Statsutskottets utlåtande nr 70 år 1959

1

Nr 70

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning
till distriktsläkaren Sigrid Nggren i anledning
av obefogat åtal.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Lundström (I: 79) och den andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Skellefteå (II: 102), har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att 5 000 kronor utbetalas till dr Sigrid Nygren såsom en symbolisk
ersättning för vad hon fått utstå genom att hon på myndigheternas tillskyndan
blivit töremål för ett i sak obefogat åtal för oriktig självdeklaration.

Till stöd för ifrågavarande yrkande har anförts följande.

Hösten 1953 företogs vid länsstyrelsen i Västerbottens län en kontroll av
ett hundratal praktiserande läkares deklarationsuppgifter.

Undersökningen resulterade i att ett fyrtiotal av läkarna åtalades.

En av de åtalade var nuvarande distriktsläkaren i Skellefteå, dr Sigrid
Nygren, som vid tillfället i fråga upprätthöll tjänsten som andre stadsläkare
i staden. Med stöd av den utredning taxeringsmyndigheterna framlagt fälldes
dr Nygren av rådhusrätten till ansvar för oriktig deklaration.

Dr Nygren överklagade rådhusrättens dom och verkställde samtidigt på
eget initiativ kontrollräkning av taxeringsmyndigheternas utredning beträffande
sjukkasseinkomsten.

Vid denna kontroll framkom, att den sammanlagda sjukkasseinkomsten
utgjorde 16 800 kronor medan den av taxeringsmyndigheterna oriktigt angivits
till 21 600 kronor. Då dr Nygren i sin för året avgivna självdeklaration
som inkomst av läkarpraktik upptagit 18 000 kronor fann hovrätten
icke styrkt, att läkaren underlåtit att uppta någon del av sin inkomst, varför
hon friades från åtal.

Efter en privat hänvändelse till JO upptog denne saken till behandling
och överlämnade i april 1958 en PM till Kungl. Maj :t med förslag till åtgärder
i syfte att åstadkomma effektivare kontroll av de uppgifter, vilka
läggas till grund för åtal i liknande skattemål.

JO föreslog vidare, att dr Nygren av det allmänna skulle tillerkännas en
symbolisk ersättning för det lidande hon förorsakats. Detta förslag avvisades
emellertid av Kungl. Maj:t.

Det torde icke råda något tvivel om att dr Nygren, som har en framskjuten
plats i sin stads kommunala liv, genom åtalet och den uppmärksamhet
saken väckt, har åsamkats avsevärt obehag. Det kan hl. a. nämnas, att dr
Nygren, som varit ledamot av stadsfullmäktige och landstinget, i anledning

r>83 so Bihang till riksdagens protokoll 1959. (i samt. Nr 70

2

Statsutskottets utlåtande nr 70 år 1959

av det inträffade inte blev nominerad på de officiella listorna vid valet
1954.

Enligt min mening är regeringens åtgärd att ogilla justitieombudsmannens
förslag till symbolisk gottgörelse därför mycket svårförståelig.

Det är för övrigt icke endast i den enskildes intresse som en gottgörelse
borde utgå — dr Nygren har icke heller själv yrkat på ersättning — utan
det torde i lika hög grad vara angeläget för myndigheterna, att ett misstag
som det inträffade blir helt tillrättalagt. Jag vill därvid instämma i justitieombudsmannens
yttrande att det är »av vikt för medborgarnas förtroende
för myndigheterna, att det allmänna i ett fall som det förevarande icke undandrager
sig att erkänna, att ett fel blivit begånget».

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län och
statskontoret.

Länsstyrelsen har anfört följande.

Olika meningar råda beträffande förefintligheten och omfattningen av
statens skadeståndsansvar för sina tjänstemäns felaktiga tjänsteåtgärder.
Praxis synes dock gå mot ett vidgat erkännande av skadeståndsskyldigheten.

Härvid synes man närmast avsett att den skadelidande bör skyddas
mot de ekonomiska verkningarna av ett påvisat missgrepp från viss eller
vissa tjänstemäns sida. Statens ersättningsansvar skulle därvid tjäna såsom
en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde.

Justitieombudsmannens utredning i föreliggande fall har visat att av
tjänsteman vidtagen åtgärd icke kan anses innefatta tjänstefel av beskaffenhet
att böra föranleda ansvar, ehuru vissa erinringar, delvis av principiellt
allvarlig beskaffenhet, kunna riktas mot taxeringsmyndighetens
handläggning av saken.

Justitieombudsmannen har fastslagit, att Sigrid Nygren på myndigheternas
tillskyndan blivit föremål för ett i sak obefogat åtal.

Det syntes för justitieombudsmannen vara av vikt för medborgarnas
förtroende för myndigheterna, att det allmänna i ett fall som det förevarande
icke undandroge sig att erkänna, att ett fel blivit begånget, ett fel
som för Sigrid Nygren uppenbarligen medfört avsevärda personliga obehag.

Länsstyrelsen konstaterar, att de mot Sigrid Nygren riktade åtgärderna,
såsom icke sakligt motiverade, icke bort komma till utförande.

Länsstyrelsen vill därför i detta sammanhang beklaga de mot henne
vidtagna, felaktiga åtgärderna.

Verkningarna för Sigrid Nygrens del av myndigheternas åtgöranden hava
icke varit av ekonomisk natur utan hava rubricerats som avsevärda personliga
obehag. Sigrid Nygren har icke heller, såvitt är för länsstyrelsen
bekant, rest krav på ekonomisk gottgörelse.

Länsstyrelsen finner det naturligt att myndigheterna icke undandraga
sig att erkänna fel och att i fall av ekonomiska förluster det allmänna träder
emellan för att lindra verkningarna av dessa fel. Det kan ifrågasättas
huruvida denna princip i fråga om ekonomisk gottgörelse bör utsträckas
att gälla även för de fall då ekonomisk förlust icke påvisats. Detta med
hänsyn till de konsekvenser som kunna uppstå vid en mera allmän tilllämpning
av symboliska ersättningar som gottgörelse för det lidande någon
förorsakats genom myndighets åtgärd.

Statsutskottets utlåtande nr 70 är 1959

3

Med hänsyn till de speciella förhållandena i förevarande fall anser dock
länsstyrelsen — lika med justitieombudsmannen — att det vore rimligt
att Sigrid Nygren tillerkändes en skälig symbolisk ersättning för det personliga
obehag hon fått utstå på grund av åtalet.

Statskontoret har anfört följande.

För ställningstagande till förevarande yrkande om ekonomisk gottgörelse
åt Sigrid Nygren torde det vara nödvändigt att beakta de allmänna
principerna för den rättsliga regleringen av frågan om kronans ansvar för
sina tjänstemäns åtgärder i tjänsten. Härutinnan gäller, att någon allmän
skadeståndsskyldighet för staten i anledning av felaktigt förfarande av
dess befattningshavare ej föreligger i vårt land (se redogörelse i betänkande
SOU 1958: 43 ang. skadestånd i offentlig verksamhet, s. 18). Statens
ansvar är sålunda inskränkt genom att beslut av statens omedelbara organ
enligt praxis icke grunda rätt till skadestånd av staten (Sundberg: Stats
och kommuns ansvar för befattningshavares tjänsteåtgärder, 1933 s. 94—95;
Strahl: Utvecklingen av den svenska skadeståndsrätten, uppsats i Minnesskrift
ägnad 1734 års lag, del II s. 906; Karlgren: Skadeståndsrätt, 2:dra
uppl. 1958 s. 190). Härutöver må erinras, att utrymmet för skadeståndsansvar
vad beträffar ideell skada över huvud taget är mycket begränsat
(Karlgren; a.a., s. 104 ff; Strahl: Förberedande utredning ang. lagstiftning
på skadeståndsrättens område, SOU 1950: 16 s. 38—39). En talan
från Sigrid Nygrens sida gentemot kronan om ersättning för ideell skada
lärer på grund av vad nu sagts icke kunnat föras med utsikt till framgång.

Vad angår frågan om kronan oaktat den förutsatta ansvarsfriheten bör
utgiva ersättning till Sigrid Nygren för det psykiska lidande hon tillfogats
i förevarande fall, torde det — att döma av justitieombudsmannens redogörelse—
få anses klarlagt, att de berörda tjänstemännen vid taxerings- och
åklagarmyndigheterna icke iakttagit all den omsorg och aktsamhet, som
varit tillbörlig. Detta förhållande har emellertid, såsom också framhållits
av justitieombudsmannen, haft sin grund i ett flertal samverkande omständigheter,
vilka icke enbart äro att hänföra till felaktigheter eller förbiseende
från tjänstemännens sida. Vidare må understrykas att Sigrid
Nygren kunnat genom användande av ordinära rättsmedel få rådhusrättens
dom prövad och även begagnat sig härav med frikännande som följd.
Statskontoret kan alltså för sin del ej finna, att sådana särskilda omständigheter
föreligga som motivera, att gottgörelse beredes Sigrid Nygren.
Under hänvisning till vad nu sagts får ämbetsverket -— som anser sig ej
kunna underlåta att fästa uppmärksamheten på att ett bifall till motionärernas
yrkande torde komma att medföra konsekvenser för behandlingen
av liknande fall — föreslå att motionerna ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet. I sin senast avgivna ämbetsberättelse har justitieombudsmannen
utförligt uppehållit sig vid de mot distriktsläkaren Sigrid Nygren vidtagna
åtgärderna i anledning av förment vårdslös deklaration (berättelsen
s. 391—421). Vad i ärendet förekommit har av justitieombudsmannen betecknats
som eu allvarlig händelse, som påkallade prövning inte blott huruvida
tjänstefel förelupit vid ärendets handläggning utan även och framför

4

Statsutskottets utlåtande nr 70 år 1959

allt, huruvida särskilda åtgärder erfordrades till förebyggande av liknande
händelser i fortsättningen. Justitieombudsmannen har emellertid inte
funnit berörda tjänstemäns åtgöranden kunna läggas dem till last som
tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Att Sigrid Nygren på
grundval av ett oriktigt siffermaterial åtalats och dömts för vårdslös deklaration
har enligt justitieombudsmannens mening haft sin grund i flera samverkande
omständigheter, som inte enbart varit att hänföra till felaktigheter
eller förbiseenden från tjänstemäns sida. Sammanfattningsvis uttalar
justitieombudsmannen, att vid en helhetsbedömning av de omständigheter,
som lett fram till åtalet, så framstår händelsen såsom tillkommen mera
av våda än av vållande från någon enskild tjänstemans sida. Då emellertid
Sigrid Nygren på myndigheternas tillskyndan blivit föremål för ett obefogat
åtal, har justitieombudsmannen funnit det rimligt, att hon av det allmänna
erhölle ersättning, låt vara en mera symbolisk sådan, för det lidande
hon förorsakats, och i enlighet därmed i skrivelse till Kungi. Maj :t gjort
framställning om utbetalande till henne av en ersättning å förslagsvis
5 000 kronor. Tillika har justitieombudsmannen därvid hemställt om utfärdande
av föreskrifter till förebyggande av att åtgärder mot skattskyldiga
grundas på okontrollerat eller eljest otillförlitligt material. I vad ersättningsfrågan
angår, har Kungl. Maj :t lämnat framställningen utan bifall.
Vad justitieombudsmannens skrivelse i övrigt beträffar, har Kungl. Maj :t
förordnat om dess överlämnande till riksskattenämnden för den på nämnden
ankommande åtgärd med avseende å taxeringskontrollen, vartill nämnden
kunde finna densamma föranleda.

I de föreliggande motionerna har nu, på motsvarande sätt som justitieombudsmannen
föreslog, framställts yrkande om att Sigrid Nygren av det
allmänna måtte tillerkännas ett belopp å 5 000 kronor såsom en symbolisk
ersättning för vad hon fått utstå genom att hon på myndigheternas tillskyndan
blivit föremål för ett i sak obefogat åtal för oriktig självdeklaration.

När utskottet prövat förslaget om ersättning åt Sigrid Nygren, har det
stått klart att något rättsligt grundat skadeståndsanspråk från hennes sida
icke kan göras gällande vare sig mot staten eller mot de berörda tjänstemännen.
Med hänsyn till vad statskontoret anfört framstår det vidare såsom
tämligen osannolikt, att skadeståndsskyldighet hade förelegat ens om
de mot Sigrid Nygren riktade åtgärderna hade varit att bedöma såsom
straffbart tjänstefel.

Justitieombudsmannen har, som framgår av det nyss anförda, icke
funnit att tjänstemännens åtgöranden kan läggas dem till last som tjänstefel
av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Han har även konstaterat,
att de obefogade — och även enligt utskottets mening beklagliga — åtgärder
som vidtagits mot Sigrid Nygren har haft sin grund i flera samverkande
omständigheter, vilka inte enbart varit att hänföra till felaktigheter eller
förbiseenden från tjänstemäns sida. Därmed torde ha åsyftats bl. a. det

Statsutskottets utlåtande nr 70 år 1959

o

förhållandet, att Sigrid Nygren icke själv upprättat sin deklaration utan
överlåtit detta till andra. Deklarationen har underskrivits av henne in
blanco och har avlämnats utan att hon granskat densamma. Sigrid Nygren
har vidare underlåtit att, såsom bort ske, bevara den anteckningsbok i
vilken praktikinkomsterna förtecknats.

Vid övervägande av nu nämnda och övriga omständigheter har utskottet
funnit sig böra ansluta sig till den i Kungl. Maj :ts beslut uttalade meningen,
att tillräckliga skäl icke anförts för förslaget om ersättning åt Sigrid
Nygren.

I likhet med justitieombudsmannen anser utskottet angeläget, att ett
upprepande av liknande händelser så långt möjligt undvikes. Genom Kungl.
Maj :ts beslut har det överlämnats åt riksskattenämnden att vidtaga de
åtgärder som för detta ändamål kan vara påkallade.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 79 och II: 102 icke må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 21 april 1959

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, fröken
Andersson, herrar Sundelin, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes Andersson,
Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Bertil
Petersson, Bengt Gustavsson och Thorsten Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Åkerström, Petterson i Degerfors,
Malmborg, Thapper, Rubbestad, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö,
Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Karlsson i Olofström, Nilsson i Göingegården,
Gustafsson i Skellefteå, Bohman och Gustafsson i Kårby.

Reservationer

1) av herr Roman, fröken Andersson, herrar Sundelin, Axel Johannes
Andersson, Malmborg, Staxäng, Ståhl, Nilsson i Göingegården, Gustafsson i
Skellefteå och Bohman, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
hort ha följande lydelse:

»Det i motionerna relaterade fallet, som utförligt redovisas i justitieombudsmannens
senast avgivna ämbetsberättelse, belyser på ett slående
sätt vådorna av mot skattskyldiga vidlagna, på oriktiga eller okontrollerade

6

Statsutskottets utlåtande nr 70 år 1959

förhållanden grundade fiskaliska åtgärder. Ur rättssäkerhetssynpunkt och
med hänsyn till det allmänna förtroendet för myndigheternas oväld måste
enligt utskottets mening som ett oavvisligt krav kunna uppställas, att för
den enskilde så ingripande åtgärder som åtal för brott mot skattestrafflagen
icke vidtages utan att de för åtgärden ansvariga myndigheterna förvissat
sig om riktigheten av det material, på vilket åtalet grundas. I likhet
med justitieombudsmannen anser utskottet alltså det vara ett fundamentalt
rättssäkerhetskrav, att en myndighet — med den auktoritet den äger
och det ansvar varunder den handlar — icke i eget namn lämnar uppgift
om sakförhållande, som den själv ej prövat och vars riktighet följaktligen
kan med större eller mindre fog dragas i tvivelsmål. Av justitieombudsmannens
redogörelse framgår därjämte, att handläggningen av berörda
ärende icke skett med den objektiva bedömning av föreliggande omständigheter,
på vilken myndighets utövning bör grundas. De erinringar justitieombudsmannen
funnit sig böra framföra mot taxeringsmyndigheternas
handläggning av saken anser han vara av principiellt allvarlig beskaffenhet.

Sigrid Nygren har sålunda förorsakats betydande personliga lidanden
och obehag, som förstärkts genom den framträdande ställning hon intagit
i sin hemstad. Såsom justitieombudsmannen understrukit, anser utskottet
det vara av vikt för medborgarnas förtroende för myndigheterna, att det
allmänna i ett fall som det förevarande icke undandrar sig att erkänna att
ett fel blivit begånget. Detta erkännande bör enligt utskottets mening ta
sig ett otvetydigt uttryck och ges i sådana former, att Sigrid Nygren i någon
mån gottgöres den oförrätt som åsamkats henne. I likhet med justitieombudsmannen
anser utskottet det icke mer än rimligt, att Sigrid Nygren av
det allmänna erhåller ersättning, låt vara en mera symbolisk sådan. Mot
avvägningen av den av motionärerna i likhet med justitieombudsmannen
föreslagna gottgörelsen 5 000 kronor har utskottet inte funnit anledning
till erinran.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 79 och
II: 102, till Ersättning åt distriktsläkaren Sigrid Nygren i anledning
av obefogat åtal å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1958/59 under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 5 000 kronor.»

2) av herrar Pålsson, Thorsten Larsson, Rnbbestad och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett att utskottets yttrande fr. o. in. det stycke på s. 4, som
börjar med »När utskottet», t. o. in. det stycke på s. 5, som slutar med
»vara påkallade», bort ha följande lydelse:

»Utskottet vill i anledning härav understryka, att utskottet delar den
kritiska inställning till vederbörandes åtgöranden, som innefattas i justitieombudsmannens
redogörelse för det föreliggande fallet och som även

Statsutskottets utlåtande nr 70 år 1959

7

kommer till synes i motiveringen för motionsyrkandet. Jämväl utskottet
anser det vara av vikt för den enskildes förtroende för myndigheterna, att
det allmänna i ett fall som det förevarande erkänner att ett fel blivit begånget,
som för den enskilde medfört avsevärda personliga obehag; länsstyrelsen
i Västerbottens län har också i sitt ovan återgivna yttrande reservationslöst
uttalat sitt beklagande av de mot Sigrid Nygren vidtagna felaktiga
åtgärderna. Utskottet kan emellertid inte finna det tillräckligt
motiverat, att ett erkännande av det begångna missgreppet därutöver skulle
ta sig uttryck i den formen, att Sigrid Nygren — som inte själv gjort
anspråk på gottgörelse —- nu skulle genom särskilt beslut av riksdagen
beredas ekonomisk kompensation i anledning av de utståndna obehagen.
Frånsett att någon allmän skadeståndsskyldighet för staten på grund av
felaktigt förfarande av dess befattningshavare inte föreligger i gällande
svensk rätt och att, vad angår ideell skada, utrymmet för skadeståndsansvar
över huvud taget är synnerligen begränsat, skulle ett beslut av
sådan innebörd otvivelaktigt vara ägnat att medföra vittgående konsekvenser.
Med hänsyn härtill och då frågan om beredande av ekonomisk
gottgörelse åt Sigrid Nygren redan prövats av Kungl. Maj :t, kan utskottet
inte ansluta sig till motionärernas yrkande, trots att utskottet som nämnts
i sak instämmer i den kritik mot myndigheternas åtgöranden, som utgör
bakgrunden till motionsyrkandet.

I detta sammanhang vill utskottet även fästa uppmärksamheten på vad
justitieombudsmannen anfört därom, att det skedda framför allt påkallar
prövning av huruvida åtgärder erfordras till förebyggande av liknande
händelser i fortsättningen. Såsom nämnts har justitieombudsmannen uttalat
sig för utfärdandet av föreskrifter till förhindrande av att åtgärder
mot skattskyldiga grundas på okontrollerat eller eljest otillförlitligt material.
I denna del har justitieombudsmannens framställning överlämnats
till riksskattenämnden för vidare överväganden. Utskottet anser sig kunna
räkna med att, i den mån en effektivare kontroll på förevarande område
kan ernås, redan detta medför en viss garanti mot ett återupprepande av
händelser likartade med den i motionerna påtalade.»