom i hans
militära beställning gällande, i förhållande till civila statstjänstemän i allmänhet
mycket låga pensionsåldern, måste han avgå ur tjänst med pension.
Han måste då även lämna den innehavda befattningen som militärassistent,
oberoende av om de med befattningen förenade göromålen äro av sådan art,
8
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
att han utan olägenhet kunnat kvarstå i befattningen till högre levnadsålder
och han i övrigt visat sig lämplig för fortsatt tjänstgöring i befattningen.
Såsom tidigare nämnts har länsstyrelsen i Kopparbergs län i visst sammanhang
uttalat, att de med den för pensionerad officer avsedda befattningen
som militärassistent vid länsstyrelsen förenade arbetsuppgifterna vore jämförbara
med de göromål som åvila militärassistent på aktiv stat. Vidare har
rikets allmänna kartverk hävdat, att täta ombyten på befattningen som militärassistent
vid kartverket vore till stor olägenhet för kartverkets arbeten.
Enligt revisorernas uppfattning synes sannolikt, att med ett icke obetydligt
antal av de nuvarande för officerare på aktiv stat avsedda befattningarna
som militärassistent äro förenade sådana arbetsuppgifter, att vederbörande
officer med fördel skulle kunna kvarstå i befattningen jämväl efter
uppnådd pensionsålder i sin militära beställning, därest han i övrigt visat
sig'' lämplig för befattningen. Med hänsyn till de pensionskostnader som
därigenom skulle besparas statsverket anse revisorerna sig böra förorda att
utredningen åvägabringas i syfte att klarlägga, huruvida och i vad mån det
kan vara möjligt att i stället för nuvarande befattningar som militärassistent
för officerare på aktiv stat inrätta ett ytterligare antal arvodesbefattningar
för pensionerad officer eller i vart fall alternativt dylika befattningar.
Upplysningsvis må nämnas att, därest exempelvis hälften av här ifrågavarande
befattningar uppehölles av pensionsavgångna officerare, statsverkets
besparade pensionskostnader skulle uppgå till" mer än 225 000 kronor
för år. Härtill komma inbesparade kostnader för flyttningsersättningar,
omplaceringstraktamenlen och liknande utgifter, som ofta åsamkas statsverket
vid omstationering av militär personal på aktiv stat.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben,
väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, rikets allmänna kartverk, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus
Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norbottens län samt civilförsvarsstyrelsen
(Del II, s. 23—35).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Den av revisorerna aktualiserade frågan om militärassistenternas
pensionsålder har bedömts något olika av vederbörande remissmyndigheter.
Medan exempelvis kommunikationsverken understrukit den stora
betydelsen av kontinuitet i det arbete som åligger de till dessa verk knutna
militärassistenterna, vilket närmast innebär ett förord för en mera rörlig pensionsålder,
har särskilt från länsstyrelsehåll uttalats uppfattningen att militärassistent
bör vara officer på aktiv stat och således icke arvodesanslälld.
I vissa remissutlåtanden har framförts förslag om en allmän översyn av
den här ifrågavarande organisationen. Även utskottet anser flera skäl tala
för en sådan översyn. Därvid torde bl. a., under beaktande av såväl militära
behov som möjligheterna till kostnadsbesparingar, den nuvarande differentieringen
av befattningarna böra prövas.
Statsutskottets utlåtande nr S7 år 1959
9
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
6:o) Förmåner för viss å Revingehed tjänstgörande personal. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna förordat åtgärder i och för avveckling
av till vissa tjänstemän utgående förmåner (Del I, s. 33—35).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Vissa på Revingehed tjänstgörande militära befattningshavare åtnjuta med
stöd av i kungl. brev den 30 juni 1948 och den 30 april 1953 utfärdade bestämmelser
särskilda förmåner i form av tjänstgöringstraktamente, fri inkvartering
och fri förplägnad eller kontant ersättning därför. Flertalet av
ifrågavarande tjänstemän har under en följd av år — i vissa fall i mer
än tio år — kommit i åtnjutande av sagda förmåner. Såsom i det föregående
nämnts uppgå statsverkets sammanlagda utgifter i nu nämnt hänseende
till förhållandevis icke obetydliga belopp; de årliga kostnaderna torde belöpa
sig till omkring 35 000 kronor.
Orsaken till här berörda förhållanden är att det hittills icke visat sig
möjligt att erbjuda angivna befattningshavare godtagbara bostäder i Revinge
eller dess närhet. Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid vederbörande
kommun, Södra Sandby, förklarat sig villig att uppföra erforderligt
antal bostadslägenheter på villkor att kronan ikläder sig garanti för
att lägenheterna bli uthyrda. Kommunen har nämligen icke ansett det uteslutet
att åtskilliga tjänstemän, oaktat godtagbara bostäder erbjudas dem i
Revinge, komma att bo kvar i sina nuvarande bostäder.
Med hänsyn till storleken av de extrakostnader kronan årligen måste vidkännas
för ifrågavarande tjänstemän anse revisorerna starka skäl tala för
att statsverket under viss tid påtager sig den av kommunen begärda garantien.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att vederbörande
tjänstemän självfallet icke kunna göra anspråk på bibehållande av här
berörda förmåner för det fall de avvisa erbjudande om godtagbar bostad
i Revinge. Om därför vissa av de nyuppförda bostadslägenheterna skulle
komma att stå outhyrda — en omständighet som i nuvarande läge på bostadsmarknaden
synes osannolik — torde statsverkets kostnader i anledning
av hyresgarantien mer än väl täckas av de besparingar som skulle uppkomma
i form av minskade traktamentskostnader etc.
På grund av anförda omständigheter anse revisorerna, att åtgärder snarast
böra vidtagas i av revisorerna angivet syfte.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, forlifikationsförvaltningen
och chefen för armén (Del II, s. 35—40).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Enligt vad utskottet under hand inhämtat har av försvarets
civilförvaltning numera åtgärder vidtagits för att tillrättalägga de av revisorerna
påtalade förhållandena. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig
kunna begränsa sig till alt vad i ärendet förevarit för riksdagen
om förmäla.
10
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
7:o) Upplåtelse till enskilda av försvarets badinrättningar i Karlskrona och
Karlsborg. Under försvarsdepartementet, § 7, ha revisorerna uttalat sig för
viss höjning av de vid nämnda inrättningar tillämpade badpriserna (Del I,
s. 36—38)/
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Sedan länge ha de av kronan i Karlskrona och Karlsborg för militär personals
räkning uppförda badinrättningarna fått utnyttjas av respektive
kommuners innevånare. Bl. a. ha anläggningarna begagnats för tillhandahållande
av skolbad, varjämte i stor utsträckning enskilda föreningar m. fl. beretts
tillfälle att använda dem.
I ersättning för dispositionen av berörda badinrättningar ha vederbörande
militära myndigheter tillämpat olika priser. I Karlskrona kostar sålunda
bastubad 30 öre, karbad 50 öre och varmdusch 20 öre. Från och med den
1 oktober innevarande år uttages en ersättning av 70 öre för bastubad med
simbad. I Karlsborg utgöras avgifterna av för bastubad 50 öre, för karbad
60 öre och för varmdusch 30 öre. Dessutom betalar Karlsborgs kommun
för kommunala bad årligen ett engångsbelopp av 300 kronor.
Enligt revisorernas mening måste det i och för sig anses riktigt, att
genom tillmötesgående från de militära myndigheternas sida civila personer
beredas möjlighet att intaga bad i de av kronan ägda badanläggningarna.
Såväl Karlskrona som Karlsborg sakna nämligen egna sådana. Revisorerna
ha emellertid funnit, att de avgifter som tillämpas äro förhållandevis
låga. I det föregående ha såsom jämförelse angivits de badpriser som
av Bodens stad debiteras kronan för tillhandahållande av bad åt värnpliktiga
m. fl. i stadens badinrättning, i vilken staten såsom bidrag till byggnadskostnaderna
investerat 300 000 kronor. De där fastställda avgifterna,
vilka i stort sett torde överensstämma med de priser som i allmänhet gälla
vid allmänna badinrättningar, överstiga mångdubbelt de i Karlskrona och
Karlsborg tillämpade. Den låga prissättningen synes revisorerna så mycket
mer otillfredsställande som underhållskostnaderna för bär berörda militära
badanläggningar, särskilt vad gäller simhallen i Karlskrona, äro betydande.
Det förhållandet att inflytande medel i sin helhet tillgodoföras vederbörande
bränsleanslag synes utvisa, att i de till grund för prissättningen liggande
kalkylerna icke inräknats bl. a. avskrivnings- och underhållskostnader.
Revisorerna vilja på grund av det anförda förorda, att undersökning snarast
verkställes rörande kronans verkliga kostnader för badanläggningarna
i Karlskrona och Karlsborg samt att därefter erforderlig jämkning av nu
tillämpade badpriser genomföres.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arméintendenturförvaltningen
och marinförvaltningen (Del II, s. 40—45).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. För en höjning av de priser som nu tillämpas vid civilt utnyttjande
av de militära badinrättningarna i Karlskrona och Karlsborg kunna
onekligen skäl anföras. Då emellertid, såsom av remissutlåtandena framgår,
vederbörande intendenturförvaltande myndigheter ställt i utsikt vissa åtgärder,
ägnade att medföra ett för kronan gynnsammare ekonomiskt resultat
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
11
av den ifrågavarande verksamheten, liar utskottet velat begränsa sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
8:o) Till chefen för kustflottan utgående mässpenningar m. m. Under försvarsdepartementet,
§ 8, ha revisorerna förordat en landförläggning av chefens
för kustflottan stab (Del I, s. 39—43).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Under vinterhalvåret har de senaste åtta åren marinens förbindelsefartyg
Marieholm tjänstgjort som flaggskepp för chefen för kustflottan (CKF). Till
delta fartyg har därför under sagda tid CKF:s stab varit förlagd. Stabspersonalen
har utgjorts av ett 25-tal befattningshavare. För att hålla Marieholm
rustat ha härutöver, inberäknat de värnpliktiga, erfordrats omkring 35 man.
1 de tall fartyget varit i gång har dessutom tillkommit personal för maskinernas
skötsel.
Såsom i det föregående nämnts utgå enligt härom utfärdade föreskrifter
under sjötjänstgöring å fartyg eller båt med inmönstrad besättning särskilda
förmåner i form av mässpenningar, sjötillägg och traktamenten. Under
sistförflutna vinterhalvår utbetalades i dylika förmåner till den å Marieholm
tjänstgörande personalen i runt tal 60 000 kronor.
Kustflottans fartyg sammandragas under vinterhalvåret till egna marinkommandon.
Även om fartygen under denna tid i viss utsträckning äro i
gång, ligger det i sakens natur att den sjögående verksamheten på vintern
är starkt begränsad. Härtill kommer att fartygen under isperioden äro föremål
för översynsarbeten.
Mot bakgrunden av nämnda förhållanden ha revisorerna ansett sig böra
aktualisera frågan, om det ur militär synpunkt kan anses nödvändigt att
under vinterhalvåret hålla ett särskilt fartyg rustat för CKF och dennes stab.
Den omständigheten att Marieholm de senaste åren under nämnda halvår
till större delen legat förtöjt vid kaj — som regel vid Stockholms örlogsvarv
— synes enligt revisorernas mening tala för att stabspersonalen denna
tid utan större olägenheter skulle kunna förläggas i land. Därest för ändamålet
erforderliga lokaler kunde ställas till stabens förfogande, skulle en
sådan anordning leda till avsevärda besparingar icke blott i fråga om de
tidigare nämnda sjöförmånerna utan även beträffande kostnaderna för att
hålla Marieholm rustat. De för CKF:s verksamhet erforderliga inspektionerna
av utbildningen på flottans fartyg skulle enligt revisorernas mening
vid en landbasering av stabspersonalen kunna ske genom inspektionsresor
till fartygens förtöjningsplatser av för inspektionernas genomförande erforderlig
personal ur staben. Så sker för övrigt redan nu enligt vad revisorerna
inhämtat i fråga om de till marinkommandona Syd och Väst förlagda
fartygen.
I)å det icke minst med hänsyn till den starkt begränsade anslagstilldelningen
til! marinen är nödvändigt alt hålla driftskostnaderna för flottans
fartyg nere. anse revisorerna det angeläget att undersökning snarast verkställes
i av revisorerna här angivet syfte. Revisorerna förutsätta emellertid
därvid självfallet att före ett slutligt ställningstagande till förevarande spörsmål
tillbörlig hänsyn lages till de militära synpunkter som kunna anläggas
på frågan.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för marinen
och statskontoret (Del II, s. 45 50).
12
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såsom framhållits av försvarets civilförvaltning har den på Marieholm
förlagda personalens tjänstgöring hittills icke nämnvärt skilt sig
från vanlig landtjänstgöring, varför de till samma personal utgående sjöförmånerna
kunna te sig sakligt omotiverade. Remissutlåtandena ge emellertid
samtidigt vid handen, att ändrade förhållanden numera inträtt, innebärande
bl. a. att Marieholm i fortsättningen kommer att vara sjögående under i princip
hela aret. Med beaktande härav har utskottet ansett sig kunna begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
9:o) Marinens proviantbod i Karlskrona. Under försvarsdepartementet, § 9,
ha revisorerna uttalat sig för en utredning om den nämnda proviantbodens
ställning inom statsförvaltningen (Del I, s. 44—48).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
I viss utsträckning och på särskilda villkor har personal tillhörande armén,
marinen och flygvapnet tillerkänts rätt att mot ersättning utbekomma
proviantartiklar från kronans förråd. Denna inköpsrätt har i varierande
omfattning utnyttjats av anställningshavarna råd de olika truppförbanden.
Medan vid vissa förband någon proviantförsäljning över huvud taget icke
förekommer, har försäljningsverksamheten vid andra förband tagit en icke
oväsentlig omfattning. Det sistnämnda gäller särskilt örlogsbasen i Karlskrona,
där man för ändamålet inrättat en särskild proviantbod.
Verksamheten vid proviantboden i Karlskrona har på senare tid väckt
viss uppmärksamhet. Bl. a. har gjorts gällande att proviantboden i betydande
utsträckning åtnjuter subventioner från statens sida och att till
följd därav en osund konkurrens i förhållande till den enskilda och den
konsumentkooperativa handeln skulle förekomma. Revisorerna ha fördenskull
funnit sig böra närmare undersöka i vad mån de mot försäljningsverksamheten
vid proviantboden riktade anmärkningarna kunna anses befogade.
Såsom av den tidigare redogörelsen framgått ha undersökningarna
utvisat, att några subventioner icke förekomma i fråga om den här berörda
verksamheten. Revisorerna anse därför de i nämnt hänseende åberopade
skälen för en avveckling av proviantboden omotiverade.
Revisorerna ha emellertid därmed icke tagit ställning till den principiella
fragan, om staten över huvud taget bör engagera sig i sådan proviantför
sälj ning varom här är fråga. Beträffande nämnda spörsmål må erinras
om att riksdagens revisorer i sin år 1953 avgivna berättelse ifrågasatte,
huruvida icke den försvarets personal tillkommande inköpsrätten
i avseende å livsmedel borde bli föremål för omprövning. Vad revisorerna
därutinnan anförde lämnade riksdagen utan erinran. Några åtgärder i av
revisorerna angivet syfte synas emellertid ännu icke ha vidtagits. I avvaktan
på resultatet av den föreslagna omprövningen ha årets revisorer ansett
det angeläget att i förevarande sammanhang något beröra det sätt
på vilket proviantboden i Karlskrona för närvarande är organiserad.
Närmare bestämmelser angående proviantbodens organisation ha meddelats
i av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter. I stort sett kan sä
-
13
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
oas, att proviantboden i förhållande till de centrala forvaUningsmynd^heterna
intager en relativt självständig stallning. Sålunda tillsätter forva t
ningsmvndigheten
— intendenturförvaltningen vid marinkommando Syd —
föreståndare för boden samt utser kontrollant och revisorer. Viss oklarhet
synes råda i fråga om proviantbodens allmänna ställning i den statliga
förvaltningen. Intendenturförvaltningen har ansett den närmast vara att
jämföra med manskapskassorna vid försvaret. Såsom tidigare framhal i s
äga emellertid de för sagda kassor utfärdade redovisningsföreskrifterna
icke tillämpning i fråga om proviantboden, vilket bl. a. har till följd att
dess verksamhet icke är underkastad granskning från försvarets civdforvaltnings
sida. Revisorerna anse nämnda förhållande otillfredsställande.
I detta sammanhang må omnämnas, att marinens manskapskassor och
av dem drivna rörelser (marketenteri m. m.) före år 1955 redovisades
i gemensamma räkenskaper, som granskades av marinförvaltningens iorrådskontrollkontor.
I samband med tillkomsten av reglementet för lageioch
manskapskassor inom försvaret skedde emellertid den andringen, att
manskapskassorna fr. o. m. den 1 januari 1955 redovisas i statsmedelsräkenskapen,
under det att rörelserna redovisas _i särskilda räkenskaper
för varje rörelse. Marinförvaltningen utövar därför icke längre någon revision
av manskapskassorna och deras rörelser. Såväl den kamerala som
den tekniska granskningen av verifikationerna ombesörjes i stället av försvarets
civilförvaltning vid den inom ämbetsverket inrättade lager- och
manskapskassedetaljen. Civilförvaltningen handhar även uppbordsgranskningen.
Manskapskassornas rörelser, vilka fortlöpande insända sina boltslutstablåer
till civilförvaltningen, bli också genom ämbetsverkets forsorg
föremål för revision på platsen. .
Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att fragan om proviantbodens
i Karlskrona allmänna ställning i den statliga förvaltningen utredes.
Därest det vid en sådan utredning skulle visa sig att proviantbodens rörelse
är att jämställa med de rörelser som bedrivas av manskapskassorna,
anse revisorerna det angeläget att de för nämnda kassor gällande redovisningsföreskrifterna
tillämpas också i fråga om proviantboden. Härigenom
skulle automatiskt följa, att den centrala kontrollen over dess verksamhet
förlädes till försvarets civilförvaltning, som förfogar över för ändamålet
särskilt utbildad personal. Därjämte skulle vinnas att redovisningen av
de ifrågavarande rörelserna bleve enhetlig för hela försvaret.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen
och chefen för marinkommando Syd (Del II, s. 50—54).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såvitt framgår av de upplysningar som lämnats i förevarande
ärende råder viss oklarhet beträffande den i Karlskrona befintliga marina
proviantbodens ställning i förvaltningsorganisatoriskt avseende. I likhet med
revisorerna finner utskottet därför önskvärt, att frågan härom närmare utredes
samtidigt som en översyn sker av de bestämmelser som nu reglera
verksamheten. Lämpligt torde vara att denna prövning uppdrages åt försvarets
civilförvaltning och marinförvaltningen gemensamt.
Såsom erinrats i sammanhanget har den vidare frågan om den försvarets
14 Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
personal tillkommande rätten att mot ersättning utbekomma proviantartiklar
från kronans förråd tidigare behandlats av revisorerna. Med anledning
därav framhöll statsutskottet i sitt av 1954 års riksdag godkända utlåtande
nr 104, att enligt utskottets mening tillräckliga skäl icke förelåge för ett
bibehållande av den nämnda förmånen, varför någon generell inköpsrätt i
örevarande fall icke borde medgivas. Dock syntes central förvaltningsmyndighet
böra äga befogenhet att lämna tillstånd därtill i vissa speciella undantagsfall.
Utlåtandet utmynnade i denna del i en hemställan, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
Den sålunda aktualiserade frågan är alltjämt beroende på Kung], Maj:ts
provning. Det synes dock utskottet önskvärt att den snarast möjligt bringas
till en lösning. ö s
Utskottet hemställer,
r att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
t f10-o)inElftill£ån£en vid försvarets läroverk. Under försvarsdepartementet,
§ 10, ha revisorerna föreslagit viss utökning av elevunderlaget vid
nämnda läroverk (Del I, s. 49—56).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
i luTV''^ lar?''erk j Uppsala, som började sin verksamhet år 1944, har
™ 2imed sitt reglemente till uppgift dels att på sin studentlinje föra
fram elever som blivit antagna for utbildning till officerare på stat till begränsad
eller eventuellt fullständig studentexamen, dels att på underoffimeddplJen
u1 b nmlde underofficerare före inträde på underofficersskola
Snändrealexlmenb dnmg UPP tlH Cn nhå SOm 1 huvudsak motsvarar all
,
ojI!I.1|^roaln,mSen]av eiever till försvarets läroverk var till en början mycsn
lt iire -a an< e- T'' 2-nm- läsåret 1950/51 undervisades sålundä genommins
nipernr "r "!"8 700 elever- Sedermera skedde emellertid en kraftig
minskning Den lagsta nivan i fråga om antalet elever hänför sig till läs^
aiet 1956/57, da allenast 314 elever erhöllo undervisning vid läroanstalten
Innevarande läsår utgör elevantalet 398. ,en.
fÄff har f-u minskade elevtillgången ställt läroverksledningen inor
svårlösta omställningsproblem, icke minst då det gällt aLt anpassa läriirknifternä
efter den förändrade elevfrekvensen. Även om härvidlag alla
mojligheter till personalinskränkningar etc. tillvaratagits, kvarstår^dock
att läroverket i fråga om lokaler är överdimensionerat i förhållande till det
nuvarande elevantalet. Revisorerna ha i detta läge ansett det angeläget att
htrU.Vida ickc “«jliShcter LJtTSÄ
studerande vid läroverket genom en breddning av elevunderlaget till att
omfatta aven civila elever. Det må i detta sammanhang erinras om att före
revbinrpi
spo.1.flllal..redan ar 1953 var föremål för behandling av riksdagens
evisorer, vilka foreslogo att en undersökning snarast borde verkställas
angående förutsättningarna för ett effektivare utnyttjande av läroverkets
undervisningskapacitet. Statsutskottet hänvisade i sitt utlåtande över be1
orda förslag till att statskontoret i sitt år 1954 avgivna utlåtande angående
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
15
organisation och förläggning av läroverket för vuxna uttalat, att göda ska
syntes tala för att detta läroverk förlädes till Uppsala med anknytning ti
försvarets läroverk. Det finge därför enligt statsutskottets mening toiutsättas
att de av revisorerna anförda synpunkterna komnie att beaktas \
prövningen av frågan om placeringen av läroverket f.3r.1lfUUNirrgare
nämnts förlädes emellertid sedermera sistnämnda laioanstalt till Nori
kTen|V årets revisorer verkställda undersökningarna i avseende å försvarets
läroverk ha givit vid handen, att goda förutsättningar föreligga tor en
avsevärd ökning av antalet elever vid läroanstalten. I en av larovei kets .cktor
utarbetad och till revisorerna överlämnad promemoria har pavisats att
vtterligare minst 120 elever kunna beredas undervisning utan att någon
utbvesnad av skollokalerna behöver företagas; enda villkoret ar att de av
st absbit lädes skolan nu disponerade lokalerna fristallas för läroverkets ia^
ning Även i fråga om tillgången till lärare aro förutsättningarna gjn
samma för en elevökning. Läroverkets rektor har i förenamnda promemoria
framhållit att lian räknat med att för undervisningen icke skulle behövas
några ytterligare ordinarie eller extra ordinarie tjänster utan enbart
timlärartjänster. Såvitt revisorerna kunna bedöma torde det heller icke
möta några större svårigheter att i Uppsala for sistnämnda tjänster erhålla
kvalificerade lärare, då åtskilliga akademiker, vilka pa grund av små studie
icke önska antaga tjänst utanför universitetsstaden torde vara villiga aU
åtaga sig begränsad undervisnmgsskyldighet vid läroverket. För manga
skulle en sådan tjänstgöring som lärare självfallet medföra en icke obel>
Ii»- lättnad i fråga om finansieringen av fortsätta akademiska studier.
"Såsom i det föregående redan berörts anse revisorerna, att den onskvaida
elevökningen vid försvarets läroverk bör kunna åstadkomma® genom å t
också civila elever beredas tillträde till läroverket. Genom en sådan åtgärd
skulle denna läroanstalt kunna fylla en betydelsefull uppgift som komplement
till det i Norrköping förlagda läroverket för vuxna, "nde
visningsresurser, som tidigare nämnts, redan nu aro helt utnyttjade 1
detta sammanhang må framhållas, att den av revisorerna föreslagna bitddnhmen
av elevunderlaget med all säkerhet kommer att i bog grad undeilättas
i och med genomförande av enhetsskolan, da givetvis kunskapsnivån
för elever från sådan skola kommer att bliva avsevart högre an i truga
om elever från vanlig folkskola. Revisorerna vilja samtidigt understryka,
att enhetsskolereformen sannolikt även kommer att verka i den riktningen,
att tillströmningen av militära elever till försvarets läroverks underotficerslinje
successivt minskas, då det torde kunna forvantas att i hantiden
flera blivande underofficerare före inträde pa underofficersskola ha
förvärvat kunskaper motsvarande den nuvarande realexamen. Därest mot
förmodan en tillräcklig elevökning icke skulle uppnäs enbart genom att
läroverket på angivet sätt göres tillgänglig! ior civila elever, anse revisorerna
det höra övervägas, om icke i vissa fall åt tjänsteman i den civila
statsförvaltningen kunde beredas samma möjlighet till kostnadsfri undervisning
vid läroverket som nu är förbehållen den militära personalen Ln
sådan förmån, vilken i och för sig icke behövde begränsas till anstallda i
statlig tjänst, skulle självfallet endast komma i fråga för tjänsteman som
ådagalagt stor duglighet och som i övrigt visat sig ha förutsättningar tor
och''vilja att utbilda''sig för mera kvalificerade poster.
Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anse revisorerna del angeläget
att åtgärder snarast vidtagas i syfte att möjliggöra en sådan utökning
a\" elevunderlaget vid försvarets läroverk, alt dess underv.sningskapacitet
i fortsättningen kan bli till fullo utnyttjad.
16
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, cheferna för armen
marinen och flygvapnet, styrelsen för försvarets läroverk, statskontoret
och skolöverstyrelsen (Del II, s. 55—64).
. B.eh''äf^nde den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde fa hanvisas till utlåtandena. F
Utskottet. Det är enligt utskottets mening uppenbart, alt undervisningskapaciteten
hos försvarets läroverk f. n. icke utnyttjas i den omfattning
som pa grund av tillgängen på lärarkrafter och lokaler i och för si» är
mot ig. I remissutlåtandena ha liksom av revisorerna föreslagits olika0 åtgarder
för att råda bot på nämnda missförhållande. Utskottet är för sin
el icke berett att i förevarande sammanhang taga närmare ställning därll.
I , Det synes emellertid utskottet lämpligt, att de av frågan närmast berorda
myndigheterna få i uppdrag att skyndsamt utarbeta och till Kungl.
aj.t rnkomma med de detaljförslag som kunna befinnas påkallade för att
tillgodose det av revisorerna angivna syftet.
Utskottet hemställer,
„ att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
11 :o) Förvaltningen m. m. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade
mas mer. nder försvarsdepartementet, §11, ha revisorerna föreslagit att en
P ,n for de ifrågavarande maskinernas användning, underhåll och förnyelse
utarbetas (Del I, s. 57—66). J
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
kapacitet1 för för™ *5katpS*kf1 säkerställa en tillfredsställande tillverkningshi
af u T tS behov ha statsmakterna ansett erforderligt att ankHvJr1ttdannenbe
?PI-) h anskaffning av vissa maskiner och verktyg för
kngsmatencltillverkmng. Anskaffningen har till övervägande del belastat
liftbudgetanslag. Inköpsvärdet av den ifrågavarande materielen har i av
MansSnernaUh?gf
itlU 1°, lnil.joner kronor- vilket belopp är helt avskrivet.
Maskinerna ha i stor utsträckning mot ersättning uthvrts till den privata
industrien. 1 fråga om maskinernas redovisning har Kungl. Maj:t på grundval
av förslag från orgamsationsnämnden för den centrala försvarsförvalt^ngen,
de!1 11 ™ar? 1955 meddelat närmare föreskrifter. I det föregående
saP ^d°gJ°rts for mnehållet i nämnda föreskrifter. De innebära i liuvudsak
att större delen av maskinparken, med undantag för de maskiner som
aro avsedda för driften vid försvarets fabriksverks anläggningar, skall understallas
armetygforvaltnmgen men redovisas på försvarets8 fabriksfond
hH armfygförvaltningen i underdånig skrivelse den
18 juni 1956 hemställt att maskinerna i fråga måtte för redovisning över
betsverkc?
?brSfTdhen tlU det beredskapsförråd, som förvaltas av ämbetsverket.
Samtidigt har armetygforvaltnmgen anhållit att de inkomsthy
ror
och forsaljmngsmedel som inflyta genom uthyrning eller försäljning av
reras1‘un^tatsverkeT -®?11? -ff U.ande bestämmelser oavkortat skoli inleveS
■ i statsverket i fortsättningen i överensstämmelse med vad som är
tallet i fråga om beredskapsforraden måtte må användas till ersättnings
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
17
anskaffning. Hyresinkomsterna ha beräknats till omkring G50 000 kronor
per år. Ämbetsverket har i detta sammanhang bl. a. framhållit att, eftersom
dittills influtna inkomster — ca 7 miljoner kronor — icke disponerats
för ersättningsanskaffning och någon plan för dylik anskaffning över huvud
icke fastställts, maskinparken blivit delvis nersliten och i avsevärd utsträckning
föråldrad. Nämnda förhållanden ha enligt ämbetsverkets mening
lett till att maskinerna icke längre i tillräcklig grad kunna anses fylla
det beredskapsändamål för vilket de ursprungligen avsetts.
Den av armétygförvaltningen gjorda framställningen lämnade Kungl.
Maj :t genom beslut den 15 februari 1957 utan bifall. Till grund för nämnda
beslut torde bl. a. ha legat ett av riksräkenskapsverket i ärendet avgivet
idlåtande. Riksräkenskapsverket har däri bl. a. framhållit, att för armétygförvaltningens
maskiner i princip bör tillämpas samma ordning för ersättningsanskaffning
som för försvarets fabriksverks maskiner, d. v. s. anskaffningen
bör ske med anlitande av investeringsanslag som anvisas för ändamålet.
Ämbetsverket har vidare hävdat att de kapitaltillgångar som arrnétygförvaltningens
maskiner representera närmast äro att anse som anläggningstillgångar
och alltså icke jämförbara med de i ett beredskapsförråd
ingående förnödenheterna, vilka utgöras av omsättningstillgångar. De inkomster
som inflyta vid uthyrning och försäljning av ifrågavarande maskiner
böra därför enligt riksräkenskapsverkets uppfattning icke i redovisningsavseende
jämställas med de vid utlämning ur förråd inflytande medlen.
Enligt revisorernas mening är det självfallet i princip riktigt att, så länge
de av armétygförvaltningen övertagna maskinerna redovisas å försvarets
fabriksfond, de för nämnda fond gällande förvaltningsföreskrifterna tilllämpas
i fråga om t. ex. ersättnings- och nyanskaffning. Det må emellertid
erinras om att sagda bestämmelser utformats med hänsyn till att huvuddelen
av fondens tillgångar utgöres av kapitaltillgångar, d. v. s. att de anskaffats
med investeringsmedel, vilket icke är förhållandet beträffande de ifrågavarande
maskinerna. Vidare må framhållas att det vid fondens inrättande
år 1944 förelåg gynnsammare förutsättningar att utnyttja maskinparken
produktivt än vad som senare efter beredskapens upphörande blivit
fallet. Det framstår därför som naturligt att maskinerna från början upptogos
å fonden, även om de icke voro att anse som produktiva kapitaltillgångar
i egentlig mening. Mot bakgrunden av angivna förhållanden synes
det revisorerna tveksamt om tillräckliga skäl föreligga att, såsom riksiäkenskapsverket
föreslagit, för ersättnings- och nyanskaffning anvisa investeringsmedel,
allrahelst som i enlighet med i Sverige tillämpade regler krigsmateriel
i princip icke skall behandlas som kapitaltillgång. Därest det skulle
befinnas lämpligt att för ifrågavarande maskiner även framdeles tillämpa
gällande ordning i redovisningshänseende, anse revisorerna därför att medel
för ersättnings- och nyanskaffning höra anslås över driftbudgeten. Enligt
revisorernas uppfattning är emellertid även en annan lösning av här berörda
problem tänkbar, nämligen att avföra maskinerna ur fabriksfonden
och överföra dem till en diversemedelstitel för att redovisas efter liknande
grunder som tillämpas vid 1. och 2. klassens tygverkstäder, i fråga om vilka
den bestämmelsen gäller att gjorda avskrivningar krediteras ett särskilt
konto som disponeras av armétygförvaltningen för ersättningsanskaffning.
Ehuru delade meningar kunna råda om vilken redovisningsform som i
förevarande fall hör tillämpas, torde någon tvekan icke föreligga i fråga om
angelägenheten av att landets krigsindustriclla beredskap hålles på en sådan
nivå, att industrins produktion av krigsmateriel icke äventyras. Med
hänsyn härtill anse revisorerna det vara av största betydelse att här berörda
Ililwiuj till riksdagens protokoll HM!). 6 samt. Nr K7
18
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
maskiner, vilka äro avsedda att utgöra en viktig produktionsreserv i ett
skärpt läge, förnyas och underhållas på sådant sätt att deras beredskapsvärde
bibehålies. Därest garantier härför icke skapas, torde det av beredskapsskäl
i fortsättningen bli nödvändigt att begränsa deras användning
under fredstid. Enligt revisorernas mening kan det emellertid ur ekonomisk
synpunkt knappast anses försvarligt att på sådant sätt lösa här föreliggande
problem. Revisorerna anse därför att sådana åtgärder snarast böra vidtagas
som möjliggöra ett fortsatt utnyttjande av maskinerna utan att deras
värde som beredskapsfaktor nedgår. I första hand bör i detta syfte utarbetas
en plan för maskinernas användning, underhåll och förnyelse. Enligt
revisorernas uppfattning bör i samband därmed också undersökas om det
icke är möjligt att genom exempelvis modernisering av vissa maskiner
skapa förutsättningar för att utnyttja dem i ökad omfattning.
Utlåtanden ha avgivits av armétygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion,
försvarets fabriksstgrelse, statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 65—72).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Till de allmänna synpunkter som revisorerna anlagt på förevarande
spörsmål kan utskottet helt ansluta sig. Det synes således vara av
största betydelse att nu avsedda maskiner, vilka skola utgöra en viktig
produktionsreserv i händelse av skärpt läge, förnyas och underhållas på sådant
sätt att deras beredskapsvärde bibehålies. Såvitt utskottet förstår är
detta problemets kärnpunkt, medan utformningen av erforderliga redovisningsbestämmelser
måste anses vara en andrahandsfråga. I likhet med revisorerna
finner därför utskottet påkallat, att en plan för maskinernas användning,
underhåll och förnyelse utarbetas. Därvid bör även, såsom försvarets
fabriksstyrelse framhållit, det framtida behovet av beredskapsmaskiner
närmare utredas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
12 :o) Synpunkter på den statliga långivningen till egna hem. Under socialdepartementet,
§ 12, ha revisorerna anlagt vissa synpunkter på frågan om
lokaliseringen av egnahem på landsbygden (Del I, s. 67—77).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 49, varom utskottet velat här
erinra.
13:o) Handläggningen av visst låne- och bidragsärende. Under socialdepartementet,
§ 13, ha revisorerna förordat att till Fellingsbro kommun återbetalas
visst belopp (Del I, s. 78—89).
Statsutskottets utlåtande nr 87 är 1959
19
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Riksdagens ur 1954 församlade revisorer gjorde under § 27 av sin berättelse
vissa uttalanden angående ett antal rationaliserings- och jordbruksegnahemsärenden
Aid lantbruksnämnden i Örebro län. Gemensamt för flertalet
av dessa ärenden vore enligt revisorerna, att fastigheterna för jämförelsevis
höga köpeskillingar förvärvats av personer, som haft för avsikt att
försörja sig av jordbruket på desamma. Enär köparna praktiskt taget saknat
tillgångar, hade nämnden beviljat lånegaranti för jordbruksegnahemslån,
som täckt hela skillnaden mellan köpeskillingarna och tidigare intecknade
bottenlån. Därjämte både som regel driftslån beviljats. Då köparna, till
följd av oförmåga att sköta fastigheterna, efter jämförelsevis kort tid måst
gå ifrån dem, hade nämnden för att skydda statens rätt med anledning av
lånegarantierna funnit sig föranlåten att övertaga fastigheterna. Sedan därefter
fråga uppkommit bur med fastigheterna lämpligen borde förfaras, hade
de ansetts böra disponeras som kompletteringsjord till angränsande fastigheter.
Vid de ÖAerlåtelser som med anledning därav företagits hade förluster
för statsverket icke kunnat undvikas.
Revisorernas uttalanden inneburo erinringar mot de nämnda ärendenas
handläggning huvudsakligen i två avseenden. För det första hade revisorerna
beträffande vissa av de ifrågavarande fastigheterna funnit att lantbruksnämnden,
när valet stått mellan att taga fastigheterna i anspråk för
rationaliseringen eller att förmedelst jordbruksegnahemslån förhjälpa personer
att slå sig ned på dem för att därstädes driva självständigt jordbruk,
utan tvekan bort stanna för det förstnämnda alternativet. För det andra
hade revisorerna ansett att det brustit i nämndens utredning beträffande
köparnas personliga kvalifikationer.
Det ärende som revisorerna återgivit i det föregående och som avser
fastigheten 5/96 mtl av Fillmansboda 1: 6 i Fellingsbro kommun i Örebro
län utgör enligt revisorernas mening ett exempel på felbedömning från
lantbruksnämndens sida av liknande art som den 1954 års revisorer påtalade.
Vad som kommit det bär förevarande ärendet att få en så beklaglig utgång
i olika hänseenden •— och revisorerna åsyfta därvid icke främst den
ekonomiska förlust statsverket lidit — synes främst vara den värdering på
vilket lantbruksnämndens beslut i ärendet baserades och som innebar att
fastigheten skulle lia ett Aärde av 49 000 kronor. Denna värdering grundades
emellertid uppenbarligen på helt felaktiga förutsättningar rörande
markens beskaffenhet m. m. Det verkliga \''ärdet var därför betydligt lägre
än det som låg till grund för nämndens beslut om statliga lånegarantier.
Det torde få erinras om att fastigheten, sedan mangårdsbyggnaden ombyggts
för nära 60 000 kronor, av en tjänsteman bos nämnden år 1955
uppskattats till ett värde av 33 000—35 000 kronor. Denna värdering synes
vara mera realistisk; härför talar bl. a. det förhållandet, alt fastigheten
när den sedermera såldes exekutivt av utmätningsmannen värderades till
35 000 kronor.
Såsom den förut lämnade redogörelsen torde ge vid banden, uppvisar
detta ärende många synnerligen anmärkningsvärda förhållanden. Med hänsyn
till att så lång tid förflutit sedan de för ärendets utgång grundläggande
felen bcgingos ha revisorerna det oaktat ansett sig icke närmare än vad
som framgår av det följande böra ingå i prövning därav.
Revisorerna ha, såsom nämnts i ett annat avsnitt av förevarande berättelse,
fått kännedom om sådana fall där vederbörande lantbruksnämnd vid
överlåtelse av jordbruksfastighet icke i tillräcklig grad beaktat, huruvida
20
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
den bostadsförbättring som redan på ett tidigt stadium av ärendets handläggning
måste ha varit uppenbar även för lantbruksnämnden kunde anses
svara mot fastighetens framtida avkastning. Förevarande ärende utgör
enligt revisorernas mening ett så uppseendeväckande exempel på bristande
samarbete mellan de jordbrukspolitiska och de bostadspolitiska organen,
att revisorerna ansett sig böra upptaga ärendet till särskild behandling ur
just denna synpunkt. Även om den till fastigheten hörande mangårdsbyggnaden
vid tidpunkten för nämndens befattning med frågan om garantilån
till ägaren — som förvärvat fastigheten under förutsättning att han av
lantbruksnämnden skulle beviljas dylik garanti — uppenbarligen var i sådant
skick, att lantbruksnämnden borde ha insett att de sammanlagda
utgifterna för bostadshusets iståndsättning måste bli avsevärda •— sökandens
uppgift om att de skulle komma att uppgå till 500 kronor var minst
sagt orealistisk — borde lantbruksnämnden under alla förhållanden ha
tagit kontakt med länsbostadsnämnden för att närmare få bedömt, vilka
kostnader reparationen av mangårdsbyggnaden skulle medföra. Därest detta
ägt rum, måste lantbruksnämnden ha fält klart för sig att förutsättningar
för att jordbruket skulle ge tillräcklig avkastning för att giva sökanden
och dennes familj en rimlig försörjning icke förelågo. Genom lantbruksnämndens
åtgärder försattes nu de bostadspolitiska organen i ett tvångsläge;
ehuru dessa voro medvetna om de ekonomiska konsekvenserna av
bostadshusets iståndsättning, tvingades de medverka till alt söka giva ägaren
en människovärdig familjebostad. Den bedömning som länsbostadsnämnden
gjorde i fråga om de beräknade kostnaderna för ombyggnaden
visade sig visserligen icke hålla måttet; kostnaderna antogos av nämnden
komma att uppgå till 39 000 kronor mot i verkligheten 56 470 kronor. Detta
förhållande kan likväl icke utgöra den främsta anledningen till att ägaren
nödgades frånträda fastigheten. Enligt revisorernas mening hade nämligen
förutsättningar, oavsett hyggnadskostnadernas storlek, över huvud ej förelegat
för vederbörande att i längden försörja sig och sin familj på ifrågavarande
jordbruk.
Av den redogörelse som lämnats i det föregående framgår bl. a. att Fellingsbro
kommun, som gått i borgen för det förskott om 35 000 kronor som
ägaren till fastigheten erhöll för ombyggnaden, nödgats ersätta statsverket
detta belopp. En framställning från kommunen om att statsverket skulle
avskriva denna fordran har av Kungl. Maj:t lämnats utan bifall. I det
remissutlåtande som bostadsstyrelsen avgav över bl. a. kommunens framställning
härutinnan hette det, att frågan om och på vad sätt kommunen
borde hållas skadeslös horde upptagas senare. Någon tvekan om att kommunen
rättsligen var skyldig att till statsverket utgiva ifrågavarande belopp
föreligger icke. Enligt revisorernas mening kan det emellertid icke
vara staten värdigt att tvinga en kommun — utan att denna haft möjlighet
att påverka ärendets handläggning på ett tillräckligt tidigt stadium — att
ikläda sig en utgift som uppkommit på grund av en allvarlig felbedömning
från en statlig myndighets sida. Hade kommunen givits tillfälle därtill,
hade den med all sannolikhet avrått från investeringar i denna fastighet,
som icke var lämplig som självständig brukningsdel utan som redan vid
denna tidpunkt borde ha tillagts angränsande fastighet. Vidare må erinras
om att det i ärendet är ostridigt, att kommunen i föreskriven ordning övervakat
att givna anvisningar beträffande ombyggnaden iakttagits. Visserligen
har Kungl. Maj:t redan prövat frågan, huruvida kommunen skall
befrias från ersättningsskyldighet. Såvitt av handlingarna i ärendet framgår,
har Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande i ärendet dock ej erhållit
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
21
tillräcklig kännedom om de förhållanden som legat bakom kommunens
borgensåtagande. Med hänsyn härtill anse sig revisorerna böra föreslå, att
till kommunen återbetalas ifrågavarande belopp om 35 000 kronor jämte
ränta.
Utlåtanden ha avgivits av bostadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen
och Fellingsbro kommun (Del II, s. 97—103).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Omständigheterna i förevarande fall, för vilka en ingående
redogörelse lämnats av revisorerna, äro enligt vad utskottet kunnat finna
sådana, att Fellingsbro kommun rimligtvis bör erhålla viss kompensation
för den förlust kommunen tillfogats. På av bostadsstyrelsen anförda skäl
synes kommunen böra själv svara för det ifrågavarande egnahemslånets
räntefria stående del, varför ersättningsbeloppet bör begränsas till (35 000
— 8 000 ==) 27 000 kronor. Utbetalningen torde lämpligen böra bokföras
på det under riksstatens femte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande
framställning, besluta att till Fellingsbro kommun i Örebro
län skall återbetalas ett belopp av 27 000 kronor.
14:o) Samernas bostadsfråga. Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna
förordat en allsidig prövning av samernas bostadsfråga (Del 1, s.
90—99).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 49, varom utskottet velat här
erinra.
15 :o) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunikationsdepartementet,
§ 15, ha revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet
av automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 100—104).
Utskottet. Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
får för riksdagen
anmäla.
16 :o) Mellanriksvägen över Storlien. Under kommunikationsdepartementet,
§ 16, ha revisorerna uttalat sig för att den ifrågavarande mellanriksvägen
snarast utbygges (Del I, s. 105—110).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Revisorerna ha innevarande år besökt Jämtlands län och därvid bl. a.
tagit del av det pågående byggnadsarbetet på mellanriksvägen över Storlien
mot Trondheim, vilken innevarande höst öppnats för trafik.
Ifrågavarande vägbygge är givetvis avsett alt främja den normala samfärdseln
för befolkningen i de närmast berörda bygderna samt turistutbytet
mellan Sverige och Norge i denna landsdel. Det väsentligaste skälet
för vägens tillkomst har dock varit dess betydelse i beredskapshänseende.
Såväl då isläggning hindrar sjöfarten på östersjöhamnarna som i andra
tänkbara avspärrningsalternativ väntas mellanriksvägen öppna en värdefull
förbindelseled till hamnarna vid den året runt isfria Trondheimsfjorden.
\ ägföretaget utfördes under åren 1955—1958 och omfattar nybyggnad av
sträckan Enafors—Storlien—riksgränsen—Turifoss samt ombyggnad av
sträckan från Turifoss till Stjördal vid fjorden, sammanlagt 87 km, varav
21 km på svensk sida. Vägen har en körbanebredd av 6 m jämte vägrenar
och är konstruerad för en trafikbelastning av 10 tons axeltryck. Kostnaderna
ha uppgått till omkring 21 miljoner svenska kronor, varav den svenska
andelen uppgått till 14,7 miljoner kronor. Sistnämnda belopp motsvarar
kostnaderna för hela nybyggnadsdelen — såväl på svensk som på norsk
s>da — samt en del av kostnaderna för ombyggnad av den norska vägsträckan
Turifoss—Stjördal. Kostnadsfördelningen belyser den betydelse
som från svensk sida tillmätts företaget.
Emellertid är beträffande ifrågavarande vägföretag att märka, att vägens
fortsättning från Enafors österut mot Östersund icke på långt när motsvarar
den höga standard som kännetecknar den nya vägförbindelsen västerut.
Särskilt gäller detta den omkring 9 mil långa sträckan Staa—Nälden,
vilken till större delen är smal och krokig med dålig bärighet och stor tjälkänslighet
och som icke tillåter högre axeltryck än 6 ton. Ej ens på vintern,
då den frusna vägbanan eljest skulle kunna tåla ett förhöjt axeltryck, är
en tyngre trafik möjlig, emedan två på sträckan befintliga broar — över
Järpströmmen vid Järpen och över Indalsälven vid Staa — utgöra definitiva
hinder för ökad belastning.
Revisorerna befatta sig som regel icke med frågor angående den ordning
i vilken aktuella vägbyggnadsarbelen komma till utförande. Här som annorstädes
blir givetvis takten i vägarnas utbyggnad beroende av tillgång på
medel och arbetsresurser, varjämte en avvägning sker mot andra angelägna
arbeten. Med hänsyn till att mellanriksvägen äger speciell betydelse för
landet i dess helhet och då den tillkommit i främsta rummet av beredskapsskäl,
vilja revisorerna dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten på
det mindre tillfredsställande läge i vilket denna vägplaneringsfråga befinner
sig. Då vägen för närvarande icke kan tagas i bruk för tung trafik, är
det uppenbart att det betydande belopp som nedlagts i vägföretaget icke
kommer till avsedd nytta. Det är önskvärt att planering och projektering
av återstående arbeten nu igångsättas och att dessa komma till utförande,
så snart tillgängliga resurser medgiva.
Utlåtanden ha avgivits av väg- och vaitenbyggnadsstyrelsen, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och länsstyrelsen i Jämtlands län
(Del II, s. 120—124).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens remissutlåtande
har styrelsen sin uppmärksamhet riktad på de förevarande vägfrågorna
och eftersträvar konsekvent att få fram erforderliga arbetsplaner.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
23
Särskilt må omnämnas att arbetena med de båda broar som skulle komma
att avlägsna de svåraste hindren för tung trafik på den aktuella vägsträckan
beräknas kunna påbörjas under innevarande år. Utskottet, som delar revisorernas
uppfattning om angelägenheten av det bär ifrågavarande vägbyggnadsföretaget,
har med anledning av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sålunda anfört ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
17 :o) Vissa brobyggnader i Västerbottens län. Under kommunikationsdepartementet,
§ 17, ha revisorerna påtalat bristen på samarbete vid vissa
brobyggnader (Del I, s. 111—117).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Vattenfallsverkets utbyggnad av vattenkraften i Ångermanälvens huvudgren
omfattar bl. a. reglering av källsjöarna Malgomaj, Kultsjön och Ransaren
samt anläggande av Stalons kraftverk vid älvsträckan mellan de förstnämnda
båda sjöarna. Med en sådan utbyggnad följer regelmässigt behov
av omfattande, delvis tunga transporter, för vilka det svagt utvecklade vägnätet
i områdena på gränsen till fjälltrakterna alls icke är dimensionerat.
Till vattenfallsverkets förberedande åtgärder för vattenkraftutbyggnaden
hör därför i dylika fall att genom förstärkning eller nybyggnad av vägar
och broar säkerställa transporterna till arbetsplatserna. Normalt sker givetvis
denna upprustning av transportvägarna i samråd och samarbete med
vägmyndigheterna.
Revisorerna 1m i det föregående redogjort för tre olika fall, i vilka bättre
vägförbindelse varit erforderlig för vattenfallsverkets arbeten men någon
samordning med vägförvaltningens åtgärder icke kunnat åvägabringas.
Det första fallet avser en broförbindelse nära Malgomajsjöns utlopp. De
där befintliga äldre broarna över två grenar av Ångermanälven bära endast
ett axeltryck av 4 ton eller en högsta fordonsvikt av 10 ton. Ombyggnad i
enlighet med nutida krav har sedan länge varit aktuell; bl. a. var arbetet
medtaget i länets femårsplan för åren 1952—1956. Endast 200 meter uppströms
från dessa broar har vattenfallsverket under åren 1955— 1958 uppfört
regleringsdammen för Malgomaj. För transporterna såväl till detta
bygge som till byggnadsarbeten längre upp i älvsystemet har vattenfallsverket
emellertid fått använda sig av en tillfällig vägförbindelse jämte den
nu uppförda regleringsdammen över älven. Sedan regleringsarbetena på
platsen numera äro färdigställda, slutprojekterar vägförvaltningen de nya
broarna, och ombyggnaden väntas efter hand komma i gång. Det har därvid
icke ansetts möjligt att kombinera de båda anläggningarna, så att den närbelägna
dammbyggnaden med däri ingående bro kunnat användas för vägväsendets
behov.
Det andra fallet gäller en bro över Kultsjöån, d. v. s. den del av Ångermanälven
genom vilken vattnet från Kultsjön föres ned till Malgomaj. Även
här finnes en äldre bro, vilken dock bar samma begränsade bärighet som
de nyss nämnda. Då vattenfallsverket för byggnadsarbetena vid Stalons
kraftverk och Kultsjöns reglering har behov av en bro med långt högre
bärighet, har mellan vattenfallsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
träffats en överenskommelse att vägmyndigheterna skola planera
och uppföra en ny bro, vilken fyller såväl vattenfallsverkets behov under
byggnadstiden som vägväsendets krav på en framlida permanent bro. Kostnaderna
skola i huvudsak bestridas av vattenfallsverket. Då emellertid byg
-
24
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
gandet av denna bro ännu ej kommit i gång — upphandlingen pågick i november
1958, under det att arbetena på Stalons kraftverk och Kultsjöns
reglering påbörjades på våren samma år — har vattenfallsverket ej kunnat
vänta på den nya brons färdigställande. I stället har vattenfallsverket på
denna plats uppfört en tredje bro — en provisorisk broförbindelse med ca
40 tons bärighet — varvid från försvarsväsendet förhyrd krigsbromateriel
kommit till användning.
Slutligen ingår i den nu aktuella vattenkraftutbyggnaden även reglering
av sjön Ransaren, en källsjö belägen längre upp mot fjälltrakterna. Transportförbindelse
med byggnadsplatsen vid Ransaren har kunnat ordnas endast
genom att en befintlig väg kompletterats med en bro över det s. k.
Stornässundet vid Kultsjöns övre del. Länsstyrelsens beslut om byggande
av en bro på denna plats meddelades redan på 1930-talet, och arbetet intogs
i flerårsplanen för åren 1952—1956. överläggningar upptogos mellan vattenfallsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i syfte att få brobyggnadsarbetet
igångsatt i så god tid, att bron skulle kunna användas av
vattenfallsverket under tiden för arbetet vid Ransaren, men dessa överläggningar
ledde icke till resultat. Bland annat kunde enighet icke uppnås
om det belopp varmed vattenfallsverket borde bidraga till brobyggnadskoslnaderna.
Vattenfallsverket bedrev arbetet vid Ransaren under tiden från
våren 1952 till hösten 1955 och löste därvid transportfrågan genom att anordna
och driva en provisorisk färjförbindelse över sundet. Vägmyndigheterna
påbörjade därefter brobyggnaden i februari 1956 och bron togs i
bruk i november 1957.
Samarbete mellan vattenfallsverket och väg- och vattenbyggnadsverket
kan måhända i vissa fall erbjuda svårigheter. Vattenfallsverkets projekt
aktualiseras ofta med mycket kort varsel, och ovissheten rörande utfallet av
vattendomstolarnas domar eller Kungl. Maj:ts beslut i tillståndsärenden
kan medföra att vägfrågorna icke kunna i förväg bedömas, varigenom utrymme
för förberedelser i vanlig ordning icke föreligger. Härtill kommer att
de båda myndigheternas krav och synpunkter på en transportförbindelse
ofta icke sammanfalla. Det synes dock revisorerna uppenbart, att ett nära
samarbete är oundgängligen, tiödvändigt och att åsidosättande därav icke
är godtagbart.
I viss utsträckning ha uppkomna merkostnader vid nu nämnda byggnadsföretag
kunnat angivas med bestämda belopp. Sålunda beräknas kostnaderna
för den provisoriska bron över Kultsjöån till omkring 100 000
kronor och kostnaderna för anläggning och drift av färjan vid Stornässundet
till omkring 300 000 kronor. Härjämte kan det förutsättas, att åtskilliga
merkostnader uppkommit genom tidsförluster och förseningar som sammanhängt
med de provisoriska förbindelser man under byggnadstiden varit
hänvisad till, eller omvänt, att besparingar skulle ha kunnat vinnas om
man under byggnadstiden haft tillgång till färdigställda, fullt bärkraftiga
broar. Ehuru revisorerna icke ha kunnat ingå på en sådan detaljprövning
av nu nämnda byggnadsärenden, att det inbördes ansvaret mellan de berörda
myndigheterna kunnat fördelas, ha revisorerna likväl velat lämna en
redogörelse för dessa företag såsom exempel på bristande samarbete.
Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen
(Del II, s. 124—127).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
25
Utskottet. Ur ekonomisk synpunkt är det otvivelaktigt av mycket stor betydelse,
att vid företag av den art som revisorerna berört i förevarande
sammanhang erforderligt samarbete kommer till stånd mellan vederbörande
statsmyndigheter. Då emellertid av remissutlåtandena torde framgå, att
de nu närmast aktuella ämbetsverken redan vidtagit åtgärder för att befästa
och fördjupa samarbetet sig emellan, har utskottet velat begränsa sig till
att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
18:o) Trådradionätets utbyggnad. Under kommunikationsdepartementet,
§ 18, ha revisorerna uttalat sig för en avveckling av trådradions vidare utbyggnad
(Del I, s. 118—133).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
3 av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9, varom utskottet velat
här
erinra.
19 :o) Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, ha revisorerna framfört vissa kritiska synpunkter
på det ifrågavarande byggnadsföretaget (Del I, s. 134—143).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
I slutet av år 1957 påbörjade statens järnvägar anläggandet av det s. k.
åsbrospåret i anslutning till Hallsbergs järnvägsstation. Spårsystemet i
Hallsberg är för närvarande så anordnat, att den söderifrån ankommande
linjen Mjölby(Åsbro)—Hallsberg inlöper i personbangårdens östra ände.
Godstågen på denna linje måste för att nå rangerbangården — belägen norr
om spårsystemet -— överkorsa de spår som från personbangården leda österut
mot Stockholm och norrut mot Örebro. Det nu föreliggande utbyggnadsprogrammet
innebär att ett nytt spår för godstrafiken anlägges från
rangerbangården västerut; spåret dragés planskilt över linjen Hallsberg—
Laxå och därefter i huvudriktning söderut för att 3 km norr om Åsbro station
ansluta till det nuvarande spåret Hallsberg—Mjölby. Linjen Hallsberg
—Mjölby skulle alltså på en sträcka närmast Hallsberg bli dubbelspårig.
Det ena spåret — det nuvarande — ansluter till personbangården österifrån
och skulle för framtiden avses för persontåg. Det andra spåret — det
som nu bygges — skulle leda in till rangerbangården västerifrån och vara
avsett i första hand för godståg.
Det nya spåret har en längd av 7,6 km och utbygges med planfria korsningar
vid fyra olika punkter, dels vid skärningen med järnvägsspåret
Hallsberg—Laxå, dels vid de båda riksvägarna 6 och 8, dels vid en enskild
väg. Samtidigt hygges en anslutning mellan åsbrospåret och spåret Hallsberg—Laxå,
så att den planskilda korsningen mellan de båda spåren kan
utnyttjas även för godståg från rangerbangården mot Laxå. Kostnaderna
för arbetet beräknas uppgå till 8 miljoner kronor. Då företaget icke kunnat
beredas plats på statens järnvägars ordinarie investeringsprogram, igångsattes
det i slutet av år 1957 såsom statligt beredskapsarbete inom en kostnadsram
av 2,5 miljoner kronor. Denna del av arbetet beräknas vara färdig
år 1960.
26
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Statens järnvägars tekniska materiel undergår för närvarande en betydande
upprustning och modernisering i syfte att göra järnvägsdriften mera
lönsam på längre sikt. Under de senaste fem åren ha järnvägarnas investeringar
uppgått till mer än 1 1/2 miljard kronor. Upprustningsprogrammet
omfattar även bangårdarna, som under den gångna femårsperioden
krävt omkring 80 miljoner kronor. Bangården i Hallsberg har under de
senare åren utbyggts för omkring 5 miljoner kronor, och ytterligare arbeten
planeras för omkring 10 miljoner kronor. Härtill kommer det nyssnämnda
åsbrospåret för en kostnad av 8 miljoner kronor, d. v. s. för bangården
i Hallsberg en investering på sammanlagt 23 miljoner kronor.
Revisorerna ha tagit del av den planläggning som föregått beslutet om
anläggandet av åsbrospåret samt av de kalkyler och lönsamhetsberäkningar
som förutsättas ha legat till grund för bedömningen. Att företaget igångsatts
såsom statligt beredskapsarbete inverkar givetvis icke på de krav man
härvidlag bör kunna ställa. Vad gäller företagets planläggning i stort anse
sig revisorerna icke kunna underlåta att uttala tveksamhet om nödvändigheten
av att tillgripa ett så omfattande byggnadsprojekt för att underlätta
de tekniska svårigheterna med spårsystemet på Hallsbergs personbangård.
Det hade enligt revisorernas mening varit av värde om det funnits tillgång
till beräkningar rörande alternativa och enklare lösningar än den här valda,
som ju innebär anläggande av en lång och svårbyggd spårsträcka med
ett flertal kostnadskrävande planskilda korsningar. Otvivelaktigt kommer
åsbrospåret att medföra vissa fördelar vid tågföringen på Hallsbergs station,
men det bör beaktas att dessa fördelar äro relativt begränsade med hänsyn
till att spåret är avsett endast för godstågen på sträckan Hallsberg—
Mjölby, för närvarande vanligen 22 om dygnet.
I de kalkyler som av järnvägsstyrelsen framlagts för att belysa företagets
räntabilitet har vinsten av företaget angivits till omkring 300 000 kronor
om året, vartill kommer ett antal fördelar som icke kunnat till beloppet
bestämmas. I denna summa ingår emellertid en uppskattad vinst på 140 000
kronor, motsvarande ränta efter 7 procent på ett belopp av 2 miljoner kronor,
för vilket belopp personbangården i Hallsberg beräknats behöva ombyggas,
om ej åsbrospåret kommit till utförande. Det må i anledning härav
anmärkas, att man mot den på sådant sätt beräknade vinsten har att väga
räntekostnaden för den betydande investering som företaget nu medför
samt att vissa kostnader måste beräknas även för drift och underhåll av
det nya spåret.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det i ett fall som det
här förevarande och med hänsyn till företagets omfattning och karaktär
hade varit motiverat med en mera fullständig utredning rörande olika alternativa
lösningar samt mera klarläggande uppgifter om företagets lönsamhet
och ekonomiska konsekvenser.
Utlåtande har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del II, s. 134—138).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandet.
Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen,
att det varit önskvärt om mera klarläggande uppgifter om det ifrågavarande
företagets lönsamhet och ekonomiska konsekvenser hade funnits tillgängliga.
Därmed hade icke minst underlättats möjligheten att upptaga
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
27
tänkbara alternativa lösningar till bedömning. Då emellertid järnvägsstyrelsen
förklarat sig ha för avsikt att i liknande fall för framtiden upprätta
sammanfattande redogörelser över alla föreliggande fakta, har utskottet velat
begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
20:o) Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, ha revisorerna förordat lättnader i fråga om
säkerhetsanordningarna vid vissa vägkorsningar (Del I, s. 144—151).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
I en kungörelse av år 1933 finnas utförliga bestämmelser meddelade rörande
de säkerhetsanordningar som det åligger järnvägs innehavare att
uppsätta vid korsning mellan järnväg och allmän väg eller enskild väg som
allmänneligen befares. Bestämmelserna innehålla i huvudsak att varningsmärke
är till fyllest, om den vägfarande enligt vissa normer har fri sikt
över en viss del av järnvägen, varierande efter tågets hastighet. I annat fall
fordras särskilda säkerhetsanordningar, exempelvis bom eller ljussignal, som
träder i funktion då tåg nalkas. Undantag från nämnda bestämmelser har
medgivits i ytterst ringa omfattning. Dock har Kungl. Maj:t beträffande
ett fåtal bandelar med ringa trafik medgivit avsteg från säkerhetsbestämmelserna,
varjämte järnvägsstyrelsen enligt erhållet bemyndigande medgivit
motsvarande lättnader beträffande industrispår och därmed jämförliga
bandelar. Dessa lättnader innebära som regel, att tåg stannar omedelbart
före korsning med allmän väg eller att det framföres över korsningen med
ytterst ringa hastighet.
Antalet korsningar i plan mellan statens järnvägar och för fordonstrafik
avsedda landsvägar uppgår till närmare 37 000, av vilka mer än 3 400 utgör
korsningar med allmänna vägar. Omkring 2 500 korsningar äro skyddade
av bommar eller grindar, vilka då tåg nalkas avstänga vägen, manövrerade
av särskild vaktpersonal eller från närbelägen station el. dyl. Omkring
1 500 säkerhetsanordningar bestå av automatiskt verkande ljus- och
ljudsignaler, i några fall av allenast endera av nämnda anordningar. Vid
övriga korsningar, vilka till övervägande del avse skärning med enskilda
vägar, äro endast varningsmärken anbringade. — Det må inskjutas att det
utöver här ifrågavarande varnings- och säkerhetsanordningar även ankommer
på vägväsendets företrädare att anbringa varningsmärken vid korsningar
mellan järnväg och väg som är upplåten för fordonstrafik.
Inom statens järnvägar pågår för närvarande ett omfattande utredningsarbete
rörande det ekonomiska resultatet av vissa mindre trafikerade banor
och bandelar i syfte att efter hand nedlägga sådan järnvägsdrift som
icke i längden är lönsam. I viss utsträckning har avvecklingen av svaga
banor redan påbörjats. Ofta kännetecknas sådana banor av att den begränsade
persontrafiken uppehälles av rälsbussar med ell fåtal turer om dagen.
Vad godstrafiken beträffar har styckegodset ofta överflyttats till lastbillinjer
som gå mer eller mindre parallellt med järnvägen; för vagnslastgodset
kan det vara tillräckligt med etl godståg om dagen, som växelvis trafikerar
banans båda riktningar. Dylika banor, som uppenbarligen icke äro
lönsamma, måsle givetvis efter hand nedläggas, i den mån bygdens trafikbe.
hov kan tillgodoses på annat såll och vägsystemet är rustat alt ta emot
en ökad fordonstrafik. Innan så sker är det emellertid ell allmänt intresse
28
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
att de svaga banorna drivas så ekonomiskt som möjligt, d. v. s. att banan
beredes tillfälle att behålla sina trafikinkomster och att alla möjligheter
till förenklingar och besparingar tagas till vara. Exempelvis må understrykas
att styckegodstrafik icke bör överflyttas till lastbil förrän detta medför
påtagliga ekonomiska fördelar.
Särskild uppmärksamhet kräva vidare de många fasta kostnader som
järnvägsdriften för med sig och som vid en bana med svagt driftresultat
komma att framstå som en starkt belastande faktor. Kostnaderna för bevakningen
vid vägkorsningar torde höra till denna typ av fasta kostnader,
som särskilt lämpa sig för en översyn i rationaliseringssyfte. Redan utbyte
av personalbevakade bommar mot automatiska signalanordningar torde på
längre sikt vara ägnat att medföra en viss besparing. Då det gäller banor,
vilkas livslängd redan kan förutses vara begränsad, torde det däremot vara
mera tveksamt om dylika åtgärder äro ekonomiska, detta med hänsyn till
att automatiska signalanordningar medföra avsevärda investeringskostnader,
vartill komma icke obetydliga kostnader för löpande kontroll och underhåll.
Enligt revisorernas mening är det förtjänt att övervägas, om man
icke vid nu ifrågavarande banor skulle kunna i större utsträckning pröva
systemet med sådana lättnader i fråga om säkerhetsanordningarna vid vägkorsningar
som redan gälla för vissa industrispår och liknande spårtyper
och som innebära, att tåget stannar framför vägkorsningen och därefter passerar
med mycket låg hastighet. Revisorerna vilja understryka att detta förslag
icke innebär någon eftergift i fråga om trafiksäkerheten. Enligt revisorernas
mening torde det föreslagna systemet tvärtom medföra mindre fara
för vägtrafiken än om tåget med hög hastighet passerar en vägkorsning där
vägtrafiken varnas med ljus och ljudsignaler. Att tågens gångtider något
förlängas på grund av stopplikt vid ett begränsat antal vägkorsningar synes
revisorerna härvidlag äga mindre betydelse i jämförelse med de fördelar
som slå att vinna, om ifrågavarande banor genom lämpliga rationaliseringsåtgärder
kunna drivas till lägre kostnader under sin återstående livstid.
Man torde vidare i ökad utsträckning böra pröva möjligheten att utnyttja
enklare signalanordningar, vilka manövreras av tågpersonalen.
Stundom torde även ökad säkerhet kunna åstadkommas genom röjningar
eller genom flyttning av binder som skymma sikten.
Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen
(Del II, s. 140—142).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såsom framgår av de i ärendet lämnade upplysningarna ha
järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsatt en särskild
samarbetsdelegation för behandling av frågor rörande korsningar järnväg—
väg. Med anledning av revisorernas förevarande framställning har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen som eget yttrande åberopat en inom nämnda delegation
utarbetad promemoria, vari bl. a. anförts att det vore av stor vikt att
ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpliga rationaliseringsåtgärder i fråga om säkerhetsanordningarna
vid plankorsningar järnväg—väg vidtoges. Järnvägsstyrelsen
har för sin del förklarat sig beredd att i ökad omfattning pröva
det av revisorerna föreslagna systemet vid sådana järnvägslinjer, där trafi
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
29
ken kommer att helt eller delvis nedläggas under de närmaste åren. Med
hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet velat begränsa sig till att vad i
ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
21 :o) Aktiebolaget Trafikrestauranger. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på det nämnda bolagets
rörelseutfall (Del I, s. 152—159).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Akiebolaget Trafikrestauranger bildades år 1939 såsom ett helt statligt
företag med uppgift att driva restaurangrörelse på statens järnvägars tåg,
stationer och färjor. Bolaget handhar även viss annan med huvuduppgiften
närbesläktad rörelse, såsom hotell, kiosker samt perrongförsäljning och tågservering.
Det bör dock anmärkas, att bolaget icke svarar för all sådan rörelse
på och i anslutning till järnvägen. Huvuddelen av stationernas hotell,
restauranger och kiosker är sålunda av statens järnvägar utarrenderad till
andra företagare, och även viss tågförsäljning går vid sidan av bolagets
verksamhet.
Ehuru Aktiebolaget Trafikrestaurangers bokslut under de senare åren utvisa
ett mindre överskott torde företaget, sett såsom en isolerad ekonomisk
enhet, icke kunna betecknas som vinstgivande. Bolagets arrendeavgift
till statens järnvägar för tillhandahållna lokaler, restaurangvagnar och
utrymmen i färjor m. m. samt för driften av dessa bestämmes nämligen
till ett belopp motsvarande i huvudsak hela det årliga nettot av rörelsen,
men detta belopp understiger årligen med åtskilliga miljoner kronor statens
järnvägars egna drift- och kapitalkostnader för de nyttigheter som
ställts till förfogande. Å andra sidan måste i sammanhanget beaktas, att
bolaget genom sin verksamhet medverkar till en ökning av statens järnvägars
trafikinkomster.
Revisorerna ha vid en granskning av rörelseutfallet vid bolagets försäljningsställen
funnit, att resultaten i förhållande till bruttoinkomsterna förete
stora skiftningar mellan olika orter och även på samma ort mellan olika
år. I viss utsträckning har detta förklarats därav, att vid de fasta anläggningarna
förändringar i driften förekommit och rationaliseringsåtgärder
vidtagits i syfte att på längre sikt vinna ett bättre affärsresultat. På några
orter synas emellertid resultatsiffrorna mer än annorstädes vara i behov
av en närmare granskning. Särskilt har uppmärksammats att restaurangrörelserna
i Stockholm och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg baserade
restaurangvagnarna under en följd av år visat betydande underskott.
Vid Stockholms centralstation redovisas ett sammanlagt underskott,
som vid restaurangen uppgår till 768 000 kronor för åren 1952—1956 och
vid restaurangvagnarna till 1 605 000 kronor för åren 1952—1957. Under
sistnämnda tidsperiod visar restaurangen i Malmö ett sammanlagt underskott
av 230 000 kronor och restaurangvagnarna i Göteborg ett underskott
av tillhopa 124 000 kronor. Av det föreliggande redovisningsmaterialet vill
det synas, som om det gynnsammare resultatet av rörelserna vid byffcer,
kiosker och perrongförsäljningar finge bära förlusterna vid restauranger
och restaurangvagnar.
Det är enligt revisorernas mening synnerligen angeläget med en ingående
analys av orsakerna till nyssnämnda underskott samt ett klarare redovis
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
ningssystem för de olika rörelsegrenarna vid de tre större stationerna. Därest
det vid en utredning av dessa rörelsegrenars ekonomi skulle visa sig att
restaurangerna i Stockholm och Malmö icke äro lönsamma, kan det enligt
revisorernas mening ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning finnes att
fortsätta rörelserna i sin nuvarande form i dessa städer, vilkas centrala
delar äro väl rustade med näringsställen av god standard. Snarare torde
det kunna antagas att en utvidgning av byfférörelsen skulle tillgodose såväl
rimliga krav på service för den resande allmänheten som ekonomiska
synpunkter.
Även såvitt gäller restaurangvagnarna synas liknande synpunkter kunna
göras gällande. Såsom framgår av det föregående ha från bolagets sida vissa
omständigheter anförts som förklaring till att vagnrörelsen på vissa linjer
är lönsam och på andra icke. Revisorerna ha dock ej kunnat finna att så
stora skiljaktigheter i förutsättningarna för driften föreligga på olika håll,
att de redovisade differenserna kunna lämnas utan närmare utredning och
åtgärd. Det vill synas som om svårigheter föreligga att erhålla ett gynnsamt
utfall av vagnrörelsen på linjer, som föra restaurangvagnar med table
d’höte-måltider av traditionell typ, medan de mindre personalkrävande byffévagnarna
lämna bättre netto. Även beträffande vagnrörelsen synes man
därför böra överväga ett ökat utnyttjande av byfféservering.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, järnvägsstyrelsen, styrelsen för
AB Trafikrestauranger och Sveriges centrala restaurangaktiebolag (Del II,
s. 142—150).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det angeläget att,
såvitt gäller statens järnvägars tre största stationer, en ingående analys av
utfallet av den av AB Trafikrestauranger bedrivna rörelsen verkställes samt
att ett klarare redovisningssystem för de olika rörelsegrenarna kommer till
stånd. Det är visserligen riktigt att restaurangrörelsen i allmänhet haft att
brottas med stora svårigheter under senare år, men detta har, såvitt utskottet
kunnat bedöma, flerstädes mötts av rationaliseringsåtgärder från vederbörande
företagsledningars sida i syfte att söka anpassa verksamheten efter
de ändrade betingelserna. Ej heller det nära sambandet med den egentliga
järnvägsdriften kan enligt utskottets mening få vara ett hinder för att i
förevarande fall största möjliga kostnadstäckning eftersträvas, även om tillbörlig
hänsyn måste tagas till de speciella villkor under vilka framför allt
restaurangvagnsrörelsen arbetar.
Såsom framgår av de avgivna remissutlåtandena äro såväl järnvägsstyrelsen
som bolagsledningen medvetna om de föreliggande problemens betydelse.
Vissa rationaliseringsåtgärder ha också redan vidtagits och andra
ställts i utsikt. Utskottet förutsätter för sin del att arbetet härmed fullföljes
med all kraft under vederbörligt beaktande av de synpunkter revisorerna
anlagt på frågan. Av särskild vikt synes det vara att ett sådant redovisningssystem
kommer till stånd, att en rättvisande kostnadsjämförelse såväl
mellan olika rörelsegrenar som mellan olika år blir möjlig.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
31
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
22:o) Flygplats vid Umeå. Under kommunikationsdepartementet, § 22, ha
revisorerna framhållit angelägenheten av att klarhet snarast vinnes om
flygplatsens slutliga belägenhet (Del I, s. 160—166).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
6 av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9, varom utskottet velat här
erinra.
23 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,
§ 23, ha revisorerna lämnat en redogörelse för skatteuppbörden
och ingått på vissa därmed sammanhängande frågor (Del I, s. 167—-187).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsåret
1957—58 såsom A-skatt 6 660 miljoner kronor och såsom B-skatt 2 983 miljoner
kronor, vilket innebär att jämfört med närmast föregående uppbördsår
A-skatten ökat med 579 miljoner kronor och B-skatten med 254 miljoner
kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret 1957—58
till 695 miljoner kronor, varav 97 miljoner kronor utgjorde A-skatt och 598
miljoner kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse 515 miljoner kronor
aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 83 miljoner kronor i huvudsak
fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår ha fyllnadsinbetalningarna
ökat med 193 miljoner kronor. Resultatet av den ordinarie
uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1957—58, då 96,2 procent
inflöto, är i stort sett oförändrat jämfört med närmast föregående uppbördsår.
I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående
skatten enligt 1957 års taxering må nämnas att inflytandeprocenten
uppgick till 84,5 procent, vilket innebär en försämring med inemot trekvarts
procent jämfört med den kvarstående skatten för närmast föregående taxeringsår.
Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut
nämnts uppgå till omkring 830 miljoner kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 839 miljoner kronor. Jämfört med de
uppgifter som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1957
års taxering har den kvarstående skatten minskat med omkring 168 miljoner
kronor, medan överskottsskatten ökat med ca 150 miljoner kronor.
Ilen kvarstående skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 8 procent
av den slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick
den till omkring 10 procent av motsvarande slutliga skatt.
I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna ha revisorerna funnit
sig böra ingå på vissa spörsmål soin ha avseende å resultatet av skatteuppbörden.
Härom må anföras följande.
Revisorerna ha varit i tillfälle att taga del av länsstyrelsernas yttranden
över de i det föregående redovisade tabellerna och ha därvid uppmärksammat,
att vissa länsstyrelser i ganska stor omfattning tillgripit konkursförfarande
såsom ett medel att utfå restförd skatt. Vederbörande utmätningsmål!
och exekution sbiträden ha därjämte i ett mycket stort antal fall för
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
rättat utmätning av lös egendom hos de restförda skattskyldiga. Nämnda
förhållande ger revisorerna anledning framhålla, att det synes angeläget att
försäljning av utmätt gods sker snabbare än vad många gånger f. n. är fallet.
Såsom riksdagens revisorer tidigare erinrat är vidare en väsentlig förutsättning
för ett gott indrivningsresultat, alt tillgång finnes till ett tillräckligt
antal dugande och för sina uppgifter intresserade indrivningsmän. Det
skulle f. ö. ulan tvekan vara till fromma för indrivningsväsendet, om vissa
exekutionsbiträden finge ägna sig enbart åt indrivningsverksamhet. Revisorerna
ha även uppmärksammat att vissa svårigheter gjort sig gällande
att besätta sådana ledigblivna tjänster som äro förenade med indrivningsarbete.
Revisorerna finna det önskvärt att berörda förhållanden särskilt
beaktas av vissa pågående utredningar, nämligen 1955 års stadsutredning
samt den nyligen tillsatta kommittén med uppdrag att verkställa utredning
och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings-
och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor.
Beträffande den kvarstående skatten, som enligt nu gällande regler förfaller
till betalning under uppbördsterminerna i mars och maj månader,
lia på vissa båll önskemål framförts om införandet av en gemensam restlängd
för båda uppbördsterminerna. Ur kostnadssynpunkt skulle en dylik
åtgärd för det allmänna otvivelaktigt vara till fördel. Med hänsyn till vikten
av att indrivningsförfarandet snarast möjligt kan igångsättas, vilket icke
minst är av betydelse i tider med vikande konjunkturer, anse sig revisorerna
likväl icke kunna förorda, att en sammanslagning av de båda uppbördsterminernas
rostlängder kommer till stånd. I detta sammanhang må
emellertid erinras om att i restlängderna för första uppbördstenninen i viss
omfattning uppföres belopp om en krona; detta beror i allmänhet på att
i det fall den kvarstående skatten uppgår till ojämnt belopp denna uppdelas
så, att under den första uppbördstenninen till betalning förfaller ett
belopp som motsvarar halva det kvarstående beloppet höjt till närmast hela
krontal, medan under den andra uppbördstenninen förfaller ett belopp som
är en krona lägre. I det fall vederbörande under första uppbördstenninen
av misstag betalar sistnämnda belopp, blir han restförd för en krona, vilket
i sin tur medför bl. a. merarbete för det allmänna. Det är därför önskvärt
att denna olägenhet elimineras, vilket kan ske på olika sätt. Revisorerna
förutsätta, att frågan uppmärksammas i samband med den översyn av
vissa uppbördsfrågor varom 1958 års B-riksdag i skrivelse till Kungl. Niaj:t
hemställt.
Enligt 10 § sista stycket uppbördsförordningen skall preliminär A-skatt
icke utgå å ersättning som utbetalas till person, vilken är i konkurs. Enligt
vad revisorerna erfarit kan denna bestämmelse medföra olämpliga konsekvenser
såväl för konkursgäldenären som för statsverket. Konkurser dra
ofta ut på tiden, och de flesta konkursgäldenärer torde under konkursen
inneha avlönade anställningar. Vid tidpunkten för konkursens avslutande
kan därför den resterande skatten vara betydande. Enligt revisorernas mening
böra ifrågavarande bestämmelser ändras på sådant sätt, att preliminär
A-skatt efter vederbörlig prövning kan utgå å ersättning som utbetalas till
person, vilken är i konkurs.
Vid debitering av slutlig skatt skall i vissa fall påföras ränta. I samband
därmed skall i den preliminära skatten ej inräknas sådan av den skattskyldige
erlagd preliminär skatt som inbetalts efter den 30 april året näst efter
inkomståret. I det fall taxeringsnämnd avviker från av den skattskyldige
lämnad deklaration, skall underrättelse härom vara den skattskyldige till
banda senast den 15 juli, varefter denne kan anföra besvär över taxerings
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
33
nämndens beslut senast den 15 augusti under taxeringsåret, bni sådan ändring
av den deklarerade inkomsten som här avses kan komma alt innebära
skyldighet att erlägga ränta å kvarstående skatt. Någon möjlighet att genom
fyllnadsinbetalning förhindra en dylik påföljd föreligger enligt gällande bestämmelser
icke i dessa fall. Denna påföljd kan därför komma att verka
stötande, om ändringen i deklarationen beror på förhållanden varöver deklaranten
icke kan anses råda. Det kan därför ifrågasättas en sådan komplettering
av gällande bestämmelser, att rätten till fyllnadsinbetalning vid
avvikelse från deklaration utsträckes till förslagsvis den 31 juli. Det må emellertid
erinras om att en skattskyldig redan enligt nu gällande föreskrifter
kan erhålla befrielse från honom eljest åliggande skyldighet att gälda ränta
å kvarstående skatt. Förutsättningen härför är bl. a. att särskild framställning
göres till länsstyrelsen i det län där räntan påförts. I anvisningarna
till 85 § uppbördsförordningen har som exempel på befrielsegrund f. ö.
nämnts just det fall, att den kvarstående skatten beror på att bcskattningsnämnd
frångått den skattskyldiges deklaration. Ifrågavarande möjlighet
torde emellerid icke i någon större utsträckning vara känd av de skattskyldiga.
Då en sådan regel som revisorerna nyss ifrågasatt kan komma att få
vissa icke önskvärda konsekvenser, synes det tills vidare vara tillräckligt att
vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på här avsedda
fall och upplysa om möjligheten att efter särskild ansökan erhålla befrielse
från skyldighet att erlägga ränta.
Sammanfattningsvis få revisorerna sålunda hemställa, att här framförda
synpunkter i fråga om åtgärder i syfte att ernå ett förbättrat resultat av
skatteuppbörden måtte vinna beaktande.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, centrala
uppbördsnämnden, överståthållarämbetct, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands
och Skaraborgs län samt 1955 års stadsutredning (Del II, s. 151—169).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. I anslutning till den sedvanliga redogörelsen för skatteuppbörden
ha revisorerna ingått på vissa därmed sammanhängande speciella frågor.
Inledningsvis ha revisorerna sålunda på grundval av vissa inhämtade upplysningar
understrukit angelägenheten av alt försäljning av utmätt gods sker
snabbare än vad nu många gånger är fallet. Att dröjsmål på förevarande område
understundom kan leda till för statsverket otillfredsställande resultat
synes uppenbart. Såsom överståthållarämbetet i sitt remissutlåtande framhållit,
torde emellertid några generella direktiv angående försäljning av utmätt
gods icke kunna lämnas. Frågor om dylik försäljning synas därför även
framdeles böra prövas och avgöras under hänsynstagande till omständigheterna
i det enskilda fallet.
Revisorerna ha vidare ifrågasatt, om icke såsom en verksam åtgärd för
indrivningsverksamhetens effektivisering vissa exekutionsbiträden borde få
ägna sig enbart åt sådan verksamhet. Vad revisorerna därulinnan anfört har
understrukits av såväl centrala uppbördsnämnden som de i ärendet hörda
länsstyrelserna. Utskottet kan för sin del ansluta sig till revisorernas förslag,
:s Iiihang till riksdagens protokoll 0)59. 6 samt. Nr 87
34
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
att frågan upptages till närmare bedömning av 1955 års stadsutredning.
Även vissa andra frågor ha revisorerna av anförda skäl funnit böra uppmärksammas
i särskild ordning. Det gäller här närmast uppförandet på restlängderna
av belopp om allenast en krona samt uttagandet av preliminär
A-skatt av person i konkurs. Remissmyndigheterna ha i allmänhet biträtt revisorernas
förevarande förslag. Även utskottet anser de av revisorerna påtalade
olägenheterna böra elimineras. Det synes lämpligt att den ytterligare
utredning härutinnan som kan vara erforderlig sker i samband med den
översyn av vissa uppbördsfrågor varom 1958 års B-riksdag hemställt.
Revisorerna ha slutligen aktualiserat frågan, i vad mån skäl kunde anses
föreligga för en sammanslagning av de båda uppbördsterminernas restlängder
samt för utsträckning av tiden för fyllnadsinbetalning av preliminärskatt
vid avvikelse från deklaration. Några åtgärder i angiven riktning ha revisorerna
dock icke funnit sig kunna förorda. Under hänvisning jämväl till
vad bevillningsutskottet i sitt av årets riksdag godkända betänkande nr 9
i sistberörda fråga anfört vill utskottet ansluta sig till denna revisorernas
uppfattning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
24:o) Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet. Under finansdepartementet,
§ 24, ha revisorerna förordat en organisatorisk samordning av
vissa myndigheter på skatteväsendets område (Del I, s. 188—199).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen föreslogo 1955 års taxeringssakkunniga,
att riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och
kupongskattenämnden skulle sammanslås till en särskild riksskattestyrelse.
Denna skulle ha till uppgift att vara rådgivande och vägledande rörande
tillämpningen av taxeringsförordningen samt de skatteförfattningar enligt
vilka taxering verkställes enligt förordningen; på styrelsen skulle även ankomma
att samordna taxeringskontrollen samt att meddela förhandsbesked
i taxeringsfrågor. Förslaget ställdes emellertid av föredragande departementschefen
vid anmälan av propositionen 1956: 150 med förslag till taxeringsförordning
m. m. på framtiden.
Under senare år har ett relativt livligt reformarbete pågått på skatteområdet.
Åtskilliga förändringar ha vidtagits i bl. a. kommunalskattelagen,
varjämte en ny taxeringsförordning utfärdats. Härvid har huvudsyftet varit
att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad
granskning av svårkontrollerade deklarationer men även att tillgodose
de skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd. Oavsett politisk
uppfattning har också allmän enighet rått om att alla åtgärder som rimligen
kunna vidtagas för att i tekniskt avseende underlätta allmänhetens
och myndigheternas arbete på skatteområdet böra vidtagas.
Enligt revisorernas mening får som ett led i dessa strävanden jämväl ses
taxeringssakkunnigas förut omnämnda förslag om ett sammanförande av
riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden
till en riksskattestyrelse. Icke minst med hänsyn härtill finns det an
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
35
ledning beklaga, att de sakkunnigas förslag icke redan upptagits till slutlig
prövning. Såsom även framhölls i den nyss omnämnda propositionen måste
det vidare anses rationellt och på längre sikt medföra besparingar, om man
så långt som möjligt sammanför centralt handlagda uppgifter på beskattningsväsendets
område inom ett och samma organ. Revisorerna ha därför
funnit sig böra aktualisera frågan om ett förenhetligande av de myndigheter
som ha att ombesörja dessa uppgifter. Till att börja med må då erinras
om att taxeringssakkunnigas berörda förslag tillstyrktes av bl. a. myndigheter
med god överblick över förvaltningen, såsom statskontoret och statens
organisationsnämnd, medan de närmast berörda ställde sig avvisande.
