6
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
Nr 74
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
ändrade riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(1 :a avd.)
I propositionen nr 112 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 13 mars 1959,
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att staten må intill utgången av budgetåret
1962/63 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 600 miljoner kronor, dels ock godkänna
i berörda statsrådsprotokoll angivna riktlinjer för den statliga exportkreditgarantiverksamheten.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Domö m. fl. (1:445) och den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m. fl. (II: 552), i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att garanti mot förlust på grund av lagerhållning av svenska exportvaror
utomlands samt garanti till stöd för finansiering av sådan lagerhållning
bör ingå i exportkreditnämndens normala garantiverksamhet,
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Kronstrand och Anders Johansson (I: 446) och den andra inom
andra kammaren av herr Stenberg m. fl. (II: 551), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts förevarande proposition måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att särskilt intresse ägnas åt möjligheterna
att vid lämnande av exportkreditgaranti stärka de mindre företagens
avsättning på utlandsmarknaden.
Beträffande motiveringen för yrkandena hänvisas till motionerna II: 551
och II: 552.
De syften som tillgodosetts genom den statliga exportkreditgarantigivningen
har varierat. Då garantisystemet tillskapades år 1933, var huvudsyftet
att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet.
Sedan arbetslöshetskrisen övervunnits, blev det mera allmänna näringspolitiska
överväganden som betingade verksamheten. Även den synpunkten
spelade in att garantier lämnades på många håll i utlandet och att
det därför av konkurrensskäl ansågs motiverat att ge de svenska expor
-
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
7
törerna ett motsvarande stöd. Efter andra världskriget har verksamheten
tidvis i betydande utsträckning kommit att tillgodose handels- och valutapolitiska
ändamål. På senare tid har åter det önskemålet trätt i förgrunden
att genom aktivering av exportansträngningarna stimulera sysselsättningen
inom industrien.
Som en allmän erfarenhet av garantisystemet kan sägas, att under goda
konjunkturer, då svårigheter icke föreligger att finna avsättning för exporten,
näringslivets intresse för garantierna är tämligen ringa. Exportörerna
har då i allmänhet möjlighet att välja kunder och marknader, och
försäljningens inriktning bestämmes främst med hänsyn till vad som ur
vinstsynpunkt ter sig mest fördelaktigt. Förutsättningarna för att under sådana
förhållanden genom garanlistöd påverka exportens inriktning på
länder och köpare har visat sig vara förhållandevis begränsade. Ett helt annat
intresse får garantierna i ett konjunkturläge som dagens, då utlandsmarknaderna
präglas av hård konkurrens och avsättningssvårigheter. Köparens
anspråk på krediter växer då, och möjligheterna att nå kontraktsavslut
blir ofta beroende av säljarens förmåga att erbjuda gynnsamma betalningsvillkor.
Härvidlag ökar betydelsen av det garantistöd som står exportörerna
till buds.
Från det svenska näringslivets sida har på senare tid i olika sammanhang
framhållits, att en förutsättning för att vår exportindustri under nuvarande
förhållanden skall kunna hävda sin ställning är att den erhåller ett garantistöd
motsvarande det som erbjudes dess utländska konkurrenter. För egen
del är departementschefen väl medveten om de svårigheter som den långtgående
konkurrensen i kredithänseende innebär. Redan de ökade kreditengagemangen
utgör för många företag en kännbar belastning. Härtill
kommer att riskerna i samband med kreditgivning allmänt tilltar med försämringen
i det internationella betalningsläget och med det förhållandet att
exportörerna i dagens läge endast har begränsade möjligheter att välja kunder
och marknader. Han anser det under sådana förhållanden angeläget att
en förstärkning och koncentration kommer till stånd av de statliga exportkreditgarantierna.
Icke minst är detta påkallat med hänsyn till exportens
betydelse för sysselsättningen inom stora delar av vårt näringsliv. — I detta
sammanhang må erinras om den betydande utvidgning av ramen för
garantigivningen som vidtogs i fjol. Utvidgningen — från 300 till 600 milj.
kronor — avvägdes med hänsyn dels till den ökade omfattningen av den
export som försäkras i dagens läge, dels till de förlängda kredittider som
numera tillämpas. Enbart en utvidgning av garantiramen har dock icke
ansetts tillräcklig för att ge exportnäringen möjligheter att i kredithänseende
konkurrera med andra länder. Även eu effektivisering av garantiformerna
och en förstärkning av garantiskyddet har bedömts påkallad. Detta
har ansetts motiverat bl. a. för att öka möjligheterna för svensk export att
komma in på nya marknader, där gynnsamma utvecklingsmöjligheter föreligger
på längre sikt men där konkurrensen i kredithänseende i dagens läge
erbjuder särskilda svårigheter.
8
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
Mot bakgrunden av här angivna förhållanden har frågan om utformningen
av exportkreditgarantiverksamheten närmare övervägts av exportkreditnämnden,
som i en nyligen avgiven promemoria framlagt förslag i ämnet.
En förutsättning för att garantisystemet skall kunna verka effektivt är
enligt exportkreditnämnden, att en sådan flexibilitet i garantigiv
n i n g e n kan åstadkommas, att denna smidigt kan anpassas och varieras
i styrka efter lägets växlingar. För närvarande kännetecknas verksamheten
av en viss bundenhet. Detta sammanhänger med att garantivillkoren
under årens lopp — för att tillgodose skiftande ändamål — ändrats och
byggts på genom relativt detaljerade anvisningar, som fastställts av riksdagen.
Följden har blivit, att ändring i de nuvarande garantibestämmelserna i
betydande utsträckning kräver dennas medverkan. Då det i många fall kan
vara förenat med olägenheter att låta av utvecklingen motiverade jämkningar
i verksamheten anstå i avvaktan på en riksdagsbehandling hör enligt
nämnden en sådan ordning lämpligen åvägabringas, att riksdagens ställningstagande
i fortsättningen begränsas till de mera väsentliga elementen
i garantisystemet, medan det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i anslutning
till de av riksdagen givna riktlinjerna bestämma den närmare utformningen
av delta. För en sådan uppläggning — vilken allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna — kan enligt departementschefens
uppfattning vägande skäl anföras. Även den närmare kompetensfördelning
mellan riksdag och Kungl. Maj :t som nämnden antytt
synes lämpligt avvägd. Departementschefen tillstyrker alltså nämndens
förslag. Enligt den ordning som sålunda förordats skulle — förutom den
finansiella ramen för verksamheten — sådana frågor vara underkastade
riksdagens prövning som vilka slag av krediter som kan omfattas av garantier,
den huvudsakliga omfattningen av risktäckningsområdet samt den
högsta tillåtna garantiprocentsatsen. Den angivna ordningen skulle göra
det möjligt att vid ändrade konjunkturer snabbt anpassa kreditstödet till
marknadsförhållandena och sysselsättningsläget. Förutsättningarna för att
i verksamheten beakta uppkomna svårigheter för viss industribransch eller
för industrien inom visst område skulle också öka.
Vad angår frågan vilka risker som bör täckas genom statliga
exportkreditgarantier gäller för närvarande att garanti
icke meddelas mot utebliven betalning av annan anledning än köparens insolvens
eller sådana åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr
och dylikt. Dock får garanti beviljas mot förlust till följd av opåräknat
införande av krav på importlicenser eller återtagande av meddelade licenser.
Från exportörhåll har framställts önskemål om förbättring av garantiskyddet
såväl vad gäller försummelser från köparens sida (s. k. kommersiella
risker) som beträffande sådana omständigheter vilka ligger utanför
såväl köparens som säljarens kontroll (s. k. politiska risker). Vid sina
överväganden av möjligheterna att utvidga garantiskyddet har nämnden
företagit en genomgång av olika politiska risker, som kan leda till
förlust i samband med export. Därvid har beaktats dels i vad mån sådana
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
9
risker i utlandet läcks av garantier, dels vilka möjligheter svenska exportörer
redan nu har att i annan ordning försäkra sig mot dem. Som resultat av
denna genomgång har nämnden utarbetat en förteckning på risker, som
bör omfattas av garantiskyddet. Förteckningen torde ange flertalet av de
politiskt betingade förlustfall som kan komma i fråga. Bortsett från vissa
smärre kompletteringsönskemål har den också av remissinstanserna ansetts
motsvara föreliggande försäkringsbehov. Några remissinstanser — liksom
två ledamöter av nämnden — har emellertid uttalat betänkligheter
mot att garantiskyddet utvidgas att innefatta även förlust på grund av
ändrade valutakurser. Departementschefen vill i denna fråga endast erinra
om att kursriskförsäkring icke avsetts ske annat än i undantagsfall, då
kurssäkring i annan ordning — genom terminsaffärer etc. — icke kunnat
ordnas och då omständigheterna i övrigt särskilt motiverar garantiskydd.
Av de kommersiella riskerna kan för närvarande endast
täckas sådana som avser utebliven betalning på grund av köparens insolvens.
Garantiskyddet omfattar sålunda ej risken för att köparen av annan
anledning än insolvens icke fullgör sina kontraktsförpliktelser. I likhet med
nämnden anser departementschefen goda skäl tala för att låta även sådana
tall täckas av garantier. Givetvis bör därvid tillses att garantiskydd icke
lämnas då köparens bristande fullgörande av ett kontrakt beror på omständigheter
som helt eller delvis kan läggas säljaren till last. — Allmänt
kan om förslaget till utvidgad politisk och kommersiell risktäckning sägas,
att det avser att såvitt möjligt ge exportören ett i tiden sammanhängande
och komplett försäkringsskydd. Det är givetvis icke uteslutet, att det framdeles
kan vara påkallat att låta garantierna omfatta även andra risker än
de här nämnda. Med hänsyn härtill synes Kungl. Maj:t böra ha möjlighet
att anpassa risktäckningsområdet till vad utvecklingen kräver i olika lägen.
Riksdagens ställningstagande skulle alltså i enlighet härmed icke innefatta
ett fastställande av de särskilda riskerna utan gälla risktäckningens
mera allmänna omfattning.
Vissa remissinstanser — liksom en ledamot av exportkreditnämnden —-har uttalat tveksamhet huruvida försäkring av kommersiella
risker bör ske i statlig regi. Denna fråga bör — som nämnden
påpekat — bedömas bl. a. med hänsyn till vilka möjligheter som i övrigt
töreligger att säkra sig mot sådana risker. Den enskilda försäkringsverksamheten
på kundkreditområdet har för närvarande en begränsad omfattning.
Delvis sammanhänger detta med den restriktiva koncessionspraxis
som tillämpats sedan ett tjugutal år och som föranletts av vissa tidigare rådande
missförhållanden inom berörda delar av försäkringsbranschen. I vad
mån förutsättningar i dagens läge föreligger för en utbyggnad av den enskilda
försäkringsverksamhetcn på området kan icke i detta sammanhang
bedömas. Möjligt är att en sådan utbyggnad i ändamålsenliga former kan
komma till stånd. Det är emellertid uppenbart, att tillräcklig enskild försäkringskapacitet
för närvarande icke står till buds för alt kunna övertaga
den kommersiella risktäckning som sker i exportkreditnämndens regi. Vad
10
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
angår frågan i vad mån den statliga garantiverksamheten även framdeles —
efter en eventuell utbyggnad av den enskilda försäkringsrörelsen —- bör omfatta
kommersiella risker, finnes enligt departementschefens mening vägande
skäl som talar för att så blir fallet. Han vill härvidlag bl. a. erinra
om att i fråga om huvuddelen av vår export, som går till näraliggande,
ekonomiskt och politiskt stabila marknader, de kommersiella riskerna i samband
med exportkrediter är av helt avgörande betydelse. Med hänsyn till
önskvärdheten att i ett vikande konjunkturläge kunna hävda och utveckla
exporten även på dessa marknader är det angeläget att möjligheter då finnes
att ge försäkringen av kommersiella risker en tillfredsställande omfattning.
Om sådan försäkring skulle helt ombesörjas av det privata försäkringsväsendet
— som handlar strikt affärsmässigt — kan svårigheter
uppkomma att i ett försämrat ekonomiskt läge bereda önskvärt utrymme
för exportkrediter. Vid bedömningen av denna fråga får naturligtvis hänsyn
också tagas till att exportkreditgarantierna i utlandet i allmänhet omfattar
även de kommersiella riskerna. — I detta sammanhang må framhållas,
att den statliga garantiverksamheten givetvis i princip bör drivas
affärsmässigt. Detta bör emellertid icke hindra, att verksamheten får den
flexibilitet, som ur allmänna synpunkter är önskvärd.
Som tidigare framhållits kan garanti mot politiska risker och insolvensrisker
erhållas redan i samband med igångsättandet av viss fabrikation för
export. Garantien, som benämnes fabrikationsriskgaranti, avser
att ge skydd åt en tillverkare mot den förlust som drabbar honom, om
på grund av vissa inträffade politiska omständigheter eller köparens iråkade
insolvens leverans icke kommer till stånd av varor för vilka tillverkaren
haft framställningskostnader. Exportkreditnämnden föreslår, att sådan garanti
i fortsättningen skall kunna meddelas icke endast tillverkare utan även
handelsföretag. För närvarande kan nämligen en handelsfirma, som låter
hos ett annat företag tillverka en vara för export, icke erhålla täckning för
förlust som uppstår om exporten sedermera icke kommer till stånd. En sådan
utvidgning av tillämpningsområdet — som allmänt förordats av remissinstanserna
— synes välmotiverad icke minst med hänsyn till den betydelse
för svensk export som handelshusen har på åtskilliga varuområden.
Departementschefen vill i sammanhanget framhålla, att den föreslagna
ändringen kan ha särskilt värde för att främja exporten av småindustriens
produkter, vilkas försäljning på utlandsmarknaderna ofta går över mellanled.
—- Exportkreditnämnden har i sin promemoria vidare tagit upp frågan
vilka varor som kan bli föremål för en fabrikationsriskgaranti och därvidlag
föreslagit en uppmjukning av hittillsvarande praxis. I fortsättningen
borde sålunda garanti knnna meddelas icke endast för specialtillverkade
varor utan även för mera standardbetonade varor, givetvis under förutsättning
att tillverkningen av dem påbörjas först sedan försäljningsavtal träffats
och att de under tillverkningsprocessen och därefter är identifierbara.
En sådan uppmjukning av praxis synes i hög grad ägnad att öka garantiens
användbarhet. Allmänt sett bör i fråga om den närmare utformningen av
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
11
fabrikationsriskgarantien framhållas, att den i princip bör omfatta samma
riskmoment som garanti avseende risker efter leverans och att den bör avgränsas
så att de båda garantierna tillsammans ger ett i tiden sammanhängande
försäkringsskydd.
Enligt nuvarande bestämmelser kan garanti meddelas även mot
förlust på grund av lagerhållning av svenska exportvaror
utomlands. Garantien — som närmast avser att täcka förlust till följd
av nedgång i lagervärdet — tillkom i början av 1950-talet som ett led i
strävandena att stimulera exporten till hårdvalutaländer och är enligt av
riksdagen godkända riktlinjer i princip förbehållen denna export. De valutapolitiska
skäl som motiverat den särskilda inriktningen av ifrågavarande
garanti är icke längre för handen. För det fall den bibehålies synes den därför
icke böra reserveras för försäljning på vissa marknader utan gälla exporten
överhuvud. Exportkreditnämnden har dock ifrågasatt om det finns
anledning att genom garantier skydda särskilt den lagerhållning som sker
utomlands. Det framhålles, att skillnaden mellan att hålla lager hemma och
i utlandet icke bör övervärderas och att risk för värdeminskning åvilar alla
osålda exportvaror oavsett var de finns lagrade. Härtill kommer de särskilda
administrativa problem som är förenade med en sådan garantigivning.
Nämnden — mot vars uppfattning remissinstanserna i allmänhet icke
haft något att erinra — kommer därför till slutsatsen, att lagerhållningsgarantien
i fortsättningen icke bör ingå i den normala garantiverksamheten.
För egen del finner departementschefen icke heller denna garantiform särskilt
ändamålsenlig. Man kan dock icke bortse från att upprättandet av lager
utomlands, särskilt då på nya och mera avlägsna marknader, ur kommersiella
synpunkter kan vara värdefullt eller ibland rent av nödvändigt. En
sådan lageruppläggning kan vara förenad med risker, som icke rimligen kan
bäras av lagerhållaren själv eller täckas genom sedvanliga försäkringar.
Med hänsyn bl. a. härtill anser han, att garantiformen bör bibehållas. Den
bör dock — som nämnden framhållit — icke ingå i den normala garantiverksamhelen
utan endast komma till användning för särskilda fall eller i
särskilda lägen och efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, som då har att utfärda
närmare direktiv för berörda garantigivning. Det förutsättes därvid
att Kungl. Maj:t bär befogenhet att närmare ange de risker som kan täckas.
Exportkreditnämnden har vid sin översyn av garantisystemet närmare
övervägt i vad mån finansieringsunderlättande garantier
bör ingå i verksamheten. Det må i sammanhanget nämnas, att tidigare berörda
fabrikationsriskgarantier och garantier avseende risker efter leverans
i viss utsträckning användes som underlag för att tillgodose exportörens
kapitalbehov i samband med viss exporttransaktion. Garantien överlåtes därvid
av exportören på eu bank eller annan kreditgivare som förskotterar köpeskillingen.
Möjligheterna att ordna kapitalförsörjningen på denna väg är
emellertid begränsade, vilket sammanhänger med att ifrågavarande garantier
är förknippade med vissa villkor, som minskar deras värde för en kreditgivare.
Framför allt inverkar den omständigheten, att garantierna icke
12
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
gäller vid försummelser från exportörens sida. Det har därför tillskapats
särskilda finansieringsunderlättande garantier, vilka utformats i direkt syfte
att utgöra underlag för kreditgivning till exportör. Sådana kan tillhandahållas
i samband med leverans till utlandet, tillverkning för export samt
lagerhållning utomlands. Garantierna — av vilka de som avser tillverkning
formellt är reserverade för dollarbetald export — innebär, att exportkreditnämnden
ikläder sig ansvaret för den betalningsskyldighet som åvilar vederbörande
exportör i anledning av en för honom öppnad kredit. Enligt departementschefens
mening kan man i likhet med nämnden ifrågasätta lämpligheten
av att sådant garantistöd fortsättningsvis lämnas på denna väg. Påpekas
bör här den avgjorda skillnad som föreligger mellan å ena sidan de
vanliga garantierna avseende risker före och efter leverans samt å andra
sidan finansieringsgarantierna. De förra hänför sig sålunda endast till köparens
förpliktelser, medan de senare avser förhållanden som återgår på säljaren,
t. ex. dennes soliditet. För risker av sistnämnt slag torde nämnden i
normala fall icke böra ikläda sig något ansvar. I den mån säljaren är i behov
av kapital för att genomföra en viss exportaffär synes den riktiga ordningen
vara att han vänder sig till en bank som enligt bankmässiga bedömningsgrunder
avgör om förutsättningar föreligger för erhållande av lån. För
vissa delar av näringslivet finns dessutom särskilda statliga garanti- och låneformer,
som tar sikte direkt på kapitalförsörjningen. Likväl finner departementschefen
det icke otänkbart att det i vissa situationer kan uppkomma
behov av att använda även finansieringsunderlättande exportkreditgarantier
i syfte att på grund av t. ex. sysselsättningssvårigheter stimulera exporten.
Möjligheten härför bör enligt hans mening hållas öppen. Om sålunda
ifrågavarande garantier enligt vad nyss sagts icke bör ingå i den normala
garantiverksamheten, synes de alltså ändå böra bibehållas för att kunna
komma till användning i särskilda lägen. Detta torde i så fall böra ske efter
bemyndigande av Kungl. Maj :t, som förutsättes ha befogenhet att meddela
nämnden närmare anvisningar i fråga om utformningen av garantistödet.
Sådana anvisningar bör exempelvis avse vilka slag av exporttransaktioner
som skall omfattas av garantierna, vilken garantiprocentsats som skall tilllämpas
och vilka kostnadselement som skall beaktas. Den begränsning till
dollarbetald export som för närvarande gäller i fråga om finansieringsgarantier
i samband med tillverkning bör bortfalla. Vad sålunda ansetts böra
gälla överensstämmer i stort sett med exportkreditnämndens förslag, som av
det helt övervägande antalet remissinstanser lämnats utan erinran.
I sin promemoria har exportkreditnämnden föreslagit, att garantier
i fortsättningen bör kunna meddelas för inflytande av royalty,
licensavgifter o. d., därvid dock garantistödet — närmast med hänsyn
till nödvändigheten av en gränsdragning gentemot andra slag av osynliga
inkomster från utlandet — borde förbehållas sådana fall där de bakomliggande
upplåtelserna är av beskaffenhet att främja svensk varuexport. En
sådan utvidgning av tillämpningsområdet, vilken av remissinstanserna allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran, synes väl motiverad. I och för
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
13
sig kan enligt departementschefens mening försäljning till utlandet av idéer
och tekniskt kunnande många gånger vara lika förtjänt av stöd som försäljning
av varor. Det bör därför icke vara uteslutet att kunna lämna exportkreditgarantier
även i fall, då sambandet med varuexport icke är så klart
framträdande. Några närmare riktlinjer härvidlag är det emellertid av naturliga
skäl svårt att ge. Det får bli beroende av omständigheterna i de särskilda
fallen hur långt nämnden anser sig kunna gå.
I fråga om garantiskyddet gäller för närvarande, att garantiprocentsatsen
icke må överstiga 75 procent. Dock kan den, då särskilda
skäl föranleder därtill, höjas till 85 procent. I likhet med exportkreditnämnden
anser departementschefen att den övre gränsen nu bör sättas vid 90
procent. Inom den sålunda bestämda ramen bör det sedan ankomma på
Kungl. Maj :t att alltefter omständigheterna genom direktiv till nämnden
ange vilka procentsatser som generellt skall tillämpas. Nämnas må i sammanhanget
att nämnden, som tidigare tillämpat garantiprocentsatser växlande
mellan 75 och 60 procent för politiska och kommersiella risker, från
och med den 1 januari 1959 efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillämpar
procentsatser växlande mellan 85 och 75 procent såvitt gäller de politiska
riskerna. — Ytterligare en förbättring har redan genomförts av nämnden. I
stället för att meddela kreditandelsförsäkring, d. v. s. garanti för inflytandet
av viss del av den lämnade krediten, har nämnden nämligen från och med
1959 års ingång övergått till s. k. förlustriskförsäkring, som avser täckning
av viss del av uppkommande slutlig förlust. Det speciella värdet för en exportör
av sistnämnda slag av garanti ligger däri att den löper avsevärt längre
tid, vilket givetvis är av särskilt stor betydelse vid långa kredittider. —
Den förbättring av garantiskyddet som skett genom höjningen av garantiprocentsatserna
och övergången till förlustriskförsäkring torde i väsentlig
mån öka garantiernas värde för exportörerna.
Nämnden har i sin promemoria slutligen behandlat vissa spörsmål, beträffande
vilka det uttalats önskemål om att de måtte beaktas vid en översyn
av garantisystemet. Däribland ingår frågan om garantistöd
åt småindustrien. Nämnden har haft samråd med företrädare för
småindustriens exportintressen, därvid framgått att de mindre företagens
export i stor utsträckning sker genom mellanled och att företagen i den män
de själva ombesörjer sin export vanligen säljer på kontantbasis. Nämnden
har också kommit till den uppfattningen, att småindustriens exportproblem
icke i första hand sammanhänger med behovet av kreditgivning till köparna
utan mera är av organisatorisk och finansiell art. De organisatoriska problemen
ligger därvid närmast i de svårigheter som kan uppstå för företagen
att kapacitetsmässigt klara beställningar av den storleksordning det
ofta blir fråga om vid utlandsförsäljningar, medan de finansiella sammanhänger
med företagens behov av kapital för erforderliga rationaliseringsoch
utbyggnadsarbeten. Givetvis har de organisatoriska och de finansiella
problemen ett nära samband med varandra. Departementschefen vill i sammanhanget
framhålla, att det framstår som angeläget att från statsmakter
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
nas sida stödja småindustrien i dess strävanden att öka sin konkurrenskraft.
De mindre företagens kapitalförsörjningsproblem bär också varit föremål
för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida under de senaste
åren. Sålunda har den av kommerskollegium bedrivna lånegarantiverksamheten
väsentligt utvidgats samtidigt som företagareföreningarnas utlåningsmöjligheter
ökats. I betydande utsträckning måste dock lösningen av aktuella
problem ankomma på näringslivet självt. Bl. a. synes kapacitetssvårigheterna
vid export i många fall kunna lösas genom ökat samarbete mellan
företagen, t. ex. i den formen att flera företag slår sig samman för genomförande
av viss försäljning. Möjligheterna att utnyttja exportkreditgarantierna
skulle säkerligen också öka i den mån exporten kunde på lämpligt
sätt samordnas. Givetvis är det angeläget, att exportkreditnämnden å
sin sida i möjlig mån lämnar sin medverkan till en lösning av hithörande
problem.
Även frågan om garantigivning som medel att främja
exporten till underutvecklade länder har berörts i promemorian.
Nämndens uppfattning torde i korthet kunna anges så att sådant
stöd till underutvecklade länder, som främst syftar till dessas ekonomiska
utveckling, i första hand bör ges i form av direkta statliga krediter.
Vill man vidtaga stödåtgärder som har det dubbla syftet att dels öka den
svenska hjälpinsatsen till berörda länder, dels direkt främja svenska exportintressen
på dessa, kan det emellertid enligt nämnden övervägas att
låta sådana åtgärder få formen av exportkreditgarantier. Härvid bör enligt
nämnden beaktas att, medan den ordinära verksamheten bör bedrivas efter
affärsmässiga grunder och premiesättningen sålunda anpassas efter föreliggande
risker, en garantigivning av nyssnämnt slag för att få önskvärd
effekt måste få karaktären av en medveten exportsubventionering. Då det är
angeläget att den affärsmässiga uppläggningen av verksamheten även i fortsättningen
bibehålies, torde det därför bli nödvändigt att ett eventuellt särskilt
garantistöd till förmån för underutvecklade länder hålles skilt från
övrig garantigivning. Särskilda direktiv kräves angående den närmare utformningen
av garantistödet och medel måste i särskild ordning anvisas för
att täcka de förluster som kan väntas uppstå.
För egen del vill departementschefen framhålla, att frågan om den närmare
utformningen av det stöd som från svensk sida kan lämnas till de s. k.
underutvecklade länderna inrymmer en rad frågeställningar som här icke
torde behöva närmare beröras. I vad mån sådant stöd bör lämnas i form av
exportkreditgarantier eller på annat sätt blir beroende av omständigheterna
i de särskilda fallen — syftet med stödet, omfattningen av detta samt andra
inverkande faktorer. Som framhållits av Landsorganisationen och Kooperativa
förbundet kan särskilda fördelar vara förenade med exportkreditgarantiformen.
Affärsförbindelser, som på detta sätt bygges upp, kan bli utgångspunkten
för ett expanderande handelsutbyte till gagn för såväl svenska
exportintressen som de underutvecklade ländernas näringsliv. Vid bedömningen
av hithörande spörsmål bör emellertid även beaktas, att garan
-
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
15
tier redan nu i stor utsträckning meddelas vid export till underutvecklade
länder och att utrymmet för ytterligare sådana garantier är betydande.
Härtill kommer att genomförandet av nämndens förslag — ökning av antalet
försäkringsbara risker, höjning av garantiprocentsatserna, övergång
till förlustriskförsäkring — innebär att garantierna får ett ökat värde för
exportörerna. Uessa avlastas sålunda från risker vilka kanske tidigare i
särskild grad avhållit dem från exportaffärer på de underutvecklade marknaderna.
Enligt departementschefens mening är det därför lämpligt att i
första hand avvakta erfarenheterna av den redan genomförda och nu föreslagna
ytterligare omläggningen av garantiverksamheten för att säkrare
kunna bedöma i vilken utsträckning denna tillgodoser intresset att utveckla
vår export till berörda marknader. Han anser emellertid, att möjlighet bör
finnas att vid behov kunna lämna särskilda direktiv för att genom garantier
utöver den ordinarie verksamheten stödja önskvärd export till ifrågavarande
länder. Han utgår från att Kungl. Maj:t kan meddela beslut därom
förutsatt att ifrågavarande garantier hålles inom den av riksdagen fastställda
garantiramen. För att säkra att utrymme inom denna finnes för en sådan
mera riskbetonad garantigivning synes Kungl. Maj :t lämpligen böra tills
vidare reservera ett par tiotal miljoner kronor för ändamålet. Departementschefen
förutsätter dock, att för det fall en eventuell garantiverksamhet av
detta slag medför förluster riksdagen i särskild ordning anvisar medel för
deras täckning.
Slutligen bör upptagas frågan om förlängning av det av riksdagen
lämnade bemyndigandet att meddela exportkreditgarantier.
Detta bemyndigande omfattar som tidigare framhållits en
treårsperiod och gäller intill utgången av budgetåret 1959/60. Det innebär,
att staten får åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 600 milj. kronor. Med hänsyn till att endast
ett år återstår till dess frågan om en förlängning av bemyndigandet blir aktuell,
synes det lämpligt att nu utverka en sådan för en ny treårsperiod,
d. v. s. för tiden 1960/61—1962/63. Någon förändring av totalramen för
garantigivningen synes icke för närvarande påkallad med hänsyn till det
betydande outnyttjade utrymme som alltjämt finnes. Icke heller torde det
föreligga någon anledning att nu vidtaga ändring i den ram å 100 milj. kronor,
som uppställts för lagerhållnings- och finansieringsgarantierna.
Utskottet. Avsättningssvårigheterna på utlandsmarknaderna och exportörernas
i samband därmed ökade behov av garantistöd för att i krcdilhänscende
kunna hävda sig i konkurrensen om kunderna ha aktualiserat frågan
om en förstärkning av det statliga exportkredilgarantisysteinet. För att skapa
ökat utrymme för garantier medgav fjolårets B-riksdag en betydande utvidgning
av garantiramen, eller från 300 till 600 miljoner kronor. Enbart
detta har dock icke ansetts tillräckligt. Även eu effektivisering av garantiformerna
och eu ökning av garantiskyddet har bedömts motiverad. För att
möjliggöra de önskvärda förbättringarna i garantiverksamheten har i före
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 7i år 1959
varande proposition framlagts förslag till ändrade riktlinjer för densamma.
En grundtanke i förslaget är, att garantisystemet i fortsättningen bör få
en mera flexibel karaktär än hittills. Större möjligheter anses sålunda böra
finnas att smidigt anpassa verksamheten med hänsyn till konjunktur- och
marknadsutvecklingen och garantibehovens i samband därmed växlande
styrka och inriktning. En sådan flexibilitet kan enligt departementschefen
åvägabringas, om riksdagens ställningstagande i fortsättningen begränsas till
de mera väsentliga elementen i systemet — såsom den finansiella ramen
för verksamheten, de slag av krediter som kunna omfattas av garantier, den
huvudsakliga omfattningen av risktäckningsområdet och den högsta tillåtna
garantiprocentsatsen — medan Kungl. Maj :t bemyndigas att inom ramen för
de sålunda givna riktlinjerna bestämma om den närmare utformningen av
verksamheten.
Utskottet är för sin del väl medvetet om olägenheterna med den bundenhet,
som för närvarande kännetecknar garantisystemet och som i vissa lägen
kan tänkas motverka de syften, garantigivningen avses tillgodose. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet böra tillstyrka, att Kungl. Maj :t -— på
sätt föreslagits — erhåller vidgade befogenheter att utforma garantiverksamheten
efter lägets krav. Icke minst ur sysselsättningssynpunkt framstår
det som angeläget, att exportindustrien får ett garantistöd, som smidigt
och utan tidsomgång kan varieras i styrka och anpassas med hänsyn till
skiftande marknads- och konkurrensförhållanden.
En annan grundtanke i förslaget är att i fortsättningen koncentrera verksamheten
till sådana garanti former, som ur exportnäringens synpunkt te sig
särskilt angelägna, närmast då leverans- och fabrikationsriskgarantierna,
medan lagerhållnings- och finansieringsgarantierna icke normalt böra ingå
i verksamheten. Departementschefens uppfattning delas av utskottet. Vad
angår lagerhållningsgarantierna synas mot dessa tala särskilt de administrativa
svårigheter, som äro förenade med deras tillämpning. Beviljande av
garanti för förlust i samband med lagerhållning utomlands förutsätter sålunda,
att exportkreditnämnden i varje fall dels finner åtskilliga ofta svårbedömbara
förhållanden styrkta, t. ex. att tillräcklig efterfrågan på varor
föreligger, dels anser sig ha möjlighet att följa lagrens faktiska handhavande,
t. ex. att en effektiv försäljningsverksamhet bedrives. En sådan fortlöpande
övervakning skulle kräva, att nämnden förfogade över en särskild
kontrollapparat. Till de administrativa olägenheterna kommer, att ifrågavarande
garantier icke torde vara särskilt ändamålsenliga. Intresset för desamma
har också varit ringa.
Vad angår finansieringsgarantierna, ha dessa tillskapats för att utgöra ett
slags säkerhet för bankernas kreditgivning till exportörer. Sådana garantier
kunna tillhandahållas i samband med leverans till utlandet, tillverkning för
export samt lagerhållning utomlands. I likhet med departementschefen anser
utskottet, att frågan om kapitalförsörjningen till exportindustrien i första
band bör tillgodoses på sedvanlig väg via bankväsendet. Staten bör sålunda
i princip icke påtaga sig risker för svenska företags solvens, som bankerna
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
17
för sin del icke äro villiga att acceptera. Likväl kan det — såsom departementschefen
framhåller — under vissa förhållanden framstå som motiverat
att genom garantier underlätta tillgodoseendet av exportföretagens kapitalbehov.
I vilken utsträckning detta bör ske får bero på omständigheterna. I
vissa fall kan det bli fråga om garantigivning av mera generell karaktär, i
andra fall kan garantistödet tänkas begränsat till enstaka fall. Det bör på
sätt föreslagits i propositionen få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om
de närmare förutsättningarna och formerna för ifrågavarande garantiers
tillämpning. Även i fråga om de tidigare omnämnda lagerhållningsgarantierna
synas möjligheter böra finnas för Kungl. Maj :t att under särskilda förhållanden
medgiva deras användning.
I motionerna I: 445 och II: 552 har framställts yrkande, att garanti mot
förlust på grund av lagerhållning utomlands av svenska exportvaror samt
garanti till stöd för finansiering av sådan lagerhållning bör ingå i exportkreditnämndens
normala garantiverksamhet. I anslutning till vad utskottet
i det föregående uttalat synas de omständigheter, vilka i motionerna anförts
som skäl för yrkandet, i stort sett kunna bli beaktade inom ramen för det
angivna bemyndigandet för Kungl. Maj :t.
1 syfte att ge garantierna — och då närmast leverans- och fabrikationsriskgarantierna
— ett ökat värde för exportörerna föreslår departementschefen,
att garantiskyddet uLsträckes till att omfatta ett ökat antal politiska
och kommersiella risker. Om förslaget — vid vars utarbetande beaktats de
möjligheter exportörerna ha att i annan ordning säkra sig mot risker av
ifrågavarande slag — kan helt allmänt sägas, att detsamma avser att ge
exportörerna ett såvitt möjligt komplett och i tiden sammanhängande garantiskydd.
Utskottet tillstyrker den föreslagna utvidgningen av risktäckningsområdet
och har icke något att erinra mot att åt Kungl. Maj:t gives
bemyndigande att anpassa detsamma med hänsyn till vad utvecklingen
kräver.
Utskottet tillstyrker, att den övre gränsen för garantiskyddet höjes från
85 till 90 procent. Inom den sålunda bestämda gränsen synes det sedan böra
ankomma på Kungl. Maj:t att genom direktiv till exportkreditnämnden från
tid till annan — alltefter rådande förhållanden — närmare ange, vilka garantiprocentsatser
som generellt skola tillämpas. Erinras må i sammanhanget,
att nämnden, som tidigare tillämpat garanLiprocentsatser växlande
mellan 60 och 75 procent, från och med den 1 januari 1959 efter bemyndigande
av Kungl. Maj :t tillämpar procentsatser växlande mellan 75 och 85
procent, såvitt gäller politiska risker. Denna höjning jämte det förhållandet,
att nämnden från samma tidpunkt i princip övergått från kreditandelsförsäkring
till förlustriskförsäkring, har i hög grad stärkt garantiskyddet.
Departementschefen har även tagit upp vissa spörsmål, vilka tidigare varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet, hl. a. frågan om garantistöd åt småindustrien.
Det upplyses, att den utredning, som legat till grund för propositionen,
gett vid handen, all småindustriens exportproblem icke så mycket
2 llihang till riksdagens protokoll 1959. ti samt. Nr 73—76
18
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959
sammanhänga med behovet av kreditgivning till köparna utan mera är av
organisatorisk och finansiell art, därvid de organisatoriska problemen närmast
ligga i svårigheterna för företagen att kapacitetsmässigt klara beställningar
av den storleksordning, det ofta blir fråga om vid utlandsförsäljning,
medan de finansiella sammanhänga med företagens kapitalbehov för rationaliserings-
och utbyggnadsarbeten. Vad angår de senare, erinrar departementschefen
om de särskilda garanti- och lånemöjligheter, som statsmakterna
i särskild ordning tillhandahållit ifrågavarande företag. I fråga om
kapacitets- och liknande svårigheter av mer eller mindre strukturell art
måste det emellertid enligt departementschefen i första hand åvila näringslivet
självt att lösa aktuella problem. Departementschefen förutsätter dock, att
exportkreditnämnden i möjlig mån lämnar sin medverkan till en lösning av
hithörande problem. Utskottet delar departementschefens uppfattning, att
de mindre och medelstora företagen böra få verksamt stöd från det allmännas
sida i strävandena att öka sin konkurrenskraft. Detta förhållande torde
på sikt kunna underlättas i samband med företagens successivt ökade inriktning
på och anpassning till utlandsmarknaderna. Att Kungl. Maj :t och
exportkreditnämnden böra ägna hithörande problem ett fortlöpande intresse
framstår som självklart och torde icke — såsom påyrkats i motionerna I: 446
och II: 551 — särskilt behöva framhållas i skrivelse från riksdagen.
Även spörsmålet om garantigivning som medel att främja exporten till
underutvecklade länder har behandlats i propositionen. Departementschefen
framhåller, att frågan om i vad mån stöd till s. k. underutvecklade länder
bör lämnas i form av exportkreditgarantier eller på annat sätt får bli
beroende av omständigheterna i de särskilda fallen men att fördelar kunna
vara förenade med exportkreditgarantiformen. Det erinras dock om att en
effektivisering av garantiformerna och en förbättring av garantiskyddet —
genom en ökning av antalet försäkringsbara risker, höjning av garantiprocentsatserna,
övergång till förlustriskförsäkring — kan förväntas öka intresset
för den redan nu betydande garantigivningen till förmån för ifrågavarande
länder och att det därför synes lämpligt att avvakta erfarenheterna
av omläggningen av garantiverksamheten, innan något särskilt garantistöd
för berörda export närmare överväges. Utskottet delar departementschefens
uppfattning om lämpligheten härav men anser att — på sätt föreslagits i
propositionen — Kungl. Maj :t bör ha möjlighet att, om så längre fram befinnes
motiverat, lämna direktiv för sådant särskilt garantistöd i viss utsträckning,
därvid berörda garantier böra hållas inom den av riksdagen
fastställda garantiramen. Utskottet är medvetet om att förluster, som uppkomma
i samband med sådan särskild garantiverksamhet, i särskild ordning
få täckas genom av riksdagen anvisade medel.
Den föreslagna förlängningen av bemyndigandet att meddela exportkreditgarantier
till utgången av budgetåret 1962/63 tillstyrker utskottet.
Vad i övrigt föreslagits och anförts av departementschefen föranleder icke
någon erinran från utskottets sida.
Statsutskottets utlåtande nr 74 år 1959 19
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
I. att riksdagen må
a) medgiva, att staten må intill utgången av budgetåret
1962/63 åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för
exportkredit till ett belopp av högst 600 miljoner kronor;
b) godkänna de i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 13 mars 1959 angivna riktlinjerna för den statliga
exportkreditgarantiverksamheten;
II. att motionerna I: 445 och II: 552 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
III. att motionerna I: 446 och II: 551 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 73.
Reservation
av herr Ståhl.