Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motion om vissa ändringar i kungörelsen
om älgavgifter m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion nr 376 av herr Nilsson, Ferdinand.

I motionen redogöres till en början för gällande regler rörande älgavgifter,
förutsättningar för ersättning från älgskadefond samt värdering av uppkomna
skador. Motionären framhåller att enligt 7 § i kungörelsen om älgavgifter
m. m. värderingskostnaderna skall betalas av den som yrkar skadeersättning.
Småbrukare har oftast få och arrendatorer i regel inga möjligheter
att genom jakt på älg bereda sig gottgörelse för de förluster som förorsakas
dem genom betande älgar. Motionären anser goda skäl tala för att de som
drabbas av skadegörelsen inte skall bära kostnaderna för att få skadorna
värderade. — Likaså finner motionären det motiverat att arrendatorer av
något större jordbruk än 20 hektar åker, som ej har jakträtt på fastigheten
och alltså saknar möjlighet att genom jakt hålla sig skadeslösa, lika väl
som innehavare av något mindre brukningsenheter, som kanske har en
bättre ekonomisk ställning, skall ha rätt till ersättning ur älgskadefond.

Motionen utmynnar i en hemställan, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t göra framställning om utarbetande och framläggande inför riksdagen
av förslag till ändrade bestämmelser i kungörelsen 1 juni 1951 (nr 298)
om älgavgifter avseende dels att kostnaderna för värdering av älgskador
skall betalas ur fonden för reglering av sådana dels att brukare (arrendator)
av jordbruk med mer än 20 hektar åker, som ej har jakträtt på fastigheten,
måtte på samma villkor som innehavare av mindre jordbruk erhålla
ersättning för inträffade älgskador.»

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har yttranden över motionen
inhämtats från domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Uppsala och
Kopparbergs län. Yttrandet från länsstyrelsen i Uppsala län åtföljes av en
skrift från älgskadenämnden i länet. På begäran av utskottet har yttranden
över motionen därjämte avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk samt
Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 9.

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Gällande bestämmelser

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m. skall
för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungl. Maj :t för varje jaktår
bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Sådan avgift utgår dock
icke för älg som jämlikt 16 § jaktstadgan tillfaller kronan. Inom varje län
skall av avgifter för älgar som fälls inom länet bildas en älgskadefond, som
förvaltas av länsstyrelsen. Viss av Kungl. Maj :t bestämd del, högst tio procent,
av inflytande älgavgifter skall redovisas till en för samtliga län gemensam
regleringsfond, som förvaltas av statskontoret. Ur älgskadefond skall
ersättning utgå för skada som förorsakas av älg inom länet samt, i den
män medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande
av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet. Från regleringsfonden
må efter Kungl. Maj:ts bestämmande medel överföras till älgskadefond,
vars tillgångar icke förslår till ersättande av älgskador inom länet.

Ersättning ur älgskadefond utgår för skada på växande eller avmejad
men ej inbärgad gröda, såvida den skadelidande icke genom tillgodogörande
av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Vidare kan ersättning
beviljas om skada inträffat på fruktodling eller annan trädgårdsodling
som drives i förvärvssyfte. Som en allmän begränsning av ersättningsrätten
gäller att ersättning icke utgår om skadan är av allenast ringa beskaffenhet
eller den skadelidande underlåtit att vidtaga rimliga åtgärder för att förebygga
skadan. Vidare är kretsen av ersättningsberättigade begränsad så
till vida att den vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord
eller mer än 200 hektar annan jord kan tillerkännas ersättning endast om
särskilda skäl föreligger.

För värdering av älgskador som nu sagts skall inom varje kommun, där
sådana skador kan befaras uppkomma, finnas två gode män, utsedda av
länsstyrelsen för en tid av sex år. För gode männen gäller vissa behörighetsvillkor.
Den ene skall sålunda vara nämndeman, ägodelningsnämndeman,
god man vid lantmäteriförrättning, tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse,
polisman eller ordförande i kommunalnämnd. Den andre
skall utses på förslag av vederbörande hushållningssällskap.

Den som vill framställa krav på ersättning ur älgskadefond skall först
låta de för kommunen utsedda gode männen syna och värdera skadan samt
upprätta värderingsinstrument. Gode männen äger av sökanden erhålla ersättning
enligt samma grunder, som gäller för gode män vid lantmäteriförrättningar,
d. v. s. dagarvode med 30 kronor för varje förrättningsdag,
i regel inberäknat resdag, samt resekostnadsersättning och traktamente
enligt rese- och traktamentsklass B i allmänna resereglementet.

Ansökningen om skadeersättning ur fonden skall, åtföljd av värderingsinstrumentet
och andra handlingar sökanden vill åberopa, inom viss tid

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 1959

3

ingivas till vederbörande landsfiskal eller stadsfiskal, som med eget yttrande
har att överlämna handlingarna till länsstyrelsen.

De gällande reglerna om älgavgifter har tillkommit genom författningsändring
år 1951 och har sedermera undergått vissa mindre ändringar år 1955.
Genom 1951 års lagstiftning höjdes arealgränsen för erhållande av ersättning
från 15 till 20 hektar odlad jord, varjämte såsom nytt villkor uppställdes
att sökanden ej heller finge inneha mer än 200 hektar annan jord.
Ändringen år 1955 avsåg värderingsförfarandet. Tidigare hade gällt att den
som ville framställa anspråk på ersättning skulle låta två trovärdiga, i
jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män syna och värdera skadan. Av
värderingsmännen skulle en vara nämndeman e. d. Den vidtagna ändringen
innebar att nuvarande system med särskilda av länsstyrelsen utsedda
gode män tillskapades. Samtidigt infördes bl. a. bestämmelsen om
gode männens rätt till ersättning.

Tidigare behandling av förevarande frågor

Frågan om ersättning till gode männen har tidigare icke
varit föremål för riksdagens ställningstagande.

Till grund för nuvarande bestämmelser rörande kretsen av ersättningsberättigade
låg ett den 11 november 1950 avgivet förslag av
19i9 års jaktutredning (SOU 1950:40). I vissa remissyttranden över förslaget
behandlades även frågan om arealgränsen för rätt att erhålla ersättning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg att gränsen icke borde sättas lägre
än 25 hektar. Kronobergs läns jaktvårdsförening och Södra Älvsborgs låns
jaktvårdsförening var av den meningen, att ersättning för älgskador borde
utgå oberoende av brukningsdelens storlek. Riksförbundet Landsbygdens folk
uttalade sig för en förmånligare behandling av jordbruksarrendatorer enligt
vad närmare framgår av förbundets nedan angivna yttrande över föreliggande
motion.

Departementschefen fann i propositionen nr 189/1951, att utredningens
förslag angående villkoren för erhållande av skadeersättning vore väl avvägt.
Med anledning av vad Riksförbundet Landsbygdens folk anfört framhöll
departementschefen att såväl då gällande författningstext som utredningens
förslag lämnade länsstyrelsen möjlighet att medgiva ersättning oavsett
brukningsdelens storlek, om särskilda skäl förelåge.

I en vid 1955 års riksdag av herr Niklasson väckt motion nr 1:60 föreslogs
bl. a., att frågan om en allmännare rätt till ersättning ur älgskadefond
borde upptagas till övervägande. Motionären uttalade, att den kompensation
som brukare av något större jordbruk ansetts kunna erhålla genom själva
jakten icke alltid stode till buds, varför det i många fall icke vore rättvist,

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

att en jordbrukare med större marker än 20 hektar odlad jord saknade
möjlighet att erhålla ersättning.

I avgivet yttrande över motionen anförde Svenska jägareförbundet bl. a.,
att om älgavgiftens maximibelopp höjdes, intresset för älgjakten skulle
kunna minska, varav följden bleve mindre avskjutning, ökad skadegörelse
och sämre möjlighet till ersättning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg motionärens förslag beaktansvärt
men påpekade vissa därmed förbundna praktiska svårigheter. Länsstyrelsen
anförde bl. a. följande.

Emot motionärens förslag att utsträcka rätten till ersättning ur älgskadefonden
till varje jordbrukare, vilken icke genom tillgodogörande av jakträtt
eller eljest kunnat hålla sig skadeslös för lidna förluster, synes rent principiellt
erinran icke kunna göras. Ytterligare anspråk på den redan nu långt
ifrån tillräckliga älgskadefonden skulle emellertid nödvändiggöra en väsentlig
förstärkning av densamma. Då väl älgavgifterna icke lämpligen börahöjas
utöver nu tillämpade belopp, skulle den föreslagna ändringen förutsätta tillskott
av statsmedel. Utsikterna att erhålla anslag för ändamålet torde dock
för närvarande icke vara stora.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs lån fann förslaget värt beaktande och
yttrade vidare följande.

De skador som älgarna åstadkomma äro även för de arrendatorer och
jordägare, som med nuvarande författningsbestämmelser icke kunna komma
i åtnjutande av ersättning, många gånger så betydande, att det framstår
som obilligt, att de skadelidande själva skola vidkännas de av älg förorsakade
förlusterna. Med nu gällande älgavgifter torde emellertid finnas rum
endast för en mycket begränsad utvidgning av kretsen för de ersättningsberättigade.
För detta läns vidkommande bruka de årligen utbetalade ersättningarna
för älgskador vara så betydande, att de inflytande älgavgifterna
endast lämna ett obetydligt överskott; och under särskilt svåra skadeår
bruka ersättningarna till och med avsevärt överstiga älgavgifterna. Under
föregående år utbetalade länsstyrelsen sålunda sammanlagt 95 492 kronor
i älgskadeersättningar, medan länets älgskadefond samma år tillfördes
endast 87 075 kronor i älgavgifter. Därest även ägare och arrendatorer av
större brukningsenheter skulle tillerkännas rätt till ersättning för älgskador
kan förväntas, att antalet ansökningar om skadeersättningar ökar. Då ersättningsanspråken
som regel stå i direkt proportion till brukningsdelens markareal,
måste man också räkna med att dessa brukares ersättningskrav bliva
högre än vad som för närvarande i allmänhet är fallet. Under sådana förhållanden
synas därför älgskadefonderna med nuvarande älgavskjutning och
älgavgifter icke bliva tillräckligt rustade i ekonomiskt avseende för att möta
de ökade krav, som kan förväntas komma att ställas å dessa fonder. Det
torde därför bliva nödvändigt att tillföra älgskadefonderna ytterligare medel
antingen genom höjning av älgavgifterna eller genom direkta anslag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17/1955) över motionen anförde
tredje lagutskottet i förevarande fråga följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

5

I visst samband med frågan om älgjaktens ordnande står spörsmålet om
rätten till ersättning ur älgskadefond. Riksdagen har så sent som 1951, då
nu gällande regler på området tillkom, tagit ställning till de grunder, efter
vilka dylik ersättning skall utgå. I betraktande härav anser utskottet, att
oaktat frågan är förtjänt av fortsatt uppmärksamhet, densamma icke bör
upptagas till övervägande innan älgjaktens problem i stort kunnat bli föremål
för närmare prövning.

Även vid 1956 års riksdag väcktes motioner rörande bl. a. utvidgning av
de ersättningsberättigades krets. I likalydande motionerna nr 1:477 av herr
Johansson, Theodor, och 11:589 av herr Svensson i Vä, vari yrkades en översyn
av principerna för älgskadefonder, anfördes bl. a., att jordbrukare på
brukningsdelar av mer än 20 hektar odlad jord ofta saknade möjlighet att
genom jaktutövning eller på annat sätt hålla sig skadeslösa; detta gällde särskilt
arrendatorerna.

Tredje lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 7/
1956) i anledning av motionerna bl. a. följande.

Även beträffande rätten till ersättning ur älgskadefonderna för älgskadegörelse
å gröda gäller, att åtskilliga praktiska svårigheter lägger hinder i
vägen för en önskad utsträckning i enlighet med motionerna 1:477 och
II: 589. Det kan dock icke bestridas, att åtskilliga ägare av marker, som
överskrider den föreskrivna maximiarealen i fråga om ersättningsrätt, men
vilkas marker likväl är så små, att kompensation ej står att vinna genom
jaktutövning, är ogynnsamt ställda och borde beredas möjlighet till ersättning
ur fonderna. Utskottet är dock medvetet om att en höjning av älgavgifterna
är en ömtålig sak, som om möjligt bör undvikas. Frågan bör dock
göras till föremål för fortsatt uppmärksamhet.

Utskottet föreslog att motionerna skulle överlämnas till 1949 års jaktutredning.
Så har också sedermera skett.

Yttranden

1. Ersättning till gode männen

Klart tillstyrkande yttranden i denna fråga har avgivits av länsstyrelsen i
Uppsala län samt av länets älgskadenämnd ävensom av Riksförbundet
Landsbygdens folk och Jägarnas riksförbund. Domänstyrelsen anför skäl
både för och emot motionen och föreslår att frågan överlämnas till 1949 års
jaktutredning. Samma förslag har Svenska jägareförbundet. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län ifrågasätter behovet av en författningsändring av den innebörd
motionären yrkat.

Beträffande rådande praxis på området anför domänstyrelsen
följande.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

I 7 i andra stycket i Kungl. Maj:ts kungörelse om älgavgifter m. m. föreskrives
bl. a., att de till värdering av uppkommen skada kallade gode männen
äga att av sökanden erhålla ersättning enligt vissa grunder. Domänstyrelsen
har tolkat denna bestämmelse så, att den skadelidande själv skall svara för
alla med värderingen förenade kostnader. I »Jakträtt och viltvård» av G. A.
Bouveng anför emellertid författaren i kommentaren skäl för och emot en
sådan tolkning och framhåller, att det ligger i sakens natur att länsstyrelserna
beträffande frågan, huruvida den skadelidande skall svara för dessa
kostnader eller ej, alltid skola äga beakta billighetsskäl. Hur bestämmelserna
än tolkats, har dock utbildats sådan praxis, att den skadelidande
själv fått svara för dessa kostnader. Syftet med bestämmelsernas utformning
torde ha varit att motverka ansökningar om ersättning, då skadan
varit av oväsentlig omfattning.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att ersättningarna till gode männen
inom länet i allmänhet uppgår till 30—40 kronor för varje syneförrättning
och att antalet utbetalda skadeersättningar år 1958 uppgick till 53 mot 90
å 100 under tidigare år.

Beträffande skälen för och emot den önskade författningsändringen
anför domänstyrelsen, att det kan synas oskäligt att en brukare, som
åsamkats stora skador, även skall bestrida kostnaderna för värderingen och
att det därför torde böra övervägas om ej en skadelidande åtminstone under
vissa förhållanden skall kunna beredas lättnader härutinnan. Emellertid
framhåller styrelsen

att älskadefonderna i vissa län redan nu äro hårt ansträngda och måste
tillföras ansenliga belopp ur den av statskontoret förvaltade älgskaderegleringsfonden.
För närvarande föreligga ansökningar av länsstyrelserna i
Östergötlands och Örebro län om bidrag ur nämnda fond med sammanlagt
110 664 kronor. Skulle även kostnaderna för värderingarna täckas av medel
ur älgskadefonderna, torde kunna förväntas ytterligare behov av medel för
detta ändamål.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger, att ett bifall till motionen i denna del
icke skulle komma att alltför mycket belasta länets älgskadefond, som har
en betydande storlek. Vidare förmenar länsstyrelsen att en för sökanden
kostnadsfri värdering skulle stärka gode männens ställning vid värderingen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det icke helt uteslutet att älgskadefonden
vid en sådan ändring, som motionären önskar, skulle komma att belastas
med åtskilliga värderingskostnader avseende fall, där skadeersättning
av olika anledningar icke kan lämnas.

Riksförbundet Landsbygdens folk hänvisar till att förbundet i en den
2 april 1958 dagtecknad framställning till chefen för jordbruksdepartementet
bl. a. framhållit, att det vore oriktigt att ersättningen för älgskador
-—. vilka skador i allmänhet inte bleve helt täckta -— ytterligare skulle reduceras
med omkostnaderna för besiktningsmän.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

7

I yttrandet från Svenska jägareförbundet erinras bl. a. att gällande bestämmelser
rörande värderingskostnaderna tillkommit så sent som år 1955.

Jägarnas riksförbund yttrar följande.

Från såväl småbrukare som arrendatorer, vilka i stor utsträckning inte
har möjlighet att genom jakt kompensera sig för uppkomna älgskador,
har gång efter annan framförts klagomål över att de själva får betala värderingskostnaderna,
vilka i glesbygderna kan uppgå till rätt betydande belopp
och som i vissa fall tar huvudparten av den tillerkända älgskadeersättningen.
Detta är inte tillfredsställande, och man får nog medge att klagomålen
är berättigade, i synnerhet som skadeersättningarna i regel är relativt
små i förhållande till den lidna skadan. Det får därför anses rätt och billigt
att de skadelidande befrias från skyldigheten att bära värderingskostnaderna,
som helt bör bestridas av älgskadefonden.

Om ersättning till gode männen skall utgå ur älgskadefonderna föreslås
i några remissyttranden en viss begränsning av möjligheten
till ersättning.

För att förebygga missbruk genom att syn påkallas för bagatellartade
skador eller av person, som icke är berättigad till skadeersättning, bör enligt
ålgskadenämnden i Uppsala län synekostnaderna ersättas endast i de fall
länsstyrelsen finner skadan vara av den art och omfattning att ersättning
ur älgskadefonden beviljas.

Till detta uttalande fogar länsstyrelsen i Uppsala län följande kommentar.

Vad älgskadenämndens invändning rörande förebyggande av missbruk
beträffar anser länsstyrelsen det ligga i sakens natur, att synekostnader
endast må kunna ersättas i fall skadeersättning kan utbetalas. Det torde
få anses ankomma på gode männen att före synen förvissa sig om att skadegörelsen
ej är ringa. Självfallet bör för bestämmande av skadebegreppet »av
allenast ringa beskaffenhet» synekostnaden icke hopräknas med det värderade
skadebeloppet. Gode männens ersättningsräkningar böra genast kunna
utbetalas av länsstyrelsen.

Även Jägarnas riksförbund anser att befrielse från skyldigheten att erlägga
värderingskostnader endast bör tillkomma dem som tillerkänts skadeersättning
ur fonden.

2. Kretsen av ersättningsberättigade

Motionärens yrkande om utvidgad ersättningsrätt för arrendatorer tillstyrks
av Riksförbundet Landsbygdens folk. Även länsstyrelsen i Kopparbergs
län intar en positiv ståndpunkt till motionen i denna fråga. Däremot
avstyrkes yrkandet av domänstyrelsen samt länsstyrelsen i Uppsala län och
ålgskadenämnden i samma län. Svenska jägareförbundet föreslår utan närmare
motivering att frågan överlämnas till 1949 års jaktutredning. Jägarnas
riksförbund ställer sig tveksamt till motionsyrkandet.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

I vissa yttranden lämnas några uppgifter om rådande praxis.

Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att fall förekommit i länet, då ej endast
arrendatorer utan även jordägare erhållit skadeersättning, trots att åkerarealen
överstigit 20 hektar. Arrendators ansökan har därvid bedömts mildare
än jordägares. Såsom särskilda skäl har av länsstyrelsen främst ansetts
år efter år upprepade skador på gröda.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län uppger att älgskadeersättningar under
de senaste åren i några fall utbetalats till arrendatorer av jordbruk med mer
än 20 och ända upp till 50 hektar odlad jord. Bland de särskilda skäl som i
dessa fall åberopats har varit att markägaren icke visat tillräckligt intresse
att nedbringa älgstammen i trakten genom erforderlig avjagning.

Enligt Riksförbundet Landsbygdens folk torde praxis vara sådan att brukare
av fastighet med mer än 20 hektar odlad jord icke erhåller skadeersättning
eller i varje fall har mycket svårt att erhålla ersättning.

Beträffande de i yttrandena åberopade skälen för och emot en
utvidgning av arrendators ersättningsrätt må anföras följande.

Domänstyrelsen liksom länsstyrelsen i Uppsala län och Jägarnas riksförbund
erinrar om att gällande bestämmelser medger, att även den vars
brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller mer än 200 hektar
annan jord kan få ersättning, om särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen
anför därjämte, att motionärens förslag innebär en kategoriklyvning mellan
självständiga jordbrukare och arrendatorer, som länsstyrelsen icke anser
vara befogad.

Älgskadenämnden i Uppsala län yttrar följande.

Motionärens förslag att jordbrukare, som ej har jakträtt på den fastighet
som drabbats av älgskada, skulle kunna erhålla ersättning oavsett jordbrukets
storlek, kan nämnden ej tillstyrka. Förslaget skulle innebära att
arrendatorer även på mycket stora jordbruk, där älgskador normalt äro
små i relation till totala skördevärdet, skulle kunna erhålla ersättning. Samtidigt
skulle sådan rätt förmenas en självägare av ett jordbruk på t. ex. 25 ha,
som är beläget intill ett större komplex främmande skogsmark, där han
ej har jakträtt. Båda ha lika liten möjlighet att genom avjagning reducera
älgstammen eller hålla sig skadeslösa för älgarnas intrång. Den omständigheten
att en jordbrukare, självägare eller arrendator, som lidit skada av älg,
icke har möjlighet att genom eget åtgörande förhindra skadegörelsen bör
emellertid beaktas när ersättningsfrågan bedömes och kunna ge anledning
till att ersättning beviljas även om arealgränsen överstigits.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmenar att det måhända kan vara skäligt
att jordbruksarrendatorer, som icke har jakträtt, utan inskränkning
med avseende på den odlade jordens omfattning berättigas till ersättning ur
älgskadefonden. För detta läns vidkommande har emellertid enligt länsstyrelsen
en sådan författningsändring mycket begränsad betydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

9

Riksförbundet Landsbygdens folk hänvisar till ett av förbundet den 23
januari 1951 avgivet remissyttrande över 1949 års jaktutrednings förslag
till ändringar i jaktlagstiftningen. Förbundet anförde däri bl. a. följande.

Frågan, hur älgskadorna skall regleras för jordbruksarrendatorer med
jordinnehav av över 20 ha, vilka i sitt arrendekontrakt frånhänts jakträtten,
har icke av de sakkunniga diskuterats. Man hade kunnat förvänta att denna
sak skulle ha tagits upp, enär dessa arrendatorer med fullt skäl kan åberopa
samma motivering för erhållande av skadestånd som brukare av fastighet
med en areal av under 20 ha. De har på grund av arrendekontraktets bestämmelser
ingen möjlighet att medelst jakt å älg erhålla kompensation
för lidna förluster. Att jordbruksarrendator frånhänts jakträtten är allmänt
i framför allt södra och mellersta Sverige. Man skulle kunna förmoda att
kompensation skulle erhållas i form av lägre arrendeavgäld för jordbruksarrende
utan jakträtt, men så är icke fallet. Betydande skador kan uppstå
för dessa arrendatorer, och förbundet vill därför föreslå, att särskild
hänsyn tages till denna kategori genom att bestämmelserna om ersättning
ur älgskadefonden utformas så, att dessa arrendatorer icke kommer i ett
sämre läge än övriga jordbrukare.

Jägarnas riksförbund anser att 24 § 1 mom. jaktlagen torde erbjuda tillräckligt
rättsskydd för brukare, som arrenderar mer än 20 hektar odlad
jord och som saknar jakträtt på fastigheten. Enligt förbundets mening vore
det dock lyckligt om även sådana brukare kunde erhålla ersättning ur älgskadefond,
då jakträttsinnehavaren inte kan göras ansvarig för uppkommen
skada.

3. Vissa ytterligare förslag

I ett par remissyttranden framlägges vissa ändringsförslag utöver vad
motionen innehåller.

Älgskadenämnden i Uppsala län anför följande.

Om någon ändring i villkoren för ersättning ur älgskadefonden skall ske,
anser nämnden att den nuvarande arealgränsen i första hand bör höjas. På
grund av utvecklingen inom jordbruket ligger nu gränsen för ett bärkraftigt
familjejordbruk vid ca 30 ha enligt en allmänt vedertagen uppfattning. Jordbruk
vid eller under denna areal böra i fråga om möjligheter att erhålla ersättning
för älgskador likställas. Starka skäl synas därför tala för att arealgränsen
höjes till 30 ha.

Riksförbundet Landsbygdens folk hemställer att utskottet vid sin behandling
av motionen även överväger vissa andra förslag, som förbundet framlagt
i sin ovan omförmälda framställning till chefen för jordbruksdepartementet.
Förbundet anförde i denna framställning hl. a., att inom storkommunerna
borde utses flera än två värderingsmän, vilket skulle kunna
medföra att förrättningskostnaderna förbilligades, samt att som kompetenskrav
för värderingsinännen borde uppställas fordran på kunnighet
i jordbruk.

liihany till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 and. Nr 9.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

Utskottet

Motionären önskar få till stånd en utvidgning av älgskadefondernas användningsområde
i två hänseenden, nämligen dels så att kostnaderna för
värderingsförfarandet skall kunna utgå av fondmedel och dels så att den för
rätt till ersättning nu gällande arealgränsen å 20 hektar odlad jord skall
slopas beträffande arrendator, som ej har jakträtt på fastigheten.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har förstnämnda spörsmål
icke tidigare varit föremål för riksdagens ställningstagande. De nuvarande
bestämmelserna om värderingsförfarandet är ju också av så sent datum som
år 1955. Däremot har frågan om arealgränsens slopande eller höjande, inte
bara i avseende på arrendators ersättningsrätt utan generellt för samtliga
kategorier brukare, tidigare vid olika tillfällen behandlats av riksdagen, bl. a.
i anledning av motionsvis framförda önskemål om en översyn i vidare omfattning
av principerna för älgskadefondernas användande. Utskottet har
därvid, senast i utlåtande till 1956 års riksdag, intagit den ståndpunkten att
frågan borde göras till föremål för fortsatt övervägande. På riksdagens hemställan
har sedermera de vid 1956 års riksdag i ämnet väckta motionerna
överlämnats till 1949 års jaktutredning, som på sitt program bl. a. har frågan
om en allmän översyn av älgjaktens ordnande. Till jaktutredningen har
också överlämnats den tidigare omförmälda, av Riksförbundet Landsbygdens
folk till chefen för jordbruksdepartementet ingivna framställningen om viss
översyn av bestämmelserna om värderingsförfarandet.

De över motionen avgivna remissyttrandena visar att vägande skäl kan
anföras saväl för som emot de av motionären förordade utvidgningarna av
älgskadefondernas användningsområde. Beträffande frågan om ersättningen
till gode männen vill utskottet särskilt understryka den av länsstyrelsen i
Uppsala län framförda synpunkten att en för sökanden kostnadsfri värdering
skulle stärka gode männens ställning vid värderingen. Därest en regel om
kostnadsfri värdering införes torde den emellertid böra förses med någon
form av begränsning för att hindra missbruk. En möjlig lösning synes vara
att kostnaderna för värderingsförfarandet får utgå ur älgskadefonden endast
i de fall skadeersättning kan utgivas.

Som en utväg att förbilliga värderingsförfarandet kan det av Riksförbundet
Landsbygdens folk väckta förslaget om en utökning av antalet värderingsmän
vara förtjänt av ytterligare övervägande.

Vid ett ställningstagande till motionärens önskemål såväl beträffande värderingsförfarandet
som arrendatorernas ersättningsrätt kan icke bortses från
att älgskadefonderna i de flesta länen torde vara mycket hårt ansträngda och
att ökade anspråk på desamma kan få återverkningar på älgavgifternas storlek.
I vilken utsträckning sådana konsekvenser kan befaras och tolereras låter
sig icke säkert bedömas utan ytterligare utredning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1959

11

De av motionären aktualiserade frågorna liksom för övrigt hela frågan om
principerna för älgskadefondernas användning hänger så nära samman med
problemet om älgjaktens ordnande i stort att en samlad översyn av hela
problemkomplexet — på sätt nu sker inom 1949 års jaktutredning — framstår
som det lämpligaste tillvägagångssättet. Någon anledning att ur detta komplex
till särskild behandling utbryta de i motionen avhandlade frågorna anser
utskottet inte föreligga. Utskottet vill endast uttala den förhoppningen att
utredningsarbetet skall bedrivas med all tillbörlig skyndsamhet så att den
betydelsefulla frågan om älgjaktens ändamålsenliga ordnande kan få en snar
lösning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 1:376, icke måtte föranleda
någon annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att motionen
jämte detta utlåtande för kännedom överlämnas till
1949 års jaktutredning.

Stockholm den 10 mars 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Göran Karlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Ferdinand Nilsson*) och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Åhman, fru Torbrink, herrar
Wachtmeister, Grebäck, Persson i Appuna*), Bengtsson i Göteborg och
fru Lindberg.

) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Rvdalils Boktryckeri AB. Stockholm 1959