De göromål som bestridas av nu ifrågavarande myndigheter avse i stor
utsträckning olika sidor av beskattningsväsendet. Denna omständighet förändrar
dock icke det faktum, att arbetsuppgifterna rent principiellt äro av
likartat slag; gemensamt för myndigheterna är nämligen att de skola tillse
att beskattningen i olika avseenden och ur olika synpunkter blir riktig och
rättvis. Ett så nära samarbete som möjligt mellan de tjänstemän som ha
att tillgodose dessa intressen måste framstå såsom önskvärt. Visserligen
förekommer redan nu samråd och även formligt remissförfarande mellan
de olika organen i gemensamma frågor, men detta samarbete kan uppenbarligen
icke bidraga till en lika ändamålsenlig handläggning av de olika
ärendena som den som kan äga rum inom ramen för ett enda organ under
ledning av en enda chef. Då man har att taga ställning till frågan om en
sammanslagning av ifrågavarande myndigheter, bör enligt revisorernas mening
även beaktas att desamma upprätthålla en icke obetydlig kontakt med
allmänheten. För denna måste det uppenbarligen vara till gagn att kunna
vända sig till så få myndigheter som möjligt i frågor som röra beskattningen.
Några principiella skäl mot att sammanföra de centralt verksamma organen
på skatteområdet till ett enda kunna knappast anföras. Visserligen
framfördes vid remissbehandlingen av taxeringssakkunnigas förslag den
invändningen, att det föreslagna organets chef skulle få en dubbelställning
såsom dels ordförande i ett dömande organ och dels målsman för den fiskaliska
verksamheten. I detta hänseende torde emellertid få erinras om att
riksskattenämnden redan nu har uppgifter i fråga om taxeringskontrollen.
Denna anordning har, såsom föredragande deparementschefen anförde vid
anmälan av den förut nämnda propositionen, icke föranlett någon kritik.
Departementschefen tilläde, att han icke skulle finna olämpligt, om ledningen
och övervakningen på föreslaget sätt lades i händerna på en verkschef
med väsentligen dömande funktioner. En sådan ordning skulle kunna
sägas ligga i linje med strävandena på olika rätt sområden att ställa användningen
av utredningsmedel under domstolsinässig kontroll. Såsom departementschefen
iiven underströk äro dessa problem i huvudsak desamma,
vare sig man bibehåller riksskattenämnden i nuvarande form eller inordnar
den i ett större sammanhang.
Revisorerna anse således, att taxeringssakkunnigas förslag om tillskapandet
av en central myndighet för nu ifrågavarande ändamål på nytt bör
prövas. Delta förslag, som innefattade en sammanslagning av riksskattenämnden,
centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden, går emellertid
enligt revisorernas mening knappast tillräckligt långt. Såsom framgår
av det föregående finnas nämligen utöver nyssnämnda myndigheter ytterligare
sådana med centrala uppgifter på beskatlningsväsendcts område. Det
kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke i fortsättningen det bör ankomma
på det nya organet att utfärda de anvisningar m. m. som röra uppbörds
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
förfarandet och som det nu enligt föreskrifter i särskilda författningar
åligger riksräkenskapsverket att lämna. Denna verksamhet ansluter sig
nämligen väl till de göromål som i övrigt skulle ankomma på det nya organet.
Vidare finnas en sjömansskattenämnd och ett sjömansskattekontor,
förlagda till Göteborg. Skäl kunna anföras för att inordna även dessa organ
i den nya centrala myndigheten. Med hänsyn till att de så nyligen organiserats,
torde dock lämpligen ytterligare erfarenheter böra avvaktas, innan
denna fråga slutligt prövas. Om av revisorerna här förordade eller ifrågasatta
åtgärder vidtagas, skulle till det nya centralorganet komma att på
ett ändamålsenligt sätt koncentreras i stort sett samtliga de uppgifter som
nu ankomma på centrala myndigheter i fråga om den direkta beskattningen.
Hur det nya centralorganet i detalj skall organiseras och om det skall ha
karaktär av styrelse eller nämnd, härpå ha revisorerna icke ansett sig böra
närmare ingå. Organisationsformen torde f. ö. i stort sett giva sig själv
med hänsyn till de tillämnade uppgifterna. Revisorerna vilja dock framhålla,
att i likhet med vad som f. n. gäller bl. a. beträffande riksskattenämnden
företrädare för olika intressen böra knytas till den nya myndigheten
med uppgift att deltaga i avgörandet av viktigare spörsmål. Med hänsyn
till att myndigheten kommer att handlägga frågor som beröra skilda
intresseområden torde det vara lämpligt att låta dessa representeras av
olika personer, beroende på ärendenas natur.
Sedan revisorerna tagit ställning till de i det föregående aktualiserade organisationsförslagen,
har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 oktober 1958
bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän
med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag rörande
eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
och därmed sammanhängande frågor. Till grund för utredningen skall
bl. a. ligga en promemoria i ämnet från statens organisationsnämnd. I
denna ifrågasättes, jämte annat, huruvida icke centrala uppbördsnämnden
bör uppgå i ett centralorgan för folkbokföring och uppbörd. Då frågan härom
utgör en del av de av revisorerna här berörda spörsmålen, torde det
vara lämpligt att utredningsmännen vid fullgörandet av sitt uppdrag pröva
de organisatoriska frågorna jämväl i ljuset av vad revisorerna i det föregående
anfört rörande önskvärdheten av en närmare samordning av de
centrala organen för den direkta beskattningen.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens
organisationsnämnd, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, kupongskaitenämnden,
sjömansskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs
län ävensom av uppbördsorganisationskommittén (Del II, s. 169—
179).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såsom revisorerna själva erinrat ha i slutet av föregående år
tillkallats särskilda utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning
och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings-
och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor. Då ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
37
skottet förutsätter att de nämnda utredningsmännen, vilka antagit benämningen
uppbördsorganisationskommittén, komma att närmare pröva de av
revisorerna i förevarande sammanhang aktualiserade organisationsproblemen,
har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
25:o) Tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter m. m. Under finansdepartementet,
§ 25, ha revisorerna förordat en översyn av gällande
system för tullrestitution (Del I, s. 200—206).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Under de förutsättningar och villkor som angivas i en särskild förordning''
med därtill hörande författningar kan restitution av tull erhållas.
Den allmänna bakgrunden till dessa bestämmelser är, att man därigenom
vid sidan av andra medel velat bereda transithandeln och exportindustrien
ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.
Inledningsvis ha redovisats de olika slag av restitution som förekomma,
varvid uppmärksamhet särskilt ägnats varvsindustrirestitutionen sådan
denna tillämpas för de statliga myndigheternas del. Vad i det följande anföres
härom har emellertid till väsentlig del avseende jämväl å andra restitutionsformer,
i den mån dessa beröra den statliga verksamheten.
Den nuvarande förordningen om tullrestitution tillkom år 1929. Det förslag
som låg till grund för "förordningen byggde framför allt på den uppfattningen,
att förfarandet i avsevärt högre grad än dittills varit fallet
borde baseras på förtroende för den enskilde näringsidkaren, vilkens kvalifikationer
med avseende å redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande
av restitutionsrätten därför skulle underkastas en noggrann prövning,
innan dylik rätt medgåves. Vid anmälan av propositionen i ämnet
uttalade föredragande departementschefen, att de då gällande bestämmelserna
vore alltför stela och komplicerade för att tillfredsställa moderna
krav på ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande. Det
förslag som förelädes riksdagen och sedermera godkändes av denna ansågs
tillfredsställa de krav som ur olika synpunkter kunde uppställas.
Ovan har lämnats en redogörelse för handläggningen av ärenden avseende
varvsindustrirestitution. Av denna redogörelse och av de uppgifter
revisorerna i övrigt inhämtat framgår, att förfarandet är mycket omständligt
och förorsakar en stor mängd administrativt arbete. Till ytterligare
belysning härav må nämnas att revisorerna varit i tillfälle att taga del av
ett s. k. avräkningsdiarium vid Stockholms örlogsvarv. Däri har närmare
studerats ett restitutionsärende som omfattat 41 poster, var och en upptagande
ett flertal varuslag, ofta med olika statistiska nummer, med restitutionsbelopp,
varierande mellan 40 öre och 2 197 kronor 77 öre; flertalet
poster äro av relativt ringa storlek. Del sammanlagda belopp som skulle
restitueras utgjorde 16 196 kronor 2 öre. De sålunda gjorda iakttagelserna
ge revisorerna anledning konstatera, alt det bestyr som handläggningen
av ett dylikt ärende förorsakar ej synes stå i rimligt förhållande till de
restituerade beloppens storlek. Då man har att bedöma innebörden av de
nuvarande bestämmelserna i ämnet, bör vidare beaktas all dessa i bokföringshänseende
för den myndighet som skall bevaka att restitution erhålles
medför elt både tidsödande och komplicerat arbete, som för ett
enda ärendes skull kan utsträckas till en tidrymd uppgående till tio år.
38
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
De motiv som åberopades vid tillkomsten år 1929 av den alltjämt gällande
tullrestitutionsförordningen och som i huvudsak inneburo krav på
ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande kunna enligt
revisorernas uppfattning med minst samma styrka även i dag åberopas
till stöd för enklare och mera rationella handläggningsformer. Även om
förfarandet givetvis delvis förändrats under de 30 år som snart förflutit
sedan förordningens promulgation, kvarstår det dock i huvudsak oförändrat.
Det ligger enligt revisorernas mening i sakens natur, att ett förfarande
som år 1929 ansågs uppfylla dåtida krav på ändamålsenlighet i våra dagar
måste anses föråldrat. Därtill kommer att det vill förefalla, som om vissa
tullmyndigheter i sin strävan efter att tillgodose de fiskaliska intressena
gå alltför långt i sitt nit. Det kan sålunda knappast anses nödvändigt att
kräva, vilket faktiskt förekommit, att en statlig myndighet med exakta
uppgifter skall styrka den längd ett fartyg håller; en uppgift helt allmänt
om att fartyget hade en större längd än den som är stadgad för rätt till
restitution godtogs sålunda icke. Elt annat exempel i detta hänseende utgör
det förut omnämnda fallet, där en icke obetydlig skriftväxling förekommit
på grund av att speditören råkat angiva Stockholms örlogsvarv
som importör i stället för marinförvaltningen; det aktuella beloppet utgjorde
15 kronor 30 öre.
En huvudtanke bakom förordningens bestämmelser var såsom nämnts
förtroende för den enskilde näringsidkare som efter vederbörlig prövning
av tullverket skulle tillerkännas rätten till tuilrestitution. Enligt revisorernas
mening måste det i och för sig anses anmärkningsvärt, att en ordning
som grundas på förtroende parterna emellan skall nödvändiggöra så rigorösa
bestämmelser som här är fallet. Med särskild styrka framträder detta
förhållande när fråga är om ett mellanhavande statliga myndigheter emellan.
Det må f. ö. erinras, att de motorreservdelar som exempelvis örlogsvarven
importera kunna utnyttjas endast för marinen tillhöriga fartyg och
således icke kunna säljas till andra förbrukare.
Revisorerna ha för sin del kommit till den bestämda uppfattningen, att
bestämmelserna på förevarande område böra ersättas av nya sådana, vilka
under hänsynstagande även till tullverkets berättigade intressen tillgodose
nutida krav på en enkel och smidig administration. Olika möjligheter äro
härutinnan tänkbara. Den enligt revisorernas mening närmast till hands
liggande lösningen är att införa en sådan ordning, att det vid införtullningen
av vederbörande myndighet skriftligen försäkras, att den importerade
materielen uteslutande kommer att användas för sådant ändamål,
att tull slutligt ej skall utgå. Någon tull skulle vid sådant förhållande ej
behöva uttagas. Härigenom skulle det arbete som nu måste utföras med
erläggande av tull, ifyllande av blanketter, vidtagande av olika bokföringstransaktioner
o. s. v. bortfalla. Rationaliseringsvinsten skulle utan tvekan
bli betydande och detta icke blott för de importerande myndigheterna utan
även för tullverket, för vilket den nuvarande ordningen måste vara både
tidsödande och kostsam.
Vad här anförts tager som nämnts sikte på det förfarande som sammanhänger
med tillämpningen för de statliga myndigheternas del av bestämmelserna
om restitution och då i första hand varvsindustrirestitution.
Det hör emellertid framhållas, att man enligt vad revisorerna inhämtat även
inom exportnäringen finner den tillämpade redovisningsmetodiken betungande.
Det anses alt denna i vissa fall är så kostnadskrävande, att restitutionsmedgivandet
ur samhällsekonomisk synpunkt ter sig meningslöst.
Även om på detta område delvis andra synpunkter än de förut anförda;
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
39
måste göra sig gällande, kanske framför allt ur tullverkets synpunkt, synes
mycket av vad som ovan framhållits därför kunna åberopas till stöd
för enklare regler över huvud på detta område. Då man bedömer frågan
om tullrestitutionsförfarandet bör man enligt revisorernas uppfattning vidare
beakta, att den nya tulltaxan, som träder i kraft den 1 januari 1959
och som innebär ett värdetullsystem, torde komma att medföra en ytterligare
kompilering av redovisningen i samband med tullrestitutionen. Det
framstår därför såsom angeläget, att man söker åstadkomma ett enklare
system i fråga om hela restitutionsförfarandet.
Tilläggas må att ett eventuellt genomförande av ett europeiskt frihandelsområde
uppenbarligen kan komma att påverka frågan om tullrestitutionen.
Med hänsyn till att det torde komma att dröja viss tid innan ett sådant
frihandelsområde kan införas och alt detta berör endast .en del av den
svenska handeln, böra förhandlingarna om frihandelsområdet och därmed
sammanhängande problem enligt revisorernas mening icke få utgöra hinder
för att spörsmålet om ett enklare och smidigare förfarande beträffande
handläggningen av tullrestitutionsärenden nu aktualiseras. Revisorerna
få därför föreslå, att frågan härom snarast upptages till prövning.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statskontoret, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,
kommerskollegiet och Sveriges allmänna exportförening (Del II, s. 180
194).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Av vad såväl revisorerna som remissinstanserna anfört finner
utskottet behovet av en genomgripande förenkling av det nuvarande tullrestitutionsförfarandet
vara klarlagt. I första hand torde detta gälla för de
statliga myndigheternas vidkommande, men även i övrigt synes ett smidigare
system böra eftersträvas. Utskottet anser för sin del rationaliseringsbehovet
i berörda avseende så trängande, att frågan bör upptagas till prövning
oavsett föreliggande planer på en nordisk tullunion eller ett europeiskt
frihandelsområde.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
26 :o) Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten. Under finansdepartementet,
§ 26, ha revisorerna uttalat sig för att vissa angivna
författningar nedbringas till antal och omfattning (Del I, s. 207—211).
Revisorerna lia därvid gjort följande uttalande.
Åtskilliga bestämmelser finnas meddelade, som reglera den statliga verksamhetens
form och innehåll. För de administrativa myndigheterna ha de
grundläggande föreskrifterna härutinnan upptagits i verksstadgan och vederbörande
instruktioner. Utöver dessa föreskrifter ha i skilda sammanhang
utfärdats regler som avse mera speciella förhållanden, exempelvis
medelsredovisning, upphandling m. m. I syfte att erhålla en uppfattning
40
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
om vilka författningar som gälla rörande verkställande av utbetalningar,
bokföring och revision ävensom upphandling och arbeten för statens behov
m. m. ha revisorerna i dessa ämnen upprättat vissa sammanställningar,
som redovisats i det föregående. Dessa göra icke anspråk på att upptaga
sarri=tliga de bestämmelser på förevarande områden som finnas utfärdade
— åtskilliga föreskrifter äro sålunda meddelade i andra sammanhang än
de här avsedda — men sammanställningarna torde dock kunna giva en
bild av förhållandena i berörda avseenden.
Vad som vid ett studium av författningsförteckningarna främst faller i
ögonen är omfattningen av bestämmelserna. Enbart sammanställningen av
dem som röra verkställande av utbetalningar m. m. upptager närmare ett
80-tal. Härtill kommer att föreskrifterna i fråga delvis äro av mycket gammalt
datum. De äldsta här redovisade datera sig sålunda från år 1830 och
gälla behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål.
Då man närmare granskar ifrågavarande sammanställningar, framstår
det vidare som anmärkningsvärt, att föreskrifter i alldeles likartade
ämnen meddelats i ett flertal författningar. Som exempel härutinnan må
anföras att ovan upptagits sju olika författningar, som avse utgallring av
handlingar. Det ligger i sakens natur att bestämmelser, vilka som här är
fallet tillkommit vid skilda tidpunkter men likväl reglera likartade förhållanden,
måste utgöra ett mycket svåröverskådligt författningsmaterial.
Även om omfattningen av detta till en del kan förklaras av att" det avser
skilda förvaltningsområden, måste de nuvarande förhållandena te sig allt
annat än tillfredsställande.
Enligt revisorernas mening bör det vara möjligt att väsentligt nedbringa
både antalet och omfattningen av dessa bestämmelser. En detaljerad genomgång
av dem bör fördenskull snarast komma till stånd i angivet syfte.
Denna genomgång bör likväl icke allenast vara av formell art utan även
ha till ändamål att förenkla och i möjligaste mån för olika delar av förvaltningen
förenhetliga här avsedda bestämmelser. Målet bör vara att till
komplettering av verksstadgan och vederbörande verks instruktioner åstadkomma
ett slags ordningsstadga för rikets ämbetsverk, som upptager föreskrifter
om medelsredovisning, revision, viss upphandling, gallring av handlingar
m. m. Revisorerna föreslå därför, att åtgärder i här angivet syfte
snarast måtte vidtagas.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statens organisationsnämnd,
riksarkivet och utredningen angående redogöraransvaret
m. m. (Del II, s. 194—206).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Det övervägande flertalet remissmyndigheter ha biträtt revisorernas
förslag om en systematisk genomgång av här avsedda förvaltningsföreskrifter
i syfte att nå fram till förenklingar och större enhetlighet.
Även utskottet finner behovet av en sådan översyn väl styrkt. Hur
långt arbetet med att förenkla och förenhetliga bestämmelserna bör drivas
är dock i viss mån en öppen fråga och får enligt utskottets mening bli
beroende av rent praktiska överväganden. Att, såsom viss remissmyndighet
förordat, för ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga synes knappast
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
41
erforderligt. Mest ändamålsenligt torde vara att den ifrågavarande översynen
anförtros statens sakrevision eller statens organisationsnämnd, som
under arbetets gång synes böra samråda med vederbörande fackmyndigheter.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
27 :o) öreslös redovisning. Under finansdepartementet, § 27, ha revisorerna
föreslagit att förutsättningarna för en övergång till öreslös redovisning
inom statsförvaltningen närmare prövas (Del I, s. 212—217).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår har på vissa håll inom
det privata näringslivet en icke oväsentlig förenkling av kontorsarbetet
kunnat åstadkommas genom att öretalen slopats inom redovisningen. Så
har skett i fråga om bl. a. avlöning, kostnadsbokföring, fakturering m. in.
De erfarenheter som hittills vunnits härutinnan äro goda; liknande rön
ha f. ö. gjorts även utomlands. Enligt en uppgift i en facktidskrift på området
har ett företag i Amerikas Förenta Stater genom att införa ett motsvarande
redovisningssystem kunnat minska antalet anställda på bokföringsavdelningen
med femton procent och reducera bokföringens totala
kostnader med omkring tio procent.
Inom den svenska statsförvaltningen ha som bekant i vissa speciella
fall vidtagits liknande åtgärder; härvidlag må särskilt erinras om att den
statliga inkomstskatten numera uträknas i hela kronor. I övrigt tillämpas
emellertid beträffande såväl redovisningen av till staten inflytande inkomster
som bokföringen av utgifter på riksstatsanslag och därtill hörande
hjälpkonton ett system, omfattande även öresbelopp. Av förklarliga skäl
förefinnes icke någon exakt uppgift om storleken av det antal poster som
dagligen uträknas, kontrolleras och bokföras inom statsförvaltningen. Det
är dock uppenbart att antalet sådana redovisningstransaktioner måste vara
högst betydande. Därav följer i sin tur, att jämväl den belastning på det
kamerala arbetet som medtagandet av öresbelopp utgör måste ha en avsevärd
omfattning.
Enligt revisorernas mening bör det emellertid vara möjligt att mera allmänt
övergå till ett system med öreslös redovisning inom den statliga förvaltningen.
Genom en sådan övergång skulle framför allt den fördelen
uppnås, alt man kunde rationalisera redovisningsförfarandet och därmed
i icke ringa grad även minska administrationskostnaderna. Revisorerna
vilja härutinnan hänvisa till den erfarenhet som vunnits inom det privata
näringslivet och för vilken redogjorts i del föregående. Därutöver torde
få erinras om de stora vinster i olika avseenden som den öreslösa redovisningen
medför vid användningen av moderna kontorsmaskiner. Det kan
vidare antagas, att genomförandet av ifrågavarande ordning skulle uppmuntra
såväl kommuner som ytterligare privatföretag att följa samma väg.
Åtgärden skulle således få icke blott statslinansiell utan även samhällsekonomisk
betydelse. Revisorerna förbise icke, att vissa svårigheter kunna
vara förbundna med en dylik övergång; dessa svårigheter böra dock icke
överbetonas. Det är också givet att systemet icke kan genomföras i ett
sammanhang, utan detta får ske successivt eller en i förväg uppgjord plan.
42
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anse sig revisorerna böra
föreslå, att förutsättningarna för en övergång, helt eller delvis, inom statsförvaltningen
till öreslös redovisning närmare prövas. Denna prövning synes
lämpligen kunna ske genom en expertgrupp, sammansatt av representanter
för statens organisationsnämnd och de närmast berörda verksmyndigheterna.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd, generaltullstyrelen och kommerskollegiet
(Del II, s. 206—216).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såsom framgår av remissutlåtandena har redan inom skilda
grenar av statsförvaltningen, delvis i anslutning till revisorernas förevarande
framställning, genomförts ett system med öreslös redovisning. På något
undantag när ha också de i ärendet hörda myndigheterna understrukit de
fördelar som stå att vinna genom en mera allmän övergång till ett dylikt
system, samtidigt som de därmed förknippade problemen och svårigheterna
belysts. Av vad sålunda anförts har utskottet för egen del bibragts
den uppfattningen, att åtgärder i det av revisorerna angivna syftet skulle
komma att medföra betydande rationaliseringsvinster. Självfallet måste,
för att effekten skall bli den avsedda, borttagandet av öresbeloppen i görligaste
mån ske redan i det till grund för redovisningen liggande primärmaterialet
och andra därmed jämförliga handlingar. I sistnämnda avseende
vill utskottet särskilt erinra om statligt fastställda taxor samt över huvud
taget författningsföreskrifter av kameral innebörd.
Under åberopande härav vill utskottet tillstyrka, att förutsättningarna
för en övergång — helt eller delvis -— till öreslös redovisning inom statsförvaltningen
närmare prövas. Huruvida detta lämpligen bör ske genom
en expertgrupp, på sätt revisorerna föreslagit, eller i annan ordning undandrager
sig dock utskottets bedömande. Härutinnan torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att närmare överväga den mest ändamålsenliga formen för
undersökningens bedrivande.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
28 :o) Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen. Under finansdepartementet,
§ 28, ha revisorerna ansett en reglering av vissa bagatellbelopps
redovisning m. m. erforderlig (Del I, s. 218—223).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Enligt vad revisorerna kunnat konstatera förekommer det inom försvaret,
att ett betydande arbete nedlägges på exempelvis att rätta felkonte
-
Statsutskottets utlutande nr 87 år 1959
43
ringar avseende ringa belopp, att erinra om smärre felaktigheter i medelsoch
materielräkenskaper utan att en anmärkningsprocess i egentlig mening
föreligger, att utställa krav på obetydliga fordringar försvarets myndigheter
emellan o. s. v. I det föregående ha anförts några belysande exempel
på angivna förhållanden. Här må allenast erinras om att Wendes artilleriregemente
vid ett tillfälle utställt en räkning på armétygförvaltningens
inköpsavdelning på 20 öre samt att Karlstads fo-stab vid ett annat tillfälle
nödgats verkställa en omföring med anlitande av icke mindre än 15
bokföringslistor i A 4-format för att en utgift om sammanlagt 10 kronor
50 öre skulle komma att belasta vederbörliga anslag. Det bör särskilt framhållas,
att vad nu anförts icke utgör exempel på undantagsförhållanden
utan att liknande iakttagelser ha kunnat göras i skilda sammanhang.
Då dylika åtgärder merendels måste framstå som helt onödiga, ha revisorerna
ansett sig böra närmare undersöka, vilka regler som gälla eller
vilken praxis som eljest iakttages i dessa avseenden icke blott inom försvaret
utan även inom andra delar av förvaltningen. Vad som därvid framkommit
kan sammanfattas så, att det jämväl på andra håll än inom försvaret
— om också ej i samma omfattning — förekommer att omföringar
mellan olika anslag ske till följd av att felaktigt anslag belastats med obetydliga
belopp. Sålunda har kunnat iakttagas, att vid vissa lantbruksnämnder
ett betydande arbete nedlägges på dylika bestyr. Som exempel härpå
må erinras om att vid lantbruksnämnden i Norrbottens län under viss tid
omföring skett i ett 60-tal fall av belopp, varierande mellan 14 öre och 2
kronor 55 öre. Det synes vidare icke vara ovanligt att krav avseende ringa
belopp utställes även mellan andra statliga myndigheter än dem som tillhöra
försvaret.
De bestämmelser som reglera ifrågavarande förhållanden — i den mån
sådana över huvud förekomma — äro till sitt innehåll i allmänhet mycket
vaga. Många gånger torde vederbörande tjänsteman anse sig böra utställa
krav på exempelvis bagatellbelopp, även om gällande regler synas ge visst
utrymme för att underlåta detta. Anledningen härtill torde främst vara
risken för revisionsanmärkning. Vanligast torde emellertid vara, att några
föreskrifter som möjliggöra för vederbörande myndigheter att underlåta
att vidtaga åtgärder beträffande bagatellbelopp icke finnas utfärdade.
De sålunda gjorda iakttagelserna — särskilt i vad avser försvaret — ge
revisorerna anledning framhålla, att den nuvarande ordningen i förevarande
avseenden icke kan anses tillfredsställande. Det ter sig sålunda skäligen
meningslöst att, såsom sker i icke ringa utsträckning, olika myndigheter
emellan utställa krav på endast någon krona. Vidare kan det icke ha
någon praktisk betydelse, vare sig ur budgetredovisningssynpunkt eller i
andra hänseenden, om det ena eller andra anslaget belastas med en utgift
på en eller annan krona. I synnerhet gäller detta då de aktuella anslagen
ha karaktär av förslagsanslag.
Revisorerna ha i annat sammanhang i årets berättelse förordat, att förutsättningarna
för öreslös redovisning inom statsförvaltningen närmare skola
undersökas. Motivet till delta förslag är den betydande arbetsbesparing en
sådan redovisning skulle innebära. Av alldeles samma skäl anse revisorerna
det kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser böra utfärdas som möjliggöra
att i förekommande fall obetydliga fordringar kunna eftergivas stalliga
myndigheter emellan, rättelse av felkonteringar kunna underlåtas o. s. v.
Även om dylika regler eller direktiv uppenbarligen måste utformas på sadant
sätt, alt del i viss utsträckning överlåtes åt vederbörande tjänsteman
att avgöra om viss åtgärd skall vidtagas eller ej, bör det enligt revisorernas
44
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
mening vara möjligt att åstadkomma en i olika avseenden mera tillfredsställande
ordning än den nuvarande. Såsom tidigare framhållits ha de
gjorda iakttagelserna främst avseende å försvaret. Det synes revisorerna
emellertid motiverat, att dylika regler givas en generell räckvidd; därigenom
skulle kraven på ett så enkelt administrativt förfarande som möjligt
och en samstämmig praxis inom olika delar av förvaltningen tillgodoses
på ett långt bättre sätt än vad nu är fallet. Behovet av dylika regleT har
f. ö. vitsordats av ett flertal myndigheter som revisorerna hört i denna
fråga.
De här berörda spörsmålen sammanhänga i viss mån med frågor som
avse det s. k. redogöraransvaret. Härutinnan må erinras om att med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 särskilda sakkunniga
tillkallats med uppgift att verkställa utredning rörande redogöraransvaret
och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. Såvitt
revisorerna kunnat finna ha i de sakkunnigas direktiv icke direkt berörts
frågor av här behandlad karaktär. Då dessa emellertid såsom nämnts uppenbarligen
äga visst samband med redogöraransvaret, anse revisorerna
det lämpligt att vad här diskuterats upptages till närmare prövning i anslutning
till de förslag som enligt tillgängliga uppgifter nämnda utredning
kan väntas framlägga inom en nära framtid.
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen och utredningen angående redogöraransvaret
m. /n. (Del II, s. 216—219).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såvitt framgår av den lämnade redogörelsen förekommer på
sina håll inom statsförvaltningen, att bagatellbelopp bli föremål för betalnings-
och redovisningstransaktioner, vilkas praktiska nytta icke står i rimlig
proportion till de därmed förbundna kostnaderna och arbetsbestyren.
Skäl kunna därför åberopas för att bestämmelser utfärdas, vilka möjliggöra
för statsmyndigheterna att i här avsedda fall tillgripa ett mera summariskt
förfarande. Utskottet önskar dock understryka vikten av att bestämmelserna
utformas på sådant sätt, att icke noggrannheten eftersättes på områden
där den är oundgängligen nödvändig eller känslan av ansvar inför
arbetsuppgifterna avtrubbas. Det synes lämpligt att det ifrågavarande spörsmålet
prövas av Kungl. Maj:t i anslutning till de förslag som utredningen
angående redogöraransvaret kan komma att framlägga.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.
29 :o) Tillvaratagande av statens intressen med avseende på uppfinningar.
Under finansdepartementet, § 29, ha revisorerna uttalat sig för viss samordning
av handläggningen av de inom statsförvaltningen förekommande
patentärendena (Del I, s. 224—244).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
45
Den snabba utveckling som numera sker på det tekniska området är
i första hand betingad av tillgången på goda tekniker med blick för aktuella
problem och med tillräckliga kunskaper och erforderlig fantasi för att
åstadkomma nykonstruktioner, ägnade att bidraga till problemens lösning.
För att teknikerna skola få tillfälle att utveckla sin uppfinningsrikedom och
omsätta denna i praktiskt användbara nykonstruktioner fordras emellertid
som regel dessutom betydande ekonomiska insatser, tillgång till laboratorier
och verkstäder m. m. Mera sällan har den enskilde uppfinnaren egna
resurser att omsätta sin idé i en fullt färdig produkt, som möjliggör tillfredsställande
exploatering av uppfinningen. De flesta uppfinningar göras
numera av anställda, som av arbetsgivaren beredas tillgång till lokaler,
verktyg, material och annan utrustning, litteratur, erfarenhet om behoven,
provningsverksamhet med servicepersonal och annat av betydelse för åstadkommande
av uppfinningar och deras vidare utveckling.
Uppfinningar som framkomma inom privat industri torde som regel
genom företagens försorg bliva utnyttjade i sådan grad som motiveras av
deras kommersiella värde. Del torde därför kunna antagas, att både företagarnas
och de anställda uppfinnarnas intresse av att uppfinningarna exploateras
på tillfredsställande sätt blir väl tillgodosett inom den privata
industrien.
När det gäller uppfinningar, gjorda av anställda inom statlig förvaltning,
synas däremot förhållandena vara i viss mån annorlunda. Såsom i det
föregående nämnts, ha vissa myndigheter i till revisorerna lämnade uppgifter
hänvisat till sitt allmänna åliggande att ge såväl offentliga institutioner
som det enskilda näringslivet en god service genom att sprida kunskaper
om lämpliga tillvägagångssätt, konstruktioner och material. I de
fall ersättning härför förekommer, heräknas denna med hänsyn till enbart
kostnaden för mångfaldigandet av önskat antal exemplar av tillhandahållna
upplysningsskrifter. Till eventuella kostnader för förvärv av uppfinning
tages ingen hänsyn.
Av de till revisorerna lämnade uppgifterna synes vidare framgå, att statliga
myndigheter som regel nöja sig med att skaffa licens att i egen verksamhet
nyttja uppfinningar som gjorts av deras anställda. Intresse att
medverka till att patent erhålles på anställdas uppfinningar synes däremot
icke föreligga hos andra myndigheter än dem som äga tillgång till särskild
patentexpertis, d. v. s. försvarets myndigheter och telestyrelsen. Målmedveten
strävan att utanför den statliga verksamheten exploatera i anslutning
till samma verksamhet åstadkomna uppfinningar har icke ådagalagts.
Erfarenheten synes dock peka på att statsverket och uppfinnarna själva
härigenom i vissa fall kunna gå miste om inkomster, som skäligen borde
kunna utvinnas ur uppfinningarna. Formellt hinder för uppfinnarna själva
att exploatera sina uppfinningar, i den mån staten icke förvärvat rätt till
dem, föreligger icke. Uppfinnarna sakna emellertid ofta resurser och förmåga
alt på ett affärsmässigt sätt utnyttja den för dem fria förfoganderätten.
Även om användningen i statens verksamhet är relativt obetydlig,
kunna uppfinnarna i sådana fall frestas att i ersättning för statens rätt
begära belopp som icke kunna motiveras med mindre ersättningen skulle
avse all rätt. Understundom torde också föreligga risk att andra spekulanter
än staten pruta ned uppfinnarnas ersättningsanspråk under hänvisning
till att kronan redan förvärvat delrätt. Vid förhandlingar i ersättningsfrågor
mellan kronan och dess anställda uppfinnare finnes icke minst på
grund härav stort utrymme för olika meningar om vilken ersättning som
kan anses skälig. Erfarenheten har visat, att på detta område kunna uppkomma
stora meningsmotsättningar mellan myndigheterna och de enskilda
46
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
uppfinnarna och att tidsödande förhandlingar erfordras för att genom
ömsesidiga eftergifter nå enighet. Sådana motsättningar synas icke med
samma styrka göra sig gällande inom den privata sektorn. Detta kan delvis
bero på att utnyttjandet där är mera kommersiellt inriktat än inom
den statliga förvaltningen och därför fullständigare.
Såsom revisorerna redan inledningsvis berört, har den snabba tekniska
utvecklingen liksom tillväxten av den statliga förvaltningsapparaten medfört
att hithörande problem kommit att öka i betydelse inom en allt vidare
del av den statliga verksamheten. På grund av bland annat de ökade kraven
på en rationell ekonomisk drift har sålunda staten — liksom det enskilda
näringslivet — blivit nödsakad att företaga betydande investeringar för
forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. Angivna förhållande
aktualiserar enligt revisorernas mening alltmer betydelsen av att förutsättningar
skapas för staten att bättre än för närvarande kunna tillgodose
sina berättigade ekonomiska intressen med avseende på sådana tekniska
utvecklingsarbeten som tillkommit på statligt initiativ eller genom statlig
finansiering. Härtill kommer också, att vissa personalorganisationer på
senare tid inrättat ett särskilt organ — TGO:s uppfinnarkommitté — som
har att tillvarataga medlemmarnas intressen i hithörande frågor.
En förutsättning för att uppkommande patenträttsliga frågor skola bedömas
på ett enhetligt sätt är, att erforderlig patentexpertis finnes tillgänglig
att konsulteras i patentfrågor eller att anlitas för sökande av patent
m. m. Det ligger emellertid i sakens natur att icke varje myndighet kan
utrustas med sådan expertis. Av ekonomiska skäl samt för att erhålla en
rationell och i övrigt ändamålsenlig handläggning av ifrågavarande ärenden
lär det också bliva erforderligt, att de åtgärder som i berörda avseende
ankomma eller höra ankomma på myndigheterna samordas på något sätt.
Den ur skilda synpunkter lämpligaste utformningen av en sådan samordning
synes enligt revisorernas mening böra göras till föremål för närmare
övervägande. Därvid torde särskilt höra undersökas, om icke åt lämplig
myndighet hör anförtros att tillhandagå övriga myndigheter med erforderlig
sakkunskap, att för deras räkning handlägga ärenden om förvärv av
rätt till uppfinningar och att i förekommande fall söka patent eller eljest
bevaka statens intressen i patentfrågor inför patent- och registreringsverket
eller andra myndigheter.
Genom en centralisering av hithörande ärenden liknande den som redan
skett inom försvaret skulle möjlighet skapas alt effektivare utnyttja befintlig
patentexpertis och att åtminstone på lång sikt nedbringa kostnaderna
för patentsökning och handläggning av andra ärenden med patentteknisk
och patenträtlslig anknytning. Samtidigt skulle statens ekonomiska
intressen i övrigt på här ifrågavarande område bliva tillgodosedda
på el t bättre sätt än som f. n. är möjligt. En sådan anordning skulle vidare
medföra, att uppfinning som göres inom viss gren av den statliga förvaltningen
fortare skulle bliva känd och kunna utnyttjas även inom andra
grenar därav. Härvid bortses icke från det förhållandet, att varje myndighet
enligt 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar som regel
skall betraktas som en arbetsgivare för sig. Den omständigheten att en anställd,
bortsett från försvaret, icke har skyldighet att avstå rätt till uppfinning
annat än till den egna myndigheten synes icke innebära hinder för
att uppfinningen efter överenskommelse med uppfinnaren skulle kunna få
utnyttjas också inom andra grenar av statsförvaltningen än den där uppfinnaren
är anställd. En sådan utvidgning av användningsområdet skulle
utgöra ett led i uppfinningens exploatering utanför det arbetsområde inom
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
47
vilket den gjorts. Härifrån är steget icke långt till försök att intressera även
enskilda företagare inom och utom landet för uppfinningar som äro härför
lämpade. Som förut anförts torde det ligga i både arbetsgivares och anställdas
intresse, att av de senare gjorda uppfinningar vinna så stor spridning
som möjligt. I den mån uppfinnarna sakna initiativkraft eller förmåga
att själva på angivet sätt exploatera sina uppfinningar, skulle den
hjälp staten i egenskap av arbetsgivare lämnar i sådant hänseende kunna
vara av utomordenligt värde. Det torde visserligen blott i undantagsfall
kunna komma i fråga, att staten i egen regi skulle bedriva tillverkning annat
än för egen räkning eller försäljning av alster, vilka härröra från i
statlig verksamhet tillkomna uppfinningar. Genom en för ändamålet lämpad
organisatorisk anordning skulle emellertid staten kunna förmedla goda
kontakter och medverka vid upplåtelse av licenser m. m. En sådan verksamhet
skulle sannolikt i många fall resultera i ökat utbyte av inom den
statliga verksamheten tillkomna uppfinningar till gagn för både uppfinnarna
och det allmänna.
Ett för större delen av statsförvaltningen gemensamt patentorgan skulle
som remissinstans kunna yttra sig i ärenden avseende krav på ersättning
för intrång i patent och därvid lämna sakkunniga yttranden om åberopade
patents giltighet och omfattning samt möjligheter att undvika patentintrång
m. m.
Ett patentorgan av nyss angivet slag synes även kunna utnyttjas i forskningens
tjänst. Inom ett sådant organ utvecklas nämligen förmågan och
rutinen att utforska hur långt den tekniska utvecklingen, sådan den återspeglas
framför allt i patentskriftslitteraturen, hunnit på ett givet område.
Även om forskargrupper ofta hunnit längre på sina specialområden än som
kan utläsas ur nämnda litteratur, torde det icke sällan inträffa att forskarna
av händelsernas utveckling tvingas in på områden som ligga vid
sidan om deras egentliga uppgifter eller att de tilldelas helt nya uppgifter,
där det måste vara angeläget att, innan den tekniska forskningen sättes in,
utröna vad som tidigare uträttats på området. Här utgör den erfarenhet
och de kunskaper som magasineras i patentskriftslitteraturen en förnämlig
källa, vilken bör tillvaratagas. Det kan icke vara rationellt, att forskare
ägna tid och krafter åt lösning av problem som redan förut lösts på fullt
tillfredsställande sätt. I det föregående ha givits konkreta exempel på hur
långvarigt forskningsarbete i onödan ägnats saker som sedan lång tid
tillbaka varit kända. Icke heller kan det vara riktig hushållning med begränsade
personal- och andra resurser att mer än som är oundgängligen
nödvändigt lägga ned arbete och kostnader på patentsökning av uppfinningar
som vid nyhetsgranskning hos patentverket visa sig icke uppfylla
det nyhetskrav som är förutsättning för patenterbarhet.
På grund av vad sålunda anförts anse revisorerna det angeläget, att åtgärder
snarast vidtagas för att i anslutning till statlig verksamhet tillkomna
och andra för den stalliga verksamheten betydelsefulla uppfinningar
av staten utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Till främjande av
detta syfte bör den service i patentfrågor som redan finnes hos vissa myndigheter
genom lämpliga organisatoriska anordningar göras tillgänglig för
hela statsförvaltningen. I samband därmed böra även utredas möjligheterna
för staten att i ökad utsträckning medverka till uppfinningarnas
exploatering utanför den statliga sektorn. Slutligen bör undersökas i vad
mån patentskriftslitteraturen och annat jämförbart material skall kunna
på ett effektivare sätt än f. n. sker utnyttjas i forskningens tjänst.
48
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Utlåtanden ha avgivits av justitiekansler sämbetet, försvarets civilförvaltning,
telestyrelsen, statskontoret, statens sakrevision, statens organisationsnämnd
samt patent- och registreringsverket (Del II, s. 220—229).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna delar utskottet
revisorernas uppfattning, att uppfinningar som tillkommit i anslutning till
statlig verksamhet böra av staten utnyttjas så effektivt som möjligt. Genom
vilka organisatoriska anordningar detta syfte bäst skall kunna tillgodoses
och under vilka former den statliga insatsen på förevarande område i övrigt
skall fullgöras är dock icke utan vidare givet. Här möter, såsom utvecklats
i remissutlåtandena, en rad problem som fordra ett närmare klarläggande.
Frågan synes därför, innan särskilda åtgärder vidtagas, böra ytterligare prövas
under beaktande av vad såväl revisorerna som remissmyndigheterna anfört.
Huruvida detta lämpligen bör ske genom den nyligen tillsatta utredningen
för en översyn av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar
eller på annat sätt torde få överlåtas på Kungl. Maj:t att bedöma.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.
30:o) Kostnaderna för domkapitlens verksamhet. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 30, ha revisorerna förordat en omprövning av frågan om finansieringen
av domkapitlens verksamhet (Del I s. 245—248).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Före ikraftträdandet den 1 juli innevarande år av den vid 1956 års riksdag
beslutade omorganisationen av skolväsendets lokala och regionala ledning
ålåg det domkapitlen på grund av därom meddelade föreskrifter att
utöva den lokala statliga effektivitetskontrollen och allmänna uppsikten
över skolväsendet, i första hand folkskolorna. Sedan den nya organisationen
trätt i kraft, ha emellertid nämnda åligganden anförtrotts andra organ,
nämligen länsskolnämnderna och skolstyrelserna. Domkapitlens befattning
med hithörande frågor har därigenom helt upphört.
Såsom tidigare nämnts bestridas kostnaderna för domkapitlens och stiftsnämndernas
verksamhet dels i form av riksstatsanslag, dels genom bidrag
ur kyrkofonden. För innevarande budgetår är förstnämnda anslag beräknat
till för avlöningar och omkostnader sammanlagt i runt tal 1 180 000 kronor,
under det att kyrkofondens bidrag för samma ändamål uppgår till 1 869 000
kronor.
Såvitt revisorerna kunnat finna, saknas för närvarande fasta utgångspunkter
för ett säkert bedömande av vilka principer som legat till grund
för den angivna kostnadsfördelningen. Emellertid torde ett av de mest vägande
skälen för att domkapitlens verksamhet delvis finansierats med direkta
statsmedel ha varit nämnda institutioners tidigare befattning med rent
statliga förvaltningsuppgifter, främst på skolväsendets område. En viss betydelse
i detta sammanhang torde vidare kunna tillmätas förberörda stad
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 7959
49
gande i kyrkofondslagen, som uttryckligen begränsar kyrkofondens användningsområde
till kyrkliga ändamål.
Oberoende av vilka principer som varit vägledande vid fördelningen av
här berörda kostnader, aktualiserar emellertid enligt revisorernas mening
den nya skolorganisationen frågan om i vilken utsträckning domkapitlen
i fortsättningen skola finansieras över riksstaten. Revisorerna vilja i detta
sammanhang understryka att någon gemenskap över huvud icke längre föreligger
mellan domkapitlens primära och dominerande uppgifter som kyrklig
myndighet och de lokala och regionala skolmyndigheternas åligganden. Det
förefaller därför revisorerna mest naturligt — icke minst med hänsyn till de
betydande kapitaltillgångar över vilka kyrkofonden förfogar och till det
ändamål dessa medel äro avsedda för — att kostnaderna för domkapitlen
i sin helhet bestridas genom bidrag ur kyrkofonden. Enligt revisorernas
mening bör i vart fall, som en konsekvens av att nämnda institutioner numera
befriats från varje befattning med skolväsendet, en minskning av de
direkta statsanslagen för deras verksamhet genomföras. Revisorerna få därför
föreslå, att åtgärder i bär angivet syfte snarast vidtagas.
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet, statskontoret och statens sakrevision
(Del II, s. 230—236).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Såsom av både kammarkollegiet och statskontoret erinrats
var frågan om finansieringen av domkapitlens verksamhet senast före vid
1936 års riksdag. Det beslöts då att kostnaderna för verksamheten skulle
belasta anslag under riksstatens åttonde huvudtitel. Samtidigt framhölls
emellertid att frågan om sättet för bestridande av nämnda kostnader självfallet
borde bli föremål för omprövning, därest någon mera väsentlig förändring
i avseende på domkapitlens verksamhetsområde framdeles skulle
inträda.
Såvitt utskottet förstår har en dylik förändring numera skett i och med
den nyligen ikraftträdda reformen av skolväsendets lokala och regionala
ledning. Utan att binda sig för någon viss av revisorerna eller remissmyndigheterna
härutinnan angiven ståndpunkt anser därför utskottet tidpunkten
nu vara inne för en översyn av hittills tillämpade principer för finansieringen
av domkapitlens verksamhet. Denna omprövning synes lämpligen
böra ske genom försorg av Kungl. Maj:t och resultatet därav redovisas för
riksdagen i nästa års statsverksproposition.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
31 :o) Utbetalningen m. m. av de allmänna studiebidragen. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 31, ha revisorerna förordat vissa ändrade bestämmelser
i fråga om de allmänna studiebidragen (Del I, s. 249 och 250).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
4 Bihang Ull riksdagens protokoll 1''JH''J. 6 samt. Nr 87
50
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Enligt allmänt studiehjälpsreglemente utgår till elever mellan 16 och 18
år, vilka undervisas i sådan skola där eleverna kunna få statlig studiehjälp,
allmänt studiebidrag med 34 kronor i månaden. För att utfå bidraget skall
elevens målsman till vederbörande läroanstalt ingiva ansökan på särskilt
formulär, som fastställes av studiehjälpsnämnden. Lyder läroanstalten under
skolstyrelse beviljas och utbetalas studiebidragt av skolstyrelsen. I
fråga om annan läroanstalt fullgör rektor nämnda åligganden. Medel för
bidragens bestridande rekvireras som regel från länsstyrelsen.
Rätt till allmänt studiebidrag tillkommer alla elever i ovan angivna skolor
under förutsättning att de uppfylla villkoret i fråga om levnadsålder. Utbetalningen
av bidraget föregås således icke av någon behovs- eller annan
kvalifikationsprövning. Mot bakgrunden härav framstår enligt revisorernas
mening det i studiehjälpsreglementet föreskrivna ansökningsförfarandet som
överflödigt. Revisorerna anse därför att bestämmelsen härom bör slopas.
Såsom förut nämnts ubetalas det allmänna studiebidraget antingen av
skolstyrelsen eller av vederbörande läroanstalts rektor. Då fråga är om skola
vars räkenskaper granskas av riksräkenskapsverket, redovisas de gjorda utbetalningarna
i skolans räkenskaper. Beträffande annan läroanstalt är föreskrivet,
att särskild redovisning över bidragen skall insändas till den myndighet,
från vilken medel till bidragen rekvirerats, för att bifogas myndighetens
till riksräkenskapsverket ingående kassaverifikationer. Revisorerna
anse det tillämpade förfaringssättet i fråga om utbetalningen och redovisningen
av det allmänna studiebidraget alltför komplicerat. Det må i detta
sammanhang erinras om att det allmänna barnbidraget, vilket såsom hjälpform
är av ungefärligen samma beskaffenhet som det allmänna studiebidraget,
utbetalas av barnavårdsnämnderna. Enligt revisorernas mening synas
starka skäl tala för att de båda bidragsformerna i utbetalnings- och
redovisningshänseende samordnas. Enklast synes en dylik samordning kunna
åstadkommas genom att barnavårdsnämnderna övertaga de åligganden
som nu åvila skolstyrelser och rektorer i avseende å de allmänna studiebidragen.
Sistnämnda myndigheters befattning med ifrågavarande ärenden
skulle genom en sådan anordning kunna helt upphöra och vederbörande
läroanstalters uppgifter i hithörande hänseende inskränkas till enbart en
anmälan till barnavårdsnämnderna om vilka elever som uppfylla fordringarna
för erhållande av allmänt studiebidrag.
Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och studiehjälpsnämnden (Del II, s. 236—
241).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Då av remissutlåtandena torde få dragas den slutsatsen, att
studiehjälpsnämnden kommer att inom ramen för gällande utbetalningssystem
taga initiativ till de förenklingsåtgärder på förevarande område som
må befinnas lämpliga, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
32:o) Lantbruksstyrelsens byråorganisation. Under jordbruksdepartementet,
§ 32, ha revisorerna förordat en översyn av lantbruksstyrelsens byråorganisation
(Del I, s. 251—261).
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
51
Revisorerna lia därvid gjort följande uttalande.
Vid den nya jordbruksreformens genomförande förelågo betydande svårigheter
att bedöma icke blott omfattningen av de arbetsuppgifter som kunde
komma att åvila de olika rationaliseringsorganen utan även den lämpligaste
fördelningen av uppgifterna dem emellan. Personalbehovet kunde till följd
härav icke med säkerhet beräknas. Detta har gällt såväl den centrala som den
regionala organisationen. Frågan om en allmän översyn av lantbruksstyrelsens
byråorganisation bar också i olika sammanhang under senare år berörts.
Det har därvid ansetts, att en sådan översyn borde företagas men att
dessförinnan ytterligare erfarenheter av rationaliseringsverksamheten borde
inhämtas. Då nu tio år förflutit efter reformens tillkomst och under denna
tid tillräcklig erfarenhet borde ha vunnits beträffande densamma, ha revisorerna
funnit det vara av intresse att ingå på en närmare granskning av
styrelsens byråorganisation.
I sina anslagsäskanden för budgetåret 1959/60 har lantbruksstyrelsen
framlagt vissa synpunkter på lantbruksnämndernas organisation och arbetsuppgifter.
Styrelsen har därvid anfört, bland annat, att den allmänna
utvecklingen på jordbrukets område lett till att förutsättningarna för verksamheten
med jordbrukets rationalisering successivt ändrats under den
gångna tioårsperioden. Arbetsuppgifterna för lantbruksnämnderna hade
förskjutits väsentligt. Medan arbetet med den yttre rationaliseringen fortgående
intensifierats alltmera, både verksamheten för den inre rationaliseringen
totalt sett undergått en påtaglig minskning.
De förändringar och förskjutningar som styrelsen sålunda påvisat ha
enligt vad revisorerna vid sin granskning kunnat konstatera även kommit
att beröra rationaliseringsavdelningen inom styrelsen. En väsentlig minskning
av arbetsbelastningen har inträtt särskilt på jordförbättringsbyrån och
sociala byrån, medan däremot arbetet på planläggningsbyrån ökat. Denna
utveckling torde bliva ännu mera framträdande, allteftersom den yttre rationaliseringen
effektiviseras, samtidigt som den inre rationaliseringen avtager
i omfattning. Vad jordförbättringsbyrån beträffar har emellertid den
största avlastningen i arbetet skett genom att beslutanderätten i vissa torrläggningsärenden
överflyttats till nämnderna. På byrån skola alltjämt handläggas
ärenden angående lån och bidrag till större eller mera komplicerade
företag, men dylika företag torde för framtiden bliva ganska fåtaliga.
Byggnadsbyrån, som enligt 1948 års riksdagsbeslut i frågan skulle ersätta
egnahemsstyrelsens byggnadskontor, avsågs att få betydelsefulla nya uppgifter
i samband med utvecklingsplaneringen m. m. Byråns verksamhet synes
emellertid icke ha fått den omfattning som tillämnats den. På grund
av svårigheten att erhålla för vissa befattningar tillräckligt kvalificerad
personal ha vidare svårigheter förelegat för byrån att fullfölja de uppgjorda
arbetsprogrammen. Väsentliga delar av det arbete som utföres på byrån
äro vidare av den natur, att de handhas även av andra organ. Särskilt må
erinras om den verksamhet som bedrives av jordbrukets upplysningsnämnd
och av statens forskningsanstalt för lanlmannabyggnader. Den sistnämnda
har all ntöva forsknings- och försöksverksamhet samt att sprida kännedom
om resultaten av denna verksamhet, vari ingår jämväl uppgiften att utarbeta
nya typer samt uppgöra normer och ritningar för jordbrukets ekonomibyggnader.
Det må även nämnas att en särskild kommitté, i vilken representanter
för lantbruksstyrelsen och forskningsanstalten ingå, behandlar
brandskyddsfrågorna inom jordbruket. Vid lantbruksnämnderna biträda
byggnadskonsulenter med granskning av ritningar m. m. samt utföra i vissa
fall projekteringsarbeten o. dyl. Byggnadsbyråns verksamhet i nu angivna
hänseende har således en motsvarighet på andra håll.
52
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Enligt det av 1947 års centrala lantbrukslcommitté framlagda förslaget
till byråindelning hade kommittén icke ansett inrättandet av en särskild
byrå för ärenden tillhörande den sociala jordverksamheten vara erforderligt,
utan sådana ärenden syntes kommittén böra handläggas på planläggningsbyrån.
I propositionen föreslogs emellertid — vilket jämväl bifölls av
riksdagen — att en social byrå skulle tillskapas för att svara för utom den
sociala jordbruksverksamheten även fastighetsförvaltningen och löpande
ärenden rörande yttre rationalisering m. m. Ärenden tillhörande de båda
sistnämnda grupperna kommo dock icke att tilldelas byrån, utan sådana
ärenden ha från början handlagts på planläggningsbyrån. Sociala byrån har
sålunda fält ett mycket begränsat verksamhetsområde, vilket även framgår
av den i det föregående intagna sammanställningen. Byråns personal är
också ytterst fåtalig.
Såsom framgår av det anförda ha beträffande de tre byråer inom lantbruksstyrelsen
vilka nu varit föremål för revisorernas intresse — nämligen
jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån och sociala byrån — avsevärda förändringar
inträffat under den tioårsperiod som styrelsens nuvarande organisation
varit i tillämpning. Dels ha arbetsuppgifterna betydligt minskat och
dels ha dessa uppgifter icke kommit att helt motsvara vad som förutsattes
vid organisationens tillblivelse. Även om dessa uppgifter alltjämt äga stor
betydelse för respektive grenar av jordbruksadministrationen, vilja revisorerna
starkt ifrågasätta om verksamheten vid de nämnda byråerna är av
den omfattning, att en särskild byrå för var och en av dessa grenar alltjämt
är behövlig, eller om icke snarare dessa verksamhetsgrenar jämte
erforderlig personal skulle kunna inordnas såsom sektioner i den övriga
byråorganisationen. Revisorerna föreslå därför att en omprövning snarast
kommer till stånd rörande detta spörsmål.
Såsom förut nämnts ha revisorerna tidigare varit inne på frågan om en
sammanslagning av kansli- och kameralbyråerna. Revisorerna anse att denna
fråga ånyo bör tagas under övervägande i nyssnämnda sammanhang.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd, lantbruksstijrelsen
och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (Del
II, s. 242—256).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Av revisorernas framställning och däröver avgivna remissutlåtanden
har utskottet bibragts uppfattningen, att en översyn av lantbruksstyrelsens
byråorganisation är av behovet påkallad. Då emellertid lantbruksstyrelsen
förklarat sig ha för avsikt att själv företaga en dylik översyn, har
utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
33 :o) Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen. Under
jordbruksdepartementet, §§ 33 och 34, ha revisorerna föreslagit en utredning
rörande såväl den regionala som den centrala lantbruksadministrationens
utformning (Del I, s. 262—284).
Beträffande lantbruksnämnderna ha revisorerna gjort följande
uttalande.
Statsutskottets utlutande nr 87 år 1959
53
För handhavande av den statliga stödverksamheten för jordbrukets rationalisering,
vilken enligt 1947 års riksdagsbeslut skulle åvila det allmänna,
tillskapades år 1948 en ny organisation, lantbruksorganisationen, centralt
knuten till lantbruksstyrelsen och regionalt bestående av lantbruksnämnderna.
De sistnämnda uppbyggdes på den äldre egnahemsorganisationen och
övertogo det väsentliga av dess uppgifter. En betydande personalförstärkning
ägde dessutom rum för att lantbruksnämndernas kapacitet skulle komma
att motsvara det mera omfattande arbetsprogrammet. Samtidigt inordnades
lantbruksingenjörsorganisationen inom lantbruksnämndernas ram.
Gränsdragningen mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
skedde på så sätt att den s. k. inre rationaliseringen — innefattande förbättringsåtgärder
för jord, ekonomibyggnader och anläggningar — uppdrogs
åt nämnderna, under det att sällskapen liksom tidigare skulle ombesörja
driftrationaliseringen. På lantbruksnämnderna skulle vidare ankomma
den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s. åtgärder för förbättring av
brukningsenheterna i fråga om storlek, ägosammansättning och ägoanordning''.
Lantmäteriorganisationens arbetsuppgifter berördes icke av de genomförda
förändringarna.
Under den tid som förflutit sedan lantbruksnämnderna påbörjade sin
verksamhet ha fyrfaldiga gånger genom motioner i riksdagen och på annat
sätt yrkanden eller förslag framställts om en omprövning av lantbruksorganisationen
i syfte att begränsa dess omfattning. Stundom ha samtidigt
därmed förelegat förslag om en begränsning även av arbetsuppgifterna,
exempelvis nämndernas prövning av jordförvärven. I vissa fall ha angivits
de riktlinjer efter vilka förslagsställaren tänkt sig den ifrågasatta organisationsminskningen
— som regel en sammanslagning med hushållningssällskapen,
eventuellt även med lantmäteriorganisationen. De berörda förslagen
ha emellertid hittills genomgående blivit avvisade. Bland skälen härför
har nämnts bl. a., att tillräcklig erfarenhet först borde vinnas av den tämligen
nya organisationen samt att det icke kunde vara något att vinna av
en sammanslagning, enär de nämnda myndigheterna var för sig hade mer
än nog av arbetsuppgifter.
Lantbruksnämnderna ha nu varit i verksamhet under jämnt tio år, och
tillräcklig erfarenhet bör alltså ha vunnits av deras uppgifter och organisationens
ändamålsenlighet. Personalstyrkan, som under angivna tid icke undergått
några större förändringar, uppgår för närvarande till omkring 680
personer och den sammanlagda årliga medelsförbrukningen för avlöningar
och omkostnader till i runt tal 14 miljoner kronor. Samtidigt må erinras
om alt statens motsvarande kostnader för bidrag till hushållningssällskapen
under sistförflutna budgetår uppgingo till omkring 11,6 miljoner kronor.
Det svenska jordbruket har under senare år undergått en märkbar strukturförvandling,
en utveckling som alltjämt pågår. Bland de påtagliga tecknen
på denna förvandling märkes minskningen i antalet smärre brukningsenheler.
Under tiden mellan de senaste tre jordbruksräkningarna — åren
1944, 1951 och 1956 — minskade sålunda antalet jordbruk i storleksgruppen
2—10 hektar med sammanlagt mer än 16 procent. I storleksgruppen
2—20 hektar var motsvarande nedgång mer än 12 procent.
Till stor del försiggår denna utveckling som eu självrationalisering, oberoende
av ingripanden eller impulser från allmänna organs sida. Små jordbruk
försvinna ofta som självständiga brukningscnbeler i och med all innehavarna
upphöra med driften, och en betydande förstärkning av ofullständiga
jordbruk äger ruin genom all friställda mindre brukningsdelar genom
arrendering eller liknande läggas till närbelägna gårdar. Visserligen torde
bland de rationaliseringar till vilka lantbruksnämnderna lämnat en mera
aktiv medverkan redovisas åtskilliga fall av mera komplicerad natur, där
54
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
någon rationalisering knappast hade kunnat komma till stånd utan nämndernas
ingripande eller biträde, men å andra sidan inrymma nämndernas
arbetsredogörelser många fall, där en godtagbar lösning kunnat åstadkommas
utan medverkan av ett statligt rationaliseringsorgan. I fråga om den
inre rationaliseringen visar utvecklingen ett starkt minskat behov av vissa
typer av jordförbättringsåtgärder, exempelvis nyodling, betesförbättring
och torrläggning. Starkare krav på lönsamhet hos företagen bär också medverkat
till den nedåtgående tendensen.
Som redan nämnts fortgår nu nämnda utveckling i huvudsak oberoende
av utifrån verkande faktorer. Det är sålunda naturligt att arbetskraften
lämnar sådana sysselsättningsobjekt som icke ge skäligt utbyte. Därjämte
kan det emellertid enligt revisorernas mening göras gällande, att en medveten
begränsning skulle kunna ske på vissa av lantbruksnämndernas verksamhetsområden.
Föregående års revisorer framliöllo att stödåtgärderna för
den inre rationaliseringen i tämligen stor omfattning syntes vara inriktade
på små gårdar eller eljest av ringa omfattning. Stundom gällde det så obetydliga
belopp att det kunde ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna för
lantbruksnämndernas arbete med planläggning, administration och kontroll
motsvarade eller t. o. m. överstege de utgående bidragen. Revisorerna
förordade därför en begränsning av bidragsgivningen och en koncentrering
till företag av mera väsentlig betydelse. I en särskild redogörelse innevarande
år ha revisorerna vidare riktat uppmärksamheten på att lantbruksnämndernas
aktiva inköpspolitik i fråga om jordbruksfastigheter i
icke ringa utsträckning synes ha lett till att fastigheter och fastighetsdelar
blivit kvar liggande år efter år i en s. k. rationaliseringsreserv; revisorerna
ha därför framhållit önskvärdheten av en större restriktivitet även på detta
område. Det må här även erinras om att särskilda sakkunniga innevarande
år erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att pröva det fortsatta beståndet av bl. a.
jordförvärvslagen och uppsiktslagen, varvid i sammanhanget skola beaktas
de betydande förändringar som under senare år skett beträffande jordbrukets
struktur och produktionsförhållanden. Då sistnämnda frågor alltså
befinna sig under utredning ha revisorerna saknat anledning att närmare
ingå därpå. Den allmänna beröring med frågor om förvärvstillstånd som
erhållits vid granskningen av den yttre rationaliseringen har dock givit
revisorerna ett allmänt intryck av att i vart fall prövningen av förvärvstillstånd
beträffande mindre fastigheter utan olägenhet skulle kunna väsentligt
lättas.
Det program som innefattas i 1947 års beslut om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering medför alltjämt betydande arbetsuppgifter för en
statlig organisation. Det synes dock revisorerna uppenbart att så väsentliga
förändringar inträffat på detta område, att förutsättningarna för lantbruksnämndernas
arbete och organisation icke äro desamma som för tio år sedan.
De förändringar som ägt rum och som ovan i korthet berörts tala
samtliga i riktning mot att arbetsuppgifterna minska. Vid sådant förhållande
vill det synas som om risk föreligger att den nuvarande i huvudsak
statliga administrationsapparaten med två var för sig omfattande regionala
länsorganisationer ■— lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen —
snart nog kommer att visa sig överdimensionerad. En koncentration av
arbetsuppgifterna synes därför vara möjlig, vilket i sin tur skulle kunna
öppna vägen för en begränsning av organisationen.
Revisorerna föreslå därför att en översyn företages rörande denna organisations
uppgifter och utformning.
I diskussionen om lantbruksnämndernas organisation har framhållits att
såväl nämnderna som den lokala lantmäteriorganisationen äro aktivt verk
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
55
samma på den yttre rationaliseringens område. Så snart en rationalisering
förutsätter ändring i fastighetsindelningen, fordras medverkan från lantmäteriets
sida. Vidare företer å ena sidan lantbruksnämndernas arbete med
den inre rationaliseringen och å andra sidan hushållningssällskapens göromål
i fråga om driftrationaliseringen mycket störa likheter. Det kan förutsättas
att en uppdelning på olika myndigheter av så inbördes närbesläktade
göromål, inriktade på samma arbetsobjekt, maste föranleda åtskilligt dubbelarbete
och att genom en samordning besparingar skulle kunna göras, i
första hand beträffande kostnaderna för fältarbete, resor och kamerala
uppgifter. Ehuru revisorerna icke äro beredda att ange de riktlinjer efter
vilka en begränsning av organisationen kan tänkas bli möjlig, torde man
kunna utgå från att det i sammanhanget måste prövas, huruvida förutsättningar
finnas för dels överförande till lantmäteriorganisationen av de
delar av lanbruksnämnderna som närmast handha den yttre rationaliseringen,
dels ock ett sammanförande i en eller annan form av hushållningssällskapen
och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering.
Såsom framgår av redogörelsen i det föregående är den tendens mot ett
minskat behov av rationaliseringsåtgärder som utgör utgångspunkten för
revisorernas förslag icke geografiskt jämnt fördelad över hela landet utan
framträder starkare på vissa håll och mindre markerat på andra. Likaså
torde flerstädes åtminstone den inre rationaliseringen efter hand bli så
långt framskriden, att ekonomiskt försvarbara förbättringsåtgärder på den
odlingsvärda marken äro i huvudsak slutförda. Befolkningspolitiska och
sociala skäl kunna vidare göra det motiverat att i vissa län behålla en
starkare organisation för det statliga rationaliseringsstödet, under det att
andra län kunna ha en sådan struktur i näringshänseende, att jordbrukets
anpassning sker mera självständigt. Revisorerna vilja framhålla att det
icke bör betraktas som självskrivet, att en eventuell sammanslagning av
vissa lokala organ måste äga rum samtidigt och likformigt över hela landet.
Snarare kan det antagas medföra fördelar att en sammanslagning prövas
såsom försöksorganisation inom några län för att därefter successivt
genomföras i den mån förutsättningar därför visa sig föreligga. Därigenom
skulle också erfarenheter vinnas rörande organisationens lämpligaste utformning.
Beträffande den centrala lantbruk sadministrationen
ha revisorerna gjort följande uttalande.
Under ett annat avsnitt av årets berättelse ha revisorerna förordat en
översyn rörande den regionala lantbruksorganisationens uppgifter och utformning.
Enligt revisorernas mening borde därvid prövas, huruvida förutsättningar
finnas för dels överförande till lantmäteriorganisationen av de
delar av lantbruksnämnderna som närmast handha den yttre rationaliseringen,
dels ock ett sammanförande i en eller annan form av hushållningssällskapen
och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering.
Under hänvisning till de väsentliga olikheter som föreligga mellan skilda
delar av landet ha revisorerna rekommenderat, att den ändrade organisation
som kunde följa av förslaget måtte prövas försöksvis inom några län
för att därefter successivt genomföras i den mån förutsättningar därför visade
sig vara för handen.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår är lantbruksstyrelsen
chefsmyndighet i vad avser såväl den inre rationaliseringen som driftsrationaliseringen
inom jordbruksnäringen. En eventuell sammanslagning av
hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering
påverkar därför icke frågan om verksamhetens centrala led
-
56
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
ning. Förhållandena iiro däremot annorlunda försavitt gäller den yttre rationaliseringen.
Därest lantbruksnämndernas befattning med hithörande arbetsuppgifter
överfördes till länslantmäterikontoren, skulle nämligen vid
oförändrad organisation i övrigt ledningen av denna verksamhet komma att
utövas av två centrala ämbetsverk, lantbruksstyrelsen såväl som lantmäteristyrelsen.
Delta vore redan ur arbetsorganisatorisk synpunkt mindre lämpligt.
Därtill kommer alt de sakliga skäl som tala för ett samgående mellan
de på förevarande område regionalt verksamma organen med samma styrka
kunna åberopas för en enhetlig central administration. Erinras må att lantmäteristyrelsen
redan enligt sin nuvarande instruktion har att leda och
öva tillsyn över fastighetsbildningen på landsbygden och att varje yttre
rationaliseringsåtgärd i princip innebär att fastighetsindelningen ändras.
Ett överförande av de på lantbruksnämnderna nu ankommande göromålen
i fråga om den yttre rationaliseringen till länslantmäterikontoren, vilka i
sådant fall självfallet måste fa en med hänsyn till de vidgade uppgifterna
förändrad organisation, leder alltså till vissa konsekvenser även beträffande
utformningen av verksamhetens centrala administration. De problem som
därvid uppkomma torde enklast kunna lösas genom ett infogande av lantbruksstyrelsens
rationaliseringsavdelning i lantmäteristyrelsen. Enligt revisorernas
mening bör därför jämväl delta spörsmål upptagas till övervägande
i anslutning till den översyn av den regionala lantbruksorganisationen
som revisorerna i ett tidigare avsnitt förordat. Det torde få förutsättas
att därvid vederbörligt samråd sker med såväl 1954 års fastighetsbildningskommitté
som 1956 års lantmäterikommitté.
En organisationsändring av nu åsyftat slag skulle leda till att lantbruksstyrelsen,
bortsett från den organisationsenhet som kunde erfordras för
rent administrativa arbetsuppgifter, komme alt bestå av allenast fyra byråer,
nämligen lantbruksbyrån, husdjursbyrån, undervisningsbyrän och
jordbruksekonomiska byrån. Därvid är då att märka alt en utredning f. n.
pågår av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen och
därmed sammanhängande spörsmål. Skulle denna utredning resultera i att
hithörande arbetsuppgifter koncentrerades till en enda myndighet, kommer
av allt att döma undervisningsbyrän inom lantbruksstyrelsen "att avvecklas.
Huru denna fråga än löses är det emellertid uppenbart, att bortfallet av
lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning skulle innebära en så kraftig
krympning av byråorganisationen att det aktualiserar frågan, huruvida
styrelsen i delta förminskade skick längre utgör en lämplig administrativ
enhet. Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen, att i ett dylikt läge
möjligheterna att tillföra lantbruksstyrelsen nya arbetsuppgifter böra ingående
prövas. En organisatorisk samordning med statens jordbruksnämnd
framstår därvid såsom mest ändamålsenlig.
Frågan om en sammanslagning av jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
behandlades, såsom av det föregående framgår, vid 1957 års riksdag
med anledning av ett motionsledes framfört förslag om en utredning
i ämnet. I sitt utlåtande nr 27 avstyrkte jordbruksutskottet detta förslag,
väsentligen med hänsyn till att det genom en dylik sammanslagning bildade
organet skulle bli så stort och tungrott, att dess ledning svårligen skulle
kunna överblicka och hålla samman verksamheten. Motionerna föranledde
heller icke någon riksdagens åtgärd; en vid utlåtandet fogad reservation
med tillstyrkande av den begärda utredningen segrade dock i första kammaren.
Revisorerna dela den uppfattning som kom till uttryck i jordbruksutskottets
nyssberörda utlåtande, nämligen att en sammanslagning av den nuvarande
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden skulle leda till en ad
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
57
ministrativt otymplig och svårhanterlig anordning. Det må sålunda framhållas,
att ett organ av denna karaktär skulle få ett antal byråer, vida överstigande
vad som härutinnan är normalt inom statsförvaltningen. De betänkligheter
som sålunda kunna anföras mot 1957 års motionsförslag drabba
emellertid icke tanken på ett sammanförande av lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning
med jordbruksnämnden. Såsom ovan angivits tala tvärtom
starka organisatoriska skäl för en dylik åtgärd. Även ur rent sakliga synpunkter
kunna vägande motiv åberopas härför. Uppenbarligen föreligger
ett mycket påtagligt inbördes samband mellan den produktionsfrämjande
verksamhet som ankommer på nyssnämnda lantbruksavdelning och den
prisreglerande verksamhet som handhaves av jordbruksnämnden. Produktionens
både omfattning och inriktning inom jordbruksnäringen bestämmes
sålunda i hög grad av prissättningen liksom omvänt de prisreglerande
åtgärdernas effektivitet påverkas av produktionsresultatet. I sitt yttrande
över de förenämnda motionerna lämnade f. ö. såväl lantbruksstyrelsen som
särskilt jordbruksnämnden en rad exempel på arbetsuppgifter och arbetsområden,
vilka mer eller mindre äro gemensama för de båda organen.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anse revisorerna att — därest
den av revisorerna förordade översynen av den regionala lantbruksorganisationen
skulle leda till att lantbruksnämndernas nuvarande befattning
med jordbrukets yttre rationalisering överfördes till länslantmäterikontoren
och i anslutning därtill lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning
infogades i lantmäteristyrelsen — en undersökning bör verkställas rörande
förutsättningarna för och lämpligheten av ett organisatoriskt samgående
mellan lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd.
I sistberörda fråga har reservation anförts av en av revisorerna.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, lantmäteristyrelsen och hushållningssällskapens
förbund (Del II, s. 256—272).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Efter en ingående granskning av den regionala lantbruksorganisationen
ha revisorerna kommit till den uppfattningen, att en översyn
bör företagas rörande denna organisations uppgifter och utformning. Revisorerna
ha visserligen funnit, att det program som innefattas i 1947 års beslut
om statligt stöd till jordbrukets rationalisering alltjämt medför betydande
arbetsuppgifter för eu statlig organisation, men å andra sidan ha enligt
revisorerna så väsentliga förändringar inträffat på detta område, att
förutsättningarna för lantbruksnämndernas arbete och organisation icke
äro desamma som för tio år sedan. Nämnda förändringar tala samtliga i
riktning mot all arbetsuppgifterna minska. Vid sådant förhållande vill det
synas revisorerna, som om risk föreligger att den nuvarande i huvudsak
statliga administrationsapparalen med två var för sig omfattande länsorganisationer
— lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen - - snart nog
kommer att visa sig överdimensionerad. En koncentration av arbetsuppgifterna
anse revisorerna därför vara möjlig, vilket i sin tur skulle kunna
öppna vägen för en begränsning av organisationen och kostnaderna därför.
58
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
Därvid torde bl. a. böra prövas, huruvida förutsättningar finnas för dels
överförande till lantmäteriorganisationen av de delar av lantbruksnämnderna
som närmast handha den yttre rationaliseringen, dels ock ett sammanförande
i en eller annan form av hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas
avdelningar för inre rationalisering. Revisorerna ha slutligen
anfört att det icke bör betraktas som självskrivet, att en eventuell sammanslagning
av vissa regionala organ måste äga rum samtidigt och likformigt
över hela landet. Snarare kan det enligt revisorerna antagas medföra fördelar,
att en sammanslagning prövas såsom försöksorganisation inom några
län för att därefter successivt genomföras i den mån förutsättningar därför
visa sig föreligga.
Under ett annat avsnitt av sin berättelse ha revisorerna framhållit, att
en ändrad utformning av den regionala lantbruksorganisationen måste påverka
frågan om verksamhetens centrala ledning. Revisorerna ha därför
förordat att i anslutning till den ovannämnda översynen en prövning sker
av lämpligheten av att dels infoga lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning
i lantmäteristyrelsen och dels organisatoriskt sammanföra lantbruksstyrelsens
lantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd.
Enär en särskild proposition berörande bl. a. förevarande ämne numera
framlagts, anser sig utskottet icke höra föregripa behandlingen därav genom
att föreslå riksdagen att dessförinnan taga ståndpunkt till revisorernas
här redovisade förslag. Med hänsyn härtill har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
34:o) Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav. Under jordbruksdepartementet,
§ 35, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på den av lantbruksnämnderna
bedrivna aktiva inköpspolitiken (Del I, s. 285—301).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Enligt 1947 års beslut angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
skulle det ankomma på det allmänna att med lantbruksnämnderna
som förmedlingsorgan understödja den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s.
verka för tillskapandet av tillräckligt stora och välarronderade brukningsenheter.
Bland de hjälpmedel som för ändamålet skulle stå till lantbruksnämndernas
förfogande framhölls särskilt den s. k. aktiva inköpspolitiken.
Lantbruksnämnderna skulle sättas i tillfälle att förvärva sådana brukningsenheter
som behövdes för rationaliseringsarbetet, i syfte att efter hand överlåta
dessa till enskilda jordbrukare, vilkas fastigheter vore i behov av tillskottsjord
eller förstärkning med skog.
Den aktiva inköpspolitiken påbörjades redan under lantbruksnämndernas
första verksamhetsår och har därefter tilltagit i omfattning. Det samlade
fastighetsinnehav som vid varje årsskifte funnits i lantbruksnämndernas
hand har också successivt ökat. Vid ingången av innevarande år ägde lantbruksnämnderna
närmare 1 400 fastigheter med en åkerareal av 6 850 hektar
och en skogsareal av omkring 60 000 hektar samt med ett sammanlagt
taxeringsvärde av inemot 33 miljoner kronor.
Verksamheten för anskaffande av tillskottsjord till mindre jordbruksfastigheter
bedrives i första hand i den formen, att fastighetsöverlåtelser för
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
59
medlas direkt från säljare till köpare, eller alternativt så, att fastigheterna
endast under någon kortare tid äro i nämndernas ägo. I andra fall kunna
emellertid fastigheterna av olika skäl kvarbliva hos nämnderna under längre
tid. Då fråga är om rationalisering av ett flertal jordbruk i ett skifteslag,
orsakas icke sällan en viss tidsutdräkt av planeringar och lantmäteriförrättningar
eller av att ytterligare markförvärv behöva avvaktas. Stundom fördröjas
ärenden på grund av svårigheter att åstadkomma enighet om en lösning
eller på grund av att en skogskomplettering ingår som ett led i ett
större skogsmarkbyte.
Revisorerna ha ägnat uppmärksamhet åt lantbruksnämndernas fastighetsinnehav
och i samband därmed införskaffat det i det föregående redovisade
siffermaterialet. För att erhålla en mera detaljerad bild av förhållandena
ha revisorerna även närmare tagit del av fastighetsinnehavet hos tre
stickprovsvis valda lantbruksnämnder och därvid särskilt granskat sådana
fastigheter som någon längre tid varit i vederbörande lantbruksnämnds
hand. Såsom framgår av redogörelsen kvarbliva de inköpta fastigheterna i
tämligen slör utsträckning under lång tid i nämndernas besittning. De fastigheter
som försålts under tidsperioden 1949—1953 ha sålunda genomsnittligt
innehafts av nämnderna under omkring 1 1/2 år, varvid är att märka
att i det angivna genomsnittet ingå även de normalfall i vilka överlåtelse
skett utan dröjsmål och utan speciella åtgärder från nämndernas sida. Av
de fastigheter som vid början av innevarande år alltjämt ingingo i lantbruksnämndernas
fastighetsinnehav hade omkring 30 procent förvärvats
under tidsperioden 1949—1953, d. v. s. varit i nämndernas besittning sedan
4—8 år. Den närmare granskningen av ett antal särskilda fall synes vidare,
utvisa, att i nämndernas fastighetsinnehav ingår ett antal fastigheter, beträffande
vilka osäkerhet råder om deras framtida disposition. Åtskilliga fastigheter
synas vara belägna i trakter, där jordbruket befinner sig på tillbakagång
och där något större intresse för förvärv av ytterligare jordbruksjord
knappast förefinnes. Vissa, särskilt under det tidigare verksamhetsskedet
förvärvade fastigheter ha övertagits med anlitande av förköpslagen.
Det ligger i sakens natur att en fastighetsmassa av nu nämnd omfattning
medför icke obetydliga förvaltningsuppgifter vid sidan av det regelmässiga
arbetet med" den yttre rationaliseringen. Normalt kräves beträffande
alla eller flertalet fastigheter fortlöpande göromål med arrenden,
skatter, försäkringar och tillsyn. Även om större investeringar som regel
icke förekomma beträffande nämndernas fastigheter, fordrar dock byggnadsbeståndet
viss tillsyn, varjämte skogsvårdsåtgärder icke kunna uppskjutas
alltför länge. Därtill kommer i speciella fall det arbete som följer,
då fastigheter beröras av frågor angående vägar, jaktvård, vattenregleringar,
kraftledningar o. d.
Den aktiva inköpspolitik som hittills bedrivits av lantbruksnämnderna
har i huvudsak följt de riktlinjer som uppdrogos genom 1947 års jordbruksbesluf.
Det torde dock knappast ha varit avsett, att fastigheter under en
följd av år skulle kvarligga under lantbruksnämndernas förvaltning i väntan
på alt komplicerade rationaliseringsfrågor skulle lösas. Helt allmänt
torde man kunna uttala tveksamhet rörande lämpligheten av att så betydande
och starkt splittrade fastighetstillgångar samlas och förvaltas i den
ordning som nu sker, icke minst då det gäller skogsmark, för vars skötsel
lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad. Den aktiva inköpspolitiken
i sin hittills bedrivna form synes vidare medföra en viss risk för att
hos lantbruksnämnderna samlas en bottensats av sämre fastigheter som
knappast efterfrågas på marknaden. Med hänsyn härtill kan det enligt revisorernas
mening ifrågasättas, om det allmännas kostnader för ifraga
-
60
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
varande verksamhet uppvägas av den nytta som vinnes genom rationaliseringarna.
Det hör här märkas, att många av de jordbruk som tillskapas
genom rationaliseringsverksamheten icke heller efter förstärkningen med
tillskottsjord nå upp till sådana arealer, alt de kunna anses som bärkraftiga
och bestående brukningsenheter.
Den nu företagna granskningen har givit revisorerna anledning framhålla,
att en ökad restriktivitet är önskvärd i fråga om lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering icke synes kunna
genomföras i en nära framtid. Det sagda hör i första hand gälla fastigheter
i sådana trakter, där intresset är svagt för utveckling av jordbruket, samt
fastigheter som på grund av sin ringa storlek icke ha någon egentlig betydelse
för bildandet av bärkraftiga jordbruk. Vid den yttre rationaliseringen
synes man i största möjliga utsträckning böra lösa frågor om förstärkning
med tillskottsjord genom att fastigheter överföras direkt mellan de enskilda
parterna utan att lantbruksnämnderna inträda som ägare.
Den stundom avsevärda tidsåtgången vid mera komplicerade rationaliseringsärenden
torde i viss utsträckning sammanhänga med dröjsmål med
erforderliga lantmäteriförrättningar. Med den stora arbetsbörda som flerstädes
åvilar den lokala lantmäteriorganisationen kan det synas naturligt,
att de ofta brådskande ärenden som närmare anknyta till bebyggelsen vid
tätorterna och dithörande planeringsfrågor erhålla förtur vid handläggningen,
under det att omständliga och tidsödande jordbruksrationaliseringsärenden
få stå tillbaka. Å andra sidan lärer det flerstädes vara så, att de
sammanlagda göromål som jordbrukets yttre rationalisering ålägger lantmäteriorganisationen
fylla åtminstone en förrättningsmans arbetstid. Med
hänsyn till dessa ärendens speciella natur och då verksamheten i hög grad
skulle gagnas om förrättningsmannen kunde odelad ägna sig åt sin uppgift,
torde det böra undersökas om icke inom vissa län en speciell befattningshavare
inom lantmäteriet kunde avdelas för dessa göromål. En dylik
organisatorisk omdisponering av redan tillgänglig personal synes enligt revisorernas
mening höra prövas i de län, där dröjsmål med av lantbruksnämnderna
beställda lantmäteriförrättningar är särskilt märkbar.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristijrelsen
och domänstijrelsen (Del II, s. 273—284).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Genom lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik har efter
hand en betydande fastighetsmassa samlats hos nämnderna. På grundval av
vissa iakttagelser ha revisorerna uttalat tveksamhet rörande lämpligheten av
att så omfattande och starkt splittrade fastighetstillgångar samlas och förvaltas
i den ordning som nu sker, icke minst då det gäller skogsmark, för
vars skötsel lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad. Den aktiva
inköpspolitiken i sin hittills bedrivna form synes vidare enligt revisorerna
medföra viss risk för att hos lantbruksnämnderna samlas en bottensats av
sämre fastigheter som knappast efterfrågas på marknaden. Med hänsyn
härtill kan det enligt revisorernas mening ifrågasättas, om det allmännas
kostnader för verksamheten uppvägas av den nytta som vinnes genom rationaliseringarna.
Revisorerna ha härvidlag erinrat om att många av de
jordbruk som tillskapas genom rationaliseringsverksamheten icke heller ef
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
61
ter förstärkningen med tillskottsjord nå upp till sådana arealer, att de kunna
anses som bärkraftiga och bestående brukningsenheter. Mot bakgrunden
härav ha revisorerna framhållit, att en ökad restriktivitet är önskvärd i
fråga om lantbruksnämndernas förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering
icke synes kunna genomföras i en nära framtid. Det sagda bör
enligt revisorerna i första hand gälla fastigheter i sådana trakter, där intresset
är svagt för utveckling av jordbruket, samt fastigheter som på grund
av sin ringa storlek icke ha någon egentlig betydelse för bildandet av bärkraftiga
jordbruk.
Under hänvisning till vad utskottet under närmast föregående punkt uttalat
har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet sålunda förevarit
för riksdagen
omförmäla.
35 :o) Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen. Under inrikesdepartementet,
§ 36, ha revisorerna förordat en koncentrerad länsförvaltning
(Del I, s. 302—359).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår innehade länsstyrelsen
ännu på 1800-talet ställning som verklig lantregering. Under senare delen
av detta sekel och särskilt under 1900-talet gick emellertid utvecklingen
mot minskat inflytande för länsstyrelsen. Allt flera förvaltningsområden
utsöndrades därifrån och anförtroddes fristående länsorgan, i regel lydande
under central myndighet. Än tydligare har denna utvecklingstendens
framträtt under senaste årtionden vid tillkomsten av nya förvaltningsuppgifter.
Här må sålunda erinras om att bl. a. särskilda länsarbetsnämnder,
länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder inrättats.
Det är mot denna bakgrund man får se länsstyrelseutredningens förslag
att inordna flera av de fristående organen i länsstyrelsen.
Mot de av länsstyrelseutredningen anförda allmänna synpunkterna på
fördelarna med en organisatorisk samordning i länsförvaltningen framfördes
vid remissbehandlingen mycket få erinringar. Det förtjänar sålunda att
understrykas, att dessa synpunkter och de därpå grundade förslagen i allt
väsentligt vunno gillande av centrala verk med mera allmänna verksamhetsområden,
såsom statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd
och kommerskollegiet. Motstånd restes framför allt av de verk,
vilkas länsorgan skulle inordnas i länsstyrelsen, ävensom av vissa länsstyrelser,
som särskilt vände sig mot förslagen om lekmannamedverkan och
om direktivrätt för vissa centrala verk, vilka båda anordningar befarades
komma att minska länsstyrelsernas auktoritet.
Det kanske mest värdefulla hos länsstyrelseorganisationen är länsstyrelsernas
karaktär av samlade länsorgan med vidsträckt och allmän kompetens.
Deras allmänna befogenheter och förmåga att ingripa stödjande, ledande
och rådgivande men även, då så erfordras, påbjudande eller förbjudande
ha utan ringaste tvekan i mångahanda både små och stora angelägenheter
varit av största värde såväl för kommunerna och de enskilda
som för det mer vidsträckta statsintresset. Samhällsutvecklingens fortgång
bar i dessa hänseenden ställt alltjämt ökande krav på länsstyrelserna. Det
är uppenbarligen helt orealistiskt att förutsätta annat än att den framlida
62
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
utvecklingen kommer att medföra behov av ökad ledning samt kontroll och
tillsyn från det allmännas sida. Redan den tekniska utvecklingen med därav
följande ständigt ökande möjligheter till intressekollisioner av mångahanda
slag nödvändiggör detta, alldeles oberoende av politiskt betingade uppfattningar.
Det är vidare uppenbart att tyngdpunkten i denna ledning, kontroll
och tillsyn måste förläggas i de regionala och lokala instanserna, om icke
de erforderliga regleringarna skola åstadkomma stagnation i utvecklingen
i stället för att stödja och främja densamma. En effektiv och smidig ledning
och tillsyn förutsätter nära samband och samarbete med dem som äro
verksamhetens föremål, vilket med andra ord betyder att den kanske viktigaste
förutsättningen för en rationell utveckling av den statliga ledningen
av samhällslivet är decentralisering på bred front. Det må i sammanhanget
erinras, att innevarande års B-riksdag på förslag av föregående års statsrevisorer
beslutat att hos Kungl. Maj:t hemställa om vissa åtgärder i syfte
att vinna ökad decentralisering inom länsstyrelsernas ämbetsområde.
Det är naturligt, ja ofta nödvändigt, alt i den centrala instansen för olika
verksamhetsområden inrätta särskilda organ av utpräglad specialistkaraktär.
Ju flera sådana organ som tillkomma, desto större bli svårigheterna
att samordna organens verksamhet. Denna splittring i den centrala instansen
kan emellertid särskilt vid en decentraliserad handläggning ganska enkelt
och effektivt motverkas, om en och samma myndighet i en lägre instans
fungerar som regional- eller lokalorgan åt flera olika centrala myndigheter.
För att härefter återgå till de ovan antydda linjerna i samhällsutvecklingen
och deras betydelse för den regionala statsförvaltningen synes det
höra betraktas som ett betydande allmänt intresse att i den regionala instansen
ha statliga förvaltningsorgan med den auktoritet, kvalitet, kompetens
och kapacitet som erfordras för att vid varje tillfälle och på de mest
skilda områden kunna lösa de ständigt uppkommande nya problemen och
arbetsuppgifterna. Om staten för sådant ändamål har tagit på sig stora
kostnader, ter det sig i vart fall oekonomiskt att icke i all möjlig och rimlig
omfattning utnyttja befintliga organ av denna karaktär för nytillkommande
arbetsuppgifter. All erfarenhet visar att det för nybildade organ
åtgår avsevärd tid, innan den rutin och administrativa kunnighet samt den
förankring och det förtroende vinnas, som äro oeftergivliga förutsättningar
för en effektiv och framgångsrik verksamhet. Erfarenheten visar även att
det inom sådana nya organ, vilka i regel äro små enheter, är vanskligt att
åstadkomma en rationell och ekonomisk arbetsorganisation, varjämte möjligheterna
till decentralisering bli sämre än vid ett system med större, administrativt
mer kvalificerade länsorgan.
Men även om den hittillsvarande tendensen att i länsinstansen för nya
verksamhetsområden tillskapa särskilda organ skulle fortsätta, vilket i och
lör sig enligt revisorernas mening vore beklagligt, tillkomma likväl oupphörligt
arbetsuppgifter som måste anförtros länsstyrelserna. Dessa måste
därför ständigt såväl organisatoriskt och personellt som med avseende på
sin ställning som samlande länsorgan vara beredda att på ett effektivt och
ändamålsenligt sätt lösa både gamla och nya arbetsuppgifter.
Beträffande länsstyrelsens inre organisation svnes 1952 års beslut ha
inneburit en genomgripande förbättring, som alltjämt i olika detaljer utbygges.
Även i personellt avseende synes reformen ha skapat vissa förutsättningar
för förbättringar. Den har vidare inneburit, att länsstyrelsens
karaktär av samlande länsorgan uttryckligen fastslagits, ehuruväl de organisatoriska
konsekvenserna av detta konstaterande icke dragits fullt ut.
Det ligger emellertid i sakens natur, att organisatoriska åtgärder gärna
Statsutskottets utlutande nr 87 år 1059
63
släpa efter och framtvingas av arbetsuppgifternas faktiska utveckling. Om
man emellertid med tillämpning på länsstyrelsen accepterar de ovan uppställda
kraven på ett regionalt statsorgan, bjuder konsekvensen att man
söker lösa länsstyrelsens organisationsproblem vartefter de anmäla sig. Det
är därför av vikt, att länsstyrelsernas organisationsfrågor ständigt hållas
i blickpunkten — både av länsstyrelserna själva och av statsmakterna —
och att uppmärksamhet kontinuerligt ägnas organisationens sätt att fungera,
så att brister härutinnan snabbt kunna avlägsnas, vare sig det är
fråga om opraktiska arbetsmetoder eller mindre ändamålsenliga detaljer i
själva organisationen.
Enligt revisorernas mening kan på grund av nu anförda förhållanden
länsstyrelseorganisationen sådan den utformats enligt 1952 års beslut icke
anses definitiv. Revisorerna ha därför i ljuset av hittills vunna erfarenheter
ansett sig till behandling böra upptaga vissa frågor, som böra särskilt
aktualiseras i det fortsatta reformarbetet. Innan så sker må emellertid
beröras ett par synpunkter, som stundom bruka åberopas mot en organisatorisk
samordning inom länsstyrelsen av olika organ.
Karakteristiskt för länsstyrclseorganisationens arbetsuppgifter är, att
dessa spänna över så talrika och från varandra så väsentligt artskilda områden.
Juridiska, sociala, allmänt ekonomiska, tekniska, polisiära och andra
problem av en mångfald olika slag falla under länsstyrelsernas bedömande.
Det synes därför föga verklighetsbetonat att, såsom stundom sker, göra
gällande att den ena eller andra administrativa arbetsuppgiften skulle vara
oförenlig med länsstyrelsernas vanliga verksamhet.
En annan invändning mot kravet på samordning är, att sådan sällan
påfordras i den stora mängden detalj ärenden och att därför behovet av
samordning bäst tillgodoses med sporadiska samråd utan koncentrerad organisation.
Det hänvisas ofta i sådana sammanhang till det av olika centrala
verk inledda samarbetet mellan representanter för verkens ledning
och de därvid vunna goda erfarenheterna. Man synes emellertid därvid
bl. a. förbise den omständigheten, att samarbetet i den centrala instansen
i regel avser frågor om principer eller eljest frågor av omfattande natur.
I länsförvaltningen åter gäller det i mycket större utsträckning detaljärenden,
i vilka samarbetet i första hand vilar på mera underordnade
tjänstemän, som naturligt nog icke ha särdeles stor kännedom om arbetsuppgifter,
metoder och principer i andra länsorgan. I något förenklad form
kan man karakterisera det praktiska ändamålet med samarbetet i dessa
detaljärenden så, att det gäller att tillse att varje ärende som kan tänkas
bli behandlat av mer än "en myndighet får samma bedömande hos varje
myndighet. En sådan samordning måste även tillämpas i åtskilliga ärenden
som handläggas inom olika sektioner i länsstyrelsen. En viktig uppgift
för avdelningschefen är just bl. a. att vid expeditionschefsgranskningen
tillse att denna samordning fungerar.
En annan sak är alt de löpande ärendena av mindre omfattning (ej
planärenden o. d.), i vilka en verklig sammanjämkning till slut blir erforderlig,
i regel äro ringa till antalet. I en jäktad och tungt arbetande organisation
kan därför någon gång den uppfattningen skönjas, att risken för
felaktiga eller oövercnsslännnande beslut stundom får tagas därför att den
i regel är så liten, att den ligger inom en rimlig felmarginal. Enda sättet
att motarbeta sådana tendenser är att skapa en samordningorganisation
som fungerar så rutinmässigt som möjligt.
Det förhållandet, att det länstyrelsen ålagda ansvaret för den yttre samordningen
trots de vidtagna organisatoriska åtgärderna kommit att ställa
störa krav på länsstyrelsens rent formella övervakning därav, gör det i och
64
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
för sig önskvärt att tanken på en organisatorisk samordning av bättre
kvalitet än den nuvarande även fortsättningsvis hålles aktuell. Målet bör
vara ett system där samordningen kan vinnas rutinmässigt och där den ej
som nu i så många fall kräver en omständlig kontrollverksamhet. Kan
detta mål uppnås utan fullständig organisatorisk samordning, bortfaller ett
av de tyngst vägande skälen för nämndernas inordning. Andra viktiga skäl
skulle dock kvarstå; hl. a. måste framhållas det otillfredsställande i att
man avslår från att utnyttja möjligheten till de personal- och kostnadsbesparingar
som sammanhänga med en organisatorisk samordning.
Då det gäller att åstadkomma en bättre ordning i förevarande avseenden
än den nuvarande, kan måhända ett lagfästande av länsråden vara en framkomlig
väg. Om även fortsättningsvis tanken på ett fullföljande av den
organisatoriska samordningen avvisas och framför allt om man tillika fortsätter
att nyinrätta specialorgan, torde både ur allmänhetens och ur statsnyttans
synpunkt en fullt utbyggd länsrådsorganisation bli ofrånkomlig.
Den tidpunkt i utvecklingen är kanske ej så avlägsen, då länsstyrelserna,
särskilt de största, ej längre mäkta med den yttre samordningen, om de
skola behöva famna över allt vidsträcktare områden vid sidan av sin egen
löpande verksamhet.
i och för sig och icke minst med hänsyn till de av länsstyrelseutredningen
anförda olägenheterna synes emellertid i vart fall än så länge alternativet
med en fullständig organisatorisk samordning, d. v. s. inordning au länsnämnderna,
erbjuda större fördelar. Ovan har redogjorts för det ur mera
konkreta och praktiska synpunkter av erfarenheterna belagda behovet av
samordning. För bedömning av frågan måste dock beaktas även andra synpunkter.
En avvägning måste göras mellan specialintressenas krav på särskilda
organ och den större enhetens fördelar ur allmänna synpunkter. En
viss betydelse har väl den omständigheten, att vid tiden för utredningens
förslag de fristående nämnderna hade varit i verksamhet endast några år,
länsarbetsnämnderna åtta-nio år samt lantbruks- och länsbostadsnämnderna
ett—två år. Under de gångna ytterligare nära tio åren har nämndernas
verksamhet stabiliserats. Erfarenhet och rutin ha förvärvats samt förankring
och förtroende för verksamheten ha vunnits. Dessa omständigheter
kunna måhända öka tveksamheten inför tanken på att åstadkomma mera
genomgripande förändringar. Ä andra sidan har numera också den nya länsstyrelseorganisationen
vunnit stadga, och erfarenheterna inifrån sett synas
klart bestyrka antagandet, att den inre organisationen utan svårighet kan
byggas ut för nya arbetsuppgifter.
Då lekmannamedverkan i länsstyrelsen torde vara en förutsättning för
att nämnderna skola kunna inordnas i länsstyrelsen och då frågan om
sådan medverkan enligt vad nedan anföres inom en relativt nära framtid
kan antagas komma under övervägande, vore det naturligt att i det sammanhanget
överse länsförvaltningens organisation ur den nya synpunkt som
då kan uppkomma. Om lekmannamedverkan i länsstyrelsen införes och
situationen i övrigt är i stort sett oförändrad, skulle det framstå som önskvärt
att därvid ånyo mera noggrant undersöka möjligheterna för att i länsstyrelsen
inordna i första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden
och mödrahjälpsnämnden. Det torde därvid böra anmärkas att de största
besparingarna torde komma att inträda, därest både länsarbetsnämnd och
länsbostadsnämnd samtidigt inordnas. Även frågan om länsskolnämndens
ställning torde böra övervägas. Med nuvarande inriktning av lantbruksnämndernas
verksamhet synes däremot det praktiska behovet av deras inordnande
ej vara så framträdande.
Som nyss anförts synes det vara en förutsättning för att nämnderna
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
65
skola kunna inflyttas i länsstyrelsen att lekmannamedverkan i denna kan
ordnas. Detaljerade förslag i detta avseende finnas i länsstyrelseutredningens
betänkande. I 1952 års beslut ställdes såsom nämnts under hänvisning
till vissa utredningar frågan på framtiden. Av de berörda utredningarna
ha två numera avgivit sina förslag, nämligen psykopatvårdsutredningen
(SOU 1952:46) och barnavårdskommittén (SOU 1954:61). Ingendera
av dessa utredningar bar framlagt slutligt förslag om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen, ehuru barnavårdskommittén — under uttalande
att barnavårdsärendena som hittills borde handhas av länsstyrelserna —-skisserat vissa riktlinjer för lekmannamedverkan, därest en sådan kommer
till stånd. Båda utredningarna ha i förevarande avseende hänvisat till
utredningen om administrativa frihetsberövanden, vilken sistnämnda utredning
tillkallats enligt Kungl. Maj :ts den 4 december 1953 lämnade bemyndigande.
Enligt senaste riksdagsberättelsen avser utredningen att slutföra
sitt arbete i huvudfrågan under år 1958. Måhända är även från den
senare tillsatta eftervårdsutredningen att vänta förslag av betydelse i detta
sammanhang.
Av allt att döma torde således spörsmålet om lekmannamedverkan i
länsstyrelsen ånyo komma att aktualiseras vid prövningen av de angivna
specialfrågorna. I och för sig skulle spörsmålet därför här kanske kunna
förbigås. Det synes emellertid allmänt sett av så stor vikt att frågan fortlöpande
hålles aktuell, att vissa synpunkter torde böra framläggas i detta
sammanhang.
Förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna har från flera länsstyrelsers
sida mott motstånd om än av varierande styrka. Ur praktisk synpunkt
pekar man på den tungroddhet och omständlighet som måste följa
med lekmannamedverkan. I allmänhet vill det dock synas, som om farhågorna
i detta avseende äro betydligt överdrivna. Bl. a. erfarenheterna
från de befintliga länsnämndernas verksamhet tala för att så är fallet.
Vissa av de länsstyrelser som tillstyrkt lekmannamedverkan ha därvid
förklarat sig beredda att godtaga medverkan i den mån sådan är en förutsättning
för att länsstyrelserna skola kunna anförtros nya viktiga arbetsuppgifter.
Andra tillstyrkande länsstyrelser ha mera reservationslöst givit
uttryck för en önskan att även i detta avseende fullfölja moderniseringen
av länsstyrelserna. Sedan dessa med avseende på den inre organisationen
gjorts lämpade att vid behov påtaga sig nya större eller mindre arbetsuppgifter,
synes även det hindret därför böra undanröjas, som består i att lekmannamedverkan
i länsstyrelsen saknas. Den strävan efter nära samband
mellan myndigheter och allmänhet samt behovet för myndigheterna av en
stark förankring i det allmänna medvetandet tala i och för sig för en
sådan åtgärd. Därtill kommer att flertalet ärenden i länsnämnderna behandlas
under medverkan av lekmän, medan samma eller liknande ärenden
i länsstyrelsen avgöras uteslutande av tjänstemän.
I fråga om experterna torde först frågan om distriktsingenjörernas för
vatten och avlopp ställning höra upptagas till prövning. Det kan erinras
om alt såväl kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation (SOU
1950:45) som 1946 års vatten- och avloppssakluinniga (SOU 1951:26) biträtt
länsstyrelseutredningens förslag alt inordna dislriktsingenjören i länsstyrelsen.
Numera ha praktiskt taget alla län egen dislriktsingenjör. På
senare tid har tillkommit ett starkt behov av samordning i den betydligt
vidgade vattenvårdande verksamheten (se prop. 1958: 133). Det hör framhållas
att distriktsingenjörernas chefsmyndighet, väg- och vattenbyggnadsslyrelsen,
i samband med prövningen av den senast aktuella frågan om val5
Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 saml. Nr 87
66
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
tenvårdens organisation givit uttryck för att styrelsen numera tillstyrker
denna förändring, som därför torde böra genomföras.
Även frågan om skyddskonsulenternas ställning bör upptagas till prövning.
Anledning härtill torde yppa sig i vart fall i samband med behandlingen
av 1956 års eftervårdsutrednings blivande betänkande.
Vidare får ej heller socialvårdskonsulenternas organisationsfråga avföras
från dagordningen. Så länge icke varje eller åtminstone flertalet län
har egen konsulent synes dock frågan böra vila.
Det synes även önskvärt att en förnyad undersökning kommer till stånd
av frågan om inordnande av länsarkitekten i länsstyrelsen. Denne är den
av experterna med vilken länsstyrelsen har det ojämförligt mest omfattande
samarbetet. Det kan visserligen medgivas, att det genom 1952 års beslut
tillskapade systemet medfört en förbättring av länsarkitektens ställning i
förhållande till länsstyrelsen och att detta system innesluter vissa möjligheter
att ytterligare rationalisera samverkan. Men det framstår som säreget
och medför trots allt tyngande formaliteter att på sätt som här är
fallet en tjänsteman, vars verksamhet i själva verket utgör en integrerande
del av en myndighets ämhetsbefattning, skall ha en från denna fristående
ställning. Genom att inordna länsarkitekten skulle man kunna realisera
det bl. a. av 1956 års riksdagsrevisorer framförda kravet på en bättre
organisatorisk samordning av hela samhällsplaneringsverksamheten i länet.
En sådan samordning skulle säkerligen även innebära vissa möjligheter till
besparing i fråga om biträdespersonalen, bl. a. genom avskaffande av den
dubbla diarieföringen och dubbleringen av kartarkivet.
Det starkaste skälet för länsstyrelseutredningens förslag att ej inordna
länsarkitekten i länsstyrelsen var svårigheten att på ett rationellt och enhetligt
sätt ordna frågan om chefskapet för planeringssektionen inom
landskansli^. Utredningen, som påpekade att med hänsyn till rationaliseringskravet
länsarkitekten vid inordnande i länsstyrelsen måste placeras
inom denna sektion, framhöll tillika att länsarkitekterna måste utväljas
på grundval av sin skicklighet som arkitekter och icke med hänsyn till
föredragningsskicklighet eller lämplighet som administrativa chefstjänstemän.
Det vore därför ej möjligt att generellt placera länsarkitekten som
chef för planeringssektionen. Med hänsyn till sektionschefstjänstens placering
i bvrådirektörsgraden vore det ej heller möjligt att ställa länsarkitekten
under en administrativ sektionschef.
I och för sig äro dessa synpunkter beaktansvärda, men fråga är om icke
problemet likväl bör angripas på nytt. Som nedan närmare kommer att angivas
kan måhända till de förutvarande premisserna fogas en eller annan
ny synpunkt.
Vidare tala skäl för att inom en snar framtid frågan om att helt inordna
landsfogdarna i länsstyrelsen bör upptagas till prövning. Detta torde lämpligen
böra ske i samband med pågående utredning om huvudmannaskapet
för polisväsendet.
Behovet av åtgärder av någorlunda räckvidd beträffande länsstyrelsernas
inre organisation är självfallet avhängigt av bl. a. vilka åtgärder som kunna
komma att vidtagas beträffande den yttre organisationen och arbetsuppgifterna
i anslutning till de ovan antvdningsvis framförda förslagen. Dessutom
torde införandet av lekmannamedverkan i länsstyrelserna i och för
sig kunna medföra vissa organisatoriska konsekvenser, vilka dock icke
kunna antagas bli särskilt omfattande. Det finnes emellertid anledning att
även eljest ifrågasätta vissa förändringar av den inre organisationen.
Det kanske största intresset knyter sig till landskansliets planeringssektion.
Denna synes icke i allo ha blivit vad länsstyrelseutredningen åsyf
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
67
lade, nämligen ett verkligt planeringsorgan med huvuduppgift att initiera,
samordna, syntetisera och komplettera annan samhällsplanering i länet.
Delvis beror detta på den i det föregående omnämnda ökningen av arbetsmängden.
En annan och viktig orsak torde vara, att länsstyrelseutredningens
förslag endast delvis genomfördes, i det att det av utredningen föreslagna
tillskottet till sektionens personal av samhällsekonomisk expertis
icke kom till stånd.
Om man jämför den nuvarande planeringssektionen med den del av
länsstyrelseutredningens tänkta planeringssektion som svarar däremot, skall
man finna att den nuvarande planeringssektionen på de flesta länsstyrelser
har att ännu snart tio år efter utredningen arbeta med en personal
som, vad angår den högre kvalificerade personalkategorien, med ca 1/4—
1/2 årsarbetskraft understiger vad utredningen ansåg erforderligt. Det är
därför knappast att förvåna, att vissa förstärkningar av ifrågavarande personalgrupp
under senaste tid måst ske på några av de större länstyrelserna.
Denna tendens låter förmoda, att dylika förstärkningar efter hand bli
erforderliga ganska allmänt. En sådan mera genomgående personalökning
ger i och för sig anledning att samtidigt granska vissa organisatoriska
problem. Härvid synas särskilt två frågor träda i förgrunden. Den ena är
den redan av länsstyrelseutredningen väckta frågan om sektionens behov
av speciell kompetens på det samhällsekonomiska området. Denna fråga
behandlas också ur vissa synpunkter i en inom inrikesdepartementet upprättad
promemoria angående länsstyrelsernas behov av arbetskraft med
statistisk-ekonomisk utbildning, vilken promemoria under år 1957 varit
föremål för remissbehandling. Som ett tillägg till denna promemoria må
anföras, att en sådan tjänsteman som avses i promemorian skulle kunna
användas ej blott för utredningsarbeten o. d. utan även som föredragande
i en mångfald av sektionens ärenden.
Den andra frågan har större räckvidd och gäller sektionens organisation
i stort. Det synes nämligen önskvärt — i anslutning dels till vad tidigare
anförts beträffande den yttre organisationen och dels till de här ovan senast
framlagda synpunkterna — att frågan om planeringssektionens framlida
organisation, oavsett vilka åtgärder som komma att vidtagas beträffande
länsstyrelsens organisation i övrigt, särskilt uppmärksammas. Därvid
bör i första hand övervägas huruvida icke sektionen — i samband med inordning
i länsstyrelsen av ifrågavarande myndigheter — kan ombildas till
en byrå, bestående av tre sektioner, en teknisk (länsarkitektkontoret och
distriktsingenjören för vatten och avlopp), en juridisk-samhällsekonomisk
(den nuvarande planeringssektionen) samt en bostadspolitisk (länsbostadsnämnden).
Måhända bör till den tekniska sektionen även hänföras länsbostadsnämndens
ingenjörspersonal. Det är givetvis icke möjligt för revisorerna
att i detalj angiva, hur den juridisk-samhällsekonomiska sektionen
skall utrustas i personellt avseende. Det synes emellertid, som om denna
tills vidare i medelstora och mindre län skulle kunna bestå av en jurist
och en samhällsekonomiskt utbildad tjänsteman jämte erforderliga landskanslister
och biträden. Någon personalökning torde genom ombildningen
ej bli erforderlig, utan i ställel kan säkerligen en minskning ske, dels på
grund av alt länsbostadsnämndens kamerala göromål överflyttas till landskontoret,
där åtminstone för närvarande viss ledig arbetskapacitet bör
finnas, och dels därför att biträdespersonalen kan minskas bl. a. till följd
av den dubbla diarieföringens slopande.
Det skall emellertid medgivas, all frågan om chefskapet för byrån är
komplicerad och tarvar noggranna överväganden. Men även om stort beaktande
måste skänkas de av länsstyrelseutredningen anförda skälen mot
68
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
länsarkitektens chefskap för byrån, kan man kanske göra gällande att den
tänkta uppdelningen på tre sektioner kommer att innebära en sådan arbetsfördelning,
att mindre vikt behöver läggas vid byråchefens rent administrativa
färdigheter. En tänkbar möjlighet vore kanske också att från fall till
fall utse vilken som helst av sektionscheferna till byråchef. Därest det dock
anses omöjligt att med hänsyn till länsarkitektens tjänsteställning underställa
honom en byråchef, kan man måhända undersöka den möjligheten
att visserligen knyta länsarkitekten till byrån men ej underställa honom
byråchefen. Något motsvarande gäller nu i fråga om militärassistenten i
länsstyrelsen, som tjänstgör vid civilförsvarssektionen och får biträde av
dess personal utan att dock vara underställd sektionschefen.
Därest — som antagligt är — arbetsbelastningen inom den juridisksamhällsekonomiska
sektionen (d. v. s. nuvarande planeringssektionen)
inom en relativt nära framtid kommer att kräva personalökning, kan byråchefsbefallningen
lösgöras från omedelbar anknytning till någon av sektionerna,
vilket skulle möjliggöra ett friare val av byråchef med bättre möjligheter
att lägga största vikten på fallenhet för planeringsarbete över huvud
jämte allmän administrativ lämplighet.
I andra hand och såsom möjligt att omedelbart genomföra torde vara
lämpligt, att tills vidare endast distriktsingenjören för vatten och avlopp
inordnas i planeringssektionen i enlighet med vad ovan anförts. Fristående
föranleder denna åtgärd icke någon ytterligare ändring i planeringssektionens
organisation. För fullständighetens skull bör här framhållas, att distriktsingenjören
även bör få till uppgift att biträda allmänna sektionen
(respektive socialsektionen) vid handläggning av vissa hälsovårdsfrågor.
Därest frågan om de sålunda antydda förändringarna av den yttre organisationen
ej skulle lösas eller dess prövning uppskjutas för längre tid,
synes det oaktat skäl tala för att åtgärder vidtagas för att förse länsstyrelserna
med samhällsekonomiskt utbildad expertis. I några fall kan detta
måhända ske redan inom bestående personalram, och i vart fall kan det
göras i samband med de av allt att döma inom överskådlig tid ändå erforderliga
personalökningarna.
Slutligen är det ett viktigt önskemål att bil registreringen och bilskatteuppbörden
rationaliseras. Vissa förslag, delvis kanske av förberedande karaktär,
föreligga, men frågan bör oförtövat drivas vidare. Hithörande arbetsuppgifter
äro nu särskilt personalkrävande. Det är angeläget att genom
rationaliseringar personal- och lokalbehovet nedbringas. Med bilismens
snabba tillväxt kan i annat fall organisationen komma att bli onödigt kostsam.
Vad härefter angår allmänna sektionen samt den i vissa län befintliga
socialsektionen synas önskemålen från länsstyrelsernas sida knyta sig till
vissa väntade utredningsförslag, nämligen utredningen rörande administrativa
frihetsberövanden, eftervårdsutredningen och utredningen rörande polisväsendets
huvudmannaskap. Visserligen har hittills intet bekantgjorts
om förslagens innehåll, men vissa drag i deras allmänna inriktning kunna
måhända skönjas av direktiven. I allt väsentligt blir dock följande tills vidare
av rent hypotetisk karaktär.
Vid förstatligandet av polisväsendet torde såsom ovan antytts en polissektion
böra inrättas på landskansliet. Denna sektion bör från allmänna
sektionen övertaga polisärenden samt ärenden rörande allmän ordning och
säkerhet, däri inbegripna tillståndsfrågor av ordningsnatur. Därigenom avlastas
allmänna sektionen en del av sin nuvarande arbetsbörda och kan -— i
län där socialsektion ej finnes — i stället tillföras de arbetsuppgifter som
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
69
kunna beräknas uppkomma, i första hand genom inordnande av skyddskonsulentorganisationen
i länsstyrelsen — måhända i samband med sammanslagning
med socialvårdskonsulentorganisationen — och i andra hand
genom en eventuell inkorporering av länsnykterhetsnämnden. I län där
socialsektion finnes ökas i stället dennas arbetsbörda. I dessa län kan därför
viss personal böra överföras från allmänna sektionen till socialsektionen.
I flertalet övriga län lär någon ändrad personaldisposition i detta sammanhang
knappast behövas. I vissa av de medelstora länen — de största av
dessa — kan det dock tänkas, att socialärendena böra utbrytas ur allmänna
sektionen och en särskild socialscktion bildas. Detta synes kunna ske utan
några större personalökningar.
Beträffande civilförsvarssektionen föreligger nu ett förslag till omorganisation
i samband med omdaningen av civilförsvaret. Detta förslag har
nyligen remissbehandlats och torde nu vara föremål för övervägande inom
Kungl. Maj:ts kansli. Oavsett hur ställningstagandet till förslaget utfaller,
är det emellertid ett önskemål att en närmare organisatorisk samordning
kommer till stånd mellan civilförsvarssektionen och den mera provisoriskt
organiserade ekonomiska försvarssektionen. I denna fråga finnes en inom
inrikesdepartementet den 16 okober 1956 dagtecknad promemoria, vilken
varit föremål för remissbehandling.
I olika sammanhang har framförts krav på en uppdelning av landskansliet.
Så långt möjligt bör man emellertid enligt revisorernas mening
söka behålla det nuvarande landskansliet som en enhet, även om det genom
inkorporeringar eller eljest skulle växa till och med ganska avsevärt. Som
förhållandena nu äro utgör landskansliet i fråga om personalantalet icke
någon stor enhet vid jämförelse t. ex. med många byråer i centrala verk.
Vid en medelstor länsstyrelse kan det röra sig om ca 50 befattningshavare
(landskontorens personal är i regel ungefär dubbelt så stor som landskansliernas).
Svårigheterna torde i stället i första hand böra bemästras
genom en ökad delegering av beslutanderätt och andra uppgifter från landssekreteraren
dels till sektionscheferna och dels till förste länsassessorn i
dennes egenskap av landssekreterarens ställföreträdare.
För landskontorens del må först erinras om att det vid olika tillfällen
påtalats, att vissa olägenheter äro förenade med den utpräglat självständiga
ställning som tillkommer taxeringssektionens chef, taxeringsintendenten.
Den ställning som sålunda tillagts honom anses emellertid vara en integrerande
del av rättssäkerhetsgarantierna i skatteprocessen, som bl. a. därigenom
gives bättre parallellitet med processen vid de allmänna domstolarna.
Det är visserligen tydligt alt taxeringsintendenten i fråga om sin handläggning
av skattemålen icke kan underställas avdelningschefen, landskamreraren,
då ju denne är ordförande i prövningsnämnden. Men det borde kunna
undersökas, huruvida icke en viss ytterligare tillsynshefogenhet i berörda
avseende skulle kunna tilläggas landshövdingen.
För kamé ra Is c k tionens del må särskilt framhållas önskvärdheten av att
frågan om mera allmänt införande av maskinell bokföring föres vidare.
Den maskinella bokföringen spar personal och ökar bokföringskapacitelen
väsentligt. Om den också icke utgör en förutsättning för alt länsstyrelsen
skall kunna påtaga sig nya större kamerala arbetsuppgifter i samband med
inordnande av fristående länsorgan i länsstyrelsen eller eljest, skulle den
dock betydligt underlätta en sådan nyordning. Förstatligande av polisväsendet
kan möjligen länkas komma att medföra en större ökning av kameralseklioncns
arbetsmängd. Det torde icke vara någon överdrift atl säga,
atl införandet av maskinell bokföring är en av de särskilt viktiga åtgär
-
70
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
derna för att ytterligare effektivisera länsstyrelsens arbete och åstadkomma
personalbesparingar. Till frågan om en koncentration av den kamerala
verksamheten på länsplanet återkomma revisorerna i det följande.
De av revisorerna här aktualiserade spörsmålen äro delvis av betydande
räckvidd och kunna uppenbarligen icke bringas till en lösning inom några
få år. Åtskilliga skäl tala emellertid för att de snarast upptagas till närmare
överväganden. Särskilt må framhållas att 1957 års riksdag efter förslag
av samma års revisorer beslutat, att viss översyn av länsindelningen
skall äga rum. En väsentlig förutsättning för att man skall kunna inkassera
de betydande vinster som enligt revisorernas mening otvivelaktigt stå att
fa genom en ny länsindelning är just att länsstyrelsen i såväl yttre som
inre avseende får en helt ändamålsenlig utformning. 1952 års beslut om
länsstyrelseorganisationen var enbart provisoriskt i avvaktan på resultatet
av vissa då pågående utredningar. Sedan dessa numera antingen slutförts
eller kunna väntas bli slutförda inom en nära framtid och mot bakgrunden
av i det föregående anförda utvecklingslinjer inom länsförvaltningen, synes
det därför angeläget att parallellt med det utredningsarbete som kan komma
att pågå om en ny länsindelning de av revisorerna bär framförda synpunkterna
på länsstyrelsens organisation upptagas till prövning. Med hänsyn
till det omfattande utredningsmaterial som redan föreligger i ämnet
och numera vunna erfarenheter av 1952 års organisation synes det emellertid
knappast påkallat att en ny utredning — likartad med länsstyrelseutredningen
— tillkallas. Det material som erfordras för ett beslut om en mera
definitiv organisation av länsstyrelsen synes i första hand böra införskaffas
i annan ordning. I denna del må erinras om — såsom framgår av den
föregående redogörelsen — att länsstyrelseutredningen var i tillfälle att
genom en försöksorganisation i några län pröva lämpligheten av vissa av de
utav utredningen aktualiserade förslagen. Det visade sig som väntat värdefullt
att i praktiken få pröva dessa. Liknande rön ha gjorts genom de törsök
statens organisationsnämnd verkställt vid bl. a. vissa militära förband.
Mot bakgrunden härav vilja revisorerna framföra den tanken, att såsom
ett led i de fortsatta övervägandena rörande länsstyrelseorganisationen en
mera omfattande försöksverksamhet inom länsförvaltningen än den länsstyrelseutredningen
genomförde bör komma till stånd. Enligt revisorernas
mening böra emellertid dylika försök anordnas, oavsett vilket resultat man
kan komma till i fråga om en ny länsindelning.
För att ett provisorium som öppnar möjlighet till gemensamma beslut
av de i försöket deltagande myndigheterna skall kunna anordnas, erfordras
uppenbarligen lagstiftningsåtgärder av viss omfattning, beträffande vilka
kräves närmare utredning. Det torde dock kunna förutskickas, att det kan
bli vanskligt att med hänsyn till besvärsregler och rättskraftsfrågor åstadkomma
en anordning som med hänsyn till försöksändamålet reservationsost
kan godtagas. — Formellt är det givetvis möjligt att temporärt ställa
personalen hos de fristående organen under länsstyrelsen. Även härför erfordras
dock tydligtvis riksdagens medgivande, bl.'' a. därför att de fristående
organen åtminstone formellt berövas en förutsättning för sin verksamhet.
Detta skulle uppvägas av skyldighet för länsstyrelsen att tillhandahålla
personal i erforderlig utsträckning. Även om sålunda svårigheter torde förehggm
:>tl anordna en försöksverksamhet med koncentrerad länsförvaltning
torde en närmare utredning komma att visa alt dessa svårigheter äro överkomliga
och att försöket bör göras.
, ^remål för här avsedda försök bör enligt revisorernas mening i första
nand bli en sådan organisation som innefattar inordnandet i länsstyrelsen
av iansarbetsnamnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd. Därest be
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
71
tänkligheter skulle föreligga mot att genomföra så relativt omfattande försök,
synes det alternativ böra undersökas som framgår av det i det föregående
framlagda förslaget beträffande planeringssektionen. Försöket skulle
alltså närmast avse inordning i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd, länsarkitekt
och distriktsingenjör. Det bör dock betonas, att såvitt angår den
sistnämnde tiden borde vara mogen för ett definitivt beslut utan att något
försöksresultat behöver avvaktas. Det må emellertid understrykas, att försöket
bör äga rum vid den eller de länsstyrelser där gemensamma lokaler
— med eller utan byten eller omdispositioner i övrigt — kunna ordnas lör
hela den genom inordningen bildade byrån.
Sedan länge har i olika sammanhang, bl. a. av riksdagens revisorer, framförts
krav om att koncentrera hela eller större delen av länsförvaltningens
kamerala verksamhet till länsstyrelsen, och detta oberoende av om någon
organisatorisk samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. Länsstyrelseutredningens
undersökningar avsågo även delvis denna fråga, och utredningen
anförde i anledning därav vissa synpunkter som i huvuddrag tidigare
refererats. Som en sammanfattning därav kan anföras att överförande
av andra länsorgans kamerala arbetsuppgifter till länsstyrelsen i första
hand förutsätter en reformering av redogöraransvaret. En utredning härom
tillkallades år 1955 och beräknas slutföra sitt arbete i år.
Revisorerna anse sig för sin del ånyo böra framföra krav på en koncentration
av den kamerala verksamheten på länsplanet. Vid de ifrågasatta
organistionsförsöken bör denna fråga därför särskilt uppmärksammas. Vad
angår förslaget om inordnande av länsbostadsnämnd, länsarkitekt och distriktsingenjör
i länsstyrelsen må framhållas, att länsbostadsnämndens
kamerala verksamhet icke synes vara av den särpräglade beskaffenhet, att
den behöver föranleda större svårigheter för kameralsektionens personal.
Framhållas må att tillfället för närvarande i det avseendet skulle vara gynnsamt
att pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen, då
vid kameralsektionerna bör finnas en viss ledig arbetskapacitet, sedan länsskolnämnderna
nu övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån.
En sådan försöksverksamhet som här skisserats bör givetvis genomföras
under medverkan av statens organisationsnämnd. Därest dylika försök icke
anses böra komma till stånd, bör i varje fall nämnden erhålla i uppdrag
att verkställa en noggrann genomgång av metoder, arbetsgång m. m. vid
samarbetet mellan länsstyrelserna och de fristående länsorganen. Oavsett
vilken ställning som slutligt tages till länsstyrelsens organisationsfråga,
synes en sådan genomgång kunna ge ytterst värdefulla resultat. Om det
nuvarande systemet inom länsförvaltningen skall bibehållas, torde en dylik
undersökning vara en förutsättning för den närmare och mera enhetliga
reglering av länsrådens organisation och arbetsmetoder som torde bli en
ofrånkomlig nödvändighet.
Vilka ekonomiska konsekvenser en ändrad organisation vid länsstyrelserna
kunna få, är det givetvis icke möjligt att på detta stadium angiva.
Värdet av rationaliseringvinsterna bör emellertid mätas icke blott rent
penningmässigt utan även och kanske främst i andra hänseenden. Det må
emellertid erinras om — såsom även länsstyrelseutredningen på sin tid
framhöll — att den fulla rationaliseringvinsten kan inhöstas först då de
olika länsmyndigheterna fått såväl gemensam ledning som ock gemensamma
lokaler. Med enbart gemensam ledning kan man vinna en hel del och
med endast gemensamma lokaler kan även något vinnas.
Länsstyrelsen intager enligt revisorernas mening en så viktig ställning
inom den svenska statsförvaltningen, att inga ansträngningar böra skys för
att återgiva länsstyrelsen ställningen som en verklig lantregering. Därest de
72
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
synpunkter revisorerna här givit uttryck åt vinna beaktande, äro revisorerna
övertygade om att ett gott steg tagits på denna väg. Revisorerna få
fördenskull föreslå, att här berörda organisationsförslag snarast upptages
till övervägande.
Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund (Del II, s. 285—-398).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. I anslutning till det av 1948 års länsstyrelseutredning framlagda
förslaget om en koncentrerad länsförvaltning ha revisorerna ingående
belyst länsstyrelsernas ställning inom statsförvaltningen och de organisatoriska
problem som därvid möta. Av den sålunda verkställda undersökningen
ha revisorerna dragit den slutsatsen, att tidpunkten nu är inne att
på nytt pröva frågan om inordnande i länsstyrelserna av vissa s. k. länsexperter
och länsnämnder. Olika konkreta förslag till en efter dylika principer
utformad länsstyrelseorganisation ha likaledes dryftats av revisorerna,
som ansett en försöksverksamhet höra föregå definitiva beslut i ämnet.
Av remissmyndigheterna ha de av samordningen direkt berörda ämbetsverken
ställt sig mer eller mindre tveksamma till revisorernas förslag, även
om exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i princip tillstyrkt en försöksverksamhet
på förevarande område. Däremot har flertalet länsstyrelser
funnit hithörande problem böra upptagas till övervägande. Endast fem
länsstyrelser ha intagit en direkt avvisande hållning. Även statskontoret
och statens organisationsnämnd ha uttalat sig för en koncentrerad länsförvaltning.
Enligt utskottets mening innehåller revisorernas förevarande framställning
flera beaktansvärda synpunkter och förslag. Av olika skäl finner emellertid
utskottet tiden ännu icke vara inne för något ställningstagande till de
föreliggande problemen. I den mån dessa på nytt aktualiseras kommer självfallet
den av revisorerna verkställda undersökningen jämte de däröver avgivna
remissutlåtandena att utgöra en värdefull grund för de fortsatta
övervägandena.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
36 :o) Blankettkommissionen m. m. Under inrikesdepartementet, § 37, ha
revisorerna föreslagit en närmare prövning av frågan om landsstatens blankettärenden
(Del I, s. 360—367).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
73
Formulär till flertalet inom landsstaten använda blankettyper utarbetas
och fastställas av den s. k. blankettkommissionen, vars ämbetsbefattning
regleras genom en särskild kungörelse. Enligt denna åligger det kommissionen,
bland annat, att ha ständig uppmärksamhet på i vad mån nya blanketter
lämpligen böra fastställas till gemensamt begagnande eller äldre av
kommissionen fastställda blanketter böra ändras eller upphävas samt att
vid fastställande eller ändring av blankett bestämma icke blott dennas lydelse
och format utan även, under iakttagande av i ämnet gällande allmänna
föreskrifter, beskaffenheten av det papper varå blanketten skall
tryckas. Ifrågavarande blanketter, som tryckas genom blankettkommissionens
försorg vid statens reproduktionsanstalt och distribueras därifrån efter
beställning av varje enskild länsstyrelse, finnas upptagna i en av kommissionen
upprättad och tillhandahållen förteckning. Kostnaderna för blanketter,
frakt m. m. gäldas av respektive länsstyrelse.
Det bör i sammanhanget uppmärksammas, att vissa för verksamheten
inom landsstaten behövliga blanketter även tillhandahållas av olika centrala
ämbetsverk. Sålunda må exempelvis erinras om att riksräkenskapsverket
enligt 4 § i sin instruktion äger meddela föreskrifter om sättet för
räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering samt i samråd med
vederbörande myndighet fastställa formulär för dessa räkenskaper och övriga
redovisningshandlingar. Slutligen framställa de enskilda länsstyrelserna
med stöd av bestämmelser i den förut omnämnda kungörelsen i betydande
utsträckning blanketter för olika ändamål.
Det är ett numera välkänt förhållande att en lämpligt utformad blankett,
rätt använd, har en viktig funktion att fylla i det administrativa arbetet,
som därigenom kan förenklas och förbilligas i åtskilliga hänseenden. Riksdagens
revisorer ha därför i skilda sammanhang framhållit angelägenheten
av att alla möjligheter till rationaliseringar även på detta område tillvaratagas.
Årets revisorer ha för sin del kunnat konstatera, att de blanketter
som nyttjas inom länsstyrelsernas ämbetsområde och som fastställas av
blankettkommissionen i åtskilliga fall icke erhållit en ändamålsenlig utformning.
Revisorerna ha därför övervägt att underkasta hela det ifrågavarande
blankettbeståndet en närmare granskning men ha, med hänsyn till
att statens organisationsnämnd såsom ovan nämnts redan uppmärksammat
frågan, icke funnit detta påkallat. De iakttagelser som gjorts ge emellertid
revisorerna anledning att ansluta sig till de synpunkter som organisationsnämnden
framfört i den förut delvis återgivna promemorian rörande bristerna
i de nuvarande formerna för fastställande m. m. av här avsedda blanketter.
Det ligger f. ö. enligt revisorernas mening i sakens natur att en organisationsform
som år 1919 fyllde dåtida krav med hänsyn till blankettväsendets
utveckling m. m. i våra dagar icke kan vara lämplig.
Ett aktuellt exempel på de vådor som kunna vara förbundna med blankelIkommissionens
verksamhet har f. ö. helt nyligen blivit för revisorerna
bekant. Det gäller i detta fall en blankett, som tryckts i 100 000 exemplar
och som avser underrättelse om verkställd utmätning av överskjutande
skatt. Den terminologi som använts i blanketten hänför sig till förhållanden
som voro aktuella för flera år sedan men som nu äro föråldrade. Enligt vad
som upplysts revisorerna kan det bli nödvändigt att makulera hela upplagan.
Exemplet är f. ö. icke enastående.
Det förslag som organisationsnämnden framfört i delta ämne har ännu
icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Då det enligt revisorernas uppfattning
är synnerligen angeläget, att man snarast söker åstadkomma en
bättre ordning i förevarande avseenden — och detta oberoende av om orga
-
74
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
nisationsnämndens övriga i sammanhanget framlagda förslag komma att
genomföras eller ej — ha emellertid revisorerna funnit sig böra aktualisera
frågan. Revisorerna anse i likhet med organisationsnämnden att blankettkommissionen
— till vars förfogande icke står någon blanketteknisk expertis
— snarast bör avskaffas. Det är emellertid uppenbart, att man icke kan
undvara ett centralt organ med vissa uppgifter i fråga om fastställande
m. m. av blanketter för landsstatens del. Organisationsnämnden har i sin
promemoria föreslagit, att inrikesdepartementets landsstatsavdelning i samband
med viss upprustning skulle anförtros uppdraget att ha överinseendet
över ifrågavarande blankettbestånd. Revisorerna anse sig för sin del icke
kunna hysa någon bestämd mening om hur förevarande spörsmål bör lösas.
Det är emellertid tydligt, att dessa göromål måste handläggas i nära kontakt
med länsstyrelserna. Tilläggas må att revisorerna förutsätta, att vid
prövning av den här berörda organisationsfrågan även övriga av organisationsnämnden
framförda förslag som äga samband därmed komma att
slutligt prövas. Bl. a. bör övervägas, huruvida de blanketter som nu utfärdas
av annan myndighet än blankettkommissionen men som nyttjas inom
landsstaten i fortsättningen böra fastställas av det organ som bör ersätta
blankettkommissionen.
Revisorerna få sålunda föreslå, att frågan om en mera ändamålsenlig
handläggning av landsstatens blankettärenden snarast upptages till prövning.
Utlåtanden ha avgivits av blankettkommissionen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Malmöhus,
Älvsborgs, Gävleborgs och Västerbottens län (Del II, s. 398—408).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. Det system som nu tillämpas för utarbetande och fastställande
av blanketter inom landsstaten synes icke vara i allo tillfredsställande. Såsom
revisorerna själva erinrat har emellertid statens organisationsnämnd
utarbetat ett förslag i ämnet, vilket underställts Kungl. Maj:t men ännu
icke föranlett någon åtgärd. Då utskottet anser sig kunna förutsätta att
detta förslag, oavsett övriga i sammanhanget berörda frågor, kommer att
prövas inom kort, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
37 :o) Gränsbevakningen mot Finland. Under inrikesdepartementet, § 38,
ha revisorerna föreslagit viss omorganisation av tull- och polisväsendet inom
Tornedalen (Del I, s. 368—375).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
1 av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 48, varom utskottet velat
här
erinra.
Statsutskottets utlåtande nr 87 dr 1!)50
75
38 :o) Vissa iakttagelser angående övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.
Under civildepartementet, § 39, ha revisorerna framfört vissa synpunkter
på övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen (Del I, s. 37(5—
386).
Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.
I anslutning till verkställda löneregleringar har alltsedan 1919 års lönereglering
för kommunikationsverken den principen hävdats, att arbete å
tid utöver fastställd arbetstid bör förekomma endast i undantagsfall. Senast
har denna grundsats fastslagits i 32 § statens allmänna avlöningsreglemente.
1 den mån undantagsvis tjänsteman måste anlitas för övertidstjänstgöring,
erhåller vederbörande — med vissa begränsningar och under
vissa förutsättningar — gottgörelse för sådan tjänstgöring enligt föreskrifterna
i sagda reglemente med därtill hörande bestämmelser. Gottgörelse
medges icke tjänstemän i högre löneställning samt personal med arbetsledande
funktioner eller utövande självständigt befäl.
Revisorerna ha mot bakgrunden av de sålunda fastslagna principerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken omfattning övertidst
jänstgöring f. n. förekommer inom statsförvaltningen samt vilka konsekvenser
gällande bestämmelser angående gottgörelse för sådan tjänstgöring
medföra för statsverket.
Av den i ämnet verkställda undersökningen får anses framgå, att övertidst
jänstgöring numera i större eller mindre utsträckning förekommer inom
flertalet förvaltningsområden. Totalt kan vid enbart de undersökta
myndigheterna det årliga beloppet av utbetalade övertidsersättningar under
senare år uppskattas till i genomsnitt 1,4 miljoner kronor. Därtill kommer
sådan övertid som ersättes i form av s. k. kompensationsledighet. Frekvensen
övertidsarbete varierar dock påtagligt olika verk emellan. På vissa
håll förekommer sådan tjänstgöring endast i smärre omfattning samt därvid
i huvudsak för att möta rent tillfälliga ökningar av arbetsbelastningen.
Beträffande flertalet myndigheter synes emellertid övertidstjänstgöringen
ha blivit ett mer eller mindre normalt inslag i verksamheten med tämligen
jämn fördelning över årets samtliga månader.
övertidstjänstgöringen som arbetsform synes sålunda på många håll numera
ingalunda som ursprungligen avsetts höra till undantagen. Tvärtom
synes sådan tjänstgöring alltmer ha tillgripits för att även i reguljära former
bemästra en alltmer växande arbetsbörda. Huruvida den ökade omfattningen
av övertidstjänstgöringen får ses som ett uttryck för en mindre
väl avvägd arbetsorganisation låter sig knappast fastställas utan detaljerade
undersökningar. Helt allmänt torde dock såväl för den enskilde som
ur statsverkets synpunkt vara betydelsefullt, att systemet med övertidstjänstgöring
hålles inom snäva gränser.
Ä andra sidan kan man knappast bortse från att möjligheten att i vissa
lägen tillgripa tjänstgöring på Övertid alltid måste föreligga för myndigheterna.
Under vissa betingelser får övertidstjänstgöringen som sådan anses
ha obestridliga arbetsorganisatoriska fördelar, vilka icke till rimliga kostnader
stå att vinna i annan ordning. Det torde sålunda knappast vara möjligt
eller i varje fall icke ekonomiskt försvarbart att dimensionera den reguljära
organisationen med hänsyn till alla de rent tillfälliga behov som
kunna uppkomma i den dagliga rutinen eller ens för att mota del permanenta
behovet, om detta gör sig gällande endast vissa kortare tider under
året eller i veckan. Tvärtom synes vara angeläget ur verkssynpunkt alt för
sådana arhctstoppar i möjligaste mån anlita den permanenta personalen
76
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
på övertid i stället för att tillgripa med uppgiften helt orutinerad extra
personal. De något större kostnader ett sådant arrangemang nominellt kan
innebära få anses uppvägda av att uppgifterna lösas med större snabbhet,
säkerhet och rutin.
Även om således övertidstjänstgöringen som sådan måste accepteras som
en nödvändig och under vissa förhållanden till och med lämplig form inom
varje förvaltningsområde, därest verksamheten skall kunna upprätthållas
på ett tillfredsställande sätt, är dock sådan tjänstgöring ur andra synpunkter
förenad med avsevärda nackdelar för både statsverket och personalen.
Ur ekonomiska synpunkter är tjänstgöring på övertid en för statsverket
avgjort dyrbar driftform. Den kontanta övertidsersättningen är i princip så
avvägd, att den motsvarar normal timlön ökad med 50 respektive 100 procent,
medan tiden för kompensationsledighet motsvarar en och en halv
respektive dubbelt så lång tid som den varunder övertidstjänstgöringen fullgjorts.
Som regel föreligger dessutom numera full valrätt för personalen
mellan dessa ersättningsformer. Med hänsyn till belastningen på den enskilde
befattningshavaren torde i och för sig intet vara att erinra mot sådana
ersättningsgrunder. I betraktande av de ekonomiska konsekvenserna
synes emellertid höra eftersträvas att för göromål som kunna bedömas som
permanenta i möjligaste mån anlita andra arbetsformer. I många fall kan sålunda
anses fullt motiverat att för sådana uppgifter anställa särskild, reguljär
personal i den mån kostnaderna därvid icke överstiga den gottgörelse som
skulle utgå vid övertidstjänstgöring. Sistnämnda slag av tjänstgöring bör
därvid reserveras för rent tillfälliga arbetstoppar samt för sådan mer permanent
arbetsbelastning som icke är av den omfattning, att heltidsanställd
personal är motiverad. Det synes angeläget att vederbörande myndigheter
tid efter annan utföra beräkningar rörande förutsättningarna ur organisatoriska
och kostnadsmässiga synpunkter alt verkställa en anpassning
av sin personalorganisation i angivna hänseenden. I många fall synes emellertid
icke vara nödvändigt att ens nyanställa personal för mötande av
uppkommande arbetsbelastning. Stora möjligheter torde särskilt vid större
myndigheter föreligga att verkställa tillfälliga omdisponeringar av personal
mellan olika enheter inom ett verk. Den omständigheten att viss personal
tilldelats viss arbetsenhet får icke — såsom på sina håll synes vara fallet —
tagas till intäkt för att personalen under alla förhållanden skall tjänstgöra
på ifrågavarande enhet, medan på andra, starkare belastade enheter övertidstjänstgöring
måste tillgripas. Även personal med helt andra arbetsuppgifter
men inom samma karriär bör i sådana fall omplaceras vid uppkommande
behov, över huvud synes angeläget att arbetsorganisationen göres
så elastisk som möjligt och att alla möjligheter av vederbörande verksledning
tillvaratagas att inom ramen för de samlade resurserna verkställa
sådan fördelning av göromålen, att permanenta nyanställningar eller tillfällig
övertidstjänstgöring undvikas. Revisorerna vilja i detta sammanhang
särskilt peka på angelägenheten av att under s. k. sommartid iakttaga gällande
förbud mot gottgörelse på övertid. På sina håll lär exempelvis föreskriften
ha kringgåtts på det sättet, att under sådan tid under sommarmånaderna
då övertidsarbete måste tillgripas beslutet om den minskade arbetstiden
tillfälligt upphäves för att i stället sättas i tillämpning vid en
senare tidpunkt, då övertidstjänstgöring icke längre är aktuell.
En begränsning av övertidstjänstgöringen synes möjlig även i andra hänseenden.
De bestämmelser som reglera övertidstjänstgöringen och kompensationen
därför äro naturligt nog delvis summariska och allmänt avfattade.
I stor utsträckning har det överlämnats åt vederbörande myndigheter
själva att bedöma, när förutsättningar för övertidstjänstgöring skola an
-
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
77
ses föreligga. Följden härav har blivit en skiftande praxis i tillämpningen
vid olika verk. I princip medges exempelvis icke gottgörelse för övertidstjänstgöring
åt personal i arbetsledande ställning. Denna grundsats synes
emellertid ha blivit föremål för mer eller mindre restriktiva tolkningar
inom skilda områden. För personal med i stort sett likartade funktioner och
med i det hela samma arbetsorganisatiska ställning tillämpas olika ersättningsgrunder.
På sina håll medges exempelvis föreståndare för skrivcentral,
kassör eller förste expeditionsvakt regelmässigt särskild gottgörelse
då övertidsarbete ifrågakommer, medan i andra fall så icke alls eller
endast undantagsvis är fallet. Av värde vore därför om föreliggande möjligheter
att fastställa särskilda förteckningar över personal, beträffande
vilken gottgörelse må eller icke må utgå, i större utsträckning utnyttjades
av myndigheterna.
De av revisorerna gjorda iakttagelserna peka sammanfattningsvis på angelägenheten
av att omfattningen av övertidstjänstgöringen inom stadsförvaltningen
nedbringas. I sådant syfte torde andra, mindre kostnadskrävande
former för fullgörande av här aktuella arbetsuppgifter eller organisatoriska
åtgärder i rationaliseringsriktning böra övervägas. Revisorerna få därför
föreslå, att här anförda synpunkter genom ett särskilt cirkulär bringas till
statsmyndigheternas kännedom.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statens organisationsnämnd
(Del II, s. 431 och 432).
Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.
Utskottet. De av revisorerna införskaffade uppgifterna synas ge belägg för
att på sina håll inom statsförvaltningen övertidstjänstgöring förekommer i
icke avsedd omfattning. Utskottet kan därför ansluta sig till förslaget om att
de av revisorerna framförda synpunkterna delgivas vederbörande myndigheter.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
39:o) Kungl. Majrts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 30 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 januari 1959, lämnat en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 18 december 1957 (nr 399), den 14 mars 1958 (nr 5), den 26 april 1958
(nr 226), den 18 juli 1958 (nr B 56), den 25 juli 1958 (nr B 63) och den
25 juli 1958 (nr B 64) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelser.
Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.
Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
atl vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt äro
föremål för Kungl. Majrts prövning. Utskottet förutsätter alt dessa frågor
ägnas fortsatt uppmärksamhet och att de av riksdagen härutinnan uttalade
78
Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959
önskemålen beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj :ts skrivelse
har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 29 april 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ivar Johansson,
Birger Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes Andersson,
Rikard Svensson, Mårtensson, Ragnar Bergh, Herbert Larsson
och Anders Johansson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Malmborg, Rubbestad, Jansson i Kalix, Staxäng,
Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Nilsson i
Göingegården, fröken Elmén, herrar Andreasson, Nihlfors och Johansson
i Norrköping;
dock att herr Lundqvist i Trollhättan deltagit i stället för herr Persson
i Växjö vid behandlingen av punkterna 1—25.
Reservationer
vid punkten 13 (Handläggningen av visst låne- och bidragsärende)
1) av herr Holmqvist
2) av herr Gustafsson i Stockholm.
590674 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag