Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
1
Nr 3
Utlåtande i anledning av motion om påskyndande av 1951 års
byggnadsutrednings arbete.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 329, av herr Andersson, Torsten.
I motionen hemställes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att 1951 års
byggnadsutrednings översyn av lagstiftningen angående den översiktliga planeringen
så vitt möjligt måtte påskyndas,
att de i motionen anförda synpunkterna beträffande målsättningen och
formerna för en regionplanering måtte tas i beaktande under utredningens
arbete
samt att en särskild avdelning inrättas i Kungl. Maj :ts kansli med uppgift
att centralt leda och samordna den översiktliga samhällsplaneringen».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas härnedan, hänvisa till motionen.
Gällande rätt m. m.
I 1947 års byggnadslag och därtill anslutande byggnadsstadga har sammanförts
de väsentligaste bestämmelserna rörande planläggning av marks
användning för bebyggelse. I lagstiftningen behandlade planinstitut — stadsplan,
byggnadsplan, generalplan och regionplan — kan sammanföras till två
huvudgrupper, av vilka den ena avser detaljplanläggning genom stadsplan
och byggnadsplan och den andra avser översiktlig planläggning genom
generalplan och regionplan. Ändamålet med den översiktliga planeringen är
att ange riktlinjerna för en blivande detaljplanering, som i sin tur har till
syfte att direkt reglera ordnandet och bebyggandet av det område, varom
fråga är. Byggnadslagstiftningen utgår från att en på översiktlig planläggning
grundad detaljplan skall ha fastställts, innan tillstånd till byggnadsföretag,
som innebär tätbebyggelse, må medgivas. Även glesbebyggelse kan
under vissa förutsättningar bli föremål för reglering.
Den översiktliga planläggningen innebär en nyhet, vartill motsvarighet
nästan helt saknades i tidigare lagstiftning. Generalplan avser att tillgodose
behovet av översiktlig planläggning inom en kommun eller ett samhälle, under
det att regionplan är avsedd för samordning av flera kommuners eller
samhällens planläggning.
1 Bihang till riksdagens protokoll S samt. 3 avd. Nr 3
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
Enligt 126 § byggnadslagen skall regionplan upprättas, då för två eller
flera städer, köpingar, municipalsamhällen, andra tätorter eller landskommuner
föreligger behov av gemensam planläggning beträffande markens användning
i ett eller flera hänseenden, såsom i fråga om viktigare trafikleder,
flygplatser, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp.
Beträffande förfarandet vid upprättandet och fastställandet av regionplan
gäller i huvudsak följande.
När fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter
erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande
till Kungl. Maj:t, som bestämmer om regionplan skall finnas samt om regionplaneområdets
omfattning och i vilka hänseenden gemensam planläggning
skall äga rum. Har Kungl. Maj :t förordnat att regionplan skall finnas,
skall de därav berörda kommunerna och samhällena bilda ett regionplaneförbund,
för vilket skall finnas förbundsdirektion och regionplanenämnd.
Regionplan fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av förbundsdirektionen
och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att yttra sig.
Som tidigare antytts är den viktigaste rättsverkan av regionplan, att densamma
skall tjäna till ledning vid upprättandet av generalplaner och detaljplaner.
Regionplan är alltså i princip endast vägledande och icke tvingande.
Vid sidan av den översiktliga planering som sker med stöd av byggnadslagstiftningen
förekommer i betydande omfattning en samhällelig översiktsplanering
inom ett flertal andra områden. Det är här fråga om planarbete,
som bedrives av olika statliga myndigheter för att uppdraga riktlinjerna för
den framtida utvecklingen inom vederbörande myndighets speciella fackområde.
Sålunda kan nämnas den verksamhet som inom bostadsstyrelsen
inriktas på att klarlägga förutsättningarna för en fortgående allmän förbättring
av bostadsförsörjningen, att utföra beräkningar rörande det framtida
bostadsbehovet och att utföra bl. a. plantekniska utredningar, som kan främja
ett rationellt byggnadssätt. Vidare må framhållas den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bedrivna översiktliga planeringen för stamvägnätet
samt beträffande försörjningen med vatten- och avloppsanläggningar ävensom
den s. k. regionala lokaliseringsplaneringen, som utföres inom arbetsmarknadsstyrelsen,
och den av lantbruksstyrelsen ledda regionala jordbruksplaneringen.
Även inom järnvägsstyrelsen, skolöverstyrelsen och luftfartsstyrelsen
— för att nämna ytterligare några exempel — förekommer mer eller
mindre långtgående översiktlig planering.
Vissa tidigare motioner och förslag
I en vid 1953 års riksdag av samme motionär väckt motion (II: 196) hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning rörande genomförandet av en allmän regionplanering
över hela landet och därmed sammanhängande problem. I motionen ifråga
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
sattes även om inte ledningen av det översiktliga planeringsarbetet borde
handhavas av en avdelning inom Kungl. Maj:ts kansli. Till stöd för sitt yrkande
åberopade motionären i huvudsak samma skäl som i den nu föreliggande
motionen.
I sitt utlåtande (188/1953) i anledning av motionen anförde statsutskottet
bl. a. följande.
Det torde i förevarande sammanhang vara av vikt att erinra om de riktlinjer,
som utredningen för näringslivets lokalisering uppdragit för arbetsfördelningen
mellan lokaliseringsorganen samt företrädarna för jordbruksplanering
och bebyggelseplanering. Med hjälp av bl. a. material, som framkommer
i det förberedande arbetet vid sistnämnda planeringar, borde frågor
som rör näringslivets lokalisering inom större områden angripas enhetligt
för stadsbygd och landsbygd, medan konkreta detaljerade planeringar
därefter borde ske för olika områden i regionplaner enligt byggnadslagen
respektive i regionala jordbruksplaner.
Med sin framställning synes motionären åsyfta dylika konkreta men till
en enhet samlade regionplaner. Behovet härav bestyrkes av yttrandena från
de i ärendet hörda myndigheterna, vilka företräder den översiktliga planeringen
på respektive angivna områden. Under hänvisning till denna verksamhet,
som nyligen börjat, avstyrker dock dessa myndigheter en ny utredning
av planläggningsfrågorna. Utskottet delar den uppfattning, som konir
mit till uttryck i remissyttrandena, men ifrågasätter även av andra skäl
lämpligheten av en sådan utredning. För utskottet framstår det som naturligt
att i första hand det kommunala initiativet får göra sig gällande vid
bedömningen av behovet av bygdeplanering och dess närmare utformning.
Enligt vad utskottet erfarit har på några håll i landet kommunalförbund
bildats för sådan planering, varvid för ändamålet särskild utredningspersonal
anställts. En centralt driven planläggning, vilket motionären tydligen
tänkt sig, skulle i dylika fall kunna äventyra redan igångsatta planeringar
och eljest kunna hindra att tillbörlig hänsyn tages till de lokala intressena.
å andra sidan står det klart att planeringsarbetet med nödvändighet måste
bedrivas under samverkan med de statliga myndigheter, som handhar de
översiktliga planeringsfrågorna. För dessa centrala organ bör det vara angeläget
att underlätta och främja de kommunala strävandena.
Utskottet vill härvidlag starkt understryka behovet av en samordning
mellan ifrågavarande myndigheters verksamhet. Av erfarenheter att döma
brister det åtskilligt häruti, och motionären har för sin del tillmätt problemet
sådan vikt, att han ifrågasatt en särskild avdelning inom Kungl. Maj :ts
kansli för ledningen av regionplaneringen. En viss organisatorisk samordning
av planering på Iänsstadiet har nyligen beslutats i samband med omprövningen
av länsstyrelseörganisationen. Enligt ulskotlets mening bör det
vara möjligt att utan särskilt beslut härom åstadkomma eu tillfredsställande
samordning även de centrala planeringsmyndigheterna emellan.
På hemställan av utskottet beslöt riksdagen alt i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört.
I sin berättelse över verkställd granskning angående statsverket behandlade
riksdagens år 1956 församlade revisorer även vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen.
Efter en ingående redogörelse för gällande bestämmelser
i ämnet samt för den pågående verksamheten särskilt i fråga om regionplaneringen
anförde revisorerna bl. a. följande.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
Regionplaneringen — cl. v. s. utarbetande av utvecklingsprogram för större
områden, omfattande flera kommuner, ofta eu stad med omgivande landskommuner
— har hittills bedrivits i ytterst begränsad skala. Endast inom
ett område i landet (sundsvallsområdet) har regionplan helt färdigställts.
Arbete med regionplan pågår i Stockholms- och göteborgsområdena samt i
ytterligare 4—5 områden, varjämte viss försöksplanering i byggnadsstyrelsens
regi bedrives i två områden.
Efter ikraftträdandet år 1948 av nu gällande byggnadslagstiftning ha
vissa ulredningar verkställts med sikte på att förstärka och effektivisera
den statliga organisationen på planväsendets område. I allt väsentligt ha
emellertid de förslag som i detta syfte framlagts icke föranlett någon statsmakternas
åtgärd. I begränsade hänseenden ha dock vissa resultat åstadkommits.
Samtidigt härmed synes emellertid den fortskridande samhällsutvecklingen
ha åstadkommit en väsentlig förändring i fråga om behovet av översiktlig
samhällsplanering. Den pågående starka omflyttningen av befolkningen,
vilken främst tar sig uttryck i tätorternas tillväxt på glesbygdens
bekostnad, skapar speciella problem och aktualiserar kravet på program
och riktlinjer för samhällenas utbyggnad. Inom stora delar av landet förestår
en omdaning och utbyggnad icke endast av bostads- och industribebyggelse
utan även av gemensamma samhälleliga anordningar såsom vägar
och andra kommunikationsleder, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus,
skolor in. m. När sådana anordningar tillskapas i de enskilda kommunernas
regi, kräva de vanligen på grund av sin storlek samverkan mellan ett flertal
kommuner; i den mån utbyggnaden sker genom statens eller landstingens
försorg medför den likväl återverkningar för kommunernas handlingsprogram.
Mot denna bakgrund är det angeläget, att planeringen för regioner och
större områden fortgår parallellt med generalplanering och annan intern
kommunal planering, så att de översiktliga och större programmen kunna
beaktas vid detaljplanläggningen. Den gällande byggnadslagstiftningens regler
för planeringsverksamheten utgå också från att så skall vara fallet.
Önskemålet motsvaras emellertid icke av verkligheten, utan regionplaneringen
har blivit starkt efter i utvecklingen. De risker och olägenheter som
föranledas därav äro uppenbara.
Beträffande organisationen framhöll revisorerna sammanfattningsvis
bl. a. följande allmänna synpunkter.
Såvitt gäller organisationen har i samband med under senare år verkställda
utredningar ifrågasatts, om icke planeringsverksamheten skulle gagnas
av en koncentration till en eller ett fåtal myndigheter i fråga om såväl
det centrala som det regionala stadiet. Förslag av denna innebörd ha varit
förmål för överväganden men icke vunnit statsmakternas anslutning. Man
torde alltså ha att räkna med att nuvarande organisation åtminstone tills
vidare bibehålies i sina huvuddrag. Även med denna utgångspunkt synes
det emellertid angeläget att åtgärder vidtagas för att i görligaste män undanröja
den starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna som
kännetecknar den rådande ordningen. Icke minst gäller detta i fråga om det
utredningsarbete som föregår ställningstagandet i planfrågor. En sådan samordning
ger även ökad möjlighet att bringa de olika planerna i överensstämmelse
med varandra och minskar risken att enskilda projekt dimensioneras
över vad som är praktiskt genomförbart med hänsyn till andra angelägna
samhälleliga utbyggnadsbehov. Visserligen ha under de senaste åren vissa
åtgärder vidtagits i nu angivna riktning, men det vill förefalla revisorerna,
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
som om de resurser som ställts till främst byggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas
förfogande icke äro tillräckliga för att eftersläpningen i den översiktliga
planeringen och utredningsarbetet skall kunna hävas inom önskvärd tid.
Med anledning av vad sålunda och i övrigt anförts förordade revisorerna
en närmare utredning, omfattande såväl organisationen som lagstiftningen
på det översiktliga planväsendets område.
I anslutning till revisorernas förslag väckte herr Torsten Andersson vid
1957 års riksdag en motion (I: 112), vari hemställdes bl. a., att riksdagen
vid sitt ställningstagande till vad revisorerna anfört också måtte uttala att
den föreslagna utredningen jämväl måtte omfatta frågan huruvida icke ledningen
av planarbetet borde handhas av en därför upprättad avdelning inom
Kungl. Maj :ts kansli.
I utlåtande nr 93 till 1957 års riksdag anförde statsutskottet i anledning
av revisorernas förslag och den i ämnet väckta motionen bl. a. följande.
Utskottet finner knappast tiden nu vara mogen för någon mera genomgripande
omläggning av den översiktliga planverksamheten. Vissa jämkningar
i såväl organisationen som gällande rättsregler torde dock vara erforderliga
för att i görligaste mån komma till rätta med de av revisorerna
påtalade olägenheterna. Erinras må att 1951 års byggnadsutredning fått i
uppdrag att ingå på frågor som åtminstone delvis sammanhänga med de
av revisorerna aktualiserade spörsmålen. Det synes därför utskottet lämpligt,
att revisorernas förevarande framställning och de däröver avgivna remissutlåtandena
överlämnas till byggnadsutredningen för att av denna närmare
övervägas. Särskilt betydelsefullt finner utskottet det vara, att utredningen
därvid noggrant undersöker möjligheten dels att åvägabringa samordning
i det grundläggande utredningsarbetet och dels att genomföra förenklingar
i själva planinstitutet. Utskottet förutsätter vidare, att i de förslag
som utredningen må komma att framlägga kommunernas självständighet
och berättigade intressen vederbörligen beaktas.
De synpunkter som framförts i den i ämnet väckta motionen torde jämväl
böra prövas i förevarande sammanhang.
På hemställan av riksdagen uppdrog Kungl. Maj :t den 31 maj 1957 åt
1951 års byggnadsutredning att närmare överse bestämmelserna om regionplan
med ändamål att söka åvägabringa samordning i organisationen med
iegionplanearbetet och genomföra förenklingar i själva planinstitutet. Byggnadsutredningen,
som i juni 1957 avgivit ett betänkande rörande förenklad
^ySönadslagstiftning (SOU 1957: 21), har i betänkandet anfört att de överväganden
och förslag, som föranledes av det nya uppdraget, avses skola
framdeles redovisas i särskilt betänkande. Av årets riksdagsberättelse framgår
att utredningsarbetet beräknas icke kunna avslutas förrän tidigast i slutet
av år 1959.
Utskottet
I motionen belyses de utomordentligt stora och svåröverskådliga problem
som skapas av den pågående folkomflyttningen från glesbygder till tätorter
inom landet. Motionären bär också antytt hur enligt hans mening eu verk
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
lig landsbygdsplanering bör vara utformad för att möta dessa problem. Sålunda
anser motionären att regionplaneinstitutet bör utbyggas så att därigenom
möjlighet ges att grundligt tränga in i de förutsättningar som måste
vara för handen för att en bygd i meningen av en näringsgeografisk enhet
skall kunna leva sitt eget liv. Bland de faktorer som vid planeringen för en
sådan bygd främst måste klarläggas nämner motionären befolkningsutvecklingen,
jordbruksnäringens framtida omfattning och betydelse för sysselsättningen,
tätortsbildningen, industrilokaliseringen, bostadsförsörjningen och
el-kraftens utbyggnad samt lokaliseringen av gemensamhetsanläggningar av
olika slag och utbyggnaden av kommunikationerna.
Motionären fäster vissa förhoppningar vid den översyn av regionplaneinstitutet,
som 1951 års byggnadsutredning fått i uppdrag att utföra. Som
första punkt bland motionens yrkanden upptages önskemålet att detta utredningsarbete
måtte påskyndas, enär behovet av en effektiv regionplanering
enligt motionärens mening är överhängande. I nästa punkt önskar motionären
att hans ovan antydda synpunkter beträffande målsättning och
former för regionplaneringen måtte beaktas vid utredningsarbetet. Slutligen
upprepar motionären ett av honom tidigare framställt önskemål om att
ledningen och samordningen av den översiktliga samhällsplaneringen skall
ske centrali genom en särskild avdelning i Kungl. Maj:ts kansli.
Utskottet delar motionärens uppfattning att utformningen av den översiktliga
samhällsplaneringen är en fråga av väsentlig betydelse för hela samhällsutvecklingen.
Det är därför tillfredsställande att en översyn av såväl
organisationsformerna som lagstiftningen på regionplaneringens område pågår
inom byggnadsutredningen. I anledning av motionärens yrkande om påskyndande
av detta utredningsarbete vill utskottet endast uttala, att utskottet
anser sig kunna förutsätta att arbetet bedrives med all tillbörlig skyndsamhet.
Av utredningens redogörelse i årets riksdagsberättelse synes framgå
att utredningens arbete kan beräknas vara avslutat inom en tämligen nära
framtid.
Då de av motionären väckta frågorna således är under utredning, saknar
utskottet anledning att nu närmare ingå på överväganden av frågorna om
regionplaneringens mål och utformning. Motionen ger dock utskottet anledning
att uttala vissa principiella synpunkter beträffande det översiktliga
planeringsarbetets organisation i stort.
Enligt utskottets mening är det praktiska regionplanearbetet av sådan art
att det bäst lämpar sig för handläggning på det kommunala planet och länsplanet.
Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av 1956 års riksdagsrevisorer
pågår på flera håll en omfattande sådan planeringsverksamhet.
Utöver de i uttalandet särskilt angivna sundsvalls-, Stockholms- och
göteborgsområdena har revisorerna i andra avsnitt av berättelsen omnämnt
även boråstrakten och örnsköldsvikstrakten ävensom umeorten, kalmarnybro-trakten
samt delar av Karlskrona stad och Lyckeby kommun. Vidare
kan nämnas att inom Örebro län bedrives en omfattande översiktlig planering
i landstingets regi. Även inom andra områden har fråga väckts om upprät
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 år 1959
tande av regionplaner. Såvitt utskottet har sig bekant omfattas regionplanearbetet
med stort intresse på kommunalt håll. Bristande personella och
andra resurser torde dock i många fall försvåra ett effektivt utnyttjande av
regionplaneinstitutet.
Förutom betänkligheter av praktisk art mot en stark centralisering av
den översiktliga planeringsverksamheten hyser utskottet den uppfattningen
att en för hela landet central ledning av verksamheten kan komma att medföra
alltför långtgående ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.
Även om de enskilda kommuner, som beröres av ett planeringsföretag, i viss
mån måste eftergiva sina särintressen för att en regionplanering över huvud
taget skall kunna genomföras, finner utskottet det angeläget understryka att
själva principen om den kommunala självbestämmanderätten måste respekteras.
Utskottet anser sig därför icke kunna biträda motionärens yrkande om
att den översiktliga planeringen bör ledas centralt från Kungl. Maj :ts kansli.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, I: 329, måtte anses besvarad med
vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 18 februari 1959
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;
samt
från andi a kammaren: lierrar Johansson i Torp, Åhman, Andersson i
**y8S^stad, Munktell , Bengtsson i Halmstad, Jansson i Benestad, Svenning
och Wachtmeister. ö
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
500277
Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag