Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
1
Nr 5
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 9 januari 1959 dagtecknad proposition, nr 31, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen
Härigenom förordnas, att 4 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 kap.
14 §.
Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga
en årlig avgift av minst tjugu öre
och högst sex kronor för varje turbinhästkraft,
varmed genom regleringen
den uttagbara vattenkraften i
Varder genom vattenreglering, som
verkställes jämlikt denna lag, den uttagbara
vattenkraften i det eller de
strömfall, för vilkas räkning regleringen
utföres, ökad med i medeltal
femhundra turbinhästkrafter, vare
ägare av sådant strömfall pliktig att
för nedan angivna ändamål erlägga
en årlig avgift, beräknad på grundval
av det antal turbinhästkrafter,
varmed genom regleringen den uttagbara
vattenkraften i strömfallet i me
-
1 Senaste lydelse se SFS 1955: 312.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr S
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
2
(Gällande lydelse)
strömfallet i medeltal blivit ökad.
Medför vattenreglering sådan ändring
av vattenföringen under året att förut
ut tagbar vattenkraft kan utnyttjas
på fördelaktigare sätt, skall, med
avseende å skyldighet att erlägga dylik
avgift, så stor del av vattenkraften,
som svarar mot förhöjningen av
dennas värde, anses såsom ökning av
den uttagbara vattenkraften.
Medför vattenregleringen----
nu nämnts.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen
bestämmas särskilt för
varje strömfall; och bör härvid hänsyn
tagas dels till den större eller
mindre förändring av vattenståndsoch
avrinningsförhållanden, som genom
företaget förorsakas, och den
olägenhet eller fördel, vilken härigenom
uppkommer för den kringliggande
bygden, dels ock till den större
eller mindre kostnad, som är förenad
med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt
strömfall.
Avgift skall — ---för företaget.
Vattendomstolens avgörande gälle
för en tidrymd av tjugu år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår,
under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk.
Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nittonde året av sådan
tidsperiod ny prövning påkallad
av strömfallets ägare eller av myndighet,
som Konungen bestämmer,
(Föreslagen lydelse)
deltal blivit ökad. Medför vattenreglering
sådan ändring av vattenföringen
att förut uttagbar vattenkraft kan
utnyttjas på fördelaktigare sätt,
skall, med avseende å skyldighet att
erlägga, dylik avgift, så stor del av
denna vattenkraft, som svarar mot
förhöjningen av dess värde, anses såsom
ökning av den uttagbara vattenkraften.
Medför vattenregleringen ----
nu nämnts.
Avgiften skall av vattendomstolen,
särskilt för varje strömfall, bestämmas
till belopp, utgörande minst tre
och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;
och bör härvid hänsyn
tagas dels till den större eller mindre
förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet
eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för den kringliggande bygden,
dels ock till den större eller
mindre kostnad, som är förenad med
företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall.
Om särskilda skäl föranleda därtill,
må avgiften bestämmas till lägre
belopp än förut sagts, dock minst
femtio öre för varje turbinhåstkraft.
Avgift skall —--för företaget.
Vattendomstolens avgörande gälle
för en tidrymd av tio år i sänder,
första gången räknat från det kalenderår,
under vilket tillståndet till vattenregleringen
först tagits i anspråk.
Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen
under nionde året av sådan
tidsperiod ny prövning påkallad
av strömfallets ägare eller av myndighet,
som Konungen bestämmer,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
3
(Gällande lydelse)
skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl
för nästa period. Ålägges ägare
av strömfall enligt andra stycket att
gälda avgift, skall avgörandet första
gången ej gälla längre än den tid,
som gäller för annan avgift enligt
denna §, vilken förklarats skola utgå
med anledning av företaget. Varder
strömfall bebyggt efter det avgift bestämts,
äge vattendomstolen, ändå att
tid, som nyss nämnts, ej gått till
ända, för återstående tiden meddela
ändrad föreskrift, när det påkallas
av myndighet, som Konungen bestämmer.
Huru avgifter — — — förordnar
Konungen.
(Föreslagen lydelse)
skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl
för nästa period. Ålägges ägare av
strömfall enligt andra stycket att gälda
avgift, skall avgörandet första
gången ej gälla längre än den tid, som
gäller för annan avgift enligt denna
§, vilken förklarats skola utgå med
anledning av företaget. Varder strömfall
bebyggt efter det avgift bestämts,
äge vattendomstolen, ändå att tid,
som nyss nämnts, ej gått till ända,
för återstående tiden meddela ändrad
föreskrift, när det påkallas av myndighet,
som Konungen bestämmer.
På yrkande av myndighet, som
Konungen bestämmer, må vattendomstolen,
såframt det finnes erforderligt
och lämpligt, bestämma att den för
en tioårsperiod stadgade avgiftsskyldigheten
skall fullgöras genom att
strömfallets ägare erlägger högst
hälften av det beräknade sammanlagda
nuvärdet av avgifterna på en gång
och återstoden genom årliga inbetalningar
under perioden.
Huru avgifter---förordnar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1959.
Skyldighet att gälda avgift må ej
åläggas i fråga om vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats genom dom
som meddelats före nya lagens ikraftträdande,
därest regleringen är av
sådan beskaffenhet, att enligt äldre
lag avgift ej skolat utgå.
Beträffande annan vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,
skall äldre lag tillämpas
såvitt angår de gränser inom vilka
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
avgiften skall bestämmas; och skall
nya lagen beträffande sådan vattenreglering
ej heller i övrigt äga tilllämpning
med avseende å den tidrymd
av tjugu år, för vilken vattendomstolens
avgörande i fråga om avgift
med anledning av företaget skall
gälla.
I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 388 av herr
Pålsson m. fl. och nr 389 av herr Sörlin m. fl. samt i andra kammaren nr 465
av herr Larsson i Norderön m. fl. och nr 466 av herrar Larsson i Hedenäset
och Lundmark.
Samtliga motioner avser frågan om de föreslagna bestämmelsernas tilllämplighet
på äldre regleringsföretag.
I motionerna I: 388 och II: 465, som är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte vidtaga de ändringarna i de föreslagna övergångsbestämmelserna,
att avgiftsskyldigliet för korttidsreglering, vartill tillstånd lämnats
före den 1 juli 1959, skall inträda efter den 1 juli 1969, alt den nya lagen
skall tillämpas å sådana företag, för vilka regleringsavgift fastställes efter
den 1 juli 1959, att före lagens ikraftträdande meddelade beslut om regleringsavgift
skall — oavsett vad därom tidigare bestämts — gälla för en tidrymd
av 10 år, räknat från den dag avgörande senast träffats i frågan, samt
att vid omprövning den nya lagens regler helt skall gälla.
I motionerna I: 389 och 11:466, som är likalydande, hemställes att riksdagen
måtte besluta, att den föreslagna förhöjningen av avgiftslatituden
må — efter utgången av löpande avgiftsperiod -— utsträckas att även omfatta
företag, vartill tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, samt att,
efter en övergångstid av 10 år, räknat från det företaget förklarats tillåtligt,
regleringsavgift må utdömas jämväl för äldre korttidsregleringsföretag.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionerna,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan,
hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändrade bestämmelser angående regleringsavgift
enligt 4 kap. vattenlagen. Enligt förslaget införes skyldighet att gälda avgift
för de s. k. korttidsregleringarna, som nu är undantagna från avgiftsskyldighet,
varjämte avgifternas maximi- och minimigränser ändras. Vidare
föreslås förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens avgiftsbeslut
och regler om förskottsinbetalning i vissa fall av de för en avgiftsperiod bestämda
årliga avgifterna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
5
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt vattenlagen den 28 juni 1918 gäller, att regleringsavgift skall utgå
vid vissa större vattenregleringsföretag. Bestämmelser härom finnes i
4 kap. 14 och 15 §§.
För att sådan avgift skall utgå förutsättes enligt 14 §, att en vattenreglering
genomföres jämlikt vattenlagen för vattenkraftändamål och att genom
regleringen den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för
vilka regleringen utföres, ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter.
Om vattenreglering medför sådan ändring av vattenföringen under året
att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall så
stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av dennas värde,
anses såsom ökning av den uttagbara vattenkraften. Avgiftspliktig är ägare
av sådant strömfall som nyss sagts. Medför regleringen båtnad även för
annat strömfall, äger vattendomstolen på ansökan av myndighet, som
Konungen bestämmer, förklara ägaren av detta pliktig att gälda regleringsavgift.
Avgiften är årlig och skall utgå med minst tjugu öre och högst sex kronor
för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad.
Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för
varje strömfall. Hänsyn skall därvid tagas till den större eller mindre förändring
av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för den kringliggande bygden. Vidare skall hänsyn tagas till den större
eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska
betydelse för varje särskilt strömfall.
Avgiften skall i princip erläggas från och med kalenderåret näst efter det,
då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk.
Domstolens avgörande gäller som huvudregel för tjugu år i sänder, första
gången räknat från det kalenderår, under vilket regleringstillståndet tages i
anspråk. Om ej under nittonde året ny prövning påkallas av strömfallets
ägare eller av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande
hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse
jämväl för nästa period.
Det ankommer på Konungen att förordna om hur regleringsavgifterna
skall indrivas.
Enligt 15 § skall influtna avgifter, efter de närmare bestämmelser som
meddelas av Konungen, användas dels till förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, som vållas genom företaget och för vilken ersättning
icke blivit bestämd av vattendomstolen, samt till gottgörelse för sådan skada
eller olägenhet, dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt
genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft
för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
I kungörelsen den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen
av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter har Kungl.
Maj :t meddelat bestämmelser om bl. a. regleringsavgifterna. Dessa skall
inbetalas till länsstyrelsen i det län, där företaget huvudsakligen utförts.
Inbetalning skall ske före varje kalenderårs utgång. Vill någon av regleringsavgiftsmedel
undfå bidrag till kostnad för förebyggande eller minskande av
skada eller olägenhet, för vilken ersättning icke bestämts av vattendomstolen,
eller gottgörelse därför, skall han göra ansökan hos vattenrättsdomaren.
Ärendet avgöres av vattenrättsdomaren och två vattenrättsnämndemän. Kostnader,
som är förenade med ärendets utredning och avgörande, skall gäldas
av regleringsavgiftsmedel. över beslutet må talan föras hos Kungl. Maj :t i
statsrådet. Ingives ansökan om bidrag eller gottgörelse före utgången av tiden
för anmälan om ersättning för s. k. oförutsedda skador, må ansökningen
ej, om icke särskilda skäl föranleder därtill, upptagas till prövning förrän efter
utgången av samma tid. Om användningen av avgiftsmedel för annat ändamål
än nu sagts skall framställning göras hos Kungl. Maj :t. Framställningen
skall ingivas till vederbörande länsstyrelse, som har att med eget utlåtande
insända densamma till Kungl. Maj :t.
Regleringsavgifter förekom ej i äldre svensk rätt utan infördes först genom
vattenlagen. De ursprungliga avgiftsbestämmelserna i denna lag har
ändrats vid två tillfällen. Genom lagstiftning år 1944 föreskrevs sålunda
bl. a., att regleringsavgift skulle utgå ej blott såsom dittills för ökning av
den uttagbara vattenkraften i ett strömfall utan även med anledning av förhöjning
av den uttagbara vattenkraftens värde genom förändringar i vattenföringen
under året. Samtidigt ändrades bestämmelserna om regleringsavgifternas
användning. Ursprungligen hade gällt, att avgiftsmedlen skulle
användas i första hand till förebyggande eller minskande av skada eller
olägenhet samt till gottgörelse härför. I den mån medlen förslog därtill,
skulle de även användas för tillgodoseende av allmänna ändamål inom
bygden. Genom 1944 års lagändring jämställdes de båda användningsområdena.
1 År 1955 höjdes regleringsavgifterna i syfte främst att efter inträffad
förändring i penningvärdet återställa avgifternas realvärde. Genom lagändringen
höjdes sålunda avgiftslatitudens nedre gräns från tio till tjugu
öre och dess övre gräns från tre till sex kronor för varje turbinhästkraft.
2
Framställningar om lagändring
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 december 1953, nr 428, har riksdagen
under åberopande av tredje lagutskottets utlåtande nr 33 anhållit, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande grunderna för utgörande av
regleringsavgifter enligt vattenlagen jämte därmed sammanhängande spörs
1
Se prop. 1944:169; L-U 33.
2 Se prop. 1955:176; LSU 22.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959 7
mål samt att Ivungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga de förslag, vilka
utredningen kunde föranleda. Tredje lagutskottet har i sitt nämnda utlåtande
förordat utredning om ett flertal spörsmål angående regleringsavgifterna.
I första hand borde frågan om höjning av avgiftsmaximum övervägas.
Vidare borde vid utredning angående regleringsavgifterna upptagas
frågorna om avgiftsskyldighet vid s. k. korttidsregleringar, omprövning
av regleringsavgifterna före den i lagen nu angivna tjuguårsperioden, användningen
av avgiftsmedlen och klargörande av innebörden i det i 4 kap.
14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd. Enligt utskottets
mening vore utredningen särskilt trängande i vad den avsåge höjning av
avgiftslatitudens övre gräns. Såsom förut nämnts har denna fråga upptagits
till särskild behandling och föranlett lagstiftning år 1955.
Frågan om användningen av influtna regleringsavgifter har jämte andra
frågor upptagits av svenska naturskyddsföreningen i en promemoria
med förslag om ändring i vattenlagen, som med skrivelse den 5 maj 1955
av föreningen överlämnats till chefen för justitiedepartementet.
Norrländska vattenkraftutredningens förslag
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, den 4 februari
1955 generaldirektören N. A. E. Malmfors, tillika ordförande, kraftverksdirektören
C. D. Bredberg, ledamöterna av riksdagens första kammare,
bruksdisponenten J. G. G. De Geer och elverkschefen K. E. Hesselbom,
byråchefen i lanbruksstyrelsen J. M. Hägglund, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, f. d. handlanden U. R. Jacobson (avliden den 22 augusti
1957) och skogsinspektoren H. Larsson, kraftverksdirektören J. E. Molin
samt förste vice talmannen i riksdagens andra kammare, hemmansägaren
.1. M. Skoglund att utreda vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna
sammanhängande frågor. Enligt direktiven skulle utredningen bl. a.
behandla frågan om ändring i grunderna för regleringsavgifter enligt vattenlagen.
Utredningen, vilken antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen,
har till chefen för kommunikationsdepartementet överlämnat ett
den 25 september 1957 dagtecknat betänkande, »Norrländska vattenkraftfrågor»
(stencilerat), vilket innefattar bl. a. förslag till ändrade grunder för
regleringsavgifterna.
I det avsnitt av betänkandet, vari frågan om regleringsavgifterna behandlas,
lämnas till en början, för att belysa tillämpningen av avgiftsbestämmelserna,
vissa uppgifter om storleken av influtna och utbetalda
avgiftsbelopp m. m.
Summorna av de regleringsavgifter, som erlagts fram till den 30 juni 1956,
och av medel, som dittills tagits i anspråk, ävensom då föreliggande behållning
angives av utredningen vara följande.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
Län |
Inkomster |
Utgifter |
Behållning |
146 754: 78 |
50 000: — |
96 754: 78 |
|
148 527: 36 |
67 785: — |
80 742:36 |
|
23 975: 05 |
23 975: 05 |
||
180 027: 67 |
73 150: — |
106 877: 67 |
|
8 841: 87 |
8 841: 87 |
||
54 877: 91 |
54 877:91 |
||
340 999: 49 |
106 985: 81 |
234 013: 68 |
|
16 263: 80 |
16 263:80 |
||
433 220: 01 |
157 987: 50 |
275 232: 51 |
|
2 850 149: 51 |
916 667:66 |
1933 481:85 |
|
148 350: - |
95 000: — |
53 350: — |
|
2 028 190: 26 |
1 475 354: 39 |
552 835: 87 |
|
Summa kronor |
6 380 177: 71 |
2 942 930: 36 |
3 437 247: 35 |
I betänkandet redovisas följande jämförelse mellan förhållandena närmast
före lagändringen år 1944 och under budgetåret 1955/56.
Län |
1942/43 |
1955/56 |
||||
Ink. |
Utg. |
Netto |
Ink. |
Utg. |
Netto |
|
Östergötland.. |
6185: 75 |
6185: 75 |
11 741: 71 |
38 875: - |
—27 133:29 |
|
Jönköping |
6 050: 02 |
— |
6 050: 02 |
11377:52 |
4 503: 50 |
6 874: 02 |
Kronoberg |
— |
— |
— |
1 202: 40 |
— |
1 202: 40 |
Älvsborg .... |
9 913: 23 |
— |
9 913: 23 |
15 630: 27 |
— |
15 630: 27 |
Skaraborg |
— |
— |
— |
1 407: 31 |
— |
1 407:31 |
Värmland .... |
— |
— |
— |
44 160: 92 |
— |
44 160: 92 |
Kopparberg .. |
11 924: 77 |
— |
11 924: 77 |
46 042: 64 |
19964: 55 |
26 078: 09 |
Gävleborg |
— |
— |
— |
5 331: 05 |
— |
5 331:05 |
Västernorrland |
2 251: 57 |
— |
2 251: 57 |
62 456: 01 |
— |
62 456: 01 |
Jämtland .... |
13 910: 25 |
— |
13 910: 25 |
393 984: — |
393 984: — |
— |
Västerbotten |
— |
— |
— |
34 950: — |
71 000 :— |
—36 050:- |
Norrbotten .. |
48 947: 56 |
8 654:11 |
40 293: 45 |
260 834: 67 |
183 770: 86 |
77 063: 81 |
Summa |
99 183: 15 |
8 654:11 |
90 529:04 |
889 118: 50 |
712 097: 91 |
177 020: 59 |
Till ytterligare belysning av förhållandena härvidlag omnämner utredningen,
att motsvarande summasiffror för budgetåren 1953/54 och 1954/55
var följande:
Inkomster
Utgifter Netto
1953/54 621 360: 05
1954/55 930 131:31
673 804: 43 -52 444: 38
628 334: 93 301 796: 38
Som resultat av sin översyn av grunderna för regleringsavgifterna förordar
utredningen lagändringar i följande hänseenden.
Utredningen föreslår att regleringsavgift skall utgå även vid s. k. korttidsreglering,
som enligt gällande rätt icke föranleder avgiftsskyldighet. Å andra
sidan ifrågasätter utredningen, huruvida icke avgiftsskyldigheten bör inskränkas
till att avse blott utbyggda strömfall. Beträffande latituden för
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
9
regleringsavgifterna, vilken efter 1955 års lagändring sträcker sig från lägst
tjugu öre till högst sex kronor för varje genom regleringen vunnen turbinhästkraft,
har utredningen föreslagit en höjning av såväl den nedre som den
övre gränsen. Enligt utredningens förslag skall avgiften bestämmas till lägst
tre och högst åtta kronor per turbinhästkraft. Utredningen bär därjämte
föreslagit ändringar i lagtexten beträffande de omständigheter, som skal]
beaktas vid avgifternas bestämmande inom latituden. Vattendomstolens av
görande i fråga om avgifterna^ som nu gäller för en tidrymd av tjugu år, ha*
föreslagits framdeles skola gälla för en period av endast tio år. Vad beträffar
användningen av regleringsavgifterna har utredningen icke föreslagit
någon ändring av vad för närvarande gäller om fördelning mellan de
båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamål samt gottgörelse för
skada som icke blivit i regleringsmålet bestämd — för vilka avgiftsmedlen
må användas. Däremot har föreslagits, att den nuvarande exemplifieringen
i fråga om de allmänna ortsändamålen skall utgå eller eventuellt ersättas av
en allmännare formulering, som ger vid handen, att det primära är att underlätta
bygdens anpassning till de genom regleringen ändrade förhållandena
och att ändamål av bestående värde för bygden och befolkningen därvid
skall betjänas. Med bygden bör då enligt utredningen i första hand förstås
det område, som direkt eller indirekt påverkas av ett företag, men någon
snäv avgränsning av området bör icke ske. Slutligen har utredningen
föreslagit regler som möjliggör förskottsinbetalning på en gång av intill
hälften av de för en avgiftsperiod bestämda årliga avgifterna.
Yttranden
Över norrländska vattenkraftutredningens betänkande har efter remiss
yttranden avgivits av vattenöver domstolen och samtliga vattenrättsdomare
(efter hörande av bl. a. vattenrättsingenjörerna), vattenfallsstyrelsen, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, statens prisregleringmämnd
för elektrisk ström, kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, domänstyrel
sen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge,
Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, elektrifieringsberedningen, svenska vattenkraftföreningen,
svenska elverksföreningen, svenska flottledsförbundet, Sveriges
industriförbund, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, landsbygdens
elnämnd, svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård,
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Norrlands naturvärn,
norrlandsförbundet och svenska samernas riksförbund.
Yttranden har därjämte inkommit från samarbetsdelegationcn för de fyra
nordligaste länen, Västerbottens läns fiskareförbund och södra Kalmar läns
kustfiskareförbund.
Beträffande innehållet i remissyttrandena, i den mån redogörelse härför
ej lämnas här nedan, må hänvisas till propositionen s. 17—28.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 är 1959
Departementschefen
Bland de frågor som aktualiserats till följd av den pågående omfattande
utbyggnaden av vårt lands vattenkraft intar spörsmålet om skydd för och
kompensation åt bygden vid kraftutbyggnader och sjöreglcringar en framträdande
plats. Riksdagen gjorde år 1947 en framställning i detta ämne (so
andra lagutskottets utlåtande nr 37), och frågorna härom liar sedermera i
skilda sammanhang varit föremål för utredning. Vissa spörsmål har sålunda
upptagits av 1945 års vattenlagssakkunniga; deras utredningsarbete har
bl. a. lett till att för några år sedan genomförts lagändringar med syfte att
förbättra skyddet för fisket mot skadeverkningar av vattenkraftbyggnader
och sjöregleringar. Hithörande problem har även behandlats av den år 1955
tillsatta norrländska vattenkraftutredningen, som i sitt betänkande framlagt
ett flertal förslag i syfte att bereda de bygder som beröres av vattenkraftexploateringen
en mera gynnad ställning än för närvarande.
Ett av de spörsmål som upptagits av norrländska vattenkraftutredningen
avser regleringsavgifterna, d. v. s. de särskilda avgifter till bygden som enligt
vattenlagen utgår för större vattenregleringsföretag. Behovet av en reformering
av grunderna för regleringsavgifterna underströks starkt av riksdagen
i en särskild framställning år 1953. En höjning av avgifterna vidtogs
genom lagändring år 1955, men den begränsades, i avbidan på en närmare
utredning, till en justering med hänsyn främst till den penningvärdesförändring
som inträtt. Norrländska vattenkraftutredningen har nu verkställt
en mera allsidig översyn av grunderna för regleringsavgifterna och som resultat
härav förordat ändringar på flera punkter.---
Det förslag till revision av avgiftsreglerna som utredningen sålunda framlagt
har i det väsentliga vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Jag anser
också för egen del att huvudpunkterna i förslaget bör, med en del
jämkningar, genomföras såsom ett led i strävandena att bättre än för närvarande
sker kompensera de bygder som utsättes för långtgående ingrepp i
samband med åtgärderna för vattenkraftens utnyttjande.
Enligt de gällande bestämmelserna utgår regleringsavgift för ökning i
uttagbar vattenkraft samt för sådan ändring av vattenföringen under året
som medför att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt. Däremot är korttidsreglering, d. v. s. reglering för anpassning
av en given vattentillgång efter kraftbehovets växlingar under veckan eller
dygnet, icke för närvarande avgiftsbelagd. Sådana regleringar kan emellertid
medföra betydande skador och olägenheter för den berörda bygden. Det
synes därför mindre tillfredsställande att de skall vara undantagna från
avgift. Jag tillstyrker således, att korttidsregleringar avgiftsbelägges. Avgiften
bör utgå vid alla typer av korttidsreglering.
I några yttranden har i detta sammanhang förordats, att mot regleringsavgift
svarande avgift skall införas för vissa andra vattenkraftutbyggnader
än regleringsföretag, bl. a. för större kraftverk. Dessa yrkanden anser jag
mig emellertid ej kunna upptaga. Det må framhållas att, eftersom korttids
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
11
reglering ofta brukar genomföras vid större kraftverksdammar, syftet med
en avgiftsbeläggning av kraftverksbyggnader i viss mån tillgodoses, om skyldighet
att gälda avgift för korttidsregleringar genomföres.
Vattenregleringsavgift skall gäldas av ägarna till de olika strömfall för
vilka regleringen är till båtnad. Lagen tar härvid ej hänsyn till om strömfallet
är bebyggt eller ej och avgift utgår således enligt gällande rätt även för
outbyggda strömfall. För de outbyggda fallen brukar i praxis avgift
vanligen bestämmas till lägre belopp än för de utbyggda fallen. Utredningen
har nu ifrågasatt, om ägaren av ett outbyggt strömfall överhuvud
taget bör på detta sätt belastas med en löpande utgift för en reglering som
han ej utnyttjar. Det är emellertid att märka att avgiftsskyldighet föreligger
blott för sådant outbyggt strömfall, vars ägare själv sökt regleringen
eller som jämlikt 3 kap. 5 § vattenlagen är likställd med sökande. Då strömfallsägaren
såsom sökande medverkar till att regleringen kommer till stånd,
synes det rimligt att han, ehuru han ännu icke kan tillgodogöra sig den
genom regleringen vunna båtnaden, ålägges att utge vederlag till de intressen
som lider intrång genom regleringen. Med hänsyn härtill anser jag ej
någon ändring i gällande rätt påkallad på denna punkt. I enlighet med hittillsvarande
praxis bör dock det förhållandet att strömfallet är outbyggt
beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Till denna fråga återkommer
jag i det följande.
Vad härefter angår frågan om grunderna för beräkning av
avgiftens storlek anser jag att avgiften såsom hittills bör beräknas
till visst belopp för varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den
uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. För sådan reglering
som möjliggör fördelaktigare utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft
bör, likaledes i enlighet med hittills tillämpad ordning, avgiften beräknas
på grundval av den genom regleringen vunna förhöjningen av vattenkraftens
värde.
Det sagda innebär, att jag ej kan biträda det av vattenrättsdomarna i
Mellanbygdens vattendomstol framförda förslaget, att avgiften skall bestämmas
inom vissa i procent av regleringens bruttonytta angivna gränser. Detsamma
gäller det från några håll framförda förslaget om indexreglerade
avgifter.
Utredningen har föreslagit en höjning av latitudens nedre gräns från
tjugu öre till tre kronor och av dess övre gräns från sex till åtta kronor per
turbinhästkraft. Såsom motiv härför anför utredningen att de summor,
som regleringsavgifterna inbringar, i dagens läge uppenbarligen icke är tillräckliga
för de syften som de är avsedda att främja, vilket har sin grund i
att regleringsföretagen nu är mera omfattande och därför ofta även mera ingripande
än tidigare samt att de ändamål som avgifterna skall tillgodose
själva blivit alltmera kostnadskrävande. Förslaget har föranlett delade meningar
i yttrandena. Sålunda har å ena sidan uttalats, att gränserna borde
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
höjas ännu mer än utredningen föreslagit. Å andra sidan har i flera yttranden
betonats, att den av utredningen föreslagna minimiavgiften vore
alltför hög i beaktande bl. a. av att åtskilliga korttidsregleringar och många
mindre omfattande årsregleringar icke medför några mera betydande skadeverkningar.
Vid bedömandet av denna fråga måste hänsyn tagas till den belastning
på kraftproduktionen som regleringsavgifterna utgör och återverkningarna
av denna belastning på kraftpriserna. Utredningen har gjort vissa beräkningar
angående storleken av inflytande avgiftsmedel dels under förutsättning
att gällande rätt bibehålies och dels under förutsättning att den av
utredningen föreslagna höjningen av latituden vidtages. Beräkningarna visar
att för regleringarna i Ljusnan och älvarna norr därom kan vid tiden
omkring år 1965 antagas komma att inflyta sammanlagt ca 4 miljoner kronor
årligen, därest nuvarande regler bibehålies; härvid har förutsatts att
avgifterna fastställes till i genomsnitt tre kronor per turbinhästkraft. Om
utredningens förslag genomföres och det antages att detta skulle leda till en
genomsnittsavgift av fem kronor per turbinhästkraft, skulle beloppet uppgå
till omkring 7 miljoner kronor och, om avgiftsskyldighet införes jämväl för
korttidsreglering, till omkring 10,5 miljoner kronor. Med hänsyn till den
stora omfattning som vattenkraftexploateringen fått och de mycket kraftiga
ingrepp som vattenregleringarna ofta innebär för de kringliggande bygderna
synes en ökning av avgiftsmedlen av denna storleksordning rimlig, och den
är i jämförelse med de övriga kostnader som belastar kraftproduktionen
icke av sådan omfattning att den kan beräknas komma att i oskälig grad
höja kraftpriserna. Den av utredningen föreslagna latituden synes mig därför
i huvudsak vara väl avvägd. I vissa fall, särskilt då en reglering förorsakar
skador eller olägenheter av mindre allvarlig natur eller då fråga är om
avgift för outbyggda strömfall, kan emellertid ett avgiftsminimum av tre
kronor per turbinhästkraft framstå såsom alltför högt. I sådana situationer
bör möjlighet finnas att fastställa lägre avgiftsbelopp än som skulle kunna
ifrågakomma med nämnda minimigräns. För dessa fall torde latitudens
nedre gräns lämpligen kunna sättas vid femtio öre. Jag vill alltså förorda,
att i lagen stadgas ett avgiftsmaximum av åtta kronor per turbinhästkraft
samt ett avgiftsminimum av tre kronor med möjlighet för domstolen att,
då särskilda skäl föranleder därtill, bestämma avgiften till lägre belopp,
dock minst femtio öre.
Vad beträffar frågan om de omständigheter som skall beaktas
vid avgiftsbeloppets fastställande skall enligt
gällande rätt hänsyn tagas ej blott till den förändring av vattenstånds- och
avrinningsförhållanden som orsakas genom företaget och den olägenhet eller
fördel vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden. Även den
kostnad som är förenad med företaget samt företagets ekonomiska betydelse
för varje särskilt strömfall skall beaktas. Utredningen har riktat viss kritik
mot lagstiftningens utformning i detta avseende och ansett att avgifterna bör
bestämmas inom latituden oberoende av kostnaderna för och båtnaden av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
13
löretaget. Enligt utredningens mening kan eljest uppkomma orättvisor och
ojämnhet i tillämpningen. Det synes dock tveksamt om det finns anledning
att ändra lagen på denna punkt. Redan nu torde i praxis huvudvikten läggas
vid företagets verkningar för den kringliggande bygden. Domstolen bör emellertid
ha möjlighet att vid fastställandet av avgiftens storlek även beakta
kostnaderna för företaget och regleringens ekonomiska betydelse för de olika
strömfallen. Det må i detta sammanhang erinras om vad förut anförts
beträffande regleringsavgift för outbyggt strömfall. Jag anser mig därför
icke böra förorda, att utredningens förslag i denna del genomföres.
Utredningens förslag om förkortning av giltighetstiden
för avgiftsbeslut från tjugu till tio år har genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Ehuru tätare omprövningar
av avgiftsbeloppen medför visst merarbete för vattendomstolarna, vill
även jag tillstyrka förslaget i denna del.
I detta sammanhang torde få beröras ett av kammarkollegiet i dess yttrande
framställt förslag om införande av bestämmelser om gemensam avgift
för olika regleringsföretag inom samma vattenområde, vartill tillstånd lämnats
vid skilda tidpunkter. Enligt förslaget skulle sådan avgift fastställas
med hänsyn tagen till de sammanlagda verkningarna av de olika regleringarna,
varigenom enligt kollegiets mening bl. a. skulle vinnas en lämpligare
avvägning av avgiften. Vissa beaktansvärda skäl talar för detta förslag, men
det kan å andra sidan vara olägligt att man vid successiv utbyggnad av en
reglering nödgas vid upprepade tillfällen undanröja äldre avgiftsbeslut för
fastställande av gemensam avgift. Jag kan därför icke biträda kammarkollegiets
förslag. Härvid har jag även beaktat, att vattendomstolen får anses
ha befogenhet att utan särskilt stadgande så bestämma avgiftsperioden för
en reglering, som innebär utökning av ett äldre, avgiftsbelagt företag, att
avgiftsperioderna för de båda företagen sammanfaller (jfr prop. 1954: 23
s. 58). Avgiftsbeslutet beträffande den nya regleringen bör sålunda ej omfatta
längre tid än den, som gäller för det äldre avgiftsbeslutet.
Vad beträffar frågan om reglering sa v gifter nas användning
finner jag i likhet med utredningen icke erforderligt att i lagen upptaga
bestämmelser om viss fördelning av influtna avgiftsmedel mellan de
båda grupper av ändamål — allmänna ortsändamål och skadeersättningar
—- vartill avgifterna må användas. I fråga om de allmänna ortsändamålen
innehåller lagtexten i sin gällande lydelse vissa exempel, nämligen jordbrukets
främjande, särskilt genom jords torrläggning, samt beredande av tillgång
till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri
eller eljest för befolkningens behov. Av lydelsen framgår klart, att uppräkningen
ej är avsedd att vara uttömmande. Jämväl andra allmänna ändamål
kan tillgodoses, exempelvis naturskyddet. Av en vid utredningens betänkande
fogad redogörelse framgår också, att avgifterna kommit till användning
för mångskiftande ändamål. Något behov av att ändra lagreglerna på denna
punkt torde därför icke föreligga.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
Norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang
ifrågasatt ändringar i vattenlagens ersättningsbestämmelser i syfte att vissa
ändamål som för närvarande blott kan tillgodoses genom regleringsavgifter
skall kunna direkt kompenseras genom ersättning. Detta förslag är jag dock
icke beredd att upptaga i detta sammanhang.
Beslutanderätten i ärenden om bidrag av avgiftsmedel till allmänna
ortsändamål torde såsom hittills böra ankomma på Kungl. Maj :t.
Under remissbehandlingen bar framförts förslag att vattenrättsdomaren
skall böras i sådana ärenden. Detta sker redan nu regelmässigt i praxis, och
särskild föreskrift härom torde ej vara erforderlig.
Ansökan att utfå bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, för
vilken vattendomstolen icke bestämt ersättning, skall enligt gällande regler
prövas av vattenrättsdomaren och två av honom tillkallade vattenrättsnämndemän.
Ett par vattenrättsdomare bar vid remissbehandlingen framhållit, att
tillgång till vattenrättsingenjörernas tekniska sakkunskap ofta är nödvändig
eller önskvärd i dessa ärenden, som äger stor likhet med vattenmål, vari fråga
är om ersättning för annan oförutsedd skada. Denna synpunkt finner jag
beaktansvärd. Det synes ändamålsenligt att, förutom vattenrättsdomaren och
de båda vattenrättsnämndemännen, en eller två vattenrättsingenjörer deltager
i avgörandet av dessa ärenden. En sådan reform torde icke påkalla
ändring i fullföljdsreglerna. Mot besluten i dessa ärenden bör sålunda, liksom
nu gäller, talan få föras hos Kungl. Maj :t genom besvär i administrativ ordning.
Med frågan om avgiftsmedlens användning sammanhänger spörsmålet om
tolkningen av bygdebegreppet. I likhet med utredningen anser jag
ej möjligt att i lagtexten närmare definiera detta begrepp. Såsom utredningen
framhållit bör bygdeområdet ej avgränsas för snävt. Det kan sålunda ej
anses riktigt att dit hänföra endast trakten kring själva regleringsbassängen.1
Det må i detta sammanhang framhållas, att de utredningar, som i skilda
sammanhang verkställts beträffande bygdekraftinstitutet och som bl. a. avsett
bestämningen av bygdebegreppet i samband med detta institut, ännu ej
lett till lagstiftningsåtgärder.
Utredningen har framlagt förslag om regler som skulle möjliggöra f ö rskottsinbetalning
av viss del av de för en avgiftsperiod bestämda
årliga avgifterna. Behovet av avgiftsmedel har enligt utredningen i allmänhet
visat sig vara störst vid tiden för ett företags begynnelse, och man kan
med årliga avgifter icke påräkna, att medel genast skall finnas disponibla för
ifrågakommande ändamål. Utredningens förslag innebär, att vattendomstolen
skall givas möjlighet att, om parterna är ense därom, ålägga företagaren
att omedelbart erlägga intill hälften av det kapitaliserade värdet av regleringsavgifterna
för en avgiftsperiod, medan återstoden skall jämnt fördelas
under perioden.
1 Jfr även uttalanden av föredragande departementschefen i prop. 1944: 169 s. 68 och av
andra lagutskottet i uti. 1944: 33 s. 28.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
15
I vissa fall har en ordning liknande den ifrågasatta redan praktiserats på
så sätt, att regleringsintressenterna ställt ett större belopp till förfogande
exempelvis för elektrifiering av bygden, vilket belopp därefter successivt
återbetalats till intressenterna genom kvittning å förfallna regleringsavgiftsbelopp.
Då förfarandet synes ändamålsenligt, förordar jag att det lagfästes
genom en föreskrift, som möjliggör att strömfallsägaren kan åläggas
att på en gång inbetala viss del av de för en tioårsperiod bestämda avgifterna.
Såsom förutsättning för sådant åläggande bör gälla att yrkande därom
framställes av den myndighet som har att i vattenmålen tillvarataga bygdeintressena,
nämligen kammarkollegiet. Det kan förutsättas, att kollegiet genom
hänvändelser till vederbörande länsstyrelse och kommuner gör sig underrättat
om det omedelbara behovet av avgiftsmedel. På vattendomstolen
bör sedan ankomma att pröva om förfarandet i det särskilda fallet är erforderligt
och lämpligt. Domstolen har därvid att beakta i vad mån inom bygden
föreligger behov av åtgärder, som påkallar att ett större engångsbelopp
ställes till förfogande. Att, såsom utredningen förutsatt, alltid kräva strömfallsägarens
medgivande synes mig icke vara behövligt. Självfallet bör dock
vid prövningen även dennes intresse beaktas.
Vattendomstolens beslut om förskottsinbetalning bör avse uteslutande
den tioårsperiod, för vilken avgörandet gäller. Vad i 4 kap. 14 § femte stycket
vattenlagen föreskrives beträffande giltigheten av förut meddelad avgiftsbestämmelse
för senare avgiftsperiod, om ny prövning icke påkallats,
bör således icke gälla i fråga om beslutet om förskottsinbetalning.
Såsom utredningen föreslagit bör möjligheten att föreskriva förskottsinbetalning
begränsas till att avse högst hälften av de för en tioårsperiod bestämda
avgifterna. Återstoden bör jämnt fördelas under perioden. Det engångsbelopp,
som skall erläggas förskottsvis, bör motsvara värdet av ifrågakommande
del av de årliga avgifterna, diskonterat till tiden då betalning
skall ske.
För genomförande av den nu förordade revisionen av grunderna för regleringsavgifterna
påkallas ett flertal ändringar i 4 kap. 14 § vattenlagen.
Första stycket bör kompletteras med de bestämmelser, som påkallas av att
korttidsreglering skall inrymmas bland de avgiftsbelagda företagen. I samband
därmed synes i förtydligande syfte nuvarande sista punkten av stycket
böra språkligt jämkas. Reglerna om maximi- och minimigränserna för avgiftens
belopp torde lämpligen böra föras till tredje stycket.
I paragrafens femte stycke bör giltighetstiden för vattendomstolens avgörande
i enlighet med vad i det föregående förordats ändras från tjugu till
tio år.
Slutligen torde till paragrafen få fogas ett nytt sjätte stycke med regler
angående förskottsbetalning.
Föreskrifter angående ändrad ordning för handläggning av sådana ärenden,
som avser bidrag av avgiftsmedel såsom gottgörelse för skada, torde
få meddelas i administrativ ordning.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1959.
Med hänsyn till att den nya lagstiftningen innebär ökade förpliktelser
för regleringsföretagen torde dess tillämplighet på redan befintliga företag
böra i viss män begränsas. Avgift bör sålunda ej utgå för äldre korttidsregleringar,
och den nya avgiftslatituden bör överhuvud ej göras tillämplig
på äldre regleringsföretag. Det synes däremot ej föreligga hinder att i fråga
om de äldre företagen tillämpa den nya lagens regler om avgiftsperiodens
längd och om förskottsbetalning. Dock bör nya lagen icke i något fall göras
tillämplig med avseende å den tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens
vid ikraftträdandet gällande avgörande skall gälla.
Bestämmande för huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas i angivna
hänseenden bör vara den dag, då vattendomstolens beslut om tillstånd till
reglering gavs och alltså icke den dag, då tillståndsbeslutet vann laga kraft.
Skulle tillstånd undantagsvis givas först i högre instans, bör vad nu sagts
tillämpas på den högre instansens beslut.
Lagrådsbehandlingen
I det till lagrådet remitterade förslaget hade bestämmelsen om avgiftsskyldighet
vid korttidsreglering upptagits som en särskild punkt i slutet
av paragrafens första stycke.
Lagrådet yttrade härom följande.
Avfattningen av paragrafens första stycke, som redan nu erbjuder tolkningssvårigheter,
skulle ytterligare kompliceras genom införande av den föreslagna
tredje punkten. Ur formell synpunkt är det önskvärt, att båtnad
genom förhöjning av vattenkraftens värde behandlas i en och samma punkt,
vare sig den härrör av årsreglering eller av korttidsreglering. Ändringen
i första stycket skulle då kunna, såvitt avser korttidsregleringarna, inskränkas
till att i andra punkten orden »under året» finge utgå (jfr prop.
1944: 169 s. 70 o. f.). Att i förslaget bestämmelsen om avgiftsskyldighet
för korttidsreglering behandlats i en särskild punkt torde sammanhänga
därmed, att i fråga om sådan reglering hänsyn ansetts skola tagas till all
den vattenkraft, som genom korttidsregleringen erhåller ökat värde, däri
alltså inbegripet vattenkraft som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.
Det synes emellertid kunna förutsättas, att nämnda regel kommer
att beaktas vid rättstillämpningen utan att, på sätt i förslaget skett,
åtskillnad göres mellan års- och korttidsregleringar i det hänseende, varom
nu är fråga. Lagrådet hemställer därför, att ändringen i första stycket
måtte — med uteslutande av den föreslagna tredje punkten — såvitt nu är
i fråga inskränkas till borttagande av orden »under året».
I anledning av departementschefens uttalande om förfarandet, då avgift
skall bestämmas för en reglering, som innebär utvidgning av ett äldre, avgiftsbelagt
företag, erinrade lagrådet om högsta domstolens ståndpunkt i ett
rättsfall, refererat i NJA 1954 s. 50.
Vid den slutliga avfattningen av lagtexten har departementschefen
beaktat lagrådets förslag beträffande formuleringen av paragrafens
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
17
första stycke. I likhet med lagrådet har departementschefen därvid förutsatt,
att avgiften för korttidsreglering skall beräknas på grundval av all den
vattenkraft som genom regleringen får ökat värde, däri alltså inbegripet vattenkraft
som vinnes genom en samtidigt medgiven årsreglering.
Utskottet
I anledning av två vid 1953 års riksdag väckta motioner förordade tredje
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 33/1953 utredning i
vissa hänseenden rörande grunderna för utgörande av regleringsavgifter. Utredningen
vore enligt utskottets mening särskilt trängande i vad avsåge höjning
av avgiftslatitudens övre gräns, som då var tre kronor per turbinhästkraft.
Vidare ansåg utskottet att utredningen borde avse frågan om avgiftsbeslulens
omprövning och att möjlighet att uttaga avgift vid s. k. korttidsregleringar
borde övervägas. Utskottet fann det också önskvärt att innebörden
av det i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen förekommande begreppet bygd
klarlades. Slutligen ansåg utskottet att vid utredningen även borde uppmärksammas
frågan om avgiftsmedlens användning.
Det av utskottet såsom särskilt angeläget bedömda önskemålet om en höjning
av avgiftsmaximum ledde redan år 1955 till en lagändring, varigenom
avgiftslatitudens nedre gräns höjdes från tio till tjugu öre och dess övre
gräns från tre till sex kronor för varje turbinhästkraft. Denna ändring avsåg
främst att anpassa avgifterna efter det försämrade penningvärdet. I
viss mån innebar dock höjningen även en reell ökning. En sådan befanns väl
försvarlig med hänsyn till de ofta mycket starka ingrepp för bygderna som
de stora vattenregleringarna, särskilt i Norrland, visat sig innebära.
Den ytterligare höjning av avgiftsbeloppen som nu föreslås har motiverats
med att de summor, som regleringsavgifterna inbringar, i dagens läge
icke är tillräckliga för de syften som de är avsedda att främja, vilket har
sin grund i att regleringsföretagen nu är mera omfattande och därför ofta
även mera ingripande än tidigare samt att de ändamål som avgifterna skall
tillgodose blivit alltmer kostnadskrävande.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att genom de sålunda genomförda
och nu föreslagna ytterligare avgiftshöjningarna ävensom de övriga
förslag förevarande proposition innehåller de önskemål utskottet framställt
i ovannämnda utlåtande i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Utskottet har
således icke något att erinra mot vad i propositionen föreslås rörande avgifternas
maximi- och minimigränser, avgiftsskyldighet för korttidsregleringar,
förkortning av avgiftsperiodens längd samt förskottsinbetalning av
utdömda avgifter. Till frågan om de nya reglernas tillämplighet på äldre
» egleringsföretag återkommer utskottet nedan.
1 propositionen behandlas några spörsmål som icke föranlett förslag om
lagändring. Sålunda har kammarkollegiet i sitt remissyttrande över utredningens
betänkande ifrågasatt införande av föreskrifter om att gemenliihttng
till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 5
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
sam avgift skall bestämmas för äldre och nyare regleringsföretag i
samma vattenområde. Departementschefen har visserligen funnit beaktansvärda
skäl tala för detta förslag men har likväl icke velat biträda detsamma
med hänsyn til! olägenheten av att vid successiv utbyggnad av en reglering
nödgas vid upprepade tillfällen undanröja äldre avgiftsbeslut.
Enligt utskottets mening föreligger otvivelaktigt goda skäl för kammarkollegiets
ståndpunkt. Utskottet vill likväl icke nu föreslå någon lagändring
på denna punkt. Därvid har utskottet beaktat, förutom de olägenheter som
departementschefen framhållit, även den omständigheten att syftet med den
av kammarkollegiet föreslagna ordningen i viss mån kan tillgodoses genom
det av departementschefen rekommenderade förfarandet att bestämma avgiftsperioden
för en senare reglering så att perioderna för de båda företagen
sammanfaller och omprövning av avgifterna alltså kan ske samtidigt. — För
det fall att en tidigare reglering icke ensam för sig är av sådan omfattning
att avgiftsskyldighet för densamma föreligger men regleringen senare utökas
så att de två företagen betraktade som en enhet uppfyller förutsättningarna
för avgiftsskyldighet har högsta domstolen i det av lagrådet åberopade
rättsfallet NJA 1954 s. 50 funnit gemensam avgift för båda företagen
böra fastställas. Huruvida lagrådets hänvisning till detta rättsfall skall anses
innebära att den grundsats som kommit till uttryck i rättsfallet jämväl
är tillämplig för det fall att den äldre regleringen redan är avgiftsbelagd
vill utskottet lämna öppet.
Utskottet förutsätter att frågan ägnas erforderlig uppmärksamhet och att,
om en föreskrift av den utav kammarkollegiet ifrågasatta innebörden visar
sig behövlig och lämplig, departementschefen framlägger det förslag som
härav föranledes.
En annan fråga som beröres i propositionen men icke föranlett något
ändringsförslag är bestämmelsen i 15 § om avgiftsmedlens användning.
Utredningen har föreslagit att den i paragrafen förekommande
exemplifieringen av bygdeändamål, som skall tillgodoses genom avgifter,
antingen helt utgår eller ersättes med en allmännare formulering,
som ger vid handen att det primära är att underlätta bygdens anpassning
till de ändrade förhållandena samt att ändamål av bestående värde för bygden
och befolkningen därvid skall betjänas. Som ett skäl härför har utredningen
anfört att en dylik uppräkning av vissa ändamål lätt leder'' till ait
dessa tillgodoses i första hand, medan andra får stå tillbaka. Bland ändamål
som sålunda icke särskilt angivits i gällande lag men som är förtjänta
av beaktande har utredningen omnämnt stödjande av näringslivet inklusive
turistväsendet, förbättrande av kommunikationer, skapande av samlingspunkter
såsom samlingslokaler eller hembygdsgårdar, främjande av en rationell
elkraftdistribution, byggande av vägar. I några remissyttranden har
även framhållits önskvärdheten av att kunna använda avgifterna till naturvårdande
åtgärder.
Självfallet är det av vikt att den i 15 § förekommande uppräkningen av
bygdeändamål endast uppfattas som en exemplifiering och att även andra
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
19
beaktansvärda behov av allmän art inom bygden blir tillgodosedda. Så har
bestämmelsen också tillämpats i praxis, vilket omvittnats såväl av utredningen
som av vissa remissinstanser och av departementschefen. En vid
utredningens betänkande fogad tabellbilaga, innehållande bl. a. uppgifter
om de ändamål, för vilka avgifter tagits i anspråk, ger vid handen att avgifterna
kommer till en mycket skiftande användning. Bl. a. kan nämnas
byggande av vägar, elektrifiering av fastigheter in. m., främjande av fiske,
anslag till hushållningssällskaps jordbruksförsök, iordningställande av badplatser,
bryggor och friluftsplatser, anläggande av vattenledning, bidrag till
turiststation och bygdegård samt bidrag till lappväsendet. Som departementschefen
framhållit kan bl. a. även naturskyddet tillgodoses på denna
väg. I likhet med departementschefen finner utskottet därför någon lagändring
på förevarande punkt icke behövlig.
I detta sammanhang vill utskottet understryka vad utskottet i förevarande
hänseende uttalade i 1953 års utlåtande. Utskottet anförde bl. a. att det enligt
dess mening vore önskvärt att avgiftsmedlen ko mm c till användning så
snart de vuxit till belopp, som kunde nyttjas för väsentliga åtgärder. 1
detta hänseende vore initiativ från naturskyddsråd, kommunala organ m. fl.
lokala instanser av stor betydelse. Hänsyn till eventuella krav på ersättning
för oförutsedda skador syntes icke få föranleda att framställningar om
utanordnande av medel för bygdens allmänna behov avvisades, därest förstnämnda
krav bedömdes icke kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga belopp.
Med nu berörda spörsmål sammanhänger frågan vilken tolkning som
bör givas de i 14 och 15 §§ förekommande begreppen »den kringliggande
bygden» respektive »den bygd som berör es av företage
t». Med hänsyn till de från fall till fall starkt skiftande förhållandena,
i synnerhet beträffande omfattningen av skadeverkningarna av skilda
regleringsföretag, är det självfallet icke möjligt att i lagtext giva en klar
och entydig bestämning av dessa begrepp. När utskottet år 1953 bl. a. efterlyste
ett klarläggande av innebörden av bygdebegreppet åsyftades ej heller
en sådan legal definition. Utskottets mening var närmast att utredningen
skulle kunna leda fram till ett uttalande om att förevarande bestämmelser
ej finge tolkas så snävt att endast trakten närmast omkring själva regleringsmagasinet
komme att tillgodoses vid bestämmandet och utanordnandet
av avgiftsmedel. Utskottet instämmer därför i de uttalanden i denna
riktning som nu gjorts av såväl utredningen som departementschefen.
Utskottet ansluter sig till det under remissbehandlingen väckta och av
departementschefen biträdda förslaget att låta en eller två vattenrättsingenjörcr
deltaga i avgörandet av avgiftsärenden, som nu handlägges
av vattenrättsdomare jämte två vattenrättsnämndemän. Utskottet
har intet att erinra mot att erforderliga föreskrifter härom meddelas i administrativ
ordning och förutsätter liksom departementschefen att denna reform
icke behöver medföra någon ändring i fullföljdsrcglcrna.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
Härefter vill utskottet behandla frågan om övergångsbestämmelserna
till lagförslaget.
Enligt departementschefens förslag är den nya lagstiftningens tillämplighet
på äldre regleringsföretag i väsentliga hänseenden begränsad. Sålunda
skall korttidsregleringsföretag, vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, även för framtiden vara befriade från avgiftsskyldighet.
Vidare skall nu gällande avgiftslatitud även i fortsättningen tilllämpas
beträffande vid lagens ikraftträdande befintliga avgiftsskyldiga företag.
Däremot tänker sig departementschefen att de nya föreskrifterna om
avgiftsperiodens längd och om förskottsbetalning skall tillämpas också på
äldre företag, dock först sedan löpande avgiftsperiod gått till ända.
Motionärerna önskar samstämmigt att de nya reglerna om avgiftsskyldighet
för korttidsregleringar och om avgiftsbeloppens storlek skall — efter en
viss övergångstid — bli tillämpliga även på äldre företag. Såvitt avser korttidsregleringarna
förordas i motionerna I: 388 och II: 465 en övergångstid av
tio år från lagens ikraftträdande, varigenom avgiftsskyldighet skulle inträda
eiter den 1 juli 1969. Enligt de två andra motionerna bör som övergångstid
gälla tio år »efter det företaget dömts tillåtligt».
Beträffande andra äldre företag än korttidsregleringarna förordas i motionerna
I: 388 och II: 465 att den nya avgiftslatituden — liksom de nya
bestämmelserna över huvud taget — skall börja tillämpas sedan tio år förflutit
från det beslut senast meddelats om fastställande av avgift. Övriga motionärer
anser att äldre sådana företag bör underkastas den nya latituden
först sedan löpande avgiftsperiod gått till ända.
Motionerna I: 388 och II: 465 innehåller även ett yrkande om att de nya
bestämmelserna skall omedelbart tillämpas på de företag, beträffande vilka
regleringsavgift första gången fastställes efter den 1 juli 1959, oavsett om
tillstånd till företaget meddelats tidigare.
För bedömandet av de i motionerna väckta frågorna är det av intresse att
undersöka hur övergångsbestämmelserna utformats vid tidigare ändringar
av avgiftsreglerna.
I en inom justitiedepartementet upprättad, den 28 december 1942 dagtecknad
promemoria föreslogs ett flertal ändringar i då gällande bestämmelser
om regleringsavgifter, bl. a. rörande höjning av avgiftslatitudens övre gräns
samt införande av avgiftsskyldighet för regleringar, som medför förhöjning
av den uttagbara vattenkraftens värde. Frånsett ett undantagsstadgande om
användningen av avgiftsmedlen skulle enligt förslaget de nya bestämmelserna
äga tillämpning även när tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande.
Under remissbehandlingen av promemorian framställdes yrkanden om att
undantag från de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet i viss utsträckning
skulle göras beträffande företag som redan erhållit vederbörligt tillstånd.
Genom lagändring år 1944 genomfördes vissa av de i promemorian fram -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
21
lagda förslagen. Sålunda infördes bl. a. skyldighet att erlägga avgift i anledning
av förhöjning av den uttagbara kraftens värde. Detta innebar en
betydande utvidgning av avgiftsskyldighetens omfattning. Däremot gjordes
icke någon ändring beträffande avgiftslatituden.
Enligt övergångsstadgandet skulle lagändringen träda i kraft den 1 juli
1944. Den nya lagen skulle dock icke tillämpas på sådana företag, vartill
tillstånd givits enligt äldre lag och som enligt då gällande bestämmelser över
huvud ej var avgiftspliktiga. I den mån de nya bestämmelserna i övrigt gjordes
tillämpliga på äldre företag stadgades dock undantag för löpande avgiftsperiod.
Den ovan omförmälda lagändringen år 1955, då avgiftslatitudens minimioch
maximigränser höjdes, gällde även för äldre företag. Dock skulle redan
fastställda avgifter oförändrat utgå under löpande tjuguårsperiod. Departementschefen
framhöll i propositionen (176/1955 s. 9), att då lagändringen
väsentligen åsyftade en kompensation för penningvärdeförsämringen — om
ändringen kunde anses innebära en realökning av latituden vore denna mycket
måttlig — syntes det ej föreligga hinder att tillämpa den nya latituden
även på äldre företag.
Av intresse är också de övergångsbestämmelser som meddelats i samband
med vissa år 1954 genomförda ändringar av vattenlagens regler till skydd för
fisket, särskilt 2 kap. 8 och 10 §§. Dessa ändringar innebar bl. a. att området
för skyldighet att erlägga fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § i viss omfattning
utvidgades samt att möjlighet infördes att ompröva meddelade beslut om
årlig fiskeavgift enligt 2 kap. 10 § och till skydd för fisket meddelade föreskrifter
om lokala åtgärder eller avgifter enligt 2 kap. 8 §.
Bestämmelserna rörande omprövning av fiskeavgift utformades i nära
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser för regleringsavgifter.
Sålunda gäller vattendomstolens beslut om fiskeavgift för tjugu år i sänder
med möjlighet för anläggningens ägare eller kammarkollegiet att under nittonde
året påkalla omprövning. Dock föreligger den väsentliga skillnaden i
förhållande till bestämmelserna om regleringsavgift att ändring av fiskeavgift
endast kan ske för att åstadkomma en anpassning efter penningvärdet.
Beslut enligt 2 kap. 8 § kan enligt 1954 års lagändring omprövas när som
b.eist, men möjligheten att skärpa föreskrivna fiskevårdande åtgärder eller
alt höja fastställd avgift är även här starkt begränsad. I den mån fråga ej
är om sadan avgiftshöjning som motsvaras av ändring i penningvärdet får
anläggningens ägare ej åläggas nya förpliktelser som för honom medför väsentligt
ökad olägenhet.
övergångsbestämmelserna till de nu angivna ändringarna i 2 kap. 8 och
10 §§ innebär, såvitt bär är av intresse, följande. Den genomförda utvidgningen
av avgiftsplikt enligt 10 § gäller icke för sådana anläggningar som
tillkommit före ilen nya lagens ikraftträdande och som enligt tidigare bestämmelser
var fria från avgift. Däremot är de nya omprövningsreglerna,
såväl enligt 8 § som 10 i;, tillämpliga även beträffande äldre anläggningar.
Detta moliverades i förarbetena (prop. 23/1954 s. 48 f, 60, 78 f) med att om
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
prövningsrätten vore begränsad genom att anläggningens ägare icke kunde
åläggas väsentligt ökad kostnad och olägenhet eller att omprövningen endast
finge avse en anpassning till penningvärdet. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (2/1954) över propositionen uttalade tredje lagutskottet vissa principiella
betänkligheter mot att låta de nya bestämmelserna om omprövning
tillämpas även beträffande redan meddelade lagakraftvunna domar. Emellertid
fann utskottet de av departementschefen anförda skälen väga tyngre
än dessa betänkligheter.
I ovannämnda vid 1953 års riksdag väckta motioner yrkades utredning
bl. a. angående förhöjning av avgiftssatserna och angående möjligheterna
att tillskapa en form för snabb omprövning av redan fastställda regleringsavgifter.
Detta föranledde under remissbehandlingen vissa utttalanden om
äldre företags ställning.
Svenska naturskyddsföreningen yttrade att det vore önskvärt att en eventuell
höjning av avgiftslatitudens övre gräns kunde tillämpas å redan fastställda
avgifter. Detta syntes dock kunna ske endast i den mån den löpande
tjuguårsperioden utginge. Vattenlagssakkunniga fann det möta ganska stora
betänkligheter att genom lagstiftning förkorta gällande tjuguårsperiod beträffande
redan fastställda avgifter och i strid mot lagakraftvunna domar
ålägga företagarna nya, kanske betydande ekonomiska förpliktelser. Dylika
betänkligheter mötte ej med samma styrka mot en förkortning av perioden
utan retroaktiv verkan, d. v. s. med tillämpning på äldre företag allenast i
den mån den löpande tjuguårsperioden utginge. Även vattenfallsstyrelsen
ansåg det betänkligt att redan utdömda avgifter skulle kunna omprövas under
löpande period och vattenkraftföreningen avstyrkte såväl utredning angående
omprövning av redan fastställda avgifter som en förkortning av de
tjuguårsperioder för vilka avgifterna fastställts.
Utskottet anförde att det icke framginge av motionerna huruvida motionärerna
ville förorda att avgiftsbeloppen skulle kunna höjas beträffande sådant
regleringsföretag, som redan före ikraftträdandet av eventuell lagändring
i detta hänseende genom lagakraftvunnen dom fått sin avgiftsskyldighet
bestämd och för vilket tjuguårsperioden ej utlöpt. I likhet med de flesta
remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, ansåge utskottet en lagregel,
som skulle möjliggöra en dylik höjning med retroaktiv verkan, ingiva betänkligheter.
Utskottet vore dock ej berett taga ståndpunkt i frågan utan
förmenade att denna finge upptagas i samband med den begärda utredningen
om avgiftsbestämmelserna i övrigt.
Norrländska vattenkraftutredningen, vars betänkande icke innehåller något
förslag till lagtext, har endast i ett hänseende berört frågan om de nu
föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på äldre företag. Beträffande avgiftsperiodens
avkortning anför utredningen att en lagändring i denna riktning
icke omedelbart bör beröra sådana regleringsföretag, som genom dom
fått sin avgiftsskyldighet bestämd. För dessa bör enligt utredningens mening
den kortare perioden gälla först sedan nu löpande period utgått.
Övergångsbestämmelserna har närmare behandlats i vissa remissyttranden
över betänkandet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
23
Vattenöverdomstolen anför sålunda bl. a. följande.
Att någon höjning av regleringsavgifter under löpande tidsperiod ej bör
komina i fråga har framhållits vid de överväganden som föregått tidigare
beslut om höjning av regleringsavgifterna. Någon anledning att frångå denna
princip vid den nu ifrågasatta ändringen av avgiftsbestämmelserna synes
icke föreligga. Tidigare ändringar av avgiftsbestämmelserna har i fråga om
avgifternas storlek i huvudsak varit föranledda av försämring av penningvärdet
och alltså icke inneburit någon reell förhöjning av avgifterna. Den
nu föreslagna ändringen innebär icke blott reell höjning av avgifterna, särskilt
av minimiavgiften, utan även avgiftsbeläggning av tidigare icke avgiftspliktiga
regleringar. En tillämpning av ifrågasatta nya bestämmelser
på gamla företag vid utgången av gällande avgiftsperiod eller på förut icke
avgiftsbelagda regleringar kan innebära att företagaren blir skyldig att utgiva
en avgift, som han vid företagets utförande icke hade anledning alt
räkna med. Lagändringen får i sådant fall i realiteten retroaktiv verkan.
Även om detta innebär ett visst avsteg från vedertagna principer, torde det
i förevarande fall — med hänsyn bl. a. till företagens beskaffenhet och de
sociala skäl som uppbär avgiftsbestämmelserna — icke möta alltför stora
betänkligheter att beträffande redan avgiftsbelagda företag göra de föreslagna
bestämmelserna tillämpliga vid utgången av gällande avgiftsperiod.
Däremot synes det både ur principiell och praktisk synpunkt mera betänkligt
att tillämpa dessa bestämmelser i fråga om korttidsregleringar, som tillkommit
före ändringarnas genomförande och för vilka regleringsavgift alltså
icke blivit bestämd. Beträffande sådana regleringar saknas för övrigt
möjligheten att anknyta ändringarna till utgången av någon nu löpande
tidsperiod.
Vattenfallsstyrelsens och vattenkraftföreningens ståndpunkt överensstämmer
i det väsentliga med den av departementschefen förordade lösningen.
Dessa remissinstanser anser att bestämmelser om avgift för korttidsreglering
icke kan bli tillämpliga på äldre företag, att föreskrift om förhöjd minimiavgift
icke bör gälla för tidigare tillstadda regleringar samt att övriga
ändringar icke bör tillämpas på äldre företag förrän de löpande tjuguårsperioderna
utgått.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing samt länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län anser att eu lagändring om förkortning
av avgiftsperioden bör gälla omedelbart även för regleringsföretag
som redan fått sin avgiftsskyldighet bestämd. Kammarkollegiet däremot
menar i likhet med utredningen att nya bestämmelser om avgiftsperiodens
förkortning icke bör givas retroaktiv verkan.
Såsom framgår av ovanstående redogörelse har vid tidigare ändringar av
avgiftsregler i vattenlagen stor restriktivitet iakttagits i fråga om att göra
nya, skärpta bestämmelser tillämpliga på äldre företag. En utvidgning av
avgiflsskyldighetens omfattning har icke ansetts böra gälla för äldre företag,
som icke varit avgiftspliktiga enligt de vid deras tillkomst gällande bestämmelserna.
I de fall avgiftsbeloppen höjts genom ny lagstiftning har de nya
latituderna gjorts tillämpliga på äldre avgiftsbelagda företag endast då den
vidtagna ändringen väsentligen avsetts skola kompensera för penningvärdets
försämring. Då nya omprövningsregler införts beträffande fiskevår
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
dande åtgärder och avgifter enligt 2 kap. 8 § vattenlagen har dessa vissei -ligen ansetts kunna gälla även för bestående företag men endast med hänsyn
till att omprövningsskyldigheten vore begränsad till jämkningar inom
den ungefärliga ramen för de i tidigare beslut ålagda förpliktelserna.
Självfallet är det en mycket viktig rättsgrundsats att ny lagstiftning,
som innebär skärpning av tidigare bestämmelser, icke får ges tillbakaverkande
kraft, med mindre alldeles speciella omständigheter föreligger. Åtskilliga
sådana omständigheter kan enligt utskottets mening åberopas till
stöd för motionärernas ståndpunkt att den nya avgiftslatituden bör gälla
även för redan bestående avgifts pliktiga företag.
Till en början må framhållas att de nya avgiftsreglernas tillämplighet på
äldre företag icke kommer att innebära retroaktivitet i den meningen att
de högre avgifterna skulle kunna uttagas för förfluten tid. Frågan gäller
endast om vid blivande omprövning av fastställda avgifter den strängare latituden
skall kunna tillämpas för kommande avgiftsperioder.
Ett starkt motiv för att i förevarande fall godtaga ett visst avsteg från
den eljest vedertagna principen att icke tillerkänna nya lagar tillbakaverkande
kraft är — såsom framhållits av vattenöverdomstolen liksom av motionärerna
— de sociala skäl som uppbär avgiftsbestämmelserna. Ett väsentligt
ändamål med regleringsavgifterna är att bereda den bygd, som drabbas
av ett regleringsföretags skadeverkningar, kompensation för sådana skador
som icke kan gottgöras enligt vanliga ersättningsregler. Vidare måste
beaktas att vid tillkomsten av många äldre regleringsföretag skadeverkningarna
av dessa klart underskattats av både parter och domstolar, vilket
för övrigt är förklarligt med tanke på att erfarenhet av vattenregleringar i
större skala saknades och de fulla konsekvenserna av de ingrepp i naturen,
som regleringarna innebär, icke låter sig överblickas förrän åratal efter det
regleringarna påbörjats. I belysning av de erfarenheter som nu förvärvats
ter sig exempelvis den för regleringarna av Torrön i Jämtland sedan 1930-talet gällande avgiften — 15—50 öre per turbinhästkraft för olika strömfall
— såsom uppenbart otillräcklig. Även andra slående exempel kan anföras.
Som motionärerna påpekat skulle en begränsning av den föreslagna avgiftslatitudens
giltighet till nya regleringsföretag medföra vissa från rättvisesynpunkt
mindre önskvärda konsekvenser. I stort sett har de norrländska
vattendragens utbyggnad — särskilt beträffande statens verksamhet på
området — bedrivits och bedrives alltjämt så att tyngdpunkten i verksamheten
ligger inom ett älvområde i sänder. Detta har medfört att kraftuibygnaden
i vissa delar av Norrland är i huvudsak slutförd, under det att
inom andra delar endast en mindre del av det planerade utbyggnadsprogrammet
genomförts. Som exempel kan nämnas, å ena sidan Jämtlands län
och å den andra Norrbottens län. Enligt utskottets mening är det icke tillfredsställande
att för olika delar av landet skall tillämpas olika stränga
avgiftslatituder för regleringsföretag av i stort sett samma art och omfattning,
enbart beroende av huruvida kraftexploateringen i huvudsak redan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
25
genomförts eller inte. Vad nu sagts gäller givetvis även olika regleringsföretag
och därav berörda bygder inom en och samma älvdal.
En synpunkt av praktisk art är också förtjänt att framhållas. För såväl
parter som domstolar måste det innebära en förenkling att vid framtida
omprövning av fastställda avgifter kunna tillämpa allenast en latitud, oberoende
av företagets ålder.
Enligt utskottets mening är de skäl som kan anföras till stöd för motionärernas
förslag att låta den nya avgiftslatituden gälla även för redan tilllåtna
avgiftspliktiga företag av sådan styrka att de principiella betänkligheterna
mot att giva ny lagstiftning retroaktiv verkan synes böra vika.
Det skall emellertid icke bestridas att som den nya avgiftslatituden är
konstruerad — med normalt en lägsta gräns av tre kronor för varje turbinhästkraft
— en övergång till denna latitud skulle för många äldre företag
medföra en högst avsevärd avgiftshöjning. Det är för utskottet känt att för
flera sedan lång tid tillbaka pågående omfattande regleringar gäller avgifter
å 50 öre — en krona per turbinhästkraft för utbyggda och ännu lägre
belopp, ända ned till 15 öre per turbinhästkraft, för outbyggda fall. En tilllämpning
av den nya normallatituden på sådana regleringsföretag skulle
innebära att den årliga avgiftssumman komme att höjas mångdubbel!. I
förevarande sammanhang må också framhållas att vattenöverdomstolens
uttalande i frågan om de nya bestämmelsernas tillämplighet på äldre företag
måhända bör ses mot bakgrunden av att vattenöverdomstolen i sitt yttrande
även förordat att minimiavgiften borde bestämmas till 50 öre eller
högst en krona per turbinhästkraft.
Utskottet vill emellertid erinra om att den av departementschefen föreslagna
latituden innehåller ett undantagsstadgande av innebörd att avgiften
må bestämmas till lägre belopp än normallatituden, dock lägst 50 öre
per turbinhästkraft, om särskilda skäl föranleder därtill. Avsikten med detta
undantagsstadgande är närmast att den lägre latituden skall kunna tillämpas
i sådana fall, då eu reglering förorsakar skador eller olägenheter av
mindre allvarlig art eller då fråga är om avgift för outbyggda strömfall. Enligt
utskottets mening bör hinder icke föreligga mot en sådan tolkning av
undantagsbestämmelsen att såsom »särskilda skäl» i och för sig även kan
anses den omständigheten att en reglering tillkommit under tid då en lägre
latitud varit gällande och att därför en låg avgift fastställts per turbinhästkraft.
Utskottet anser att den nya avgiftslatituden icke bör bli tillämplig beträffande
äldre företag förrän den i varje särskilt fall löpande avgiftsperioden
gått till ända. Utskottet kan alltså icke biträda det i motionerna I: 388 och
Il: 465 framställda yrkandet om att gällande perioder skall avkortas till
tio år.
Vad därefter gäller frågan om avgiftsskyldighet för äldre korttidsregleringar
kan till förmån för motionärernas ståndpunkt i viss mån åberopas
samma skäl som ovan anförts rörande äldre avgiftspliktiga företag. Även här
gäller att eu rättstillämpning, som innebär att angränsande bygder beliand:j
Hihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 5
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
las olika i avgiftshänseende, beroende på om ett regleringsföretag tillkommit
före eller efter lagens ikraftträdande, för de drabbade områdena måste få
ett drag av godtycke. Också beträffande korttidsregleringarna kan göras gällande
att skadeverkningarna för den kringliggande bygden i vissa fall blivit
svårare än man från början antagit.
Emellertid måste i fråga om korttidsregleringarna beaktas några speciella
synpunkter av väsentlig betydelse för bedömningen. Sådana regleringsföretag
är enligt gällande rätt helt befriade från skyldighet att gälda
regleringsavgift. Vid tidigare skärpningar av avgiftsregler i vattenlagen har,
såsom ovan anförts, bestående företag, som varit fria från avgiftsplikt, uttryckligen
undantagits från de nya bestämmelsernas tillämplighet. Att nu
underkasta äldre korttidsregleringar avgiftsskyldighet skulle alltså innebära
ett klart avsteg från hittills följda principer. Härtill kommer att de
flesta pågående korttidsregleringarna av större betydelse i Norrland alltjämt
lärer bedrivas med stöd av 1939 års lag om tillfällig vattenreglering. Allt
eftersom för dessa regleringar gällande tidsbegränsade tillstånd utlöper och
regleringarna i stället kommer att prövas enligt vattenlagen blir också de
nya avgiftsreglerna direkt tillämpliga på desamma. Det har för utskottet
upplysts att de korttidsregleringar av större omfattning i Norrland som bedrives
med stöd av tillstånd enligt vattenlagen är av tämligen sent datum,
varför domstolsbehandlingen av skadefrågorna ännu icke slutförts. I några
av dessa fall har för övrigt tillstånd meddelats av Kung]. Maj:t i statsrådet,
i samband varmed föreskrivits särskilda villkor för att tillgodose bygdens
behov.
Utskottet anser sig med hänsyn till vad nu anförts icke kunna biträda
motionärernas önskemål om att även äldre korttidsregleringar skall underkastas
avgiftsplikt. Emellertid vill utskottet samtidigt framhålla angelägenheten
av att fortsatt uppmärksamhet ägnas åt frågan om att i lämplig form
bereda de av dessa regleringar berörda bygderna kompensation för skadeverkningar,
som icke kan gottgöras enligt vattenlagens regler. I
I likhet med departementschefen anser utskottet att bestämmande för
huruvida äldre eller ny lag skall tillämpas bör vara den dag då vattendomstolens
beslut om tillstånd till reglering gives. Utskottet biträder alltså icke
det i motionerna I: 388 och II: 465 väckta förslaget om att anknyta de nya
reglernas giltighet till tidpunkten för beslutet om avgiftens fastställande.
Utskottet utgår därvid från att departementschefen avsett tillståndet till
själva regleringen och icke det särskilda tillstånd, som i ett tidigare skede
av målet kan ha jämlikt 11 kap. 66 § 1 mom. vattenlagen meddelats rörande
utförandet av erforderliga byggnadsåtgärder. Vanligen lämnas medgivandet
till själva regleringen först i den s. k. huvuddomen i målet, vari även de
närmare villkoren för tillståndet, bl. a. i fråga om regleringsavgifter, brukar
bestämmas. Tidpunkten för regleringstil]ståndet och fastställandet av regleringsavgifterna
kommer alltså vanligen att sammanfalla.
Utskottet biträder vidare departementschefens förslag att den nya lagens
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
regler om avgiftsperiodens längd och om förskottsbetalning skall gälla även
för äldre företag, sedan löpande avgiftsperiod gått till ända.
Utskottets förslag beträffande den nya avgiftslatitudens tillämplighet på
äldre avgiftsplikliga företag föranleder viss ändring av övergångsbestämmelsernas
tredje stycke. Enligt utskottets mening bör detta stycke ges följande
lydelse: »Beträffande annan vattenreglering, vartill tillstånd lämnats
före ikraftträdandet, skall nya lagen ej äga tillämpning med avseende å den
tidrymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens avgörande i fråga om avgift
med anledning av företaget skall gälla.»
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna I: 388 och II: 465 samt I: 389 och II: 466
funnit viss ändring böra företagas i övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda lagförslaget —
måtte för sin del antaga förslaget med den ändringen att
övergångsbestämmelserna erhåller följande lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.
Skyldighet att gälda avgift må ej åläggas i fråga om vattenreglering, vartill
tillstånd lämnats genom dom som meddelats före nya lagens ikraftträdande,
därest regleringen är av sådan beskaffenhet, att enligt äldre lag avgift ej
skolat utgå.
Beträffande annan vattenreglering, Beträffande annan vattenreglering,
vartill tillstånd lämnats före ikraft- vartill tillstånd lämnats före ikraftträdandet,
skall äldre lag tillämpas trädandet, skall nya lagen ej äga tillsåvitt
angår de gränser inom vilka lämpning med avseende å den tidavgiften
skall bestämmas; och skall rymd av tjugu år, för vilken vattennya
lagen beträffande sådan vatten- domstolens avgörande i fråga om avreglering1
ej heller i övrigt äga till- gift med anledning av företaget skall
lämpning med avseende å den tid- gälla,
rymd av tjugu år, för vilken vattendomstolens
avgörande i fråga om avgift
med anledning av företaget skall
gälla.
B. att motionerna I: 388 och II: 465 samt
C. att motionerna I: 3S9 och II: 466,
i den män de icke bifallits genom vad utskottet ovan under
A. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den It) mars 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUC.O OSVALD
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1959
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Göran Karlsson,
Georg Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson och Alexanderson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Nyberg, Nilsson i Östersund, Wachtmeister, Grebäck och Bengtsson
i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
590312 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag