Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

1

Nr 121

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I propositionen nr 1 (bilaga 8, punkt 20, s. 62 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3 januari 1959) har
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1959/60 beräkna ett reservationsanslag av 45 000 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj :t i propositionen nr 84, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
20 februari 1959, dels föreslagit riksdagen att godkänna de av föredragande
departementschefen i propositionen föreslagna ändrade grunderna för statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar, dels ock till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret 1959/60 anvisa ett
reservationsanslag av 45 000 000 kronor.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändrade regler för statsbidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar bygger på ett av allmänna
statsbidragsutredningen den 3 december 1956 avlämnat betänkande
(stencilerat). över nämnda betänkande, vilket bär titeln »Förenklad
statsbidragsgivning till primärkommunernas kapitalutgifter», har efter remiss
yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I propositionen redovisas till en början huvuddragen av gällande regler
för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar (s. 4 och 5).

Därefter lämnas en redogörelse för innebörden av allmänna statsbidragsutredningens
förslag till ändrade bidragsregler på området (s. 5—10).

Vidare redovisas i propositionen det huvudsakliga innehållet i remissyttrandena
över utredningsförslaget (s. 10—13).

Väg- och vattenbijggnadsstgrelsen har i skrivelse den 25 augusti 1958 hemställt
att bidragsanslaget för budgetåret 1959/60 måtte höjas till 50 milj. kr.
(s. 13 och 14).

1 llihang till riksdagens protokoll 1959. 6 samt. Nr 121

2

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

Departementschefen har inledningsvis lämnat en redogörelse för de nu
tillämpade principerna för statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

I fråga om allmänna statsbidragsutredningens förslag till nya principer
för fastställandet av bidragsunderlag anser sig departementschefen kunna
tillstyrka, att anläggningskostnaden — och icke såsom f. n. den kapitaliserade
årskostnaden — skall utgöra grundval. Departementschefen finner det
däremot tveksamt, att i enlighet med utredningens förslag frångå den grundsatsen
i det nuvarande bidragssystemet, att hänsyn skall tas till den relativa
kostnaden för anläggningen. I enlighet med utredningens förslag och i likhet
med vad som f. n. gäller bör under alla omständigheter det relativa skatteunderlaget
i kommunen få inverka på bidragstilldelningen. Efter vissa överväganden
stannar departementschefen därför inför ett sådant system för
statsbidragsgivningen, som i likhet med vad som nu gäller, innebär en bidragsvariering
med hänsyn både till skatteunderlaget per invånare och
anläggningens relativa kostnad. En gradering med beaktande av kostsamheten
sker enklast genom att ett visst belopp av anläggningskostnaden förutsättes
kunna bäras utan bidrag och alltså frånräknas, innan bidraget bestämmes.
En kostnad av storleksordningen 500 kronor per person torde
härvidlag få anses skälig. Antalet personer torde böra beräknas efter i huvudsak
samma grunder som hittills.

Bidraget bör enligt departementschefens mening beräknas på den på förhand
beräknade anläggningskostnaden. Förslag i vissa remissyttranden om
jämkning i efterhand med hänsyn till den faktiska kostnaden biträdes
icke.

Departementschefen övergår därefter till frågan om procentsatsen för
bidragsgivningen samt anför därvid.

Utan närmare argumentering torde det framstå som klart, att procentsatsen
icke lämpligen kan bestämmas lika för alla kommuner utan liksom
hittills bör differentieras med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft.
Utredningens förslag att därvid såsom mått på bärkraften begagna
antalet skattekronor per invånare i kommunen torde i och för sig böra accepteras.

Den formel, som utredningen föreslagit för fördelning av kostnaderna
mellan staten och kommunen, kan sägas gå ut på att man först skall bestämma
den procentuella andel av kostnaderna, som kommunen med hänsyn
till sitt skatteunderlag själv bör vidkännas, samt att återstående del betalas
av staten i form av statsbidrag. Jag har nyss — i samband med frågan
om bidragsunderlaget — uttalat mig för att man vid bestämmande av bidragsprocenten
skall ta hänsyn även till de relativa kostnaderna för anläggningen.
Detta skulle då kunna ske på det sättet, att man från den totala
anläggningskostnaden avräknar även eu viss andel, motsvarande vad anläggningens
brukare skäligen bör kunna betala i form av avgifter. Statsbidraget
skulle alltså utgöra vad som återstår, sedan från den totala kostnaden avräknats
dels brukarnas nämnda andel och dels den med hänsyn till skatteunderlaget
bestämda »kommunandelen».

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den sålunda skisserade metoden
givetvis icke i och för sig innebär, att bidragen behöver bli lägre äii

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

3

enligt utredningens förslag utan blott syftar till en annan och mera ändamålsenlig
fördelning av tillgängliga bidragsmedel.

Bestämmandet av brukarnas kostnadsandel torde böra ske på det sättet,
att i bidragsförfattningen fastslås en viss anläggningskostnad per person,
som kan sägas motsvara medeltalet av kostnaderna för utförande av bidragsberättigade
vatten- och avloppsanläggningar. Denna kostnad, i det följande
betecknad med K, bör jämföras med den beräknade anläggningskostnaden
per person vid den aktuella anläggningen, vilken kostnadsfaktor här
betecknas med E. Jämförelsen sker lämpligen genom att man räknar ut

talet — . Detta blir större än 1, om kostnaden per person vid den aktuella

anläggningen är mindre än K, och mindre än 1, om nämnda kostnad är
större än K. I formeln bör vidare införas ett tal, motsvarande den procent
av kostnaderna, som bör utgöra brukarnas andel, om kostnaden per person

är lika med K, d. v. s. om talet är exakt 1. Om denna normalkostnads E andel

betecknas med N, kommer brukarnas andel att motsvara uttrycket

N ^. Jag vill framhålla, att denna beräkningsmetod till sina grunddrag
E

överensstämmer med utredningens förslag i fråga om beräkning av kommunandelen.
Väljes denna beräkningsmetod, blir alltså formeln konsekvent
uppbyggd. Beräkningen är dessutom relativt enkel.

Jag vill med hänvisning till det anförda föreslå, att den nu angivna metoden
kommer till användning vid bidragsberäkningen för att differentiera
bidragen efter kostnadsnivån.

Vad härefter angår sättet för differentiering av bidragen med hänsyn till
kommunernas olika skatteunderlag har jag i det föregående redan deklarerat
min principiella anslutning till utredningens förslag. Genom den av
utredningen förordade jämförelsen mellan skatteunderlaget per invånare i
kommunen (Ks) och medelskatteunderlaget för rikets kommuner (Ns) enRs ligt

principen — erhålles ett tal, som enligt min uppfattning är en lämplig

utgångspunkt för differentiering av den kostnadsandel, som med hänsyn
till kommuninvånarnas ekonomiska bärkraft bör kunna bekostas utan statsbidrag.
Såsom utredningen föreslagit bör differentieringen närmare bestämt
kunna tillgå på det sättet, att man inför ett tal (Nka), motsvarande
den procentuella andel, som en »normalkommun» — d. v. s. en kommun
med ett skatteunderlag per invånare helt överensstämmande med medeltalet
för riket — bör kunna själv bekosta. Kommunandelens storlek i det

Ks

givna fallet kan alltså betecknas med uttrycket Nka —.

De principer för beräkning av statsbidragsprocenten, som jag nu förordat,
kan sammanfattningsvis uttryckas så, att staten skall svara för den
procentuella andel av kostnaden, som återstår efter avdrag av dels den
procentuella andel, som under alla förhållanden bör kunna betalas medelst
avgifter, och dels den andel, som svarar mot kommunens ekonomiska bärkraft.
Om bidragsprocenten betecknas med bokstaven b, får bidragsformcln
följande utseende:

b = 100 — N ^ — Nka

E Ns

.lag har i denna framställning begagnat i huvudsak samma bokstavsbeteckningar
som utredningen. I själva författningstexten torde dock dessa

4

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

böra utbytas mot de beteckningar, som är gängse på förevarande och närstående
områden.

- En speciell fråga, som bör nämnas i detta sammanhang, gäller sättet för
beräkning av antalet skattekronor per invånare (Ks och Ns). Utredningen
har föreslagit att den nuvarande regeln, att antalet skattekronor per invånare
skall beräknas såsom ett genomsnitt för en sjuårsperiod, förenklas
därhän, att man endast räknar med genomsnittet för de senast förflutna tre
åren. Med tillämpning av nuvarande bidragsregler i övrigt skulle en dylik
reform betyda en minskning av bidragens genomsnittliga belopp. Enligt det
föreslagna nya bidragssystemet blir däremot frågan utan betydelse i detta
hänseende. Vad som kan diskuteras är blott huruvida treårsperioden är tillräcklig
för att man skall undgå att vid bidragsberäkningen alltför mycket
beakta tillfälliga förskjutningar i de särskilda kommunernas skatteunderlag.
I stort sett torde man emellertid kunna räkna med att ett medeltal
för tre år ger ett gott värde på kommunens bärkraft jämförd med andra
kommuners och jag anser mig därför kunna tillstyrka utredningens förslag
på denna punkt.

I fråga om den speciella bidragsgivningen till anordningar för höggradig
rening av avloppsvatten förordar departementschefen, att tilläggsbidrag
skall utgå på grundval av den merkostnad som dessa betingar. Eftersom
det visat sig i praktiken vara svårt att dra upp en bestämd gräns för de fall,
då bidrag bör komma i fråga, torde det emellertid vara lämpligast, att frågan
i författningen löses genom en bestämmelse om att tilläggsbidrag må
utgå, därest kostnaden för utförande av avloppsreningsanordning med mer
än 25 procent överstiger vad som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen prövas
utgöra normal anläggningskostnad vid låggradig rening. Det förutsättes
dock att reningsanläggning, till vilken bidrag utgår, har tillfredsställande
effekt i fråga om reningsgraden. Närmare bestämmelser härom
torde, om så visar sig erforderligt, få meddelas framdeles i form av tillämpningsföreskrifter.
Liksom f. n. synes den del av kostnaden för reningsåtgärderna,
som kan anses belöpa på industribebyggelse och liknande, böra
uteslutas från bidrag. Bidragsmöjligheten bör alltså begränsas till bostadsoch
jordbruksbebyggelse.

I några av remissyttrandena har berörts en fråga, som orsakat vissa tvistigheter
vid tillämpningen av nuvarande bidragsförfattning, nämligen huruvida
och i vad mån bidrag skall utgå till anläggningar, som utföres i samband
med att nya områden tages i anspråk för bebyggelse. Nuvarande bidragsförfattning
innefattar icke något hinder för att bidrag beviljas även
till anläggning, som utföres i samband med att ett område tages i anspråk
för nybebyggelse. I praxis bär man emellertid ansett, att en bidragsgivning
i dylika fall är mindre angelägen än övrig bidragsgivning. Departementschefens
ställningstagande på denna punkt innebär att bidragsförfattningen
bör ändras därhän, att bidrag i allmänhet inte utgår till anläggning för nybebyggelse.

Vid övergång till det nya bidragssystemet aktualiseras också frågan om
en övre och en nedre gräns för statsbidragsprocenten. Departementschefen
anför härom.

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

5

En övre gräns skulle, såsom utredningen påvisat, icke bli av nämnvärd
praktisk betydelse annat än möjligen i rena undantagsfall. Detta gäller särskilt
bidragsgivningen på vatten- och avloppsområdet, eftersom bidragssatserna
icke kan hållas på hög nivå. Fall, då en övre begränsning av bidragssatsen
skulle kunna bli av betydelse, torde i huvudsak icke inträffa annat
än då bidraget helt eller till övervägande del avser anordningar för höggradig
rening av avloppsvatten. Att uppställa någon särskild maximeringsregel
med tanke just på dessa fall synes mig icke lämpligt.

I nuvarande bidragsförfattning är härjämte en annan, ehuru mera abstarkt
maximeringsregel given genom bestämmelsen om att den beräknade
kostnaden för anläggningen icke får vara så hög, att den kan betecknas som
oskälig i förhållande till nyttan. Denna bestämmelse har vållat ganska stora
svårigheter i tillämpningen. Icke minst ur förenklingssynpunkt är det önskvärt,
att den ersättes med en föreskrift om en viss högsta kostnadsnivå att
tillämpas vid bidragsberäkningen. Den nya bestämmelsen torde icke böra
göras så sträng mot de bidragssökande, att ett överskridande av den i författningen
angivna maximikostnaden innebär förlust av varje möjlighet
till bidrag, utan bör avfattas så, att bidrag får utgå med samma belopp som
om kostnaden stannat vid maximikostnaden. Härjämte bör, liksom nu, finnas
möjlighet för Kungl. Maj:t alt i speciella fall bevilja bidrag på en något
högre kostnad, om anläggningen bedömes som mycket angelägen eller eljest
särskilda skäl föreligger. Jag förordar, att maximeringsregeln utformas på
nu angivet sätt. Maximikostnaden synes därvid böra bestämmas till dubbla
beloppet av den normalkostnad (K), som enligt det förut anförda ligger till
grund för beräkning av bidragsprocenten.

Beträffande den nedre gränsen för bidragssystemets tillämpning må nämnas,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan åtskilliga år tillämpat en
praxis, som innebär att bidrag icke beviljas med mindre dess belopp kommer
att uppgå till minst 10 procent av den beräknade anläggningskostnaden.
Någon anledning att frångå denna regel torde ej föreligga. I samband med
övergången till det nya bidragssystemet bör regeln fastslås i själva bidragsförfattningen.

Departementschefen övergår härefter till att behandla frågorna om storleken
av bidragsanslaget och om bidragens belopp. Efter en kortfattad redogörelse
för det nuvarande anslagets användningsområde och för den eftersläpning,
f. n. ca o år, som uppkommit vid bidragsutbetalningen anför departementschefen.

Läget är enligt min mening sådant, alt radikala åtgärder är nödvändiga
för att hindra en ytterligare ansvällning av bidragsbalansen och en ytterligare
ökning av väntetiden. Man kan härvid tänka sig att gå fram på två
vägar, nämligen att öka anslagen eller att jämka bidragsreglerna, så att
anspråken på bidrag går ned. En kombination av dessa båda vägar är givetvis
också en möjlig lösning.

I praktiken är det knappast tänkbart att nå en förbättring enbart genom
en anslagsökning eller enbart genom en omläggning av bidragsreglerna. Att
med nuvarande bidragsnivå åstadkomma balans mellan anslag och medelsbehov
skulle fordra en ökning av anslaget till ett belopp, som av stalsfinansiella
skäl icke kan komma i fråga. En sänkning av bidragen skulle för alt
få åsyftad verkan behöva göras så drastisk, att endast ett starkt begränsat
antal företag kunde ifrågakomma till bidrag. En fortsatt bidragsgivning
skulle under sådana förhållanden bli tämligen meningslös. Del torde därför
bli nödvändigt all tillgripa båda de angivna metoderna och således kombinera
en anslagsökning med en viss reduktion av bidragssatserna.

6

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

Jag torde i detta sammanhang knappast behöva erinra om nödvändigheten
att i nuvarande läge iakttaga största återhållsamhet i fråga om ökning
av statsutgifterna. Önskemålet att åstadkomma en förbättring av förhållandena
på förevarande område är emellertid så angeläget, att den får
anses motivera även ganska långtgående krav på statskassan, om en lösning
av frågan finns inom räckhåll. Under förutsättning att en verklig
förbättring står att vinna, anser jag att det nuvarande anslaget om 30 milj.
kronor bör kunna ökas till 45 milj. kronor eller med 50 procent.

Vad angår möjligheten att vinna besparingar genom reduktion av bidragssatserna
har jag redan förut som min mening framhållit, att jämkningen
av bidragsbeloppen icke bör gå längre, än att bidragsgivningen alltjämt
kan sägas tillgodose samma syften som tidigare.

F. n. uppgår enligt verkställda undersökningar bidragen i genomsnitt till
ca 32 procent av anläggningskostnaderna. För att med en anslagsökning
av nyss antydda mått kunna på sikt uppnå balans mellan anslagstilldelning
och bidragsbehov torde erfordras, att bidragsreglerna ges en sådan utformning,
att den genomsnittliga bidragsprocenten icke kommer att överstiga 20,
vilket innebär eu reduktion med ca en tredjedel. Med hänsyn till den omfattning,
vari anordningar för höggradig rening av avloppsvatten kan antagas
komma till utförande i framtiden, torde — om de särskilda bidragen
till dylika anläggningar skall fylla sitt syfte — behovet av medel för denna
del av bidragsverksamheten böra skattas till minst 3 procent av den sammanlagda
årliga investeringen i bidragsberättigade vatten- och avloppsföretag.
För att uppnå den nyss angivna målsättningen beträffande den totala
bidragstilldelningens omfattning bör bidragsgivningen till vatten- och avloppsföretag
i allmänhet därför avvägas så, att den uppgår till i genomsnitt
17 procent.

Med hänsyn härtill får jag föreslå, att bidragen bestämmes efter de nu
angivna grunderna.

Anpassningen till den förut av mig förordade formeln för bidragsberäkningen
kan ske på flera olika sätt. Ett önskemål är — såsom förut framhållits
— att man bibehåller den nuvarande principen, att bidragen i stort
sett reserveras för sådana fall, då anläggningskostnaderna per person är
högre än normalt eller då kommunens skatteunderlag är lägre än genomsnittet
för riket.

Vid övervägande av de alternativ, som rimligen kan komma i fråga, har
jag funnit, att den normala kostnaden för utförande av vatten- och avloppsanläggningar
vid nuvarande kostnadsläge icke kan sättas lägre än till 1 250
kronor per person. För att hindra att framtida förskjutningar i kostnadsnivån
påverkar bidragsprocenten, synes emellertid detta tal böra på något
sätt indexregleras. Att formellt införa en särskild index för vatten- och
avloppsanläggningar synes dock överflödigt. Del torde vara tillräckligt, att
i författningen intages en föreskrift om att nämnda tal skall anses motsvara
det genomsnittliga kostnadsläget under år 1958 samt om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att vid behov, i anledning av inträffade förändringar
i kostnadsläget, meddela föreskrift om jämkning av talet.

Enligt de givna förutsättningarna bör de procentuella andelar av kostnaden,
som kommunen och anläggningens brukare förutsättes kunna betala
utan statsbidrag, bestämmas så, att de vid ett värde å skatteunderlaget, som
motsvarar medeltalet för riket, och en anläggningskostnad, som motsvarar
det nyss angivna normalvärdet, uppgår till sammanlagt 100 procent. Fördelningen
synes kunna ske så, att »normalkommunandelen» sättes till 60
procent och »normalkostnadsandelen» sättes till 40 procent.

Detta betyder, bl. a., att det belopp som skall bäras utan bidrag, kommer
att utgöra 40 procent av 1 250 kronor eller alltså 500 kronor per person.

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

7

Bidragsformeln kommer — med användande av de förut nyttjade beteckningarna
■— att lyda sålunda:

b = 100 - 40-^ - 60 —

E Ns

Jag vill framhålla, att de av mig här förut gjorda antagandena i fråga om
utfallet av de sålunda föreslagna bidragsreglerna bestyrkes av ingående undersökningar,
utförda i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
beträffande verkan av reglerna vid tillämpning på anläggningar, till vilka
bidrag beviljats åren 1957 och 1958.

Vad angår procentsatsen för de särskilda bidragen till anordningar för
höggradigt renande av avloppsvatten har dylika bidrag hittills icke utgått i
sådan omfattning, att några bestämda slutsatser ännu kan dragas på basis
av vunna erfarenheter. Jag anser, att åtminstone t. v. den lämpligaste formen
är ett tilläggsbidrag efter en fixerad procentsats, tillmätt i syfte att
medföra en krafig stimulans till utförande av effektiva reningsanordningar.
För detta ändamål torde ett tilläggsbidrag av 40 procent vara till fyllest. Jag
förordar därför, att bidraget utgår med 40 procent, utöver det procenttal —
positivt eller negativt — som framkommer vid tillämpning av den nyss förordade
formeln.

En fråga, som i delta sammanhang icke bör förbigås, gäller de fall, då
vatten- och avloppsanläggningar utföres som statskommunala reservarbeten.
Statsbidrag utbetalas då av arbetsmarknadsstyrelsen från anslaget till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m. Dessa s. k. arbetsbidrag
utgår enligt författningen om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
samt uträknas i vanlig ordning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock i särskilda fall vidtaga sådan jämkning
av arbetsbidragets storlek, som omständigheterna kan föranleda. För att
det skall bli möjligt att även i fortsättningen utnyttja byggandet av vattenoch
avloppsanläggningar såsom beredskapsarbeten torde det med de här
föreslagna nya bidragsreglerna visa sig nödvändigt att beträffande ekonomiskt
svagare kommuner med höga arbetslöshetskostnader tillämpa en sådan
ordning för jämkning av statsbidragen i de fall, då anläggningen utföres
som beredskapsarbete, att bidragsnivån enligt nu gällande bestämmelser
i stort sett upprätthålles.

Såväl vad angår bidrag till höggradiga reningsanläggningar som beträffande
bidragsgivningen i allmänhet vill jag vidare hänvisa till den möjlighet,
som enligt nuvarande bidragsförfattning föreligger för Kungl. Maj :t att
i särskilda fall beräkna bidraget efter andra grunder än de i författningen
angivna och att bevilja bidrag även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna
reglerna. Denna möjlighet synes mig böra bibehållas.

De föreslagna nya bidragsbestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
juli 1959. Om nuvarande regler skulle tillämpas beträffande alla anläggningar,
som utförts eller till vilkas utförande tillstånd lämnats före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, skulle detta medföra, att det dröjde
länge, innan dessa konime att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Ur
förenklingssynpunkt hade det varit önskvärt, alt de nya bestämmelserna erhållit
tillämpning även på nyss avsedda grupp av anläggningar.

Enligt utredningens förslag skulle de av denna förordade bidragsreglerna
givas retroaktiv tillämpning. Vad beträffar de i det föregående föreslagna
nya bidragsbestämmelserna har verkställda undersökningar givit vid handen,
att de i flertalet fall medför lägre bidrag än de nuvarande reglerna.
Med hänsyn härtill anser departementschefen sig icke kunna tillstyrka en

8

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

omedelbar tillämpning av de nya bestämmelserna. Denna grupp av äldre
företag — vilken lämpligen kan begränsas till företag, till vilkas påbörjande
tillstånd beviljats före den 1 juli 1957 — bör därför helt undantagas från
tillämpning av de nya bestämmelserna. Beträffande annan anläggning, som
i väsentlig omfattning påbörjats före den 1 juli 1959, torde böra gälla en
spärregel, som i skälig mån tillgodoser de bidragstagande kommunernas intresse
av att bidragen till nu åsyftade anläggningar icke undergår några alltför
betydande jämkningar. En dylik spärregel bör konstrueras på det sättet,
att bidraget visserligen i första hand skall bestämmas enligt de nya bestämmelserna,
men att man vid uträkningen även skall kontrollera, vad bidraget
skulle utgjort enligt de äldre reglerna. Därest de nya bestämmelserna skulle
medföra lägre bidrag, bör kompensation i viss omfattning utgå. Gränsen
för dylik kompensation bör dragas så, att det utgående bidraget icke får med
mer än 75 procent överstiga det bidrag, som skulle utgått vid tillämpning av
enbart de nya bestämmelserna. För det fall att de nya bestämmelserna ger
till resultat, att bidrag icke alls skall utgå, torde böra föreskrivas ett absolut
bidragsmaximum. Detta bör för att undvika ojämnheter i bidragssystemet
sättas till 17,5 procent, d. v. s. till samma procenttal som det, vilket skulle
ha tillämpats, om de nya bestämmelserna lett till ett tioprocentigt bidrag
och nyssnämnda kompensationsregel medfört en uppräkning med 75 procent
av detta.

Departementschefen har föreslagit, att den befogenhet, som Kungl. Maj :t
enligt nuvarande bidragsförfattning äger att i särskilda fall beräkna bidraget
efter andra grunder än de i författningen angivna och att bevilja bidrag
även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna reglerna, överföres till den
nya bidragsförfattningen. Det synes naturligt, att denna befogenhet även
får avse förhållandena under övergångstiden.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Svärd (I: 222) och den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Borås och Lothigius (II: 281), vari hemställts att
riksdagen måtte till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 000 kronor; dels

en inom första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Franzén
väckt motion (I: 408), vari hemställts, att förevarande bidragsanslag måtte
upptagas med 50 000 000 kronor, att riksdagen måtte, med avslag på Kungl.
Maj :ts förslag till ändrade grunder för ifrågavarande statsbidragsgivning
hemställa, att nytt förslag i ärendet måtte föreläggas 1960 års riksdag, varvid
bidraget i intet fall skall underskrida 24 procent med högre bidrag till
kommuner där kostnaderna härför är stora eller skatteunderlaget per invånare
är lågt, samt att Kungl. Maj: måtte, med beaktande av läget för kom -

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

9

nr.inerna, så snart förhållandena det medgiver för de kommande åren
föreslå anslaget höjt så, att en snabbare avveckling av nuvarande eftersläpning
beträffande utbetalande av statsbidragen avvecklas;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Robert Johansson m. fl. (I: 412) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (II: 508), vari hemställts, att riksdagen
måtte vid behandlingen av förevarande ärende dels uttala angelägenheten
av att ökade bidragsbelopp ställes till förfogande under de följande budgetåren
så att eftersläpningen i bidragsutbetalningen avvecklas snarast möjligt,
dels besluta att statsbidragen må utgå med i genomsnitt 32 procent av
anläggningskostnaderna och med bibehållande av den nuvarande principen,
att bidragen i stort sett reserveras för sådana fall, då anläggningskostnaden
per person är högre än normalt eller då kommunens skatteunderlag är lägre
än genomsnittet för riket, samt att bidrag måtte utgå till nyexploaterade
områden efter samma grunder som för befintlig bebyggelse, dels ock anhålla
hos Kungl. Maj:t om utarbetande av bidragsregler i överensstämmelse med
vad i motionen anförts;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Nilsson i Lönsboda och Nyberg
väckt motion (II: 509), i vilken hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för nödvändigheten av att större anslag ställes till förfogande för forskningsändamål
beträffande avloppsvattnets rening och att Kungl. Maj:t torde
beakta detta vid fördelningen av anslaget.

Beträffande de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna I: 222, I: 408, I: 412 och II: 509.

Utskottet. De i förevarande proposition framlagda förslagen har angivits
syfta till dels en förenkling av grunderna för statsbidragsgivningen till vatten-
och avloppsanläggningar jämte ernående av bättre överensstämmelse
med vad som gäller på närliggande bidragsområden, dels ock åstadkommande
av balans mellan bidragsanslagets storlek och behovet av bidragsmedel.
Den nu föreskrivna bidragsberäkningen på grundval av anläggningarnas
kapitaliserade årskostnad förutsättes därvid ersatt med en beräkning,
grundad på den i förväg kalkylerade kostnaden för anläggningarnas
utförande. För anpassning av bidragstilldelningen efter behovet i det enskilda
fallet föreslås, i likhet med vad som hittills gällt, viss differentiering
av bidragen ske. Detta avses möjliggöras genom ett system som innebär, att
bidragsprocenten blir beroende av främst två faktorer, nämligen den aktuella
anläggningens relativa kostsamhet — d. v. s. anläggningskostnaden per
person — och skatteunderlaget per invånare i den kommun, där anläggningen
uppföres. Härvid jämföres kostnaden med en på visst sätt bestämd
normalkostnad samt skatteunderlaget per invånare — beräknat såsom medeltal
för de tre senaste åren — med medeltalet för rikets kommuner.

Därest anläggningskostnaderna för ett företag överskrider en viss högsta
kostnadsnivå föreslås bidraget böra utgå med samma belopp som om kost -

10

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

naden stannat vid nämnda maximinivå. Som nedre gräns för bidragssystemets
tillämpning föreslås nu rådande praxis böra fastslås. Detta innebär att
bidrag icke beviljas med mindre dess belopp kommer att uppgå till minst
10 procent av anläggningskostnaden.

I fråga om anläggningar för höggradig rening av avloppsvatten föreslås
nuvarande system, innebärande att bidragen från fall till fall bestämmes
av Kungl. Maj:t, ersatt med en regel om tilläggsbidrag på den del av anläggningskostnaden
som överstiger normalkostnaden vid låggradig rening.

I syfte att på sikt ernå en förbättring av nuvarande läge kännetecknat
av ständig ökning av ärendebalansen och lång väntetid — f. n. ca fem år —
föreslås en höjning av bidragsanslaget från 30 milj. kr. för innevarande
budgetår till 45 milj. kr. för nästa budgetår samt en sänkning av den genomsnittliga
bidragsnivån från ca 32 till ca 20 procent. Med hänsyn till att
tilläggsbidragen till anläggningar för höggradig rening förutsältes öka i antal
samt föreslås fixerade vid 40 procent utöver normalbidraget stannar
procentsatsen för övriga anläggningar vid i genomsnitt 17 procent.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1959. För tidigare påbörjade
företag avses dock särskilda övergångsbestämmelser tillämpas.
Dessa innebär att sådana företag, till vilkas påbörjande tillstånd beviljats
före den 1 juli 1957, helt undantages från tillämpning av de nya bestämmelserna.
För andra anläggningar, påbörjade före den 1 juli 1959, skall
i viss omfattning kompensation för bidragsbortfallet utgå.

I anledning av Kungl. Maj :ts förslag har motionsledes vissa yrkanden
framställts. Sålunda har i de båda likalydande motionerna I: 222 och II: 281
under hänvisning till det statsfinansiella läget föreslagits att bidragsanslaget
för nästa år upptages med ett belopp av endast 30 milj. kr. Vidare har
i de båda likalydande motionerna I: 412 och II: 508 hemställts om utarbetande
av nya regler. Dessa skulle i huvudsak gå ut på ett bidrag om i genomsnitt
32 procent av anläggningskostnaden. Dessutom skulle bidrag utgå
även till anläggningar för nyexploaterade områden. Den nuvarande eftersläpningen
i bidragsutbetalningen borde också enligt motionärerna snarast
avvecklas genom ökade bidragsbelopp under följande budgetår. I motionen
I: 408 åter har yrkats dels ett anslag för nästa budgetår om 50 milj.
kr., dels avslag på förslaget av ändrade bidragsgrunder, dels ock att framställning
göres om nytt förslag i ämnet till 1960 års riksdag. Enligt detta
borde anläggningsbidragen i intet fall underskrida 24 procent samt i vissa
fall uppgå till högre procent. Slutligen har i motionen II: 509 hemställts
om ett uttalande från riksdagens sida att en större del av bidragsanslaget
än f. n. skal! ställas till förfogande för forskningsändamål beträffande avloppsvattnets
rening.

Utskottet vill för sin del erinra om att det senast i sitt utlåtande nr 6
(p. 21) till fjolårets A-riksdag påtalat de otillfredsställande förhållanden
som är förbundna med nuvarande bidragssystem samt den bristande överensstämmelsen
mellan anslagsbelopp och medelsbehov enligt gällande bidragsregler.
I anslutning härtill har också kraftigt understrukits nödvän -

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

11

digheten av att därmed sammanhängande frågor bringas till en snar och
mera definitiv lösning.

Utskottet finner det därför i och för sig tillfredsställande att Kungl.
Maj:t nu funnit sig kunna framlägga förslag syftande härtill. Såvitt utskottet
funnit innebär också de nya bidragsreglerna en betydande förenkling
i förhållande till nuvarande system. Bl. a. kan sålunda frågan om bidragets
storlek i det aktuella fallet i förväg avgöras på grundval av de beräknade
kostnaderna för anläggningens utförande m. m.

Den föreslagna sänkningen av bidragsprocenten medför dock en avsevärd
minskning av bidragen. I realiteten kommer dessa att påverkas i ytterligare
sänkande riktning genom att eftersläpningen i bidragstilldelningen
i vart fall under de närmaste åren inte torde kunna elimineras och de bidragssökande
härigenom komma att få vidkännas extra ränteutgifter för
nedlagt kapital. Härtill kommer en viss retroaktivitet i tillämpningen av
de nya föreskrifterna — om ock mildrad genom övergångsbestämmelsernas
utformning.

Även om ur angivna synpunkter en viss försämring i bidragsgivningen
sålunda blir följden av de nya reglerna har utskottet funnit sig böra godtaga
desamma. Utskottet har härvid beaktat att en ändring av nuvarande
bidragsgivning icke minst av statsfinansiella skäl framstår som ofrånkomlig.
Till belysning härav må endast nämnas att med fortsatt tillämpande
av dessa grunder och under förutsättning av ett anslag för nästa budgetår
om 50 milj. kr. ärendesbalansen per den 1 juli 1960 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknats öka till att avse företag för 695 milj. kr., motsvarande
ett bidragsbelopp av 250 milj. kr.

Utskottet, som sålunda tillstyrker att de nya bestämmelserna på sätt
Kungl. Maj:t föreslagit tillämpas fr. o. m. den 1 juli innevarande år, har
inte heller funnit anledning till erinran mot vad departementschefen i förevarande
sammanhang i övrigt anfört och förordat. Departementschefens uttalande
att bidrag till anläggningar inom nyexploaterade områden må kunna
utgå därest synnerliga skäl därtill föranleda vill utskottet i anslutning
härtill understryka. Vidare vill utskottet framhålla vikten av att frågan om
eftersläpningen i bidragsgivningen och i anledning härav erforderliga åtgärder
uppmärksamt följes.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i enlighet med förslaget närmare
utforma den bidragskungörelse och de övergångsbestämmelser m. m.
som erfordras.

Utskottet, som jämväl biträder Kungl. Maj:ts förslag i fråga om anslagsberäkningen
för nästa budgetår, kan med hänsyn till det anförda ej biträda
de motionsvis framställda yrkandena om ändring av eller omarbetning
till kommande år av de förordade bidragsreglerna liksom ej heller om annan
medelsanvisning än den av Kungl. Maj:t föreslagna. Då utskottet inte
heller i övriga delar funnit sig kunna biträda motionärernas yrkanden avstyrker
utskottet bifall till samtliga motioner. Vidkommande speciellt yrkandet
om avsättande inom anslagsramen av ökade medel till forsknings -

12

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

verksamheten anser utskottet, i överensstämmelse med sin tidigare uttalade
uppfattning, att det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva frågan härom.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 412 och II: 508 samt I: 408,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 20
februari 1959 förordade ändrade grunderna för statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar;

II. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 222 och II: 281 samt I: 408,
sistnämnda motion såvitt nu är i fråga, till Bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor;

III. att motionerna I: 412 och II: 508 samt I: 408, samtliga
motioner såvitt de icke behandlats under I. eller II., icke må
av riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 509 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 maj 1959

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Birger Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Anders Johansson,
Sundin och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Svensson
i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, Hansson i Skegrie, Nihlfors, Heckscher,
Lassinantti och Johansson i Norrköping.

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

13

Reservation

av herrar Domö, Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Heckscher, vilka
ansett

dels att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke, som på s. 11 börjar med
»Även om», t. o. m. det stycke, som på s. 12 slutar med »frågan härom», bort
ha följande lydelse:

»Trots de erinringar mot de föreslagna bidragsreglerna som utskottet sålunda
anfört skulle utskottet ha varit berett att godtaga desamma, därest
det för utskottet framstått såsom möjligt att förorda en väsentlig höjning av
anslaget i fråga. Därigenom skulle nämligen kommunerna kunnat utfå statsbidraget
tidigare och sålunda såsom kompensation för det minskade bidraget
få lägre räntekostnader. Emellertid är det statsfinansiella läget nu sådant
att många ytterst angelägna ändamål måste eftersättas. Vad som enligt utskottets
mening för närvarande främst kräves är att statsutgifterna bringas
i nivå med de inkomster som kan beräknas inflyta utan att någon skattehöjning
genomföres. Vid sådant förhållande nödgas utskottet motsätta sig
varje som helst höjning av anslaget, sålunda även vad Kungl. Maj:t härutinnan
föreslagit. Utskottet motsätter sig alltså förslaget om ändrade bidragsgrunder
och tillstyrker därmed bifall till motionerna I: 222 och II: 281. Övriga
motioner avstyrker utskottet.»

dels ock att utskottets hemställan under I. och II. bort ha följande lydelse: »I.

att riksdagen må, med avslag å motionerna I: 412 och
II: 508 samt I: 408, samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förslag om ändrade grunder för statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar;

II. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 222 och II: 281 ävensom
med avslag å motionen I: 408, sistnämnda motion såvitt nu
är i fråga, till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1959/60 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 30 000 000 kronor;»

690690 Stockholm 1059. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag