Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
1
Nr 85
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ny
organisation för civilförsvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
(3 :e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under elfte huvudtiteln, punkterna
171—186, och beträffande kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond,
bilaga 32 punkterna 12 och 13, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, upptagit anslag för budgetåret 1959/60 till civilförsvaret med allenast
preliminärt beräknade belopp.
Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 114, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för den 13 mars
1959, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen angivna grunder för organisationen
av civilförsvaret,
dels besluta, att civilförsvarsstyrelsen skall organiseras efter i huvudsak
de riktlinjer som angivits av departementschefen,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen, som föranledes av vad departementschefen
föreslagit,
dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1959/60,
dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas under budgetåret 1959/60,
dels under elfte huvudtiteln för budgetåret 1959/60 anvisa
1) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 2 858 000
2) till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av ............................................... 715 000
3) till Civilförsvarsområdenas administration: Avlöningar ett
förslagsanslag av ........................................ 5 770 000
4) till Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader
ett förslagsanslag av...................................... 1 420 000
5) till Utbildnings- och övningsverksamhet ett förslagsanslag
av .............................................. ^ 760 000
6) till Inspelning av instruktionsfilm ett reservationsanslag av 40 000
7) till Bidrag till vissa frivilliga organisationer ett anslag av 322 000
8) till Försöksverksamhet ett reservationsanslag av 400 000
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. G samt. Nr 85
2
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
9) till Engångsanskaffning av materiel ett reservationsan -
slag av.................................................. 1 500 000
10) till Anskaffning av viss förbrukningsmateriel ett reservationsanslag
av ........................................ 100
11) till Förvaring och underhåll av viss materiel m. m. ett
förslagsanslag av ........................................ 4 500 000
12) till Vissa löpande kostnader för civilförsvarets verksamhet
inom civilförsvarsområdena ett förslagsanslag av........ 620 000
13) till Bidrag till kommuner för anordnande av branddam
mar
för civilförsvarsändamål ett reservationsanslag av ...... 500 000
14) till Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum
m. m. ett reservationsanslag av .......................... 3 100 000
15) till Bidrag till kommuner för anordnande av vissa trafik
och
skolskyddsrum ett förslagsanslag av.................... 1 500 000
16) till Viss sambandsverksamhet ett förslagsanslag av . 273 000
17) till Anskaffning av viss sambandsmateriel ett reservationsanslag
av .......................................... 550 000
Summa kronor 29 828 100;
dels ock under statens allmänna fastighetsfond, inrikesdepartementet, för
budgetåret 1959/60 anvisa
1) till Vissa skyddsrumsanläggningar ett investeringsanslag av 1 900 000
2) till Anordnande av en civilförsvarsskola m. m. ett investeringsanslag
av .......................................... 1 300 000
Summa kronor 3 200 000
Propositionen
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades år 1953 fem sakkunniga
för att pröva civilförsvarets behov och överse dess planläggning.
Uppdraget avsåg i huvudsak att för såväl freds- som krigsförhållanden
klarlägga civilförsvarets verksamhet och utforma därav föranledda organisations-
och personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnadsplan
för civilförsvarsorganisationens fortsatta uppbyggnad. De sakkunniga,
vilka antog benämningen 1953 års civilförsvar sutredning och som i det
följande benämnes civilförsvarsutredningen, har utgjorts av förre landshövdingen
Torsten Löfgren, ordförande, numera ledamoten av riksdagens
första kammare, riksombudsmannen Birger Lundström, dåvarande ledamoten
av riksdagens första kammare, numera ledamoten av andra kammaren,
disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar
åkerström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 1 april
1955 överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytter
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 är 1959
3
ligare ledamot i utredningen. De sakkunniga har i enlighet med sina direktiv
nära samarbetat med statens organisationsnämnd, som med början i november
1952 utfört undersökningar av personal- och arbetsförhållandena inom
civilförsvarets fredsorganisation.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 oktober 1953 tillkallades
vidare ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet S. Lindholm
för att överse planerna för den obligatoriska civilförsvarsutbildningen
samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen antog benämningen
1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, fortsättningsvis benämnd utbildningsutredningen.
Sedan Lindholm begärt entledigande såsom utredningsman,
uppdrogs den 30 september 1955 åt ledamoten av riksdagens
andra kammare, seminarieläraren T. E. J. Blidfors att vara utredningsman.
Efter det civilförsvarsutredningen och utbildningsutredningen i gemensam
skrivelse hemställt, att utredning måtte ske beträffande lämpligaste
sättet för att tillgodose lokalbehovet för en fast statens civilförsvarsskola
samt kostnaderna härför, tillkallade chefen för inrikesdepartementet enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 juli 1956 ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren Lars Eliasson att verkställa ifrågavarande utredning.
På därom av Eliasson gjord framställning entledigades han den 16
februari 1957 från detta uppdrag. Samtidigt uppdrog departementschefen
åt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera lantbrukaren Einar
Gustafsson i Ivårby alt i Eliassons ställe vara utredningsman. Den sakkunnige
har benämnt utredningen 1956 års civilförsvarsskoleutredning.
Civilförsvarsutredningen avgav i november 1955 ett delbetänkande (stencilerat),
vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och
fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg förslagen den framtida
utrymningsplanläggningen samt skyddsrummens betydelse och fortsatta
anordnande. Sedan betänkandet remissbehandlats, förelädes 1956 års riksdag
förslag till principiellt ställningstagande i dessa frågor (prop. 185/1956).
Propositionen godkändes av riksdagen.
I februari 1958 avgav civilförsvarsutredningen sitt huvudbetänkande
(SOU 1958: 13) vilket innefattade dels förslag avseende omfattningen och
utformningen av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande
civilförsvarsstyrelsens organisation och dels principförslag angående den
fredstida civilförsvarsorganisationen i länen. Slutligt förslag beträffande
sistnämnda fråga avlämnades i juni 1958. Därjämte har civilförsvarsutredningen
i ett slutbetänkande (stencilerat) den 21 januari 1959 avgivit förslag
angående civilförsvarets materielanskaffning och förrådshållning, skyddsrum
för civilförsvarets ledning och enheter, civilförsvarsinstruktörernas
arvoden samt frivillig civilförsvarsverksamhet.
Samtidigt med civilförsvarsutredningens huvudbetänkande avgav utbildningsutredningen
betänkande angående civilförsvarsutbildningen (SOU
1958:12).
4
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
Resultatet av civilförsvarsskoleutredningens arbete redovisades i februari
1958 i en promemoria med utredning och förslag om tillgodoseende av lokalbehov
för en fast civilförsvarsskola m. m.
En redogörelse för dessa förslag och däröver avgivna yttranden jämte
civilförsvarsstyrelsens anslagsäskanden rörande civilförsvaret för budgetåret
1959/60 lämnas i propositionen, till vilken torde få hänvisas.
I det följande lämnas en redogörelse för vad departementschefen anfört
i anledning av föreliggande förslag.
Civilförsvarets allmänna betydelse och uppgifter
Den väsentligaste nyheten på krigföringens område, som det andra världskriget
uppvisade, var den hänsynslösa hemortsbekämpningen. Ett av dess
syften var att åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkningen att
folkets motståndsvilja knäcktes. Med hänsyn till erfarenheterna från kriget
måste det anses sannolikt att det på detta sätt är möjligt att betvinga
ett land utan att nedkämpa dess krigsmakt.
Vad som möjliggjorde den nya betvingelsemetoden var den oerhörda utveckling
som skett på luftkrigföringens område. Denna utveckling har med
oförminskad kraft fortsatt under tiden efter andra världskriget och som
resultat avsatt bl. a. så fruktansvärda förstörelseverktyg som vätebomberna
och så effektiva medel att föra dem till deras mål som de nya robottyperna.
Den senaste krigstekniska utvecklingen har sålunda framför allt varit inriktad
på medel för hemortsbekämpning. Visserligen har försvarsmedlen
häremot också undergått en betydande utveckling — särskilt i fråga om
radartekniken och försvarsrobotar — men det måste konstateras, att enbart
det aktiva luftförsvaret inte kan ge tillräckligt skydd. Man måste
sålunda räkna med att stridsmedlen kommer att kunna nå sina mål och
att skadeverkningarna på ett oförberett samhälle skulle bli katastrofala.
De undersökningar som gjorts utomlands och av civilförsvarsutredningen
ger emellertid otvetydigt vid handen, att ett väl förberett civilförsvar kan
avsevärt begränsa förlusterna i människoliv även vid anfall med de svåraste
nu kända stridsmedlen. Civilförsvaret är sålunda av väsentlig betydelse för
medborgarnas skydd i krig och spelar därigenom en avgörande roll för att
stärka befolkningens motståndsvilja. Genom att skapa denna ökade motståndskraft
medverkar civilförsvaret samtidigt indirekt till att minska
riskerna för anfall mot vårt land.
Med vad här anförts har departementschefen velat visa civilförsvarets
utomordentliga betydelse för vårt totalförsvar. Det är helt enkelt så, att
bryter hemmafronten samman så blir de militära ansträngningarna meningslösa.
Vårt civilförsvar har alltsedan dess uppbyggnad under andra världs -
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
5
kriget från tid till annan översetts och reformerats i olika avseenden. Detta
har skett i syfte att söka anpassa civilförsvaret efter den krigstekniska
utvecklingen. Det var framför allt för att mot bakgrunden av den hastiga
utvecklingen på atomstridsmedlens område få en överblick över civilförsvarets
behov och kunna åstadkomma en tidsplan för dess uppbyggnad som
1953 års civilförsvarsutredning tillkallades. Utredningen avgav sitt första
betänkande 1955, vilket i huvudsak innehöll förslag till nya riktlinjer för
utrymningsplanläggning och skyddsrumsbyggande. Vid sitt ställningstagande
till detta förslag gav statsmakterna 1956 uttryck åt den uppfattningen
att civilförsvaret måste ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom det
totala försvaret skall kunna fullgöras. Departementschefen konstaterar, att
statsmakternas ställningstagande utgjort en god grund för höjande av
beredskapen, såvitt avser nämnda förebyggande åtgärder. I dag föreligger
sålunda preliminära planer för snabbutrymning av våra mest utsatta orter
och arbetet med planläggningen för den successiva utrymningen är långt
framskridet. Vad skyddsrumssidan beträffar innebar 1956 års beslut att
det fortsatta skyddsrumsbyggandet koncentrerades till sådana områden, som
kan betraktas såsom anfallsmål. Det bestånd av normalskyddsrum, som tillkommit
och alltjämt tillväxer i takt med byggnadsverksamheten, och de allmänna
befolkningsskyddsrum, som anlagts i våra större städer, utgör enligt
departementschefens mening en oskattbar tillgång från beredskapssynpunkt.
Visserligen har de förebyggande åtgärderna med hänsyn till de nya
stridsmedlen kommit i förgrunden mera än tidigare, men som ett nödvändigt
komplement till dessa åtgärder måste civilförsvaret kunna bedriva en
skadeavhjälpande verksamhet, vilken även den ökat i betydelse, inte minst
mot bakgrunden av de omfattande skador, som kan uppkomma genom
radioaktiv beläggning. Det är frågor rörande den skadeavhjälpande verksamheten
och civilförsvarets organisation i krig och fred, som nu upptages
till bedömande. Till grund för denna bedömning ligger ett synnerligen vidlyftigt
material, som framkommit genom det nu slutförda arbetet av 1953
års civilförsvarsutredning, statens organisationsnämnd, 1953 års utredning
om civilförsvar sutbildning och 1956 års civilförsvarsskoleutredning samt
genom de yttranden, som ett stort antal remissinstanser avgivit över utredningsförslagen.
Genom det sålunda frambragta materialet har det blivit möjligt att lå
en samlad överblick över civilförsvarets personal- och materielbehov, vilket
tidigare icke varit fallet. Det framgår vid en sådan överblick, att en fortsatt
nydaning och upprustning av civilförsvaret med avseende på såväl
krigsorganisationen som fredsorganen är utomordentligt angelägen. En avvägning
måste därvid givetvis ske med beaktande av våra personella och
materiella resurser. Departementschefen har för sin del blivit övertygad om
atl det är möjligt atl inom en rimlig kostnadsram få till stånd en fast, effektiv
och smidig organisation av välutbildad och välutrustad personal. Därvid
6
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
kan han i stort sett ansluta sig till de framlagda utredningsförslagen, som
också i det väsentliga biträtts av de flesta remissinstanserna.
I åtskilliga hänseenden förutsätter genomförandet av förslagen ändringar
i gällande lagstiftning. Inom inrikesdepartementet utarbetas f. n. på grundval
av ett utkast av civilförsvarsutredningen förslag till ny civilförsvarslag
m. m. Detta förslag avser departementschefen att framlägga för årets
riksdag.
En faktor, som departementschefen tillmäter stor betydelse för civilförsvarets
verksamhet i krig, är den samverkan med övriga samhällsorgan som kan
och bör äga rum i syfte att de samlade resurserna skall användas där de bäst
behövs. Av särskild vikt är härvid det bistånd i räddningsarbetet, som kan
lämnas av krigsmakten. Överbefälhavaren har för sin del förklarat att
förutsättningarna för sådant bistånd är gynnsamma.
Civilförsvarsutredningen har i sitt förslag strävat efter att renodla civilförsvarets
verksamhet och sålunda därifrån avskilja sådana uppgifter, som
kan fullgöras av de ordinära samhällsorganen. Departementschefen finner
denna linje riktig, och den har allmänt accepterats under remissbehandlingen.
Avgränsningen av civilförsvarets verksamhet enligt den nu berörda
principen torde komma att i huvudsak medföra överflyttning på kommunerna
av uppgifter, som hittills ansetts åvila civilförsvaret. Såsom framhållits
av ett flertal remissinstanser bör med anledning härav ett närmare klarläggande
ske rörande kommunernas uppgifter med avseende på beredskap
och krig samt beträffande behovet av författningsmässig reglering av kommunernas
skyldigheter härutinnan. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 23 januari 1959 har tillkallats särskilda sakkunniga för att utreda
bl. a. nyssnämnda spörsmål.
Särskilda frågor angående civilförsvarets uppgifter
I sin strävan att koncentrera civilförsvarets verksamhet kring dess huvuduppgift
att skydda civilbefolkning och egendom mot skador av fientliga
anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall har civilförsvarsutredningen
undersökt möjligheterna att befria civilförsvaret från vissa uppgifter
och överföra dessa till andra organ.
Undersökningen har helt naturligt i första hand avsett ordning soch
bevakningstjänsten, som civilförsvarsstyrelsen redan 1951
begärt få överflyttad till polisväsendet. Ehuru utredningen funnit en sådan
överflyttning förenad med fördelar i organisatoriskt avseende, har utredningen,
främst med hänsyn till att någon central polisledning i riket icke
finnes, ansett sig icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än såvitt
avser andra på civilförsvaret ankommande åtgärder till skydd mot spioneri
och sabotage än markbevakning. Denna utredningens bedömning har bi
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
7
trätts av de flesta remissinstanserna men i åtskilliga yttranden uttalar man
sig till förmån för civilförsvarsstyrelsens ståndpunkt.
För egen del skulle departementschefen helst se att civilförsvaret kunde
avlastas alla ordnings- och bevakningsuppgifter. Därigenom skulle civilförsvaret
bli en rent humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter,
vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrättsliga synpunkter. Emellertid
delar departementschefen utredningens och flertalet remissinstansers
uppfattning att ett överförande till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter
i varje fall inte bör ske så länge en central myndighet saknas, som skulle
kunna leda det erforderliga förberedelsearbetet i fred. Ett ytterligare skäl
för att inte nu göra några förändringar i angiven riktning är att utredning
just pågår om polisväsendets framtida organisation. Ej heller bör i nuvarande
läge övervägas att överföra bevakningsuppgifterna till krigsmakten.
Däremot torde utredningens förslag att civilförsvarets uppgifter beträffande
säkerhetstjänsten skall övertagas av polisväsendet, vilket förslag inte mött
någon invändning under remissbehandlingen, böra genomföras nu.
Frågan om civilförsvarspolisens utnyttjande som allmän polisreserv anses
icke kräva någon särskild reglering. De ökade ordningsuppgifter, som
kan uppkomma under beredskap och krig, torde nämligen i regel ha sådan
karaktär att de utan vidare får anses falla inom civilförsvarspolisens verksamhetsområde.
Utredningens uppfattning att ansvaret för röjnings- och repar ationsuppgifter
inte bör åvila civilförsvaret annat än när sådana uppgifter
ingår i räddningsarbetet anser departementschefen riktig. Ståndpunkten
överensstämmer helt med den tidigare berörda allmänt godtagna principiella
inställningen, att civilförsvaret inte skall belastas med uppgifter som
i fred fullgöres av andra samhällsorgan. De skador på samfärdsleder och
ledningar av olika slag, som uppkommer vid luftanfall, torde visserligen ofta
ställa vederbörande myndighet inför uppgifter av helt andra dimensioner än
i fred. Detta motiverar dock inte någon överflyttning av ansvaret för uppgifterna
men väl att bistånd ges från andra samhällsorgan. Särskild betydelse
får härvid den militära organisationen för byggnads- och reparationsberedskapen
(BRB). Som tidigare framhållits bör även civilförsvaret
utan att övertaga ansvaret för verksamheten biträda med sina resurser så
långt det är möjligt utan att eftersätta sina egna uppgifter.
En följd av den sålunda förordade avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
är att de kommunala tekniska verken i krig måste få behålla sina
arbetsredskap och sin specialutbildade personal. Samtidigt måste emellertid
civilförsvaret ha möjlighet att tillfälligt taga dessa resurser i anspråk
för röjningsarbete i samband med räddningsverksamheten. En samordning
blir alltså nödvändig, och eftersom civilförsvarets verksamhet i detta fall
måste ges prioritet synes samordningen böra säkerställas genom att civilförsvarets
ledning erhåller direktivrätt gentemot de kommunala myndig
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
heterna. I detta sammanhang framhålles vikten av att den värnpliktiga personal,
som erfordras för skötseln av arbetsredskapen, erhåller uppskov från
tjänstgöringen i krigsmakten.
Ansvaret för b o in b r ö j n i n g bör enligt departementschefens mening
helt vila på krigsmakten, således även såvitt angår bombröjningsuppgifter,
som hittills ankommit på civilförsvaret. Denna uppfattning har överbefälhavaren
förklarat sig kunna biträda. Någon organisation för bombröjning
behövs således inte vidare inom civilförsvaret. Däremot skall detta givetvis
när så är möjligt biträda vid avspärrning och bevakning i samband med
bombröjning.
Skyddet av civilbefolkningen mot krigsskador måste i fortsättningen även
avse åtgärder för att hindra att människor utsättes för skador av radioaktiv
strålning, vilka åtgärder i fortsättningen benämnes radiakskydd.
Det är att märka att sådant skydd erfordras även om vårt land inte utsättes
för anfall, eftersom radioaktiva partiklar, som uppkommit vid atombombsdetonation
utomlands, kan föras med vinden långa sträckor och falla
ut över vårt land. De omfattande skador en radioaktiv beläggning kan medföra
gör det utomordentligt viktigt att en organisation finns, som kan varna
och hjälpa allmänheten, samt att förberedelser för denna verksamhet vidtages
under fredstid. Av särskild betydelse är härvid dels anskaffning av de
instrument, som erfordras för att man skall kunna konstatera om radioaktiv
nedsmittning ägt rum, dels utbildning av personal för att handha dessa
instrument och dels utarbetandet av en metod som gör det möjligt att i tid
varna befolkningen för väntad nedsmittning. Ingen tvekan kan råda om att
civilförsvaret måste påtaga sig väsentliga uppgifter i detta sammanhang.
Genom det arbete, som på senaste tid utförts av försvarsstaben tillsammans
med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, synes en god grund ha lagts för en ändamålsenlig
samverkan mellan krigsmakten och civilförsvaret på ifrågavarande
område. På civilförsvaret skulle därvid närmast ankomma att
upprätta fasta mätställen som komplement till de militära luftbevakningsstationerna,
att verkställa indikering av radioaktivitet med rörliga enheter,
att varna och råda allmänheten inför befarad nedsmittning, att biträda vid
utrymning och avspärrning av nedsmittat område samt att utföra sanering
av människor från sådana områden. En betydelsefull uppgift för civilförsvaret
i fred blir också att meddela upplysning till allmänheten rörande åtgärder,
som samhället planerar i fråga om radiakskydd och som den enskilde
själv kan vidtaga i samma syfte. De åtgärder civilförsvarsstyrelsen
ansett böra genomföras för att öka möjligheterna till radiakskydd på landsbygden
torde tills vidare böra begränsas till sådan upplysningsverksamhet,
varom nyss talats. Den enskilde fastighetsägaren bör sålunda få anvisningar
om vad han kan göra för att höja fastighetens radiakskyddande
egenskaper och vilka beredskapsåtgärder han bör vidtaga i detta syfte.
Ett naturligt samband förefinnes mellan radiakskydd och skydd mot
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
9
stridsgaser. Skyddsåtgärderna är i mångt och mycket likartade. Så
är fallet med indikering och sanering. Utrymning och avspärrning ingår
också som ett led i verksamheten till skydd mot stridsgaser. Vidare ger gasmasker
och luftreningsanordningar i skyddsrum skydd mot båda slagen av
stridsmedel. Slutligen är det även beträffande gasskyddet väsentligt, att allmänheten
upplyses om möjligheterna för den enskilde att skydda sig mot
skador. Det är alltså givet, att gasskyddet skall bibehållas som en uppgift
för civilförsvaret och nära samordnas med radiakskyddet.
Att vidtaga vissa åtgärder till skydd mot biologisk krigföring
bör även i fortsättningen vara en civilförsvarsuppgift. Däremot anser
departementschefen det tveksamt, om civilförsvarets sanitetsverksamhet bör
utökas på det sätt som föreslagits av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och överbefälhavaren. Departementschefen är medveten om att
en förstärkning av beredskapen på ifrågavarande område bör ske, men det
förefaller honom naturligast att söka åstadkomma detta inom ramen för det
allmänt civila medicinalväsendet. Frågan kräver sålunda enligt departementschefens
mening ytterligare överväganden.
Vad beträffar undanförsel av varuförråd, boskap, maskiner
m. m. samt åtgärder för förstöring av egendom är de
ansvariga myndigheterna inom olika grenar av totalförsvaret i viss motsättning
till utredningen av den uppfattningen, att ansvaret för planläggning
och verkställighet nu bör läggas på det ekonomiska försvaret. Även för
departementschefen synes en sådan ordning naturlig och han förordar sålunda
att civilförsvaret befrias från undanförsel- och förstöringsuppgifterna,
vilket dock inte bör hindra, att civilförsvaret i verkställighetsskedet medverkar
genom att ställa handräckningsmanskap och transportmedel till förfogande,
i den mån så kan ske utan att de egna uppgifterna eftersättes. Det
sagda bör äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärder till skyddande
av arkivalier, samlingar m. m. Vad utredningen anfört om
bildandet av ett kulturskyddsråd, sammansatt av representanter för berörda
verk och institutioner, anses beaktansvärt, men det är med den lösning departementschefen
här förordat en fråga till vilken ställning får tagas i annat
sammanhang.
Som förut framhållits har utvecklingen på vapenteknikens område lett
till att de förebyggande civilförsvarsåtgärderna fått allt större betydelse,
och bland dessa åtgärder har u t r y m ningen kommit att framstå som
den viktigaste. Uppenbarligen bör utrymning även i fortsättningen planläggas
och genomföras i civilförsvarets regi. Frågan gäller här bara var gränsen
bör gå mellan civilförsvarets och övriga samhällsorgans uppgifter beträffande
omhändertagandet av de utrymda på inkvarteringsorten. I denna
fråga är departementschefen för sin del av den uppfattningen, att man inte
bör gå så långt i överflyttning av uppgifter från civilförsvaret som föreslagits
av civilförsvarsstyrelsen samt rik snämnden för ekonomisk försvars
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
beredskap och jordbruksnämnden. I likhet med utredningen anser departementschefen
nämligen, att civilförsvaret måste se till att erforderliga förberedelser
för inkvarteringen blir vidtagna och även svara för det första omhändertagandet
av de utrymmande på inkvarteringsorten. En annan sak är.
att det bör åligga bl. a. kommunerna att biträda civilförsvaret i nämnda
verksamhet. Sedan utrymningsrörelsen i och med inkvarteringen avslutats,
bör däremot ansvaret för de evakuerade övergå från civilförsvaret till de
övriga samhällsorgan, som har att tillse att människor inte lider nöd.
Utredningen har också i detta sammanhang berört frågan om tillsyn av
fastigheterna inom slutligt utrymd ort. Enligt departementschefens mening
synes skäl föreligga för att vidtaga vissa åtgärder i detta syfte, men departementschefen
är ense med utredningen om att en särskild organisation för
ändamålet inte skall finnas inom civilförsvaret.
Vad slutligen beträffar omhändertagande, identifiering
och begravning av döda delar departementschefen helt utredningens
mening att ansvaret för identifieringen även i krig bör åvila polisväsendet.
Självfallet måste dock civilförsvarets personal biträda i denna verksamhet.
Också när det gäller omhändertagandet av döda i bårhus och begravning
anser departementschefen det riktigt, att de ordinarie organen i största möjliga
utsträckning får handha verksamheten och därvid kan påräkna hjälp av
civilförsvaret. Det förefaller emellertid samtidigt ofrånkomligt, att civilförsvaret
i denna del ålägges ansvar för att erforderlig planläggning kommer
till stånd och att man från civilförsvarets sida är beredd att vid svårare
anfall självständigt vidtaga nödvändiga åtgärder för att omhändertaga och
begrava döda. Någon särskild personal anses däremot inte behöva inskrivas
för ändamålet.
Civilförs varsorganisationens huvuddrag
Enligt civilförsvarsutredningens förslag till organisation för civilförsvarets
förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet skall det alltjämt finnas
ett allmänt civilförsvar, uppbyggt på grundval av en indelning av riket
i civilförsvarsområden och med lokal anknytning till kommunerna. Denna
lokala organisation skall emellertid ges en betydligt mindre omfattning
än enligt hittillsvarande planer. Utredningen har funnit detta nödvändigt
bl. a. av det skälet, att personalen under beredskap och krig måste hållas
ständigt utryckningsberedd i en tidigare icke förutsedd utsträckning. En
grundtanke i utredningens förslag är därför, att i organisationen skall inskrivas
endast sådan personal, som för att kunna fullgöra sina uppgifter
måste ha särskild utbildning i fred, samt att organisationen skall dimensioneras
blott för att tillgodose de väsentligaste behoven.
Utredningen är på det klara med att en på detta sätt uppbyggd lokal
organisation inte ensam kan bemästra alla uppkommande situationer utan
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
11
i sin skadeavhjälpande verksamhet är beroende av att kunna erhålla bistånd.
Sådant skall enligt utredningens förslag kunna lämnas dels av det
lokala civilförsvaret i angränsande civilförsvarsområden och dels av regionala
undsättningskårer, som upprättas inom det allmänna civilförsvaret.
Denna regionala organisation, som innebär den väsentligaste nyheten i förslaget,
avses skola rekryteras så gott som uteslutande bland män i de
värnpliktiga åldrarna, vilka ges en grundlig utbildning och träning i räddningsverksamhet.
Vid sidan av det allmänna civilförsvaret skall enligt utredningen fortfarande
finnas en skadeavhjälpande organisation — verkskydd — avsedd för
särskilda anläggningar och byggnader. Även för denna organisation skall
den principen gälla, att endast sådan personal inskrives, som behöver ges
särskild utbildning i fred. Från denna utgångspunkt har utredningen funnit,
att verkskyddens personella omfattning kan begränsas. Vidare anser utredningen,
att någon hemskyddsorganisation inte längre erfordras. Utan inskrivning
i hemskydd skall det dock åligga varje civilförsvarspliktig, som
inte tages i anspråk för särskilda uppgifter, att under beredskap och krig
deltaga i räddningsarbete var helst situationen så kräver.
Till de sålunda återgivna grunddragen i utredningens förslag till organisation
för civilförsvaret kan departementschefen ge sin fulla anslutning.
Särskilt värdefullt i förslaget anser han vara, att organisationen begränsats
så att rekryteringen av lämplig personal underlättas och denna kan ges god
utbildning och utrustning samt att organisationen får en sådan uppbyggnad
att dess resurser kan utnyttjas effektivt.
Den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen behandlas i
följande avsnitt. I förevarande sammanhang upptages blott vissa spörsmål
av principiell betydelse för organisationen i dess helhet.
Först anföres ytterligare några synpunkter beträffande organisationens
omfattning.
Utredningen har föreslagit att den skadeavhjälpande organisationen skall
dimensioneras med utgångspunkt från att, när organisationen kan behöva
träda i verksamhet, beredskapsutrymning av de icke förvärvsarbetande
befolkningsgrupperna skett och planerad omflyttning genomförts av befolkningen
i särskilt riskfyllda områden. Denna förutsättning för dimensioneringen
har allmänt godtagits av remissinstanserna och för egen del
anser departementschefen den realistisk. Med hänsyn till våra personella och
materiella resurser synes det icke möjligt att anpassa den skadeavhjälpande
organisationen efter det svåraste läget, nämligen att någon utrymning inte
hunnit påbörjas före anfallet. Å andra sidan skulle det innebära alltför stort
risktagande att utgå från att slutlig utrymning genomförts dessförinnan.
Departementschefen finner sålunda den valda utgångspunkten innefatta en
rimlig avvägning mellan tänkbara behov och våra möjligheter alt tillgodose
dem.
12
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
För att säkerställa att uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen sker
planmässigt anser utredningen nödvändigt att organisationens omfång i
personellt och materiellt hänseende fastställes av statsmakterna. Denna
uppfattning, som delas av flertalet remissinstanser, biträdes. Endast på detta
sätt synes det departementschefen möjligt att få erforderlig fasthet i organisationen.
En del remissinstanser har i detta sammanhang framhållit, att
organisationen inte bör genom statsmakternas beslut bindas så att en anpassning
till utvecklingen försvåras. Med anledning härav uttalar departementschefen,
att hans avsikt blott är, att ramen för organisationen skall
läggas fast och allmänna riktlinjer uppdragas för organisationens uppbyggnad,
varefter det får ankomma på civilförsvarsmyndigheterna att inom den
fastställda ramen och enligt de närmare föreskrifter som kan erfordras utforma
organisationen på ändamålsenligaste sätt. En sådan ordning är särskilt
nödvändig nu, när de föreslagna organisatoriska nyheterna ännu icke
blivit tillräckligt prövade.
Under remissbehandlingen har överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen
och Sveriges civilförsvarsförbund anfört, att de tider, inom vilka
civilförsvaret skall kunna intaga olika beredskapsgrader
också bör fastställas. Det är enligt departementschefens mening en
viktig fråga som här tagits upp. I sakens natur ligger, att civilförsvarets mobiliseringsberedskap
bör svara mot beredskapen för vårt luftförsvar eller, när
det gäller utrymningsorganisationen, vara ännu högre. Emellertid föreligger
f. n. icke tillräckligt underlag för en bedömning av vilka konsekvenser med
avseende på den nya organisationen som ett fastställande av mobiliseringsberedskapen
skulle få. Med hänsyn härtill torde det tills vidare få ankomma
på civilförsvarsstyrelsen att meddela föreskrifter rörande tider för organisering
av olika slag av enheter. Strävan bör därvid givetvis vara att ernå
en så hög beredskap, som de vid varje tidpunkt förefintliga tillgångarna på
materiel och utbildad personal medger. Därest särskilda åtgärder anses erforderliga
för att nöjaktiga beredskapstider skall kunna upprätthållas, torde
civilförsvarsstyrelsen ha att inge förslag härom i vanlig ordning.
Slutligen upptages i detta sammanhang också frågan om c i v i 1 försvarsorganisationens
beväpning.
En del remissinstanser, framför allt överbefälhavaren och civilbefälhavarna,
har kritiserat utredningens ståndpunkt, att civilförsvaret bör vara
en obeväpnad organisation. Därvid har man särskilt framhållit, att civilförsvarets
enheter och i synnerhet undsättningskårerna ofta icke torde
kunna lösa sina uppgifter, om de icke beväpnas, eftersom militära styrkor
icke kan avdelas för att ombesörja skyddet av civilförsvarsenheterna mot
femtekolonnare och luftlandsatta fiender.
För egen del betonar departementschefen, att civilförsvaret är och alltjämt
skall vara en civil organisation, som så långt möjligt bör ges en rent humanitär
inriktning. Man bör nämligen från folkrättsliga synpunkter söka undvika
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
13
att tilldela civilförsvarets enheter stridsuppgifter. I föregående avsnitt har
departementschefen måst konstatera, att avsteg från denna princip tills vidare
får göras, såvitt avser civilförsvarspolisen. Framför allt vid fullgörandet
av bevakningsuppgifter måste nämligen denna kår vara beredd att upptaga
strid. Civilförsvarspolis skall enligt utredningens förslag också ingå i undsättningskår
för att bevaka dess depå och vid kårens förflyttning skydda den
mot sabotage och mot anfall av enstaka fientliga soldater eller patruller.
Enligt departementschefens mening bör undsättningskårens övriga del inte
ha någon stridsuppgift. Utöver vad nu anförts framhålles, att en beväpning
av civilförsvaret — vilka vapen som skulle komma i fråga är oklart men överbefälhavaren
har i detta sammanhang t. o. m. nämnt luftvärn — skulle medföra
krav på utbildning och övning av personalen i vapnens bruk och skötsel,
vilket allt skulle inkräkta på den tid som står till förfogande för att göra
personalen skickad att lösa de egentliga civilförsvarsuppgifterna. Departementschefen
anser alltså i likhet med utredningen, att civilförsvaret med
förut angivna undantag bör vara en obeväpnad organisation utan stridsuppgifter.
Av nyssnämnda ställningstagande följer, att departementschefen även delar
utredningens uppfattning att värnpliktiga som erhållit uppskov för
tjänstgöring i civilförsvaret icke under sådan tjänstgöring bör vara skyldiga
att jämväl tjänstgöra i hemvärnet. Dock anses hinder icke böra möta mot att
verkskyddets personal jämväl tjänstgör som hemvärns- eller driftvärnsmän.
Det allmänna civilförsvaret
Såsom framgår av vad departementschefen anfört om huvuddragen av den
nya civilförsvarsorganisationen avses stommen i det allmänna civilförsvaret
alltjämt skola utgöras av ett inom civilförsvarsområde organiserat lokalt
civilförsvar.
Utredningen har föreslagit en sådan ändring av rikets indelning
i civilförsvarsområden, att områdena blir betydligt större, varigenom
antalet områden minskas avsevärt. Förslaget, som främst föranletts
av att ledningen av civilförsvarsverksamheten med hänsyn till verkningarna
av de nya anfallsvapen måste avse större områden än tidigare,
har i princip godtagits av remissinstanserna. För egen del finner departementschefen
av nyss angivna skäl en indelningsändring i den föreslagna riktningen
ofrånkomlig. Liksom hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t
att bestämma gränserna för de särskilda civilförsvarsområdena.
I den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till ledningen av civilförsvaret
bör de nuvarande civilförsvarsområdena, såsom civilförsvarsstyrelsen
föreslagit, kunna bilda civilförsvarsdistrikt med särskild ledning
under civilförsvarschefen. Departementschefen ansluter sig också till utred
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
ningens tanke, att i varje kommun, utom där civilförsvarschefen har sin
uppehållsplats, skall finnas ett ombud för honom med uppgift att svara för
samverkan mellan kommunen och civilförsvaret, biträda vid inkvartering
o. d.
Av de nuvarande tj änstegr enarna inom civilförsvaret, nämligen
ordnings- och bevakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst,
teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och
socialtjänst samt undanförsel- och förstöringstjänst, kommer med hänsyn
till vad tidigare anförts om civilförsvarets uppgifter endast den sistnämnda
att helt utgå. Begränsningar i andra tjänstegrenar kan dock
göras genom att säkerhetstjänst inte skall ingå i ordnings- och bevakningstjänsten,
genom att bombröjning bortfaller från den tekniska tjänsten och
i denna ingående röjnings- och reparationsverksamhet inskränkes till vad
som erfordras i samband med räddningsarbete samt genom att socialtjänst
i samband med utrymning delvis upphör.
Utredningen anser att beteckningen tjänstegren i fortsättningen endast
bör avse verksamheten och icke såsom hittills även den organisation, som
skall utföra verksamheten. Denna organisation finner utredningen i stället
lämpligen kunna benämnas kår. Departementschefen delar utredningens
uppfattning i denna terminologiska fråga.
I fråga om uppdelningen av civilförsvars verksamheten
på kårer har vissa invändningar gjorts mot utredningens förslag,
främst med avseende på gas- och radiakskydd. Som förut framhållits
bör den närmare utformningen av organisationen inte nu bindas
genom beslut av statsmakterna. Det synes emellertid av vad som anförts
i ärendet som om en fullständigt genomförd organisation av det lokala
civilförsvaret lämpligen bör bestå av sex kårer, nämligen ledningskår,
bevakningskår, brandkår, räddningskår, sjukvårdskår och skyddskår. Till
sistnämnda kår skulle då såsom civilförsvarsstyrelsen föreslår kunna
hänföras gas- och radiakskydd samt socialtjänst. I detta sammanhang
betonas att det inte bör vara nödvändigt att göra samma uppdelning av
tjänstegrenarna inom alla civilförsvarsområden. Det bör sålunda vara möjligt
att i vissa områden sammanföra tjänstegrenarna på ett mindre antal
kårer.
Flertalet av de erinringar som i övrigt gjorts mot utredningens förslag
till lokal civilförsvarsorganisation hänför sig till den av utredningen beräknade
personalramen. För hela riket har utredningen räknat med
högst 175 000 personer i de lokala kårerna, varav ca 23 100 i ledningskårerna,
35 000 i bevakningskårerna, 39 900 i brandkårerna, 27 700 i räddningskårerna,
31 600 i sjukvårdskårerna och 16 800 i utrvmningskårerna. Mot
den princip som utredningen därvid följt, nämligen att personal uttages
i fred huvudsakligen blott för de väsentligaste uppgifterna som kräver särskild
utbildning, har invändningar rests endast beträffande vissa personal
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
15
kategorier inom olika kårer. Till denna utredningens principiella uppfattning
ger departementschefen sin fulla anslutning. Personalramen för det lokala
allmänna civilförsvaret enligt de nuvarande planerna upptar, inberäknat de
kommunala tekniska verken, omkring 450 000 personer, ett antal som icke
kunnat vare sig rekryteras eller administreras eller tillräckligt utbildas och
utrustas. Departementschefen understryker kraftigt, att den nya organisationen
från början måste ges erforderlig fasthet genom att dess personal
uttages enligt planerna och blir ordentligt utbildad och utrustad. Vid beredskap
kan organisationen sedan förstärkas med personal för uppgifter avenklare
slag, som inte fordrar särskild utbildning eller utrustning. Redan i
fred bör dock, som civilförsvarsstyrelsen påpekat, organisationen tillföras
en mobiliseringsreserv om ca 10 %, en förstärkning som förefaller särskilt
angelägen mot bakgrunden av det förhållandet att utredningen inte räknat
med någon personal för skifttjänstgöring.
På vissa punkter synes också med anledning av civilförsvarsstyrelsens
påpekanden ytterligare personal böra i begränsad omfattning tillföras de
särskilda kårerna. Sålunda torde en förstärkning böra ske med ca 3 000
man inom gas- och radiakskyddet för indikering, med ett fåtal experter
på samma område i ledningsorganisationen samt med personal för observationstjänst,
administrationstjänst, samarittjänst och socialtjänst. Däremot
delar departementschefen utredningens uppfattning, att medicinalpersonal
inte skall inskrivas i civilförsvaret utan att dess tjänstgöring där bör
grundas på krigsplacering av vederbörande medicinalmyndighet. Behovet av
övning av denna personal kan, enligt de förslag avseende utbildnings- och
övningsverksamheten som behandlas i det följande, tillgodoses utan inskrivning
i civilförsvaret. I detta sammanhang omnämnes ett förslag till sjukhärbärgesorganisation,
som berörts i statsverkspropositionen till innevarande
års riksdag. Som där anförts synes det av praktiska skäl ofrånkomligt
att på civilförsvaret lägga uppgiften att upprätta sådana härbärgen. Denna
verksamhet anses böra samordnas med de åtgärder, som vidtages för att
upprätta härbärgen åt utbombade, och ombesörjas av den härför avsedda
personalen. En förstärkning av denna personal kan från beredskapssynpunkt
visa sig nödvändig men tills vidare torde frågan härom få lämnas öppen.
Från de sålunda anförda utgångspunkterna har departementschefen funnit
att personalramen för det lokala allmänna civilförsvaret kan sättas till
ca 210 000 personer. Det anses böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa
personalramen för organisationen. Utbyggnadstakten får främst bestämmas
av tillförseln av materiel och utbildningsorganisationens kapacitet.
Viss kritik har slutligen också riktats mot den föreslagna lokala civilförsvarsorganisationens
befälsförhållanden. Kritiken bar gått ut
på att en förstärkning är nödvändig, främst beträffande brand- och räddningskårerna.
Som närmare utvecklas i det följande i samband med frågor
rörande personalrekryteringen för det allmänna civilförsvaret, anser även
16 Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
departementschefen en förstärkning av befälet i det lokala civilförsvaret
erforderlig.
Den väsentligaste nyheten i det allmänna civilförsvarets organisation
utgör de föreslagna regionala undsättningskårerna. Departementschefen anser
att dessa kårer kommer att innebära ett utomordentligt värdefullt tillskott
till civilförsvarsorganisationen. Meningen är att enheterna skall bestå
av vältränad personal, som i beredskap och krig hålles ständigt utryckningsberedd,
och vars uppgift är att vid behov förstärka det lokala civilförsvaret
inom viss region. Enligt departementschefens mening bör undsättningskårerna
huvudsakligen insättas för räddningsverksamhet och utföra eldsläckning
endast i den mån så erfordras för räddningsarbetet.
Vad beträffar undsättningskårernas antal och storlek
har någon invändning inte gjorts mot utredningens förslag att personalstyrkan
totalt i riket skall uppgå till 10 000 man. Däremot har civilförsvar sstyrelsen
ansett, att varje kår bör omfatta ungefär 100 man mer än vad utredningen
beräknat, vilket medför att styrelsen begränsar antalet kårer till 16 i
stället för 22 enligt utredningens förslag. Styrelsen motiverar sitt ändringsförslag
med att kårernas ledning måste förstärkas med särskilda stabsorgan.
För egen del finner departementschefen den föreslagna personalramen för
samtliga undsättningskårer, 10 000 man, lämplig. Utan att taga slutlig ställning
till kårernas organisation — härutinnan synes ytterligare överväganden
och försöksverksamhet böra komma till stånd — ansluter departementschefen
sig till civilförsvarsstyrelsens ståndpunkt, att ledningsorganisationen
bör förstärkas med stabsorgan. Dock anses dessa organ böra ges mindre omfattning
än vad styrelsen tänkt sig. Enligt departementschefens mening skulle
personalstyrkan för en undsättningskår, inberäknat mobiliseringsreserv,
lämpligen kunna sättas till ca 500 man, varigenom 20 kårer skulle kunna
organiseras.
Som utredningen föreslagit bör undsättningskårerna inom
sina regioner grupperas så att de snabbt kan insättas i de huvudorter,
för vilka kårerna i första hand är avsedda. Förläggningen torde
kunna ordnas i lokaler, som tages i anspråk vid beredskap.
Uppsättningen av undsättningskår bör ankomma på den länsstyrelse
inom vars län kåren grupperas. I den mån undsättningsområdet berör
flera län, bör övervägas att låta civilbefälhavarna i första hand förfoga
över kårerna.
I enlighet med utredningens förslag bör i det regionala civilförsvaret
bibehållas den nuvarande organisationen av gasskgddslaboratorier.
Det råder heller ingen tvekan om värdet av att kunna utnyttja helikoptrar
och flygplan i civilförsvarets verksamhet, men hur organisationen
härför bör utformas torde få ytterligare övervägas.
Slutligen upptages här vissa spörsmål angående personalrekryteringen
till det allmänna civilförsvaret.
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
17
Huvuddelen av de ca 210 000 personer, som enligt departementschefens
beräkningar skulle inskrivas i det allmänna lokala civilförsvaret,
måste med stöd av civilförsvarsplikt rekryteras bland kvinnor och bland
män, som utträtt ur värnpliktsåldern. Emellertid är det väsentligt att personer
med särskilda för civilförsvarsuppgifterna nödvändiga yrkeskvalifikationer
kan tillföras organisationen, även om de är värnpliktiga. Behovet
härav framträder i synnerhet inom sådana tjänstegrenar som ordningstjänst
och brandtjänst, men även beträffande räddningstjänsten är behovet
påtagligt. Vad nu anförts får särskild betydelse vid tillämpningen av uppskovsbestämmelserna
för värnpliktiga. Utredningen har funnit att för en
nöjaktig rekrytering av det lokala civilförsvaret skulle behövas ca 20 000 personer
med uppskov. F. n. torde uppskovspersonalen uppgå till inemot 14 700.
En ökning av uppskovsramen för det lokala civilförsvaret bör alltså ske
under beaktande att personalen tillföres den del av totalförsvaret, där den
bäst behövs.
När det gäller det regionala civilförsvaret, föreligger ingen
erinran mot utredningens förslag att 9 500 värnpliktiga skall tillföras undsättningskårerna.
Däremot anser överbefälhavaren att personalen bör överföras
till civilförsvaret först vid 35 års ålder med en kvarstående repetitionsövning
och inte som utredningen föreslagit vid 28 år med två kvarstående
sådana övningar. Enligt departementschefens mening är personalens ålder
inom angivna gränser icke av avgörande betydelse. Det väsentligaste synes
vara att fullgod personal överföres till civilförsvaret, överföringen till civilförsvaret
bör dock om möjligt ske vid sådan tidpunkt att två repetitionsövningar
kvarstår, som kan utnyttjas för utbildning i civilförsvar stjänst, och
senast vid 35 års ålder.
Av största intresse är de förslag rörande särskild befälsrekrytering
till det allmänna civilförsvaret, som framkommit under remissbehandlingen.
Sålunda har överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen i
samråd funnit, att en reservbefälskår bör bildas inom civilförsvaret, varifrån
skulle rekryteras befäl till såväl det lokala som det regionala allmänna
civilförsvaret. Vid ytterligare överläggningar i denna fråga har man
enats om att det lämpligaste vore att till civilförsvaret överföra dels 700 ä
800 reservofficerare i 35-årsåldern, vilka i stället för kaptenskurs genomgår
civilförsvarsutbildning, dels ungefär samma antal 35-åriga värnpliktiga
som genomgått underofficersutbildning. Departementschefen finner en
befälskader av nämnda storlek och sammansättning utgöra en utomordentlig
tillgång för civilförsvaret. Den torde kunna ge stadga åt såväl den lokala som
den regionala organisationen. Departementschefen förordar alltså att civilförsvaret
tillföres nämnda reservofficers- och underofficersutbildade personal.
De närmare formerna härför torde få ytterligare utredas.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. (I samt. Nr 85
18
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
Enskilda civilförsvarsåtgärder
I den nuvarande civilförsvarsorganisationen utgör verkskyddet ett komplement
till det allmänna civilförsvaret och syftar till att tillgodose det särskilda
behov av skydd, som föreligger vid anläggningar och företag. Av den
nya organisationen av det allmänna civilförsvaret kan man visserligen förvänta
större effektivitet än av den hittillsvarande, men det torde dock innebära
en överskattning av det allmänna civilförsvarets förmåga att anta, att
det skulle kunna övertaga verkskyddets uppgifter. På grund av omfattningen
av skadegörelsen under ett krig med moderna hemortsbekämpningsmedel
måste verkskyddet alltjämt anses ha en betydelsefull uppgift att
fylla. Av särskild betydelse är härvidlag att verkskyddets personal — i motsats
till det allmänna civilförsvarets — alltid befinner sig på skadeplatsen,
då skadan inträffar, och är väl förtrogen med lokaliteterna där och med
föreliggande möjligheter alt begränsa skadorna; i synnerhet gäller detta
skador genom brand. I likhet med utredningen anser departementschefen att
verkskydd även framdeles bör organiseras till skydd för särskilda anläggningar,
under förutsättning att anläggningarna på grund av sin belägenhet
och sina uppgifter kan förväntas vara utsatta för mera påtaglig risk för
skadegörelse genom krigshandlingar.
Utredningen anses emellertid ha ådagalagt att organisationen också på
verkskyddens område kan i väsentlig utsträckning skäras ned — till
båtnad för de företag, vilka det åligger att anordna och bekosta verkskydd —
utan att fördenskull syftet med verkskydden förfelas. Begränsningen synes
kunna omfatta både uppgifterna inom verkskydden och, framför allt, antalet
i fred organiserade verkskydd.
Vad beträffar verkskyddens uppgifter har utredningen föreslagit
att bevakning icke längre skall utgöra en verkskyddsuppgift utan
övertagas av särskild vaktpersonal, som förordnas av polismyndighet. Detta
förslag anser departementschefen sig emellertid icke kunna biträda med hänsyn
till att under nuvarande ordning tillskapats en bevakningsberedskap vid
enskilda företag, som måste anses värdefull och som därför bör bibehållas.
Däremot delar departementschefen utredningens uppfattning att ordningshållning
i fortsättningen icke bör vara en uppgift för verkskyddet. Behov av
ordningshållning vid särskilda anläggningar torde nämligen föreligga endast
i sällsynta undantagsfall. Verkskyddens uppgifter bör sålunda omfatta räddnings-,
brand-, samarit- och bevakningstjänst. Självfallet måste också ledningen
av verkskydden organiseras i fred. Flertalet av dessa verkskyddsuppgifter
har, åtminstone vid de större industrierna och anläggningarna, sin
motsvarighet även under fullt fredsmässiga förhållanden, vilket skapar en
god grund för verkskydden att bygga på.
I fråga om den närmare sammansättningen av verkskydden
och formerna för deras verksamhet samt deras ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
19
rustning ansluter departementschefen sig i huvudsak till utredningens förslag,
under framhållande dock att personalen inom verkskydden måste bli
något större än utredningen föreslagit, eftersom bevakning alltjämt skall utgöra
en verkskyddsuppgift. Därjämte bör, då så är påkallat, personalbehovet
vid verkskydden bestämmas med beaktande av eventuell skiftgång. I enlighet
med utredningens förslag skall i verkskydden icke inskrivas annan personal
än den som måste erhålla särskild utbildning för att kunna utföra sina
uppgifter. Departementschefen delar utredningens uppfattning att företagsledare
eller annan personal i företagsledningarna i större utsträckning än
hittills bör engageras för ledningen av verkskydden. Liksom utredningen
anser departementschefen det icke påkallat att ledningscentraler för verkskydden
alltid skall iordningställas. Inrättandet av sådana bör i stället vara
beroende av förhållandena i det enskilda fallet, såsom att företagets anläggningar
är utspridda över ett större område och liknande.
Vad beträffar den omfattning, vari verkskydd skall organiseras,
föreslår utredningen att verkskydd i allmänhet skall anordnas
endast i orter med mer än 5 000 invånare och vid anläggningar, där
minst 100 anställda finnes. Förslaget innebär i stort att verkskydden koncentreras
till de större anläggningarna på platser, där risken för anfall
måste anses vara mera påtaglig. Den föreslagna regeln anses väl ägnad att
läggas till grund för uttagningen av de anläggningar, vid vilka verkskydd
skall anordnas. Med hänsyn till riskerna för ett krigsutbrott innan slutlig utrymning
hunnit genomföras anser departementschefen, att man på detta område
— liksom eljest vid bestämmandet av grunderna för uppbyggnaden av
civilförsvarets skadeavhjälpande organisation — bör utgå från förhållandena,
då beredskapsutrymning skett. Undantag från dessa regler bör emellertid
kunna göras, dels så att verkskydd icke organiseras i de större städernas
inre områden, dels så att anläggningar på orter med mindre än 5 000 invånare
förses med verkskydd om de på grund av sin särskilda betydelse för
krigsproduktionen måste anses utsatta för betydande risker för anfall. I
särskilda fall kan det också visa sig nödvändigt att organisera verkskydd
vid anläggningar, vilkas personal understiger 100 anställda, exempelvis då
flera företag bedriver sin verksamhet i omedelbar närhet av varandra. Verkskydd
bör i sådant fall organiseras gemensamt för företagen. Uttagningen
av de anläggningar, vid vilka verkskydd skall organiseras, bör liksom hittills
ske genom länsstyrelsernas försorg.
Såsom utredningen framhållit torde det i vissa fall vara rationellt att
bilda en gemensam organisation för det allmänna civilförsvaret
och verkskyddet. Framför allt torde detta vara
fallet i industrisamhällen, där en enda eller några få industrier dominerar
samhället. Ett sådant samgående synes böra bygga på överenskommelse
mellan företaget eller företagen och civilförsvarsmyndigheten. För att
underlätta tillkomsten av dylika överenskommelser bör möjligheter tillska
-
20
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
pas att kompensera företagen för merkostnader, som föranleds av att verkskydden
utbyggs för att kunna fullfölja även det allmänna civilförsvarets
uppgifter i sådana orter.
En fråga som utredningen upptagit till särskild behandling är spörsmålet
om ver k skydd bör anordnas vid hamnar. Utredningen har
stannat för att föreslå att verkskydd liksom hittills skall upprättas till
skydd för själva hamnanläggningarna, dock endast i den mån de kan förväntas
vara i bruk under krig. För egen del anser departementschefen att de
uppgifter, som hittills åvilat verkskydden vid hamnanläggningarna, bör kunna
övertagas av det allmänna civilförsvaret och förordar därför, att särskilda
hamnverkskydd icke skall organiseras i fortsättningen. Vid anläggningar,
som är belägna inom hamnområden, exempelvis fabriker, skall dock självfallet
verkskydd organiseras, om förutsättningar i övrigt föreligger för
skyldighet att anordna verkskydd.
Vid skolor och andra undervisningsanstalter samt vid bank- och
försäkringsföretag, varuhus o. dyl. torde organiserandet av
verkskydd i regel ej vara erforderligt.
Kostnaderna för verkskydden bör liksom hittills åvila ägaren
eller innehavaren av den anläggning, till vars skydd verkskyddet är
anordnat. De föreslagna och av departementschefen nu förordade nya grunderna
för verkskyddens organisation och omfattning och därmed följande
förenklingar torde emellertid, även om de samtidigt förutsätter en intensifiering
av planläggningen och utbildningen på verkskyddets område, innebära
väsentliga lättnader för företagarna.
Utbildningen av verkskyddets personal bör i stort sett
följa samma principer som utbildningen inom det allmänna civilförsvaret.
Departementschefen återkommer härtill i ett senare avsnitt. Med hänsyn till
likformigheten i verkskyddets och det allmänna civilförsvarets utbildning
bör civilförsvarets utbildningsorganisation kunna påtaga sig utbildningen av
verkskyddens personal. Kostnaderna för denna utbildning, utom såvitt avser
personalen i högsta ledningen, bör emellertid liksom hittills bäras av de
företag verkskydden tillhör. Hinder bör med hänsyn till ansvaret för kostnaderna
ej föreligga för det enskilda företaget att självt anordna erforderlig utbildning
med anlitande av de enskilda organisationer, som kan vara beredda
att åtaga sig uppgiften. Från civilförsvar smyndigheternas sida måste emellertid
kontrolleras, att verkskyddspersonalens utbildning är tillfredsställande,
liksom kontroll av verkskyddens ändamålsenlighet i övrigt ej heller
kan undvaras. Kontrollen bör förenas med rådgivning i verkskyddsfrågor.
Vid den tid, då den nuvarande hemskyddsorganisationen tillskapades,
var det av stor betydelse att en organisation stod till förfogande för att tillvarataga
de enskilda människornas möjligheter att göra en insats till skydd
mot hemortsbekämpningen. Karakteristiskt för det moderna krigets me
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
21
toder för hemortsbekämpning är emellertid den blixtsnabba, totala förstöringen
av mycket stora områden och den samtidiga partiella skadegörelsen
i ännu större områden. Därjämte kan synnerligen omfattande områden beläggas
med radioaktivt utfall, mot vilket envar måste i görligaste mån
skydda sig. I sådana lägen träder den enskildes förmåga att oberoende av
en organisation hjälpa sig själv och bispringa andra i förgrunden. Departementschefen
anser det därför angeläget, att förutsättningar skapas för en sådan
självskyddsverksamhet av de enskilda, men finner åtskilliga skäl tala
emot att en särskild organisation i fred uppbygges för denna verksamhet.
Med hänsyn till de omfattande befolkningsomflyttningar, som kommer att
äga rum under beredskap och krig, kan det icke antagas att en i fred upprättad
organisation för självskyddet annat än i mycket begränsad omfattning
skulle vara funktionsduglig, då den skulle träda i verksamhet. Administrativt
skulle organisationen, som ju nödvändigtvis måste få en mycket stor omfattning,
bli synnerligen tungrodd och någon effektiv kontroll över den skulle
knappast kunna äga rum. Härtill kommer att det alltid skulle vara i hög grad
tveksamt om de för organisationen uttagna personerna verkligen skulle visa
sig vara de för uppgifterna lämpligaste. Departementschefen finner med hänsyn
till det sagda, att man icke bör i fred tillskapa en organisation för självskyddet;
självskyddsverksamhet bör kunna förberedas och utövas utan att
en stor och otymplig organisation därför tillskapas. Däremot bör möjlighet
finnas för civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap och krig låta utse
ledare för självskyddet inom de särskilda fastigheterna eller inom större enheter.
Det vore också värdefullt om de frivilliga organisationernas verksamhet
kunde leda till att i fred en kader av självskyddsledare skapades.
Om sålunda någon självskyddsorganisation icke bör uppbyggas i fred
bör emellertid förutsättningar i fred skapas för självskyddsverksamheten
genom att tillgång till den nödvändigaste materielen för sådan verksamhet
tryggas och allmänheten bibringas elementära kunskaper om vad den
bör iakttaga för att skydda sig själv och för att kunna göra en insats vid
begränsningen av skadeverkningarna av anfall.
Intresset av att erforderlig materiel finnes att tillgå synes liksom hittills
böra tillgodoses genom att skyldighet föreskrives för fastighetsägare att
anskaffa och underhålla enklare brandskyddsutrustning och förbandsmateriel.
Lämpligt torde vara att skyldigheten att hålla materiel i huvudsak knytes
till skyldigheten att anordna normalskyddsrum. Tillsynen över att materiel
finnes i föreskriven omfattning kan då utövas i samband med inspektionen
av skyddsrummen.
Vad slutligen beträffar behovet av anvisningar till allmänheten rörande
självskyddsåtgärder torde detta kunna tillgodoses på olika sätt. Självfallet
bör från myndigheternas sida eftersträvas att väcka intresse för dessa frågor
bland allmänheten, och vidare bör de möjligheter till spridning av informa
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
tion tillvaratagas, som de enskilda civilförsvars- och försvarsorganisationernas
verksamhet erbjuder. Just när det gäller självskyddsverksamheten
räknar departementschefen med att de frivilliga organisationerna skall
kunna göra betydelsefulla insatser både i fråga om upplysning och frivillig
utbildning och framhåller, att han fäster särskild vikt vid dessa insatser.
Utbildningsfrågor
Civilförsvarsutredningen har vid sin genomgång av civilförsvarets olika
verksamhetsområden även sökt bilda sig en uppfattning om ändamålsenligheten
och effektiviteten av civilförsvarsutbildningen. Härvid har utredningen
ansett sig kunna konstatera vissa svagheter hos den nuvarande
undervisningen, såväl i fråga om dennas organisation som i avseende å
dess innehåll. Såsom en väsentlig brist nämner utredningen frånvaron på
vissa områden av centralt fastställda riktlinjer och anvisningar för utbildningen,
vilket lett till att undervisningens uppläggning i alltför stor omfattning
överlåtits på de enskilda instruktörerna och till följd därav blivit
oenhetlig. En annan svaghet i nuvarande ordning finner utredningen vara
att kursplanerna stundom gjorts alltför omfattande med hänsyn till den
tid, som stått till förfogande för undervisningen, varför eleverna icke kunnat
tillfredsställande tillgodogöra sig kunskapsstoffet. De angivna förhållandena
synes innefatta allvarliga anmärkningar mot den nuvarande civilförsvarsutbildningen.
De måste icke desto mindre anses förklarliga. Den
osäkerhet i fråga om civilförsvarets uppgifter och om metoderna för uppgifternas
fullföljande, som uppstått såsom en följd av den snabba krigstekniska
utvecklingen i förening med en i huvudsak oförändrad civilförsvarsorganisation,
måste självfallet återspegla sig även i utbildningsverksamheten.
Det förslag till omorganisation av civilförsvaret, som nu framlägges,
syftar emellertid till att undanröja denna tvekan genom att så långt
möjligt klart avgränsa och konkret bestämma civilförsvarets uppgifter
under hänsynstagande till krigstekniken i dag. Härmed skapas den primära
förutsättningen för en ändamålsenlig uppläggning av civilförsvarsutbildningen
i materiellt hänseende. Stoffet är likväl — inom det avgränsade
området — stort och mångskiftande. De organ, som har att sörja för undervisningens
uppläggning och för kursplanernas omsättning i praktisk undervisning,
måste därför omsorgsfullt sovra bland materialet så att det väsentligaste
och för civilförsvarsverksamheten grundläggande i första hand får
tillbörligt utrymme och blir ordentligt inlärt. Härigenom vinnes i regel
också att den utbildade personalen blir användbar för flera uppgifter än
om utbildningen anordnas som en utpräglad specialistutbildning. Differentieringen
i utbildningen bör sålunda icke drivas längre än som måste anses
absolut oundgängligt. Vid sovringen bland materialet måste självfallet det
för utbildningen ansvariga centrala organets bedömning vara utslagsgivande
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
23
och komma till uttryck i kursplaner och tydliga anvisningar till dem, som
ute på fältet omhänderhar undervisningen.
De anmärkningar, som framförts mot den hittillsvarande civilförsvarsutbildningen,
rör emellertid även den organisatoriska sidan av verksamheten,
och i icke oväsentlig utsträckning har kritik också riktats mot den
pedagogiska uppläggningen av undervisningen. I den mån brister härvidlag
föreligger, vilket i viss utsträckning synes vara fallet, måste orsakerna vara
att finna i andra förhållanden än osäkerheten om civilförsvarets uppgifter
och om tillvägagångssättet vid fullföljandet av uppgifterna. Vad som kan
vara anledningen till dessa brister är emellertid i förevarande sammanhang
av underordnat intresse, då redan avgränsningen av civilförsvarets uppgifter
och den därmed följande omorganisationen av civilförsvaret nödvändiggör
en omprövning från grunden av utbildningsverksamheten, varvic
givetvis också organisationen av denna och metoderna för undervisningei
kommer under bedömande.
När det gäller att bestämma de allmänna utgångspunkterna för uppbyggnaden
av civilförsvarets utbildningsverksamhet i fred och att fixera
målsättningen för denna måste avgörande vikt fästas vid den omständigheten,
att i den nya civilförsvarsorganisationen i princip icke skall inskrivas
annan personal än sådan som måste i fred utbildas för sina uppgifter och
att denna personal skall utgöra stommen i det civilförsvar, som skall vara
verksamt under beredskap och krig. Avsikten är att det i fred organiserade
civilförsvaret skall i mån av behov under beredskap och krig utbyggas
genom att civilförsvarspliktiga, som tidigare inte inskrivits och utbildats,
tages i anspråk. Man måste otvivelaktigt räkna med att åtminstone under
krig den inskrivna och utbildade personalen icke förslår för alla de uppgifter,
som möter civilförsvaret, utan måste utökas med personal, som icke
är förtrogen med dess uppgifter och verksamhetsformer. Om en krigsorganisation,
som uppbygges på detta sätt, skall kunna utföra sina uppgifter
under ett kris- eller krigsläges påfrestningar, fordras självfallet att de som
utbildats i förväg, behärskar sina uppgifter så väl, alt de i sin tur kan leda
och instruera dem som tillföres organisationen såsom förstärkning. Departementschefen
anser emellertid att detta anspråk på utbildningen bör kunna tillgodoses.
En förutsättning härför är dock att utbildningsverksamheten får en
kraftfull ledning och en fast organisation, som tillföres erforderliga peisonclla
och materiella resurser; härvid anses det vara av särskild vikt, att pedagogisk
sakkunskap får göra sig gällande vid utformningen av undervisningsmetoderna.
Den organisatoriska stadga och klara avgränsning av utbildningens innehåll,
som måste sätta sin prägel på utbildningsverksamheten, får självfallet
icke utesluta att vunna erfarenheter och nya krav, som den krigstekniska
utvecklingen kan komma att ställa på civilförsvaret, föranleder jämkningar
i en gång antagna riktlinjer och kursplaner. Det måste emellertid vid dylika
24
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
jämkningar tillses, att utbildningen icke går sin egen väg utan ständigt
ansluter sig till de uppgifter, som enligt föreliggande planer åvilar civilförsvaret.
Frågan vilka civilförsvar spliktiga som skall utbilda
s i fred är i första hand en fråga om vilka som skall i fred inskrivas i
civilförsvaret. Den grundläggande tankegången i den nya civilförsvarsorganisationen
är nämligen, såsom nyss framhållits, att i huvudsak endast sådan
personal skall inskrivas, vars uppgifter fordrar särskild utbildning.
Härjämte skall emellertid av beredskapsskäl inskrivning i mindre omfattning
ske av annan personal. Med utgångspunkt från de för inskrivningen
gällande principerna synes kretsen av dem, som skall utbildas i
fred, kunna bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med utbildningsutredningens
förslag. Detta innebär i stort sett att all befälspersonal utbildas
och att därjämte sådana manskapskategorier, vilkas civilförsvarsuppgifter är
av den karaktären att de inte kan fullföljas med mindre personalen besitter
speciella kunskaper och färdigheter, skall erhålla utbildning. Någon skillnad
i utbildning göres icke mellan det allmänna civilförsvaret och verkskyddet,
då uppgifterna i princip är av enahanda karaktär, vare sig de skall
fullgöras inom ett civilförsvarsområde eller vid en särskild anläggning.
Vidare skall all inskriven personal undervisas i personligt skydd. Denna
undervisning måste enligt departementschefens mening tillmätas särskild
betydelse, då den bidrar till att bevara organisationen intakt och säkra dess
funktionsduglighet under verksamheten i krig. Undervisningen i personligt
skydd bör självfallet meddelas i samband med civilförsvar sutbildningen i
övrigt för de personalkategorier, som skall undergå sådan utbildning.
De personalgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag undantages
från utbildning i fred, utgör huvudsakligen sådan personal, som i
sina civila yrken fullgör uppgifter av i stort sett samma slag som de civilförsvarsuppgifter,
som avses för dem, exempelvis brandmän, medicinalpersonal,
telefonister och radiotekniker. Även om verksamheten i civilförsvaret
givetvis i olika avseenden skiljer sig från motsvarande verksamhet
i de civila yrkena, torde dock skillnaderna icke vara större och bör heller
icke göras större än att denna personal snabbt kan anpassa sig efter de
speciella förhållandena inom civilförsvaret utan att någon särskild utbildning
härför erfordras. Tillräcklig förtrogenhet med uppgifterna torde
personalen kunna få i samband med de övningar, i vilka den — liksom
alla civilförsvarspliktiga — kan beordras deltaga. Departementschefen
anser därför icke att den kritik har fog för sig, som i några remissyttranden
uttalats mot utbildningsutredningens urval av utbildningskategorier och som
går ut på att alltför stora grupper inskriven personal undantagits från utbildning.
Den sovring som skett understryker emellertid ytterligare betydelsen av
att de personalgrupper som utbildas får en verkligt effektiv utbildning, som
Statsutskottets utlåtande nv 85 år 1959
25
möjliggör att de kan ge de icke utbildade handledning i viss utsträckning vid
övningarna och självfallet även under beredskap och krig.
Det närmare bestämmandet av utbildningskategorierna bör lämpligen ske
i samband med att utbildningstiderna fastställes. I vilken ordning detta
skall ske beröres i samband med spörsmålet om utbildningstidernas längd.
De anspråk på förtrogenhet med civilförsvarsuppgifterna, som den nya —
mindre men effektivare — organisationen ställer på personalen, fordrar i än
högre grad än den hittillsvarande att utbildningen blir obligatorisk. Skyldigheten
att undergå utbildning bör grundas på civilförsvarsplikten.
I vilken utsträckning denna får tagas i anspråk för utbildning
i fred bör såsom hittills angivas i civilförsvarslagen och regleras närmare
för de olika personalgrupperna i en särskild kungörelse. Civilförsvarsutredningen
har härvidlag föreslagit att inskriven civilförsvarspliktig skall
vara skyldig att undergå utbildning i högst 30 dagar, dock att den som
krigsplaceras i högre befälsbefattning eller i särskilt kvalificerad specialistbefattning
skall vara skyldig att underkasta sig utbildning i högst 60 dagar.
De angivna tiderna gäller utbildningen under hela den tid som vederbörande
är civilförsvarspliktig. Denna tidsram för utbildningen, från vilken utbildningsutredningen
utgått vid utarbetandet av sina förslag till utbildningstid
för olika personalkategorier, anses lämna tillräckligt utrymme för den
nödvändiga utbildningen även i de mest kvalificerade befattningarna. Departementschefen
är emellertid angelägen framhålla att för det alldeles övervägande
flertalet utbildningspliktiga utbildningstiden kommer att kunna sättas
väsentligt kortare än de angivna maximitiderna. För lägre befäl torde sålunda
utbildningstiden komma att röra sig mellan en och två veckor och för manskap,
som skall utbildas huvudsakligen i deltidskurser, mellan 40 och 50
timmar. De förhållandevis korta utbildningstiderna förutsätter att ett sådant
urval sker vid inskrivningen av personalen, att de civilförsvarspliktigas
civila utbildning och sysselsättning kan utgöra en grund, på vilken
civilförsvar sutbildningen kan bygga. Vidare förutsätter tiderna — enligt
vad förut anförts — att undervisningen koncentreras till det väsentligaste
kunskapsstoffet. Hur lång utbildningstid som, inom ramen för utbildningsplikten,
skall gälla för de olika personalgrupperna anses böra fastställas
av Kungl. Maj :t. Avgörande för ställningstagandet härvidlag är
dels den omständigheten, att fastställandet av utbildningstiderna i åtskilliga
fall, särskilt när utbildningen skall äga rum i form av heltidskurser, innebär
relativt långtgående ingripanden i ett stort antal enskilda civilförsvarspliktigas
förhållanden, dels att utbildningstidernas längd väsentligt återverkar
på kostnaderna för utbildningsverksamheten.
För utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga
personal bör emellertid gälla särskilda tider. På dessa kårer
ställs mycket stora anspråk; de skall framför allt sättas in på de håll, där
26
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
katastrofsituationer uppkommit och där det lokala civilförsvaret icke rår
med uppgifterna. Undsättningskårerna sammansättes därför till stor del av
värnpliktig personal, som överförts till civilförsvaret från krigsmakten vid
en ålder av 28—35 år. Den tid, som dessa värnpliktiga bör vara skyldiga att
underkasta sig utbildning inom civilförsvaret, bör motsvara den tid, de eljest
skulle ha för repetitionsövning tjänstgjort i krigsmakten. Med hänsyn till
att dessa värnpliktiga om möjligt bör överföras till civilförsvaret när det
återstår för dem att fullgöra två repetitionsövningar om vardera 30 dagar, för
befäl 40 dagar, bör utbildningstiden i civilförsvaret bestämmas till högst 60,
respektive högst 80 dagar. För den personal i undsättningskårerna, som icke
är värnpliktig, bör utbildningstiden bestämmas efter samma grunder, som
gäller för civilförsvarspersonal i allmänhet; utbildningen bör också i övrigt
anordnas efter de kursplaner som i allmänhet gäller för de olika personalkategorierna.
Vid sidan av den utbildning, som syftar till att göra den civilförsvarspliktige
skickad för den uppgift, för vilken han ursprungligen inskrivits,
kan stundom en vidareutbildning visa sig erforderlig. Så kan vara
fallet, om organisatoriska förändringar måste vidtagas, vilka leder till att
den inskrivne omplaceras för annan tjänstgöring än den ursprungliga.
Vidareutbildning bör då ske för den nya uppgiften, förutsatt att den tidigare
utbildningen icke på grund av sin allmänna karaktär och koncentration
på väsentligheterna kan anses vara tillfyllest jämväl för den inskrivnes
nya befattning. Självfallet bör omplaceringar, vilka föranleder vidareutbildning
inom annat verksamhetsområde än det ursprungliga, i möjligaste
mån undvikas. Även om vidareutbildningen alltid måste hålla sig
inom ramen för den maximala utbildningstiden enligt civilförsvarslagen,
är riskerna för att en förnyad utbildning skall väcka olust och negativism
hos den civilförsvarspliktige påtagliga. Lika stor restriktivitet i fråga om
omplaceringar som föranleder vidareutbildning torde däremot icke behöva
iakttagas, då omplaceringen innebär uppflyttning till befälsbefattning
inom samma kår. I sådant fall innebär ju omplaceringen icke att den tidigare
utbildningen blir onyttig.
Det intresse för frivillig utbildning inom civilförsvaret, som kan antagas
föreligga i viss utsträckning, bör självfallet på allt sätt tillvaratagas och
uppmuntras. Vid den obligatoriska utbildningen bör intresset för frivillig
fortbildning stimuleras genom att värdet av god förtrogenhet
med civilförsvarsuppgifterna framhålles. Däremot anser departementschefen
det knappast rationellt att fortbildningskurser anordnas av utbildningsmyndigheterna,
dels därför att anslutningen till sådana kurser måste antagas bli
mycket varierande både lokalt och i fråga om ämnesområdena, dels därför
att under avsevärd tid svårigheter torde komma att föreligga att frigöra lärare
och instruktörer för undervisning vid fortbildningskurser, som ju faller
utom ramen för den ordinarie utbildningsverksamheten. Det anses därför
lämpligast att den frivilliga utbildningen anförtros de enskilda organisa
-
Statsutskottets utlutande nr 85 dr 1959
27
tionerna, vilka enligt vad i fortsättningen konnner att föreslås bör erhålla
bidrag till sin verksamhet.
Ett fullgott resultat av utbildningen förutsätter att denna kompletteras
med tillämpningsövningar. Endast härigenom får de utbildade
en konkret bakgrund till de inlärda kunskaperna, vilket torde vara ett
grundläggande villkor för att dessa icke skall snabbt förflyktigas. Övningarna
bör dessutom, när de anordnas längre tid efter det utbildningen ägt rum,
ha den funktionen att de återupplivar tidigare förvärvade kunskaper och
färdigheter. Såsom ulbildningsutredningen föreslagit kan övningsverksamheten
väl organisatoriskt skiljas från själva undervisningen men en samordning
med denna synes dock nödvändig, övningarna måste sålunda,
om de skall fylla syftet att befästa de teoretiskt inhämtade kunskaperna,
avse samma kunskapsområden som undervisningen behandlat och i allt
utgöra en tillämpning av det kunskapsstoff, som de utbildade tillägnat sig
vid den teoretiska undervisningen. Då övningarna —- bortsett från dem
som anordnas av civilförsvarsstyrelsen — skall äga rum i länsstyrelsernas
regi, medan ansvaret för undervisningen enligt vad i fortsättningen föreslås
skall ligga på ett särskilt centralt organ, måste samordningen mellan
övning och undervisning åvägabringas genom att länsstyrelserna fortlöpande
hålles underrättade om undervisningens innehåll och om hur långt
den framskridit, övningarna bör såsom utredningarna föreslagit till en
början ske med mindre enheter för att senare omfatta de större organisatoriska
eller territoriella enheterna, dvs. hela kårer eller hela civilförsvarsområden.
Den av länsstyrelserna bedrivna övningsverksamheten bör vidare
kompletteras med övningar, anordnade av civilförsvarsstyrelsen, vid vilka
även samverkan mellan civilförsvaret och andra grenar av totalförsvaret
kan prövas.
Enligt utbildningsutredningens förslag skall särskild repetitionsutbildning
icke längre förekomma. Detta förslag anser departementschefen sig
kunna biträda, varvid emellertid förutsättes att övningsverksamheten får
sådan omfattning, att den förmår fylla den hittillsvarande repetitionsutbildningens
uppgift. Detta torde endast kunna ske, om det elementära kunskapsstoffet
ägnas en kort genomgång i anslutning till sådana övningar, som anordnas
längre tid efter det den deltagande personalen undergått sin utbildning.
Härvid bör också nyheter inom civilförsvarets organisation och verksamhet
bringas till deltagarnas kännedom. Dessa moment i övningsverksamheten,
vilka står utbildningen nära, kräver enligt departementschefens
mening att instruktörer i någon utsträckning medverkar vid dylika övningar.
Det är emellertid att märka, att regelmässigt endast en begränsad del av de i
övningen deltagande torde ha sin utbildning så långt bakom sig, att behov
av en teoretisk genomgång av kunskapsstoffet föreligger.
Departementschefen är icke nu beredd att taga ställning till frågan, i vilken
omfattning övningar skall anordnas. Såsom redan angivits bör fre
-
28
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
kvensen av övningarna göras beroende av undervisningens fortskridande.
Den bör också ansluta till den takt, vari civilförsvaret tillföres materiel.
Vid sådant förhållande anses det lämpligast att omfattningen av övningsverksamheten
får närmare bestämmas först sedan den nya utbildningsorganisationen
blivit verklighet och tillförlitligt underlag finnes för ett
bedömande av i vilken takt färdigutbildade enheter kommer att kunna
organiseras. En yttersta gräns för övningsverksamhetens omfattning bör
dock sättas genom att den tid, under vilken civilförsvarspliktig skall vara
skyldig deltaga i övningar, bestämmes till 60 timmar under varje treårsperiod.
Det är departementschefens avsikt att föreslå ett stadgande av sådant
innehåll i den nya civilförsvarslag, som nu är under utarbetande i inrikesdepartementet.
Denna tid torde vara tillräcklig för att erforderliga övningar
skall kunna anordnas såväl med mindre enheter genom länsstyrelsernas försorg
som med större enheter på centralt initiativ. I samband med att frekvensen
av övningarna närmare bestämmes, bör planer för såväl den lokala som
den centrala övningsverksamheten på längre sikt upprättas.
Särskild utbildning av 18-åriga kvinnor i sjukvård torde
även framdeles böra anordnas i civilförsvarets regi och äga rum oavsett
att vederbörande ej inskrivits i civilförsvaret. Härigenom skapas nämligen
en reserv av personal, som besitter elementära kunskaper i att omhändertaga
skadade och att lämna första hjälpen vid olycksfall och som efter kompletterande
undervisning kan inlemmas i civilförsvaret i krig. Därjämte
har utbildningen stort värde som förutsättning för ett effektivt självskydd
bland allmänheten. Utbildningen bör, såsom utbildningsutredningen föreslagit,
omfatta 12 timmar. Det bör — i likhet med vad som gäller för annan
lokal utbildning —- ankomma på länsstyrelserna att sörja för att utbildningen
kommer till stånd, antingen med anlitande av civilförsvarets utbildningsorganisation
eller genom att enskilda organisationer genomför utbildningen
enligt avtal med länsstyrelserna. Hittills har skyldigheten att undergå
sådan utbildning knutits till stadigvarande bosättning eller sysselsättning
vid anläggning eller byggnad, där verkskydd eller hemskydd skall
vara organiserat. Då hemskyddet försvinner i den nya organisationen bör
skyldigheten givas annan anknytning exempelvis till stadigvarande bosättning
i ort, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger.
Utbildningsutredningen har vidare föreslagit att undervisningen
i brandskydd och olycksfallsvård i de allmänna skolorna
skall utvidgas från nuvarande 10 timmar till 20 timmar. På de
skäl, som skolöverstyrelsen åberopat i sitt remissvar, finner departementschefen
sig icke kunna förorda en sådan utökning av tiden.
Ett spörsmål som anmäler sig vid omorganisationen av civilförsvaret och
fastställandet av nya tider för skyldigheten att undergå utbildning är frågan
i vilken utsträckning tidigare genomgången
utbildning bör anses tillfyllest och -— sett ur den enskildes
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
29
synvinkel — få tillgodoräknas såsom fullgjord utbildningstid. Riktpunkten
härvidlag bör självfallet vara att så långt möjligt undvika förnyad utbildning
som huvudsakligen skulle innebära en upprepning av vad den civilförsvarspliktige
tidigare inhämtat. Vid uttagning till utbildning bör därför
undersökas om den tillämnade utbildningen helt eller delvis motsvarar
utbildning, som den civilförsvarspliktige tidigare genomgått, och om så
befinnes vara fallet, bör han befrias från förnyad utbildning i motsvarande
avsnitt.
Då den hittillsvarande utbildningsplikten varit bestämd till visst antal
timmar per kalenderår torde några komplikationer i samband med tillgodoräknande
av tidigare fullgjord utbildningstid icke behöva inträda vid övergången
till den nya ordningen.
Behovet av att meddela allmänheten anvisningar i
sj älvskydd synes kunna tillfredsställande tillgodoses genom att en
upplysningsskrift sprides bland allmänheten, behandlande de elementäraste
skyddsåtgärderna och upptagande en redogörelse för de hjälporgan, som i
krig skall bistå allmänheten. Det torde också kunna förväntas att intresset
för olika skyddsåtgärder i ett skärpt läge stegras och leder till att tidningar,
radio och television sprider kunskap om hur man bör skydda sig. Att de frivilliga
organisationerna genom informations- och utbildningsverksamhet på
detta område kan förväntas fylla en väsentlig uppgift har departementschefen
haft anledning att betona i flera sammanhang.
Härefter behandlas organisationen för utbildningen och därmed sammanhängande
spörsmål.
Vad därvid först beträffar ledningen av civilförsvarets utbildningsverksamhet
synes den kritik, som, enligt vad förut
angivits, riktats mot nuvarande ordning, ge vid handen, att en centralisering
av ansvaret för utbildningen är påkallad i syfte att åvägabringa
samordning mellan kurserna för de olika utbildningskategorierna och
enhetlighet i utbildningen av varje kategori för sig. Med en dylik centralisering
skapas också förutsättningar för att undervisningen får en pedagogiskt
lämplig uppläggning över hela linjen, i det den centrala ledningen kan tillgodogöra
sig pedagogisk sakkunskap vid utarbetandet av kursplanerna och
meddelandet av riktlinjer för undervisningen på ett helt annat sätt än de
lokala utbildningsorganen. Dessa torde nämligen endast i begränsad utsträckning
ha tillgång till pedagogisk sakkunskap för en så pass speciell utbildning
som civilförsvarsutbildningen. Kontrollen av i vad mån utbildningen
förmår tillgodose de krav på tjänstbarhet hos personalen, som den
nya organisationen förutsätter, torde också bli väsentligt effektivare, om
samtliga kursplaner fastställes centralt och lokala avvikelser i utbildningen
därigenom undvikes. Däremot torde det böra ankomma på länsstyrelserna
att fullgöra de uppgifter som hänför sig till administrationen av utbildningsverksamheten
i länen, varmed bl. a. avses uttagning av den personal som
30
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
skall utbildas, tillhandahållande av lokaler för utbildningen, anskaffande av
instruktörer och undervisningsmateriel, handläggning av kostnadsfrågor i
samband med utbildningen och dylikt.
Utbildningsutredningen har föreslagit att den centrala ledningen av utbildningsverksamheten
skall utbrytas ur civilförsvarsstyrelsen och anförtros
en särskild utbildningsnämnd, vilken skulle tillföras sakkunskap på
det pedagogiska området och även i övrigt sammansättas så, att den skulle
bli ett utpräglat specialorgan för utbildningsverksamheten. Utredningen
förutsätter att ett sådant nybildat specialorgan har större möjligheter att få
allmänheten att omfatta utbildningen med förtroende än ett inom civilförsvarsstyrelsen
utbyggt organ för utbildningsfrågor. Mot utredningens förslag
har åtskilliga remissinstanser haft invändningar att göra, vilka företrädesvis
gått ut på att civilförsvarsstyrelsen såsom den centrala, ansvariga
civilförsvarsmyndigheten också bör bära ansvaret för utbildningen. För
egen del finner departementschefen att båda uppfattningarna har fog för
sig och att i själva verket skillnaden mellan dem inte är så stor som det vid
första anblicken kan synas. Enligt utredningens förslag skall det nämligen
sörjas för att erforderligt samband mellan nämnden och styrelsen kommer
till stånd genom att styrelsens chef jämte chefen för styrelsens organisationsbyrå
skall ingå i nämnden, den förre såsom nämndens ordförande,
medan enligt den andra uppfattningen utbildningsfrågorna bör inom styrelsen
åvila en särskild byrå, vilken skall tillföras sakkunskap i dylika frågor.
Med hänsyn till att utbildningsverksamheten under tiden för den nya civilförsvars-
och utbildningsorganisationens uppbyggnad kommer att ställas
inför mycket stora och uppenbarligen även svårbemästrade arbetsuppgifter
anser departementschefen emellertid utbildningsverksamheten mest betjänt
av att ett särskilt och på utbildningen i hög grad specialiserat organ
handhar ledningen av verksamheten och förordar därför att denna ledning
under uppbyggnadsskedet anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med
utbildningsutredningens förslag, varefter en omprövning av frågan bör äga
rum. Det betonas emellertid att en nära samverkan mellan styrelsen och
nämnden måste etableras, dels därför att garantier måste föreligga för att
utbildningen täcker de områden, som civilförsvarsverksamheten avser, dels
med hänsyn till att styrelsen fastställer riktlinjer för och i viss omfattning
själv anordnar övningar, vilka givetvis måste utgöra en praktisk tillämpning
av sådana kunskaper och färdigheter, som utbildningen avsett att bibringa
personalen.
De återverkningar på civilförsvarsstyrelsens organisation, som inrättandet
av en utbildningsnämnd medför, liksom den närmare sammansättningen
av nämnden, beröres i ett senare sammanhang.
För att uppnå det bästa resultatet av undervisningen vore det givetvis
önskvärt att undervisningen i sin helhet ägde rum koncentrerat i form av
heldagsundervisning. Av kostnadsskäl låter sig emellertid detta
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
31
göra endast i begränsad omfattning; heldagsutbildningen måste huvudsakligen
förbehållas personalen i befälsställning, medan manskapsutbildningen
regelmässigt måste äga rum såsom kvällskurser. Vissa möjligheter
att i manskapsutbildningen, exempelvis såsom avslutning på kurserna,
lägga in heldagsundervisning bör emellertid föreligga.
För heldagsundervisningen bör mera permanenta utbildningsanordningar
finnas att tillgå. Vad härvidlag beträffar utbildningen av det högre befälet
anses det nu nödvändigt att en permanent statlig civilt örsvarsskola
inrättas, vid vilken eleverna förlägges i internat och en
koncentrerad undervisning bedrives. Skolan bör vidare sörja för utbildningen
av instruktörer, vilka skall stå till förfogande för undervisning på
det lokala och regionala planet av lägre befäl och manskap. Den sakkunskap
i utbildningsfrågor, som skolan företräder, bör dessutom kunna tagas i
anspråk för att utöva överinseendet över den lokala utbildningen. Skolan
kommer härigenom att utgöra ett viktigt komplement till utbildningsnämnden;
skolan blir ej blott ett slags verkställande organ i förhållande till
nämnden utan kommer också att kunna förse den med material för bedömningen
av utbildningsläget. Vid sådant förhållande anses det lämpligt att
skolan och nämnden får ett gemensamt kansli.
Skolan anses böra inrättas för samtidig undervisning av omkring 60
elever, vilket torde ungefärligen kunna täcka behovet av utbildning av högre
befäl och instruktörer, då civilförsvaret omorganiserats. Under uppbyggnadsskedet
torde utbildningsbehovet emellertid bli väsentligt större med
hänsyn till att vid sidan om befälsutbildningen ett förhållandevis stort antal
instruktörer måste nyutbildas eller erhålla kompletterande utbildning. Vid
denna ökade tillströmning av elever, liksom då framdeles utbildningsbehovet
tillfälligt kan komma att överstiga det normala, bör utbildning, i stort
sett motsvarande den som äger rum vid skolan, meddelas vid de f ä 11 a vdelningar
av skolan, som bör inrättas för att i första hand omhänderha
utbildningen av det lägre befälet. Enligt utredningen skulle fyra
sådana fältavdelningar motsvara det varaktiga behovet av undervisningsanstalter
för den lägre befälsutbildningen. Departementschefen förordar att
under den centrala civilförsvarsskolan upprättas erforderligt antal fältavdelningar,
vid vilka eleverna — liksom vid centralskolan — erhåller koncentrerad
heltidsundervisning och förlägges i internat.
Vid centralskolan bör undervisningen handhavas av civilförsvarslärare,
av vilka ett mindre antal bör vara fast knutna till skolan genom heltidsanställning
och övriga lärare ha deltidstjänstgöring eller tjänstgöring mot
arvode per timme. Undervisningen vid fältavdelningarna bör ombesörjas av
väl kvalificerade instruktörer. Därjämte bör, i den mån vid fältavdelningarna
bedrives utbildning av högre befäl, som på grund av platsbrist icke
kunnat emottagas vid centralskolan, dennas lärarkrafter såvitt möjligt tillfälligt
biträda vid fältavdelningarna med undervisning i särskilt viktiga av
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
snitt. Den lokala utbildningen slutligen bör helt omhänderhavas av instruktörer
och äga rum i tillfälligt disponerade lokaler. Liksom hittills bör kommunerna
vara skyldiga att tillhandahålla lokaler och ställa sin materiel till
förfogande för undervisningen.
Även för utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga
personal bör, såsom utredningen föreslagit, en fast utbildningsanstalt
inrättas. Alternativet härtill, nämligen att denna
utbildning anordnas vid militära anläggningar, där plats tillfälligt kan beredas,
kan departementschefen icke förorda. Detta alternativ skulle nämligen
skapa alltför stor osäkerhet om möjligheterna att genomföra utbildning
vid tidpunkter, då sådan behövs och då tillgången på lärarpersonal och
utbildningsläget i övrigt gör utbildningen lämplig. Vidare är det sannolikt
att svårigheter skulle uppstå att erhålla kvalificerad lärarpersonal, som vore
villig att bedriva undervisningen på ständigt växlande platser. Från kostnadssynpunkt
inställer sig också betänkligheter mot detta alternativ, i det
rese- och traktamentskostnaderna för lärarpersonalen och erforderlig administrationspersonal
tydligen skulle bli avsevärda.
Vid den fasta utbildningsanstaiten bör undervisningen med hänsyn till
de särskilda krav, som ställes på undsättningskårernas funktionsduglighet,
i de viktigaste avsnitten handhavas av heltidsanställda civilförsvarslärare
och i övrigt av timlärare och kvalificerade instruktörer. Liksom vid
den centrala civilförsvarsskolan erfordras vid utbildningsanstaiten viss
administrationspersonal.
Anstalten synes böra inrättas i anslutning till den centrala civilförsvarsskolan,
varigenom förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av lärårkrafterna
vid de båda skolorna väsentligt förbättras. Vidare kan vid centralskolan
inrättade övningsanordningar utnyttjas gemensamt, och den fördelen
vinnes, att eleverna vid centralskolan får tillgång till övningstrupp.
Även administrativt torde det vara fördelaktigt att skolorna är belägna i
anslutning till varandra.
Såsom av det föregående framgått förutsätter också den nya utbildningsorganisationen,
att instruktörer anlitas för utbildningen av
manskapet och det lägre befälet. Därjämte måste, såsom tidigare framhållits,
instruktörer medverka vid övningsverksamheten ehuru i begränsad
omfattning. Antalet instruktörer torde emellertid kunna bestämmas avsevärt
lägre än det nuvarande, dels och framför allt därför att civilförsvarsutbildningen
i fred enligt förslaget omfattar betydligt färre civilförsvarspliktiga
än med den nuvarande organisationen, dels med hänsyn till att
väsentliga undervisningsuppgifter lägges på civilförsvarslärarna vid de fasta
utbildningsanstalterna. Utbildningsutredningen har — med utgångspunkt
från förhållandena då den nya organisationen realiserats — beräknat behovet
av instruktörer till 240 mot nuvarande ca 2 700. Departementschefen
är emellertid icke övertygad om att man kan skära ned instruktörskåren så
radikalt som utredningen föreslagit. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat i
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
33
sitt remissyttrande torde man redan av geografiska skäl böra räkna med ett
större antal instruktörer. Utredningen har ej heller räknat med något
behov av instruktörer i samband med övningsverksamheten. Sannolikt
torde med hänsyn till dessa förhållanden i allt omkring 400 instruktörer
behövas. Departementschefen är angelägen att i detta sammanhang
framhålla att en ökning av instruktörskadern icke betyder ökade kostnader
för utbildningsverksamheten sedan instruktörerna väl själva utbildats, eftersom
de åtnjuter ersättning efter den tid de tjänstgör. Kostnaderna för
utbildningen av ytterligare ett antal instruktörer torde i det långa loppet
kompenseras av att rese- och traktamentskostnader i samband med
instruktörernas undervisningsverksamhet kan nedbringas på grund av
större spridning av instruktörerna över landet.
Självfallet är det av största vikt såväl för möjligheterna att planmässigt
genomföra utbildningen av civilförsvarets personal som ekonomiskt att instruktörerna
efter avslutad utbildning ställer sig till förfogande för undervisning.
Heltidsanställning synes kunna komma i fråga endast i undantagsfall
såsom vid fältavdelningarna. Emellertid bör, såsom utbildningsutredningen
föreslagit, en minimitjänstgöring fixeras för instruktörerna i samband
med att tjänstgöringsavtal upprättas.
Frågan om instruktörsarvodenas storlek avses att upptagas till behandling
i samband med prövningen av anslagsäskandena för budgetåret 1960/61.
Såsom i det föregående betonats medför den minskade civilförsvarsorganisationen
att skärpta krav måste ställas på utbildningen av personalen.
Detta medför i sin tur att större anspråk än hittills kommer att ställas på
instruktörernas kunskaper och förmåga att meddela undervisning. Med
hänsyn härtill anser departementschefen i likhet med utbildningsutredningen,
vars förslag på denna punkt icke mött någon gensaga under remissbehandlingen,
att utbildningen av instruktörerna måste förbättras,
särskilt i vad det gäller att bibringa dem insikter i pedagogik. I
stort sett biträdes utredningens förslag rörande uppläggningen av instruktörsutbildningen.
Departementschefen anser emellertid att man icke kan
undvara en högre instruktörskurs, avsedd att ge kompetens för undervisning
av högre befäl och för den mest kvalificerade civilförsvarsundervisningen i
övrigt, exempelvis vid undsättningskårernas ^bildningsanstalt. Av vad tidigare
anförts framgår att instruktörer i viss utsträckning måste anlitas även
för utbildning av högre befäl, nämligen vid civilförsvarsskolans fältavdelningar
i den mån dessa mottager elever, som icke kunnat beredas plats vid
centralskolan. Därjämte måste instruktörer med högre utbildning anses
vara en värdefull tillgång vid de större civilförsvarsövningarna, vilka —
särskilt för ledningspersonalens del — för att ge det bästa utbytet bör föregås
av en koncentrerad genomgång av de viktigaste uppgifterna. Högre instruktörskurser
torde emellertid behöva anordnas endast sporadiskt för att
täcka uppkommande behov av högt kvalificerade instruktörer och bör då
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. ti sund. Nr 85
34
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
kunna anordnas vid den centrala civilförsvarsskolan vid tidpunkt som är
lämplig med hänsyn till tillströmningen av elever i övrigt.
Vad slutligen beträffar utbildningsförhållandena under uppbyggnaden
av det nya civilförsvaret och den nya utbildningsorganisationen
har i det föregående antytts några utvägar att bemästra uppkommande
svårigheter, nämligen den förstärkning av ledningen av utbildningsverksamheten,
som utbildningsnämnden innebär, och den elasticitet i fråga
om civilförsvarsskolans kapacitet, som fältavdelningarna möjliggör. Tillgången
på instruktörer, som förvärvat kompetens enligt den nya ordningen
måste däremot självfallet i början bli synnerligen begränsad. Intill dess
instruktörsutbijdningen, vilken bör vara en av civilförsvarsskolans första
uPPgifter, börjat lämna resultat, bör de mest kvalificerade av de hittillsvarande
instruktörerna anlitas för undervisning enligt nya ordningen.
Takten i utbildningen av personalen i den nya organisationen torde delvis
böra ansluta sig till den takt, vari materielanskaffningen till civilförsvaret
sker. Utbildningsorganisationen torde däremot böra uppbyggas så
snabbt förhållandena medger.
Civilförsvarsstyrelsen
Statens organisationsnämnds förslag angående civilförsvarsstyrelsen har
utarbetats på grundval av det förslag till organisation av vårt civilförsvar,
som civilförsvarsutredningen redovisat i sitt huvudbetänkande. I det föregående
har departementschefen icke förordat några sådana ändringar att de
på något mera genomgripande sätt inverkar på den föreslagna organisationen
av civilförsvarsstyrelsen. Organisationsnämndens förslag — som tillkommit
efter ingående undersökningar och som i allt väsentligt godtagits av
remissinstanserna — bör därför i huvudsak kunna läggas till grund för en
omorganisation av styrelsen. Ett effektivt arbetande centralt organ för ledningen
av vårt civilförsvar är nämligen en oavvislig förutsättning för att den
nya civilförsvarsorganisationen i sin helhet skall kunna förverkligas.
Såsom organisationsnämnden framhållit har civilförsvarsstyrelsen f. n.
icke en adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som redan nu åvilar
styrelsen. Planeringsverksamhet, varmed avses fastställandet av målet för
civilförsvarsverksamheten och samordningen av denna, samt krigsplanläggningsarbete
och skyddsrumsbyggande är tre områden, inom vilka styrelsen
måste effektiviseras. Då remissmyndigheterna tillstyrkt, att styrelsen erhåller
en starkare organisation, har de särskilt framhållit behovet av ett
stabsorgan inom styrelsen.
För egen del anser departementschefen sig sålunda i huvudsak kunna godtaga
organisationsnämndens förslag till central civilförsvarsorganisation.
Beträffande vissa speciella organisationsfrågor anföres dock följande. På
organisationsbyrån har föreslagits särskild personal för handläggning av
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
35
ärenden rörande verkskydd, undanförsel och förstöring. I anslutning härtill
erinras om att i det föregående förordats, att ansvaret för undanförsel
och förstöring skall överflyttas till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Verkskyddsuppgifterna torde utan särskild personalutökning
kunna anförtros sektionen för skadeavhjälpande åtgärder. För handläggning
av de speciella frågorna angående undsättningslcårerna erfordras
däremot ytterligare personal inom organisationsbyrån. Denna personal bör
ingå i sektionen för skadeavhjälpande åtgärder. Beträffande tekniska
byråns organisation har departementschefen icke något annat att invända
än att det föreslagna ritkontoret bör ingå som en del i planeringssektionen.
Det förutsättes vidare, att Kungl. Maj :t skall äga vidtaga de jämkningar i
civilförsvarsstyrelsens organisation, som betingas av omständigheterna.
Beträffande ledningen av utbildningsverksamheten har i det föregående
i samband med behandlingen av utbildningsfrågorna förordats, att denna
verksamhet i enlighet med utbildningsutredningens förslag skall ledas och
genomföras av en utbildningsnämnd. Styrelsens chef skall vara självskriven
ordförande i nämnden, som även i övrigt bör sammansättas på sätt utbildningsutredningen
föreslagit, nämligen dels av självskrivna ledamöter, däribland
civilförsvarsskolans rektor, dels ock av ledamöter utsedda av Kungl.
Maj:t. Utbildningsnämnden och civilförsvarsskolan bör ha ett gemensamt
kansli, som ställes under ledning av nämndens verkställande ledamot,
skolans rektor.
Riksbrandinspektören torde i avbidan på brandlagsrevisionens förslag
höra vara brandteknisk rådgivare åt civilförsvarsstyrelsen men icke föredragande
i krigsbrandärenden. Ansvaret för civilförsvarets brandtjänst skall
i stället, som organisationsnämnden föreslagit, åvila organisationsbyrån.
De befattningshavare för fredsbrandförsvaret, som civilförsvarsstyrelsen f. n.
tillhandahåller riksbrandinspektören, bör alltjämt tills vidare stå till riksbrandinspektörens
förfogande. Beträffande riksbrandinspektörens ställning
och uppgifter tillstyrkes således helt organisationsnämndcns förslag.
Beträffande personalen vid civilförsvarsstyrelsens förråd anses anledning
icke nu föreligga att vidtaga några ändringar. Det föreslås alltså, att verkstadsrörelsen
i Hyllstofta alltjämt tills vidare får äga bestånd.
Departementschefen biträder i huvudsak organisationsnämndens förslag
beträffande civilförsvarsstyrelsens sammansättning men föreslår därutöver,
att chefen för det nya stabsorganet skall vara ledamot av styrelsen.
Departementschefen övergår härefter till att närmare behandla själva personalorganisationen
inom civilförsvarsstyrelsen och föreslår därvid — under
hänvisning till bilaga B — följande förändringar i förhållande till organisationsnämndens
förslag.
Inrättandet av 1 assistenttjänst på organisationsbyrån (sektionen för
skadeavhjälpande åtgärder), 1 tjänst som assistent/ingenjör på tekniska
byrån (planeringssektionen) samt 2 kontorsbiträden på organisations
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
byråns resp. tekniska byråns expeditioner anser departementschefen sig
icke f. n. kunna tillstyrka. I övrigt anföres följande beträffande personalorganisationen.
Centralplaneringen. Chefen för detta stabsorgan kommer att få en mycket
betydelsefull ställning inom ämbetsverket särskilt under tiden för uppbyggnaden
av vårt nya civilförsvar. Med hänsyn härtill föreslås, att ifrågavarande
befattningshavare med tjänstebenämning byråchef placeras såsom
extra tjänsteman i lönegraden B 1. Den f öreslagne förste byråsekreteraren
torde med hänsyn till arbetsuppgifternas art böra erhålla placering i 23
lönegraden. Vidare föreslås, att det föreslagna kontorsbiträdet utbytes mot
ett kanslibiträde.
Civilförsvarsöverläkaren anses med hänsyn till den beräknade tjänstgöringstiden
böra upptagas i 25 lönegraden å löneplan A.
Administrativa byrån. Den föreslagna amanuenstjänsten å kamerala
sektionen bör i stället upptagas som byråassistent i 19 lönegraden. Den föreslagna
kontorsskrivaren avses skola svara för anskaffning, förrådshållning
och distribution av kontorsmateriel för styrelsens interna behov, förande av
inventarieförteckning m. m. Med hänsyn till arten av dessa göromål föreslås
i stället för tjänsten som kontor sskrivare en expeditionsvaktstjänst.
Vidare anses behov föreligga av ytterligare en expeditionsvakt (bilförare) i
7 lönegraden att disponeras i första hand vid skolverksamheten. Beträffande
inköpsverksamheten föreslås icke någon annan ändring i förhållande till
organisationsnämndens förslag än att en assistent i 17 lönegraden placeras
i 15 lönegraden. Vad härefter angår förrådsverksamheten kan departementschefen
icke tillstyrka den föreslagna befattningen som förste byråingenjör
i 21 lönegraden utan föreslår i stället inrättandet av en byråingenjörsbefattning
i 19 lönegraden. Icke heller tillstyrkes assistenttjänstens placering
i 17 lönegraden utan föreslås i stället 15 lönegraden. Beträffande biträdespersonalen
å förrådssektionen föreslås en kontorist, ett kanslibiträde och
ett kontorsbiträde. Dessutom bör under denna byrå redovisas en förrådsförvaltare
i 17 lönegraden avsedd för civilförsvarsstyrelsens centrala förråd
i Malmby. Den kollektivanställda förrådspersonalen anses böra avlönas
från förrådsanslag.
Organisationsbyrån. Under chefen på planeringssektionen erfordras två
byråinspektörer i 21 lönegraden, 1 byråassistent i 19 lönegraden, 2 assistenter
i 17 lönegraden, 1 assistent i 15 lönegraden och 1 kansliskrivare i
10 lönegraden. För sektionen för skadeförebyggande åtgärder erfordras utöver
sektionschefen en byråinspektör i 21 lönegraden, 1 byråassistent i 19
lönegraden och 1 assistent i 17 lönegraden. I sektionen för skadeavhjälpande
åtgärder torde utöver sektionschefen böra ingå 2 byråinspektörer i 21
lönegraden (därav en för verkskyddsärenden), 1 byråassistent i 19 lönegraden
samt 1 assistent i 17 lönegraden. För organiserandet av undsättningskårerna
föreslås dessutom följande personal, nämligen 1 förste byrå
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
37
inspektör i 23 lönegraden samt 1 assistent i 15 lönegraden. Förste byråinspektören
bör besitta erfarenhet av militär organisation. Personaldetaljens personal
torde böra utgöras av 1 byråinspektör i 21 lönegraden och 1 assistent
i 17 lönegraden.
Tekniska byrån. Cheferna för sektionerna anses böra placeras i 24 lönegraden.
Av de byråingenjörer, som föreslagits inplacerade i 19 lönegraden
på de 4 sektionerna, bör 1 befattningshavare på varje sektion (på planeringssektionen
med kompetens från väg- och vattenbyggnadslinje eller
husbyggnadsteknisk linje och på elektrosektionen med kompetens från
mekanistlinje) i stället placeras i 17 lönegraden (ingenjör). Ritpersonalen
bör utgöras av 1 byråingenjör i 19 lönegraden och 1 ingenjör i 15 lönegraden.
I övrigt föreslås icke någon annan ändring i förhållande till organisationsnämndens
förslag till lönegradsplacering än att 1 föreslagen förste byråingenjör
i 21 lönegraden på byggnadssektionen (med kompetens från vägoch
vattenbyggnadslinje eller husbyggnadsteknisk linje) upptages som byråingenjör
i 19 lönegraden samt 1 föreslagen ingenjör i 17 lönegraden på elektrosektionen
placeras i 15 lönegraden.
För övnings sektionen föreslås följande personalstat, nämligen 1 byrådirektör
i 24 lönegraden, 2 byråassistenter i 19 lönegraden, 1 tekniker i 12
lönegraden och 1 kontorsbiträde.
Beträffande den personal, som alltjämt tills vidare skall stå till riksbrandinspektörens
förfogande, föreslås icke någon ändring. Detta föranleder
att på personalförteckningen bör upptagas 1 förste byråsekreterare i lönegrad
Ao 23. Vidare bör 2 arvodesanställda ingenjörer, som tillfälligt erfordras
för slutförande av vissa uppgifter rörande brandmateriel, överföras
från sakanslag till civilförsvarsstyrelsens avlöningsanslag.
Oaktat utbildningsverksamheten inom civilförsvaret — såsom föreslås
i det följande — kommer alt bedrivas i nuvarande provisoriska former för
nästa budgetår anser departementschefen det nödvändigt, att utbildningsnämndens
verksamhet påbörjas redan under nämnda budgetår för att förbereda,
planlägga och organisera hela den nya utbildningsverksamheten.
Detta förutsätter att någon del av den blivande permanenta civilförsvarsskolans
personal kan träda i funktion samtidigt med utbildningsnämnden
för att medverka i planläggningsarbetet. Härför ävensom för handläggning av
utbildningsfrågor beträffande undsättningskårerna beräknas följande personal:
1 rektor i lönegrad Be 1, 1 förste byråsekreterare i Ae21, 1 byråassistent
i Ae 19 och 1 kanslibiträde i Ae 7. Departementschefen har även
övervägt atL för utbildningsverksamheten föreslå inrättande av 1 befattning
som studierektor i 24 lönegraden, men anser all med inrättandet av denna
tjänst bör kunna anstå något år. För den nuvarande innehavaren av tjänsten
som chef för utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån beräknas
för vissa speciella arbetsuppgifter för tiden t. o. m. augusti 1960 en särskild
tjänst i lönegrad Be 1.
38
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
Vid bifall till vad sålunda föreslagits kommer civilförsvarsstyrelsens
personal — bortsett från civilförsvarsskolans nuvarande personal som bör
provisoriskt bibehållas, samt övrig tillfällig personal — fr. o. m. nästa budgetår
att uppgå till sammanlagt 133 tjänstemän. Av dessa bör 42 — därav
15 i lönegrad A 5 — erhålla ordinarie anställning. I förhållande till civilförsvarsstyrelsens
nuvarande personaluppsättning innebär departementschefens
förslag en ökning med 12 tjänstemän.
Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser
som kan befinnas erforderliga för organisationens genomförande.
Civilförsvarets administration i länen
För att civilförsvarets administration skall bli rationell och effektiv måste
uppenbarligen en omorganisation ske även på det regionala och lokala planet.
Av särskild betydelse anses vara, att civilförsvarscheferna därvid
ges bättre möjligheter än nu att förbereda sig för sina uppgifter i krig och
att ägna sig åt krigsplanläggningen. Från denna synpunkt vore det av stort
värde, om civilförsvarscheferna kunde befrias från administrationsarbetet
i fred.
Som organisationsnämnden visat, skulle en betydande rationalisering av
civilförsvarets fredsorganisation i länen vinnas, om det administrativa
arbetet centraliserades till länsstyrelserna. Den försöksverksamhet som
bedrivits i Södermanlands län har givit de bästa erfarenheter av en sådan
organisation. Undersökningarna ger också vid handen att, trots den förstärkning
av länsstyrelsernas civilförsvarssektioner, som därvid måste företagas,
väsentliga kostnadsbesparingar står att vinna av omorganisationen.
Genom den fortlöpande kontakt och de ofta återkommande konferenser,
som civilförsvar ssektionen enligt förslaget skall hålla med varje civilförsvarschef
i länet, torde denne bli väl orienterad om organisationen i civilförsvarsområdet
och om planläggningen för civilförsvaret.
Med hänsyn till vad nu anförts förordar departementschefen i princip, att
det av organisationsnämnden framlagda förslaget till ny fredsorganisation
för civilförsvaret i länen, vilket biträtts av utredningen och det alldeles övervägande
antalet remissinstanser, genomföres. Klart är emellertid, att en
omedelbar övergång till centraliserad administration inte kan ske. Det anses
fördenskull lämpligt att övergången i huvudsak får anstå till budgetåret
1960/61, men den bör med all kraft förberedas av civilförsvarsstyrelsen och
länsstyrelserna redan under nästa budgetår.
Givet är att man vid den närmare utformningen av organisationen bör
beakta de särskilda förhållandena i de olika länen. Hur denna utformning
bör göras, torde få prövas i samband med anslagsäskandena för den nya
organisationen. Till dess anses också böra anstå med ställningstagandet
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
39
till frågan, om några principiella avsteg från organisationsnämndens förslag
kan behöva göras, framför allt med avseende på våra största städer,
och om det är möjligt att i stället för civilförsvarssektionen inrätta en
försvarssektion i länsstyrelserna, avsedd för alla grenar av det civila försvaret.
Vad slutligen beträffar frågan huruvida ledande civilförsvarspersonal
inom länsstyrelsen i krig bör placeras i det lokala civilförsvaret anses
denna böra bedömas helt efter de särskilda förhållandena i länen. Liksom
hittills bör det sålunda ankomma på länsstyrelsen att utse civilförsvarscheferna.
Principerna för materielanskaffning och förrådshållning
Avsaknaden av en plan för civilförsvarets materielanskaffning har utan
tvekan utgjort en allvarlig svaghet i uppbyggnadsarbetet. Det har sålunda
inte varit möjligt att få en överblick över anslagsbehoven och inte heller
har civilförsvarsmyndigheternas planeringsverksamhet kunnat bedrivas
fullt ändamålsenligt. I samband med att civilförsvarets omfattning och
organisation prövas bör därför en anskaffningsplan för materielen upprättas.
Utredningen har som en allmän princip utgått från att anskaffning i
fredstid bör ske av sådan materiel som eljest icke finns att tillgå med tillräcklig
grad av snabbhet vid ett mobiliseringstillfälle. Övrig materiel anses
vid behov kunna tagas i anspråk med förfoganderätt. Med hänsyn till betydelsen
av att snabbt kunna krigsorganisera civilförsvaret måste principen
anses riktig och departementschefen förordar att den lägges till grund
för materielanskaffningen. Därvid förutsättes, att för anskaffning endast
kommer i fråga sådana materielslag, som oundgängligen erfordras för att
god beredskap skall vinnas, och att en noggrann prövning sker från fall till
fall av möjligheten att tillföra organisationen den erforderliga materielen
först i ett beredskapsläge. Departementschefen understryker utredningens
påpekande, att nyanskaffning av materiel bör ske på sådant sätt, att ett visst
antal enheter inom samtliga kårer alltid är funktionsdugliga.
En särskild fråga i detta sammanhang är i vilken utsträckning personlig
beklädnadsutrustning skall anskaffas till civilförsvarspersonalen och i vilken
omfattning lämpliga sådana persedlar kan tillhandahållas av de civilförsvarspliktiga
själva. Att viss del av personalen bör förses med tjänstedräkt
synes klart. Så är redan nu avsett beträffande civilförsvarspolisen.
Några remissinstanser har hävdat att all civilförsvarspersonal borde kunna
utrustas enhetligt med tjänstedräkt. Departementschefen är f. n. inte beredd
att ansluta sig till denna uppfattning och vill inte nu förorda en längre
gående anskaffningsplan i denna del än vad utredningen föreslagit. Slutligt
ställningstagande till omfattningen av ifrågavarande anskaffning torde få
40
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
ske i samband med prövningen av de årliga anslagsbehoven till verksamheten.
Vad utredningen anfört beträffande anskaffning av gasmasker biträdes.
Som tidigare anförts är det också angeläget att erforderliga instrument anskaffas
för indikering av radioaktivitet.
I fråga om materielens förvaring och vård anses tillräckliga skäl inte
föreligga att göra ändring i de principer som nu gäller för ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun. Den nuvarande ordningen medför obestridliga
fördelar, framför allt därigenom att sakkunnig tillsyn erhålles
över sådana materielslag, som användes i den kommunala verksamheten.
Beträffande frågan i vad mån materiel skall kunna utlämnas till de enskilda
civilförsvarspliktiga anser departementschefen i likhet med civilförsvarsstyrelsen
det böra ankomma på den myndighet som har att svara för
beredskapen att efter anvisningar av central myndighet göra bedömningen.
Frivillig civilförsvars verksamhet
Värdet av de insatser, som de frivilliga försvarsorganisationerna gjort
för civilförsvaret, framhålles. Den upplysnings- och utbildningsverksamhet
organisationerna bedrivit har varit av största betydelse för att hos allmänheten
skapa intresse för civilförsvaret och förståelse för dess mål och medel.
Det förslag till fortsatt nydaning av civilförsvaret, som nu framlägges,
minskar på intet sätt betydelsen av frivilliga insatser, fastän självfallet
en anpassning efter de nya förhållandena bör ske. I likhet med utredningen
framhålles särskilt vikten av att de frivilliga organisationerna medverkar
till att söka höja allmänhetens förmåga till självskydd. En annan betydelsefull
uppgift har organisationerna i fråga om fortbildningen av inskriven
personal.
Med hänsyn till vad nu anförts, anser departementschefen att statsmakterna
även i fortsättningen bör stödja den frivilliga verksamheten på civilförsvarets
område. Därvid bör, såsom utredningen och ett flertal remissinstanser
framhållit, eftersträvas att denna verksamhet får bredast möjliga
förankring hos de olika organisationerna. Däremot synes det departementschefen
inte lämpligt att man från statsmakternas sida söker åstadkomma
någon uppdelning av verksamheten mellan organisationerna utan i den mån
flera organisationer kan vara ägnade att bedriva samma verksamhet bör de
kunna erhålla statligt stöd för sin verksamhet.
Som utredningen anfört bör de statliga stödåtgärderna avse även andra
utbildningsbehov än dem som sammanhänger med självskyddet och fortbildningen.
Departementschefen anser också, att stöd liksom förut bör lämnas
till den upplysningsverksamhet rörande civilförsvaret, som utövas av de
frivilliga organisationerna.
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
41
Kostnader och tidsplan för uppbyggnaden av den nya
organisationen
Civilförsvarsutredningen har vid sina kostnadsberäkningar utgått från
att den föreslagna organisationen skall metodiskt uppbyggas under en tioårsperiod.
Sammanlagda kostnaderna för denna uppbyggnad har beräknats
till 760 milj. kronor, varav cirka 280 milj. kronor till materielanskaffning
och 200 milj. kronor till skyddsrum. I enlighet härmed skulle statens
kostnader för civilförsvaret komma att uppgå till 76 milj. kronor årligen
under en tioårsperiod.
Redan i direktiven för civilförsvarsutredningen framhölls angelägenheten
av att en tidsplan för civilförsvarets uppbyggnad upprättades; att
man framlade en plan för hur civilförsvarets behov skulle kunna tillgodoses
inom en rimlig kostnadsram. I remissyttrandena har också mycket
kraftigt understrukits nödvändigheten av att en sådan tidsplan upprättas.
För egen del kan departementschefen ansluta sig till nyssnämnda synpunkter.
En viss tidsplan och en ungefärlig kostnadsram måste anses som
en förutsättning för att civilförsvaret i dess nya utformning skall nå stabilitet
och verkligen bli effektivt. Uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen
kan därigenom grundas på en målmedveten och långsiktig planering, vilket
inte minst ur ekonomiska synpunkter är av största betydelse. Vad angår
kostnaderna torde de ändringar i utredningens förslag till organisation av
civilförsvaret, som i det föregående förordats, icke nämnvärt påverka de
kostnadsberäkningar, som civilförsvarsutredningen framlagt. Dessa torde
därför i stort sett kunna tjäna som riktlinjer för uppbyggnaden av vårt nya
civilförsvar. Även när det gäller uppbyggnadstidens längd anses utredningens
förslag böra tjäna som riktlinje, men givetvis måste här liksom på
andra områden det statsfinansiella läget bli avgörande för den takt, med
vilken en utbyggnad kan äga rum. Utbyggnaden anses av olika skäl böra
ske successivt även så till vida att kostnadsökningarna under de närmaste
budgetåren får begränsas i förhållande till vad utredningen tänkt sig. Därefter
bör emellertid frågan om avvägningen av kostnaderna för civilförsvaret
— framför allt på grund av civilförsvarets stora betydelse i vårt totalförsvar
— upptagas till prövning i samband med att kostnadsramarna för
det militära försvaret omprövas för tiden efter budgetåret 1960/61.
I enlighet med vad tidigare anförts måste uppbyggnaden av civilförsvaret
börja med att de centrala organen ges resurser att påbörja allt det
organisations- och planläggningsarbete m. m., som är oundgängligen nödvändigt
för att den nya civilförsvarsorganisationen skall kunna börja genomföras.
För nästa budgetår bör därför medel anvisas för påbörjandet
av den förstärkning och omorganisation av civilförsvarsstyrelsen som blir
erforderlig. Härutöver torde endast en förhållandevis obetydlig ökning av
42
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
kostnaderna erfordras, sammanlagt omkring 2,3 milj. kronor. Uppbyggnaden
i övrigt av civilförsvaret anses böra påbörjas först fr. o. m. budgetåret
1960/61.
Anslag å driftbudgeten för budgetåret 1959/60
Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar. Med utgångspunkt från vad i det föregående
föreslagits beräknas medelsbehovet till avlöningar på följande sätt.
Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän bör upptagas till
600 000 kronor.
Från anslagsposten till arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, torde böra
utgå arvode till generaldirektörens ställföreträdare med 1 800 kronor, arvoden
till fyra lekmannarepresentanter med tillhopa 6 000 kronor, arvode till
en militärassistent med 1 500 kronor samt arvode motsvarande lön enligt
24 löneklassen till en tjänsteman för handläggning av ärenden huvudsakligen
avseende det förebyggande brandförsvaret. Departementschefen förutsätter
liksom hittills att å befattningen förordnas ett högre brandbefäl och
att en tjänst som byråassistent i lönegrad Ae 19 hålles vakant under den
tid dylik sakkunnig finnes förordnad. Anslagsposten bör upptagas till avrundat
37 000 kronor.
För de pensionsavgifter nämnda brandbefäl kan ha att erlägga under
tjänstledighet från ordinarie befattning beräknas ett belopp av 5 000 kronor.
Denna ersättning föreslås såsom hittills skola utgå från en särskild anslagspost
benämnd vissa pensionskostnader. Då ersättningen kan bli av växlande
storlek, bör denna anslagspost uppföras förslagsvis.
Vad beträffar anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
beräknas för avlöningar till extra ordinarie personal m. m. 1 710 000
kronor. För arvoden åt särskilda sakkunniga avses 125 000 kronor, vilket
belopp icke torde få disponeras utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t,
samt för arvoden åt ledamöter, suppleanter och sekreterare i krigsskyddsnämnden
för kraftanläggningar 6 000 kronor. Anslagsposten beräknas alltså
till 1 841 000 kronor.
Anslagsposten till rörligt tillägg beräknas till 360 000 kronor.
För kompensation för höjda folkpensionsavgifter beräknas 15 000 kronor.
Det för budgetåret 1959/60 erforderliga avlöningsanslaget uppskattas alltså
till 2 858 000 kronor.
Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader. Anslagsposten till sjukvård föreslås
uppräknad med 1 000 kronor till 7 000 kronor.
Till reseersättningar upptages ett med 30 000 kronor förhöjt belopp.
Delposten till övriga expenser upptages med 209 000 (+ 79 000) kronor.
Vidare förordas, att anslagsposten till publikationstryck uppräknas med
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
43
200 000 kronor för att möjliggöra för styrelsen att bland allmänheten sprida
en informationsskrift.
Anslaget bestämmes alltså till 715 000 kronor.
Civilförsvarsområdenas administration: Avlöningar. Såsom tidigare anförts
bör nuvarande organisation i civilförsvarsområdena i huvudsak bibehållas
oförändrad under nästa budgetår. Vissa automatiska utgiftsstegringar
för löneklassuppflyttningar, kompensation för höjda folkpensionsavgifter
m. m. medför ett ökat medelsbehov med i runt tal 50 000 kronor.
På grund härav bör anslaget uppräknas med motsvarande belopp. Anslaget
bör alltså uppföras med 5 770 000 kronor.
Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader. För reseersättningar
beräknas för nästa budgetår 248 000 (+ 73 000) kronor. Anslagsposten
till expenser föreslås i enlighet med styrelsens förslag uppräknad med
480 000 kronor. Anslaget bestämmes alltså till 1 420 000 kronor.
Utbildnings- och övningsverksamhet. Såsom tidigare framhållits bör utbildnings-
och övningsverksamheten under nästa budgetår bibehållas vid
sin nuvarande utformning och omfattning. Medelsbehovet under anslaget
minskar emellertid dels emedan organisationen med biträdande länsinstruktörer
numera helt avvecklats, dels ock till följd av att kostnaderna för utbildning
och övning i viss sambandstjänst fr. o. m. nästa budgetår torde få
bestridas från annat anslag. Med anledning härav föreslås, att anslaget nedräknas
med 144 000 kronor. I enlighet med det anförda skulle anslaget för
nästa budgetår uppföras med 5 760 000 kronor.
Inspelning av instruktionsfilm. I enlighet med vad tidigare anförts anses
anslaget böra upptagas med samma belopp som i gällande riksstat eller med
40 000 kronor.
Bidrag till vissa frivilliga organisationer. Det föreslås, att ifrågavarande
anslag till följd av vad tidigare anförts för nästa budgetår upptages med
samma belopp som i gällande riksstat eller med 322 000 kronor. Det föreslås
få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare bestämma om anslagets fördelning
på avsedda ändamål.
Försöksverksamhet. Det torde icke råda någon tvekan om forskningens
betydelse, då det gäller att skapa anordningar för ett effektivt skydd åt
civilbefolkningen och den civila verksamheten mot de moderna anfallsmedlen.
De forskningsarbeten och försök, som omfattas av styrelsens äskande,
finner departementschefen värdefulla, och de anses därför böra komma till
stånd. Det föreslås att anslaget i enlighet med civilförsvarsuIredningens
förslag och styrelsens yrkande uppföres med 400 000 (+ 150 000) kronor.
44
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
Engångsanskaffning av materiel. Reservationen på anslaget per den 31
december 1958 utgjorde 17 493 360 kronor, varav 8 889 716 kronor bundits
genom beställningar. De vid samma tidpunkt disponibla medlen uppgick
således till 8 603 644 kronor. I sistnämnda belopp ingick besparingar med
i runt tal 2 500 000 kronor.
Såsom framgår av det föregående har civilförsvarsutredningen ingående
övervägt och redovisat det totala behovet av den civilförsvarsmateriel, som
bör anskaffas i fred, samt framlagt kostnadsberäkningar härför. Utredningens
förslag torde i stort få tjäna som grundval för civilförsvarets framtida
materiella uppbyggnad. Medelsbehovet under anslaget för nästa budgetår
anses dock böra bedömas från samma utgångspunkter som för innevarande
budgetår. Med hänsyn till uppkomna besparingar anses anslaget för nästa
budgetår icke böra upptagas till högre belopp än 1 500 000 kronor. Föreslagen
medelsanvisning jämte uppkomna besparingar torde medgiva anskaffning
av bl. a. brand-, alarmerings- och radiomateriel samt radiakinstrument
för tillgodoseende av de mest trängande behoven.
Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma, för vilka ändamål
de för nästa budgetår anvisade medlen och de uppkomna besparingarna
å anslaget må användas.
Anskaffning av viss förbrukningsmateriel. Det belopp, som alltjämt är
disponibelt på anslaget, anses vara tillräckligt för den materielanskaffning,
som erfordras under nästa budgetår. Anslaget anses därför även för nästa
budgetår kunna uppföras med ett formellt belopp av 100 kronor.
Förvaring och underhåll av viss materiel m. m. Ett flertal förrådslokaler
är f. n. olämpliga för sitt ändamål. I fråga om materielens förpackning och
uppläggning på ett ur beredskapssynpunkt lämpligt sätt är läget i flera län
otillfredsställande. Med hänsyn till nämnda förhållanden anses, att anslagsposten
till förrådshållning bör uppräknas.
Till lokalhyror beräknas i likhet med styrelsen 840 000 (+ 120 000) kronor.
Till avlöning av den fast anställda förrådspersonalen beräknas ett belopp
av 1 020 000 (+ 30 000) kronor och till ersättning till tillfällig personal
520 000 (+ 140 000) kronor. Till underhåll och reparation föreslås oförändrat
1 250 000 kronor. Därvid har beräknats 400 000 kronor för förrådsbyggnader
i länen. De för ifrågavarande förrådsbyggnader avsedda medlen torde
icke få disponeras av civilförsvarsstyrelsen utan särskilt medgivande av
Kungl. Maj :t. För kontrollkostnader rörande vapen och ammunition m. m.
upptages oförändrat 50 000 kronor och för övriga utgifter 450 000 (+ 75 000)
kronor.
Till drift av statsägda alarmerings- och radioanläggningar beräknas oförändrat
belopp 215 000 kronor.
Anslaget uppföres alltså med 4 500 000 (+ 365 000) kronor.
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
45
Vissa löpande kostnader för civilförsvarets verksamhet inom civilförsvarsområdena.
Beträffande statsbidrag till Aktiebolaget Stockholms spårvägar
för anordnande av vissa skyddsrum torde samtliga ifrågavarande anläggningar
icke komma att utföras under nästa budgetår. Med hänsyn härtill
och på grund av viss ofullständighet i det förebragta utredningsmaterialet
förordas, att medelstilldelningen för nästa budgetår begränsas till 300 000
(— 189 000) kronor. Till kostnader för demontering av skyddsrum m. m.
föreslås en med 6 000 kronor ökad medelsanvisning. I övrigt har departementschefen
intet att erinra mot styrelsens förslag till medelsanvisning.
I enlighet med det anförda uppföres anslaget med 620 000 (—70 000)
kronor.
Bidrag till kommuner för anordnande av branddammar för civilförvarsändamål.
Med utgångspunkt från vad anförts inledningsvis i detta avsnitt
torde anslaget för nästa budgetår böra uppföras med oförändrat 500 000
kronor.
Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m. Beträffande befolkningsskyddsrummen
pågår alltjämt utredning om bl. a. behovet av platser
och skyddsrummens lokalisering. Underlag för förslag till lämpliga
objekt för utbyggnad saknas därför. Härtill kommer att medel å tillhopa
cirka 11 miljoner kronor redan finns tillgängliga för byggande av befolkningsskyddsrum.
Styrelsens medelsäskanden för nya skyddsrumsanläggningar
för nästa budgetår har därför liksom för innevarande budgetår i huvudsak
begränsats till ledningscentraler i s. k. fullträffsäkert utförande.
Med hänsyn till reservationerna på anslaget, vilka uppgick till cirka 37
miljoner kronor den 30 juni 1958 och till cirka 40 miljoner kronor vid
1958 års utgång, anser departementschefen icke erforderligt, att medel nu
äskas för täckande av merkostnader på grund av höjda byggnadskostnader.
Hittills har medel anvisats för 63 s. k. fullträffsäkra ledningscentraler.
För en av dessa avser medelsanvisning endast första etappen och erfordras
för anläggningens färdigställande 400 000 kronor. Det förordas, att detta
belopp anvisas för nästa budgetår. Härjämte tillstyrkes, att 800 000 kronor
anvisas för färdigställande av två anläggningar i södra delen av landet. Styrelsens
begäran om medel för påbörjande av sex nya ledningscentraler biträder
departementschefen så till vida, att han för första etappens utbyggnad
av fem centraler beräknar 1 500 000 kronor.
I enlighet med det anförda skulle till fullträffsäkra ledningscentraler för
nästa budgetår böra anvisas 2 700 000 kronor.
Till frågan om anvisande av medel för inträffade kostnadsfördyringar
för bcfolkningsskyddsrum i Stockholm och Västerås kan departementschefen
— enär fullständiga redovisningar beträffande kostnaderna ännu ej
föreligger och underlaget för bedömningen även i övrigt är bristfälligt —
icke nu taga ställning.
46
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
För statsbidrag till kompletteringskostnader för tidigare färdigställda
normalskyddsrumsanläggningar beräknas 110 000 kronor.
Vad angår de kommunala tekniska verken förordas, att medel anvisas
för nästa budgetår för utförande av vissa kompletterande skyddsanordningar
vid vattenverket i Alelyckan och transformatorstationerna K 2 och
K 3 i Göteborg. Departementschefen har intet att erinra mot de av styrelsen
härför beräknade beloppen 53 000, 170 000 resp. 67 000 kronor.
Tillhopa anses sålunda till statsbidrag för merkostnader vid kommunala
tekniska verk för nästa budgetår böra anvisas 290 000 kronor.
Vid bifall till förslagen skulle för nästa budgetår böra anvisas sammanlagt
3 100 000 (— 1 200 000) kronor.
Bidrag till kommuner för anordnande av vissa trafik- och skolskyddsrum.
I likhet med civilförsvarsstyrelsen anser departementschefen anslaget böra
upptagas med samma belopp som i gällande riksstat eller 1 500 000 kronor.
Viss sambandsverksamhet. Anslag för detta ändamål finnes icke uppfört
i gällande riksstat.
I årets statsverksproposition (bil. 13, p. 186) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Viss sambandsverksamhet
för budgetåret 1959/60 beräkna ett förslagsanslag av 823 000
kronor.
För ifrågavarande ändamål erforderliga medel anses böra uppdelas på två
anslag, ett förslagsanslag, benämnt Viss sambandsverksamhet, och ett reservationsanslag,
benämnt Anskaffning av viss sambandsmateriel. Anslaget
till Viss sambandsverksamhet anses för nästa budgetår böra uppföras med
273 000 kronor.
Anskaffning av viss sambandsmateriel. Anslag för detta ändamål finnes
icke uppfört i gällande riksstat.
Under åberopande av vad anförts under föregående punkt föreslås, att
anslaget uppföres med 550 000 kronor. Vidare förordas att vid utgången
av innevarande budgetår förefintlig behållning av de medel under anslaget
till Engångsanskaffning av materiel, som under budgetåren 1957/58 och
1958/59 anvisats till anskaffning av viss sambandsmateriel, överföres till
förevarande anslag.
Kapitalinvesteringar budgetåret 1959/60
Vissa skyddsrumsanläggningar. För telestyrelsens m. fl. statliga myndigheters
anläggningar beräknas 1 220 000 kronor samt för komplettering av
vissa anläggningar för länsstyrelserna 30 000 kronor. Vidare föreslås, att
650 000 kronor anvisas för viss särskild skyddsrumsanläggning.
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
47
Anordnande av en civilförsvarsskola m. m. I det föregående har redogjorts
för departementschefens ställningstagande till civilförsvarsutbildningens
framtida utformning och omfattning. Därvid har föreslagits, att i
utbildningsorganisationen skall ingå en civilförsvarsskola för högre befälsutbildning
och utbildning av civilförsvarsinstruktörer. Därjämte har föreslagits,
att utbildningen av undsättningskårernas personal skall äga rum
vid en härför avsedd utbildningsanstalt.
Det är enligt departementschefens mening uppenbart, att nuvarande provisoriska
anordningar för den centrala utbildningen, som kom till stånd i
samband med omläggningen av undervisningen år 1951, icke är till fyllest
för tillgodoseende av de utbildningsbehov, som han i det föregående tagit
principiell ställning till. Departementschefen anser därför att civilförsvaret
är i behov av en permanent anläggning för ifrågavarande ändamål.
Utredningens förslag om uppförande av en särskild internatanläggning
i Sigtuna för den centrala civilförvarsskolan har av flertalet remissmyndigheter
icke rönt någon erinran. Vissa remissmyndigheter — överbefälhavaren,
fortifikationsförvaltningen och statskontoret — har dock erinrat om
de möjligheter, som efter genomförandet av 1958 års försvarsbeslut kan
föreligga att utnyttja vissa friställda kasernetablissement. Härvid har bl. a.
framhållits att infanteriskjutskolan, som f. n. är förlagd till Rosersberg, enligt
uttalande i prop. 110/1958 på grund av den beslutade utbyggnaden av
storflygplatsen vid Halmsjön måste förflyttas under år 1960 eller senast
1961. För egen del kan departementschefen under nuvarande ekonomiska
förhållanden icke tillstyrka utredningens förslag om en nybyggnad i Sigtuna.
Med hänsyn till vad som uttalats i förenämnda proposition har departementschefen
låtit undersöka möjligheterna att övertaga någon militär anläggning,
som kommer att friställas. Då såväl statsfinansiella som utbildningstekniska
skäl talar för att undsättningskårernas utbildningsanstalt
förlägges till samma plats som civilförsvarsskolan eller till plats i närheten
av denna, har även denna fråga beaktats i detta sammanhang.
Det har vid undersökningen konstaterats att av olika tänkbara projekt
Rosersberg med hänsyn till sitt läge bäst lämpar sig för en civilförsvarsskola
av internatkaraktär. Slottet med flyglar, slottsstallet, elevförläggningar
m. m. torde till storleken väl lämpa sig för civilförsvarsskolans behov.
Dock bör enligt byggnadsstyrelsen vissa ombyggnader och reparationer
genomföras hl. a. för att kunna nedbringa kostnaderna för drift och underhåll
och för att i möjligaste mån eliminera de bullerstörningar, som kommer
att uppstå när storflygplatsen tages i bruk. Byggnadsstyrelsen har erfarenhetsmässigt
uppskattat kostnaderna för modernisering och uppsnyggning
(omläggning av elektriska systemet och värmeanläggningarna samt ommålning
ocli golvläggning m. m.) till 1 1100 000 kronor. Även om denna beräkning
får anses som preliminär torde de slutliga kostnaderna icke komma
att understiga nämnda belopp. Vad beträffar frågan om lämplig förläggning
48
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
för undsättningskårernas utbildningsanstalt har den gjorda undersökningen
utvisat, att vissa i Rosersberg belägna förläggningsbaracker, som f. n. användes
för skjutskolans övningstrupp, ur flera synpunkter är lämpliga som
förläggningsplats för undsättningskårernas personal. Enligt byggnadsstyrelsen
måste dock även här vissa ombyggnads- och reparationsarbeten genomföras
varjämte brandtorn, garage, verkstäder m. m. bör uppföras. Byggnadsstyrelsen
har uppskattat kostnaderna för nybyggnader till 1 500 000
kronor och för upprustning av befintliga byggnader till 700 000 kronor.
Byggnadsstyrelsens beräkningar, som är preliminära, torde ge en föreställning
om den ungefärliga kostnadsramen för iståndsättande av ifrågavarande
utbildningsanstalter. Det är departementschefens avsikt att föreslå Kungl.
Maj :t att byggnadsstyrelsen erhåller i uppdrag att föranstalta om upprättande
av mera detaljerade kostnadsberäkningar.
Då det är synnerligen angeläget, att frågan om anordnande av lokaler för
den centrala civilförsvarsskolan och för undsättningskårerna snarast erhåller
sin lösning, anser departementschefen sig efter samråd med chefen
för försvarsdepartementet böra tillstyrka att — därest riksdagen beslutar
om infanteriskjutskolans förflyttning — nämnda utbildningsanstalter förlägges
till Rosersbergsområdet. Härvid förutsättes, att vissa markområden
och vissa byggnader inom nämnda område alltjämt kommer att disponeras
för militärt ändamål. Även om skjutskolans förflyttning icke kommer att
aktualiseras under nästa budgetår räknar departementschefen dock med att
vissa ombyggnader och reparationer i de lokaler, som är avsedda för den
centrala civilförsvarsskolan, kan påbörjas oberoende härav. Departementschefen
förordar därför, att för detta ändamål ett investeringsanslag av
1 300 000 kronor anvisas för nästa budgetår.
Motioner
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Sundelin (I: 267) och den andra inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (II: 329), i vilka hemställts, såvitt nu är i fråga, att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 1, bil. 13, till Civilförsvarsstyrelsen:
Omkostnader och Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 måtte anvisa förslagsanslag om 643 500 kronor
respektive 1 278 000 kronor,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Osvald och Ewerlöf (1:439) och den andra inom andra kammaren
av herrar Heckscher och Thapper (II: 535), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta om inrättande av en personlig tjänst som civilförsvarsöverläkare
i Bp 1 för med. lic. Walo von Greyerz och att — därest riksdagen be
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
49
slutar om inrättande av befattningen i Ae 25 — sistnämnda befattning skall
hållas vakant så länge von Greyerz utövar den förstnämnda tjänsten,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Domö m. fl. (1:448) och den andra inom andra kammaren av herr
Sehlstedt m. fl. (II: 553), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta att
ansvaret för civilförsvarets utbildningsverksamhet liksom hittills skall vila
på civilförsvarsstyrelsen och — under denna — på länsstyrelserna, att i
enlighet härmed den föreslagna övningssektionen i civilförsvarsstyrelsen
organiseras som en utbildnings- och övningsbyrå, att ytterligare erforderlig
pedagogisk expertis ställes till civilförsvarsstyrelsens förfogande genom
antingen en rådgivande nämnd eller ökat antal lekmannarepresentanter
samt att länsstyrelsernas personalorganisation enligt 1953 års civilförsvarsutrednings
förslag bör förses med en administrativt kunnig befattningshavare,
som dessutom besitter lämplighet och utbildning att delta i civilförsvarsutbildningen
och att planlägga och genomföra erforderliga övningar
och spel inom länets civilförsvarsområden,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Jacobsson m. fl. (1:449) och den andra inom andra kammaren av
herr Carlsson i Huskvarna m. fl. (II: 557), i vilka hemställts, att i motionerna
påyrkad utredning om samordning av propaganda- och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret göres, innan medel anvisas till de frivilliga civilförsvarsorganisationerna
för sådan verksamhet, att fortbildningen av den
inskrivna civilförsvarspersonalen skall handhas av den föreslagna utbildningsnämnden,
att en fast tidsplan för civilförsvarsorganisationens uppbyggnad
fastställes samt att riksdagen i övrigt måtte beakta i motionerna
anförda synpunkter.
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Sigfrid Larsson m. fl. (I: 450) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Stenkyrka m. fl. (II: 559), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 114 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om prövning och förslag angående beväpning av
de regionala undsättningskårerna i det lokala civilförsvaret i enlighet med
vad i motionerna anförts,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Nyström m. fl. (I: 451) och den andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (II: 555), i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta,
att fältavdelningarnas antal skall vara minst fem, varav en avdelning skall
ha sin verksamhet förlagd till Norrbottens och Västerbottens län,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Nyström m. fl. (I: 452) och den andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (11:554), i vilka hemställts, alt riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 114 måtte besluta att i motionerna
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 samt. Nr 85
50
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
anförda synpunkter lämpligen beaktas vid de ytterligare överväganden och
utredningar som kommer till stånd inom civilförsvarets område,
dels en inom andra kammaren av herr Nyberg m. fl. väckt motion (II: 556),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att civilförsvarsstyrelsen ges
möjlighet att utom en pressombudsman, lönegrad 21, även anställa en bildman
i lönegrad 17 samt en kontorist i lönegrad 9,
dels en inom andra kammaren av herrar Adamsson och Bengtsson i Landskrona
väckt motion (II: 558), vari hemställts, att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag härutinnan måtte besluta att den frivilliga utbildningen
av inskriven och obligatoriskt utbildad civilförsvarspersonal skall
anförtros åt utbildningsmyndigheterna,
dels ock en inom andra kammaren av herrar Edlund och Wachtmeister
väckt motion (II: 560), vari hemställts, att riksdagen vid fastställandet av
grunderna för organisation av civilförsvaret måtte besluta 1) att översyn
göres beträffande bestämmelser angående skyddsrum, så att kravet tillgodoses
på omedelbart skydd för personal i tätorternas industrier och verkstäder
m. m.; 2) att åtgärder vidtages för effektivisering även av det lokala
hemskyddet och verkskyddet; 3) att skolornas undervisning i brandskydd
och olycksfallsvård kompletteras med undervisning om de elementära
grunderna för självskydd; 4) att utfärdade anvisningar till allmänheten
angående självskydd — i exempelvis broschyren »Om kriget kommer» —•
revideras; 5) att de regionala undsättningskårerna utrustas med vapen för
självförsvar.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas
till motionerna 11:248, 11:535, 11:553, 1:449, 1:450, 1:451, 1:452,
II: 556, II: 558 och II: 560.
Utskottet
Vissa riktlinjer för en nydaning av civilförsvaret beslöts av statsmakterna
år 1956. Beslutet gällde då i huvudsak principerna för en ny utrymningsplanläggning
och för det fortsatta skyddsrumsbyggandet. Det nu framlagda
förslaget avser en reformering i övrigt av civilförsvaret. Det är härvid främst
frågor rörande den skadeavhjälpande verksamheten samt civilförsvarets
organisation i krig och fred som behandlas. Förslaget syftar till att klarlägga
civilförsvarets uppgifter och att ange den organisatoriska ramen för
verksamheten. Civilförsvaret i krig föreslås få en mindre men effektivare
organisation än enligt hittillsvarande planer. Fredsorganisationen föreslås
vidare rationaliserad. I propositionen behandlas även principerna för utbildningsverksamheten
samt slutligen anslagen till civilförsvaret för budgetåret
1959/60. Genom det framlagda förslaget, som grundar sig på omfattande
organisationsundersökningar och studier, har det varit möjligt att få en sam
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
51
lad överblick över civilförsvarets personal- och materielbehov, vilken man
tidigare icke haft. Civilförsvarets uppgifter har också kunnat bestämmas och
klarare avgränsas mot andra samhällsorgans uppgifter än vad hittills varit
fallet.
Förevarande förslag till ny organisation för civilförsvaret har framkommit
mot bakgrunden av den senaste krigstekniska utvecklingen, vilken icke
minst varit inriktad på medel för hemortsbekämpning. Civilförsvarets
allmänna betydelse för vårt totalförsvar har under senare
tid alltmer trätt i förgrunden. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen
framhållit om civilförsvarets utomordentliga vikt för medborgarnas
skydd i krig och för befolkningens motståndsvilja. Utskottet har härvid
särskilt beaktat, att undersökningar såväl här hemma som utomlands otvetydigt
visar, att ett väl förberett civilförsvar avsevärt kan begränsa förlusterna
i människoliv även vid mycket svåra anfall. Otvivelaktigt är våra
försvarsansträngningar i hög grad beroende av civilförsvarets möjligheter att
lösa sina uppgifter inom det totala försvaret. Det synes med hänsyn härtill
ofrånkomligt, att civilförsvaret ges en ökad effektivitet. Det framlagda förslaget
till ny civilförsvarsorganisation synes utskottet mot bakgrunden av de
ökade anspråken på civilförsvarets verksamhet vara väl avvägt.
Vad beträffar de särskilda frågorna om civilförsvarets uppgifter
förordar departementschefen i likhet med civilförsvarsutredningen,
att verksamheten koncentreras kring huvuduppgiften att skydda
civilbefolkning och egendom mot följderna av fientliga anfall samt att rädda
överlevande. Vissa uppgifter, som nu ankommer på civilförsvaret, föreslås
överförda till andra organ i samhället. Bland annat överföres till polisväsendet
de åtgärder rörande säkerhetstjänst, som civilförsvaret enligt nuvarande
ordning har att vidtaga. Civilförsvarets bombröjningsuppgifter övertages
av det militära försvaret samt undanförsel- och förstöringsuppgifter av
det ekonomiska försvarets organ. Den föreslagna avgränsningen av civilförsvarets
verksamhet innebär även, att på kommunerna överföres vissa
uppgifter, som hittills ansetts åvila civilförsvaret, såsom röjning och reparationer
av samfärdsleder och ledningsnät samt sociala hjälpåtgärder, som inte
ingår som ett direkt led i civilförsvarets utrymnings- och räddningsåtgärder.
Nu nämnda förslag att befria civilförsvaret från uppgifter, som icke direkt
sammanhänger med dess huvuduppgift, och alt överföra dem till andra
organ i samhället, som har förutsättningar att fullgöra dem, föranleder
icke någon erinran från utskottets sida. Utskottet förutsätter dock, att på
sätt som synes vara avsett i propositionen åtgärder vidtages, så att beredskapen
på de områden, som berörs av omläggningen, icke försämras som
en följd härav. Beträffande de föreslagna anordningarna på radiakskyddets
område vill utskottet erinra om alt årets riksdag anvisat medel till ett nät
av mätstationer för registrering av joniserande strålning och radioaktivt
stoft, närmast med tanke på risker som kan finnas till följd av reaktor
-
52
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
olyckor eller kärnvapenprov. Det synes utskottet angeläget framhålla vikten
av att de anordningar, som av beredskapsskäl och för krigsförhållanden nu
förordas inom civilförsvaret, blir ändamålsenligt samordnade med de nämnda
åtgärderna för strålskyddet i fred.
I huvuddragen i den nya civilförsvarsorganisationen
ingår att i stort sett endast sådan personal skall inskrivas i organisationen,
som behöver särskilt utbildas, och att organisationen skall dimensioneras
för att tillgodose endast de väsentligaste behoven. Avsikten är att det
sålunda förberedda civilförsvaret skall i mån av behov kunna utbyggas
under beredskap och krig genom att även andra civilför svar spliktiga tages
i anspråk. Utskottet vill ansluta sig till denna uppfattning och till förslaget
att en ram för organisationen bestämmes från denna utgångspunkt. På civilförsvarsmyndigheterna
bör det härefter ankomma att inom den fastställda
ramen och efter de direktiv, som Kungl. Maj:t kan finna lämpligt att meddela,
närmare utforma organisationen på ändamålsenligaste sätt.
Civilförsvaret bör enligt utskottets mening i princip vara en civil, humanitärt
inriktad och icke beväpnad organisation. Departementschefens bedömning
att civilförsvaret icke skall ha några stridsuppgifter med undantag av
vad som följer av ordnings- och bevakningsuppgifterna synes överensstämma
med i andra länder allmänt rådande uppfattning i denna fråga. Med
hänsyn härtill är utskottet icke berett att tillstyrka yrkandena i motionerna
I: 450 och II: 559 samt II: 560 i fråga om beväpning av de regionala
undsättningskårerna. Då det uppenbarligen är av vikt, att särskilt de regionala
undsättningskårerna icke alltför lätt skall kunna förhindras att
fullgöra sina uppgifter, förutsätter emellertid utskottet, att frågan om väpnat
skydd av framför allt dessa förband, med utgångspunkt från folkrättsliga
förhållanden och civilförsvarets verksamhet, ägnas fortsatt uppmärksamhet
i samband med den närmare utformningen av organisationen.
I anslutning till vad departementschefen anfört i fråga om det allmänna
civilförsvarets organisation och omfattning
samt enskilda civilförsvarsåtgärder vill utskottet särskilt
understryka betydelsen av att de föreslagna nya undsättningskårerna kommer
till stånd. Utskottet förutsätter härvid, att dessa kårer rekryteras med
personal i värnpliktiga åldrar på sätt i propositionen föreslagits och att
civilförsvarsutbildningen kan ske med utnyttjande av den tid, under vilken
ifrågavarande värnpliktiga eljest skulle ha fullgjort sina två sista repetitionsövningar
i militär tjänst. Utskottet vill även i övrigt tillmäta de föreslagna
grunderna för personalrekryteringen till civilförsvaret en stor betydelse.
I likhet med departementschefen finner utskottet lämpligt att i fred
icke uppbygga någon organisation av självskyddet. Denna verksamhetsgren,
som berör snart sagt varje enskild medborgare, bör lämpligen kunna
förberedas och utövas på annat sätt, varvid icke minst frivillig verksamhet
kan få stor betydelse. Utskottet kan sålunda ansluta sig till vad departe
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
53
mentschefen i nu förevarande avseenden föreslagit. Däremot är utskottet
icke berett att i anledning av motionen II: 560 föreslå riksdagen besluta
om ytterligare åtgärder i fråga om självskydd och verkskydd m. m. utöver
de i propositionen förordade. Utskottet avstyrker sålunda sagda motionsyrkanden.
I sammanhanget vill utskottet erinra om att nya riktlinjer för
det fortsatta skyddsrumsbyggandet beslutats av riksdagen så sent som år
1956 och att denna fråga icke är föremål för prövning i nu förevarande
sammanhang.
Civilförsvarsutredningen har vid sin genomgång av civilförsvarets olika
verksamhetsområden även sökt bilda sig en uppfattning om ändamålsenligheten
av civilförsvarsutbildningen. Utredningen har ansett sig
kunna konstatera vissa svagheter hos den nuvarande undervisningen, såväl
i fråga om dennas organisation som i avseende å dess innehåll. Såsom en
brist nämner utredningen frånvaron på vissa områden av centralt fastställda
riktlinjer och anvisningar för utbildningen. Undervisningens uppläggning
synes i alltför stor omfattning ha överlåtits på de enskilda instruktörerna
och därför blivit oenhetlig. Brister synes även ha funnits i den
pedagogiska uppläggningen av undervisningen.
Utskottet finner i likhet med departementschefen synnerligen angeläget,
att de här påtalade svagheterna i civilförsvarets utbildningsverksamhet
undanröjes. I allt väsentligt finner utskottet de i propositionen på grundval
av utbildningsutredningens förslag förordade åtgärderna härför ändamålsenliga.
Det synes sålunda betydelsefullt, att en fastare central ledning av
utbildningen kommer till stånd, att utbildningstiderna och utbildningens
innehåll blir centralt prövade för de olika personalkategorier, som skall utbildas,
och att såväl pedagogiska som civilförsvarsmässiga synpunkter härvid
vinner tillräckligt beaktande. Självfallet får icke utbildningen i något
fall göras vidlyftigare än vad vederbörandes funktioner i organisationen
ovillkorligen kräver. Utskottet, som förutsätter att utbildningen får den här
åsyftade fasta ledningen och uppläggningen, tillstyrker de i propositionen
föreslagna tiderna för civilförsvarspliktigas skyldighet att undergå utbildning
och deltaga i övningar. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
föreskriva hur lång utbildningstid som skall gälla för varje särskild personalgrupp.
Vad beträffar den centrala ledningen av civilförsvarets
utbildningsverksamhet finner utskottet ofrånkomligt att
denna utformas så att såväl pedagogiskt som lekmannamässigt inflytande
blir större än vad tidigare varit fallet. Ett villkor härför synes utskottet
vara, att de grundläggande besluten i utbildningsfrågorna kommer till
avgörande genom en kollegial beslutandeform. Vidare måste det organ,
som har att utöva den centrala ledningen av civilförsvarets utbildning,
ha härför lämplig sammansättning. Därest nämnda förutsättningar är för
handen, synes det utskottet vara en mindre väsentlig fråga om lednings
-
54
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
organet, såsom förordats i propositionen, har en i förhållande till civilförsvarsstyrelsen
fristående ställning eller om civilförsvarsstyrelsen handhar
den centrala ledningen av utbildningen.
Sist berörda fråga behandlas i motionerna I: 448 och II: 553. Tillskapandet
av en helt ny organisation för utbildningens centrala ledning vid sidan
av civilförsvarsstyrelsen synes motionärerna onödigt, särskilt som civilförsvarsstyrelsen
av beredskapsskäl måste följa och avväga utbildningen efter
sin egen planläggning av organisationen. En särskild utbildningsnämnd befaras
försvåra den erforderliga samordningen av organisations- och utbildningsverksamheten.
För motionärerna ter det sig smidigare och effektivare,
att civilförsvarsstyrelsen även i fortsättningen står som huvudman för utbildningen.
Utskottet anser för sin del att vissa skäl talar för att en ändamålsenlig
samordning av civilförsvarets olika verksamhetsgrenar lättare kan ernås,
därest det beslutande utbildningsorganet, under de förutsättningar som
utskottet angivit i det föregående, utgöres av civilförsvarsstyrelsen. Utskottet
vill med hänsyn härtill och till vad motionärerna anfört förorda, att den
centrala ledningen av civilförsvarets utbildning tillkommer civilförsvarsstyrelsen.
Utskottet förutsätter härvid att de utbildningsärenden, som är av
beskaffenhet att böra behandlas i plenum, avgöres efter omröstning och att
vid behandlingen av dylika ärenden i styrelsen skall såsom ledamöter ingå
representanter för pedagogisk verksamhet och med erfarenhet av folkbildningsarbete.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de härav påkallade
ändringarna i gällande instruktion för civilförsvarsstyrelsen. Utskottet
föreslår riksdagen besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet nu anfört.
Vad angår länsstyrelsernas befattning med utbildning
av civilförsvarspersonal vill utskottet framhålla, att den av departementschefen
förordade centraliseringen av ansvaret för utbildningen icke
torde innebära, att länsstyrelserna i förhållande till vad nu gäller fråntages
ansvaret för civilförsvarsorganisationens beredskap i länen. Länsstyrelserna
måste alltjämt följa utbildningsverksamheten och kunna påkalla, att de för
verksamheten tid efter annan mest angelägna utbildningsbehoven tillgodoses
och att utbildningen vid civilförsvarsskolan och dess fältavdelningar
samt direktiven för utbildningen i länen utformas med hänsyn till länsstyrelsernas
bedömning av utbildningsbehoven. Då förslaget i propositionen
enligt utskottets mening i allt väsentligt tillgodoser vad i motionerna I: 448
och II: 553 anförts i denna fråga, finner utskottet motionerna i denna del
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet är vidare icke berett
tillstyrka i sagda motioner framfört förslag om utökning av länsstyrelsernas
personalorganisation i avseende å civilförsvaret. Denna fråga torde,
såsom departementschefen förutsatt, böra ytterligare övervägas i samband
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
55
med den årliga prövningen av anslagen till civilförsvaret. Utskottet avstyrker
sålunda ifrågavarande motionsyrkande.
I motionerna II: 558 samt 1: 449 och II: 557 yrkas, att frivillig fortbildning
av inskriven och obligatoriskt utbildad civilförsvarspersonal
skall bandbas av utbildningsmyndigheterna och icke, såsom i propositionen
förordats, av de frivilliga organisationerna. Enligt utskottets mening bör
utbildningsmyndigheterna icke åläggas något direkt ansvar för denna utbildning.
Detta ställningstagande bör emellertid icke utgöra hinder för
utbildningsmyndigheterna att låta inskriven personal frivilligt deltaga i
även obligatoriska utbildningskurser, i den mån detta ur organisatoriska
och ekonomiska synpunkter är lämpligt. Utskottet finner med hänsyn till,
det anförda icke skäl att tillstyrka förenämnda motionsyrkanden.
Inrättandet av en permanent statlig civilt örsvarsskola och till
denna anslutna fältavdelningar finner utskottet ändamålsenligt.
Som lämplig förläggningsplats för civilförsvarsskolan vill utskottet — under
förutsättning att riksdagen beslutar om infanteriskjutskolans förflyttning
— tillstyrka Rosersberg, dit även den föreslagna utbildningsanstalten
för undsättningskårernas utbildning lämpligen bör förläggas. Som en följd
av utskottets förslag att den centrala ledningen av utbildningsverksamheten
skall handhas av eivilförsvarsstyrelsen bör civilförsvarsskolan sortera
under denna myndighet. I motionerna 1:451 och 11:555 förordas att
antalet fältavdelningar bestämmes till minst fem, varav en förlägges till Norrbottens
eller Västerbottens län. Frågan om antalet sådana fältavdelningar
och deras förläggning synes utskottet icke nu böra bestämmas utan i stället
göras beroende av den närmare planläggning av utbildningsorganisationen,
som måste äga rum under hänsynstagande till ekonomiska och andra synpunkter.
Utskottet, som förutsätter att motionärernas synpunkter beaktas i
nämnda sammanhang, är under sådana omständigheter icke berett tillstyrka
motionerna.
Det synes utskottet motiverat, att en omorganisation och förstärkning av
eivilförsvarsstyrelsen genomföres redan under nästkommande
budgetår. Utskottet kan ansluta sig till vad departementschefen härutinnan
anfört, dock att övningssektionen och kansliet för utbildningsnämnden genom
utskottets förslag i det föregående i fråga om ledningen av utbildningsverksamheten
bör ersättas av cn utbildnings- och övningsbyrå i styrelsen.
Utskottet biträder sålunda motionerna 1:448 och 11:553, i vad de berör
denna fråga. Utskottet förutsätter, att nämnda ändring i organisationen
icke medför behov av personal i chefsställning utöver vad som föreslagits
av departementschefen. I fråga om personalen i övrigt utgår utskottet från
att Kungl. Maj :t tillvaratar förefintliga möjligheter att begränsa behovet.
Den i motionen II: 556 föreslagna utökningen av civilförsvarsstyrelsens personal
för informationstjänst finner utskottet icke skäl tillstyrka. Icke heller
56
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
anser sig utskottet böra förorda förslaget i motionerna 1:439 och 11:535
om inrättande av en personlig tjänst som civilförsvarsöverläkare i Bp 1.
Vad gäller civilförsvarets administration i länen kan
utskottet godtaga det framlagda principförslaget om en centralisering av
verksamheten till länsstyrelserna. Utskottet vill härvid erinra om de kostnadsbesparingar,
som ett genomförande av förslaget möjliggör. Då frågan
nu endast gäller själva principen att övergå från en lokal till en regional
organisation, finner utskottet icke anledning att i detta sammanhang pröva
i vad mån avsteg från organisationsnämndens förslag kan vara erforderligt.
En sådan prövning torde, såsom departementschefen förordat, få ske i samband
med behandlingen av de årliga anslagsäskandena för civilförsvaret.
Utskottet är inte berett att i vidare mån biträda det förslag som härutinnan
framlagts i motionerna 1:452 och 11:554.
De i propositionen angivna principerna för anskaffning av materiel
till civilförsvaret -— innebärande främst att sådan materiel bör
anskaffas i fredstid, som eljest icke finns att tillgå med tillräcklig grad
av snabbhet vid ett mobiliseringstillfälle — kan av utskottet godtagas.
Vad beträffar frivillig civilförsvars verksamhet vill utskottet
framhålla betydelsen av att denna i görligaste mån inriktas på åtgärder
för att söka höja allmänhetens förmåga till självskydd. Vad departementschefen
anfört härom och om den frivilliga verksamheten i övrigt
föranleder icke någon erinran från utskottets sida. Utskottet finner vidare
tillräckliga skäl icke anförda för den i motionerna I: 449 och II: 557 föreslagna
utredningen om samordning av propaganda- och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret. Utskottet förutsätter att även frågan om upprättande
av en till Svenska aeroklubben anknuten frivillig flygkår, som
kan utnyttjas i civilförsvarets tjänst, blir föremål för övervägande vid fördelningen
av de medel vilka anvisas till stöd åt frivillig verksamhet.
Civilförsvarsutredningen har beträffande kostnadsberäkningar
och tidsplan för uppbyggnaden utgått från att den föreslagna
nya organisationen skall metodiskt uppbyggas under en tioårsperiod.
Sammanlagda kostnaderna har beräknats till 760 miljoner kronor, varav
ca 280 miljoner kronor till materielanskaffning och 200 miljoner kronor
till skyddsrum. I enlighet härmed skulle statens kostnader för civilförsvaret
komma att uppgå till 76 miljoner kronor årligen under en tioårsperiod.
Dessa kostnadsberäkningar torde, såsom anförts i propositionen,
i stort kunna tjäna som riktlinjer för uppbyggnaden. Denna bör enligt utskottets
mening kunna grundas på en målmedveten och långsiktig planering,
vilket inte minst ur ekonomiska synpunkter är av största betydelse.
Utskottet anser emellertid i likhet med departementschefen, att utbyggnaden
av bland annat statsfinansiella skäl bör ske successivt och att kostnadsökningarna
till en början får begränsas i förhållande till vad utred
-
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
57
ningen tänkt sig. Såsom i propositionen förutsätts bör på grund av civilförsvarets
stora betydelse i vårt totalförsvar en avvägning av kostnaderna
för civilförsvaret i anslutning till den förenämnda uppbyggnadsramen tagas
under övervägande i samband med att kostnadsramarna för det militära
försvaret omprövas. Utskottet utgår sålunda från att, sedan tiden för nu
gällande överenskommelse rörande de militära försvarskostnaderna gått till
ända, en eventuell ny avvägning kommer att omfatta kostnaderna för det
totala försvaret. Av det anförda följer att utskottet icke är berett tillstyrka
motionerna 1:449 och 11:557, i vad de avser en fast tidsplan för uppbyggnaden.
Utskottet har i det föregående tillstyrkt, att civilförsvarsstyrelsen förstärkes
fr. o. m. den 1 juli 1959. Då uppbyggnaden av civilförsvaret i övrigt
enligt de nya riktlinjerna till stor del inte beräknas kunna påbörjas samtidigt
härmed, synes medelsbehoven för dessa ändamål för budgetåret
1959/60, såsom i propositionen förutsatts, böra bedömas från samma utgångspunkter
som för innevarande budgetår. I anslutning till vad departementschefen
anfört i fråga om anslag å driftbudgeten jämte
däröver avgivna motionsyrkanden får utskottet anföra följande.
De i motionerna 1:267 och 11:329 framställda yrkandena i fråga om
beräkningen av anslagen till Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader och Civ ilförsvarsområdenas
administration: Omkostnader utgör ett led i en av
samma motionärer framlagd plan för en generell minskning med tio procent
av vissa i statsverkspropositionen under olika huvudtitlar upptagna
omkostnadsanslag. Utskottet har i tidigare sammanhang förklarat sig icke
kunna tillstyrka en sådan metod för anslagsminskning och avstyrker därför
förevarande motioner jämväl i vad de berör nu nämnda anslag. Departementschefens
beräkningar av medelsbehoven under de båda anslagen har
utskottet funnit sig kunna godtaga. Vad gäller det sistnämnda anslaget
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t i syfte att nedbringa kostnaderna
låter undersöka i vad mån det är möjligt att i stället för de av statens
organisationsnämnd föreslagna registreringsmaskinerna utnyttja folkbokföringens
maskiner.
Med hänsyn till ärendenas natur har beräkningen av medelsbehovet
under anslagen till Viss sambandsverksamhet och Anskaffning av viss sambandsmateriel
icke närmare redovisats i propositionen. Utskottet, som därför
inhämtat upplysningar angående innebörden av här förevarande förslag,
tillstyrker att dessa anslag uppföres med av Kungl. Maj:t äskade
belopp.
Med utgångspunkt från sitt ställningstagande i det föregående till de
föreslagna principerna för en omorganisation av civilförsvaret har utskottet
icke heller funnit anledning till erinran mot beräkningarna av övriga
anslag på driftbudgeten.
58
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
Vidkommande Kungl. Maj:ts förslag i fråga om kapitalinvesteringar
budgetåret 195 9/6 0 tillstyrker utskottet —- efter att ha
inhämtat upplysningar utöver dem som ansetts kunna lämnas i statsrådsprotokollet
— att till Vissa skyddsrumsanläggningar anvisas ett belopp om
1 900 000 kronor.
I anslutning till behandlingen av frågan om civilförsvarsutbildningens
framtida organisation och omfattning har utskottet ansett sig kunna tillstyrka,
att i utbildningsorganisationen skall ingå en civilförsvarsskola för
högre befälsutbildning och utbildning av civilförsvarsinstruktörer. Med
hänvisning härtill tillstyrker utskottet, att till Anordnande av en civilförsvarsskola
m. m. under kapitalbudgeten anvisas ett belopp om 1 300 000
kronor.
Vad departementschefen i övrigt anfört och föreslagit i förevarande sammanhang
har icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Hemställan
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må
I. avslå i motionerna I: 450 och II: 559 samt II: 560 framställda
yrkanden beträffande beväpning av undsättningskårerna;
II.
beträffande det allmänna civilförsvarets organisation
och omfattning samt enskilda civilförsvarsåtgärder med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionen
II: 560, såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet anfört;
III. beträffande den centrala ledningen av civilförsvarets
utbildningsverksamhet i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1: 448 och II: 553, såvitt nu är i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört;
IV.
beträffande länsstyrelsernas befattning med utbildning
av civilförsvarspersonal med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I: 448 och II: 553,
såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet anfört;
V. beträffande frivillig fortbildning av civilförsvarspersonal
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 11:558 samt 1:449 och 11:557, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;
VI. beträffande anordnande av till civilförsvarsskolan anknutna
fältavdelningar med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 451 och II: 555 godkänna
vad utskottet anfört;
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
59
VII. beträffande civilförsvarsstyrelsens organisation för utbildningsfrågor
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1: 448 och II: 553 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört;
Vill. avslå i motionen II: 556 föreslagen utökning av civilförsvarsstyrelsens
personal för informationstjänst;
IX. avslå i motionerna 1: 439 och II: 535 framställt förslag
om inrättandet av en personlig tjänst som civilförsvarsöverläkare
i Bp 1;
X. beträffande civilförsvarets administration i länen med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning av motionerna
I: 452 och II: 554 godkänna vad utskottet anfört;
XI. avslå i motionerna 1: 449 och II: 557 framställt yrkande
om utredning rörande samordning av propaganda- och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret;
XII. beträffande kostnadsberäkningar och tidsplan för
uppbyggnaden med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 449 och II: 557, såvitt nu är i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;
XIII. beträffande organisationen av civilförsvaret och civilförsvarsstyrelsen,
i vad den ej behandlats under I.—XII., med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och under erinran om vad
utskottet anfört godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder och riktlinjer;
XIV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för civilförsvarsstyrelsen, som föranledes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet och
utskottet föreslagit;
XV. godkänna följande avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1959/60:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................ 600 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis .............. 37 000
3. Vissa pensionskostnader, förslagsvis ...... 5 000
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 1 841 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 360 000
6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis .............................. 15 000
Summa kronor 2 858 000;
60
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
XVI. godkänna följande avlöningsstat för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas under budgetåret
1959/60:
Avlöningsstat
1. Avlöning till ordinarie tjänsteman, för -
slagsvis ................................ 31 000
2. Arvoden till civilförsvarschefer m. m., förslagsvis
................................ 365 000
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal .... 4 807 000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 535 000
5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis .............................. 32 000
Summa kronor 5 770 000;
XVII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 267 och II: 329, såvitt nu är i fråga, till
Civilförsvarsstgrelsen: Omkostnader för budgetåret 1959/60
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 715 000
kronor;
XVIII, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 267 och II: 329, såvitt nu är i fråga, till
Civilförsvar sområdenas administration: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 420 000 kronor;
XIX. för budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln anvisa -
1) till Civilförsvarsstgr elsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av .......................... 2 858 000
2) till Civilförsvarsområdenas administration:
Avlöningar ett förslagsanslag av.............. 5 770 000
3) till Utbildnings- och övningsverksamhet ett
förslagsanslag av .......................... 5 760 000
4) till Inspelning av instruktionsfilm ett reservationsanslag
av ........................ 40 000
5) till Bidrag till vissa frivilliga organisationer
ett anslag av............................ 322 000
6) till Försöksverksamhet ett reservationsanslag
av .................................. 400 000
7) till Engång sanskaffning av materiel ett reservationsanslag
av ........................ 1 500 000
8) till Anskaffning av viss förbrukningsmateriel
ett reservationsanslag av................ 100
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
61
9) till Förvaring och underhåll av viss materiel
m. m. ett förslagsanslag av .............. 4 500 000
10) till Vissa löpande kostnader för civilförsvarets
verksamhet inom civilförsvarsområdena
ett förslagsanslag av ........................ 620 000
11) till Bidrag till kommuner för anordnande
av branddammar för civilförsvarsändamål ett reservationsanslag
av ........................ 500 000
12) till Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. ett reservationsanslag av ... . 3 100 000
13) till Bidrag till kommuner för anordnande
av vissa trafik- och skolskyddsrum ett förslagsanslag
av .................................. 1 500 000
14) till Viss sambandsverksamhet ett förslagsanslag
av .................................. 273 000
15) till Anskaffning av viss sambandsmate
riel
ett reservationsanslag av ................ 550 000;
XX. för budgetåret 1959/60 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa
1) till Vissa skyddsrumsanläggningar ett in
vesteringsanslag
av ........................ 1 900 000
2) till Anordnande av en civilförsvarsskola
m. m. ett investeringsanslag av.............. 1 300 000;
XXI. besluta, att i förevarande sammanhang behandlade
motioner, till den del de icke blivit under punkterna I.—XX.
särskilt berörda, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 28 april 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson,
Ivar Johansson, Birger Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson,
Axel Johannes Andersson, fru Wallentheim, herrar Bertil Petersson, Ragnar
Bergh, Jacobsson och Nestrup; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Thapper, Rubbestad, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka,
Karlsson i Olofström, Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, herrar Blidfors,
Cassel, Almgren, Nihlfors och Lassinantti.
62
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
Reservationer
1) av herr Svensson i Stenkyrka beträffande beväpning av undsättningskårerna;
2)
beträffande den centrala ledningen av civilförsvarets utbildningsverksamhet
a)
av herrar Åkerström, Karlsson i Olofström, Blidfors och Almgren,
vilka ansett att
dels utskottets yttrande från och med sista meningen i det stycke, som
på s. 53 börjar med »Vad beträffar», till och med det stycke på s. 54, som
slutar med »nu anfört», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Med hänsyn bl. a. till att utbildningsverksamheten under tiden för den
nya civilförsvars- och utbildningsorganisationens uppbyggnad kommer att
ställas inför mycket stora och uppenbarligen även svårbemästrade arbetsuppgifter
synes ledningen av verksamheten lämpligen böra handhas av ett
särskilt och på utbildningen i hög grad specialiserat organ. Utskottet vill
därför tillstyrka, att den i propositionen förordade utbildningsnämnden inrättas.
Utskottet avstyrker sålunda motionerna I: 448 och II: 553, i vad de berör
denna fråga.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»III. beträffande den centrala ledningen av civilförsvarets
utbildningsverksamhet med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1: 448 och II: 553, såvitt
nu är i fråga, godkänna vad utskottet anfört;»
b) av fru Wallentheim;
3) av herr Ståhl beträffande länsstyrelsernas befattning med utbildning
av civilförsvarspersonal;
4) av herrar Axel Johannes Andersson, Jacobsson, Nestrup, Åkerström,
Ståhl, Karlsson i Olofström, fröken Elmén, herrar Blidfors och Nihlfors,
vilka beträffande frivillig fortbildning av civilförsvarspersonal ansett att
dels de tre sista meningarna i det stycke i utskottets yttrande på s. 55, som
börjar med »I motionerna» och slutar med »förenämnda motionsyrkanden»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet, som räknar med att den ifrågasatta fortbildningen inte blir av
någon större omfattning, finner i likhet med motionärerna, att den i propositionen
föreslagna anknytningen av denna till de frivilliga organisationerna
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
63
kommer att bli mera komplicerad och även mera kostnadskrävande än om
den anförtros åt de ordinarie utbildningsmyndigheterna. Dessa torde även,
såsom i motionen II: 558 anförts, bättre än de frivilliga organisationerna
kunna tillgodose önskemål om bl. a. sådan fortbildning, som på grund av
ringa deltagarantal knappast kan anordnas i annan form än genom frivilligt
deltagande i lämpliga avsnitt av den obligatoriska civilförsvarsutbildningen.
Därjämte finns anledning förmoda, att den i propositionen föreslagna uppräkningen
av antalet instruktörer inrymmer möjlighet att tillgodose jämväl
det lärarbehov, som en åt utbildningsmyndigheterna anförtrodd frivillig
fortbildningsverksamhet kan föranleda. Med hänsyn till det anförda tillstyrker
utskottet ifrågavarande motionsyrkanden. Utskottet föreslår riksdagen
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet nu
anfört.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»V. beträffande frivillig fortbildning av civilförsvarspersonal
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 11:558 samt 1:449 och 11:557, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört;»
5) av herr Lassinantti beträffande anordnande av till civilförsvarsskolan
anknutna fältavdelningar;
6) av herr Lassinantti beträffande civilförsvarets administration i länen;
7) av herrar Axel Johannes Andersson, Jacobsson, Nestrup, Ståhl, fröken
Elmén och herr Nihlfors, vilka beträffande upplysningsverksamhet inom
totalförsvaret ansett att
dels andra och tredje meningarna i det stycke i utskottets yttrande på s.
56, som börjar med »Vad beträffar» och slutar med »frivillig verksamhet»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»I propositionen föreslås, att upplysningsverksamhet om civilförsvaret
även i fortsättningen delvis skall kunna handhas av de till civilförsvaret
knutna frivilliga organisationerna. Civilförsvarsutredningen framhåller härom,
alt den inte nu vill föreslå statsbidrag för denna verksamhet till frivilligorganisationerna.
Utredningen anser nämligen, att frågan om upplysningsverksamhetens
samordning inom totalförsvaret först bör bli föremål för särskilt
övervägande. Utredningen ställer sig således inte avvisande till principen
att upplysningsverksamhet beträffande försvaret delvis skulle kunna
skötas av frivilligorganisationer men anser det mindre lämpligt att statsbidrag
utgår från olika huvudtitlar till upplysningsverksamhet om totalförsvarets
olika grenar. Med hänvisning härtill framhålles i motionerna I: 449
64
Statsutskottets utlåtande nr 85 år 1959
och 11:557, att upplysningsverksamheten för totalförsvaret bör samordnas
och att medel för denna verksamhet bör anvisas under samma huvudtitel.
Utskottet, som delar denna uppfattning, tillstyrker motionerna, såvitt nu är
i fråga, och föreslår därför riksdagen besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning om samordning av propaganda- och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XI. med bifall till motionerna I: 449 och II: 557, såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande samordning av propaganda- och upplysningsverksamhet
inom totalförsvaret;»
8) av herrar Axel Johannes Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson, Nestrup,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl, Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, herrar
Cassel och Nihlfors, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka yrkandena i
motionerna 1:267 och 11:329 om lägre anslag till Civilförsvarsstyrelsen:
Omkostnader och Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader och
att därför
dels de tre första meningarna i det stycke i utskottets yttrande på s. 57,
som börjar med »De i» och slutar med »folkbokföringens maskiner», bort
ersättas med text av följande lydelse:
»Då det i nuvarande statsfinansiella läge framstår som angeläget att alla
möjligheter till besparingar inom statsverksamheten tillvaratages, finner
utskottet välbetänkt att i motionerna föreslagna nedskärningar i medelsäskandena
på omkostnadssidan vidtages. Utskottet tillstyrker därför bifall
till motionerna I: 267 och II: 329, i vad de berör anslagen till Civilförsvarsstgrelsen:
Omkostnader och Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader.
»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XVII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 267 och II: 329, såvitt nu är i fråga, till
Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret 1959/60
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 643 500
kronor;
XVIII, i anledning av Kungl. Maj: ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:267 och 11:329, såvitt nu är i fråga, till
Civilförsvarsområdenas administration: Omkostnader för
budgetåret 1959/60 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 278 000 kronor;»
1DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59
904805